Lagutskottets betänkande nr 8 år 1973

LU 1973: 8

Nr 8

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1973:14 med förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor m.m.,
jämte motion.

Genom en den 19 januari 1973 dagtecknad proposition, 1973: 14, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden för den 8 december 1972 och den 19 januari 1973 samt
lagrådets protokoll den 18 januari 1973 föreslagit riksdagen att antaga de
vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om ändring av skadeståndslivräntor,

2) lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor,

3) lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207),

4) lag om ändring i lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor,

5) lag om ändring i förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafik livräntor,

som utgår av statsmedel, m. m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor.
Lagen avses reglera värdesäkringen av alla livräntor
på grund av skadehändelser efter utgången av år 1973. Livräntorna anpassas
inom vissa gränser till penningvärdets förändringar genom höjning
eller sänkning i anslutning till basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring. Värdesäkringen blir en del av skadeståndsskyldigheten, och

i skadeståndslagen införs en erinran om den nya lagen.

Förslaget innebär också värdesäkring av vissa skadeståndslivräntor
som utgår på grund av händelser före utgången av år 1973. En lag om
tillägg till vissa ansvarslivräntor föreslås gälla livräntor av detta slag
som utgår på grund av ansvarsförsäkring. Efter mönster av lagen
(1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor skall ansvarslivräntorna
räknas upp till dagens penningvärde och i fortsättningen inom vissa
gränser anpassas till basbeloppets höjning genom indextillägg.

Vissa ändringar föreslås vidare i lagen om tillägg till vissa trafiklivräntor
och förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor,
som utgår av statsmedel, m.m. Dessa författningar ersätts för
framtiden av den nya lagen om ändring av skadeståndslivräntor och begränsas
därför till livräntor på grund av skadehändelser före utgången av
år 1973. Vidare utvidgas möjligheterna att värdesäkra trafiklivräntor på
grund av skadehändelser utomlands.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 8

LU 1973: 8

1 Förslag till

Lag om ändring av skadeståndslivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 § Livränta, som genom dom eller avtal fastställts att utgå till fullgörande
av skadeståndsskyldighet på grund av händelse som inträffat
efter utgången av år 1973, skall ändras i anslutning till basbeloppet enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

2 § Ändring sker första gången den 1 januari året närmast efter det
år då basbeloppet för december månad med minst fem procent övereller
underskridit basbeloppet för december 1973.

Ändring skall ånyo ske varje år den 1 januari, om basbeloppet för
december månad närmast föregående år över- eller underskridit det basbelopp
som legat till grund för senaste ändring med minst fem procent
eller det lägre eller högre procenttal som efter ökning eller minskning
enligt 4 § uppgår till minst fem.

Ändring avser alla livräntor som fastställts före den dag då ändringen
skall ske samt livräntor som genom dom fastställts senare, om första
domstols dom i målet meddelats före nämnda dag.

3 § Ändring sker med det procenttal med vilket basbeloppet ändrats
eller det högre eller lägre procenttal som följer av 4 §. Ändringen får
dock ej överstiga fem procent för år, räknat från den 1 januari 1974
eller, vid tillämpning av 2 § andra stycket, från den dag då ändring
senast skedde.

Uppkommer vid beräkning av det procenttal med vilket ändring skall
ske brutet tal, avrundas det till närmast lägre hela tal. Procenttalet fastställes
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

4 § Vid tillämpning av 2 § andra stycket och 3 § första stycket första
punkten skall det procenttal varmed basbeloppet ändrats ökas eller minskas
med sådant procenttal som på grund av 3 § första stycket andra
punkten eller andra stycket första punkten icke beaktats vid tidigare
ändring. Procenttalen beräknas med två decimaler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

LU 1973: 8

2 Förslag till

Lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 § Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges på grund av
ansvarsförsäkring hos svenskt försäkringsbolag eller utländskt försäkringsbolag
med koncession i Sverige, om den händelse som föranlett
livräntan inträffat före utgången av år 1973.

Lagen gäller ej livränta på vilken lagen (1967: 663) om tillägg till
vissa trafiklivräntor, förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor,
som utgår av statsmedel, m. m. eller kungörelsen (1971: 14)
om tillägg till vissa statliga skadelivräntor, m. m. är tillämplig, ej heller
livränta till följd av skada som uppkommit utomlands, om icke livräntetagaren
vid tiden för den händelse som föranlett livräntan var svensk
medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige.

2 § Tillägg utgår i form av allmänt tillägg och indextillägg.

3 § Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en särskild
förmån utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och
utgår även om därigenom det belopp överskrides till vilket försäkringsgivarens
ansvar är begränsat på grund av försäkringsavtalet.

4 § Allmänt tillägg till livränta, som fastställts före utgången av år
1971, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts

år 1939 eller tidigare, trehundratjugofem procent,

år 1940, tvåhundrasextiofem procent,

år 1941, tvåhundratjugo procent,

åren 1942—1947, etthundranittio procent,

åren 1948—1950, etthundrasjuttio procent,

år 1951, etthundratrettio procent,

åren 1952—1955, etthundratio procent,

år 1956 eller 1957, nittio procent,

år 1958 eller 1959, sjuttiofem procent,

år 1960 eller 1961, sextiofem procent,

år 1962 eller 1963, femtiofem procent,

år 1964, femtio procent,

år 1965, fyrtio procent,

år 1966, trettiofem procent,

år 1967 eller 1968, tjugofem procent,

år 1969, tjugo procent,

år 1970, femton procent,

år 1971, fem procent.

5 § Indextillägg enligt denna lag utgår från och med den 1 januari
året närmast efter det år då basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring för december månad med minst fem procent överskridit
basbeloppet för december 1972. Ytterligare indextillägg utgår varje år
från och med den 1 januari, om basbeloppet för december månad närmast
föregående år överskridit det basbelopp som legat till grund för

LU 1973: 8

senaste indextillägg med minst fem procent eller det lägre procenttal
som efter ökning enligt 7 § uppgår till minst fem.

Indextillägg utgår endast till livränta som fastställts före den dag från
och med vilken tillägg skall räknas.

6 § Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat
eller det högre procenttal som följer av 7 §. Tillägget får dock ej överstiga
fem procent för år, räknat från den 1 januari 1973 eller, vid tilllämpning
av 5 § första stycket andra punkten, från den dag då senaste
indextillägg började utgå.

Uppkommer vid beräkning av det procenttal med vilket indextillägg
skall utgå brutet tal, avrundas det till närmast lägre hela tal. Procenttalet
fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

7 § Vid tillämpning av 5 § första stycket andra punkten och 6 § första
stycket första punkten skall det procenttal varmed basbeloppet förändrats
ökas med sådant procenttal som på grund av 6 § första stycket
andra punkten eller andra stycket första punkten icke beaktats vid fastställande
av tidigare indextillägg. Procenttalen beräknas med två decimaler.

8 § Allmänt tillägg beräknas på livräntans belopp. Indextillägg beräknas
på livräntans belopp ökat med tillägg enligt denna lag.

9 § Ändras livräntans belopp i enlighet med vad som bestämts vid
dess fastställande, ökas eller minskas tillägg i motsvarande mån.

10 § Tillägg utges av den försäkringsinrättning som förvaltar livräntan.
Ansvaret för tillägget säkerställes i den ordning som gäller för livräntan
enligt lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse eller, om tillägget
utges av riksförsäkringsverket, enligt motsvarande bestämmelser för
verket.

11 § Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får
ej utmätas.

Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebelopp
enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

12 § Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

LU 1973: 8

3 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)

Härigenom förordnas, att i skadeståndslagen (1972: 207) skall införas
en ny paragraf, 5 kap. 9 §, av nedan angivna lydelse.

5 KAP.

9 § Om ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar
i penningvärdet gäller särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor

Härigenom förordnas, att 1, 4, 9 och 16 §§ lagen (1967: 663) om tilllägg
till vissa trafiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Tillägg enligt denna lag utgår
till livränta som utges enligt lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring
å motorfordon eller
på grund av annan försäkring mot
ansvar för skada i följd av trafik
med motorfordon som avses i 2 §
nämnda lag (trafiklivränta).

Lagen gäller ej trafiklivränta
till följd av skada som uppkommit
utomlands och ej heller livränta
på grund av försäkring på
staten tillhörigt motorfordon eller
motorfordon som användes uteslutande
inom järnvägs- eller fabriksområde
eller inhägnat tävlingsområde
eller annat sådant inhägnat
område.

Föreslagen lydelse

Lagen gäller ej trafiklivränta
till följd av skada som uppkommit
utomlands, om icke livräntetagaren
vid tiden för den händelse
som föranlett livräntan var svensk
medborgare eller utlänning med
hemvist i Sverige. Lagen gäller ej
heller livränta på grund av försäkring
på staten tillhörigt motorfordon
eller motorfordon som användes
uteslutande inom jämvägseller
fabriksområde eller inhägnat
tävlingsområde eller annat sådant
inhägnat område.

LU 1973: 8

Nuvarande lydelse

4 §

Allmänt tillägg till trafiklivränta,
som fastställts före utgången av
år 1965, utgår enligt en procentsats
som utgör, om livräntan fastställts år

1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem
procent,
år 1940, etthundrasjuttiofem procent,

år 1941, etthundrafyrtio procent,
åren 1942—1947, etthundratjugo
procent,

åren 1948—1950, etthundra procent,

år 1951, sjuttio procent,
åren 1952—1955, femtiofem procent,

år 1956 eller 1957, fyrtio procent,
år 1958 eller 1959, trettio procent,
år 1960 eller 1961, tjugofem procent,

år 1962 eller 1963, femton procent,

år 1964, tio procent,
år 1965, fem procent.

9 §

Indextillägg till trafiklivränta
utgår från och med den 1 januari
det år, då basbeloppet enligt lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring för januari månad
med minst fem procent överskrider
basbeloppet för januari 1967.
Ytterligare indextillägg utgår från
och med den 1 januari varje år
basbeloppet för januari månad
med minst fem procent överskrider
det basbelopp som ligger till
grund för senaste indextillägg.

Föreslagen lydelse

Allmänt tillägg till trafiklivränta,
som fastställts före utgången av
år 1965 till följd av skada som
uppkommit i Sverige, utgår enligt
en procentsats som utgör, om livräntan
fastställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem
procent,
år 1940, etthundrasjuttiofem procent,

år 1941, etthundrafyrtio procent,
åren 1942—1947, etthundratjugo
procent,

åren 1948—1950, etthundra procent,

år 1951, sjuttio procent,
åren 1952—1955, femtiofem procent,

år 1956 eller 1957, fyrtio procent,
år 1958 eller 1959, trettio procent,
år 1960 eller 1961, tjugofem procent,

år 1962 eller 1963, femton procent,

år 1964, tio procent,
år 1965, fem procent.

Allmänt tillägg till trafiklivränta,
som fastställts före utgången
av år 1971 till följd av skada som
uppkommit utomlands, utgår enligt
de procentsatser som anges i

4 § lagen (1973: 000) om tillägg
till vissa ansvarslivräntor.

Indextillägg till trafiklivränta
utgår från och med den 1 januari
det år, då basbeloppet enligt lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring för januari månad
med minst fem procent överskrider
basbeloppet för januari 1967.
Ytterligare indextillägg utgår från
och med den 1 januari varje år
basbeloppet för december månad
närmast föregående år med minst
fem procent överskridit det basbelopp
som ligger till grund för
senaste indextillägg.

LU 1973: 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om trafiklivränta, som fastställes efter det att indextillägg till
tidigare fastställda livräntor börjat utgå enligt första stycket, utgår
indextillägg från och med den dag närmast efter livräntans fastställande
då ytterligare indextillägg till de tidigare fastställda livräntorna börjar
utgå.

Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat.
Brutet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det procenttal
med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer.

16 §

Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej
utmätas.

Bestämmelsen i första stycket
hindrar ej utmätning av livräntebelopp
enligt vad som föreskrives
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Indextillägg till trafiklivränta till följd av skada som uppkommit
utomlands utgår tidigast från och med den 1 januari 1974.

5 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor,
som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och
tillägg till vissa trafiklivräntor, som
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Tillägg enligt denna förordning
utgår till livränta som i anledning
av skada, vilken uppkommit här

i landet till följd av trafik med
motorfordon, utges av statsmedel
eller på grund av en av staten tagen
ansvarighetsförsäkring (trafiklivränta).
Med motorfordon förstås
därvid sådant fordon som avses
i 2 § lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

6 §§ förordningen (1967: 666) om
utgår av statsmedel, m. m., skall ha

Föreslagen lydelse

Tillägg enligt denna förordning
utgår till livränta som i anledning
av skada, vilken uppkommit till
följd av trafik med motorfordon,
utges av statsmedel eller på grund
av en av staten tagen ansvarighetsförsäkring
(trafiklivränta), om
den händelse som föranlett livräntan
inträffat före utgången av
år 1973. Har skadan uppkommit
utomlands, utgår dock tillägg
endast om livräntetagaren vid tiden
för den händelse som föranlett
livräntan var svensk medborgare
eller utlänning med hemvist i
Sverige. Med motorfordon förstås

LU 1973: 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

vid tillämpning av denna förordning
sådant fordon som avses i

2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon.

6 §

Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på tillägg enligt denna
förordning får ej utmätas.

Bestämmelsen i första stycket
hindrar ej utmätning av livräntebelopp
enligt vad som föreskrives
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Indextillägg till trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utomlands
utgår tidigast från och med den 1 januari 1974.

Motionen

I motionen 1973: 1586 av herr Petersson i Röstånga (fp) och fröken
Bergström (fp) hemställs att riksdagen vid behandlingen av förevarande
proposition beslutar ålägga även juridiska personer som saknar ansvarsförsäkring
att värdesäkra skadeståndslivräntor efter de grunder som enligt
den föreslagna lagstiftningen avses gälla för de äldre ansvarslivräntoma.

Till stöd för yrkandet anför motionärerna att den föreslagna lagen om
tillägg till vissa äldre ansvarslivräntor enligt deras mening bör kompletteras
så att den kommer att omfatta även livräntor som utges av juridiska
personer som uppträder som självförsäkrare, dvs. rättssubjekt
som med hänsyn till riskutjämningen inom den egna verksamheten funnit
det förenligt med sina ekonomiska intressen att inte teckna ansvarsförsäkring.

Motionärerna hänvisar till att skadeståndskommittén uttalade, att en
skadelidande inte bör försättas i en sämre situation därför att den
skadeståndsskyldige uppträder som självförsäkrare än om försäkring
tecknats i sedvanlig omfattning och att det från denna synpunkt är
angeläget att också livräntor som självförsäkrare utger värdesäkras.
Motionärerna förklarar att de delar kommitténs uppfattning. Motionärerna
pekar därefter på att såväl kommittén som föredragande statsrådet
emellertid inte föreslagit någon i lag stadgad skyldighet för självförsäkrare
att värdesäkra skadeståndslivräntor utan i stället ansett att
man får lita till att dessa frivilligt åtar sig att värdesäkra livräntorna

LU 1973: 8

efter de grunder som enligt den nya lagstiftningen avses gälla för äldre
skadeståndslivräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring.

Enligt motionärernas mening är frivilliglinjen inte helt tillfredsställande.
Man har då ingen garanti för att samtliga livräntebetalare följer reglerna
om värdesäkring. För att undanröja tveksamhet på denna punkt
bör därför lagstiftningen kompletteras på det sätt som motionärerna
föreslagit. Erforderlig lagtext torde få utarbetas av vederbörande utskott.

Fråga om värdesäkring av äldre skadeståndslivräntor, som utges av s. k.
självförsäkrare.

Rubricerad fråga har som motionärerna påtalar behandlats av skadeståndskommittén
som funnit att värdesäkringsreformen inte borde omfatta
andra äldre skadeståndslivräntor än sådana som utges på grund av
ansvarsförsäkring. En redogörelse för kommitténs bedömanden finns i
propositionen s. 28.

Vid remissbehandlingen hävdade LO och TCO att även livräntor som
utges av självförsäkrare bör värdesäkras (propositionen s. 92—93).

Föredragande statsrådet Carl Lidbom uttalar i propositionen (s. 50)
att han på angivna skäl inte är beredd att lägga fram förslag om värdesäkring
även av sådana äldre skadeståndslivräntor som inte utgår ur ansvarsförsäkring.

Utskottet

Vid personskada fastställs skadestånd för framtida inkomstförlust
oftast i form av livränta. Samma ersättningsform kommer regelmässigt
till användning beträffande skadestånd till efterlevande för förlust av
underhåll. Det finns inte några allmänna bestämmelser om att sådan
livränta skall följa penningvärdets förändringar. Endast vissa skadeståndslivräntor
är f. n. värdesäkrade, nämligen trafiklivräntor och livräntor
som utges av statsmedel.

Genom propositionen läggs fram förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor.
Till grund för förslaget ligger ett av skadeståndskommittén
år 1972 avgivet betänkande (SOU 1972: 12) ”Skadestånd IV.
Värdesäkring av skadeståndslivräntor”. Förslaget innebär att alla livräntor,
som utgår till fullgörande av skadeståndsskyldighet på grund av
händelse som inträffat efter utgången av år 1973, skall under sin löptid
anpassas till förändringarna i penningvärdet. Regleringen är generell
och omfattar följaktligen även trafiklivräntor och livräntor som utgår
av statsmedel. Nuvarande lagstiftning om värdesäkring av dessa livräntor
kommer således att gälla bara äldre livräntor och så småningom
helt förlora sin betydelse.

LU 1973: 8

Livräntorna anpassas i den nya lagen till penningvärdets förändringar
genom höjning eller sänkning i anslutning till basbeloppet enligt lagen
om allmän försäkring. Varje ändring av basbeloppet får dock inte inverka
på livräntorna. Ändringstillfällena har sålunda begränsats till
högst en gång per år och ändringen har gjorts beroende av att basbeloppet,
sedan senaste ändringen gjordes, har höjts eller sänkts med
minst fem procent. Av försäkringsmässiga skäl har den årliga förändringen
av livräntan maximerats till fem procent. Denna maximering
innebär att en höjning av basbeloppet med mer än fem procent under
ett år inte slår igenom fullt ut i höjning av livräntorna. Överskjutande
procenttal kan dock balanseras och tas i beaktande vid påföljande års
jämförelsetillfälle. Till skillnad från redan existerande reglering, enligt
vilken värdesäkringstilläggen utgör en särskild förmån vid sidan av
skadeståndet, blir värdesäkringen enligt den nya lagen en del av skadeståndsskyldigheten.
I propositionen föreslås att i skadeståndslagen införs
en erinran om den nya lagen.

I propositionen läggs också fram förslag om värdesäkring av vissa
skadeståndslivräntor som utgår på grund av skadehändelser före utgången
av år 1973. En lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor föreslås
gälla livräntor av detta slag som utgår på grund av ansvarsförsäkring.
Däremot omfattar inflationsgarantin inte sådana äldre livräntor som
utges av de skadeståndsskyldiga själva. Efter mönster av lagen (1967:
663) om tillägg till vissa trafiklivräntor skall ansvarslivräntorna genom
ett allmänt tillägg räknas upp till dagens penningvärde och i fortsättningen
inom vissa gränser anpassas till basbeloppets höjning genom indextillägg.

Slutligen föreslås vissa ändringar i lagen om tillägg till vissa trafiklivräntor
och förordningen om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår
av statsmedel m. m. Såsom utskottet redan påpekat begränsas dessa författningar
för framtiden till livräntor på grund av skadehändelser före
utgången av år 1973. Vidare utvidgas möjligheterna att värdesäkra
trafiklivräntor på grund av skadehändelser utomlands.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.

Utskottet vill till en början understryka att den nu föreslagna lagstiftningen
utgör en angelägen reform. Till följd av att penningvärdet
minskat år från år har realvärdet av de periodiskt utfallande, till bestämda
belopp fastställda livräntorna sjunkit. Syftet med livräntorna,
nämligen att ersätta den skadelidande för framtida inkomstförlust, har
på grund härav endast delvis kunnat uppnås. Utskottet hälsar därför
med tillfredsställelse att skadeståndslivräntorna nu kan för framtiden
beredas ett inflationsskydd motsvarande det som bl. a. periodiska förmåner
i form av folkpension, yrkesskadelivränta och familjerättsliga
underhållsbidrag redan har. Mot den föreslagna lagtexten har utskottet

LU 1973: 8

inget att erinra. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen för sin del
antar förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor.

När det gäller de äldre livräntorna, dvs. livräntor som utgår på grund
av skadehändelser som inträffat före utgången av år 1973 föreslås, såsom
framgår av det föregående, värdesäkring endast av sådana livräntor
som utges på grund av ansvarsförsäkring. Såväl skadeståndskommittén
som föredragande statsrådet har funnit att det inte är möjligt att i lag
ålägga skadeståndsskyldiga, som nu själva direkt utger livränta till
skadelidande, att också utge värdesäkringstillägg. Den kategori av sådana
skadeståndsskyldiga som särskilt tilldrar sig intresse är kommuner
eller företagare som uppträder som självförsäkrare, dvs. rättssubjekt som
med hänsyn till riskutjämningen inom den egna verksamheten har funnit
det förenligt med sina ekonomiska intressen att inte teckna försäkring.
Såvitt gäller livräntor som utges av kommun anser sig föredragande statsrådet
i likhet med kommittén kunna utgå från att kommunen frivilligt
åtar sig att värdesäkra livräntorna efter de grunder som enligt den nya
lagstiftningen avses gälla för de äldre ansvarslivräntorna. Statsrådet förklarar
sig vidare inte hysa något tvivel om att sådana större företag
som uppträder som självförsäkrare kommer att göra motsvarande utfästelser.
För övriga fall anser statsrådet det inte uteslutet att frågan i
viss omfattning kan få sin lösning efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter.

1 motionen 1973: 1586 framhålls att den föreslagna frivilliga ordningen
inte är helt tillfredsställande, eftersom den inte ger någon garanti för att
samtliga livräntebetalare följer reglerna om värdesäkring av äldre skadeståndslivräntor.
Motionärerna yrkar därför att riksdagen skall besluta
ålägga även juridiska personer, som uppträder som självförsäkrare och
därför saknar ansvarsförsäkring, att värdesäkra skadeståndslivräntor
efter de grunder som enligt den föreslagna lagen avses gälla för de
äldre skadeståndslivräntorna.

Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att den föreslagna
värdesäkringsreformen kommer så många livräntetagare som möjligt till
godo. Enligt utskottets mening är det därför värdefullt att genom förslaget
till lag om tillägg till vissa ansvarslivräntor även sådana äldre livräntor,
som utges på grund av ansvarsförsäkring, får ett inflationsskydd
motsvarande det som trafiklivräntorna redan har. Förslaget innebär
emellertid att en generell lösning av inflationsskyddet, när det gäller
äldre livräntor, inte kunnat åstadkommas.

Utskottet biträder skadeståndskommitténs och motionärernas åsikt
att den skadelidande inte i princip bör försättas i sämre situation därför
att den skadeståndsskyldige saknar ansvarsförsäkring, t. ex. därför att
han uppträder som självförsäkrare, än om försäkring tecknats i sedvanlig
ordning. Från denna synpunkt är det angeläget att alla skadeståndslivräntor
värdesäkras. Såsom framhålls i propositionen är det emel -

LU 1973: 8

lertid inte tänkbart att lägga kostnaderna för värdesäkring av sådana
äldre livräntor, som inte utgår ur ansvarsförsäkring, på ansvarsförsäkringskollektivet.
Om reformen utvidgades till att omfatta även sådana
livräntor, skulle det därför bli nödvändigt att lägga hela värdesäkringskostnaden
på den skadeståndsskyldige. I vart fall, när den skadeståndsskyldige
är en enskild fysisk person, skulle detta kunna bli mycket betungande
och stundom rent obilligt. Så kan t. ex. en skadeståndsskyldig,
som för många år sedan ålagts att utge livränta, nu befinna sig i betydligt
sämre ekonomiska omständigheter än den skadelidande. Har den skadeståndsskyldige
avlidit och dödsboet efter honom skiftats torde det
vidare i regel inte finnas några medel som kan disponeras för värdesäkringstillägg.
Enligt utskottets mening är det under nu angivna förhållanden
inte möjligt att utsträcka värdesäkringsreformen till de fall
där den skadeståndsskyldige är en enskild fysisk person som själv utger
livräntan.

Fråga uppkommer då om värdesäkringsreformen kan, såsom motionärerna
yrkar, utsträckas till åtminstone sådana livräntebetalare som är
juridiska personer och som uppträtt som s. k. självförsäkrare. Onekligen
kan med visst fog hävdas att den som föredragit självförsäkring framför
att teckna en ansvarsförsäkring tagit en risk och att denna risktagning
inte bör drabba den skadelidande. Vid remissbehandlingen av kommitténs
förslag har också från LO:s och TCO:s sida med skärpa framhållits
att även livräntor som utges av självförsäkrare bör värdesäkras.

Varken kommitténs betänkande eller propositionen innehåller någon
kartläggning av de livräntor som utges direkt av självförsäkrare. Utskottet
har därför inte kunnat bilda sig någon uppfattning om i vilken
utsträckning sådan livränta förekommer. Det bör vidare beaktas att
orsaken till att en företagare saknar ansvarsförsäkring inte enbart torde
vara att han uppträtt som självförsäkrare. Att kunna skilja de fall där
han uppträtt som självförsäkrare från övriga fall synes ogörligt. I
sammanhanget bör heller inte bortses från att även små företag kan
drivas i bolagsform. För dessa skulle i vissa fall en retroaktiv förhöjning
av utgående skadeståndslivränta kunna vara lika betungande som
för en enskild fysisk person. Mot bakgrund av det anförda finner utskottet
såväl lagtekniska som andra skäl tala mot att i varje fall f. n.
utsträcka värdesäkringsreformen till ytterligare kategorier av äldre ansvarslivräntor.
I stället får man i avsaknad av lagstiftning lita till att de
skadeståndsskyldiga frivilligt åtar sig att värdesäkra livräntorna efter de
grunder som enligt den nya lagstiftningen avses gälla för de äldre ansvarslivräntorna.
Såvitt gäller livräntor som utges av kommun räknar
utskottet i likhet med föredragande statsrådet med att kommunen kommer
att göra sådant åtagande. Utskottet räknar även med att kommunförbundet
kommer att utfärda en rekommendation i sådant hänseende
till kommunerna. När det gäller övriga självförsäkrare hyser utskottet

LU 1973: 8

dock större tvivel än statsrådet om att motsvarande åtaganden kommer
att göras. Utskottet finner det vidare tvivelaktigt i vilken mån frågan kan
få sin lösning efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Frågan
kompliceras nämligen av att livräntetagama ofta tvingats lämna
yrkeslivet och därför inte längre är fackligt organiserade. Utskottet anser
sig emellertid kunna utgå från att företagarnas intresseorganisationer
är beredda att genom rekommendationer stimulera sina medlemmar att
frivilligt medverka till att de skadelidande får ett tillfredsställande inflationsskydd.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet det angeläget att frågan
även i fortsättningen följs med uppmärksamhet från Kungl. Maj:ts sida
och att den, om det visar sig att frivilliga åtaganden inte kan komma
till stånd, blir föremål för förnyade överväganden. Vad utskottet nu anfört
bör ges Kungl. Maj :t till känna.

övriga lagförslag föranleder inga särskilda uttalanden från utskottets
sida.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till propositionen 1973: 14 för sin del
antar de till propositionen fogade lagförslagen,

2. att riksdagen i anledning av propositionen och motionen 1973:
1586 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
ovan anfört beträffande äldre skadeståndslivräntor som utges
direkt av de skadeståndsskyldiga själva.

Stockholm den 22 mars 1973
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Hammarberg (s), Börjesson i
Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru Lundblad (s), fru Jonäng (c), herrar
Andersson i Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson (vpk), Adolfsson (m),
fru Swartz (fp) och fru Nilsson i Sunne (s).

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 7J004S

)