Kulturutskottets betänkande nr 28 år 1973

KrU 1973:28

Nr 28

Kulturutskottets betänkande i anledning av motion angående förbud mot
boxning.

Motionen

I motionen 1973:33 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Majit begära förslag till lag med förbud mot all
boxning.

Motionären erinrar om att man, när den professionella boxningen
förbjöds år 1969, underlät att utsträcka förbudet till att gälla även
amatörboxningen men att detta skedde under förutsättning att vissa
närmare angivna förhållningsregler iakttogs. Motionären anser att man nu
kan konstatera att Svenska boxningsförbundet inte följer dessa regler och
att någon tillfredsställande kontrollfunktion inte utövas av Riksidrottsförbundet.
Han anser att samma medicinska skäl och samma synpunkter
angående boxningens förråande inverkan på publiken kan anföras
beträffande amatörboxningen som beträffande den professionella boxningen
och uttalar att tiden nu är inne att förbjuda även amatörboxningen.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från Riksidrottsförbundet
som i sin tur hört Svenska boxningsförbundet.

Riksidrottsförbundet (RF) har anfört följande.

Utan att närmare gå in på en analys av amatörboxningens betydelse i
fysiskt och socialt hänseende vill RF som sin uppfattning framhålla, att i
de former och under den ledning som amatörboxningen för närvarande
bedrivs i vårt land har den utan tvekan betydande ungdomsfostrande
värde. Enligt RF:s bedömning föreligger inte tillräckliga skäl för att
förbjuda amatörboxningen. RF motsätter sig därför ett sådant förbud.

Svenska boxningsförbundet bemöter i sin skrivelse till Riksidrottsförbundet
motionärens uttalanden om att amatörboxningen bedrivs i former
som i vissa hänseenden strider mot vad som förutsattes då frågan om ett
förbud behandlades i riksdagen år 1969. Innebörden av vad som anförs
härvidlag är att de av riksdagen förutsatta reglerna numera iakttas.
Förbundet framhåller vidare att inget av de 120 länder som är anslutna
till Internationella boxningsförbundet har så långtgående säkerhetsföreskrifter
i fråga om boxning som Sverige. Förbundet betonar slutligen
amatörboxningens ungdomsfostrande betydelse.

Boxningsförbundets skrivelse bifogas som bilaga.

1 Riksdagen 1973. 13 sami. Nr 28

KrU 1973:28

2

Tidigare riksdagsbehandling

I propositionen 1969:118 föreslogs förbud mot professionell boxning.
I fråga om amatörboxning uttalade föredragande departementschefen att
han för egen del var benägen att — under förutsättning att vissa
föreslagna säkerhetsföreskrifter genomfördes utan något väsentligt
undantag — inta den ståndpunkten att något förbud mot amatörboxning
inte borde införas vid detta tillfälle. Propositionen tillstyrktes av första
lagutskottet (1LU 1969:51) och bifölls av riksdagen som därmed också
avslog ett motionsvis framfört yrkande att boxningsförbudet skulle gälla
även amatörboxningen.

Frågan om förbud mot amatörboxning behandlades därefter ånyo av
riksdagen år 1971 med anledning av motionen 1971:21. I denna motion
yrkades att förbudet mot professionell boxning skulle utsträckas till att
gälla även amatörboxning. Motionen avstyrktes av kulturutskottet i
betänkandet 1971:3 och avslogs av riksdagen.

Utskottet

Som framgått av det föregående har riksdagen under senare år vid två
tillfällen haft att ta ställning till motionsvis framförda yrkanden om
förbud mot amatörboxning. Vid båda tillfällena har yrkandena avvisats
men samtidigt har i riksdagen kraftigt framhållits vikten av att boxningen
endast förekommer under iakttagande av noggranna säkerhetsföreskrifter.
Kulturutskottet förutsatte i sitt betänkande 1971:3 att de säkerhetsföreskrifter
som på sin tid föreslagits av en nordisk kommitté av
medicinskt sakkunniga snarast möjligt skulle genomföras utan något
väsentligt undantag och att man därutöver kontinuerligt skulle arbeta på
att minska riskerna för skador på grund av boxning.

När frågan om förbud mot amatörboxning nu ånyo aktualiserats anser
sig utskottet inte ha anledning att inta någon annan ståndpunkt än 1971.
Utskottet avstyrker därför motionen 1973:33 men vill ånyo framhålla
vikten av att man genom noggranna säkerhetsföreskrifter söker eliminera
alla risker för deltagarna i amatörboxningar. Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1973:33.

Stockholm den 25 oktober 1973

På kulturutskottets vägnar
LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad
(c), Larsson i Vänersborg (s), fru Sundström (s), herr Källstad (fp), fru
Berglund (s), fru Fraenkel (fp), herrar Green (s), Eriksson i Ulfsbyn (c),
Andersson i Örträsk (s), fröken Eliasson (c), fru Johansson (s), herrar
Sörenson (s), Nisser (m) och fru Nordlander (vpk).

KrU 1973:28

3

Bilaga

Svenska boxningsförbundets skrivelse till Riksidrottsförbundet

Med anledning av Er hemställan om synpunkter på riksdagsman
Sjöholms motion om förbud mot amatörboxningen i Sverige får vi anföra
följande:

Sjöholm framhåller att Boxningsförbundet icke respekterat de förbehåll
som riksdagen gjorde då frågan senast behandlades i riksdagen. T. ex.
att boxare brutit mot förbudet att boxa mer än en gång i veckan.

Svar: Det är möjligt att förbudet överträtts i något enstaka fall men då
av högt kvalificerade och rutinerade boxare. Men då endast drygt 30
boxningstävlingar arrangeras i landet under en säsong på cirka 25 veckor,
kan överträdelserna icke ha varit många, i synnerhet då flera tävlingar
arrangeras samma veckodagar.

Ingen boxare får tävla före 17 års ålder, men överträdelser har skett
påpekar Sjöholm.

Svar: Lägsta ålder har tidigare varit 17 år, frånsett nybörjarboxningarna
där åldern är 16 år, men årsmötet hösten 1972 antog en
bestämmelse att även deltagarna i nyböijarboxningarna måste vara 17 år.
Bestämmelsen träder i kraft den 1 juli i år.

Sjöholm påstår också att särskilda s.k. Knatteboxningar har arrangerats.

Svar: De s. k. Knatteboxningarna är en träningsuppvisning där
pojkarna i en ring markerar slag och visar upp vad de lärt sig om teknik
på ett lekfullt sätt. Det bör observeras att detta sker i intimt samarbete
med föräldrarna vilka på eget initiativ tagit ned pojkarna till träningslokalen.

Sjöholm påstår att boxningen har förråande inverkan på publiken.

Svar: Detta är ett påstående som får stå för Sjöholms egen räkning.
Publiken visar alltid sin uppskattning, oavsett sportgren, för skickligt
utförda prestationer.

Sjöholm påstår att boxning går ut på våld mot huvudet.

Svar: Sjöholms uppfattning om boxningens målsättning är helt
felaktig. Sporten går ut på att den som har de flesta träffarna vinner
matchen, och det bör observeras att träffytan når ned till byxlinningen.

Rent allmänt kan följande anföras.

Av de 120 nationer, som är anslutna till det Internationella boxningsförbundet,
intar Sverige en klar första plats då det gäller säkerhetsbestämmelser
för sporten.

Sverige var första nation som på eget initiativ införde startboken,
vilket betyder att alla boxare som skall tävla måste läkarundersökas. Om
de utsätts för hårda träffar måste de vila i 30 dagar, till skillnad mot
andra sporter.

Sverige har vidare infört huvudskydd, underlivsskydd, tandskydd.
Sverige har också ökat handskarnas tjocklek från 228 gram till 285 gram.

Vidare finns en bestämmelse att knockout ej är vinnande moment i

KrU 1973:28

4

nybörjar- och juniortävlingar. Den boxare som har högsta poäng förklaras
som vinnare.

Ingen annan nation av de 119 övriga anslutna till det Internationella
förbundet har ens kommit i närheten av de svenska säkerhetsbestämmelserna.

Sedan startboken och den kontinuerliga läkarkontrollen genomfördes
1953 har inga bestående skador kunnat upptäckas på de svenska
amatörboxarna. De tidigare upptäckta skadorna på boxare kan hänföras
till en gången tid, då praktiskt taget inga säkerhetsbestämmelser fanns.

Bland den mängd länder som har en positiv uppfattning om boxningen
kan nämnas England — sportens hemland — där ungdomsboxningarna
uppmuntras och cirka 250 000 varje år deltar i Skolboxningarna.

Så till den sociala aspekten.

Om amatörboxningen skulle förbjudas, var skall då det klientel av s. k.
aggressiva ungdomar hamna, när inte boxningslokalerna står öppna för
dem, där de har tillfälle att under ordnade former få avreagera sig? Fler
ungdomar ut på gatorna?

Att boxningen har förmåga att fånga upp just detta klientel är ingen
hypotes, utan bevisat.

De minnesgoda kommer kanske ihåg, att i mitten på 50-talet fanns det
något som hette ”Hökarängsligan”, som terroriserade omgivningen. Den
21 januari 1956 hölls ett möte i Gubbängens läroverk, lokalen där
uppläts av rektor Nils Norman och dit kom socialläkaren i barnavårdsnämnden
John Takman, representanter för Idrottsstyrelsen, polisen etc
och så boxningsledaren Karl Närvall.

Problemet med den vilda ungdomen därute var nästan olösligt. Man
beslöt dock att göra ett försök med en boxningsklubb.

Det blev succé. Den 26 november 1957 — alltså ett och ett halvt år
efter det att boxningsklubben startats — kunde Stockholms Tidningen i
en stort uppslagen artikel på sin första sida meddela att:

”Boxningsklubb sprängde Hökarängsligan för alltid. ”

Och så var det. Dessa osäkra, men skenbart djärva och oförvägna
ungdomar hade fått en hobby. De blev boxare och i den sporten är
disciplinen högst driven av alla idrottsgrenar.

Istället för att förbjuda boxningen skulle den istället få mer stöd för
att kunna fånga upp det klientel som tagit gatorna och tunnelbanestationerna
till avreageringsplatser.

I tidningen Hemmets Journal nr 2 den 11 — 17 januari 1973 finns ett
reportage om prästen i Brastad som säger att: ”Jag har så svårt för att bli
arg, för jag har varit boxare”. Han försvarar hänfört amatörboxningen
och säger att statsmakterna borde sätta in sina resurser på annat än att
försöka stoppa denna.

Bland flera prominenta personer finns bl. a. vår USA-utnämnde
ambassadör Yngve Möller, generaldirektör Lars Sköld, hovsångare Rolf
Björling m. fl., samtliga f. d. boxare.

Till sist är det i takt med demokrati, att varje människa bör ha rätt att
fritt bestämma över den hobby han vill utöva.

KrU 1973:28

5

Svenska Boxningsförbundet har cirka 500 ledare landet runt som,
trots att de i många år utsatts för osaklig och sårande kritik från icke
experter, fortsatt att ta hand om de ungdomar som söker sig till
träningslokalerna. Och nu i den tid vi lever, då krafttag måste tas för att
råda bot på den ökade ungdomsbrottsligheten har dessa ledare större
betydelse än någonsin.

Vi avstyrker av skäl som ovan anförts förslaget om förbud mot
amatörboxningsidrotten.