Lagutskottets betänkande nr 43 år 1973

LU 1973:43

Nr 43

Lagutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:175 angående
godkännande av konvention om lagkonflikter i fråga om formen
för testamentariska förordnanden, m. m.

I propositionen 1973: 175 (justitiedepartementet) har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

1. godkänna överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen,

2. godkänna Haagkonventionen samt

3. antaga i propositionen framlagda förslag till

a) lag om ändring i lagen (1937: 81) om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo,

b) lag om ändring i lagen (1935: 44) om dödsbo efter dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m. m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige tillträder 1961 års Haagkonvention
om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden.
Konventionen innehåller regler om tillämplig lag för bedömande
av frågan om testamentes giltighet med avseende på formen och syftar
till att vidga möjligheterna för testamentariska förordnanden att vinna
internationellt erkännande. Enligt konventionen skall testamente anses
giltigt till formen, om det uppfyller vad som i det hänseendet föreskrivs
i lagen på den ort där testamentet upprättades eller den ort där testator
vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller i lagen i stat där
testator vid upprättandet eller vid sin död var medborgare.

Propositionen innehåller också av Haagkonventionen och av vissa
ändringar i de nordiska ländernas arvslagstiftning föranledda förslag till
ändringar i den nordiska arvskonventionen och i motsvarande svensk
lagstiftning.

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 43

LU 1973: 43

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4 § och 3 kap. 1 § lagen (1937: 81)
om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §

Testamente skall anses vara i
laga form upprättat eller återkallat,
om därvid förfarits enligt lagen
å den ort där rättshandlingen
företogs eller i det land i vilket
testator då var medborgare.

Testamente skall anses giltigt
till formen, om testamentet uppfyller
vad som i det hänseendet
föreskrives i lagen på den ort där
testamentet upprättades eller den
ort där testator vid upprättandet
eller vid sin död hade hemvist
eller lagen i stat där testator vid
upprättandet eller vid sin död var
medborgare. Såvitt testamentet avser
fast egendom skall det också
anses giltigt till formen, om testamentet
uppfyller vad som i det
hänseendet föreskrives i lagen på
den ort där egendomen finnes.

Första stycket har motsvarande
tillämpning i fråga om återkallelse
av testamente. Återkallelse skall
också anses giltig till formen, om
återkallelsen i det hänseendet uppfyller
vad som föreskrives i någon
av de lagar enligt vilka testamentet
enligt första stycket var giltigt
till formen.

Vid tillämpning av första eller
andra stycket skall som testators
hemvist räknas även främmande
ort där testator enligt lagen på den
orten hade domicil.

3 kap.

1 §

Skall, enligt vad i denna lag Skall lagen i främmande stat

sägs, lagen i utländsk medborga- tillämpas på grund av att någon

res hemland äga tillämpning, och äger medborgarskap där och fin -

LU 1973: 43

Nuvarande lydelse

äro för olika områden av det
främmande landet särskilda lagar
gällande, varde frågan vilken av
de särskilda lagarna skall tillämpas
bedömd efter de regler som
härutinnan gälla i det landet. Saknas
sådana regler, gälle lagen å
hans hemort eller, om han ej har
eller vid sin död hade hemvist i
det främmande landet, lagen å
den ort där han sist inom landet
haft hemvist eller, om han ej där
haft hemvist, lagen i rikshuvudstaden.

Föreslagen lydelse

nes i den staten flera gällande
rättssystem, bestämmes tillämpligt
rättssystem enligt de regler som
gälla i samma stat. I avsaknad av
sådana regler tillämpas det rättssystem
till vilket han har den närmaste
anknytningen.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Majit bestämmer. Har arvlåtaren
avlidit före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk
eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1935: 44) om dödsbo efter
dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i
riket, m. m.,
dels att 6 § skall upphöra att gälla,
dels att 2, 8 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Vad i 1 § är sagt om rätt till arv Bestämmelserna i 1 § om rätt
skall äga tillämpning jämväl i av- till arv skola tillämpas också i frå seende

å lagstadgad rätt för efter- ga om rätt för efterlevande make

levande make att sitta i oskiftat att sitta i oskiftat bo, när bröstbo
då bröstarvinge ej finnes, så arvinge ej finnes, och på sådan

ock å sådan rätt till underhållshj rätt till bidrag till uppehälle och

drag ur kvarlåtenskap som enligt utbildning ur kvarlåtenskap som

hemlandets lag tillkommer arvinge tillkommer arvinge eller efterle utöver

hans arvslott. vande make. Detsamma gäller rätt

för efterlevande make att ur boet
uttaga egendom intill visst penningvärde.

LU 1973: 43

Föreslagen lydelse

Vid bodelning som i denna lag
avses skall iakttagas vad i 3 och
6 §§ förordningen den 31 december
1931 om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap
är stadgat.

Testamente efter den som vid
sin död var medborgare i fördragsslutande
stat och hade hemvist i
sådan stat skall i avseende å formen
anses giltigt, om vid dess tillkomst
förfarits enligt lagen i fördragsslutande
stat, där testamentet
upprättades eller testator vid
tiden för upprättandet hade hemvist
eller var medborgare. Återkallelse
av testamente vare gällande,
om därvid förfarits enligt lagen

i den av staterna, där testator vid
äterkallelsen hade hemvist eller
var medborgare.

Nuvarande lydelse

Vid bodelning som avses i denna
lag skall, om ej annat följer av

2 §, iakttagas vad som föreskrives
i 3 och 6 §§ förordningen (1931:
429) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap.

I fråga om formen för testamente
och återkallelse av testamente
efter den som vid sin död
var medborgare i fördragsslutande
stat och hade hemvist i sådan stat
ha bestämmelserna i lagen (1937:
81) om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Har arvlåtaren
avlidit före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre bestämmelser.

Utskottet

Inom Haagkonferensen för internationell privaträtt antogs år 1961
en konvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska
förordnanden. Konventionen har trätt i kraft och den har ratificerats av
åtskilliga stater däribland Norge. Av de övriga nordiska länderna har
Danmark, Finland och Sverige undertecknat konventionen men har
ännu inte ratificerat densamma.

Sedan överläggningar ägt rum mellan företrädare för de nordiska
justitieministeriema om de ändringar i 1934 års nordiska arvskonvention
som påkallas av en anslutning till Haagkonventionen, har med ledning
därav upprättats en departementspromemoria (Ds Ju 1971: 21) i
ämnet. På grundval av denna promemoria föreslås i propositionen att
riksdagen godkänner Haagkonventionen och den överenskommelse som
träffats om ändring i den nordiska arvskonventionen. Propositionens
förslag härutinnan föranleder ingen erinran från utskottets sida, och utskottet
tillstyrker att riksdagen godkänner konventionen och överenskommelsen.

LU 1973: 43

Vidare föreslås vissa av konventionen och överenskommelsen betingade
ändringar i lagen (1937: 81) om internationella rättsförhållanden rörande
dödsbo, som reglerar internationella avrsrättsliga frågor i förhållande
till andra stater än våra nordiska grannländer, samt i lagen (1935:
44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som
hade hemvist här i riket, m. m.

1 1937 års lag förordas ändringar bl. a. i 1 kap. 4 §. Eftersom de föreslagna
bestämmelserna, framför allt de som upptagits i andra stycket
av 4 §, synes utskottet något svårtolkade, vill utskottet här närmare
kommentera dessa.

Första stycket i 4 § bygger på artikel 1 i konventionen. Enligt denna
skall ett testamentariskt förordnande anses giltigt till formen om testamentet
i fråga uppfyller vad som föreskrivs i intern lag till vilken förelåg
viss anknytning. I första stycket av 4 § uppräknas flera olika lagar
som fakultativt får tillämpas. Testamentet skall sålunda anses giltigt till
formen om det uppfyller vad som i det hänseendet föreskrivs i 1) lagen
på den ort där testamentet upprättades, 2) lagen på den ort där testator
vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist, 3) lagen i den stat där
testator vid upprättandet eller vid sin död var medborgare och 4) lagen
på den ort där fast egendom, som testamentet avser, finns. Av tredje
stycket framgår att man kan räkna även med en femte möjlighet, enär
som testators hemvist räknas även främmande ort där testator enligt
lagen på den orten hade domicil. Utskottet vill till förtydligande av sistnämnda
bestämmelse framhålla att det i vissa länder, t. ex. i England,
finns — i motsats till vad som förekommer i de nordiska länderna —
ett från hemvistbegreppet skilt domicilbegrepp. Med hemvist (résidence
habituelle) avses i dessa länder en faktisk hemvist, medan med domicil
åsyftas en legal hemvist (så att t. ex. gift kvinna har samma domicil som
mannen, även om hon är bosatt på annan ort).

I andra stycket av 4 § upptas bestämmelser om återkallelse av testamente
(se s. 2 ovan). Dessa något svårtydda bestämmelser bygger på
artikel 2 i konventionen, som har följande lydelse:

”Artikel 1 är tillämplig på testamentariskt förordnande, varigenom
ett förut upprättat förordnande återkallas.

Återkallelse skall även anses giltig till formen, om den i fråga om
formen uppfyller vad som föreskrives i någon av de lagar enligt vilka
det återkallade förordnandet på grund av vad som sägs i artikel 1 var
giltigt.”

Mot bakgrund av vad som sålunda stadgas i artikel 2 kan ställas frågan
huruvida konventionen lägger hinder i vägen för sådan formlös
återkallelse, som kan ske enligt svensk rätt, och om med orden ”återkallelse
av testamente” i 4 § andra stycket första punkten åsyftas även
sådan formlös återkallelse. Varken i föredragande statsrådets allmänna
motivering eller i specialmotiveringen till nämnda paragraf lämnas något
svar på denna fråga.

LU 1973: 43 6

I den redogörelse för promemorian som är intagen i propositionen
återges emellertid (s. 18) vissa här tillämpliga uttalanden. Enligt promemorian
kan det sålunda inte antas att konventionen lägger hinder i
vägen för en formlös återkallelse av testamente. Däremot synes det,
framhålls i promemorian, vara klart att åtminstone artikel 2 första stycket
avser endast återkallelser som sker genom testamentariska förordnanden.
Det är enligt promemorian något oklart om andra stycket i
artikel 2 har ett vidare tillämpningsområde än första stycket. Den meningen
har åtminstone framförts, att en formlös återkallelse skulle falla
under konventionen, om testamentet upprättats enligt en lag som tillåter
sådan återkallelse, vilket är fallet med t. ex. de danska, finska och
svenska lagarna. Det är emellertid också, anförs det, möjligt att andra
stycket anknyter till bestämmelsen i första stycket. Intet hindrar enligt
promemorian, att det sålunda oreglerade området behandlas enligt
samma regler som gäller för de återkallelser som konventionen omfattar.
Detta är också, framhålls det i propositionen, innebörden av den
i promemorian föreslagna ändringen i 1937 års lag.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits anser utskottet att med orden
återkallelse av testamente i andra stycket första punkten av förevarande
paragraf måste förstås även sådan återkallelse som sker på annat sätt
än genom ett testamentarisk! förordnande. Hänvisningen till första
stycket innebär således att en på visst sätt gjord formlös återkallelse,
t. ex. sönderrivande av testamente, skall anses som giltig, under förutsättning
att den uppfyller de krav i sådant hänseende som föreskrivs
i lagen på antingen den ort där återkallelsen gjordes eller den ort där
testator vid återkallelsen eller vid sin död hade hemvist eller i lagen i den
stat där testator vid återkallelsen eller vid sin död var medborgare. Härtill
kommer specialbestämmelsen för fast egendom.

Skulle med tillämpning av nu angivna lagar återkallelsen inte vara
giltig, ger andra punkten i samma stycke ytterligare möjligheter att få
återkallelsen att bli ansedd som giltig. Den formlösa återkallelsen skall
nämligen också anses som en till formen giltig återkallelse, om den är
giltig enligt någon av de lagar enligt vilka själva testamentet var giltigt.
Som exempel kan nämnas att en formlös återkallelse gjord på utländsk
ort av en på annan utländsk ort bosatt förutvarande svensk medborgare
således — även om formlös återkallelse inte medges enligt någon av de
lagar vilka med stöd av 4 § första stycket är tillämpliga — med tillämpning
av andra punkten anses som giltig, om t. ex. testamentet upprättats
i Sverige eller om testator vid upprättandet av testamentet alltjämt var
svensk medborgare eller åtminstone bosatt i Sverige.

Utskottet vill avslutningsvis påpeka att i propositionen har förutsatts
att konventionsändringama skall kunna träda i kraft den 1 januari
1974. Enligt vad utskottet erfarit hann man från dansk sida inte godkänna
dessa innan folketinget upplöstes. Till följd härav kan ikraftträdande
ske först vid senare tidpunkt.

LU 1973: 43

Utöver vad sålunda anförts föranleder de framlagda lagförslagen inte
någon erinran eller något särskilt uttalande från utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen godkänner överenskommelsen om ändring i den
nordiska arvskonventionen,

2. att riksdagen godkänner Haagkonventionen,

3. att riksdagen antar förslagen till

a) lag om ändring i lagen (1937: 81) om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo,

b) lag om ändring i lagen (1935: 44) om dödsbo efter dansk,
finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här
i riket, m. m.

Stockholm den 11 december 1973

På lagutskottets vägnar
ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c), Sundelin (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herr Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s),
herrar Sjöholm (fp)*, Andersson i Södertälje (s)*, Winberg (m), Israelsson
(vpk), Olsson i Timrå (s)*, Olsson i Sundsvall (c), fru Swartz (fp)
och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Winberg (m), som anför:

Den allmänt begagnade utgåvan ”Sveriges rikes lag” (i vardagsspråkbruk
helt enkelt kallad ”lagboken”) inleds alltjämt och därmed även i
1973 års upplaga med ”några allmänna regler, där en domare skall sig
alldeles efter rätta” vilka regler tillskrivs Olaus Petri. Punkt 7 av dessa
regler innehåller: ”Alla lagar skola vara sådana, att de tjäna till det
meniga bästa, och därföre då lagen bliver skadlig, så är det icke mera
lag, utan olag, och bör avläggas.”

Det finns ingen anledning att påstå 1 kap. 4 § förslaget till lag om
ändring i lagen (1937: 81) om internationella rättsförhållanden rörande
dödsbo är avsedd att åstadkomma skada för någon. Paragrafens andra
stycke har emellertid fått en utformning som gör att stycket är närmast
obegripligt om det icke läses samtidigt med det till lagförslaget anknutna
statsrådsprotokollet med därvid fogad konventionstext. Härigenom kan

LU 1973: 43

lagförslaget sägas vara sådant att, om det antages till lag, denna
med dommarreglemas formulering ”bliver skadlig”. Även om förslaget
till lagtext läses tillsammans med de i propositionen givna — knapphändiga
— motiveringarna kan den föreslagna lagtexten icke sägas vara
entydig. Lagutskottet och dess kansli har under behandlingen av ärendet
fått göra en tolkning som bär sannolikhetens men icke visshetens
prägel.

Även om det kan råda särskilda svårigheter att formulera lagtext
som skall anknyta till konventionstext får lagtexten icke ges en sådan
formulering att den läst för sig framstår som obegriplig eller ger utrymme
för vitt skilda tolkningar. En sådan lagtext försvårar domstolarnas
och rättegångsombuds arbete. Värre är emellertid att den rättssökande
allmänheten kan åsamkas rättsförluster på grund av att lagtexten icke är
tillräckligt enkelt och klart utformad. Enligt min mening är det mycket
allvarligt om man accepterar en lagstiftningsteknik som tillåter lagtexter
med oförståeligt eller svårförståeligt innehåll för den enskilde
medborgaren. Kravet på lagrådsgranskning i väsentligt större utsträckning
än som för närvarande sker framstår mot bakgrund av det aktuella
lagförslaget som utomordentligt starkt.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 730048