Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 20 år 1973

SfU 1973:20

Nr 20

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av propositionen
1973:45 med förslag om allmän tandvårdsförsäkring, m.m. jämte
motioner.

Propositionen

En allmän tandvårdsförsäkring föreslås införd den 1 januari 1974.
Samtidigt läggs fast ett program för en omfattande utbyggnad av landstingens
folktandvård under återstoden av 1970-talet. Olika åtgärder
vidtas för att stärka folktandvårdens ställning och för att kanalisera den
ökande tandläkartillgången till folktandvården. Vidare föreslås att bidrag
från den allmänna försäkringen skall garantera att folktandvårdens
utbyggnad kan genomföras utan att landstingens kostnader för folktandvården
stiger.

Folktandvården föreslås bli reglerad i en folktandvårdslag. Landstingen
och de landstingsfria kommunerna får därigenom ett lagfäst tandvårdsansvar
för alla barn och ungdomar i åldrarna t. o. m. 19 år samt ett
vårdansvar för specialisttandvården. För barnen skall tandvården vara
avgiftsfri genom folktandvårdens försorg.

Den allmänna tandvårdsförsäkringen föreslås inordnad i den allmänna
sjukförsäkringen. Den skall omfatta alla försäkrade över 19 års ålder, i ett
inledningsskede även åldersgruppen 17-19 år. Försäkringen skall avse
alla former av tandvård, inbegripet förebyggande vård, såväl inom
folktandvården och vid odontologisk fakultet som hos privatpraktiserande
tandläkare. Privatpraktiserande tandläkare skall föras upp på en av
försäkringskassan fastställd förteckning. De blir därigenom skyldiga att i
sin taxesättning hålla sig inom de belopp som anges i en tandvårdstaxa
som fastställs av Kungl. Maj:t. Taxans belopp, som blir lika för folktandvården
och privatpraktiserande tandläkare, kan underskridas men inte
överskridas. Övergångsvis föreslås en möjlighet till individuell taxebindning
efter särskild prövning för sådana nuvarande privatpraktiker vars
kostnader ligger över den kostnadsnivå som använts vid beräkning av
tandvårdstaxan.

För att säkerställa att tandvårdsförsäkringen redan från början fungerar
i full utsträckning föreslås vid ikraftträdandet en i princip allmän
anslutning till försäkringen av de privatpraktiserande tandläkarna, vilka
f. n. svarar för mer än tre fjärdedelar av vuxentandvården i landet.
Riksförsäkringsverket föreslås få möjlighet att bevilja undantag när
särskilda skäl föreligger. Under ett inledningsskede föreslås vidare särskilda
begränsningar i tandläkarnas möjligheter att utträda ur försäkringen.

Av beloppen i tandvårdstaxan betalar patienten och försäkringen i
regel hälften vardera. Patienten betalar sin avgift till tandläkaren. För1
Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 20

SfU 1973:20

säkringsersättningen betalas av försäkringskassan direkt till tandläkaren
resp. till folktandvården. För särskilt kostsamma behandlingar skall
försäkringen ge ersättning med 75 % av taxans belopp till den del detta
under en behandlingsomgång överstiger 1 000 kr. Vid behandling med
vissa proteser skall försäkringsersättningen utgöra 75 % av taxebeloppet.
För patienter med svåra missbildningar i ansikts- eller käkskelettet
föreslås försäkringen svara för hela kostnaden för den tandvård som
behövs. För bl. a. tandkirurgisk behandling vid centraltandpolikliniker
m. m. föreslås att det för läkarvård i offentlig regi gällande ersättningssystemet
skall tillämpas.

Ersättning föreslås utgå även för kostnader för resor till tandläkare, i
den mån kostnaderna överstiger 15 kr. per besök. Vid specialisttandvård
efter remiss föreslås reseersättning utgå efter samma regler som gäller vid
läkarvård.

En särskild t and vårdsdelegation skall inrättas hos riksförsäkringsverket
för att bereda frågor som gäller tandvårdsförsäkringen. Den skall bl. a.
svara för de utredningar och överläggningar som behövs vid fortsatta
ställningstaganden om tandvårdstaxan. Utöver riksförsäkringsverket skall
socialstyrelsen och folktandvårdens huvudmän samt tandläkarnas och
tandteknikernas organisationer vara företrädda i tandvårdsdelegationen.

Försäkringskassornas kostnader för tandvårdsersättning beräknas för år
1974 uppgå till minst 650 milj. kr. I detta belopp ingår även ersättning
från försäkringen till folktandvården för utbyggnad av barn- och ungdomstandvården.
Tandvårdsförsäkringen föreslås finansierad enligt samma
grunder som sjukförsäkringen i övrigt.

Lagstiftningen om den allmänna tandvårdsförsäkringen och folktandvården
föreslås träda i kraft den 1 januari 1974. Särskilda övergångsregler
föreslås för tandvård som meddelas under sista kvartalet år 1973.
Enligt dessa ges privatpraktiserande tandläkare möjlighet att lämna
tandvård mot viss försäkringsersättning redan under tiden oktoberdecember
1973. Denna övergångsregel avser ersättning med halva det
belopp som skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1974. För helproteser skall
ersättning dock utgå efter försäkringens regler redan fr. o. m. den 1
oktober 1973. Vidare ges landstingen genom ett särskilt övergångsbidrag
möjlighet att redan under år 1973 anställa fler nya tandläkare inom
folktandvården.

Författningsförslagen är av följande lydelse.

SfU 1973:20

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 2 kap. 1, 3 och 5 §§ samt 18 kap. 12 och
13 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

Försäkrad äger i enlighet med
vad nedan sägs rätt till ersättning
för utgifter för läkarvård, tandläkarvård
och sjukhusvård ävensom
i samband därmed företagna resor,
så ock till sådan ersättning, varom
föreskrift meddelats enligt 6 §.

Ersättning för utgifter för
tandläkarvård utgår för
sådan av sjukdom föranledd behandling,
som angives i en av
Konungen fastställd förteckning
och som av tandläkare meddelas vid
cen traltandpoliklin ik, tandläkar högskola

eller allmänt sjukhus.

Ersättning för utgifter för tandläkarvård
utgår jämväl för sådan,
kvinnlig försäkrad meddelad behandling,
som angives i en av
Konungen fastställd förteckning
och som utförts under tid då den
försäkrade var havande eller inom
tvåhundrasjuttio dagar efter förlossningsdagen.

Ersättning utgår med tre fjärde -

Försäkrad äger i enlighet med
vad nedan sägs rätt till ersättning
för utgifter för läkarvård, tandvård
och sjukhusvård ävensom i
samband därmed företagna resor,
så ock till sådan ersättning, varom
föreskrift meddelats enligt 6 §.

Ersättning för utgifter för
tandvård utgår om vården
meddelas vid folktandvärdspoliklinik,
odontologisk fakultet eller
tandsjukvårdscentral eller eljest
genom det allmännas försorg eller
lämnas av tandläkare, som är uppförd
på en av allmän försäkringskassa
upprättad förteckning. Ersättning
utgår enligt grunder som
Konungen efter förslag av riksförsäkringsverket
fastställer för högst
två år i sänder.

Vad som sägs i första stycket
gäller ej utgifter för tandvård åt
försäkrad, som icke fyller minst
tjugu år under det år vården inledes.
Om avgiftsfri tandvård ät
sådan försäkrad stadgas i folktandvårdslagen
(1973:00). Konungen
meddelar bestämmelser om ersättning
till den som ombesörjer sådan
vård.

För utgifter för oralkirurgisk

SfU1973:20

Nuvarande lydelse
delar av utgifterna eller, då dessa
överstigit det belopp, vartill de
enligt Konungen fastställd taxa
skola beräknas uppgå, med tre
fjärdedelar av sistnämnda belopp.

Föreslagen lydelse
behandling eller annan åtgärd,
som finns angiven i förteckning
som fastställes av Konungen, utgår
ersättning enligt de grunder för
ersättning för läkarvårdsutgifter
som fastställas enligt 2 §, under
förutsättning att vården meddelas
vid odontologisk fakultet eller
tandsjukvårdscentral eller, efter
hänvisning av läkare eller tandläkare,
vid sådan poliklinik för specialisttandvård
som angives i förteckning
som fastställes av riksförsäkringsverket.

5 §

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
tandläkarvård eller sjukhusvård
som avses i 2 §, 3 § första stycket
eller 4 §, utgår ersättning enligt
vad Konungen med riksdagen förordnar
för utgifter i anledning av
resor till och från läkaren,
tandläkaren eller sjukvård sinrättningen,
där ej med hänsyn till
resans längd samt den sjukes tillstånd
skäligen kunnat fordras att
han gått eller färdats på annat
sätt, som icke krävt särskild kostnad.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård,
tandvård eller sjukhusvård
som avses i 2-4 §§, utgår ersättning
enligt vad Konungen med
riksdagen förordnar för utgifter i
anledning av resor till och från
läkaren, tandläkaren eller vårdinrättningen,
där ej med hänsyn till
resans längd samt den försäkrades
tillstånd skäligen kunnat fordras
att han gått eller färdats på annat
sätt, som icke krävt särskild kostnad.

kap.

12 §

Hos allmän försäkringskassa
skola vara anställda en direktör,
vilken i enlighet med de anvisningar,
som lämnas av kassans styrelse,
har att leda arbetet inom
kassan, en eller flera föredragande
för pensionsärenden samt en eller
flera förtroendeläkare. Förtroendeläkare
har att tillhandagå försäkringskassan
i frågor, som kräva
medicinsk sakkunskap, och skall
söka främja samarbetet mellan

Hos allmän försäkringskassa
skola vara anställda en direktör,
vilken i enlighet med de anvisningar,
som lämnas av kassans styrelse,
har att leda arbetet inom
kassan samt en eller flera föredragande
för pensionsärenden. Hos
sådan kassa skola jämväl vara anställda
en eller flera förtroendeläkare
och förtroendetandläkare.
Dessa hava att tillhandagå kassan i
frågor, som kräva medicinsk eller

SfU 1973:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kassan och inom dess område odontologisk sakkunskap, och

verksamma läkare. skola söka främja samarbetet mel lan

kassan och inom dess område
verksamma läkare och tandläkare.

Utöver de befattningshavare, som avses i första stycket, skola hos
allmän försäkringskassa vara anställda tjänstemän i erforderligt antal.

13 §'

Befattningshavare hos allmän försäkringskassa tillsättas och entledigas

1) direktör, föredragande för pensionsärenden ävensom annan tjänsteman,
beträffande vilken Konungen så föreskrivit, av riksförsäkringsverket; 2)

förtroendeläkare av social
styrelsen; samt

3) övriga tjänstemän av kassan.

Riksförsäkringsverket och socialstyrelsen skola vid tillsättande och
entledigande av befattningshavare hos kassan inhämta yttrande från
kassans styrelse.

För befattningshavare, för vilka Konungen så föreskrivit, skola anställnings-
och arbetsvillkor som må bestämmas genom avtal fastställas under
medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer samt
övriga anställnings- och arbetsvillkor fastställas i den ordning Konungen
förordnar.

I den utsträckning Konungen förordnar må försäkringskassa inrätta ny
tjänst endast efter medgivande av riksförsäkringsverket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket skall tills vidare och till
dess Konungen förordnar annat gälla utgifter för tandvård åt försäkrad
från och med det år då han fyller sjutton år om han ej omfattas av
tandvård som sägs i 2 § andra stycket första punkten folktandvårdslagen
(1973:00).

Förordnande som avses i första stycket kan begränsas till viss eller vissa
åldersklasser.

3. Förtroendetandläkare som sägs i 18 kap. 12 § får vara anställda hos
de allmänna försäkringskassorna från och med den 1 juli 1973.

4. Tandvård som meddelats under år 1973 ersättes enligt denna lag, i
den mån Konungen bestämmer.

5. Bestämmelserna i punkterna 6-12 gäller för tiden fram till
utgången av år 1975.

1 Senaste lydelse 1970:186.

2) förtroendeläkare och förtroendetandläkare
av socialstyrelsen;
samt

SfU 1973:20

6. Allmän försäkringskassa skall den 1 januari 1974 föra upp samtliga
tandläkare inom kassans område, som den 1 juli 1973 var verksamma i
enskild tandvård, på förteckning som avses i 2 kap. 3 § första stycket.

Tandläkare som sägs i första stycket skall senast den 1 september 1973
göra anmälan om sin verksamhet till den allmänna försäkringskassa inom
vars område han bedriver tandvård.

7. Tandläkare som efter den 1 juli 1973 avser att påbörja verksamhet i
enskild tandvård skall göra anmälan härom till den allmänna försäkringskassa
inom vars område tandvården skall bedrivas.

Tandläkare som sägs i första stycket skall av försäkringskassan föras
upp på förteckning som avses i 2 kap. 3 § första stycket.

8. Riksförsäkringsverket får om särskilda skäl föreligger medgiva att
tandläkare ej skall föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.
Begäran härom framställes i samband med anmälan enligt punkt 6 eller 7.

9. Om riksförsäkringsverket finner anledning antaga att folktandvårdens
behov av tandläkare skall bli otillräckligt tillgodosett, får verket i
den utsträckning som behövs föreskriva att tandläkare som sägs i punkt 7
ej skall föras upp på förteckning hos allmän försäkringskassa.

10. Tandläkare som uppförts på förteckning hos allmän försäkringskassa
kan på egen begäran föras av från förteckningen med verkan från
det kvartalsskifte som inträffar närmast efter det sex månader förflutit
sedan försäkringskassan fattat beslut i anledning av sådan begäran.
Riksförsäkringsverket får förordna om inskränkning i rätten att bli avförd
från förteckning, om detta anses nödvändigt med hänsyn till de
försäkrades möjligheter att i ett försäkringskasseområde erhålla tandvård
inom försäkringens ram.

11. Bedriver tandläkare som är uppförd på förteckning hos allmän
försäkringskassa uppsåtligen tandvård i strid mot de bestämmelser som
gäller för sådan tandläkare, dömes till böter om ej gärningen är att anse
som ringa. Vad nu sagts gäller ej om gärningen eljest är belagd med straff
enligt lag eller annan författning.

12. Talan mot riksförsäkringsverkets beslut i ärende som avses i
punkterna 6—10 föres genom besvär hos Konungen.

SfU 1973:20

2 Förslag till
Folktandvårdslag

1 § I denna lag ges bestämmelser om folktandvård som anordnas av
landstingskommun.

Vad som sägs om landstingskommun gäller också kommun som ej
tillhör landstingskommun.

2 § Landstingskommun skall svara för tandvård för barn och ungdomar
som är bosatta inom landstingskommunen till och med det år då de fyller
nitton år, i den mån behovet av tandvård icke tillgodoses i särskild
ordning.

Barn och ungdomar som sägs i första stycket skall erbjudas regelbunden
och fullständig behandling. De skall också ges den vård för akuta
tandbesvär som de behöver. Tandvården skall vara avgiftsfri för patienten.

3 § Landstingskommun skall, utöver den specialisttandvård som följer av
2 §, svara för specialisttandvård för vuxna som är bosatta inom
landstingskommunen.

4 § Landstingskommun skall i övrigt tillhandahålla tandvård för vuxna i
lämplig omfattning.

5 § Ledningen av folktandvården utövas inom varje landstingskommun
av sjukvårdsstyrelse som avses i 9 § sjukvårdslagen (1962:242).

Landstingskommun får dock utse särskild nämnd att i stället för
sjukvårdsstyrelse utöva ledningen av folktandvården. I fråga om sådan
nämnd äger bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse i 9 § 1 och 2 mom.
sjukvårdslagen motsvarande tillämpning.

6 § Folktandvården står under tillsyn av socialstyrelsen.

7 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av socialstyrelsen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2. Bestämmelsen i 2 § andra stycket om erbjudande av behandling
skall tills vidare och till dess Konungen förordnar annat icke gälla barn
till och med det år då de fyller fem år och ungdomar från och med det år
då de fyller sjutton år.

Förordnande som avses i första stycket kan begränsas till viss eller vissa
åldersklasser.

3. Bestämmelsen i 2 § andra stycket att tandvården skall vara

Kartong: S. 42, rad 1 Står: 1755 Rättat till: 1753

SfU 1973:20

avgiftsfri för patienten skall tills vidare och till dess Konungen förordnar
annat icke gälla ungdomar från och med det år då de fyller sjutton år, om
de ej omfattas av tandvård som avses i första punkten av nämnda stycke.
Av ungdomar för vilka avgiftsfrihet icke gäller får dock uttagas högst 50
procent av de högsta patientavgifter som gäller enligt särskilda bestämmelser.

Förordnande som avses i första stycket kan begränsas till viss eller vissa
åldersklasser.

4. Socialstyrelsen får tills vidare för viss tid undantaga landstingskommun
från skyldighet att enligt 3 § svara för tandvård inom viss eller
vissa specialiteter.

5. Landstingskommun skall i en plan över folktandvården redovisa
den utbyggnad som behövs för att tandvård sorn sägs i 2—4 §§ skall
kunna tillhandahållas.

SfU 1973:20

3 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1962:385) angående ersättning för
sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen)

Härigenom förordnas, att rubriken till förordningen (1962:385)

angående ersättning för sjukresor
(sjukreseförordningen) samt 1 och
angivna lydelse.

Sjukre seförordning

Nuvarande lydelse

Försäkrad, som enligt lagen om
allmän försäkring är berättigad till
ersättning för utgifter för läkarvård,
tandläkarvård eller sjukhusvård,
äger rätt till ersättning för
utgifter i anledning av resor i enlighet
med vad nedan stadgas.

Vid tandläkarvård sorn
avses i 2 kap. 3 § första stycket
lagen om allmän försäkring skall
vad i 2 § denna förordning sägs
om läkarvård äga motsvarande
tillämpning.

enligt lagen om allmän försäkring
3 §§ förordningen skall ha nedan

Föreslagen lydelse

Försäkrad, som enligt lagen om
allmän försäkring är berättigad till
ersättning för utgifter för läkarvård,
tandvård eller sjukhusvård,
äger rätt till ersättning för utgifter
i anledning av resor i enlighet med
vad nedan stadgas.

Har försäkrad åtnjutit tandvård,
som avses i 2 kap. 3 §
första stycket lagen (1962:381)
om allmän försäkring, skall ersättning
utgå för utgifter i anledning
av resor till och från tandläkaren,
vilka föranletts huvudsakligen av
behovet av tandvård, i den mån
utgifterna för varje besök hos
tandläkaren överstiga femton kronor.
Såsom utgift i anledning av
resa till och från tandläkare skall, i
den mån Konungen så förordnar,
anses förutom resekostnad utgift
för övernattning och för anlitande
av följeslagare under resan.

Ersättning får ej utgå med högre
belopp än som skulle hava
utgått vid besök hos närmaste
tandläkare som kunnat bereda den
försäkrade vård inom försäkring -

1* Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 20

SfU 1973:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
ens ram. Ersättning för återresa
får utgivas högst för resa till den
plats varifrån resan till tandläkaren
företogs. Angående beräkningen
i övrigt av ersättning som avses

1 första stycket förordnar Konungen.

I fråga om tandvård som efter
hänvisning av läkare eller tandläkare
meddelas av specialist- eller
specialtandläkare skall utan hinder
av vad i första stycket sägs ersättning
utgå i den män utgifterna för
varje besök hos tandläkaren överstiga
sex kronor. Vad nu sagts
skall gälla även när inom folktandvården
sådan vård meddelas försäkrad
som avses i 2 kap. 3 §
andra stycket lagen om allmän
försäkring. Har i fall som här avses
resan till tandläkaren an trätts från
den försäkrades arbetsplats och
företager den försäkrade dagliga
resor mellan bostaden och arbetsplatsen,
får ersättning i anledning
av återresa utgivas för resa till den
försäkrades bostad. Ersättning får
ej utgivas med högre belopp än
som skulle hava utgått vid besök
hos närmaste tandläkare som kunnat
bereda den försäkrade erforderlig
vård inom försäkringens
ram.

Bestämmelserna i 2 § skola i
tillämpliga delar gälla när försäkrad
åtnjutit tandvård, som avses i

2 kap. 3 § sista stycket lagen om
allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

SfU 1973:20

4 Förslag till

Lag om upphävande av förordningen (1950:606) om kommuns bidrag till
kostnaderna för folktandvården

Härigenom förordnas, att förordningen (1950:606) om kommuns
bidrag till kostnaderna för folktandvården skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1973.

Motionerna

A. Med anledning av propositionen väckta motioner:

motionen 1973:1683 av herrar Levin (fp) och Westberg i Ljusdal (fp)
vari hemställs att riksdagen

1. beslutar begränsa den föreslagna höjningen av arbetsgivaravgiften
till 0,3 %,

2. hos Kungl. Maj d anhåller om ett skyndsamt förslag, syftande till
punktbeskattning av sådana sockerhaltiga s. k. mellanmålsprodukter vilka
inte redan är föremål för dylik beskattning, varvid sockerhaltens storlek
bör vara utslagsgivande,

3. beslutar att punkterna 6—12 i övergångsbestämmelserna till förslaget
till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall
utgå och att riksdagen i övrigt ger Kungl. Maj:t till känna vad som anförts
i motionen;

motionen 1973:1740 av fru Berglund m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening uttalar att arvodesnivån för vård, meddelad av
tandhygienist, reduceras i förhållande till försäkringsutredningens förslag
i enlighet med vad i motionen anförts;

motionen 1973:1741 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen \

1. hos Kungl. Maj d anhåller om förslag rörande regelbunden tandhälsovård,

2. beslutar att folktandvården skall utbyggas i den takt som efterfrågeutvecklingen
motiverar utan bindning till någon i förväg fastställd
fördelning av tandvårdskapaciteten mellan folktandvård och privattandvård,

3. hos Kungl. Majd uttalar att återbäringen från den allmänna
försäkringen skall utgöra 75 % av tandvårdskostnaden enligt fastställd
återbäringstaxa,

4. beslutar att rätten till ersättning från den allmänna tandvårdsförsäkringen
skall gälla alla försäkrade oavsett ålder,

5. hos Kungl. Majd uttalar att bunden vårdtaxa endast skall gälla
enklare arbeten enligt vad i motionen anförs och att i övrigt fri
arvodessättning skall tillämpas i kombination med fast återbäringstaxa,

6. hos Kungl. Majd uttalar att såväl den bundna taxan som

SfU 1973:20

återbäringstaxan skall fastställas genom förhandling med tandläkarnas
och tandteknikernas fackliga organisationer,

7. beslutar att de privatpraktiserande tandläkarnas anslutning till
försäkringssystemet skall vara frivillig och att inga hinder skall resas mot
enskild nyetablering av vare sig allmänpraktiserande tandläkare eller av
specialister,

8. beslutar godkänna propositionens förslag rörande finansieringen av
tandvårdsförsäkringen, dock att de försäkrades egenavgifter skall höjas
med ytterligare 0,3 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten för
att bekosta den i motionen föreslagna, till 75 % höjda kompensationsnivån; motionen

1973:1742 av herrar Petersson i Röstånga (fp) och Taube
(fp) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att de privatpraktiserande tandläkarna frivilligt anknyts till försäkringen,

2. att den fasta taxan skall följa den allmänna kostnadsutvecklingen
genom lämplig indexreglering,

3. avslå det förslag som i praktiken innebär etableringskontroll och
etableringsstopp,

4. att försäkringens personkrets vidgas i enlighet med vad som anförs i
motionen;

motionen 1973:1753 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att
riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:45

1. hos Kungl. Maj:t uttalar sig för framtida översyn av utformningen
av taxorna och självkostnadsandelen i enlighet med vad i motionen
anförts,

2. beslutar om 75-procentig tandvårdsersättning för förebyggande
åtgärder,

3. hos Kungl. Maj:t uttalar att krav på regelbundna tandläkarbesök
skall utgöra förutsättning för den högre ersättningsnivån för kostnader
över 1 000 kr. i enlighet med vad i motionen anförts,

4. avslår förslaget om tvångsanslutning av privatpraktiserande tandläkare
och således i enlighet med försäkringsutredningens förslag beslutar
om frivillig anslutning till tandvårdsförsäkringen,

5. beträffande etableringskontroll beslutar i enlighet med försäkringsutredningens
förslag,

6. hos Kungl. Majd ger till känna vad i motionen anförts angående
åtgärder för att tillgodose folktandvårdens behov av tandläkare;

motionen 1973:1754 av fru Gradin m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening uttalar

1. att till försäkringskassorna knyts en förtroendetandtekniker med
arbetsuppgift att biträda kassorna efter i princip samma riktlinjer som
skall gälla för de föreslagna förtroendetandläkarna,

2. att till riksförsäkringsverket knyts en förtroendetandtekniker med
arbetsuppgift att biträda riksförsäkringsverket när det gäller att verka för
enhetlig bedömning bland försäkringskassorna;

SfU 1973:20

motionen 1973:1755 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs att
riksdagen vid behandling av propositionen 1973:45

a. beslutar

1. avslå punkterna 6 — 10 rörande tvångsanslutning av tandläkare och
etableringskontroll i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om
ändring i lagen om allmän försäkring,

2. att förälder till barn under sex år skall få ersättning från
tandvårdsförsäkringen för tandvård åt barnen på samma sätt som
föreslagits för 17—19-åringar.

b. uttalar att möjligheten till fritt tandläkarval bör upprätthållas.

c. ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts angående
tandvårdstaxan, specialisttaxan, tandvårdsdelegationens uppgifter samt
tandläkarnas och tandteknikernas förhandlingsrätt;

motionen 1973:1756 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen i anledning av propositionen 1973:45

1. uttalar att avgift för erhållen tandvård skall utgå i form av
timarvode för all slags behandling och att detta timarvode, som per den 1
januari framräknats till 136 kr./timme, blir indexreglerat,

2. uttalar att försäkringsandelen för förebyggande behandlingsåtgärder
bör fastställas till 75 % och att däri ingående åtgärder som
laboratorieundersökningar e. d., vilka utförs vid specialkliniker, beräknas
enligt läkarvårdsersättningstaxan,

3. uttalar att en fortlöpande epidemiologisk kontroll av det svenska
folkets tandhälsa skyndsamt bör inledas,

4. beslutar att — med avslag på förslaget i propositionen om
förtroendetandläkarorganisation - en länstandläkarinstitution skall införas,
avsedd att verka för genomförandet av enhetliga vårdprinciper i såväl
privat- som folktandvård,

5. uttalar att socialstyrelsen även i fortsättningen bör vara tillsynsmyndighet
över folktandvården, innebärande bl. a. att instruktion för
tandläkare inom folktandvården bibehålls, liksom tidigare krav på
styrelsens godkännande av folktandvårdsplan;

motionen 1973:1757 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) vari
hemställs

1. att privattandläkarnas tvångsanslutning till den föreslagna försäkringen
utgår genom att övergångsbestämmelserna punkterna 5—12 i
förslag till lag om ändring i lagen (1962381) om allmän försäkring utgår,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring av
föreliggande förslag att privattandläkarna inom tandvårdsförsäkringens
ram bereds möjlighet till överläggningsrätt om tandvårdstaxans framtida
innehåll och utformning;

motionen 1973:1768 av herr Nordgren m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t uttalar att de tandtekniska laboratorierna i
likhet med tandläkarna erhåller möjlighet till individuell taxebindning i
enlighet med vad i motionen anförts;

SfU 1973:20

motionen 1973:1769 av herr Nordgren m. fl. (m, c) vari hemställs att
riksdagen beslutar att den del av den allmänna tandvårdsförsäkringen som
i proposition 1973:45 föreslås bekostad av arbetsgivaravgifter i stället
finansieras genom höjda egenavgifter.

B. vid riksdagens början väckta motioner:

motionen 1973:422 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för kostnadsfri tilldelning av fluortabletter
inom barntandvården via skol- och folktandvården samt mödravårdscentralerna,
vilken kostnad bestrids från de lokala försäkringskassorna
inom tandvårdsförsäkringens ram,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder syftande till
vidgad fortbildning inom folktandvårdens ram liksom att frågan om
införandet i ökad utsträckning av differentierade tjänster och personliga
förordnanden tas upp till behandling;

motionen 1973:426 av herr Ångström (fp) vari hemställs att riksdagen
hemställer om förslag till ändring i lagen om allmän försäkring, så att
reseersättning kan utgå till tandvård för havande kvinnor eller inom 270
dagar efter förlossning;

motionen 1973:458 (jfr 1973:422) av herr Hermansson m. fl. (vpk)
vari hemställs

1. att riksdagen uttalar sig för utbildning av en kår av barntandvårdare,
som skall erhålla en grundutbildning likvärdig tandläkares, men som
därefter utbildas speciellt med inriktning på uppgifterna inom barntandvården
i syfte att förstärka folktandvårdens resurser att kunna uppfylla
väntade ökade anspråk vid uppfyllandet av barntandvårdens uppgifter,
varvid denna verksamhet även ges anknytning till mödra- och barnavårdscentralerna;
samt

2. att riksdagen anhåller att regeringen jämväl prövar frågan om en
ökad användning av tandhygienister, varvid ökad utbildning av sådana
blir föremål för behandling.

Skrivelser

Med anledning av propositionen har till utskottet ingivits skrivelser
från Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO).

Utskottets yttrande

Inledning

Tandvårdskostnader har hittills endast i mycket begränsad utsträckning
berättigat till ersättning från den allmänna försäkringen. Ersättning
har endast kunnat erhållas för viss tandläkarvård som varit föranledd av
sjukdom och som meddelats vid centraltandpoliklinik, odontologisk

SfU 1973:20

fakultet eller allmänt sjukhus. Vidare har kvinnlig försäkrad kunnat få
ersättning för tandläkarvård i anslutning till graviditet.

Frågan om en allmän tandvårdsförsäkring har länge varit föremål för
ett omfattande utredningsarbete. 1961 års sjukföisäkringsutredning lade i
december 1964 fram ett betänkande (SOU 1965:4) med förslag till en
tandvårdsförsäkring inom den allmänna försäkringens ram. Förslaget
innebar att sjukvårdsförmånerna enligt lagen om allmän försäkring skulle
vidgas och omfatta även ersättning för kostnader för tandläkarvård.

Sjukförsäkringsutredningen framhöll att en tandvårdsförsäkring med
den föreslagna utformningen skulle kunna medföra att rekryteringssvårigheterna
för folktandvården ökade. Remissbehandlingen av sjukförsäkringsutredningens
betänkande underströk också behovet av en närmare
belysning av olika frågor rörande folktandvården innan ställning togs till
frågan om införande av en tandvårdsförsäkring.

Med anledning härav tillkallades särskilda sakkunniga för att utreda
frågan om bl. a. folktandvårdens verksamhet och organisation. De
sakkunniga som antog benämningen 1967 års folktandvårdsutredning
föreslog i ett betänkande avlämnat i januari 1970 (SOU 1970:11) en
successiv utbyggnad av folktandvårdens kostnadsfria och regelbundna
tandvård till att efter hand omfatta alla invånare i åldrarna t. o. m. 19 år.
Vidare föreslogs att folktandvården i ökad omfattning skulle tillgodose
den vuxna befolkningens tandvårdsbehov.

I april 1970 tillkallade chefen för socialdepartementet en särskild
utredningsman med uppdrag att, i samråd med bl. a. företrädare för
folktandvårdens huvudmän och tandläkarna, utarbeta förslag till den
närmare utformningen av en tandvårdsförsäkring. Utredningen som antog
benämningen 1970 års utredning om tandvårdsförsäkring — i fortsättningen
benämnd försäkringsutredningen — avlämnade sitt betänkande
Allmän tandvårdsförsäkring (SOU 1972:81) i oktober 1972.

Förslagen i propositionen, som bygger på de betänkanden vilka
avlämnats av sistnämnda utredning och av 1967 års folktandvårdsutredning,
innebär i korthet följande.

Folktandvården regleras i en särskild folktandvårdslag, enligt vilken
landstingen och de landstingsfria kommunerna får ett lagfäst tandvårdsansvar
för alla barn och ungdomar i åldrarna t. o. m. 19 år samt ett
vårdansvar för specialisttandvården. En tandvårdsförsäkring inom den
allmänna sjukförsäkringens ram införs fr. o. m. den 1 januari 1974. Den
skall gälla alla försäkrade över 19 års ålder - i ett inledningsskede även
åldersgruppen 17—19 år — och avse alla former av tandvård, alltså även
förebyggande sådan, som ges såväl inom folktandvården som vid
odontologisk fakultet och hos privatpraktiserande tandläkare. De senare
skall föras upp på en av försäkringskassan fastställd förteckning och blir
härigenom i princip skyldiga att i sin taxesättning tillämpa de belopp som
anges i en av Kungl. Maj d fastställd tandvårdstaxa. För vissa privatpraktiserande
tandläkare öppnas övergångsvis en möjlighet till individuell
taxebindning efter särskild prövning. Anslutningen till försäkringen
föreslås vid ikraftträdandet bli i princip allmän och särskilda begräns -

SfU 1973:20

ningar föreslås i inledningsskedet gälla i fråga om tandläkarnas möjligheter
att utträda ur försäkringen.

Av beloppen i tandvårdstaxan skall patienten och försäkringen i regel
betala hälften vardera. Överstiger den sammanlagda kostnaden för en
behandlingsomgång enligt taxan 1 000 kr. ersätter försäkringen 75 % av
den del av kostnaden som överstiger nämnda belopp. Vissa behandlingar
skall ersättas till 75 % av försäkringen oavsett kostnadernas storlek, och i
vissa särskilda fall skall hela tandvårdskostnaden falla på försäkringen.

Tandvårdsförsäkringen skall administreras av försäkringskassorna med
riksförsäkringsverket som tillsyns- och besvärsmyndighet.

Enligt utskottets mening måste det hälsas med stor tillfredsställelse att
förslag om en allmän tandvårdsförsäkring nu kunnat framläggas. Såvitt
utskottet kan bedöma har försäkringen fått en utformning som är väl
ägnad att tillgodose dess syfte att göra en god tandvård tillgänglig till en
för alla medborgare överkomlig kostnad. Utskottet kan alltså i princip
biträda de i propositionen framlagda förslagen. I fortsättningen behandlar
utskottet de motioner som väckts med anledning av propositionen samt
vissa motioner från riksdagens början vilka tar upp frågor som — direkt
eller indirekt — har samband med förslagen i propositionen.

Folktandvårdens utbyggnad

Folktandvården skall enligt förslaget i propositionen regleras i en
folktandvårdslag. Den regelbundna organiserade tandvården inom folktandvården
skall byggas ut till att omfatta samtliga personer i åldrarna
t. o. m. 19 år. Vid denna utbyggnad bör enligt uttalande av departementschefen
först tandvården för åldersgrupperna 6—16 år tillgodoses,
därnäst förskolebarnen och sist ungdomstandvården. Avsikten är att
folktandvården vid utgången av 1970-talet skall svara för hela barn- och
ungdomstandvården samt 35 % av vuxentandvården.

Motionärerna i motionen 1973:1741 av herr Bohman m. fl. anser det
olämpligt att binda utbyggnaden av folktandvården till en fixerad andel
av hela tandvårdsutbudet. De menar att man för att undvika felinvesteringar
och överkapacitet i stället bör anpassa utbyggnaden till efterfrågeutvecklingen.

Den plan för utbyggnad av den organiserade folktandvården som
skisserats i propositionen bygger på förslag av folktandvårdsutredningen.
Detta har vid remissbehandlingen vunnit allmän anslutning. Likaså har
utredningens förslag att landstingen och de landstingsfria kommunerna
skall åläggas ett lagfäst tandvårdsansvar för alla barn och ungdomar i
åldrarna t. o. m. 19 år tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Med hänsyn härtill och då utskottet anser att de åldersgrupper
som inryms under vårdansvaret inte bör omfattas av tandvårdsförsäkringen
är en snabb utbyggnad av folktandvården angelägen. Detta
har också understrukits av Landstingsförbundet vid remissbehandlingen.
Utskottet anser sig därför böra godta propositionen. Enligt utskottets
mening bör en viktig uppgift för folktandvården vara att skapa garantier

SfU 1973:20

för en positiv attityd till en god munhygien redan i de tidigaste åldrarna.
Det är med hänsyn härtill angeläget att förskolebarnen så snabbt som
möjligt kan inrymmas i det lagstadgade vårdansvaret. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:1741 i nu berörda del.

Tandvårdsförsäkringens personkrets

Enligt förslaget får landstingen och de landstingsfria kommunerna ett
lagfäst tandvårdsansvar för alla barn och ungdomar i åldrarna t. o. m. 19
år. Då folktandvården vid försäkringsreformens ikraftträdande inte kan
väntas vara så utbyggd att den i organiserad vård kan ta hand om barn
under 6 år och ungdomar fr. o. m. 17 år har föreskrivits att folktandvårdens
skyldighet att svara för organiserad vård under en övergångstid
inte skall gälla dessa grupper. Tandvårdsförsäkringen skall enligt föreskrift
i 2 kap. 3 § AFL omfatta alla som under det år tandvården inleds
fyller minst 20 år. Enligt en särskild övergångsbestämmelse skall
försäkringen tills vidare omfatta också 17—19 åringar.

Enligt motionärerna i motionen 1973:1741 av herr Bohman m. fl. och
1973:1742 av herrar Petersson i Röstånga och Taube bör alla medborgare
oavsett ålder omfattas av försäkringen. I den förra motionen understryks
angelägenheten av att alla — alltså även de som får rätt till kostnadsfri
tandvård genom folktandvården — ges möjlighet att själva välja tandläkare,
medan motionärerna i motionen 1973:1742 pekar på den särställning
som förslaget ger barn under 6 år genom att dessa är undantagna från
såväl folktandvårdens vårdansvar som från försäkringen. Även i motionen
1973:1755 understryks angelägenheten av att de försäkrade ges möjlighet
till ett fritt tandläkarval. Föräldrar till barn under 6 år bör enligt
motionärernas mening få ersättning från försäkringen.

Det i motionerna aktualiserade spörsmålet om tandvårdsförsäkringens
personkrets är ytterst en avvägningsfråga. Man kan enligt utskottets
mening inte bortse från att det i dag finns många personer i vuxen ålder
som har svåra tandskador och därför är i behov av omfattande
rehabiliteringsåtgärder. Med hänsyn till att folktandvården skall byggas ut
i sådan omfattning att den kan erbjuda alla barn i åldrarna t. o. m. 19 år
en avgiftsfri organiserad tandvård är det enligt utskottets mening rimligt
att endast personer över denna ålder omfattas av försäkringens bestämmelser.
Utskottet vill erinra om att de ungdomar fr. o. m. 17 år som — i
avvaktan på att folktandvården hinner bli tillräckligt utbyggd - inte
tillhör den organiserade vården under övergångstiden skall tillhöra
tandvårdsförsäkringen med rätt att inom folktandvården erhålla 50 %
rabatt på eljest utgående patientavgifter. Även barn i förskoleåldern bör
enligt uttalande av departementschefen få avgiftsfri tandvård under den
övergångstid då de inte omfattas av rätten till organiserad vård. Det torde
f. ö. redan i dag vara praxis bland huvudmännen att inte ta ut
patientavgifter inom barntandvården. Vad särskilt angår frågan om fritt
tandläkarval torde i takt med den organiserade folktandvårdens utbyggnad
möjligheterna att välja tandläkare inom folktandvården komma att
väsentligt förbättras.

1** Riksdagen 1973. 11 sami. Nr 20

SfU 1973:20

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till nu berörda yrkanden i
motionerna 1973:1741, 1973:1742 och 1973:1755.

Anslutningen till försäkringen m. m.

Enligt propositionen skall varje tandläkare som den 1 juli 1973 var
verksam eller efter denna dag avser att påbölja verksamhet i enskild
tandvård föras upp på en särskild förteckning hos den försäkringskassa
inom vars verksamhetsområde verksamheten bedrivs eller avses bedrivas.
Tandläkare som anser sig ha särskilda skäl att vilja stå utanför
försäkringen har möjlighet att begära undantag från den allmänna
anslutningen. Undantagandet innebär att tandläkaren inte blir bunden i
sin arvodessättning men att han inte heller kan få ersättning från
försäkringen för behandling som han utför. Prövning av frågor rörande
undantagande bör enligt uttalande av departementschefen vara restriktiv.
För nya privatpraktiserande tandläkare bör undantagande från försäkringen
kunna komma i fråga endast undantagsvis. Tandläkare som blivit
uppförd på försäkringskassans förteckning över anslutna tandläkare skall
ha rätt att hos försäkringskassan anmäla att han önskar utträda ur
försäkringen. Riksförsäkringsverket bemyndigas dock att förordna om
inskränkning i rätten till utträde om detta skulle visa sig nödvändigt med
hänsyn till de försäkrades möjligheter att inom ett försäkringskasseområde
erhålla tandvård inom försäkringens ram. Reglerna för tandläkarnas
anslutning till och om möjligheterna för dem att utträda ur försäkringen
skall gälla till utgången av år 1975.

Om riksförsäkringsverket finner anledning anta att folktandvårdens
behov av tandläkare skall bli otillräckligt tillgodosett får riksförsäkringsverket
enligt en särskild övergångsbestämmelse intill utgången av år 1975
föreskriva att nya privatpraktiserande tandläkare inte skall tas upp på
förteckningen över de till försäkringen anslutna tandläkarna. Denna
begränsningsregel skall kunna avse hela landet samtidigt och tillämpas på
såväl nyexaminerade tandläkare som på redan verksamma tandläkare i
offentlig tjänst.

I motionerna 1973:1683 av herrar Levin och Westberg i Ljusdal,
1973:1741 av herr Bohman m. fl., 1973:1742 av herrar Petersson i
Röstånga och Taube, 1973:1755 av herr Helén m. fl. och 1973:1757 av
herr Hovhammar m. fl. yrkas att de i propositionen föreslagna anslutningsbestämmelsema
och den nämnda begränsningsregeln skall utgå ur
författningstexten. Även motionen 1973:1753 av herr Fälldin m. fl.
innehåller yrkande att anslutningen skall vara frivillig. Motionärerna i
denna motion kan godta en begränsningsregel förutsatt att den är
betingad av synnerliga skäl och att den endast införs lokalt för en
försäkringskassas verksamhetsområde. Motionärerna menar vidare att en
sådan kontrollåtgärd bör föregås av överläggningar med vederbörande
huvudman för folktandvården och Tandläkarförbundet.

Försäkringsutredningens förslag byggde på frivillig anslutning till

SfU 1973:20

försäkringen. Utredningen ansåg att om den generella tandvårdstaxan
kombinerades med möjligheter till individuell taxebindning det fanns
anledning räkna med att en allmän anslutning av tandläkare till
försäkringen skulle komma till stånd redan från böljan.

Departementschefen har i propositionen utförligt redovisat de skäl
varför han anser att anslutningen till försäkringen inte bör vara frivillig.
Han framhåller att man för att förverkliga reformens syfte måste skapa
garantier för att tandvård i största möjliga utsträckning står till
förfogande för alla försäkrade på försäkringens villkor. Detta i sin tur
förutsätter — menar han — att i stort sett alla nuvarande privatpraktiserande
tandläkare ansluts till försäkringen. Det förhållandet att ett
uppdämt vårdbehov kan väntas föreligga när reformen träder i kraft gör
det enligt hans mening särskilt angeläget att försäkringen fungerar i full
utsträckning redan från böljan.

Utskottet biträder departementschefens uppfattning att en allmän
anslutning av tandläkarna är nödvändig i inledningsskedet om den
allmänna tandvårdsförsäkringen skall fungera tillfredsställande. Utskottet
vill erinra om att Tandläkarförbundet i sitt remissyttrande över försäkringsutredningens
betänkande uttalade tveksamhet beträffande en allmän
anslutning till försäkringen om inte vissa krav — vilka f. ö. inte
tillgodosetts i propositionen — uppfylldes. Tandläkarförbundet har vid
uppvaktning inför utskottet förklarat att man — även om anslutningen
blir frivillig — kan räkna med en tillräcklig anslutning av tandläkare till
försäkringen. Några garantier för en sådan anslutning har emellertid inte
kunnat lämnas. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av departementschefens
uttalanden har utskottet ansett sig böra biträda förslaget om att
tandläkarna i inledningsskedet automatiskt anknyts till försäkringen.
Utskottet vill erinra om att bestämmelserna inte är av permanent
karaktär. De gäller för tiden fram till utgången av år 1975. Som anförts i
propositionen bör man dessförinnan mot bakgrund av erfarenheterna på
nytt pröva frågan om anslutningsformerna för tiden därefter. Den i
propositionen föreslagna regeln som ger riksförsäkringsverket möjlighet
att under en övergångstid av två år begränsa antalet privatpraktiserande
tandläkare inom försäkringen har tillkommit för att så långt möjligt
säkerställa folktandvårdens behov av tandläkare. Behovet av dessa
åtgärder har särskilt betonats av Landstingsförbundet vid remissbehandlingen.
Utskottet delar den av departementschefen framförda uppfattningen
att en sådan begränsningsregel kan komma att effektivt motverka
den ogynnsamma effekt på rekryteringen av tandläkare till folktandvården
som försäkringen eljest skulle kunna få. Utskottet anser sig därför
böra biträda propositionen även på denna punkt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till samtliga de motionsyrkanden
som avser tandläkarnas anslutning till och rätt till utträde ur
försäkringen. Utskottet avstyrker också bifall till yrkandena om avslag på
eller modifieringar i den föreslagna begränsningsregeln.

Motionärerna i motionen 1973:1753 anser det angeläget att man noga
följer utvecklingen av tandvårdsförsäkringen så att en överströmning av

SfU1973:20

tandläkare från folktandvården till privatpraktik inte kommer till stånd.
De menar också att man, för att utröna om vidtagna åtgärder är
tillräckliga, i god tid före utgången av år 1975 bör ta ställning till frågan i
vad mån begränsningsåtgärder är nödvändiga för tiden efter år 1975.

Den av utskottet tillstyrkta utformningen av begränsningsregeln
tillgodoser syftet att motverka en överströmning av tandläkare från
folktandvården till privatpraktik. Enligt förslaget i propositionen skall
också en särskild tandvårdsdelegation inrättas hos riksförsäkringsverket.
Denna skall ha till uppgift bl. a. att kontinuerligt följa utvecklingen i
fråga om försäkringen. Enligt utskottets mening kan det förutsättas att
delegationen därvid också kommer att kunna tillgodose önskemål av den
art som motionärerna avser. Något särskilt tillkännagivande torde därför
inte vara erforderligt. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionen
1973:1753 även i denna del.

Försäkringens ersättningsregler

Genom tandvårdsförsäkringen skall kostnaden för samtliga typer av
tandbehandling kunna ersättas. För försäkringen skall gälla en särskild
tandvårdstaxa. Beloppen enligt denna taxa skall betalas av patienten och
försäkringen till hälften vardera. I den mån den sammanlagda kostnaden
för tandvård under en behandlingsomgång överstiger 1 000 kr. skall
försäkringen ersätta det överskjutande beloppet till 75 procent. Vid en
behandlingskostnad på t. ex. 2 000 kr. skall alltså patienten betala 750
kr. och försäkringen 1 250 kr. Under en övergångstid skall vid behandling
med hel över- eller underkäksprotes samt helprotes försäkringen alltid
ersätta 75 procent av patientens kostnader. Kostnader för ädla metaller
och proteständer skall helt ersättas av försäkringen. Detsamma gäller
protetisk tandvård, som ingår som ett led i behandlingen av patienter
med medfödd eller förvärvad ansikts- eller käkmissbildning, samt
tandregleringsvård för patienter med läpp-, käk- eller gommissbildningar.

I motionerna 1973:1741 av herr Bohman m. fl. yrkas riksdagsuttalande
av innebörd att återbäringen från den allmänna försäkringen — oavsett
vårdform — skall utgöra 75 procent av tandvårdskostnaden enligt en
särskild återbäringstaxa. Tre motioner tar upp frågan om den förebyggande
tandvården. Motionärerna i motionen 1973:1753 anser sålunda att
sådan vård bör ersättas till 75 procent av försäkringen. De yrkar häijämte
att den förslagna självkostnadsandelen blir föremål för översyn och att
riksdagen uttalar att regelbundna tandläkarbesök skall utgöra förutsättning
för den högre ersättningsnivån i fråga om tandvårdskostnader
överstigande 1 000 kr. Motionärerna i motionen 1973:1756 anser att
försäkringen bör ersätta 75 procent av kostnaderna för förebyggande
vård. För vissa i förebyggande behandling ingående åtgärder som utförs
vid specialkliniker bör — menar de — kostnaden beräknas enligt
läkarvårdstaxan. I motionen 1973:1683 slutligen yrkas att riksdagen ger
till känna att man genom en differentiering av tandvårdsrabatten särskilt
bör främja den förebyggande tandvården.

SfU 1973:20

Utskottet har tidigare framhållit att det i propositionen framlagda
förslaget är val ägnat att tillgodose försäkringens syfte att göra god
tandvård tillgänglig till en för alla medborgare överkomlig kostnad.
Utskottet kan därför i princip tillstyrka propositionen i vad den avser
försäkringens kompensationsnivå. I fråga om den förebyggande vården
vill utskottet framhålla följande. Individuellt inriktade förebyggande
åtgärder torde vara av mycket stor betydelse om man skall kunna minska
förekomsten av tandsjukdomar. Det måste därför med tillfredsställelse
noteras att tandvårdsförsäkringen enligt propositionens förslag även
omfattar förebyggande åtgärder och därvid också åtgärder som utförs av
tandhygienist och specialutbildad tandsköterska. I jämförelse med
förekommande utländska system innebär detta en viktig principiell
skillnad som ger den föreslagna svenska tandvårdsförsäkringen en särskilt
framåtsyftande innebörd. Utskottet vill således instämma i den grundläggande
uppfattning om försäkringsersättning även för förebyggande
åtgärder som kommer till uttryck i propositionen. De i nämnda motioner
framförda synpunkterna på frågan om en högre försäkringsandel än enligt
normalregeln då det gäller de särskilda förebyggande åtgärderna förtjänar
enligt utskottets mening samtidigt beaktande. Även om det kan finnas
skäl för att som anförts i propositionen avvakta erfarenheterna av den
föreslagna helt nya principen beträffande ersättning från den allmänna
försäkringen för förebyggande åtgärder anser utskottet att den särregel
om en utsträckning av försäkringsandelen från 50 procent till 75 procent
som enligt propositionen skall gälla för vissa behandlingsåtgärder bör
kunna omfatta även särskilda förebyggande åtgärder redan vid försäkringens
införande. En jämkning i enlighet härmed av reglerna om
försäkringsandelen bör ske vid Kungl. Majis fastställande av tandvårdstaxan
redan fr. o. m. 1974. Eftersom de förebyggande åtgärderna enligt
propositionen är avsedda att regleras genom timbelopp i tandvårdstaxan,
framstår det av ekonomiska skäl som angeläget att kontrollåtgärder
beträffande tandläkarnas tidsdebitering för vissa av dessa åtgärder införs i
anslutning till tandvårdstaxan. Utskottet förutsätter att erforderliga
regler härom kan utarbetas av riksförsäkringsverket efter beredning i
tandvårdsdelegationen. De merkostnader för försäkringen som kan väntas
bli följden av att självkostnadsandelen för den förebyggande vården
minskar bör genom sådana kompletterande regler kunna begränsas. De
merkostnader som uppkommer bör i enlighet med grunderna för
försäkringens finansiering täckas till en tredjedel av statsbidrag, till 40
procent av arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen och i övrigt av de
försäkrades sjukförsäkringsavgifter. Utskottet förutsätter att man inom
folktandvården i största möjliga utsträckning söker tillgodose behovet av
förebyggande vård även för de åldersgrupper vilka under en övergångstid
inte omfattas av organiserad vård. Genom vad utskottet nu anfört får
yrkandena i motionerna 1973:1683, 1973:1753 och 1973:1756 i nu
berörd del anses tillgodosedda.

Av det anförda framgår att utskottet inte är berett att godta en
generell försäkringsandel om 75 procent. Utskottet avstyrker därför bifall

SfU 1973:20

till motionen 1973:1741 i denna del. Utskottet anser sig inte heller böra
biträda yrkandet i motionen 1973:1753 om en översyn av självkostnadsandelen
och om att regelbundna tandläkarbesök skall utgöra en förutsättning
för den högre ersättningsnivån i fråga om kostnader som överstiger
1 000 kr. Det åligger enligt propositionen riksförsäkringsverket att
noggrant följa utvecklingen i fråga om försäkringen och dess effekter på
tandvården i allmänhet samt på vårdefterfrågan och på tandtillståndet
hos olika befolkningsgrupper. Det kan enligt utskottets mening förutsättas
att verket, som i sitt arbete kommer att ha tillgång till särskild
expertis, framlägger de förslag till justeringar i ersättningssystemet som
verket kan finna påkallade. Vad särskilt angår kravet på att regelbundna
tandläkarbesök skall utgöra en förutsättning för en högre kompensationsnivå,
då tandvårdskostnadema uppgår till stora belopp, skulle enligt
utskottets mening en bestämmelse av sådant innehåll kunna leda till icke
önskvärda effekter för vissa patientgrupper med stort tandvårdsbehov
samtidigt som den kan väntas ge upphov till tillämpningssvårigheter.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:1753 i
berörda delar. Utskottet, som förordat en 75-procentig kompensationsnivå
i fråga om förebyggande åtgärder, avstyrker också bifall till yrkandet i
motionen 1973:1756 om att kostnaderna för vissa i förebyggande
behandling ingående åtgärder som utförs vid specialkliniker skall beräknas
enligt läkarvårdstaxan. Erfarenheterna av den nya försäkringen får
enligt utskottets mening visa om det finns behov av en sådan särskild
ersättningsregel.

I den vid riksdagens början väckta motionen 1973:426 av herr
Ångström har yrkats sådan ändring i lagen om allmän försäkring att
ersättning för resor i samband med tandvård kan utgå till kvinna under
tid då hon är havande eller inom 270 dagar efter förlossningen. Utskottet
vill med anledning härav erinra om att den föreslagna tandvårdsförsäkringen
ger ersättning för kostnader för resor till tandläkare i den mån
kostnaderna överstiger 15 kr. per besök. Yrkandet i motionen kan således
numera anses vara i huvudsak tillgodosett. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen.

Tandvårdstaxan

Som framgår av det föregående kommer för försäkringen att gälla en
särskild tandvårdstaxa avsedd att vara en maximitaxa såväl för den
behandling som en till försäkringen ansluten tandläkare utför som för
den tandvård som ges vid folktandvårdens olika polikliniker och vid de
odontologiska fakulteterna. Tandvårdstaxan, som utarbetats av 1970 års
utredning om tandvårdsförsäkring, knyter i första hand an till den
prestation som utförts i kombination med tidsdebitering i vissa fall.

Som en övergångsåtgärd vid försäkringens ikraftträdande har möjlighet
öppnats till individuell taxebindning. De tandläkare som kan styrka att
de har en omkostnadsnivå som klart överstiger den som gäller för
försäkringens tandvårdstaxa och som under år 1971 arbetat minst 1 600

SfU 1973:20

timmar i sin privatpraktik skall sålunda ha rätt att överskrida tandvårdstaxans
belopp med mellan 5 och 20 procent. Specialisttandläkare, som
sedan år 1972 varit verksamma som privatpraktiserande tandläkare, skall
ha rätt att tillämpa en särskild taxa för behandlingar inom sitt eget
specialistområde. Denna undantagsregel skall dock inte gälla specialisttandläkare
inom ämnesområdet bamtandvård.

Enligt motionärerna i motionen 1973:1741 av herr Bohman m. fl. bör
en bunden vårdtaxa endast tillämpas i fråga om enklare arbeten.
Arvodessättningen bör i övrigt vara fri och kombineras med en fast
återbäringstaxa. Motionärerna i motionen 1973:1742 av herrar Petersson
i Röstånga och Taube anser att den fasta taxan bör anpassas till
kostnadsutvecklingen och således indexregleras. I motionen 1973:1755
hävdar herr Helén m. fl. att specialisterna bör få möjlighet att tillämpa en
särskild taxa som är bättre anpassad till deras särskilda förhållanden.
Samma motionärer menar att tidsdebitering vid fastställande av tandvårdstaxa
kan vara av betydelse särskilt för handikappade. Enligt
motionen 1973:1756 av herr Hermansson m. fl. bör all tandvård
arvoderas med en indexreglerad timersättning, medan motionärerna i
motionen 1973:1768 av herr Nordgren m. fl. anser att tandtekniska
laboratorier — liksom tandläkare — bör ha möjlighet tillämpa individuell
taxebindning. I motionen 1973:1753 av herr Fälldin m. fl. yrkas översyn
av taxornas utformning, medan motionärerna i motionen 1973:1740 av
fru Berglund m. fl. anser att arvodesnivån för tandhygienister, vilken
enligt den föreslagna tandvårdstaxan skall uppgå till 90 kr. i timmen, bör
reduceras.

Yrkandet i motionen 1973:1741 betyder att den i propositionen
föreslagna taxebindningen av tandläkarna till stor del upphävs.
Propositionens förslag om taxebindning innebär att tandläkarna blir
skyldiga att i sin taxesättning hålla sig till de belopp som anges i en av
Kungl. Majd fastställd tandvårdstaxa. Utskottet vill i likhet med
departementschefen understryka att taxebindningen är en av de grundläggande
förutsättningarna för tandvårdsförsäkringens införande och en
viktig garantiregel i försäkringssystemet. Utskottet avstyrker därför bifall
till motionen 1973:1741 i denna del.

Den tandvårdstaxa som föreslagits av försäkringsutredningen och som
godtagits i propositionen bygger på ett ersättningssystem som redan i dag
tillämpas av de privatpraktiserande tandläkarna. Även utskottet anser sig
därför böra i princip biträda försäkringsutredningens förelag. Representanter
för de odontologiska fakulteterna vid universiteten i Göteborg och
Lund har vid uppvaktning inför utskottet understrukit att ett renodlat
prestationslönesystem i patientvårdande verksamhet kan få mindre
önskvärda effekter. Bl. a. har nämnts den styreffekt på val av behandlingsåtgärd
som ersättningssystemet kan få. Liknande synpunkter har för
övrigt framkommit vid remissbehandlingen av försäkringsutredningens
betänkande. Utskottet vill erinra om att riksförsäkringsverket, sedan
erfarenhet vunnits av det nya ersättningssystemet, har att pröva frågan
om en försöksverksamhet med alternativa ersättningssystem och att
därvid också ta ställning till lämpligheten av en ren timersättning.

SfU 1973:20

Utskottet vill i likhet med departementschefen betona angelägenheten av
en noggrann uppföljning redan från början av taxans effekter. Utskottet
understryker departementschefens uttalande om att riksförsäkringsverket
redan från början genom olika undersökningar skall följa utfallet av
tandvårdstaxan. Om dessa undersökningar visar att taxan eller vissa delar
därav ger ett för högt utfall för tandläkarna bör det ankomma på
riksförsäkringsverket att snarast möjligt föreslå de ändringar i taxan som
kan befinnas motiverade. Kostnader för sådana undersökningar liksom
för information till allmänheten bör kunna finansieras enligt de regler
som gäller för sjukförsäkringen. Med det anförda anser utskottet sig böra
avstyrka bifall till motionerna 1973:1741, 1973:1742, 1973:1753,
1973:1755 och 1973:1756 ivad de innehåller yrkanden om ändringar av
eller modifieringar i det föreslagna taxesystemet. Det i motionen
1973:1768 framförda kravet på att tandtekniska laboratorier skall ha
möjlighet att tillämpa individuell taxebindning anser utskottet sig inte
heller kunna biträda.

Den i motionen 1973:1740 aktualiserade frågan om arvode till
tandhygienist har uppmärksammats i vissa remissyttranden över försäkringsutredningens
betänkande. Sålunda har förvaltningsutskotten i Norrbottens
och i Kopparbergs läns landsting uttalat att den föreslagna
ersättningsnivån ligger väl högt. Utskottet delar denna uppfattning men
är inte berett att för sin del fixera arvodet till något bestämt belopp.
Utskottet förutsätter emellertid att en omprövning av beloppet sker.
Utskottet hemställer att riksdagen ger till känna vad utskottet sålunda
anfört.

Administration

Tandvårdsförsäkringen skall enligt förslaget administreras av de allmänna
försäkringskassorna med riksförsäkringsverket som tillsyns- och
besvärsmyndighet. Vid försäkringskassorna skall finnas förtroendetandläkare
med uppgift att tillhandahålla kassorna odontologisk sakkunskap
och biträda kassorna i svårare ersättningsärenden. Riksförsäkringsverket
skall ha tillgång till övertandläkare, som skall verka för enhetlighet i
förtroendetandläkamas bedömningar och biträda verket i besvärsärenden
rörande tandvårdsförsäkringen.

Hos riksförsäkringsverket skall finnas ett särskilt beredningsorgan,
riksförsäkringsverkets tandvårdsdelegation. Denna skall ha till uppgift att
kontinuerligt följa utvecklingen i fråga om försäkringen och bereda frågor
angående tandvårdstaxan. I delegationen skall ingå representanter
för riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, huvudmännen för folktandvården
samt tandläkarna och tandteknikerna.

Motionärerna i motionen 1973:1741 av herr Bohman m. fl. anser att
såväl den bundna som den i motionen föreslagna återbäringstaxan bör
fastställas vid förhandlingar med tandläkarnas och tandteknikernas
fackliga organisationer. Ett liknande yrkande återfinns i motionen
1973:1755. Enligt motionen 1973:1757 av herr Hovhammar m. fl. bör
privattandläkarna beredas tillfälle till överläggningar om tandvårdstaxans

SfU 1973:20

framtida innehåll och utformning. Motionärerna i motionen 1973:1755
av herr Helén m. fl. understryker att tandvårdsdelegationen noga bör
följa tandvårdsförsäkringens verkningar på tandvården och det samhällsekonomiska
utfallet av tandvårdsförsäkringen. I motionen 1973:1754 av
fru Gradin m. fl. yrkas riksdagsuttalande av innehåll att såväl riksförsäkringsverket
som försäkringskassorna skall förses med förtroendetandtekniker,
medan motionärerna i motionen 1973:1756 yrkar avslag på
förslaget om förtroendetandläkarorganisation och i stället föreslår införandet
av länstandläkare med uppgift att verka för genomförandet av
enhetliga vårdprinciper inom såväl privat- som folktandvård. I samma
motion yrkas att instruktionen för tandläkare inom folktandvården skall
bibehållas och att folktandvårdsplan även i fortsättningen skall fastställas
av socialstyrelsen.

Vad först angår det i motionerna 1973:1755 framställda yrkandet
avseende tandvårdsdelegationens uppgifter torde detta vara tillgodosett
med propositionens förslag. Tandvårdsdelegationen skall nämligen biträda
riksförsäkringsverket med beredning av frågor som gäller tandvårdsförsäkringen.
Som framhållits i propositionen skall därvid ske en uppföljning
av försäkringens effekter på tandvården och det ekonomiska utfallet av
försäkringen. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till detta motionsyrkande.

Vad härefter angår den i motionerna 1973:1741, 1973:1755 och
1973:1757 aktualiserade frågan om tandläkarnas förhandlingsrätt respektive
rätt till överläggningar när det gäller tandvårdstaxan vill utskottet
erinra om att propositionen i denna del helt innebär ett godtagande av
det förslag som försäkringsutredningen under medverkan av representanter
för Tandläkarförbundet framlagt. Tandvårdstaxan skall beredas i den
tidigare nämnda tandvårdsdelegationen där såväl tandläkarnas som
tandteknikernas organisationer skall vara representerade. I enlighet med
utredningens förslag kommer dessa organisationer således att vara
företrädda vid de överläggningar om tandvårdstaxan som skall ske i
tandvårdsdelegationen. På grund härav avstyrker utskottet bifall även till
dessa motionsyrkanden.

Utskottet kan inte heller biträda den i motionen 1973:1754 framförda
uppfattningen att det bör finnas särskilda förtroendetandtekniker hos
riksförsäkringsverket eller hos försäkringskassorna. Det bör i sammanhanget
erinras om att riksförsäkringsverket enligt departementschefen
bör ha till uppgift att uppmärksamma denna fråga och föreslå de åtgärder
vartill de närmare erfarenheterna av försäkringen kan föranleda.

Vad slutligen angår yrkandet i motionen 1973:1756 om en länstandläkarorganisation
vill utskottet framhålla att tillsynen över tandläkarna
inom folktandvården liksom hittills i huvudsak kan utövas av folktandvårdens
ledning. När det gäller tandläkarna inom den enskilda tandvården
kan såsom framhållits i propositionen förutsättas att socialstyrelsen
närmare överväger den framtida tillsynen av dessas verksamhet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionsyrkandet. Med hänvisning till vad som
anförts i propositionen om folktandvårdens författningsutformning

SfU 1973:20

avstyrker utskottet också yrkandena i samma motion om att instruktionen
för tandläkare inom folktandvården bibehålls och att folktandvårdsplan
— liksom hittills — skall fastställas av socialstyrelsen.

Försäkringens finansiering

I prop. 1973:46 har chefen för socialdepartementet lagt fram förslag
till de ändringar av finansieringsreglerna för sjukförsäkringen som
påkallas av den nya utformningen av sjukpenningförsäkringen (prop.
1973:46), av den nuvarande moderskapsförsäkringens omvandling till en
föräldraförsäkring med garantinivå (prop. 1973:47) och av införandet av
den i den nu aktuella propositionen föreslagna tandvårdsförsäkringen.
Förslaget innebär att kostnaderna skall täckas till en tredjedel av
statsbidrag, till 40 procent av arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen
och i övrigt av de försäkrades egenavgifter.

I motionen 1973:1683 av herrar Levin och Westberg i Ljusdal yrkas att
arbetsgivaravgiften höjs med 0,3 procent i stället för med 0,6 procent av
avgiftsunderlaget och att det inkomstbortfall som härigenom uppstår
täcks med en särskild punktskatt på sådana sockerhaltiga s. k. mellanmålsprodukter
som inte redan är föremål för sådan beskattning. I
motionen 1973:1741 av herr Bohman m. fl. yrkas att de försäkrades
egenavgifter höjs med ytterligare 0,3 procent av avgiftsunderlaget.
Höjningen är avsedd att finansiera den kostnadsökning på omkring 200
milj. kr. om året som kan beräknas bli en följd av motionärernas förslag
att tandvårdsförsäkringen skall ersätta 75 procent av kostnaderna för all
tandvård. Motionärerna i motionen 1973:1769 av herr Nordgren m. fl.
slutligen anser att den del av den allmänna tandvårdsförsäkringen som
enligt propositionen skall bekostas av arbetsgivaravgifter i stället bör
finansieras genom höjda egenavgifter.

Utskottet har vid sin behandling av prop. 1973:46 enhälligt tillstyrkt
de i denna proposition angivna grunderna för försäkringens finansiering.
Ett bifall till det i sistnämnda motion framförda kravet att viss del av
kostnaderna för tandvårdsförsäkringen skall bestridas med höjda egenavgifter
i stället för med höjda arbetsgivaravgifter skulle innebära att man
frångick de principer för sjukförsäkringens finansiering som förordats i
prop. 1973:46. Utskottet avstyrker därför bifall till detta yrkande.

Yrkandet i motionen 1973:1741 om höjning av de försäkrades
egenavgifter med ytterligare 0,3 procent av avgiftsunderlaget har — med
den ståndpunkt utskottet intagit i fråga om en generell uppräkning av
försäkringsandelen inom tandvårdsförsäkringen till 75 procent — förfallit.

Vad slutligen angår den i motionen 1973:1683 aktualiserade frågan om
punktbeskattning av vissa sockerhaltiga s. k. mellanmålsprodukter har
utskottet inhämtat yttrande från skatteutskottet. Yttrandet är fogat som
bilaga till detta betänkande. Socialförsäkringsutskottet kan i allt väsentligt
instämma i de praktiska och principiella synpunkter på en beskattning
av den art motionärerna avser som skatteutskottet framfört och
avstyrker följaktligen bifall också till motionen 1973:1683 i nu berörda

SfU 1973:20

del. Utskottet har i annat sammanhang understrukit betydelsen av den
förebyggande tandvården. I en sådan vård bör rimligen också ingå att
genom regelbunden information sprida kännedom om värdet av goda
kostvanor.

Övriga yrkanden

Några motionärer har tagit upp frågor utan direkt samband med de i
propositionen framlagda förslagen. I motionen 1973:1741 av herr
Bohman m. fl. yrkas sålunda att riksdagen föreläggs förslag om hur en
regelbunden tandhälsovård med effektiva förebyggande åtgärder skall
anordnas. Motionärerna i motionen 1973:1756 anser att man bör inleda
en fortlöpande epidemiologisk kontroll av tandhälsan. Samma motionärer
har i särskilda motioner 1973:422 och 1973:458 yrkat att barntandvården
— via skol- och folktandvården samt mödravårdscentralerna —
utan särskild kostnad tilldelas fluortabletter inom tandvårdsförsäkringens
ram, att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om åtgärder som syftar till
vidgad fortbildning och införandet av fler differentierade tjänster och
personliga förordnanden inom folktandvården, att särskilda bamtandvårdare
— med en grundutbildning likvärdig tandläkares — utbildas med
speciell inriktning på uppgifterna inom bamtandvården och att frågan om
ökad användning av tandhygienister blir föremål för prövning.

De i motionerna 1973:1741 och 1973:1756 berörda frågorna liksom
den i motionen 1973:422 aktualiserade frågan om kostnadsfri tilldelning
av fluortabletter har nära samband med de förebyggande tandvårdsåtgärderna.
Utskottet vill erinra om de omfattande uppgifter som enligt
propositionen ankommer på riksförsäkringsverket och den till verket
knutna tandvårdsdelegationen. I dessa uppgifter ingår att studera bl. a.
försäkringens effekter på tandvården i allmänhet, på vårdefterfrågan och
på tandtillståndet hos olika befolkningsgrupper. Riksförsäkringsverket,
som i vårdfrågoma skall samarbeta med socialstyrelsen, kommer härigenom
att till sitt förfogande få ett omfattande material som kan tjäna till
ledning vid bedömningen av tandhälsofrågor. Det kan enligt utskottets
mening förutsättas att verket kommer att vidta de åtgärder som verket
mot bakgrund härav anser motiverade. Om önskvärda effekter på
tandhälsotillståndet skall kunna säkerställas bör enligt utskottets mening
införandet av en tandvårdsförsäkring kompletteras med en intensifierad
upplysningsverksamhet inriktad på såväl arten och omfattningen av de
förmåner vilka kan erhållas genom försäkringen som på betydelsen av en
regelbunden tandvård. Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat
motionerna 1973:1741 och 1973:1756 i nu berörda delar.

Inom odontologin torde i dag råda praktiskt taget fullständig enighet
om att fluor har en avsevärd karieshämmande effekt. Socialstyrelsen har i
cirkulär 1971:69 fastslagit att barn från 6 månaders ålder — vid låg
fluorhalt i dricksvattnet — bör erhålla fluortillskott genom fluortabletter
och att tabletterna i 6 — 7 års åldern bör ersättas med lokal
fluorbehandling i samband med att de permanenta tänderna börjar bryta
fram.

SfU 1973:20

Utskottet förutsätter att dessa frågor ägnas uppmärksamhet inom den
av folktandvården anordnade barntandvården. Eftersom barntandvården
skall ingå i folktandvårdens vårdansvar och således inte omfattas av
tandvårdsförsäkringen anser utskottet sig böra avstyrka bifall till motionen
1973:422 i denna del.

De i motionen 1973:458 berörda frågorna avseende bamtandvårdare
och tandhygienister bör man enligt utskottets mening ta ställning till
först sedan närmare erfarenheter vunnits av den föreslagna utbyggnaden
av folktandvården och av den nya försäkringen. Utskottet avstyrker
därför denna motion. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att viss
utbildning av tandhygienister sedan en tid tillbaka förekommer i Malmö
och Örebro.

Vad angår den i motionen 1973:422 aktualiserade frågan om vidgad
fortbildning inom folktandvården vill utskottet erinra om att landstingen
redan i dag bedriver en omfattande utbildningsverksamhet för sina
tandläkare. Det kan enligt utskottets mening — med den utbyggnad av
folktandvården som föreslås i propositionen — förutsättas att denna
utbildningsverksamhet kommer att fortgå och utvidgas. Det i samma
motion berörda spörsmålet om införande i ökad utsträckning av
personliga tjänster m. m. inom folktandvården är en fråga för folktandvårdens
huvudmän. Utskottet avstyrker därför bifall till denna motion i
berörda del.

Mot de delar av propositionen som i det föregående inte upptagits till
särskild behandling har utskottet inte funnit anledning till erinran.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

1. beträffande folktandvårdens utbyggnad

att riksdagen avslår motionen 1973:1741 i motsvarande del;

2. beträffande tandvårdsförsäkringens personkrets

att riksdagen med bifall till propositionen 1973:45 och med
avslag på motionerna 1973:1741, 1973:1742 och 1973:1755,
samtliga motioner i motsvarande del, antar den i propositionen
1973:45 föreslagna lydelsen av 2 kap. 3 § och punkten 2 av
övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i lagen (1962:
381) om allmän försäkring;

3. beträffande frågan om fritt tandläkarval

att riksdagen avslår motionen 1973:1755 i motsvarande del;

4. beträffande den automatiska anslutningen av tandläkare till försäkringen
och begränsningsregeln m. m.

att riksdagen med bifall till propositionen 1973:45 och med
avslag på motionerna 1973:1683, 1973:1741, 1973:1742,
1973:1753, 1973:1755 och 1973:1757, samtliga motioner i

SfU 1973:20

motsvarande del, antar de delar av det vid propositionen fogade
förslaget till övergångsbestämmelser till lagen om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring, vilka inte behandlats
under 2. ovan;

5. beträffande övriga författningsförslag i propositionen

att riksdagen med avslag på motionen 1973:1756, i vad den
innehåller yrkande om avslag på förslaget om förtroendetandläkarorganisation,
antar

a. de delar av det vid propositionen 1973:45 fogade förslaget till
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring vilka
inte behandlats under 2. och 4. ovan,

b. följande vid propositionen 1973:45 fogade förslag till

I folktandvårdslag,

II lag om ändring i förordningen (1962:385) angående
ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring
(sjukreseförordningen),

III lag om upphävande av förordningen (1950:606) om
kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården;

6. beträffande försäkringsandelen vid förebyggande vård

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:1683, 1973:
1753 och 1973:1756, samtliga motioner i motsvarande del, ger
Kungl. Maj d till känna vad utskottet anfört;

7. beträffande en generell försäkringsandel om 75 procent

att riksdagen avslår motionen 1973:1741 i motsvarande del;

8. beträffande översyn av självkostnadsandelen

att riksdagen avslår motionen 1973:1753 i motsvarande del;

9. beträffande frågan om att regelbundna tandläkarbesök skall utgöra
förutsättning för 75-procentig kompensation vid kostnader överstigande
1 000 kr.

att riksdagen avslår motionen 1973:1753 i motsvarande del;

10. beträffande ersättning för vissa i förebyggande behandling ingående
åtgärder vilka utförs vid specialkliniker

att riksdagen avslår motionen 1973:1756 i motsvarande del;

11. beträffande rätt till reseersättning under och i anslutning till
havandeskap

att riksdagen avslår motionen 1973:426;

12. beträffande arvodesnivån för tandhygienist

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1740 ger Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört;

SfU 1973:20

13. beträffande tandvårdstaxan i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1973:1741, 1973:1742, 1973:
1753, 1973:1755 och 1973:1756, samtliga motioner i motsvarande
del, samt motionen 1973:1768;

14. beträffande tandläkarnas förhandlingsrätt och rätt till överläggningar

att riksdagen avslår motionerna 1973:1741, 1973:1755 och
1973:1757, samtliga motioner i motsvarande del;

15. beträffande frågan om förtroendetandtekniker hos försäkringskassor
och riksförsäkringsverket

att riksdagen avslår motionen 1973:1754;

16. beträffande administrationsfrågor i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1973:1755och 1973:1756, båda
i motsvarande del;

1 7. beträffande finansieringen

att riksdagen avslår motionerna 1973:1769, 1973:1683 och
1973:1741, de båda sistnämnda i motsvarande del;

18. beträffande punktbeskattning av vissa s. k. mellanmålsprodukter

att riksdagen avslår motionen 1973:1683 i motsvarande del;

19. beträffande frågan om regelbunden tandhälsovård

att riksdagen avslår motionen 1973:1741 i motsvarande del;

20. beträffande fortlöpande epidemiologisk kontroll av tandhälsan
att riksdagen avslår motionen 1973:1756 i motsvarande del;

21. beträffande kostnadsfri tilldelning av fluortabletter inom barntandvården att

riksdagen avslår motionen 1973:422 i motsvarande del;

22. beträffande frågan om fortbildning inom folktandvården

att riksdagen avslår motionen 1973:422 i motsvarande del;

23. beträffande frågan om barntandvårdare och tandhygienister

att riksdagen avslår motionen 1973:458.

Stockholm den 9 maj 1973

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1973:20

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), fröken Sandell (s), herrar Ringaby
(m), Karlsson i Ronneby (s), Persson i Stockholm (s), fru Håvik (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Andersson i Nybro (c), fröken
Bergström (fp), herrar Andersson i Ljung (m) och Hagberg (vpk).

Reservationer

beträffande folktandvårdens utbyggnad

I av herrar Ringaby (m) och Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med
”Folktandvården skall” och slutar på s. 17 med ”berörda del” bort ha
följande lydelse:

Enligt propositionen kommer folktandvården i slutet av 1970 att
erhålla lagstadgad skyldighet att kostnadsfritt erbjuda tandvård åt barn
och ungdom t. o. m. 19 års ålder. Dessutom skall hela specialisttandvården
och 35 procent av vuxentandvården åläggas folktandvården. För att
klara denna målsättning tillförsäkras folktandvården långtgående garantier
och subventioner. Således skall en särskild garantiregel svara för ”att
landstingets nettokostnad för folktandvården inte blir större än före
reformen”. Vidare skall i princip alla nyutexaminerade tandläkare
tillföras folktandvården, och dennas tjänstetandläkare kommer att bindas
till sina anställningar efter 1974. Ersättning skall även utgå till landstingen
”för att göra det möjligt att redan under 1973 anställa nya
tandläkare i större utsträckning än som tidigare planerats”. Utskottet
finner det olämpligt att på detta sätt framtvinga utbyggnaden av
folktandvården till en på förhand fixerad andel av tandvårdsutbudet för
vuxna. För en viss återhållsamhet talar bl. a. det förhållandet att nya,
effektivt förebyggande metoder mot karies och tandlossning kan tänkas
bli tillgängliga för praktiskt bruk i framtiden. Intensiv forskning bedrivs
på detta område. Vidare medför själva införandet av en tandvårdsförsäkring
att den efterfrågan på folktandvård som tidigare styrts av prissubventioneringen
sannolikt i betydande utsträckning kommer att riktas
mot privattandvården. Utskottet delar således den i motionen
1973:1741 framförda meningen att folktandvården skall byggas ut i den
takt som efterfrågeutvecklingen motiverar med all hänsyn tagen till det
fria konsumtionsvalet. Den snabbt ökande tillgången på tandläkare torde
garantera att behovet inom såväl den privata som den offentliga
tandvårdssektorn blir tillgodosett utan att statsmakterna tillgriper särskilda
styrmedel.

dels att utskottet under punkten 1 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1741 i motsvarande
del ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört
angående utbyggnaden av folktandvården;

SfU 1973:20

beträffande tandvårdsförsäkringens personkrets

II av herrar Ringaby (m) och Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 17 med
”Det i” och slutar på s. 18 med ”och 1973:1755” bort ha följande
lydelse:

I motionen 1973:1741 understryker motionärerna vikten av möjligheten
till fritt tandläkarval. De som enligt propositionens förslag erhåller
rätt till fri tandvård genom folktandvårdens försorg undandras denna
rätt. Inom folktandvården kan patienterna aldrig få möjlighet att själva
välja tandläkare eller ens behålla anvisad tandläkare. Utskottet delar
motionärernas mening. Även de patienter, som folktandvården erbjuder
kostnadsfri vård, bör ha möjlighet till tandvård i privat regi på samma
villkor som de som ej kan erhålla kostnadsfri folktandvård. Den
omständigheten att förskolebarnen inledningsvis inte kommer att omfattas
av folktandvårdens vårdansvar styrker utskottets uppfattning i denna
fråga än mer.

Utskottet anser sig därför böra biträda yrkandet i motionen
1973:1741. Härigenom blir också yrkandena i motionerna 1973:1742
och 1973:1755 tillgodosedda.

dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa

att riksdagen med anledning av propositionen 1973:45, med
bifall till motionerna 1973:1741 och 1973:1742 samt med
anledning av motionen 1973:1755, samtliga motioner i
motsvarande del

a. antar följande såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse av 2 kap. 3 § lagen om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring:

Kungl. Maj:ts förslag

Ersättning för

Reservanternas förslag
2 kap.

3 §

- — i sänder.

Vad som sägs i första stycket
gäller ej utgifter för tandvård åt
försäkrad, som icke fyller minst
tjugu år under det år dä vården
Medes. Om avgiftsfri tandvård åt
sådan försäkrad stadgas i folktandvårdslagen
(1973:00). Konungen
meddelar bestämmelser om ersättning
till den som ombesörjer sådan
vård.

Om avgiftsfri tandvård åt försäkrad
som icke fyller minst tjugu
år under det år vården Medes
stadgas i folktandvårdslagen
(1973:00). Konungen meddelar bestämmelser
om ersättning till den
som ombesörjer sådan vård.

För utgifter

av riksförsäkringsverket.

SfU 1973:20

b. beslutar att punkten 2 av övergångsbestämmelserna till
lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
skall utgå och att i enlighet härmed punkterna 3-12 i stället
skall erhålla nummerbeteckningarna 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10
resp. 11;

III av herr Jonsson i Mora (fp) och fröken Bergström (fp) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 17 rad 6
nedifrån med ”Det torde” och slutar på s. 18 rad 2 uppifrån med ”och
1973 :1755” bort ha följande lydelse:

Det torde f. ö. redan i dag vara praxis bland huvudmännen att inte ta
ut patientavgifter inom bamtandvården. Föräldrar som anlitar privatpraktiserande
tandläkare bör emellertid enligt utskottets mening ha möjlighet
att erhålla vård för barnen hos samma tandläkare. Detta bör kunna ske
inom försäkringens ram så länge som bamtandvården inte byggts ut i
erforderlig omfattning. Ersättning bör kunna utbetalas genom moderns
eller faderns försäkring. Enligt utskottets mening bör även barn under sex
år omfattas av försäkringen under en övergångstid. Med det anförda
tillstyrker utskottet motionen 1973:1755 i berörd del men anser sig inte
kunna biträda motionerna 1973:1741 och 1973:1742, vilka föreslår att
alla skall omfattas av försäkringen oavsett ålder.

dels att utskottet under punkten 2 bort hemställa

att riksdagen med anledning av propositionen 1973:45 samt
med bifall till motionen 1973:1755 och med avslag på
motionerna 1973:1741 och 1973:1742, samtliga motioner i
motsvarande del, antar följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse av punkten 2 av övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring: -

Kungl. Maj:ts förslag

2. Bestämmelserna i 2 kap. 3 §
första stycket skall tills vidare och
till dess Konungen förordnar annat
gälla utgifter för tandvård åt
försäkrad från och med det år då
han fyller sjutton år om han ej
omfattas av tandvård som sägs i
2 § andra stycket första punkten
folktandvårdslagen (1973:00).

Reservanternas förslag

2. Bestämmelserna i 2 kap. 3 §
första stycket skall tills vidare och
till dess Konungen förordnar annat
gälla utgifter för tandvård åt
barn till försäkrad till och med det
år då barnet fyller fem år och för
tandvård åt försäkrad från och
med det år då han fyller sjutton år
om de ej omfattas av tandvård
som sägs i 2 § andra stycket första
punkten folktandvårdslagen

(1973:00).

SfU 1973:20

beträffande frågan om fritt tandläkarval

IV av herr Jonsson i Mora (fp) och fröken Bergström (fp) vilka ansett

dels att sista meningen på s. 17 bort ha följande lydelse:

Utskottet har som ovan anförts anslutit sig till målsättningarna för
barn- och ungdomstandvårdens utbyggnad. Utskottet har inte heller
något att erinra mot att folktandvården i större utsträckning kan erbjuda
tandvård för vuxna. Utbyggnaden av barn- och vuxentandvården bör
helst ske parallellt. Enligt utskottets mening bör samtidigt möjligheten
till fritt tandläkarval upprätthållas. Detta är ett odontologiskt välgrundat
önskemål. Enligt utskottets mening bör den utbyggnad av utbildningskapaciteten
som ägt rum möjliggöra en avsevärd utbyggnad av folktandvården
även utan att tandläkarna förhindras att etablera privatpraktik.
Utskottet tillstyrker således motionen 1973:1755 i berörd del.

dels att utskottet under punkten 3 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1755 i motsvarande
del uttalar att möjligheten till fritt tandläkarval bör upprätthållas; beträffande

den automatiska anslutningen av tandläkare till försäkringen
och begränsningsregeln m. m.

V av herrar Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), fröken Bergström (fp) och
herr Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med
”Departementschefen har” och slutar på s. 20 med ”denna del.” bort ha
följande lydelse:

Departementschefen har inte redovisat bärande skäl varför han anser
att anslutningen till försäkringen inte bör vara frivillig. Han framhåller att
man för att förverkliga reformens syfte måste skapa garantier för att
tandvård i största möjliga utsträckning står till förfogande för alla
försäkrade på försäkringens villkor. Detta i sin tur förutsätter — menar
han — att i stort sett alla nuvarande privatpraktiserande tandläkare
ansluts till försäkringen. Det förhållandet att ett uppdämt vårdbehov kan
väntas föreligga när reformen träder i kraft gör det enligt hans mening
särskilt angeläget att försäkringen fungerar i full utsträckning redan från
början.

Utskottet biträder departementschefens uppfattning att en nära nog
allmän anslutning av tandläkarna är nödvändig i inledningsskedet om den
allmänna tandvårdsförsäkringen skall fungera tillfredsställande. Utskottet
vill dock erinra om att Tandläkarförbundet anfört att en så stor majoritet
av förbundets fullmäktige uttalat sig för huvudlinjerna i förslaget att en
allmän anslutning kan anses säkrad. Tandläkarförbundet har senare
framhållit att man anser sig kunna garantera 90-procentig anslutning
genom frivillighet. Såvitt utskottet förstår ligger det i den enskilde
tandläkarens intresse att ansluta sig. Med hänsyn härtill har utskottet

SfU 1973:20

ansett sig böra förorda att utredningens förslag om en individuell
anmälan till försäkringskassan genomförs.

Den i propositionen föreslagna regel som ger riksförsäkringsverket
möjlighet att under en övergångstid av två år begränsa antalet privatpraktiserande
tandläkare inom försäkringen har tillkommit för att så långt
möjligt säkerställa folktandvårdens behov av tandläkare.

Om möjlighet till fritt tandläkarval skall kunna upprätthållas i
framtiden är det naturligtvis också viktigt att tandläkare kan bibehålla
och etablera privatpraktik. Med den utbyggnad av utbildningskapaciteten
som ägt rum torde inte ett bibehållande av denna möjlighet avsevärt
försvåra utbyggnaden av folktandvården. Tjänsterna där är säkerligen
attraktiva för tandläkarna. Det är också mer tilltalande att folktandvården
genom en god personalpolitik förmår rekrytera tandläkare än att
införa bestämmelser som tvingar tandläkarna att tjänstgöra där. Utskottet
kan således inte biträda propositionen på denna punkt. Med det anförda
tillstyrker utskottet bifall till motionerna 1973:1683, 1973:1741,
1973:1742, 1973:1755 och 1973:1757 i vad de behandlar frågan om
tvångsanslutning och etableringskontroll samt motionen 1973:1753 ivad
den avser tvångsanslutning. Yrkandet i motionen 1973:1753 angående
etableringskontrollen torde anses besvarad med vad utskottet anfört.

dels att utskottet under punkten 4 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1973:1683, 1973:1741,
1973:1742, 1973:1755 och 1973:1757, samtliga motioner i
vad de innehåller yrkande om avslag på propositionens
förslag om automatisk anslutning av tandläkare till försäkringen,
och om begränsningsregel samt med anledning av
motionen 1973:1753 i motsvarande del antar de delar av det
vid propositionen fogade förslaget till övergångsbestämmelser
till lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
vilka inte behandlats under 2 ovan med de ändringar att
dels punkterna 6—10 utgår, dels punkterna 11 och 12
erhåller nummerbeteckningarna 6 resp. 7, dels hänvisningen i
punkten 5 skall avse sistnämnda båda punkter;

VI av herr Carlsson i Vikmanshyttan (c), fröken Pehrsson (c) och herr
Andersson i Nybro (c) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 19 med
”Departementschefen har” och slutar på s. 20 med ”denna del” bort ha
följande lydelse:

Den i propositionen föreslagna automatiska anslutningen av tandläkarna
till försäkringen innebär i realiteten en tvångsanslutning med
utomordentligt begränsade utträdesmöjligheter. Utskottet kan instämma
i departementschefens uppfattning att det är av grundläggande betydelse
att garantier skapas för att tandvård i största möjliga utsträckning står till
förfogande för alla försäkrade på försäkringens villkor och att detta i sin
tur förutsätter en nära 100-procentig anslutning av alla nuvarande

SfU 1973:20

privatpraktiserande tandläkare till försäkringen.

Särskilt stora anspråk kan givetvis komma att ställas på försäkringen i
dess inledningsskede. Erfarenheter från tidigare sociala reformer talar i
denna riktning. En grundläggande förutsättning för att dessa inledningssvårigheter
skall kunna bemästras på bästa sätt är enligt utskottets
uppfattning att tandläkarna har en positiv vilja till utökade insatser
gentemot den vårdsökande allmänheten. Med ett tvångsingripande når
man knappast ett sådant syfte. Tvärtom kan den föreslagna anslutningsformen
få motsatt verkan till förfång för försäkringen och de försäkrade.

Med hänsyn härtill och då utskottet vid uppvaktning av representanter
för Tandläkarförbundet bibringats den bestämda uppfattningen att de i
propositionen uttalade farhågorna för en otillräcklig anslutning av
tandläkare i inledningsskedet är ogrundade förordar utskottet en frivillig
anslutningsform. För en sådan talar enligt utskottets mening också såväl
försäkringens ersättningsregler som dess arvodessättning. Endast genom
en frivillig anslutning torde det vara möjligt att vinna de erfarenheter som
behövs för att pröva frågan om anslutningsformerna efter 1975 då
anslutningsreglerna upphör att gälla.

Vid remissbehandlingen av försäkringsutredningens betänkande underströk
socialstyrelsen angelägenheten av att man i försäkringens inledningsskede
noga följde utvecklingen så att en överströmning av tandläkare
från folktandvården till privat praktik inte kom till stånd. Med hänsyn
till att en sådan överströmning inte kan uteslutas anser utskottet i likhet
med motionärerna i motionen 1973:1753 att man — för att utröna om
vidtagna åtgärder är tillräckliga — i god tid före utgången av år 1975 bör
ta ställning till frågan om begränsningsåtgärdernas nödvändighet för tiden
därefter.

Den i propositionen föreslagna bestämmelsen om etableringskontroll
är enligt utskottets mening onödigt rigorös och ägnad att framkalla
negativa stämningar mot folktandvården. Utskottet kan biträda den i
propositionen framförda uppfattningen att en etableringskontroll är
nödvändig. Enligt utskottets mening bör emellertid bestämmelserna om
en sådan kontroll utformas i enlighet med försäkringsutredningens
förslag. Detta innebar att begränsning endast skulle kunna ske lokalt
inom ett landstingsområde och efter samråd med huvudmannen och
Tandläkarförbundet.

Utskottet anser en sådan form av etableringskontroll till fyllest och
menar alltså i likhet med motionärerna i motionen 1973:1753 att
etableringskontrollen bör begränsas.

Med utskottets ståndpunktstagande är också yrkandena i motionerna
1973:1683, 1973:1741, 1973:1742, 1973:1755 och 1973:1757 i huvudsak
tillgodosedda.

dels att utskottet under punkten 4 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:1753,
1973:1683, 1973:1741, 1973:1742, 1973:1755 och

1973:1757, samtliga i motsvarande del,

SfU 1973:20

a. antar de delar av det vid propositionen fogade förslaget
till övergångsbestämmelser till lagen om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, vilka inte behandlats under
2 ovan, med de ändringar att dels punkterna 6, 7 och 8 utgår,
dels punkterna 9, 10, 11 och 12 erhåller nummerbeteckningarna
6, 7, 8 resp. 9, dels hänvisningen i punkten 5 skall
avse sistnämnda fyra punkter,

b. ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i fråga om
den i propositionen föreslagna begränsningsregeln,

c. ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om
angelägenheten av att motverka en överströmning av tandläkare
från folktandvården till privatpraktik och om prövning
av frågan om begränsningsåtgärdemas nödvändighet för tiden
efter år 1975;

beträffande övriga författningsförslag i propositionen m. m.

VII av herr Hagberg (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 25 med
”Vad slutligen” och slutar på s. 26 med ”av socialstyrelsen” bort ha
följande lydelse:

I likhet med vad som framhålls i motionen 1973:1756 anser utskottet
det betydelsefullt om enhetliga vårdprinciper genomförs i såväl privatsom
folktandvård. Detta gäller också beträffande såväl de privata som
folktandvårdsläkarnas handläggning av försäkringsärenden. Från dessa
synpunkter är därför en länstandläkarinstitution att föredra framför
förslaget i propositionen om förtroendetandläkarorganisation. In i bilden
kommer i detta sammanhang även hur socialstyrelsens tillsyn över såväl
privat- som folktandvård effektivt skall kunna fungera. Landstingens
huvudmannaskap över folktandvården bör inte tillåtas leda till en
uttunning av kontakten socialstyrelsen—folktandvården. Med bibehållen
instruktion för folktandvårdens tandläkare och med skyldighet för
landstingen att redovisa och av socialstyrelsen få sina folktandvårdsplaner
godkända ges den växande folktandvården en säkrare grogrund och
tandläkarna större säkerhet och möjlighet att handla i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad effarenhet, något som är deras främsta
skyldighet. Detta talar enligt utskottets mening ytterligare för ett bifall
till motionärernas yrkande i denna del.

dels att utskottet bort hemställa

under punkten 5

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1756, i vad den
innehåller yrkande om avslag på förslaget om förtroendetandläkarorganisation,
antar

a. de delar av det vid propositionen 1973:45 fogade förslaget
till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
vilka inte behandlats under 2 och 4 ovan med de ändringar

SfU 1973:20

att i 18 kap. 12 och 13 §§ ordet ”förtroendetandläkare”
utbyts mot ”länstandläkare”,

b. de vid propositionen fogade förslagen till

1. folktandvårdslag,

2. lag om ändring i förordningen (1962:385) angående
ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring
(sjukreseförordningen),

3. lag om upphävande av förordningen (1950:606) om
kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården;

underpunkten 16

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1756 och med avslag
på motionen 1973:1755, båda motionerna i motsvarande del,
uttalar att instruktionen för tandläkare inom folktandvården
bör bibehållas och att folktandvårdsplan — liksom hittills —
bör fastställas av socialstyrelsen;

beträffande en generell försäkringsandel om 75 procent

VIII av herrar Ringaby (m) och Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar överst på s. 21
med ”Utskottet har” och slutar på s. 22 rad 5 uppifrån med ”1 000 kr.”
bort ha följande lydelse:

Av tandvårdsförsäkringsutredningen redovisat statistiskt material
framgår att 90 % av dem som tillhör socialgrupp 1 har egna tänder i ”gott
eller någorlunda gott skick”, medan motsvarande andel i socialgrupp 3
utgör 50 %. Utskottet förutsätter att förslaget om en tandvårdsförsäkring
bl. a. syftar till att möjliggöra förbättrad tandstatus främst hos de
grupper som har det största behovet. Enär det är uppenbart att då i första
hand låginkomsttagarna kommer i åtanke är det tvivelaktigt att en
återbäring om endast 50 % under 1 000 kr. i behandlingskostnad kan
medföra den åsyftade vårdstimulerande effekten. Även kostnader på upp
till 500 kr. skulle te sig avskräckande för dem som har låga inkomster
och/eller stor försörjningsbörda. Försäkringen kan således med den
föreslagna utformningen befaras komma att medföra att i första hand de
som nu anser sig ha råd att besöka tandläkare och alltså har relativt god
tandstatus, socialgrupperna 1 och 2 enligt nämnda statistik, blir gynnade.
Utskottet kan även konstatera att vid jämförelse mellan patienternas
kostnader för vuxentandvård inom folktandvården i nuvarande läge och i
en situation med införd försäkring, det visar sig att kostnaderna med
införd försäkring blir högre.

Utskottet biträder mot denna bakgrund förslaget i motion 1973:1741
innebärande att återbäringen från försäkringen skall utgöra 75 % av
tandvårdskostnaden enligt fastställd återbäringstaxa oavsett behandlingskostnaden.
Utskottet anser sig med detta ståndpunktstagande böra
avstyrka bifall till yrkandet i motionen 1973:1753 om en översyn av

SfU 1973:20

självkostnadsandelen och om att regelbundna tandläkarbesök skall utgöra
en förutsättning för den högre ersättningsnivån i fråga om kostnader som
överstiger 1 000 kr.

dels att utskottet under punkten 7 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1741 i motsvarande
del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört angående
ersättningen från tandvårdsförsäkringen;

beträffande översyn av självkostnadsandelen

IX av herr Carlsson i Vikmanshyttan (c), fröken Pehrsson (c) och herr
Andersson i Nybro (c) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar i första stycket
på s. 22 med ”Utskottet anser” och slutar i samma stycke med ”finna
påkallade” bort ha följande lydelse:

Utskottet biträder däremot yrkandet i motionen 1973:1753 om en
framtida översyn av självkostnadsandelen och av taxornas utformning.
Som framhålls i motionen innebär reformen att taxorna höjs i förhållande
till nuvarande folktandvårdstaxa. Trots införandet av försäkringen kan
således låginkomsttagare komma att finna tandvården dyr. Den kommunala
socialvården kan även i framtiden behöva tillgripas för att
ekonomiskt klara vissa tandvårdsåtgärder. Enligt utskottets mening bör
därför riksdagen hos Kungl. Maj:t uttala sig för att en översyn av
självkostnadsandelen och taxornas utformning sker så snart erfarenheter
av försäkringen vunnits. Utskottet tillstyrker alltså bifall till motionen
1973:1753 i denna del.

dels att utskottet under punkten 8 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1753 i motsvarande
del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört;

beträffande frågan om att regelbundna tandläkarbesök skall utgöra
förutsättning för 75-procentig kompensation vid kostnader överstigande
1 000 kr.

X av herr Carlsson i Vikmanshyttan (c), fröken Pehrsson (c) och herr
Andersson i Nybro (c), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar i första stycket
på s. 22 med ”Vad särskilt” och slutar i andra stycket på samma sida med
”berörda delar” bort ha följande lydelse:

Utskottet biträder också yrkandet i motionen 1973:1753 om att
riksdagen hos Kungl. Maj:t uttalar att krav på regelbundna tandläkarbesök
skall utgöra förutsättning för den högre ersättningsnivån i fråga om
kostnader som överstiger 1 000 kr. Ett sådant krav innebär att den som
åtnjutit den högre ersättningsnivån i fråga om kostnader som överstiger
1 000 bör kunna verifiera regelbundna tandläkarbesök för att på nytt
kunna få den högre ersättningen. Socialstyrelsen har i sitt yttrande över

SfU 1973:20

försäkringsutredningen föreslagit en sådan ordning. Principen kan enligt
utskottets mening stimulera till en god tandvård med åtgärder som sätts
in i tid. Utskottet förutsätter att tillämpningsreglerna ges en sådan
utformning att undantag görs för patientgrupper med speciella och stora
tandvårdsbehov. Således tillstyrker utskottet bifall till motionen 1973:
1753 också i denna del.

dels att utskottet under punkten 9 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1753 i motsvarande
del ger Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört;

beträffande ersättning för vissa i förebyggande behandling ingående
åtgärder vilka utförs vid specialkliniker

XI av herr Hagberg (vpk) som ansett

dels att det avsnitt i andra stycket av utskottets yttrande på s. 22
som börjar med ”Utskottet som” och slutar med ”särskild ersättningsregel”
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar däremot den uppfattning, som kommer till uttryck i
motionsyrkandet i motionen 1973:1756, att kliniska laboratorieundersökningar
e. d., vilka utförs vid specialkliniker, bör beräknas enligt
läkarvårdsersättningstaxan. Det är en oformlighet att för sådana undersökningar
utförda på sjukhus nyssnämnda taxa skall tillämpas, medan för
exakt samma undersökningar utförda hos folktandvården skall tillämpas
en annan för patienten högre avgift. Utskottet biträder därför motionsyrkandet
i denna del.

dels att utskottet under punkten 10 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1756 i motsvarande
del uttalar att avgiften för kliniska laboratorieundersökningar
e. d., vilka utförs vid specialkliniker, skall beräknas enligt
läkarvårdsersättningstaxan;

beträffande tandvårdstaxan i övrigt

XII av herr Jonsson i Mora (fp) och fröken Bergström (fp) vilka ansett

dels att det avsnitt i första stycket av utskottets yttrande på s. 24 som
böljar med ”Med det” och slutarmed ”föreslagna taxesystemet” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar den i motionen 1973:1755 framförda uppfattningen
att principen om det fria tandläkarvalet bör gälla även för dem som söker
specialist i framtiden. För de privat verksamma specialisterna har
föreslagits en särskild tandvårdstaxa som dock endast skall gälla dem som
varit verksamma sedan 1972. Enligt utskottets mening bör det vara
möjligt för specialister att etablera sig inom den privata sektorn även i
framtiden. En särskild taxa med bättre anpassad ersättning måste då gälla
även för dem. Vad utskottet sålunda anfört rörande specialisttaxan bör

SfU 1973:20

ges Kungl. Maj:t till känna. Med det anförda tillstyrker utskottet
yrkandet i motionen 1973:1755 i berörd del, men avstyrker motionerna
1973:1741, 1973:1742, 1973:1753 och 1973:1756 i den mån de
innehåller yrkanden om andra ändringar eller modifieringar i det
föreslagna taxesystemet.

dels att utskottet under punkten 13 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1755 i motsvarande
del, med avslag på motionerna 1973:1741, 1973:1742,
1973:1753 och 1973:1756, samtliga i motsvarande del samt
med avslag på motionen 1973:1768 ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört i fråga om specialisttaxan;

XIII av herrar Ringaby (m) och Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med
”Yrkandet i” och slutar på s. 24 med ”kunna biträda” bort ha följande
lydelse:

I motionen 1973:1741 föreslås att privatpraktiserande tandläkare skall
ha rätt att under- eller överskrida den fastställda taxan utom då det gäller
konserverande terapi tillsammans med vissa enklare arbeten, allt motsvarande
ca 50 % av nuvarande tandvårdsvolym. Utskottet delar motionärernas
uppfattning och vill understryka att fri taxesättning med nämnda
undantag, givetvis kombinerad med fast återbäringstaxa, är en nödvändig
förutsättning för att vidareutbildning, forskning och specialisering skall te
sig meningsfull för ifrågavarande yrkeskategori.

Den tandvårdstaxa (=utskottet) privatpraktiserande

tandläkarna. Representanter för (=utskottet) för sjukförsäkringen.

Med det anförda anser utskottet sig kunna biträda yrkandet i
motionen 1973:1741 i denna del. Utskottet avstyrker emellertid motionerna
1973:1742, 1973:1753, 1973:1755 och 1973:1756 i vad de
innehåller yrkanden om ändringar av eller modifieringar i det föreslagna
taxesystemet. Det i (=utskottet) kunna biträda.

dels att utskottet under punkten 13 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1741 i motsvarande
del samt med avslag på motionerna 1973:1768, 1973:1742,
1973:1753, 1973:1755 och 1973:1756, sistnämnda fyra
motioner i motsvarande del, ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört i fråga om fri arvodessättning;

XIV av herr Carlsson i Vikmanshyttan (c), fröken Pehrsson (c) och herr
Andersson i Nybro (c), vilka under åberopande av motiveringen i
reservationen IX ansett

1. att i första stycket av utskottets yttrande på s. 24 ”1973:1753”
bort utgå,

2. att utskottet under punkten 13 bort hemställa

SfU 1973:20

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1753 i motsvarande
del och med avslag på motionerna 1973:1741, 1973:1742,
1973:1755 och 1973:1756, samtliga i motsvarande del samt
motionen 1973:1768 ger Kungl. Maj:t till känna vad i
motionen anförts om tandvårdstaxan;

XV av herr Hagberg (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med
”Den tandvårdstaxa” och slutar i första stycket på s. 24 med ”föreslagna
taxesystemet” bort ha följande lydelse:

Den i propositionen föreslagna tandvårdstaxan bygger på ett ersättningssystem
som redan i dag tillämpas av de privatpraktiserande
tandläkarna. Utskottet delar den i motionen 1973:1756 företrädda
meningen att ett system som huvudsakligast bygger på styckeprisidén
kommer att inbjuda till en sänkning av vårdens kvalitet. Motionärerna
åberopar kända odontologer vid Göteborgs universitet vilka i Landstingens
tidskrift nr 2, 1973, ger ett starkt underlag för den uttalade oron
att ett sådant taxesystem kan medföra en försämrad kvalitet av
tandvården. I sak samma synpunkter har även anförts av representanter
för de odontologiska fakulteterna vid universiteten i Göteborg och Lund
vid uppvaktning inför utskottet. Dessa välgrundade farhågor motiverar
att ett annat avgiftssystem bör komma i fråga, nämligen ett indexreglerat
timarvode. Landets tandläkare bör därmed inte komma i en sämre
belägenhet än läkare' inom den övriga sjukvården respektive inom
folktandvården. Patientintresset och intresset att slå vakt om en
kvalitativt högtstående tandvård bör enligt utskottets mening vara
utslagsgivande vid ställningstagande till tandvårdstaxans utformning. Utskottet
tillstyrker därför bifall till yrkandet i motionen 1973:1756 i
motsvarande del.

Förslaget i propositionen om att tandläkare, som sägs kunna styrka att
de har en omkostnadsnivå som överstiger den som ligger till grund för
försäkringens tandvårdstaxa etc. skall tillerkännas rätt att överskrida
tandvårdstaxans belopp med mellan 5 och 20 procent finner utskottet
vara betänkligt. Utskottet anser att erfarenheter om den till 136 kr.
normerade timarvodestaxan först bör vinnas innan det bör bli tal om
en summarisk uppräkning av denna på grund av tidigare förekommande
högre taxenivå än den genomsnittliga, vilken inte alltid varit betingad av
hög omkostnadsnivå. Utskottet är därför inte berett att nu tillstyrka propositionens
förslag i denna del.

dels att utskottet under punkten 13 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1756 och med
anledning av motionen 1973:1742, båda motionerna i motsvarande
del, med avslag på motionerna 1973:1768, 1973:
1741, 1973:1753 och 1973:1755, sistnämnda tre motioner i
motsvarande del, uttalar att tandvårdstaxan skall grundas på
ett indexreglerat timarvode för all slags behandling;

SfU 1973:20

beträffande tandläkarnas förhandlingsrätt och rätt till överläggningar

XVI av herrar Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), fröken Bergström (fp)
och herr Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med
”Vad härefter” och slutar med ”dessa motionsyrkanden.” bort ha
följande lydelse:

Vad härefter angår den i motionerna 1973:1741, 1973:1755 och
1973:1757 aktualiserade frågan om tandläkarnas förhandlingsrätt respektive
rätt till överläggningar när det gäller tandvårdstaxan vill utskottet
först erinra om att tandvårdstaxan enligt propositionens förslag skall
beredas i den tidigare nämnda tandvårdsdelegationen där såväl tandläkarnas
som tandteknikernas organisationer skall vara representerade. Detta
är enligt utskottets mening i och för sig värdefullt men kan inte
sägas innebära sådan förhandlingsrätt som normalt tillkommer andra
grupper på den svenska arbetsmarknaden. Utskottet anser det fullt
rimligt att tandläkarna och tandteknikerna, liksom andra grupper i
samhället, får rätt att förhandla om sina villkor. Vad utskottet sålunda
anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna. Med det anförda torde dessa
motionsyrkanden vara tillgodosedda.

dels att utskottet under punkten 14 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionerna 1973:1741 och 1973:
1755 samt med anledning av motionen 1973:1757, samtliga
motioner i motsvarande del, ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört angående tandläkarnas och tandteknikernas
förhandlingsrätt;

beträffande finansieringen

XVII av herrar Ringaby (m) och Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med
”Yrkandet i” och slutar med ”procent — förfallit” bort ha följande
lydelse:

Den i motionen 1973:1741 föreslagna, av utskottet biträdda ersättningsregeln,
att återbäringen från tandvårdsförsäkringen skall vara 75 %
av fastställd taxa oavsett behandlingskostnad medför en kostnadsökning
jämfört med propositionens förslag. Denna ökning bör enligt motionärerna
finansieras genom en i jämförelse med propositionen relativt obetydlig
ytterligare höjning av de försäkrades egenavgifter eller ca 0,2 % av den
taxerade inkomsten. Utskottet delar motionärernas mening. Med tanke
på att avgift inte uttas för den del av inkomst som överstiger 7,5 gånger
basbeloppet samt att sjukförsäkringsavgiften är avdragsgill vid taxeringen
bör den ytterligare höjningen av avgiften beräknas till 0,3 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten. Det innebär att avgiften i olika
inkomstlägen med nuvarande penningvärde kommer att variera mellan 0
och 170 — avdragsgilla - kronor om året och höjningen kommer således

SfU 1973:20

inte i större utsträckning att påverka avgifterna för dem, som har låga
inkomster.

dels att utskottet under punkten 17 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1741 i motsvarande
del och under förutsättning att riksdagen bifaller
reservationen VIII i skrivelse till Kungl. Maj d begär förslag
till 1973 års höstriksdag om höjning av de försäkrades
egenavgifter med 0,3 procent av avgiftsunderlaget;

beträffande frågan om regelbunden tandhälsovård

XVIII av herrar Ringaby (m) och Andersson i Ljung (m) vilka ansett

dels att sista meningen i näst sista stycket på s. 27 bort ersättas med
text av följande lydelse:

I motionen 1973:1741 påpekas att propositionen inte närmare går in
på frågan om systematisk tandhälsovård. Inte heller folktandvårdsutredningen
eller försäkringsutredningen har gjort det. Utskottet anser i likhet
med motionärerna att systematisk tandhälsovård är av så central
betydelse för möjligheterna att upprätthålla en för alla tillgänglig, god
tandvård till rimliga kostnader, att frågan inte kan förbigås då tandvårdsförsäkring
införs. Riksdagen bör därför inom rimlig framtid underställas
förslag syftande till regelbunden tandvård med effektiva, förebyggande
åtgärder omfattande såväl barn som vuxna. Utskottet tillstyrker alltså
bifall till motionen 1973:1741 i denna del och anser sig härmed ha
besvarat också yrkandet i motionen 1973:1756.

dels att utskottet under punkten 19 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1741 i motsvarande
del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
angående systematisk tandhälsovård;

beträffande kostnadsfri tilldelning av fluortabletter inom barntandvården

XIX av herr Hagberg (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med
”Utskottet förutsätter” och slutar med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Det intresse som inom bamtandvården visas kariesbekämpningen
måste få ett vederbörligt stöd och verksamheten ges starkare resurser.
Utskottet delar därför motionärernas uppfattning att en kostnadsfri
tilldelning av fluortabletter inom bamtandvården utan tidsutdräkt bör
komma till stånd. Därmed ges ökade förutsättningar för ett fullföljande
av ambitionerna hos de för bamtandvården ansvariga inom folktandvården
att förstärka den förebyggande tandvården. Utskottet biträder därför
yrkandet härom i motionen 1973:422.

SfU 1973:20

dels att utskottet under punkten 21 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:422 i motsvarande
del uttalar sig för en kostnadsfri tilldelning av fluortabletter
inom barntandvården, vilken kostnad skall bestridas av de
lokala försäkringskassorna inom tandvårdsförsäkringens ram;

beträffande frågan om fortbildning inom folktandvården

XX av herr Hagberg (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 28 som böijar med
”Vad angår” och slutar med ”berörda del” bort ha följande lydelse:

I ett tidigare läge då folktandvården hade besvärliga vakansproblem
hade många landsting en lovvärd ambition att utveckla utbildningsverksamheten
för sina tandläkare. Den omständigheten att alla nyutexaminerade
tandläkare anvisas tjänst inom folktandvården gör inte behovet av en
motsvarande ambition mindre. Den utbyggnad av folktandvården som
föreslås i propositionen- gör en fortsatt och utvidgad utbildningsverksamhet
nödvändig. Riksdagen bör ge denna sin mening till känna liksom att
ett införande i ökad utsträckning av personliga tjänster m. m. inom
folktandvården i än högre grad kunde bidra till att göra tjänst inom
folktandvården attraktiv.

dels att utskottet under punkten 22 bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionen 1973:422 i motsvarande
del ger till känna vad utskottet anfört;

beträffande frågan om barntandvårdare och tandhygienister

XXI av herr Hagberg (vpk) som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med ”De
i” och slutar med ”och Örebro” bort ha följande lydelse:

Inom flera landsting har beräkningar gjorts om de ökade uppgifter
som uppgiften att svara för barn- och ungdomstandvården kommer att
ställa på folktandvården. Av uppgifter i pressen att döma förutser
huvudmännen en betydande ökad arbetsbelastning. Det är i detta läge
synnerligen angeläget att öka utbildningens hjälpkrafter. Detta understryks
bl. a. av UKÄ:s remissyttrande till tandvårdsutredningen, där det
heter: ”Enligt UKÄ:s uppfattning finns det starka skäl att utvidga
utbildningen av hjälpkrafter inom tandvården. Detta synes mer än
angeläget mot bakgrunden av de synpunkter som inledningsvis framförts
rörande behovet av förebyggande tandvård.” Utskottet ansluter sig till
denna uppfattning liksom till förslaget i motionen 1973:458 om
utbildandet av en kår av barntandvårdare jämte tandhygienister. Motionärerna
anför att denna kår skulle ha samma grundutbildning som de
fullständigt utbildade tandläkarna, men därefter skulle utbildningen helt
inriktas på och begränsas till den speciella uppgiften. Utskottet tillstyrker
därför ett bifall till motionsyrkandet härom.

SfU 1973:20

dels att utskottet under punkten 23 bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1973:458

a. uttalar sig för utbildandet av en kår av barntandvårdare,
som skall erhålla grundutbildning likvärdig tandläkares, men
som därefter utbildas speciellt med inriktning på uppgifterna
inom barntandvården i syfte att förstärka folktandvårdens
resurser att kunna uppfylla väntade ökade anspråk vid
uppfyllandet av barntandvårdens uppgifter, varvid denna
verksamhet även ges anknytning till mödra- och barnavårdscentralerna,

b. hos riksdagen begär prövning av frågan om ökad användning
av tandhygienister inom tandvården och att frågan om
ökad utbildning av sådana tas upp till skyndsam prövning.

Särskilda yttranden

1. av herrar Lundberg (s) och Persson i Stockholm (s) vilka anfört.

Det är av stor betydelse att tandvårdsförsäkringen kombineras med en
omfattande utbyggnad av folktandvården och att olika åtgärder vidtas för
att stärka folktandvårdens ställning. Mot denna bakgrund måste skapas
starka garantier för att försäkringen inte får negativa följder för
folktandvården och dess möjligheter att rekrytera tandläkare och övrig
personal. Vikten av en effektiv tillämpning av den i propositionen
föreslagna etableringsregeln, som skall begränsa öppnande av privatpraktik
efter försäkringens ikraftträdande, bör därför kraftigt understrykas.

Enligt vår mening finns betydande risk för att den av försäkringsutredningen
föreslagna tandvårdstaxan kan ge ett för högt utfall för de
privatpraktiserande tandläkarna. Det bör därför med skärpa understrykas
att noggranna kontrollåtgärder införs beträffande taxans effekter på
privattandläkarnas inkomstnivå. Detta kontrollsystem bör införas omedelbart
vid försäkringens ikraftträdande och utformas på ett sådant sätt
att nedjustering av taxebeloppen omedelbart kan genomföras om
resultatet visar att taxans belopp helt eller delvis ligger för högt.

Av här angivna skäl finns det också anledning att uttala farhågor
beträffande införandet av möjligheten till individuell taxebindning för
privattandläkare, vilkas kostnader ligger över den kostnadsnivå som
använts vid beräkning av tandvårdstaxan. Enligt vår mening finns inte
skäl för en sådan anordning. Om den ändock införs måste stor
restriktivitet iakttas vid den närmare utformningen av bestämmelserna
som endast bör ha begränsad giltighetstid.

2. av herrar Ringaby (m) och Andersson i Ljung (m) vilka anfört.

I motionen 1973:1740 föreslås att arvodesnivån för vissa arbeten som
utförs av tandhygienister skall sänkas från 90 kr. till 70 kr. i timmen.
Utskottet säger för sin del att arvodet ”ligger väl högt” och förutsätter
att det omprövas.

SfU 1973:20

Varken i tandvårdsutredningens betänkande eller i propositionen finns
någon redogörelse för hur beloppet framräknats, varför utskottets
uttalande får ses som ett allmänt tyckande. Vi förutsätter emellertid att
arvodet förhandlats fram på gängse sätt och kan inte nu ha någon
uppfattning om skäligheten i beloppet. Vi anser det dock märkligt att
utskottet, som varit i total avsaknad av beslutsmaterial i denna fråga ändå
ansett sig kunna göra ett uttalande om arvodet.

3. av herr Hagberg (vpk) som anfört.

Det framlagda förslaget om allmän tandvårdsförsäkring, som även
förutser en kraftig utbyggnad av folktandvården, kan utgöra inledningen
till förverkligandet av den i vida kretsar som synnerligen angelägen
betraktade målsättningen att också inordna tandvården i samhällets sjukoch
hälsovård. Steget dithän är emellertid fortfarande långt. För dem
som varit hänvisade till privatpraktiserande tandläkare betyder förslaget
en välbehövlig ekonomisk lättnad. Barn- och ungdomstandvården förbättras.
Men fortfarande kommer tandvården att inta en särställning i
jämförelse med sjuk- och hälsovården i övrigt. Principen om en
kostnadsfri sjuk- och hälsovård, som bör inbegripa även tandvården, står
således alltjämt som en angelägen målsättning. Konstaterandet bör enligt
min mening göras därför att tandvårdskostnaden fortfarande kommer att
bli en betungande utgift för många, exempelvis för dem som hittills
kunnat utnyttja folktandvården. Jag anser mig dock i huvudsak kunna
ansluta mig till den i inledningen till utskottets yttrande gjorda
bedömningen av reformens innebörd och syfte.

GOTAB 73 3793 S Stockholm 1973

SfU 1973:20

Bilaga

Skatteutskottets yttrande över motion i anledning av propositionen
1973:45 om allmän tandvårdsförsäkring.

Till socialförsäkringsutskottet

Genom beslut den 10 april 1973 har socialförsäkringsutskottet anhållit
om skatteutskottets yttrande över motionen 1973: 1683 av herrar Levin
(fp) och Westberg i Ljusdal (fp) i vad motionen innehåller yrkande
om punktbeskattning av vissa sockerhaltiga s. k. mellanmålsprodukter.
Med anledning härav får skatteutskottet anföra följande.

Syftet med den föreslagna punktskatten är att den till hälften skall
finansiera kostnaderna för den allmänna tandvårdsförsäkringen. Genom
en sådan åtgärd anser motionärerna att den i propositionen om tandvårdsförsäkringen
förutsatta höjningen av arbetsgivaravgiften kan begränsas
till 0,3 % samtidigt som konsumtionen av sockerhaltiga mellanmålsprodukter
skulle minska till gagn för tandvården.

Motionärerna anför att sockerhaltens storlek bör vara utslagsgivande
vid beskattningen. Det framgår inte fullt klart om de menar att skatten
skulle vara differentierad med hänsyn till sockerhalten hos varorna eller
att en viss sockerhalt hos en dylik produkt skulle konstituera skatteplikt.
Det är emellertid förenat med åtskilliga praktiska svårigheter att
genomföra en beskattning med sådan konstruktion. Utskottet vill erinra
om att den särskilda varuskatten på choklad- och konfektyrvaror utgår
som en enhetlig viktskatt. En punktskatt, som tar hänsyn till sockerhalten,
skulle medföra alltför stora kontrollproblem och bli ohanterlig, bl. a.
för importen.

Motionärerna lämnar inte några uppgifter om vilka varor som skall
beskattas, men det får förutsättas att de i första hand avser s. k. biscuits
och wafers, konditorivaror och glass. Wienerbröd och annat sötat kaffebröd
får också anses tillhöra den typiska mellanmålskonsumtionen. Gemensamt
för de nämnda varorna är att de tillverkas såväl fabriksmässigt
som under rent hantverksmässiga former.

Det kan här vara skäl att erinra om att under åren 1941—1963 utgick
särskild varuskatt på annan glass än s. k. efterrättsglass och att man
då hade svårigheter med gränsdragningen mellan beskattad och obeskattad
glass. Utskottet vill utifrån dessa erfarenheter framhålla att en
skattepliktsgräns av det slag motionärerna får antas förorda skulle skära
rakt igenom sortimentet inom bageri- och konditoribranschen. En sådan

SfU 1973:20

gränsdragning framstår därför som ytterst svårhanterlig, särskilt när det
gäller den hantverksmässiga tillverkningen av konditorivaror.

Förslaget är avsett att ge närmare 350 milj. kr. Motionärerna utgår
från att detta är möjligt med hänsyn till att den årliga omsättningen
av de avsedda mellanmålsproduktema enligt deras beräkningar skulle
uppgå till ca 3 miljarder kr. Det finns anledning att ifrågasätta möjligheterna
att få de önskade inkomsterna denna väg med hänsyn till att varuområdet
måste bedömas som priskänsligt. Utskottet vill erinra om att
hela den särskilda varuskatten på choklad och konfektyrvaror endast
beräknas ge drygt 200 milj. kr nästa budgetår. Tidigare försök att väsentligt
öka skatteinkomsterna genom skärpt sötvarubeskattning medförde
en så kraftig minskning av konsumtionen att skatteinkomsterna
blev oförändrade och branschens existens allvarligt hotades. Även om
motionärerna i detta fall eftersträvar en minskning av konsumtionen av
de nämnda mellanmålsproduktema måste effekterna av en konsumtionsminskning
samtidigt innebära ett vikande skatteunderlag, vilket i sin
tur kan äventyra finansieringen av tandvårdsförsäkringen.

Med hänvisning till det anförda finner skatteutskottet rent praktiska
svårigheter tala mot förslaget om en punktskatt på sockerhaltiga mellanmålsprodukter.
Utskottet avstyrker förslaget även av principiella skäl.
Principerna för vårt nuvarande sjukförsäkringssystem och för dess finansiering
kan inte förenas med motionärernas förslag att till viss del
bestrida kostnaderna för försäkringen genom en specialdestinerad punktbeskattning.

Av det anförda framgår att utskottet inte anser sig kunna tillstyrka
bifall till motionen 1973: 1683 i berörda del.

Stockholm den 26 april 1973

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Engkvist (s), Kristenson (s), Josefson
i Arrie (c), Wärnberg* (s), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Wikner
(s), Nilsson i Trobro (m), Stadling* (s), Westberg i Hofors* (s), Olof Johansson
i Stockholm* (c), Hörberg (fp), Söderström (m) och fru Normark
(s).

* Ej närvarande vid justeringen.

GOTAB 73 3901 S Stockholm 1973