Konstitutionsutskottets betänkande nr 9 år 1973

KU 1973:9

Nr 9

Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av motion om ökad
decentralisering, stärkt lekmannainflytande och förbättrad rättssäkerhet
inom förvaltningen.

Motionen

I motionen 1973:964 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs: ”att
riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t om åtgärder för att tillgodose de i
motionen anförda synpunkterna om ökad decentralisering, stärkt lekmannainflytande
och förbättrad rättssäkerhet inom förvaltningen”.

Motiveringen överensstämmer med vad som anfördes i c-motionerna
1972:102 och 1972:290 vid förra årets riksdag. Hemställan i dessa
motioner avsåg, i motionen 1972:102 ”att riksdagen hemställer hos
Kungl. Maj:t om en parlamentarisk utredning om åtgärder för att stärka
de enskildas rättsskydd inom förvaltningen, med beaktande av vad som
anförts i motionen” och i motionen 1972:290 ”att riksdagen hemställer
hos Kungl. Maj:t om en parlamentarisk utredning om åtgärder för ökad
decentralisering och förstärkt lekmannainflytande inom den offentliga
förvaltningen i enlighet med vad som anförts i motionen”.

Frågornas behandling vid 1972 års riksdag

Motioner om ökad decentralisering och stärkt lekmannainflytande inom
förvaltningen m. m.

Motionen 1972:290 av herr Fälldin m. fl. (c) behandlades av konstitutionsutskottet
gemensamt med motionerna 1972:795 av herr Oskarson
m. fl. (m) samt 1972:808 av herrar Wirtén (fp) och Eriksson i Arvika
(fp). Dessa båda senare motioner avsåg, 1972:795 ”att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller att åtgärder vidtages för att i vidgad omfattning
delegera beslutsfattandet till lägre nivåer inom statsförvaltningen” och
1972:808 ”att riksdagen begär att Kungl. Maj:t tar initiativ till en
utökning av lekmannastyrelserna för de viktigaste ämbetsverken så att de
stora riksdagspartierna blir representerade i dem”.

I sitt betänkande (KU 1972:12) refererade utskottet det huvudsakliga
innehållet i motionerna och gav en fyllig recitredovisning av frågornas
bakgrund och rådande förhållanden m. m. Vidare behandlades i reciten
under särskilda rubriker riksdagsbehandlingen 1971 av motion om
decentralisering av statliga förvaltningsuppgifter, 1971 års riksdagsbeslut
angående omlokalisering av viss statlig verksamhet m. m., departementsutredningen
(Ju 1964:58), riksdagsbehandlingen 1971 av motion om
stärkande av lekmannarepresentationen i ämbetsverkens styrelser samt

1 Riksdagen 1973. 4 sami Nr 9

KU 1973:9

pågående utredningar om företagsdemokrati inom den statliga sektorn. I
dessa delar hänvisas till betänkandet.

I utskottets yttrande över motionerna erinrade utskottet inledningsvis
om att man med begreppet decentralisering brukade beteckna överflyttning
av befogenheter från högre förvaltningsnivå till lägre. Dit hörde
således en överflyttning av uppgifter från centrala statliga organ till
regionala eller lokala kommunala organ. Även överföring av befogenheter
från centrala statsorgan till regionala eller lokala statliga organ utgjorde
exempel på decentralisering. Som fördelar med decentralisering framhölls
att förfarandet blir enkelt, att lokal sakkunskap kan anlitas, att besluten
utformas med större beaktande av de av åtgärden direkt berörda
intressena samt att de centrala instanserna får större möjligheter att
ägna sig åt planering och översiktlig verksamhetsuppföljning. Som en
väsentlig fördel med decentralisering framhölls vidare att
medborgarinflytandet därvid får lättare att göra sig gällande. Utskottet
erinrade om den utveckling mot ökad decentralisering och vidgat
lekmannainflytande som ägt rum i förhållande till den gamla tidens
centralt dominerade och starkt ämbetsmannabetonade samhällsförvaltning
av huvudsakligen judiciell natur. Det framhölls att denna utveckling
kanske mest påverkats av den kommunala självstyrelsens tillkomst och
utveckling mot allt flera uppgifter. Av stor betydelse var enligt utskottet
också den på 1940-talet inledda befogenhetsöverföringen från den
centrala statliga förvaltningen till regionala och lokala statliga organ.
Utskottet nämnde därvid särskilt 1964 års riksdagsbeslut om regionalpolitiken
och naturvårdspolitiken. Utskottet framhöll vidare att ungefär
jämsides med utflyttningen av uppgifter till de regionala statsorganen
hade dessa genomgått en organisatorisk utveckling, som inneburit att ett
lekmannainflytande fått göra sig gällande i dem. Samtidigt hade det
också skett en utveckling mot lekmannastyrelser i allt flera centrala
ämbetsverk och liknande statsorgan. Utskottet anförde därefter följande:

Länsberedningen har till huvuduppgift att göra en allmän översyn av
uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Den får i detta sammanhang
anledning att ta ställning till frågor om överförande av uppgifter
från staten till landsting och primärkommuner. Beredningen skall vidare
bl. a. behandla uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn mellan
centrala och regionala organ. Enligt direktiven bör övervägandena i denna
del innefatta principiella frågor rörande lämplig decentralisering inom
den statliga förvaltningen och de regionala organens ställning i förhållande
till regeringen och centrala förvaltningsmyndigheter. Därvid skall
särskilt beaktas behovet av samordning såväl inom varje verksamhetsgren
som mellan olika verksamhetsgrenar. Utskottet förutsätter, att länsberedningen
kommer att överväga väsentliga frågor om decentralisering.

Frågan om decentralisering inom förvaltningen, som tas upp i
motionen 1972:290, är enligt utskottets mening väsentlig. De fördelar
som kan vinnas med decentralisering har berörts i det föregående. Där har
också framhållits, att utvecklingen inneburit, att betydande decentraliseringsåtgärder
ägt rum inom förvaltningen. Enligt utskottets mening är
det angeläget, att möjligheterna till ökad decentralisering tas till vara.
Särskilt gäller detta i de fall då en decentralisering innebär rationalisering,
ökad effektivitet eller förbättrad service för allmänheten. Av största vikt

KU 1973:9

härvidlag är också frågan om rättssäkerheten. En decentralisering bör
således inte äga rum om väsentliga rättssäkerhetsintressen talar emot en
sådan åtgärd. Med hänsyn till de berörda omständigheterna är det
angeläget att myndigheterna själva undersöker möjligheterna till decentralisering
och tar de initiativ i denna del som kan behövas. Utskottet
anser sig kunna förutsätta att arbetet därmed kommer att fortsätta under
beaktande av statsmakternas intentioner i frågan.

1 nära samband med frågan om decentralisering står som framgått av
det föregående frågan om medborgarinflytande inom förvaltningen. I
motionen 1972:290 uttrycks önskemål om stärkt lekmannainflytande
inom förvaltningen. Utvecklingen har även på detta område lett till att
betydande lekmannainflytande införts inom allt flera grenar av förvaltningen.
Den medborgerliga insyn i och kontroll av verksamheten, som
därmed eftersträvats, framstår som en naturlig följd bl. a. av att
förvaltningsavgörandena i stor utsträckning inte längre har karaktären av
tillämpning av i detalj utformade författningsregler. I stället är det i
många fall fråga om att handla inom ofta ganska vida författningsramar
där avgörandena kan ha stor betydelse för den enskilde. Enligt utskottets
mening är det ett väsentligt demokratiskt intresse, att medborgarinflytandet
inom förvaltningsorganen fortsätter att öka. Formerna för detta
måste emellertid nödvändigtvis skifta med hänsyn till de i hög grad
varierande förhållandena på olika områden.

Med anledning av det i motionen 1972:808 framställda yrkandet
förutsatte utskottet att behovet av ledamöter i ämbetsverkens lekmannastyrelser
med förankring i riksdagen noggrant skulle prövas i varje särskilt
fall.

Mot bakgrund av de i motionerna 1972:290 och 1972:795 aktualiserade
frågorna om delegation inom förvaltningen uttalade utskottet att det
inom förvaltningen numera förekommer en omfattande delegation av
beslutanderätt. Inte minst den allmänna tendensen till en ökande
omfattning av förvaltningsavgöranden hade bidragit till denna utveckling.
Utskottet erinrade om att gällande myndighetsinstruktioner m. m. som
regel lämnar vida möjligheter till delegation av beslutanderätt genom
beslut av myndigheten i fråga. Även på det kommunala området är
delegation vanligen förekommande. Utskottet framhöll vidare att frågan
om beslutsdelegering som ett medel att främja en fördjupad företagsdemokrati
inom statsförvaltningen utreddes som ett led i arbetet inom
delegationen för förvaltningsdemokrati.

Slutligen anförde utskottet följande:

Hemställan i motionen 1972:290 avser att en parlamentarisk utredning
skall tillsättas om åtgärder för ökad decentralisering och förstärkt
lekmannainflytande inom den offentliga förvaltningen i enlighet med vad
som anförts i motionen. Enligt utskottets mening torde emellertid
tillsättandet av en ny utredning på området knappast vara ägnat att
påskynda utvecklingen i den av motionärerna önskade riktningen. I
stället kan det finnas risk för att föreliggande möjligheter till ytterligare
åtgärder för ökad decentralisering och vidgat medborgarinflytande
uppskjuts i avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Utskottet kan
med hänsyn härtill och till vad utskottet tidigare anfört i frågorna inte
tillstyrka det berörda yrkandet i motionen 1972:290.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte förklara de behandlade
1* Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 9

KU 1973:9

motionerna besvarade med vad utskottet anfört.

Herrar Larsson i Luttra, Boo och Fiskesjö (alla c) var skiljaktiga i fråga
om motionen 1972:290. De ansåg att utskottet med anledning av denna
motion bort uttala följande:

De frågor om ökad decentralisering inom förvaltningen och om ökat
medborgarinflytande som tas upp i motionen 1972:290 är enligt
utskottets mening av mycket stor betydelse. Målet att uppnå ökad
jämlikhet och trygghet på olika områden och en livsmiljö, som är
anpassad efter människans förutsättningar och behov, kan enligt utskottets
mening endast uppnås i ett mera decentraliserat samhälle. Samhällsfunktionerna
bör över ett brett register inriktas på att uppnå detta. Detta gäller
inte minst de allt mer omfattande förvaltningsfunktionerna inom
den offentliga sektorn. Förvaltningen bör så långt möjligt decentraliseras
från statlig byråkrati till folklig självstyrelse och från centrala statliga
myndigheter till regionala och lokala organ. Därmed ökar effektiviteten,
och samhällets service till allmänheten förbättras. Genom en fortgående
decentralisering av statliga förvaltningsfunktioner förbättras även möjligheterna
till ökat lekmannainflytande och större rättstrygghet.

Vidare ville reservanterna ersätta sista stycket i utskottets yttrande
med följande uttalande:

Utskottet vill sammanfattningsvis uttala, att de i förevarande motioner
aktualiserade frågorna om decentralisering, beslutsdelegering och lekmannainflytande
inom förvaltningen är förtjänta av stor uppmärksamhet.
Utskottet vill understryka, att utskottet intar en positiv hållning till de
framförda önskemålen om ökad decentralisering, vidsträckt tillämpning
av beslutsdelegering och stärkt lekmannainflytande inom förvaltningen.
Utskottet förutsätter med hänsyn till vad utskottet i det föregående
anfört, att möjligheterna att tillgodose berörda önskemål noggrant
övervägs av statsmakterna vad gäller förvaltningen som helhet.

Reservanternas hemställan avsåg att riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t
till känna vad sålunda anförts med anledning av motionen 1972:290.

Ett särskilt yttrande avgavs vidare av herrar Nelander (fp) och Molin
(fp). I detta underströk de att frågan om decentralisering av statliga
förvaltningsuppgifter var av stor principiell räckvidd och hade anknytning
till många olika områden. De framhöll bl. a. de betydande regionalpolitiska
konsekvenserna och hänvisade till vad som anförts i den till
inrikesutskottet hänvisade fp-motionen 1972:204.

Riksdagen följde utskottet.

Den i det särskilda yttrandet angivna motionen 1972:204 av herr
Helén m. fl. (fp) behandlades av inrikesutskottet i betänkandet InU
1972:5 i samband med anslaget under sjunde huvudtiteln till Förberedelser
för omlokalisering av statlig verksamhet.

I motionen 1972:204 tog man upp frågan om att i ökad omfattning
satsa på decentralisering av verksamheter och beslutsfunktioner från
Stockholm. Motionärerna tänkte sig både geografisk spridning av
arbetsuppgifter och delegering av befogenheter till lägre instanser. I
motionen hemställdes att Kungl. Maj:t skulle ge samtliga verk och
myndigheter, som inte berördes av tidigare utflyttningsbeslut, i uppdrag

KU 1973:9

att före den 1 januari 1974 komma in med detaljerade undersökningar av
respektive verks möjligheter att under en tioårsperiod decentralisera
verksamheten i syfte att avsevärt minska personalstyrkan i Stockholm.

Inrikesutskottet uttalade i sitt avstyrkande yttrande över motionen
följande:

Det finns anledning räkna med att myndigheter i samband med
organisatoriska och andra förändringar av sin verksamhet bedömer om
delegering av beslutanderätt bör ske. Metoden kräver emellertid noggrann
analys och det tar tid innan påtagliga regionalpolitiska resultat uppnås.
Den innebär även svårigheter att styra de regionalpolitiska effekterna.
Delegering kan enligt utskottets mening inte ersätta pågående och
planerad utlokalisering utan skall ses som ett komplement.

Delegeringsfrågan är föremål för utredning i den år 1970 tillkallade
länsberedningen. Beredningen skall överväga uppgiftsfördelningen mellan
centrala och regionala statliga organ och ta ställning till principiella frågor
rörande lämplig decentralisering inom den statliga förvaltningen. Utredningen
skall också överväga fördelningen av arbetsuppgifter mellan stat
och kommun.

Med hänsyn till länsberedningens uppdrag och vad i övrigt anförts
finner utskottet inte skäl att biträda motionen 1972:204.

Herrar Eriksson i Arvika (fp) och Rimås (fp) ansåg i en reservation att
utskottet bort föreslå riksdagen att med anledning av motionen 1972:204
hemställa hos Kungl. Maj:t att statliga verk och myndigheter får i
uppdrag att skyndsamt utföra detaljerade undersökningar och inkomma
med förslag om möjligheter att decentralisera verksamheten i syfte bl. a.
att nedbringa personalstyrkan i Stockholm. Som motivering anförde de
följande:

Beträffande frågan om ökad delegering av beslutsfunktioner delar
utskottet den uppfattning som förs fram i motionen 1972:204. Vid sidan
av utflyttning av hela verk och delar av verk bör möjligheten att delegera
beslutsfunktioner från centrala instanser till regionala och lokala organ
tas upp till grundlig prövning. Motionärerna anför flera goda argument
härför. Inte minst talar effektivitetsskäl och ekonomiska motiv för
förslaget. Att föra ut beslutanderätten närmare dem som är direkt
berörda av besluten har stora allmänna fördelar, inte minst från
demokratisk synpunkt.

Utskottet är medvetet om att länsberedningen är sysselsatt med dessa
frågor. Då det emellertid kan dröja åtskillig tid innan beredningen lägger
fram förslag och då beredningens uppdrag är av allmän karaktär bör de
enskilda verken vart och ett på sitt område analysera problemen och
lägga fram förslag om ökad delegering. Utredningsarbetet bör innefatta
ekonomiska analyser av förslag om ökad delegering. Arbetet bör bedrivas
i nära samverkan med berörda personalgrupper. Det bör sättas i gång
omedelbart så att resultatet kan beaktas i samband med att statsmakterna
tar ställning till de förslag om fortsatt omlokalisering av statlig
verksamhet som delegationen kan komma att lägga fram.

I ett särskilt yttrande av herrar Nilsson i Tvärålund, Mattsson i Skee
och Gustafsson i Säffle (alla c) anförde de följande:

Frågan om ökad decentralisering av statlig verksamhet är av stor
principiell vikt och måste ses i ett vidare perspektiv än vad enbart
regionalpolitiska utgångspunkter medger. Det är mycket som talar för

KU 1973:9

omfördelning av beslutsfunktioner från central till regional eller lokal
nivå. Bl. a. grundläggande demokratiska synpunkter talar härför. En
omfördelning kan uppnås t. ex. genom beslutsdelegering inom den
statliga förvaltningen eller överförande av arbetsuppgifter från statliga till
kommunala organ. Centerpartiets syn på dessa frågor har utvecklats i
motionen 1972:290 till vilken vi hänvisar. Motionen behandlas i
konstitutionsutskottet (KU 1972:10). I motionen yrkas en parlamentarisk
utredning om åtgärder för ökad decentralisering och förstärkt
lekmannainflytande inom den offentliga förvaltningen.

Riksdagen följde utskottet.

Motion om den enskildes rättsskydd inom förvaltningen

Motionen 1972:102 av herr Fälldin m. fl. (c) behandlades under
höstsessionen av konstitutionsutskottet i betänkandet KU 1972:39. I
betänkandets recit refererade utskottet innehållet i motionen och
redogjorde för behandlingen av motsvarande fråga vid 1970 och 1971 års
riksdagar. Under rubriken Beslutade reformer och pågående utredningsarbete
m. m. lämnades redogörelse för skadeståndslagen (1972:207),
rättshjälpslagen (1972:429), ämbetsansvarskommitténs slutbetänkande
och 1971 års beslut i fråga om samhällsinformation. I dessa delar hänvisas
till betänkandet.

Utskottet avstyrkte motionen med följande motivering:

1 motionen begärs tillsättandet av en parlamentarisk utredning med
uppgift att utarbeta riktlinjer för ett framtida reformarbete i syfte att
skapa ett förbättrat rättsskydd för den enskilde. Motionen ansluter till
motionerna 1970:1:391 och 11:438 samt motionen 1971:532. Sistnämnda
motion, som behandlades under höstsessionen 1971, avstyrktes av
utskottet med hänvisning till bl. a. den under våren 1971 beslutade
förvaltningsreformen och till att frågor av betydelse för den enskildes
rättsskydd, t. ex. det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning
och en rättshjälpsreform, inom kort kunde väntas underställas
riksdagen.

Sedan förevarande motion väcktes, har riksdagen antagit dels skadeståndslag,
dels rättshjälpslag. Skadeståndslagen innehåller bestämmelser
om skadeståndsansvar vid myndighetsutövning, varom regler saknats i
förut gällande rätt. Rättshjälpsreformen, som skall träda i kraft den 1 juli
1973, innebär bl. a., att rättshjälp i princip skall lämnas var och en i varje
rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger. Undantagna är vissa
ärendegrupper och personer med höga inkomster. Under vårriksdagen
1973 kan förslag väntas föreläggas riksdagen rörande den framtida
utformningen av ämbetsansvaret. Slutbetänkande härom har under
innevarande år avgivits av ämbetsmannakommittén. Denna har enligt
betänkandet som en av sina målsättningar haft att söka åstadkomma ett
för all offentlig verksamhet enhetligt system, där som motiv för
sanktionerna uppställs medborgarnas intresse av att offentliga funktioner
utan ovidkommande hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt. Frågor om
utbildning av förvaltningstjänstemän ingår i det omfattande utredningsarbete
som pågår inom utbildningsområdet. Grundlagberedningens betänkande
med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning, som
avgetts våren 1972, innehåller bl. a. regler, avsedda att värna om
medborgerliga fri- och rättigheter, samt bestämmelser beträffande rätt -

KU 1973:9

skipning och förvaltning. Grundlagberedningen har räknat med att förslag
till ny författning skall kunna föreläggas riksdagen våren 1973.

Viktiga reformer har således nyligen beslutats och ytterligare reformförslag
i syfte att öka den enskildes rättssäkerhet kan väntas föreläggas
riksdagen inom en nära framtid. Först när dessa reformer varit i kraft en
tid och erforderlig överblick kunnat ernås över deras effekt, kan det,
enligt utskottets mening, finnas anledning överväga behovet av en sådan
utredning som den av motionärerna föreslagna. Utskottet finner därför
inte nu skäl föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen.

1 ett särskilt yttrande anförde herrar Larsson i Luttra, Boo och
Fiskesjö (alla c):

Vi delar helt den mening som uttalats i motionen om behovet av en
övergripande parlamentarisk utredning med uppgift främst att utarbeta
riktlinjer för det fortsatta arbetet på att skapa ett förbättrat rättsskydd
för den enskilde. Innevarande år har emellertid två för den enskildes
rättstrygghet väsentliga reformer genomförts — skadeståndslag och
rättshjälpslag. Ytterligare reformförslag i syfte att gagna det intresse som
åsyftas med motionen kan väntas föreläggas riksdagen inom en nära
framtid. Vi finner oss därför för närvarande kunna avstå från att reservera
oss för en sådan framställning som avses i motionen.

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.
Utskottet

I förevarande motion av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs om åtgärder
för att tillgodose de i motionen anförda synpunkterna i fråga om ökad
decentralisering, stärkt lekmannainflytande och förbättrad rättssäkerhet
inom förvaltningen. Motionen ansluter till de under förra årets riksdag
behandlade motionerna 1972:102 och 1972:290. Den senare, som avsåg
ökad decentralisering och stärkt lekmannainflytande inom förvaltningen,
behandlades under vårsessionen. Motionen 1972:102 tog sikte på att öka
den enskildes rättsskydd inom förvaltningen och behandlades under
höstsessionen.

Vad först gäller frågorna om decentralisering och lekmannainflytande
inom förvaltningen behandlades dessa ingående i utskottets betänkande
1972:12. Utskottets av riksdagen godkända yttrande har återgivits i
huvudsak ordagrant i det föregående. Utskottet uttalade sålunda bl. a. att
frågan om decentralisering inom förvaltningen var väsentlig och att
betydande fördelar kan vinnas därmed. Enligt utskottets mening var det
väsentligt att möjligheterna till ökad decentralisering togs till vara. Detta
gällde särskilt i de fall, då en decentralisering innebar rationalisering,
ökad effektivitet eller förbättrad service för allmänheten. Av största vikt
var enligt utskottet också frågan om rättssäkerheten. En decentralisering
borde således inte äga rum om väsentliga rättssäkerhetsintressen talade
emot en sådan åtgärd. Med hänsyn till de berörda omständigheterna var
det enligt utskottet angeläget att myndigheterna själva undersökte
möjligheterna till decentralisering och tog de initiativ i denna del som
kunde behövas. Utskottet ansåg sig kunna förutsätta att arbetet därmed
skulle komma att fortsätta under beaktande av statsmakternas inten -

KU 1973:9

tioner i frågan. 1 nära samband med frågan om decentralisering stod,
framhöll utskottet vidare, frågan om medborgarinflytande inom förvaltningen.
Utskottet erinrade om att utvecklingen även på detta område lett
till att betydande lekmannainflytande införts inom allt fler grenar av
förvaltningen. Den medborgerliga insyn i och kontroll av verksamheten,
som därmed eftersträvats, framstod som en naturlig följd bl. a. av att
förvaltningsavgörandena i stor utsträckning inte längre hade karaktären
av tillämpning av i detalj utformade författningsregler. I stället var det i
många fall fråga om att handla inom ofta ganska vida författningsramar
där avgörandena kunde ha stor betydelse för den enskilde. Enligt
utskottets mening var det ett väsentligt demokratiskt intresse att
medborgarinflytandet inom förvaltningsorganen fortsatte att öka. Formerna
för detta måste emellertid nödvändigtvis skifta med hänsyn till de
i hög grad varierande förhållandena på olika områden.

Frågor om den enskildes rättsskydd inom förvaltningen behandlades i
utskottets betänkande 1972:39. I sitt av riksdagen godkända yttrande
med anledning av motionen 1972:102, som i sin helhet återgivits i det
föregående, erinrade utskottet om de senaste årens arbete på reformer av
betydelse för den enskildes rättsskydd inom förvaltningen. Utskottet
konstaterade att viktiga reformer nyligen beslutats och att ytterligare
reformförslag kunde väntas föreläggas riksdagen inom en nära framtid.

Utskottet intar i år samma ståndpunkt som förra året till frågorna om
decentralisering, lekmannainflytande och rättssäkerhet inom förvaltningen.
Utskottet vidhåller sina i det föregående återgivna uttalanden i
dessa frågor. Med hänsyn till de förhållanden som redovisats i dessa, är
det enligt utskottets mening inte erforderligt att nu ta ett särskilt initiativ
från riksdagens sida i syfte att uppnå ökad decentralisering, stärkt
lekmannainflytande och förbättrad rättssäkerhet inom förvaltningen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:964.

Stockholm den 27 februari 1973

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande-, herrar Johansson i Trollhättan (s), Larsson i Luttra (c),
Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Svensson i Eskilstuna
(s), Bergqvist (s), Werner i Malmö (m), Karlsson i Malung (s), Fiskesjö *
(c), Norrby i Åkersberga (fp), Schött (m), Molin (fp), Wictorsson (s) och
Olsson i Edane (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

KU 1973:9

Reservation

av herrar Larsson i Luttra, Boo och Fiskesjö (alla c), vilka ansett

dels att sista stycket i utskottets yttrande bort ersättas av text med
följande lydelse:

De frågor om ökad decentralisering, stärkt lekmannainflytande och
förbättrad rättssäkerhet inom förvaltningen som tas upp i motionen
1973:964 är enligt utskottets mening av mycket stor betydelse.

Målet att uppnå ökad jämlikhet och trygghet på olika områden och en
livsmiljö, som är anpassad efter människans förutsättningar och behov,
kan enligt utskottets mening endast uppnås i ett mera decentraliserat
samhälle. Samhällsfunktionerna bör över ett brett register inriktas på att
uppnå detta. Detta gäller inte minst de alltmer omfattande förvaltningsfunktionerna
inom den offentliga sektorn. Förvaltningen bör så långt
möjligt decentraliseras från statlig byråkrati till folklig självstyrelse och
från centrala statliga myndigheter till regionala och lokala organ. Därmed
ökar effektiviteten, och samhällets service till allmänheten förbättras.
Genom en fortgående decentralisering av statliga förvaltningsfunktioner
förbättras även möjligheterna till ökat lekmannainflytande och större
rättstrygghet.

Det moderna välfärdssamhället har medfört en kraftig expansion av
den offentliga förvaltningen. Därmed har också behovet av åtgärder för
att tillgodose de enskildas rättsskydd vuxit. Vissa reformer i detta syfte
har beslutats 1972 och ytterligare åtgärder är under prövning. Som
utvecklats i motionen 1973:964 framstår det emellertid som i hög grad
angeläget att reformarbetet nu fortsätter utan avbrott och att det
kommer att kännetecknas av en större planmässighet och kraft än
tidigare.

Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört anser utskottet det vara
påkallat att riksdagen nu tar ett särskilt initiativ i syfte att uppnå ökad
decentralisering, stärkt lekmannainflytande och förbättrad rättssäkerhet
inom förvaltningen.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973:964 hemställer hos
Kungl. Maj:t om åtgärder för att tillgodose de i motionen
anförda synpunkterna om ökad decentralisering, stärkt lekmannainflytande
och förbättrad rättssäkerhet inom förvaltningen.

Särskilt yttrande

av herrar Norrby i Åkersberga (fp) och Molin (fp):

Frågor om ökad decentralisering, stärkt lekmannainflytande och
förbättrad rättssäkerhet inom förvaltningen har, som framgår av utskottets
betänkande, rönt stor uppmärksamhet från riksdagens sida under

KU 1973:9

1972. Ytterligare riksdagsbeslut kommer att tas i år. Samtidigt pågår
betydelsefullt utredningsarbete. Det är nu angeläget att beslutade
reformer snabbt leder till avsedda resultat samt att ytterligare åtgärder
målmedvetet förbereds.

Frågan om decentralisering av statliga förvaltningsuppgifter är enligt
vår uppfattning av stor principiell räckvidd och har anknytning till många
olika områden. En decentralisering av förvaltningsuppgifter och beslut
från central till regional och lokal nivå medför bl. a. ökade möjligheter
till lekmannainflytande. Vi vill här hänvisa till motionerna 1972:204 och
1973:225 där folkpartiets syn på decentraliseringen och dess regionalpolitiska
roll utvecklas.

1 den förra motionen framhålls att decentraliseringen av arbetsuppgifter
till lägre nivåer innebär att länsstyrelser och andra länsmyndigheter
samt landstingets förvaltningar i större utsträckning ombesörjer den
regionalt inriktade servicen och primärkommunerna den lokalt inriktade.
Genom centralt utfärdade generella anvisningar och statsbidragsbestämmelser
kan beslutsfattandet decentraliseras utan nämnvärda risker för
ojämn kvalitet i serviceutbudet. Där överföring av arbetsuppgifter från
centrala till regionala och lokala myndigheter inte är möjlig bör resp.
verk undersöka möjligheterna att bygga upp eller utvidga egna regionala
och lokala enheter som ersättning för expanderande central förvaltning.
Utöver de anställdas synpunkter och de närdemokratiska skälen
måste därvidlag även de ekonomiska konsekvenserna väga tungt. Folkpartiet
har på detta sätt velat peka på möjligheterna att i ett sammanhang
sammanväga de regionalpolitiska, närdemokratiska och ekonomiska
aspekterna med frågan om förbättrad effektivitet för resp. förvaltning.