Konstitutionsutskottets betänkande nr 44 år 1973

KU 1973:44

Nr 44

Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
det statliga utrednings- och remissväsendet.

Motionerna

I motionen 1973:6 av herr Wiklund i Stockholm (fp) hemställs ”att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om utgivande av en årspublikation
med översiktliga upplysningar om pågående statliga utredningar, som inte
redovisas i riksdagsberättelsen och som tillsatts genom formligt beslut av
departementschef eller ämbetsverk”.

Motionären erinrar om att i den i början av varje riksdag utkommande
riksdagsberättelsen redovisas direktiv, verksamhet m. m. beträffande en
rad utredningskommittéer som tillsatts av regeringen. Däremot saknas
någon motsvarande översiktlig och periodisk sammanfattning över andra
pågående statliga utredningar och deras uppdrag t. ex. arbetsgrupper för
visst utredningsarbete inom departement eller ämbetsverk. Denna informationsbrist
är framhåller motionären särskilt för politiskt verksamma
personer men även för t. ex. tjänstemän, press och allmänheten ganska
kännbar och besvärande. Enligt motionären borde det årligen ges ut en
informationsskrift innehållande korta upplysningar om i varje fall viktigare
utredningsverksamhet som bedrivs inom departement och ämbetsverk.

I motionen 1973:365 av herr Ahlmark m. fl. (fp) hemställs ”att
riksdagen beslutar tillsätta en arbetsgrupp med företrädare för de
politiska partierna med uppgift att utarbeta ett förslag till regler för
utredningsväsendet och undersöka remissväsendet i enlighet med vad som
anförts i motionen”.

Motionärerna erinrar om att de offentliga utredningarna av tradition
är ett centralt led i den demokratiska beslutsprocessen i vårt land. Rätt
begagnade kan de bidra inte bara till ett säkrare beslutsunderlag utan
också till att stimulera den offentliga debatten och öka förankringen av
statsmakternas beslut. Under senare år har emellertid enligt motionen
utvecklingen i fråga om utredningsväsendet fått drag som är i viss mån
oroande. Allt fler utredningar har tillsatts. Kostnaderna för utredningsväsendet
har stigit. I motionen hävdas, att regeringens intresse för ett
allsidigt kommittéarbete har avtagit. Ett uttryck härför är att andelen
kommittéer med parlamentariskt inslag har minskat och att en allt större
del av utredningsarbetet' numera sker inom departementen. Utredningsväsendet
är framhålls det i motionen otillräckligt samordnat och
respekten för utredningarnas arbete har minskat till följd av att
regeringen i vissa fall lagt förslag trots pågående utredning och i andra fall
inte tagit hänsyn till utredningarnas betänkanden. Enligt motionen bör
sålunda möjligheterna att ge kommittéväsendet en fastare reglering

1 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 44

KU 1973:44

prövas. Vidare anser motionärerna att riksdagen i ökad utsträckning själv
bör tillsätta utredningar.

Den föreslagna arbetsgruppens uppgift bör enligt motionen vara att
bl. a. behandla frågan om riksdagens inflytande på utredningsväsendet
och formerna för offentliggörandet av faktamaterial under utredningsarbetets
gång. Arbetsgruppen bör även behandla remissförfarandet.

I motionen 1973:373 av fru Mogård (m) och herr Wennerfors (m)
hemställs ”att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad i
motionen uttalats angående tidsfristen för avlämnande av yttrande till
myndigheter”.

I motionen anförs att taxeringsmyndigheter och andra myndigheter i
samband med att yttrande infordras utsätter mycket kort tidsfrist, oftast
åtta dagar, för avgivande av yttrande. Då det i många fall krävs längre
tidsfrist anser motionärerna — även om uppskov vid begäran härom
vanligtvis beviljas — att svarstiden där så ske kan bör utsträckas till tre
veckor.

I motionen 1973:969 av herr Karlsson i Mariefred m. fl. (c) hemställs
”att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder för att
vid framläggande av utredningar, som kan väntas bli föremål för en mera
omfattande debatt, i samarbete mellan utredningsorganet och företrädare
för folkbildningsorganisationerna framtas på utredningen grundat studiematerial,
vilket kan föreligga vid utredningens publicering”.

I motionen erinras om att en omfattande studieverksamhet kommit
till stånd omkring reformförslag som lagts fram av offentliga utredningar.
I denna verksamhet har främst folkbildningsorganisationerna och de
politiska partierna engagerat sig. Vissa svårigheter är emellertid enligt
motionen förenade med studieverksamheten. Grundligheten i utredningsmaterialet
gör att det i många fall är omöjligt att utan bearbetning och
komprimering använda utredningsbetänkanden som studiematerial.
Studieförbunden och andra bildningsorgan har därför utarbetat en rad
studieplaner och annat studie- och undervisningsunderlag som använts i
verksamheten. Sådana studieplaner tar emellertid framhålls det i motionen
lång tid att utarbeta, varför de i de flesta fall inte föreligger förrän
ganska lång tid efter betänkandets publicering. Organiserandet av en
omfattande studieverksamhet kräver också tid. Detta gör enligt motionen
att den offentliga debatten strax efter det en utredning framlagts inte kan
bygga på eller utnyttja mer inträngande studier i ämnet.

En väg att åstadkomma en bättre ordning i detta avseende är enligt
motionen att vidta åtgärder för att säkerställa att pedagogiskt uppbyggt
studieunderlag finns tillgängligt samtidigt med att en betydelsefull
utredning framläggs. Detta torde kunna ske genom samarbete mellan
utredningsorganet och framför allt folkbildningsorganisationerna, representerade
av sitt sam arbetsorgan. Ett lämpligt tillvägagångssätt är enligt
motionen att under utredningsarbetets slutskede expertis, utsedd i
samverkan med sam arbetsorganet, knytes till utredningens sekretariat

KU 1973:44

med uppdrag att utarbeta pedagogiskt uppbyggda sammanfattningar av
betänkandet och studieplaner i anslutning härtill. I motionen erinras om
att studieförbunden och deras samarbetsorgan ofta anlitas som remissorgan
beträffande offentliga utredningar. Denna verksamhet skulle enligt
motionen underlättas genom den föreslagna ordningen.

I motionen 1973:979 av herr Schött (m) hemställs ”att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller att föreskrifter om remissbehandling utarbetas
enligt motionens syfte”.

I motionen anförs att det är synnerligen angeläget att regeringen
utfärdar föreskrifter, innebärande att departementen för remissbehandling
beviljar generöst tilltagna remisstider — detta så mycket mer som
huvuddelen av remissbehandlingen på lokal nivå sker i två steg genom att
länsstyrelserna regelmässigt samordnar de lokala remisserna. Motionärerna
pekar på att i några av de senaste årens verkligt stora samhällsfrågor
har kritik riktats mot för snålt tilltagna remisstider.

Angående motionernas innehåll i övrigt hänvisas till de tryckta
texterna.

Gällande ordning m. m.

Grundlagsregler

Det offentliga utredningsväsendet och remissförfarandet i samband
härmed ingår som led i regeringsärendenas beredning. Vissa bestämmelser
om beredningsförfarandet finns i § 10 nuvarande regeringsform och 7
kap. 2 § i det av riksdagen tidigare detta år som vilande antagna förslaget
till ny regeringsform. Sistnämnda stadgande som överensstämmer med
grundlagberedningens förslag i ämnet har följande innehåll:

Vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar
inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall
tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.

I propositionen beträffande det vilande grundlagsförslaget (prop.
1973:90 s. 288) erinrar departementschefen om att utredningsväsendet
under senare år flera gånger uppmärksammats i riksdagen (jfr KU
1970:24, 1971:18 och 1972:36) och att därvid önskemål framförts i
skilda hänseenden, främst om en mera vidsträckt användning av
parlamentariskt sammansatta kommittéer, om direktivens utformning
och om större offentlighet och insyn i utredningsarbetet. Departementschefen
anför vidare, att grundlagberedningen inte tagit upp frågan om det
fristående utredningsväsendet till närmare övervägande och inte heller
föreslagit att det i något avseende skall grundlagfästas. Departementschefen
uttalar sin anslutning till den uppfattning som kommit till uttryck
i grundlagberedningens betänkande och som innebär att formerna för det
utredningsarbete sorn föregår regeringens avgörande inte skall grundlagfästas
utöver vad som sker genom de föreslagna reglerna om remissförfarandet.
Liksom grundlagberedningen finner departementschefen därför

1* Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 44

KU 1973:44

inte anledning att närmare gå in på de frågor om det fristående
utredningsväsendet som aktualiserats i riksdagen.

Rent allmänt framhåller emellertid departementschefen att det förhållandet
att regeringen måste bära det slutliga ansvaret för utformningen
av och innebörden i förslag som läggs fram för riksdagen bör föra med sig
att det ytterst får ankomma på regeringen att avgöra hur den utredning
bör bedrivas som anses behövlig som grundval för förslagen. På regeringen
får enligt departementschefen alltså ligga att avgöra sådana frågor som
om utredning skall ske genom särskild kommitté eller anförtros annan
från departementen fristående utredningsman och vidare att ange de
riktlinjer efter vilka arbetet i så fall skall bedrivas. Avslutningsvis
framhåller departementschefen att utredning genom parlamentariskt
sammansatta kommittéer är ett utomordentligt värdefullt inslag vid
beredningen av lagstiftningsfrågor och andra likartade viktigare ärenden.
Liksom hittills bör denna utredningsform enligt departementschefen
utnyttjas i betydande omfattning.

Beträffande remissförfarandet anför departementschefen (prop. s.
287) att det är ett karakteristiskt och betydelsefullt inslag i svensk
politisk beslutsprocess att yttrande i stor utsträckning inhämtas från
myndigheter, organisationer och andra enskilda sammanslutningar som
ett led i beredningen av regeringsärendena. Det är därför enligt
departementschefen naturligt att ordningen med remisser från regeringen
som ett led i beredningsarbetet liksom hittills kommer till uttryck i
grundlagen.

Någon ändring eller särskilda uttalanden i anledning av propositionens
förslag i nu berörda avseenden gjordes inte under riksdagsbehandlingen.

Enligt det vilande förslaget till ny riksdagsordning förutsätts det att
talmanskonferensen i likhet med vad nu gäller får väcka förslag hos
riksdagen i fråga som gäller riksdagsarbetets bedrivande. Talmanskonferensen
kan även i annat fall framlägga förslag för riksdagen i fråga som
gäller riksdagen eller dess organ, om förslaget grundar sig på utredning
som talmanskonferensen har tillsatt på riksdagens uppdrag. Bestämmelser
härom har upptagits i en tilläggsbestämmelse 3.8.2. i den föreslagna nya
riksdagsordningens kapitel om ärendenas väckande hos riksdagen.

Propositionens förslag på denna punkt föranledde motionen
1973:1849 (2 fp) i vilken begärdes att riksdagens möjligheter att själv
tillsätta utredningar borde vidgas.

Utskottet (KU 1973:26 s. 84) avstyrkte bifall till motionen med den
motiveringen att motionens förslag skulle innebära en icke godtagbar
utsträckning av riksdagens befogenheter att föranstalta om utredning.

Två reservanter (fp) anförde följande:

De offentliga utredningarna är ett centralt inslag i den demokratiska
beslutsprocessen i vårt land. Beslutanderätten i fråga om offentliga
utredningar bör i första hand åvila regeringen. Det är emellertid enligt vår
mening också värdefullt att riksdagen under vissa förutsättningar själv
kan besluta om utredningar. På senare tid har riksdagen fattat beslut om

KU 1973:44

och själv tillsatt utredningar bl. a. i fråga om JO-ämbetets framtida
utformning och om riksdagens informationsproblem.

För att icke i onödan begränsa riksdagens möjligheter att själv tillsätta
utredningar bör därför tilläggsbestämmelsen till RO 3.8.2. utformas så att
riksdagen kan besluta att talmanskonferensen på riksdagens uppdrag får
tillsätta utredning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Kommittékungörelsen m. m.

Beträffande den utredningsverksamhet som äger rum som ett led i
regeringsärendenas beredning föreligger som nyss framgått inte någon
närmare lagreglering. När en utredning tillkallas sker detta vanligtvis i
form av ett bemyndigande av Kungl. Maj:t för visst statsråd att tillkalla
ett antal sakkunniga för att utreda viss fråga, att utse en av de sakkunniga
att vara ordförande och att besluta om experter, sekreterare och annat
arbetsbiträde åt de sakkunniga. Vidare brukar föreskrivas att de
sakkunniga får samråda med myndigheter samt begära uppgifter och
yttranden från dem. I direktiven till utredningen anges närmare utredningsarbetets
inriktning m. m. Detta sker formellt genom ett anförande
till statsrådsprotokollet av det statsråd, som erhåller bemyndigandet att
tillkalla de sakkunniga.

I en särskild kungörelse, den s. k. kommittékungörelsen (SFS
1946:394), ges vissa generella bestämmelser angående kommitté. En
kommitté definieras i kungörelsen som ”kommitté, kommission eller
sakkunnig, som för utredning av viss fråga av Kungl. Maj:t förordnats
eller jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av departementschef eller
myndighet tillkallats”. Kungörelsen innehåller en rad bestämmelser om
ersättning för kommittéuppdrag och därmed sammanhängande förhållanden.
I kungörelsen föreskrivs vidare bl. a. att utredningsarbetet inte får
medföra större kostnad för statsverket än som är nödvändigt. Innan det
egentliga utredningsarbetet påbörjas skall kommitté uppgöra en plan för
utredningsarbetet, som skall inges till vederbörande departementschef.
Till denne skall också inges anmälan, om kommitté finner anledning att i
väsentlig mån frångå planen. Kommitté skall vidare årligen till departementschefen
avge berättelse angående kommitténs arbete under det
förflutna året. Förberedande undersökningar t. ex. av statistisk eller
historisk natur av mera omfattande eller kostsam art eller för vilka avses
att i större omfattning inhämta uppgifter från enskilda personer, företag
eller sammanslutningar fordrar särskilt medgivande av departementschefen.
Som allmän regel gäller enligt kungörelsen att det vid avfattande
av betänkande bör tillses, att större vidlyftighet ej användes än ämnets
natur gör oundgängligt. Mera omfattande betänkanden bör enligt
anvisningarna innehålla en så fullständig sammanfattning av förslaget att
den med behållning kan läsas oberoende av betänkandet i övrigt.

KU 1973:44

Remisstider

A. Offentliga utredningar

Sorn nyss framgått innehåller såväl den nuvarande regeringsformen
som det tidigare detta år som vilande antagna förslaget till ny
regeringsform bestämmelser om remissbehandling som ett led i regeringsärendenas
behandling. Några föreskrifter om remissinstanser eller tid för
avgivande av remissvar föreligger inte. Frågor härom avgörs från fall till
fall av regeringen eller vederbörande statsråd.

Frågan om remissförfarandet i anledning av utredningsförslag av stort
lokalt eller regionalt intresse har i olika sammanhang diskuterats i
riksdagen. Som exempel härpå kan nämnas remissen av departementspromemorian
(SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten. I svar på
en interpellation och två enkla frågor den 11 april 1972 (RDs 5)
angående detta ärendes remissbehandling anförde statsrådet Lundkvist
bl. a. följande.

Remissförfarandet är ett viktigt led i reformarbetet i vårt samhälle.
Regeringen söker därför beräkna remisstiderna för offentliga utredningar
och departementspromemorior så att remissinstanserna får tillräckliga
möjligheter både för beredning och för handläggning i ansvariga
instanser. På grund av kommunernas viktiga roll i en mängd samhällsfunktioner
och deras behov att behandla många remisser på flera
beslutsnivåer tas särskild hänsyn till kommunerna när remisstiderna
fastställs. Vid bestämmande av remisstider måste emellertid också
beaktas att åtskilliga av de utredningar och förslag som remitteras berör
ämnen i vilka dröjsmål med beslut måste anses medföra betydande
olägenheter.

En avvägning mellan önskemålet om en lång remisstid och angelägenheten
att snabbt föra frågan till riksdagens behandling har skett i det fall
som interpellanten nämner som exempel, remissen av departementspromemorian
(SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten. Regeringen
har bedömt det som angeläget att underställa årets riksdag förslag
om riktlinjer, lagstiftning och organisation för en fortsatt fysisk
riksplanering. En senareläggning av propositionen skulle enligt regeringens
bedömning medföra betydande olägenheter genom att fördröja
den fortsatta planeringen i län och kommuner och en fortsatt central
utredningsverksamhet. Vidare skulle en senareläggning allvarligt försämra
möjligheterna till samordning med riktlinjerna för regionalpolitiken som
för närvarande utarbetas inom inrikesdepartementet. Det har bedömts
möjligt att lägga fram en proposition om den fysiska riksplaneringen till
höstriksdagen efter en remisstid på ungefär ett halvt år. För kommunerna
är remisstiden något kortare.

Att kommunerna har fått kortare remisstid motiveras av att länsstyrelserna
bör känna till kommunernas bedömning när de avger sina
yttranden. Denna arbetsgång, som jag generellt anser viktig, är i det här
fallet av särskilt stor betydelse eftersom fullföljandet av den fysiska
riksplaneringen i stora delar har föreslagits ske genom en samverkan
mellan kommuner och länsstyrelse. Det bör även från kommunernas
synpunkt vara av stort värde att de får möjlighet att presentera sina
ställningstaganden för länsstyrelserna. Civildepartementet har anmodat
länsstyrelserna att ge kommunerna längsta möjliga remisstider.

KU 1973:44

B. Förvaltningsärenden

Förvaltningslagen (1971:290) gäller handläggning av ärende hos
förvaltningsmyndighet. Lagen är inte direkt tillämplig på ärenden hos
Kungl. Maj:t. Det har emellertid i särskilda anvisningar som utfärdats av
statsrådsberedningen uttalats att förvaltningslagen i möjligaste mån bör
följas även beträffande förvaltningsärenden hos Kungl. Maj:t.

Förvaltningslagen innehåller vissa bestämmelser om förfarandet när
myndighet genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ
eller från enskild. I 10 § föreskrivs bl. a. att myndighet om det ej är
obehövligt skall ange i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid
yttrande önskas. Enligt 15 § får ett ärende inte avgöras utan att
sökande, klagande eller annan part underrättas om det som tillförts
ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra
sig över det. Från denna huvudregel medges ett antal undantag bl. a. att
ett ärende får avgöras utan kommunicering om en sådan åtgärd är
uppenbart obehövlig. I specialförfattningarna förekommer åtskilliga
bestämmelser som reglerar viss myndighets befogenhet eller skyldighet
att före ärendes avgörande inhämta yttrande från annat allmänt organ
eller från enskild. Exempelvis framgår det av 65 § taxeringsförordningen
(1965:623), att den skattskyldige regelmässigt skall erhålla tillfälle att
yttra sig därest fråga uppkommer att åsätta taxering med avvikelse från
självdeklarationen.

Varken förvaltningslagen eller specialförfattningarna innehåller bestämmelser
om remisstidens längd. Det ankommer sålunda på vederbörande
myndighet att bestämma sådan tid och även avgöra om
förlängning av utsatt remisstid kan medges.

Information om utredningsväsendet

I Post- och Inrikes Tidningar publiceras fortlöpande konseljbeslut
beträffande utredningar som tillkallats. Vidare lämnas i den i början av
varje riksdag utkommande riksdagsberättelsen en redogörelse för utredningsväsendet
med uppgifter om direktiv, sammansättning, arbetsläge
m. m. beträffande kommittéer som tillkallats av Kungl. Maj:t. Av
riksdagsberättelsen framgår vidare vilka betänkanden som under året
avgetts av kommittéer eller som upprättats inom departement. Beträffande
sistnämnda utredningsverksamhet de s. k. departementsutredningama
genom exempelvis interdepartementala arbetsgrupper innehåller riksdagsberättelsen
däremot ej några uppgifter om direktiv, arbetsgruppers
sammansättning etc.

För förvaltningen i övrigt finns inte någon samlad publikation
beträffande pågående utredningsverksamhet. Däremot utger en rad
ämbetsverk informationsmeddelanden av skilda slag. Ett exempel härpå
är tidskriften Aktuellt från Skolöverstyrelsen.

Sedan länge föreligger en förteckning över svenska statens tryckta
publikationer benämnd Årsbibliografi över Sveriges offentliga publikatio -

KU 1973:44

ner som ges ut av riksdagsbiblioteket. Uppgifter om utkomna publikationer
redovisas dessutom löpande genom särskilda listor som är avsedda att
komma ut en gång varje vecka. Genom statsrådsberedningens försorg
utsänds fortlöpande förteckningar över betänkanden som utkommit.
Förteckningarna innehåller även uppgifter om utredningsdirektiv och
förändringar i kommittéers sammansättning m. m. I sammanhanget kan
nämnas att i den statliga publikationen Departementsnytt — Faktasamling
i samhällsfrågor som ges ut genom kanslihusets försorg bl. a.
redovisas utredningsdirektiv, kommittébetänkanden och departementspromemorior
i sammanfattning eller notisform.

Slutligen kan erinras om att 1971 inrättats en särskild statlig nämnd
för samhällsinformation. Nämnden har enligt sin instruktion (1971:509)
till uppgift bl. a. att verka för samordning av de statliga organens
informationsinsatser ”med utgångspunkt i individens samlade informationsbehov
och i syfte att samhällets resurser för informationsverksamhet
utnyttjas effektivt”.

Studieförbund som remissinstans m. m.

Det finns fr. o. m. den 1 juli 1972 tio av staten godkända studieförbund
av vilka de flesta har anknytning till någon folkrörelse. Samtliga
dessa förbund har bildat ett gemensamt samarbetsorgan Folkbildningsförbundet.
Detta förbund anlitas i stor utsträckning som remissinstans
beträffande offentliga utredningar av olika slag. Innan remissyttrande
avges inhämtar förbundet regelmässigt synpunkter från medlemsorganisationerna.

Den helt dominerande arbetsformen inom studieförbunden är studiecirkelverksamheten.
Utformningen av denna verksamhet sker på grundval
av uttalade behov hos mottagargrupperna och varje enskilt förbunds
allmänna målsättning. Gemensamt för alla förbund är en strävan att
medverka till väsentlig information och utbildning inom olika avsnitt av
samhället. Som exempel på ämnen för kursverksamhet kan nämnas den
nya skolan, kulturpolitiken, miljöfrågor, narkotikaproblemet, invandrarnas
situation etc. Flera förbund lägger stor vikt vid fackliga, sociala och
ekonomiska studier. Studiematerialet bygger i stor utsträckning på
aktuella offentliga utredningar.

Förslag av riksdagens revisorer

Riksdagens revisorer har utfört undersökningar beträffande det
statliga kommittéväsendet och remissförfarandet. Undersökningarna har
redovisats i två granskningspromemorior (nr 13/1970 och nr 4/1971).
Sedan ett antal myndigheter och utredningar fått yttra sig över
promemoriorna har revisorerna i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 maj
1971 beträffande kommittéväsendet och den 23 september samma år
beträffande remissförfarandet föreslagit vissa rationaliseringsåtgärder.

I fråga om kommittéväsendet föreslår revisorerna inrättandet av en till

KU 1973:44

statsrådsberedningen knuten enhet för kommittéfrågor med biträdande
och betjänande uppgift. Revisorerna framhåller angelägenheten av dels
att återhållsamhet iakttas vid bedömningen av förslag om tillsättandet av
nya kommittéer, vilkas arbete kan väntas leda till ökade krav på
statskassan, dels att de kommittéer som tillkallas för att utreda frågor
som inte är av speciellt teknisk karaktär får ett tillräckligt starkt inslag av
riksdagsledamöter och förtroendemän över huvud taget.

Beträffande remissförfarandet föreslår revisorerna att remissverksamheten
ses över i rationaliseringssyfte enligt vissa angivna riktlinjer.

Något beslut med anledning av revisorernas skrivelse har inte fattats av
Kungl. Maj:t (se revisorernas verksamhetsberättelse 1972 s. 118).

Utskottet

I motionerna behandlas en rad frågor rörande det offentliga utredningsoch
remissväsendet. Bättre information om pågående utredningar efterlyses
i motionen 1973:6. I motionen 1973:365 begärs att riksdagen
tillsätter en arbetsgrupp med företrädare för de politiska partierna med
uppgift att utarbeta regler för det statliga utrednings- och remissväsendet.
Frågan om remisstidernas längd behandlas i motionerna 1973:373 och
1973:979. I motionen 1973:969 slutligen begärs att folkbildningsorganisationernas
arbete med utarbetande av studiematerial i anslutning till
offentliga utredningar skall underlättas.

Det offentliga utrednings- och remissväsendet som ett led i regeringsärendenas
beredning har i vårt land en omfattning och betydelse som i få
andra länder. För den svenska samhällsutvecklingen har det sålunda enligt
utskottet varit av utomordentligt stort värde att statsmakterna som
grundval för sina beslut haft tillgång till ett så fullständigt och allsidigt
utredningsmaterial som möjligt. Genom att utredningskommittéema i
stor utsträckning haft parlamentariskt inslag har det ofta varit möjligt att
åstadkomma en bred politisk förankring inför viktiga samhällsreformer.

Den grundlighet och saklighet som traditionellt präglat det svenska
utredningsväsendet har enligt utskottet vidare varit av stort värde för den
allmänna debatten kring samhällsfrågorna. Inte minst för folkbildningen
och den vetenskapliga forskningen inom olika områden av samhällslivet
har den offentliga utredningsverksamheten haft en viktig uppgift att
fylla.

Enligt utskottet är det i högsta grad befogat att slå vakt om det
betydelsefulla inslag i svensk politisk beslutsprocess som det offentliga
utredningsväsendet och remissförfarandet i samband därmed utgör.

I motionen 1973:365 uttalas bl. a. att andelen kommittéer med
parlamentariskt inslag har minskat och att en allt större del av
utredningsarbetet numera sker inom departementen. Det görs i motionen
gällande att utredningsväsendet är otillräckligt samordnat och att
möjligheterna att ge detta en fastare reglering bör prövas.

Frågan om i vilken form utredningsverksamheten bör bedrivas kan
enligt utskottet inte avgöras utan en närmare kartläggning av utrednings -

KU 1973:44

väsendet. Vissa frågor kan vara av den karaktären att det framstår som
naturligast att utredning sker enbart av särskilda experter. Utskottet vill
dock allmänt framhålla att utredning genom parlamentariskt sammansatta
kommittéer är av utomordentligt stort värde och därför bör utnyttjas i
betydande omfattning. Det kan i sammanhanget erinras om att departementschefen
i propositionen (1973:90) beträffande det tidigare detta år
som vilande antagna förslaget till ny författning gett uttryck för samma
uppfattning.

När en utredning tillkallas sker detta vanligtvis i form av ett
bemyndigande av Kungl. Maj:t för visst statsråd att tillkalla ett antal
sakkunniga för att utreda viss fråga. Vidare brukar föreskrivas att de
sakkunniga får samråda med myndigheter samt begära uppgifter och
yttranden från dem. I direktiven till utredningen anges närmare utredningsarbetets
inriktning m. m. Vissa allmänna bestämmelser om hur
utredningsarbetet skall bedrivas ges i kommittékungörelsen (1946:394).
Bl. a. föreskrivs att kommitté innan det egentliga utredningsarbetet
påbörjas skall uppgöra en plan för utredningsarbetet som skall inges till
vederbörande departementschef. Till denne skall också göras anmälan om
kommitté finner anledning att i väsentlig mån frångå planen.

Enligt utskottet är det av stort allmänt intresse att det offentliga
utrednings- och remissväsendet ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Bl. a.
har detta varit fallet inom den statsvetenskapliga forskningen. Det vöre
värdefullt om en fortsatt forskningsverksamhet kunde ske på detta
område. Utskottet har i samband med sin granskning av regeringsärendenas
handläggning vid åtskilliga tillfällen behandlat utrednings- och
remissväsendet. Det är utskottets avsikt att återkomma till hithörande
spörsmål i samband med denna granskning och därvid företa en
kartläggning av utrednings- och remissväsendet. Först efter denna kan
ställning tas till behovet av en eventuell ytterligare reglering på området.

Med hänvisning till det anförda anser sig utskottet inte kunna
tillstyrka yrkandena i motionerna 1973:365, 1973:373 och 1973:979.

Som framhållits i motionen 1973:6 är det av stor vikt att information
lämnas om pågående utredningar. Detta gäller såväl den utredningsverksamhet
som kommer till stånd på initiativ av regeringen som den som
äger rum inom andra statliga områden. Enligt utskottet bör det vara
möjligt att öka insatserna på detta område. Utskottet förutsätter sålunda
att informationsfrågorna ägnas fortsatt uppmärksamhet och vill i
sammanhanget erinra om att nämnden för samhällsinformation har till
uppgift att verka för samordning av de statliga organens informationsinsatser.

Vad slutligen gäller motionen 1973:969 anser utskottet att studieförbunden
själva är bäst skickade att utarbeta studiematerial som hämtas
från offentliga utredningar. Självfallet är det av stor betydelse att
utredningarna i görligaste mån tillhandahåller sådant faktamaterial som
kan utlämnas och att detta sker på ett så tidigt stadium som möjligt
under utredningsarbetet.

Utskottet vill i sammanhanget uttala att det är mycket värdefullt om

KU 1973:44

utredningarna i större utsträckning än hittills kunde utge diskussionspromemorior,
faktamaterial m. m. under utredningsarbetets gång. Härigenom
skulle den allmänna debatten främjas och utredningarna tillföras
ytterligare material för sina ställningstaganden.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionerna 1973:6, 1973:365, 1973:373,
1973:969 och 1973:979.

Stockholm den 6 november 1973

På konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Henningsson (s), Mossberg
(s), Boo (c), Sten Andersson i Stockholm (s), Ahlmark (fp),
Svensson i Eskilstuna (s), Pettersson i Örebro (c), Bergqvist (s), Werner i
Malmö (m), Karlsson i Malung (s), Fiskesjö (c), Molin (fp), Wictorsson (s)
och Wijkman (m).

GOTAB 73 5367 S Stockholm 1973