Näringsutskottets betänkande nr 26 ar 1973

NU 1973:26

Nr 26

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående jordbrukskooperationen.

Ärendet

I detta betänkande behandlas motionerna

1973:516 av herr Johnsson i Blentarp m. fl. (s), vari hemställs att
riksdagen skall hos Kungl. Maj:t hemställa om en utredning rörande
styrelserepresentation inom jordbrukskooperationen för samhället och
konsumenterna, och

1973:1486 av fru Lundblad m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen skall
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning av de struktur- och konkurrensförhållanden
som utvecklats inom den svenska jordbruksrörelsens affärsdrivande
företag för att utröna hur dessa påverkar prissättningen på
livsmedel och varuutbudet till konsumenterna.

Verkställande direktören i Lantbrukarnas riksförbund har inför
utskottet framfört synpunkter i ärendet.

Motionerna

En kraftigt stegrad strävan till koncentration har gjort sig gällande
inom livsmedelsindustrin under 1970-talet, sägs det i motionen
1973:1486. Motionärerna hänvisar till industridepartementets förstudie
(Ds I 1972:2) Livsmedelsindustrin i Sverige och uttalar att koncentrationen
i och för sig kan ge en mera effektiv produktion och distribution
genom stordriftsfördelar men att den också kan medverka till att rimliga
konkurrensförhållanden inte kan vidmakthållas. Det ökande antalet
fusioner mellan företag inom jordbrukskooperationen innebär en samling
av ekonomisk makt, säger motionärerna. Producentkooperationens ökade
engagemang i detaljhandelsledet bör också uppmärksammas. Jordbrukskooperationen
synes snabbt ändra karaktär till ett stort koncernföretag.
Motionärerna ifrågasätter om inte systemet för prisreglering på jordbrukets
produkter har bidragit till att de av jordbrukarrörelsen ägda
företagen fått en så stark ställning på marknaden för baslivsmedel att den
närmar sig en monopolställning. De betecknar monopoliseringstendenserna
som särskilt betänkliga i en bransch där den enskilde konsumenten
har små möjligheter att pressa priserna genom köpvägran. I fråga om
risker till följd av monopoliseringen åberopas vad näringsfrihetsombudsmannen
uttalat i sitt remissyttrande över det nämnda betänkandet.

Näringspolitiken går bl. a. ut på att stimulera strukturrationalisering i
syfte att stärka den svenska industrins konkurrenskraft och öka

1 Riksdagen 1973. 17 sami Nr 26

NU 1973:26

produktionskapaciteten. Man har dock inte, säger motionärerna, velat
medverka till att monopolföretag utvecklas utan att möjligheter ges till
insyn och påverkan från samhällets sida. Efter att ha redovisat vissa data
om jordbrukskooperationen anför motionärerna att endast få företag och
koncerner inom landet torde kunna ta upp konkurrensen med jordbrukarnas
kooperativa företag. De efterlyser en närmare analys av dessa
företags verksamhet. Samhällets och konsumenternas insyn och inflytande
i denna bransch måste räddas, hävdar motionärerna slutligen.

Koncentrationstendenser inom jordbrukskooperationen påtalas också
i motionen 1973:516. Denna rörelse driver i dag, säger motionärerna, en
stark centralisering till allt större enheter koncentrerade till större centra
med motivering att produkten skall göras billigare för konsumenterna.
Dessa har dock inte någon möjlighet att kontrollera att denna verkan
uppnås. Då samhället ger stöd till jordbruket och konsumenterna är
nästan helt hänvisade till de jordbrukskooperativa företagens produkter
finns det enligt motionärernas mening starka motiv för att samhället och
konsumenterna skall bli representerade i de jordbrukskooperativa organisationernas
styrelser.

Vissa uppgifter om jordbrukskooperationen

Omkring 98 % av de ca 200 000 jord- och skogsbrukarna i Sverige är
medlemmar i en eller flera föreningar inom jordbrukskooperationen. År
1971 fanns inalles 1,08 miljoner medlemskap, dvs. i medeltal fem
medlemskap per lantbrukare. Mer än fyra femtedelar av de svenska
jordbruksprodukterna passerar genom jordbrukskooperationen. Föreningarna
inom jordbrukskooperationen hade år 1971 en omsättning med
lantbrukarna av över 9,5 miljarder kronor. Det totala antalet anställda i
föreningarna var då ca 52 000.

Svenska mejeriernas riksförening (SMR) hade 1971 (exklusive dotterföretag)
en omsättning av 2,3 miljarder kr. Antalet anställda inom
mejeriindustrin var nära 10 000 personer och antalet driftplatser ca 150.
Målet är att man på längre sikt skall åstadkomma ett enda landsomfattande
mejeriföretag i stället för de 39 anslutna mejeriföretagen.
Driftplatserna har blivit alltmer specialiserade. År 1971 producerades
mjölk och andra flytande mejeriprodukter på 70 platser i landet, smör på
35 platser och ost på nära 80 platser.

Sveriges slakteriförbund (SS) hade 1971 en årsomsättning av 3,6
miljarder kr., varav förädlingsvärdet var ca 1,2 miljard kr. Antalet
anställda i organisationen var 10 900. Slakteriorganisationen — med 35
slakterier — omhändertog 85 % av den svenska kött- och fläskproduktionen,
och 37 % av charkuteritillverkningen skedde inom organisationen.
Sju slakteriföreningar i östra Mellansverige fusionerades 1971 till en
regionförening med namnet Farmek (800 milj. kr. i omsättning, 2 500
anställda). Regionföreningen i västra Sverige, Scan Väst, som bildats av
fyra slakteriföreningar, började sin verksamhet vid årsskiftet 1972-1973.
Antalet föreningar inom SS är därefter tio. De fem slakteriföreningarna i
södra Sverige genomförde under 1972 en förutsättningslös fusionsutred -

NU 1973:26

ning, vars resultat skall föreläggas 1973 års föreningsstämmor.

Svenska lantmännens riksförbund (SLR) tillhandahåller varor och
tjänster för praktiskt taget alla delar av jordbruksproduktionen samt tar
emot och marknadsför spannmål, utsäde, fröer, oljeväxter, foderväxter
och potatis. Ca 120 000 jordbrukare med ca 70% av den totala
åkerarealen är medlemmar i och ägare av de 19 föreningar som är
anslutna till SLR. Genom dotterföretaget Kungsörnen AB är SLR ägare till
den största kvamgruppen i landet. SLR har även stora intressen i den
svenska gödselmedelsindustrin. I föreningarna omsattes år 1971 varor till
ett värde av 3,4 miljarder kr. SLR har en dominerande andel av
marknaden för samtliga varugrupper som organisationen hanterar. Ca
8 000 personer är anställda i organisationen.

Övriga ekonomiska föreningar inom Lantbrukarnas riksförbund är
Svenska ägghandelsförbundet, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges allmänna hypoteksbank—
vars verksamhet regleras av lagen (1970:65) om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar —, Svensk husdjursskötsel,
Sveriges bränneriintressenters ekonomiska förening, Sveriges stärkelseproducenters
förening, Sveriges pälsdjursuppfödares riksförbund,
Sveriges oljeväxtodlares centralförening, Sveriges fröodlareförbund,
Sveriges betodlares centralförening och Sveriges konservodlares samorganisation.

Industridepartementets förstudie Livsmedelsindustrin i Sverige

Industridepartementet publicerade 1972 en förstudie (Ds 1972:2)
Livsmedelsindustrin i Sverige. Syftet med förstudien var att översiktligt
belysa utvecklingsdrag och problemställningar inom svensk livsmedelsindustri.
Förstudien innehåller bl. a. uppgifter om de jordbrukskooperativa
företagen.

År 1960 fördelade sig livsmedelsindustrin (exklusive bryggerier och
läskedrycksfabriker) på jordbrukskooperativ, konsumentkooperativ och
privat sektor med 30, 10 respektive 60 % räknat på förädlingsvärde.
Sedan dess torde de jordbrukskooperativa och konsumentkooperativa
sektorernas andel ha ökat.

Jordbrukskooperativa företag dominerar mejeri-, slakteri- och i något
lägre grad kvarnindustrin. Dessa tre branscher räknas alla till den sektor
inom livsmedelsindustrin som — främst inom ramen för jordbruksprisregleringen
— är skyddad från importkonkurrens. Räknat efter omsättningen
är Sveriges slakteriförbund (inklusive dotterbolag och medlemsföreningar)
det fjärde företaget i storleksordning i Sverige efter Kooperativa
förbundet, Volvo och SKF. Med samma mått mätt är även Svenska
lantmännens riksförbund (inklusive Kungsörnen) och Svenska mejeriernas
riksförening bland de största företagen. Jordbrukskooperativ tillverkning
sker också inom andra produktområden. Av charkuteritillverkningen
svarar jordbrukskooperativa företag för 37 %. Tillverkning av färdiglagad
mat och konserver sker bl. a. vid Semper AB och vid jordbrukskooperativa
slakterier. Denna produktion är delvis inriktad på storhushållsproduk -

NU 1973:26

ter. Även inom bageriindustrin finns en viss jordbrukskooperativ tillverkning.
Det största företaget inom glasstillverkningen, Glace-Bolaget, som
har ägts av flera mejeriföreningar, har vid årsskiftet 1972-1973 fusionerats
med Unilevers Trollhätteglass AB. Det nya företaget ägs till 70 % av
mejeriföreningarna och beräknas få en marknadsandel av 65 %.

Inom kvarnindustrin finns ca 600 bygdekvarnar, som svarar för en
högst obetydlig andel av den totala mjölproduktionen, och omkring 125
handelskvarnar, varav endast 19 har industriell storleksordning. Kungsörnen
AB, som ägs av Svenska lantmännens riksförbund, förvärvade 1971
AB Mårten Pehrsons Valsqvarn (Kejsarkvarnarna). Efter fusionen omfattar
koncernen åtta kvarnar. Marknadsandelarna för mjöl — och samtidigt
produktionsandelarna eftersom utrikeshandel knappast förekommer — är
ungefärligen 65 % för Kungsörnen (inklusive Kejsarkvarnarna), 25 % för
KF och 10 % för övriga (Wasabröd AB:s förmälning ej inräknad).

Företagskoncentrationen inom kvarnindustrin är således mycket hög
med en marknadsandel på 90 % för de två största grupperingarna.
Fåtalsdominansen är ännu starkare än siffrorna indikerar, eftersom KF i
huvudsak levererar enbart inom sin sektor och inte uppträder som
konkurrerande råvaruleverantör till privat bageriindustri. Anläggningsstrukturen
uppvisar inte en liknande höggradig koncentration, även om
nuvarande struktur är långt mer koncentrerad än tidigare. För närvarande
finns ingen kvarnanläggning med så stor kapacitet som den som av
koncentrationsutredningen — i betänkandet (SOU 1970:30) Stordriftsfördelar
inom industriproduktionen — beräknats vara den optimala för en
kvarnanläggning. Före fusionen mellan Kungsörnen och Kejsarkvarnarna
fanns ett kartellavtal mellan dessa företag om kapacitets- och produktionsbegränsningar
samt begränsningar av reklamkostnader m. m. Fusionen
föregicks av ett gemensamt försäljningsbolag som bildades år 1970.
Statens pris- och kartellnämnd (SPK) presenterade 1971 en utredning om
kvarnindustrins konkurrensförhållanden och kostnadsstruktur, tillkommen
på initiativ av näringsfrihetsombudsmannen (NO). Eftersom KF och
de mindre handelskvarnarna inte erbjöd någon nämnvärd konkurrens
skulle det enligt utredningen finnas möjlighet för kartellen KungsörnenKejsarkvarnar
att utöva monopolistisk prissättning. Utvecklingen under
1960-talet ansågs visa att kartellen hade fungerat som prisledare på
mjölmarknaden. Utredningen menade dock att det var troligt att risken
för nyetablering (bl. a. från bageriföretagens sida) och osäkerheten om
KF:s och utlandets reaktioner på prishöjningar hindrat kartellen att
fungera som ett rent monopolföretag.

Bristen på priskonkurrens inom kvarnindustrin har enligt SPK:s
utredning lett till en prissättning som gjort det möjligt för inoptimala
äldre anläggningar att fortsätta produktionen och som förhindrat
maximalt utnyttjande av befintliga moderna anläggningars kapacitet.
Tillkomsten av nya anläggningar av optimal storlek har också hämmats.
Den nyligen genomförda fusionen mellan Kungsörnen och Kejsarkvarnarna
borde enligt förstudien i och för sig kunna innebära positiva effekter
på strukturutvecklingen genom ökad samordning. På lång sikt kunde man
förvänta sig att högre kapacitetsutnyttjande i effektivare anläggningar

NU 1973:26

kom till stånd och att samtidigt den samlade kapaciteten minskades,
vilket med nuvarande stagnerande efterfrågan är en förutsättning därför.
Bristen på konkurrens kan å andra sidan innebära att Kungsömengruppens
incitament till strukturrationaliseringar inte är alltför starka. I
förstudien betecknas ökad utrikeshandel med kvarnindustrins produkter
som i hög grad eftersträvansvärd från allmän synpunkt. Konkurrens på
export- och hemmamarknad skulle verka pådrivande på strukturrationaliseringen
samtidigt som tendenserna till monopol på hemmamarknaden
kunde hållas tillbaka. Tillgången på råvara betraktas inte som något
hinder för en exportexpansion.

I fråga om mejeriindustrin anförs i förstudien att omkring 99 % av
mejeriproduktionen sker vid jordbrukskooperativa anläggningar. Mejeriindustrin
har genomgått en synnerligen kraftig koncentrationsprocess i
vad avser såväl företag som driftställen. Åren 1950, 1960 och 1970 var
antalet företag respektive 422, 263 och 50 och antalet anläggningar
respektive 637, 426 och 163. Mjölkinvägningen per anläggning och år var
respektive 6,1, 7,8 och 16,9 tusen ton. Bakom strukturomvandlingen
ligger stordriftsfördelar i produktionen och förändringar på distributionssidan.
Stordriftsfördelarna anses vara sådana att — om man bortser från
de tungt vägande distributionskostnaderna — de flesta mejerianläggningarna
även i dag ligger tämligen långt från en ”optimal storlek”.

Det framhålls i förstudien att mejeriorganisationens monopolställning
inte kan utnyttjas för monopolistisk prissättning annat än i den mån det
är möjligt inom ramen för jordbruksprisregleringen. Om fusioneringen
framhålls att SMR år 1970 som organisatorisk målsättning antog ett
landsomfattande mejeriföretag men att det är tveksamt om mejeriföretagen
i Norrland kommer att ingå. Enligt bedömningar från branschhåll
torde nästan alla företagen i södra och mellersta Sverige ha fusionerats i
mitten eller i alla händelser i slutet av 1970-talet. Den hittills största
fusioneringen skedde år 1972, när Lantbrukarnas mjölkcentral (LMC) på
Västkusten och Mjölkcentralen (MC) på ostkusten gick samman. Det
optimala antalet anläggningar är enligt bedömningar inom branschen
ungefär 60.

1 fråga om slakteriindustrin gäller att jordbrukskooperationen svarar
för 85 % av den totala kreaturs- och svinslakten. Resterande 15 % sker
huvudsakligen vid privata och konsumentkooperativa slakterier. Fjäderfäslakten
har broiler som helt dominerande produkt; härvidlag svarar ett
jordbrukskooperativt företag för ca 30 % av produktionen.

Närmaste förädlingsled efter slakten är styckningen. Här var år 1967
andelarna när det gällde nöt- och griskött 27 % för jordbrukskooperationen,
17 % för KF och 56 % för privata företag. Den jordbrukskooperativa
andelen av den totala styckningen ökar successivt.

Inom charkuteriindustrin var år 1970 de olika ägarkategoriemas
produktionsandelar 37 % för slakteriorganisationen, 23 % för KF och
40 % för privata företag. Siffrorna täcker inte köttkonserver och
färdiglagad mat. Utvecklingen under 1960-talet har inneburit att KF och
framför allt slakteriorganisationen ökat sina andelar och att de privata

Nu 1973:26

företagens andel minskat. Slakteriföreningarnas produkter marknadsförs
sedan år 1970 under det gemensamma varumärket Scan. Detta betyder
dock inte att en centralisering av marknadsföringen till Slakteriförbundet
har genomförts.

Ett särdrag för slakteriorganisationen är den uppdelning av landet i
regioner som tillämpas. Den innebär att slakteriföreningar i en region är
begränsade till regionens marknad och inte får konkurrera med slakteriföreningar
i andra regioner. Detta gäller såväl slakteri- som charkuteriprodukter.
För Stockholms- och Göteborgsmarknaderna råder speciella
förhållanden. Efter de fusioner som lett till bildandet av Farmek i östra
Mellansverige och Scan Väst i västra Sverige är marknadsföringen i
Stockholm och Göteborg uppdelad så att Slakteriförbundet handhar
försäljningen av bl. a. hela djur medan på de nybildade slakteriföreningarna
faller all övrig försäljning med vissa undantag.

Jordbrukskooperationen haren mycket stark dominans på råvarusidan
både när det gäller slaktdjur till slakterier och när det gäller nöt- och
griskött till charkuteriindustrin. En del av importen går dessutom via
slakteriorganisationen. Eftersom produktionen är större än konsumtionen
har organisationen därmed en utomordentligt stark ställning på den
svenska marknaden. Dominansen sammanhänger med flera faktorer. Den
inhemska produktionens omfattning styrs genom prisregleringen och
andra jordbrukspolitiska medel. Samtidigt styrs den inhemska förbrukningen
genom prissättningen. Vid nuvarande prisnivå innebär detta en
större inhemsk produktion än full självförsörjning och en relativt
obetydlig import. Köttproduktionens storlek är dock i hög grad avhängig
av utvecklingen inom andra delar av jordbruksnäringen. Nötkö ttsproduktionen
är sammankopplad med mjölkproduktionen. Produktionen av
griskött är bl. a. beroende av tillgång och priser på foderspannmål.
Spannmålsproduktionen karakteriseras av besvärande överskottsproblem.

Mellan slakteriföreningarna och medlemmarna (djuruppfödarna) råder
ömsesidiga skyldigheter. Medlemmarna är skyldiga att leverera samtliga
slaktdjur till sin förening. Denna å sin sida är skyldig att motta alla
leveranser från medlemmarna. En djuruppfödare har alltså att ta ställning
till om han vill Stå helt innanför eller utanför jordbrukskooperationen.
Tämligen hårda medlemsvillkor motiveras från slakteriorganisationens
sida med att det för att man skall kunna tillgodose medlemmarnas
ekonomiska intressen krävs ett visst mått av säkerhet att alla i den
samverkande gruppen samarbetar lojalt. Vidare hävdas att man utan
leveransåtagande skulle belastas med en kostnadskrävande inköpsfunktion
och högre transportkostnader. En ytterligare fördel anses vara att
systemet ger möjlighet till ett högt och jämnt kapacitetsutnyttjande i
slakterierna.

Den fasta bindningen av djuruppfödarna innebär, sägs det i förstudien,
risker för bristande effektivitet ur långsiktig synvinkel. Slakteriförbundet
har för varje förening fastställt ett verksamhetsområde utanför vilket
föreningen inte får driva handel med slaktdjur och slaktdjursprodukter.
På detta sätt förhindras konkurrens mellan föreningarna. NO har

NU 1973:26

behandlat frågan om leveranspliktsbestämmelserna inom slakteriorganisationen.
Under NO:s handläggning av ärendet genomfördes en viss
liberalisering av slakteriföreningarnas stadgar. NO synes räkna med att
förändringen kommer att medföra ökad konkurrens. Även områdesindelningen
har tagits upp av NO (se nedan, s. 11).

I förstudien uttalas att slakteriföreningarna har en så stark dominans
att det inte kan förutsättas att ändrade konkurrensförhållanden kan
komma till stånd annat än i begränsade områden. Slakteriorganisationens
helt dominerande ställning på slaktdjurssidan bedöms komma att förbli
opåverkat stark. Det påpekas att detta konstaterande inte innebär ett
ställningstagande till huruvida nuvarande situation i slaktdjurs- och
slakterileden är skadlig eller fördelaktig från det allmännas synpunkt.

Köttprisregleringen avser partipriset för slaktade, ostyckade kroppar.
Det framhålls i förstudien att det finns två viktiga restriktioner för den
jordbrukskooperativa slakteriorganisationens prispolitik. Dels kan priset
inte röra sig utanför de fastlagda prisgränserna utan att detta utlöser
motåtgärder från statens jordbruksnämnds sida, dels kan det normalt inte
överstiga importpriset. Mellan bl. a. privata företag och slakteriorganisationen
råder oenighet om huruvida importen är fri eller ej. De flesta
länder är till följd av Sveriges höga veterinärhygieniska krav uteslutna
som handelspartners. Två tredjedelar av köttimporten kommer från
Danmark. De danska och svenska slakteriorganisationerna samarbetar så
att en viss del av importen sker i Slakteriförbundets regi.

Områdesindelningen mellan slakteriföreningarna får, sägs det i förstudien,
allt mindre betydelse som konkurrensbegränsande faktor allteftersom
föreningarna fusioneras, så att organisationen till slut kan väntas
bestå av fyra eller fem stora enheter. Storföreningarna omfattar så stora
regioner att de flesta slaktdjursleverantörer under alla omständigheter av
transportkostnadsskäl torde vara hänvisade till en enda förening. Det som
i stället träder i förgrunden är slakteriorganisationens dominans över
huvud taget. NO har, påpekas det, i sin handläggning av problemet fäst
avseende vid att de formella möjligheterna för leverantörer att utträda ur
slakteriorganisationen ökar med den liberalisering av föreningsbestämmelserna
som har skett. Detta element av frihet är emellertid enligt
förstudien ofta illusoriskt, eftersom icke-producentkooperativa slakterier
finns etablerade i helt obetydlig utsträckning. Orsaken till detta är i sin
tur bl. a. att försörjning i stor skala med slaktdjur är ett svårlöst problem
så länge djurleverantörerna i så stor utsträckning är knutna till jordbrukskooperationen
av solidaritet eller av andra skäl. Möjligheten av att icke
producentkooperativ djuruppfödning och slakt skulle kunna etableras
bedöms i förstudien innebära en potentiell konkurrensfaktor som
åtminstone i någon mån kan påverka slakteriorganisationens agerande.

Vid ett isolerat betraktande av slaktledet synes slakteriorganisationens
dominerande ställning enligt förstudien kunna innebära följande negativa
respektive positiva effekter. Negativt kan det vara om ställningen
utnyttjas till monopolistisk prissättning och om effektivitetshöjande
strukturomvandlingar uteblir. Vid prissättningen kan den starka ställning -

NU 1973:26

en dock inte utnyttjas annat än inom ramen för den begränsade
handlingsfrihet som prisregleringssystemet ger. Den intensiva fusionsverksamheten
innebär att en omfattande strukturomvandling pågår. Positiva
faktorer bedöms vara ett förhållandevis billigt inköps- och intransportsystem,
möjligheter till planerad råvarutillförsel och jämnt utnyttjande av
produktionsapparaten samt möjligheter att utnyttja stordriftsfördelar i
produktionen. I slaktledet synes nuvarande situation till övervägande del
innebära fördelar från effektivitetssynpunkt. Inom stycknings- och
vidareförädlingsleden föreligger risk att jordbrukskooperativa företag
genom att behärska råvaran kan utnyttja fördelar som andra företag inte
har. En del av dessa fördelar består av möjligheter om vilkas utnyttjande i
verkligheten inget kan sägas utan närmare undersökningar. Fördelen av
integrerad produktion inom en och samma anläggning av slakt å ena
sidan, styckning och eventuell vidareförädling å den andra torde däremot
vara ett faktum. Det konstateras att slakteriorganisationen för närvarande
karakteriseras av en stark satsning på expansion, såvitt gäller styckningsverksamhet
och charkuteritillverkning i konkurrens med privata företag.
Fusioneringen inom den jordbrukskooperativa slakteriindustrin kan
innebära en utveckling i riktning mot optimal anläggningsstruktur och
dessutom möjliggöra en specialisering av tillverkningen vid olika anläggningar.

Remissyttranden över förstudien Livsmedelsindustrin i Sverige

Industridepartementets förstudie Livsmedelsindustrin i Sverige har
remissbehandlats. Problem rörande jordbrukskooperationen behandlas i
flera remissyttranden.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) tar upp de konkurrensbegränsningar
som råder inom slakteribranschen. Utvecklingen där innebär enligt
hans mening risker från effektivitetssynpunkt, särskilt med hänsyn till
gällande gränsskydd och reglering av marknaden för jordbruksprodukter.
NO framhåller att den nuvarande jordbruksregleringen har bidragit till att
skapa de monopolställningar som föreligger inom flera områden beträffande
jordbruksprodukter. Det gränsskydd som en högprislinje förutsätter
läggs i stor utsträckning på förädlade produkter. Genom att det på så
sätt ofta blir den av jordbrukets föreningsrörelse ägda förädlingsindustrin
som mottar jordbruksstödet kan industrin använda detta stöd till
finansiering av sin expansion, medan producentledet inte uppnår avsedd
intäktsökning. Jordbrukarna erhåller sålunda endast på mycket lång sikt
det statliga stödet. I den mån effektiviteten i förädlingsledet inte är den
högsta går jordbrukarna miste om stödet. Det betecknas som angeläget
att åtgärder vidtas som för framtiden i möjligaste mån medverkar till att
stödet omfattar endast produktionssidan. Det säkraste sättet att åstadkomma
att jordbruksstödet blir det lägsta möjliga inom ramen för
produktionsmålsättningen är enligt NO att skapa förutsättningar för en
effektiv konkurrens inom förädlings- och distributionsleden.

Även statens pris- och kartellnämnd (SPK) anför att som jordbruks -

NU 1973:26

regleringen är utformad inte blott närproduktion utan även viss förädlingsindustri
ägd av jordbrukskooperationen kommer att ligga inom det
skyddade området. På sådana områden kan incitament komma att saknas
till effektivitetsförbättringar eller hänsynstagande till konsumentintressen
som är utmärkande för en fri marknad, säger SPK. Den kapitalbildning
som äger rum inom jordbrukskooperationen kan i ett senare skede
komma att medföra ökad dominans eller ren monopolställning för
jordbrukskooperationen beträffande såväl framställning som förädling av
jordbruksprodukter, uttalar SPK vidare. Eftersom handlandet inom
marknaderna för jordbruksprodukter i grunden bestäms eller påverkas av
jordbruksregleringen är det svårt för de konkurrens- och prisövervakande
myndigheterna att bedöma dess effekter inom även icke-reglerade
sektorer inom förädling och distribution av jordbruksprodukter.

Den ytterligare monopolisering som skett inom kvarnindustrin genom
fusionen mellan Kungsörnen och Kejsarkvarnarna gör det enligt SPK
viktigt att pris- och marginalutvecklingen i branschen följs i minst samma
utsträckning som tidigare. Trots överkapacitet i branschen som helhet
och nedläggningar av större kvarnanläggningar har, påpekar SPK,
under 1960-talet helt nya kvarnar byggts. Dessa anläggningar är inte fullt
utnyttjade med nuvarande teknik. Detta förhållande tyder enligt SPK på
att marginalerna vid mjölproduktionen under perioden varit av den
storleksordningen att kvarnarna ej tillvaratagit stordriftsfördelarna till
maximal produktion.

Det föreligger, säger SPK vidare, risker för att monopolsituationer kan
uppkomma såväl inom mejeriindustrin som inom de förädlingsled som är
beroende av mjölkråvaran. Som exempel på mera perifera men dock
betydande branscher där mejerindustrin har ett helt dominerande
inflytande nämns torrmjölksproduktionen, fodermedelsindustri som baseras
på mjölk, glassindustrin och mjölksockerframställningen.

1 fråga om slakteriindustrin anför SPK att i den mån slakteriverksamheten
integreras med förädling av produkter detta kan komma att ske på
bekostnad av fristående styckningsföretag och företag inom vidareförädlingen.
Detta beror på att slakteriorganisationen kan övervältra kostnader
från styckningsled till slakteriled för att på så sätt skapa förutsättningar
för en expansion av den egna förädlingsindustrin. Möjligheterna att påvisa
dylik övervältring är dock begränsade. Sammanfattningsvis uttalar SPK
sina betänkligheter inför koncentrationstendenserna inom livsmedelsindustrin
vilka sägs förutom vissa nackdelar av regionalpolitisk natur och
från miljövårdssynpunkt medföra också problem från både konkurrensoch
effektivitetssynpunkt.

Vissa allmänna konkurrensrättsligt betingade synpunkter framförs av
marknadsrådet (ordföranden). Undersökningen visar, framhålls det, att
det inom livsmedelsindustrin räder förhållandevis stark koncentration i
leden före och efter förädlingsindustrin, i vissa branscher rena monopoleller
oligopolsituationer. I koncentrationsutredningens betänkande (SOU
1970:30) Stordriftsfördelar i industriproduktionen skisseras utifrån en
beräkning av optimal struktur i fråga om antalet anläggningar för olika

NU 1973:26

branscher en utveckling mot en ännu starkare koncentration. Man bör
självfallet inte bortse från risken av att en sådan koncentration kan
medföra ofördelaktiga effekter i fråga om prisbildning, inkomstfördelning
och resursallokering, säger marknadsrådet. I detta sammanhang bör
emellertid beaktas betydelsen av Sveriges frihandelsavtal med EEC och de
skärpta konkurrensförhållanden som kan följa därav, även om avtalet tills
vidare i och för sig inte omfattar handel med jordbruksprodukter. De
negativa effekterna av en långt driven företagskoncentration mildras
vidare, anförs det, genom den övervakning som äger rum från pris- och
kartellnämndens, näringsfrihetsombudsmannens och, i sista hand, marknadsrådets
(numera marknadsdomstolens) sida samt den vida publicitet
som ges kring hithörande frågor. En monopol- eller oligopolsituation av
det slag varom här är fråga bör följaktligen inte utan vidare betecknas
som otillbörlig ur konkurrensrättslig synvinkel, uttalar marknadsrådet.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anger i sitt remissyttrande vissa
områden som det enligt LO:s mening är angeläget att få ytterligare
belysta genom fördjupade undersökningar. En fråga gäller effekterna av
jordbrukskooperationens starka ställning inom vissa av livsmedelsindustrins
delbranscher.

Köttbranschens riksförbund anser att utredningen tagit för lätt på de
problem som ”producentkooperationens mäktiga monopol innebär för
den enskilda köttbranschens företagare”. Företagen inom förbundet
upplever, sägs det, dagligen att slakteriorganisationen i högsta grad har
praktisk möjlighet att utnyttja sitt monopol på råvaran. Det betecknas
som ytterst angeläget att åtgärder vidtas för att få till stånd konkurrensneutralitet
mellan producentkooperativ livsmedelsindustri och enskild
livsmedelsindustri. Slakteriorganisationen kan, anför förbundet vidare, i
kraft av sitt råvarumonopol erbjuda ”förmåner” som innebär att köparen
blir mycket starkt beroende av leverantören.

Antagandet om en betydande överkapacitet inom svensk kvamindustri
betecknas av Kooperativa förbundet (KF) som något överdrivet. KF
framhåller att genom den konsumentkooperativa kvarnproduktionen
upprätthålls en konkurrens som tenderar att hålla priserna nere.

Även Lantbrukarnas riksförbund (LRF) anser att påståendet om en
produktion i ineffektiva former är alltför kategoriskt. Att det skulle ligga
i Kungsörnengruppens intresse att bibehålla icke rationella anläggningar
betecknar LRF som orimligt.

Även omdömet i förstudien att de flesta av dagens mejerianläggningar
ligger långt ifrån något slags optimal storlek är enligt LRF alltför
schablonmässigt. I polemik mot förstudien hävdar LRF att importen på
köttområdet är helt fri, bortsett från veterinärhygieniska restriktioner.
Uttalandena i förstudien om risker för konkurrenssnedvridningar, sammanhängande
med kapitalbildningen inom de prisreglerade förädlingsleden,
godtas inte av LRF. Kapitalbildningens effekt på lång sikt är inte,
anförs det, att hålla producentpriserna nere utan att genom materialisering
i rationaliseringsåtgärder söka få den uppåt. Jordbrukskooperationen
har stora svårigheter att åstadkomma tillräcklig egen kapitalbildning för

NU 1973:26

att tillgodose det stora behovet av fortsatta effektiviseringsåtgärder. Dess
konsolideringsgrad är relativt svag. Andelen bokfört eget kapital inom
mejeri- och slakteriorganisationerna har successivt sjunkit under 1960-talet och utgör inte mer än ca 30 % av det totala kapitalet. Uppfattningen
att jordbrukskooperationen via nedpressning av producentpriserna, därav
följande press uppåt på de prisreglerade partipriserna och alltså med
bidrag från övrig livsmedelsindustri skulle åstadkomma en kapitalbildning
för engagemang i icke prisreglerade förädlingsled strider enligt LRF mot
de faktiska förhållandena. LRF anser även att man i förstudien överdrivit
riskerna för en konkurrenssnedvridning i vidareförädlingen på slakteriområdet
som följd av jordbrukskooperationens starka ställning på råvarusidan.

1972 års jordbruksutredning

I direktiven för 1972 års jordbruksutredning (Jo 1972:04; ordförande:
generaldirektör Ingvar Widén) anför chefen för jordbruksdepartementet
bl. a.:

Jordbruksstödet är naturligtvis avsett för jordbrukarna. Det är därför
angeläget att stödet utformas så att det i största möjliga utsträckning
kommer primärproduktionen av jordbruksprodukter till del och att
förädlingsledet så långt möjligt hålls utanför stödgivningen.

Vissa åtgärder av näringsfrihetsombudsmannen

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har under de senaste åren flera
gånger tagit upp förhållanden på jordbrukskooperationens område.

Beträffande den områdesindelning som tillämpas i fråga om försäljningen
av slakteriföreningarnas produkter har NO fört talan hos
nuvarande marknadsdomstolen. Denna talan har återkallats sedan NO i
mars 1973 träffat överenskommelse med Sveriges slakteriförbund om att
områdesindelningen skall upphöra. En stadgeändring av denna innebörd
avses träda i kraft vid årsskiftet 1973-1974 utom i vad gäller
charkuterivaror, för vilka områdesindelningen får bibehållas till utgången
av år 1975.

Med SMR har NO diskuterat områdesindelningen i vad gäller
distributionen av mjölk och mjölkprodukter. SMR:s styrelse har i mars

1973 förklarat sig beredd att förelägga SMR:s stämma förslag till
stadgeändring innebärande att områdesindelningen slopas.

År 1972 behandlade NO ett fall av vägran från Kungsörnen AB:s sida
att leverera mjöl till ett privat företag som planerade att bygga en ny
kvarn. Ärendet avskrevs sedan Kungsörnen förklarat sig villig att
återuppta de avbrutna varuleveranserna.

Med anledning av konkurrensbegränsande åtgärder på konstgödselmarknaden
har NO haft överläggningar med bl. a. SLR, vilka i början av
år 1973 lett till att hinder för viss import av gödselmedel genom ett icke
producentkooperativt företag undanröjts. Sedan LRF vägrat att införa en

NU 1973:26

annons för detta företag i sin tidning Land har NO i februari 1973
påkallat förhandlingar inför marknadsdomstolen.

Utskottet

En stor del av livsmedelsindustrin i Sverige drivs av jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse. Jordbrukskooperativa anläggningar har
hand om ca 99 % av mejeriproduktionen och ca 85 % av kreaturs- och
svinslakten. Efter förvärvet av Kejsarkvarnarna svarar det jordbrukskooperativa
företaget Kungsörnen AB för ungefär två tredjedelar av
mjöltillverkningen. Slakteriorganisationen har på senare år ökat sina
andelar av den fortsatta förädlingen av slakteriprodukterna i form av
styckning samt tillverkning av charkuterivaror. Framställning av glass,
konserver och bröd är exempel på andra grenar av livsmedelsindustrin där
jordbrukskooperationen är representerad. Något större aktivt engagemang
i detaljhandelsledet från jordbrukskooperationens sida förekommer
däremot inte numera.

Samtidigt med att jordbrukskooperationen har ryckt fram till här
antydda positioner har den genomgått en koncentrationsprocess, som
beräknas fortsätta. Antalet föreningar inom branschorganisationerna har
minskat liksom också antalet driftställen. Fusionerna innebär, sägs det i
motionen 1973:1486, en samling av ekonomisk makt. Bl. a. till följd av
jordbruksregleringen har jordbrukskooperationen nära nog fått en monopolställning
på marknaden för baslivsmedel, hävdar motionärerna. En
allmän utredning rörande jordbrukskooperationen med sikte på vad
nuvarande struktur- och konkurrensförhållanden har för konsekvenser
för konsumenterna påyrkas i denna motion. I motionen 1973:516, som
har liknande utgångspunkter, föreslås en utredning syftande till att
samhället och konsumenterna skall få styrelserepresentation inom jordbrukskooperationen.

Förslaget om en sådan styrelserepresentation kan utskottet inte
ansluta sig till. Jordbrukskooperationen har — i likhet med bl. a.
konsumentkooperationen — vuxit fram som en folkrörelse på grundval av
lagen om ekonomiska föreningar, en företagsform avsedd för ekonomisk
verksamhet som kollektiv av producenter eller konsumenter bedriver för
avsättning av medlemmarnas egna produkter, utnyttjande av deras egen
arbetsinsats eller tillgodoseende av deras eget behov av varor och tjänster.
Staten har visserligen förbehållit sig att få tillsätta vissa styrelseledamöter
inom en gren av jordbrukets föreningsrörelse, hypoteksorganisationen,
vilken regleras av en särskild lag. De speciella motiv som finns för denna
ordning saknas när det gäller föreningsrörelsen i stort. Utskottet ser ett
värde i att denna — liksom andra folkrörelser — får utvecklas under
fullständig självstyrelse. Sina relationer till konsumenterna bör jordbrukskooperationen
också få utforma självständigt med iakttagande av de
allmänna regler som har ställts upp till skydd för konsumenternas
intressen.

Koncentrationstendenserna inom livsmedelsindustrin, liksom motsva -

NU 1973:26

rande företeelser på andra håll inom näringslivet, kräver givetvis
uppmärksamhet från samhällets sida. Därvid måste både deras positiva
och deras negativa sida beaktas. Strukturrationaliseringen kan medföra
ett förbättrat kapacitetsutnyttjande med bl. a. tillvaratagande av stordriftsfördelar
och på så sätt få gynnsamma effekter. Samtidigt finns risk
för att den bristande konkurrensen blir till skada för konsumenterna.

Utskottet konstaterar att staten på olika sätt noga följer utvecklingen
inom jordbrukskooperationen. Jordbruksregleringen medför att produktionsförhållandena
inom jordbruket fortlöpande studeras och värderas.
1972 års jordbruksutredning har som en uppgift fått att föreslå en
sådan utformning av jordbruksstödet att förädlingsledet så långt möjligt
hålls utanför stödgivningen. Statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsombudsmannen
och i sista hand marknadsdomstolen svarar för
bevakning av och ingripande mot skadlig konkurrensbegränsning också på
det här behandlade området. Den förstudie av livsmedelsindustrin som
utförts inom industridepartementet har nyligen givit ökad kännedom om
denna industrigren. Överväganden om ett fortsatt utredningsarbete pågår
nu inom departementet. Utskottet förutsätter att arbetet kommer att
fullföljas. Med hänsyn till här nämnda utredningar och överväganden och
till näringsfrihetsombudsmannens åtgärder på området finner utskottet
för närvarande inte skäl att förorda en sådan framställning till Kungl.
Maj:t om utredning rörande jordbrukskooperationen som begärs i
motionen 1973:1486.

Utskottet hemställer sålunda

1. att riksdagen avslår motionen 1973:516,

2. att riksdagen avslår motionen 1973:1486.

Stockholm den 27 mars 1973

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s),
Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Blomkvist (s), Sjönell (c), Hovhammar
(m), Jonsson i Husum (s), Jonsson i Alingsås (fp) och Pettersson i Lund
(s).

C.OTAB 73 3586 S Stockholm 1973