Näringsutskottets betänkande nr 42 är 1973 NU 1973:42

Nr 42

Näringsutskottets betänkande i anledning av motion om en fiskkonservindustri
på ostkusten.

Ärendet

I motionen 1973:1497 av herrar Nordgren (m) och Nilsson i Trobro
(m) hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla om en
förutsättningslös utredning beträffande möjligheterna att anlägga en
konserveringsindustri för fisk på ostkusten.

Motionen

Avsättningsproblemen kan vissa tider vara svåra för fiskarna på sydoch
ostkusten, då man där saknar fiskförädlingsindustrier, sägs det i
motionen. Ostkustfiskarnas enda möjlighet vid stora fångster är att sälja
fisken som djurföda, vilket ger mycket obetydliga inkomster, eller att
vräka överbliven fisk i havet. För Gotlands del kan avsättningsproblemen
periodvis också bli stora för sill. Till följd av de snabba kommunikationerna
med fastlandet skulle även de gotländska fiskarnas situation
kunna förbättras genom en konserveringsindustri med god kapacitet på
ostkusten. Att en sådan etableras är enligt motionärernas mening en av de
angelägnaste uppgifterna för att på längre sikt klara sysselsättning bland
fiskarna.

Uppgifter i anslutning till motionen

Fiskerinäringsu tred ningen

Fiskerinäringsutredningen redovisade i betänkandet (Ds Jo 1970:5)
Stödet till fiskets berednings- och konservindustri resultatet av en
specialundersökning i syfte att närmare kartlägga struktur- och investeringsförhållandena
inom den nämnda branschen. Utredningens bearbetning
omfattade 92 företag inom berednings- och konservindustrin på
fiskets område med ett saluvärde år 1969 av 263 miljoner kronor. Av
företagen var 38 belägna på västkusten, 21 på sydkusten och 33 på
ostkusten. Antalet helårsanställda uppgick år 1969 till sammanlagt 2 600,
av vilka över 68 procent var sysselsatta vid företag på västkusten, 24
procent vid företag på sydkusten och närmare 8 procent vid företag på
ostkusten. Det genomsnittliga antalet helårsanställda per företag uppgick
på västkusten till 47, på sydkusten till 29 och på ostkusten till 6. På såväl
sydkusten som ostkusten sysslar dock företagen i betydande omfattning
även med handeln med färsk fisk. Då arbetskraften inom denna
verksamhet ingår i företagens redovisade arbetsstyrka är antalet syssel -

1 Riksdagen 1973. 17 sami. Nr 42

NU 1973:42

satta i fiskberedningen följaktligen mindre än vad som framgår av
undersökningen. Av de säsonganställda hänför sig en väsentlig del till
ostkusten. Utredningen konstaterade att fiskets berednings- och konservindustri
på ostkusten domineras av små företagsenheter med i många fall
helt säsonginriktad produktion Enligt undersökningen hade inget av
företagen på ostkusten ett saluvärde för fiskberedning och konservtillverkning
överstigande 4 miljoner kronor. Av det totala saluvärdet för
sådan produktion hänförde sig inte mindre än 72 procent till västkusten,
medan sydkusten svarade för 20 procent och ostkusten för 8 procent.
Beredd och konserverad fisk svarade för två tredjedelar av produktionens
totala saluvärde. Denna produktion skedde till övervägande delen på
västkusten. På ostkusten dominerade beredningen av saltad eller rökt
fisk. Endast 13 procent av saluvärdet hade exporterats. Exporten var i
första hand av betydelse för företagen på västkusten.

Vid undersökningen tillfrågades företagen om investeringar i byggnader
och maskiner åren 1965-1969. Enligt de uppgifter som lämnades
hade de totala investeringarna under femårsperioden uppgått till omkring
33 miljoner kronor eller till i genomsnitt närmare 6,8 miljoner kronor per
år. Av det sammanlagda investeringsbeloppet under perioden hänförde sig
71 procent till västkusten, 19 procent till sydkusten och 10 procent till
ostkusten. Under samma period uppgick investeringar i byggnader till
13,9 miljoner kronor och investeringar i maskiner till 19,4 miljoner
kronor. I samband med undersökningen hade företagen även tillfrågats
om olika former för finansieringen av investeringarna. Av svaren framgick
att på västkusten och ostkusten närmare tre fjärdedelar av investeringarna
hade finansierats med eget kapital. Banklån med statlig garanti hade varit
av större betydelse endast på ostkusten. Statliga fiskberedningslån var
under perioden av betydelse endast för finansieringen av investeringarna
på ostkusten. Företagen lämnade vidare uppgift om omfattningen av de
investeringar som de planerade under åren 1970—1972. De totala
planerade investeringarna angavs till 51,2 miljoner kronor. På ostkusten
dominerades investeringsplanerna av investeringar i byggnader. Företagen
på västkusten angav att av de planerade investeringarna 27 procent
hänförde sig till nyinvesteringar för en ökad produktion. Motsvarande
andel var för sydkusten 70 procent och för ostkusten 16 procent. Dessa
uppgifter tydde enligt utredningen på att investeringar i bl. a. byggnader
hade blivit eftersatta under de gångna åren och att en för effektiv
produktion nödvändig förnyelse av fabriksanläggningarna ansågs nödvändig.
I samband med undersökningen hade 26 företag angett att deras
investeringar hade begränsats av svårigheterna att skaffa kapital. Vidare
hade nio företag angett att deras investeringsplaner hade påverkats av
tillgången på driftkapital. Finansieringssvårigheter hade åberopats främst
av företag på ostkusten. Utredningen gav viss belysning av förhållandena
vid olika företagstyper. I undersökningen ingick 13 producentkooperativt
ägda företag.

Enligt utredningen behövde det svenska fisket en vidgad kontinuerlig
avsättning på den inhemska marknaden. I detta sammanhang bedömdes

NU 1973:42

berednings- och konservindustrin få en allt större betydelse. Om
investeringar inom denna företagssektor hämmades på grund av bristande
ekonomiska resurser kunde detta enligt utredningens mening leda till att
riskerna ökades för rubbningar av marknadsföringen av svensk fisk.
Utredningen föreslog därför att en utbyggnad av berednings- och
konservindustrin skulle stimuleras genom ett effektivt statligt stöd.
Härvid skulle hänsyn inte endast tas till den totala utvecklingen av
produktionskapaciteten. Utredningen framhöll att det var av vikt att
förhållandena vid marknadsföringen av fisk stabiliserades genom att
berednings- och konservindustrin kunde ta emot fångsterna vid vidareförädling
i sådana områden där särskilda svårigheter förelåg i fråga om
avsättning på färskmarknaden. Undersökningen av fiskets berednings- och
konservindustri hade visat att investeringarna inom såväl mindre som
större företag under de gångna åren i första hand hade koncentrerats på
att anskaffa maskiner. De planerade investeringarna avsåg dock i stor
utsträckning uppförandet av nya fabriksbyggnader. Detta tydde enligt
utredningen på att industrin nu befann sig i ett läge då en mer
genomgripande modernisering av produktionen var aktuell. Vidare
erinrade utredningen om att kraven på fiskets berednings- och konservindustri
hade skärpts i den nya miljöskyddslagstiftningen. Ökade krav
skulle också komma att ställas genom att livsmedelslagstiftningen
byggdes ut och effektiviserades.

För att finansieringen av önskvärda nyinvesteringar skulle möjliggöras
ansåg utredningen att det statliga kreditstödet på området skulle vidgas.
Det dittills befintliga stödet genom direkta statliga lån bedömdes inte
kunna få sådan omfattning att finansieringsbehovet inom fiskets berednings-
och konservindustri blev täckt. Utredningen ansåg att statliga
kreditgarantier borde införas för investeringar i fiskets berednings- och
konservindustri liksom tidigare skett på andra näringsområden. Direkta
statliga lån skulle även i fortsättningen lämnas i samband med investeringar
av speciell karaktär.

I propositionen 1971:63 framlades förslag till grunder för lån och
kreditgarantier på fiskets område på grundval av vad fiskerinäringsutredningen
hade förordat. Förslaget godtogs av riksdagen (JoU 1971:31, rskr
1971:155).

Statligt stöd till fiskerinäringen

Enligt kungörelsen (1971:445) om statligt stöd till fiskerinäringen
lämnas statligt stöd för att underlätta finansieringen av investeringar
inom fiskerinäringen eller för att möjliggöra förbättringar av fiskeföretags
ekonomiska förhållanden. Stödet lämnas i form av lånegaranti och i form
av lån ur bl. a. lånefonden till främjande av beredning och avsättning av
fisk m. m. (fiskberedningslån). Lånegaranti lämnas bl. a. för åtgärd som
är avsedd att höja effektiviteten inom berednings- och konservindustrin
på fiskets område, om åtgärden kan antas medföra förbättrade avsättningsförhållanden
för svenskt fiske och är önskvärd från allmän syn -

NU 1973:42

punkt, samhällsekonomiskt motiverad och lönsam från företagsekonomisk
synpunkt. Längsta amorteringstid är 20 år. Amorteringsfrihet och
anstånd med räntebetalning medges för högst två år.

Fiskberedningslån utgår för sådan åtgärd inom fiskets berednings- och
konservindustri som väsentligt underlättar avsättningen av fisk eller
förbättrar fiskarnas möjligheter att köpa förnödenheter. Om amorteringstiden
gäller detsamma som för lånegarantier. Räntefrihet får medges
under två år eller om särskilda skäl föreligger tre år. Kungl. Maj:t kan
medge befrielse från återbetalningsskyldighet av fiskberedningslån med
15 procent av lånebeloppet, om åtgärden vartill lån beviljats är av
avgörande betydelse för fortsatt fiske inom visst område och inte kan
väntas bli genomförd utan sådan befrielse.

Ärende angående statligt stöd i sådana fall som nämnts prövas av
fiskeristyrelsen efter samråd med statens jordbruksnämnd. Betryggande
säkerhet skall ställas för lån för vilket garanti beviljas och för fiskberedningslån.
Undantag kan medges om det bedöms kunna ske utan oskälig
risk. Fiskberedningslån får beviljas utan sådan säkerhet när åtgärd för
vilket lånet söks bedöms vara av avgörande betydelse för fisket inom visst
område.

Enligt uttalande i propositionen 1971:63 bör det statliga stödet i
första hand komma de lokala och regionala producentkooperativa
företagen till godo. Det står emellertid öppet även för enskilda och
konsumentkooperativa företag.

Sedan de refererade bestämmelserna tillkom har beslut om kreditstöd
fattats i fråga om två anläggningar på ostkusten, tillhöriga de ekonomiska
föreningarna Sörmlandsfisk och Gotlandsfisk. I intetdera fallet har stödet
gällt konservtillverkning.

En redogörelse för regleringen av priserna på fisk m. m. lämnas i
propositionen 1973:67 angående stödåtgärder på fiskets område.

Utskottet

Fiskerinäringen på ostkusten besväras av återkommande avsättningsproblem.
En omständighet som torde bidra till avsättningsproblemen är
att fiskförädlingsindustrin i den delen av landet har ringa omfattning.
Mot denna bakgrund föreslås i motionen en förutsättningslös utredning
av möjligheterna att anlägga en konserveringsindustri för fisk på
ostkusten.

Statsmakterna har visat sitt intresse för fiskets berednings- och
konservindustri bl. a. genom den undersökning av branschen som
fiskerinäringsutredningen avslutade 1970 och genom det beslut som
fattades året därpå om att bereda denna industri väsentligt förbättrade
kreditmöjligheter. En redogörelse för dessa, som är avsedda att underlätta
avsättningen av svensk fisk, har lämnats ovan. För en betydande del av
ostkusten gäller också att statligt lokaliseringsstöd står till buds.

Utskottet anser att det närmast bör ankomma på fiskets organisationer
- som har god överblick över tillförsel och avsättning av fisk i

NU 1973:42

olika delar av landet - att med hänsyn till förefintliga kreditmöjligheter
etc. överväga åtgärder för en utvidgad fiskförädlingsverksamhet på
ostkusten. Vid dessa överväganden kan hjälp lämnas av berörda statliga
myndigheter. Något initiativ i saken från riksdagens sida synes inte
motiverat.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1973:1497.

Stockholm den 12 april 1973

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Börjesson i Glömminge (c), Bengtsson i
Landskrona (s), Haglund (s), Rask (s), Wirtén (fp), Blomkvist (s), Sjönell
(c), Wååg (s), Jonsson i Husum (s), Rydén (fp), fru Hambraeus (c) och
herr Nordgren (m).

GOTAB 73 3727 S Stockholm 1973