Lagutskottets betänkande nr 36 år 1973 LU 1973: 36

Nr 36

Lagutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:138 med
förslag till konsumentköplag, m. m. jämte motioner.

I propositionen 1973: 138 har Kungl. Maj:t (justitidedepartementet)
efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
framlagda förslag till

1. konsumentköplag,

2. lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor,

3. lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.

I anledning av propositionen har väckts tre motioner. Motionsyrkandena
redovisas nedan på s. 8.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till lag om konsumentköp jämte förslag
till vissa följdändringar i annan lagstiftning. I den föreslagna konsumentköplagen
slås fast vissa grundläggande rättigheter som en konsument
alltid skall ha när han från näringsidkare köper varor som är
avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. Lagen rör i första hand köparens
rättigheter mot säljaren. Den behandlar emellertid också hans ställning
i förhållande till varans tillverkare, särskild kreditgivare och annan
med vilken han kan komma i rättslig förbindelse på grund av köp. Lagen
innefattar inte någon fullständig reglering av alla frågor rörande konsumentköp.
I de köprättsliga frågor som lämnas utanför regleringen skall
den allmänna köplagen gälla på samma sätt som hittills.

Lagen är tvingande, dvs. den skall inte kunna sättas ur spel genom avtal
som berövar köparen hans rättigheter enligt lagen. Köparen ges härigenom
ett grundskydd mot friskrivningsklausuler och oskäliga villkor i
standardiserade köpekontrakt, garantibevis o. d.

I lagen preciseras till en början köparens minimirättigheter när säljaren
underlåter att leverera varan i rätt tid. Köparen får alltid häva köpet
om dröjsmålet inte är av ringa betydelse för honom och säljaren inte
levererar varan inom skälig tid efter det att köparen har uppmanat honom
därtill.

Lagen reglerar vidare köparens rättigheter vid fel i varan. Om säljaren
eller annan för hans räkning t. ex. i form av en garanti har åtagit sig
att avhjälpa felet och detta inte sker inom skälig tid efter det att köparen
har framställt anspråk på grund av felet, skall köparen alltid kunna
göra avdrag på köpeskillingen, kräva skälig ersättning för avhjälpande

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 36

LU 1973:36

2

av felet eller, om felet inte är av ringa betydelse för honom, häva köpet.
Skall felet inte avhjälpas på grund av särskilt åtagande, skall köparen
kunna göra avdrag på köpeskillingen eller vid fel som inte är av ringa
betydelse häva köpet.

Vid såväl dröjsmål som fel i varan ges köparen rätt att med viss begränsning
hålla betalningen inne tills leverans resp. rättelse sker. Köparen
ges dessutom rätt att under vissa förhållanden få skälig ersättning för
utgifter som han ådragit sig till följd av dröjsmål eller fel.

I två hänseenden föreslås bestämmelser om vilka minimikrav köparen
alltid skall ha rätt att ställa på varan vid konsumentköp. Säljs vara i
strid mot förbud, meddelat för att varan skall vara tillförlitlig från hälsoeller
säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma
gäller om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar
fara för köparens eller annans liv eller hälsa. En särskild regel föreslås
vidare för att hindra att en säljare enbart genom ett förbehåll att varan
säljs i ”befintligt skick” skall undgå allt ansvar för varans beskaffenhet.

Lagen behandlar också frågan om säljarens ansvar för vilseledande
uppgifter om varans beskaffenhet eller användning. Säljaren föreslås ansvara
inte bara för uppgifter som lämnas vid köptillfället utan också för
uppgifter i reklamen beträffande varan, t. ex. i annons. Kan den vilseledande
uppgiften antas ha inverkat på köpet skall varan anses behäftad
med fel. Ansvaret kan under vissa omständigheter gälla även uppgifter
från andra personer, t. ex. tillverkaren.

Köparens förhållande till varans tillverkare m. fl. behandlas också i
lagen. Köparen tillförsäkras ett minimiskydd mot friskrivningsklausuler,
varigenom varans tillverkare eller annan som för säljarens räkning har
åtagit sig att avhjälpa fel i varan begränsat sitt skadeståndsansvar för den
händelse åtagandet inte fullgörs. Lagen innehåller vidare en tvingande
regel om köparens skadeståndsrätt mot t. ex. tillverkare som i reklam
eller på annat sätt av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgift om varans
beskaffenhet eller användning.

Slutligen föreslås vissa särskilda bestämmelser om kreditköp, vilka avser
att skydda köparen mot att behöva betala till särskild kreditgivare,
även om säljaren inte skulle ha fullgjort sin prestation enligt köpavtalet.
Det föreslås att en klausul, varigenom köparen avsäger sig rätt att framställa
invändningar på grund av köpet mot den som förvärvat säljarens
fordran på köpeskillingen, skall vara ogiltig. Vidare förordas en motsvarande
regel för det fall att köpeskillingen betalats med belopp som
köparen genom säljarens förmedling erhållit som lån av bank eller annan,
med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån. Slutligen
föreslås ett straff sanktionerat förbud för säljare att av köpare ta
emot växelförbindelse eller annan löpande fordringshandling beträffande
det som inte erlagts av köpeskillingen i samband med köpet.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.

LU 1973:36

3

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till
Konsumentköplag

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag äger tillämpning när konsument av näringsidkare kopel
vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljes i
näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.

Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om köp
från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av näringsidkare som
ombud för säljaren.

2 § Vid köp som omfattas av denna lag skall köparen alltid ha de befogenheter
som tillerkännes köpare i lagen. Förbehåll som inskränker
sådan befogenhet är ogiltigt.

Första stycket utgör ej hinder mot att i stället för bestämmelse i lagen
tillämpa vad som på grund av avtal eller enligt lagen (1905: 38
s. 1) om köp och byte av lös egendom eller eljest gäller beträffande
köparens förhållande till säljaren eller annan mot vilken han får utöva
befogenhet enligt denna lag, under förutsättning att därigenom
längre gående befogenhet än enligt lagen tillerkännes köparen.

Köparens förhållande till säljaren

3 § Har säljaren ej avlämnat varan i rätt tid och beror det ej av köparen
eller händelse för vilken denne står faran, får köparen häva köpet,
om ej säljaren efter uppmaning av köparen avlämnar varan inom skälig
tid. Detta gäller dock ej om dröjsmålet är av ringa betydelse för köparen.
Även utan att sådan uppmaning lämnats har köparen rätt att häva
köpet, om det av annan anledning måste ha stått klart för säljaren att
dröjsmålet är av ej ringa betydelse för köparen. Villkor som inskränker
köparens rätt att häva köpet skall dock gälla vid köp av vara, som tillverkats
särskilt efter köparens anvisningar eller önskemål eller som säljaren
eljest måste antagas sakna möjlighet att på rimliga villkor avyttra
till annan än köparen, om det ej är uppenbart att genom dröjsmålet
köparens syfte med avtalet skulle väsentligen förfelas.

Dröjer säljaren att avlämna vara, som skall betalas vid eller efter
den tid som bestämts för avlämnandet, får köparen innehålla köpeskillingen
till dess varan hålles honom till handa.

4 § Är varan behäftad med fel, som säljaren åtagit sig att avhjälpa,
och avhjälpes ej felet inom skälig tid efter det att köparen framställt
anspråk på grund av felet eller avlämnas ej inom samma tid felfri vara
i den felaktigas ställe, får köparen göra avdrag på köpeskillingen, kräva
skälig ersättning för avhjälpande av felet eller, om felet är av ej ringa
betydelse för honom, häva köpet. Villkor som inskränker köparens rätt
att häva köpet skall dock gälla, om betydande skada skulle åsamkas

LU 1973: 36

4

säljaren genom att köpet häves och han erbjuder köparen skälig ersättning
för felet samt det ej är uppenbart att varan icke kan användas för
sitt ändamål.

Avser felet vara, som skall betalas vid eller efter den tid som bestämts
för avlämnandet, får köparen innehålla köpeskillingen till dess felet avhjälpts
eller felfri vara hålles honom till handa. Är det uppenbart att
felet är av endast ringa betydelse för köparen, får han dock ej innehålla
mer än vad som kan antagas motsvara dubbla kostnaden för felets
avhjälpande.

Första och andra styckena gäller även om åtagandet att avhjälpa felet
gjorts för säljarens räkning av varans tillverkare eller annan.

5 § Är varan behäftad med fel och skall ej detta avhjälpas på grund
av åtagande som avses i 4 §, får köparen göra avdrag på köpeskillingen
eller, om felet är av ej ringa betydelse för honom, häva köpet. I fråga
om giltigheten av villkor som inskränker köparens rätt att häva köpet
äger 4 § första stycket andra punkten motsvarande tillämpning.

Har köparen framställt anspråk på grund av felet och erbjuder sig
säljaren därvid att avhjälpa detta eller att avlämna felfri vara i den felaktigas
ställe, får köparen ej göra gällande befogenhet enligt första
stycket, om rättelsen sker genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet
för honom. I fråga om rätt för köparen att innehålla köpeskillingen
äger 4 § andra stycket motsvarande tillämpning.

6 § I fall som avses i 3 §, 4 § första och tredje styckena samt 5 § första
stycket har köparen rätt till skälig ersättning för utgift som han ådragit
sig till följd av dröjsmål eller fel, om ej säljaren visar att försummelse
icke ligger honom till last. Rätt till ersättning för avhjälpande av fel
tillkommer dock ej köparen i annat fall eller i vidare mån än som föreskri
ves i 4 §.

7 § Har säljaren vid köpet eller på varans förpackning eller i annons
eller annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens
kännedom lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller
användning och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skall varan
anses behäftad med fel. Detta gäller dock ej, om säljaren tydligt
rättat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning
med varan, för egen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande
uppgift som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkat
på köpet, skall varan anses behäftad med fel, om säljaren åberopat
uppgiften eller, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse
att uppgiften var vilseledande, underlåtit att tydligt rätta den.

8 § Säljes varan i strid mot förbud att saluhålla vara, vilket meddelats
i författning eller av myndighet väsentligen i syfte att förebygga
att den som använder varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall
eller för att eljest hindra användning av vara som ej är tillförlitlig
från säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel. Detsamma
gäller, om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar
fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

9 § Har varan sålts i befintligt skick eller med liknande förbehåll,
skall den även i annat fall än som avses i 7 eller 8 § anses behäftad

LU 1973:36

5

med fel, om den ej är sådan som köparen haft anledning räkna med
samt säljaren måste ha insett detta men underlåtit att upplysa köparen
om rätta förhållandet. Detsamma gäller, om varan är i väsentligt sämre
skick än köparen med hänsyn till varans pris och omständigheterna i
övrigt haft skäl att förutsätta.

10 § Har säljaren eller annan för hans räkning genom garanti eller
liknande utfästelse åtagit sig att svara för varan under viss angiven tid,
skall varan anses behäftad med fel, om den avviker från vad som följer
av utfästelsen och det ej göres sannolikt att avvikelsen beror av olyckshändelse
eller eljest av omständighet som är att hänföra till köparen.

11 § Vill köparen göra gällande befogenhet på grund av fel i varan,
skall han underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han
märkt eller bort märka detta, dock ej senare än ett år från det han
mottog varan. Har annan än säljaren för dennes räkning åtagit sig att
avhjälpa fel i varan, får underrättelsen i stället lämnas till den som gjort
åtagandet.

Försummar köparen att lämna underrättelse såsom anges i första
stycket, förlorar han rätten att göra gällande befogenhet på grund av
felet.

Köparens förhållande till varans tillverkare in. fl.

12 § Har varans tillverkare eller annan för säljarens räkning åtagit sig
att avhjälpa fel i varan och visar han försummelse vid fullgörande av
åtagandet, skall han ersätta köparen dennes skada, om den ej är ringa.

13 § Köparen har rätt att kräva fullgörande av åtagande som avses
i 12 §, om han lämnat underrättelse såsom anges i 11 §.

14 § Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit
befattning med varan, för egen eller säljarens räkning på varans förpackning
eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till
allmänhetens eller köparens kännedom uppsåtligen eller av vårdslöshet
lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning
och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skall han ersätta skada
som därigenom tillfogas köparen.

Särskilda bestämmelser om kreditköp

15 § Har säljaren lämnat anstånd med erläggande av köpeskillingen
eller del därav och överlåter eller pantsätter han sin fordran, är köparen
ej bunden av köpevilkor, varigenom han helt eller delvis har avstått från
rätten att framställa invändningar på grund av köpet mot ny borgenärs
krav på betalning.

16 § Erlägges köpeskillingen eller del därav med belopp, som köparen

i samband med köpet genom säljarens förmedling erhållit som lån av
bank eller annan, med vilken säljaren samarbetar för sådan förmedling
av lån, får köparen mot långivarens krav på betalning framställa samma
invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren.

17 § Lämnar säljaren anstånd med erläggande av köpeskillingen eller
del därav, får han ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse be -

LU 1973: 36

6

träffande det som ej erlagts. Han får ej heller till bevis för sin fordran
mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne
ingången skuldförbindelse, vars överlåtelse eller pantsättning inskränker
köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om ny
borgenär i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket första punkten äger ej tillämpning på egen växel, som
är utställd av bankaktiebolag, sparbank, postbanken eller kreditkassa
inom jordbrukskasserörelsen.

Den som uppsåtligen bryter mot första stycket dömes till böter.

Avslutande bestämmelser

18 § Har meddelande, som köparen vill lämna säljaren eller annan
enligt 3, 4, 11 eller 13 §, inlämnats för befordran med post eller telegraf
och försenas det eller kommer det ej fram, skall denna omständighet
icke föranleda att köparen förlorar rätten att göra gällande befogenhet
enligt denna lag.

19 § Lagen äger ej tillämpning på ersättning för förlust som köparen
lider genom personskada eller skada på annan egendom än den sålda
varan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor Härigenom

förordnas, att rubriken till lagen (1971: 112) om förbud
mot otillbörliga avtalsvillkor samt 1 och 6 §§ lagen skall ha nedan angivna
lydelse.

Lag om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är villkor, som näringsidkare
använder vid erbjudande av vara
eller tjänst till konsument för enskilt
bruk, med hänsyn till vederlaget
och övriga omständigheter att
anse som otillbörligt mot konsumenten,
kan marknadsdomstolen,
om det är påkallat från allmän
synpunkt, meddela näringsidkaren
förbud att framdeles i liknande
fall använda samma eller väsentligen
samma villkor. Förbud skall
förenas med vite, om ej detta av
särskilda skäl är obehövligt.

1 Senaste lydelse 1972: 730.

Är villkor, som näringsidkare
använder vid erbjudande av vara
eller tjänst till konsument för enskilt
bruk, med hänsyn till vederlaget
och övriga omständigheter
att anse som oskäligt mot konsumenten,
kan marknadsdomstolen,
om det är påkallat från allmän
synpunkt, meddela näringsidkaren
förbud att framdeles i liknande
fall använda samma eller väsentligen
samma villkor. Förbud skall
förenas med vite, om ej detta av
särskilda skäl är obehövligt.

LU 1973:36

/

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om näringsidkare erbjuder
konsument att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre för
enskilt bruk.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som
handlar på näringsidkarens vägnar.

6 §2

Fråga om förbud får i fall som Fråga om förbud får i fall som

ej är av större vikt prövas av kon- ej är av större vikt prövas av konsumentombudsmannen
genom att sumentombudsmannen genom att

den som antages ha använt otili- den som antages ha använt oskä börligt

avtalsvillkor förelägges för- ligt avtalsvillkor förelägges förbud
till godkännande omedelbart bud till godkännande omedelbart

eller inom viss tid (förbudsföre- eller inom viss tid (förbudsföre läggande).

läggande).

Har förbudsföreläggande godkänts, gäller det som förbud av marknadsdomstolen.
Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta
tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1970: 417) om marknadsdomstol
m. m.1

dels att i 1, 13, 15 och 20 §§ orden ”lagen (1971: 112) om förbud
mot otillbörliga avtalsvillkor” skall bytas ut mot ”lagen (1971: 112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor”,

dels att i 3, 4, 9 och 11 §§ samt rubriken närmast före 13 § orden
”otillbörliga avtalsvillkor” skall bytas ut mot ”oskäliga avtalsvillkor”.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

* Senaste lydelse 1972: 730.

1 Senaste lydelse av
lagens rubrik 1972: 732

1 § 1972:732

3 § 1972:732

4 § 1971:113

9 § 1972:732

11 § 1971:113

13 §1971:113

15 § 1971:113

20 § 1972:732

rubriken närmast före 13 § 1971:113.

LU 1973: 36

8

Motionsyrkandena

De i betänkandet behandlade motionerna upptar följande yrkanden.

Motionen 1973: 2020
I motionen 1973: 2020 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att
riksdagen för sin del antar de vid propositionen fogade lagförslagen
med den ändringen att 17 § första stycket första punkten förslaget till
konsumentköplag inte skall äga tillämpning på köp på auktion.

Motionen 1973: 2052

I motionen 1973: 2052 av herr Brundin m. fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar

1. att för sin del antaga 1 § förslaget till konsumentköplag med följande
som motionärernas förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Motionärernas förslag

1 §

Denna lag äger tillämpning när Denna lag äger tillämpning när

konsument av näringsidkare köper konsument av näringsidkare köper

vara, som är avsedd huvudsakli- vara, som är avsedd huvudsakligen
för enskilt bruk och som säljes gen för enskilt bruk och som säljes

i näringsidkarens yrkesmässiga i näringsidkarens yrkesmässiga

verksamhet. verksamhet. Med näringsidkare

jämställes den sorn helt eller delvis
bedriver yrkesmässig försäljning
av viss vara.

Lagen gäller under motsvarande Lagen gäller (=Kungl.

förutsättningar även i fråga om Maj:ts förslag) för säl köp

från annan än näringsidkare, jaren,

om köpet förmedlas av näringsidkare
som ombud för säljaren.

2. att för sin del antaga 11 § förslaget till konsumentköplag med
följande som motionärernas förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Motionärernas förslag

11 §

Vill köparen göra gällande be- Vill köparen göra gällande befogenhet
på grund av fel i varan, fogenhet på grund av fel i varan,

skall han underrätta säljaren om skall han underrätta säljaren om

felet inom skälig tid efter det att felet inom skälig tid efter det att

LU 1973: 36

9

han markt eller bort märka detta,
dock ej senare än ett år från det
han mottog varan. Har annan än
säljaren för dennes räkning åtagit
sig att avhjälpa fel i varan, får underrättelsen
i stället lämnas till den
som gjort åtagandet.

Försummar köparen att lämna
underrättelse såsom anges i första
stycket, förlorar han rätten att
göra gällande befogenhet på grund
av felet.

han märkt eller bort märka detta,
dock ej senare än ett år från det
han mottog varan. Det åligger köparen
att vid sådan anmälan samtidigt
ange vartill anmälan syftar.
Har annan än säljaren för dennes
räkning åtagit sig att avhjälpa fel
i varan, får underrättelsen i stället
lämnas till den som gjort åtagandet.

Försummar köparen — — —

(=Kungl. Maj:ts förslag)

av felet.

3. att hos Kungl. Maj:t uttala vikten av att köplagsutredningens arbete
påskyndas.

Motionen 1973: 2053

I motionen 1973: 2053 av herr Israelsson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen i samband med antagandet av förslaget till konsumentköplag
uttalar

1. att de minimiregler för konsumentens rätt vid köp från näringsidkare,
vilka finns i denna lag, inte utgör hinder för tillämpning av den
allmänna köplagens regler fullt ut också vid konsumentköp,

2. att avtalsvillkor skall kunna bedömas som oskäligt även om det
uppfyller minimikraven i konsumentköplagen.

Utskottet

Inledning

Såsom ett viktigt led i samhällets konsumentpolitik har under de
senaste åren en rad lagstiftningsåtgärder vidtagits för att förstärka
konsumenternas rättsskydd. I huvudsak har detta skett genom näringsrättslig
lagstiftning. Här bör särskilt nämnas lagen (1970: 417) om otillbörlig
marknadsföring och lagen (1971: 112) om förbud mot otillbörliga
avtalsvillkor. På det civilrättsliga planet har hittills saknats konsumentpolitisk
lagstiftning av motsvarande generellt verkande karaktär.
En betydelsefull punktinsats har visserligen gjorts för att stärka
det civilrättsliga skyddet för konsumenterna på ett område där särskilda
skyddsbehov finns att tillgodose, nämligen genom tillskapandet
av lagen (1971: 238) om hemförsäljning. Det är dock först genom det
nu framlagda förslaget om en konsumentköplag, som ett civilrättsligt

lf Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 36

LU 1973: 36

10

komplement presenteras till den generellt verkande lagstiftningen rörande
konsumentskydd som tidigare genomförts på det näringsrättsliga
planet.

I likhet med avtalsvillkorslagen är den föreslagna konsumentköplagen
avsedd att fungera som ett korrektiv mot för konsumenten
ogynnsamma verkningar av standardiserade köpevilkor upptagna i
formulär till kontrakt, ordersedlar, garantibevis etc. De båda lagarna
har således primärt samma rättspolitiska målsättning, nämligen att
stärka konsumenternas ställning som avtalskontrahenter och motverka
att näringsidkarna använder det formulärrättsliga regelsystemet till
att betinga sig särskilt förmånliga villkor på konsumenternas bekostnad.
Att det vid sidan av den näringsrättsliga regleringen finns behov
även av civilrättsliga skyddsregler sammanhänger med att de två olika
typerna av lagstiftning tillgodoser delvis olika syften. Medan den
näringsrättsliga lagstiftningen främst skyddar konsumentkollektivet som
sådant och möjliggör en sanering av marknaden för framtiden tar
en civilrättslig reglering i första hand sikte på enskilda fall och ger
anvisningar för lösning av konkreta tvister.

Det nu framlagda förslaget om en konsumentköplag utgör en viktig
etapp på vägen mot en mera fullständig civilrättslig reglering av konsumentskyddet.
Ett omfattande arbete pågår f. n. för ytterligare insatser
på detta område inom konsumentpolitiken. Av betydelse för den
framtida utvecklingen på rättsområdet är i första hand det arbete som
bedrivs inom generalklausulutredningen (direktiv 1971 Ju: 50), kreditköpkommittén
(direktiv 1972 Ju: 53), konsumenttjänstutredningen (direktiv
1973 Ju: 53), produktansvarskommittén (direktiv, se Post- och
Inrikes tidn. den 8 januari 1973) samt hemförsäljningskommittén (direktiv,
se Post- och Inrikes tidn. den 7 april 1973).

Propositionens förslag har fått ett mycket positivt mottagande i de
motioner som väckts i anledning av propositionen, och de yrkanden
som framställts i motionerna avser i huvudsak detaljändringar i de
framlagda lagförslagen.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i propositionen hänvisar utskottet
till den på s. 1 intagna redogörelsen. Utskottet kommer nedan
att behandla lagförslagen i de delar som berörs av motionsyrkandena
samt i övrigt i den mån förslagen givit anledning därtill.

T illämpningsområdet

Den föreslagna konsumentköplagen motiveras av sociala skyddssynpunkter
liknande dem som ligger till grund för exempelvis avtalsvillkorslagen
och hemförsäljningslagen. Den är i likhet med dessa lagar
att betrakta som ett led i samhällets strävan att stärka konsumenternas
ställning såsom avtalskontrahenter. I propositionen föreslås därför att
konsumentköplagen ges i huvudsak samma tillämpningsområde som

LU 1973: 36

11

nyssnämnda lagar, dvs. att den begränsas till avtal mellan näringsidkare
och konsument.

Huvudregeln om konsumentköplagens tillämpningsområde är intagen
i 1 § första stycket. Enligt huvudregeln betingas lagens giltighet av följande
tre förutsättningar.

1. Det skall röra sig om köp som ingås av konsumenter, dvs. enskilda
medborgare i deras egenskap av privatpersoner. Dessutom har en
ytterligare avgränsning av lagens tillämpningsområde skett på det viset
att det till förtydligande av konsumentbegreppet i förevarande sammanhang
anges att varan skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt
bruk.

2. Endast köp från näringsidkare avses. Utanför lagen faller alltså
i princip förvärv från privatperson. Vidare skall försäljningen äga rum
i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Lagen är alltså inte tilllämplig
om en näringsidkare som privatperson i ett enskilt fall ombesörjer
försäljningen av en vara som tillhör annan privatperson.

3. Köpet skall avse ”vara”, dvs. vad som enligt juridiskt språkbruk
vanligen betecknas som lösöre.

I 1 § andra stycket finns ett undantag från det i paragrafens första
stycke uppställda kravet på att köpet skall ske från näringsidkare som
säljare. Enligt undantagsbestämmelsen skall lagen under förutsättningar
motsvarande dem som i övrigt anges i huvudregeln gälla även i
fråga om köp från annan än näringsidkare, om köpet förmedlas av
näringsidkare som ombud för säljaren.

Frågan om avgränsningen av konsumentköplagens tillämpningsområde
till fall då säljaren är näringsidkare har tagits upp i motionen
1973: 2052 (yrkandet 1). Motionärerna anför att det finns möjligheter
att kringgå konsumentköplagens tvingande bestämmelser genom att
förvandla ett reguljärt konsumentköp till ett privatköp. Då detta kan
innebära allvarligt men för konsumenten erfordras enligt motionärerna
ett starkare skydd för denne än vad förslaget innebär. Motionärerna
föreslår därför att 1 § första stycket kompletteras med en bestämmelse
om att med näringsidkare jämställs den som helt eller delvis
bedriver yrkesmässig försäljning av viss vara.

Enligt utskottets mening är reglerna om lagens tillämpningsområde
formulerade på sådant sätt att någon nämnvärd risk inte föreligger för
att lagen skall kunna kringgås genom att köpavtal, som eljest skulle
omfattas av lagen, ges formen av att vara privatförsäljning. I vad först
gäller huvudregeln i 1 § första stycket vill utskottet fästa uppmärksamheten
vid att kravet på att säljaren skall vara näringsidkare givetvis
är uppfyllt även om näringsidkaren anlitar en privatperson som
ombud. Som exempel på köpavtal som således redan på grund av huvudregeln
faller in under lagen har föredragande statsrådet pekat på
s. k. home-party-försäljning. I fråga om sådana former av ”privatför -

LU 1973:36

12

säljning” biträder utskottet statsrådets uppfattning att den som uppträder
som säljare torde antingen vara att anse som ombud för näringsidkare
eller också vara att själv betrakta som näringsidkare.

I vad härefter gäller undantagsbestämmelsen i 1 § andra stycket —
enligt vilken också vissa former av s. k. förmedlingsaffärer omfattas
av lagen — vill utskottet understryka att bestämmelsen tillkommit
just med tanke på att motverka kringgående av lagen och fånga in
vissa situationer som i fråga om skyddsbehovet typiskt sett nära överensstämmer
med huvudfallen. Liksom beträffande konsumentköp i allmänhet
krävs det enligt undantagsregeln att köpet rör vara, som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga
verksamhet. Kravet på att köpet skall ha förmedlats av näringsidkare
som ombud för säljaren innebär inte att köpeavtalet måste
ha slutits av näringsidkare. Såsom framhålls i propositionen omfattar
regeln nämligen också fall då en privatperson själv formellt uppträder
som part, t. ex. genom att underteckna avtalet, men en förmedlande
näringsidkare aktivt medverkar vid köpet och exempelvis ställer
sitt kontraktsformulär till förfogande. Genom kravet på att köpet skall
ha förmedlats som ett led i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet
utesluts emellertid fall, då en näringsidkare i egenskap av privatperson
i ett enskilt fall ombesörjer försäljning av en vara som tillhör annan
privatperson. Som exempel kan nämnas det fallet att en näringsidkare,
vars yrkesverksamhet avser försäljning av hushållsmaskiner, för en släktings
räkning säljer en bil till en privatperson. I fall av detta slag finns
det ju typiskt sett inte något behov av att skydda köparen genom tvingande
regler. Huruvida köpet är att hänföra till näringsidkarens yrkesmässiga
verksamhet får givetvis bedömas efter omständigheterna i det
särskilda fallet. Såsom framhålls i propositionen torde i vissa situationer
även förmedling av köp av sådana varor som näringsidkaren inte själv
normalt saluför få anses ligga inom ramen för dennes yrkesmässiga
verksamhet. Så kan enligt föredragande statsrådet t. ex. vara fallet om
en bensinstationsinnehavare förmedlar köp av en begagnad motorcykel.

Utskottet vill beträffande det av motionärerna föreslagna tillägget
till 1 § första stycket ytterligare framhålla att termen näringsidkare
har kommit till användning i ett flertal lagar som antagits under
senare år. I propositionen framhålls sålunda att termen näringsidkare i
överensstämmelse med vad som är fallet i marknadsföringslagen och
avtalsvillkorslagen bör fattas i vidsträckt mening, dvs. såsom omfattande
varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet
av ekonomisk natur. Utskottet vill i anslutning härtill betona
att termen näringsidkare efter hand i nyare lagstiftning fått en ganska
bestämd innebörd. I överensstämmelse med vad lagrådet anförde vid
granskningen av det remitterade förslaget till skadeståndslag (se prop.
1972: 5 s. 636) brukar sålunda med näringsidkare förstås envar som

LU 1973:36

13

yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art oavsett om verksamheten
är inriktad på vinst eller ej. Att verksamheten avser att främja
ett ideellt eller välgörande syfte utgör alltså ej hinder för att den
betraktas såsom näringsverksamhet. I kravet på yrkesmässighet ligger
att ett visst mått av varaktighet fordras. Verksamheten behöver dock
inte vara stadigvarande. Även den som bedriver verksamhet av ekonomisk
art under en begränsad tid kan därför anses utöva näringsverksamhet.
Kravet på yrkesmässighet innebär inte heller, att den
ekonomiska verksamheten skall utgöra vederbörandes huvudsysselsättning.
Verksamhet som utövas såsom deltidssysselsättning eller som
extraarbete på fritid anses alltså också enligt den gängse tolkningen
av begreppet vara näringsverksamhet.

Mot bakgrund av den sålunda angivna innebörden av termen näringsidkare
innefattar enligt utskottets mening det av motionärerna
föreslagna tillägget till 1 § första stycket inte någon utvidgning av
konsumentköplagens tillämpningsområde.

Utskottet avstyrker på anförda skäl bifall till motionen 1973: 2052,
såvitt nu är i fråga.

Förhållandet mellan konsumentköplagen och den allmänna köplagen

Förslaget till konsumentköplag måste ses mot bakgrund av de köprättsliga
regler som f. n. gäller. För konsumentköp gäller liksom för
andra köp av lös egendom de bestämmelser om parternas inbördes
rättigheter och skyldigheter som är meddelade i köplagen (1905: 38 s.
1). Denna lag är präglad av sin tids syn på det ekonomiska livet.
Den utgår sålunda från bilden av avtalskontrahenterna som två socialt
och ekonomiskt likvärdiga parter. I konsekvens härmed gäller på köprättens
område grundsatsen om avtalsfrihet. Köplagens bestämmelser
är följaktligen undantagslöst dispositiva — de kan alltså frångås genom
avtalsklausuler.

Vid vissa kategorier av konsumentköp, framför allt vid köp av varaktiga
konsumtionsvaror, används numera i stor omfattning standardiserade
köpevilkor, som tas in i kontrakt, ordersedlar, garantibevis
etc. Denna s. k. formulärrätt har till stor del ersatt köplagens
regler. Villkoren har oftast bestämts ensidigt av säljaren eller annan
för hans räkning och innebär för det mesta att säljarens rättsliga ställning
förstärks i jämförelse med vad som gäller enligt köplagen. Konsumenten
har mycket små möjligheter att påverka innehållet i formulärrätten.

Det nu framlagda förslaget till konsumentköplag tar framför allt
sikte på områden där formulärrätten har vunnit stor utbredning och
syftar till att åstadkomma ett minimiskydd mot att vissa grundläggande
befogenheter frånkänns köparen genom standardavtal. Eftersom konsumentköplagen
sålunda främst garanterar köparen ett grundskydd i

LU 1973: 36

14

händelse av kontraktsbrott på säljarens sida innehåller lagen inte
någon fullständig reglering av alla frågor rörande konsumentköp.

Konsumentköplagens karaktär av minimiskydd för köparen har kommit
till uttryck på två sätt i lagtexten. 12# första stycket slås till en
början fast att köparen vid konsumentköp alltid skall ha de befogenheter
som tillerkänns honom i lagen. I anslutning härtill föreskrivs att
förbehåll som inskränker sådan befogenhet är ogiltigt. De föreslagna
reglerna innebär således att köparen alltid kan stödja sig på konsumentköplagens
bestämmelser, oavsett vad som kan ha avtalats mellan
parterna eller vad som gäller enligt andra tillämpliga rättsregler.

Lagens karaktär av grundskydd för köparen kommer också till uttryck
på ett annat sätt i lagen. Genom en särskild bestämmelse i 2 §
andra stycket klargörs att lagen inte hindrar tillämpning av sådana
avtalsvillkor och dispositiva rättsregler som ger köparen bättre befogenheter
än den tvingande lagstiftningen. Bestämmelsen i paragrafens
andra stycke innefattar en anvisning om att köparen har rätt att välja
mellan att åberopa den tvingande lagen och dispositiva regler, t. ex.
bestämmelserna i köplagen. Motivet härför är att det ibland kan vara
mer förmånligt för köparen att åberopa den allmänna köplagens normalregler
än konsumentköplagens minimiregler.

Förhållandet mellan konsumentköplagen och den allmänna köplagen
tas upp till behandling i motionen 1973:2053 (yrkandet 1). Motionärerna
hemställer att riksdagen i samband med antagandet av förslaget
till konsumentköplag uttalar att de minimiregler för konsumentens
rätt vid köp från näringsidkare, vilka finns i denna lag, inte
utgör hinder för tillämpning av den allmänna köplagens regler fullt ut
också vid konsumentköp. Eftersom konsumentköplagens regler är mindre
långtgående är bestämmelserna i den allmänna köplagen anser motionärerna
att det finns risk för att säljaren nöjer sig med att stanna
på den nivå som konsumentköplagen föreskriver. Detta skulle enligt
motionärerna innebära att den allmänna köplagens regler inte skulle
komma att tillämpas fullt ut i fråga om konsumentköp. Denna risk
har också påtalats i KO:s remissyttrande över köplagsutredningens
betänkande, anför motionärerna.

Såsom framgår av det i propositionen intagna referatet av KO:s
remissyttrande (prop. s. 64—66) har KO avstyrkt att de dispositiva reglerna
i den allmänna köplagen kompletteras med tvingande regler, som
håller en från konsumentsynpunkt lägre standard än köplagen. Enligt
KO:s mening kan detta nämligen antas leda till att tillämpningen av
avtalsvillkorslagen försvåras. Ifrågavarande spörsmål behandlar utskottet
i ett särskilt avsnitt nedan (s. 22). Beträffande samspelet mellan
konsumentköplagen och den allmänna köplagen i övrigt har KO endast
framhållit att det i många fall kommer att bli svårt att avgöra vilkendera
lagen som är tillämplig i frågor som regleras i båda lagarna
(prop. s. 123).

LU 1973:36

15

Redan av den ovan lämnade redogörelsen för innehållet i 2 § förslaget
till konsumentköplag torde framgå, att motionärernas synpunkter
angående den allmänna köplagens relation till konsumentköplagen
är tillgodosedda i propositionen. Såsom föredragande statsrådet
framhållit är det emellertid angeläget att något missförstånd inte uppstår
beträffande de rättigheter konsumenten har i olika situationer.
Utskottet vill därför i anslutning till framställningen i propositionen
något närmare utveckla hur förhållandet mellan de båda lagarna gestaltar
sig.

Den i motionen berörda frågan gäller problemet hur de tvingande
reglerna i konsumentköplagen förhåller sig till dispositiva rättsregler
på köprättens område. Såsom framhålls i propositionen uppstår liknande
samordningsproblem så snart man inför en tvingande civilrättslig
reglering vilken skall gälla vid sidan av dispositiva rättsregler. Som
exempel nämns i propositionen förhållandet mellan tvingande och dispositiva
regler i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal. Den föreslagna
konsumentköplagen skiljer sig dock framför allt i ett hänseende från
tidigare motsvarigheter, nämligen genom att de tvingande reglerna
inte avses ingå i samma lag som innehåller de dispositiva normalreglema.
Detta förhållande ger enligt föredragande statsrådet anledning
att i fråga om konsumentköplagen särskilt överväga behovet att
klargöra lagens förhållande till dispositiva rättsregler.

Eftersom det tvingande skyddet i konsumentköplagen skall representera
en minimistandard i fråga om köparens rättigheter, så kan
man knappast undvika att konsumentköplagens regler i vissa fall blir
mindre förmånliga än de dispositiva regler som den allmänna köplagen
innehåller. Föredragande statsrådet pekar emellertid på att ett
stort antal köp sker utan att parterna träffar något särskilt avtal som
innebär avvikelse från den allmänna köplagen. Hit hör exempelvis det
stora flertalet köp av dagligvaror. Såsom framgår av 2 § andra stycket
förslaget till konsumentköplag kommer ett genomförande av förslaget
inte att medföra att konsumenten vid sådana köp i fortsättningen får
sämre rättigheter än han har f. n. Köparen skall nämligen enligt denna
bestämmelse alltid kunna åberopa reglerna i den allmänna köplagen om
dessa är förmånligare för honom än konsumentköplagens bestämmelser
och något avtal om avvikelse från den allmänna köplagen inte föreligger.
Det torde enligt utskottets mening inte nog kraftigt kunna understrykas,
att köparen i sådana fall enligt förslaget inte kommer i sämre
ställning än köpare på vars köp den tvingande lagen över huvud inte är
tillämplig.

Beträffande den närmare innebörden av regeln i 2 § andra stycket
framhålls i propositionen att frågan om en bestämmelse i den allmänna
köplagen skall vinna tillämpning i stället för den tvingande lagen
självfallet måste avgöras på grundval av en jämförelse mellan
den dispositiva regeln och den tvingande bestämmelsen. Visar järn -

LU 1973: 36

16

förelsen att den förra regeln tillerkänner köparen längre gående befogenheter
än den senare, lägger konsumentköplagen inte något hinder
i vägen för att tillämpa den dispositiva regeln. Exempel på hur jämförelsen
bör gå till lämnas i köplagsutredningens betänkande (SOU
1972: 28 s. 91).

I anslutning till det anförda vill utskottet för sin del understryka
det angelägna i att beträffande förevarande paragraf liksom i fråga om
övriga regler i konsumentköplagen behövlig information lämnas till
näringsidkare, konsumenter och berörda offentliga organ. Under förutsättning
att så kommer att ske anser utskottet i likhet med föredragande
statsrådet att bestämmelserna i 2 § förslaget till konsumentköplag
inte, såsom KO ifrågasatt, behöver leda till tolkningssvårigheter.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet ej erforderligt med
någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen i denna del. I enlighet
härmed avstyrker utskottet därför bifall till motionen 1973: 2053
såvitt nu är i fråga.

Köparens reklamationsplikt vid kontraktsbrott av säljaren

Enligt det genom propositionen framlagda förslaget kan köparen i
garantifallen välja mellan att reklamera hos säljaren eller garantigivaren.
Ett väsentligt motiv för förslaget att ge köparen valfrihet i fråga
om vem reklamationen skall riktas till är att köparen i fall av berörda
slag annars lätt riskerar att till följd av särskild klausul om reklamation
i köpekontrakt e. d. gå miste om sina rättigheter enligt lagen,
därför att han reklamerat hos fel adressat. Principen om köparens
valfrihet i fråga om reklamation hos säljaren eller garantigivaren kommer
till uttryck i 11 och 13 §§ förslaget till konsumentköplag. Vill
köparen rikta anspråk mot säljaren, har han att iaktta vad som föreskrivs
i förstnämnda paragraf.

Som huvudregel gäller enligt 11 § första stycket första punkten att
köparen, om han vill göra gällande befogenhet på grund av fel i varan,
skall underrätta säljaren om felet inom skälig tid efter det att han
märkt eller bort märka detta, dock ej senare än ett år från det han
mottog varan. Till huvudregeln om köparens skyldighet att reklamera
hos säljaren har i 11 § första stycket andra punkten fogats en bestämmelse
om rätt för köparen att i stället lämna underrättelsen om
felet till den som för säljarens räkning har åtagit sig att avhjälpa fel
i varan, t. ex. tillverkare som lämnat garanti beträffande varan för
viss tid.

Påföljden av att köparen försummar sin reklamationsskyldighet är
enligt 11 § andra stycket att han förlorar rätten att göra gällande
befogenhet på grund av felet. Kravet på att köparen ”försummat” sin
reklamationsplikt innebär att oaktsamhet skall ligga honom till last i
detta hänseende.

LU 1973: 36

17

I motionen 1973: 2052 (yrkandet 2) hemställs att riksdagen beslutar
om ett tillägg till 11 § första stycket av innebörd, att det skall åligga
köparen vid reklamationsanmälan att samtidigt ange vartill anmälan
syftar. Till stöd för motionsyrkandet framhåller motionärerna, att det
kan innebära vissa nackdelar för säljaren att det inte åligger konsumenten
att han, då han anmäler fel hos en vara, åläggs att samtidigt
anmäla vartill hans reklamation syftar: avdrag på köpeskillingen, hävning
av köpet eller byte av vara.

Utskottet vill till en början framhålla att förevarande bestämmelse
i första hand riktar sig mot sådana klausuler i köpekontrakt och garantibevis
m. m. som stipulerar viss kortare reklamationsfrist för att
köparen skall få utöva befogenhet på grund av fel. Av 11 § första
stycket första punkten jämförd med paragrafens andra stycke framgår
emellertid att regeln har en vidare innebörd. Den tar sålunda även
sikte på sådana formföreskrifter som i övrigt kan ha förknippats med
viss reklamationsklausul i standardformulär, t. ex. att reklamation skall
ske skriftligen, att garantisedel skall företes vid reklamation osv. Lagen
lägger visserligen inte hinder i vägen för att säljaren rekommenderar
visst förfaringssätt från köparens sida vid reklamation. Såsom
framhålls i propositionen kan det ofta ligga i köparens intresse att
följa en sådan rekommendation. Sålunda kan köparen exempelvis genom
att förete garantisedel undvika invändningar från säljarens sida
som går ut på att varan över huvud taget inte härrör från denne.
En klausul som till en rekommendation av nämnda slag knyter den
rättsföljden att köparen vid underlåtenhet att iaktta vad säljaren rekommenderar
går miste om sina rättigheter blir emellertid ogiltig enligt
konsumentköplagen.

Utskottet vill vidare erinra om att det i 52 § köplagen skiljs mellan
köparens skyldighet att underrätta säljaren om huruvida han vill ”tala
å fel eller brist i godset”, s. k. neutral reklamation, och köparens plikt
att meddela säljaren huruvida han vill häva köpet eller kräva gillt
gods. Såsom framgår av den föregående redogörelsen är enligt 11 §
förslaget till konsumentköplag köparens reklamationsplikt vid fel i
varan inskränkt till ett krav på neutral reklamation. Förevarande paragraf
innefattar i förhållande till allmänna köplagens dispositiva reklamationsbestämmelse
väsentligen den fördelen för köparen att någon
särskild hävningsförklaring inte erfordras inom reklamationsfristen, om
köparen vill häva köpet.

Beträffande den närmare innebörden av att köparen skall underrätta
säljaren om felet framhåller föredragande statsrådet att det bör
framgå av underrättelsen dels att köparen inte godtar den levererade
varan, dels i vilket avseende han anser att den är felaktig. Det bör
således inte räcka med att köparen i största allmänhet säger sig vara

LU 1973: 36

18

missnöjd med varan. Å andra sidan behöver köparen inte precisera
vilka anspråk han ämnar rikta mot säljaren på grund av felet.

Utskottet delar statsrådets uppfattning om vad en reklamation bör
innehålla. Såsom framhålls i propositionen är det nämligen ett viktigt
skäl för att det i den allmänna köplagen uppställda kravet på särskild
hävningsförklaring inte bör gälla vid konsumentköp att ett sådant krav
skulle kunna medföra risk för rättsförlust i fall då köparen inte känner
till lagens innehåll. Särskilt torde sådan risk föreligga i fall då säljaren
lämnats tillfälle att avhjälpa felet och en längre tid gått utan att
detta avhjälpts. I motsats till vad motionärerna anfört torde det vidare
enligt utskottets uppfattning inte heller för sälj arsidan vara förenat
med några större nackdelar, om reklamationsplikten vid konsumentköp
begränsas till en skyldighet för köparen att för säljaren ge till
känna att han anser varan behäftad med fel och att han inte vill låta
sig nöja härmed. Det skäl som ligger bakom köplagens krav på särskild
hävningsförklaring, nämligen behovet av skydd för säljaren mot
att köparen spekulerar på hans bekostnad genom att även efter längre
tid låta köpet gå tillbaka, har väsentligen aktualitet vid handelsköp
eller köp av värdepapper och saknar följaktligen bärkraft för konsumentköpens
del. På grund av det anförda kan utskottet inte tillstyrka
motionärernas förslag till en ytterligare precisering av reklamationskravet
i lagtexten.

Beträffande reklamationsbestämmelsens utformning vill utskottet
emellertid tillägga följande. Inom utskottet har väckts fråga om inte
konsumentköplagen, såsom några remissinstanser föreslagit, bör innehålla
regler om rätt för säljaren att efter neutral reklamation avkräva
köparen besked om denne avser att häva köpet eller inte. Emellertid
är också en sådan ordning ägnad att i onödan leda till rättsförluster
för köparen, förutsatt att någon form av rättsverkan skall inträda
om köparen försummar att lämna klart besked. Å andra sidan finns
det ingen anledning att genom föreskrift i lagen ge säljaren en interpellationsrätt
av ifrågasatt slag, om man inte är beredd att knyta
några rättsverkningar till att köparen försummar att lämna ett svar
på hans förfrågan. Utskottet finner därför i likhet med föredragande
statsrådet att någon bestämmelse om interpellationsrätt för säljaren
inte bör införas i konsumentköplagen. Utskottet vill understryka att
det även utan någon lagreglerad interpellationsrätt givetvis står säljaren
fritt att begära besked från köparen, om denne dröjer med att
meddela sin eventuella avsikt att häva köpet. Man torde för övrigt
kunna räkna med att köparen i en sådan situation kommer att besvara
säljarens förfrågan, eftersom det som regel ligger i köparens eget
intresse att snabbt erhålla rättelse.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionen
1973: 2052 i denna del.

LU 1973: 36

19

Förbudet mot användning av växlar

För många konsumenter är köp på avbetalning eller med liknande
kredit den enda möjlighet som står till buds för att inom överskådlig
tid förvärva en dyrbar kapitalvara. Karakteristiskt för utvecklingen på
konsumtionskreditmarknaden under senare år är att det har blivit allt
vanligare att det inte är säljaren själv utan ett i förhållande till denne
fristående företag som i sista hand lämnar krediten till köparen.

Med hänsyn till konsumtionskreditens stora betydelse upptas i förslaget
till konsumentköplag vissa regler om köparens ställning vid
kreditköp (15—17 §§). Reglerna syftar till att skydda köparen mot att
behöva betala till kreditgivare, som i sista hand har finansierat köpet,
i sådana fall då säljaren inte har fullgjort sin prestation enligt köpavtalet
och köparen därför skulle ha varit fri från betalningsskyldighet
mot säljaren om fordringen tillkommit denne.

I 17 § första stycket första punkten förslaget till konsumentköplag
meddelas ett straff sanktionerat förbud för säljaren att av köparen ta
emot växel beträffande det som inte erlagts av köpeskillingen. Enligt
förslaget gäller förbudet mot växlar endast fall då köparen är växelgäldenär
(acceptant, trassent eller endossent). Från förbudet föreslås
att undantag görs med avseende på egen växel (postväxel) som utställts
av bankinstitut och upptar köparen som betalningsmottagare
samt av honom överlåts till säljaren för att likvidera mellanhavandet
med denna. I 17 § tredje stycket upptas en straffbestämmelse av innehåll
att den som uppsåtligen bryter mot förbudet dömes till böter.

I propositionen föreslås inte någon ändring i de bestämmelser i växellagen
(1932: 130) som ger skydd åt godtroende förvärvare av växel.
Skulle säljaren i strid mot det nu föreslagna förbudet förmå köparen
att acceptera en växel, blir denna således inte ogiltig. Överlåts den till
tredje man som är i god tro beträffande köparens invändningar åtnjuter
innehavaren skydd i vanlig ordning enligt växellagen mot invändningarna.

I motionen 1973: 2020 föreslås ett undantag från det föreslagna förbudet
mot användning av växlar. Motionären erinrar inledningsvis
om att också köp på auktion kan falla in under konsumentköplagen.
En förutsättning härför är att auktionen ombesörjs av näringsidkare.
Personer som åtar sig uppdrag som auktionsförrättare har visserligen
i allmänhet inte denna verksamhet som huvudsysselsättning, påpekar
motionären. Såsom den juridiska innebörden av termen näringsidkare
blivit fastställd torde emellertid de flesta auktionsförrättare vara att
anse som näringsidkare och förbudet mot växlar skulle följaktligen
komma att gälla för de flesta auktionsköp.

Vid auktioner brukar det enligt motionären i allmänhet gå till så,
att auktionsförrättaren åtar sig att i förhållande till sin huvudman

LU 1973:36

20

stå risken för att inroparna infriar sina förpliktelser på grund av köpet.
Många auktionsköp är nämligen kreditköp, framhåller motionären.
Vid auktionen överlämnas godset till inroparen och denne erhåller
anstånd med inbetalningen under en viss tid, exempelvis ett
halvt år eller kortare tid. Auktionsförrättaren som ombud för säljaren
skall redovisa auktionslikviden inom en viss tid, oavsett om auktionsförrättaren
erhållit likviderna från köparen eller ej.

I de allra flesta fall får köparen, om han ej kan erlägga likvid
på förfallodagen, lämna en växel på auktionslikviden, vilken växel
auktionsförrättaren sedan diskonterar i bank för att använda beloppet
till att inbetala likviden till säljaren, sin uppdragsgivare. För eventuella
förluster svarar som regel auktionsförrättaren, såvitt inte annat
överenskommits mellan säljaren och auktionsförrättaren.

Med hänsyn till de speciella förhållandena vid köp på auktion anser
motionären att det i 17 § uppställda förbudet mot växlar inte bör
omfatta sådana köp. Någon risk för att köparen därigenom skulle
kunna åsamkas förluster på det sätt som kan befaras vid andra avbetalnings-
och delbetalningsköp torde enligt motionärens uppfattning
inte föreligga i dessa fall. Därtill kommer att den oklarhet som vidlåder
termen näringsidkare blir särskilt märkbar när det gäller auktionsutropare.
Eftersom överträdelse av förbudet kan medföra bötesstraff
inger den oklara avgränsningen härvidlag starka betänkligheter, framhåller
motionären. I motionen hemställs därför att riksdagen för sin
del antar konsumentköplagen med den ändringen att 17 § första
stycket första punkten inte skall äga tillämpning på köp på auktion.

Utskottet vill till en början erinra om att bakgrunden till det föreslagna
förbudet är det starka skydd som växelinnehavare i god tro
åtnjuter mot växelgäldenärs invändningar. Härom stadgas i 17 § växellagen
att den, mot vilken talan på grund av växel görs gällande, ej
äger mot växelinnehavaren framställa invändningar, som grundas på
den förres särskilda förhållande till utställaren eller till föregående
innehavare, med mindre innehavaren vid växelns förvärvande uppsåtligen
handlar till gäldenärens förfång. Genom detta stadgande vinner
växelförvärvaren ett särskilt starkt skydd mot växelgäldenärens
invändningar, såvitt dessa avser det bakomliggande rättsförhållandet,
t. ex. invändning av acceptanten om att han accepterat växeln för att
likvidera ett köp, som han emellertid sedan nödgats häva på grund av
fel i leveransen. Detsamma gäller betalnings- och kvittningsinvändningar
samt andra invändningar om gäldenärsförhållandets upphävande
eller ändring.

Tidigare förekom det i stor utsträckning att säljare vid kreditköp
av konsumentkapitalvaror betingade sig åtagande av växelförbindelser
beträffande den del av köpeskillingen som inte erlades kontant.
Särskilt var detta vanligt inom vissa branscher, t. ex. bilbranschen och

LU 1973:36

21

möbelbranschen. Till följd av bl. a. KO:s insatser på området har dock
under senare år i många av de standardformulär till avbetalningskontrakt,
som används inom olika branscher, intagits en uttrycklig
försäkran av säljaren och köparen om att växel beträffande avbetalningsskulder
inte utfärdats. Även om användandet av växlar vid ifrågavarande
slag av kreditköp sålunda minskat förekommer detta dock
alltjämt i inte ringa utsträckning. Enligt utskottets mening kan det befaras
att många konsumenter saknar kännedom om att de genom att
acceptera en växel avhänder sig möjligheten att göra gällande invändningar
på grund av köpet mot ny godtroende innehavare av växel.
Såsom framhållits i utskottets betänkande LU 1973: 28 är också de
nuvarande växelblanketterna utformade på ett för lekmän mindre begripligt
sätt. Det föreligger således ett uppenbart behov av att konsumenten
vid kreditköp bereds ett ökat skydd. Utskottet finner därför
förslaget att i konsumentköplagen införa ett straffsanktionerat förbud
mot växlar vid konsumentköp väl motiverat.

I förevarande motion föreslås att köp på auktion skall undantas
från det föreslagna förbudet mot växlar. Den argumentering som anförs
till stöd för motionsyrkandet tar väsentligen sikte på auktionsförrättamas
intressen. Med anledning härav vill utskottet för sin del
framhålla att behovet av särskilda köprättsliga regler till konsumenters
skydd framträder även i fråga om köp på auktion. Såsom framhålls
i propositionen torde särskilt bestämmelserna i 9 §, som reglerar
köparens ställning när varan sålts i befintligt skick, få betydelse med
avseende på auktionsgods. På denna punkt är nämligen konsumentköplagens
bestämmelser i vissa situationer förmånligare för konsumenten
än köplagens dispositiva regler om köp på auktion (jfr 48 §
köplagen). Utskottet delar därför den uppfattning, som kommit till
uttryck i propositionen, nämligen att konsumentköplagen bör vara tilllämplig
på köp på auktion under samma förutsättningar som eljest
gäller för lagens tillämplighet. De skäl som kan anföras för ett förbud
mot växelförbindelser på konsumtionskreditens område gör sig enligt
utskottets uppfattning med samma styrka gällande beträffande köp
på auktion som i fråga om konsumentköp i allmänhet. Från konsumentskyddssynpunkt
finns det enligt utskottets mening således ingen anledning
att inskränka det föreslagna förbudets tillämpningsområde på sätt
föreslås i motionen.

Beträffande förutsättningarna för konsumentköplagens tillämplighet
på köp på auktion vill utskottet tillägga följande. Utskottet kan för sin
del inte ansluta sig till motionärens uppfattning att förbudet mot växlar
skulle ge anledning till särskilda problem såvitt avser auktionsförrättare
(jfr ovan s. 13 f.). Vad beträffar föremålet för köpet kan visserligen
den situationen tänkas uppstå att en inropare på en och samma auktion
koper såväl auktionsgods avsett huvudsakligen för enskilt bruk

LU 1973: 36

22

som gods avsett att användas i hans yrkesutövning. Konsumentköplagen
skulle således vara tillämplig på endast en del av hans förvärv.
Denna problematik är emellertid inte speciell för auktionsköp och
kan enligt utskottets uppfattning därför inte motivera någon särbehandling
av sådant köp.

I vad härefter gäller själva straffsanktionen vill utskottet peka på
att det i lagtexten uttryckligen angetts att bara uppsåtlig överträdelse
straffas. Vidare riktar sig straffbestämmelsen endast mot säljaren. Såsom
framhålls i propositionen följer av allmänna straffrättsliga principer
att varken köparen själv eller kreditgivare, hos vilken säljaren
diskonterar en växel som han tagit emot i strid mot förbudet, kan
straffas för medverkan till säljarens brott. Det torde enligt utskottets
mening vidare få förutsättas att den krets av personer, vilka brukar
åtaga sig uppdrag som auktionsförrättare, kommer att taga del av
den information om konsumentköplagens innehåll som kommer att
spridas av bl. a. konsumentverket både i anslutning till lagens ikraftträdande
och därefter. Inte heller ur rättssäkerhetssynpunkt finns det
därför enligt utskottets mening anledning att i fråga om förbudet mot
växlar göra undantag för köp å auktion.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionen
1973: 2020.

Konsumentköplagens förhållande till avtalsvillkorslagen

Som tidigare nämnts har konsumentens ställning på senare tid stärkts
genom olika lagstiftningsåtgärder på det näringsrättsliga området. En
av de lagar som därvid tillskapades är avtalsvillkorslagen (1971: 112),
vilken främst tar sikte på formulärrätten. Lagen bygger på en generalklausul.
Denna ger möjlighet att vid vite förbjuda näringsidkare
att — vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt
bruk — använda villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga
omständigheter måste anses otillbörligt mot konsumenten. En grundläggande
tanke bakom lagen är att KO skall övervaka marknaden och
ta upp förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte att få
till stånd ändring i sådana villkor som anses vara otillbörliga. Han
skall härvid i första hand söka uppnå rättelse på frivillig väg. Lagen
ger honom emellertid möjlighet att om förhandlingarna blir resultatlösa
föra talan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen.
Domstolens uppgift är i sådant fall att göra en bedömning
av om ett villkor typiskt sett är otillbörligt gentemot konsumenterna
sedda som ett kollektiv. Domstolen skall alltså inte gå in på en granskning
av individuella avtal och ett förbud från domstolens sida mot
visst villkor gäller endast i fråga om villkorets framtida användning.

I samband med remissbehandlingen av köplagsutredningens betänkande
anförde KO att, eftersom utredningens lagförslag syftade till

LU 1973:36

23

att ge konsumenterna ett minimiskydd mot friskrivningsklausuler i
kontrakt o. d., det kunde bli svårt att ingripa mot avtalsvillkor som
visserligen formellt uppfyller minimikraven i konsumentköplagen men
vid en bedömning enligt avtalsvillkorslagens generalklausul ändå är
att betrakta som otillbörliga i ett köpeavtal av viss typ. KO avstyrkte
med hänsyn härtill att den allmänna köplagen kompletteras med
tvingande bestämmelser som från konsumentsynpunkt är mindre förmånliga
än köplagens dispositiva regler. KO förordade vidare att i
konsumentköplagen tas in en uttrycklig regel om att lagens minimistandard
inte skall vara avgörande för om en avtalsklausul skall bedömas
som otillbörlig enligt avtalsvillkorslagen.

Även i marknadsdomstolens remissyttrande uttalades vissa farhågor
beträffande konsumentköplagens effekt på arbetet att öka skyddet för
konsumenterna med stöd av avtalsvillkorslagen.

Med anledning av de sålunda anförda synpunkterna förordas i propositionen
vissa följdändringar i avtalsvillkorslagen och marknadsdomstolslagen.
Som motivering för dessa lagförslag anför föredragande
statsrådet att de tvingande civilrättsliga reglerna självfallet inte får
lägga hinder i vägen när det gäller att med stöd av avtalsvillkorslagen
genomdriva kontraktsvillkor som ger konsumenterna en starkare ställning
än dessa regler innebär. De möjligheter avtalsvillkorslagen ger
är enligt statsrådets uppfattning av den största betydelse när det gäller
att skydda konsumentkollektivet. Av de tvingande reglernas utformning
kan emellertid inte dras annan slutsats än att konsumenten
vid alla typer av avtal som regleringen omfattar skall ha åtminstone
de befogenheter lagreglerna tillförsäkrar honom, framhåller statsrådet.
Detta hindrar självfallet inte att ett avtalsvillkor, som uppfyller
de minimikrav den tvingande civilrättsliga lagstiftningen uppställer,
ändå kan vara att betrakta som otillbörligt i avtalsvillkorslagens mening
med hänsyn till exempelvis den särskilda branschens förhållanden,
den sålda varans art eller den begagnade försäljningsmetoden.
För att förhindra varje möjlighet till missförstånd på denna punkt
förordar statsrådet följande ändring i avtalsvillkorslagen. Språkligt sett
är den i 1 § i lagen använda termen ”otillbörligt” ett förhållandevis
starkt uttryck, påpekar statsrådet. Det kan diskuteras om inte lagtexten
— liksom motsvarande paragraf i marknadsföringslagen — har fått en
utformning som ger intryck av att tillämpningen skall vara mera
restriktiv än vad som har varit avsikten. Den hittillsvarande tillämpningen
av lagen har emellertid inte gett belägg för att den språkliga
utformningen har lagt hinder i vägen för en tillämpning som står i
god överensstämmelse med lagens i förarbetena angivna syfte. För att
förebygga att tillkomsten av en konsumentköplag leder till att näringsidkarsidan
reser starkare motstånd än hittills mot förändringar av
avtalsvillkor som i och för sig är förenliga med konsumentköplagens

LU 1973:36

24

minimiregler förordar statsrådet att lagtexten justeras, så att den bättre
överensstämmer med lagens syfte och ger ett mer rättvisande uttryck
åt den innebörd som lagen skall ha enligt förarbetena och som också
synes ha varit vägledande för hittillsvarande praxis. Statsrådet föreslår
att lagens 1 § utformas så, att marknadsdomstolen kan förbjuda
användning av villkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter
är att anse som oskäligt mot konsumenten. Den föreslagna
lagändringen är inte avsedd att medföra någon egentlig ändring
i nuvarande praxis och de allmänna bedömningsprinciper som
har angetts i lagens förarbeten, betonar statsrådet. Däremot räknar
statsrådet med att den föreslagna formuleringen skall göra det klart
att förbud, när det inom någon bransch eller vid någon typ av avtal
är påkallat, skall kunna riktas även mot avtalsvillkor som i och för sig
uppfyller konsumentköplagens minimikrav. Med denna ändring i avtalsvillkorslagen
finner statsrådet inget hinder mot att i konsumentköplagen
ta med tvingande bestämmelser som avviker från köplagens
dispositiva regler.

Frågor om vilken effekt konsumentköplagen kan få på tillämpningen
av avtalsvillkorslagen tas upp i motionen 1973: 2053 (yrkandet 2). Motionärerna
framhåller att det finns risk för att ett avtalsvillkor inte
kommer att bedömas som oskäligt enligt avtalsvillkorslagen om det
uppfyller konsumentköplagens minimivillkor. Motionärerna hänvisar
därvid till de synpunkter på denna fråga som KO och marknadsdomstolen
framfört under remissbehandlingen. Det hemställs att riksdagen
i samband med antagandet av förslaget till konsumentköplag uttalar
att avtalsvillkor skall kunna bedömas som oskäligt även om det uppfyller
minimikraven i konsumentköplagen.

Utskottet tillstyrker för sin del de föreslagna ändringarna i avtalsvillkorslagen
och marknadsdomstolslagen. Med hänsyn till dessa ändringar
finner utskottet hinder inte möta mot att i konsumentköplagen
ta med tvingande bestämmelser som avviker från köplagens dispositiva
regler. De ovan återgivna uttalandena i propositionen angående relationerna
mellan avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen — till
vilka utskottet uttalar sin anslutning — är enligt utskottets mening
helt entydiga. Något behov av ett ytterligare uttalande i frågan från
riksdagens sida anser utskottet därför inte föreligga. Utskottet vill
tillägga att enligt dess uppfattning kommer den nu föreslagna lagstiftningen
att fungera som ett betydelsefullt komplement till den reglering
av avtalsvillkoren som kan komma till stånd med stöd av den
näringsrättsliga lagstiftningen. En viktig uppgift för den näringsrättsliga
regleringen i framtiden blir att ingripa på de punkter där den
tvingande civilrättsliga lagstiftningen inte upptar några regler. Såsom
framhålls i propositionen kan avtalsvillkorslagen inte minst visa sig
vara ett gott hjälpmedel när det gäller att förhindra att den tvingande

LU 1973:36

25

regleringen kringgås eller dess syfte motverkas genom att näringsidkare
betingar sig oskäliga förmåner med stöd av avtalsklausuler som
inte direkt strider mot konsumentköplagens bestämmelser.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet ej erforderligt
med någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen i denna del. I
enlighet härmed avstyrker utskottet därför bifall till motionen 1973:
2053 såvitt nu är i fråga.

Översynen av den allmänna köplagen

I motionen 1973: 2052 (yrkandet 3) hemställs att riksdagen beslutar
att hos Kungl. Maj:t uttala vikten av att köplagsutredningens arbete
påskyndas. I motionen hänvisas till att arbetet med konsumentköplagen
brutits ut ur den totala översyn av köplagen som köplagsutredningen
f. n. verkställer.

Utskottet får med anledning härav framhålla följande. När de sakkunniga
tillkallades år 1962 var uppgiften i första hand att följa arbetet
i en kommitté som tillsatts i Finland för att utarbeta förslag till
köplag i detta land. År 1967 utvidgades uppdraget åt de sakkunniga
till att avse även en begränsad översyn av den svenska köplagen. I
samband härmed uppdrogs åt de sakkunniga att också överväga behovet
av särskilda köprättsliga regler till skydd för konsumenterna. Arbetet
har även under det senare skedet i utredningens verksamhet bedrivits
i nordiskt samarbete, och de utkast till ändringar i köplagen
som utredningen utarbetat har diskuterats vid nordiska överläggningar.
I direktiven för de sakkunniga har framhållits angelägenheten av att
den nordiska rättslikheten på köprättens område består. I sitt delbetänkande
med förslag till lag om konsumentköp har utredningen förordat
att behövliga regler till konsumenternas skydd tas in i en fristående
lag. En sådan lösning har utredningen ansett vara att föredra
från lagteknisk synpunkt och med tanke på det nordiska lagsamarbetet.
En lösning med en från köplagen fristående lag föregriper enligt vad
utredningen anfört inte i störande grad den översyn av köplagen som
utredningen har att företa. Arbetet på denna översyn har uppgetts ha
hunnit så långt, att utredningen anser sig kunna överblicka att det
framlagda förslaget står i samklang med de ändringar i köplagen som
senare skall föreslås.

Under hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall
till motionen 1973: 2052 såvitt nu är i fråga.

Information, ikraftträdande m. m.

För att konsumentköplagen skall kunna ge konsumenterna ett gott
skydd är det viktigt att den blir allmänt känd. Såsom framhålls i propositionen
bör det därför ses som en väsentlig samhällelig uppgift
att tillhandahålla information om lagens innehåll. Från det allmännas

LU 1973:36

26

sida ankommer det i första hand på konsumentverket samt de lokala
och regionala konsumentorganen att svara för den erforderliga informationsverksamheten.
Förberedande arbete för lösandet av denna
uppgift pågår f. n.

Även inom näringslivet föreligger det givetvis ett behov av information
om den nya lagstiftningen. Det kan antas att bl. a. de olika
branschorganisationerna inom näringslivet kommer att svara för en
betydande upplysningsverksamhet bland företagen. En viktig effekt av
den nya lagstiftningen är vidare att nuvarande formulärrättsliga villkor
vid konsumentköp måste ses över och bringas i samklang med lagens
ändamål.

I propositionen föreslås att lagstiftningen bör träda i kraft den 1
januari 1974. Uskottet är medvetet om att detta förslag innebär att
tiden från lagens antagande till tidpunkten för dess ikraftträdande
skulle bli mycket kort. Om förslaget antas, kan det inte uteslutas att
tillräckliga åtgärder för spridande av information och för översyn
av nuvarande standardvillkor ej hinner vidtagas före ikraftträdandet.
En olägenhet härmed är att konsumenterna inte kommer att ha tillräcklig
kännedom om de rättigheter som lagen tillerkänner dem. Det
kan vidare antas att under en övergångstid efter ikraftträdandet kommer
formulär till kontrakt m. m. att användas som inte anpassats till
lagens innehåll och som därför kan förmedla en vilseledande bild till
konsumenten om hans befogenheter med anledning av köpet. Detta
kan i sin tur leda till onödiga rättsförluster.

De olägenheter som sålunda kan uppstå för konsumenterna avhjälps
emellertid inte med att tidpunkten för ikraftträdandet uppskjuts. En
sådan åtgärd skulle tvärtom medföra att konsumenternas ställning den
1 januari 1974 över huvud inte skulle förbättras i jämförelse med
nuläget. Med hänsyn härtill anser utskottet det inte motiverat att på
grund av att vissa olägenheter av organisatoriskt och administrativt
slag kan befaras uppstå uppskjuta den för konsumenterna mycket angelägna
reformen. Utskottet biträder därför förslaget om att lagstiftningen
skall träda i kraft den 1 januari 1974.

Utöver det ovan anförda har de i propositionen framlagda förslagen
inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

LU 1973: 36

27

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen beträffande tillämpningsområdet med avslag på
motionen 1973: 2052 yrkandet 1 antar 1 § i det genom propositionen
1973: 138 framlagda förslaget till konsumentköplag,

2. att riksdagen beträffande köparens reklamationsplikt med avslag
på motionen 1973: 2052 yrkandet 2 antar 11 § förslaget
till konsumentköplag,

3. att riksdagen beträffande förbudet mot användning av växlar
med avslag på motionen 1973: 2020 antar 17 § förslaget till
konsumentköp! ag,

4. att riksdagen beträffande förslaget till konsumentköplag antar
detta i den mån det ej omfattas av hemställan ovan under
1-3,

5. att riksdagen beträffande övriga lagförslag antar dessa,

6. att riksdagen beträffande förhållandet mellan konsumentköplagen
och den allmänna köplagen avslår motionen 1973: 2053
yrkandet 1,

7. att riksdagen beträffande konsumentköplagens förhållande till
avtalsvillkorslagen avslår motionen 1973: 2053 yrkandet 2,

8. att riksdagen beträffande översynen av den allmänna köplagen
avslår motionen 1973: 2052 yrkandet 3.

Stockholm den 29 november 1973

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp)1*, Svedberg (s), Svanström
(c), Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Hammarberg
(s), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s)1, fru Lundblad (s),
fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m), Israelsson
(vpk), fru Swartz (fp), fru Nilsson i Sunne (s)2 och herr Söderström
(m)*.

1 Ej närvarande vid punkt 2 i utskottets hemställan.

* Endast närvarande vid punkt 2 i utskottets hemställan.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

LU 1973: 36

28

Reservationer

1. beträffande köparens reklamationsplikt (punkt 2 i hemställan)
av herr Winberg (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 18 med
”Beträffande reklamationsbestämmelsens” och slutar med ”denna del”
bort ha följande lydelse:

I fråga om reklamationsbestämmelsens närmare utformning vill utskottet
emellertid för sin del framhålla följande. Såväl säljaren som köparen
har vid konsumentköp ett intresse av att reklamationsfrågor
handläggs på ett rationellt och ändamålsenligt sätt utan onödig tidsspillan.
Inte minst gäller detta om den stora och mångskiftande gruppen
av varor som inhandlas vid s. k. köp över disk. Ett snabbt och smidigt
fungerande reklamationsförfarande leder till kostnadsbesparingar för
företagen samt bidrar till att omfattningen av följdskador begränsas och
att onödig värdeförstöring av köpegodset undvikes. Det möjliggör också
utvecklandet av standardiserade reklamationsrutiner inom företagen vilket
i sin tur leder till rationaliseringsvinster som kommer konsumentkollektivet
i sin helhet till godo. Det är enligt utskottets mening angeläget
att uppkomsten av sådana kostnadsbesparande rutiner inte i onödan
försvåras. Enligt 11 § förslaget till konsumentköplag kan emellertid
köparen, sedan s. k. neutral reklamation skett, under obestämd tid
hålla frågan öppen om valet av påföljd för felet. Detta är enligt utskottets
mening ägnat att motverka att sådana handläggningsformer utbildas
för reklamationsärenden som utskottet finner önskvärda.

Normalt torde man kunna räkna med att köparen inte opåkallat
dröjer med att lämna säljaren besked om vilken form av rättelse han
kräver. Det kan emellertid undantagsvis uppstå situationer då säljaren
kan anses ha ett legitimt intresse av att förmå köparen att ange vilken
rättelse han kräver så att säljaren vet vad han har att rätta sig efter.
Skulle köparen i sådant fall underlåta med att närmare precisera sitt
krav på rättelse, bör enligt utskottets mening säljaren ha rätt att avkräva
köparen ett definitivt besked därom. Köparen bör i så fall vara
skyldig att utan oskäligt uppehåll ge till känna sin inställning i fråga om
påföljden för felet. Underlåter köparen detta och kan därvid oaktsamhet
anses ligga honom till last torde det enligt utskottets uppfattning
inte möta betänkligheter mot att låta honom mista rätten att vidare föra
talan om felet. Utskottet förordar att en uttrycklig bestämmelse rörande
en sådan interpellationsrätt för säljaren intas i 11 §.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen beträffande köparens reklamationsplikt — med
förklaring att det genom propositionen framlagda förslaget till

LU 1973: 36

29

konsumentköplag inte kunnat i oförändrat skick antas — i
anledning av motionen 1973: 2052 yrkandet 2 antar 11 § i
förslaget med i nedan angivna som reservantens förslag betecknade
lydelse.

Kungl. Maj.ts förslag

11

Vill köparen göra gällande befogenhet
på grund av fel i varan,
skall han underrätta säljaren om
felet inom skälig tid efter det att
han märkt eller bort märka detta,
dock ej senare än ett år från det
han mottog varan. Har annan än
säljaren för dennes räkning åtagit
sig att avhjälpa fel i varan, får underrättelsen
i stället lämnas till den
som gjort åtagandet.

Försummar köparen att lämna
underrättelse såsom anges i första
stycket, förlorar han rätten att göra
gällande befogenhet på grund
av felet.

Reservantens förslag
§

Vill köparen göra gällande befogenhet
på grund av fel i varan,
skall han underrätta säljaren om
felet inom skälig tid efter det att
han märkt eller bort märka detta,
dock ej senare än ett år från det
han mottog varan. Det åligger köparen
att sedan sådan underrättelse
skett, efter därom av säljaren
framställd förfrågan, utan oskäligt
uppehåll ange sina anspråk på
grund av felet. Har annan än säljaren
för dennes räkning åtagit sig
att avhjälpa fel i varan, får underrättelsen
i stället lämnas till den
som gjort åtagandet.

Försummar köparen att lämna
underrättelse eller svar såsom anges
i första stycket, förlorar han
rätten att göra gällande befogenhet
på grund av felet.

2. beträffande förbudet mot användning av växlar (punkt 3 i hemställan) av

herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svanström (c), Börjesson i Falköping
(c), fru Jonäng (c), herr Winberg (m), fru Swartz (fp) och herr
Söderström (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 20 med
”Utskottet vill” och slutar på s. 22 med ”1973:2020” bort ha följande
lydelse:

Den utveckling som under senare år ägt rum på konsumtionskreditmarknaden
gör det enligt utskottets mening nödvändigt att införa särskilda
skyddsregler för konsumenterna med avseende på kreditköp. Utskottet
hälsar därför i och för sig det föreslagna förbudet mot användning
av växlar med tillfredsställelse. Det är endast när det gäller det
föreslagna förbudets tillämplighet på köp på auktion som utskottet ej

LU 1973:36

30

kan ansluta sig till propositionens förslag. Sådant köp utgör i allmänhet
kontantköp, men det förekommer att auktionsförrättaren medger anstånd
med köpeskillingens erläggande. Som framgår av redogörelsen i motionen
skiljer sig kreditköp av auktionsgods i viktiga hänseenden från den
vanliga kredithandeln med konsumentvaror. Vid köp på auktion utfärdas
som regel inte växeln vid köpetillfället utan först sedan köparen åtnjutit
anstånd med betalningen under viss tid, t. ex. ett halvt år. Köparen
har således normalt haft god tid på sig att undersöka varan och
framställa anmärkningar om fel, när han accepterar växeln. Risken för
att köparen skall åsamkas rättsförlust till följd av att han mot ny godtroende
innehavare av växeln inte äger framställa invändningar, som
avser den köpta varan, är således betydligt mindre framträdande vid köp
på auktion än vid andra former av konsumentköp där växlar användes.
Vidare står det köparen fritt att avböja att medverka till en växelförbindelse.
Om köparen nekar till att acceptera en växel rörande restlikviden
medför detta inga rättsverkningar med avseende på hans rätt till
godset eller beträffande köpevillkoren i övrigt. Även i detta avseende
föreligger således en betydelsefull skillnad mot vad som normalt gäller
inom kredithandeln med konsumentvaror, där den presumtive köparen
i allmänhet har att välja mellan att godta de av säljaren erbjudna betalningsvillkoren
eller också avstå från köpet. Utskottet finner därför att
det ur konsumentskyddssynpunkt inte möter betänkligheter mot att från
det föreslagna förbudet mot växlar undantaga köp på auktion. Mot den
föreslagna utsträckningen av förbudet talar också vissa andra skäl. Såsom
framhålls i motionen bedrivs som regel verksamhet som auktionsförrättare
enbart som bisyssla, vilket medför risk för missförstånd i fråga
om förutsättningarna för konsumentköplagens tillämplighet. På auktioner
är det vidare vanligare än vid andra slags köp att köparen förvärvar
varor av sinsemellan högst olika slag. Även detta förhållande är ägnat
att leda till missförstånd i fråga om konsumentköplagens tillämplighet.
Utskottet vill som exempel peka på det inte ovanliga fallet att en
jordbrukare på samma auktion köper dels dyrbara inventarier i jordbruk,
dels personligt inre lösöre till ett obetydligt belopp. I ett sådant
fall gäller förbudet mot växlar endast sistnämnda gods. Uppenbarligen
föreligger i ett sådant fall stor risk för att förbudet överträds om växel
kommer till användning som betalningsmedel.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet bifall till motionen
1973: 2020.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. att riksdagen beträffande förbudet mot användning av växlar
— med förklaring att det genom propositionen framlagda
förslaget till konsumentköplag inte kunnat i oförändrat skick
antas — med bifall till motionen 1973: 2020 antar 17 § i för -

LU 1973: 36

31

slaget med i nedan angivna som reservanternas förslag betecknade
lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Reservanternas förslag

17 §

Lämnar säljaren anstånd med erläggande av köpeskillingen eller del
därav, får han ej mottaga av köparen ingången växelförbindelse beträffande
det som ej erlagts. Han får ej heller till bevis för sin fordran
mottaga av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller annan av denne
ingången skuldförbindelse, vars överlåtelse eller pantsättning inskränker
köparens rätt att framställa invändningar på grund av köpet, om ny borgenär
i god tro förvärvar fordringshandlingen.

Första stycket första punkten Första stycket första punkten
äger ej tillämpning på egen växel, äger ej tillämpning på egen växel,

som är utställd av bankaktiebolag, som är utställd av bankaktiebolag,

sparbank, postbanken eller kredit- sparbank, postbanken eller kreditkassa
inom jordbrukskasserörel- kassa inom jordbrukskasserörel sen.

sen eller på växel sorn utställts vid

köp på auktion.

Den som uppsåtligen bryter mot första stycket dömes till böter.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 »7 J 730048