Skatteutskottets betänkande nr 3 år 1973

SkU 1973:3

Nr 3

Skatteutskottets betänkande med förslag till förordning om avgift på
vissa dryckesförpackningar.

Utskottet

Skatteutskottet har i sitt betänkande 1973:1 i princip anslutit sig till
den s. k. trepartiöverenskommelsén om sättet för finansiering av prisstoppet
på vissa livsmedel och i samband därmed förklarat sig ha för
avsikt att efter mera ingående prövning lägga fram förslag till den avgift
på engångsförpackningar som förutsätts i överenskommelsen. Att frågan
bröts ut ur nämnda betänkande berodde inte enbart på att de övriga
förslagen var mera brådskande till sin natur utan också på att man i detta
fall stod inför ett helt nytt beskattningsområde.

Det har framförts kritik mot att en fråga av denna art blir föremål för
den relativt summariska behandling som en beredning enbart inom ett
riksdagsutskott utgör. Utskottet finner denna kritik i viss mån befogad
med hänsyn bl. a. till att överenskommelsen torde förutsätta att
emballageavgiften tas ut från och med den 1 mars 1973, vilket för
utskottets del har inneburit att ärendets behandling blivit forcerad.
Sakbehandlingen har även blivit lidande på att innebörden av uppgörelsen
till vissa delar varit dunkel, vilket medfört behov av ytterligare
överläggningar mellan företrädare för de partier som står bakom
överenskommelsen. Utskottet har sökt att i görligaste mån kompensera
avsaknaden av förarbeten genom att låta företrädare för naturvårdsverket,
emballageindustrin, dryckestillverkarna och handeln framföra sina
synpunkter på ärendet inför utskottet. Ett flertal skrivelser i ärendet har
också inkommit till utskottet.

Efter att ha tagit del av näringslivets och naturvårdsverkets synpunkter
har det för utskottet stått klart, att den ursprungliga överenskommelsen
endast kan betraktas som ett utkast, som måste modifieras och
kompletteras på väsentliga punkter. Mot denna bakgrund har utskottet
inte ansett sig bundet av en bokstavstolkning av överenskommelsen i den
form den meddelades i den första presskommunikén utan i första hand
eftersträvat att skapa den önskade kostnadstäckningen genom en avgift
som till huvudsaklig del drabbar engångsförpackningar för andra drycker
än mjölk. Utskottet har därvid ansett sig böra föreslå även andra åtgärder
som dels på ett lämpligt sätt kompletterar de miljöpolitiska strävanden
som får anses vara en förutsättning för uppgörelsen, dels syftar till att ge
industrin och handeln möjligheter till omställning och anpassning. Av de
första redogörelserna för överenskommelsen framgår, att man räknade
med en avgift på 20 öre per förpackning, vilket i många fall motsvarar en
skattebelastning på 100% eller mer räknat på framställningskostnaden

1 Riksdagen 1973. 6 sami. Nr 3

SkU 1973:3

för förpackningen. Vidare framhölls att avgiften borde utgå förutom på
förpackningar för vin och spritdrycker samt maltdrycker och kolsyrade
läskedrycker — alltså det punktbeskattade läskedrycksområdet — också på
förpackningar för icke kolsyrade läskedrycker, s. k. stilldrinkar, som i
betydande omfattning säljs på engångsflaskor. De ledamöter inom
utskottet som förklarat sig icke kunna biträda majoritetens förslag med
hänsyn till att de ansett detta strida mot den ursprungliga överenskommelsen
har likväl ansett sig böra förorda såväl en annan avgift än den
först nämnda som ett annat varuområde än det först avtalade genom att
yrka att stilldrinkar av bl. a. sysselsättningsskäl ställs utanför avgiften.

Det har från näringslivets sida övertygande visats att den först nämnda
avgiften med 20 öre per engångsförpackning skulle medföra betydande
omställningsproblem inte bara för emballage- och dryckestillverkarna
utan också för de senare handelsleden. Kostnaderna härför har uppskattats
till belopp som framstår som orimliga i förhållande till avgiftens
finansiella betydelse. Härigenom kan risker för sysselsättningen inom
känsliga områden liksom omotiverade konkurrenssnedvridningar befaras.
När åtgärdens miljöpolitiska värde dessutom starkt ifrågasatts av den
närmast ansvariga myndigheten, har utskottet funnit anledning att söka
en annan lösning utan att därför gå ifrån den ursprungliga tanken att
inkomsterna främst skall hämtas från engångsemballaget. Utskottet har
härvid ansett det angeläget att begränsa den kostsamma omställningsprocess
som en befarad allmän övergång till returemballage skulle kunna
ge upphov till. Enligt utskottets mening måste man därför söka minska
spännvidden mellan de två huvudformerna för emballage. Detta kan
endast ske genom en sänkning av avgiftens höjd. Då en sådan åtgärd leder
till en minskning av de beräknade inkomsterna måste samtidigt en
breddning göras av underlaget för avgiften.

Utskottet har därvid funnit naturligt att undersöka möjligheterna till
ökat underlag i fråga om såväl förpackningar som drycker. De gjorda
beräkningarna visar att en avgift på 10 öre för såväl engångs- som
returförpackningar för ett dryckesområde, som omfattar förutom de
tidigare nämnda dryckerna även juicer och likartade konsumtionsfärdiga
saftdrycker, dock med undantag för de minsta portionsförpackningarna
på högst 20 cl, ger den avsedda kostnadstäckningen. Enligt utskottets
mening kan åtskilliga skäl anföras för att låta avgiften utgå även på
returförpackningarna. Genom att returkärlen har en genomsnittlig
användning på tio gånger blir vid en enhetlig avgift den faktiska
kostnadsbelastningen på de drycker som tappas på dessa kärl ungefär en
tiondel av avgiften på engångsförpackningarna. Samtidigt kommer
kostnaderna för nyanskaffning av returemballage att öka med avgiftens
hela belopp, vilket gör det möjligt att höja panten för sådana förpackningar
i motsvarande mån.

Det har i andra sammanhang framhållits, bl. a. i motioner till detta års
riksdag vilka hänvisats till jordbruksutskottet, att en höjning av pantpriset
på returglas av miljöpolitiska skäl är angelägen för att åstadkomma
att returförpackningarna verkligen återanvänds och inte slängs bort.

SkU 1973:3

Såvitt utskottet kan finna måste en avgift av nu föreslagen typ vara den
enklaste metoden för att uppnå den önskade pantprishöjningen. De
alternativa åtgärder som kan komma i fråga torde alla förutsätta att de
frivilliga åtaganden som nu gäller i fråga om pant på returglas får ersättas
med en lagstiftning, som sannolikt måste innebära en långtgående och
svårövervakad reglering av näringslivets hantering av dessa kärl. Enligt
utskottets mening bör under sådana förhållanden en avgift på returemballagen
framstå som en från praktiska synpunkter överlägsen lösning. Att
åtgärden dessutom innebär en såvitt utskottet kan bedöma önskvärd
utjämning av avgiftsbelastningen samtidigt som den bidrar till kostnadstäckningen,
ser utskottet självfallet också som en fördel.

Utskottets principiella ståndpunkt i sakfrågan kan sammanfattas på
följande sätt.

Utskottet accepterar att en avgift införs för att dels förstärka
statsinkomsterna, dels medverka till en ökad användning av returförpackningar
på engångsförpackningarnas bekostnad. Däremot anser utskottet
sig inte kunna medverka till att en sektor av näringslivet utan förvarning
utsätts för åtgärder som radikalt förrycker förutsättningarna för dess
verksamhet. En sådan åtgärd måste enligt utskottets mening grundas på
en allsidig utredning och bedömning av frågan i hela dess vidd och inte på
ett subjektivt miljöpolitiskt antagande. Näringslivet bör under alla
förhållanden få möjligheter att inom rimlig tid anpassa sig till de nya
villkoren.

Med hänsyn härtill förordar utskottet att avgiften får en måttlig höjd,
att den belastar större delen av dryckesområdet samt att styrningseffekten
förstärks genom den höjning av pantpriset som blir följden av att
även returemballaget beläggs med avgift.

Utskottet vill emellertid samtidigt understryka att den nu förordade
avgiften bör betraktas som ett provisorium och att den därför bör kunna
omprövas så snart den kan anses ha fyllt sin uppgift som ett led i
finansieringen av prisstoppet för vissa livsmedel. Om avgiften därefter
skall bestå, bör enligt utskottets mening mera vara en fråga av
miljöpolitisk natur än en skattefråga. Det är emellertid angeläget att
frågan om avgiftens eventuella framtida utformning med hänsyn till
miljövårdseffekterna tas upp till prövning i god tid. Utskottet förutsätter
därför att utredningen (Jo 1971:08) rörande kostnaderna för miljövården
får i uppdrag att skyndsamt utreda verkningarna av den nu föreslagna
avgiften samt överväga det framtida behovet och utformningen av en
särskild emballageavgift. Utredningen bör därvid vara oförhindrad att
även pröva möjligheten att differentiera avgiften för att tillgodose
miljövårdsaspekterna. I en differentiering inbegriper utskottet även
fullständig avgiftsbefrielse för förpackningar som utredningen finner
särskilt miljövänliga. Det bör emellertid samtidigt understrykas att de
från miljövårdssynpunkt önskvärda förändringarna måste vägas mot de
närings- och sysselsättningspolitiska effekterna därav, så att inte konkurrensrubbningar,
monopolsituationer eller andra icke önskade resultat
blir följden av förslagen. Utskottet förutsätter också att erforderliga

SkU 1973:3

medel ställs till utredningens förfogande för ifrågavarande uppdrag.

I fråga om den tekniska utformningen av bestämmelserna vill
utskottet framföra följande.

Av praktiska skäl förordar utskottet att avgiften tas ut hos emballagetillverkaren
eller vid import i samband med förtullningen. Samtidigt får
avgiftsskyldig möjlighet att importera förpackningar utan avgift, som då i
stället erläggs vid försäljningen. Dryckestillverkare blir avgiftsskyldig om
han själv producerar sina förpackningar eller förvärvar förpackningar utan
avgift.

I fråga om avgiftsplikten förordar utskottet att förpackningar som
rymmer högst 20 cl eller mer än 3 liter undantas. Den nedre gränsen avser
främst de tidigare nämnda portionsförpackningarna, medan den övre
gänsen avser att undanta sådana förpackningar som normalt icke
förekommer i detaljhandeln. Det kan visserligen invändas att exempelvis
svagdricka alltjämt säljs i förpackningar som rymmer mer än 3 liter. I
avgiftssammanhang och från miljövårdssynpunkt torde dessa förpackningar
dock sakna betydelse. Däremot skulle en generellt högre gräns
sannolikt komplicera redovisningen av vissa saftdrycker. Utskottet
förordar vidare, att avgiften skall avse samtliga förpackningar inom
angivna gränser som är avsedda för konsumtionsfärdiga drycker av typen
juice, stilldrink, läskedryck, maltdryck, vin eller spritdryck. I begreppet
konsumtionsfärdig ligger därvid att exempelvis en djupfryst, koncentrerad
juice, som före användningen skall spädas med vatten, inte berörs
av avgiften.

Det kan inte uteslutas att den föreslagna avgiften kan medföra vissa
omställnings- och andra svårigheter för de berörda emballage- och
dryckestillverkarna. I författningsförslaget har därför intagits en bestämmelse,
som ger Kungl. Majit möjlighet att helt eller delvis förordna om
undantag från avgiftsskyldighet.

Om avgiften tas ut vid förpackningsindustrins leveranser till de
inhemska dryckestillverkarna måste bestämmelserna kompletteras med
regler som vid inport belägger allt motsvarande tomemballage och alla
varor som inkommer i de avsedda förpackningarna med samma avgift.
Vid införseln kan vissa problem uppstå i fråga om returflaskor.
Bryggeriindustrin har i skrivelse till utskottet framhållit riskerna för att
utländska företag som exporterar mellanöl till Sverige kan komma att gå
över till den svenska standardtypen av returglas, något som kan innebära
att hela den svenska marknadens behov av returglas tillgodoses genom
import av mellanöl. Detta skulle kunna medföra betydande fördelar för
utländska företag på de svenska bryggeriernas bekostnad. Det är
tvivelaktigt om en sådan utveckling kan ses som en miljöpolitisk fördel.
Även andra skäl talar för att importreglerna bör utformas så att minsta
möjliga rubbningar uppstår i nuvarande konkurrensförhållanden mellan
import och inhemsk tillverkning.

Avgiften på returglas föreslås bestämd utifrån den förutsättningen att
varje flaska i genomsnitt kommer till användning tio gånger. Om avgiften
vid import av utländskt öl utgår med 10 öre per flaska bör därför en

SkU 1973:3

utländsk bryggare få tillbaka 9 öre per flaska vid återutförseln av
tomglaset. Om det oaktat en väsentlig ökning av importens andel av
returglasmarknaden skulle uppstå bör ytterligare åtgärder vidtas för att
motverka en sådan utveckling. Utskottet förutsätter därför att riksskatteverket,
som föreslås bli avgiftsmyndighet, noga följer denna fråga och
framlägger förslag till åtgärder om så befinns nödvändigt.

Om avgiften tas ut vid leverans till dryckestillverkaren, kommer denne
att arbeta med ett beskattat lager av emballage. Det emballage som
krossas eller skadas vid tillverkningsprocessen i bryggeri eller hos annan
dryckestillverkare bör undantas från avgiften. Eftersom dryckestillverkaren
inte blir avgiftsskyldig kan han inte heller få någon avdragsrätt för
krosset. Att överföra avdragsrätt från ett skatteområde till ett annat — i
detta fall närmast från emballageavgiften till de punktskatter som utgår
på dryckerna — bör av flera skäl inte komma i fråga. Däremot är det
möjligt att utnyttja erfarenheterna från punktbeskattningen på så sätt att
man låter emballagetillverkaren i sin redovisning göra avdrag för kross
och skador. Redan nu torde det vara möjligt att fastställa den ungefärliga
avdragsprocenten för de viktigaste emballagetyperna. Man bör därför
utan svårighet kunna tillämpa en schabloniserad beräkning som i
huvudsak ger ett rättvisande resultat. Det bör ankomma på riksskatteverket
att efter överläggningar med de berörda parterna meddela närmare
föreskrifter om avdragsrätten för kross och liknande skador. I den mån
emballage krossas i större omfattning genom olyckshändelse sedan det
levererats eller införts, kan återbetalning av erlagda avgifter ske med stöd
av dispensregler i förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Beträffande utformningen av författningsförslaget kan i övrigt framhållas
att den nära ansluter till de gällande punktskatteförfattningarna i
fråga om redovisning, uppbörd m. m.

1 fråga om det ekonomiska resultatet av avgiften kan några säkra
förutsägelser inte göras på grund av osäkerheten om avgiftens inverkan på
konsumtionen och produktionen av drycker. Utskottet har vid sina
beräkningar utgått från konsumtionen under 1972 och funnit att den
generella 10-öresavgiften på detta underlag skulle ge drygt 100 milj. kr.,
vilket motsvarar drygt 120 milj. kr. om mervärdeskatteeffekterna
medräknas. Enligt utskottets mening bör man ha anledning att i detta
sammanhang beakta alla skattemässiga effekter av de åtgärder som
föreslås för kostnadstäckningen. I enlighet härmed bör man också kunna
inräkna den tidigare icke medräknade ökning av mervärdeskatten som
kan väntas bli följden av den höjda bilaccisen och som uppskattas till 17
milj. kr.

Utskottet vill i detta sammanhang även beröra en dold inkomstpost
som sammanhänger med vin- och spritdrycksbeskattningens konstruktion.
På grund av att dessa skatter till viss del utgår med fasta procenttal på
utminuteringspriset kommer en avgift på emballaget att leda till att
konsumentpriset ökar med betydligt mer än den dubbla avgiften.
Utskottet är medvetet om att emballageavgiften alltså kommer att slå

SkU 1973:3

hårdare på dessa varor än på övriga, men utskottet anser samtidigt att en
sådan skärpning kan försvaras med hänvisning till att höjningen blir
förhållandevis minst för dessa varor om man sätter avgiften i relation till
konsumentpriset. Under dessa förutsättningar kommer avgiften på vin
och spritdrycker att leda till ett visst överskott i beräkningarna. Det kan i
detta sammanhang också nämnas att Vin- & spritcentralen i samråd med
systembolaget f. n. undersöker möjligheterna att gå över till ett nytt
system för returglashantering som innebär att alla glas skall återköpas och
krossas i butikerna. Krosset skall sedan säljas till glasbruken. En följd av
en sådan åtgärd blir självfallet att inkomsterna av avgiften också kommer
att öka väsentligt. Då denna verksamhet emellertid ännu befinner sig på
försöksstadiet har utskottet inte ansett sig böra medräkna några inkomster
härav, eftersom kostnadstäckningen i första hand avser kalenderåret
1973.

Utskottet hemställer

att riksdagen antar följande

1 Förslag till

Förordning om avgift på vissa dryckesförpackningar

Härigenom förordnas som följer.

1 § Avgift erlägges enligt denna förordning till staten vid omsättning
inom landet av förpackning för konsumtionsfärdig dryck hänförlig till
tulltaxenr 20.07 eller 22.01—22.09 och vid införsel av sådan förpackning
med eller utan dryck, om förpackningens fyllnadsvolym överstiger 0,2
men ej 3 liter.

Bestämmelserna i 1 § förordningen (1960:396) om frihet från
införselavgift i vissa fall gäller ej i fråga om avgift enligt denna förordning.

2 § Avgiftsmyndighet är riksskatteverket eller, i fråga om införsel,
generaltullstyrelsen.

3 § Avgiftsskyldig är den som

1. i yrkesmässig verksamhet här i landet tillverkar avgiftspliktig
förpackning,

2. i yrkesmässig verksamhet här i landet säljer eller tager i anspråk
förpackning, som utan avgift förvärvats från tillverkaren eller införts till
landet, när försäljningen eller ianspråktagandet avser sådan förpackning
och sådant ändamål som anges i 1 §,

3. vid införsel av avgiftspliktig förpackning är att anse som varuhavare
i tullhänseende.

4 § Avgiftsskyldighet föreligger icke

1. när förpackning utan dryck inköpes inom eller införes till landet
av avgiftsskyldig som avses i 3 § 1 eller 2,

2. när förpackning införes till landet under omständigheter som
medför tullfrihet enligt 8 eller 9 § tulltaxeringsförordningen (1960:391)

SkU1973:3

eller förordningen (1966:394) om rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt.

Konungen kan förordna om ytterligare undantag från avgiftsskyldighet.

5 § Avgiftsskyldighet inträder när avgiftspliktig förpackning inom landet
tillhandahålles icke avgiftsskyldig mottagare eller tages i anspråk för
tappning av dryck i yrkesmässig verksamhet.

Vid införsel inträder avgiftsskyldighet när införseln äger rum.

6 § Avgift utgår med 10 öre för varje förpackning.

7 § Avgiftsskyldig enligt 3 § 1 eller 2 skall anmäla sig för registrering
hos riksskatteverket senast två veckor innan verksamhet som medför
avgiftsskyldighet börjar eller övertages. Anmälan göres på blankett enligt
fastställt formulär. Ändras förhållande som uppgivits i anmälningshandling
skall riksskatteverket underrättas inom två veckor efter ändringen.

Om verkställd registrering utfärdar riksskatteverket bevis som sändes
till den avgiftsskyldige.

8 § Avgiftsskyldig enligt 3 § 1 eller 2 skall utan anmaning lämna
deklaration rörande verkställda leveranser och uttag av avgiftspliktiga
förpackningar. Deklaration skall lämnas fortlöpande för varje redovisningsperiod
under vilken verksamhet som medför avgiftsskyldighet
bedrivits. Redovisningsperiod omfattar kalendermånad.

Deklaration skall lämnas till riksskatteverket senast den 5 i andra
månaden efter utgången av den redovisningsperiod som deklarationen
avser. Om synnerliga skäl föreligger, kan riksskatteverket medge att
avgiftsskyldig får lämna deklaration senare.

9 § Uppkommer förlust på fordran, som avser förpackningar för vilka
avgift redovisats, får avdrag göras för det antal förpackningar som svarar
mot den uppkomna förlusten. Avdraget får göras i deklaration för den
redovisningsperiod, under vilken förlusten uppkommit. Har avdrag gjorts
och inflyter därefter betalning, skall redovisning åter lämnas för det antal
förpackningar som svarar mot det betalda beloppet.

Riksskatteverket kan besluta om rätt till avdrag i deklaration för
avgiftsbelagda förpackningar som förstörs vid dryckestillverkning.

10 § Vid införsel fastställes och uppbäres avgiften i den ordning som
gäller för tull. Bestämmelser om påförande och erläggande av tull samt
om besvär över tullmyndighets beslut gäller i tillämpliga delar beträffande
avgift enligt denna förordning, i den mån Konungen icke förordnar
annat.

11 § Har dryck som avses i 1 § utförts ur landet i förpackning, för
vilken avgift erlagts, återbetalar riksskatteverket på ansökan av den som
utfört varan den avgift som belöper på utförseln. Återbetalning sker ej av
belopp.som för år räknat understiger 500 kronor.

Utföres avgiftspliktig förpackning för förnyad användning hos ut -

SkU 1973:3

ländsk dryckestillverkare, kan riksskatteverket på ansökan av tillverkaren
eller dennes ombud medge återbetalning med 9 öre för varje utförd
förpackning. Återbetalning medges ej för större antal förpackningar än
som svarar mot tidigare införsel till landet av avgiftspliktiga förpackningar
av samma slag med dryck.

Närmare föreskrifter om återbetalning av avgift meddelas av riksskatteverket.

12 § Förordningen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
äger tillämpning på avgift enligt denna förordning. Bestämmelserna
i 46 § förstnämnda förordning gäller även beträffande
avgift vid införsel av avgiftspliktig förpackning.

13 § Talan mot beslut enligt 8 eller 11 § föres hos Kungl. Maj:t genom
besvär.

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1973.

Tillverkare som kan antagas vara avgiftsskyldig enligt denna förordning
från och med den 1 mars 1973 skall senast samma dag anmäla sig för
registrering hos riksskatteverket.

2 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom förordnas, att 1 § skattebrottslagen (1971:69) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1 §

Denna lag gäller i fråga om skatt eller avgift enligt

1. förordningen (1908:128) angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, förordningen (1927:321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar, kommunalskattelagen (1928:370), förordningen
(1933:395) om ersättningsskatt, förordningen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, förordningen (1946:324) om skogsvårdsavgift,
förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt, förordningen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, förordningen (1958:295) om
sjömansskatt, förordningen (1970:99) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten,

2. förordningen (1941:251) 2. förordningen (1941:251)

om särskild varuskatt, förordning- om särskild varuskatt, förordningen
(1943:477) om skatt å vissa en (1943:477) om skatt å vissa

pälsvaror, förordningen (1948:85) pälsvaror, förordningen (1948:85)

om försäljningsskatt, förordningen om försäljningsskatt, förordningen

(1953:396) om accis å fettemul- (1953:396) om accis å fettemul sion

m. m., förordningen sion m. m., förordningen (1953:

SkU 1973:3

(1953:397) angående avgift för
fettvaror som användas för framställning
av fettemulsion m. m.,
förordningen (1956:545) angående
omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall, förordningen
(1957:262) om allmän energiskatt,
förordningen (1960:253)
om tillverkning och beskattning av
malt- och läskedrycker, förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt
å vissa varor, förordningen
(1961:372) om bensinskatt,
förordningen (1961:394)
om tobaksskatt, förordningen
(1961:653) om brännoljeskatt,
stämpelskatteförordningen
(1964:308), förordningen (1964:
352) om gasolskatt, förordningen
(1966:21) om särskild skatt på
motorbränslen, förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt,förordningen
(1971:170) om annonsskatt,
förordningen (1972:266)
om skatt på annonser och reklam,
förordningen (1972:820) om skatt
på spel,

397) angående avgift för fettvaror
som användas för framställning av
fettemulsion m. m., förordningen
(1956:545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall,
förordningen (1957:262) om allmän
energiskatt, förordningen
(1960:253) om tillverkning och
beskattning av malt- och läskedrycker,
förordningen (1960:258)
om utjämningsskatt å vissa varor,
förordningen (1961:372) om bensinskatt,
förordningen (1961:394)
om tobaksskatt, förordningen
(1961:653) om brännoljeskatt,
stämpelskatteförordningen
(1964:308), förordningen (1964:
352) om gasolskatt, förordningen
(1966:21) om särskild skatt på
motorbränslen, förordningen
(1968:430) om mervärdeskatt,
förordningen (1971:170) om annonsskatt,
förordningen (1972:
266) om skatt på annonser och
reklam, förordningen (1972:820)
om skatt på spel, förordning en

(1973:000) om avgift på vissa
dryckesförpackningar,

3. lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkning ivad avser obligatorisk
försäkring, lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i
arbete m. m., förordningen (1960:77) angående byggnadsforskningsavgift,
lagen (1961:300) om redareavgift för sjöfolks pensionering, lagen
(1962:381) om allmän försäkring, lagen (1962:398) om finansiering av
folkpensioneringen, förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, lagen (1971:282) om

arbetarskyddsavgift.

Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande
skatt som avses i uppbördsförordningen (1953:272).

Lagen tillämpas ej om skatten eller avgiften fastställes eller uppbäres i

den ordning som gäller för tull och ej heller beträffande restavgift,

skattetillägg eller liknande avgift.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1973.

SkU 1973:3

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar
m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1971:1072) om förmånsberättigade
skattefordringar m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

1 §

Förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen (1970:979) följer med
fordran på

1. skatt och avgift, som anges i 1 § första stycket uppbördsförordningen
(1953:272), samt skatt enligt förordningen (1908:128) angående
bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen
(1958:295) om sjömansskatt och kupongskatteförordningen (1970:624),

2. skatt enligt förordningen (1959:507) om allmän varuskatt och
förordningen (1968:430) om mervärdeskatt,

3. skatt eller avgift enligt för- 3. skatt eller avgift enligt för ordningen

(1908:129) angående ordningen(1908:129)angående en

en särskild stämpelavgift vid köp
och byte av fondpapper, förordningen
(1928:376) om särskild
skatt å vissa lotterivinster, förordningen
(1941:2 51) om särskild varuskatt,
förordningen (1943:477)
om skatt å vissa pälsvaror, förordningen
(1948:85) om försäljningsskatt,
förordningen (1953:396)
om accis å fettemulsion m. m.,
förordningen (1953:397) angående
avgift för fettvaror som användas
för framställning av fettemulsion
m. m., förordningen (1956:
545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall, förordningen
(1957:262) om allmän
energiskatt, förordningen (1960:
253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker,
förordningen (1960:258) om utjämningsskatt
å vissa varor, förordningen
(1961:372) om bensinskatt,
förordningen (1961:394)
om tobaksskatt, förordningen
(1961:653) om brännoljeskatt,
stämpelskatteförordningen

särskild stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper, förordningen
(1928:376) om särskild skatt å
vissa lotterivinster, förordningen
(1941:251) om särskild varuskatt,
förordningen (1943:477) om skatt
å vissa pälsvaror, förordningen
(1948:85) om försäljningsskatt,
förordningen (1953:396) om accis
å fettemulsion m. m., förordningen
(1953:397) angående avgift för
fettvaror som användas för framställning
av fettemulsion m. m.,
förordningen (1956:545) angående
omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall, förordningen
(1957:262) om allmän energiskatt,
förordningen (1960:253)
om tillverkning och beskattning av
malt- och läskedrycker, förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt
å vissa varor, förordningen
(1961:372) om bensinskatt,
förordningen (1961:394)
om tobaksskatt, förordningen
(1961:653) om brännoljeskatt,
stämpelskatteförordningen

SkU 1973:3

(1964:308), förordningen (1964:
352) om gasolskatt, förordningen
(1966:21) om särskild skatt på
motorbränslen, förordningen
(1971:170) om annonsskatt, förordningen
(1972:266) om skatt på
annonser och reklam, förordningen
(1972:820) om skatt på spel
samt förordningen (1973:000) om
avgift på vissa dryckesförpackningar,

4. skatt enligt förordningen (1922:260) om automobilskatt, kungörelsen
(1934:122) om skatt å motorfordon, som för tillfälligt brukande i
riket från utlandet införts, kungörelsen (1951:750) om saluvagnsskatt,
förordningen (1963:116) om trafikomläggningsskatt, kungörelsen
(1964:43) om skatt å automobil, som av utomlands bosatt person för
tillfälligt brukande i riket här förvärvats samt traktorskatteförordningen
(1969:297),

5. tull samt avgift enligt kungörelsen (1960:235) om avgift för
växtskyddskontroll vid införsel av växter och förordningen (1968:361)
om avgift vid införsel av vissa bakverk,

6. avgift enligt förordningen (1952:320) om prisregleringsavgift för
fisk m. m., förordningen (1953:372) angående reglering av införseln av
vissa slag av fisk och skaldjur, förordningen (1953:374) angående
reglering av utförseln av vissa slag av fisk och skaldjur m. m. samt
förordningen (1967:340) med vissa bestämmelser om prisreglering på
jordbrukets område,

7. avgift, som anges i 1 § första stycket förordningen (1959:552)
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m. samt avgift enligt lagen (1961:300) om redareavgift för sjöfolks
pensionering och förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
allt i den mån avgift som här avses icke omfattas av 1.

Förmånsrätten omfattar ej restavgift och liknande avgift som utgår vid
försummelse att redovisa eller betala fordringen och ej heller skatte- eller
avgiftstillägg och förseningsavgift.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1973.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en bordläggning.

Stockholm den 20 februari 1973
På skatteutskottets vägnar

ERIK BRANDT

SkU 1973:3

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Engkvist (s), fru
Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå
(fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m),
Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Hörberg (fp) och Björk i Gävle (c).

Reservationer

1. av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m), vilka
ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Den s. k. trepartiledaröverenskommelsen innebar att den särskilda
skatten på bensin skulle höjas med 3 öre per liter, att skattesatserna i
bilaccisförordningen skulle räknas upp med 20 procent, vilket i genomsnitt
motsvarar 500 kr. för en personbil, och att en särskild avgift på
20 öre skulle läggas på engångsförpackningarna. Beslut har redan fattats
om bensinskatte- och bilaccishöjningen, innebärande en skärpning av
konsumtionsbeskattningen med ca 220 milj. kr. Frågan om den s. k.
avgiften på engångsförpackningar kvarstår dock att behandla.

Den s. k. trepartiledaröverenskommelsen innebar således en skärpning
av konsumtionsbeskattningen med 360 milj. kr. Trots denna betydande
skatteskärpning, avsedd att sättas in på redan tidigare tillräckligt hårt
beskattade områden, har utskottet icke fått ta del av förslagen i
grundlagsenlig ordning, dvs. genom en proposition. Det enda synliga
beviset på den ingångna ”överenskommelsen”, om vars innebörd för
övrigt oklarhet råder,.är en i vaga ordalag formulerad presskommuniké.
Den ingångna ”överenskommelsen” är alltså inte av en sådan art att den
låter sig behandlas av utskottet. Återstår därför endast möjligheten att
utskottet självt med begagnade av sin initiativrätt tar upp frågan om en
särskild skatt på engångsförpackningar till behandling.

En skatt på förpackningar, de må vara engångstyp eller inte, skulle
innebära att ett helt nytt beskattningsområde infördes. Utskottet finner
det direkt olämpligt att en helt ny skattelagstiftning införs efter endast
den summariska behandling som en beredning inom ett riksdagsutskott
utgör. Detta gäller med särskild styrka inom skattelagstiftningens
ytterligt svårtillgängliga område. Det är omöjligt begära att ett riksdagsutskott
på några dagar kan åstadkomma en fullt genomtänkt lagstiftning.
Ett hafsigt och ofullständigt lagstiftningsarbete är enbart ägnat att
undergräva allmänhetens förtroende för lagstiftning i allmänhet och
skattelagstiftning i synnerhet. Detta måste med tanke på skattemoralen
betecknas som allvarligt.

1 den s. k. trepartiledaröverenskommelsen betecknas den föreslagna
pålagan på engångsförpackningar som en avgift. Denna beteckning är
felaktig. En inbetalning kan endast betraktas som avgift om stat eller
kommun till inbetalaren gör en speciellt mot inbetalningen svarande
motprestation. Hit räknas t. ex. betalning för gas, elektricitet, vatten och
post. Den föreslagna pålagan på förpackningar kan därför inte betecknas
som något annat än en ren skatt. Medborgarna borde ha rätt att kräva av

SkU 1973:3

det lagstiftande organet att en typisk skatt inte förses med den
vilseledande beteckningen avgift.

En skatt på förpackningar i enlighet med förslaget i trepartiledaröverenskommelsen
skulle innebära en skärpning av konsumtionsbeskattningen
med i runt tal 140 milj. kr., vilken skärpning till större delen
hänförs till ett konsumtionsområde för vilket beskattningen bara för
någon månad sedan höjts. Det är särskilt anmärkningsvärt att så stor
ovisshet föreligger om skattens verkningar. 1 icke ringa grad torde den
träffa barnfamiljerna, då även förpackningar med saft och vitaminrika
drycker kommer att drabbas. Med deras redan tidigare pressade situation
är därför en sådan skatt direkt olämplig. Även den oförändrat allvarliga
situationen på arbetsmarknaden talar emot införandet av en ny skatt som
skulle kunna vålla driftinskränkningar.

Skatteutskottet har att behandla beskattningsfrågor. Miljöproblemet
behandlas däremot av jordbruksutskottet, dit motioner i berörda
hänseende remitterats, varför denna fråga senare kommer att behandlas
av riksdagen.

Frågan om en eventuell åtstramning i finanspolitiken bör anstå till
riksdagens behandling av kompletteringspropositionen i maj. Den vidare
behandlingen av det särskilda stödet till jordbrukarna bör vidare ske inom
jordbruksutskottet.

Utskottet hemställer

att riksdagen icke måtte vidtaga några vidare åtgärder med
anledning av den s. k. trepartiledaröverenskommelsen.

2. av herrar Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c),
Hörberg (fp) och Björk i Gävle (c) som

dels ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
Skatteutskottet har i sitt betänkande 1973:1 i princip anslutit sig till
överenskommelsen mellan socialdemokratiska partiet, centerpartiet och
folkpartiet om sättet för finansiering av prisstoppet på vissa livsmedel.
Överenskommelsen innebar dels att den i proposition 1973:6 föreslagna
höjningen av den särskilda skatten på bensin skulle begränsas till 3 öre,
dels att bilaccisen skulle höjas med i genomsnitt 500 kr. per personbil, dels
att en särskild avgift skulle införas på engångsförpackningar. Den av
regeringen föreslagna höjningen av skatten på motorbrännolja, som skulle
kraftigt fördyra varutransporterna, föll helt bort. Skatteutskottet har för
sin del behandlat de två förstnämnda punkterna i sitt betänkande 1973:1,
vilket sedermera bifallits av riksdagen den 2 februari, den dag som för
dessa beslut angavs i trepartikommunikén.

Den tredje punkten i överenskommelsen mellan de tre partierna har
följande lydelse: ”En särskild avgift på engångsförpackningar införs,
vilket beräknas ge en inkomstförstärkning av 140 milj. kr. per år. Den
förutsätts träda i kraft den 1 mars 1973.”

Ett skäl till att centern och folkpartiet gick in i överenskommelsen var
att den gav konsumenterna möjlighet att undvika kostnadshöjningar.
Avgiften på engångsförpackningar kan man undvika genom att använda

SkU 1973:3

returförpackningar. Ett avgörande skäl var vidare att avgiften på
engångsförpackningar har ett klart miljöpolitiskt syfte. Centern och
folkpartiet har tidigare i riksdagen verkat för åtgärder för att begränsa
användningen av engångsförpackningar. Införandet av en avgift av den nu
aktuella typen utesluter givetvis inte heller att andra åtgärder kan komma
i fråga senare. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att frågan om
miljöavgifter utreds av utredningen rörande kostnaderna för miljövården.

Utskottets principiella inställning till miljöavgifter kan sammanfattas
på följande sätt. Genom sådana avgifter kan produktion och konsumtion
styras i miljövänlig riktning. Lägger man en avgift på en viss vara blir
denna dyrare. Miljökostnaderna kan på så sätt också inräknas i priset på
varan. Om en alternativ vara finns att tillgå, kommer efterfrågan på denna
att öka. Miljöavgifter kan också stimulera producenterna att utveckla
bättre och lämpligare varor. Miljöavgifter är alltså ett styrmedel som bör
utnyttjas i miljöpolitiken vid sidan av restriktioner, förbud och andra
lagstiftningsåtgärder, statsbidragsbestämmelser osv.

På förpackningsområdet finns i många fall valmöjligheter mellan
engångsförpackningar och returförpackningar. Under senare år har
användningen av engångsförpackningar ökat mycket kraftigt. Denna
utveckling är i första hand producentstyrd. Självfallet är engångsförpackningar
för vissa typer av varor helt nödvändiga. Så är dock knappast fallet
när det gäller förpackningar för vin och sprit samt läskedrycker och öl.
Här finns i regel fullgoda alternativ i returförpackningarna. För närvarande
tillverkas årligen i vårt land ca 970 miljoner engångsförpackningar
för vin, sprit, öl, läskedrycker, stilldrinkar och juicer mot 160 miljoner
returförpackningar.

De negativa konsekvenserna av övergången till engångsförpackningar
för dessa varor är flera. Användningen av engångsförpackningar innebär
ett onödigt uttag av knappa naturresurser såsom vissa metaller samt
energi. Förpackningarna kan bidra till nedskräpningsproblem bl. a.
genom att en viss andel av engångsförpackningarna hamnar i naturen,
varvid människor och djur kan skadas och naturen förfulas. Städningen är
dyrbar. Engångsförpackningarna medverkar dessutom till att den totala
sopvolymen ökar, vilket leder till ökade sophanteringskostnader för
kommuner och enskilda.

Engångsförpackningarna innebär vidare att varorna i regel fördyras.
Det finns därför även starka ekonomiska skäl att stimulera en övergång
från engångsförpackningar till returförpackningar under förutsättning att
de senare också i praktiken används mer än en gång. En ökad användning
av returglas leder till minskat resursuttag, minskad nedskräpning och
lägre kostnader för konsumenterna.

En avgift på engångsförpackningar bör enligt utskottets uppfattning
kunna leda till en relativt sett ökad användning av returglas. För att den
skall vara styrande och alltså ge de önskvärda miljöeffekterna måste den
göras så stor att en önskvärd övergång till returförpackningar kommer till
stånd. Någon avgift bör därför ej läggas på returförpackningar. Avgiften
på engångsförpackningar bör å andra sidan inte sättas så hög, att

SkU1973:3

omställningsprocessen leder till stora extrakostnader och sysselsättningsproblem
för de berörda industrierna.

Utskottet förordar därför att avgiften sätts till 14 öre på engångsförpackningar
för läskedrycker, öl, vin och sprit. En avgift av denna
storlek bör kunna stimulera till en mjuk övergång till returförpackningar,
som ger de berörda branscherna möjlighet att anpassa sig till förändringen
i efterfrågan. Med en avgift på 14 öre erhåller staten en inkomstökning på
ca 140 milj. kr., vilket är i överensstämmelse med trepartiöverenskommelsen.

Skäl kan enligt utskottets mening anföras även för en avgiftsbeläggning
av förpackningar för saft, s. k. stilldrinks och juice. Vissa av dessa
drycker får emellertid samtidigt betraktas som viktiga för hushållen.
Syftet med det införda prisstoppet på vissa livsmedel betingas av en
strävan att hindra kostnadsökningar på nödvändiga matvaror. Avgifter på
förpackningar för juice och liknande drycker är från den synpunkten inte
tilltalande. Till detta kommer att distributionen av sådana drycker i stor
utsträckning är uppbyggd enbart på engångsförpackningar. Omställningen
till andra distributionsformer blir därmed betydligt besvärligare än när
det gäller exempelvis öl.

Miljökostnadsutredningen bör snarast framlägga förslag till avgränsningar
av vilka förpackningstyper för juice och liknande drycker som bör
undantas från avgift. I awakten på denna prövning bör enligt utskottets
uppfattning avgiftsbeläggningen inte avse förpackningar för juice, stilldrinks
och saft.

Utskottet har därför nu begränsat avgiften till att gälla förpackningar
för vin- och spritdrycker samt malt- och kolsyrade läskedrycker, dvs.
sådana drycker som är punktbeskattade.

Utskottet finner det också angeläget att förpackningsindustrin stimuleras
att framställa förpackningar av engångstyp som är lätta att ta
till vara, möjliga att återvinna eller på annat sätt är miljövänliga. Kungl.
Majit bör i sådana fall ha rätt att medge dispens från avgift eller
nedsättning av avgift.

När det gäller den tekniska utformningen i övrigt av bestämmelserna
förordar utskottet att avgiften tas ut hos emballagetillverkaren eller vid
import i samband med förtullningen. Hänsyn måste därvid tas till sådant
emballage, som krossas eller på annat sätt skadas i senare tillverkningsled,
t. ex. vid tappningen i bryggerierna. Det bör därvid vara möjligt att
använda sig av en schablonberäkning i vad gäller normal kassation. I den
mån emballage skadas i större omfattning genom olyckshändelse sedan
det levererats från tillverkare eller importör bör återbetalning kunna ske
av erlagda avgifter med stöd av dispensregler i förordningen om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Införandet av ett avgiftssystem på engångsförpackningar mäste kompletteras
med att panten på returglas höjs. Den nuvarande panten är
alltför låg och stimulerar inte i tillräcklig grad konsumenten att återlämna
förpackningen.

Motioner rörande pantsystemet skall också senare behandlas av
jordbruksutskottet. Den framtida utformningen av pantsystemet bör tas

SkU 1973:3

upp i det sammanhanget. Pantsystemet förutsätter som framgår av vårt
förslag till lagtext att distributörer och bryggerier alltid återtar returförpackningar.
Detta bör liksom hittills kunna åstadkommas genom
frivilliga överenskommelser mellan förpackningstillverkare, importörer,
bryggerier och distributörer. Möjligheter föreligger också att i sista hand
införa en tvingande återtagningsplikt beträffande returförpackningar
när det gäller såväl inhemska leverantörer som importörer. Ett sådant
system har i begränsad omfattning prövats i Finland.

dels ansett att utskottet bort hemställa

att riksdagen

A. antar utskottets författningsförslag med följande ändringar,
nämligen

1. att förordningen under 1 i utskottets hemställan betecknas
såsom ”förordning om avgift för vissa engångsförpackningar”
och att 1,6 och 11 §§ erhåller följande lydelse:

I § Avgift erlägges enligt denna förordning till staten vid omsättning
inom landet av engångsförpackning för spritdryck, vin, maltdryck eller
kolsyrad läskedryck och vid införsel av sådan förpackning med eller utan
dryck.

Med engångsförpackning förstås sådana förpackningar, för vilka
leverantören icke genom pant för förpackningen eller på annat sätt
tillförsäkrar sig skäligt antal returer för förnyad användning för distribution
av dryck.

Bestämmelserna i 1 § förordningen (1960:306) om frihet från
införselavgift i vissa fall gäller ej i fråga om avgift enligt denna förordning.

6 § Avgift utgår med 14 öre för varje förpackning.

II § Har dryck som avses i 1 § utförts ur landet i förpackning, för
vilken avgift erlagts, återbetalar riksskatteverket på ansökan av den som
utfört varan den avgift som belöper på utförseln. Återbetalning sker ej av
belopp som för år räknat understiger 500 kronor.

Utföres avgiftspliktig förpackning för förnyad användning hos utländsk
dryckestillverkare, kan riksskatteverket på ansökan av tillverkaren
eller dennes ombud medge återbetalning med 14 öre för varje utförd
förpackning. Återbetalning medges ej för större antal förpackningar än
som svarar mot tidigare införsel till landet av avgiftspliktiga förpackningar
av samma slag med dryck.

Närmare föreskrifter om återbetalning av avgift meddelas av riksskatteverket.

2. att ordet ”dryckesförpackningar” i författningsförslagen
under 2 och 3 i utskottets hemställan byts ut mot ”engångsförpackningar”,

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att utredningen (Jo
1971:08) rörande kostnaderna för miljövården får i uppdrag
att skyndsamt utreda den framtida utformningen av avgiften
på engångsemballage i enlighet med vad utskottet anfört.

GOTAB 73 3352 S Stockholm 1973