Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 13 år 1973

SfU 1973:13

Nr 13

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
ersättning för privatläkarvård m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1973:1161 av herr Westberg i Ljusdal (fp), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t gör ett uttalande av innebörd att
den taxa på vilken återbäringen från försäkringskassan beräknas höjs, så
att återbäringen till den patient som söker privatpraktiserande läkare blir
jämförbar med den utbetalning försäkringskassan gör till landstinget i
motsvarande fall,

motionen 1973:1180 av herr Hamrin m. fl. (fp), vari hemställs bl. a. att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förslag framläggs om höjning av
försäkringskassans ersättning för vård hos privatläkare.

Motionen 1973:1180 behandlas i detta betänkande endast såvitt avser
nu redovisade, i motionen under punkt A 3 upptagna yrkande. Övriga
yrkanden i motionen behandlas av socialutskottet.

Gällande bestämmelser

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft.
Genom denna har införts ett förenklat ersättningssystem för den öppna
läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens
läkarmottagningar, hos provinsialläkare m. m. Systemet innebär att
patienter betalar enhetliga avgifter för besök hos läkare respektive för
hembesök av läkare. Avgifterna tillfaller sjukvårdshuvudmannen, som
också får ersättning från sjukförsäkringen för varje besök. Den erlagda
avgiften innefattar gottgörelse inte bara för besöket hos läkaren utan
också för röntgen- och laboratorieundersökningar m. m., vartill patienten
kan bli remitterad.

Avgiften för besök hos läkare utgjorde under tiden 1 januari 1970 —
31 december 1972 sju kronor. För hembesök var avgiften under samma
tid 15 kronor. Den 1 januari 1973 höjdes avgifterna till 12 respektive 20
kronor. Ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmannen
utgjorde t. o. m. den 31 december 1972 31 kronor per besök. Från och
med den 1 januari 1973 är ersättningen 48 kronor per besök.

I fråga om vård som meddelas av privatpraktiserande läkare gäller
alltjämt samma system som före sjukronorsreformen. Enligt huvudregeln
utgår från den allmänna försäkringen ersättning med tre fjärdedelar av
försäkrads utgifter för sådan vård. Dock gäller i sådana fall, då utgifterna
överstiger de belopp som anges i läkarvårdstaxan (1969:657), att

1 Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 13

SfU1973:13

ersättning inte utgår med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av de i taxan angivna beloppen.

Enligt bestämmelser, som utfärdats med stöd av 2 kap. 6 § lagen om
allmän försäkring, utgår ersättning inom ramen för den allmänna
försäkringen också för viss annan vård eller behandling än läkarvård,
tandläkarvård och sjukhusvård. Regler härom finns i kungörelsen
(1962:387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för
vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. Enligt
kungörelsen kan försäkrad erhålla ersättning för utgifter för konvalescentvård,
sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk terapi och
foniatrisk behandling. Ersättning utgår i princip med tre fjärdedelar av
utgifterna, dock högst med tre fjärdedelar av vissa i kungörelsen angivna
belopp.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Vid antagandet av sjukronorsreformen förutsattes att även privatläkarvården
skulle inordnas i ett system med enhetliga avgifter. Föredragande
departementschefen framhöll i propositionen (prop. 1969:125 s. 12) att
det var önskvärt att de privatpraktiserande läkarna fördes in under
sjukronorsreformen. Han påpekade emellertid att tidpunkten härför var
beroende av resultatet av den utredning av frågan som pågick och att det
nya ersättningssystemet för läkarvård i offentlig regi kunde införas
oberoende av frågan om privatläkarvården.

Riksförsäkringsverket framlade den 6 november 1969 betänkandet
”Ersättning vid privatläkarvård” (socialdepartementets stencil 1969:6). I
betänkandet, som fanns tillgängligt under riksdagsbehandlingen av
förslaget till sjukronorsreformen, föreslogs att sjukvårdshuvudmännen
skulle sluta s. k. läkarvårdsavtal med de privatpraktiserande läkarna.
Avtalen skulle innehålla grunderna för ekonomisk ersättning till privatläkarna
och dessa skulle förbinda sig att i fråga om ersättningsberättigad
vård tillämpa en viss maximerad avgift för sina patienter.

Genomförandet av sjukronorsreformen tillgick författningstekniskt på
det sättet att Kungl. Maj.t genom en ändring i 2 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring bemyndigades att fastställa grunderna för ersättning för
läkarvårdsutgifter, varefter de materiella bestämmelserna intogs i den av
Kungl. Maj:t utfärdade läkarvårdstaxan. Detta innebar att bemyndigandet
innefattade befogenhet för Kungl. Maj:t att anpassa bestämmelserna även
till framtida förändringar, exempelvis privatläkarvårdens inordnande i det
nya systemet.

I motioner som väcktes i anledning av propositionen framställdes bl. a.
ett yrkande med krav på att frågan om principerna för de privatpraktiserande
läkarnas ställning inom sjukförsäkringen skulle underställas
riksdagen, innan bestämmelser härom utfärdades av Kungl. Maj:t. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1969:80 uttalade andra lagutskottet att
det av många skäl framstod som önskvärt att hela den öppna vården så

SfU 1973:13

snart som möjligt kunde inordnas under ett system med likartade
ersättningsregler. Utskottet framhöll att ett bifall till motionsyrkandet,
innebärande att Kungl. Maj:t måste avge proposition till riksdagen med
begäran om riksdagens yttrande, skulle innebära risker för en försening av
reformens ikraftträdande. Med hänvisning härtill och till att riksdagen
redan vid det aktuella ärendets behandling hade möjlighet att diskutera
det framlagda förslaget rörande privatläkarvårdens inordnande i ersättningssystemet
tillstyrkte utskottet — med avstyrkande av motionsyrkandet
— att Kungl. Maj:t erhöll det begärda bemyndigandet att anpassa
grunderna för läkarvårdsersättningen efter framtida förändringar.

Under remissbehandlingen av riksförsäkringsverkets betänkande ”Ersättning
vid privatläkarvård” framkom önskemål om fortsatt utredning av
de i betänkandet behandlade frågorna. Med anledning härav uppdrog
Kungl. Maj:t genom beslut den 24 april 1970 åt riksförsäkringsverket och
socialstyrelsen att på grundval av betänkandet och däröver avgivna
remissyttranden gemensamt verkställa utredning av hithörande frågor.
Under utredningen skulle enligt direktiven särskild uppmärksamhet ägnas
frågor om vård meddelad av läkare i gruppmottagningar. Utredningsarbetet
pågår alltjämt.

I motioner vid 1970 års riksdag framfördes på nytt kravet att frågan
om de privatpraktiserande läkarnas ställning inom sjukförsäkringen skulle
underställas riksdagen, innan bestämmelser i ämnet utfärdades. Motionsyrkandet
avslogs av riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (2LU
1970:64), som hänvisade till den ståndpunkt riksdagen intagit vid 1969
års riksdag och framhöll att det inte fanns anledning att ompröva detta
ställningstagande, innan resultatet av det pågående utredningsarbetet
inom riksförsäkringsverket och socialstyrelsen förelåg.

Regler om beräkning av ersättningar till försäkrade fanns tidigare i den
av Kungl. Majit utfärdade taxan (1959:245) för beräkning av ersättning
för läkarvård och tandläkarvård enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Denna taxa ersattes sedermera av den s. k. återbäringstaxan (1967:717),
som trädde i kraft vid 1968 års ingång. Denna innehöll flera nyheter.
Bland annat höjdes taxebeloppen. Återbäringstaxan upphörde att gälla
den 1 januari 1970, då läkarvårdstaxan (1969:657) trädde i kraft.
Läkarvårdstaxan, i vilken intogs de centrala bestämmelserna om sjukronorsreformen,
innebar emellertid inga väsentliga förändringar i fråga
om ersättning för privatläkarvård. De taxor läkarvårdstaxan innehåller
har i princip bibehållits oförändrade sedan den 1 januari 1968.

De taxor, enligt vilka ersättning utgår för utgifter för konvalescentvård,
sjukgymnastisk behandling m. m., är likaledes oförändrade sedan
den 1 januari 1968.

1961 års sjukförsäkringsutredning behandlade i sitt slutbetänkande
”Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor” (SOU
1970:56) bl. a. frågan om ersättning för konvalescentvård och sjukvårdande
behandlingar, som inte var att anse som läkarvård. I fråga om
sjukvårdande behandlingar föreslog utredningen, förutom att kretsen av

SfU 1973:13

ersättningsbara behandlingsformer skulle utökas, att också dessa inordnades
i det förenklade ersättningssystemet för offentlig läkarvård. Detta
skulle innebära att någon särskild patientavgift inte skulle tas ut för
sjukvårdande behandlingar utan att sjukronorsavgiften skulle innefatta
även sådana åtgärder. Utredningen menade att även sådana sjukvårdande
behandlingar, som gavs utanför sjukvårdshuvudmännens organisation,
borde inlemmas i ett likartat ersättningssystem. — Utredningens förslag i
nu berörda delar har ännu inte lett till lagstiftning.

Vid 1972 års riksdag väcktes motioner med i huvudsak samma
yrkanden som i motionerna 1973:1161 och 1973:1180. Socialförsäkringsutskottet,
som från riksförsäkringsverket hade erhållit uppgift att
utredningsarbetet rörande privatläkarvården och hithörande frågor skulle
komma att avslutas under år 1972, avstyrkte i sitt av riksdagens
godkända betänkande (1972:14) bifall till motionerna. Utskottet underströk
emellertid att frågan om privatläkarvårdens ställning inom sjukvården
var synnerligen angelägen och att det inte var tillfredsställande att
de många människor, som anlitade privatpraktiserande läkare, fick
betydligt högre utgifter för sina läkarbesök än de som erhöll läkarvård i
offentlig regi. Utskottet fann det vidare — i enlighet med vad som hade
anförts i motionerna — beklagligt att utredningsarbetet inte hade
resulterat i något förslag. Det borde, menade utskottet, eftersträvas att
frågan om anpassningen av privatläkarvården till det nya ersättningssystemet
för den offentliga läkarvården fick en snar lösning. Då resultatet
av utredningsarbetet var att förvänta under år 1972 fann utskottet
emellertid ej skäl föreslå riksdagen att ta något initiativ beträffande
frågan om privatläkarvårdens ställning.

Vad angick frågan om återbäringen vid sjukvårdande behandlingar som
ges utanför den offentliga sjukvården påpekade utskottet att sjukförsäkringsutredningen
i sitt betänkande ”Ersättning vid vissa sjukvårdande
åtgärder och sjukresor” (SOU 1970:56) hade föreslagit dels att alla
sjukvårdande behandlingar, som gavs genom de offentliga sjukvårdshuvudmännens
försorg, skulle inordnas i det förenklade ersättningssystemet
för offentlig läkarvård, dels att sjukvårdande behandlingar, som
gavs utanför den offentliga sjukvården, borde inlemmas i ett likartat
ersättningssystem. Med hänsyn till att utredningens förslag i berörda
delar enligt vad utskottet hade inhämtat skulle komma att bearbetas i
samband med prövningen av privatläkarvården fann utskottet inte heller i
fråga om sjukvårdande behandlingar skäl föreligga till någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet

De förevarande motionerna tar upp frågan om privatläkarvårdens
ställning inom sjukförsäkringen. Motioner med i huvudsak samma
yrkanden prövades av socialförsäkringsutskottet förra året. Utskottet
underströk därvid angelägenheten av att privatläkarvården så snart som

SfU 1973:13

möjligt anpassades till det nya ersättningssystemet för den offentliga
läkarvården och utskottet framhöll också, att det måste antas att
sjukförsäkringsutredningens förslag rörande frågan om återbäring vid
sjukvårdande behandling skulle komma att prövas i samband med det
utredningsarbete angående privatläkarvården som pågick inom riksförsäkringsverket.

Utskottet har inhämtat att detta utredningsuppdrag skall vara slutfört
under våren 1973. Utskottet anser att ett ställningstagande till motionärernas
yrkanden bör anstå i avvaktan på resultatet av nämnda utredningsarbete,
men vill framhålla betydelsen av en snabb lösning av hithörande
frågor.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1973:1 161,

2. motionen 1973:1 180, i vad den behandlas av socialförsäkringsutskottet.

Stockholm den 20 mars 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Ringaby (m), Karlsson i
Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm* (c), Persson i Stockholm (s),
Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö
(m), Olsson i Stockholm* (vpk), Andersson i Nybro (c), fröken
Bergström (fp), herrar Signell* (s) och Lindström* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 3452 S Stockholm 1973