Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 32 år 1973

SfU 1973:32

Nr 32

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om ianspråktagande
av barnpension till täckande av fosterlön.

Motionen

I motionen 1973:648 av fru Håvik m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte begära om sådan ändring i gällande lagstiftning att
även ATP-pension kan användas till täckande av fosterlön.

Yttranden över motionen har på utskottets begäran avgivits av
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Svenska kommunförbundet.

Gällande bestämmelser

Utplacering av barn i enskilt hem genom barnavårdsnämnd förekommer
inom ramen för omhändertagande av barn för samhällsvård.
Barnavårdsnämnd, social centralnämnd eller social distriktsnämnd skall
enligt 25 § barnavårdslagen ingripa då missförhållanden föreligger i
underårigs miljö eller beteende. Barnavårdsnämnd skall i första hand
tillgripa förebyggande åtgärder, såsom hjälpåtgärder, varning, föreskrifter
rörande levnadsförhållanden och övervakning. Om hjälpåtgärder bedöms
som gagnlösa eller i det särskilda fallet visat sig ineffektiva, kan
barnavårdsnämnd omhänderta den underårige för samhällsvård. Omhändertagande
för samhällsvård kan vidare komma i fråga i följande fall.
Om någon som inte fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund av
att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, kan barnavårdsnämnden, om
behovet av vård och fostran inte tillgodoses på annat sätt, omhänderta
honom för samhällsvård. Är någon som inte fyllt aderton år i behov av
specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund av att
föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller eljest underlåter att
tillfredsställande sörja för honom, kan barnavårdsnämnden, om behovet
inte tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras
samtycke omhänderta honom för samhällsvård.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall överlämnas till enskilt
hem eller placeras i lämplig anstalt. I första hand skall vård i enskilt hem
ifrågakomma. Med enskilt hem avses inte den omhändertagnes eget hem.

För barn, som för samhällsvård utplaceras i enskilt hem, betalar
barnavårdsnämnden (kommunen) ersättning (fosterlega) till hemmet
efter överenskommelse med detsamma.

Placering av barn i annat enskilt hem än hos föräldrarna förekommer
också på grund av privata överenskommelser mellan barnets föräldrar och
hemmet. Ersättningen för vården betalas därvid inte av barnavårdsnämnd
utan är en fråga om vilken föräldrarna och det enskilda hemmet avtalar.

1 Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 32

SfU 1973:32

2

I barnavård slagen har meddelats särskilda bestämmelser beträffande
vård av barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt hem
än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare vilken har
vårdnaden om barnet. Sådant barn benämnes i 46 § barnavårdslagen
fosterbarn. I 7 kap. samma lag ges föreskrifter om tillstånd för
mottagande av fosterbarn och om tillsyn över fosterhem m. m. Både
privata placeringar och placeringar genom barnavårdsnämnd såsom en
form av samhällsvård är underkastade dessa bestämmelser.

Liksom den för samhällsvård omhändertagne inte kan vara utplacerad
i sitt eget hem hos föräldrarna kan den som är omhändertagen för
samhällsvård och för vilken vårdnaden åvilar särskilt förordnad förmyndare
inte vara utplacerad hos sådan förmyndare. I fall som nu
nämnts fostras barnet av vårdnadshavarna och kan då inte anses vara
omhändertaget för samhällsvård. Om vårdnaden för ett för samhällsvård
omhändertaget barn, som är utplacerat hos fosterföräldrar, överflyttas
från föräldrarna till fosterföräldrarna som särskilt förordnade förmyndare,
måste således samhällsvården upphöra. Detta får bl. a. till följd
att barnavårdsnämnden inte längre utger fosterlega till hemmet och att de
särskilda reglerna om tillsyn över fosterhemmet m. m. inte längre är
tillämpliga. Vid bortfall av ersättningen från barnavårdsnämnden till
fosterhemmet kan i stället socialhjälp för barnet ifrågakomma, om
föräldrarna inte erlägger underhållsbidrag, som täcker kostnaderna för
barnets uppehälle och fostran.

Utöver de bidrag till barnets uppehälle och fostran som i form av
fosterlega kan utgå till hem, vari barn utplacerats för samhällsvård, eller i
form av underhållsbidrag och/eller socialhjälp kan utgå, då särskilt
förordnad förmyndare har vårdnaden om barnet, kan komma allmänt
barnbidrag, bidragsförskott, barnpension, statligt bostadstillägg och
kommunalt bostadstillägg

Svenska kommunförbundet har i april 1972 beslutat rekommendera
barnavårdsnämnderna att för år 1973 såsom lägsta ersättning för vård i
enskilt hem av barn som omhändertagits jämlikt barnavårdslagen utge ett
belopp som motsvarar 90 procent av det vid ingången av år 1973 gällande
basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). I
tillämpningsanvisningar till rekommendationen har Kommunförbundet
anfört att det av olika skäl ofta är erforderligt att avtala högre
ersättningsbelopp än vad som rekommenderats.

Kommun kan under vissa förutsättningar få ersättning för utgifter för
samhällsvård av annan kommun, av staten, av barnet självt eller av dess
föräldrar eller adoptivföräldrar enligt bestämmelser i 10 kap. barnavårdslagen.
Kommun som haft utgifter för samhällsvård för barn som är
mantalsskrivet i annan kommun kan sålunda återsöka kostnaderna från
mantalsskrivningskommunen. Dylika utgifter för barn som inte är svensk
medborgare kan återsökas från staten. Kommun är berättigad att som
ersättning för kostnader för samhällsvård uppbära underhållsbidrag eller
annan periodiskt utgående förmån som tillkommer barnet eller kräva
ersättning av egendom som tillhör barnet. För barn som inte fyllt sexton

SfU 1973:32

3

år har kommun rätt till ersättning av föräldrar eller adoptivföräldrar.

Ersättning från staten utgår endast i den mån gottgörelse inte kan
uttagas av barnet självt, dess föräldrar eller adoptivföräldrar.

Såväl ersättningen från annan kommun som ersättningen från staten
utgår med det belopp, vartill åtgärdskommunens kostnader för vården
”skäligen” kan uppskattas.

Den sammanlagda ersättning som kommun får uttaga från barnet och
dess föräldrar får dock under inga förhållanden överstiga ett visst belopp
per år, vilket belopp fastställes av Kungl. Maj:t. Enligt kungörelsen
(1964:344) om det högsta ersättningsbelopp, som må uttagas enligt 72 §
barnavårdslagen, utgör detta belopp 2 500 kr. per år. Om barnet fyllt
sexton år och har inkomst av eget arbete får uttagas ytterligare 1 200 kr.
per år.

I 14 kap. 1 § AFL förutsätts för rätt till barnpension från

tilläggspensioneringen (ATP) att den avlidne vid sitt frånfälle var
berättigad till ATP i form av förtidspension (sjukbidrag) eller ålderspension
eller att han skulle ha varit berättigad till förtidspension (sjukbidrag)
från ATP om han vid tidpunkten för dödsfallet drabbats av invaliditet
som krävs för rätt till sådan pension. Enligt 4 § samma kapitel
tillkommer barnpension den avlidnes barn under 19 år. Föreligger rätt till
barnpension efter både far och mor, kan endast den största av de båda
barnpensionerna utges.

I 10 kap. 2 § AFL finns bestämmelser om nedsättning av allmän
pension vid vård på vissa anstalter. Lagen innehåller vidare bestämmelser
angående utbetalning i vissa fall av allmän pension till annan än den
pensionsberättigade. Dessa bestämmelser återfinns i 10 kap. 2 och 3 §§,
som avser endast folkpension, samt i 16 kap. 12 § och 17 kap. 4 §, som
avser såväl folkpension som tilläggspension. Tillämpningsföreskrifter har
lämnats i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr 393) om rätt i vissa fall för
kommun eller annan att uppbära folkpension och i kungörelsen den 14
september 1962 (nr 520) angående sättet och tiden för utbetalning av
pension enligt AFL m. m. samt i särskild kungörelse den 26 november
1971 (nr 831) angående pensionsbelopp enligt 10 kap. 2 § första stycket
AFL.

Med tillämpning av dessa bestämmelser kan barnpensionen från ATP
inte användas för att täcka en kommuns kostnader för samhällsvård. 16
kap. 12 § första stycket AFL avser utbetalning av pension till kommunal
myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person på
grund av att den pensionsberättigade är hemfallen åt alkoholmissbruk
samt att till följd därav vissa farerekvisit föreligger. Vidare kan pension
enligt andra stycket samma paragraf utbetalas till annan om den
pensionsberättigade till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan
därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv omhänderha honom
tillkommande pension. Enligt 17 kap. 4 § samma lag kan myndighet
erhålla ersättning för utgivet försörjningsbidrag genom pension, till den
del pensionsbeloppet motsvarar vad myndigheten utgivit för den pensionsberättigades
samt hans familjs försörjning. Enda möjligheten för

SfU1973:32

4

kommun att erhålla täckning för sina utlägg för fosterlön torde vara att
förmyndaren genom fullmakt medger att barnpensionen från ATP får
disponeras av kommunen. Stöd för ett sådant förfarande torde föreligga i
6 § första stycket ovannämnda kungörelse den 14 september 1962 (nr
520). Sådan fullmakt kan återkallas med omedelbar verkan.

Remissyttranden

Riksförsäkringsverket uttalar i sitt remissyttrande över motionen bl. a.
följande.

Motionen torde dels syfta till en sådan ändring av utbetalningsförfarandet
för barnpension från ATP att social centralnämnd eller
barnavårdsnämnd skall få rätt att lyfta sådan pension, dels avse en
ändring av kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 344) på så sätt att
ersättningsrätten utvidgas. De begränsningsregler som finns i sistnämnda
kungörelse torde i varje fall behöva ändras om en ändring av utbetalningen
skall få den av motionärerna avsedda effekten.

I detta sammanhang bör framhållas att den år 1967 tillsatta
socialutredningen, som håller på med en allmän översyn av den sociala
vårdlagstiftningen, i sina direktiv fått i uppdrag att utreda barnavårdslagens
bestämmelser om omhändertagande av barn för samhällsvård.
Översynen av barnavårdslagen skall bl. a. avse bestämmelserna om
fosterbarnsvård och om reglering av vårdkostnaderna. Enligt uppgift
väntas utredningen avge ett delbetänkande under 1973 rörande principerna
för socialvårdens framtida utformning.

Socialstyrelsen har i skrivelse till Konungen 1968-10-09 gjort
framställning om ändring av begränsningsreglerna i kungörelsen den 29
maj 1964 (nr 344) angående den högsta ersättning som får tas ut enligt
72 § barnavårdslagen. I samma fråga har flera kommuner påtalat att
behov föreligger om ändring av ifrågavarande bestämmelser enär de är
stötande ur socialvårds- och rättvisesynpunkt och även hämmande för
handläggningen av ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård. I
anledning av dessa påpekanden har socialstyrelsen och kommunförbundet
satt igång en gemensam undersökning av problemen.

Riksförsäkringsverket kan ansluta sig till tanken att även tilläggspension
i form av barnpension borde kunna användas till täckande av
kommunens kostnader för samhällsvård (fosterlön), givetvis under
förutsättning att syftet med barnpensionen — att utgöra ersättning för
vad barnet i ekonomiskt hänseende går miste om genom försöijarens död
— inte därigenom går förlorat. Frågan om lagändring synes dock böra
anstå tills resultatet av pågående utredningsarbete på området föreligger.

Socialstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande att syftet med bestämmelserna
i 72 § barnavårdslagen och 1964 års kungörelse varit att ge
kommunerna en reell möjlighet att erhålla ersättning av föräldrar vilkas
barn omhändertagits, dock med den begränsningen att kostnaderna för
enskilda skall hållas inom rimliga gränser. Samhällets trygghetsservice har
emellertid numera byggts ut så att de barnet tillkommande förmånerna i
många fall överstiger de belopp som kommunerna får begära. Socialstyrelsen
framhåller vidare ätt samtidigt som behovet att omhändertaga
barn av rent ekonomiska orsaker mer eller mindre försvunnit, har allt fler
omhändertaganden kommit att ske på grund av att barnet har särskilda
vårdbehov.

SfU 1973:32

5

I dessa fall blir ofta vårdkostnaden mycket hög, medan rätten att ta ut
ersättning är begränsad. Rätten till ersättning begränsas vidare till att
omfatta kostnader för omhändertagna barn, medan rätt till ersättning för
hjälpåtgärder utan omhändertagande av väl så kostnadskrävande natur
inte finns enligt nuvarande lagstiftning. Socialstyrelsen, som konstaterar
att nu gällande lagstiftning är otillfredsställande och att problemen gäller
mer än en höjning av begränsningsbeloppet, hänvisar vidare till det
utredningsarbete som pågår dels såsom samarbete mellan socialstyrelsen
och Svenska kommunförbundet, dels i socialutredningen. Därefter anför
socialstyrelsen följande.

Socialstyrelsen finner det oklart huruvida motionärerna avser att en
ändring bör ske endast när det gäller kommuns rätt att uppbära ATP-del
av barnpensionen eller även en generell höjning av ersättningsbeloppet
enligt 1964 års kungörelse. I princip bör en kommande lagstiftning på
området utformas så att barnet tillkommande sociala förmåner följer
barnet och inte vårdnadshavare. I avvaktan på att en sådan lagstiftning
kan komma till stånd överväger socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet
möjligheterna till nytt förslag till en ändring av begränsningsregeln.
Socialstyrelsen får med hänvisning härtill uttala att en ändring av
lagen om allmän försäkring med följdförfattningar på nuvarande stadium
inte kan tillstyrkas, eftersom en förutsättning för en sådan förändring är
att även begränsningsreglerna ändras.

Svenska kommunförbundet delar i sitt remissyttrande motionärernas
mening att ATP-pension bör kunna användas till täckande av kommuns
kostnader för samhällsvård i enskilt hem. Förbundet påpekar i likhet med
socialstyrelsen att även begränsningsreglerna torde behöva ändras och att
den i motionen berörda frågan är föremål för utredning i såväl
socialutredningen som socialstyrelsens och förbundets kanslier. Avslutningsvis
anför förbundet följande.

Vad motionärerna här berör är sålunda endast en del av ett
problemkomplex. Med hänsyn till Socialutredningens uppdrag är styrelsen
tveksam om det är lämpligt att såsom motionärerna föreslår företa
lagstiftningsändringar för att lösa denna delfråga. Den justering av
maximibeloppet som Socialstyrelsen föreslagit och som förbundsstyrelsen
tidigare tillstyrkt kan åstadkommas på administrativ väg och skulle
vara temporärt godtagbar ur kommunernas synpunkter. Utan en sådan
justering skulle en rätt för kommun att lyfta ATP-pension för barn och
även andra bidrag som kan tillfalla för samhällsvård omhändertagna barn
endast öka kommunernas svårigheter att hantera överskottsmedel. Det är
enligt styrelsens mening mest angeläget att kungörelsen 1964-05-29 om
det högsta ersättningsbelopp som må uttagas enligt 72 § barnavårdslagen
ändras så att kommunerna åter får reell möjlighet att uttaga ersättning
för samhällsvårdskostnad i de fall de finner detta rimligt.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser kan barnpension från ATP inte tas i
anspråk för att täcka en kommuns kostnader för samhällsvård. Den enda
möjligheten för en kommun att erhålla täckning för sina utlägg för
fosterlön genom barnpension från ATP torde vara att det för samhällsvår -

SfU 1973:32

6

den omhändertagna barnets förmyndare genom fullmakt medger att
barnpensionen får disponeras av kommunen. En sådan fullmakt kan dock
återkallas.

Förevarande motion syftar till att ett omhändertaget barns ATP skall
kunna användas för att täcka fosterlön så långt detta är möjligt.
Motionärerna understryker att om pensionen uppgår till högre belopp än
fosterlönen överskjutande del bör avsättas för barnets framtida behov.

Socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Svenska kommunförbundet,
vilka på utskottets begäran yttrat sig över motionen, har alla ställt sig
positiva till att barnpension från ATP skall kunna användas för att täcka
kommuns kostnader för samhällsvård i enskilt hem. De har emellertid
samtidigt påpekat att det i motionen aktualiserade spörsmålet endast
utgör en del av ett större problemkomplex vari ingår bl. a. frågan om
ersättningsbeloppens storlek. Av remissyttrandena framgår också att
socialstyrelsen och Kommunförbundet för närvarande i samråd utreder
frågor som gäller ersättning vid omhändertagande för samhällsvård och
att den år 1967 tillsatta socialutredningen ser över barnavårdslagstiftningen
i dess helhet. Denna utredning kommer enligt vad utskottet
inhämtat att vid årsskiftet 1973—1974 publicera ett betänkande med
principiella överväganden angående socialvårdens framtida utformning.
Därvid kommer också frågan om ersättning vid samhällsvård att beröras.
Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för ett genomförande av
det i motionen framförda förslaget. Utskottet anser därför att motionen
bör översändas till socialutredningen för beaktande vid dess utredningsarbete.
Ett slutligt ställningstagande till frågan bör dock anstå i avvaktan på
resultatet av detta arbete.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen med anledning av motionen 1973:648 hos Kungl.
Maj:t anhåller att motionen överlämnas till socialutredningen
för beaktande.

Stockholm den 13 november 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Jonsson i Mora * (fp),
Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c),
Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s), fröken Pehrsson
(c), herrar Marcusson (s), Olsson i Stockholm (vpk), Andersson i Knäred
(c), Lindström (s) och Andersson i Ljung (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5415 S Stockholm 1973