Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 22 år 1973

SfU 1973: 22

Nr 22

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av propositionen
1973: 48 angående uttaget av avgifter till försäkringen för tilläggspension
och till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen jämte motioner.

Propositionen

I propositionen föreslås att avgiften till försäkringen för tilläggspension
(ATP) för år 1974 skall bibehållas på 10,5 % av det pensionsgrundande
löneunderlaget i stället för att, som tidigare fastställts, höjas till
11%. För år 1975 föreslås ATP-avgiften utgå med 10,75 % och för
åren 1976—1979 med 11 %.

Vidare föreslås att avgiften till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
bestäms till 0,25 % för år 1974 i stället för tidigare fastställda
0,30 %. Detta lägre avgiftsuttag föreslås gälla även för åren 1975—1979.

Författningsförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968: 243) om procentsatsen för uttag av
avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för tilläggspension

Härigenom förordnas, med ändring av vad som föreskrivits i lagen
(1968: 243) om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—
1974 till försäkringen för tilläggspension1, att den i 19 kap. 5 § lagen
(1962: 381) om allmän försäkring nämnda procentsatsen för uttag av
avgift till försäkringen för tilläggspension skall för år 1974 utgöra tio
och en halv procent.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2 Förslag till

Lag om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1975—1979 till
försäkringen för tilläggspension

Härigenom förordnas, att den i 19 kap. 5 § lagen (1962: 381) om allmän
försäkring nämnda procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen
för tilläggspension skall för år 1975 utgöra tio och tre fjärdedels
procent och för vart och ett av åren 1976—1979 elva procent.

1 Senaste lydelse 1972: 715.

1 Riksdagen 1973.11 sami. Nr 22

SfU 1973: 22

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 39 § lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §2

Försäkringsavgift skall utgå efter procentsats, som fastställes av Konungen
med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd, att avgifterna
i förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av

1. ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt denna lag,
lagen (1916: 235) om försäkring för olycksfall i arbete och lagen (1929:
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

2. kostnader som föranledas av bestämmelserna i lagen (1955: 469)
angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962: 303)
om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.
och lagen (1967: 919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.,

3. förvaltningskostnader, samt

4. erforderlig fondering.

Med förvaltningskostnader avses enbart omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsverkets verksamhet beträffande obligatorisk
yrkesskadeförsäkring. Konungen fastställer med riksdagen hur stor
del av försäkringsavgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader.

Beslut om den procentsats, som Beslut om den procentsats, som
skall tillämpas för visst år, samt skall tillämpas för visst år, samt

om förvaltningskostnadsandelen om förvaltningskostnadsandelen

för samma år skall fattas senast för samma år skall fattas senast

ett år dessförinnan. Riksförsäk- under året dessförinnan. Riksför ringsverket

skall vart femte år säkringsverket skall vart femte år

framlägga förslag till procentsats framlägga förslag till procentsats

och förvaltningskostnadsandel för och förvaltningskostnadsandel för

nästföljande sju år, i den mån be- nästföljande sju år, i den mån beslut
härom icke redan fattats. slut härom icke redan fattats.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

* Senaste lydelse 1971:280.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:281) om procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1972—1974 till yrkesskadeförsäkringen m. m.

Härigenom förordnas, med ändring av vad som föreskrivits i lagen
(1971: 281) om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1972—1974
till yrkesskadeförsäkringen m. m., att den i 39 § lagen (1954: 243) om
yrkesskadeförsäkring nämnda procentsatsen för uttag av försäkringsavgift
skall för år 1974 vara 0,25 och att av försäkringsavgifterna för
nämnda år en sextondedel skall anses svara mot förvaltningskostnader.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

5 Förslag till

Lag om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1975—1979 till
yrkesskadeförsäkringen m. m.

Härigenom förordnas, att den i 39 § lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring
nämnda procentsatsen för uttag av försäkringsavgift
skall för åren 1975—1979 vara 0,25 och att av försäkringsavgifterna en
sextondedel skall anses svara mot förvaltningskostnader.

Motionerna

A. Med anledning av propositionen väckta motioner:
motionen 1973: 1649 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen måtte antaga följande

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:243) om procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1970—1974 till försäkringen för tilläggspension

Härigenom förordnas, med ändring av vad som föreskrivits i lagen
(1968: 243) om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974
till försäkringen för tilläggspension, att den i 19 kap. 5 § lagen
(1962: 381) om allmän försäkring nämnda procentsatsen för uttag av
avgift till försäkringen för tilläggspension skall för år 1974 utgöra elva
procent.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

SfU 1973: 22

2 Förslag till

Lag om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1975—1979 till
försäkringen för tilläggspension

Härigenom förordnas, att den i 19 kap. 5 § lagen (1962: 381) om
allmän försäkring nämnda procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen
för tilläggspension skall för åren 1975—1979 utgöra elva procent.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3 Förslag till

Lag om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1975—1979 till
yrkesskadeförsäkringen m. m.

Härigenom förordnas, att den i 39 § lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring
nämnda procentsatsen för uttag av försäkringsavgift skall för
åren 1975—1979 vara 0,30 och att av försäkringsavgifterna en sextondedel
skall anses svara mot förvaltningskostnader.

motionen 1973: 1690 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen måtte besluta att fastställa ATP-uttaget för perioden 1974—
1979 till 9,5 procent.

B. Vid riksdagens början väckta motioner:

motionen 1973: 102 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om prövning av möjligheterna att
befria äldre arbetskraft från avgift till tilläggspensioneringen, innebärande
att avgift för äldre inte behöver erläggas under visst utökat antal
år före vederbörandes pensionsålder;

motionen 1973: 641 (jfr 1973: 241) av herr Bohman m. fl. (m) vari
hemställs att riksdagen bestutar att sänka ATP-uttaget fr. o. m. den 1
januari 1973 med en procentenhet;

motionen 1973: 1137 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att pensionsålderskommittén
genom tilläggsdirektiv anmodas utarbeta förslag till differentierade
avgifter till tilläggspensioneringen för äldre arbetskraft med bibehållen
pensionsrätt, innebärande att avgiften förslagsvis halveras för
arbetstagare och egenavgiftsinbetalare mellan 55 och 59 års ålder samt
att avgiften slopas från fyllda 60 år.

SfU 1973: 22

Utskottet

Avgiftsuttaget för den allmänna tilläggspensioneringen har hittills
fastställts för tre femårsperioder. Under den första perioden 1960—
1964 ökade avgiften med en procentenhet om året från 3 till 7 %.
Under åren 1965—1969 höjdes avgiften med 0,5 % om året till 9,5 %.
Genom beslut av 1968 års riksdag fastställdes att avgiften för år 1970
skulle höjas med 0,5 % och därefter med 0,25 % årligen så att den
skulle komma att utgöra för år 1973 10,75 % och för år 1974 11 %.
Med ändring av detta beslut fastställde 1972 års riksdag att — i avvaktan
på att ställning togs till ATP-avgiften för 1975 och följande år
och till föreliggande förslag om att vissa sociala reformer skulle finansieras
genom arbetsgivaravgifter — ATP-avgiften för år 1973 skulle
bibehållas på 1972 års nivå, dvs. 10,5 %.

Förslaget i propositionen innebär att avgiften också för år 1974 skall
utgå med 10,5 %, att den därefter höjs till 10,75 % för år 1975 och till
11 % för år 1976 samt att den för åren 1977—1979 bibehålls på sistnämnda
nivå.

Herr Bohman m. fl. yrkar i motionen 1973: 641 att avgiften för år
1973 sänks med en procentenhet till 9,5 %, och samma motionärer
yrkar i motionen 1973: 1690 att avgiften också för ettvart av åren
1974—1979 bestäms till 9,5 %. De framhåller bl. a. att det f. n. föreligger
behov av åtgärder som stimulerar investeringsbenägenheten inom
näringslivet genom att minska dess kostnadsbelastning.

I motionen 1973: 1649 av herr Hermansson m. fl. yrkas att avgiftsuttaget
för åren 1974—1979 fastställs till 11 %. Motionärerna anför
bl. a. att större utrymme skulle skapas för förbättringar av folkpensionsförmånerna
om den en gång antagna planen för avgiftsuttaget
följdes.

Riksförsäkringsverket har i sitt förslag till avgiftsuttag för åren 1975—
1979 enhälligt föreslagit att avgiften fastställs till 11 % för hela perioden.
Detta förslag har tillstyrkts av bl. a. försäkringsinspektionen som
dock framhåller att — om denna avgiftsnivå bibehålls även i fortsättningen
— detta kan leda till att avgiftsuttaget på sikt kan behöva höjas.

I den principproposition som låg till grund för lagstiftningen om tilläggspensioneringen
(1958 A: 55) framhölls att en betydande fondering
var motiverad av pensioneringens eget intresse och av samhällsekonomiska
skäl. Fondmedlen skulle, med beaktande av bortfall av annat sparande,
medverka till en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten
och därmed till en produktionsökning. Det framhölls också att pensionsfonden
skulle möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen
så att avgifterna för utgående pensioner inte behövde bli
så stora i framtiden som de måste bli om man inte avsatte några medel
till en fond. Denna inställning till fondbildningen har bekräftats av

SfU 1973: 22

riksdagen i samband med bestämmandet av avgiftsuttaget för såväl
åren 1965—1969 som åren 1970—1974.

Såvitt utskottet kan bedöma tillgodoser det i propositionen föreslagna
avgiftsuttaget det uttalade syftet med fondbildningen. Med hänsyn härtill
och till vad i övrigt anförs i propositionen, bl. a. om den beräknade
befolkningsutvecklingen till år 2000, anser utskottet sig böra godta den
av Kungl. Maj:t gjorda avvägningen av avgiftsuttaget för åren 1974—
1979. Höjningen med 1/2 procentenhet under en sexårsperiod är enligt
utskottets mening av den storleksordningen att den kan accepteras.
Utskottet tillstyrker med det anförda bifall till propositionen och avstyrker
således bifall till motionen 1973: 1649 i denna del och till motionen
1973: 1690. Utskottet avstyrker också bifall till yrkandet i motionen
1973: 641 om en retroaktiv sänkning av ATP-uttaget fr. o. m.
den 1 januari 1973.

Utskottet behandlar i detta sammanhang två motioner väckta vid
riksdagens början, vilka båda tar upp frågan om ATP-avgiften för äldre
arbetskraft. Motionärerna i motionen 1973: 102 av herr Fälldin m. fl.
och 1973: 1137 av herr Hovhammar m. fl. understryker angelägenheten
av att den äldre arbetskraften bereds möjligheter till sysselsättning.
Detta kan enligt uttalande i den förra motionen ske genom att man
under ett visst utökat antal år före pensionsåldern befriar den äldre
arbetskraften från ATP-avgift. Motionärerna i motionen 1973: 1137 är
inne på liknande tankegångar och menar att man genom en differentiering
av ATP-avgifterna för den äldre arbetskraften bör söka göra denna
mer attraktiv på arbetsmarknaden.

Den i motionerna aktualiserade frågan har behandlats av riksdagen
vid ett flertal tillfällen. År 1970 remitterade andra lagutskottet motioner
i ämnet till ett flertal myndigheter och organisationer för yttrande. Av
de nio remissinstanser som yttrade sig i sakfrågan avstyrkte alla utom
en bifall till motionerna. Det hävdades bl. a. att ett genomförande av
motionärernas förslag skulle innebära att man väsentligt rubbade den
principiella överensstämmelse som rådde mellan avgifts- och förmånssidoma
i systemet, att det fanns goda skäl betvivla att den föreslagna
åtgärden skulle bli så effektiv från arbetsmarknadspolitisk synpunkt
som motionärerna ansåg och att det måste bedömas som lämpligare att
i första hand effektivisera och vidareutveckla systemet med selektiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och att lösa frågan om ökad anställningstrygghet
för den äldre arbetskraften.

Andra lagutskottet avstyrkte bifall till motionerna i sitt av riksdagen
godkända utlåtande 1970: 91 och åberopade därvid i huvudsak de synpunkter
som framförts av remissinstanserna. Såväl 1971 som 1972 avvisade
riksdagen på nytt motionsyrkanden om befrielse från ATP-avgift
för äldre arbetskraft.

Enligt socialförsäkringsutskottets mening saknar riksdagen anledning

SfU 1973: 22

att inta en annan ståndpunkt i år än förra året. Utskottet vill erinra om
att utredningen rörande anställningstrygghet och vidgad behörighet för
arbetsdomstolen i ett i januari 1973 avlämnat betänkande Trygghet i
anställningen (SOU 1973: 7) lagt fram förslag till olika anställningsfrämjande
åtgärder. Proposition i ämnet kan enligt vad utskottet erfarit
väntas bli förelagd riksdagen inom kort. Enligt utskottets uppfattning
är förslagen ägnade att i hög grad förbättra den äldre arbetskraftens
ställning på arbetsmarknaden. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna 1973: 102 och 1973: 1137.

Propositionen innehåller också förslag om att avgiften till den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen, vilken avgift genom beslut av 1971
års riksdag för år 1974 fastställts till 0,30 %, för detta år nedsätts till
0,25 % och att avgiften bibehålls på denna nivå för åren 1975—1979.

I motionen 1973: 1649 av herr Hermansson m. fl. yrkas att procentsatsen
för uttag av avgifter till yrkesskadeförsäkringen bestäms till

0.30 % för ettvart av åren 1975—1979.

Riksförsäkringsverket har i sitt förslag till avgiftsuttag för femårsperioden
1975—1979 förordat att avgift till denna försäkring skall utgå
med oförändrat 0,30 %. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissinstanser utom en. Anledningen till att departementschefen
ansett sig böra begränsa avgiftsuttaget med 0,05 procentenheter
är att han i annat sammanhang ämnar förorda en höjning
av arbetarskyddsavgiften från 0,05 % till 0,10 % fr. o. m. den 1 januari
1974. Om detta förslag antas kommer avgiften till den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen och arbetarskyddsavgiften att tillsammans uppgå
till 0,35 % eller nuvarande nivå.

Utskottet anser sig böra biträda den i propositionen gjorda avvägningen
och avstyrker således bifall till motionen 1973: 1649 även i berörda
del.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

1. beträffande ATP-uttaget för åren 1973—1979

att riksdagen med bifall till propositionen 1973: 48 samt med
avslag på motionerna 1973: 641, 1973: 1690 och 1973: 1649,
sistnämnda motion i motsvarande del, antar de vid propositionen
fogade förslagen till

a) lag om ändring i lagen (1968: 243) om procentsatsen för
uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension,

b) lag om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1975—
1979 till försäkringen för tilläggspension:

SfU 1973: 22

2. beträffande uttaget av avgifter till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
för år 1974

att riksdagen med bifall till propositionen 1973: 48 antar de vid
propositionen fogade förslagen till

a) lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring,

b) lag om ändring i lagen (1971: 281) om procentsatsen för uttag
av avgift under åren 1972—1974 till yrkesskadeförsäkringen
m. m.;

3. beträffande uttaget av avgifter till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
för åren 1975—1979

att riksdagen med bifall till propositionen 1973: 48 och med avslag
på motionen 1973: 1649 i motsvarande del antar det vid
propositionen fogade förslaget till lag om procentsatsen för
uttag av avgift under åren 1975—1979 till yrkesskadeförsäkringen
m. m.;

4. beträffande ATP-uttaget för äldre arbetskraft

att riksdagen avslår motionerna 1973: 102 och 1973: 1137.

Stockholm den 17 maj 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson
i Nennesholm (c), Persson i Stockholm (s), fru Håvik (s), fröken Pehrsson
(c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö (m), fröken Bergström
(fp), herrar Signell (s), Lindström (s) och Hagberg* (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

beträffande frågan om 9,5-procentigt avgiftsuttag till ATP för åren

1973—1979

1. av herrar Ringaby (m) och Björck i Nässjö (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 5 med
”Riksförsäkringsverket har” och slutar på s. 6 med ”januari 1973”
bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att ett högt totalt sparande
är eftersträvansvärt endast om det motsvaras av en lika stor investeringsefterfrågan.
Om sparbenägenheten överstiger investeringsbe -

SfU 1973: 22

nägenheten blir resultatet arbetslöshet. Det har hittills inte varit förenat
med svårigheter att finna efterfrågan på de medel som sparas i APfonden
inte minst på grund av det höga bostadsbyggande som möjliggjorts
genom hyresregleringen och genom en omfattande subventionering
av bostadskonsumtion samt genom en uppdriven offentlig investeringsaktivitet.
Däremot har en minskande investeringsbenägenhet
inom näringslivet kunnat observeras. Särskilt har därvid nyföretagandet
och investeringarna i nya fabriker och anläggningar fallit tilbaka. Den
minskande investeringsbenägenheten inom näringslivet är en följd av
sjunkande lönsamhet och självfinansieringsförmåga.

ATP-avgiften är en kostnad för näringslivet. Om denna kostnad ökar
— allt annat oförändrat — minskar lönsamheten och därmed investeringsbenägenheten.
På sikt kan resultatet av ett för högt ATP-uttag
bli långsammare ekonomisk tillväxt och arbetslöshet. För investeringsbenägenheten
i ett samhälle med privata företag saknar det vidare inte
betydelse var sparandet äger rum. Särskilt när det gäller mer riskfyllda
investeringar liksom investeringar i forskning och teknisk utveckling är
självfinansieringsförmågan betydelsefull, dvs. sparandet inom näringslivet.
Otillräcklig lönsamhet leder till minskad självfinansieringsförmåga.

Enligt utskottets förmenande är det nödvändigt att finna ett jämviktsläge
där näringslivet tillförsäkras en tillräcklig lönsamhet och självfinansieringsförmåga
och därmed en investeringsbenägenhet, som svarar
mot önskemålen om full sysselsättning och ekonomisk utveckling.
Utskottet anser att det för närvarande föreligger behov av åtgärder,
som stimulerar investeringsbenägenheten genom att minska näringslivets
kostnadsbelastning. En minskning av ATP-uttaget är en sådan
åtgärd.

Det är enligt denna bedömning inte nödvändigt att en sänkning av
ATP-uttaget måste vara förenad med ett minskat eller långsammare
ökat totalt sparande i samhället. Dels torde en uttagsminskning leda till
ökat företagssparande, dels torde det vara möjligt att genom sparstimulerande
åtgärder öka det personliga sparandet.

Det är i och för sig inte självklart, att AP-fonden ständigt skall fortsätta
att växa fram till år 2000. Även om ATP-uttaget sätts så lågt som
till 8,5 procent 1975—1979 för att sedan etappvis trappas upp till 10,5
procent år 1996, kommer AP-fonden år 2000 att vara ca 150 miljarder
kr. i 1972 års priser. Det torde av detta klart framgå, att ett betydligt
lägre uttag än de 11 procent, som regeringen förordar i propositionen
48, är möjligt för att garantera utfästa pensionsförpliktelser utan att betydande
uttagshöjningar i framtiden fördenskull skall behöva tillgripas
och utan att någon egentlig fondavtappning uppstår. Utskottet biträder
därför kravet i motionen 1973: 1690 att ATP-uttaget för perioden 1975
—1979 fastställs till 9,5 procent.

SfU 1973: 22

I motionerna 1973: 641 och 1973: 1690 yrkas att uttaget skall sänkas
till 9,5 procent även för åren 1973—1974. Vad beträffar en sänkning av
ATP-avgiften för år 1973, vill utskottet påpeka att detta inte föranleder
något administrativt besvär eftersom arbetsgivaravgifterna är preliminära
och slutregleras andra året efter det de inbetalats. Inte heller utgår
någon ränta på vare sig över- eller underskjutande belopp. En sänkning
av uttaget för år 1973 kommer alltså att regleras genom lägre avgifter
för 1975. Utskottet biträder därför yrkandena i förevarande motioner.

dels att utskottet under punkten 1 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1973: 641 och 1973:
1690, med anledning av propositionen 1973: 48 och med avslag
på motionen 1973: 1649 i motsvarande del antar följande
förslag till

a) Lag om ändring i lagen (1968: 243) om procentsatsen för uttag av
avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för tilläggspension

Härigenom förordnas, med ändring av vad som föreskrivits i lagen
(1968: 243) om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—
1974 till försäkringen för tilläggspension, att den i 19 kap. 5 § lagen
(1962: 381) om allmän försäkring nämnda procentsatsen för uttag av
avgift till försäkringen för tilläggspension skall för ettvart av åren 1973
och 1974 utgöra nio och en halv procent.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

b) Lag om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1975—1979 till
försäkringen för tilläggspension

Härigenom förordnas, att den i 19 kap. 5 § lagen (1962: 381) om allmän
försäkring nämnda procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen
för tilläggspension skall för åren 1975—1979 utgöra nio och en
halv procent.

beträffande frågan om 11-procentigt avgiftsuttag till ATP för åren

1974—1979

2. av herr Olsson i Stockholm (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 5 sista raden
med ”Denna inställning” och slutar på s. 6 med ”januari 1973” bort
ha följande lydelse:

Utskottet noterar hänvisningen i motionen 1973: 1649 till departementschefens
uttalande i propositionen om att vid avgiftsuttaget till ATP

SfU 1973: 22

även anspråk bör beaktas avseende andra delar av socialpolitiken till
den allmänna försäkringen som inte gäller tilläggspensioneringen. Utskottet
delar synpunkten i motionen att ett ännu större utrymme för sådana
förbättringar skulle finnas om den en gång antagna planen för
avgiftsuttaget följdes. Detta jämte hänvisningen om grunderna för lagstiftningen
om tilläggspensioneringen, som bl. a avser medverkan till en
snabbare utbyggnad av produktionsapparaten — vilken utskottet understrukit
i det ovan anförda — talar enligt utskottet för ett bifall till yrkandet
i motionen 1973: 1649. I detta sammanhang förtjänar även erinras
om förslagen i annat sammanhang om utnyttjande av medel ur
AP-fonderna för näringspolitiska insatser i utökad omfattning. Motionsyrkandet
om bibehållande av den en gång antagna planen för avgiftsuttaget
till försäkringen för tilläggspension och till den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen bör sålunda enligt utskottets mening bifallas av
riksdagen.

dels att utskottet under punkten 1 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973: 1649, med anledning
av propositionen 1973: 48 samt med avslag på motionerna
1973: 641 och 1973: 1690 antar de vid motionen fogade förslagen
till

a) lag om ändring i lagen (1968: 243) om procentsatsen för
uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för tillläggspension,

b) lag om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1975—
1979 till försäkringen för tilläggspension;

beträffande uttaget av avgifter till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
för åren 1975—1979

3. av herr Olsson i Stockholm (vpk) som — med åberopande av motiveringen
i reservationen 2 — ansett att utskottet under punkten 3 bort
hemställa

att riksdagen med anledning av propositionen 1973: 48 och med
bifall till motionen 1973: 1649 i motsvarande del antar det
vid motionen fogade förslaget till lag om procentsatsen för uttag
av avgift under åren 1975—1979 till yrkesskadeförsäkringen
m. m.;

beträffande ATP-uttaget för äldre arbetskraft

4, av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Magnusson i Nennesholm
(c) och fröken Pehrsson (c) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med
”Utskottet behandlar” och slutar på s. 7 med ”och 1973: 1137” bort ha
följande lydelse:

SfU 1973: 22

Den snabba utvecklingen mot större arbetslöshet bland äldre arbetstagare
måste bedömas som mycket oroande och utgör enligt utskottets
mening ett belägg för att de selektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som hittills tillämpats inte varit till fyllest för att bereda den äldre arbetskraften
en tillfredsställande anställningstrygghet. I ett sådant läge
bör enligt utskottets mening alla vägar prövas för att förbättra de äldres
arbetssituation. Ett viktigt hjälpmedel måste vara att stimulera företagen
att inte bara behålla utan även nyanställa äldre arbetskraft.

Enligt utskottets mening torde en sådan stimulans bäst kunna åstadkommas
genom generellt verkande åtgärder av den art som aktualiserats
i motionerna. Det har stundom gjorts gällande att ATP-systemet
skulle lämpa sig mindre väl som ett arbetsmarknadspolitisk! medel.
Utskottet har svårt att förstå den synpunkten. Ett avskaffande eller en
differentiering av ATP-avgiften för äldre arbetskraft innebär ju att man
gör kostnaderna för denna arbetskraft inte oväsentligt lägre för arbetsgivaren
och detta bör uppenbarligen vara ägnat att förbättra de äldres
situation på arbetsmarknaden. Härtill kommer att metoden inte behöver
medföra några konsekvenser vare sig för rätten till pension eller för
möjligheterna att finansiera ATP-systemet.

Med det anförda anser utskottet sig böra biträda förslaget i motionen
1973: 102 att frågan om möjligheterna att befria äldre arbetskraft från
avgift till tilläggspensioneringen blir föremål för särskild prövning. Vid
denna bör också övervägas i vad mån en differentiering av ATP-avgiften
är lämplig och möjlig att genomföra. Utredningsarbetet bör enligt
utskottets mening bedrivas skyndsamt och kan lämpligen äga rum inom
ramen för pensionsålderskommitténs arbete.

dels att utskottet under punkten 4 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1973: 102 och 1973:
1137 hos Kungl. Maj:t begär utredning av frågan om befrielse
från eller differentiering av avgiften till tilläggspensioneringen
för äldre arbetskraft.

Särskilda yttranden

1. av herr Jonsson i Mora (fp) och fröken Bergström (fp) vilka anfört: Vi

måste med stor oro konstatera att vi i vårt land under de senaste
två åren kommit allt längre från målet full sysselsättning. Det är inte
otänkbart att en befrielse från ATP-avgift för den äldre arbetskraften
skulle förbättra de äldres situation på arbetsmarknaden. Samma skäl
kan emellertid anföras för att sänka ATP-avgiften för andra grupper.
Även ungdomar har drabbats hårt av arbetslösheten. Strukturförändringarna
inom näringslivet har bl. a. lett till ökande arbetslöshet för

SfU 1973: 22

tjänstemän och byggnadsarbetare. De handikappade får tidigare än
andra känna av en nedgång i sysselsättningen och får senare del av en
konjunkturuppgång. Långtifrån alla handikappade går in under den
skyddade och halvskyddade verksamheten. En reducering av avgiftsuttaget
för vissa grupper påverkar självfallet de samlade avgiftsinkomsterna
och fondbildningen. En befrielse från ATP-avgift för äldre arbetskraft
måste därför medföra en höjning av avgiften för andra grupper
om inte tillväxten av fonderna radikalt skall förändras. Enligt vår
mening skulle det stöta på svårigheter att rättvist avgränsa uttaget med
hänsyn till i vilken grad olika grupper behöver hjälpas till ökad sysselsättning.
Vi vill i sammanhanget också erinra om vårt förslag om en
allmän sänkning av pensionsåldern till 65 år. Pensionsålderskommittén,
som under detta år beräknas framlägga förslag rörande pensionsåldern
m. m., skall bl. a. redovisa kostnadskalkyler och anvisningar rörande formerna
för att täcka de ökande kostnaderna för en pensionsåldersreform.
Det är naturligt att kommittén i samband med sina överväganden rörande
finansieringen också överväger huruvida en sänkt pensionsålder
bör medföra en sänkning av åldersgränsen för avgiftsuttag.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna för äldre måste bli mera omfattande.
Vi har inte råd att avvara de äldres kunnande och erfarenhet.
Tryggheten i anställningen måste stärkas och arbetsmiljöerna förbättras.
Ett sätt är att som folkpartiet föreslagit låta företagen avsätta av
vinstmedel eller löneskattemedel till trygghetsfonder i syfte att öka den
finansiella stabiliteten och därmed de anställdas trygghet. Folkpartiet
har i förslag till årets riksdag också krävt en aktivare arbetsmarknadspolitik.

Ökningen av arbetslösheten har som väsentlig orsak den förda ekonomiska
politiken. En ekonomisk politik som leder till omfattande nedläggningar
och driftinskränkningar men som inte förmår skapa tillräckligt
antal nya arbetstillfällen ger — oavsett hur omfattande arbetsmarknadspolitiska
insatser som görs — upphov till arbetslöshet.

Folkpartiet har bl. a. gått emot den generella fördyring av arbetskraften
som fördubblingen av löneskatten innebar. På sikt bör löneskatten
helt slopas. Inom näringspolitiken bör åtgärder som främjar
ökad sysselsättning vidtas. Folkpartiet har i ett fyrtiotal motioner till
årets riksdag krävt sådana åtgärder. Dessa förslag är också ägnade att
främja den äldre arbetskraftens sysselsättning.

2. av herrar Ringaby (m) och Björck i Nässjö (m) vilka anfört:

I bl. a. motionen 1973:1137 av herr Hovhammar m. fl. föreslås en lägre
ATP-avgift för försäkrade som uppnått 55 års ålder och slopad avgift
från 60 års ålder.

Vi hyser stor sympati för motionärernas avsikt att stärka den äldre
arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden. Vi anser emellertid att en

SfU 1973: 22

generell sänkning av ATP-avgiften, som vi förordar i reservation nr 1,
är ett bättre medel att förbättra sysselsättningen även för äldre arbetskraft
än en differentierad avgift. Den nuvarande arbetslösheten drabbar
enligt tillgänglig statistik ungdom och kvinnor i än högre grad än äldre
arbetskraft. I dagens arbetsmarknadsläge finner vi därför att en generellt
lägre men konkurrensneutral avgift bäst skulle främja sysselsättningen
för alla åldersgrupper. I den mån det senare kan bli nödvändigt
med särskilda åtgärder till förmån för den äldre arbetskraften vill vi
dock inte utesluta att differentierade sociala avgifter kan vara att föredra
framför långt gående tvångsåtgärder.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1*73 790051