Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 2 år 1973

SfU 1973:2

Nr 2

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
sänkning av pensionsåldern m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionen 1973:23 av herr Hermansson
m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen

1) beslutar att den allmänna pensionsåldern fr. o. m. den 1 januari
1974 sänks från 67 till 65 år,

2) hos Kungl. Majit begär förslag till 1973 års höstriksdag om de
författningsändringar som föranleds av en sådan sänkning av pensionsåldern,

3) hos Kungl. Majit begär förslag till 1973 års höstriksdag om de
kostnadsuppräkningar som erfordras för en sänkning av pensionsåldern
till 65 år;

motionen 1973:75 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att
riksdagen

1) fattar principbeslut om sänkning av den allmänna pensionsåldern
från 67 till 65 år,

2) hos Kungl. Maj d begär att förslag om sänkning av pensionsåldern
skyndsamt föreläggs riksdagen;

motionen 1973:282 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs

1) att pensionsålderskommittén erhåller uppdrag att med förtur
utreda frågan om sänkning av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65
år,

2) att denna kommittés förslag skall innehålla bestämmelser om
möjligheter till individuella variationer utan den kraftiga reducering av
pensionsbeloppet vid förtida uttag som för närvarande gäller;

motionen 1973:646 av herr Hagberg m. fl. (vpk) vari hemställs att
riksdagen

1) uttalar sig för att genom lagstiftning tillerkänna inom gruvindustrin
sysselsatta arbetare en fastställd pensionsålder vid 60 år och att
hos Kungl. Maj:t begära att förslag härom utarbetas och föreläggs
riksdagen,

2) hos Kungl. Majit begär skyndsam utredning och förslag beträffande
vilka andra grupper av arbetare med tunga, hälsofarliga och pressande
arbeten som likaledes bör komma i åtnjutande av motsvarande lägre
pensionering;

1 Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 2

SfU 1973:2

motionen 1973:647 (jfr 1973:874) av herr Hamrin m. fl. (fp) vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär att pensionsålderskommittén
får till uppgift att även lämna förslag på åtgärder samhället kan
vidta för att underlätta för äldre som så önskar att fortsätta sitt arbetsliv;

motionen 1973:1134 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förslag snarast föreläggs riksdagen
om en i praktiken mer rörlig pensionsålder och sänkning av den allmänna
pensionsåldern till 65 år, varvid reglerna på arbetsmarknaden och
pensionsbestämmelserna måste göra det möjligt för en person att i högre
grad än nu bestämma den tidpunkt då han eller hon lämnar yrkeslivet.

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen utgår
i princip fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 67 år.
Pensionsåldern 67 år inom folkpensioneringen har gällt sedan år 1914.

Efter framställning från den försäkrade kan ålderspension tas ut före
67 års ålder, dock tidigast fr. o. m. den månad den försäkrade uppnår 63
års ålder. Om ålderspension tas ut i förtid, minskas pensionen med 0,6 %
för varje månad som, då pensionen börjar tas ut, återstår till den månad
då den försäkrade fyller 67 år. Pensionsuttag kan också uppskjutas. I
sådana fall ökas pensionen på motsvarande sätt med 0,6 % per månad,
dock att hänsyn inte tas till tid efter det att den försäkrade fyllt 70 år.
En samordning är föreskriven mellan uttag av folkpension och tilläggspension.
Förtida uttag måste enligt uttrycklig föreskrift avse båda
pensionsandelarna. Sådan uttrycklig föreskrift saknas beträffande uppskjutet
uttag, men reglerna har sådan konstruktion att den försäkrade
inte har något att vinna på att ta ut tilläggspension men vänta med uttag
av folkpension eller tvärtom. Reduktionen av pensionen vid förtida uttag
— liksom ökningen vid uppskjutet uttag — är livsvarig och bygger i
huvudsak på försäkringsmatematiska beräkningsgrunder. Principen är att
värdet av de sammanlagda pensionsbelopp som den försäkrade uppbär i
sin livstid skall bli detsamma oberoende av när han börjar ta ut sin
pension. Det uppställs inga särskilda krav för rätt till förtida uttag av
pension, t. ex. att den försäkrade skall sluta sitt förvärvsarbete. Däremot
kan kommunalt bostadstillägg eller hustrutillägg inte utgå till ålderspension
förrän pensionären uppnått 67 års ålder.

Pension före 67 års ålder kan också utgå i form av förtidspension. Rätt
till sådan pension har den som på grund av sjukdom eller annan
nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan fått sin
arbetsförmåga varaktigt nedsatt med minst hälften. Vid bedömande i vad
mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att
vid den nedsättning av prestationsförmågan varom är fråga bereda sig
inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning

SfU 1973:2

och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed
jämförliga omständigheter. I fråga om äldre försäkrad skall bedömningen
främst avse hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst
genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för
honom tillgängligt lämpligt arbete.

Fr. o. m. den 1 juli 1972 föreligger vidare rätt till förtidspension för
äldre försäkrad, som är arbetslös och som i egenskap av medlem i erkänd
arbetslöshetskassa uppburit ersättning från sådan kassa under den längsta
tid ersättning kan utgå eller som under 21 månader uppburit anställningsbidrag
enligt 102 § arbetsmarknadskungörelsen (1966:368). Därjämte
krävs att den försäkrades möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom
sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom
tillgängligt lämpligt arbete är nedsatt med minst hälften och att denna
nedsättning kan anses varaktig.

Tidigare riksdagsbehandling

Allmän sänkning av pensionsåldern

Motioner med krav på en sänkning av pensionsåldern har behandlats
av riksdagen årligen sedan 1962 (se bl. a. 2LU 1963:28, 1965:24,
1967:39, 1969:20, 1970:34 samt SfU 1971:4 och 1972:4). Är 1969
uttalade riksdagen (2LU 1969:20) att den inte stod främmande för att
utvecklingen skulle gå mot ett pensionssystem där alla försäkrade skulle
få möjlighet till full ålderspension tidigare än vid uppnådda 67 år. En
lagstiftning som innebar att pensionsåldern inom folk- och tilläggspensioneringen
sattes vid 65 år, som förordades i de då aktuella motionerna,
skulle emellertid medföra betydande kostnadsökningar. Samtidigt fick
man räkna med kostnadsökningar inom tilläggspensioneringen. Hänsyn
måste också tas till minskade skatteintäkter för stat och kommun och till
det förhållandet att två årsklasser drogs från produktionen. Önskemålet
om en sänkt pensionsålder måste alltjämt vägas mot andra önskemål om
förbättringar för pensionärerna. Vidgade möjligheter till förtidspension
för dem som av särskilda skäl inte kunde fortsätta sitt arbete till 67 år
måste därvid — framhöll andra lagutskottet — prioriteras.

Vid 1970 års riksdag beslöts ändringar i lagen om allmän försäkring.
Syftet med de nya bestämmelserna var att skapa bättre möjligheter för
äldre förvärvsarbetande att få full pension från den allmänna försäkringen
före 67 års ålder. Bestämmelserna innebar att personer med tungt eller
pressande arbete, vilka på grund av bristande krafter hade svårt att
fullgöra sina arbetsuppgifter och därför önskade gå i pension, efter
individuell prövning skulle erhålla förtidspension. Särskild hänsyn skulle
därvid tas till svårigheterna för dem som friställts på arbetsmarknaden att
få annat lämpligt arbete.

I samband med behandlingen av denna fråga prövade andra lagutskottet
också frågan om en sänkning av den allmänna pensionsåldern från

1* Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 2

SfU 1973:2

67 till 65 år. Utskottet (2LU 1970:34) instämde därvid i stort i de
synpunkter som låg bakom kraven på en allmän sänkning av pensionsåldern.

När frågan återkom vid 1971 års riksdag hänvisade socialförsäkringsutskottet
(SfU 1971:4) till den dåmera tillsatta pensionsålderskommittén
(S 1971:34). Utskottet framhöll att frågan om sänkt pensionsålder måste
analyseras mot bakgrund av de önskemål och behov som fanns i fråga om
såväl en generell som en individuell tidigareläggning av pensionsinträdet.
Man måste också studera kostnadssidan och passa in pensionsåldersreformen
bland andra reformönskemål på socialförsäkringsområdet och
andra reformområden. Utskottet ansåg det mindre lämpligt att direktiven
för kommittén i förväg band utredningsförslaget till en bestämd typ av
pensionsåldersreform. En sänkning av pensionsåldern från 67 till 65 år
borde enligt utskottets mening ingå som ett bland flera alternativ för en
reform på området. Det fanns dock grundad anledning anta att detta
alternativ — med hänsyn till att det förts fram i riksdagen och i andra
sammanhang - särskilt skulle komma att prövas av kommittén. För
detta talade också att 65 år redan var tillämplig pensionsålder för stora
grupper arbetstagare. Utskottet var inte heller berett medverka till att
pensionsålderskommittén skulle förtursbehandla frågan om en sänkning
av pensionsåldern. Pensionsåldersreformen måste enligt utskottets mening
avvägas mot andra angelägna reformkrav, bl. a. frågan om standardsäkring
av pensionerna. Utskottet anslöt sig till den av chefen för socialdepartementet
i direktiven för pensionsålderskommittén uttalade uppfattningen
att pensionsåldersfrågan och frågan om standardsäkring av pensionerna
borde behandlas parallellt och att resultatet av utredningsarbetet borde
redovisas i ett sammanhang. Utskottet förutsatte också att utredningsarbetet
skulle bedrivas med all möjlig skyndsamhet.

Sänkning av pensionsåldern för vissa yrkesgrupper

Frågan om en sänkning av pensionsålder för gruvarbetare har
behandlats av riksdagen upprepade gånger. År 1968 gav andra lagutskottet
med anledning av motioner med yrkande om sänkning av nämnda
ålder från 67 till 63 år (2LU 1968:66) uttryck åt den uppfattningen att
arbetstagare sysselsatta under jord i gruva utsattes för särskilda påfrestningar
av fysisk och psykisk natur. Dessa påfrestningar var så betydande
att det fanns sakliga skäl för att underjordsarbetare i vissa avseenden
tillerkändes bättre sociala förmåner. Utskottet framhöll att även andra
grupper än underjordsarbetare med fog kunde göra gällande att deras
arbetsförhållanden var av den karaktären att behov av en lägre pensionsålder
förelåg och underströk att man stod inför ett komplicerat
gränsdragningsproblem beträffande omfattningen av dessa behov och att
tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud kunde åstadkomma
någon rättvis skiljelinje. Eftersom man i fråga om arbete under jord i
gruva hade möjlighet att åstadkomma en klar avgränsning gentemot andra
arbetstagare ansåg utskottet emellertid att frågan om underjordsarbe -

SfU 1973:2

tandes pensionsålder borde bli föremål för utredning. Riksdagen delade
denna uppfattning. Utredningsuppdraget överlämnades till pensionsförsäkringskommittén
som för ändamålet förstärktes med två ledamöter, av
vilka en representerade SAF och den andre LO.

Pensionsförsäkringskommittén har i sitt slutbetänkande Familjepensionsfrågor
m. m. (SOU 1971:19) med hänvisning till en överenskommelse
av den 9 juni 1969 mellan å ena sidan Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp, Grängesbergskoncernens gruvförbund och Mellansvenska
gruvförbundet samt å andra sidan Svenska gruvindustriarbetareförbundet
framhållit att den funnit ytterligare åtgärder i nämnda
fråga obehövliga (ang. överenskommelsen se nedan).

Frågan om en sänkning av pensionsåldern för vissa yrkesgrupper med
pressande arbete behandlades av riksdagen år 1969. Riksdagen ifrågasatte
därvid (2LU 1969:20) om det var rimligt att i en allmän pensionslagstiftning
prioritera hela yrkesgrupper med utgångspunkt i att gruppen
hade ett särskilt hårt eller pressande arbete. I vissa fall kunde det
övervägas, t. ex. i fråga om underjordsarbetare i gruva. I andra fall kunde
det konstateras att påfrestningar fanns men att de inte så genomgående
drabbade alla i gruppen eller i varje fall inte drabbade under hela den
yrkesverksamma tiden. Om möjligheter tillskapades för den enskilde
individen att oavsett yrkestillhörighet beredas pension före 67 års ålder,
när hans personliga förutsättningar för fortsatt yrkesverksamhet med ett
tillfredsställande ekonomiskt utbyte inte längre fanns, borde man enligt
utskottets mening avvisa försök att lagstiftningsvägen differentiera
pensionsåldern efter yrkestillhörighet. Avtalsvägen var i sådant hänseende
att föredra. Till dessa principiella invändningar kom att man stod inför
mycket svåra avgränsningsproblem när det gällde att välja ut grupper för
vilka den lägre pensionsåldern skulle gälla. — Med hänvisning till det nu
redovisade utlåtandet hemställde socialförsäkringsutskottet år 1972 (SfU
1972:4) om avslag på en motion med begäran om utredning om vilka
arbetstagare med tunga, hälsofarliga och pressande arbeten, som borde
komma i åtnjutande av lägre pensionsålder. Riksdagen godtog utskottets
förslag.

Enligt överenskommelse den 22 juni 1971 mellan Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) skall med
början år 1973 en värdesäkrad ålderspension införas för samtliga
LO-anslutna fr. o. m. 65 års ålder. Pensionen, benämnd särskild tilläggspension
(STP), skall beräknas på grundval av den anställdes pensionslön.
Pensionslönen motsvarar ett genomsnitt av inkomsten under de tre bästa
av de fem år under vilka arbetstagaren fyllt 59-63 år. Full STP utgör
65 % av den anställdes pensionslön. Systemet skall vara fullt utbyggt den
1 januari 1975.

Den 9 juni 1969 träffades mellan å ena sidan Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp, Grängesbergskoncernens gruvförbund och
Mellansvenska gruvförbundet samt å den andra Svenska gruvindustriarbetareförbundet
en överenskommelse angående pensionplan för arbe -

SfU 1973:2

tare i arbete underjord. Överenskommelsen innebär att de gruvarbetare
som omfattas av planen är berättigade till ålderspension fr. o. m.
kalendermånaden efter den under vilken de uppnår 65 års ålder t. o. m.
kalendermånaden före den under vilken de fyller 67 år. Arbetare i tjänst
hos de företag som antagit planen kan på egen eller arbetsgivarens
begäran träda i pension tidigast från kalendermånaden efter den under
vilken arbetaren fyller 63 år. Överenskommelsen innebär vidare att
arbetare, som avgår ur tjänst och som tillgodoräknats pensionsgrundande
tjänstetid, vid avgången erhåller fribrev, utvisande den pensionsgrundande
tjänstetidens längd efter den 1 januari 1970 — eller den dag överenskommelsen
trätt i kraft — och den pension som skall utgå mellan 65 och
67 år.

Pensionsbeloppet varierar med hänsyn till den tidpunkt då vederbörande
avgår med pension. 1 allmänhet är pensionen maximerad till 50,6 %
av den pensionsgrundande lönen. Dock sker i samband med avgång vid
uppnådd pensionsålder tillägg för tid varmed vederbörandes ålder vid
avgången överstiger 63 år.

Rörlig pensionsålder

I samband med prövning av frågan om sänkning av pensionsåldern har
1970 och 1972 års riksdagar också haft att ta ställning till motionsyrkanden
om en mer rörlig pensionsålder. Riksdagen har avvisat dessa
yrkanden (2LU 1970:34 resp. SfU 1972:4) med hänvisningar till att de
berörde ett ämnesområde som borde utredas av pensionsålderskommittén.

Sysselsättning av äldre

Frågan om de äldres sysselsättningsvillkor har behandlats av riksdagen
vid ett flertal tillfällen (se bl. a. InU 1971:25 och 1972:21). I motionen
1972:375 framhölls, att äldre arbetstagare även efter pensioneringen
borde ha rätt till lämpligt arbete. Det hävdades vidare att bättre
arbetsmöjligheter för äldre var något som hängde nära samman med
möjligheterna att införa en rörlig pensionsålder. På grund härav föreslogs
i motionen att pensionsålderskommittén skulle få i uppdrag att lämna
förslag på åtgärder som samhället kunde vidta för att göra det lättare för
äldre som så önskade att försätta sitt yrkesliv. Inrikesutskottet uttalade i
anledning av motionen följande.

Den äldre arbetskraftens svårigheter på arbetsmarknaden har mer och
mer kommit i blickpunkten. Samhället har genom olika åtgärder försökt
stödja denna grupp. Utskottet vill peka på de förbättringar av de äldre
arbetstagarnas anställningsskydd som infördes genom de år 1971 antagna
s. k. äldrelagarna och de förbättringar av anställningsskyddet som kan
komma att aktualiseras av utredningen rörande ökad anställningstrygghet
m. m. Vidare kan hänvisas till den avsevärda aktivitet som, såsom förut
berörts, pågår inom arbetsmarknadsverket för bättre anpassning av
arbetsplatserna till handikappades och äldres förutsättningar. Härigenom
kan det i ökad omfattning bli möjligt för äldre arbetstagare i närheten av

SfU 1973:2

pensionsåldern att — om önskemål finns — bibehålla sin anställning. En
sådan linje är enligt utskottets mening att föredra framför den ordning
som motionärerna synes utgå från, nämligen att arbetstagaren först
bereds pension och därefter i särskild ordning anordnad sysselsättning.

Motionärernas förslag tar sålunda sikte på särskilda sysselsättningsskapande
åtgärder för pensionärer och personer i pensionsåldern. Som
utskottet framhöll i fjol i betänkandet InU 1971:25 kan man vid en
bedömning av dessa förslag inte undgå att beakta de svårigheter som
sedan lång tid tillbaka föreligger att på den öppna arbetsmarknaden
placera äldre arbetslösa som inte nått pensionsåldern och handikappade.
Dessa svårigheter torde snarast ha ökat under det år som har gått och
problemen kan väntas i viss mån kvarstå, trots de motåtgärder som
vidtagits eller planeras. Mot en sådan bakgrund är det — som utskottet
uttalade förra året — rimligt att de resurser som står till buds inriktas på
svårplacerad arbetskraft som ännu inte nått pensionsåldern.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.
Utskottet vill emellertid tillägga att det av motionärerna föreslagna
utredningsuppdraget ligger utanför pensionsålderskommitténs uppdrag
och att ett bifall till motionen därför kan befaras komma att försena en
lösning av de angelägna frågor kommittén har att pröva.

Pensionsålderskommittén

Frågan om en sänkning av pensionsåldern är föremål för överväganden
inom pensionsålderskommittén. I direktiven för denna utredning anförs
bl. a. följande (S 1971:34).

Utredningen bör undersöka hur nuvarande regler för ålderspension
inom såväl folk- som tilläggspensioneringen svarar mot de behov och
önskemål som finns hos skilda grupper. När det gäller tanken på en
allmän sänkning av pensionsåldern måste ingående övervägas om en sådan
reform ger den från social synpunkt bäst motiverade användningen av de
resurser som kan sättas in. Det är möjligt att andra lösningar kan ge
utrymme för större förbättringar åt dem som har de största behoven.
Olika vägar står här till buds. Den nyligen beslutade vidgningen av
förtidspensioneringen är en väg att ge bättre pensionsmöjligheter för dem
bland den äldre arbetskraften som bäst behöver komma i åtnjutande av
pension tidigare än från 67 års ålder. Genom en sådan individuell
prövning som det där är fråga om kan man inom en given kostnadsram gå
längre ner i åldrarna än vid en generell sänkning av pensionsåldern.

Konsekvenserna i olika hänseenden av en sänkt pensionsålder bör noga
övervägas med särskild vikt lagd vid de ekonomiska följderna både för
pensionssystemet och för samhället i övrigt. Det bör därvid beaktas att en
sänkt pensionsålder inte bara ställer krav på resurser för utgående
förmåner utan också innebär ett produktionsbortfall. Angelägenheten av
en sänkning av pensionsåldern bör vidare vägas mot andra reformönskemål.
Fördelar och nackdelar från såväl den enskildes som samhällets
synpunkt bör belysas. Om utredningen stannar för att förorda en allmän
sänkning av pensionsåldern bör omfattningen av och takten för genomförandet
av reformen också prövas.

Utredningsarbetet beträffande pensionsåldern bör innefatta en översyn
av hela det regelsystem som gäller för uttag av ålderspension.

Enligt direktiven skall kommittén även pröva frågan om standardsäkring
inom den allmänna pensioneringen.

SfU 1973:2

Det uttalas särskilt att resultaten av kommitténs arbete bör redovisas i
ett sammanhang. 1 redovisningen bör ingå kostnadskalkyler och anvisningar
rörande formerna för täckning av de ökade kostnader som följer
av utredningens förslag.

Enligt uppgift i 1973 års riksdagsberättelse beräknas kommittén
slutföra sitt arbete under år 1973.

Utskottet

Allmän sänkning av pensionsåldern

Av de motioner utskottet behandlar i detta betänkande tar fem upp
frågan om en sänkning av pensionsåldern. De yrkanden som motionärerna
ställer och den motivering de åberopar är för riksdagen välkända. I
motionen 1973:23 yrkas sålunda att riksdagen skall besluta om en
sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år fr. o. m. den 1 januari
1974 och hos Kungl. Maj:t begära förslag till de författningsändringar och
kostnadsuppräkningar som föranleds av en sådan sänkning. I motionen
1973:75 yrkas att riksdagen redan nu fattar principbeslut om sänkning av
pensionsåldern till 65 år och hos Kungl. Maj:t begär att förslag därom
skyndsamt föreläggs riksdagen. Också motionen 1973:1134 innehåller
yrkande att riksdagen snarast föreläggs förslag till en sänkning av
pensionsåldern till 65 år, dock med den modifieringen att pensionsåldern
i praktiken skall vara mer rörlig än för närvarande. I denna motion
betonas också kravet på att förhållandena på arbetsmarknaden och
pensionsbestämmelserna bör göra det möjligt för en person att i högre
grad än nu bestämma när han eller hon skall lämna förvärvslivet. I
motionen 1973:282 yrkas att pensionsålderskommittén skall erhålla
uppdrag att med förtur utreda frågan om sänkning av den allmänna
pensionsåldern till 65 år och att kommitténs förslag skall inrymma
bestämmelser om möjligheter till individuella variationer utan den
kraftiga reducering av pensionsbeloppet vid förtida uttag som gäller för
närvarande.

Då riksdagen 1971 hade att pröva frågan om en generell sänkning av
pensionsåldern till 65 år, uttalade socialförsäkringsutskottet (SfU
1971:4) att en sådan sänkning borde ingå som ett bland flera alternativ
för en reform men att man hade grundad anledning anta att detta
alternativ — med hänsyn till att det förts fram i riksdagen och i andra
sammanhang — skulle komma att särskilt prövas av kommittén. Utskottet
hänvisade också till att direktiven för pensionsålderskommittén
(S 1971:34) utformats i nära anslutning till de vägledande uttalanden för
utredningsarbetet som riksdagen gjort 1970. När riksdagen 1972 hade att
pröva samma fråga framhölls (SfU 1972:4), att en reform som skulle
komma att medföra så stora kostnader för det allmänna —enligt då gjorda
beräkningar omkring en miljard kronor per budgetår — krävde ingående
överväganden, att det borde vara till fördel för såväl samhället som den
enskilde att pensionsåldersfrågan blev så allsidigt belyst som möjligt och

SfU 1973:2

att en förutsättning härför var att pensionsålderskommitténs arbete
kunde bedrivas förutsättningslöst och att man inte band kommittén vid
några på förhand bestämda lösningar. Utskottet konstaterade vid samma
tillfälle att det saknades underlag för definitiva ställningstaganden och att
dessa rimligen borde uppskjutas till dess resultatet av kommitténs arbete
offentliggjorts och remissbehandlats. Som framgår av den inledningsvis
lämnade redogörelsen är kommitténs utredningsuppdrag mycket omfattande.
I detta ingår således inte bara en prövning av frågan om en
generell sänkning av pensionsåldern utan även en översyn av hela det
regelsystem som gäller för uttag av ålderspension, dvs. bland annat
bestämmelserna om förtida och uppskjutet uttag, vilket regelsystem för
närvarande ger den enskilde möjlighet att inom vissa gränser själv avgöra
när han önskar gå i pension. Kommittén skall vidare följa upp
verkningarna av de ändrade regler om förtidspension som trätt i kraft
sedan kommittén tillkallades. Bland kommitténs övriga utredningsuppgifter
kan nämnas frågan om standardsäkring inom den allmänna
pensioneringen, varvid kommittén har att ägna särskild uppmärksamhet
åt de problem som uppstår för dem som pensionerats i unga år. Enligt
uttalande i direktiven bör resultaten av utredningens arbete redovisas i ett
sammanhang och omfatta kostnadskalkyler och anvisningar rörande
formerna för täckning av de kostnader som kan bli följden av
kommitténs förslag.

Utskottet anser att de skäl som 1971 och 1972 redovisats mot att
redan nu fatta definitivt beslut såvitt avser frågan om en generell
sänkning av pensionsåldern alltjämt har giltighet och att den omständigheten
att resultatet av pensionsålderskommitténs arbete skall föreligga
under detta år ännu starkare än tidigare talar för att kommitténs
betänkande avvaktas.

Utskottet vill med anledning av motionerna om en generell sänkning
av pensionsåldern erinra om den år 1970 beslutade förtidspensionsreformen,
vars innebörd i realiteten är en kraftig sänkning av pensionsåldern
inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen för dem som
verkligen behöver en sådan sänkning. Det stora antalet förtidspensioner
som beviljats på grundval av de nya reglerna utgör enligt utskottets
mening ett bevis för att dessa fyller ett angeläget behov. Sedan reglerna
trädde i kraft har enligt vad utskottet erfarit nya förtidspensioner
beviljats för omkring 40 000 personer i åldern 63 år och äldre, och detta
motsvarar över 10 % av samtliga i åldersgruppen 63—66 år.

Vidare har de LO-anslutna enligt avtal med SAF i juni 1971
tillförsäkrats en värdesäkrad ålderspension fr. o. m. 65 års ålder. Pensionssystemet
skall vara fullt utbyggt den 1 januari 1975 och innebär att i
huvudsak alla löntagare kan få pension vid 65 års ålder.

Härtill kommer att ATP-reformen för varje år får allt större
genomslagskraft och allt större betydelse för dem som går i pension.

Samtidigt med förverkligandet av dessa viktiga reformer håller ett
program för årliga standardhöjningar av folkpensionen och ett omfattande
åldringsvårdsprogram på att genomföras, innefattande hemhjälp,

SfU 1973:2

bostadsförbättringar och ökade sjukvårdsresurser för pensionärerna.

Utskottet vill med denna korta redovisning konstatera att en
fortlöpande utbyggnad pågår av samhällets olika åtgärder för att skapa
ökad social trygghet år pensionärerna. Detta arbete på att förbättra
folkpensionärernas trygghet måste ständigt fortgå. Samtidigt kvarstår
flera stora pensionsfrågor som det är önskvärt att kunna lösa.

Utskottet finner det lämpligt att riksdagen gör ett principuttalande
beträffande pensionsfrågorna för att därmed markera det behov av
ytterligare reformer som föreligger. Hit hör i första hand den angelägna
frågan om en så snabb förbättring som möjligt i olika avseenden för
dagens folkpensionärer. En annan angelägen fråga gäller förbättrade
pensionsvillkor för dem som invalidiserats i unga år, en fråga som är
föremål för prövning i pensionsålderskommittén. Till de reformfrågor
som bör omfattas av ett uttalande av riksdagen hör enligt utskottets
mening också den i motionerna 1973:23, 1973:75, 1973:282 och
1973:1134 behandlade frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern
och ökade möjligheter till en rörlig pensionsålder. Enligt vad utskottet
inhämtat bedriver pensionsålderskommittén sitt arbete med sikte på att
den allmänna pensionsåldern bör vara 65 år.

Utskottet föreslår att riksdagen med hänvisning till det anförda gör ett
principuttalande till förmån för en lösning av de här nämnda pensionsfrågorna.
Eftersom samtliga dessa frågor är av stor ekonomisk räckvidd
bör ett ställningstagande till tidpunkten för genomförandet av dessa och
andra reformer ske med hänsynstagande till de ekonomiska konsekvenserna
och möjligheterna att lösa finansieringsfrågan. Utskottet vill i detta
hänseende erinra om att regeringens utredningsdirektiv till pensionsålderskommittén
innehåller ett uppdrag åt kommittén att i ett sammanhang
framlägga alternativa finansieringsförslag beträffande de reformer
som kommittén kan komma att föreslå.

Sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare m. fl.

I motionen 1973:646 yrkas förslag till riksdagen av innebörd att inom
gruvindustrin sysselsatta skall pensioneras vid 60 år och utredning av
frågan vilka andra grupper av arbetare med tunga, hälsofarliga och
pressande arbeten som bör pensioneras vid samma ålder. Vad först angår
yrkandet om sänkt pensionsålder för gruvarbetare vill utskottet erinra om
den överenskommelse som i juni 1969 och i september 1970 träffats
mellan å ena sidan Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp,
Grängesbergskoncernens gruvförbund och Mellansvenska gruvförbundet
samt å andra sidan Svenska gruvindustriarbetareförbundet och som
innebär att gruvarbetare som omfattas av överenskommelsen är berättigad
till ålderspension fr. o. m. kalendermånaden efter den då han fyller
65 år men att han på egen eller arbetsgivarens begäran kan gå i pension
dessförinnan, dock tidigast från kalendermånaden efter den under vilken
han fyller 63 år.

Vad särskilt angår yrkandet om en utredning av frågan vilka andra

SfU 1973:2

arbetare än arbetare under jord som bör komma i åtnjutande av
motsvarande lägre pensionsålder vill utskottet — i likhet med andra
lagutskottet 1969 — framhålla att det knappast kan anses rimligt att i en
allmän pensionslagstiftning prioritera hela yrkesgrupper med utgångspunkt
i att gruppen har ett särskilt hårt eller pressande arbete, eftersom
det är tveksamt om påfrestningarna drabbar så generellt att en särskild
lagstiftning är motiverad. Enligt utskottets uppfattning bör frågan om
sådana arbetares problem kunna beaktas av pensionsålderskommittén vid
dess översyn av reglerna för förtidspensioneringen. Lämpligen bör frågan
lösas inom ramen för den allmänna försäkringen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:646.

De äldres sysselsättning

I motionen 1973:647 yrkas att pensionsålderskommittén skall erhålla
uppdrag att lämna förslag på åtgärder som samhället kan vidta för att
underlätta för de äldre som så önskar att fortsätta sitt arbetsliv.

En motion med i huvudsak samma innehåll behandlades av riksdagen
år 1972. Inrikesutskottet (InU 1972:21) avstyrkte motionen med
hänvisning bl. a. till de förbättringar av äldres anställningsskydd som
införts genom de av 1971 års riksdag antagna s. k. äldrelagarna. Enligt
inrikesutskottets mening kunde man inte undgå att beakta de svårigheter
som sedan lång tid förelåg att placera äldre arbetslösa, som inte nått
pensionsåldern, och handikappade på arbetsmarknaden och att det med
hänsyn härtill var rimligt att de resurser som stod till buds i första hand
inriktades på sådan arbetskraft.

Socialförsäkringsutskottet delar den uppfattning som kommer till
uttryck i inrikesutskottets, av riksdagen godkända, betänkande och
avstyrker följaktligen bifall till motionen 1973:647.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. beträffande en allmän sänkning av pensionsåldern m. m.

1. att riksdagen med anledning av följande motioner nämligen motionen

1973:23,
motionen 1973:75,
motionen 1973:282,
motionen 1973:1134
godkänner vad utskottet anfört:

2. att riksdagen avslår samtliga under A 1. upptagna motioner
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt;

B. beträffande sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare m. fl.
att riksdagen avslår motionen 1973:646;

SfU 1973:2

C. beträffande de äldres sysselsättning
att riksdagen avslår motionen 1973:647.

Stockholm den 14 februari 1973
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s),
Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s), fröken Pehrsson
(c), herrar Marcusson (s), Olsson i Stockholm (vpk), Andersson i Nybro
(c), Signell (s) och Andersson i Ljung (m).

Reservationer

beträffande principbeslut om sänkning av den allmänna pensionsåldern

I. av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Jonsson i Mora (fp),
Ringaby (m), Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Andersson i
Nybro (c) och Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med
”Utskottet anser” och slutar på s. 10 med ”att föreslå” bort ha följande
lydelse:

För varje år får ATP-reformen allt större genomslagskraft och allt
större betydelse för dem som går i pension. Under senare tid genomförs
ett program för årliga standardhöjningar av folkpensionen samt omfattande
förbättringar såvitt avser åldringsvården, särskilt åtgärder som avser
hemhjälp, bostadsförbättringar och ökade sjukvårdsresurser för pensionärerna.
Utskottet anser att betydande ansträngningar har gjorts och görs
genom den fortlöpande utbyggnaden av samhällets åtgärder för att skapa
ökad social trygghet åt pensionärerna. Detta arbete på att förbättra
pensionärernas villkor måste ständigt fortgå. En annan angelägen fråga
inom ramen för den allmänna försäkringen gäller förbättrade pensionsvillkor
för dem som invalidiserats i unga år, en fråga som f. n. är föremål
för prövning i pensionsålderskommittén. Samtidigt framstår emellertid
frågan om en allmän sänkning av pensionsåldern som särskilt angelägen.
En stor del av svenska folket har rätt till full pension vid 65 års ålder. Det
är enligt utskottets mening orimligt att en annan del av svenska folket har
denna rätt först vid 67 års ålder. I regel är det de som har de lägsta
inkomsterna och de fysiskt mest ansträngande sysselsättningarna som har
rätt till full pension först vid 67 års ålder.

De år 1970 och 1972 beslutade ändringarna av förtidspensionsreglerna
har i realiteten inneburit en sänkning av pensionsåldern inom folk- och

SfU 1973:2

tilläggspensioneringen för vissa kategorier försäkrade, särskilt för sådana
som till följd av sjukdom eller arbetslöshet är i behov av en lägre
pensionsålder än 67 år. Redan den omständigheten att de ändrade
reglerna fått så stör genomslagskraft utgör enligt utskottets mening
ytterligare ett bevis för att en allmän sänkning av pensionsåldern numera
är nödvändig. Härtill kommer att en stor del av de förvärvsarbetande
avtalsvägen prioriterat en sänkning av pensionsåldern. Den av LO och
SAF träffade uppgörelsen om värdesäkrad ålderspension vid 65 års ålder
för LO-området visar att en sänkt pensionsålder tillmäts stor betydelse.
Denna uppgörelse gör det än mer angeläget att lösa frågan för övriga
grupper.

Samtidigt som utskottet med tillfredsställelse konstaterar att pensionsåldersfrågan
lösts för vissa kategorier står det klart att andra grupper
inte har möjlighet att vare sig avtalsvägen eller med tillämpning av de
ändrade bestämmelserna rörande förtidspensionering erhålla ålderspension
fr. o. m. 65 års ålder. Det kan enligt utskottets uppfattning från
jämlikhetssynpunkt inte vara riktigt att en sådan uppdelning i en av de
mest grundläggande trygghetsfrågorna består. Av det anförda framgår att
utskottet anser att riksdagen redan nu bör fatta ett principbeslut om
sänkning av pensionsåldern från 67 till 65 år.

Utskottet vill samtidigt understryka angelägenheten av att pensioneringssystemet
medger en individuell valfrihet. De nu gällande reglerna om
förtida och uppskjutet uttag av ålderspension medger endast en mycket
begränsad sådan frihet. Det är viktigt att äldre personer som önskar
kvarstå i arbetslivet får möjlighet att göra detta. Man bör alltså genom en
rörlig pensionsålder ta hänsyn till att behovet av pension infaller vid
skilda tidpunkter för olika människor. Särskild vikt bör därför läggas vid
utformningen av regler som medger bättre möjligheter än för närvarande
till individuell rörlighet i fråga om tidsperioden för pensioneringen.

Utskottet tillstyrker således bifall till yrkandet under punkten 1 i
motionen 1973:75. Med utskottets ståndpunktstagande är också motionerna
1973:23, 1973:282 och 1973:1 134, i vad de innehåller yrkande om
sänkning av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år, tillgodosedda.

dels att utskottet under punkten A bort hemställa

att riksdagen med bifall till yrkandet under punkten 1 i
motionen 1973:75 och med anledning av motionerna
1973:23, 1973:282 och 1973:1134 fattar principbeslut om
sänkning av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år.

beträffande sänkning av den allmänna pensionsåldern fr. o. m. den 1
januari 1974

II. av herr Olsson i Stockholm (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med
”Utskottet anser” och slutar på s. 10 med ”att föreslå” bort ha följande
lydelse:

SfU1973:2

En ansenlig del av landets löntagare åtnjuter redan ålderspensionering
vid uppnådda 65 år. Det rör sig härvidlag främst om tjänstemannagrupperna,
medan utövarna av de tyngsta och mest pressande yrkena,
samtidigt oftast de ohälsosammaste arbetena, alltjämt pensioneras först
vid 67 års ålder. Rådande förhållanden inom arbetslivet med uppdriven
arbetstakt och påfrestande arbetsmiljö talar för att kravet på sänkt
allmän pensionsålder måste ges hög prioritet. Det handlar dessutom om
ett jämlikhetskrav, vars genomförande inte bör göras till föremål för
avvägningar mot andra pensionsförbättringar. Vid bedömning av kostnaderna
måste enligt utskottets mening hänsyn tas till det förhållandet
att stora löntagargrupper redan åtnjuter denna förmån. Den ståndpunkten
kan enligt utskottets mening inte accepteras, att tillgängliga
resurser enbart kan anses räcka till för en lägre pensionering av en del —
men icke alla löntagare, allra minst som den eftersatta delen är sysselsatt
inom de hårdaste och mest krävande arbetsområdena och därtill i
allmänhet till en lägre lön.

Genomförda utvidgningar i rätten att bli förtidspensionerad ersätter
inte behovet av en sänkt allmän pensionsålder, eftersom rådande höga
pensionsålder är en avgjort alldeles för hög riktpunkt. Vad angår den
mellan LO och SAF träffade överenskommelsen angående STP löser inte
denna frågan om sänkt allmän pensionsålder. Takten i det successiva
genomförandet av denna pensionsplan måste dessutom anses helt
otillfredsställande. Framför allt gäller emellertid att den utelämnar ett
betydande antal löntagare.

Överenskommelsen bär emellertid vittnesbörd om att man på företagarsidan
är beredd att ta på sig kostnader för en pensionering vid lägre
ålder. Denna omständighet bör kunna tas med i bilden när det talas om
kostnaderna för det allmänna vid ett beslut om en till 65 år sänkt allmän
pensionsålder.

Vad tidpunkten för reformens genomförande beträffar ansluter sig
utskottet således till yrkandet i motionen 1973:23. Utskottet anser alltså
att reformen bör träda i kraft den 1 januari 1974.

dels att utskottet under punkten A bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:23 i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär

1. sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år fr. o. m.
den 1 januari 1974,

2. förslag till 1973 års höstriksdag om de författningsändringar
som föranleds av en sänkning av den allmänna pensionsåldern
till 65 år,

3. förslag till 1973 års höstriksdag om de kostnadsuppräkningar
som krävs för en till 65 år sänkt pensionsålder.

beträffande skyndsamt förslag om sänkning av den allmänna pensionsåldern III.

av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Jonsson i Mora (fp),

SfU 1973:2

Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c) och herr Andersson i Nybro (c) vilka
— med åberopande av vad som anförts under reservationen I — ansett att
utskottet under punkten A bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:75 i motsvarande del
samt med anledning av motionerna 1973:23, 1973:282 och
1973:1134 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att förslag om
sänkning av pensionsåldern skyndsamt föreläggs riksdagen.

beträffande sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare m. fl.

IV. av herr Olsson i Stockholm (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 10 rad 12
nedifrån med ”Vad först” och slutar på s. 11 med ”motionen 1973:646.”
bort ha följande lydelse:

Riksdagen fattade år 1968 beslut om att låta utreda frågan om sänkt
pensionsålder för arbetare under jord i gruva trots att ett i begränsad
mening träffat avtal förelåg år 1961 om pensionering vid lägre ålder än
den allmänna pensionsåldern om 67 år. Vid behandlingen av utskottets
utlåtande anförde utskottets talesman i andra kammaren, att utredningen
var oförhindrad att även granska frågan om en tidigare pensionering också
för andra underjordsarbetare. Ett lagfästande av sådana förmåner ansågs
sålunda ändamålsenligt. I motionen 1973:646 hävdas samma ståndpunkt
för de inom gruvindustrin sysselsatta oaktat den i juni 1969 och i
september 1970 träffade överenskommelsen om pensionsplan för gruvarbetare.
Genom av riksdagen fattade beslut bör således möjligheterna
tillvaratas för en mera tillfredsställande utformning av pensionsreglerna
främst i fråga om en så betydelsefull fråga som den om en till 60 år
fastställd pensionsålder. Det bör nämligen observeras att överenskommelsen
har starkt kritiserats av gruvindustrins anställda. Det är mot bakgrund
härav som kravet rests om att denna reform säkerställs genom lagstiftning.
Utskottet anser också för sin del avgjorda fördelar ligga i att så
betydelsefulla delar som det här är fråga om blir inlemmade i vår
arbetslagstiftning.

Vid utformningen av pensionsreglerna måste enligt utskottets mening
särskild vikt läggas vid att tidigare sysselsättning i underjordsarbete
vederbörligen blir beaktad. Utskottet delar även uppfattningen i motionen
om önskvärdheten av utredning av frågan vilka andra grupper av
arbetare med tunga, hälsofarliga och pressande arbeten som bör
pensioneras vid 60 år. Förslag i sådant hänseende bör skyndsamt
föreläggas riksdagen.

Utskottet tillstyrker således bifall till motionen 1973:646.

dels att utskottet under punkten B bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:646 i skrivelse till
Kungl. Maj:t

a) uttalar sig för att inom gruvindustrin sysselsatta arbetare
genom lagstiftning tillerkänns pensionering från och med 60

SfU 1973:2

års ålder;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att förslag till sådana
bestämmelser utarbetas och föreläggs riksdagen;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning av
frågan vilka arbetstagare i övrigt med tunga, hälsofarliga och
pressande arbeten, som bör komma i åtnjutande av motsvarande
lägre pensionsålder, och att riksdagen föreläggs förslag
härom.

beträffande de äldres sysselsättning

V. av herrar Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), Mundebo (fp) och
Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 1 1 som börjar med ”En
motion” och slutar med ”motionen 1973:647” bort ha följande lydelse:

Enligt direktiven för pensionsålderskommittén skall kommittén pröva
olika möjligheter att vidareutveckla de regler om rörlig pensionsålder som
redan är inbyggda i pensionssystemet. En rörlig, individuellt bestämd
pensionsålder förutsätter en reell frihet för arbetstagaren att välja mellan
att gå i pension eller fortsätta i yrkeslivet. Om han väljer fortsatt arbete
kan många gånger den lämpliga lösningen vara att han kvarblir i sin
anställning. Han åtnjuter härvid stöd av de 1971 antagna äldrelagarna
liksom av den aktivitet som arbetsmarknadsverket bedriver för bättre
anpassning av arbetsplatserna till handikappades och äldres förutsättningar.
Om det av olika skäl inte är möjligt att stanna kvar på eller återgå
till den tidigare arbetsplatsen, måste alternativ sysselsättning kunna
anvisas. Huruvida berörda arbetstagare först bör gå i pension och därefter
beredas annan meningsfull sysselsättning eller om de bör ges möjlighet att
på lämpligt sätt fortsätta sitt yrkesliv utan avbrott är en fråga som måste
närmare prövas.

Det är emellertid inte bara sambandet med den rörliga pensionsåldern
som talar för att man på olika vägar söker tillgodose sysselsättningsbehovet
för personer i de aktuella åldrarna. Lika starka är de sociala och
samhällsekonomiska skäl som kan åberopas. För äldre som vill fortsätta
att arbeta innebär en meningsfull sysselsättning behövlig stimulans i det
dagliga livet. Från samhällsekonomisk synpunkt är det angeläget att
tillvarata den värdefulla arbetskraft som de äldre utgör.

Såsom förra året anförts i inrikesutskottets yttrande (InU 1972:21)
kan det mot vad nu sagts invändas att i rådande arbetsmarknadsläge bör
vid fördelning av tillgängliga resurser prioritet ges åt grupper som inte kan
trygga sin försörjning genom pension. Enligt socialförsäkringsutskottets
mening bör emellertid de dagsaktuella problemen inte åberopas som skäl
mot att nu ta upp de mer långsiktiga frågor det här gäller.

Mot bakgrunden av det anförda tillstyrker socialförsäkringsutskottet
att pensionsålderskommittén skall erhålla uppdrag att lämna förslag på
åtgärder som samhället kan vidta för att underlätta för de äldre som så
önskar att fortsätta sitt arbetsliv. Vad utskottet anfört bör ges Kungl.
Maj:t till känna.

SfU 1973:2

dels att utskottet under punkten C bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1973:647 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

av herr Carlsson i Vikmanshyttan (c), fröken Pehrsson (c) och herr
Andersson i Nybro (c) vilka anfört.

Som framhålls i utskottsbetänkandet är det angeläget att arbetstagare
under jord i gruva kan gå i pension tidigare än andra. Utskottet
anser att frågan om en ytterligare sänkning av sådana arbetares
pensionsålder bör kunna lösas inom ramen för reglerna om förtidspensionering
efter förslag av pensionsålderskommittén.

Den nu mest näraliggande och angelägna lagstiftningsreformen är
sänkningen av den allmänna pensionsåldern. När denna reform genomförts
finner vi det angeläget att frågan om lagstiftning om ytterligare
sänkning av pensionsåldern för underjordsarbetare prövas, därest inte
tillfredsställande lösningar åstadkommits inom ramen för förtidspensioneringen.
Därvid bör övervägas åtgärder för sänkning av pensionsåldern
även för andra grupper med särskilt hårt eller pressande arbete.