Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 27 år 1973

SfU 1973:27

Nr 27

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
vidgad rätt till ersättning enligt lagen om allmän försäkring för resor.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1973:156 av herr Lindberg m. fl. (s), vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära sådan revidering av
gällande bestämmelser för utgivande av reseersättning från den allmänna
försäkringen, att resa till och från s. k. väntehem bestrides även om den
företas på annat sätt än med allmänna kommunikationsmedel,

motionen 1973:158 av herr Ringaby m. fl. (m), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring i sjukreseförordningen
(kungl, förordningen den 25 maj 1962, nr 385) att reseersättning
utgår efter samma grunder som gäller inom den allmänna sjukvården även
vid besök hos privatpraktiserande läkare,

motionen 1973:159 av herr Ängström m. fl. (fp), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag till sådan
ändring av 2 kap. 5 §. lagen om allmän försäkring att resor till ortopedisk
verkstad, bandagist och för erhållande av hörapparat kan betalas den
försäkrade, när åtgärden står i överensstämmelse med av läkare tidigare
utfärdade ordinationer,

motionen 1973:899 av herr Karlsson i Huskvarna (s), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om översyn av bestämmelserna
gällande reseersättning vid utprovning av ortopediska hjälpmedel,

motionen 1973:1126 av fröken Andersson i Stockholm m. fl. (c), vari
hemställs att riksdagen beslutar att patient skall erhålla ersättning från
allmän försäkring för s. k. permissionsresor från sjukhus i enlighet med
vad i motionen anförts,

motionen 1973:1129 av herr Eriksson i Arvika (fp), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär översyn av kungörelsen (1971:277) med
tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen i syfte att få till stånd
en höjning av kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1973:156 och
1973:1126 från riksförsäkringsverket, Landstingsförbundet och Försäkringskasseförbundet.

Gällande bestämmelser

Enligt 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring (AFL) äger försäkrad
som åtnjutit läkarvård eller sjukhusvård rätt till ersättning för resor i

1 Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 27

SfU 1973:27

samband med vården. Detsamma gäller försäkrad som vid sjukdom
erhållit tandläkarvård vid centralpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt
sjukhus. Däremot utgår inte reseersättning vid mödratandvård.

Genom en år 1971 företagen ändring i 2 kap. 6 § AFL har införts rätt
till ersättning för resekostnader även i vissa andra fall. Det gäller dels
resor i samband med sådan vård och behandling, som är ersättningsgill
enligt redan förut gällande bestämmelser, nämligen konvalescentvård,
sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk terapi och foniatrisk
behandling, dels resor i samband med vård som vid sjukdom meddelats
av distriktssköterska eller distriktsbarnmorska. Bestämmelser härom finns
intagna i 1, 2 och 6 §§ kungörelsen (1962:387) angående ersättning
enligt AFL för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av
sjukdom.

De närmare bestämmelserna rörande reseersättning meddelas i förordningen
(1962:385) angående ersättning för sjukresor enligt AFL (sjukreseförordningen)
och kungörelsen (1962:386) med tillämpningsföreskrifter
till sjukreseförordningen (sjukresekungörelsen). Dessa bestämmelser
kompletteras med föreskrifter som utfärdats av riksförsäkringsverket.

Enligt 2 § sjukresekungörelsen får resekostnadsersättning utges högst
efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt som kunnat användas
med hänsyn till den sjukes tillstånd. Vid resa med privatbil beräknas
resekostnaden till 25 öre per kilometer.

Enligt 2 § sjukreseförordningen får reseersättning vid besök hos
privatpraktiserande läkare i princip ej utges med högre belopp än som
skulle ha utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare,
inom vars distrikt den försäkrade vistas. I vissa undantagsfall —
såsom t. ex. då den försäkrade varit i trängande behov av läkarvård men
inte kunnat anträffa nyssnämnda läkare — utges ersättning för resekostnaden
intill kostnaden för resor till och från närmaste allmänna sjukhus,
där erforderlig vård kunnat beredas den försäkrade.

1961 års sjukförsäkringsutrednings förslag m. m.

1961 års sjukförsäkringsutredning behandlade i sitt betänkande
Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor (SOU 1970:56)
dels frågor om ersättning för försäkrads utgifter för konvalescentvård och
viss annan sjukvårdande behandling än läkarvård, dels frågor om
ersättning för sjukresor.

I fråga om vårdkostnader föreslogs vidgade möjligheter till ersättning
inom nyssnämnda områden. Enligt utredningens förslag skulle rätten till
ersättning för vårdkostnader omfatta förutom de fall där vårdkostnaden
var ersättningsgill enligt redan gällande bestämmelser — dvs. konvalescentvård,
sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk behandling
och foniatrisk behandling — bland annat sådan behandling som ges av
arbetsterapeuter, bandagister och hörselvårdsässistenter. Som förutsättningar
för att ersättning skulle utgå inom ramen för den allmänna

SfU 1973:27

försäkringen angavs att behandlingen skulle ha föranletts av sjukdom och
föreskrivits av läkare samt att den som skulle ge behandlingen tillhörde
personal som var underkastad tillsyn av offentlig sjukvårdsmyndighet.

När det gällde sjukresor föreslog utredningen att ersättning skulle
utges för resekostnader i samband med sådana behandlingar, där rätt till
ersättning för vårdkostnaden förelåg enligt gällande bestämmelser.
Därutöver föreslog utredningen att rätt till resekostnadsersättning skulle
införas vid andra sjukvårdande behandlingar, i fråga om vilka utredningen
föreslagit rätt till ersättning för vårdkostnaden.

I fråga om reseersättning vid besök hos privatpraktiserande läkare
föreslog utredningen att ersättningen alltid skulle kunna beräknas på
belopp som högst motsvarade resekostnaden vid besök på närmaste
allmänna sjukhus. Vidare föreslogs att försäkrad som hänvisats till
privatpraktiserande läkare med specialistkompetens skulle få reseersättning
beräknad på ett belopp som högst motsvarade kostnaden för resa till
närmaste offentliga vårdenhet där specialiteten var företrädd.

Sjukförsäkringsutredningen diskuterade också frågan om höjning av
ersättningen för resa med privatbil. Utredningen erinrade därvid om att
kilometerersättningen om 25 öre hade tillkommit efter avvägning mellan
de rörliga kostnaderna för egen bil och utgifterna för dyrare färdmedel
och att syftet med denna konstruktion var att förmå de försäkrade att
avstå från resa med dyrare färdmedel även i de fall detta var försvarligt.
Utredningen föreslog att privatbil generellt skulle godtas som billigaste
färdmedel och underströk att det med hänsyn härtill fanns anledning att
iaktta viss återhållsamhet vid beräkningen av vad som skulle anses vara
faktiska rörliga kostnader vid fastställande av kilometerersättningen.
Utredningen stannade för att kilometerersättningen om 25 öre skulle
bibehållas oförändrad.

Som ovan nämnts genomfördes år 1971 sjukförsäkringsutredningens
förslag i fråga om reseersättning vid konvalescentvård, sjukgymnastisk
behandling, fysikalisk terapi och foniatrisk behandling. I propositionen
angående dessa lagändringar (prop. 1971:94) förklarade departementschefen
(s. 27) att det inte var möjligt att ta ställning till utredningens
förslag rörande vårdkostnader förrän efter överläggningar med sjukvårdshuvudmännen.
I propositionen behandlades således endast frågor om
reseersättning. I dessa frågor anslöt sig departementschefen till utredningens
förslag. Han underströk därvid att rätten till ersättning för sådana
kostnader enligt förslaget i princip förutsatte att utgiften för själva
vården var ersättningsgill och uttalade att en sådan begränsning även
enligt hans mening var motiverad med hänsyn till behovet av att hålla
reseförmånerna inom sjukförsäkringens allmänna ram. Den av departementschefen
förordade utvidgningen av rätten till ersättning för resekostnader
genomfördes lagtekniskt på det sättet att det genom en utvidgning
av bemyndigandet i 2 kap. 6 § AFL anförtroddes åt Kungl. Maj:t att
meddela föreskrifter om rätt till ersättning för resekostnader i samband
med sådan vård.

1* Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 27

SfU 1973:27

Tidigare riksdagsbehandling

Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen behandlat
motioner rörande ersättning för resor i samband med sådan vård eller
behandling, som inte är att hänföra till läkarvård, tandläkarvård eller
sjukhusvård.

Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med krav på rätt till
reseersättning vid inprovning eller utbyte av ortopediska hjälpmedel även
i de fall då läkare inte medverkade. Andra lagutskottet fann i sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1962:20 lämpligt att frågan gjordes till
föremål för prövning av sjukförsäkringsutredningen. Riksdagens skrivelse
överlämnades av Kungl. Maj:t till utredningen.

Under de följande åren väcktes ytterligare motioner ang. reseersättning
vid ortopedisk behandling och motioner som syftade till att
ersättning skulle utgå för resekostnader bl. a. i samband med behandling
av hörselskador, även i de fall behandlingen utfördes av annan än läkare
(2LU 1963:50, 1964:13, 1968:31). Samtliga motioner avslogs med
hänvisning till den pågående utredningen.

Vid 1972 års riksdag väcktes återigen motioner med krav på översyn
av bestämmelserna om reseersättning vid utprovning av ortopediska
hjälpmedel. Socialförsäkringsutskottet fann i betänkandet 1972:9 det
angeläget att frågan om sådan reseersättning så snart som möjligt skulle få
en tillfredssställande lösning. Utskottet framhöll vidare följande.

Det av sjukförsäkringsutredningen framlagda förslaget i ämnet sammanhänger
med frågan om ersättning för kostnaderna för själva behandlingen.
Denna fråga är i sin tur beroende av andra frågor rörande
sjukförsäkringen. Enligt vad utskottet inhämtat kommer en översyn av
hithörande ersättningsfrågor att företas så snart den utredning som
behandlar ersättningssystemet vid privatläkarvård framlagt sitt betänkande.
I avvaktan på den allmänna översyn av ersättningsfrågorna som
sålunda kommer att företas finner utskottet inte skäl att frångå den
hittills gällande principen att ersättning för resekostnader utgår endast i
samband med ersättningsgill sjukvård.

Utskottet avstyrkte följaktligen motionerna. Riksdagen godtog utskottets
förslag.

1 samband med propositionen 1971:94 behandlade riksdagen en
motion (1971:1446) i vilken yrkats att det även vid vård meddelad av
privatpraktiserande läkare skulle utgå reseersättning i enlighet med
sjukförsäkringsutredningens förslag. Socialförsäkringsutskottet fann i sitt
av riksdagen godkända betänkande (SfU 1971:30) att det inte kunde
anses lämpligt att införa ändrade regler för resekostnadsersättning i
samband med vård meddelad av privatpraktiserande läkare eftersom
ersättningssystemet vid sådan vård ännu var föremål för utredning.
Utskottet har från riksförsäkringsverket inhämtat att utredningsuppdraget
rörande ersättning vid privatläkarvård beräknas vara avslutat
under innevarande år.

SfU 1973:27

Vid 1972 års riksdag begärdes i en motion (1972:967) en översyn av
reglerna angående kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil i syfte
att ersättningen skulle höjas. Socialförsäkringsutskottet avstyrkte i sitt av
riksdagen godkända betänkande (SfU 1972:9) motionen under hänvisning
till de avdragsmöjligheter som förelåg vid inkomsttaxeringen och till
statstjänstemännens bilersättning vid tjänsteresor samt till sjukförsäkringsutredningens
ställningstagande i denna fråga.

Enligt riksskatteverkets anvisningar för 1973 års taxering (Meddelanden
från riksskatteverket 1972 serie 1 nr 8:5) bör, i de fall förutsättningar
föreligger för avdrag för bilkostnader vid användning av egen bil för resor
till och från arbetsplatsen, sådant avdrag medges med 34/öre/km vid
körsträckor t. o. m. 1 000 mil/år och med 21 öre vid körsträckor däröver.

Enligt de för statstjänstemän gällande bestämmelserna om ersättning
för resa med egen bil uppgår ersättningen per kilometer — bortsett från
de nordligaste länen — till 50 öre vid en körlängd t. o. m. 700 mil/år, till
35 öre vid körlängder däröver t. o. m. 1 500 mil/år och till 28 öre vid
längre körsträckor.

Remissyttranden

Riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet avstyrker bifall
till motionerna. Landstingsförbundet tillstyrker bifall till dessa.

I fråga om motionen 1973:156 framhåller riksförsäkringsverket att
förhållandena i det enskilda fallet som hittills bör vara avgörande för
frågan, efter vilket färdmedel reseersättningen skall beräknas. Verket kan
därför inte tillstyrka att reseersättning generellt skall utgå för utgift för
resa med annat än reguljärt trafikmedel. Liknande synpunkter anförs av
Försäkringskasseförbundet, som dessutom understryker att någon regel
om att ersättning för resor med t. ex. taxi skall ersättas endast om den
påbörjats sedan värkarna satt in inte finns bland de bestämmelser som
reglerar försäkringskassornas bedömning. Försäkringskasseförbundet påpekar
vidare att verket genom ett nyligen fattat beslut understrukit
vikten av att kassorna skall vara generösa i sin bedömning vad gäller resor
till väntehem. Landstingsförbundet framhåller att förlossningsvården
koncentrerats till större enheter, vilket haft vissa mindre gynnsamma
konsekvenser för den enskilde patienten, samt att ett bifall till motionen
inte torde medföra högre utan snarare lägre reseersättningsutgifter i varje
enskilt ersättningsärende för den allmänna försäkringen. Jämförelsen
görs därvid med de kostnader som skulle förekomma vid resa till BB
direkt från bostaden.

I fråga om yrkandet i motionen 1973:1126 anför riksförsäkringsverket
i huvudsak följande.

Vid tillämpning av bestämmelserna rörande reseersättning i samband
med sjukhusvård har verket intagit den ståndpunkten att ersättning kan
komma ifråga endast för intagningsresa och för återresa från sjukhuset i
anledning av ett och samma fortlöpande vårdbehov. Den omständigheten
att det under vårdtiden förekommer avbrott i inskrivningen på sjukhuset
som ej grundar sig på ändringar i vårdbehovet har inte ansetts böra

SfU 1973:27

föranleda att uppkommande resekostnader skall ersättas av försäkringen.
Verkets uppfattning i fråga om sådana kortvariga avbrott i vården har
godtagits av försäkringsdomstolen i ett flertal domar, bl. a. i en från
1971-02-11 (dnr 257/1970). I klarläggande syfte och i samråd med
Svenska landstingsförbundet meddelade verket 1970-04-14 de allmänna
försäkringskassorna, att resekostnader i samband med permission från
sjukhusvård inte skall ersättas av kassorna när någon förändring av
vårdbehovet inte föreligger. Detta skulle gälla även om patient vid
permission utskrivs från sjukhuset, s. k. utskrivningspermission.

Landstingen lämnar i vissa fall ersättning för permissionsresor, som här
avses. I cirkulär nr AC 43/1969 och AC 25/1970, utfärdade 1969-12-19
respektive 1970-07-08, har Svenska landstingsförbundet meddelat landstingens
förvaltningsutskott vissa riktlinjer i fråga om ersättning för resor
vid permission i sluten vård. När permission lämnas på vissa kliniker
under sjukhusets direkta medverkan (t. ex. stängning av avdelning under
veckoslut på grund av tillfällig personalbrist), bör huvudmannen enligt
riktlinjerna fatta beslut om i vilken utsträckning patients permissionsresor
skall ersättas. Har patienten fått permission på egen begäran skall
han dock enligt dessa riktlinjer själv svara för sina resekostnader.
Riksförsäkringsverket finner det angeläget att vid långvariga sjukhusvistelser
patienten ges tillfälle att tillbringa veckoslut i sin hemmiljö. Som
framgår av det anförda har emellertid den i motionen väckta reseersättningsfrågan
hittills ansetts vara ett problem som det bör ankomma på
sjukhushuvudmannen att lösa. Så bör det vara även framgent. Verket
avstyrker därför bifall till motionen.

Försäkringskasseförbundet anför liknande synpunkter i sitt remissyttrande.

Landstingsförbundet anför i sitt yttrande över motionen 1973:1126
bl. a. följande.

Landstingsförbundet genomförde i början av år 1971 en enkät i syfte
att klarlägga sjukvårdshuvudmännens dittillsvarande erfarenheter av och
kostnaderna för permissionsreseverksamheten. Av resultatet av denna
kunde utläsas att huvudmännen vid denna tidpunkt hade för en
meningsfull redovisning alltför kortvarig erfarenhet på området. Däremot
framhölls på sina håll en skepsis till bl. a. det medicinska värdet av
permissionsresor. Ur denna synpunkt kunde därför en restriktiv tillämpning
vara att föredra. Man ifrågasatte vidare om det var möjligt att, vid
individuell prövning av behovet av permissionsresor, åstadkomma några
för berört sjukhus kostnadsbesparande effekter. Detta var naturligtvis
inte fallet om någon enstaka patient respektive klinik/avdelning beviljades
ersättning för permissionsresa. Motionärernas hemställan avser en
lösning av frågan om ersättning för resekostnader i samband med
permission inom ramen för lagen om allmän försäkring. Från aspekten att
de allmänna försäkringskassorna, i motsats till sjukvårdshuvudmännen,
förfogar över en mycket välutvecklad ersättningsadministration med lång
erfarenhet av reseärenden är enligt förbundets mening förslaget relevant.

SfU 1973:27

Utskottet

Resekostnadsersättning vid förlossningsvård

Enligt 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring (AFL) har försäkrad som
åtnjutit läkarvård eller sjukhusvård rätt till ersättning för resor i samband
med vården. Enligt tillämpningsföreskrifter gäller bl. a. följande. Företas
sjukresa med fortskaffningsmedel som går i allmän trafik beräknas
resekostnaden enligt för sådant fortskaffningsmedel gällande taxa.
Används privatbil beräknas resekostnaden till 25 öre för kilometer.
Ersättning för resekostnad får beräknas högst efter det billigaste, vanligen
förekommande färdsätt som med hänsyn till den försäkrades tillstånd
kunnat användas.

I motionen 1973:156 påpekas att förlossningsvården har centraliserats
till de större sjukhusen. Vissa landsting har vidtagit åtgärder för att söka
lindra de olägenheter som uppkommit genom att många försäkrade fått
lång resväg till förlossningsavdelningarna. Som exempel härpå nämns i
motionen att landstinget i Jämtlands län inrättat ett s. k. väntehem, där
blivande mödrar med lång resväg till BB kan vistas viss tid före och efter
förlossningen. För att förebygga en födsel under resa till BB kan den
havande kvinnan åka till väntehemmet i god tid. I sådant fall utgår
emellertid ersättning endast för färd med allmänna kommunikationsmedel.
Motionärerna menar att en sådan resa är orimligt påfrestande för
en kvinna i långt framskriden graviditet och hemställer därför om sådan
ändring av gällande ersättningsregler att resa till och från väntehem kan
bekostas av försäkringen även om den företas på annat sätt än med
allmänna kommunikationsmedel.

Riksförsäkringsverket påpekar i sitt remissyttrande att försäkringskassorna
i de fall, då taxi eller privatbil begagnats vid resa till och från
läkare eller sjukvårdsinrättning, alltid prövar om den sjukes tillstånd
påkallat sådant färdmedel. Vid denna prövning tillmäts den sjukes
hälsotillstånd den största betydelse. Om det kan antas att detta skulle ha
försämrats om den sjuke begagnat ett billigare färdsätt än exempelvis bil
torde ersättning alltid beräknas för sådant färdmedel. Verket framhåller
vidare att försäkringskassorna i förevarande fall inte torde tillämpa
bestämmelserna så, att ersättning för ambulans eller bil endast utges då
transport påbörjats sedan värkarna satt in. Verket understryker att
väsentligt för bedömningen är vilket färdmedel den remitterande läkaren
eller sköterskan tillstyrkt från medicinsk synpunkt. Enligt verkets
uppfattning bör som hittills förhållandena i det enskilda fallet vara
avgörande för frågan efter vilket färdmedel reseersättningen skall
beräknas. Verket avstyrker därför bifall till motionen.

Försäkringskasseförbundet intar samma ståndpunkt i sitt remissyttrande
och påpekar att riksförsäkringsverket genom ett nyligen fattat
beslut understrukit att kassorna bör vara generösa i sin bedömning av
ärenden som gäller resor till väntehem.

Landstingsförbundet tillstyrker i sitt remissyttrande bifall till motionen
med motiveringen att den allmänna försäkringen i de aktuella fallen

SfU 1973:27

totalt sett inte torde åsamkas högre, utan snarare lägre, reseersättningsutgifter
än om resan till BB företagits direkt från vederbörandes bostad.

Utskottet finner mot bakgrund av vad riksförsäkringsverket anfört att
förhållandena i det enskilda fallet bör vara avgörande för frågan hur
reseersättning skall beräknas. Enligt utskottets uppfattning kan det inte
vara rimligt att generellt beräkna reseersättning för viss vård på det sätt
motionärerna föreslagit. Härtill kommer att syftet med motionen redan
torde ha uppnåtts genom ovan nämnda avgörande av riksförsäkringsverket,
där vikten av generös bedömning i hithörande fall understrukits.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionen 1973:156.

Resekostnadsersättning vid besök hos privatpraktiserande läkare

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen föreslog
sjukförsäkringsutredningen att reseersättning vid besök hos privatpraktiserande
läkare alltid skulle beräknas på belopp som motsvarade högst
resekostnaden vid besök på närmaste allmänna sjukhus. Utredningen
föreslog därjämte att försäkrad som hänvisats till privatpraktiserande
läkare med specialistkompetens skulle få reseersättning beräknad på ett
belopp som motsvarade högst kostnaden för resa till närmaste offentliga
vårdenhet där specialiteten var företrädd. Utredningens förslag avvisades
emellertid i propositionen 1971:94 med hänvisning till att ersättningssystemet
vid vård meddelad av privatpraktiserande läkare var föremål för
utredning och att det därför inte kunde anses lämpligt att införa ändrade
regler för resekostnadsersättning vid sådan vård. Riksdagen anslöt sig vid
sin behandling av propositionen till Kungl. Maj:ts bedömning.

I motionen 1973:158 yrkas sådan ändring i sjukreseförordningen att
reseersättning vid besök hos privatpraktiserande läkare kan utgå efter
samma grunder som gäller inom den allmänna sjukvården.

Utskottet har inhämtat att utredningsuppdraget angående privatläkarvården
skall slutföras under hösten 1973. Vid sådant förhållande bör
enligt utskottets mening riksdagen vidhålla sin tidigare ståndpunkt i
frågan. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:158.

Resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m.

Enligt 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring har försäkrad som
åtnjutit läkarvård eller sjukhusvård rätt till ersättning för resor i samband
med vården. Efter en lagändring 1971 utgår däijämte i vissa fall
ersättning för resor i samband med annan vård eller behandling i
anledning av sjukdom. Det gäller dels sådana fall, där själva vården är
ersättningsgill enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser, nämligen
konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling och vissa andra s. k. sjukvårdande
behandlingar, dels vård hos distriktssköterska och distriktsbammorska.

I motionerna 1973:159 och 1973:899 framläggs förslag som syftar till
att rätten till reseersättning utvidgas till att omfatta vissa fall, där

SfU 1973:27

ersättning för själva behandlingen nu inte utgår inom ramen för den
allmänna försäkringen. I motionen 1973:159 yrkas sålunda att riksdagen
hos Kungl. Maj* hemställer om förslag till sådan ändring av gällande
bestämmelser, att resor till ortopedisk verkstad, bandagist och för
erhållande av hörapparat kan betalas den försäkrade, när åtgärden står i
överensstämmelse med av läkare tidigare utfärdade ordinationer. I
motionen 1973:899 hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
översyn av bestämmelserna gällande reseersättning vid utprovning av
ortopediska hjälpmedel.

Frågan om ersättning för resor i samband med s. k. sjukvårdande
behandlingar togs upp av 1961 års sjukförsäkringsutredning i dess
slutbetänkande. Utredningen, som föreslog att ersättning skulle utgå för
ortopedisk behandling och behandling utförd av arbetsterapeuter, bandagister,
hörselvårdsassistenter m. fl., föreslog också att resor i samband
med sådan behandling skulle bli ersättningsgilla. Rätt till ersättning för
resekostnader förutsatte enligt utredningens förslag i princip att själva
behandlingen var ersättningsgill.

I den proposition (prop. 1971:94) som byggde på utredningens
betänkande behandlades endast frågor om reseersättning. Departementschefen
anslöt sig därvid till den av utredningen fastlagda principen att
rätten till sådan ersättning bör förutsätta att utgiften för vården är
ersättningsgill. Han menade att en sådan begränsning var motiverad med
hänsyn till behovet att hålla reseförmånema inom sjukförsäkringens
allmänna ram. Mot bakgrund härav framlades förslag om utvidgning av
reglerna om resekostnader endast i fråga om sådan vård och behandling,
som var ersättningsgill enligt gällande bestämmelser.

Socialförsäkringsutskottet behandlade vid förra årets riksdag två
motioner om resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m. Utskottet
framhöll därvid (SfU 1972:9) angelägenheten av att frågan om reseersättning
i samband med sådana behandlingar som åsyftades i motionerna så
snart som möjligt fick en tillfredsställande lösning men påpekade
samtidigt att sjukförsäkringsutredningens förslag i ämnet sammanhängde
med frågan om ersättning för kostnaderna för själva behandlingen. Denna
fråga var i sin tur beroende av andra frågor rörande sjukförsäkringen. I
avvaktan på resultatet av den översyn av ersättningssystemet inom
privatläkarvården som pågick inom privatpraktikerutredningen fann
utskottet inte skäl frångå principen att ersättning för resekostnader bör
utgå endast i samband med ersättningsgill sjukvård. Utskottet avstyrkte
därför motionerna och riksdagen godkände utskottets betänkande.

Utskottet finner i likhet med vad som uttalades föregående år det
angeläget att frågan om reseersättning i samband med sådana behandlingar
som åsyftas i motionerna snarast möjligt får en tillfredsställande
lösning. Utskottet har, såsom tidigare nämnts, erfarit att den utredning
som behandlar frågor rörande privatläkarvården skall slutföra sitt arbete
innevarande höst. Med hänsyn till angelägenheten av att de i motionerna
berörda frågorna så snart som möjligt löses tillstyrker utskottet så till
vida bifall till motionerna att bestämmelserna gällande reseersättning vid

SfU 1973:27

utprovning av ortopediska hjälpmedel görs till föremål för översyn vid
lämpligt tillfälle sedan utredningsuppdraget angående privatläkarvården
avslutats. Utskottet utgår från att även övriga i motionen 1973:159
berörda frågor kommer att beaktas vid denna översyn. Med det anförda
anser utskottet sig ha besvarat motionerna.

Kostnadsersättning för s. k. permissionsresor

Som tidigare nämnts har försäkrad som åtnjutit läkarvård eller
sjukhusvård rätt till ersättning för resor i samband med vården. Vid
tillämpning av bestämmelserna utges ersättning endast för intagningsresa
till och för återresa från sjukhuset i anledning av ett och samma
fortlöpande vårdbehov.

I motionen 1973:1126 hemställs att riksdagen beslutar att patient
skall erhålla ersättning från den allmänna försäkringen för s. k. permissionsresor
mellan sjukhus och hemmet. Motionärerna anser att
permissionsresoma har så positiva konsekvenser att det inte skulle leda
till någon total kostnadsökning för samhället om dessa resor ersattes från
den allmänna försäkringen.

Riksförsäkringsverket har i sitt remissyttrande framhållit att verket i
samråd med Landstingsförbundet meddelat försäkringskassorna, att
permissionsresor i samband med sjukhusvård inte skall ersättas av
kassorna i de fall då någon förändring av vårdbehovet inte föreligger.
Verket påpekar vidare att Landstingsförbundet meddelat landstingens
förvaltningsutskott vissa riktlinjer i fråga om ersättning för resor av detta
slag, innebärande bl. a. att när permission lämnas under sjukhusets
direkta medverkan sjukvårdshuvudmannen bör fatta beslut om och i vad
mån permissionsresoma skall ersättas. Enligt verkets uppfattning bör det
även framgent ankomma på sjukvårdshuvudmännen att lösa reseersättningsfrågan.
— Försäkringskasseförbundet har i sitt remissyttrande gett
uttryck åt samma uppfattning.

Landstingsförbundet påpekar i sitt remissyttrande bl. a. att vissa
huvudmän uttalat skepsis mot det medicinska värdet av permissionsresor
och att huvudmännen ifrågasatt om det är möjligt att vid individuell
prövning åstadkomma några kostnadsbesparande effekter. Förbundet
finner motionärernas förslag vägande med hänsyn till att försäkringskassorna
— i motsats till huvudmännen — förfogar över en väl utvecklad
ersättningsadministration med lång praktisk erfarenhet.

Utskottet anser i likhet med motionärerna, att de s. k. permissionsresoma
kan ha en positiv inverkan på den sjukes fortsatta rehabilitering
och att permissionerna kan medföra personal- och kostnadsbesparingar
för sjukhusen. Genom Landstingsförbundets rekommendationer till
huvudmännen synes emellertid det av motionärerna framställda yrkandet
redan vara i viss utsträckning tillgodosett, Som riksförsäkringsverket
påpekat bör — särskilt mot bakgrunden av att kostnadsbesparingarna till
följd av permissionerna kommer huvudmännen till del — det liksom
hittills ankomma på sjukhushuvudmännen att lösa den i motionen

SfU 1973:27

aktualiserade frågan. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen 1973:1126.

Kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil

I motionen 1973:1129 hemställs om en översyn av bestämmelserna
rörande kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil i syfte att få till
stånd en höjning av ersättningen. Motionären påpekar att reseersättningen
till statstjänstemännen höjts ett flertal gånger under de 13 år som
ersättningen för sjukresor med privatbil varit oförändrad och att
möjligheterna till avdrag för resor med bil mellan bostad och arbetsplats
också ändrats i takt med de ökade kostnaderna. På grund härav och då en
höjning av reseersättningen sannolikt inte skulle innebära några totalt sett
ökade utgifter för den allmänna försäkringen bör enligt motionärens
uppfattning en sådan höjning komma till stånd.

Socialförsäkringsutskottet behandlade vid förra årets riksdag en
motion om kilometerersättningen vid sjukresor med privatbil. Utskottet
påpekade då (SfU 1972:9) att den gällande ersättningen om 25 öre/km
varit oförändrad sedan 1960 och att de beräknade kostnaderna för
bilresor räknats upp i andra sammanhang, t. ex. när det gällde ersättning
till statstjänstemän för bilresor i tjänsten och de vid inkomsttaxeringen
medgivna avdragen för resor till och från arbetsplatsen. Även om det med
hänsyn härtill kunde te sig befogat att höja ersättningen, var det enligt
utskottets mening inte utan vidare givet att en höjning var motiverad. Det
kunde nämligen göras gällande att den medgivna ersättningen från början
varit väl högt tilltagen. På grund härav och mot bakgrund av jämförelser
med de avdrag som medgavs vid inkomsttaxeringen samt bilersättningen
till statstjänstemän vid tjänsteresor fann utskottet inte den ersättning
som utgick vid sjukresor anmärkningsvärt låg. Utskottet avstyrkte därför
motionen.

Sedan utskottet föregående år tog ställning till frågan om en höjning
av kilometerersättningen vid sjukresor med privatbil har ersättningen till
statstjänstemän för resa med egen bil höjts med ett öre per kilometer. Av
riksskatteverkets anvisningar för 1973 års taxering framgår därjämte att
även avdragsbeloppet för bilkostnader vid användning av egen bil för
resor till och från arbetsplatsen såvitt avser körsträckor t. o. m. 1 000
mil/år höjts med ett öre jämfört med föregående år. Vid körsträckor över
1 000 mil/år är emellertid det medgivna avdragsbeloppet oförändrat, dvs.
21 öre/km. Det bör i detta sammanhang påpekas att även bensinpriset
höjts.

Utskottet kan vid en jämförelse mellan den kilometerersättning som
utgår vid sjukresor med privatbil och de avdrag som medges vid
inkomsttaxeringen resp. den bilersättning som statstjänstemän erhåller
inte finna att ersättningen vid sjukresor framstår som anmärkningsvärt
låg. Det förhållandet att avdraget vid inkomsttaxeringen och ersättningen
till statstjänstemännen höjts i viss mindre omfattning sedan utskottet
föregående år prövade denna fråga föranleder inte ändring i utskottets

SfU 1973:27

ställningstagande. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen
1973:1129.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

beträffande resekostnadsersättning vid förlossningsvård

1. avslår motionen 1973:156,

beträffande resekostnadsersättning vid besök hos privatpraktiserande
läkare

2. avslår motionen 1973:158,

beträffande resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m.

3. med anledning av motionerna 1973:159 och 1973:899 i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär att frågan om resekostnadsersättning
vid ortopedisk vård utreds vid lämpligt tillfälle
sedan utredningsuppdraget angående privatläkarvården avslutats,

4. avslår motionerna 1973:159 och 1973:899 i den mån de inte
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört och
hemställt,

beträffande kostnadsersättning för s. k. permissionsresor

5. avslår motionen 1973:1126,

beträffande kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil

6. avslår motionen 1973:1129.

Stockholm den 6 november 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Karlsson i Ronneby (s),
Magnusson i Nennesholm (c), Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru
Håvik (s), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö
(m)*, Olsson i Stockholm (vpk), Almgren (s)*, Andersson i Nybro (c)*,
fröken Bergström (fp) och herr Andersson i Ljung (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5330 S Stockholm 1973