Kulturutskottets betänkande nr 17 år 1973

KrU 1973:17

Nr 17

Kulturutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av
bestämmelserna om tillvaratagande av fornfynd.

Motionen

I motionen 1973:905 av herr Karlsson i Huskvarna (s) hemställs att
riksdagen begär en översyn av de nuvarande bestämmelserna för
tillvaratagande av fornfynd.

Motionären anför att gällande bestämmelser om fornfynd innebär att
markägare kan åsamkas ganska kännbara utgifter för undersökning av
fornlämningar som berörs av arbetsföretag. Motionären anser att fornminneslagen
har uppenbara brister och att en översyn av lagstiftningen är
motiverad. Han anser vidare att staten bör ta på sig de kostnader som
uppstår i samband med fornfynds upptäckt och tillvaratagande.

Gällande ordning m. m.

Enligt lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen är det
förbjudet att ”utan tillstånd utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom
plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller
borttaga fast fornlämning”. En grundsats i lagen är att fast fornlämning
hör samman med sitt omgivande markområde och att områdets gränser,
om så påfordras, kan bestämmas. Fornlämningen har alltså ett miljöskydd.
Om det med anledning av allmänt eller större enskilt företag som
berör fast fornlämning erfordras, att särskild undersökning av fornlämningen
företas eller särskild åtgärd vidtas för att bevara den, skall
kostnaden därför åvila företaget, såvitt det inte på grund av särskilda
förhållanden finnes obilligt (9 §).

Med anledning av motioner väckta vid 1964 års riksdag angående
kostnaderna för bevarande av fast fornlämning hemställde riksdagen hos
Kungl. Majit om utredning av denna fråga. Utredningsuppdraget överlämnades
till 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) som
numera redovisat uppdraget i betänkandet (SOU 1972:45) Kulturminnesvård.
De sakkunniga har anfört bl. a. följande:

Lagskyddet för fasta fornlämningar har av ålder haft servitutskaraktär
innebärande en till förmån för allmänna intressen gällande inskränkning i
rätten att utnyttja marken vilken ägaren har ansetts skola tåla. En sådan
inskränkning är inte en för fornminnesvårdslagstiftningen exklusiv
företeelse. I andra lagar och förordningar finns liknande restriktioner som
tillsammans bildar ett komplex av bestämmelser för tillvaratagande av det
allmännas intresse.

Lagskyddet innebar inte att fornlämningar under alla förhållanden
måste bevaras. Enligt 6 § fornminneslagen må riksantikvarien lämna

1 Riksdagen 1973. 13 sami. Nr 17

KrU 1973:17

2

tillstånd att ta bort fast fornlämning om fornlämningen befinnes medföra
hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till dess
betydelse.

I 9 § fornminneslagen avses det fall att det med anledning av allmänt
eller större enskilt arbetsföretag behöver företas särskild undersökning av
fast fornlämning eller vidtas särskild åtgärd för att bevara den. Bestämmelsen
fastslår principen att kostnaden för sådan undersökning eller
åtgärd skall åvila företaget, om det inte på grund av särskilda
förhållanden befinnes obilligt. Att förekomsten av fasta fornlämningar
kan orsaka ökade kostnader får inte ses som något för kulturminnesvårdsområdet
unikt. Som jämförelse må nämnas den stegring av exploateringskostnaderna
som förorsakas av de särskilda åtgärder som måste vidtas på
grund av dåliga grundförhållanden. Kostnaderna för den arkeologiska
undersökning som måste föregå ett friare utnyttjande av marken är en
utgiftspost som måste vägas mot den markvärdestegring som inträder
sedan fornlämningen avlägsnats. Grävningskostnaden bör därför ingå som
en del i den kalkylerade totalkostnaden.

Med utgångspunkt i dessa synpunkter har de sakkunniga funnit att
inga principiella skäl talar för en ändring av fomminneslagens 6 och 9 §§.

De sakkunniga har ansett det vara av intresse att klargöra hur och i
vilken utsträckning undantagsbestämmelsen har tillämpats och har därför
företagit en utredning för att belysa den omfattning i vilken kostnaderna
för åtgärder enligt 9 § bestritts av företagare eller det allmänna samt
dessa kostnaders relation till de totala byggnadskostnaderna.

De sakkunniga konstaterar att de kulturminnesvårdande organen
utnyttjat de möjligheter till subventionering som undantagsbestämmelsen
i 9 § medger och att grävningskostnaderna som följd härav inte i
nämnvärd grad påverkat hyressättningen och inte heller framdeles kan
förmodas leda till sådan påverkan. Såsom framgår av den livliga
byggnadsverksamheten i stadskärnorna torde icke heller grävningskostnaderna
ha inverkat på viljan till investeringar i städernas centrala
delar.

Den av de sakkunniga företagna utredningen liksom ovan framlagda
synpunkter ger vid handen att huvudregeln i fomminneslagens 9 § bör
bibehållas. Utredningen visar emellertid samtidigt att många arkeologiska
undersökningar föranledda av mindre arbetsföretag i äldre stadskärnor
har kunnat genomföras till rimlig kostnad för byggherren endast genom
olika former av subventioner. Denna handlingspolitik, som har stöd i
paragrafens undantagsbestämmelse, har möjliggjort tillvaratagandet av de
vetenskapliga intressena samtidigt som belastningen på arbetsföretagen
kunnat hållas på acceptabel nivå. Subventionsformen har emellertid i
alltför hög grad karaktären av tillfälliga och av situationen framtvingade
provisorier.

De sakkunniga anser att grundprincipen i 9 § fornminneslagen bör
bibehållas. För att ge vidgade möjligheter att tillämpa paragrafens
undantagsbestämmelse bör dock riksantikvarieämbetet förfoga över fasta
resurser i en storleksordning som bättre svarar mot den totala grävningsvolymen
i hela landet. De sakkunniga föreslår därför att anslaget för
bidrag åt uppdragsgivare som genom taxesättningen belastas med alltför
höga utgrävningskostnader räknas upp från nuvarande 38 000 kr. till
200 000 kr. Samtidigt föreslås att medlen inte enbart skall användas
inom ämbetets uppdragsverksamhet utan att de även skall kunna
disponeras för grävningar som utföres i annan regi.

KrU 1973:17

3

Utskottet

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har en
översyn av lagen om fornminnen helt nyligen utförts av 1965 års museioch
utställningssakkunniga. De sakkunniga har i betänkandet (SOU
1972:45) Kulturminnesvård föreslagit vissa ändringar i lagen — dock inte
beträffande förutnämnda grundprincip i 9 § — och en kraftig ökning av
de anslagsmedel som står till riksantikvarieämbetets förfogande för bidrag
till markägare i nu avsedda fall. Betänkandet remissbehandlas för
närvarande och utskottet anser sig därför inte böra föreslå riksdagen att
göra det i motionen önskade uttalandet.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1973: 905.

Stockholm den 3 april 1973

På kulturutskottets vägnar
LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad
(c), Larsson i Vänersborg (s), Källstad (fp), fru Sundström (s), herr
Nilsson i Agnäs (m), fru Berglund (s), herrar Sundman (c), Zachrisson (s),
fru Frankel (fp), herrar Leander (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), Green (s),
fru Johansson (s), herr Nisser (m) och fru Nordlander (vpk).

GOTAB 73 3631 S Stockholm 1973