Näringsutskottets betänkande nr 7 år 1973

NU 1973:7

Nr 7

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående bankväsendets
utformning.

Ärendet

I betänkandet behandlas motionerna

1973:345 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen
uttalar sig för att i statens ägo överföra det samlade affärsbanksväsendet
och reorganisera detsamma utifrån de i motionen angivna synpunkterna
samt hos regeringen hemställer om förslag härom, och

1973:1475 av herr Olof Johansson i Stockholm (c), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till näringspolitiskt
program för banksektorn med syfte att begränsa maktkoncentrationen
hos de stora affärsbankerna och skapa en decentraliserad maktstruktur.

Motionerna

I motionen 1973:345 hävdas att bristen på överensstämmelse mellan
privatkapitalets vinstmaximeringsprincip och samhällsnyttan, definierad
som intressena hos de klasser och skikt vilka utgör folkets flertal, har
blivit alltmera akut. Kapitalbildningen och kapitalets regionala fördelning
samt prioriteringen mellan olika sektorer betecknas som ett utomordentligt
påträngande problem vilket inte kan lösas i folkflertalets intresse utan
att frågan om makten över kapitalet ges en förgrundsplats. Produktionskapitalet
intar i sammanhanget en särställning genom att det kan förmera
sig självt i en produktionsprocess. Den som kontrollerar produktionskapitalet
kontrollerar därför huvudlinjen i den samhälleliga totalutvecklingen,
menar motionärerna. Inom kreditväsendet, vars roll blir alltmera
central, har de olika sektorerna maktpolitiskt olika betydelse bl. a. med
hänsyn till utlåningsstrukturen.

Utlåning i form av små borgenslån eller egnahemslån medför, säger
motionärerna, en mycket begränsad makt jämfört med utlåning i form av
industrikrediter. Därför spelar de privata affärsbankerna den maktpolitiskt
utan tvivel tyngsta rollen. Härtill bidrar också, säger motionärerna,
att de privata affärsbankerna inte endast ger krediter åt produktionsföretag
utan också i avgörande utsträckning kontrollerar själva ägandet via
investmentbolag eller personalunioner, ett förhållande som i regel saknar
motsvarighet för sparbanker, jordbrukskassor samt statliga fonder och
banker.

Med en sådan maktstruktur finns, hävdas det, inte någon plats för
politisk vilja om inte denna behärskar även affärsbankerna. Arbetarklassens
och folkflertalets intresse och omsorgen om nationens framtid

1 Riksdagen 1973. 17 sami. Nr 7

NU 1973:7

kräver därför att affärsbanksväsendet nationaliseras. Detta är ett tekniskt
nödvändigt steg för att möjliggöra socialismen, men man skapar inte
socialism om inte själva uppbyggnaden, driftsprincipen och beslutssystemet
samtidigt ändras. Dels måste ramarna för ett statligt affärsbanksväsendes
verksamhet och prioriteringar ställas under politisk kontroll,
dels måste en stor del av besluten inom de generellt uppdragna ramarna
överlämnas åt regionala och lokala nivåer. Styrelseorganen på dessa nivåer
måste vara politiskt representativa organ med flertal för de lönarbetande.

I motionen 1973:1475 anförs att det kan ifrågasättas om det med den
starka maktkoncentration till banksektorn som råder finns förutsättningar
att bedriva en effektiv samhällelig näringspolitik. Koncentrationsutredningens
slutbetänkande måste påskyndas, säger motionären, och en
näringspolitik fastläggas för banksektorn som innebär att bankernas
styrmöjligheter och bindningar av olika slag till främst de stora företagen
begränsas, koncentrationsprocessen inom sektorn stoppas, investmentföretagens
rörelsefrihet som strukturinstrument begränsas samt de
kooperativa bankerna och provinsbankerna främjas i förhållande till de
stora affärsbankerna.

Några statistiska uppgifter om kreditinstitutens verksamhet

Bankinstitutens inlåning från allmänheten vid 1971 års utgång

miljarder

kr. %

Affärsbanker exkl. Sparbankernas

Bank och Jordbrukets Bank 48,8 45,8

Sparbanker inkl. Sparbankernas Bank 36,2 33,9

Postbanken 16,1 15,0

(varav postsparbanken) (10,9) (10,3)

Jordbrukskassorna inkl. Jordbrukets

Bank 5,6 5,3

Källa: SOS

Kreditmarknaden. Direkt utlåning fördelad på sektorer vid 1971 års
utgång

	Affärs- banker	Spar- banker	Post- Jord-banken bruks-kassör miljarder kr.	Allmänna Försäk-pensions- rings-fonden bolag
Näringsliv	19,0	3,5	1,0	4,0	4,4	5,3
(varav jordbruk)	(0,6)	(1,8)	(0)	(3,2)	(0,2)	(0)
Bostäder	13,6	22,9	6,0	0,6	0,5	5,3
Kommuner	1,1	3,5	2,8	0,2	3,2	1,7
Övriga	4,0	1,5	0,1	0,1	0	1,3
	37,7	31,4	9,9	4,9	8,1	13,6
Indirekt kredit-
givning	15,7	5,8	6,0	0,9	36,9	16,0

Källa: Ekonomisk Revy

NU 1973:7

Vissa upplysningar i anslutning till motionerna

Bankinspektionen

Bankinspektionen (instruktion 1970:538, ändrad 1970:602) har som
central förvaltningsmyndighet till uppgift bl. a. att utöva tillsyn över
postbanken, affärsbankerna, sparbankerna, jordbrukets kreditkassor
m. fl. institut, att vara registreringsmyndighet för affärsbankerna, sparbankerna
och jordbrukets kreditkassor samt att följa utvecklingen och
främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållanden i fråga om
bankväsendet samt att föra kartellregister.

Koncentrationsutredningen

Koncentrationsutredningen (Fi 1962:37; ordförande: professor Guy
Arvidsson) har publicerat ett betänkande (SOU 1968:3) med titeln
Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Där beskrivs kreditmarknadens
funktioner och organisatoriska uppbyggnad, dess ägarförhållanden
samt ägandemässiga relationer mellan affärsbanker, investmentbolag
och av dem ägda företag. Förekomsten av gemensamma styrelseledamöter
för affärsbanker och andra privata företag belyses, och vissa uppgifter
redovisas om bankförbindelsernas stabilitet och exklusivitet i större
företag. Kreditmarknadens struktur och dennas förändringar är föremål
för analys och diskussion. Vidare beskrivs beslutsprocessen inom affärsbankerna
vid beslut i kreditfrågor. Affärsbankernas beteende vid kreditgivning
till företag bl. a. under kreditrestriktioner beskrivs och analyseras.
Slutligen redogörs för en undersökning av konkurrensförhållandena på
kreditmarknaden.

Under innevarande år är att vänta ett slutbetänkande från koncentrationsutredningen,
vari konsekvenserna av koncentrationsföreteelser bl. a.
inom bankväsendet torde komma att belysas.

Samordnad banklagstiftning

Genom lagändringar som trädde i kraft 1969 uniformerades lagstiftningen
för affärsbanker, sparbanker, postbanken och jordbrukskassor. De
skillnader i banklagstiftningen som består är i allt väsentligt av associationsrättslig
natur. Syftet med lagändringarna var att skapa förutsättningar
för en ökad konkurrens på lika villkor mellan de olika institutionstyperna.

Tidigare behandling av likartade motioner

I anledning av propositionen 1971:166, vari framlades förslag till
ändring i banklagen m. m. som föranleddes av beslutet om samgående
mellan Skandinaviska banken och Stockholms enskilda bank väcktes
motioner med yrkanden med samma innebörd som de nu föreliggande
samt motioner med förslag om utredning angående bankernas roll i

NU 1973:7

samhället. Näringsutskottet (NU 1971:51) betecknade den oro över
koncentrationstendenser inom bankväsendet som hade uttryckts i vissa
motioner såsom överdriven. 1 övrigt hänvisade utskottet till den grund för
bedömning av principfrågor rörande statlig insyn i bankerna etc. som
koncentrationsutredningen åstadkommit genom sitt betänkande om
kreditmarknaden. Med beaktande dels av de möjligheter till fortlöpande
insyn i samt inflytande och kontroll över bankernas verksamhet som
staten har genom riksbanken, bankinspektionen och systemet med
offentliga styrelseledamöter, dels av att ett slutbetänkande från koncentrationsutredningen
väntades fann utskottet att behov inte förelåg av en
ny utredning om bankernas roll i samhället. Utskottet ansåg vidare att ett
tillfredsställande samhälleligt inflytande över bankväsendet och näringslivet
i stort inte förutsätter att affärsbankerna övertas av staten.
Utskottet avstyrkte därmed motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet
härmed.

Vid 1972 års riksdag väcktes en motion av samma innebörd som
motionen 1973:1475 och vidare en motion med förslag om en utredning
rörande bankernas framtida organisation och formerna för statens
inflytande i bankväsendet. Näringsutskottet (NU 1972:7) ansåg det inte
finnas skäl för riksdagen att göra något uttalande till Kungl. Maj:t
beträffande näringspolitik för banksektorn eller att begära en sådan
utredning som påyrkats i den sistnämnda motionen. Reservationer mot
detta ställningstagande avgavs dels av centerpartiets representanter i
utskottet, dels av vänsterpartiet kommunisternas representant. I den
centerpartistiska reservationen uttalades önskemål om ett uttalande från
riksdagens sida om att staten borde inrikta sin näringspolitik och sin
ekonomiska politik på att främja en mera decentraliserad struktur inom
bankväsendet. I reservationen från vänsterpartiet kommunisternas representant
hävdades att det är nödvändigt att bryta den nuvarande
maktkoncentrationen och att detta kan genomföras endast genom en
nationalisering av affärsbankerna. Riksdagen följde utskottet och avslog
motionerna.

Utskottet

Båda de föreliggande motionerna är grundade på uppfattningen att
bankväsendet kännetecknas av en från samhällelig synpunkt oacceptabel
maktkoncentration som bör brytas genom åtgärder från statsmakternas
sida. I motionen 1973:345 förespråkas att affärsbanksväsendet skall
nationaliseras och reorganiseras under politisk kontroll, i motionen
1973:1475 att ett näringspolitiskt program för banksektorn skall
fastställas, riktat mot de stora affärsbankernas dominans på kreditmarknaden
och deras maktställning inom näringslivet i övrigt.

Utskottet vill framhålla att samhället genom riksbanken, bankinspektionen
och offentliga styrelseledamöter har insyn i och utövar kontroll
över bankernas verksamhet. Samtidigt som detta inflytande förstärkts har
en växande andel av kapitalbildningen förts över i offentlig regi. De

NU 1973:7

privata affärsbankerna har ingalunda någon monopolställning på bankmarknaden.
Deras andel av bankinlåningen utgör cirka 40 %. Lika
mycket faller på sparbankerna och jordbrukskassorna gemensamt och
resterande 20 % på de helstatliga instituten Sveriges kreditbank och
postbanken. I fråga om utlåningsstrukturen skiljer sig de olika bankgrupperna
visserligen åt, men genom att banklagstiftningen uniformerats
har förutsättningarna ökat för sparbankerna, postbanken och jordbrukskassorna
att konkurrera på den marknad där affärsbankerna traditionellt
har helt dominerat. Som ett led i omställningsprocessen genomförs inom
dessa bankgrupper organisatoriska förändringar avsedda att skapa mera
konkurrenskraftiga enheter. Liksom vid tidigare behandling av förslag om
ett förstatligande av affärsbankerna finner utskottet att ett tillfredsställande
samhälleligt inflytande över bankväsendet och näringslivet i stort
inte förutsätter att affärsbankerna övertas av staten. Utskottet avstyrker
därför motionen 1973:345.

Vid sin tidigare behandling av motioner med samma innehåll som i
motionen 1973:1475 har utskottet uttryckt som sin uppfattning att den i
flera sammanhang uttalade oron över koncentrationstendenser inom
bankväsendet är överdriven. Ett väl fungerande kreditväsen i en modern,
internationellt inriktad industristat måste innefatta enheter av betydande
storlek, bl. a. för att förhindra att svenska export-och importföretag blir
beroende av utländska bankintressen. Självfallet måste dock skadlig
ekonomisk maktkoncentration förebyggas. Utskottet finner det positivt
att kunna notera att en tendens till ökat regionalt beslutsfattande gör sig
märkbar inom de stora affärsbankerna. I postbankens planer ingår att
tillskapa regionala kontor, och inom sparbanksväsendet medför strukturrationaliseringen
att starkare regionala enheter tillkommer. Utskottet
anser inte att det finns skäl för riksdagen att på grundval av motionen
1973:1475 göra ett uttalande till Kungl. Majd beträffande näringspolitik
för banksektorn.

Utskottet hemställer sålunda

1. att riksdagen avslår motionen 1973:345 om förstatligande av
affärsbankerna,

2. att riksdagen avslår motionen 1973:1475 om ett näringspolitiskt
program för banksektorn.

Stockholm den 20 februari 1973

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Andersson i Örebro (fp), Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c),
Rask (s), Wirtén (fp), Blomkvist (s), Wååg (s), Hovhammar (m), Svensson
i Malmö (vpk), Jonsson i Husum (s), fru Hambraeus (c) och fru Hansson
(s).

NU 1973:7

Reservationer

1. beträffande förstatligande av affärsbankerna

a. av herrar Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i Byske (c) och
fru Hambraeus (c), som anser att det stycke i utskottets yttrande som
börjar med ”Utskottet vill framhålla” och slutar med ”motionen
1973:345” bort utbytas mot ett stycke av följande lydelse:

Koncentrationen inom det svenska kreditväsendet har gått så långt att
en utveckling i motsatt riktning måste eftersträvas. En överföring av
affärsbankerna i statlig ägo är emellertid inte en lämplig lösning.
Utskottet avstyrker därför motionen 1973:345.

b. av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar med ”Utskottet
vill framhålla” och slutar med ”motionen 1973:345” bort utbytas mot
ett avsnitt av följande lydelse:

Koncentrationen av kapital på allt färre händer är en obestridlig och
lagbunden process i det rådande ekonomiska systemet. På grundval av
material från såväl Sverige som utlandet, från statligt utredningsväsende
och enskild forskning föreligger en överväldigande bevisning härför.

Koncentrationen har präglat såväl produktionskapitalet som finanskapitalet.
Under de senaste åren har de privata storbankernas inflytande
över industrin och servicesektorn stadigt förstärkts. Sedan länge har
förekommit en samling av kapitalet till ett fåtal finansgrupper med
anknytning var och en till sin storbank. Dessa grupper har under de
senaste åren genom aktieförvärv köpt in sig i och övertagit många företag
som tidigare stod utanför den högsta storfinansens inflytelsesfär. På
sistone har det också blivit vanligare att två eller flera stora finansgrupper
samverkar. Växande sektorer av näringslivet präglas av sådan samkontroll.
Fusionen mellan Skandinaviska banken och Stockholms enskilda bank
för ett år sedan är ett uttryck för att även de traditionella finansgrupperna
förs samman. Någon konkurrens i egentlig mening förekommer
inte mellan de olika affärsbankerna. Det dominerande inflytandet
i flertalet banker, även provinsbankerna, innehas av ett litet antal
personer med ett helt dominerande inflytande i hela det svenska
näringslivet.

Mot bakgrund av vad nu sagts delar utskottet den i motionen
1973:345 uttryckta uppfattningen att det samlade affärsbanksväsendet
bör överföras i statens ägo. Liksom motionärerna anser utskottet också,
att affärsbanksväsendet därefter måste reorganiseras så att driftsprincipen
och beslutssystemet får en uppbyggnad som tjänar folkflertalet. Det bör
ankomma på regeringen att efter erforderlig utredning förelägga riksdagen
förslag till åtgärder i här angivet syfte.

dels att utskottet under 1 bort hemställa.

1. att riksdagen med bifall till motionen 1973:345 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
angående förstatligande och reorganisation av bankväsendet,

NU 1973:7

2. beträffande näringspolitiskt program för banksektorn

a. av herrar Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i Byske (c) och
fru Hambraeus (c), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar med ”Vid sin
tidigare” och slutar med ”näringspolitik för banksektorn” bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:

Det är från samhällets synpunkt önskvärt att bankerna söker finna en
mera decentraliserad struktur som innebär att de får en starkare lokal och
regional förankring. Nya vägar bör öppnas för inflytande från kundkretsen,
från samhällets organ och från företagens egna anställda. En
sådan decentraliserad struktur kan åstadkommas och vidmakthållas
endast på grundval av medvetna näringspolitiska åtgärder från statens
sida. Utskottet tillstyrker därför det förslag som framläggs i motionen
1973:1475.

dels att utskottet under 2 bort hemställa

2. att riksdagen med bifall till motionen 1973:1475 hos Kungl.
Maj:t anhåller om förslag till näringspolitiskt program för
banksektorn med syfte att begränsa maktkoncentrationen
hos de stora affärsbankerna och skapa en decentraliserad
maktstruktur.

b. av herr Svensson i Malmö (vpk), som anser att det stycke i
utskottets yttrande som börjar med ”Vid sin tidigare” och slutar med
”näringspolitik för banksektorn” bort utbytas mot ett avsnitt av följande
lydelse:

I motionen 1973:1475 har föreslagits vissa åtgärder för att bekämpa
maktkoncentrationen till bankerna. Motionen förespråkar i praktiken ett
uppbrytande av den rådande maktstrukturen och ett återförande av
densamma till den större decentralisering som varit rådande i ett tidigare
utvecklingsstadium. Otvivelaktigt kan statsmakten, om den önskar,
försvåra eller motverka koncentration och förtrustning. En borgerlig
statsmakt är inte nödvändigtvis det stora kapitalets företrädare i
konflikten mellan centralistiska och decentralistiska strävanden inom den
dominerande klassens olika skikt. Men att vända själva processen är inte
möjligt utan en grundläggande förändring i ägandeförhållandena. Från
andra länder, framför allt Tyskland och Japan, har man praktiska
erfarenheter av försök att bryta upp finansmonopol och koncentrerade
kapitalistiska strukturer och återföra dem till ett tidigare och mer
decentralistiskt stadium. Dessa försök har genomgående misslyckats, då
de stora finansgrupperna snabbt åter formerat sig och återtagit sina
positioner i gammal eller ny form. Man kan sålunda inte bryta en tendens
i ett ekonomiskt system med mindre än att man gör en inbrytning som
ändrar systemets villkor.

Med hänvisning till vad nu sagts avstyrker utskottet motionen
1973:1475.

GOTAB 73 3314 S Stockholm 1973