Näringsutskottets betänkande nr 46 är 1973

NU 1973:46

Nr 46

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion angående handeln
med bilreservdelar.

Ärendet

I motionen 1973:517 av herrar Sundelin (s) och Lindahl (s) hemställs
att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder i syfte att
sanera handeln med bilreservdelar.

Remissyttranden över motionen har avgivits av statens pris- och
kartellnämnd, Motorbranschens riksförbund, Sveriges bilindustri- och
bilgrossistförening och Oljekonsumenternas förbund.

Motionen

I skydd av en dämpad priskonkurrens har på vissa områden distributionens
marginaler vuxit så kraftigt att proportionen mellan dem och
varans tillverkningskostnad måste betecknas som anmärkningsvärd, sägs
det i motionen. Detta skulle bl. a. gälla handeln med bilreservdelar.
Motionärerna åberopar en utredning som utförts av statens pris- och
kartellnämnd. Enligt utredningen skulle genomsnittspålägget vara 180
procent på importerade delar, men betydligt högre pålägg skulle också
förekomma.

Motionärerna hävdar att det kooperativa företaget Oljekonsumenterna
spelar en prisledande och uppenbart prisdämpande roll inom vissa
sektorer av reservdels- och tillbehörsbranschen. Då bil- och verkstadsbranschens
struktur kännetecknas av en stark vertikal integration är
emellertid priskonkurrensen inom en mycket stor del av reservdelsmarknaden
eliminerad. De åtgärder som vidtagits eller föreslagits från
motororganisationer, försäkringsbolag m. fl. i syfte att åstadkomma en
mer konsumentanpassad marknadsföring och prissättning när det gäller
bilreservdelar har hittills haft endast begränsad framgång, anför motionärerna.
De anser därför starka skäl tala för att nya metoder för att
åstadkomma en önskvärd anpassning av reservdelsmarknaden i konsumenternas
intresse skall övervägas i samhällets regi. Åtgärderna bör
främst avse förhållandena i distributionsleden, men också rationaliseringsmöjligheter
inom produktionen bör beaktas, säger motionärerna.

Uppgifter i anslutning till motionen

Uppgifter om branschen

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) gjorde år 1970 en utredning
angående prissättning och konkurrens på marknaden för bilreservdelar.

1 Riksdagen 1973. 17 sami. Nr 46

NU 1973:46

Undersökningens resultat redovisas i boken Bildelar kostar! (1971). Vissa
av resultaten återges — kompletterade med nyare uppgifter — i SPK:s
remissyttrande över motionen, på vilket den följande redogörelsen bygger.

Personbilsparken i Sverige har en mycket heterogen sammansättning
med mer än ett 50-tal märken. Då varje märke säljs i ett stort antal
modellutföranden och då därtill mer eller mindre genomgripande
förändringar genomförs vid årsmodellbyten har personbilsparken kommit
att bestå av tusentals olika bilmodeller. Detta medför givetvis problem
för reservdelshanteringen. Vid årsskiftet 1969-1970 lagerfördes cirka
540 000 olika reservdelar hos de svenska billeverantörerna och reservdelsgrossisterna.

Importerade delar passerar den svenska importörens lager och säljs
därifrån till de för märket auktoriserade bilåterförsäljarnas verkstäder
(märkesverkstäderna), som i sin tur säljer dels direkt till konsumenterna,
dels till fristående verkstäder. Antalet billeverantörer uppgår till cirka 25
med 2 000 märkesverkstäder, medan totalantalet verkstäder inklusive
servicestationer är omkring 10 000. Omsättningen till konsumentpris av
reservdelar till personbilar uppskattas 1972 ha uppgått till cirka 1 400
milj. kr., varav cirka 200 milj. kr. utgör mervärdeskatt. SPK:s utredning
tyder på att av resterande 1 200 milj. kr. ungefär 240 milj. kr. utgör
direkta tillverkningskostnader.

De svenska generalagenterna tillämpade enligt SPK:s undersökning ett
totalpålägg som varierade mellan 130 och 285 procent på inköpspriset
fritt eget lager. Det beräknade genomsnittet låg vid 180 procent. I
nämnda uppgifter ingår inte de båda svenska billeverantörerna, vilkas
totalpålägg låg avsevärt över det angivna medelvärdet för importörerna.

Fördelningen av konsumentpriset (exklusive varuskatter) kan uppskattningsvis
anges på följande sätt.

	Andel av
	cirkapris
Tillverkningspris	%
(bilfabrik eller underleverantör)	20
Fabrikslager
(inklusive ev. tull och frakt)	16
Importör/grossist-marginal	24
Återförsäljare/verkstad s-marginal	40
	100

Största delen av priset går sålunda till märkesverkstäderna, som dock
lämnar en viss del av sin rabatt vid försäljning vidare till fristående
verkstäder. En överslagsmässig beräkning av verkstädernas behållna
marginal för reservdelar visar att denna totalt sett är ungefär lika stor som
motsvarande för nybilsförsäljningen, trots att nybilsförsäljningen omsättningsmässigt
är två å tre gånger större än reservdelsförsäljningen.
Intäkterna av reservdelsförsäljningen är sålunda av stor betydelse för
återförsäljarledet.

Prissättningen av bilreservdelar torde knappast vara direkt baserad på
de kostnader som är förbundna med framställning och distribution av
dem. Priserna sätts efter av företagen bestämda förräntningskrav, som är

NU 1973:46

högre än för övriga sektorer inom bilbranschen. Oftast används vid
kalkyleringen fasta omräkningsfaktorer.

Undersökningar visar att stora prisskillnader föreligger på reservdelar
till bilmodeller som betraktas som nära konkurrenter till varandra. De
båda svenska bilföretagen låg enligt undersökningarna relativt högt i sin
prissättning av reservdelar. Trots hemmamarknad med de stora distributionsmässiga
fördelar detta rimligtvis borde medföra låg Saabs och Volvos
reservdelsprissummor för 36 frekventa reservdelar för Saab cirka 36
procent och för Volvo cirka 11 procent över motsvarande summa för
exempelvis Peugot, vars delar tillverkas i Frankrike och distribueras via
svensk generalagent till återförsäljare över hela landet.

En jämförelse mellan reservdelspriserna i Sverige och vissa andra
länder visar att differenserna är avsevärt större än vad som kan motiveras
av de skillnader i tull, frakt eller liknande kostnader som kan förekomma.

Enligt SPK förefaller reservdelsområdet vara relativt litet beaktat från
standardiseringssynpunkt. Med undantag för ett fåtal artiklar, exempelvis
däck och tändstift, är komponenterna specialutformade för varje märke
och i viss utsträckning för varje modell även i sådana fall där en enhetlig
utformning förefaller önskvärd från konsumentsynpunkt. Under senare
år har bilfabrikanterna/generalagenterna i sin marknadsföring starkt
understrukit önskvärdheten av att ”originaldelar” används som reservdelar.
Det har därför också varit möjligt för bilföretagen att med hjälp av
originaldelsbegreppet mer eller mindre fullständigt styra märkeshandelns
reservdelsinköp.

Konsumentombudsmannen och OK:s reklam

Oljekonsumenternas förbund publicerade 1971 en annons vari sades
att OK inte tyckte om de av Volvo och andra bilfabrikanter auktoriserade
återförsäljarnas prissättning på reservdelar. Enligt annonsen skulle
OK sälja samma reservdelar — skillnaden skulle vara den att OK inte har
biltillverkarens stämpel på sina förpackningar och delar — till lägre priser.
Jämförpriser presenterades för ett antal frekventa reservdelar. Annonsen
anmäldes till konsumentombudsmannen (KO) av en privatperson och av
Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening.

KO konstaterade i sitt beslut i ärendet att OK i annonsen inte gjort
någon reservation för skillnader i kvalitetshänseende mellan de delar som
såldes av OK och de delar som såldes av den auktoriserade bilhandeln.
Vid ett sådant förhållande finge OK anses ha gett uttryck för att de olika
bilreservdelarna var av likvärdig kvalitet från konsumentens synpunkt,
dvs. att de gjorde samma tjänst under ungefär lika lång tid. OK borde
därför enligt KO kunna styrka detta. KO fann efter granskning av de av
OK åberopade tekniska rapporterna att det beträffande vissa delar var
styrkt att dessa var kvalitativt likvärdiga från konsumentsynpunkt med
vissa Volvo-delar men att detta inte gällde alla de delar som undersökts.
OK hade också i annonsen angivit att OK ”täcker in” de vanligaste
bilmärkena, Volvo, Saab, Opel, Volkswagen och Ford Taunus. Enligt KO

NU 1973:46

borde OK i annonsen ha angivit att företaget tillhandahöll endast de mest
frekventa reservdelarna och att sortimentet fanns endast vid de större och
mera välsorterade bilvårdsanläggningarna. Vidare borde i annonserna
klarare ha deklarerats att prisjämförelserna avsåg Stockholmsområdet.
Betydande skillnader mellan olika delar av landet kunde nämligen noteras
beträffande såväl OK-priserna som Volvoprisema.

Sedan OK i skrivelse förklarat att man i sin fortsatta marknadsföring
skulle beakta de synpunkter som KO framfört avskrev KO ärendet från
vidare handläggning.

Hemställan om utredning

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har i mars 1973 hemställt att prisoch
kartellnämnden skall verkställa en undersökning av kostnader och
lönsamhet beträffande bilreservdelsdistributionen. NO:s anhållan motiveras
med att distributionen av bilreservdelar från billeverantörerna till
återförsäljare är underkastad olika konkurrensbegränsande bestämmelser,
med att det vertikala cirkaprissättningssystemet endast i begränsad
utsträckning synes ta hänsyn till de olika reservdelarnas omsättningshastighet
och med att prisföljsamheten är hög.

Remissyttrandena

SPK anser det vara angeläget att marknaden för bilreservdelar blir
föremål för särskilt intresse från statsmakternas sida. Den speciella
konkurrenssituationen på området kan ha bidragit, säger SPK, till att
distributionen sker på ett från konsumentsynpunkt orationellt sätt och
att kostnaderna i viss mån anpassats till den förefintliga marginalnivån.
SPK erinrar i detta sammanhang om att NO nyligen hemställt om
närmare granskning av kostnader och lönsamhet vid försäljning av
bilreservdelar. För att underlätta en rationellare hantering av reservdelar
skulle det enligt SPK vara betydelsefullt att få till stånd ett internationellt
standardiseringsarbete av helt annan omfattning än vad som förekommer
för närvarande. Det betecknas också som angeläget från konsumentsynpunkt
att man inte genom ommärkning av enhetliga fabriksprodukter till
en rad märkesvaror döljer delarnas ursprung. SPK understryker att i ett
eventuellt utredningsarbete en samordning behövs med sakkunskap även
utanför de konsumentvårdande organen och deklarerar sin beredvillighet
att medverka i ett utredningsarbete av detta slag.

Motorbranschens riksförbund (MRF) och Sveriges bilindustri- och
bilgrossistförening avstyrker motionsyrkandet.

MRF hänvisar till NO:s begäran hos SPK om en kostnadsundersökning
för bildelar och uppger att MRF i samverkan med Sveriges bilindustrioch
bilgrossistförening avser att snarast genomföra vissa omdispositioner i
kalkylsystemet så att kostnaderna för vissa sortiment reservdelar bättre
än för närvarande anpassas till omsättningshastighet och inkuransrisker
m. m. Inga fördelar skulle, anser MRF, stå att vinna genom en utredning.

NU 1973:46

MRF riktar kritik mot att SPK i sin utredning inte har berört
kostnadssidan. Om så skett hade man erhållit en mera rättvisande
belysning av branschens marginal-, pris- och vinstförhållanden, säger
förbundet och tillägger att man i kalkyler för bilreparationer räknar med
ett visst bidrag till omkostnadstäckning för bilreparationer. Om detta
omkostnadsbidrag för bilverkstäder skulle bortfalla eller minska skulle
effekten få lov att bli en motsvarande prishöjning på arbetsprestationerna.
Detta skulle, menar MRF, medföra en allvarlig risk för en väsentlig
förlust av reparationsvolym från den reguljära bilreparationsbranschen till
irreguljär verksamhet, dvs. till en verksamhet som ofta inte fullgör sina
skyldigheter i förhållande till det allmänna.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening understryker liksom MRF
att reservdelarna är en del i ett system. För att en bil skall kunna fungera
måste reservdelar finnas tillgängliga för alla bilmodeller som saluförts
under de senaste tio—tolv åren. Leverantörerna måste i sin tur kunna
upprätthålla en decentraliserad lagerhållning och högsta leveransberedskap
för att undvika väntetider och därigenom fördyra reparationen och
förorsaka bilägaren långa reparationstider. Enligt föreningen är det
rimligt att begära att bilbranschen i första hand skall tillgodose
konsumentkravet på högsta möjliga leveransberedskap. Föreningen kritiserar
SPK:s utredning därför att den enligt föreningen ensidigt belyser
marginalförhållandena utan att kostnadssidan och kraven på tillfredsställande
reservdelsförsörjning behandlas. En undersökning av reservdelsfunktionen
med hänsyn tagen till de väsentliga konsumentkraven på
lättillgänglighet samt kvalitets- och sortimentsansvar är därför enligt
föreningen väl motiverad. Motionärernas uttalande att OK inom vissa
sektorer av reservdels- och tillbehörsbranschen spelar en prisledande och
uppenbart prisdämpande roll kommenteras av föreningen med bedömningen
att OK och övriga grossister som bidrar till denna konkurrens inte

har tagit på sig det fulla ansvaret för hela sortimentet eller för

distribution över hela landet. Att reservdelspriserna ligger högre i Sverige
än i andra länder torde enligt föreningen väsentligen sammanhänga med
den högre löne- och kostnadsnivån i landet.

Oljekonsumenternas förbund (OK) framhåller att OK i dag säljer
reservdelar genom två olika kanaler, dels genom det helägda dotterbolaget
Stockholms bilcentral såsom återförsäljare för General Motors, dels
via sina bilvårdsanläggningar. I sistnämnda fall fungerar OK som grossist
åt de lokala föreningarna. Sortimentet består av de mest högfrekventa
delarna till de fem största bilmärkena, dvs. Volvo, Saab, Opel, Volkswagen
och Ford. Delarna köps till mycket stor del från företag som är

legotillverkare till de olika bilföretagen. Det rör sig alltså, säger

förbundet, om delar svarande mot dem som bilföretagen säljer som
”originalreservdelar”, ehuru de delar som säljs av OK inte får kallas så.
Den hantering som sker via OK:s rikslager innebär, säger förbundet,
uppenbarligen en stark förkortning av reservdelarnas väg från fabrikant
till konsument. Reservdelarna inköps direkt hos fabrikanten i det land
där de tillverkas. De transporteras till och lagras i centrallagret och

NU 1973:46

transporteras därifrån direkt till den lokala bilvårdsanläggningen. OK har
salufört bilreservdelar på detta sätt sedan 1969. Enligt förbundet var
verkan av OK:s inträde på marknaden inledningsvis god. Prissättningen
hos de auktoriserade återförsäljarna påverkades klart, och prisnivån på de
reservdelar som salufördes av OK sjönk. Därefter har utvecklingen i
någon mån bromsats. Orsaken härtill skulle vara att ”originaldelsbegreppet”
har visat sig ha en så stor genomslagskraft att trots att motsvarande
delar under andra namn och genom andra försäljningskanaler kan säljas
till ofta betydligt lägre priser ”originaldelen” ändå har ett övertag på
marknaden i kraft av utflödet från bilfabrikantens varumärke. Botemedlet
mot detta från konsumentsynpunkt ogynnsamma förhållande torde
enligt förbundet i första hand vara en ökad upplysning i olika
avseenden. Lika viktigt anges vara ett kraftigt genomfört krav på ökad
standardisering av högfrekventa reservdelar.

Ett argument som ofta anförs från bilhandelns sida till försvar för de
höga marginalerna är, säger föreningen, att bilhandeln måste hålla ett
utomordentligt stort sortiment av reservdelar, medan ett företag som OK
håller ett litet sortiment och därigenom kan vara mer rationellt. Enligt
förbundet kan det sättas i fråga om det är nödvändigt att hålla
reservdelslager av den storleksordning som förekommer i ett mycket stort
antal butiker och verkstäder. Med dagens möjligheter till snabb kommunikation
kan ifrågasättas om det inte vore riktigare att den enskilde
återförsäljaren höll ett litet lager av högfrekventa delar och att delar med
låg frekvens förvarades i lager som var centrala för ett större område,
exempelvis Storstockholmsregionen. Ett sådant storlagersystem skulle
medföra avsevärda rationaliseringsvinster, öka omsättningshastigheten
och minska inkuransförlusterna, vilket sammantaget skulle påverka
prissättningen i positiv riktning för konsumenten. Visserligen skulle
lagerhållning av detta slag kunna innebära att konsumenten vid fel på en
lågfrekvent del fick vänta något längre på att få bilen reparerad, men
denna olägenhet kunde måhända uppvägas av en avsevärt lägre kostnadsnivå.

Utskottet

För bilreservdelar är marginalen mellan tillverkningskostnad och
försäljningspris anmärkningsvärt stor, anför motionärerna. De föreslår att
riksdagen hos Kungl. Maj:t skall anhålla om åtgärder i syfte att sanera
handeln med bilreservdelar.

Omsättningen av reservdelar har i takt med bilismens allmänna
utveckling ökat kraftigt under senare år och uppgick under 1972 enligt
en beräkning av statens pris- och kartellnämnd (SPK) till cirka 1 200 milj.
kr. exklusive mervärdeskatt. För konsumenternas ekonomi är det således
högst betydelsefullt att reservdelsdistributionen fungerar på ett rationellt
sätt och att detta kommer till uttryck i prissättningen. Näringsfrihetsombudsmannen
(NO) har konstaterat att distributionen av reservdelar
från billeverantörerna till återförsäljarna är underkastad olika konkur -

NU 1973:46

rensbegränsande bestämmelser. NO har också funnit att man inom
branschen i det vertikala cirkaprissystem som vanligen tillämpas endast i
begränsad utsträckning synes ta hänsyn till de olika reservdelarnas
omsättningshastighet och att prisföljsamheten är hög, vilket medför
prisstelhet. NO har — sedan motionen väcktes — hos SPK begärt en
utredning om kostnader och lönsamhet vid reservdelsförsäljning inom
såväl leverantörsledet som återförsäljarledet. Denna utredning, som i en
första etapp ansetts böra begränsas till en undersökning beträffande
reservdelsdistributionen inom leverantörsledet hos ett par bilföretag,
skulle kunna ligga till grund för en bedömning av huruvida prissättningen
i leverantörsledet är påfallande hög i förhållande till kostnaderna och
huruvida konkurrensbegränsningarna inom reservdelsdistributionen har
skapat utrymme för att belasta reservdelarna med alltför höga kostnader.
Utskottet utgår från att NO, om SPK:s undersökning skulle utvisa att på
grund av konkurrensbegränsning eller av andra skäl kostnaderna inom
branschen är alltför höga, vidtar åtgärder för att undanröja påvisade
missförhållanden.

Motorbranschens riksförbund har i sitt remissyttrande över motionen
meddelat att förbundet avser att i samverkan med Sveriges bilindustrioch
bilgrossistförening snarast genomföra vissa omdispositioner i nuvarande
kalkylsystem, så att kostnaderna bättre anpassas i förhållande till
såväl omsättningshastighet som inkuransrisker m. m. än för närvarande
för vissa sortiment reservdelar. Utskottet har också erfarit att inom
statens trafiksäkerhetsverk pågår ett utvecklingsarbete för att utarbeta
normer för typgodkännande av vissa bilreservdelar. Detta arbete skulle på
något längre sikt positivt kunna påverka reservdelspriserna och bedöms
därför av utskottet som mycket angeläget.

Utskottet finner således att förhållandena inom handeln med bilreservdelar
skall utredas av de prisövervakande myndigheterna och att i övrigt
vissa åtgärder vidtagits som kan komma att påverka prisbildningen inom
branschen. I avvaktan på resultaten härav är det enligt utskottets
uppfattning inte erforderligt med en framställning till Kungl. Maj:t
rörande åtgärder för att sanera handeln med bilreservdelar.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1973:517.

Stockholm den 27 april 1973

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i Storfors (s),
Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Blomkvist (s), Jonsson i Husum (s),
Rydén (fp) och Fridolfsson i Stockholm (m).

GOTAB 73 3769 S Stockholm 1973