Lagutskottets betänkande nr 15 år 1973 LU 1973:15

Nr 15

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1973: 15 angående godkännande av vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella äganderättens område, m. m., jämte motioner.

Genom en den 2 februari 1973 dagtecknad proposition, 1973: 15, har
Kungl. Maj:t under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden föreslagit riksdagen att

dels antaga i propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk,

2. lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild,

dels godkänna

1. den i Paris den 24 juli 1971 reviderade Bernkonventionen den 9
september 1886 för skydd av litterära och konstnärliga verk,

2. den i Paris den 24 juli 1971 reviderade Världskonventionen om
upphovsrätt den 6 september 1952 jämte tilläggsprotokoll 1 och 2.

De motionsyrkanden som väckts i anledning av propositionen redovisas
på s. 10.

Synpunkter i ärendet har inför utskottet framförts av dels företrädare
för Dialekt- och ortsnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOWA), dels
företrädare för Sveriges författarförbund.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag att riksdagen skall godkänna den i
Paris år 1971 reviderade Bernkonventionen för skydd av litterära och
konstnärliga verk och den vid samma tillfälle reviderade Världskonventionen
om upphovsrätt. Vidare läggs fram förslag till lag om ändring i
lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och
i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild. Den nya lagstiftningen
föranleds dels av tillträdet till Paristexten av Bernkonventionen, dels av
att nya regler ansetts erforderliga beträffande upphovsrätt till allmänna
handlingar.

I fråga om Bernkonventionens materiellträttsliga delar gäller att Sverige
sedan år 1961 är bundet av den text som konventionen erhöll vid
en revisionskonferens i Bryssel år 1948. I förhållande till Brysseltexten

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 15

LU 1973:15

innehåller den nya texten — som i denna del är identisk med den som
antogs vid en revisionskonferens i Stockholm år 1967 — ändrade regler
bl. a. i fråga om konventionens tillämpningsområde, upphovsmannens
rätt att mångfaldiga sitt verk och filmavtal. För Sveriges anslutning till
konventionen i dessa delar krävs vissa mindre ändringar i den gällande
upphovsrättsliga lagstiftningen.

1971 års revision av Bernkonventionen och Världskonventionen avsåg
framför allt att i konventionerna införa särskilda regler om utvecklingsländernas
rättigheter för att ge dessa länder möjlighet att tillämpa
ett mindre omfattande upphovsrättsligt skydd än som föreskrivs i konventionernas
huvudtexter. Sålunda ger reglerna utvecklingsländerna möjlighet
att under vissa förutsättningar meddela tvångslicens avseende
översättning eller mångfaldigande av verk.

I propositionen föreslås vidare nya regler i fråga om upphovsrätten
till handlingar som upprättats av myndighet. Sådana handlingar är i
dag, med undantag för vissa officiella kartor, inte föremål för upphovsrätt.
Det föreslås nu som huvudregel att bara författningar, beslut och
yttranden av myndighet skall helt undantas från upphovsrätt, övriga av
myndighet upprättade handlingar föreslås skola få ett visst skydd. Detta
innebär att handlingarna i fråga skall få återges fritt men att upphovsmannens
s. k. ideella rätt skall iakttas. För vissa grupper av verk inom
denna kategori föreslås emellertid ett fullständigt upphovsrättsligt skydd,
vilket innebär att handlingarna inte får återges utan samtycke av rättsinnehavaren.
Vidare föreslås bl. a. regler i den upphovsrättsliga lagstiftningen
om att allmän handling alltid utan hinder av upphovsrätt skall
tillhandahållas på sätt tryckfrihetsförordningen föreskriver.

LU 1973:15

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960: 729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk,
dels att 8, 9, 19, 21, 24, 25, 39, 45—49, 58, 60 och 61 §§ skall ha
nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 24 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §•

Ett verk anses offentliggjort, då det lovligen gjorts tillgängligt för allmänheten.

Verket anses utgivet, då exemplar
därav lovligen förts i handeln
eller eljest blivit spridda till allmänheten.

Handlingar, upprättade hos
myndighet som avses i 2 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen, äro icke
föremål för upphovsrätt

Utan hinder av vad sålunda är
stadgat må upphovsrätt göras gällande
till officiell karta, upprättad
inom rikets allmänna kartverk,
sjökarteverket eller sjöfartsstyrelsen.

Verket anses utgivet, då exemplar
därav med upphovsmannens
samtycke förts i handeln eller eljest
blivit spridda till allmänheten.
§•

Författningar, beslut av myndighet,
av svensk myndighet avgivna
yttranden samt officiella
översättningar av sådana texter
äro icke föremål för upphovsrätt.

Utan hinder av vad sålunda är
stadgat må upphovsrätt göras gällande
till officiell karta, alster av
bildkonst, musikaliskt verk och
diktverk i den mån sådant verk ingår
i handling som avses i första
stycket. Alster av bildkonst, musikaliskt
verk och diktverk må dock
återgivas utan upphovsmannens
samtycke. För sådant återgivande
äger upphovsmannen rätt till ersättning,
såvida icke verket återgives
i samband med myndighets
verksamhet. Ersättning utgår ej
heller om verket återgives i samband
med redogörelse för mål eller
ärende i vilket verket förekommit
och det sker endast i den omfattning
som betingas av ändamålet

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

med redogörelsen.

Vid återgivande enligt andra
stycket äga bestämmelserna i 26 §
motsvarande tillämpning.

19 §.

Har utgiven mindre dikt eller
del av dikt blivit tonsatt, må den
som text till det musikaliska verket
återgivas i samband med notskrift
och framföras offentligt, såframt
ej förbud däremot utsatts
vid utgivandet. För återgivande
eller framförande som nu sagts
äger diktens upphovsman rätt till
ersättning.

Då ett musikaliskt verk framföres med text, må till bruk för åhörarna
texten återgivas i konsertprogram eller dylikt.

21 §.

Vid återgivande genom ljudradio,
television eller film av dagshändelse
må korta avsnitt av verk
som framföres eller visas såsom ett
led i dagshändelsen medtagas.

Vid information om dagshändelse
genom ljudradio, television,
direkt överföring eller film må
verk som synes eller höres under
dagshändelsen återgivas i den omfattning
som betingas av informationssyftet.

24 §.

Annan hos svensk myndighet
upprättad handling än som avses i
9 § första stycket må återgivas
utan upphovsmannens samtycke.
Vad nu sagts gäller dock icke officiell
karta, teknisk förebild, verk
som framställts för undervisning
eller utgör resultat av vetenskaplig
forskning, alster av bildkonst, musikaliskt
verk, diktverk eller verk,
varav exemplar i samband med
affärsverksamhet genom myndighets
försorg tillhandahålles allmänheten.

Vad som muntligen eller skriftligen
anföres inför myndighet eller
i statlig eller kommunal representation
eller vid offentlig överläggning
om allmänna angelägenheter
må likaledes återgivas utan upphovsmans
samtycke; dock att utlåtanden,
såsom bevis åberopade

LU 1973:15

Nuvarande lydelse

dylikt må återgivas allenast i samband
med redogörelse för mål eller
ärende vari de förekommit och
i den omfattning som betingas av
ändamålet med redogörelsen.
Upphovsman äger ensam utgiva
samling av sina anföranden.

Föreslagen lydelse

skrifter och dylikt må återgivas
allenast i samband med redogörelse
för mål eller ärende vari de
förekommit och i den omfattning
som betingas av ändamålet med
redogörelsen. Upphovsman äger
ensam utgiva samling av sina anföranden.

24 a §.

Allmän handling skall utan hinder
av upphovsrätt tillhandahållas
i den ordning 2 kap. tryckfrihetsförordningen
stadgar.

25 §.

Konstverk som avses i första
stycket må medtagas vid inspelning
och visning av film eller televisionsprogram,
om återgivningen är
av underordnad betydelse med
hänsyn till filmens eller programmets
innehåll.

Konstverk, som ingår i en samling eller som utställes eller utbjudes till
salu, må avbildas i katalog eller meddelande om utställningen eller försäljningen.
Konstverk må även eljest avbildas, om det är stadigvarande
anbragt på eller vid allmän plats utomhus.

Sedan upphovsmannen överlåtit
exemplar av konstverk eller verket
utgivits, må exemplar, som överlåtits
eller omfattas av utgivningen,
spridas vidare samt verket visas
offentligt. Verket må ock medtagas
vid inspelning av film eller televisionsprogram,
om återgivningen
är av underordnad betydelse
med hänsyn till filmens eller programmets
innehåll.

Byggnad må fritt avbildas.

39 §.

Överlåtelse av rätt till inspelning
av litterärt eller konstnärligt verk
pä film omfattar rätt att genom
filmen på biograf, i television eller
annorledes göra verket tillgängligt
för allmänheten. Vad sålunda stadgats
gäller icke musikaliskt verk.

Överlåtelse av rätt till inspelning
av litterärt eller konstnärligt verk
på film omfattar rätt att genom filmen
på biograf, i television eller
annorledes göra verket tillgängligt
för allmänheten samt att i filmen
återgiva talade inslag i text eller
översätta dem till annat språk.
Vad sålunda stadgats gäller icke
musikaliskt verk.

45 §.

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt
verk må icke utan hans samtycke upptagas på grammofonskiva, film el -

LU 1973:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ler annan anordning, genom vilken det kan återgivas och ej heller utsändas
i ljudradio eller television eller genom direkt överföring göras
tillgängligt för allmänheten.

Ej må framförande, som upptagits på anordning varom i första stycket
sägs, utan konstnärens samtycke överföras från en sådan anordning
till en annan, förrän tjugufem år förflutit efter det år, då upptagningen
ägde rum.

Beträffande upptagning, utsändning
och överföring, som avses i
denna paragraf, skall vad i 3 §,

11 § första stycket, 14 § första
stycket, 17, 20 och 21 §§, 22 §
första stycket, 27—29 samt 41 och
42 §§ sägs äga motsvarande tilllämpning.

Beträffande upptagning, utsändning
och överföring, som avses i
denna paragraf, skall vad i 3 och
9 §§, 11 § första stycket, 14 §
första stycket, 17, 20 och 21 §§,
22 § första stycket, 24, 24 a, 27—
29 samt 41 och 42 §§ sägs äga
motsvarande tillämpning.

46 §.

Grammofonskiva eller annan anordning, på vilken ljud upptagits, må
ej utan framställarens samtycke eftergöras förrän tjugufem år förflutit
efter det år, då upptagningen ägde rum. Såsom eftergörande anses även
att upptagningen överföres från en sådan anordning till en annan.

Beträffande förfarande, som enligt
denna paragraf är beroende av
framställares samtycke, skall vad i

11 § första stycket, 14 § första
stycket, 17 och 21 §§ samt 22 §
första stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

Beträffande förfarande, som enligt
denna paragraf är beroende av
framställares samtycke, skall vad i
9 §, 11 § första stycket, 14 § första
stycket, 17 och 21 §§, 22 §
första stycket samt 24 och 24 a §§
sägs äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Användes anordning som i 46 § sägs vid ljudradio- eller televisionsutsändning,
skall, om utsändningen äger rum inom tid som i nämnda paragraf
stadgas, ersättning utgå till framställaren ävensom till utövande
konstnär, vars framförande upptagits på anordningen. Hava två eller
flera konstnärer samverkat vid framförandet, kan dem tillkommande
rätt endast göras gällande av dem gemensamt. Gentemot radio- eller
televisionsföretaget göres utövande konstnärs rätt gällande genom framställaren.

Bestämmelserna i 14 § första
stycket samt 20 och 21 §§ skola
äga motsvarande tillämpning i fall
som avses i denna paragraf. Beträffande
utövande konstnärs rätt
skola jämväl föreskrifterna i 27—
29, 41 och 42 §§ i motsvarande
mån gälla.

Bestämmelserna i 9 §, 14 § första
stycket samt 20, 21 och 24 §§
skola äga motsvarande tillämpning
i fall som avses i denna paragraf.
Beträffande utövande konstnärs
rätt skola jämväl föreskrifterna i
27—29, 41 och 42 §§ i motsvarande
mån gälla.

Vad i denna paragraf stadgas gäller icke ljudfilm.

LU 1973:15

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

48 §.

Ljudradio- eller televisionsutsändning må icke utan radio- eller televisionsföretagets
samtycke återutsändas eller upptagas på anordning,
genom vilken den kan återgivas. Utan sådant samtycke må ej heller
televisionsutsändning återgivas för allmänheten i biograf eller därmed
jämförlig lokal.

Ej må utsändning, som upptagits på anordning varom i första stycket
sägs, utan radio- eller televisionsföretagets samtycke överföras från
en sådan anordning till en annan förrän tjugufem år förflutit efter det
år, då utsändningen ägde rum.

Vad i 11 § första stycket, 14 §
första stycket, 17, 20 och 21 §§
samt 22 § första stycket sägs skall
äga motsvarande tillämpning i fall
som avses i denna paragraf.

Vad i 9 §, 11 § första stycket,
14 § första stycket, 17, 20 och 21
§§, 22 § första stycket samt 24 och
24 a §§ sägs skall äga motsvarande
tillämpning i fall som avses i
denna paragraf.

49 §.

Katalog, tabell eller annat dylikt arbete, vari sammanställts ett stort
antal uppgifter, må ej utan framställ arens samtycke eftergöras, förrän
tio år förflutit efter det år, då arbetet utgavs.

Vad i 11 § första stycket och
14 § sägs skall äga motsvarande
tillämpning beträffande arbete som
avses i denna paragraf. Är sådant
arbete eller del därav föremål för
upphovsrätt, må den ock göras gällande.

Vad i 9 §, 11 § första stycket
samt 14, 24 och 24 a §§ sägs skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
arbete som avses i denna
paragraf. Är sådant arbete eller del
därav föremål för upphovsrätt, må
den ock göras gällande.

58 §.

Rätt domstol i mål om ljudradio-
eller televisionsutsändning i
strid mot denna lag är Stockholms
rådhusrätt. Samma lag vare i mål
om ersättning som avses i 14 §
andra stycket, 16 §, 19 § första
stycket, 22 § andra stycket eller

47 §.

Vad i denna lag är stadgat om
upphovsrätt är tillämpligt på verk
av den som är svensk medborgare
eller har sitt hemvist i Sverige, på
verk av sådan statslös eller flykting,
som här i riket har sin vanliga
vistelseort, ävensom eljest på
verk, som först utgivits i Sverige,
på här utfört byggnadsverk och på
konstverk, som infogats i här belägen
byggnad.

Rätt domstol i mål om ljudradio-
eller televisionsutsändning i
strid mot denna lag är Stockholms
tingsrätt. Samma lag vare i mål
om ersättning som avses i 9 § andra
stycket, 14 § andra stycket,
16 §, 22 § andra stycket eller 47 §.
§•

Vad i denna lag är stadgat om
upphovsrätt är tillämpligt på

1. verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i Sverige
eller samtidigt i Sverige och
utom riket,

3. filmverk vars producent har
sitt säte eller sin vanliga vistelseort
i Sverige,

LU 1973:15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av
här belägen byggnad eller på annat
sätt är fast förenat med marken.

Vid tillämpning av första stycket

2. anses samtidig utgivning ha
ägt rum, om verket utgivits i
Sverige inom trettio dagar efter
utgivning utomlands. Vid tillämpning
av första stycket 3. anses, där
ej annat visas, den vars namn på
sedvanligt sätt utsatts på exemplar
av filmverket som verkets producent.

Vad i 50 och 51 §§ stadgas äger tillämpning på varje litterärt eller
konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.

61 §.

Föreskrifterna i 45—48 §§ äro tillämpliga på framförande, ljudupptagning
samt ljudradio- och televisionsutsändning, som äger rum i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt
på arbete, framställt av svensk
medborgare eller svensk juridisk
person eller av den som har hemvist
i Sverige eller av sådan statslös
eller flykting, som här i riket
har sin vanliga vistelseort, så ock
eljest på arbete som först utgivits
i Sverige.

Vad i 49 § stadgas är tillämpligt
på arbete, framställt av svensk
medborgare eller svensk juridisk
person eller av den som här har
sin vanliga vistelseort, så ock eljest
på arbete som först utgivits i
Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Den nya lagen skall tillämpas även på verk som tillkommit före
ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Exemplar av verk som framställts med stöd av äldre lag får fritt
spridas och visas.

2) Har någon före ikraftträdandet tillverkat trycksats, kliché, form
eller annat sådant hjälpmedel för att med stöd av äldre lag mångfaldiga
visst verk, får han använda det för detta ändamål till utgången av år
1975 och fritt sprida och visa exemplar som framställts.

Vad sålunda stadgas om verk skall äga motsvarande tillämpning på
framförande, ljudupptagning samt ljudradio- och televisionsutsändning
som avses i 45—48 §§ ävensom på arbete som avses i 49 §.

LU 1973:15

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild

Härigenom förordnas, att 8, 12, 20 och 22 §§ lagen (1960: 730) om
rätt till fotografisk bild skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse
8 §.

Nuvarande lydelse

Vid återgivande genom television
eller film av dagshändelse må
fotografisk bild som visas såsom
ett led i dagshändelsen medtagas.

Vid information om dagshändelse
genom television, direkt
överföring eller film må fotografisk
bild som synes under dagshändelsen
återgivas i den omfattning
som betingas av informationssyftet.

12 S.

I rättsvårdens och den allmänna
bild fritt utnyttjas.

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning
i strid mot denna
lag är Stockholms rådhusrätt.
Samma lag vare i mål om ersättning
som avses i 7 eller 9 §.

säkerhetens intresse må fotografisk

1 fråga om rätten till fotografisk
bild skall vad i 9 och 24 §§
lagen (1960: 729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk
är stadgat äga motsvarande tilllämpning,
varvid dock vad som
där sägs om alster av bildkonst i
stället skall gälla fotografisk bild
som äger konstnärligt eller vetenskapligt
värde.

Allmän handling skall utan hinder
av rätt till fotografisk bild tillhandahållas
i den ordning 2 kap.
tryckfrihetsförordningen stadgar.

§•

Rätt domstol i mål om televisionsutsändning
i strid mot denna
lag är Stockholms tingsrätt. Samma
lag vare i mål om ersättning
som avses i 7 eller 9 § eller 12 §
andra stycket.

22 §.

Denna lag äger tillämpning på Denna lag äger tillämpning på

fotografisk bild, framställd av den 1. fotografisk bild, framställd

som är svensk medborgare eller av den som är svensk medborgare

LU 1973:15

Föreslagen lydelse

eller har sin vanliga vistelseort i

Sverige,

2. fotografisk bild, som först utgivits
i Sverige eller samtidigt i
Sverige och utom riket,

3. fotografisk bild som infogats
i här belägen byggnad eller på
annat sätt är fast förenad med
marken.

Vid tillämpning av första stycket
2. anses samtidig utgivning
ha ägt rum, om den fotografiska
bilden utgivits i Sverige inom
trettio dagar efter utgivning utomlands.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Den nya lagen skall tillämpas även på fotografisk bild som framställts
före ikraftträdandet, dock med följande undantag:

1) Exemplar av fotografisk bild, som framställts med stöd av äldre
lag, får fritt spridas och visas.

2) Har någon före ikraftträdandet tillverkat kliché eller annat sådant
hjälpmedel för att med stöd av äldre lag mångfaldiga viss fotografisk
bild, får han använda det för detta ändamål till utgången av år 1975
och fritt sprida och visa exemplar som framställts.

De internationella överenskommelserna

I fråga om lydelsen av den i Paris den 24 juli 1971 reviderade Barnkonventionen
för skydd av litterära och konstnärliga verk samt den vid
samma tillfälle reviderade Världskonventionen om upphovsrätt jämte
tilläggsprotokoll 1 och 2 hänvisar utskottet till propositionen s. 178—
282.

Motionsyrkandena

I motionen 1973: 1667 av herr Lundberg m. fl. (s) hemställs att riksdagen
vid behandling av propositionen 1973: 15 måtte besluta den ändringen
i förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen att 24 a § ändras
därhän att det i stadgandet omtalade tillhandahållandet utan hinder
av upphovsrätt endast får ske på sätt nu anges i 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

I motionen 1973: 1680 av herr Sundman (c) hemställs att riksdagen
vid behandlingen av propositionen beslutar

Nuvarande lydelse
har hemvist i Sverige eller av sådan
statslös eller flykting, som här
i riket har sin vanliga vistelseort,
ävensom eljest på fotografisk bild,
som först utgivits i Sverige.

LU 1973:15

1. att 9 och 24 §§ förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen
får följande som motionens förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Motionens förslag

9 §

Författningar, beslut av myndighet, av svensk myndighet avgivna yttranden
samt officiella texter äro icke föremål för upphovsrätt.

Vid återgivande enligt andra
stycket äga bestämmelserna i 26 §
motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad sålunda är
stadgat må upphovsrätt göras gällande
till officiell karta, alster av
bildkonst, musikaliskt verk och lyriskt
verk i den mån sådant verk
ingår i handling som avses i första
stycket.

Alster av bildkonst, musikaliskt
verk och lyriskt verk som avses i
9 § andra stycket må återgivas
utan upphovsmannens samtycke.
För sådant återgivande äger upphovsmannen
rätt till ersättning;
dock utgår ersättning ej om verket
återgives i samband med myndighets
verksamhet eller i samband
med redogörelse för mål eller
ärende i vilket verket förekommit
och det sker endast i den omfattning
som betingas av ändamålet
med redogörelsen.

Annan hos svensk myndighet
upprättad handling än som avses i
9 § första stycket må ock återgivas
utan upphovsmannens samtycke.
Vad nu sagts gäller dock

LU 1973:15

Kungl. Maj:ts förslag Motionens förslag

icke officiell karta, teknisk förebild,
verk som framställts för undervisning
eller utgör resultat av
vetenskaplig forskning, alster av
bildkonst, musikaliskt verk, lyriskt
verk eller verk, varav exemplar i
samband med affärsverksamhet
genom myndighets försorg tillhandahålles
allmänheten.

Vad som muntligen eller skriftligen anföres inför myndighet eller i
statlig eller kommunal representation eller vid offentlig överläggning om
allmänna angelägenheter må återgivas utan upphovsmans samtycke;
dock att utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter och dylikt må återgivas
allenast i samband med redogörelse för mål eller ärende vari de
förekommit och i den omfattning som betingas av ändamålet med redogörelsen.
Upphovsman äger ensam utgiva samling av sina anföranden.

2. att i 24 a § förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen införes
ett undantag avseende sådan handling som myndighet framställt med
särskilt tillstånd enligt 18 § andra stycket upphovsrättslagen .

3. att 22 § första stycket 3. förslaget till lag om ändring i fotografilagen
får följande som motionens förslag betecknade lydelse:

22 §

Denna lag äger tillämpning på

1. fotografisk bild, framställd
av den som är svensk medborgare
eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige,

2. fotografisk bild, som först utgivits
i Sverige eller samtidigt i
Sverige och utom riket,

3. fotografisk bild som infogats
i här belägen byggnad eller på
annat sätt är fast förenad med
marken.

Denna lag äger tillämpning på

1. fotografisk bild, framställd
av den som är svensk medborgare
eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige,

2. fotografisk bild, som först utgivits
i Sverige eller samtidigt i
Sverige och utom riket,

3. fotografisk bild som infogats
i här belägen byggnad eller annan
med marken fast förenad anordning.

Vid tillämpning utgivning utomlands.

Pågående utredningsarbete

En översyn av de nordiska ländernas upphovsrättslagstiftning verkställs
för närvarande av den år 1970 tillsatta nordiska upphovsrättskommittén.
En sådan översyn har ansetts påkallad särskilt med hänsyn till
den snabba tekniska utvecklingen under senare tid, t. ex. i form av datorer,
TV-kassetter och telesatelliter (direktiven för de svenska sakkunniga
i kommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Ju 54).

LU 1973:15 13

Motiveringarna till lagförslagen m. m.

Propositionen innehåller två huvudavsnitt. Den inleds med en redogörelse
för i första hand de lagstiftningsfrågor som sammanhänger med
Sveriges tillträde till Paristexten av Bernkonventionen. En svensk anslutning
till denna konventionstext påkallar dock endast vissa mindre
ändringar i den gällande upphovsrättsliga lagstiftningen. I ett senare
avsnitt av propositionen behandlas frågan om upphovsrätt till allmänna
handlingar. De nya regler som föreslås i detta hänseende kan ses som
en följd av vad som förekom i samband med riksdagsbehandlingen av
1960 års upphovsrättsliga lagstiftning. I denna del är de föreslagna
ändringarna av mera genomgripande slag.

I det följande återger utskottet ur propositionen sådana avsnitt, som
bedömts vara av särskilt intresse med hänsyn till innehållet i de väckta
motionerna eller som eljest ansetts väsentliga för förståelsen av de framlagda
lagförslagen. Det inledande huvudavsnittet (s. 13—18) upptar frågor
som sammanhänger med ratifikationen och därav föranledda lagstiftningsåtgärder.
I ett senare huvudavsnitt (s. 18—34) redovisas propositionens
grunddrag i den del som rör frågan om upphovsrätt till allmänna
handlingar.

Ratifikationsfrågan m. m.

Inledning

I propositionen lämnar föredragande statsrådet Lidbom inledningsvis
följande orientering om vissa viktigare lagar och konventioner på upphovsrättens
område.

Bestämmelser om den rätt som tillkommer författare, kompositörer
och andra konstnärer m. fl. finns i lagen (1960: 729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen, URL). Till denna
ansluter sig lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild (fotografilagen,
FotoL). I fråga om hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, dvs. allmänna handlingar, finns hos oss dessutom
vissa bestämmelser av betydelse i upphovsrättsligt hänseende i tryckfrihetsförordningen
(TF).

1960 års upphovsrättslagstiftning tillkom i nordiskt samarbete. Lagar
som i det väsentliga överensstämmer med URL och FotoL genomfördes
år 1961 i Danmark, Finland och Norge.

Upphovsrätten är ett område med stark internationell prägel. Av
grundläggande betydelse för rättsområdets gestaltning i internationellt
hänseende är den år 1886 tillkomna Bernkonventionen för skydd av
litterära och konstnärliga verk. En redogörelse för huvuddragen av
denna konvention i dess lydelse efter 1948 års revision har lämnats i

LU 1973:15

prop. 1960: 134. De till konventionen anslutna staterna bildar en
union för ömsesidigt skydd av litterära och konstnärliga verk. Till Bernunionen
är f. n. ett sextiotal stater anslutna, däribland de nordiska staterna.
Bland dem står utanför märks Förenta staterna och Sovjetunionen.

Bernkonventionen har reviderats och kompletterats vid olika diplomatiska
konferenser. Sådana har tidigare ägt rum i Paris år 1896, Berlin
år 1908, Bern år 1914, Rom år 1928 och Bryssel år 1948.

Sverige inträdde i Bernunionen år 1904 genom anslutning till den ursprungliga
konventionen jämte Paristexten. Den nuvarande svenska
upphovsrättslagstiftningen bygger på Brysseltexten, av vilken Sverige
är bundet sedan den 1 juli 1961.

Av betydelse i internationellt sammanhang är förutom Bemkonventionen
också den år 1952 ingångna Världskonventionen om upphovsrätt.
Till denna konvention, som trätt i kraft år 1955, är f. n. ett sextiotal
stater anslutna. Sverige anslöt sig till konventionen år 1961. Konventionen
kan sägas ha ett dubbelt syfte. Det ena är att göra det möjligt
för länder, vilkas interna lagstiftning inte uppfyller Bernkonventionens
krav på upphovsrättsligt skydd, att vinna anslutning till en internationell
reglering i ämnet. Det andra och kanske mera väsentliga syftet
är att överbrygga vissa motsättningar som finns på området mellan
Bernunionens medlemsstater och de amerikanska staterna. De sistnämnda
kräver i regel som förutsättning för skydd att officiell registrering
skett av verket eller att andra liknande formaliteter fullgjorts, något
som är främmande för Bernkonventionens system. En närmare redogörelse
för Världskonventionen har lämnats i prop. 1960: 134.

Vid en konferens i Stockholm år 1967 reviderades Bernkonventionen
på nytt. Revisionen avsåg ändringar dels i konventionens materiella
regler (art. 1—20), dels i konventionens administrativa bestämmelser
och slutbestämmelser (art. 22—38). De sistnämnda ändringarna hade
samband med ändringar som samtidigt företogs i flera andra konventioner
på den intellektuella äganderättens område och innebar bl. a.
bildandet av världsorganisationen för den intellektuella äganderättten
(WIPO eller OMPI). En närmare redogörelse för de nya administrativa
bestämmelserna har lämnats i prop. 1969: 34.

I anslutning till ändringarna i Bernkonventionen antogs vid Stockholmskonferensen
även ett tilläggsprotokoll till konventionen rörande
utvecklingsländerna (u-landsprotokollet). Även för detta har redogjorts
i prop. 1969: 34. Här skall endast nämnas att enligt protokollet
utvecklingsländerna ges rätt att i vissa avseenden göra förbehåll om att
tillämpa mindre långtgående skyddsbestämmelser än vad Bernkonventionens
huvudtext föreskriver. Protokollet utgör en integrerande del av
konventionen och medlemsländerna kan, utan att vara bundna av pro -

LU 1973:15

tokollet, avge särskild förklaring om att ändå tillämpa protokollet eller
medge att det tillämpas.

I den nämnda propositionen 1969: 34 föreslogs att riksdagen skulle
dels godkänna Stockholmstexten av Bernkonventionen med undantag
av de materiella bestämmelserna, dels godkänna att Sverige avgav sådan
särskild förklaring om tillämpning av u-landsprotokollet som nyss
nämnts. Frågan om tillträde till de materiella bestämmelserna och till
u-landsprotokollet borde enligt propositionen tas upp i ett senare sammanhang.
Riksdagen biföll propositionen. Sverige har sedermera ratificerat
Stockholmstexten med undantag av art. 1—20 samt avgett
förklaring enligt u-landsprotokollet. Ratifikationsinstrumentet jämte en
sådan förklaring deponerades den 12 augusti 1969.

Sedan erforderligt antal stater ratificerat eller anslutit sig till de administrativa
bestämmelserna i Stockholmstexten, har dessa trätt i kraft
i början av år 1970. Däremot har de materiella bestämmelserna ännu
inte trätt i kraft.

Det visade sig tämligen snart efter Stockholmskonferensen att bara
ett fåtal stater var beredda att ratificera eller ansluta sig till u-landsprotokollet.
De flesta högt utvecklade länderna, vilkas verk används
i stor omfattning i utvecklingsländerna, ställde sig utanför tillämpningen
av protokollet. Detta gällde t. ex. i fråga om Storbritannien och
Frankrike. Samtidigt framkom önskemål om en revision av den dittills
inte reviderade Världskonventionen om upphovsrätt för att även inom
ramen för denna konvention finna en allmänt godtagbar lösning med
avseende på utvecklingsländernas behov. Dessa båda omständigheter
gjorde det nödvändigt att företa en allmän omprövning av utvecklingsländernas
ställning i de internationella upphovsrättsliga relationerna.
Efter ett omfattande förberedelsearbete hölls därför en diplomatisk konferens
i Paris sommaren 1971 som resulterade i en revision av både
Bernkonventionen och Världskonventionen om upphovsrätt. De nya
texterna är dagtecknade den 24 juli 1971 och undertecknades av Sverige
samma dag.

Vid Pariskonferensen lämnades de materiella bestämmelserna i art.
1—20 i Stockholmstexten av Bernkonventionen utan ändring medan
vissa nya regler infördes i de administrativa bestämmelserna och slutbestämmelserna.
Till Paristexten fogades vidare ett bihang med bestämmelser
om utvecklingsländernas rättigheter (u-landsbihanget). Dessa
bestämmelser medger mindre omfattande undantag från det upphovsrättsliga
skyddet än vad u-landsprotokollet till Stockholmstexten
gör. Sedan Paristexten trätt i kraft — vilket ännu ej skett — är det i
princip inte tillåtet att ratificera eller ansluta sig till tidigare texter av
konventionen.

Vad gäller Världskonventionen om upphovsrätt resulterade Paris -

LU 1973:15

konferensen i vissa ändringar i syfte att också inom ramen för tillämpningsområdet
för denna konvention lösa utvecklingsländernas problem.
Lösningen överensstämmer i princip med den som antogs för Bernkonventionens
del.

Mot bakgranden av den utveckling som sålunda skett på det internationella
planet uppkommer frågan om ratificering för svensk del av
Paristexten av Bernkonventionen jämte u-landsbihanget och av den i
Paris reviderade Världskonventionen om upphovsrätt.

Såvitt avser tillträde till den reviderade Världskonventionen om upphovsrätt
och till de administrativa bestämmelserna och slutbestämmelserna
i Bernkonventionen samt u-landsbihanget till denna krävs inte
några ändringar i den svenska lagstiftningen. Sådana blir däremot
nödvändiga vid ett tillträde till de materiella bestämmelserna av Bemkonventionens
Paristext.

Frågan om ratificering av Bernkonventionens Paristext och den reviderade
Världskonventionen

Angående själva ratifikationsfrågan anför föredragande statsrådet
bl. a. följande.

Dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet underströk
i den förut nämnda prop. 1969: 34 (s. 30) att det fick ses som ett
svenskt önskemål att de vid Stockholmskonferensen reviderade materiella
bestämmelserna i art. 1—20 i Bernkonventionen liksom u-landsprotokollet
trädde i kraft så snart som möjligt. I fråga om art. 1—20

i Paristexten, vilka som tidigare nämnts är identiska med motsvarande
artiklar i Stockholmstexten, äger denna synpunkt alltjämt giltighet. I
det förändrade läge som numera föreligger med avseende på utvecklingsländerna
torde Sverige gagna deras intressen mest effektivt genom att
medverka till att bihanget till Paristexten av Bernkonventionen liksom
den reviderade Världskonventionen träder i kraft så snart som möjligt
och vinner bredast möjliga anslutning.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att frågan om ratificering diskuterades
vid nordiska departementsöverläggningar i Oslo i januari
1972. Det förelåg då enighet om att Danmark, Finland, Norge och
Sverige bör tillträda Paristexten av Bernkonventionen så snart som möjligt
och utan att resultatet av det pågående revisionsarbetet avvaktas.
Det rådde också i allt väsentligt enighet om vilka ändringar i den upphovsrättsliga
lagstiftningen som bör vidtas i samband härmed. Jag anser
därför inte att man behöver avvakta resultatet av översynen inom den
samnordiska kommittén för att ta ställning till frågan om ratifikation

LU 1973:15

av konventionen. Ratificering har som tidigare nämnts länge bedömts
som angelägen från svensk synpunkt och ytterligare dröjsmål bör helst
undvikas.

Under åberopande av vad nu anförts förordar jag att Sverige ratificerar
Paristexten av Bernkonventionen, däri inbegripet bihanget rörande
u-länderna, och den i Paris år 1971 reviderade Världskonventionen
om upphovsrätt jämte tilläggsprotokoll.

Lagstiftning som föranleds av art. 1—20 i Paristexten

Enligt föredragande statsrådet innebär 1971 års revision av Bernkonventionens
materiella bestämmelser i huvudsak följande jämfört med
Brysseltexten.

Bestämmelserna om konventionens tillämpningsområde har i vissa
hänseenden utvidgats och förtydligats. Sålunda har i frågan om vilka
slag av verk som åtnjuter skydd enligt konventionen införts delvis nya
regler beträffande officiella texter samt tal, föredrag och liknande verk.
Vidare har betydelsefulla ändringar gjorts i reglerna om de anknytningsmoment
som skall föreligga för skydd enligt konventionen. Den viktigaste
nyheten är att upphovsman som är medborgare i unionsland alltid
skall åtnjuta skydd för sitt verk. I motsats till vad som föreskrivs i
Brysseltexten av Bernkonventionen gäller detta också om verket först
har getts ut utanför unionen.

Konventionen föreskriver skydd för upphovsmannens s. k. ideella rätt,
dvs. bl. a. rätten att motsätta sig kränkande förfaranden beträffande
verket. Reglerna härom har i den nya konventionstexten utvidgats till att
gälla hela skyddstiden. Denna omfattar liksom enligt Brysseltexten i
princip upphovsmannens livstid och 50 år efter hans död. Den nya texten
innehåller också vissa bestämmelser som gör det möjligt för unionsländerna
att föreskriva en alternativ skyddstid för filmverk.

De viktigaste ändringarna gäller reglerna om upphovsmans rätt att
mångfaldiga skyddat verk. Den nya texten ger i motsats till Brysseltexten
upphovsmannen generell ensamrätt till mångfaldigande i vilken form det
vara må. Som allmänt undantag föreskrivs dock att unionsländerna i sin
lagstiftning får tillåta mångfaldigande av verk i vissa särskilda fall, om
sådant mångfaldigande inte gör intrång i det normala utnyttjandet av
verket och inte heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima
intressen.

I konventionen finns en rad speciella undantag från rätten till mångfaldigande,
t. ex. bestämmelser om rätt att göra citat, rätt att använda
verk för undervisningsändamål, s. k. lånerätt för pressen och rätt att ta
med verk i vissa reportage. Dessa regler har underkastats vissa jämkningar.

2 Riksdagen 1973. 8 samt. Nr 15

LU 1973:15

I den nya texten har vidare tagits in bestämmelser om avtal om filmning,
vilka tidigare inte fanns i konventionen. Reglerna avser att underlätta
det internationella filmutbytet. Bestämmelserna innehåller bl. a.
en allmän presumtionsregel om att upphovsmän som lämnat bidrag till
framställningen av ett filmverk inte kan motsätta sig t. ex. mångfaldigande,
spridning och offentligt framförande av verket. Vissa kategorier
av upphovsmän, t. ex. scenarioförfattare och huvudregissör, är dock
undantagna från presumtionsregeln.

Beträffande det närmare innehållet i Paristexten av Bernkonventionen
och den reviderade Världskonventionen hänvisar utskottet till redogörelsen
i propositionen s. 19—38.

Frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som fordras för att Sverige
skall kunna tillträda de nya materiella bestämmelserna i Bernkonventionen
har utretts av en särskilt tillkallad arbetsgrupp inom justitiedepartementet,
i det följande kallad utredningen. För Sveriges anslutning
till konventionen i dessa delar krävs, såsom tidigare påpekats, endast
vissa mindre ändringar i den gällande upphovsrättsliga lagstiftningen.
Utredningen lade i februari 1970 fram en promemoria (Stencil Ju 1970:
1) med förslag till vissa ändringar i URL och FotoL samt i tillämpningskungörelsen
(1964: 107) till dessa lagar (TK). Promemorian har remissbehandlats.
Praktiskt taget alla remissinstanser har tillstyrkt att Sverige
ratificerar de nya materiella bestämmelserna i Bernkonventionen. De
framlagda förslagen till ändringar i den svenska lagstiftningen har också
på de flesta punkter mottagits gynnsamt av remissinstanserna.

För en närmare redogörelse för de överväganden som gjorts i detta
sammanhang hänvisar utskottet till föredragande statsrådets redogörelse
i propositionen s. 74—100.

Upphovsrätt till allmänna handlingar

De i propositionen framlagda förslagen till ändringar i den upphovsrättsliga
lagstiftningen har begränsats till vad som ansetts nödvändigt för
ett tillträde till Paristexten av Bernkonventionen. Ett undantag från
denna principiella begränsning har dock ansetts påkallat i fråga om
upphovsrätten till allmänna handlingar. Till belysning av denna särskilda
fråga anför föredragande statsrådet i den allmänna motiveringen
till lagförslagen i huvudsak följande (prop. s. 131—156).

4.4.1 Bakgrunden till den föreslagna lagstiftningen

En grundläggande princip i svensk rätt är att var och en skall ha fri
tillgång till allmänna handlingar och rätt att offentliggöra dem i tryckt
skrift. Denna tryckfrihetsrättsliga princip har ansetts vara så betydelsefull
att den har slagits fast i grundlag.

LU 1973:15

Allmänna handlingar är i vissa fall av sådan beskaffenhet att de i och
för sig uppfyller förutsättningarna för att betraktas som verk i upphovsrättsligt
hänseende. Den upphovsrättsliga lagstiftningen ger som
huvudregel upphovsmannen till ett verk ensamrätt att bestämma över
dess publicering.

Tidigare hade den principiella motsättningen mellan dessa tryckfrihetsrättsliga
och upphovsrättsliga principer inte så stor praktisk betydelse.
De tryckfrihetsrättsliga principerna gavs emellertid företräde.
Med några få undantag var allmänna handlingar uteslutna från upphovsrättsligt
skydd och kunde fritt återges. Frågan kom emellertid så
småningom i ett annat läge. Redan vid tiden för tillkomsten av URL
framstod det inte längre som rimligt att allmänna handlingar generellt
skulle vara fria för eftertryck. Statliga organ hade i en omfattning som
tidigare var okänd börjat ombesörja affärsmässiga och kulturella uppgifter
i former som organisatoriskt och praktiskt motsvarade den enskilda
företagsamhetens. Också i fråga om handlingar som enskilda
personer gav in till myndigheter och som därigenom fick karaktären av
allmänna handlingar i TF:s mening framträdde ett ökat behov av skydd.

Mot bakgrunden av de förhållanden som jag här i korthet har berört
föreslog auktorrättskommittén i sitt betänkande (SOU 1956: 25)
att man skulle bereda skydd för de här angivna allmänna och enskilda
intressena. I betänkandet, och senare också i propositionen med förslag
till URL (prop. 1960: 17), utformades reglerna härom på olika sätt
för handlingar som upprättats hos myndighet, i fortsättningen kallade
upprättade allmänna handlingar, och för handlingar som från enskilda
inkommit till myndighet, i fortsättningen kallade inkomna allmänna
handlingar. För den förstnämnda kategorin föreslogs som huvudregel
att handlingarna skulle omfattas av upphovsrätt men att undantag skulle
gälla för författningar samt beslut och yttranden av myndighet. Beträffande
den andra kategorin föreslogs en reglering som väsentligen
innebar att upphovsrätt i regel skulle gälla men att anföranden inför
myndigheter m. m. skulle få återges utan upphovsmannens samtycke.

Vid riksdagsbehandlingen godtogs i allt väsentligt de föreslagna bestämmelserna
om upphovsrätt till inkomna allmänna handlingar. Dessa
finns nu i 24 § URL. Däremot riktades det kritik mot propositionens
förslag till reglering av frågan om upphovsrätt till upprättade allmänna
handlingar. I första lagutskottets utlåtande framhölls att, i motsats till
vad som föreslogs i propositionen, som huvudregel borde gälla att sådana
handlingar inte skulle vara föremål för upphovsrätt. Från denna
huvudregel fick sedan föreskrivas de undantag som behövdes. Utskottet
ansåg dock att det inte utan ytterligare utredning kunde bedömas
vilka slag av hos myndighet upprättade handlingar som borde beredas
upphovsrättsligt skydd. I enlighet härmed föreslog utskottet att det i

9 § URL skulle föreskrivas att handlingar som upprättats hos myndig -

LU 1973:15

het som avses i 2 kap. 3 § TF inte skulle vara föremål för upphovsrätt.
I överensstämmelse med vad som redan gällde gjordes i förslaget
dock undantag för vissa kartor. Utskottsförslaget bifölls av riksdagen.
Samtidigt beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
huruvida allmänna handlingar borde erhålla upphovsrättsligt
skydd i andra fall än som följde av 9 § URL i den av riksdagen beslutade
lydelsen.

Med anledning härav fick offentlighetskommittén år 1961 i uppdrag
att verkställa en utredning rörande upphovsrätten till upprättade allmänna
handlingar. Kommittén avlämnade år 1967 sitt betänkande i ämnet.
Dess förslag innebär i huvudsak att man som huvudregel behåller
den nuvarande bestämmelsen i 9 § om att sådana handlingar i princip
inte är föremål för upphovsrätt. Undantag från huvudregeln föreslås
emellertid för tre grupper av handlingar, nämligen vissa officiella
kartor, verk som framställts för försäljning till allmänheten samt alster
av bildkonst. Dessa kategorier av verk bör enligt förslaget omfattas av
upphovsrätt. Någon ändring av nuvarande regler i 24 § URL om inkomna
allmänna handlingar föreslås inte. Kommittén förordar slutligen
en viss jämkning av 1 kap. 8 § TF.

Vid remissbehandlingen av betänkandet har förslaget att det upphovsrättsliga
skyddet skall utsträckas till att avse vissa handlingar som
nu är oskyddade i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bara
en remissinstans, Svenska bokförläggareföreningen, har ställt sig principiellt
ogillande till hela förslaget. Föreningen har uttalat att det föreligger
risk för att statliga myndigheter och bolag som driver förlagsverksamhet
utvecklas till monopolföretag inom sina verksamhetsområden.

När det gäller den närmare avgränsningen av de slag av handlingar,
som skall skyddas, har emellertid åtskilliga kritiska synpunkter framförts.
Detta gäller i synnerhet utformningen av den föreslagna bestämmelsen
om upphovsrätt för verk som har framställts för försäljning till
allmänheten. En del instanser menar att skyddet bör vidgas utöver vad
som följer av förslaget och vidare har från vissa håll förordats en annan
teknisk lösning än den som har tagits upp i betänkandet.

Mot bakgrunden av betänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena
har den inom justitiedepartementet tillkallade utredningsgruppen
för upphovsrättfrågor i oktober 1969 lagt fram en promemoria med
förslag till vissa ändringar i URL och FotoL. Enligt promemorian bör
bestämmelserna om upphovsrätt till allmänna handlingar delas upp på
två huvudstadganden. Det första bör avse sådana hos myndighet upprättade
handlingar som över huvud ej bör vara föremål för upphovsrätt,
nämligen handlingar som har en särskild stats- eller förvaltningsrättslig
karaktär, såsom författningar samt beslut och yttranden av myndigheter.
Denna bestämmelse bör tas in i 9 § URL. Beträffande övriga allmänna

LU 1973:15

handlingar framhåller utredningen att det tryckfrihetsrättsliga intresset
inte kräver mer än att handlingen skall kunna få återges utan upphovsmannens
samtycke. Däremot finns i fråga om dessa handlingar enligt
utredningen inte någon anledning att begränsa upphovsmannens
ideella rätt, dvs. hans rätt att bli angiven i förbindelse med verket eller
att ingripa när verket utsatts för kränkande behandling. Huvudregeln
om att upphovsman inte har ensamrätt att förfoga över nu ifrågavarande
allmänna handlingar bör enligt promemorian tas upp i 24 §. I
denna bör också tas in undantagsbestämmelser som ger upphovsmannen
principiell förfoganderätt till vissa kategorier av handlingar. Utredningen
föreslår att till denna grupp hänförs 1) officiella kartor, 2) tekniska
förebilder, 3) verk som är avsett för undervisning, 4) verk som
utgör resultat av vetenskaplig forskning, 5) verk som genom myndighets
försorg tillhandahålls allmänheten i samband med affärsverksamhet,
6) verk som utan upphovsmannens samtycke har tagits in i allmän
handling, 7) verk som har ingivits för godkännande eller antagande av
myndighet, samt 8) verk som har åberopats som bevis m. m. Vidare
föreslås vissa regler om utlämning enligt 2 kap. TF av denna grupp av
handlingar samt om rätten att utan upphovsmannens samtycke återge
verk som innefattats i sådan allmän handling. Enligt utredningen bör
de i 24 § föreslagna reglerna också gälla i fråga om verk som innefattats
i muntliga anföranden inför myndighet m. m. Någon ändring av 1
kap. 8 § TF är enligt promemorian inte nödvändig. En ledamot av utredningsgruppen
har i fråga om 24 § URL redovisat en avvikande uppfattning,
som skall beröras närmare i det följande.

4.4.2 Allmänna synpunkter

Sedan lång tid tillbaka bygger vår lagstiftning på detta område på
principen att allmänna handlingar som upprättats hos myndighet inte
är föremål för upphovsrätt. Denna princip slogs på nytt fast vid genomförandet
av URL år 1960. Någon anledning att nu ompröva detta
principiella ställningstagande föreligger inte. Det utredningsarbete som
har bedrivits på senare år har enbart syftat till att undersöka vilka slag
av allmänna handlingar som bör undantas från den nyss angivna huvudregeln.
Redan nu gäller undantag för vissa kartor. Som påpekades
under tillkomsten av URL har emellertid den offentliga verksamhetens
expansion medfört ett ökat behov av upphovsrättsligt skydd för
vissa slag av upprättade allmänna handlingar. Hit hör t. ex. läroböcker,
författningskommentarer, kataloger och liknande produkter, som framställts
i den offentliga verksamheten i former och på villkor som liknar
privat företagsamhet. Oavsett om dessa produkter framställs inom den
allmänna eller den enskilda sektorn föreligger här ett behov av skydd
mot obehörigt utnyttjande, framför allt i form av förbud mot eftertryck.
Behovet av upphovsrättsligt skydd för offentliga förlagsproduk -

LU 1973:15

ter har gjort sig särskilt starkt gällande på läroboksområdet. Det är
uppenbart att det kan medföra svårigheter att anskaffa kvalificerade
läroboksförfattare för den statliga förlagsverksamheten, om dessa går
miste om det upphovsrättliga skydd som de åtnjuter vid utgivning av
läroböcker från privatägda förlag. Men också i fråga om andra handlingar
som tillkommer i framför allt den affärsmässigt bedrivna offentliga
verksamheten finns ett behov av upphovsrättsligt skydd. Som
exempel kan nämnas konstruktionsritningar som utarbetats i de affärsdrivande
verken.

Svenska bokförläggareföreningens farhågor för att en utvidgning av
det upphovsrättsliga skyddet skall leda till en monopolisering av förlagsverksamheten
på vissa områden anser jag obefogade. Vad det här gäller
är bara att ge den statliga utgivningen möjligheter att såvitt gäller det
upphovsrättsliga skyddet arbeta under samma villkor som den enskilda
verksamheten genom att förhindra ett obehörigt utnyttjande av dess
alster.

I enlighet med vad som uttalades vid URL:s tillkomst bör emellertid
det upphovsrättsliga skyddet av offentliga handlingar inte utsträckas
utöver vad som är absolut nödvändigt. När det gäller de handlingar
som är i behov av ett upphovsrättsligt skydd måste vidare lagstiftningen
utformas på ett sådant sätt att den inte inkräktar på de genom TF
skyddade intressena av en fri samhällsdebatt och en allsidig samhällsinformation.
Rätten att ta del av allmänna handlingar får därför inte
påverkas av att en handling är föremål för upphovsrättsligt skydd. Det
är främst ett obehörigt kommersiellt utnyttjande av handlingarna som
skall förhindras.

En utgångspunkt vid utformningen av nya regler om upphovsrätt till
allmänna handlingar bör vara att det görs en åtskillnad mellan handlingar
som i princip skall vara helt uteslutna från upphovsrättsligt skydd
och sådana handlingar, till vilka upphovsrätt i större eller mindre omfattning
skall kunna göras gällande.

Innan jag närmare behandlar frågan till vilka av dessa huvudgrupper
olika slag av allmänna handlingar bör hänföras vill jag emellertid beröra
en fråga av principiell betydelse. Offentlighetskommitténs förslag innebär
som nämnts att hos myndighet upprättade handlingar som huvudregel
helt utesluts från upphovsrätt men att undantag görs för vissa av
de tidigare berörda statliga eller kommunala förlagsprodukterna. En
konsekvens av den föreslagna regleringen är att upphovsmannen i fråga
om sådana hos myndighet upprättade handlingar som omfattas av huvudregeln
går miste inte bara om rätten att förfoga över verket utan
också om den ideella rätten, dvs. rätten att bli angiven som upphovsman
till verket och åtnjuta skydd mot att verket ändras eller återges på ett
sätt som är kränkande för upphovsmannen. Detta förhållande har kriti -

LU 1973:15

serats av flera remissinstanser, bl. a. justitiekanslern och de juridiska fakulteterna.

Även jag anser att upphovsmannens ideella rätt bör skyddas så långt
det är möjligt. För upphovsmannen till ett verk, som i och för sig är av
det slaget att det bör kunna återges fritt, t. ex. en utredning eller en
upplysningsskrift, kan det många gånger vara ett betydelsefullt intresse
att hans namn anges i samband med att verket återges. Detta gäller i synnerhet
när sådana upphovsmän som är ekonomiskt beroende av sin skapande
verksamhet, t. ex. free-lance journalister, anlitas i offentlig verksamhet.
Även om upphovsmannen inte kan motsätta sig att verket återges,
har han ett berättigat intresse av att detta inte sker på ett felaktigt
eller förvanskat sätt.

Som har påpekats under remissbehandlingen torde Bernkonventionen
inte medge att upphovsrätten helt utesluts beträffande alla de verk som
här är i fråga. De handlingar som enligt Bernkonventionen kan helt uteslutas
från upphovsrättsligt skydd är ”officiella texter på lagstiftningens,
förvaltningens och rättsskipningens område”. Det är nämligen överlämnat
åt unionsländerna att själva bestämma vilket skydd som skall tillkomma
sådana handlingar (art. 2.4.) vilket får anses innebära att de kan
bestämma att något skydd över huvud inte skall tillkomma sådana handlingar.
Möjligheterna att inskränka upphovsrätten till andra hos myndighet
upprättade handlingar regleras i art. 9.2. Enligt denna bestämmelse
kan unionsländerna tillåta att litterära eller konstnärliga verk mångfaldigas
i vissa särskilda fall, om mångfaldigandet inte gör intrång i det
normala utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräktar på
upphovsmannens legitima intressen.

Enligt min mening medger konventionen att författningar samt beslut
och yttranden av myndighet helt utesluts från upphovsrättsligt skydd.
När det gäller myndighets yttranden kan det visserligen vara något tveksamt,
om dessa faller in under art. 2.4., men utformningen av bestämmelsen
ger dock enligt min mening utrymme för en sådan tolkning.
I fråga om andra hos myndighet upprättade handlingar torde bestämmelsen
i art. 9.2. innebära att i varje fall upphovsmannens ideella rätt skall
bevaras. Från tryckfrihetsrättsliga synpunkter är det inte nödvändigt att
intrång kan ske i denna rätt. Vad som är påkallat för att en fri samhällsdebatt
och en allsidig samhällsinformation skall säkerställas är att
allmänna handlingar i så stor utsträckning som möjligt kan återges utan
upphovsmannens samtycke.

Jag delar sålunda den i promemorian uttalade uppfattningen att bara
vissa handlingar av stats- eller förvaltningsrättslig karaktär, nämligen
författningar samt beslut och yttranden av myndighet, bör vara helt uteslutna
från upphovsrätt. För dessa slag av handlingar torde frågan om
den ideella rätten i regel sakna betydelse. För övriga hos myndighet

LU 1973:15

upprättade handlingar bör gälla att upphovsmannen är bevarad vid sin
ideella rätt. Vissa sådana handlingar bör emellertid ha ett mera långtgående
upphovsrättsligt skydd. Till denna fråga återkommer jag i det
följande (avsnitt 4.4.4).

4.4.3 Författningar, beslut m. m.

I enlighet med vad jag nyss har anfört bör vissa handlingar av speciell
stats- eller förvaltningsrättslig karaktär helt uteslutas från upphovsrätt
och bestämmelser om detta tas in i 9 § URL. Beträffande dessa verk
talar främst starka tryckfrihetsrättsliga skäl för att de tas undan från upphovsrättsligt
skydd. Härför talar emellertid också vissa rent upphovsrättsliga
skäl. Som uttalas i auktorrättskommitténs betänkande (SOU
1956: 25 s. 166) utgör en lag, en dom, ett beslut eller annat yttrande av
offentligt organ visserligen resultatet av en författande verksamhet, vilken
i och för sig kan grunda upphovsrätt. I och med den stats- eller förvaltningsrättsliga
akt varigenom texten blivit en lag, en dom osv. måste
emellertid ett aktstycke av annan rättslig valör anses ha tillkommit än de
litterära arbetsprodukter som är föremål för upphovsrätt. Som jag nyss
förordat bör därför författningar samt beslut och yttranden av myndighet
inte vara föremål för upphovsrätt. Jag delar också utredningens uppfattning
att bestämmelsen bör vara tillämplig också på utländska författningar
och beslut som fattats av utländska myndigheter. I fråga om
utländska myndigheters yttranden talar som utredningen anfört vissa
skäl för att de ges upphovsrättsligt skydd i Sverige. I många länder är
sådana yttranden skyddade och enligt utredningen torde något större behov
av att här medge fritt eftertryck inte föreligga. Jag är beredd att
godta denna ståndpunkt och förordar således att dessa yttranden ges
skydd i Sverige.

I fråga om översättningar gäller som allmän upphovsrättslig princip
att den som har översatt ett verk har upphovsrätt till verket i denna
gestalt (4 § URL). Av den föreslagna huvudregeln i 9 § följer emellertid
att översättningar, som ingår i en författning eller i beslut eller yttrande
av myndighet, inte är föremål för upphovsrätt. Exempelvis får översättning
av en internationell konvention återges fritt om den har tagits in
i en proposition. I andra fall skulle, om inte annat sägs, den som översatt
en författning, en dom etc. ha upphovsrätt till det översatta verket
trots att originalet inte är skyddat. I likhet med vad som förordas i promemorian
bör emellertid officiella översättningar av både svenska och
utländska texter till författningar och myndigheters beslut liksom offU
cielia översättningar av svenska myndigheters yttranden vara uteslutna
från skydd. Med officiella översättningar avses sådana översättningar
som har upprättats inom en myndighet.

Sammanfattningsvis innebär den av mig föreslagna huvudregeln i 9 §
att från upphovsrätt helt undantas författningar samt beslut av in- och

LU 1973:15

utländska myndigheter samt yttranden av svenska myndigheter. Från
skydd undantas vidare officiella översättningar av sådana handlingar.

Emellertid kan det i vissa mycket speciella fall förekomma att i författningar
eller beslut eller yttranden av myndigheter ingår verk, som
framstår som en självständig litterär eller konstnärlig arbetsprodukt och
ger uttryck för sin upphovsmans individualitet. Som exempel kan nämnas
att i ett betänkande läggs fram förslag till tonsatta eller inte tonsatta
psalmer. Hit hör också det av offentlighetskommittén nämnda
fallet att alster av bildkonst ingår i en upprättad allmän handling, t. ex.
ett betänkande.

Enligt min mening kan man inte helt bortse från de upphovsrättsliga
intressen som kan föreligga i fråga om de verk som jag nu har berört.
Det förtjänar därför att övervägas att ge ett visst upphovsrättsligt skydd
i dessa fall. Självfallet måste därvid beaktas att särskilt tryckfrihetens
och den allmänna debattens intressen tillgodoses. De kategorier av verk
där skydd kan komma i fråga är enligt min uppfattning alster av bildkonst,
musikaliska verk och diktverk. Därutöver kan av andra skäl
övervägas att i detta sammanhang ge skydd också åt officiella kartor.

Upphovsrätten till ett verk innebär bl. a. att upphovsmannen har
uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar
därav och genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Ett införande
av en oinskränkt ensamrätt när det gäller de nyss nämnda slagen av
verk som ingår i författning eller myndighets beslut eller yttrande skulle
innebära väsentliga inskränkningar i andras möjligheter att utnyttja
verket. Detta gäller såväl allmänhetens som — i fall myndigheten inte
själv innehar upphovsrätten — myndighets hantering av det skyddade
materialet.

Upphovsrätten är visserligen inskränkt genom vissa generella bestämmelser
i 2 kap. URL som tillkommit främst av hänsyn till allmänna intressen.
Sålunda får i viss omfattning citat göras ur offentliggjort verk,
konstverk återges i kritisk eller vetenskaplig framställning eller avbildas
i tidning i samband med redogörelse för dagshändelser och mindre
verk eller mindre delar av verk tas in i samlingsverk till bruk vid gudstjänst
eller undervisning. Ensamrätten till offentligt framförande är
också inskränkt bl. a. så att sådant framförande alltid får ske vid gudstjänst
eller undervisning. Vidare föreligger generell rätt att referera innehållet
i skyddat verk.

Vad angår de officiella kartorna omfattas stora grupper av upphovsrätt
redan nu och skall skyddas också enligt mitt förslag till 9 §. Några
särskilda inskränkningar i det upphovsrättsliga skyddet utöver vad som
följer av de nämnda reglerna i 2 kap. har hittills inte ansetts erforderliga
och kan inte heller anses påkallade i fortsättningen för officiella
kartor.

LU 1973:15

När det gäller andra typer av verk som enligt mitt förslag skall ges
skydd i 9 § är emellertid enligt min mening de nyss angivna inskränkningarna
inte tillräckliga för att tillgodose behovet av att kunna återge
verken. Som exempel kan nämnas att en myndighet som avgett ett yttrande
i vilket ett alster av bildkonst ingår, måste ha möjlighet att förfoga
över materialet för fortsatt bearbetning av ämnesområdet eller
för att ge ut en ny upplaga av yttrandet. Ett annat exempel föreligger
när psalmförslag eller musikaliskt verk, som omfattas av en författning,
skall tas in i ett samlingsverk till bruk vid gudstjänst. I detta fall finns
visserligen möjlighet att använda regeln i 16 § URL enligt vilken mindre
delar av verk eller sådant verk av ringa omfång mot ersättning får
tas in i sådant samlingsverk. En karenstid om fem år från utgivningen
gäller emellertid och härigenom föreligger i realiteten ett hinder för det
allmänna intresset av att kunna utnyttja ifrågavarande verk.

Ett sätt att lösa nämnda och närliggande problem är att införa en
tvångslicens, dvs. ge envar rätt att mot ersättning utnyttja verken. Frågan
om sådan licens avseende utnyttjande av verk som skapats av myndighet
diskuterades från delvis andra utgångspunkter av offentlighetskommittén.
Denna ville emellertid inte förorda något sådant system främst därför
att det skulle innebära ett större ingrepp i skyddet för upphovsmännen
än vad som kunde anses nödvändigt för att tillgodose tryckfrihetens
krav. Bl. a. anfördes att en handling kunde ha blivit tillgänglig enligt
TF:s regler vid en tidpunkt då upphovsmannen ännu inte betraktade den
som färdig för publicering. Det ansågs inte rimligt att den då skulle få
bringas till offentligheten genom en tidigare publicering på grund av
tvångslicens.

Enligt min uppfattning är det synnerligen viktigt att tillräckliga möjligheter
verkligen finns att för olika ändamål nyttja de alster av bildkonst,
musikaliska verk och diktverk som föreslås få skydd enligt undantagsbestämmelserna
i 9 §. Vad upphovsmännens intressen kräver är
främst att ersättning utgår vid sådant nyttjande. Denna avvägning mellan
allmänna och enskilda intressen kan enligt min mening tillgodoses
genom en tvångslicensregel så att envar utan upphovsmannens samtycke
men mot ersättning får återge de verk av ifrågavarande slag som är
skyddade enligt 9 §. Någon särskild karenstid av det slag som gäller enligt
16 § URL är enligt min mening inte nödvändig eller lämplig. De
skäl mot en tvångslicens som offentlighetskommittén anfört saknar i
stort sett relevans i detta sammanhang, eftersom det här väsentligen
gäller verk som upphovsmannen redan har ansett färdiga för publicering.
Jag vill därför förorda en regel om att alster av bildkonst, musikaliska
verk och diktverk som är skyddade i 9 § i princip får återges utan
upphovsmannens samtycke och att upphovsmannen ges rätt till ersättning
för sådant återgivande. Tvist om ersättningen bör liksom t. ex. tvist

LU 1973:15

om ersättning enligt 14 § andra stycket avgöras av domstol. Forumbestämmelsen
i 58 § URL bör gälla även sådana mål. Vid återgivande bör
upphovsmannen vara tillförsäkrad samma ideella rättigheter som vid fria
återgivanden enligt 2 kap. URL.

I vissa fall är det emellertid inte rimligt att ersättning skall utgå för det
fria återgivandet. En sådan situation föreligger när myndighet återger
verket som ett led i sin verksamhet. I den mån fråga inte är om ett kommersiellt
utnyttjande av verket utan om användning av detta i samband
med myndighetsutövning bör ersättning inte utgå. Eftersom det kan
vara olika myndigheter som har att ta del i bearbetningen av samma
material bör regeln gälla sådan användning hos myndigheter över huvud
taget och inte bara nyttjande hos t. ex. den som ursprungligen avgett
det yttrande vari verket innefattas. Rätten till återgivning som avses här
bör däremot begränsas till myndigheter och inte tillkomma t. ex. enskilda
organisationer. Med hänsyn till det anförda vill jag föreslå att återgivande
utan ersättning skall få ske i samband med myndighets verksamhet.
Det förutsätts att denna användning begränsas till myndighetens offentligrättsliga
verksamhet och inte sker i affärssyfte.

För verk som får skydd i 9 § kan i vissa situationer både möjligheten
att fritt nyttja verket enligt 2 kap. URL och rätten att mot ersättning
fritt återge det framstå som otillräckliga med hänsyn till den allmänna
debattens intressen. Det kan ifrågasättas om inte särskilda möjligheter
bör finnas att utan ersättning återge verken i debatt- och informationssyfte.
Jag vill i sammanhanget framhålla att man i nuvarande 24 § för
en viss kategori av inkomna allmänna handlingar har en särreglering
som avser att tillgodose dessa intressen. Enligt bestämmelsen får utlåtanden,
som bevis åberopade handlingar och dylikt i viss omfattning
återges i redogörelse för mål eller ärende. I vad angår författningar
samt beslut och yttranden av myndighet föreligger självfallet ett betydande
allmänt debattintresse. För att tillgodose detta intresse vill jag
förorda att från skyddsbestämmelsen i 9 § URL, såvitt angår alster av
bildkonst, musikaliska verk och diktverk, efter mönster av den nämnda
regeln i 24 § görs det undantaget att skyddat verk får återges utan ersättning
i samband med redogörelse för mål eller ärende vari det förekommit.
Liksom enligt den nuvarande regeln i 24 § bör den begränsningen
gälla att återgivandet får ske endast i den omfattning som betingas av
ändamålet med redogörelsen.

4.4.4 Allmänna handlingar som inte är av stats- eller förvaltningsrättslig
karaktär

Frågan om upphovsrätt till allmän handling som inte utgör författning,
beslut och yttrande av myndighet bör, som tidigare anförts, regleras
inom ramen för 24 § URL. Som framgått av redogörelsen för offent -

LU 1973:15

lighetskommitténs betänkande och departementspromemorian har olika
meningar yppats om hur denna reglering bäst bör ordnas från lagteknisk
synpunkt. För egen del vill jag i denna fråga anföra följande.

Inkomna allmänna handlingar är som huvudregel föremål för upphovsrätt.
Vissa undantag härifrån föreskrivs emellertid i 24 § URL. Enligt
denna får vad som muntligen eller skriftligen anförs inför myndighet
eller i statlig eller kommunal representation eller vid offentlig överläggning
om allmänna angelägenheter återges utan upphovsmannens samtycke.
I fråga om utlåtanden, såsom bevis åberopade skrifter o. d. föreskrivs
emellertid att de får återges bara i samband med redogörelse för
mål eller ärende i vilka de förekommit och i den omfattning som betingas
av ändamålet med redogörelsen. Upphovsmannen äger vidare ensam
rätt att ge ut samling av sina anföranden.

Någon kritik mot dessa regler har såvitt känt inte framförts. Offentlighetskommitténs
förslag att reglerna skall behållas i oförändrat skick
har inte mött erinringar vid remissbehandlingen. Vad angår det i departementspromemorian
särskilt berörda fallet angående verk som har getts
in för godkännande eller antagande av myndighet får sådant verk anses
skyddat redan enligt gällande rätt. Jag anser därför för egen del att någon
ändring av bestämmelserna inte är påkallad.

Till de nu nämnda reglerna i 24 § bör lämpligen fogas de bestämmelser
som krävs i fråga om andra hos myndighet upprättade handlingar
än dem som avses i den föreslagna 9 §. I enlighet med vad jag tidigare
har anfört (avsnitt 4.4.2) bör i fråga om dessa handlingar som huvudprincip
gälla att de skall anses vara föremål för upphovsrätt men att de
utan hinder därav får återges utan upphovsmannens samtycke.

Vid sådant återgivande skall som förut nämnts upphovsmannens
ideella rätt enligt 3 § iakttas, dvs. hans namn skall anges i den omfattning
och på det sätt som god sed kräver och verket får inte ändras
eller göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för
upphovsmannen. Det säger sig självt att god sed i fråga om sådana
handlingar som det här gäller inte alltid kräver att namnet på upphovsmannen
anges. Framhållas bör att den ideella rätten inte kan överlåtas.
Den kan däremot enligt 3 § tredje stycket efterges såvitt gäller en till
art och omfattning begränsad användning av verket, t. ex. en viss upplaga
(jämför prop. 1960: 17 s. 72). Vidare bör märkas att reglerna i 26 §
om vissa särskilda ideella rättigheter vid återgivande enligt 2 kap. URL
blir tillämpliga. Enligt dessa regler gäller att källan skall nämnas i den
omfattning och på det sätt som god sed kräver och att verket inte utan
upphovsmannens samtycke får ändras i vidare mån än som krävs för den
medgivna användningen. Dessa rättigheter kan fritt överlåtas och efterges.

Som framgått av vad jag tidigare anfört föreligger det i fråga om
vissa upprättade allmänna handlingar ett behov av ett mera omfattande

LU 1973:15

upphovsrättsligt skydd än som skulle följa av den nyss förordade huvudregeln.
Från huvudregeln bör därför undantag göras för de kategorier
av verk beträffande vilka ett fullständigare upphovsrättsligt
skydd är påkallat.

I departementspromemorian förordas i överensstämmelse med vad
offentlighetskommittén föreslagit att man genom en uppräkning i lagtexten
anger vilka grupper av verk som inte skall få återges fritt. Flertalet
av de remissinstanser som har yttrat sig över offentlighetskommitténs
förslag ansluter sig också till denna principiella uppfattning.
Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet förordar emellertid att
man skall ange de skyddade kategorierna genom en allmän formel av
innehåll att upprättade allmänna handlingar inte får återges utan upphovsmannens
samtycke, där återgivandet uppenbarligen sker i annat
syfte än att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Eftersom huvudregeln för upprättade allmänna handlingar är att de
får återges fritt, är det enligt min mening inte minst av tryckfrihetsrättsliga
skäl viktigt att undantagen från huvudregeln anges klart och
otvetydigt. Detta låter sig knappast göra genom en allmän formel. Jag
anser därför att i lagtexten direkt bör anges vilka slag av verk som är
föremål för skydd. Detta ligger även i linje med riksdagens uttalanden
om skyddet för upprättade allmänna handlingar under förarbetena till
1960 års lagstiftning.

Sammanfattningsvis innebär förslaget i fråga om andra hos svensk
myndighet upprättade handlingar än författningar, beslut eller yttranden
av myndighet, att upphovsmannens ideella rätt till verket bevaras men
att handling, vari verket ingår, får återges fritt, dock med följande undantag.
Officiella kartor, tekniska förebilder, verk som är avsedda för
undervisning eller utgör resultat av vetenskaplig forskning, alster av
bildkonst, musikaliska verk, diktverk och verk, varav exemplar tillhandahålls
i samband med affärsverksamhet, skall vara föremål för upphovsrätt
även när de utgör eller ingår i allmän handling som upprättats
hos myndighet. Sådana verk får således inte återges eller mångfaldigas
utan upphovsmannens samtycke i vidare mån än som följer av
de nu gällande bestämmelserna i 2 kap. URL. De nu förordade reglerna
i fråga om upprättade allmänna handlingar bör tas upp i 24 § URL.
De nuvarande reglerna i denna paragraf om inkomna allmänna handlingar
bör behållas oförändrade.

4.4.5 Närstående rättigheter m. m. och rätt till fotografisk bild
I promemorian förordas att vad som har föreslagits i fråga om upphovsrättsliga
verk skall äga motsvarande tillämpning på vissa upphovs -

LU 1973:15

rätten närstående rättigheter m. m. enligt 5 kap. URL och på fotografisk
bild. Med hänsyn till att mekanisk eller elektrisk upptagning kan
vara att anse som allmän handling bör enligt promemorian en hänvisning
till 9 och 24 §§ URL införas i bestämmelserna i 5 kap. URL om
utövande konstnärers, fonogramframställares och radio- eller televisionsföretags
rättigheter. Vidare föreslås i promemorian att en motsvarande
hänvisning skall göras i 49 § URL beträffande rätt till katalog, tabell
eller annat dylikt arbete samt i 12 § FotoL beträffande fotografisk
bild.

En genomgående princip i fråga om de s. k. närstående rättigheterna
är att sådana förfaranden är tillåtna som är medgivna när det gäller
upphovsrättsligt skyddade verk. Det är sålunda tillåtet att t. ex. kopiera
en grammofonskiva, en radioutsändning eller en inspelning av en utövande
konstnärs framförande av ett verk om motsvarande förfarande
beträffande ett upphovsrättsligt skyddat verk skulle vara fritt (jfr SOU
1956: 25 s. 381 och 389). Enligt min mening bör denna princip göras
tillämplig även när det gäller förfoganden över inspelning som är att
anse som allmän handling. Jag biträder därför i princip promemorians
förslag att hänvisning till de för allmänna handlingar föreslagna reglerna
i URL görs i bestämmelserna om utövande konstnärers, fonogramframställares
och radio- och televisionsföretags rätt, dvs. i 45, 46 och
48 §§ URL. Hänvisning till 9 och 24 §§ bör dessutom göras i 47 §.
Enligt denna har den som framställt en grammofonskiva eller annan
anordning, på vilken ljud upptagits, och den utövande konstnär, vars
framförande upptagits på anordningen, rätt till ersättning när skivan
eller anordningen används i ljudradio- eller televisionsutsändning. I
förarbetena till lagrummet nämns att rätt till ersättning inte bör föreligga
om utsändningen sker under sådana förhållanden att det är fritt
att därvid återge upphovsrättsligt skyddat verk (prop. 1960:17 s. 150).
I enlighet härmed har från ersättningsrätt undantagits fall när utsändningen
är att anse som citat (14 § första stycket), när den sker under
sådana förhållanden att motsvarande offentliga framförande är fritt
(20 §) och när den avser återgivande av korta avsnitt i samband med
redogörelse för dagshändelse (21 §). Enligt min uppfattning är det rimligt
att ersättning inte heller skall utgå när utsändning avser inspelning
som enligt de i URL föreslagna reglerna för allmänna handlingar inte
alls är skyddad eller där skyddet är inskränkt så att den får återges
fritt. I 47 § bör därför tas in en bestämmelse om att vad i 9 och 24 §§
sägs skall äga motsvarande tillämpning.

4.4.8 Förhållandet till TF

I 1 kap. 1 § TF föreskrivs att det skall stå varje svensk medborgare
fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som är meddelade i TF

LU 1973:15

till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina
tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Enligt 2 kap. 1 § TF
skall varje svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna handlingar
med de inskränkningar som föreskrivs i den s. k. sekretesslagen. Allmänna
handlingar är enligt 2 kap. 2 § första stycket TF alla hos statseller
kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de inkommit
till myndigheten eller blivit upprättade där. Detta gäller också kartor,
ritningar och bilder.

I 1 kap. 8 § andra stycket TF finns ett förbehåll om den rätt som
tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk eller framställare
av fotografisk bild och om förbud att återge litterärt eller
konstnärligt verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen;
härom ”gälle vad i lag är stadgat”.

Offentlighetskommittén betonar att det är självklart att upphovsmannen,
sedan hans verk blivit allmän handling, inte kan bestämma över
verket på det sättet att han inskränker den grundlagsenliga rätten att ta
del av handlingen. Kommittén uttalar att bestämmelsen i 1 kap. 8 § TF
i samband med tillkomsten av URL blev omarbetad så, att den i detta
hänseende inte är otvetydig. Enligt kommittén bör bestämmelsen förtydligas
och i väsentlig överensstämmelse med vad som gällde före
URL:s tillkomst ges det innehållet att rätten att i tryckt skrift offentliggöra
allmän handling genom lag får begränsas av hänsyn till upphovsmannens
eller framställarens rätt. En sådan justering skulle enligt kommittén
också innebära att en myndighet inte under hänvisning till URL
kan vägra att på begäran tillhandahålla avskrift av allmän handling.

I departementspromemorian förordas däremot att den ifrågavarande
bestämmelsen i 1 kap. 8 § TF t. v. lämnas orubbad, även om 9 och 24 §§
URL ändras i enlighet med vad utredningen föreslår.

För egen del vill jag först erinra om att 1 kap. 8 § andra stycket
TF före 1960 års ändring innehöll en hänvisning till vad i lag var
föreskrivet om den uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga litterära
och musikaliska verk eller verk av bildande konst som tillkom
upphovsmannen till sådant verk. I samband med 1960 års upphovsrättslagstiftning
fick bestämmelsen en mera generell lydelse. Avsikten härmed
angavs i förarbetena närmast vara att klargöra att vid mångfaldigande
även upphovsmannens ideella rätt skulle iakttas (prop. 1960:
17 s. 350). Med denna rätt sammanhänger enligt samma uttalande frågan
om förbudet i 51 § URL mot att återge verk på ett sätt som
kränker den andliga odlingens intressen. Också beträffande detta förbud
togs därför in ett förbehåll i 1 kap. 8 § TF.

Offentlighetskommitténs förslag innebär att det nuvarande generella
förbehållet i 1 kap. 8 § TF för upphovsmannens och fotografens rätt
uttryckligen anges gälla bara verk eller fotografi som innefattas i all -

LU 1973:15

män handling och inskränks till att bara avse rätten att offentliggöra verket
resp. fotografiet i tryckt skrift men däremot inte t. ex. rätten att utlämna
verk som innefattas i allmän handling. I departementspromemorian
uttalas att den grundläggande regeln i 1 kap. 1 § TF om rätten
att i tryckt skrift yttra tankar och åsikter samt meddela uppgifter och
underrättelser inte gör något undantag för det fall att det material som
skall tryckas omfattas av annans upphovsrätt. Eftersom tryckfriheten
får inskränkas bara genom regler i själva TF måste enligt promemorian
TF innehålla en hänvisning till URL och FotoL också beträffande rätten
till andra alster än sådana som innefattas i allmän handling.

Det är en grundläggande princip att den tryckfrihetsrättsliga lagstiftningen
inte griper in i gällande privaträttsliga regler eller rättsgrundsatser
(se prop. 1956:184 s. 16 och 1960:17 s. 93). Samtidigt gäller att
tryckfriheten får inskränkas bara genom regler som är meddelade i
själva TF. I denna infördes därför redan vid dess tillkomst en hänvisning
till allmän lag för att klargöra att upphovsrätten kan inskränka
tryckfriheten. Enligt min mening är det naturligt att förbehållet i TF
generellt hänvisar till den upphovsrättsliga lagstiftningen, dvs. URL
och FotoL, alltså även beträffande andra alster än sådana som innefattas
i allmän handling.

Den närmare avvägningen mellan tryckfrihetsrätt och upphovsrätt
bör göras i den upphovsrättsliga lagstiftningen. Denna får därvid självfallet
inte utformas så, att den inskränker den grundlagsenliga rätten
att ta del av allmän handling. Detta kräver att det i URL görs förbehåll
för denna rätt. Det bör alltså föreskrivas, att allmän handling
utan hinder av upphovsrätt alltid skall tillhandahållas i den ordning

2 kap. TF anger. Bestämmelsen bör avse alla slag av allmänna handlingar,
både sådana som omfattas av 9 § och sådana som avses i 24 §.
De hänvisningar till reglerna om upphovsrätt till allmänna handlingar,
som enligt vad jag nyss har sagt skall göras i 45, 46, 48 och 49 §§
URL samt 12 § FotoL, bör avse också denna bestämmelse som lämpligen
tas upp i en ny 24 a § i URL.

Genom den föreslagna 24 a § tillgodoses det tryckfrihetsrättsliga
intresset av att allmän handling alltid skall få tillhandahållas enligt TF.
Någon anledning finns då inte att av hänsyn till dessa intressen
begränsa upphovsmannens rätt i övrigt, dvs. att inskränka räckvidden
av förbehållet i 1 kap. 8 § TF till att bara avse offentliggörande i
tryckt skrift.

Offentlighetskommittén föreslår också att hänvisningen i 1 kap. 8 §
andra stycket TF inskränks på så sätt att 51 § URL inte omfattas av
densamma. Som skäl åberopar kommittén att det här är fråga om ingripande
från andra utgångspunkter än dem som har med yttrandefriheten
att göra och att det även utan något förbehåll i TF är klart att
sådant ingripande kan göras enligt lag. I promemorian förordas emel -

LU 1973:15

lertid att någon ändring inte görs i detta hänseende. För egen del ansluter
jag mig till denna uppfattning.

Offentlighetskommittén har anfört att också ljud- och bildupptagning
i vissa fall kan anses utgöra en allmän handling och därmed bli underkastad
TF:s reglering. Denna kan därför få betydelse även för vissa
rättighetsinnehavare som nämns i 5 kap. URL. I promemorian uttalas
att detta förhållande f. n. inte synes påkalla någon ändring av förbehållet
i 1 kap. 8 § TF.

Detta förbehåll avser enligt ordalagen bara den rätt som tillkommer
upphovsman till verk eller framställare av fotografisk bild men däremot
inte den rätt som tillkommer innehavare av närstående rättigheter eller
framställare av sådant alster som avses i 49 § URL. Reglerna i TF
om rätten till fri tillgång till allmänna handlingar etc. kolliderar sålunda
med vad som föreskrivs i URL om de befogenheter som tillkommer
de nämnda rättighetsinnehavarna. Till en del är emellertid kollisionen
praktiskt sett löst genom att inspelning resp. alster som avses
i 49 §, som framställts hos myndighet, enligt de av mig föreslagna hänvisningarna
till de nya bestämmelserna i 9, 24 och 24 a §§ URL i princip
får återges fritt och skall utlämnas enligt reglerna i 2 kap. TF.
Kollisionen blir aktuell bara i de fall då inspelningen resp. alstret inte
får återges fritt. Vad beträffar alster som avses i 49 § vill jag framhålla
att dessa i dag i princip alltid skyddas även när de har framställts hos
myndighet, eftersom 49 § inte innehåller någon inskränkning i framställarens
rätt av hänsyn till allmänna intressen. Något särskilt förbehåll
i TF av hänsyn härtill har hittills inte ansetts nödvändigt. På grund av
vad jag nu anfört och med hänsyn till frågans ringa praktiska betydelse
anser jag i likhet med utredningen att de förhållanden som jag här har
berört inte f. n. påkallar någon ändring i TF.

Föredragande statsrådets specialmotivering till 24 a § URL

I denna paragraf föreskrivs att allmän handling utan hinder av upphovsrätt
skall tillhandahållas i den ordning 2 kap. TF anger.

Sättet för tillhandahållande av allmän handling regleras främst i 2 kap.

8 § TF. Enligt denna bestämmelse skall allmän handling, som inte skall
hållas hemlig, på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas
den som för läsning eller avskrivning på stället vill ta del
därav. Han äger också mot fastställd avgift få avskrift av handlingen.
Skyldighet att tillhandahålla handling på stället skall dock inte föreligga
om betydande hinder därför möter.

Regeln i 24 a § äger tillämpning både på allmänna handlingar som
omfattas av 9 § och på sådana som omfattas av 24 §. Genom en hänvisning
i 49 § URL har den också gjorts tillämplig på handling som
innehåller katalog, tabell eller annat dylikt arbete. När det gäller tilllämpningen
av 24 a § på handlingar i egentlig mening torde den inte

3 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 15

LU 1973: 15

kräva några kommentarer utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen.

Som har anförts i den allmänna motiveringen är bestämmelsen tilllämplig
också på inspelningar som är att anse som allmänna handlingar.
Frågan uppkommer då på vilket sätt inspelningarna i enlighet med bestämmelserna
i 2 kap. TF skall tillhandahållas allmänheten. Problemet
kan ha stor praktisk betydelse t. ex. när det gäller Svenskt visarkivs
eller Dramatiska institutets inspelningar av t. ex. musikaliska eller dramatiska
verk. De sätt på vilka en inspelning av sådana allmänna handlingar
kan tillhandahållas enligt 2 kap. TF torde vara uppspelning på stället
samt framställning och utlämnande av kopia. I fråga om uppspelning —
som närmast torde vara att anse som offentligt framförande — innebär
24 a § bara en inskränkning i verkets upphovsmans ensamrätt att förfoga
över verket. Offentligt framförande av en inspelning på annat sätt
än genom radio- och televisionssändning är nämligen enligt URL inte
underkastat den utövande konstnärens eller framställarens bestämmande.
I fråga om kopiering av inspelningar har i princip den utövande konstnären,
den som framställt inspelningen och — om inspelningen skett
från en radio- eller televisionsutsändning — sändarföretaget rätt att förbjuda
kopiering. Sådan rätt tillkommer i princip också upphovsmannen
till det inspelade verket. Genom att 24 a § görs tillämplig också på utövande
konstnärer m. fl. innehavare av s. k. närstående rättigheter, kommer
bestämmelserna om dessa konstnärers rättigheter inte att utgöra
hinder mot att inspelningar kopieras för att tillhandahållas i enlighet med
bestämmelserna i 2 kap. TF.

Utskottet

I propositionen läggs fram förslag att riksdagen skall godkänna den
i Paris år 1971 reviderade Bernkonventionen för skydd av litterära och
konstnärliga verk och den vid samma tillfälle reviderade Världskonventionen
om upphovsrätt. Vidare läggs fram förslag till lag om ändring
i lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
(upphovsrättslagen, URL) och i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk
bild {fotografilagen, FotoL). Den nya lagstiftningen föranleds dels
av tillträdet till Paristexten av Bernkonventionen, dels av att nya regler
ansetts erforderliga beträffande upphovsrätt till allmänna handlingar.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll i övrigt hänvisar utskottet
till den kortfattade redogörelse som intagits i det föregående
(s. 1).

I det följande behandlar utskottet de delar av propositionen som berörts
i motioner eller som eljest tilldragit sig utskottets särskilda uppmärksamhet.

LU 1973:15

Ratifikations frågan

I propositionen föreslås att Sverige ratificerar Paristexten av Bemkonventionen,
däri inbegripet bihanget rörande u-ländema, och den
i Paris år 1971 reviderade Världskonventionen om upphovsrätt jämte
tilläggsprotokoll.

I sina materiellrättsliga delar (art. 1—20) är Paristexten som ovan
nämnts (se s. 15) identisk med den text som antogs vid en revisionskonferens
i Stockholm år 1967. Ifrågavarande textavsnitt har ursprungligen
utarbetats av Sverige såsom värdnation för Stockholmskonferensen. Att
dessa bestämmelser nu kommer att träda i kraft inom Bemunionen överensstämmer
således med tidigare svenska strävanden. Också i fråga om
bihanget rörande u-länder har i viss mån ett ställningstagande från
svensk sida tidigare skett genom den av Sverige år 1969 avgivna särskilda
förklaringen angående Stockholmstextens u-landsbihang (UU 1969:
12). Även med avseende på de nya konventionstextemas innehåll i övrigt
finner utskottet det önskvärt att Sverige ansluter sig till ifrågavarande
internationella överenskommelser. Utskottet tillstyrker därför bifall
till det i propositionen framlagda förslaget om att riksdagen godkänner
dessa överenskommelser.

Lagstiftning som föranleds av art. 1—20 i Paristexten

Ett svenskt tillträde till de materiella bestämmelserna i Paristexten
av Bemkonventionen kräver att vissa av bestämmelserna i den upphovsrättsliga
lagstiftningen, som f. n. bygger på 1948 års Brysseltext av Bemkonventionen,
anpassas till de nya konventionsbestämmelsema. De erforderliga
ändringarna är emellertid av begränsad omfattning, bl. a. på
grund av att den upphovsrättsliga lagstiftningen i Sverige i jämförelse
med förhållandet i många andra konventionsländer är mycket modem.

Mot de framlagda lagförslagen i denna del har motionsledes ej framförts
annan erinran än yrkandet i motionen 1973: 1680 (motionsyrkande
3) om viss redaktionell jämkning av 22 § första stycket 3. FotoL. Denna
bestämmelse — som utgör en parallell till 60 § första stycket 5. URL
— reglerar FotoL:s tillämplighet på fotografisk bild, som infogats i här
belägen byggnad eller på annat sätt är fast förenad med marken. Motionären
finner den i lagförslaget använda lokutionen ”på annat sätt fast
förenad med marken” vara svår för tanken att transformera till verkligheten.
Enligt specialmotiveringen till lagrummet (se prop. s. 176)
åsyftar bestämmelsen fotografisk bild, som infogats i här belägen byggnad
eller annan med marken fast förenad anordning. Motionären finner
sistnämnda formulering vara att föredra och föreslår därför att lagtexten
erhåller motsvarande lydelse.

Enligt vad utskottet inhämtat har avfattningen av bestämmelsen påverkats
av att det utomlands i sällsynta fall lär ha förekommit att fotografisk
bild blivit fast förenad med marken utan hjälp av någon ”anord -

LU 1973:15

ning”. Även om sådana fall torde vara ytterst sällsynta har det ansetts
inte finnas något sakligt skäl för att utesluta dem från skydd enligt 22 §
FotoL.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla att den valda lagstiftningstekniken
på denna punkt överensstämmer med en grundsyn som kommit
till uttryck även på andra håll i den nu gällande upphovsrättsliga lagstiftningen.
Ett genomgående drag vid utformningen av 1960 års lagstiftning
på upphovsrättens område var en strävan att ge lagtexten en så
generell utformning att den inte snabbt skulle bli omodern på grund av
teknikens utveckling.

Inte desto mindre anser utskottet att den nu ifrågavarande bestämmelsen
skulle vinna på en omformulering i enlighet med motionärens
förslag. Det valda uttryckssättet torde också syfta längre än vad som
följer direkt av konventionstexten (se prop. s. 185). Den engelska textversionen
har på motsvarande ställe formuleringen ”incorporated in a
building or other structure located in a country of the Union” och den
franska textversionen ”faisant corps avec un immeuble situé dans un
pays de l’Union”. Enligt utskottets mening torde det vidare stå klart att
om undantagsvis en fotografisk bild är fast förenad direkt med marken,
bör tolkningsvis en sådan bild ändock anses falla under stadgandet i 22 §
första stycket 3. FotoL.

Med stöd av det anförda tillstyrker utskottet därför bifall till motionen
1973: 1680 i denna del.

Upphovsrätt till allmänna handlingar

Utskottet övergår härefter till behandling av propositionen i den del
som rör upphovsrätt till allmänna handlingar. Inledningsvis lämnas först
en allmän orientering om den genomförda samordningen mellan tryckfrihetsförordningen
(TF) och den föreslagna upphovsrättsliga lagstiftningen.
I två efterföljande avsnitt behandlas därefter de enskilda lagrum
som berörts i motionerna.

Tryckfriheten såsom den garanteras av TF har till syfte att säkerställa
ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Det skall stå varje
svensk medborgare fritt att — med iakttagande av de bestämmelser som
TF innehåller till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet — i tryckt
skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar
och meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst. TF
har ett särskilt ansvarssystem och är exklusivt tillämplig på sitt område.
TF:s dignitet av grundlag medför att i tvivelaktiga fall TF äger företräde
framför författningsbestämmelser av lägre statsrättslig valör.

Det är en grundläggande princip att den tryckfrihetsrättsliga lagstiftningen
inte griper in i gällande privaträttsliga regler eller rättsgrundsatser.
Samtidigt gäller att tryckfriheten får inskränkas bara genom regler
som är meddelade i själva TF.

LU 1973:15

I 1 kap. 8 § TF finns en generell hänvisning till den upphovsrättsliga
lagstiftningen för att klargöra att upphovsrätten kan inskränka tryckfriheten.
I fråga om andra verk än sådana som är allmänna handlingar
torde genom detta förbehåll en konflikt mellan TF:s principer och
URL:s bestämmelser vara undanröjd. Däremot består alltjämt en kollision
mellan TF:s och URL:s regelkomplex i det fall att en allmän handling
utgör litterärt eller konstnärligt verk. En närmare avvägning mellan
principerna om allmänna handlingars offentlighet och upphovsmannens
ensamrätt är i detta fall således nödvändig. Eftersom upphovsrätten med
hänsyn till sin privaträttsliga karaktär inte omedelbart inskränks av TF:s
bestämmelser, måste därvid det publicitetsintresse som ligger till grund
för TF:s stadgande om rätt att offentliggöra allmänna handlingar tillgodoses
genom särskilda regler i URL. Sådana regler finns f. n. i 9 §,
som gäller ”upprättade allmänna handlingar”, och 24 §, som i första
hand syftar på handlingar som har getts in till myndighet av enskilda
(”inkomna allmänna handlingar”).

Enligt de föreliggande lagförslagen skall förbehållet i 1 kap. 8 § TF
kvarstå oförändrat. Liksom tidigare skall den erforderliga närmare avvägningen
av förhållandet mellan upphovsrätt och tryckfrihet göras i 9
och 24 §§ URL. I det fall allmänna handlingar tillerkänns fullt upphovsrättsligt
skydd enligt särskilda bestämmelser i URL, återstår det att
reglera hur upphovsmannens ensamrätt skall förhålla sig till principen
om allmänna handlingars offentlighet.

Offentlighetsprincipen är fastslagen i 2 kap. 1 § TF. Det sägs där att
varje svensk medborgare har fri tillgång till allmänna handlingar och
att inskränkningar i denna rätt får gälla endast om det påkallas av vissa,
särskilt angivna skäl. Det fall då enligt de angivna grunderna allmänna
handlingar skall hållas hemliga måste noga anges i särskild lag. De undantag
som sålunda har gjorts från offentlighetsgrundsatsen finns upptagna
i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (SekrL).

I de nu framlagda lagförslagen har en bestämmelse, som skyddar rätten
att ta del av allmän handling, tagits upp i en ny 24 a § i URL. En
motsvarande bestämmelse har också införts i 12 § tredje stycket FotoL.
Bestämmelsen i 24 a § URL avser alla slag av allmänna handlingar, både
sådana som omfattas av 9 § och sådana som avses i 24 §. Den äger motsvarande
tillämpning på vissa upphovsrätten närstående rättigheter som
anges i 45-—49 §§ URL. Om en sådan bestämmelse inte fanns, kunde
det föreligga risk för att i vissa fall en myndighet under åberopande av
upphovsmannens ensamrätt skulle kunna vägra att på begäran tillhandahålla
avskrift av allmän handling. Den sålunda föreslagna ordningen bör
likväl inte uppfattas som någon principiell nyhet utan får närmast ses
som en lagteknisk förbättring. Att en motsvarighet till 24 a § saknas

i nuvarande URL medför inte någon större praktisk olägenhet, eftersom

LU 1973:15

”upprättade allmänna handlingar” enligt huvudregeln i 9 § inte är föremål
för upphovsrätt. Det enda nu gällande undantaget härifrån är officiell
karta. Enligt förslaget skall dock det upphovsrättsliga skyddet utsträckas
till att avse vissa allmänna handlingar som nu är oskyddade.
Detta accentuerar behovet av att förhållandet mellan URL och TF på
denna punkt uttryckligen regleras genom en återhänvisning i URL till

2 kap. TF.

De särskilda problem som uppstår genom att också ljudupptagning
i vissa fall kan anses utgöra en allmän handling och därmed bli underkastad
offentlighetsprincipen i 2 kap. TF behandlar utskottet i avsnittet
angående 24 a § URL här nedan (s. 39).

Närmare angående 9 och 24 §§ URL

I motionen 1973: 1680 framförs förslag om viss omredigering av dessa
bestämmelser. Som skäl härför åberopas att 9 § andra stycket punkterna
2—4 (reglerna om s. k. tvångslicens och om undantag från ersättningsrätten)
utgör inskränkningar i upphovsrätten vilka systematiskt sett
hör hemma i 2 kap. URL som bär rubriken ”Inskränkningar i upphovsrätten”.
Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av Sveriges
författarförbund. Såsom skäl för den föreslagna omredigeringen
har endast lagsystematiska synpunkter anförts. Några nämnvärda praktiska
olägenheter eller någon risk för tolkningssvårigheter till följd av den
i propositionen tillämpade dispositionen har inte redovisats.

Sett ur upphovsmannens synvinkel kan motionären tyckas ha visst fog
för sin kritik. Såsom föredragande statsrådet framhållit har emellertid
utgångspunkten vid utformningen av de i propositionen föreslagna reglerna
varit delvis en annan, nämligen att det bör göras en åtskillnad
mellan allmänna handlingar som i princip skall vara helt uteslutna från
upphovsrättsligt skydd och sådana handlingar, till vilka upphovsrätt
i större eller mindre omfattning skall kunna göras gällande. Den förstnämnda
gruppen anknyter till art. 2.4. i Bernkonventionen, enligt vilken
”officiella texter på lagstiftningens, förvaltningens och rättskipningens
område” kan helt uteslutas från upphovsrättsligt skydd. Vidare utgör
denna grupp av handlingar visserligen resultatet av en författande verksamhet,
vilken i och för sig kan grunda upphovsrätt. I och med den
stats- eller förvaltningsrättsliga akt varigenom texten blivit en lag, en
dom osv. har emellertid ett aktstycke av annan rättslig valör tillkommit
än de litterära arbetsprodukter som normalt är föremål för upphovsrätt.
Båda dessa omständigheter utgör skäl för att denna grupp av handlingar
bevaras som en enhetlig grupp i lagtexten och inte delas upp på olika
kapitel. Eftersom beträffande dessa handlingar upphovsrätt endast kan
föreligga i mycket begränsad omfattning och i mycket speciella fall,
synes enligt utskottets uppfattning betydande fördelar i systematiskt hänseende
vara att vinna med en uttömmande reglering av dessa handling -

LU 1973:15

ars upphovsrättsliga ställning i en enda paragraf på sätt föreslås i propositionen.

I motionen 1973: 1680 framförs vidare förslag om viss omformulering
av lagtexten i dessa stadganden. Uttrycket ”diktverk” bör enligt motionären
utgå och ersättas med uttrycket ”lyriskt verk”. Motionären synes
emellertid anse att sistnämnda uttryck har exakt samma innebörd som
avses med uttrycket ”diktverk” enligt lagförslaget. Någon betydelseförskjutning
åsyftas således inte. Måhända är uttrycket ”lyriskt verk” en
inom modern litteraturvetenskap gångbar och adekvat term. Uttrycket
”dikt” och ”diktverk” förekommer dock på många ställen i 1960 års förarbeten
till URL. Att nu införa en helt ny term som inte anknyter till
föreliggande förarbeten synes olämpligt, särskilt som någon betydelseförskjutning
inte är avsedd och inte heller någon risk för feltolkning
av uttrycket ”diktverk” blivit påvisad.

Med hänsyn till vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionen
1973: 1680 i denna del.

Närmare angående 24 a § URL

Beträffande den i förslaget genomförda lagtekniska samordningen
mellan den i 2 kap. TF stadgade rätten för envar att ta del av allmänna
handlingar, å ena sidan, och upphovsmannens rätt att disponera över sitt
verk, å andra sidan, hänvisar utskottet till föredragande statsrådets ovan
intagna redogörelse (s. 32) samt till vad utskottet i det föregående anfört
härom (s. 36—38).

Såsom föredragande statsrådet påpekat (se ovan s. 34) blir 24 a § tilllämplig
inte bara på handlingar i egentlig mening utan också på inspelningar,
som har karaktären av allmänna handlingar. Endast i sistnämnda
avseende har motionsledes kritik framförts mot den föreslagna bestämmelsen.
I motionerna 1973: 1667 och 1973: 1680 (motionsyrkande 2)
har sålunda framställts yrkanden som syftar till att helt eller delvis undanta
inspelningar från paragrafens tillämpningsområde. Innan utskottet
närmare behandlar dessa motionsyrkanden är det nödvändigt att först
något beröra dels vad som för närvarande anses gälla i fråga om offentlighetsprincipens
tillämpning på inspelningar, dels det av riksdagen
såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling nyligen antagna
förslaget till ändringar i 2 kap. TF.

Med utgångspunkt i TF:s ordalydelse är det tveksamt hur man bör
betrakta grammofonskivor, diktafonrullar och magnetband till bandspelare.
Denna fråga togs upp av JO i 1955 års ämbetsberättelse (s. 177).
JO uttalade där att fonogram i och för sig uppenbarligen inte kan hänföras
under allmänna handlingar som avses i 2 kap. 2 § TF. Om utskrift
av fonogrammet sker, är utskriften däremot, påpekade JO, att anse som
handling.

Utvecklingen i praxis under de senaste femton åren har emellertid

LU 1973:15

inneburit en utvidgning av handlingsbegreppet. Av intresse är framför
allt tre avgöranden av regeringsrätten, 1965 ref. 25, 1969 ref. 11 och

1971 ref. 15. Samtliga fall rörde utlämnande av uppgifter som lagrats
på magnetband. I fallet från år 1971 uttalade regeringsrätten bl. a. att
en upptagning på mekanisk eller elektrisk väg liksom det skriftliga meddelandet
var en form för att lagra och bevara upplysningar och att ordet
handling ej behövde ges en så begränsad betydelse att det inte omfattade
även sådan upptagning. Med hänsyn till det sagda ansåg regeringsrätten
att det magnetbandsregister som det i fallet var fråga om fick anses
som handling i TF:s mening. Regeringsrätten gick dock inte in på frågan
på vad sätt magnetbandsregistrets uppgifter skulle lämnas ut.

Regeringsrättens avgörande står i överensstämmelse med vad som föreslagits
av offentlighetskommittén i betänkandet (SOU 1966: 60) Offentlighet
och sekretess. Enligt kommittén borde i TF föras in en uttrycklig
föreskrift att som handling skulle anses inte bara framställning
i skrift eller bild utan även upptagning som måste återges för att kunna
läsas eller avlyssnas.

I propositionen 1973:33 har Kungl. Maj:t bl. a. — för prövning

1 grundlagsenlig ordning — förelagt riksdagen förslag till ändringar i

2 kap. TF. Propositionen har nyligen godkänts av riksdagen (KU 1973:
19).

Förslaget till ändringar i TF syftar till att undanröja den oklarhet som
hittills har rått i frågan hur offentlighetsprincipen, dvs. allmänhetens
rätt att få tillgång till det material som finns hos myndigheterna, skall
tillämpas på ADB-upptagningar och andra upptagningar av teknisk natur,
t. ex. mikrofilm och fonogram. Förslaget innebär att samma regler
som f. n. gäller om handlingar så långt möjligt skall tillämpas också på
tekniska upptagningar. Vissa särskilda regler föreslås dock när det gäller
på vilket sätt myndigheterna skall tillhandahålla sådana upptagningar
som är offentliga. Upptagningarna skall alltid tillhandahållas i läsbar
resp. avlyssningsbar form, vilket i fråga om ADB-upptagning innebär att
upptagningen måste antingen visas på bildskärm eller tillhandahållas i utskrift
så att den kan läsas. Detta slag av tillhandahållande skall i princip
alltid ske utan avgift för den enskilde. Den enskilde skall vidare ha rätt
att mot avgift erhålla en särskild utskrift av teknisk upptagning. Myndigheterna
skall däremot, såvitt gäller ADB-upptagningar, inte vara skyldiga
att lämna ut kopia av själva datamediet, t. ex. magnetbandet. Kopior
av andra tekniska medier än datamedier, t. ex. ljudband, berörs inte av
denna undantagsbestämmelse. Enligt förslaget skall TF tillämpas i sin
nya lydelse fr. o. m. den 1 juli 1974.

I motionen 1973: 1667 yrkas att den föreslagna 24 a § URL ändras

därhän att det i stadgandet omtalade tillhandahållandet utan hinder av
upphovsrätt endast får ske på sätt nu anges i 2 kap. 8 § TF. Därmed

avser motionärerna huvudsakligen att förebygga att offentlighetsprinci -

LU 1973:15

pen görs tillämplig på de inspelningar som förvaras hos Dialekt- och
ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA), som sedan den 1 juli
1970 är statlig myndighet. Att den föreslagna 24 a § därmed får betydelse
för bl. a. dessa inspelningar har uttryckligen berörts i propositionen
(se ovan s. 34).

Det skyddsbehov för ifrågavarande arkivs fonogramsamlingar som
motionärerna vill tillgodose har närmare utvecklats inför utskottet av
företrädare för DOVA. Därvid har bl. a. följande framkommit.

Dialekt- och ortnamnsarkiven har alltsedan mitten av 1930-talet gjort
inspelningar av svenska dialekter och folkminnen på grammofonskivor,
tråd och band. Syftet med dessa inspelningar har varit rent vetenskapligt.
Inspelningarna möjliggör undersökningar av ordförråd, syntax, formlära
och ljudlära i de enskilda målen. Likaså innehåller inspelningarna upplysningar
av stort etnologiskt/folkloristiskt källvärde. Med hänsyn till
språksociologiska och traditionsvetenskapliga aspekter förs noggranna
anteckningar om sagesmannens (informantemas) namn, ålder, hemvist
och sociala bakgrund. Innan dessa inspelningar har gjorts, har informanterna
hittills underrättats om att inspelningarna endast skall användas
för vetenskapligt syfte. Det har ofta ställts som villkor från sagesmannens
sida att obehöriga personer icke skall få ta del av inspelningarna.
Särskilt har man varit angelägen om att inspelningarna icke skall
sändas i radio, men man har mycket ofta också ställt som bestämt villkor
att inspelningarna icke skall kunna avlyssnas i informantemas hembygd.
A andra sidan har endast i rena undantagsfall ersättning utgått
till informantema. Inspelningarna görs nästan alltid i form av fria intervjuer,
och förutsättningarna för ett gott resultat är att sagesmannen hyser
fullt förtroende för den intervjuande arkivtjänstemannen. Det förekommer
att sagesmännen stundom lämnar indiskreta upplysningar rörande
förhållandena i deras närmaste omgivning. Likaså kan dialekten
som sådan ofta te sig löjeväckande för dem som icke har förståelse för
dialekternas värde, och motsvarande gäller för informantemas uppgifter
om vissa folktroföreställningar de på allvar ansluter sig till samt om
vissa ”vidskepliga” bruk de praktiserar. Arkivens ledning har därför hittills
iakttagit mycket stor diskretion vid tillhandahållande av inspelningar
till allmänheten. Besökande hembygdsforskare har tillåtits att lyssna på
inspelningar av icke-kontroversiellt innehåll. Kopior av inspelningar har
som regel bara tillställts sagesmännen själva och deras allra närmaste
anhöriga (make, barn, barnbarn). Däremot har inspelningar med endast
mycket få inskränkningar hållits tillgängliga för den vetenskapliga forskningen
vid universiteten.

Svenskt visarkiv (SVA) har sedan 1968 gjort inspelningar av folkliga
visor och instrumental folkmusik och förfogar nu över den ojämförligt
största samlingen svensk folkmusik i landet. Materialet omfattar f. n.
cirka 15 000 musikinslag, varav hälften är vokalmusik (visor) och hälf -

LU 1973:15

ten instrumentalmusik (se Fonogrammen i musiklivet, SOU 1971: 73 s.
61). Inspelningarna görs för forsknings- och studieändamål och för att
bevara ett värdefullt kulturarv åt nutid och eftervärld. Materialet kommer
att göras tillgängligt t. ex. genom utgivning på grammofonskivor,
varvid SVA samarbetar med Institutet för rikskonserter, och genom att
större, representativa urval från de olika landskapen kommer att i
kopia erbjudas bl. a. länsmuseerna och skilda lokala kulturorgan. I mån
av tillgång till erforderliga lokal-, apparatur- och personalmässiga resurser
kommer band att kunna avlyssnas i arkivet eller därifrån erhållas
i kopior också på begäran av enskilda. Ingen kopiering görs emellertid
utan att respektive traditionsbärare (den som sjungit visan eller spelat
låten) lämnat sitt tillstånd därtill; i det fall materialet används i offentliga
sammanhang, såsom grammofonskivor — också SVA:s egna —
och i radio, utbetalas enligt överenskommelse ekonomisk ersättning till
traditionsbärarna. För sin insats vid själva inspelningen erhåller de sistnämnda
en ytterst blygsam ersättning. Många av de traditionsbärare som
förfogar över det mest värdefulla materialet tycker själva, stundom med
och stundom utan fog, att de inte längre kan sjunga eller spela på ett sådant
sätt att de vill ha sitt eget framförande offentligt uppspelat. Å andra
sidan finns t. ex. bland fiolspelmännen personer som tillhör landets
bästa instrumentalmusiker över huvud taget och som är mycket medvetna
om sitt konstnärskap; dessa är av naturliga skäl måna om att deras
framföranden icke används kommersiellt eller på annat sätt sprids utan
deras medgivande.

Vad som nu sagts om SVA gäller övriga DOVA-arkiv i den utsträckning
även de ägnar sig åt inspelning av folkmusik. Omvänt gäller för de
intervjuer som åtföljer SVA:s folkmusikinspelningar vad som tidigare
sagts om dialekt- och folkminnesinspelningama.

DOV A-arkivens inspelade material är, med undantag för vissa musikinspelningar,
inte föremål för upphovsrätt. Majoriteten av musikinspelningarna
utgörs nämligen av traditionellt material och saknar, i likhet
med praktiskt taget alla talinspelningar, upphovsrättsligt skydd. För
samtliga musikinspelningar och för enstaka talinspelningar gäller däremot
rätten för utövande konstnärer enligt 45 § URL, och arkiven äger
härvidlag den fonogramframställare tillkommande rätten enligt 46 §
URL. För musikinspelningarna kan således f. n. det erforderliga skyddet
erhållas och exekutörernas rätt tillgodoses med stöd av 45 och 46 §§
URL. Restriktiviteten vid tillhandahållandet av talinspelningar har baserats
på en redan före DOV A-organisationens tillkomst den 1 juli 1970
utbildad praxis, på de utfästelser som informantema krävt och fått samt
på det förhållandet att stadgandet i 2 kap. 8 § TF om hur allmänna
handlingar skall tillhandahållas ingenting nämner om fonogram. Om
möjligheten att på detta sätt begränsa allmänhetens tillgång till inspelningarna
skulle upphöra, skulle detta enligt DOVA medföra ytterst

LU 1973:15

allvarliga svårigheter för inspelningsverksamheten samt därmed sammanhängande
forsknings- och studiearbete.

Utskottet anser det självfallet viktigt att DOVA har praktiska möjligheter
att bedriva sitt betydelsefulla forsknings- och studiearbete under
de former som verksamhetens speciella art förutsätter. Dessa möjligheter
äventyras otvivelaktigt av den extensiva tolkning av handlingsbegreppet
som under senare år skett i praxis. Ännu större olägenheter skulle uppstå
om DOVA i fråga om inspelat material skulle bli skyldigt att lämna ut
kopia av själva ljudbandet i enlighet med vad som i den ovannämnda
propositionen 1973: 33 föreslås gälla fr. o. m. den 1 juli 1974. Det
skyddsbehov för DOVArs inspelningar som motionärerna vill tillgodose
finner utskottet således mycket angeläget. Det eftersträvade skyddet kan
emellertid uppenbarligen inte åstadkommas på den väg som förordas
i motionen. Frågor om inskränkningar i offentlighetsprincipen faller under
sekretesslagstiftningen.

SekrL är för närvarande föremål för översyn av offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommittén (direktiv 1970 Ju: 49, tilläggsdirektiv

1972 Ju: 38). Det bör vid sådant förhållande lämpligen ankomma på
kommittén att närmare utreda vilka inskränkningar i offentlighetsprincipen
som kan göras beträffande DOVA:s samlingar av inspelningar.
Skulle det tidsmässigt anses mest praktiskt att förslag i frågan utarbetas
inom departementet, bör i så fall kommittén beredas tillfälle att avge yttrande.
Enligt det av riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antagna förslaget till ändringar i 2 kap. TF skall TF i sin
nya lydelse tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1974. Med hänsyn härtill bör
förslag om inskränkningar i offentlighetsprincipen såvitt avser DOVA:s
inspelningar föreläggas riksdagen före nämnda tidpunkt. Vad utskottet
nu anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet övergår härefter till behandling av det i motionen 1973:
1680 under 2 framförda yrkandet om att i 24 a § bör införas undantag
för s. k. talböcker. Enligt 18 § andra stycket URL kan Kungl Maj:t ge
tillstånd åt bibliotek eller organisation att på vissa villkor framställa exemplar
av utgivet litterärt verk genom ljudupptagning att användas för
utlåning till blinda och andra svårt vanföra. Närmare bestämmelser härom
ges i 8-—10 §§ kungörelsen (1961: 348) med tillämpningsbestämmelser
till URL och FotoL. Rätt att utan upphovsmannens samtycke framställa
talbok har enligt sistnämnda bestämmelser tillerkänts stifts- och
landsbiblioteken, centralbiblioteken och Stockholm stadsbibliotek. Såsom
kompensation för talboksframställningen utbetalas ett årligt statsanslag
till Sveriges författarförbund.

Motionären framhåller att 24 a § — med den tolkning av begreppet
allmän handling som görs i propositionen — kommer att vara tillämplig
på talböcker. Detta anser motionären stå i direkt motsägelse till bestämmelsen
i 18 § andra stycket URL. Följden skulle enligt motionärens uppfattning
bli att Kungl. Maj:t inte kan uppställa några villkor för utlå -

LU 1973:15

ningen av talböcker — biblioteken skulle t. o. m. vara skyldiga att tillhandahålla
kopior av dem.

Liknande synpunkter har inför utskottet framförts av företrädare för
Sveriges författarförbund. Vad förbundet befarar är att reglerna om
framställning och utlåning av talböcker kringgås genom att envar får rätt
att mot en mindre avgift erhålla kopior av de ifrågavarande magnetbanden.

Utskottet vill till en början framhålla att det för närvarande inte finns
någon uttrycklig rätt för enskild att av myndighet erhålla kopia av magnetband.
Regeringsrätten gick i sina ovannämnda avgöranden inte in på
frågan på vad sätt det ifrågavarande magnetbandsregistrets uppgifter
skulle lämnas ut. Myndighet är oförhindrad att lämna ut fonogramkopia,
om sökanden begär det och utlämnandet kan ske utan olägenhet
för myndigheten. Utlämnandet sker emellertid i sådant fall inte med
stöd av offentlighetsprincipen utan som ett led i myndighetens serviceverksamhet.
Uppenbarligen har myndigheten rätt till ersättning för att
den står till tjänst på detta sätt. Några fastställda taxor finns dock ej.
Om det genom propositionen 1973: 33 framlagda förslaget till ändringar
i 2 kap. TF genomförs, kommer däremot skyldighet för myndighet att
utlämna kopia av ljudband att föreligga fr. o. m. den 1 juli 1974.

Såsom utskottet tidigare utvecklat (se ovan s. 37) kan i princip inte
några inskränkningar i offentlighetsprincipen genomföras i den upphovsrättsliga
lagstiftningen. Det av motionären berörda problemet synes inte
heller vara av den art som bör skyddas genom bestämmelser i SekrL.
Frågan om komplettering av expeditionskungörelsen (1964: 618) med
särskilda avgiftsbestämmelser beträffande teknisk upptagning är för närvarande
föremål för övervägande i finansdepartementet (se prop. 1973:
33 s. 84). Om därvid expeditionsavgiften för kopia av ljudband, såvitt
avser framställd talbok, sätts i relation till vad motsvarande utskrift skulle
kosta, synes förevarande spörsmål komma att lösas på ett för motionären
och Författarförbundet tillfredsställande sätt. Utskottet förutsätter
att denna möjlighet kommer att övervägas under den pågående beredningen
av hithörande frågor inom finansdepartementet. Under hänvisning
till vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motionen.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att liksdagen med avslag på det i motionen 1973: 1680 under
1 framställda yrkandet antar 9 och 24 §§ i det vid propositionen
1973: 15 fogade förslaget till lag om ändring i lagen
(1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

B. att riksdagen med avslag på motionen 1973: 1667 och på det
i motionen 1973: 1680 under 2 framställda yrkandet antar
24 a § i det under A ovan angivna lagförslaget,

LU 1973:15

C. att riksdagen med anledning av propositionen och motionen
1973: 1667 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet ovan anfört rörande en närmare utredning av frågan
om inskränkningar i offentlighetsprincipen såvitt avser vissa
fonogramsamlingar,

D. att riksdagen antar det under A ovan angivna lagförslaget
i den mån det ej omfattas av hemställan under A—B ovan,

E. att riksdagen — med förklaring att propositionen, såvitt nu är
i fråga, inte kunnat oförändrad antas — med bifall till det
i motionen 1973: 1680 under 3 framställda yrkandet för sin
del antar det vid propositionen fogade förslaget till lag om
ändring i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild med
den ändringen att 22 § första stycket 3. erhåller nedan angivna,
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

22 §

Denna lag äger tillämpning på

1. fotografisk bild, framställd av den som är svensk medborgare eller
har sin vanliga vistelseort i Sverige,

2. fotografisk bild, som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige
och utom riket,

3. fotografisk bild som infogats 3. fotografisk bild som infogats
i här belägen byggnad eller på an- i här belägen byggnad eller annan
nät sätt är fast förenad med mar- med marken fast förenad anordken.
ning.

Vid tillämpning utgivning utomlands.

F. att riksdagen godkänner

1. den i Paris den 24 juli 1971 reviderade Bemkonventionen
den 9 september 1886 för skydd av litterära och konstnärliga
verk,

2. den i Paris den 24 juli 1971 reviderade Världskonventionen
om upphovsrätt den 6 september 1952 jämte tilläggsprotokoll
1 och 2.

Stockholm den 25 april 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg (s),
fru Åsbrink (s), fru Lundblad (s)*, fru Jonäng (c)*, herrar Winberg (m),
Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s)*, Olsson i Sundsvall (c), Enlund (fp)
och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 973 730048

)