Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 11 år 1973 SfU 1973:11

Nr 11

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
obligatorisk begravningsförsäkring m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1973:152 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Eriksson i
Bäckmora (c) vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag
om allmän obligatorisk begravningsförsäkring inom ramen för lagen om
allmän försäkring;

motionen 1973:650 av fru Nilsson i Sunne m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av gällande lagstiftning i
syfte att ersättning måtte utgå för hemtransport av avlidna personer;

motionen 1973:1142 av herr Komstedt (m) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en utredning
angående ändrade bestämmelser om hemtransport av stoft av i utlandet
avliden svensk medborgare.

Obligatorisk begravningsförsäkring
Gällande bestämmelser m. m.

Yrkesskadeförsäkringen

I flera utländska lagstiftningar ingår begravningshjälp som ett led i
sjukförsäkringen. I vårt land inrymmer den allmänna sjukförsäkringen
emellertid inte någon sådan hjälp. Bestämmelser om obligatorisk begravningshjälp
finns däremot i yrkesskadeförsäkringslagen med avseende på
dödsfall vid yrkesskada. Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen omfattar
i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst här i landet.
Begravningshjälpen vid dödsfall på grund av yrkesskada utgörs av ett
belopp motsvarande 20 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring vid ingången av det år då dödsfallet inträffade. För närvarande
uppgår således ersättningen till 1 460 kr. En ytterligare förmån inom den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är livränta till efterlevande. Livränta
kan utgå inte endast till efterlevande make och barn utan även till den
avlidnes fader, moder eller adoptant som till följd av dödsfallet kommer
att sakna erforderligt underhåll.

Grupplivförsäkring

Under 1960-talet har på en mycket stor del av såväl den enskilda som
1 Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 11

SfU 1973:11

den offentliga arbetsmarknaden i Sverige tecknats tjänstegrupplivförsäkring
för arbetstagare. Försäkringsavgifterna erläggs av arbetsgivarna. I
allmänhet berättigar försäkringen till följande förmåner. Då en arbetstagare,
som fyllt 18 men ej 55 år, avlider utgår i regel ett grundbelopp om
41 000 kr. Om arbetstagaren är 55 år eller äldre reduceras beloppet.
Tilläggsbelopp med högst 12 000 kr. utgår för omyndigt barn, som den
avlidne efterlämnar. Numera utgår med vissa undantag samma förmån
även för arbetstagare som är yngre än 18 år. För arbetstagare som saknar
närstående utgår begravningshjälp med 3 000 kr. För arbetstagare som är
äldre än 67 år men som kvarstår i arbetet även efter denna tidpunkt kan
begravningshjälp med samma belopp utgå efter särskild prövning.
Försäkringsbelopp utfaller med vissa undantag även vid arbetstagarens
makes frånfälle under förutsättning att makarna har gemensamt, hemmaboende
barn under 17 år. Därvid gäller, att begravningshjälp utgår med
3 000 kr. samt halvt tilläggsbelopp med 6 000 kr. för varje barn. Även
arbetsgivare och dennes make eller maka har i vissa fall möjlighet att
ansluta sig till den försäkring som gäller för de anställda i företaget. —
Tjänstegrupplivförsäkringar omfattar i dag ca 3,2 milj. anställda.

Vid sidan om tjänstegrupplivförsäkringar har utvecklats en vidsträckt
verksamhet med frivilliga grupplivförsäkringar omfattande olika kategorier
människor. Försäkringarna byggs upp med de mest olikartade kollektiv
som bas. De kan omfatta medlemmar i en facklig organisation eller annan
förening, mödrar med barn under 16 år, fastighetsägare som belånar sina
hus i ett visst kreditinstitut etc. Dessa former av grupplivförsäkringar
lämnar regelmässigt utrymme för medinträde för den försäkrades maka
eller make. Till vissa försäkringar ansluts makar automatiskt, i andra fall
fordras särskild anmälan. I sistnämnda fall uppställs krav på att en
dominerande del av makarna skall vara anslutna för att försäkringen i den
delen skall träda i kraft. De frivilliga grupplivförsäkringarnas skydd vid
makes frånfälle är i allmänhet fullständigare än tjänstegrupplivförsäkringarnas
på det sättet att förekomsten av barn inte är villkor för
ersättning. — De frivilliga grupplivförsäkringarna omfattar f. n. ca 3,6
milj. direkt försäkrade.

Begra vn ing skassor

Det är av intresse i sammanhanget att med några siffror belysa
omfattningen av den rörelse som bedrivs av begravningskassor samt av
sjuk- och begravningskassor. Båda slagen är föreningar som faller under
1938 års lag om understödsföreningar. Med en understödsförening förstås
en sådan förening för inbördes bistånd som avser att, utan affärsmässigt
drivande av försäkringsrörelse, idka verksamhet som faller inom personförsäkringens
område.

Medlemsantalet i de båda typerna av kassor har under senare år gått
ned betydligt. År 1955 utgjorde medlemsantalet i begravningskassorna ca
828 000 och i sjuk- och begravningskassorna ca 153 000 medan
motsvarande siffror för år 1970 uppgick till ca 552 000 resp. 90 000. Det

SfU 1973:11

långt övervägande antalet personer är försäkrade i föreningar, sorn utger
kapitalunderstöd till högre belopp än 500 kr. Medelförsäkringssumman i
detta slag av föreningar uppgick år 1970 till 590 kr.

Socialhjälp till begravning

I de fall då medel saknas till begravningskostnader kan ekonomisk
hjälp till dessa utgå i form av socialhjälp. Enligt uppgift i pensionsförsäkringskommitténs
ovannämnda betänkande har några siffror avseende
omfattningen av denna hjälp för hela landet inte stått att uppbringa. Av
upplysningar som införskaffats beträffande förhållandena i Stockholms
stad framgår emellertid att begravningshjälpen utgör en relativt obetydlig
andel av socialhjälpsverksamheten, räknat såväl i antal hjälptillfällen som
i belopp. Under år 1965 utgick sålunda hjälp till begravning genom
rekvisition från socialbyrå i 78 fall till en sammanlagd kostnad av 19 620
kr. Härtill kommer av polisen rekvirerade begravningar, vilkas antal inte
kan exakt anges men som enligt uppgift i betänkandet torde understiga
den nyss angivna siffran.

I fråga om kostnaderna för begravningshjälpen kan nämnas att i
Stockholms stad socialhjälp för sådant ändamål f. n. utgår med ca 700 kr.
jämte vissa tillägg avseende bl. a. annonskostnader. Kostnadsnivån i
Göteborg torde ligga på ca 600 kr. medan kostnaderna i Malmö varierar
mellan 400 och 500 kr.

Pensionsförsäkringskommittén m. m.

I sitt slutbetänkande (SOU 1971:19) tar pensionsförsäkringskommittén
bl. a. upp frågan om en allmän försäkring för begravningshjälp
(s. 89—97). Kommittén konstaterar därvid att enligt dess mening
behovet av en hela folket omfattande försäkring avsedd att täcka
begravningskostnader inte är framträdande. Detta motiverar kommittén
bl. a. med att omfattningen av grupplivförsäkringen ger vid handen att ett
fullgott försäkringsskydd såvitt gäller begravningskostnader torde finnas i
det övervägande antalet fall då personer avlider i aktiv ålder.

Kommittén redovisar viss statistik över antalet avlidna personer, av
vilken framgår bl. a. att omkring 80 000 personer årligen avlider i Sverige.
År 1969 var siffran 83 352. Av dessa var drygt 65 000 folkpensionärer
(59 000 ålderspensionärer samt 6 000 änke- och förtidspensionärer),
medan ca 2 000 av de avlidna var barn under 15 år. I anslutning till dessa
siffror uttalar kommittén med hänvisning till tjänstegrupplivförsäkringarnas
nuvarande utformning att frågan om behovet av en särskild försäkring
för begravningshjälp i stort sett kan begränsas till gruppen ålderspensionärer
samt till barn och ungdomar, som ännu inte inträtt i förvärvslivet och
fått det skydd som grupplivförsäkringarna erbjuder.

Kommittén hänvisar härefter till de siffror som redovisats rörande
omfattningen av den socialhjälp som utgår för begravningsändamål och
framhåller att någon exakt kartläggning av denna verksamhet inte varit

1* Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 11

SfU 1973:11

möjlig. Materialet ger emellertid vid Handen att det är i förvånansvärt få
fall som socialhjälp anlitas för begravningskostnader. Även om man
därför inte får dra den slutsatsen att hjälpbehov inte förelegat när
socialhjälp inte anlitats har de inhämtade upplysningarna gett kommittén
den uppfattningen, att behovet av en särskild försäkring inte är alltför
framträdande. Kommittén konstaterar att det finns all anledning anta att
det behov av hjälp som nu kan finnas blir mindre allteftersom fler och
fler pensionärer får större belopp från den allmänna pensioneringen
genom tilläggspensioneringens tillväxt, och kommittén erinrar om att
allmän pension utgår även för den månad då dödsfallet inträffat.

I betänkandet uppges vidare att av de ca 80 000 bouppteckningar,
som inregistrerades under 1967, mindre än 10 000 inte utvisade någon
behållning medan omkring 50 000 upptog en behållning på mer än
10 000 kr. Kommittén uttalar vidare.

I de fall då ingen nära anhörig lever efter den avlidne kan det inte
riktas någon bärande invändning mot att behållningen eller åtminstone en
del därav i första hand tas i anspråk för att täcka begravningskostnaderna.
I viss mån andra synpunkter träder i förgrunden när make eller annan
anhörig, som delat bostad med den avlidne och även i övrigt levt i
ekonomisk gemenskap med denne, lever efter. 1 sådana fall kan
begravningskostnaderna när behållningen i boet är liten framstå som en
börda.

Även med beaktande av dessa synpunkter är det emellertid enligt
kommitténs uppfattning med hänsyn till det tidigare anförda icke
motiverat att införa en allmän hela folket omfattande dödsfallsförsäkring.
Det bör tillfogas att kostnaden vid ett försäkringsbelopp om
exempelvis 1 000 kr. skulle utgöra omkring 80 milj. kr. om året.
Finansieringen skulle få ske över budgeten, genom en speciell avgift eller
genom en höjning av befintliga socialförsäkringsavgifter. Vid den värdering
av angelägenhetsgraden av olika förslag till reformer inom den
allmänna försäkringen som måste ske är frågan om en allmän dödsfallsförsäkring
enligt kommitténs uppfattning åtminstone för närvarande inte
så angelägen att den motiverar en kostnad av denna storlek.

Statens pris- och kartellnämnd

Inom statens pris- och kartellnämnd har verkställts en undersökning
om begravningskostnader i Sverige. Undersökningen, som grundar sig på
begravningsbyråernas fakturor från år 1970, visar att genomsnittspriset
för ett begravningsuppdrag nämnda år var omkring 1 400 kr. exklusive
kostnader för gravplats, gravsten, gravvård och förtäring i samband med
begravning samt att prisvariationerna mellan olika begravningsbyråer var
betydande. En av de stora utgifterna är — framhålls det — kostnaderna
för inköp av kista. Genomsnittspriset för en sådan ligger omkring 500 kr.,
men det finns kistor som kostar ända upp till 2 000 kr. Försäljningen av
kistor och urnor är den mest lönande verksamheten för begravningsbyråerna.
Det procentuella pålägget på kistor ligger genomsnittligt på 90
procent av inköpspriset och i fråga om urnor på 70 procent.

I undersökningen konstateras att tillkomsten av de folkrörelseägda
begravningsföreningarna på ett gynnsamt sätt påverkat prissättningen i

SfU 1973:11

branschen. Att en begravning kan bli billigare hos begravningsföreningarna
beror till viss del på att dessa ofta tillhandahåller mindre kostsamma
modeller av kistor. För att ytterligare få ned kostnaderna har begravningsföreningarna
under 1972 startat egen kistfabrik.

Av undersökningen framgår också att föreningarna inte anlitas i
särskilt stor omfattning; 80 procent av alla begravningar sköts nämligen
av privata företag.

Frågans tidigare behandling

I motion till 1971 års riksdag yrkades utredning och förslag avseende
allmän försäkring för begravningskostnader. I ett av riksdagen godkänt
betänkande (SfU 1971:20) avstyrkte socialförsäkringsutskottet bifall till
motionen. Utskottet åberopade därvid i allt väsentligt de skäl mot en
allmän begravningsförsäkring som redovisats av pensionsförsäkringskommittén.

Även vid 1972 års riksdag väcktes en motion med förslag om en
allmän obligatorisk begravningsförsäkring. Socialförsäkringsutskottet avstyrkte
bifall till motionen och framhöll därvid bl. a. att andra reformer
inom den allmänna försäkringen måste anses angelägnare än införandet av
en allmän begravningsförsäkring. — Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Hemtransport av avliden
Gällande bestämmelser

Kostnader för hemtransport av person som avlidit utomlands eller i
Sverige kan inte bestridas inom ramen för den allmänna försäkringen. Vid
återresa efter sjukhusvård inom Sverige ersätts i viss utsträckning
erforderlig resekostnad. Likaså kan enligt 1 § kungörelsen (1962:388)
angående ersättning för sjukvård utom riket enligt lagen om allmän
försäkring den som är omfattad av sjukförsäkringen och bosatt i Sverige
få viss ersättning för läkarvård och sjukhusvård om han under tillfällig
utlandsvistelse blir i behov av sådan vård. Om han med anledning härav
hemtransporteras och tas in på sjukhus här i landet utgår ersättning för
resekostnaden med högst det belopp som skulle ha utgått om behovet av
sjukhusvård uppkommit i den sjukes bostad i hemorten.

Utredningsarbete

I ett betänkande avgivet i maj 1966 av statens konsumentråds
sällskapsreseutredning (Sällskapsresor, SOU 1966:25) diskuteras föroch
nackdelar med en automatisk reseförsäkring, innebärande att
försäkringsskyddet är inbakat i en resas förmåner och därmed också i
priset. Utredningen konstaterar att avgörande skäl talar mot en obligatorisk
reseförsäkring. En sådan försäkring strider - menar utredningen -

SfU 1973:11

mot en allmän princip om valfrihet i vårt samhälle. I vart fall torde det
enligt utredningens uppfattning inte finnas tillräckliga sociala skäl att låta
reseförsäkringar bli obligatoriska.

Frågan om kostnader för transport av avliden har också berörts av
1961 års sjukförsäkringsutredning i dess slutbetänkande Ersättning vid
vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor (SOU 1970:56). Utredningen
påpekar därvid att det finns flera former av hjälp för täckande av
kostnader i samband med dödsfall. I yrkesskadeförsäkringen ingår
begravningshjälp. De på arbetsmarknaden numera vanliga grupplivförsäkringarna
m. m. är också av stor betydelse i detta sammanhang. Vidare
betalar vissa landsting och, i särskilda situationer, socialnämnder kostnader
för transport av avliden till hemorten. Det är emellertid obestridligt
att anhöriga till den avlidne i många fall får vidkännas höga utgifter för
dylika hemtransporter. Den lättnad som i sådana fall kan vara befogad
bör dock enligt sjukförsäkringsutredningens mening inte lämnas inom
sjukförsäkringens ram.

Resegarantiutredningen har i ett i januari 1972 avlämnat betänkande
Ny resegarantilag (stencil H 1972:1) diskuterat olika system för att ge
deltagare i sällskapsresor samma skydd som de har enligt resegarantilagen
men utan att olika företag var för sig ställer säkerhet för fullgörande av
sina skyldigheter. Ett sådant system bygger på försäkringstanken och
innebär att man skulle införa en skyldighet för varje företag som
anordnar sällskapsresor att försäkra varje deltagare i en sällskapsresa mot
den skada som han kunde drabbas av genom att företaget inte fullgör sina
åtaganden. Utredningen tar avstånd från en sådan obligatorisk försäkringsform
och motiverar detta med att den skulle kräva en ganska
besvärlig administration och övervakning och att beräkningen av premiernas
storlek för olika företag skulle erbjuda svårigheter. Utredningen
konstaterar också att en överslagsberäkning gett vid handen att en
obligatorisk försäkring skulle ställa sig förhållandevis dyr från konsumentsynpunkt
jämfört med det nu tillämpade resegarantisystemet.

1972 års riksdag

Vid 1972 års riksdag väcktes en motion vari begärdes utredning i syfte
att lösa frågan om kostnader för hemtransport av sjuka eller avlidna
personer som befann sig utomlands. Socialförsäkringsutskottet infordrade
yttranden över motionen från riksförsäkringsverket, försäkringskasseförbundet
och Svenska resebyråföreningen.

Såväl riksförsäkringsverket som Svenska resebyråföreningen ifrågasatte
lämpligheten av att lösa frågan om kostnader för hemtransport av sjuka
eller avlidna inom ramen för den allmänna försäkringen. Riksförsäkringsverket
konstaterade att en sådan lösning skulle innebära att alla de som
inte reste utomlands tvingades delta i finansieringen av försäkringen,
medan resebyråföreningen hänvisade till de möjligheter resenärerna redan
nu hade att på frivillig väg skydda sig mot kostnader av den art

SfU 1973:11

Försäkringskasseförbundet ansåg i sitt remissvar en försäkringsform
där avgiften inkluderades i priset för en charterresa mindre tillfredsställande,
eftersom en sådan försäkring innebar skydd endast för en del
resenärer. Försäkringen borde i stället — menade förbundet — utformas i
likhet med den danska reseförsäkringen, som var allmän och inkluderade
ersättning för merkostnader vid hemtransport i samband med sjukdom
eller dödsfall.

Socialförsäkringsutskottet avstyrkte — med riksdagens godkännande —
bifall till motionen och åberopade därvid i huvudsak de synpunkter som
framförts av riksförsäkringsverket och Svenska resebyråföreningen.

Utskottet

De motioner utskottet behandlar i detta betänkande syftar alla till att
— inom den allmänna försäkringens ram — införa en rätt till ersättning
för kostnader i samband med dödsfall. Motionärerna i motionen
1973:152 anser att man bör införa en allmän obligatorisk begravningsförsäkring,
medan motionerna 1973:650 och 1973:1142 innehåller
yrkanden om utredning av frågan om rätt till ersättning för hemtransport
av avlidna personer. I sistnämnda motion är dock yrkandet begränsat till
sådana fall då dödsfallet ägt rum utomlands.

Frågan om en allmän obligatorisk begravningsförsäkring prövades av
pensionsförsäkringskommittén i dess slutbetänkande Familjepensionsfrågor
m. m. (SOU 1971:19). De skäl av statsfinansiell och annan art
som kommittén anfört mot att införa en sådan försäkringsform har
utförligt redovisats i det föregående. Riksdagen har såväl 1971 som 1972
(jfr SfU 1971:20 och SfU 1972:27) avvisat motionsyrkanden om en
allmän obligatorisk begravningsförsäkring och därvid i allt väsentligt
anslutit sig till den bedömning av frågan som redovisats av pensionsförsäkringskommittén.
Enligt utskottets mening saknar riksdagen anledning
att inta en annan ståndpunkt i år än förra året. Utskottet avstyrker
följaktligen bifall till motionen 1973:152.

Även frågan om hemtransport av avlidna från utlandet prövades av
riksdagen 1972 (jfr SfU 1972:27). Med anledning av motion i ämnet
inhämtades då yttranden från riksförsäkringsverket, försäkringskasseförbundet
och Svenska resebyråföreningen. Såväl riksförsäkringsverket som
Svenska resebyråföreningen avstyrkte bifall till motionen. Därvid uppgav
riksförsäkringsverket bl. a. att en lösning inom den allmänna försäkringens
ram av frågan om kostnader för hemtransport från utlandet av
sjuka eller avlidna personer skulle innebära att alla de som inte reste
utomlands tvingades delta i finansieringen av försäkringen, medan
Resebyråföreningen hänvisade till de möjligheter utlandsresenärer redan
nu hade att på frivillig väg skydda sig mot sådana kostnader som

SfU 1973:11

motionärerna avsåg. Föreningen underströk också att införandet av en
obligatorisk försäkring skulle innebära att många blev dubbelförsäkrade
och att priset för resan höjdes till förfång för dem som ordnat sitt skydd
genom frivillig försäkring. Socialförsäkringsutskottet anslöt sig till den
uppfattning som kommit till uttryck i riksförsäkringsverkets och Resebyråföreningens
remissvar och hänvisade också till att såväl statens
konsumentråds sällskapsreseutredning (SOU 1966:25) som resegarantiutredningen
(stencil H 1972:1) tagit klart avstånd från en obligatorisk
reseförsäkring. — Riksdagen biföll utskottets hemställan om avslag på
motionen.

Med hänsyn till det anförda och då enligt utskottets uppfattning
riksdagen bör inta samma ståndpunkt i år som förra året avstyrker
utskottet bifall till motionen 1973:1142.

Vad utskottet anfört i det föregående innebär enligt utskottets mening
ett besvarande också av motionen 1973:650. Vad särskilt angår frågan
om hemtransport av personer vilka avlidit inom Sverige har utskottet
inhämtat att det förekommer fall då församlingar bekostar hemtransport
av församlingsbor vilka avlidit utanför församlingen. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet bifall också till motionen 1973:650.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att ett mål avseende församlings
rätt att tillhandahålla fri begravning för närvarande är föremål för
regeringsrättens prövning.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1. motionen 1973:152,

2. motionen 1973:650,

3. motionen 1973:1142.

Stockholm den 20 mars 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Ringaby (m), Karlsson i
Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm* (c), Persson i Stockholm (s),
Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö
(m), Olsson i Stockholm* (vpk), Andersson i Nybro (c), fröken
Bergström (fp), herrar Signell* (s) och Lindström* (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SfU 1973:11

Reservation

av herrar Ringaby (m) och Björck i Nässjö (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med
”Även frågan” och slutar på s. 8 med ”motionen 1973:650” bort ha
följande lydelse:

Den ständigt ökande frekvensen av turistresor till utlandet har
medfört att det blivit allt vanligare att svenskar avlider utanför Sveriges
gränser. Kostnaderna för hemtransport av avliden uppgår ej sällan till
mycket betydande belopp och den avlidnes anhöriga måste i den
chocksituation dödsbudet innebär på mycket kort tid, ofta inom 24
timmar, göra förskottsinbetalning på eller ställa bankgaranti för hemtransportkostnaden.

För de allra flesta människor måste det framstå som en självklar
uppgift att söka ta hem och begrava en nära anförvant. Ofta kan
emellertid den anhöriges ekonomi resa avgörande hinder mot att en
hemtransport sker. Enligt utskottets mening kan det inte anses tillfredsställande
att de anhörigas ekonomiska situation skall vara avgörande för
om begravning skall äga rum i Sverige eller ej. Med hänsyn härtill och då
man enligt utskottets mening bör söka underlätta de efterlevandes villkor
i sådana situationer det här gäller anser utskottet — i likhet med
motionären i motionen 1973:1142 — att frågan om de närmare formerna
för hemtransport av avlidna från utlandet och kostnaderna för sådan
transport bör bli föremål för utredning. En tänkbar lösning skulle enligt
utskottets mening kunna sökas inom ramen för den allmänna försäkringen.

Vad utskottet i det föregående anfört om en allmän obligatorisk
begravningsförsäkring innebär enligt utskottets mening ett besvarande
också av motionen 1973:650, vilken i första hand synes beröra frågan om
hemtransport i sådana fall då dödsfallet ägt rum i Sverige. Vad särskilt
angår denna fråga har utskottet inhämtat att det förekommer fall då
församlingar bekostar hemtransport av församlingsbor vilka avlidit
utanför församlingen. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till
motionen 1973:650.

dels att utskottet under punkten 3 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1142 i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär utredning angående ändrade bestämmelser
om hemtransport av stoft av i utlandet avliden svensk
medborgare.