Näringsutskottets betänkande nr 13 år 1973

NU 1973:13

Nr 13

Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner om vidgad rätt till
återlån från allmänna pensionsfonden, m. m.

Ärendet

I betänkandet behandlas motionerna

1973:821 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och Andersson i
Örebro (fp), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning,

1. att arbetsgivare med mindre än 500 anställda får möjlighet att för
återlån utnyttja de ATP-avgifter, som inbetalats under loppet av de fem
senast förflutna åren, samt

2. att återlån för arbetsgivare med mindre än 500 anställda får ske
upp till 75 % av inbetalda avgifter,

1973:945 av herr Nordgren m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär förslag syftande till ökad tillgång till lånemedel från
allmänna pensionsfonden speciellt för de små och medelstora företagen.

Motionerna

I motionen 1973:821 anförs att statistiken över allmänna pensionsfondens
placeringar visar att fördelningen av återlånen mellan företag av
olika storlek är utomordentligt skev. De minsta företagen, som har det
särskilt besvärligt på kapital- och kreditmarknaderna, diskrimineras också
genom de regler som gäller för återlånen, säger motionärerna. Återlånen
har inte fått den betydelse i fondens totala utlåning som man föreställde
sig vid systemets införande, hävdas det vidare, och det påpekas att
återlånens andel i utlåningen har minskat under de senaste åren. 1968 års
kapitalmarknadsutrednings pågående arbete bör, hävdar motionärerna
slutligen, inte få blockera marginella förbättringar av återlånesystemet,
utan de föreslagna ändringarna bör genomföras omedelbart.

Motsvarande slutsatser av statistiken rörande återlånen dras i motionen
1973:945. Olika tillvägagångssätt och kombinationer av dem kan
tillämpas för en förbättring av återlånesituationen, säger motionärerna,
t. ex. högre återlånesats i relation till underlaget, ackumulerat underlag
genom flera års avgifter och förlängd amorteringstid. I sammanhanget bör
också, anser de, övervägas huruvida de mindre och medelstora företagen
även på annat sätt än genom återlån kan erbjudas förbättrad tillgång till
lånemedel från fonden.

1 Riksdagen 1973. 17 sami. Nr 13

NU 1973:13

Gällande bestämmelser angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Enligt 11 § reglementet (1959:293, ändrat 1967:345) angående
allmänna pensionsfondens förvaltning skall fonden av de tre fondstyrelser,
som svarar för skilda delar av fonden, förvaltas på sådant sätt att den
blir till största möjliga gagn för försäkringen för allmän tilläggspension.
Därvid skall iakttagas att placeringen av fondmedlen tillgodoser kraven på
betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap.
Fondens medel får enligt 12 § reglementet placeras i obligationer
och vissa andra skuldförbindelser, huvudsakligen sådana som utfärdats
eller garanterats av staten, av kommun eller därmed jämförlig
samfällighet eller av vissa hypoteks- och kreditinstitut eller som — såvitt
gäller obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
— offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, samt i fordran
hos kreditinrättning i enlighet med vad som stadgas om återlån.

Bestämmelserna om återlån finns i första hand i 14—16 §§ reglementet.
De kreditinrättningar som äger bevilja återlån är riksbanken,
affärsbankerna, postbanken, sparbankerna, centralkassorna för jordbrukskredit,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska skeppshypotekskassan
och andra kreditinrättningar som Kungl. Maj:t godkänner. Återlån kan
medges den som har erlagt tilläggspensionsavgift under föregående år och
får uppgå till högst hälften av det erlagda avgiftsbeloppet, under
förutsättning att detta utgjort lägst 1 000 kronor. Kreditinrättning som
har lämnat återlån får i sin tur mot fastställd räntesats låna motsvarande
belopp från den fondstyrelse som har att förvalta de avgifter för vilka
återlånet beviljats. Rätten till återlån är icke ovillkorlig, utan kreditinrättningen,
som under alla omständigheter svarar för återbetalning av det
refinansieringslån den erhållit från fondstyrelsen, prövar efter vanliga
grunder den lånesökandes kreditvärdighet och kan även fordra säkerhet
som vid annan utlåning. Kreditinrättningen har att amortera refinansieringslånet
med minst 10 % årligen och under en tid av höst tio år. I den
mån kreditinrättningen för sin del medger låntagare mindre amortering
eller längre löptid för lånet, övergår dennes återlån således till att bli ett
lån av ordinär typ.

Av de tre styrelserna förvaltar den första avgifter erlagda för statens
och kommunernas anställda, den andra avgifter erlagda för anställda i
enskilda företag med minst tjugo arbetstagare och den tredje avgifter för
anställda i övriga enskilda företag samt egenavgifter erlagda för inkomst
av annat arbete än anställning.

NU 1973:13

Statistiska uppgifter

	1969		1970		1971		1972
	Mkr	%	Mkr	%	Mkr	%	Mkr	%
Staten	2 581	8,2	3 320	8,7	4 256	9,0	6 135	11,0
Bostadssektorn	14 741	47,0	18 403	48,1	23 037	48,4	26 041	46,6
Kommunerna	3 461	11,1	4 075	10,6	4 863	10,2	5 591	10,0
Näringslivet	10318	33,1	12 325	32,2	15 270	32,1	18 020	32,2
Industriföretag m. fl.	7 542	24,2	9 030	23,6	11 607	24,4	13 886	24,8
Jordbruk	778	2,5	856	2,2	947	2,0	1 065	1,9
Återlån	1 998	6,4	2 439	6,4	2 716	5,7	3 069	5,5
Utländska obligationer	139	0,5	136	0,4	132	0,3	131	0,2
Banktillgodo- havanden	19	0,1	1	-	1	-	1	-
Summa	31 259	100	38 260	100	47559	100	55 919	100

Källa: Allmänna pensionsfondens årsredogörelser 1969-1972.

Den andra fondstyrelsen svarar för den alldeles övervägande delen av
återlånen. Av dess placeringar åren 1969—1972 utgjorde återlånen resp.
12,1 %, 12,0%, 10,8% och 10,3%. Motsvarande andel för den tredje
fondstyrelsen var för vart och ett av de nämnda åren 0,2 %.

1968 års kapitalmarknadsutredning

1968 års kapitalmarknadsutredning (Fi 1969:59; ordförande: riksbankschefen
Per Åsbrink) har till uppgift att verkställa en översyn av
kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. En central fråga för
utredningen att behandla är enligt dess direktiv hur reglerna för allmänna
pensionsfondens förvaltning skall vara utformade. Detta ämne behandlas
utförligt i direktiven. Bl. a. sägs där att utredningen med hänsyn till
möjligheten att näringslivets andel i den totala kreditefterfrågan ökar bör
pröva om nuvarande former för att kanalisera fondens medel till
näringslivet kan anses tillräckliga. Utredningen skall också granska
återlåneinstitutet. Härom anförs:

Redan 1957 års pensionskommitté framförde betänkligheter mot
återlånen. Den starkaste invändningen torde vara att återlånerätten
medför risk för en irrationell kreditfördelning. Bl. a. missgynnas kapitalintensiva
företag jämfört med personalintensiva. Pensionskommittén
rekommenderade återlån närmast som ett medel att övervinna vissa
problem under en övergångsperiod. Utredningen bör förutsättningslöst
pröva huruvida återlåneinstitutet skall bibehållas. Om utredningen
stannar för att återlånen bör behållas även i framtiden, bör utredningen
pröva, vilka villkor som bör gälla för denna utlåningsform.

NU 1973:13

Tidigare behandling av frågan om återlån

Systemet med återlån infördes enligt beslut av 1959 års riksdag
(prop. 100, SäU 1). Vart och ett av åren 1960-1968 och 1970-1972
väcktes motioner vari hemställdes om ändringar i återlånereglema i syfte
att ge företagen vidgade möjligheter att med underlag i allmänna
pensionsfonden få bidrag till sin kapitalförsörjning. Motionerna avslogs
genomgående av riksdagen. Centerpartiets, folkpartiets och moderata
samlingspartiets (högerpartiets) representanter i vederbörande utskott
föreslog dock reservationsvis eller i majoritetsställning att riksdagen
skulle tillgodose vissa önskemål som framförts i motionerna (2 LU
1960:6, 1961:56, 1962:13, 1963:2, 1964:18, 1965:64; BaU 1966:15,
1967:49, 1968:25, 1970:24; NU 1971:5, 1972:12). År 1972 stödde
centerpartiets och folkpartiets företrädare ett förslag av samma innebörd
som det som nu framförts i motionen 1973:821, medan moderata
samlingspartiets företrädare påyrkade att reglementsändringarna skulle
avse även företag med 500 eller fler anställda och innefatta även en
förlängning av amorteringstiden för återlån.

När frågan behandlades 1970, 1971 och 1972 framhöll vederbörande
utskott att en granskning av återlånesystemet pågick genom 1968 års
kapitalmarknadsutrednings försorg. Utskotten sade sig inte kunna tillstyrka
att riksdagen utan att avvakta utredningens resultat skulle föranstalta
om vittgående ändringar i återlånereglema.

En motion i ämnet väcktes också hösten 1971 i anledning av
propositionen 1971:140 angående konjunkturstimulerande åtgärder. Motionen
avslogs av riksdagen sedan den avstyrkts av näringsutskottet (NU
1971:2 y) och finansutskottet (FiU 1971:47) under hänvisning till att
den föreslagna åtgärden inte kunde få någon omedelbar konjunkturstimulerande
effekt.

Utskottet

Liksom vid ett stort antal tidigare tillfällen framförs i de båda
motionerna krav på att rätten för företag att erhålla återlån av avgifter
som erlagts till allmänna pensionsfonden skall utvidgas. I motionen
1973:821 preciseras förslaget till att gälla en ackumulering av lånemöjligheterna
under fem år och rätt att återlåna 75 % av avgiftsbeloppet, inte
som nu blott 50 %. Dessa ändringar — som enligt motionärerna kan
genomföras utan särskild utredning - skulle gälla för arbetsgivare med
mindre än 500 anställda. Motionen 1973:945 går mera allmänt ut på att
de mindre och medelstora företagen skall få ökad tillgång till lånemedel
ur allmänna pensionsfonden. Utöver vidgade återlånemöjligheter bör
enligt motionärerna även andra medel att uppnå detta syfte övervägas.

Bland uppgifterna för 1968 års kapitalmarknadsutredning ingår att
granska systemet med återlån från allmänna pensionfonden. Utredningen
skall därvid förutsättningslöst pröva om återlånesystemet bör bibehållas
och, om den anser detta, överväga vilka villkor som bör gälla för denna

NU 1973:13

utlåningsform. Utskottet finner det liksom tidigare olämpligt att riksdagen
skulle föranstalta om ändringar i återlånesystemet utan att avvakta
kapitalmarknadsutredningens resultat. Även sådana ytterligare överväganden
om kreditgivning med hjälp av medel ur allmänna pensionsfonden
som skisseras i motionen 1973:945 faller inom kapitalmarknadsutredningens
uppdrag. Med hänvisning till vad här sagts avstyrker utskottet de
båda motionerna.

Utskottet hemställer sålunda

1. att riksdagen avslår motionen 1973:821,

2. att riksdagen avslår motionen 1973:945.

Stockholm den 27 februari 1973

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (c),
Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Andersson i

Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Rask (s), Wirtén (fp), Blomkvist (s),

Sjönell (c), Wååg (s), Svensson i Malmö (vpk) och Jonsson i Husum (s).

Reservationer

1. av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp),
Gustafsson i Byske (c), Wirtén (fp) och Sjönell (c), som anser att
utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

Liksom vid (= utskottet) syfte övervägas.

Att mera generösa återlåneregler än de nuvarande är motiverade
framgår tydligt av tillgängliga uppgifter om hur återlånen fördelar sig på
allmänna pensionsfondens olika delfonder. Återlånens ytterst ringa andel
av tredje fondstyrelsens placeringar är ett uttryck för att de mindre
företagen endast i obetydlig utsträckning har kunnat utnyttja återlånemöjligheterna,
något som uppenbart strider mot den vid fondens
tillkomst uttalade principen att en betydande del av fondmedlen borde i
form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifter.
Förhållandet är så mycket betänkligare som de mindre företagens
kreditförsörjning även i övrigt är förknippad med särskilda problem.

En av uppgifterna för 1968 års kapitalmarknadsutredning är att
granska systemet med återlån från allmänna pensionsfonden. Utredningen
arbetar emellertid på lång sikt och har ett omfattande arbetsprogram.

Förslag till sådana ändringar i återlånesystemet som föreslås i
motionen 1973:821 bör kunna framläggas för riksdagen utan att

NU 1973:13

kapitalmarknadsutredningens resultat avvaktas. Utskottet tillstyrker
denna motion. Däremot är utskottet inte berett att tillstyrka motionen
1973:945, som tycks gå ut på att Kungl. Maj:t skulle med förbigående av
kapitalmarknadsutredningen lägga fram förslag även om andra ändringar i
fråga otti dispositionen av allmänna pensionsfondens medel.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till motionen 1973:821 hos Kungl.
Maj:t anhåller om förslag till ändring i reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning i enlighet med vad
utskottet anfört,

2. att riksdagen avslår motionen 1973:945.

2. av herr Regnéll (m), som anser att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:

Liksom vid (= utskottet) syfte övervägas.

Om inte de frågor som berörs i motionen 1973:945 kan behandlas
med förtur av kapitalmarknadsutredningen bör en utredning av dem
skyndsamt utföras i annan ordning, så att förslag i ämnet snarast kan
föreläggas riksdagen. Utskottet tillstyrker alltså motionen 1973:945.
Däremot avstyrker utskottet motionen 1973:821. De förslag till förändringar
i fråga om utnyttjandet av medel ur allmänna pensionsfonden
som föreslås där har enligt utskottets mening alltför begränsad innebörd.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen avslår motionen 1973:821,

2. att riksdagen med bifall till motionen 1973:945 hos Kungl.
Maj:t anhåller om förslag syftande till att särskilt de mindre
och medelstora företagen skall få ökad tillgång till lånemedel
ur allmänna pensionsfonden.

GOTAB 73 3371 S Stockholm 1973