Kulturutskottets betänkande nr 43 år 1973

KrU 1973:43

Nr 43

Kulturutskottets betänkande i anledning av motion om åtgärder mot
maktkoncentration inom den kommersiella kultursektorn.

Motionen

I motionen 1973:448 av herr Palm m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag till åtgärder som
motverkar maktkoncentrationen inom den kommersiella kultursektorn
och som främjar mångfalden och yttrandefriheten inom denna sektor.

Motionärerna erinrar om att många politiska insatser under senare år
karakteriserats av en vilja att åstadkomma ett öppnare samhälle, att öka
möjligheterna till insyn och påverkan, och framhåller att det råder stor
enighet om att den politiska demokratin måste kompletteras med social,
ekonomisk och kulturell demokrati. Kulturrådets betänkande leder
vidare mot ett öppnare samhälle. Rådets förslag innebär bl. a. ökad
klarhet i frågor om inflytandet inom olika kulturella institutioner och
vem som där skall ha avgörandet. Motionärerna anser att frågan om
inflytandet över Sveriges Radio kan lämnas åsido. Dess uppbyggnad ger
stora möjligheter för en mångsidighet och en obundenhet som motsvarar
allmänhetens krav. I vad gäller statliga och kommunala organ är rådets
förslag konstruktiva och kan ligga till grund för en fortsatt debatt. En
klar ansvarsfördelning måste åstadkommas för att yttrandefriheten skall
vara skyddad.

Den ambition som karakteriserar kulturrådets strävan att lösa maktbalansens
problem inom den offentliga kulturdistributionen får enligt
motionärerna inte sin motsvarighet i några liknande anspråk på förhållandena
inom den privata kultursektorn. Där är förhållandena helt
otillfredsställande så länge det finns företag, i vissa fall familjedominerade,
som på vissa områden intar en ställning som utvecklar sig i
monopolistisk riktning. Exempel kan hämtas från pressens och filmens
områden. Motionärerna nämner särskilt pressbyråns roll som kulturdistributör
och anför att den i stora delar av landet får en alltmer
monopolistisk prägel. I sin verksamhet låter pressbyrån uppenbarligen
den kommersiella lönsamheten tränga undan det kulturella ansvaret.

Det demokratiska samhället accepterar att kulturprodukter får saluföras
efter snävt affärsmässiga grunder. Detta är möjligt så länge
mångfalden och friheten är garanterad och så länge inte utvecklingen
slagit in på okontrollerade monopolistiska banor. Med hänsyn till den
tilltagande monopoliseringen är dock behovet av en analys av denna
problematik mycket angelägen. De multinationella kulturdistribuerande
företagens roll är också av stort intresse.

Kulturrådet har inte behandlat dessa frågor, och de ligger inte inom de

1 Riksdagen 1973. 13 sami. Nr 43

KrU 1973:43

2

utredningsuppdrag som tilldelats pressutredningen och massmedieutredningen.
En utredning är angelägen eftersom all maktutövning skall
kontrolleras eller åtminstone balanseras.

Remissyttranden

Motionen har av utskottet remitterats till kulturrådet (KUR), teateroch
musikrådet (TMR), svenska riksteatern, institutet för rikskonserter*,
1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65), 1968 års
litteraturutredning, filmutredningen, massmedieutredningen, Svenska
filminstitutet, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
(KLYS), Svenska journalistförbundet, DIK-förbundet, Publicistklubben,
Svenska bokförläggareföreningen, Svenska bokhandlareföreningen, Svenska
tidningsutgivareföreningen, Pressbyrån, Filmbranschens samarbetskommitté
(som hört Sveriges biografägareförbund, Sveriges filmuthyrareförening,
Föreningen Sveriges filmproducenter, Folkets Husföreningarnas
riksorganisation och Riksföreningen Våra Gårdar), Grammofonleverantörernas
förening, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Nykterhetsrörelsens
bildningsverksamhet, Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan,
Frikyrkliga studieförbundet* och Tjänstemännens bildningsverksamhet
(TBV)*.

1 stort sett anser remissinstanserna att motionärerna tagit upp frågor
av väsentlig betydelse för ett fritt kulturliv och att det inom kulturområdet
finns problem av den art som anges i motionen. För pressens del
uttalar dock Publicistklubben att det inte föreligger någon monopolsituation.
Pressbyrån, Biografägareförbundet och Grammofonleverantörernas
förening, vilka alla begränsar sina yttranden till respektive verksamhetsfält,
uttalar att det inte inom deras områden föreligger någon tendens till
maktkoncentration som är ägnad att väcka oro. De remissinstanser som i
stort sett utan invändningar kunnat dela motionärernas allmänna syn på
utvecklingen inom den privata kultursektorn anknyter till motionärernas
tankegång om behovet av maktbalans inom denna sektor.

Kulturrådet anför bl. a. följande.

Ett fritt kulturliv förutsätter att konstnärer och andra kulturarbetare
kan ge uttryck för sina uppfattningar och beskriva verkligheten på sina
egna villkor. Ett kommersialiserat kulturutbud styrs däremot snarare av
föreställningar hos de ekonomiska intressenterna om vilka typer av
kulturprodukter som är lönsamma och därmed värda att satsa på. Dessa
bägge utgångspunkter låter sig ibland förenas, ofta är de oförenliga.
Samhället måste ta ansvar för att konstnärer och andra kulturarbetare,
som inte kan finna adekvata utlopp för sitt skapande inom ramen för det
marknadsekonomiska systemet, tillförsäkras rätten till meningsfullt
arbete på annat sätt.

En annan fråga, som hänger samman med maktbalansen, är inflytandet
från mottagargrupperna. Man kan hävda att det kommersiella
kulturutbudet redan nu i viss mån styrs av mottagargrupperna eftersom
grunden för den privat drivna kulturen är att efterfrågan finns. Det är å

* har ej besvarat remissen.

KrU 1973:43

3

andra sidan rimligt att hävda att det fria val som enligt klassisk
marknadsekonomisk doktrin skulle styra utbudet är en chimär eftersom
antalet alternativ är begränsade, dels rent faktiskt, dels också genom att
den lönsamma likriktningen leder till att kunskaperna om — och därmed
efterfrågan av — möjliga alternativ hålls nere. En väg att öka antalet
faktiska alternativ är, som ovan framhållits, att samhället som nu sker
stöder kompletterande verksamhetsformer och kulturyttringar. Genom
ökade kunskaper kan efterfrågan på möjliga alternativ ökas. Här har bl. a.
det allmänna skolväsendet, folkbildningsorganisationerna och radio/TV
en stor roll att spela, och mer målmedvetna och aktiva insatser fordras
från dessa håll. Rådet kommer att i sitt slutbetänkande beröra dessa
frågor och bl. a. ta upp frågan om kulturförmedling. Härigenom skulle
det kommersiella utbudet kunna påverkas i en kvalitetshöjande riktning,
även om i princip samma marknadsmekanismer som nu skulle gälla. Detta
behöver inte tolkas som något i och för sig negativt. Masskulturen är inte
a priori fördärvlig eller fördärvande. Som ovan antytts har många
konstnärer med framgång kunnat verka inom ramen för det kommersiella
systemet.

Det står emellertid helt klart att det är otillfredsställande att delar av
kulturutbudet är beroende av snävt företagsekonomiska överväganden.
Ett samhälleligt inflytande — t. ex. kanaliserat via olika folkrörelser -direkt i nu existerande privata produktionsenheter kan därför förefalla
lockande som en balanserande faktor. Rådet anser emellertid att några
ingrepp från statsmakternas sida inte bör ske direkt i de kommersiellt
arbetande företagen på kulturområdet. Sådana åtgärder skulle lätt
komma farligt nära en kollision med yttrandefriheten. Erfarenheten visar
att en på politiska grunder företagen styrning av kulturutbudet ofta
medför risker för den konstnärliga friheten som är lika förödande som en
strikt marknadsekonomisk styrning — låt vara i annan riktning.

De stora olösta problem som hänger samman med kommersialismens
verkningar inom kulturlivet fordrar emellertid kraftfulla insatser från
samhällets sida. En påverkan av den kommersiella strukturen kan ske i
former som inte hotar den konstnärliga friheten utan tvärtom innebär en
vidgning av denna frihet genom att möjligheterna att uttrycka sig och att
nå ut till publiken ökar. Härvidlag utgör naturligtvis insatser för att skapa
reella alternativ ett viktigt led. Dessa insatser får inte begränsas till
produktionsledet, väl så viktigt är att se till att valmöjligheterna inte
begränsas genom att distributionskanalerna helt domineras av det
kommersiella kulturutbudet. Bl. a. det material filmutredningen lagt fram
visar att produktionsstöd inte är tillräckligt.

Med hänsyn till att förutsättningarna är olika inom olika kulturområden
synes de samhälleliga insatserna böra differentieras. 1 vissa fall kan
det rent av vara berättigat med ett stöd till privat drivna företag för att
säkra kulturella värden.

Teater- och musikrådet hänvisar i sitt yttrande till rådets remissvar över
kulturrådets betänkande. I detta framhöll rådet bl. a. att en samhällelig
kulturpolitik som avstår från att direkt påverka det kommersiella
kulturutbudet riskerar att bli rent marginell.

Svenska riksteatern som allmänt instämmer i motionärernas kritik av
vissa förhållanden inom den kommersiella sektorn framhåller beträffande
teaterområdet att de problem med maktkoncentration och bristande
möjligheter till insyn m. m. som motionärerna tagit upp i stort sett inte
är direkt applicerbara på scenteaterns område. Detta beror på att

KrU 1973:43

4

teaterområdet till allra största delen är understött av allmänna medel och
att teaterns ledning regleras med hänsyn till olika allmänna intressen. I
sitt yttrande berör riksteatern även de multinationella kulturdistribuerande
företagens roll och anför att dylika företag kan få en olycklig
dominans och en monopolistisk inriktning. Riksteatern pekar på att
programproduktion och distribution av TV-kassetter av allt att döma kan
bli en sektor i den privata kulturdistributionen som kommer att växa
avsevärt då tekniska och kostnadsmässiga problem fått en mer definitiv
lösning än på nuvarande stadium.

1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) anser det i och
för sig önskvärt med en kartläggning av de tendenser till maktkoncentration
som förekommer inom det kommersiella kulturlivet. MUS 65
påpekar dock att det inom utredningens arbetsområde endast är konstoch
antikvitetshandeln som är en renodlat kommersiell verksamhet.
Några tendenser till monopolisering eller maktkoncentration finns inte
inom dessa verksamheter.

Litteraturutredningen understryker starkt vikten av att man i en
framtid kontinuerligt följer utvecklingen bl. a. i vad avser koncentrationstendenser
inom såväl bokbranschen som andra sektorer inom kulturområdet.
Utredningen anför vidare följande.

En maktkoncentration inom kultursektorn kan få som resultat att
upphovsmännen blir beroende av ett litet antal beslutsfattare och att
konsumenterna ser sina valmöjligheter begränsas. En spridning av
beslutanderätten på detta område bör därför främja den konstnärliga
friheten och förbättra yttrande- och uttrycksmöjligheterna. På litteraturens
område har det under senare tid blivit alltmer uppenbart att en
verksamhet enbart baserad på kommersiella grunder medför risker för
otillräcklig utgivning och spridning av ur kulturella synpunkter och
informationssynpunkter önskvärda och angelägna litterära produkter.

Svenska filminstitutet påpekar att de frågor som särskilt berörs i
motionen för filmens del är föremål för behandling inom filmutredningen.
Inom andra delar av kultursektorn, främst kanske inom dags- och
veckopressen samt inom musiksektorn, kan motionärernas önskemål vara
väl befogade.

KLYS framhåller att motionen i väsentliga delar överensstämmer med
den kritik som KLYS förde fram i sitt remissyttrande över kulturrådets
betänkande. Med anknytning härtill anför KLYS i detta sammanhang
följande.

Implicerat i problemet att ”lösa maktbalansens problem inom den
privata kultursektorn” återfinns emellertid frågan om kulturutbudets
kvalitet, en fråga som man också från kulturarbetarhåll i det längsta och
med ett visst obehag skjutit undan. Emellertid fann KLYS att den
situation som uppkommit i och med betänkandets kulturpolitiska utspel
nödvändiggjorde åtminstone ett försök till ställningstagande.

Det är alltså fråga om en situation i vilken grundläggande värdeuppfattningar,
vilka var för sig omfattas av majoriteten, vid en eventuell
konfrontation hotar att upphäva varandra. Generellt är frågeställningen
enkel: det är omöjligt att med deskriptiva metoder rättfärdiga vare sig

KrU 1973:43

5

demokrati/yttrandefrihet eller kvalitet. Därmed är emellertid inte sagt att
det är önskvärt att förbigå motsättningen som sådan. I själva verket är det
fråga om en vital konfrontation, en konfrontation med ett ”värde i sig”.

I yttrandet hävdade KLYS vidare att det i hög grad handlade om en
fortgående exploatering av eftersatta och kulturelit diskriminerade
grupper, men att det samtidigt vore ytligt och missvisande att begränsa
den kulturpolitiska kvalitetsproblematiken. De av motionärerna gjorda
exemplifieringarna är självfallet verksamma delar av denna. Frågan gäller
samhället som helhet.

KUR har uppenbarligen utgått från den arbetshypotesen att ökade
kulturpolitiska samhällsinsatser i form av produktions- och distributionsstödjande
och aktivitetsfrämjande åtgärder skulle utgöra en tillräcklig
motvikt mot den kommersialiserade kulturmarknaden. KLYS tror inte
att så är fallet. Det är mer sannolikt att statsmakterna inom en inte så
avlägsen framtid kommer att se sig tvingade till ett mer genomarbetat
principiellt ställningstagande. I varje fall om man vill mena sig bedriva en
kulturpolitik med människors jämlikhet som förtecken. Det är i själva
verket mycket som tyder på att marknadskrafternas inverkan på
kulturområdet snarare är tilltagande än motsatsen. Att denna inverkan i
allt väsentligt är negativ råder det knappast någon tvekan om. Faktum är
att kulturkonsumenten hamnar i ett alltmer utsatt och manipulerat läge
efterhand som mediainnovationer nära nog automatiskt bryter upp den
traditionella distributionsstrukturen och likaledes automatiskt för över
kulturutbudet i händerna på företagsformer med mycket stora kapitaltillgångar.

Svenska journalistförbundet anser att den av motionärerna föreslagna
utredningen bör påbörjas innan utvecklingen har gått mot en större
koncentration av det kommersiella kulturutbudet. Förbundet som delar
motionärernas oro inför den utveckling som Pressbyrån genomgår anser
att möjligheten att ålägga Pressbyrån att hålla ett visst sortiment av
böcker, tidningar och tidskrifter på de platser där företaget har en
monopolställning bör övervägas. Vidare anser förbundet att de anställda
borde ges större inflytande beträffande inriktningen av kulturproduktionen
i privata företag.

DIK-förbundet hänvisar till den otillfredsställande situation som råder
inom litteratursektorn. De kommunala biblioteken som i dag för sina
inköp av litteratur, musik och konst är så gott som helt beroende av det
kommersiella utbudet kan knappast fullfölja sin uppgift att vara en
motvikt mot just det kommersiella utbudet. Förbundet vill särskilt
trycka på den av föreliggande undersökningar att döma fortgående
monopoliseringen och kommersialiseringen inom framför allt litteraturproduktion
och -distribution, som för de kommunala folkbiblioteken
har haft, och kommer att få, vittgående konsekvenser. En grundläggande
förutsättning för att biblioteken skall kunna fullfölja sina uppgifter är ett
kulturutbud där de kommersiella intressena är balanserade och där
mångfalden och yttrandefriheten är väl tillgodosedda.

Svenska bokhandlareföreningen uttalar beträffande bokmarknaden
följande.

Bokmarknaden är visserligen i omsättningssiffror räknat beklagligt
blygsam i förhållande till annan handel men även här kan man spåra en

KrU 1973:43

6

tendens till en ekonomisk maktkoncentration. De större förlagen har
blivit alltmer dominerande och fusioner förekommer. Helt eller delvis
ägda dotterföretag kan även registreras. Även om bilden av dagens
bokmarknad icke är ägnad att väcka omedelbar oro synes anledning dock
föreligga att följa utvecklingen på området, särskilt efter den genomgripande
omvandling som den fria prissättningen medfört.

I motionen nämns också de multinationella kulturdistribuerande
företagens roll. Även om ännu inte så mycket hänt på detta område inom
bokdistributionen måste dock möjligheten av en monopoliserande
utveckling i detta avseende betraktas som oroväckande. Det franska
storförlaget Hachette erbjuder ett exempel på en mindre önskvärd
dominans inom andra länders bokdistribution (t. ex. Canada och delvis
USA).

ABF erinrar om att förbundet i sitt remissvar över kulturrådets
betänkande anfört att samhälleliga insatser behövs för att balansera den
kommersiella kultursektorn samt att samhället har det övergripande
ansvaret för att hindra den negativa verkan som marknadsekonomin
medför. ABF pekar också på det stora inflytande som den privata
kultursektorn har på områden som synes stå oberörda av kommersiella
inslag och anför följande.

En betydande del av allt studiematerial som användes av landets ca
214 000 studiecirklar är kommersiellt producerat (musik, litteratur,
konst och språk kan tjäna som exempel). För den fria kollektiva skapande
verksamheten behövs musikinstrument, AV-hjälpmedel och arbetsmaterial
i form av färger, kameror och film. Allt är praktiskt taget
kommersiellt producerat. Tendenser till monopolisering av vissa marknader
finns. Det kommersiella inflytandet sträcker sig alltså längre än vad
som borde accepteras.

Naturligtvis är det också angeläget att notera de risker för kvalitetsförsämring
som ständigt står nära inom den privata kultursektorn. Det gäller
t. ex. pressen, filmen, musiken, konsten och litteraturen. Dåliga produkter
har nästan alltid en större marknadsandel än bra. Att utveckla
köparnas/mottagarnas sinne för kvalitet ligger sällan inom den privata
marknadens intressesfär.

Folkets Husföreningarnas riksorganisation som begränsat sig till vissa
delar av det egna verksamhetsområdet, filmen och dansen, har funnit att
man på dessa områden kan observera en klar tendens till ökad
koncentration både i produktions- och arrangörsledet, det sistnämnda
särskilt i fråga om dansen.

Riksföreningen Vära Gårdar uttalar att filmdistributionen inom många
företag styrs mera av kommersiella än av allmänt kulturella intressen.
Föreningens egna filmsättare anses dock inte vara föremål för påtryckning
från kommersiella intressen.

Medborgarskolan och Studieförbundet Vuxenskolan anser båda att
problemet gäller ett vidare område än det som anges i motionen.
Medborgarskolan anför bl. a. följande.

I motionen förenklas frågan till att gälla privata eller kommersiella
intressen. De politiska strävanden i samma riktning som kan iakttagas är i
minst lika hög grad värda uppmärksamhet. Tidnings- och tidskriftsstödet

KrU 1973:43

7

kan tjäna som exempel på hur åtgärder med anspråk på att vidga
debatten i stället haft motsatt syfte. För ett studieförbund är det
näraliggande att peka på den omotiverade snedfördelning som sker av
stödet till studieförbundens tidskrifter.

Motionärerna undantar även Sveriges Radio i sitt resonemang. Enligt
Medborgarskolans uppfattning skulle en genomlysning av dess reella
maktstruktur och de politiska och andra stymingstendenser som här gör
sig gällande vara av stort värde.

Enligt Studieförbundet Vuxenskolan har inte nyttan av den i
motionen föreslagna utredningen klart dokumenterats. Studieförbundet
anser att det är lika angeläget att utreda den icke-kommersiella som den
kommersiella kultursektorn.

Utan att det direkt bestrids att de i motionen angivna problemen finns
kommer en viss tveksamhet inför nyttan med den föreslagna utredningen
fram i fem remissvar.

Massmedieutreciningen framhåller följande.

I den mån samhällets insatser för kulturutbudet intensifieras, är det av
synnerlig vikt att tillse att den privata sektorn av kulturutbudet har en
mycket vidsträckt frihet, eftersom just mångfalden av möjligheter till
kulturyttringar är det bästa sättet att trygga en allmän frihet inom
kulturutbudet. Varje förslag, som kan leda till en styrning från samhällets
sida av det privata kulturutbudet, måste väcka betänkligheter. Det synes
därför inte böra ifrågakomma att genom bestämmelser — vare sig i
grundlag eller i allmän lag — som innebär kontroll av eller inskränkningar
i den enskildes rätt till kulturyttringar, försöka komma till rätta med
monopoliseringstendenser inom den privata sektom av kulturdistributionen.
Åtgärder från samhällets sida för att vidga de faktiska möjligheterna
för enskilda till olika kulturyttringar och därigenom balansera
monopoliseringstendenser synes ligga på ett annat plan och får övervägas
i annat sammanhang.

Svenska bokförläggareföreningen pekar på att differentieringen av
förlag vad gäller ägarstruktur och inriktning är jämförelsevis stor samt att
nyetableringen kan betecknas som tillfredsställande. Föreningen ifrågasätter
därför om en utredning av aktuellt slag är påkallad i vad gäller
förlagsbranschen.

Svenska tidningsutgivareföreningen uttalar att pressutredningen och
massmedieutredningen har att lägga fram förslag med syfte att främja
mångfalden och yttrandefriheten på pressens område. Filmuthyrareföreningen
erinrar om filmutredningens uppdrag och Föreningen Sveriges
filmproducenter dels om 1972 års ändring i filmavtalet, dels om
filmutredningens uppdrag.

Som tidigare nämnts har fyra remissinstanser, var och en för ett
begränsat område, ansett att det inte föreligger någon monopolsituation
eller tendenser till en maktkoncentration som är ägnad att väcka oro.

Publicistklubben säger sig beträffande nyhetsmedierna inte kunna
godta den bild som motionärerna tecknar. Klubben erinrar om att
etermedierna behärskas av ett monopolföretag, Sveriges Radio, men att
läget är ett annat inom pressen.

KrU 1973:43

8

Monopol innebär frånvaron av konkurrens. Situationen inom tidningsbranschen
kännetecknas av ytterst hård konkurrens. Det är svårt att göra
gällande att läsare på någon ort i Sverige skulle vara hänvisade bara till en
eller ett par dagstidningar. Man kan prenumerera på de flesta tidningar
oberoende av var man bor. Pressbyråer och tobaksaffärer säljer i
allmänhet utöver lokaltidningen (tidningarna) åtminstone några rikstidningar.
I större livsmedelsbutiker är däremot utbudet oftast mindre.

Motionärerna går inte in på vilka åtgärder som bör vidtas för att
motverka maktkoncentrationen inom den kommersiella kultursektorn
utan vill att en utredning tillsätts som skall lägga fram förslag.
Publicistklubben kan när det gäller pressen inte se några nya konkreta
åtgärder som i nuvarande läge vore lämpliga. Statlig dirigering i olika
former medför alltid risk för att pressens frihet beskärs, vilket är
motsatsen till vad motionärerna åsyftar.

Pressbyrån som lämnar en utförlig redogörelse för sin distribution och
försäljning av tidningar, tidskrifter och böcker, uttalar att det framstår
som omotiverat att betrakta pressbyråns insats i pressdistributionen som
ett utslag av maktkoncentration. Pressbyråns distributionsapparat står till
förfogande för varje tidning och tidskrift som utges i Sverige och har
rimliga förutsättningar för spridning i tidningshandeln, men varje
tidnings- och tidskriftsföretag kan fritt organisera sin distribution utan
att anlita Pressbyrån. Detta samt det förhållandet att ett stort antal
tidnings- och tidskriftsföretag i samverkan kontrollerar Pressbyrån gör
det enligt Pressbyråns uppfattning snarast berättigat att konstatera att
pressens kulturutbud genom företaget sker under betingelser som innebär
motsatsen till maktkoncentration. Vad beträffar bokdistributionen anför
Pressbyrån bl. a. följande.

För att klargöra Pressbyråns funktion på bokmarknaden är det
väsentligt att framhålla att vårt företags ställning som leverantör till
tidningshandeln förpliktar oss att opartiskt ställa vår distributionsapparat
till förfogande för spridning av böcker likaväl som av tidningar och
tidskrifter. Pressbyrån kan inte med hänsyn till böckers innehåll avböja
att distribuera dem och därmed hindra deras försäljning i tidningshandeln,
vilket skulle strida mot näringsfrihetens principer. Det bör också
framhållas att vårt företag inte vare sig köper eller säljer böcker i fast
räkning. Vi tar emot bokupplagor i kommission från de förlag som vill
anlita Pressbyrån för sin distribution, och vi levererar böckerna till
tidningshandeln i kommission med returrätt för osålda upplagor, på
samma sätt som när det gäller tidningar och tidskrifter.

Fram till 1970 fick böcker över en viss prisgräns säljas endast i
fackbokhandeln, således i princip inte i tidningshandeln. Prisgränsen
uppjusterades successivt i takt med prisutvecklingen men nådde aldrig
över 19 kr. Pressbyrån, vars verksamhet startade 1899, var alltså i och
över 70 år i stort sett avstängd från möjligheten att distribuera och sälja
bokhandelsböcker. Det fanns emellertid en växande efterfrågan på
billigare böcker, och Pressbyråns distribution av sådana har fått stor
omfattning.

Sedan prisgränsen slopades och bokhandeln släpptes fri 1970 har
Pressbyrån gjort betydande ansträngningar för att upparbeta försäljning
av bokhandelsböcker i tidningshandeln. Resande konsulenter har fått
inrikta sig på att marknadsföra böcker genom utvalda försäljningsställen
med speciellt goda förutsättningar för försäljning av ett bredare bok -

KrU 1973:43

9

sortiment. Antalet sådana försäljningsställen är för närvarande 286.
Tidningsförsäljarnas möjligheter att föra bokhandelsböcker i lager är
dock i regel begränsade. Vi har emellertid på olika sätt, bl. a. genom
annonsering i dagspress, bekantgjort att man numera i tidningshandeln
kan beställa bokhandelsböcker som inte finns i lager och få dem snabbt
levererade utan extra kostnad. Vi har också inlett samarbete med Svenska
Bokförläggareföreningen för att finna nya utvägar att öka tidningshandelns
försäljning av bokhandelsböcker.

Det är känt att fackbokhandelns försäljningsutveckling under senaste
åren har varit mycket ogynnsam. Ytterst beror detta på att bokhandelsböcker
i ett litet språkområde som Sverige kan utges endast i relativt små
upplagor; framställningskostnaderna per volym blir därför höga och
följaktligen även bokpriserna, vilket självfallet inte stimulerar försäljningen.
I denna situation har författare, litteraturkritiker och andra satt i
gång en debatt i massmedia, som motionärerna kan förmodas ha tagit del
av, och i vilken Pressbyråns bokdistribution har diskuterats. Åtskilliga
inlägg i debatten har grundats på otillräcklig kännedom om tidningshandelns
förhållanden.

Pressbyrån kommer även i fortsättningen att arbeta för ökad
försäljning av bokhandelsböcker i tidningshandeln. För att detta arbete
skall bli framgångsrikt erfordras att böckerna kan levereras på villkor som
accepteras av våra återförsäljare och att tidningshandelns breda publik
visar större intresse än hittills för värdefullare litteratur.

Det är att hoppas att den pågående statliga litteraturutredningen
kommer att framlägga förslag som kan främja spridningen av god
litteratur. Vi är beredda att så långt det är oss möjligt medverka till en
lösning av de föreliggande problemen.

Sveriges biografägareförbund framhåller att det på förbundets verksamhetsområde
inte finns något behov att hindra eller begränsa en osund
kommersiell inriktning utan att det i stället behövs kraftiga åtgärder från
det allmännas sida, om inte svensk film- och biografbransch skall gå
under. Vidare pekar förbundet på 1972 års ändring i avtalet mellan
filmbranschen och staten vilket innebar att man bl. a. i syfte att öka
pluralismen inom svensk filmproduktion inrättade två selektivt verkande
fonder för garantier och i vissa fall produktionslån.

Grammofonleverantörernas förening (GLF) anför bl. a. följande.

Motionärernas antydan om en för konsumenterna förödande monopolistisk
maktkoncentration saknar, i vad avser skivbranschen, grund. Det
är förvisso korrekt att marknaden domineras av ett fåtal stora bolag,
men man kan också se detta som en garanti för att den fria marknaden
bättre än som sker i vissa länder tillgodoser konsumentens krav på
valmöjlighet och kulturell frihet. Den inhemska nyproduktionen hämmas
av det självklara förhållandet att landet trots allt är en liten marknad och
av att kostnaderna som är förbundna med inspelningen av framförallt
större verk är orimliga i förhållande till den möjliga avsättningen. Här
efterlyses en vida kraftfullare stödinsats än den som i dag kommer
skivproduktionen till del genom STIM och genom Rikskonserter, som
”må” kunna anvisa medel till kulturellt värdefull nyproduktion - men i
hur stor utsträckning har detta skett? Det bör dock i detta sammanhang
framhållas, att det inom landet på senare år har tagits förtjänstfulla
initiativ då det gäller framtagning av seriös musik på skiva på vissa mindre
bolag, vilka genom distribution via de stora bolagen garanteras maximal
spridning av sina produktioner.

KrU 1973:43

10

Motionens hemställan om utredning tillstyrkes av riksteatem, filmutredningen,
Filminstitutet, KLYS, Journalistförbundet, DIK-förbundet-,
Bokhandlareföreningen, Folkets Husföreningarnas riksorganisation, ABF
och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet. Kulturrådet, TMR och
litteraturutredningen anser att en särskild utredning inte behöver
tillsättas utan att utredningsuppdraget lämpligen kan läggas på det organ
som väntas bli inrättat med anledning av förslag av kulturrådet.

Kulturrådet anser i likhet med motionärerna att det finns behov av att
kulturkommersialismens struktur blir systematiskt genomlyst. En generell
analys måste dock anstå till dess att det utredningsarbete som f. n.
pågår är avslutat. Den bör inriktas på att sammanfatta, syntetisera och i
vissa fall komplettera det nu pågående arbetet rörande olika delområden.
Rådet påpekar att det kan komma att dröja ett par år innan
statsmakterna tar ställning till förslag från de aktuella utredningarna. De
problem som motionärerna pekar på måste dock aktualiseras dessförinnan,
och detta kan lämpligen ske i den proposition där kulturrådets
betänkande anmäls. Kulturrådet erinrar vidare om att utbildningsministern
aviserat att en treårsplan för insatser inom kulturområdet kommer
att läggas fram i början av år 1974. KUR anför i detta sammanhang bl. a.
följande.

Utredningsarbetet bör ske i de former det nya kulturrådet själv finner
lämpliga och bl. a. innefatta en analys av det slag som ovan antytts.
Arbetet bör påbörjas snarast möjligt efter ett upprättande av ett
permanent kulturråd. En grund finns vid den tidpunkten i det material
som då kan väntas ha framlagts av nu arbetande utredningar. Först när
dessa lagt fram sina betänkanden är det möjligt att bedöma vilket
kompletterande utredningsarbete som behövs. Kulturrådet hyser förhoppningen
att det i åtskilliga frågor skall föreligga ett tillräckligt
underlag för de målmedvetna insatser som är oundgängligen erforderliga
och i flera fall mycket brådskande. Kulturrådet delar utbildningsministerns
bedömning att det bör bli en av de viktigaste uppgifterna för det
nya kulturrådet att följa utvecklingen i fråga om det kommersiella
kulturutbudet och föreslå erforderliga åtgärder.

Några av de remissinstanser som generellt sett är positivt inställda till
en utredning framhåller vissa områden som enligt deras uppfattning bör
innefattas i utredningsuppdraget. KL YS ifrågasätter om man kan undvika
att granska Sveriges Radios programutbud och uttalar följande.

KUR lägger för övrigt stor vikt vid att inrangera samtliga massmedia
inom det kulturpolitiska området. Skillnaden mellan t. ex. TV och övriga
massmedia när det gäller distributionen av underhaltigt och pseudoengagerande
gods är i många fall inte stort mer än en gradskillnad. Därvid är
att märka att det inte enbart är marknadskrafternas spel som leder till
människors exploatering. T. o. m. ett statligt monopolföretag som
Sveriges Radio med dess reglerade kanalkonkurrens och publikstatistik
fungerar i viss utsträckning efter de enklaste marknadsmönster.

Överhuvudtaget är det knappast möjligt att genomföra en analys av
massmedias kulturpolitiska roll om man avstår från att inbegripa hela
fältet. Oavsett om massmedia är privat- eller samhällsstyrda fungerar de i
ett närmast tvångsmässigt samspel, ett slags massmediespiral som bara
alltför effektivt fångar upp människor och utanförställer dem.

KrU 1973:43

11

Även Medborgarskolan anser att en genomlysning av Sveriges Radios
reella maktstruktur och de politiska och andra styrningstendenser som
här gör sig gällande skulle vara av stort värde. Medborgarskolan anser
vidare att en eventuell utredning inte bör begränsa sitt arbete till enbart
den s. k. kommersiella kultursektorn. Vuxenskolan som delar den
sistnämnda uppfattningen anser att nyttan av den föreslagna utredningen
inte är klart dokumenterad men motsätter sig inte en utredning.
Grammofonleverantörernas förening framhåller att den seriösa musikens
villkor är värda en fortlöpande och grundlig analys. Massmedieutredningen
som inte har något att erinra mot det föreslagna utredningsuppdraget
anser sig inte ha tillräckligt underlag för att bedöma om en sådan
utredning är så angelägen att den bör igångsättas nu.

De remissinstanser som ställer sig negativa till den föreslagna utredningen
hänvisar samtliga till pågående utredningsarbete inom det egna
verksamhetsområdet. Så uttalar MUS 65 att resultatet av pågående
utredningsarbete bör avvaktas innan beslut fattas om en särskild
utredning. Våra Gårdar som begränsat sitt yttrande till filmfrågor
ifrågasätter om det inte ingår i filmutredningens direktiv att utreda även
de av motionärerna påtalade problemen. För att undvika dubbelarbete
bör därför denna utrednings arbetsresultat inväntas. Även Föreningen
Sveriges filmproducenter hänvisar till att filmutredningen inte avslutat
sitt arbete och att bl. a. därför någon ytterligare utredning rörande den
svenska biograffilmproduktionen ej är påkallad för att nå de syften som
ligger motionärerna om hjärtat. Samma uppfattning framför Sveriges
filmuthyrareförening och Sveriges biografägareförbund.

Enligt Svenska bokförläggareföreningen bör frågan om ytterligare
utredning beträffande förlagsbranschen inte tas upp till behandling förrän
litteraturutredningens slutbetänkande föreligger. Svenska tidningsutgivareföreningen
hänvisar till att 1972 års pressutredning och massmedieutredningen
enligt sina direktiv har att lägga fram förslag i syfte att
främja mångfalden och yttrandefriheten på pressens område. Tidningsutgivareföreningen
anser därför att hemställan i motionen såvitt angår
pressen bör lämnas utan åtgärd. Pressbyrån uttalar sammanfattningsvis
att dess verksamhet inte bör ge anledning till den av motionärerna
föreslagna utredningen om åtgärder mot maktkoncentration. Vad bokdistributionen
beträffar är det enligt Pressbyråns mening överflödigt att
föranstalta om ytterligare en utredning vid sidan av den pågående
litteraturutredningen. Publicistklubben understryker att kultursektorn
för närvarande genomlyses från flera olika håll och att kulturrådets
betänkande befinner sig på remiss. Under arbete är litteraturutredningen,
filmutredningen, pressutredningen och massmedieutredningen. Det förefaller
enligt Publicistklubben därför knappast angeläget med ytterligare
ännu en utredning inom detta område.

KrU 1973:43

12

Utskottet

Det problem som motionärerna aktualiserat, nämligen utvecklingen
mot monopolisering och maktkoncentration inom den privata sektorn av
kulturutbudet med därav följande konsekvenser, har också berörts av
kulturrådet i dess betänkande Ny kulturpolitik. Rådet har emellertid,
för att inte föregripa en rad pågående utredningar, inte föreslagit några
åtgärder med sikte på att lösa maktbalansens problem inom den privata
kultursektorn.

Som framgått av det föregående anser det övervägande antalet
remissinstanser att motionen tar upp väsentliga frågor och att en
utredning är väl motiverad. Några remissinstanser, som i sina svar
begränsat sig till det egna verksamhetsfältet, har dock med hänvisning till
pågående utredningsarbete avvisat tanken på en utredning.

Utskottet vill för sin del kraftigt understryka betydelsen av att den
politiska demokratin kompletteras inte bara med social och ekonomisk
utan också med kulturell demokrati. Kulturrådets förslag i nyssnämnda
betänkande syftar till insatser inom den offentliga kultursektorn för att
öka konsumenternas valmöjligheter och för att skapa goda arbetsbetingelser
för konstnärer och andra kulturarbetare. 1 vad avser den sistnämnda
frågan kommer konkreta förslag att läggas fram i ett senare betänkande.
Förslagen i det första betänkandet innebär vidare bl. a. att ökad klarhet
skapas i fråga om inflytandet inom olika kulturella institutioner i syfte
att åstadkomma frihet och medborgarinflytande. Den privata sektorn,
som svarar för den ojämförligt största delen av kulturutbudet i dagens
samhälle, berörs inte direkt av dessa förslag.

Utskottet delar den uppfattning som uttalas både i motionen och i det
övervägande antalet remissvar att det är angeläget att det både inom den
offentliga och den privata sektorn skapas garantier för valfrihet och
mångsidighet inom kulturutbudet, för ökad insyn och påverkan. Härigenom
skulle människorna få bättre möjligheter att uppleva en berikande
kulturmiljö. Utskottet anser också, i likhet med motionärerna, att en
översyn och analys av det kommersiella marknadssystemet på kulturområdet
är påkallad. Syftet med en dylik analys, som lämpligen skulle
kunna inriktas på att sammanfatta och komplettera det nu pågående
arbetet rörande olika delområden inom det kulturpolitiska fältet, bör
vara att lägga en grund för åtgärder. En översyn med bl. a. dessa
arbetsuppgifter bör komma till stånd.

Det framgår inte av motionen huruvida motionärerna tänkt sig att den
av dem önskade utredningen skall utföras av för ändamålet särskilt
tillkallade sakkunniga eller i annan ordning. Utskottet som i det
föregående tagit ställning i själva sakfrågan finner det inte behövligt att
utskottet gör något uttalande om i vilken form det önskade utredningsarbetet
bör bedrivas.

Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1973:448 bör riksdagen
som sin mening ge till känna för Kungl. Maj:t.

KrU 1973:43

13

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen som sin mening ger till känna för Kungl. Maj:t vad
utskottet anfört i anledning av motionen 1973:448.

Stockholm den 20 november 1973

På kulturutskottets vägnar
LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad
(c), Larsson i Vänersborg (s), fru Sundström (s), herrar Källstad (fp),
Nilsson i Agnäs (m), Leander (s), fru Fraenkel (fp), herrar Green (s),
Eriksson i Ulfsbyn (c), Andersson i Örträsk (s), fru Mogård (m), fru
Ryding (vpk), fröken Eliasson (c), fru Johansson (s) och herr Sörenson
(s).

GOTAB 73 5461 S Stockholm 1973