Konstitutionsutskottets betänkande nr 26 år 1973

KU 1973:26

Nr 26

Konstitutionsutskottets betänkande med anledning av propositionen
1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m.
jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1973:90 (justitiedepartementet) framläggs för prövning
i grundlagsenlig ordning förslag till

1. regeringsform

2. riksdagsordning

3. ändring i successionsordningen

4. ändringar i tryckfrihetsförordningen

Förslagen återfinns i propositionen på s. 6—83. I bilaga 1 har intagits
propositionens förslag med vissa av utskottet förordade ändringar i
förslagen 1 och 2. Skillnaderna mellan propositionens och utskottets
förslag framgår av notanmärkningar.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
samt till ändringar i successionsordningen och tryckfrihetsförordningen.
Förslagen bygger på det betänkande med förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning som förra året lades fram av
grundlagberedningen.

Enligt förslaget skall den nya regeringsformen (RF) samt successionsordningen
(SO) och tryckfrihetsförordningen (TF) utgöra rikets grundlagar.
Den nya riksdagsordningen (RO), som innehåller regler om riksdagens
arbetsformer och inre organisation, har ej grundlagskaraktär men
intar en mellanställning mellan grundlag och vanlig lag. Reglerna i RO är
uppdelade i huvudbestämmelser och tilläggsbestämmelser. Huvudbestämmelserna
kan ändras antingen genom ett beslut med kvalificerad majoritet
eller i samma ordning som gäller för grundlagsändring. Tilläggsbestämmelserna,
som innehåller regler huvudsakligen av ordningskaraktär om
riksdagsarbetet, skall kunna ändras på samma sätt som vanlig lag.

Den föreslagna nya RF är uppdelad på 13 kapitel. I 1 kap. anges
statsskickets grunder. Här fastslås bl. a. att den svenska folkstyrelsen
bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt och förverkligas
genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom
kommunal självstyrelse. Det fastslås också att konungen är rikets statschef.
Vidare anges huvuduppgifterna för riksdagen, regeringen, domstolarna
och förvaltningsmyndigheterna. I 2 kap. har tagits in vissa bestämmelser
om grundläggande fri- och rättigheter. 1 detta kapitel, som saknar

1 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

motsvarighet i grundlagberedningens förslag, ges vissa riktlinjer för samhällsverksamheten.
Bl. a. slås fast att samhället skall verka för rättvisa och
jämlikhet mellan medborgarna och att varje medborgare bör ha rätt till
utbildning, arbete och social trygghet. I kapitlet behandlas också vissa för
medborgarna väsentliga trygghetsfrågor, nämligen skyddet för enskildas
egendom och rätten för den enskilde till trygghet i arbetsanställningen
och till inflytande över sina arbetsförhållanden. Vidare tillförsäkras i
kapitlet medborgarna vissa fri- och rättigheter som har särskild betydelse
för politisk och liknande verksamhet, såsom yttrandefrihet, rätt till
information, mötesfrihet, demonstrationsrätt, föreningsfrihet och rörelsefrihet.
Det närmare innehållet i dessa fri- och rättigheter kan enligt
förslaget i princip anges endast i lag.

1 3 och 4 kap. i förslaget till RF finns bestämmelser om riksdagen och
om riksdagsarbetet. Vad som bestämdes vid 1968—1969 års partiella
författningsreform om direkta val till hela riksdagen, om riksdagens
storlek, om treårig valperiod och om riksdagens riksproportionella sammansättning
står fast. Av tekniska skäl sätts dock ledamotsantalet ner
från 350 till 349. Det system med ersättare för riksdagsledamot, som är
antaget som vilande, är inarbetat i den nya RF och RO. Rösträttsåldern
sänks till 18 år och anknyts till åldern på valdagen. Enligt föreskrift i RO
skall ordinarie val till riksdagen liksom nu hållas i september. I sin nya
sammansättning skall riksdagen samlas redan på femtonde dagen efter
valdagen, dock tidigast på fjärde dagen efter det att valets utgång har
kungjorts. Riksdagens arbetsår (lagtima riksmöte) löper enligt förslaget
till RO från höst till vår. Riksdagsvalen överklagas hos en ny instans, en
av riksdagen utsedd valprövningsnämnd. Talman och vice talman väljs
enligt förslaget för riksdagens hela valperiod.

Om statschefen finns föreskrifter i 5 kap. i förslaget till RF. Statschefen
har enligt förslaget ställning som symbol för riket och fullgör
representativa uppgifter. Dessa uppgifter förutsätter att statschefen är
orienterad om samhällets inre utveckling och om förhållandet till andra
stater. Därför skall statsministern hålla statschefen underrättad om rikets
angelägenheter. Vidare skall, när det behövs, regeringen sammanträda i
konselj under statschefens ordförandeskap. Statschefen skall fungera som
ordförande vid utrikesnämndens sammanträden. Statschefen skall också
närvara vid riksmötets öppnande och på hemställan av talmannen förklara
detta öppnat. Regeringsskifte äger rum vid en särskild konselj inför
statschefen.

Bestämmelser om regeringen och om regeringsarbetet finns i 6 och 7
kap. i förslaget till RF. Vid regeringsbildning skall talmannen överlägga
med partiledarna och vice talmännen och sedan föreslå riksdagen en
statsministerkandidat. Förslaget anses godkänt, om inte mer än hälften av
riksdagsledamöterna röstar däremot. Förkastas förslaget, upprepas förfarandet.
Har riksdagen fyra gånger förkastat talmannens förslag, skall
extra val till riksdagen hållas. Bifalls talmannens förslag, utser statsministern
övriga statsråd. Nuvarande skyldighet för statsråd att avgå med
anledning av misstroendeförklaring behålls. Beslut om entledigande fattas

KU 1973:26

av talmannen. Om statsministern entledigas eller avlider, skall talmannen
entlediga övriga statsråd. 1 övrigt enledigas statsministern av talmannen
och annat statsråd av statsministern. Enligt förslaget får endast den vara
statsråd som är svensk medborgare sedan minst tio år. Regeringsärendena
avgörs av regeringen vid regeringssammanträde. Undantag görs för de s. k.
kommandomålen, vilka under statsministerns överinseende kan avgöras
av chefen för det departement vartill ärendena hör.

I 8 kap. i förslaget till RF meddelas bestämmelser om lagar och andra
föreskrifter. Begreppet samfälld lag avskaffas och riksdagen blir ensam
lagstiftare. Riksdagen har rätt att besluta lag i vad ämne som helst. 1 fråga
om vissa ämnen är lagformen uttryckligen föreskriven. Föreskrifter av
privat rättslig natur skall sålunda meddelas genom lag. Detsamma gäller
sådana föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna
som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållande, däribland föreskrifter om skatt
till staten. Lagformen är också föreskriven för bl. a. bestämmelser om
kommunernas befogenheter och åligganden och vissa andra kommunala
förhållanden. Efter bemyndigande i lag skall regeringen genom förordning
kunna meddela föreskrifter angående skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa, näringsverksamhet, trafik eller ordning på allmän
plats, undervisning och utbildning, m. m. Regeringen får dock i princip
inte begränsa någon av de politiska fri- och rättigheter som är särskilt
nämnda i 2 kap. Detta innebär bl. a. att regeringen inte får föreskriva
frihetsstraff. Under tid då riksmöte ej pågår skall finans- och skatteutskotten
— efter bemyndigande i lag om annan skatt än skatt på inkomst,
förmögenhet, arv eller gåva - på förslag av regeringen kunna bestämma
om skattesatsen eller besluta att skatt som avses med lagen skall börja
eller upphöra att utgå. Beslutet fattas genom lag, som regeringen skall
underställa riksdagen inom en månad från början av närmast följande
riksmöte. Utan särskilt bemyndigande av riksdagen skall, med vissa
begränsningar, regeringen vara behörig att genom förordning besluta dels
föreskrifter om verkställighet av lag, dels föreskrifter som ej enligt
grundlag skall meddelas av riksdagen.

Finansmakten behandlas i 9 kap. i förslaget till RF. Här fastslås
grundsatsen att statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen
har bestämt. Om användningen av statsmedel för skilda behov skall
riksdagen i allmänhet bestämma genom budgetreglering. Riksdagen företar
budgetreglering för närmast följande budgetår eller, om särskilda skäl
föranleder det, för annan budgetperiod. Budgetåret skall enligt förslaget
till RO fortfarande omfatta tiden den 1 juli—den 30 juni. I förevarande
kapitel i förslaget till RF meddelas vidare bestämmelser om tilläggsbudget
och om att riksdagen kan besluta riktlinjer för viss statsverksamhet för
längre tid än anslag till verksamheten avser. I kapitlet fastslås också att
statens medel och dess övriga tillgångar i princip står till regeringens
disposition. Riksdagen skall fastställa grunder för den statliga förmögenhetsdispositionen.
Regeringen får inte utan riksdagens bemyndigande ta
upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.

KU 1973:26

I 10 kap. i förslaget till RF ges bestämmelser om förhållandet till
andra stater. Reglerna är utformade så att de i allt väsentligt stämmer
överens med nuvarande ordning. Riksdagens inflytande över ingåendet av
internationella överenskommelser och åtagandet i annan form av internationella
förpliktelser befästes dock och preciseras i vissa hänseenden,
bl. a. genom en regel om att rättskipnings- och förvaltningsuppgift skall
kunna överlåtas till icke svenskt organ endast om riksdagen medger det.

Om rättskipning och förvaltning handlar 11 kap. i förslaget till RF.
Där anges högsta domstolens och regeringsrättens ställning och vidare att
annan domstol inrättas med stöd av lag. Domstol får dock inte inrättas
för redan begången gärning eller för visst mål. Det föreskrivs att vid
domstol skall finnas ordinarie domare samt att i högsta domstolen och
regeringsrätten bara den får tjänstgöra som har utnämnts till ordinarie
domare i domstolen. Det rättsskydd som ordinarie domare åtnjuter
fixeras. I kapitlet fastslås att det finns förvaltningsmyndigheter som lyder
under regeringen och förvaltningsmyndigheter under riksdagen samt att
förvaltningsuppgifter kan anförtros åt kommun. Bestämmelser meddelas
vidare om tillsättning av tjänster. Vid tillsättning av statlig tjänst skall
avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Den nya RF ger uttryck för grundsatsen att utlänning är likställd
med svensk medborgare i fråga om möjligheterna att erhålla tjänst eller
uppdrag hos stat eller kommun. Ett antal undantag från principen görs
direkt i RF. 1 övrigt får krav på svenskt medborgarskap uppställas bara i
lag eller enligt förutsättningar som anges i lag.

1 12 kap. i förslaget till RF, som handlar om kontrollmakten, meddelas
bl. a. bestämmelser om konstitutionsutskottets granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Nya regler
föreslås om statsrådens juridiska ansvar. Åtal för brott i tjänsteutövningen
beslutas av konstitutionsutskottet. Brott som inte är grovt föranleder
dock inte ansvar. Åtal prövas av högsta domstolen. Förslaget
innebär att riksrätten avskaffas. Riksdagen kan enligt förslaget avge
misstroendeförklaring mot statsråd. Reglerna härom stämmer i allt väsentligt
överens med vad som gäller f. n. Riksdagsledamot får, enligt
bestämmelser i RO, framställa interpellation eller fråga till statsråd i
angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning. 1 kapitlet meddelas
vidare bestämmelser om riksdagens ombudsmän och riksdagens revisorer.
I kapitlet föreskrivs slutligen bl. a. att åtal för brott i utövningen av tjänst
som ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten väcks i högsta
domstolen.

1 det avslutande 13 kap. i förslaget till RF har tagits in bestämmelser
som skall gälla när riket befinner sig i krig eller krigsfara.

Den föreslagna nya RO är uppdelad på 9 kapitel. Bestämmelserna i
RO innefattar i första hand en anpassning av riksdagens arbetsformer till
reglerna i den nva RF.

Reglerna om uppskov med ärenden från ett riksmöte till nästa behålls
i den föreslagna RO och får utvidgad tillämpning därigenom att ärende
skall kunna uppskjutas även över riksdagsval. 1 samband därmed klargörs

KU 1973:26

att regeringen kan återkalla proposition intill dess att utskott har avgivit
sitt betänkande i ärendet.

1 fråga om propositionstiderna föreslås inte några sakliga ändringar.
Också i fråga om motionstiderna behålls nuvarande regler i huvudsak
oförändrade. Motion med anledning av händelse av större vikt får medan
riksmöte pågår väckas av minst tio ledamöter, om händelsen ej har
kunnat förutses eller beaktas under den allmänna motionstiden eller
kunnat föranleda motionsrätt enligt annan bestämmelse i RO.

I fråga om utskottens arbete föreslås bl. a. den nyheten att, om minst
en tredjedel av ledamöterna i ett utskott vid behandlingen av ett ärende
begär att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från lagrådet eller
annan statlig myndighet, utskottet skall föranstalta om det. Majoriteten
kan dock avslå yrkandet om den finner att därmed förenat dröjsmål med
ärendets behandling skulle leda till avsevärt men.

Möjligheterna att införa tidsbegränsningar i kammarens debatter vidgas.
Varje riksdagsledamot skall dock alltid få yttra sig minst sex minuter,
vartill kommer rätten till genmäle. Statsrådens företrädesrätt i debatterna
begränsas. Statsråden skall fortfarande få bryta talarordningen, men bara
för kortare inlägg (högst tio minuter) för att bemöta annan talare.

Interpellation bör enligt förslaget väckas bara i angelägenhet av större
allmänt intresse. Skyldighet införs för statsråd att inom fyra veckor svara
eller förklara varför svaret dröjer eller uteblir. Enkel fråga — enligt
förslagets terminologi ”fråga” — skall kunna vara försedd med kort
motivering.

De ändringar som föreslås i SO och TF har karaktären av följdändringar.
Följdändringar i övrigt till den nya RF och den nya RO avses att
läggas fram senare.

I propositionen förutsätts, liksom i grundlagberedningens förslag, att
den nya RF och nya RO efter riksdagsbeslut våren 1973 och våren 1974
skall börja tillämpas den 1 januari 1975. Ändringarna i fråga om statschefens
befogenheter träder enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna
inte i kraft under den tid Gustaf VI Adolf är konung.

Motionerna

Med anledning av propositionen 1973:90 har väckts motionerna
1973:1786, 1787, 1839, 1841-1852, 1856-1867, 1872-1893. I
samband med propositionen behandlar utskottet även följande motioner,
som väckts under den allmänna motionstiden och som hänvisats till
utskottet, nämligen 1973:1-4, 62, 95, 113, 115, 117, 238, 367,376,
540, 541—543, 963, 976—978, 980. Av de angivna motionerna är tio
partimotioner (1973:1, 62, 117, 541, 1841, 1873, 1874, 1878, 1880 och
1881). I utskottets yttrande anges beträffande dessa motioner endast
nummer och partibeteckning. Beträffande övriga motioner anges dessutom
namn på motionärer.

I bilaga 2 intas en förteckning över de angivna motionerna, i vilken
yrkandena återgetts i sin helhet. Nedan anges endast motionernas

KU 1973:26

nummer, motionärerna och i kort sammanfattning den eller de frågor
motionen avser.

I kolumnerna till höger redovisas dels på vilken sida i utskottets
yttrande motionen behandlas, dels den punkt i utskottets hemställan i
vilken utskottet anger sitt ställningstagande till motionen, dels för
motion som föranlett reservation eller särskilt yttrande reservationens
eller det särskilda yttrandets nummer (nr resp. SYnr).

Motionerna redovisas
i ut- i ut- i reserva skottets

skottets tion (nr) el yttrande

hem stal- ler särskilt

på s. lan i p. yttrande

1973:1 av herr Hermansson m. fl. (vpk) om övergång till 29 F. 1
republik

(SYnr)

1973:2 av herrar Molin (fp) och Ullsten (fp) angående 81 F. 51 5 Sy

intagande av visst material i riksdagens protokoll utan att
det framförts muntligt i kammaren

1973:3 av herr Sjöholm (fp) om grundlagsskydd för 61—62 F. 7 9, 10

personlig frihet i fråga om partipolitisk tillhörighet och
religiös samfundsanslutning

1973:4 av herr Sjöholm (fp) angående riksdagens arbets- 20—21 E. 10, 5 Sy

former 75-76

1973:62 av herr Hermansson m. fl. (vpk) angående 21 F. 10

fyraprocentsregeln vid val till riksdagen

1973:95 av fröken Bergegren (s) angående åtgärder för 82 1.6

att minska antalet motioner

1973:113 av herr Björk i Göteborg m. fl. (s) angående 25 D.

kommunal rösträtt för invandrare

1973:115 av herr Fiskesjö m. fl. (c) angående valkrets- 22—23 J.
indelningen för val till riksdagen

1973:117 av herr Hermansson m. fl. (vpk) angående 25 D.

kommunal rösträtt för invandrare

1973:238 av herrar Ahlmark (fp) och Ullsten (fp) 85 F. 56 35

angående offentliga utfrågningar i riksdagens utskott

1973:367 av fröken Bergström m. fl. (fp) angående 22—23 J.
valkretsindelningen för val till riksdagen

KU 1973:26

Motionerna redovisas
i ut- i ut- i reservaskottets
skottets tion (nr) elyttrande
hemstäl- ler särskilt
på s. lan i p. yttrande
(SYnr)

1973:376 av herr Åkerlind (m) angående förbud mot 61-62 F. 7 9,10

kollektivanslutning till politiskt parti

1973:540 av herrar Boo (c) och Larsson i Borrby (c) 61-62 F. 7 9,10

angående kollektivanslutning till politiskt parti

1973:541 av herr Fälldin m. fl. (c) angående kommunal 25 D.
rösträtt för invandrare

1973:542 av herr Hedin m. fl. (m, fp, c, s) angående 76—77 F. 45 29

formerna för riksdagens högtidliga öppnande

1973:543 av herr Jonsson i Alingsås (fp) angående 61-62 F. 7 9,10

kollektivanslutning till politiskt parti

1973:963 av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl. (m) 21 F. 10

angående spärreglerna vid val till riksdagen

1973:976 av herrar Petersson i Gäddvik (m) och Strind- 81—82 H. 1
berg (m) angående tiden för avlämnande av propositioner
till riksdagen

1973:977 av herrar Petersson i Gäddvik (m) och Strind- 24 H. 2

berg (m) angående rösträtt för utlandssvenskar

1973:978 av herr Romanus m. fl. (fp) angående debatt- 81 H. 3

reglerna i riksdagen

1973:980 av herr Strömberg m. fl. (fp) angående kom- 25 D.

munal rösträtt och valbarhet för invandrare

1973:1786 av herr Ernulf (fp) angående möjlighet för 62 F. 11 28

nyvald riksdag att samlas tidigare än fjärde dagen efter
valresultatets kungörande

1973:1787 av herrar Ernulf (fp) och Ahlmark (fp) 23-24 F. 9 12

angående utlandssvenskarnas rösträtt

1973:1839 av herr Ernulf (fp) angående krav på särskild 67-68 F. 33

majoritet vid överlåtelse av förvaltningsuppgifter m. m.
till icke svenska organ

1973:1841 av herr Helén m. fl. (fp) angående offentliga 85 F. 56 35

utskottsutfrågningar

KU 1973:26

Motionerna redovisas
i ut- i ut- i reserva skottets

skottets tion (nr) el yttrande

hemstäl- ler särskilt

på s. lan i p. yttrande

(SYnr)

1973:1842 av herr Olsson i Kil (fp) angående statsminis- 30 F. 16

terns rätt att avgöra när konselj erfordras

1973:1843 av herr Ahlmark (fp) angående ändrad 58—59 F. 2 7

lydelse av 1 kap. 1 § i förslaget till RF

1973:1844 av herr Ahlmark (fp) angående entledigande 33—34 H. 4

av statsministern

1973:1845 av herr Börjesson i Falköping (c) angående 58—59 F. 2

ändrad utformning av 1 kap. 1 § i förslaget till RF

1973:1846 av herr Ernulf (fp) angående redaktionella 35, F. 2

ändringar av 1 kap. 1 § tredje stycket, 1 kap. 2 § andra 59—60 F. 3

stycket och 7 kap. 8 §, allt i förslaget till RF G. 2

1973:1847 av herr Fiskesjö m. fl. (c) angående riksda- 75 E.

gens arbetsformer

1973:1848 av herr Molin (fp) om att domstol ej skall 64 F. 14 14

kunna döma riksdagsman till avsättning

1973:1849 av herrar Molin (fp) och Nelander (fp) 83—84 F. 53 33

angående talmanskonferensens rätt att tillsätta utredningar 1973:1850

av herr Molin m. fl. (fp) angående förfaran- 34-35 F. 23 19

det vid meningsskiljaktigheter inom regeringen F. 24

1973:1851 av herr Norrby i Åkersberga (fp) angående 64-65 F. 28

regeringens rätt att utfärda förordning beträffande tystnadsplikt 1973:1852

av herr Norrby i Åkersberga (fp) om att 76 F. 44

riksdagen under icke-valår samlas till lagtima riksmöte
först under oktober månad

1973:1856 av herr Ahlmark (fp) angående behörighets- 33 F. 22 18

reglerna för statsråd (kravet på svenskt medborgarskap
sedan tio år)

1973:1857 av herr Ahlmark (fp) angående tidpunkten 19 F. 60

när grundlagsreformen skall börja tillämpas

KU 1973:26

Motionerna redovisas
i ut- i ut- i reservaskottets
skottets tion (nr) elyttrande
hemstäl- ler särskilt
på s. lan i p. yttrande
(SYnr)

1973:1858 av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp) 20—21 F. 8 11

angående antalet riksdagsledamöter

1973:1859 av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp) 84 R5

angående utskottsbetänkande vid anmälan till kammaren
av vilande grundlagsförslag m. m.

1973:1860 av herr Ahlmark m. fl. (fp) angående debatt- 79-81 F. 47 31,32

reglerna i riksdagen F. 49

F. 50

G.3

1973:1861 av herr Ahlmark m. fl. (fp) angående olika 21—22 1.2 41

modeller för skilda valdagar vid riksdagsval och kommunalval 1973:1862

av herr Ahlmark m. fl. (fp) angående ändringar
i förslaget till RO beträffande:

a. motionstidens beräkning vid uppehåll i riksdagsarbe- 82-83 G. 6
tet

b. motionstiden vid uppskov med behandling av proposi- 82—83 F. 54

tion från ett riksmöte till ett annat

c. reservationstider 86 H. 6

d. debattmöjlighet vid förklaring om uteblivet interpella- 87—88 F. 59

tionssvar m. m.

e. samråd om tid för interpellations besvarande 88 G. 7

1973:1863 av herr Molin m. fl. (fp) med alternativt 31-33 F. 21 17

förslag till regler angående utseende av statsminister

1973:1864 av herr Molin m. fl. (fp) angående folkom- 36-37 F. 2 6

röstningsinstitutet F. 25

1973:1865 av herrar Nelander (fp) och Molin (fp) 54-55 H. 7

angående regeringens normgivningskompetens

1973:1866 av herr Olsson i Kil (fp) med förslag till 61 F. 6 7

ändring av 1 kap. 7 § i förslaget till RF

1973:1867 av herr Romanus m. fl. (fp) med förslag att 86-87 F. 57 36

den s. k. seriemetoden skall användas vid votering i

riksdagen

KU 1973:26

Motionerna redovisas

i utskottetsyttrande på

1973:1872 av herr Ahlmark (fp) angående regeringens 66
rätt att ingå för riket bindande internationell överenskommelse -

i utskottetshemställan

i p.

F. 31

i reservation
(nr) eller
särskilt
yttrande
(SYnr)

1973:1873 av herr Bohman m. fl. (m) med förslag till 29
ändringar i successionsordningen innebärande att kvinnlig
tronföljd införes

F. 61

1973:1874 av herr Bohman m. fl. (m) med olika förslag
föranledda av förslagen till RF och RO. De i motionen
framförda förslagen behandlar

a. RF 1 kap. 7 § (6 § i propositionens förslag) angående
domstolar och förvaltningsmyndigheter

b. RF 2 kap. angående medborgerliga fri- och rättigheter

c. RF 3 kap. 1 § angående antalet riksdagsledamöter
RF 3 kap. 2 § angående utlandssvenskarnas rösträtt
RF 5 kap. 1 § angående konselj
RF 5 kap. 2 § nytt stadgande angående Konungens
underskrift av expeditioner
RF 5 kap. 6 § angående tillfällig riksföreståndare
RF 5 kap. med förslag till ny paragraf angående
anmälan i konselj om inträde av statschef
RF 7 kap. 4 § angående omröstningsregler inom
regeringen

RF 7 kap. 7 § angående underskrift av expeditioner
RF 8 kap. 4 § angående beslutande folkomröstning
vid grundlagsändringar
RF 8 kap. 6 § angående beskattningsmakten
m. RF 8 kap. med förslag till ny paragraf avseende
lagändringar som innebär inskränkningar i vissa medborgerliga
fri- och rättigheter

RF 8 kap. 18 § angående obligatorisk lagrådsgranskning RF

10 kap. 1 § angående statschefens underskrift på
godkännande av internationell överenskommelse
RF 11 kap. 1 § angående närmare angivande i
grundlag av domstolsorganisationen
RF 11 kap. 1 § angående kravet på ordinarie domare i
domstol

RF 11 kap. 3 § angående rätt till domstolsprövning i
vissa fall

RF 1 1 kap. 4 § (ny) och 7 § (6 § i propositionen)
angående vite

q -

60-61	F. 5
47-54	C.
20-21	F. 8	11
23-24	F. 9	12
30	F. 16	16
30	F. 17	16
30	F. 18	16
30	F. 20	16
34	F. 23	19
30	F. 17
36-37	F. 15	15
57-58	F. 26	20
47-54	C.

55-56	F. 29
30	F. 17
69	F. 34	23
68-69	F. 35	24
68-69	F. 36	25
70-71	F. 37

KU 1973:26

Motionerna redovisas
i ut- i ut- i reserva skottets

skottets tion (nr) el yttrande

hem stal- ler särskilt

på s. lan i p. yttrande

(SYnr)

t. RF 11 kap. 6 § angående uppräkningen av förvaltningsmyndigheter
lydande under regeringen
u. RF 11 kap. 7 § med förslag att uttrycket ”lag” i
lagtexten ersätts med uttrycket ”rättsregel”
v. RF 11 kap. 9 § angående befordringsgrunderna vid
tillsättande av statlig tjänst
x. RF 11 kap. 12 § med förslag till bestämmelser angående
permutationsrätten
y. RF 12 kap. 3 § angående statsråds straffrättsliga
ansvar

z. RO 3 kap. 2—4 §§ angående tiderna för avgivande av
proposition till riksdagen
å. RO 4.11.1 angående finansutskottets och skatteutskottets
möjligheter att då riksdagen ej är samlad
fatta temporära beslut angående den indirekta beskattningen ä.

RO 4 kap. 12 § angående rätt för utskott att anordna
offentliga utskottsutfrågningar

F. 38
F. 39
F. 40
F. 41
F. 42

81-82 F. 52
G. 4

57-58 F. 26

F. 56 35

1973:1875 av herr Boo m. fl. (c) med förslag till vissa 39—40 G. 1
förtydliganden i stadgandet angående den kommunala
självstyrelsen i RF 1 kap. 5 §

1973:1876 av herr Boo m. fl. (c) med förslag till 47,65 C.

grundlagsfästande av neutralitetspolitiken

1973:1877 av fru Eriksson i Stockholm (s) med förslag 73 F. 43

att riksdagens revisorer benämnes ”statsrevisorer” i RF,

RO och övriga författningstexter

1973:1878 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) angående
a.	folkomröstning rörande vilande förslag till grundlags-ändring	36-37	F. 15	15
b.	tiderna för avgivande av propositioner	81-82	F. 52,G. 4
c.	förlängning av motionstiden i samband med proposi-
	tion som redovisar planer för längre tidsperiod	83	G. 5
d.	lagrådets sammansättning och obligatorisk lagråds-granskning av vissa lagar	55-56	F. 29	22
e.	utredning om övergång till vårval	26-27	1. 3	39
f.	utredning och förslag angående kvinnlig tronföljd	29	1.4	40

KU 1973:26

Motionerna redovisas

i utskottetsyttrande på

1973:1879 av herrar Gadd (s) och Svensson i Eskilstuna 58
(s) angående förnyad prövning av frågan om skattefullmakter
sedan budgetutredningen framlagt sitt sakmaterial -

i utskottetshemställan

i p.

F. 27

i reservation
(nr) eller
särskilt
yttrande
(SYnr)

1973:1880 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) angående 47-54
reglering av medborgerliga fri- och rättigheter i grundlagen -

4 Sy

1973:1881 av herr Hermansson m. fl. (vpk) angående

a. alternativ formulering av stadgandet i RF 1 kap. 1 §

b. alternativ formulering av RF 1 kap. 3 §

c. alternativ formulering av RF 1 kap. 7 § angående

domstolars och myndigheters förpliktelser

d. alternativ utformning av RF 2 kap. angående medborgerliga
fri- och rättigheter

e. slopande av 4 %- och 12 %-reglerna vid fördelning av
mandat vid riksdagsvalen

ökat antal ledamöter i utskotten; utskottsplats i varje
utskott för parti som erhållit minst 4 % av rösterna i
hela riket vid riksdagsvalet

att RF 5 kap. utformas med talmannen som statschef

h. slopande av statschefens immunitet

i. förbud mot lagstiftning som strider mot grundläggande
fri- och rättigheter enligt RF 2 kap.
borttagande av finans- och skatteutskottens möjligheter
att då riksdagen ej är samlad fatta temporära
beslut angående den indirekta beskattningen

k. stadgande att endast riksdagen får besluta om skatter
och avgifter till staten

1. stadgande att för riket bindande internationell överenskommelse
alltid skall kräva riksdagens godkännande m.

borttagande av möjligheter att överlåta beslutanderätt
till mellanfolklig organisation, annan stat eller internationell
domstol

n. upphävande av successionsordningen

o. angående debattrestriktioner i riksdagen

g -

58-59

47-54

30-31

1973:1882 av herr Levin (fp) angående borttagande av 57-58
finans- och skatteutskottens möjligheter att då riksdagen
ej är samlad fatta temporära beslut angående den
indirekta beskattningen

F. 2
F. 1
C.

F. 10
F. 13

F. 1
F. 19

57-58 F. 26

57-58

59-60

F. 26
F. 30

F. 32

F. 1
F. 49
F. 50
F. 26

KU 1973:26

Motionerna redovisas

i ut- i ut skottets

skottets
yttrande hemstälpå
s. lan i p.

1973:1883 av herr Levin (fp) angående rätt till ersätt- 47—54 C.
ning vid expropriation

i reservation
(nr) eller
särskilt
yttrande
(SYnr)

1973:1884 av herr Lidgård (m) med förslag om utred- 72
ning angående inrättande av nämnd för utseende av
högre domare

1.5

1973:1885 av herr Lundberg (s) med yrkande om avslag 16, 29 A.

på propositionens förslag och begäran om ny utredning 47-54 C.

av grundlagsfrågorna m. m. I. 1

1973:1886 av herr Molin (fp) angående vissa särskilda 87 F. 58 5 Sy

frågor rörande interpellationsinstitutet

1973:1887 av herr Norrby i Åkersberga (fp) angående 83 F. 54

förlängning av motionstiden i vissa fall

1973:1888 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) 86
angående utskottens rätt att sammanträda samtidigt med
kammaren

F. 55 34

1973:1889 av herr Pettersson i Örebro (c) och fröken 27—28
Pehrsson (c) med förslag att valbesvär skall prövas av
regeringsrätten

F. 12

1973:1890 av herrar Svensson i Eskilstuna (s) och Gadd 22—23 J.
(s) angående direktiven för i propositionen omnämnd
utredning angående personmomentet i valsättet m. m.

43 Sy

1973:1891 av herr Ullsten (fp) med förslag om utredning 47-angående utformningen av regeringsformens avsnitt om
de medborgerliga fri- och rättigheterna

54 C.

1973:1892 av herrar Werner i Malmö (m) och Hedin (m) 39—40
angående stadganden i grundlagen rörande de kyrkliga
kommunerna

F. 4

8 Sy

1973:1893 av herr Wijkman m. fl. (m) med förslag till 79 F. 46
generell tidsbegränsning vid kammardebatter angående
utskottsbetänkande

KU 1973:26

Utskottet

Bakgrund

Det svenska statsskicket vilar formellt ännu på den grund sorn lades
1809. Författningsutvecklingen efter tillkomsten av 1809 års regeringsform
(RF) har, framhålls det i propositionen, inneburit att statslivets
tyngdpunkt gradvis har förskjutits mot riksdagen, samtidigt som riksdagens
sammansättning har demokratiserats. Den verkställande makten har
successivt övergått från konungen till regeringen, som genom parlamentarismens
framväxt för sin maktutövning samtidigt har gjorts beroende av
riksdagens förtroende. Denna utveckling mot politisk demokrati och ett
parlamentariskt styrelseskick har skett såväl genom författningsreformer
inom ramen för 1809 års RF som genom framväxandet av en
konstitutionell sedvanerätt vid sidan av RF. I fråga om riksdagens
ställning och sammansättning har utvecklingen markerats av tillkomsten
av 1866 års riksdagsordning (RO), varigenom ståndsriksdagen avskaffades,
samt de 1909 och 1918-1921 antagna bestämmelserna om rösträtt,
vilka tillsammans innebar att allmän och lika rösträtt genomfördes.

Efter den politiska demokratins och parlamentarismens genombrott
kan enligt vad som uttalas i propositionen författningsdebatten sägas i
stort sett ha lämnat frågorna om de bärande principerna för statsskicket.
Den har i stället successivt kommit att inriktas på demokratins
verksamhetsformer. I debatten fördes sålunda mot bakgrunden av denna
utveckling fram krav på en effektivisering och modernisering av de
demokratiska institutionerna. För att gå sådana reformkrav till mötes
tillkallades i augusti 1954 författningsutredningen med uppgift att
genomföra en samlad översyn av demokratins funktionsproblem. Utredningens
omfattande arbete utmynnade i slutbetänkandet (SOU 1963:
16-19) Sveriges statsskick, vari framlades förslag till ny RF och RO.

Författningsutredningens förslag blev föremål för en omfattande
remissbehandling. Som framgår av de offentliggjorda sammanställningarna
av remissyttrandena (SOU 1964:38 samt 1965:2, 3 och 37) utsattes
förslaget i vissa delar för hård kritik. Bl. a. mot den bakgrunden framstod
ett vidare utredningsarbete som nödvändigt utom på vissa punkter, där
riksdagen 1964 och 1965 antog nya grundlagsregler (prop. 1964:140, KU
1964:19, KU 1965:1, rskr 1965:64). De av författningsutredningen
uppdragna riktlinjerna kom emellertid även i fortsättningen att tjäna som
ett viktigt underlag i arbetet på ny författning.

Vid partiöverläggningar i författningsfrågan mellan företrädare för de
fyra största politiska partierna, som därefter ägde rum våren 1965-mars
1966, nåddes enighet om att en total författningsrevision skulle företas
och att den nya författningen skulle vila på folksuveränitetens och
parlamentarismens grunder.

1 april 1966 tillkallades grundlagberedningen för att fortsätta och
slutföra det arbete på en total författningsreform som inletts av
författningsutredningen. Direktiven för denna utredning godkändes i
princip av företrädarna för de fyra största partierna innan de fastställdes

KU 1973:26

av Kungl. Majit. I grundlagberedningen ingick företrädare för de fyra
största politiska partierna. Under utredningsarbetets gång hölls därigenom
fortlöpande kontakt med dessa partier.

Den första etappen i grundlagberedningens arbete avslutades i maj
1967, då beredningen lade fram betänkandet (SOU 1967:26) Partiell
författningsreform. Förslaget lades till grund för proposition (1968:27)
med förslag till ändringar i bl. a. RF och RO som antogs av 1968 och
1969 års riksdagar (KU 1968:20 och 1969:1, rskr 1969:56). Grundlagsändringarna,
som i sin helhet trädde i kraft den 1 januari 1971, innebar
bl. a. att tvåkammarriksdagen ersattes med en enkammarriksdag bestående
av 350 ledamöter, som skulle utses genom direkta val för en valperiod
om tre år. Frågan om ett valtekniskt samband mellan riksdagsvalen och
de kommunala valen löstes genom att den ordningen infördes att dessa
val skulle äga rum samtidigt. Den partiella författningsreformen innebar
vidare att parlamentarismen inskrevs i författningen på så sätt att
riksdagen fick möjlighet att genom beslut om misstroendeförklaring
framtvinga regeringens eller enskilt statsråds avgång.

I mars 1972 avlämnade grundlagberedningen sitt slutbetänkande (SOU
1972:15) med förslag till en total författningsreform. Betänkandet
innehöll förslag till en ny RF och till en ny RO. Vidare föreslogs
ändringar i tryckfrihetsförordningen (TF) och successionsordningen
(SO). För huvuddragen i betänkandet redogörs i propositionen i ett
särskilt avsnitt (s. 90—98). Detta redovisar även de reservationer och
särskilda yttranden som fogats till betänkandet. En fylligare redogörelse
för beredningens ställningstagande i olika frågor ges i ett särskilt avsnitt i
propositionen (s. 98 — 152). Under de olika frågorna redovisas där även
gällande ordning och författningsutredningens förslag m. m.

Beredningens slutbetänkande har gjorts till föremål för en omfattande
remissbehandling. Remissyttrandena redovisas utförligt i den remissammanställning
som fogats till propositionen som bilaga 3 (del 2, s.
73-311).

Allmänna synpunkter

De förslag till ny RF och ny RO samt till ändringar i SO och TF som
nu framläggs i propositionen bygger på grundlagberedningens slutbetänkande.
En relativt omfattande formell överarbetning av grundlagberedningens
förslag, främst vad gäller förslaget till ny RF, har ägt rum, bl. a.
till följd av påpekanden från olika remissinstanser. I sak är emellertid
ändringarna i förhållande till grundlagberedningens förslag relativt begränsade.
Det förtjänar att omnämnas att företrädare för de fyra största
politiska partierna fortlöpande hållits underrättade om och beretts
tillfälle att framföra synpunkter vid propositionens utarbetande.

För det huvudsakliga innehållet i de i propositionen framlagda
förslagen har redogjorts i det föregående i ett särskilt avsnitt (s. 1-5), till
vilket utskottet hänvisar.

Propositionen har föranlett ett stort antal följdmotioner. Med

KU 1973:26

undantag av en motion — motionen 1973:1885 av herr Lundberg (s) — i
vilken yrkas avslag på propositionen, avser följdmotionerna olika delar av
de i propositionen framlagda förslagen. Huvudlinjerna i den föreslagna
författningsreformen godtas däremot allmänt. De mest genomgripande
ändringsförslagen i motionerna tar sikte på 2 kap. förslaget till RF om
grundläggande fri- och rättigheter. Därutöver berörs åtskilliga andra
frågor i förslagen i övrigt. Till ändringsförslagen återkommer utskottet i
det följande. Utskottet behandlar därvid även ett antal motioner i skilda
författningsfrågor som väckts under den allmänna motionstiden.

Enligt utskottets mening bör propositionens förslag läggas till grund
för prövningen av frågan om en ny författning. Utskottet avstyrker
därför motionen 1973:1885, såvitt därigenom yrkats avslag på propositionen.

Utskottet avser att vid sin behandling av författningsärendet i
huvudsak följa dispositionen i regeringsförslaget. Beträffande de frågor
där delade meningar inte råder om förslagen lämnas som regel ingen
närmare redogörelse. Det sagda innebär att utskottet i huvudsak endast
kommer att närmare behandla frågor som aktualiserats i någon motion
eller beträffande vilka utskottet av annan orsak funnits skäl att avvika
från eller göra tillägg till den bedömning som kommit till uttryck i
lagtext och motivering. Om annat inte sägs tillstyrker utskottet de i
propositionen framlagda förslagen.

Som departementschefen uttalat är det angeläget att en författningsreform
kan genomföras med en bred anslutning i grundläggande frågor.
Författningsarbetet har också bedrivits med detta för ögonen. Grundlagberedningens
arbete präglades sålunda av en stark vilja att nå politisk
enighet. Som förut berörts förekom under propositionsarbetet upprepade
överläggningar med företrädare för de stora politiska partierna i samma
syfte. Också utskottet har vid sin behandling av ärendet strävat efter att
nå enighet i grundläggande frågor. På en del punkter där meningarna
ursprungligen brutit sig har enighet kunnat uppnås.

Den första frågan som aktualiseras i detta sammanhang gäller
grundlagarnas funktion och innehåll i stort. En utgångspunkt för
grundlagberedningens arbete och för de nu framlagda förslagen har varit
att grundlag bör innehålla bestämmelser som anvisar formerna för
samhällsorganens verksamhet och som reglerar hur besluten i samhällsfrågor
skall tillkomma och förverkligas. Författningsarbetet har också
präglats av strävan att i grundlag bereda skydd för vissa i ett demokratiskt
styrelseskick grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om vissa grundläggande
värderingar utifrån vilka grundlagberedningen bedrev sitt arbete och om
vilka enighet rådde inom beredningen. De avsåg det representativa
systemet, parlamentarismen, de politiska partierna, organisationerna och
de politiska fri- och rättigheterna. Huvudpunkterna kan anges sålunda.

Vad gäller det representativa systemet framhölls att detta är nödvändigt
för handläggning av rikets gemensamma angelägenheter. De valda
representanterna svarar politiskt för följderna av de beslut de fattar. De

KU 1973:26

handlar offentligt och deras handlande kan granskas. Genom det
representativa systemet kan vidare sambandet mellan olika beslut
upprätthållas.

I fråga om parlamentarismen var utgångspunkten den partiella
författningsreformen, som innebar att regeringens beroende av riksdagen
kom att framstå klarare än tidigare. I en ny grundlag borde emellertid
parlamentarismen befästas ytterligare. Ett system med krafter som
balanserar varandra skulle därför inte längre vidhållas. 1 stället skulle
gälla att regeringen för att kunna fungera måste åtnjuta riksdagens
förtroende eller i varje fall tolereras av denna. Statschefen skulle inte
längre ha någon politisk makt. Regeringen skulle, så länge den tolereras
av riksdagen och inom den ram riksdagens beslut bildar, kunna handla
med den kraft och snabbhet som fordras i ett utvecklat samhälle som
vårt. Riksdagens dominerande ställning skalle tydligt uttryckas i grundlagen.

Beträffande partierna var den givna förutsättningen för arbetet att den
politiska verksamheten i Sverige även i framtiden skulle försiggå främst
genom partier. Det framhölls att en lagreglering av partiernas organisation
eller arbetsformer kan utgöra ett ingrepp i yttrande- och föreningsfriheterna.
Skulle otillfredsställande förhållanden uppstå var det den offentliga
debatten och kritiken man i första hand fick lita till. Endast om den
offentliga insynen avskärmades eller kritiken stod maktlös inför obestridliga
missförhållanden kunde ett lagstiftningsingripande berörande partiernas
verksamhet te sig påkallat.

Organisationernas betydelse i olika sammanhang underströks. Därvid
betonades särskilt deras medverkan i de statliga utredningskommittéerna
och under remissförfarandet. Grundlagberedningen framhöll att organisationerna
som sådana inte fick bli representerade i riksdagen eller de andra
beslutande organen. En utveckling mot ett korporativt system var inte
förenlig med den grundläggande principen att de beslutande organen skall
sammansättas genom val med allmän och lika rösträtt.

Om de politiska fri- och rättigheterna framhölls att dessa kan
betraktas som förutsättningar för vår samhällsordning. Därvid underströks
att de utgör grunden för partiernas och organisationernas
verksamhet. Genom dem säkerställs medborgarnas möjligheter att ta
ställning i samhällsfrågorna och att påverka de beslut som fattas.

Propositionens förslag bygger på samma grundvalar. Utskottet delar de
värderingar som enligt det anförda legat till grund för de nu framlagda
förslagen. I avsnittet nedan om medborgerliga fri- och rättigheter
utvecklar utskottet närmare sin syn på de frågor som sammanhänger med
de ifrågavarande fri- och rättigheterna.

I förslaget till ny RF uttalas klart att den politiska makten skall ligga
förankrad hos medborgarna. Som ett led häri fastslås regler om allmän
och lika rösträtt, om hemliga val, om ett representativt system och om
ett parlamentariskt styrelseskick. Härvidlag råder enighet. I likhet med
departementschefen anser utskottet det vara en betydande vinning och
ett väsentligt inslag i reformen att folksuveränitetens princip, såsom den

2 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

vuxit fram i vår konstitutionella praxis, nu konsekvent kommer till
uttryck också i vår skrivna författning. Författningen kommer härigenom
att överensstämma med den politiska verkligheten.

Departementschefen har som naturliga element i en ny grundlag sett
regler om hur de högsta statsorganen skall bildas och i vilken ordning de
skall verka. Till grundlagsområdet får sålunda föras de viktigaste reglerna
om riksdagens bildande, såsom regler om riksdagens storlek, huvuddragen
av proceduren i riksdagen och grunderna för val till riksdagen. 1 grundlag
bör vidare, med utgångspunkt i ett parlamentariskt betraktelsesätt,
behandlas regeringsbildningen och formerna för regeringsarbetet. Bestämmelserna
om statschefens ställning och befogenheter har enligt departementschefen
också sin givna plats i grundlag. På grundlagen ankommer
därjämte att i grova drag fördela de offentliga funktionerna. Folksuveränitetens
princip bör därvid, som grundlagberedningen har framhållit,
komma till uttryck genom att riksdagen klart ges ställningen som det
centrala statsorganet. Riksdagens uppgift bör sålunda vara att fatta
grundläggande beslut genom lag och budgetreglering, medan det bör
ankomma på andra organ — regeringen, domstolar och förvaltningsmyndigheter
— att tillämpa lagarna och verkställa besluten. Den kommunala
självstyrelsen, som utgör ett för vårt statsskick utmärkande drag, bör
självfallet också komma till uttryck i grundlag.

Inte heller i dessa delar har avvikande meningar framkommit.

Innan utskottet i det följande närmare går in på de framlagda
författningsförslagen vill utskottet allmänt understryka att den författningsreform
varom nu är fråga inte bör betraktas som avslutad med de
framlagda förslagen. Som utskottet återkommer till i det följande pågår

f. n. utredningar av genomgripande betydelse för väsentliga delar av
samhällslivet. Resultatet av utredningarnas arbete kan komma att påverka
innehållet i inte bara RO utan också RF och TF. Utskottet avser därvid i
första hand budgetutredningen (Fi 1970:64), utredningen (C 1970:29)
om den kommunala demokratin och massmedieutredningen (Ju
1970:59). Även andra utredningar kan få sådan betydelse. Det bör i
sammanhanget erinras om att i propositionen förutskickas tillsättande av
en kommitté för översyn av valkretsindelningen och utredning om
personvalsmomentet i valsättet. Vidare föreslår utskottet i det följande
att en parlamentarisk utredning skall tillsättas för att överväga frågan om
utbyggt skydd i grundlag för medborgerliga fri- och rättigheter och vissa
andra frågor i anslutning därtill. Utskottet föreslår även att frågan om
kommunal rösträtt för invandrare skall utredas i särskild ordning och att
talmanskonferensen skall tillsätta en utredning för allmän översyn av
riksdagens arbetsformer. Utskottet vill betona att det över huvud taget är
en naturlig följd av den snabba samhällsutvecklingen att en mer eller
mindre fortlöpande översyn äger rum också i fråga om förhållanden
varom bestämmelser finns i grundlag.

En väsentlig nyhet i propositionens förslag är att RO inte längre skall
vara grundlag. I RO skall därför inte längre finnas sådana bestämmelser
som är av grundläggande konstitutionell betydelse. Dessa skall i stället

KU 1973:26

föras över till RF. RO skall däremot innehålla de närmare bestämmelserna
om riksdagens inre organisation och verksamhetsformer. För att
skydda minoriteter mot beslut som till deras nackdel skulle kunna ändra
proceduren i riksdagen skall för ändring i RO krävas kvalificerad
majoritet — tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av
riksdagens ledamöter. Uppnås inte den föreskrivna majoriteten skall RO
kunna ändras i samma ordning som grundlag. Denna nyordning beträffande
RO medför att ändringar i riksdagens arbetsformer som godtas av
det stora flertalet riksdagsledamöter kan genomföras utan dröjsmål.

En annan nyhet beträffande RO är att den föreslås vara uppdelad i
huvudbestämmelser och tilläggsbestämmelser. Till tilläggsbestämmelserna
har hänförts regler om riksdagsarbetet av den art som hittills reglerats i
riksdagsstadgan. Dessa regler skall kunna ändras genom ett enda beslut
med vanlig majoritet.

Utskottet anser det vara värdefullt att möjligheter öppnas att snabbare
genomföra ändringar i RO och ansluter sig till de förslag som i denna del
framlagts.

Såväl grundlagberedningen som departementschefen förutsätter att de
förslag som nu läggs fram skall behandlas av riksdagen under vårsessionen
1973 och då antas som vilande. Under vårsessionen 1974 skall förslagen
definitivt kunna antas. Utskottet har härvidlag ingen avvikande
mening. Det angivna förfarandet innebär att den nya RF får kraft av
grundlag i början av 1974 och att nuvarande RF och RO samtidigt
upphävs. Enligt propositionens förslag, som härutinnan överensstämmer
med grundlagberedningens, skall de dock med stöd av övergångsbestämmelserna
i nya RF fortsätta att tillämpas till och med utgången av 1974.
Den nya RF och den nya RO skall sålunda börja tillämpas först den 1
januari 1975. Bakgrunden till denna ordning är det omfattande förberedelsearbete
som måste utföras dessförinnan. Ett stort antal följdförfattningar
måste sålunda utarbetas och prövas, inte minst med anledning av
den omläggning av principer för normgivningsmakten som den nya RF
innebär. Även om en stor del av förberedelsearbetet kommer att åvila i
första hand de olika departementen måste också riksdagen — förutom att
ta ställning till av regeringen framlagda förslag till följdlagstiftning — i
åtskilliga hänseenden överväga att ta initiativ till följ dförfattningar m. m.
som tar sikte på riksdagsområdet. Utskottet erinrar om vad som
anförs därom i propositionen (s. 538, 568, 585, 587, 591 och 592). Med
hänsyn till det anförda framstår det inte som möjligt att - som begärts i
motionen 1973:185 7 av herr Ahlmark (fp) — föreskriva att den nya RF
och den nya RO skall bölja tillämpas tidigare än propositionen föreslår.
Det sagda innebär att utskottet tillstyrker propositionen i denna del och
avstyrker motionen.

Utskottet vill erinra om att riksdagen redan föregående år som vilande
antog förslag till ändringar i RF och RO och följdlagstiftning, som avser
införande av ett system med ersättare för riksdagens ledamöter (prop.
1972:66, KU 1972:30, rskr 1972:204). Förslaget innebär i likhet med
den ordning som föreslås i propositionen att det för varje ledamot skall

KU 1973:26

finnas ersättare som väljes samtidigt med ledamoten. Ersättare skall utöva
ledamotsbefattningen om ledamoten väljes till talman, utses till ledamot
av statsrådet eller beviljas ledighet för minst en månad. Avsikten är att
dessa grundlagsändringar skall slutligt antas i början av 1974 års riksdag
och att ersättarna skall kunna inträda tämligen omedelbart därefter.
Redan under år 1974 avses sålunda ersättare skola tjänstgöra inom ramen
för bestämmelser i nuvarande RO.

Utskottet vill vidare erinra om att den nuvarande riksdagsstadgan inte
avses bli upphävd genom förslaget till ny RO. Det skall i stället ankomma
på riksdagen att som ett led i följdlagstiftningen upphäva stadgan från
och med den tidpunkt då den nya RO börjar tillämpas. 1 vissa delar torde
det vara möjligt och lämpligt att dessförinnan i stadgan införa bestämmelser,
som ingår i den nya RO och som innebär ändringar i förhållande till
nuvarande ordning. En förutsättning härför är att de nya bestämmelserna
inte strider mot nu gällande RO. Därigenom skulle den nya ordningen
delvis kunna börja tillämpas redan före den 1 januari 197S. Utskottet
avser att vidare överväga hithörande frågor under höstsessionen 1973.

Slutligen bör påpekas att propositionens förslag med avseende på
statschefens ställning och befogenheter inte skall gälla så länge Gustaf VI
Adolf är konung. 1 denna del hänvisas till vad som anförs nedan under
rubriken statschefen.

Riksdagen och dess sammansättning m. m.

Väsentliga inslag i den partiella författningsreformen, som beslöts
1968 och 1969, var att tvåkammarriksdagen ersattes av en enkammarriksdag
med 350 ledamöter, att direkta val infördes till hela riksdagen vart
tredje år samtidigt med kommunalvalen samt att ett riksproportionellt
valsystem med spärrar mot småpartier genomfördes. Propositionen
föreslår ingen annan ändring i dessa hänseenden än att antalet ledamöter
bestäms till 349. Syftet härmed är att minska riskerna för lika röstetal vid
voteringar.

En betydelsefull nyhet i propositionens förslag är att rösträttsåldern
sänks till 18 år och anknyts till åldern på valdagen. Förslaget, som härrör
från en i denna del enhällig grundlagberedning, har allmänt godtagits.
Utskottet har härvidlag ingen avvikande mening.

Frågan om riksdagens ledamotsantal var senast aktuell i samband med
att förslag till ändringar i RF och RO antogs som vilande 1972.
Motionsledes väckta förslag om minskning av antalet ledamöter avvisades
då av riksdagen (KU 1972:30). Frågan aktualiseras nu ånyo i några
motioner.

I motionen 1973:4 av herr Sjöholm (fp) - som avser utredning —
uttalas att det är möjligt att utan men för demokratin och arbetets
behöriga fortgång reducera antalet ledamöter till förslagsvis högst 175. 1
motionerna 1973:1858 av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp) samt
1973:1874 (m) föreslås att antalet riksdagsledamöter skall sänkas till
299. I båda motionerna uttrycks farhågor för att arbetet i riksdagen skall

KU 1973:26

bli tungrott om en minskning av antalet ledamöter inte genomförs,
särskilt när ersättarsystemet börjar tillämpas. Vidare framhålls i motionen
1973:1858 att riksdagsmännens möjligheter att göra politiska insatser
utanför riksdagshuset och att hålla kontakt med väljarna på önskvärt sätt
därvid försvåras. 1 motionen 1973:1874 varnas för att ett alltför högt
ledamotsantal kan framtvinga debattrestriktioner som får menliga verkningar.

I likhet med departementschefen anser utskottet att de överväganden i
frågan om antalet riksdagsledamöter som gjordes 1972 i samband med
behandlingen av ersättarfrågan inte rubbas av några nytillkomna faktorer.
Därvid framhölls bl. a. att frågan om lämpligt antal riksdagsledamöter
varken kan eller bör bedömas uteslutande eller ens huvudsakligen under
hänsynstagande till arbetsförhållandena i riksdagen. Andra faktorer, t. ex.
hänsynen till möjligheterna att bereda olika landsdelar allsidig representation
i riksdagen, väger tungt vid en sådan bedömning. I nu förevarande
sammanhang har departementschefen därutöver understrukit att en
större reduktion av ledamotsantalet otvivelaktigt leder till en försämring
av riksdagens representativitet trots tillgången på ersättare. Han framhåller
vidare att vissa möjligheter finns att på annat sätt än genom att
minska ledamotsantalet förbättra riksdagens arbetsförhållanden. Med
hänsyn till det anförda är utskottet inte berett att tillstyrka annan
ändring i ledamotsantalet än den sänkning till 349 som föreslås i
propositionen. De berörda motionsyrkandena avstyrks sålunda.

Enligt propositionen föreslås ingen ändring, såvitt gäller nuvarande
ordning med spärregler mot småpartier (fyra- och tolvprocentreglerna för
rätt till mandat). 1 denna del framställs yrkande om upphävande av
ifrågavarande spärregler i motionen 1973:1881 (vpk). Motionen ansluter
till ett motsvarande yrkande beträffande fyraprocentregeln i motionen
1973:62 (vpk). I motionen 1973:963 av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl. (m) begärs sänkning av fyraprocentgränsen och avskaffande av
tolvprocentregeln.

I likhet med departementschefen finner utskottet inte skäl att
ompröva de spärrar mot småpartier som beslöts som ett led i den partiella
författningsreformen 1968 och 1969. Utskottet avstyrker därför motionerna
1973:62, 1973:963 och 1973:1881, den sistnämnda såvitt nu är i
fråga.

Den gemensamma valdagen har tagits upp i motionen 1973:1861 av
herr Ahlmark m. fl. (fp). Motionärerna anser att den gemensamma
valdagen kan utgöra ett hot mot den kommunala demokratin. En
utredning bör enligt motionärerna tillsättas för att studera olika modeller
för skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval. Utredningen bör
bl. a. överväga en ordning med riksdagsval vart fjärde år och kommunalval
vart och ett av de tre mellanliggande åren i en tredjedel av landets
kommuner och landsting. Utredningen bör arbeta ut olika modeller som
förs ut till allmän diskussion. Målet bör vara att ett första beslut om
övergång till skilda valdagar skall kunna fattas före 1976 års val.

Det valtekniska samband mellan riksdagsval och kommunalval som

KU 1973:26

beslöts som ett led i författningsuppgörelsen 1967 — samordning genom
gemensam valdag — växte fram under hänsynstagande till flera olika
synpunkter. Utskottet anser i likhet med departementschefen att det inte
är befogat att — när erfarenheter av den nya ordningen föreligger från
endast ett val — överväga ändring av den lösning av frågan som partierna
då kom överens om. Inom den pågående utredningen om den kommunala
demokratin övervägs olika åtgärder som syftar till att stimulera medborgarnas
intresse för kommunalpolitiken och att hålla den kommunala
demokratin levande. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet
motionen 1973:1861.

I propositionen förklarar departementschefen att valkretsindelningen
skall bli föremål för en allmän översyn. Översynen skall utföras av
särskilda sakkunniga som också skall undersöka hur personmomentet vid
valen skall kunna stärkas. Vad gäller valkretsindelningen finns yrkanden
om utredning av densamma i motionerna 1973:115 av herr Fiskesjö m. fl.
(c) samt 1973:367 av fröken Bergström m. fl. (fp). Enligt den senare
motionen bör länsberedningen få uppdraget.

1 motionen 1973:1890 av herrar Svensson i Eskilstuna (s) och Gadd
(s) lämnas synpunkter på den aviserade utredningen om valkretsindelningen
och personmomentet vid valen. Yrkandet avser att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall begära att i direktiven till denna utredning skall
beaktas de synpunkter som framförs i motionen. Motionärerna instämmer
i departementschefens bedömning att man inte nu bör ompröva den
riksproportionella valmetod som beslöts 1968-1969. Utredningen bör
dock enligt motionärerna diskutera valkretsarnas storlek och valmetoder
även från andra synpunkter än önskan att främja valhandlingens
personmoment. Motionärerna anser det vara olyckligt om själva valsättets
utformning främjar en utveckling mot något av en permanentning av
minoritetsparlamentarismen, dvs. ett läge, präglat av att regeringarna
saknar egen majoritet i riksdagen.

Vad gäller frågan om personmomentet vid valen vill utskottet
erinra om att grundlagberedningen var av den uppfattningen att
valsystemet så långt det är möjligt bör lägga i väljarens hand att påverka
riksdagens personsammansättning. Beredningen ansåg sig emellertid inte
ha haft möjlighet att göra de undersökningar som skulle behövas för ett
förslag till ett nytt personvalsystem, vare sig man stannar inom det
riksproportionella systemet eller söker en lösning utanför detta.

Ett förslag i frågan måste enligt beredningen föregås av en särskild
utredning. I en reservation av två ledamöter presenterades emellertid ett
konkret förslag till personvalsystem inom riksproportionalitetens ram
med det finländska valsättet som förebild. Förslaget förutsatte officiell
kandidatur.

Departementschefen återger i sin motivering vissa krav som beredningens
majoritet ansett böra ställas på metoder för personval. Små
grupper bör inte få styra personurvalet på bekostnad av den stora
mängden av väljare, som kanske helst överlåter valet av personer till
partiinstanserna. Stora ekonomiska insatser eller andra ovidkommande

KU 1973:26

omständigheter får inte bli utslagsgivande för personvalet. Metoden får
inte bli så komplicerad att den är svår att förstå för de röstande eller
nämnvärt fördröjer fastställande av valresultatet. Enligt departementschefen
förtjänar vad beredningen sålunda har anfört instämmande. Ett annat
önskemål som angetts av beredningen och som enligt departementschefen
är värt stort beaktande går ut på att den nuvarande möjligheten att föra
fram kandidater som inte är nominerade av parti bör behållas.

Mot bakgrund av att det av reservanterna föreslagna valsättet enligt
departementschefen på flera punkter strider mer eller mindre uttalat mot
de krav departementschefen ansett böra kunna ställas på en metod för
personval finner han inte anledning att ta upp förslaget till närmare
överväganden i det aktuella sammanhanget. Han anser emellertid att
önskemålen om större möjligheter för medborgarna att vid själva valet
påverka riksdagens personsammansättning och om starkare band mellan
väljarna och deras företrädare bör beaktas i så måtto att särskilda
sakkunniga tillkallas för att undersöka hur personmomentet vid valen kan
stärkas.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att frågan om valkretsindelningen
och personmomentet kommer att göras till föremål för särskild
utredning. Utgångspunkten för de sakkunnigas arbete bör vara ett
riksproportionellt system med spärrar mot småpartier. Utskottet vill
understryka betydelsen av att de sakkunniga lämnas stor frihet vid
fullgörandet av sitt uppdrag. Utöver det sagda anser sig utskottet inte
böra göra några uttalanden om innehållet i direktiven till den kommande
utredningen. Med det anförda får motionerna 1973:115, 1973:367 och
1973:1890 anses besvarade.

I propositionen föreslås i likhet med vad grundlagberedningen
förordade ingen ändring i förhållande till vad nu gäller beträffande
rösträtt för svensk medborgare som ej är bosatt i riket. Departementschefen
hänvisar liksom beredningen till det pågående arbetet inom 1965 års
valtekniska utredning (Ju 1966:61) i fråga om vidgad rätt för utlandssvenskar
att delta i val till riksdagen.

Regeringsförslaget innehåller i 3 kap. 2 § RF bestämmelser om
rösträtten vid val till riksdagen, som kompletterar 1 kap. 1 §, där
principen om allmän och lika rösträtt kommer till uttryck. Enligt 2 §
tillkommer rösträtt vid val till riksdagen svensk medborgare som är bosatt
i riket. Vidare sägs bl. a. att bestämmelser om rösträtt för svensk
medborgare som ej är bosatt i riket finns i lag. Bestämmelser om rösträtt
för utlandssvenskar finns i vallagen.

I flera motioner tas upp frågan om utlandssvenskarnas rösträtt. Två
motioner, 1973:1787 av herrar Ernulf (fp) och Ahlmark (fp) samt
1973:1874 (m), vänder sig mot propositionens förslag att i grundlagens
stadgande om rösträtt vid val till riksdagen göra principiell åtskillnad
mellan hemmasvenskar och utlandssvenskar. Enligt motionerna bör även
utlandssvenskarnas rösträtt i princip fastslås i grundlagen. Motionerna
innehåller förslag till ändrad lydelse av 3 kap. 2 §. Enligt båda förslagen
skall rösträtt tillkomma svensk medborgare. I den sistnämnda motionen

KU 1973:26

föreslås därjämte ett stadgande enligt vilket bestämmelser om rösträttens
utövande av svensk medborgare, som inte är bosatt i riket, finns i lag.

En mera begränsad fråga rörande utlandssvenskarnas rösträtt tas upp i
motionen 1973:977 av herrar Petersson i Gäddvik (m) och Strindberg
(m). Den gäller vallagens regler om särskild röstlängd för utlandssvenskar.
Enligt nu gällande regler upprättas särskilda röstlängder liksom allmänna
röstlängder årligen. Berättigad att tas upp i särskild röstlängd är den som
inte är mantalsskriven här men som varit kyrkobokförd här någon gång
under de fem år som närmast föregått det år då längden upprättats,
förutsatt att han uppfyller övriga för rösträtt gällande villkor. Upptagande
i särskild röstlängd förutsätter skriftlig ansökan därom från vederbörande
utlandssvensk. Motionärerna anser att man — i avbidan på
valtekniska utredningens kommande förslag — bör genomföra den
ändringen att upptagande i särskild röstlängd det år ordinarie riksdagsval
förrättas skall kvalificera till rösträtt även under perioden fram till nästa
ordinarie riksdagsval. Femårsregeln skall dock fortfarande gälla och kan
således komma att medföra att rösträtten upphör dessförinnan. Förslaget
syftar till att utlandssvenskar skall kunna delta i nyval till riksdagen utan
att behöva göra årlig ansökan om att bli uppförda i särskild röstlängd.
Kungl. Maj :t bör enligt motionärerna till årets höstsession framlägga
förslag till erforderliga ändringar i vallagen.

De förslag till ändrad lydelse av 3 kap. 2 § som framförts i motionerna
1973:1787 och 1973:1874 är inte förenliga med nuvarande bestämmelser
i vallagen om utlandssvenskars rösträtt. Dessa bestämmelser prövas f. n.
av valtekniska utredningen. Utskottet anser, i likhet med grundlagberedningen
och departementschefen, att utredningens arbete inte bör
föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna 1973:1787 och
1973:1874, den sistnämnda såvitt nu är i fråga. I stället tillstyrker
utskottet propositionens förslag. Den fråga som avses i motionen
1973:977 gäller vallagens regler. Frågan kan komma att övervägas i
samband med valtekniska utredningens arbete. Utskottet är inte berett
att tillstyrka att frågan utbryts ur detta sammanhang. Något särskilt
riksdagsinitiativ framstår inte som erforderligt. Med det sagda får
motionen anses vara besvarad.

I sitt arbete med rösträttsfrågor hade grundlagberedningen att
överväga även frågan om man bör tillerkänna i riket bosatta utländska
medborgare rätt att delta i val av kommunfullmäktige och landstingsmän.
Beredningen beslöt dock att inte förorda någon kommunal rösträtt för
icke svenska medborgare. I stället pekade beredningen på möjligheten att
förkorta kvalifikationstiden för att erhålla svenskt medborgarskap och
därmed fullständiga politiska rättigheter. Remissopinionen var delad i
denna fråga. Flertalet av dem som yttrat sig i frågan biträdde beredningens
förslag, men bl. a. invandrarverket ansåg att det ur demokratisk
synpunkt är otillfredsställande att stora delar av kommunernas invånare
på detta sätt utestängs från kommunalt medinflytande.

Enligt departementschefen bör de närmare villkoren för kommunal
rösträtt inte tas in i grundlag, utan frågan bör som hittills regleras i

KU 1973:26

kommunallagarna. Departementschefen anser sig inte ha anledning att ta
ställning till frågan om kommunal rösträtt för utländska medborgare i
förevarande sammanhang.

Frågan om kommunal rösträtt för invandrare har aktualiserats i
riksdagen vid flera tillfällen. Grundlagberedningens arbete med frågan var
sålunda föranledd av en riksdagssskrivelse i saken 1968 (KU 1968:10,
rskr 1968:96). Under den allmänna motionstiden vid årets riksdag har
väckts fyra motioner i frågan. I motionen 1973:113 av herr Björk i
Göteborg m. fl. (s) hemställs om en förutsättningslös utredning av frågan
om kommunal rösträtt för invandrare i Sverige. I motionerna 1973:117
(vpk), 1973:541 (c) och 1973:980 av herr Strömberg m. fl. (fp) framförs
olika förslag att ge utländska medborgare som är bosatta i Sverige rösträtt
efter viss tids vistelse i landet. Frågan har också aktualiserats inom
Nordiska rådet genom ett initiativ från den finländska regeringen till
rådets 2 1 :a session. Detta syftar till att ge nordiska medborgare som är
bosatta i annat nordiskt land rösträtt och även valbarhet vid kommunala
val i det land där de är bosatta. Det finländska initiativet bereds för
närvarande inom rådet och beräknas komma upp till behandling vid
rådets session i oktober innevarande år.

Utskottet anser för sin del att frågan om kommunal rösträtt för
invandrare är en betydelsefull fråga från demokratisk synpunkt. Som
grundlagberedningen anfört rymmer denna fråga emellertid åtskilliga
både principiella och praktiska aspekter vilka enligt utskottet bör göras
till föremål för ingående överväganden före ett ställningstagande i sak.
Utskottet förordar därför att frågan förutsättningslöst prövas i särskild
ordning. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om formerna
härför. I samband med det kompletterande utredningsarbetet bör
självfallet beaktas också resultatet av de pågående övervägandena inom
Nordiska rådet i frågan. Med det sagda får motionerna 1973:1 13,
1973:117, 1973:541 och 1973:980 anses vara besvarade.

Valgenomslaget, riksdagsarbetet m. m.

Enligt nuvarande ordning börjar valperioden för en nyvald riksdag
först vid årsskiftet efter valet. Under valår samlas alltså riksdagen till
höstsession i sin gamla sammansättning. Denna ordning har under senare
år alltmer kritiserats och krav har ställts på ett snabbare valgenomslag.

I propositionen föreslås nu att ett snabbare valgenomslag skall komma
till stånd genom att riksdagen valår skall samlas i sin nya sammansättning
redan på femtonde dagen efter valdagen, dock tidigast på fjärde dagen
efter det att valets utgång har kungjorts. Riksdagens arbetsår omläggs
enligt förslaget så att det kommer att löpa från höst till vår. I
propositionen framhålls att en omläggning av riksdagens mandatperiod
aktualiserar ett helt komplex av frågor. En fråga gäller förläggningen av
riksdagens årliga arbetsperiod och gången i stort av riksdagsarbetet. En
annan avser tiden på året för de allmänna valen. En tredje fråga är till
vilken tid det statliga budgetåret skall förläggas. Detta löper för

KU 1973:26

närvarande fr. o. m. den 1 juli t. o. m. den 30 juni nästföljande
kalenderår. En omläggning av budgetåret har i sin tur vitt förgrenade
verkningar: för arbetsrytmen i statsdepartementen och hos myndigheterna,
för den ekonomiska samverkan mellan stat och kommun och för det
internationella samarbetet m. m.

Under sitt arbete med författningsfrågorna övervägde grundlagberedningen
en ordning med allmänna val på våren. Riksdagens valperiod
skulle då börja den 10 juni och dess arbetsår normalt den 1 september.
Budgetåret skulle läggas om till kalenderår. Det årliga riksmötet skulle
pågå till omkring den 15 april och sakna sessionsindelning. Beredningen
fann emellertid att frågan om budgetåret inte var mogen att lösas.
Beredningen hänvisade till att det i budgetutredningens uppdrag ingick
att ta ställning till frågan om budgetårets förläggning. 1 den delen fick
enligt beredningen avvaktas budgetutredningens materialredovisning och
dess på grundval därav intagna ståndpunkt. Beredningen föreslog därför
- med minsta möjliga ändringar av nuvarande ordning i övrigt — en
omläggning av riksdagens valperiod så att den börjar kort efter valet.
Ingen ändring föreslogs beträffande tid för valdagen, för budgetårets
förläggning och för statsverkspropositionens framläggande. Riksdagen
skulle årligen vara samlad till ett ”riksmöte” som i en följd sträcker sig
från höst till vår och som valår börjar samtidigt med den nya valperioden.
Ärende skulle enligt förslaget kunna skjutas från ett riksmöte till nästa
oberoende av om ärendet då kom att handläggas av en nyvald riksdag.

Propositionens förslag i motsvarande delar överensstämmer med vad
grundlagberedningen enligt det anförda förordat. Departementschefen
uttalar att man inte bör binda sig för en lösning med val på våren och
kalenderbudgetår innan budgetutredningens överväganden om budgetårets
förläggning är tillgängliga och har granskats och värderats. Han
framhåller att regler om tiden för val, budgetårets förläggning m. m.
återfinns i förslaget till RO och att en reform därför kan genomföras utan
någon lång tidsutdräkt.

Frågan om en ordning med vårval aktualiseras i två motioner.

I motionen 1973:1874 (m) framhålls, att moderata samlingspartiets
företrädare bl. a. i grundlagberedningen hävdat att starka sakliga skäl
talar för att riksdagsvalen skall äga rum på våren. Något yrkande i denna
del framställs dock inte.

1 motionen 1973:1878 (c, fp) hemställs bl. a. att riksdagen skall
begära hos Kungl. Maj:t att frågan om övergång till vårval görs till föremål
för ytterligare utredning. Motionärerna framhåller — med hänvisning till
grundlagberedningens promemoria ”Allmänna val på våren?” (SOU
1970:27) — bl. a. att val på våren skulle ha den fördelen att valrörelsen
kunde föras i omedelbar anslutning till ett intensivt skede i riksdagsarbetet.
De håller det för sannolikt att val på våren skulle göra det möjligt att
förkorta valrörelsen utan att dess effektivitet minskades samt att det
politiska intresset skulle öka och den politiska debatten stimuleras.

Allmän enighet råder numera om att ett tidigare valgenomslag än
enligt den nuvarande ordningen måste komma till stånd. Propositionens

KU 1973:26

förslag i detta syfte, för vilka redogjorts i det föregående, har inte
föranlett några ändringsyrkanden. Utskottet tillstyrker förslagen. Beträffande
den närmare lydelsen av 3 kap. 5 § förslaget till RF återkommer
utskottet i ett senare avsnitt (s. 62).

Vad gäller den i några motioner upptagna frågan om vårval kan
utskottet instämma i vad departementschefen uttalat därom. Det nära
samband som föreligger med frågorna om budgetårets förläggning och
tiden för riksdagens budgetarbete gör att vårvalsfrågan inte kan behandlas
frikopplad från dessa frågor. Vårvalsfrågan kan uppenbarligen komma att
ånyo aktualiseras i samband med övervägandena av de förslag som
budgetutredningen väntas framlägga senare i år. Enligt utskottets mening
är det inte erforderligt att nu ta något särskilt utredningsinitiativ. Först
sedan budgetutredningen framlagt sitt material och detta granskats och
värderats torde det för övrigt vara möjligt att ta ställning till frågan om
ytterligare utredning bör komma till stånd. Utskottet avstyrker därför
motionen 1973:1878, såvitt nu är i fråga.

En förutsättning för en ordning med ett snabbt valgenomslag är att
den som valts till riksdagsledamot kan utöva mandatet provisoriskt i
avbidan på att besvär över valet prövas. I propositionen föreslås i syfte att
göra valprövningsproceduren snabbare och att hålla nere antalet förordnanden
om omval att valbesvärsprövningen skall anförtros åt ett särskilt
av riksdagen valt organ, riksdagens valprövningsnämnd, och att ett
stadgande om grunderna för prövningen av valbesvär skall införas i
vallagen. Förslaget bygger på grundlagberedningens i denna del enhälliga
förslag. Några smärre jämkningar har ägt rum mot bakgrund av
remisskritik. Sålunda föreslås i propositionen uttryckligt krav på att såväl
ordföranden i valprövningsnämnden som dennes ersättare skall vara eller
ha varit ordinarie domare. De får vidare inte tillhöra riksdagen. Övriga
ledamöter och ersättare får tillhöra riksdagen men kan också rekryteras
utanför denna. Bestämmelser om valprövningsnämnden återfinns i 3 kap.

11 § och 4 kap. 7 § andra stycket förslaget till RF samt i 1 kap. 5 §, 7
kap. 5 § med tilläggsbestämmelser och 8 kap. 2 § förslaget till RO.

I motionen 1973:1889 av herrar Pettersson i Örebro (c) och fröken
Pehrsson (c) vänder sig motionärerna mot förslaget att ersätta den
nuvarande ordningen för prövning av valbesvär i regeringsrätten med ett
system med en särskild av riksdagen utsedd valprövningsnämnd. De
förslår att regeringsrätten även i fortsättningen skall pröva valbesvär.
Därvid framhåller de att de valtekniska spörsmål som kommer upp i
valbesvär mera ägnar sig för en rättslig bedömning än för en lekmannabedömning.
Vidare anser de att riskerna för partipolitiskt inflytande i
valprövningsnämnden underskattats. Frågan om fel i valförfarandet
förekommit bör, säger de, prövas av utanförstående opartiska organ och
inte av dem som själva är direkt berörda av utgången av besvärsprövningen.
De framhåller att valbesvär kan prövas minst lika snabbt i
regeringsrätten som i ett specialorgan som valprövningsnämnden, som
skall sammankallas särskilt.

Som departementschefen utvecklat i propositionen (s. 255) får det

KU 1973:26

anses vara till betydande fördel att det valprövande organet kan
sammansättas så att det kan tillföras inte bara juridisk expertis utan även
valteknisk sakkunskap samt personer som besitter praktisk erfarenhet av
valarbetet och som representerar ett allmänt medborgaromdöme. Liksom
departementschefen anser utskottet det kunna förutsättas att ledamöterna
av valprövningsnämnden kommer att fullgöra sina uppgifter opartiskt
och objektivt. Propositionens förslag garanterar att nämndens ordförande
och dennes ersättare har domarkompetens. Med hänsyn till det anförda
anser utskottet övervägande skäl föreligga att tillstyrka propositionens
förslag beträffande ordningen för valbesvärsprövningen. Utskottet avstyrker
därför motionen 1973:1889.

I enlighet med grundlagberedningens i denna del enhälliga förslag
föreslår propositionen att talman och vice talmän skall väljas för
riksdagens valperiod och inte — som nu är fallet — för varje riksmöte.
Bestämmelser av denna innebörd föreslås sålunda ingå redan i RF (4 kap.
2 §). Förslaget har inte föranlett något motionsyrkande. Under utskottsbehandlingen
har emellertid framställts yrkande om att den nuvarande
ordningen med i princip ettåriga valperioder skall bibehållas.

Som departementschefen utvecklat innebär förslaget till ny RF att
nya betydelsefulla uppgifter kommer att läggas på riksdagens talman. Det
är därför än mer angeläget att talmannen möts med förtroende från alla
grupper inom riksdagen. Förslaget att talmansval skall avse riksdagens
hela valperiod syftar till att ytterligare stärka talmannens ställning. I
likhet med grundlagberedningen och departementschefen finner utskottet
förslaget välgrundat. För vice talmännen bör inte stadgas annan
valperiod än som gäller för talmannen. Utskottet tillstyrker sålunda
propositionens förslag, såvitt nu är i fråga.

1 det avsnitt av den allmänna motiveringen som bär rubriken
valgenomslaget, riksdagsarbetet m. m. behandlar departementschefen
avslutningsvis grundlagberedningens förslag i fråga om riksdagsarbetets
uppläggning. Departementschefen uttalar sin anslutning härtill utom i två
hänseenden. Undantagen avser beredningens förslag att förkorta propositionstiderna
med tio dagar och att införa ett särskilt prövningsförfarande
när fråga uppkommer om att en proposition skall få avlämnas efter
propositionstidens utgång. Departementschefen förordar i dessa delar i
stället att nuvarande ordning skall bibehållas. Proposition som avses skola
behandlas under våren skall sålunda avlämnas, budgetproposition senast
den 20 mars och annan proposition senast den 10 april. Några regler om
särskild förprövning av fråga om medgivande att lämna proposition
senare än de angivna tiderna föreslås inte. I stället hänvisar departementschefen
till att riksdagen liksom nu kan begagna uppskovsinstitutet, om
riksdagen anser att prövningen av propositionen inte bör ske under våren.
Utskottet, som återkommer till frågorna om riksdagsarbetet i avsnittet
nedan om förslaget till RO, vill redan här anmärka att utskottet i det
följande föreslår den avvikelsen från propositionen att grundlagberedningens
förslag skall följas också vad gäller propositionstiderna. Något
särskilt förprövningsinstitut för tillstånd att i undantagsfall avlämna

KU 1973:26

proposition senare än de angivna tiderna anser utskottet emellertid inte
erforderligt. 1 övrigt har utskottet i huvudsak tillstyrkt de framlagda
förslagen.

Statschefen

Det inledande kapitlet om statsskickets grunder innehåller ett
stadgande om att konungen är rikets statschef. I propositionen uttalas att
konungadömets bevarande i dag är en given utgångspunkt vid utformningen
av en ny författning, om författningen skall få önskvärt stöd i
riksdagen och folkopinionen. I propositionen föreslås vidare ingen
ändring av nuvarande tronföljdsregler i successionsordningen. Regeringsförslaget
bygger på tanken att riksdagen, för den händelse konungahuset
skulle utslockna, skall få rådrum för att ta ställning till den framtida
statsformen. I avvaktan på beslut härom skall riksdagen då utse en
riksföreståndare att fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Ett
stadgande som reglerar denna fråga har upptagits i 5 kap. i regeringsförslaget
där statschefens ställning och uppgifter närmare anges. I
anslutning härtill föreslås i propositionen upphävande av det stadgande i
successionsordningen som behandlar konungahusets utslocknande.

I den under allmänna motionstiden väckta motionen 1973:1 (vpk) och
följdmotionen 1973.1881 (vpk) begärs övergång till republik. I motionen
1973:1881 föreslås ett stadgande i kapitlet om statsskickets grunder av
innehåll att riksdagens talman är rikets statschef. Samma motion
innehåller yrkande om att successionsordningen upphävs.

Motionen 1973:1885 av herr Lundberg (s), i vilken yrkas avslag på
propositionen, tar upp frågan om statsformen. Enligt motionen bör i
gällande regeringsform nu som vilande grundlagsförslag antas tillägg av
innebörd att riksdagen utser en statschef med endast representativa
befogenheter, dock att gällande regler skall tillämpas så länge den
nuvarande monarken är konung.

I motionen 1973:1873 (m) föreslås ändringar i successionsordningen
som innebär att även kvinnlig tronföljd införs. Motionens förslag går ut
på införande av full s. k. kognatisk tronföljd, varvid tronföljarens ålder
— inte kön — är utslagsgivande. Utredning och förslag beträffande
införande av kvinnlig tronföljd begärs i motionen 1973:1878 (c, fp).

Utskottet instämmer i de uttalanden som gjorts i propositionen
beträffande statsformen. Enligt utskottet bör ej någon ändring företas i
fråga om tronföljdsreglerna. Utskottet avstyrker sålunda förevarande
motionsyrkanden.

Enligt propositionens förslag skall statschefen ha ställning som symbol
för riket och fullgöra representativa uppgifter. För detta ändamål
ankommer det på statsministern att hålla statschefen orienterad om
rikets angelägenheter. Vid behov sammanträder regeringen i konselj
under statschefens ordförandeskap. Det förutsätts vidare att statschefen
fungerar som ordförande vid utrikesnämndens sammanträden. Statschefen
skall också närvara vid riksmötets öppnande och på hemställan av

KU 1973:26

talmannen förklara detta öppnat. Regeringsskifte äger rum vid en särskild
konselj inför statschefen. Beträffande de allmänna motiven rörande
statschefens ställning och uppgifter hänvisas till propositionen
(s. 170-176).

I 5 kap. ges regler om förhållandet mellan statschefen och regeringen
och om utövandet av statschefens uppgifter då han är förhindrad att själv
utöva dem. Kapitlet innehåller bl. a. en regel om rättslig immunitet för
statschefen.

Motionen 1973:1874 (m) behandlar utförligt frågan om statschefens
ställning och funktioner.

I motionen hävdas att statschefen formellt bör delta i vissa viktiga
statshandlingar. Sålunda föreslås att statschefen skall medverka vid
promulgation av lagar och förordningar samt vid expedition av vissa i
motionen angivna beslut genom att underteckna berörda dokument.

Vidare föreslås i motionen ett stadgande av innehåll att anmälan vid
särskild konselj skall göras när någon inträder som statschef eller tillfällig
riksföreståndare samt en bestämmelse om att protokoll skall föras vid
konselj. Slutligen innehåller motionen förslag till redaktionell ändring av
det stadgande i regeringsförslaget som berör frågan om konselj.

I motionen 1973:1842 av herr Olsson i Kil (fp) uttalas att det bör
ankomma på statsministern att avgöra när konselj bör hållas.

Enligt regeringsförslaget bör statschefens uppgifter vara av enbart
representativ och ceremoniell art. Sålunda skall hans person och hans
namn inte knytas till beslut och åtgärder inom statslivet med politisk
innebörd. I propositionen uttalas att även en formell medverkan från
statschefens sida vid tillkomsten av politiska beslut skulle kunna bli en
belastning för den symbolställning som statschefen bör inta. Det är enligt
propositionen ur demokratisk synpunkt av värde att även de yttre
formerna i den politiska beslutsprocessen så nära som möjligt avspeglar
den verkliga ansvarsfördelningen.

Utskottet instämmer i de synpunkter som framförs i propositionen på
denna punkt. Det kan tilläggas att exempelvis en vägran från statschefens
sida — om förslaget i motionen 1973:1874 skulle genomföras — att
underteckna visst beslut skulle kunna ge allmänheten en felaktig
uppfattning om statsskickets grunder.

Beträffande frågan om konselj framgår det av propositionen att sådan
bör komma till stånd när statschefen och statsministern gemensamt
finner att behov av konselj föreligger. Statschefen är därvid formellt
sammankallande. Enligt utskottet föreligger inte något behov av ett
förtydligande på denna punkt i lagtexten. Ej heller anser utskottet att det
krävs särskilda grundlagsregler om konselj i samband med inträde som
statschef eller om protokollföring vid konselj.

Det anförda leder till att utskottet inte anser sig kunna biträda de
ovan redovisade ändringsförslagen i motionerna 1973:1874 och
1973:1842. En redaktionell ändring av 5 kap. 1 § bör dock företas.

Som nämnts föreslås i propositionen en regel om statschefens
immunitet. 1 motionen 1973:1881 (vpk), som innehåller krav på

KU 1973:26

övergång till republik, föreslås att immunitetsregeln utgår.

Utskottet har inte funnit anledning att frångå propositionens förslag
på denna punkt och avstyrker motionsyrkandet.

Regeringsbildningen

Vid införandet av enkammarsystemet och därmed sammanhängande
reformer gjordes inga ändringar i reglerna rörande bildandet av ny
regering. Enligt gällande rätt är det således alltjämt konungen som
utnämner ledamöterna i statsrådet och utser en av dessa att vara
statsminister.

Nu föreliggande förslag till regeringsform innebär att parlamentarismens
princip även formellt vinner inträde i fråga om regeringsbildningen.
Propositionens regler i denna del vilar i allt väsentligt på grundlagberedningens
förslag, som i detta hänseende var enhälligt. De föreslagna
reglerna innebär att riksdagen utser statsminister på förslag av riksdagens
talman. Detta tillgår så att talmannen efter att ha samrått med
företrädare för de politiska partierna och med vice talmännen förelägger
riksdagen ett förslag till statsminister. Om inte minst 175 ledamöter
röstar emot förslaget är det antaget. Förkastas däremot förslaget av
riksdagen, skall proceduren med samråd med partirepresentanter och vice
talmän samt omröstning i riksdagen upprepas. Har ej heller vid fjärde
omröstningen riksdagen antagit talmannens förslag skall förfarandet
avbrytas och nytt val till riksdagen äga rum inom tre månader. Vid
regeringsbildning efter nyval förutsätts, att förslag till statsminister
lämnas av den nyvalde talmannen men att den förutvarande talmannen
kan medverka i ett inledande skede innan val av talman ägt rum.

I motionen 1973:1863 av herr Molin m. fl. (fp) läggs fram ett
alternativ till den föreslagna ordningen. Kritik riktas mot reglerna om att
automatisk riksdagsupplösning skall ske, när talmannens förslag till
statsminister förkastats av riksdagen fyra gånger, att det inte i något
skede krävs absolut majoritet för en föreslagen statsministerkandidat
samt att regeringsbildningsproceduren inte kan komma i gång på allvar
förrän den nya riksdagen samlats och valt talman, vilket skall ske 15—20
dagar efter valet. Motionärerna anser att den föreslagna ordningen ger
möjlighet både för talmannen och för olika grupperingar inom riksdagen
att framtvinga eller verka för ett nyval i ett läge då man bedömer ett
sådant vara taktiskt fördelaktigt.

I stället för den i regeringsförslaget förordade ordningen lägger
motionärerna fram följande förslag. Den statsministerkandidat som efter
talmannens förslag erhåller minst 175 röster (absolut majoritet) skall bli
vald. Uppnås inte absolut majoritet första gången, skall samma procedur
upprepas ytterligare en gång. Även nu skall krävas absolut majoritet för
att statsminister skall anses utsedd. Uppnås inte detta röstetal, skall
initiativrätten övergå från talmannen till riksdagen. En tolftedel av

KU 1973:26

antalet riksdagsledamöter skall ha rätt att framföra förslag. Läggs endast
ett förslag skall den föreslagne anses utsedd, om han erhållit minst 175
röster. Vid flera förslag skall samma regel gälla — dvs. den skall anses vald
som erhållit minst 175 röster. Uppnår inte någon kandidat detta röstetal,
skall en slutlig omröstning anordnas, där det röstas om den eller de två
som i den tredje omröstningen erhållit flest röster. Den som härvid
uppnår flest röster skall anses utsedd. Skulle det inträffa, att ingen
kandidat föreslås av minst en tolftedel av riksdagsledamöterna, tänker sig
motionärerna möjligheten av en automatisk riksdagsupplösning.

Slutligen föreslås i motionen att en möjlighet öppnas att i exceptionella
fall låta statsministern tillträda omedelbart efter valet och innan
valproceduren ägt rum. Detta skall, anser motionärerna, kunna äga rum,
när förslag till statsminister framlagts av talmannen och förslaget
uttryckligen godtagits av samtliga vice talmän. Omröstningsproceduren
skulle i sådana fall äga rum, när riksdagen samlats. Talmannens utseende
av statsminister skulle således i efterhand bekräftas av riksdagen.

Som redan nämnts bygger regeringsförslaget i vad avser valproceduren
vid utseende av statsminister på grundlagberedningens enhälliga förslag i
ämnet. Grundlagberedningen hade i sin motivering för den föreslagna
ordningen bl. a. framhållit att omröstningsreglerna överensstämmer med
de regler som i detta hänseende gäller vid misstroendeförklaring. Mot
bakgrund av det betydande värde som ligger i att förslaget vunnit
anslutning från företrädare från samtliga i grundlagberedningen representerade
politiska partier anser departementschefen grundlagberedningens
förslag böra accepteras.

Utskottet vill för sin del anföra följande. För det fall att utgången av
ett riksdagsval ger ett politiskt parti egen majoritet i riksdagen kommer
frågan om utseende av statsminister sannolikt inte att vålla någon
konflikt i riksdagen. Även när ett valresultat talar för någon form av
koalitionsregering, kan styrkeförhållandena mellan partierna klart ange
från vilket parti statsministern skall hämtas. Föreligger inte någon sådan
på förhand given lösning får det förutsättas, att statsministerfrågan,
liksom regeringsfrågan i övrigt, i första hand kommer att lösas vid
överläggningar mellan partierna. Man kan därvid utgå från att stora
ansträngningar kommer att göras för att nå en lösning.

Förslaget i motionen skiljer sig från regeringsförslaget i två viktiga
hänseenden. Enligt regeringsförslaget skall statsminister anses utsedd om
inte mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar emot förslaget. I
motionen krävs emellertid i de tre första omröstningarna absolut
majoritet. 1 förhållande till regeringsförslaget är enligt utskottets mening
en sådan regel ägnad att förlänga en regeringskris. I den fjärde
omröstningen kan vidare med motionens förslag valet falla på någon som
endast har en tolftedel av riksdagens ledamöter bakom sig. En i denna
ordning utsedd statsminister kommer således att tvingas bilda regering
trots att utsikterna är små att regeringen skall kunna utöva sin funktion,
innan den förlorar vid en misstroendevotering.

KU 1973:26

Vad gäller de i motionen uttalade farhågorna för att talmannen skall
komma att förelägga riksdagen oantagbara förslag till statsminister i
avsikt att i lägen där det kan bedömas partipolitiskt gynnsamt åstadkomma
nyval vill utskottet anföra följande.

Självfallet är det aldrig möjligt att i en författning skapa fulla garantier
mot parlamentariska dödlägen eller mot partipolitiska försök att utnyttja
krissituationer. Det ökade inflytande som i den nya författningen ges
talmannen bygger på ett hävdvunnet förtroende för dennes person.
Utskottet vågar förutsätta, att riksdagen även i framtiden skall sträva
efter att nå en allmän uppslutning kring talmannen och därmed skapa
förutsättningar för att denne har sådana personliga kvalifikationer att han
oberoende av partitillhörighet kan med oväld verka för samlande
lösningar även i parlamentariskt problemfyllda situationer. Det avgörande
kommer dock alltid att vara de politiska partiernas vilja att medverka till
konstruktiva lösningar av regeringsfrågan.

Förslaget i motionen, att man i vissa situationer skulle möjliggöra ett
påskyndande av regeringsbildningen, innebär, att talmannen i samråd
med vice talmännen i den upplösta riksdagen skulle utse statsminister.
Därmed skulle i realiteten kunna inträffa att statsminister utses av någon
som inte är ledamot av den nyvalda riksdagen. Det ligger i öppen
dag, att en sådan ordning är mindre lämplig. Utskottet kan heller
inte se någon avgörande nackdel med att en ny regering kan tillträda
först omkring 20 dagar efter valet. Tvärtom måste det anses angeläget
att partierna får viss tidrymd till sitt förfogande för överläggningar.

Utskottet ansluter sig således i vad avser regeringsbildningen till
propositionens förslag och avstyrker de i motionen 1973:1863 framförda
alternativa lösningarna.

I motionen 1973:1856 av herr Ahlmark (fp) kritiseras kravet på att
statsråd skall ha varit svensk medborgare i minst 10 år. Det framhålles
bl. a. att motsvarande krav inte ställs på någon annan yrkesgrupp och att
det är en illusion att med en sådan regel söka skydda sig mot
påtryckningar utifrån.

Grundlagberedningen bedömde det som betydelsefullt att i grundlagen
ställa krav på minst 10 års svenskt medborgarskap för statsråd och
hänvisade därvid främst till faran för påtryckningar i ett spänt läge.
Departementschefen förklarar sig biträda grundlagberedningens uppfattning
härvidlag och påpekar att den föreslagna regeln inte mött någon
kritik under remissbehandlingen. Utskottet, som självfallet inte betraktar
regeln som någon garanti mot utländska påtryckningar, ansluter sig till
grundlagberedningens och departementschefens synsätt och finner det
således motiverat med ett krav på att statsråd skall ha en formellt
starkare anknytning till Sverige än som erfordras för andra i offentlig
verksamhet. Utskottet avstyrker motionen 1973:1856.

I motionen 1973:1844 av herr Ahlmark (fp) hävdas, att det inte av 6
kap. 6 § RF med erforderlig tydlighet framgår, att talmannen enligt detta

3 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

stadgande får entlediga statsministern endast på dennes begäran. Utskottet
framlägger förslag till en omredigering av stadgandet i förtydligande
syfte.

Regeringsarbetet

Propositionen, som inte föreslår någon genomgripande reform av
regeringens arbetsformer, bygger på principen att alla regeringsärenden
skall avgöras kollektivt av regeringen. Ett system med ministerstyre
avvisas således, bortsett från att — såsom hittills — de s. k. kommandomålen
skall få avgöras av vederbörande departementschef.

Utskottet ansluter sig till de allmänna principer om regeringens
arbetsformer och dessas reglerande i grundlag som föreslagits i propositionen.

I fråga om tillvägagångssättet vid delade meningar inom regeringen
skiljer sig regeringsförslaget från vad i detta hänseende föreslagits av
grundlagberedningen. Propositionen upptar inga regler härom, medan
grundlagberedningen stannat för ett omröstningsförfarande med utslagsröst
för statsministern.

I motionerna 1973:1850 av herr Molin m. fl. (fp) och 1973:1874 (m)
framförs kritik mot att regeringsförslaget inte innehåller några omröstningsregler.
I båda motionerna förordas en återgång till grundlagberedningens
förslag. I motionen 1973:1850 pekas särskilt på de risker för
konstitutionellt sammanbrott i krislägen som skulle föreligga utan
omröstningsregler. Motionen 1973:1874 framhåller behovet av ett
formellt omröstningsförfarande framför allt i flerpartiregeringar eller i
expeditionsministärer. I motionen 1973:1850 förordas vidare att —
såsom grundlagberedningen föreslagit - möjlighet skall föreligga för ett
statsråd att vägra underteckna protokoll eller expedition i beslut, som
han anser ha grundlagsstridigt innehåll.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att regeringsarbetet
inte onödigtvis bör bindas av formella regler, som kan hindra anpassningen
av arbetet till växlande förhållanden. Grundlagsstadganden angående
regeringsarbetet måste därför utformas så att de passar olika typer
av regeringar. Den föreslagna ordningen anknyter till vad som i praktiken
redan tillämpas. För statsrådsöverläggningarna, där regeringsbesluten nu i
realiteten fattas, saknas omröstningsregler. Något behov av sådana regler
har heller inte ansetts föreligga.

På grund av det anförda avstyrker utskottet de i motionerna
1973:1850 och 1973:1874 framförda yrkandena om att i grundlag införa
omröstningsregler för regerings beslutsfattande. Finner en regering sig ha
behov av omröstningsregler står det den givetvis fritt att i t. ex. en
arbetsordning införa regler härom.

Som inledningsvis framhållits skall regeringsbesluten fattas av regeringen
som ett kollektiv. I ett sådant system anser utskottet det till
fyllest med den rätt och skyldighet enskilt statsråd skall ha att låta
anteckna skiljaktig mening till protokollet. Han bör sålunda inte ensam

KU 1973:26

kunna förhindra ett beslut genom vägran att underteckna protokoll eller
expedition. Utskottet tillstyrker således propositionen och avstyrker
motionen 1973:1850 även i denna del.

I motionen 1973:1846 av herr Ernulf (fp) hävdas, att det inte med
erforderlig tydlighet framgår av 7 kap. 8 § RF, att vid förfall för
statsministern och hans eventuelle ställföreträdare skall statsministerns
uppgifter övertas av det av tjänstgörande statsråden som har den längsta
sammanlagda tjänstetiden.

Såsom departementschefen anfört skall stadgandet ges den av motionären
anförda innebörden. Utskottet finner det befogat med ett
förtydligande av lagtexten i enlighet med förslaget i motionen.

1 detta avsnitt om regeringsarbetet har utskottet funnit anledning att
ta upp ytterligare ett spörsmål. Utskottet vill erinra om att i samband
med årets granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas
handläggning (KU 1973:20) behandlade utskottet bl. a. regeringens
handlande i samband med den uppmärksammade flygplanskapningen i
september förra året. Enligt utskottet gav det inträffade anledning att
ställa frågan om behovet av särskilda regler för extraordinära situationer i
framtiden. Utskottet hänvisade beträffande behovet av särskilda grundlagsregler
för sådana situationer till att utskottet inom kort hade att behandla
förevarande författningsärende.

Vidare erinrade utskottet om att inom justitiedepartementet hade
upprättats en promemoria vari en del praktiska frågor som aktualiserades
i anledning av flygplanskapningen berördes. I anslutning härtill uttalade
utskottet att dessa frågor borde bli föremål för ytterligare överväganden i
syfte att åstadkomma en ordning som underlättar för regeringen att
snabbt och effektivt agera i en nödsituation.

I samband med behandlingen av det nu aktuella grundlagsförslaget har
utskottet övervägt hithörande spörsmål och därvid ansett att frågan om
särskilda regler för regeringens handlande i extraordinära situationer och
för beslutsprocessen i samband därmed bör bli föremål för prövning. Det
bör enligt utskottet ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta om
inriktningen och formerna för en sådan prövning.

Folkomröstning

Enligt nu gällande grundlagar kan riksdagen och regeringen genom
gemensamt stiftad lag anordna folkomröstning i särskild fråga. Sådan
omröstning, vilken sedan institutet infördes 1921 ägt rum vid tre
tillfällen, har dock endast rådgivande karaktär och den aktuella frågan får
sedan avgöras i vanlig ordning.

Regeringsförslaget innehåller ett stadgande i RF (8 kap. 4 §) enligt
vilket föreskrifter om rådgivande folkomröstning i hela riket meddelas
genom lag.

Den i olika sammanhang under senare år diskuterade frågan om
beslutande folkomröstning behandlas i propositionen. I den allmänna
motiveringen erinras om att förslaget till ny författning bygger på samma

KU 1973:26

grundförutsättning som både författningsutredningen och grundlagberedningen
utgått ifrån, nämligen att den svenska folkstyrelsen även i
framtiden huvudsakligen skall förverkligas genom ett representativt
system.

1 propositionen framhålles att den debatt som förts om beslutande
folkomröstning i Sverige huvudsakligen gällt frågan om införande av
sådan omröstning i samband med grundlagsändring. Författningsutredningen
föreslog att en tredjedel av riksdagens ledamöter skulle kunna föra
ut ett vilande grundlagsförslag till folkomröstning. Samma ståndpunkt
intogs av en minoritet inom grundlagberedningen. Beredningens majoritet
avvisade emellertid denna tanke och framhöll bl. a. att en grundlagsfråga
av större vikt ändock skulle komma att behandlas i valrörelsen varvid
väljarna hade möjlighet att ge sin mening till känna vid valet. Särskilt med
hänsyn till att även kommunalvalen förrättas samtidigt med riksdagsvalen
ansåg beredningen det vara mindre lämpligt med en folkomröstning i
samband med dessa val.

Enligt grundlagberedningen var det emellertid av värde att även i
framtiden ha möjlighet att efter majoritetsbeslut i riksdagen anordna
rådgivande folkomröstning.

Departementschefen ansluter sig härtill och är liksom grundlagberedningens
majoritet bestämd motståndare till att tillägga en minoritet i
riksdagen rätt att få till stånd en folkomröstning. Detta skulle enligt
departementschefen minska parlamentarismens funktionsduglighet. Det
finns vidare enligt departementschefen ej något behov av att i grundlag ha
närmare regler om möjligheterna att anordna rådgivande folkomröstning.
Det är tillräckligt att det i grundlag slås fast att befogenheten att besluta
om rådgivande folkomröstning i hela riket skall ligga hos riksdagen.

Frågan om beslutande folkomröstning i samband med grundlagsändring
aktualiseras i två motioner — 1973:1874 (m) och 1973:1878 (c,
fp). I båda motionerna föreslås att en minoritet i riksdagen skall kunna
föra ut ett som vilande antaget förslag till grundlagsändring till
folkomröstning i anslutning till följande riksdagsval. I motionen
1973:1874 krävs att minst en tredjedel av riksdagens ledamöter framställer
yrkande om folkomröstning. I motionen 1973:1878 föreslås att
folkomröstning angående ett vilande grundlagsförslag skall anordnas om
minst en tiondel av riksdagens ledamöter begär det och minst en tredjedel
av riksdagens ledamöter vid företagen omröstning röstar för folkomröstning.
I båda motionerna föreslås att folkomröstningen utformas som ett
ställningstagande — ja eller nej — till det vilande grundlagsförslaget. Detta
förfaller om flertalet av dem som deltagit i folkomröstningen svarar nej
och om antalet nejröster svarar mot mer än hälften av de röster som
avgivits vid det samtidigt förrättade riksdagsvalet. 1 annat fall har den
nyvalda riksdagen att i vanlig ordning fatta ett andra beslut i frågan.

I motionen 1973:1864 av herr Molin m. fl. (fp) föreslås dels att
möjligheten att anordna folkomröstning anges redan i 1 kap. 1 § andra
stycket RF genom ett tillägg av orden ”och genom folkomröstning”.
Vidare bör enligt motionen slås fast att rådgivande folkomröstning enligt

KU 1973:26

beslut av riksdagen kan förekomma även i del av riket.

I det föregående har utskottet uttalat sin anslutning till den i
propositionen anförda uppfattningen att den svenska folkstyrelsen skall
förverkligas genom ett representativt system. Detta utesluter dock inte
värdet av möjligheten att före riksdagsbehandlingen inhämta väljarkårens
uppfattning i en särskild fråga. Som anförts i propositionen kräver ett
sådant rådgivande folkomröstningsinstitut inte några närmare föreskrifter
i grundlagen. Av propositionen framgår emellertid att såväl närmare
föreskrifter angående en viss folkomröstning som mera generella regler
t. ex. av det slag som eljest regleras i vallagen förutsätts bli beslutade i
form av lag. Utskottet vill vidare uttala att det föreslagna grundlagsstadgandet
inte hindrar att rådgivande folkomröstning anordnas i del av
riket enligt beslut av riksdagen. Något behov av ytterligare stadgande
i RF om folkomröstning som förordas i motionen 1973:1864 föreligger
inte enligt utskottets mening.

Som departementschefen framhåller faller frågan om kommunala
folkomröstningar utanför grundlagsstadgandets tillämpningsområde. Det
bör i sammanhanget erinras om att frågan om kommunal folkomröstning
omfattas av direktiven för utredningen om den kommunala demokratin.
En eventuell framtida möjlighet för kommunerna att anordna folkomröstning
torde få regleras i annan ordning än i grundlag.

Beträffande slutligen frågan om möjligheten att få till stånd beslutande
folkomröstning i samband med grundlagsändring anser utskottet
att den föreslagna ordningen skulle innebära ett så väsentligt avsteg
från det parlamentariska systemet sådant det utformats i vårt land
att den inte kan godtagas.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till berörda
yrkanden i motionerna 1973:1864, 1973:1874 och 1973:1878.

Kommunernas ställning i grundlagen

I propositionen erinras om den lokala folkliga självstyrelsens av ålder
starka förankring i vårt land. Den kommunala självstyrelsen har fortgående
ökat i betydelse och omfattning. I våra dagar svarar sålunda
kommunerna för en rad betydelsefulla samhällsuppgifter och medverkar
därigenom på ett avgörande sätt i samhällsbyggandet.

När det gäller den rättsliga regleringen i grundlag av kommunernas
ställning kan erinras om att i samband med 1866 års representationsreform
infördes ett stadgande i RF om att kommunallagar skulle stiftas
gemensamt av konung och riksdag. Samtidigt fick den kommunala
beskattningsmakten ett särskilt omnämnande i grundlagen. I övrigt
saknas i nuvarande RF regler angående den kommunala självstyrelsen.

Både i författningsutredningens och grundlagberedningens förslag till
RF gavs uttryck för den kommunala självstyrelsens stora betydelse.
Grundlagberedningens förslag innehöll i det inledande kapitlet rörande
statsskickets grunder en bestämmelse som angav att riket skall vara

KU 1973:26

indelat i kommuner och att medborgarna i dessa företräds av valda
ombud, som beslutar självständigt under lagarna. Beredningen framhöll
att man därvid avsåg alla slag av kommuner dvs. borgerliga primärkommuner,
landstingskommuner och kyrkliga kommuner. I beredningens
förslag fanns vidare vissa regler rörande kommunernas uppgifter, organisation
m. m. Beredningen förklarade emellertid att det med hänsyn till
det omfattande utredningsarbete som pågår rörande olika frågor med
anknytning till kommunerna var angeläget att inte i grundlag alltför
detaljerat reglera hithörande frågor.

I propositionen understryks den stora vikt som den kommunala
självstyrelsen har för den svenska demokratin och att den betydelsefulla
ställning som kommunerna intar inom vårt samhällssystem är sådan att
den klart måste avspeglas i en ny grundlag. Enligt departementschefen
bör kommunernas roll i vissa avseenden framhävas starkare än som skett i
grundlagberedningens förslag.

I det inledande kapitlet i regeringsförslaget om statsskickets grunder
slås redan i 1 § fast att den svenska folkstyrelsen bl. a. förverkligas genom
kommunal självstyrelse och att denna bygger på allmän och lika rösträtt.
I samma kapitel föreslås ett stadgande — 5 §* — av innehåll att i riket
finns primärkommuner och sekundärkommuner, att beslutanderätten i
dessa utövas av valda församlingar och att kommunerna får ta ut skatt för
skötseln av sina uppgifter. Däremot omfattas inte kyrkliga kommuner av
stadgandet. I kapitlet om normgivningsmakten slås vidare fast — 8 kap.
5 § — att grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer
och för den kommunala beskattningen bestäms i lag. I lag skall
också enligt samma stadgande meddelas föreskrifter om kommunernas
befogenheter i övrigt och om deras åligganden.

I propositionen erinras om de betydande samhällsuppgifter som
statsmakterna på olika områden ålagt kommunerna. Den omfattande
kommunalisering av förvaltningen som sålunda skett bör enligt propositionen
stadfästas i grundlag. I 1 kap. 6 §** föreslås en bestämmelse som
anger att det för den offentliga förvaltningen finns förutom statliga även
kommunala förvaltningsmyndigheter. I 11 kap. om rättskipning och
förvaltning föreslås i 6 § en bestämmelse om att förvaltningsuppgift kan
anförtros åt kommun.

Regler om de kyrkliga kommunerna återfinns liksom övriga stadganden
angående vissa kyrkliga förhållanden i övergångsbestämmelserna. 1
dessa stadgas bl. a. att vad som i RF föreskrivs om primärkommuner skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om kyrkliga kommuner. Undantag
görs dock för stadgandet att beslutanderätt utövas av valda församlingar.
I detta avseende förutsätts att beslutanderätten kan utövas direkt av
medlemmarna i den kyrkliga kommunen.

De föreslagna grundlagsreglerna rörande den kommunala självstyrelsen
har föranlett två följdmotioner.

* 1 kap. 6 § enligt utskottets förslag (se s. 60).

** 1 kap. 7 § enligt utskottets förslag (se s. 60).

KU 1973:26

I motionen 1973:1875 av herr Boo m. fl. (c) framhålls vikten av den
kommunala självstyrelsens förankring i grundlag. Mot det föreslagna
stadgandet i 1 kap. 1 § RF riktas ingen anmärkning. Däremot anser
motionärerna att det inte är tillfredsställande att begagna uttrycken
”primärkommun” och ”sekundärkommun”. Dessa bör enligt motionen
utbytas mot begreppen ”kommun” och ”landsting”. I konsekvens
därmed bör också landstingens beskattningsrätt markeras genom att
ordet ”landsting” införs i 1 kap. 5 § andra stycket. Vidare föreslås att
stadgandet att beslutanderätt i kommun utövas av ”valda församlingar”
ersätts med formuleringen ”av församlingar som väljes i allmänna val”. I
motionen 1973:1892 av herrar Werner i Malmö (m) och Hedin (m) begärs
att de kyrkliga kommunerna skall anges i 1 kap. 5 § RF.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till departementschefens
uppfattning att den kommunala självstyrelsen utgör en av grundstenarna
för den svenska demokratin. Det är därför väsentligt att den ställning
kommunerna intar i den svenska demokratin klart kommer till uttryck i
grundlagen. Utskottet anser att propositionens förslag i detta avseende
väl uppfyller de krav som bör ställas på grundlagsskydd för den
kommunala självstyrelsen.

Beträffande de i följdmotionerna framförda förslagen till ändringar i 1
kap. 5 § vill utskottet erinra om att första kapitlet i RF är avsett att
innehålla stadganden som anger de allmänna grunderna för det svenska
statsskicket. Det är därför av vikt att kapitlet inte onödigtvis tyngs med
stadganden av detaljkaraktär. Utskottet vill vidare anmärka att utskottet i
annat sammanhang föreslår ändringar i numreringen av paragrafer i 1 kap.
RF, till följd varav 5 § i propositionens förslag motsvaras av 6 § i
utskottets förslag. Detta har beaktats i det följande.

Utskottet har beträffande propositionens förslag när det gäller
stadgandena angående kommunerna i RF inte funnit anledning att
göra annan ändring än att i klarhetens intresse ersätta begreppet
sekundärkommun med landstingskommun i 1 kap. 6 § första stycket
RF. Härigenom bör i allt väsentligt syftet med motionen 1973:1875
vara tillgodosett. Den följdändring i andra stycket beträffande beskattningsrätten
som föreslagits i motionen blir därmed obehövlig
liksom ett antal andra följdändringar i såväl RF som i andra lagar
som skulle behöva vidtas vid ett bifall till förslaget att utbyta
begreppet sekundärkommun mot landsting. Något behov av den i
samma motion föreslagna omformuleringen av första stycket andra
meningen i 1 kap. 6 § föreligger inte enligt utskottets mening. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om stadgandet i 1 kap. 1 § andra
stycket RF enligt vilket den svenska folkstyrelsen skall bygga på
allmän och lika rösträtt.

I enlighet med propositionens förslag bör enligt utskottet de
grundlagsbestämmelser som rör svenska kyrkan tas in i övergångsbestämmelserna.
Utskottet kan sålunda inte biträda ändringsförslaget i
motionen 1973:1892.

KU 1973:26

Med undantag av den ovan av utskottet förordade ändringen tillstyrker
utskottet propositionens förslag i här berörda delar och avstyrker
motionen 1973:1892. Motionen 1973:1875 får anses besvarad
med vad utskottet anfört.

Medborgerliga fri- och rättigheter

I det avsnitt i den allmänna motiveringen som avser medborgerliga frioch
rättigheter (s. 192-201) behandlar departementschefen frågan om
införande i grundlag av bestämmelser om sådana rättigheter. Han
framhåller att den politiska utvecklingen i Sverige visat att en demokrati
kan växa fram och befästas utan att grundlagen innehåller några bindande
regler om lagstiftningens innehåll i form av en fri- och rättighetskatalog
av det slag som återfinns i många utländska författningar. Vidare erinrar
han om att de fri- och rättigheter som i dag ter sig självklara för varje
svensk medborgare, såsom yttrande- och informationsfrihet, religionsfrihet,
föreningsfrihet och demonstrationsfrihet, har tagit form genom att
statsmakterna har reglerat och garanterat dem i vanlig lag. Genom
tryckfrihetsförordningen föreligger emellertid grundlagsskydd för tryckfriheten
och rätten att ta del av allmänna handlingar. 1 övrigt finns 16 § i
nuvarande RF, som betraktas som en motsvarighet till de i utländska
grundlagar förekommande rättighetsförklaringarna. Enligt departementschefen
är 16 § oklar till sin innebörd och erbjuder knappast
någon garanti i rättslig mening för medborgarnas fri- och rättigheter.
Han betonar att han med det anförda självfallet inte avsett att de
medborgerliga fri- och rättigheterna skulle vara mera oskyddade i
Sverige än på andra håll. Enligt honom måste medborgarnas främsta
skydd mot övergrepp ligga i det demokratiska systemet som sådant
med fritt arbetande politiska partier som slår vakt om de grundläggande
politiska rättigheterna, med fria val som bygger på allmän och
lika rösträtt, med behandling i riksdagen av lagförslag och med en
vidsträckt allmän debatt. Den yttersta garantin för fri- och rättigheter
är, säger departementschefen, demokratins förankring i folkopinionen.

Fortsättningsvis fastslår departementschefen att det som ett naturligt
led i författningsreformen ingår att i grundlag införa bestämmelser om de
medborgerliga fri- och rättigheterna. Vidare uttalar han att en utgångspunkt
härvid är att den för all politisk verksamhet i en demokrati
grundläggande tryckfriheten och rätten att ta del av allmänna handlingar
liksom hittills skall vara skyddad på särskilt sätt genom tryckfrihetsförordningens
utförliga bestämmelser.

Vad departementschefen sålunda uttalat föranleder ingen erinran från
utskottets sida. Utskottet är angeläget att framhålla att i dessa delar finns
inte någon meningsskiljaktighet inom utskottet. Meningarna har emellertid,
som närmare utvecklas i det följande, brutit sig i fråga om
sätten för och omfattningen av regleringen i grundlag av medborger -

KU 1973:26

liga fri- och rättigheter.

Innan utskottet övergår till att behandla de förslag i denna del som
framlagts i propositionen och i följdmotioner, vill utskottet i korthet
erinra om vissa tidigare överväganden i frågan.

År 1938 väcktes motioner (h) i riksdagen om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. Därvid
avsågs i första hand förenings-, församlings-, yttrande- och religionsfriheten
samt den personliga äganderätten. I sitt utlåtande över motionerna
framhöll konstitutionsutskottet (KU 1938:16) elasticiteten som ett
karakteristiskt drag för våra svenska grundlagar, särskilt RF. Grundlagarna
hade således inte varit inriktade på att trygga det vid någon viss
tidpunkt levande svenska samhällets ”fundamentala principer”. Inom
författningens ram hade det varit möjligt att anpassa lagstiftningen efter
förändrade tids- och samhällsförhållanden. Utskottet ansåg att denna
elasticitet borde bevaras för framtiden. Detta medförde enligt utskottet
att ett inskrivande i grundlag av vissa ”fundamentala principer” inte fick
förhindra att en omdaning i det allmänna rättsmedvetandet av de
begrepp, till vilka dessa principer hänför sig, fick slå igenom i
lagstiftningen. Utskottet uttalade att meningarna var delade inom
utskottet om möjligheten och effektiviteten av sådana principstadganden
i svensk grundlag. Utskottet betonade att det kunde undergräva
grundlagens helgd om man däri införde bestämmelser som var avsedda
som garantier men avfattade på sådant sätt att de kunde skjutas åt sidan
av lagstiftaren. Vidare framhöll utskottet vikten av att sådana grundlagsändringar
inte gjordes som förhindrade eller försvårade möjligheten av
effektivt skydd mot krafter som ville omdana statsskicket med våldsmedel.
Utskottet framhöll att rätten till arbete och försörjning för
medborgarna var en lika viktig princip som t. ex. äganderätten. Av
utskottets uttalanden framgår att det för utskottet framstod som en svår
uppgift att i svensk grundlag införa bestämmelser om medborgerliga frioch
rättigheter utöver dem som redan förelåg. Med hänsyn till ämnets
vikt ansåg utskottet det emellertid vara befogat att göra ett försök att
övervinna svårigheterna genom en utredning. Utskottet underströk att
det inte kunde komma i fråga att i grundlag införa en omfattande katalog
med många undantag och inte heller att hänvisa till nya speciella
grundlagar utan endast att i grundlag ge korta och klara principstadganden.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, som avsåg en utredning
angående frågan om införande i RF av ”sådana principer, som för det
fortbestående svenska samhället må anses vara av den fundamentala vikt,
att de ej må utan grundlagsändring åsidosättas genom lagstiftningen”.

Med anledning av riksdagens hemställan i frågan kom en utredning i
ämnet till stånd genom särskilt tillkallade sakkunniga (Herbert Tingsten,
ordförande, Georg Andrén, Knut Petersson, Frik Fast och Ferdinand
Nilsson). De sakkunniga framlade i ett betänkande 1941 (SOU 1941:20)
förslag till ändrad lydelse av RF 16 §. Förslaget innebar att med
bibehållande i allt väsentligt av gällande lydelse av RF 16 § som ett första

KU 1973:26

moment skulle i paragrafen tilläggas tre ytterligare moment med
bestämmelser om vissa fri- och rättigheter. Flertalet av bestämmelserna
var uppbyggda så att den frihet eller rättighet som avsågs principiellt
garanterades, varjämte fastslogs att den närmare regleringen av ämnet
skulle ske genom samfällt beslutad lag. Sådant skydd skulle enligt
förslaget gälla för svensk medborgare i fråga om religionsfrihet, yttrandefrihet,
församlingsfrihet, den personliga friheten, friheten i utövande av
yrke och näring samt rätten att oförkränkt befordra meddelanden genom
brev, telegraf, telefon eller annat allmänt sådant samfärdsmedel. Ett
absolut grundlagsskydd föreslogs gälla för envar i fråga om rätten att
dömas av laga domstol och att skyddas mot retroaktiv straffrättskipning.
Tryckfriheten skulle liksom förut skyddas i grundlagsenlig ordning genom
TF. Vidare avsåg förslaget att ge skydd för svensk medborgares egendom
genom att uppställa krav på skälig ersättning enligt samfälld lag vid
tvångsvist förfogande över egendom. Slutligen stadgades att svensk
medborgares rätt att av det allmänna vid behov erhålla hjälp och skydd
vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet och arbetslöshet
bestämdes genom samfälld lag.

I sin allmänna motivering för de föreslagna nya bestämmelserna
underströk de sakkunniga att de starkt påverkats av synpunkten att
författningens föreskrifter inte alltför starkt bör binda statsmakternas
handlingsfrihet. De förklarade att regleringen av medborgerliga fri- och
rättigheter inte fick ges en sådan absolut och ovillkorlig karaktär, att
hinder uppstår för ökade statsingripanden och de intrång i den enskildes
frihet och självbestämmanderätt som under särskilda förhållanden kunde
vara erforderliga. De sakkunniga hade därför ansett det lämpligt att i
flertalet fall överlämna åt statsmakterna att inom grundlagens ram reglera
tillämpningen av de fastställda allmänna grundsatserna. Härigenom blev
det möjligt att ge särbestämmelser, som var avpassade för särskilda
förhållanden.

Sakkunnigförslaget ledde inte till någon lagstiftningsåtgärd. Ingen
remissbehandling kom heller till stånd.

År 1948 väcktes i riksdagen en motion (h) med begäran om antagande
av ett förslag till ändrad lydelse av 16 § RF som i det väsentliga
överensstämde med 1941 års sakkunnigförslag. I sitt utlåtande över
motionen slog konstitutionsutskottet (KU 1948:17) fast att rättsstaten
var den omistliga grundvalen för allt svenskt samhälleligt arbete.
Utskottet konstaterade att de grundsatser på vilka utskottet därmed
syftade endast på ett med hänsyn till nutidens krav mycket ofullkomligt
sätt inskrivits i våra grundlagar. Särskilt gällde detta om den till sin
rättsliga innebörd ovissa 16 § RF. Utskottet ansåg det vara en naturlig
uppgift att söka befästa den svenska rättsstaten genom att i RF infoga
såvitt möjligt klara och bindande uttryck för dessa grundsatser. Utskottet
ansåg uppgiften vara krävande och ömtålig och uttalade att innebörden
av och formen för de nya grundlagsbuden måste underkastas den
sorgfälligaste prövning. Syftet måste vara att skapa regler som å ena sidan

KU 1973:26

lämnar statsmakterna den rörelsefrihet de, särskilt under utomordentliga
förhållanden, kan behöva, men å andra sidan uppdrar sådana gränser att
medborgarnas frihet och rätt i väsentliga hänseenden får ett säkert skydd.
Utskottet var under dessa förhållanden inte berett att på grundval av vare
sig det inte remissbehandlade eller av Kungl. Maj:t prövade sakkunnigförslaget
eller de på förslaget byggande motionerna utarbeta förslag till
erforderliga grundlagsändringar. I stället ansåg utskottet att till förnyad
utredning måtte upptas frågan om införande i RF av ”bestämmelser,
vilka ger uttryck åt det svenska rättssamhällets grundläggande principer”.
Riksdagen biföll utskottets hemställan och avlät skrivelse i saken till
Kungl. Majit.

År 1958 väcktes ånyo motioner (fp) i riksdagen med hemställan om
ny utredning i det angivna syftet. Konstitutionsutskottet förklarade sig i
sitt utlåtande (KUB 1958:2) vidhålla sin uppfattning från 1948. Med
hänvisning till att författningsutredningen upptagit frågan avstyrkte
utskottet emellertid motionerna. Riksdagen följde utskottet.

I författningsutredningens förslag 1963 till ny RF fanns ett särskilt
kapitel — det andra — med rubriken Grundläggande fri- och rättigheter.
Propositionen innehåller (s. 131 f.) en redogörelse för förslagets innehåll till
vilken hänvisas. Som framgår av denna anslöt sig författningsutredningen
nära till vissa huvudprinciper i 1941 års utredningsförslag.
Karakteristiskt för författningsutredningens förslag kan sägas vara att
utredningen ville i grundlag fastslå att medborgarna äger vissa fri- och
rättigheter och tillika i grundlagen föreskriva att utövandet av dessa
rättigheter skall ske enligt vad som närmare stadgas i lag.

Remissopinionen i fråga om författningsutredningens förslag till
reglering i grundlag av medborgerliga fri- och rättigheter var delad. De
flesta remissinstanserna ställde sig emellertid kritiska. Så gott som
genomgående anmärktes att grundlagsskyddet för fri- och rättigheterna
var alltför svagt eller opreciserat. Utskottet hänvisar till vad som anförs i
denna del i propositionen (s. 131).

I direktiven 1966 för grundlagberedningen (riksdagsberättelsen 1967
s. 73 ff.) behandlades frågan om rättighetsregler utförligt. Därvid framhölls
att det var fråga om en i rättstekniskt hänseende sällsynt
svårbearbetad materia. Departementschefen ansåg emellertid att man inte
”för närvarande” borde uppge försöken att nå en tillfredsställande
lösning. Han ställde sig avvisande till oförbindande grundlagsdeklarationer
om medborgarnas fri- och rättigheter. Han var vidare starkt kritisk
mot en lösning som innebar att grundlagen med rättsligt bindande verkan
fastslår existensen av vissa namngivna rättigheter. På detta sätt skulle
nämligen i realiteten mycket stora partier av rättsordningen bli inlemmade
i grundlagen. Detta skulle reducera möjligheterna att i tid anpassa
rättsordningen efter vad ändrade samhällsförhållanden kräver. Han ansåg
därför inte att det kunde ifrågakomma annat än för någon enstaka
rättighet av hög dignitet såsom tryckfriheten att kringgärda hela eller
huvuddelen av det regelsystem som konstituerar rättigheter med grundlagsskydd,
direkt eller indirekt. Enligt departementschefen borde man i

KU 1973:26

stället söka inrikta grundlagsregleringen på vissa essentiella kvaliteter hos
det regelsystem, på vilket en viss rättighet anses vila och slå vakt om dessa
i grundlagsstadganden med så konkret utformning som möjligt. Departementschefen
tog den personliga friheten som exempel. Han uttalade att
en grundlagsreglering med den angivna inriktningen borde innehålla regler
om vem normgivningsmakten på området skall tillkomma. Vidare kunde
den leda till t. ex. förbud mot frihetsberövande på vissa angivna grunder
som enligt demokratiskt synsätt var uteslutna som skäl för frihetsförlust.
I ett sådant stadgande skulle som grund för frihetsberövande kunna
uteslutas ”exempelvis språk, nationalitet, ras, härkomst och i den mån
detta icke följde av grundlagsskydd för yttrandefrihet och religionsfrihet,
även politisk och religiös åskådning”. Härjämte kunde tillkomma vissa
grundlagsregler i övrigt, t. ex. om möjlighet till domstolsprövning av
beslut om frihetsberövande, om maktutövningens normbundenhet, om
förbud mot tillfälliga domstolar och förbud mot retroaktiv lagstiftning
om straff och liknande påföljder. Utredningen borde enligt direktiven
närmast pröva om man med den exemplifierade metoden eller på annat
sätt kunde åstadkomma en tillfredsställande grundlagsreglering i de
ämnen det var fråga om.

Utskottet övergår härefter till att redogöra för propositionens förslag.

De grundläggande politiska rättigheterna rösträtt och valbarhet är
båda förankrade i propositionens förslag till RF. Redan i 1 kap. 1 §
fastslås att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och
allmän och lika rösträtt. Närmare bestämmelser om rösträtten vid val till
riksdagen ges i 3 kap. 2 § i förslaget. Enligt detta stadgande har svensk
medborgare som är bosatt i riket sådan rösträtt. Om rösträtt för svensk
medborgare som ej är bosatt i riket skall enligt stadgandet finnas
bestämmelser i lag. Vidare anges i stadgandet som villkor för rösträtt att
ha fyllt 18 år senast på valdagen och att inte vara omyndigförklarad av
domstol. Om valbarheten till riksdagen ges bestämmelser i 3 kap. 10 § i
förslaget. Där stadgas att endast den som uppfyller villkoren för rösträtt
och som är myndig kan vara ledamot av riksdagen eller ersättare för
ledamot.

Propositionens förslag till reglering i RF av grundläggande fri- och
rättigheter i övrigt bygger i sak väsentligen på grundlagberedningens
förslag, som i hithörande delar var enhälligt, men enligt vad som
uttryckligen framhölls tillkommet som en kompromissprodukt. En
formell nyhet är att propositionen föreslår ett särskilt kapitel - 2 kap. —
i RF med rubriken Grundläggande fri- och rättigheter. I grundlagberedningens
förslag var motsvarande bestämmelser intagna i kapitlen om lagar
och lagstiftning (7 kap.) samt rättskipning och förvaltning (10 kap.)

2 kap. i propositionens förslag har följande uppbyggnad. 1 1 §, som
saknar motsvarighet hos grundlagberedningen, sägs att samhället skall
verka för rättvisa och jämlikhet mellan medborgarna. Vidare förklaras att
varje medborgare bör ha rätt till utbildning, arbete och social trygghet.
Även 2 § är ny i förhållande till grundlagberedningens förslag. 1

KU 1973:26

paragrafen sägs att arbetstagare bör genom lag eller avtal vara tillförsäkrad
inflytande över ledningen och fördelningen av arbetet och andra
frågor som berör honom nära i hans anställning. Han bör genom lag vara
skyddad mot uppsägning som är sakligt ogrundad. Gemensamt för båda
paragraferna är att de inte har rättsligen bindande verkan. De kan sålunda
inte åberopas som grund för konkreta krav från medborgarnas sida
gentemot statsorganen eller andra. De avser i stället att ge uttryck för
inriktningen av samhällets strävanden i stort (1 §) och vad gäller att
bereda den enskilde ökat inflytande över sina arbetsförhållanden och
ökad trygghet i sin anställning (2 §). Även 3 § har i propositionens
förslag rekommendationskaraktär, medan motsvarande bestämmelse hos
grundlagberedningen (10 kap. 9 § RF) var tvingande. 3 § innehåller att
enskild bör vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag
för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller
annat sådant förfogande. 4 § avser de politiska fri- och rättigheterna och
är så utformad att den skall kunna direkt åberopas av enskilda
medborgare gentemot det allmänna.

2 kap. 4 § avser som nämnts de politiska fri- och rättigheterna. Första
stycket reglerar

yttrande- och tryckfrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat
sätt meddela uppgifter och framföra åsikter,

rätt till information: rätt att inhämta och motta uppgifter och
upplysningar,

mötesfrihet: frihet att anordna och att delta i möten,
demonstrationsrätt: rätt att ensam eller i grupp framföra åsikter på
allmän plats,

föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till förening,
religionsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till trossamfund
och att utöva sin religion, och

rörelsefrihet: frihet att röra sig inom riket och att lämna riket.

1 andra stycket i 4 § tas upp skyddet för medborgarna mot otillbörlig
påverkan från myndighet i hänseenden, som motsvarar de positiva
friheterna i första stycket. Andra stycket föreskriver sålunda skydd mot
att myndighet tvingar någon medborgare att tillhöra förening eller
trossamfund eller att ge sina åsikter till känna. Han skall också skyddas
mot att myndighet utsätter honom för kroppsvisitation eller annat
påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan, för intrång i hans brev-,
post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyssning.

I tredje stycket i 4 § förklaras att det närmare innehållet i de fri- och
rättigheter och det skydd i övrigt som avses i första och andra styckena
anges i den ordning som föreskrivs i 8 kap. Av detta kapitel framgår att
inskränkningar i ifrågavarande fri- och rättigheter och skydd i övrigt får
göras men endast genom lag (8 kap. 3 § och 7 §). Begränsning av skyddet
fordrar sålunda beslut av riksdagen. Ett undantag finns. Regeringen kan
enligt 8 kap. 7 § efter bemyndigande i lag genom förordning meddela
föreskrifter om förbud att röja sådant som någon har erfarit i allmän

KU 1973:26

tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. Stadgande om sådan tystnadsplikt
innebär en inskränkning i yttrandefriheten. Vidare kan regeringen
enligt 8 kap. 10 § efter bemyndigande i lag i vissa särskilt angivna ämnen
genom förordning bestämma att föreskrift i lagen skall börja eller
upphöra att tillämpas även om föreskriften utgör en inskränkning i det
skydd som stadgas i 2 kap. 4 §. Detta förhållande utgör emellertid enligt
utskottets mening knappast något intrång i principen om riksdagens
ensamma beslutanderätt i nu förevarande hänseende.

Av 2 kap. 4 § tredje stycket framgår slutligen att beträffande
tryckfriheten och rätten att ta del av allmän handling gäller vad som är
föreskrivet i TF.

Bestämmelserna i 2 kap. förslaget till RF kompletteras — förutom av
kravet enligt 8 kap. på lagform för beslut som innebär begränsning av de i
2 kap. stadgade fri- och rättigheterna m. m. — av vissa andra bestämmelser
i RF. Dessa innebär i vissa särskilda hänseenden grundlagsfästa
rättigheter som inte får inskränkas. De kan alltså endast upphävas genom
grundlagsändring.

Sistnämnda bestämmelser innebär följande:

1. Svensk medborgare får inte landsförvisas (8 kap. 1 § första
stycket).

2. Svensk medborgare som är bosatt i riket får inte berövas sitt
medborgarskap om han inte är eller samtidigt blir medborgare i annan
stat (8 kap. 1 § första stycket).

3. Förbud gäller mot retroaktiv straffrättskipning (8 kap. 1 § andra
stycket). Detta innebär:

a) Brottspåföljd får inte stadgas för gärning som inte var kriminaliserad
när den förövades.

b) Föreskrift om strängare brottspåföljd får inte göras tillämplig på
gärning som förövats innan föreskriften tillkom.

4. Svensk medborgare som berövats friheten skall utan oskäligt
dröjsmål kunna få saken prövad av domstol eller — om frihetsberövandet
grundar sig på annat än brott eller misstanke om brott — av domstolsliknande
nämnd. Rätten till domstolsprövning vid frihetsberövande på
grund av brott eller misstanke om brott gäller även för andra än svenska
medborgare (11 kap. 3 § andra stycket).

5. Domstol får inte inrättas för redan begången gärning och inte heller
för viss tvist eller i övrigt för visst mål (11 kap. 1 § andra stycket).

Som framhålls i propositionen gäller om de fri- och rättigheter som
stadgas i propositionens förslag till RF att de redan föreligger enligt
rådande svensk rättsordning. Mot denna bakgrund har Sverige också
godkänt bl. a. Furoparådskonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna jämte vissa tilläggsprotokoll.
Sverige har också underkastat sig konventionens kontrollsystem,
något som bl. a. möjliggör för enskild person att hos den europeiska
kommissionen för de mänskliga rättigheterna påkalla utredning om en av
samhället vidtagen åtgärd inkräktar på hans rättigheter enligt konventionen.

KU 1973:26

Däremot innebär propositionens förslag utvidgningar i förhållande till
gällande ordning i fråga om det i grundlag stadgade skyddet för fri- och
rättigheter. Räckvidden av det skydd som 16 § RF stadgar är omstridd. I
nuläget är det därför endast tryckfriheten och offentlighetsprincipen som
är i egentlig mening grundlagsskyddade. Enligt propositionens förslag
grundlagsfästes därjämte oinskränkt de rättighetsskyddande bestämmelser
som angetts ovan under 1-5. Vidare fastslås uttryckligen i grundlag
de ”politiska” rättigheterna yttrandefrihet, rätt till information, mötesfrihet,
demonstrationsrätt, föreningsfrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet
jämte det skydd mot tvång från myndighets sida som angetts i det
föregående. Allt detta görs på ett sådant sätt att rättigheterna direkt kan
åberopas av enskild medborgare gentemot det allmänna. I den mån
inskränkande bestämmelser inte meddelats i föreskriven ordning inträder
alltså det ifrågavarande skyddet direkt till följd av grundlagsstadgandena.
Genom bestämmelserna om lagform för inskränkning i rättighetsskyddet
garanteras medborgarna vidare att inskränkning endast får företas genom
beslut av riksdagen och sålunda under offentlighet och allmän debatt.
Denna garanti är ett förtydligande i förhållande till gällande ordning där
normgivningsbefogenheterna inte är helt klara, bl. a. till följd av att de till
stor del regleras av konstitutionell praxis, och där flera exempel finns på
inskränkningar i rättighetsskydd som beslutats av regeringen eller
myndighet.

Propositionens förslag till lagreglering av frågorna om grundläggande
fri- och rättigheter har föranlett motioner med omfattande ändringsyrkanden,
som i princip avser hela 2 kap. Sådana förslag har framlagts i
partimotionema 1973:1874 (m), 1973:1880 (fp, c) och 1973:1881
(vpk). Alla syftar till att förstärka skyddet för fri- och rättigheter.
Motionerna 1973:1874 och 1973:1881 innehåller utarbetade förslag till
lagtext. Motionen 1973:1880 avser att få till stånd en omarbetning av
2 kap. till en mer omfattande fri- och rättighetsförklaring på grundval av
förslag i motionen. Som utgångspunkt härför finns i motionen ett utkast
till lagreglering. Motionerna refereras närmare nedan.

I motionen 1973:1876 begärs mot bakgrund av bestämmelserna i
propositionens förslag till 2 kap. 1 och 2 §§ RF att i RF skall intas också
ett målsättningsstadgande av utrikespolitisk natur. En närmare redogörelse
för motionens förslag lämnas i ett senare avsnitt (se s. 65).

Motionen 1973:1883 av herr Levin (fp) innehåller förslag till ändring
av propositionens förslag till 2 kap. 3 §, som syftar till att ge den enskilde
ett bättre skydd. Paragrafen bör enligt motionären lyda sålunda: ”Enskild
skall vara tillförsäkrad omedelbar ersättning i penningar enligt grunder
som bestämmes i lag för det fall att hans egendom tages i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande.” Vidare bör enligt motionären
paragrafen kompletteras med en bestämmelse om regler som i princip
fastslår att den enskilde skall erhålla full ersättning för liden förlust.

I motionen 1973:1885 av herr Lundberg (s) efterlyser motionären
garantier i grundlag för skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter.

KU 1973:26

Bl. a. mot denna bakgrund begär motionären utredning och förslag till en
ny grundlag.

I motionen 1973:1891 av herr Ullsten (fp) yrkas dels avslag på
propositionens förslag i vad avser 2 kap. 1—3 §§ och dels att riksdagen
hos Kungl. Majit begär utredning om utformningen av regeringsformens
rättighetsavsnitt.

Huvudlinjerna i de tre ovan berörda partimotionerna kan anges
sålunda.

Motionen 19 73:1874 (m): Motionärerna vänder sig i princip mot
oförbindande programförklaringar. Under förutsättning att de förenas
med tvingande, reellt garanterade bestämmelser om de grundläggande frioch
rättigheterna vill motionärerna dock inte motsätta sig förekomsten
av bestämmelser av programmatisk karaktär. Dessa måste dock i så fall
konkret uttala allmänt godtagna principer som angår alla medborgare.
Mot denna bakgrund kan motionärerna inte godta de i 1 och 2 §§
föreslagna bestämmelserna. De framlägger i stället egna förslag till
målsättningsstadganden i 1 och 2 §§. 1 § går tillbaka på 16 § i nuvarande
RF och motsvarar i huvudsak grundlagberedningens förslag till 1 kap. 8 §
RF. 2 § tar sikte på medborgarnas rätt till utbildning, arbete, bostad,
barnavård, sjukvård, åldringsvård, social trygghet i övrigt samt en
människovärdig miljö. Vid förverkligandet av dessa mål skall samhället
enligt 2 § vidare respektera den enskildes valfrihet, hans frihet att idka
yrke eller näring ävensom hans privat- och familjeliv. Inte heller 3 § i
propositionens förslag kan motionärerna godta. 1 stället för en bestämmelse
av rekommendationskaraktär bör enligt motionärerna som tvingande
rättsregel föreskrivas att ersättning skall utgå enligt grunder som
föreskrivs i lag om egendom som någon har förvärvat tages ifrån honom
genom expropriation eller annat sådant förfogande.

Motionärerna godtar i princip propositionens katalog i 4 § över
rättigheter m. m. som skall skyddas. De tillägger dock en ytterligare
rättighet, nämligen den fackliga friheten: ”frihet att genom facklig
sammanslutning förhandla om löne- och andra arbetsvillkor samt att i
samband därmed vidtaga sedvanliga fackliga stridsåtgärder”. I rätten till
rörelsefrihet ingår enligt motionärernas definition också rätten att
återvända till riket. — Enligt propositionens förslag skall de i 4 §
uppräknade rättigheterna vara tillförsäkrade varje medborgare ”gentemot
det allmänna”. I motionen är de citerade orden inte medtagna i 4 §.

Skyddet för de i 4 § angivna rättigheterna m. m. bör enligt motionärerna
förstärkas genom att krav uppställes på att lagstiftning som innebär
inskränkning i rättigheterna endast får beslutas med viss kvalificerad
majoritet (minst 2/3 av de röstande) eller genom två beslut i den ordning
som stadgas för grundlag. Bestämmelser härom bör enligt motionärerna
införas i 8 kap. RF som en ny paragraf (18 §). Enligt 8 kap. 18 § i
motionens förslag skall dock vanligt majoritetsbeslut vara tillräckligt
såvitt gäller

1. föreskrift om häktning, anhållande eller gripande av den som är

KU 1973:26

misstänkt eller dömd för brott eller om reseförbud för sådan person;

2. föreskrift om frihetsstraff eller omhändertagande av annan anledning
än missbruk av yttrande- eller tryckfriheten, rätten till information,
religionsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsrätten, föreningsfriheten
eller den fackliga friheten;

3. föreskrift om åtgärder mot sjukdom;

4. föreskrift om förbud mot att utlämna allmän handling eller om
förbud mot att röja sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller
under fullgörande av tjänsteplikt.

Motionen 1973:1880 (fp och c): Motionärerna uttalar att de delar de
värderingar som anges i 1—3 §§ i propositionens förslag till 2 kap. RF. De
är dock tveksamma om att föra in icke bindande föreskrifter i kapitlet
om grundläggande fri- och rättigheter. Sådana föreskrifter passar, säger de,
bättre i 1 kap. I så fall bör dock flera mål nämnas, t. ex. rätten till bostad
och adekvat vård. Det bör därvid enligt motionärerna framgå att rikets
alla organ och myndigheter skall verka för att varje medborgare
tillförsäkras social, kulturell och ekonomisk välfärd. Häri bör inbegripas
bl. a. arbete, bostad, barna-, sjuk- och åldringsvård, social trygghet i
övrigt, näringsfrihet och en god miljö. Rätten till utbildning bör däremot
ges en fastare rättighetskaraktär och bör behållas i kapitel 2. Motsvarande
gäller bestämmelserna om villkor för expropriation (3 § i prop.). I likhet
med vad som uttalats i motionen 1973:1874 (m) anser således motionärerna
att rätten till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden
skall vara tvingande rätt.

Motionärernas huvudinvändning mot 2 kap. i propositionens förslag är
att den inte ger det skydd för de medborgerliga rättigheterna som man
enligt motionärerna kan kräva av en ny grundlag. Vissa rättigheter bör
sålunda helt skyddas mot inskränkning i lagform och därför endast kunna
begränsas genom grundlagsändring (förbud mot diskriminerande åtskillnad
vid rättighetsåtnjutande, dödsstraff, tortyr, förnedrande behandling
eller bestraffning, experiment utan samtycke, påtvingat arbete, landsförvisning
eller vägrad rätt till inresa i riket såvitt gäller svensk medborgare,
vissa rättigheter av processuell natur, rätt till undervisning och utbildning).
För andra åter bör inskränkning endast kunna göras på vissa
särskilt angivna grunder (rätt till frihet och personlig säkerhet). En tredje
kategori bör skyddas på motsvarande sätt varjämte krav bör uppställas
enligt vilka inskränkning endast får beslutas genom särskilt, kvalificerat
förfarande (beslut med kvalificerad majoritet bestående av minst 2/3 av
de röstande eller två beslut i den ordning som föreskrivs beträffande
grundlag). Till denna kategori hör rätt till privat- och familjeliv, hem och
korrespondens, tanke-, samvets- och religionsfrihet, yttrande- och åsiktsfrihet,
föreningsfrihet, demonstrationsrätt, rätt till rörelsefrihet, skydd
mot påtvingat kroppsligt ingrepp, husrannsakan, intrång i brev-, posteller
tele-förbindelser och hemlig avlyssning. Det kan anmärkas, att
utkastet föreslår att talmannen efter hörande av lagrådet skall avgöra
fråga om det särskilda förfarandet skall tillämpas. En fjärde kategori
slutligen utgör sådana rättigheter som bör kunna få inskränkas genom

4 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973.26

beslut i vanlig ordning (rätt till facklig frihet, att ingå äktenskap och att
bilda familj).

Det utkast till ny utformning av 2 kap. RF som bilagts motionen
bygger uppenbarligen på Europarådets konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utkastet är
dock betydligt kortare än konventionstexterna.

Som framgått av det föregående omfattar utkastet betydligt flera frioch
rättigheter än propositionens förslag. Det innehåller bl. a. ett
stadgande (15 §) enligt vilket utlänning här i riket åtnjuter fri- och
rättigheter i likhet med svensk medborgare, såvitt ej annat är särskilt
stadgat.

Motionen 1973:1881 (vpk): Motionärerna vänder sig mot att rätt till
ersättning vid expropriation anges i grundlag. De kan därför inte godta
3 § i propositionens förslag. I stället för 1 och 2 §§, som motionärerna
anser vara till ”ingen och ingenting” förpliktande, vill de genom andra
stadganden skydda varje medborgares rätt till arbete, utbildning och
social trygghet ävensom de arbetandes rättigheter. Deras förslag till § 1
har följande lydelse: ”Folket har rätt att försvara sig mot och bekämpa
utsugning och klassförtryck och att forma sådana samhällsförhållanden,
som kan garantera arbete, bostad, utbildning, kultur och social trygghet
åt envar.” Deras förslag till § 2 avser de arbetandes rättigheter gentemot
privata och offentliga företag och myndigheter. Som rättigheter föreslås:
”rätt att organisera sig fackligt och politiskt; rätt att på sina arbetsplatser
bedriva agitation, propaganda och mötesverksamhet; rätt att genom sina
fackliga organisationer förhandla i alla frågor rörande arbets- och
anställningsvillkor, arbetstid, arbetsledning och arbetsfördelning, lön och
löneformer, anställning, avskedanden och permitteringar; rätt att tillgripa
strejk”. I paragrafen utsägs slutligen att avtal eller föreskrifter, som
inskränker de angivna rättigheterna, förbjuds i lag.

1 stället för 4 § i propositionens förslag föreslår motionärerna andra
bestämmelser (3—7 §§ i motionens förslag). De omfattar de rättigheter
som avses i 4 § i propositionens förslag, men rättigheterna definieras
delvis på annat sätt. Såvitt gäller dessa rättigheter har motionärerna i
allmänhet valt metoden att beskriva rättigheterna i grundlag, tillåta att de
inskränks genom vanlig lag men begränsa möjligheterna till inskränkningar
genom att i grundlagen slå fast för vilka syften inskränkningar får
göras. I vissa fall saknas helt möjlighet till inskränkning i lag. En
bestämmelse med detta innehåll föreslås införas i 8 kap. 3 § RF.
Motionärerna tar avstånd från skydd för rättigheter genom krav på
kvalificerad majoritet eller genom domstolsprövning. Enligt 8 § i motionens
lagförslag skall utländsk medborgare med rätt att vistas i riket
åtnjuta ”de grundläggande fri- och rättigheter som enligt 1—7 §§
tillkommer svensk medborgare”.

Det kan tilläggas att det i motionen också föreslås en motsvarighet till
nuvarande RF 16 §, som riktar sig till rikets domstolar och myndigheter.
Enligt motionen bör stadgandet ersätta propositionens förslag till 1 kap.
7 § RF.

KU 1973:26

Utskottet har ingående övervägt de frågor om grundläggande fri- och
rättigheter som aktualiserats i propositionen och i motionerna.

Som utskottet anfört i ett tidigare avsnitt är de politiska fri- och
rättigheterna förutsättningar för vår samhällsordning. Att så är fallet
framstår ännu tydligare med den nya RF:s uppbyggnad och innehåll.
Inom utskottet råder enighet om värdet av dessa fri- och rättigheter och
vikten av att slå vakt om dem. Enighet råder också om att propositionens
förslag innebär en förstärkning av skyddet i grundlag för de politiska frioch
rättigheterna i förhållande till nuvarande grundlagsreglering.

Inom utskottet har meningarna emellertid brutit sig i andra avseenden.
Olika uppfattningar har förelegat i frågan om grundlagen bör stadga skydd
för andra fri- och rättigheter än de politiska och i så fall för vilka. Vidare
har meningarna varit delade i frågan om i vilken utsträckning det är möjligt
att i grundlag bereda ett starkare skydd för fri- och rättigheter än
propositionens förslag innebär och på vilket sätt detta skall ske.

I den första frågan har bl. a. hänvisats till att de internationella
konventioner i saken som Sverige har biträtt, bl. a. Europarådskonventionen,
stadgar skydd i flera andra avseenden än propositionen nu föreslår. I
den andra frågan har sympatier uttalats för att inskränkningar i det
genom grundlagen stadgade skyddet skall fordra att särskilda procedurkrav
iakttas eller få stadgas endast på vissa särskilt angivna grunder eller
för vissa särskilt angivna syften. Häremot har invänts att sådana regler
kan få verkningar i andra avseenden som inte helt kan överblickas. De
skulle därigenom kunna medföra risker t. ex. för att beslut i frågor som
tar sikte på andra förhållanden men formellt också berör de ifrågavarande
fri- och rättigheterna inte kan fattas i vanlig demokratisk ordning. Det
har stått klart för utskottet i dess helhet att stora tekniska svårigheter
föreligger att nå en lösning som förenar ett i grundlag starkare förankrat
skydd än det föreslagna med utrymme för erforderlig handlingsfrihet för
statsmakterna i andra hänseenden.

Mot denna bakgrund har utskottet ansett sig kunna enas om en
lösning som innebär följande.

En särskild utredning bör tillsättas med uppgift att i hela dess vidd på
nytt överväga frågan om regleringen i grundlag av skyddet för enskildas
fri- och rättigheter.

De i 2 kap. 1 och 2 §§ i propositionens förslag till RF intagna
bestämmelserna hänskjutes till utredningens övervägande.

Propositionens förslag i 2 kap. RF i övrigt godtages för närvarande såvitt
gäller det sakliga innehållet i de föreslagna bestämmelserna i 4 § med
därtill anslutande stadganden. Bestämmelserna bör emellertid enligt
utskottets mening lämpligen uppdelas på fyra paragrafer, 1 §, som
motsvarar det nuvarande första stycket, 2 §, som motsvarar första
meningen i andra stycket, 3 §, som motsvarar återstoden av andra
stycket, och 4 §, som motsvarar tredje stycket. I samband därmed bör
några redaktionella jämkningar av lagtexten vidtas.

I 2 kap. RF intages som 5 § en ytterligare bestämmelse som avser att

KU 1973:26

värna om den fackliga friheten. Den bör i överensstämmelse med den
ordning som i detta hänseende gäller i vårt land ta sikte på arbetsmarknadens
parter och förhållandena på arbetsmarknaden. Utskottet föreslår
att bestämmelsen får följande lydelse: ”Förening av arbetstagare samt
arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga
stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal.”

Den föreslagna regeln i 2 kap. 3 § RF om rätt till ersättning enligt
grunder som bestämmes i lag för det fall att enskilds egendom tages i
anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande godtages med
den ändringen att den görs tvingande genom att ordet ”bör” ersätts med
”skall”. Ändringen innebär inte att krav uppställs på att ersättning alltid
skall utgå i kontant form. Vad bestämmelsen däremot garanterar är att
ersättning i någon form alltid skall förekomma vid sådana ingrepp som
avses med bestämmelsen. Även i sitt ändrade skick skall således
bestämmelsen inte utgöra hinder för eller kräva ändring i t. ex. de regler i
70 och 113 §§ byggnadslagen (1947:385) och 4 kap. 1 § första stycket
expropriationslagen (1972:719) som berörs i propositionen (s. 236).
Bestämmelsen bör inte ingå i 2 kap. RF utan i stället infogas i 8 kap. RF
som avser lagar och andra föreskrifter. Bestämmelsen i den av utskottet
förordade utformningen har nämligen enligt utskottets mening ett
naturligare sammanhang med föreskrifterna i detta senare kapitel än med
föreskrifterna om grundläggande fri- och rättigheter. Den bör intas som
ett sista stycke i 8 kap. 1 §.

I övrigt har utskottet inte ansett sig nu böra framlägga förslag till
ytterligare bestämmelser i frågor som bör regleras i 2 kap. RF.

De ovan på s. 46 i fem punkter intagna bestämmelserna — som avser
skydd mot landsförvisning och berövande av svenskt medborgarskap,
förbud mot retroaktiv straffrättskipning, rätt till domstolsprövning vid
frihetsberövanden och förbud mot inrättande av domstolar för redan
begången gärning eller för visst mål — är väsentliga för medborgarnas
rättssäkerhet och godtages av utskottet.

Enligt utskottets mening bör bestämmelsen i 8 kap. 1 § första stycket
RF om att lag eller annan föreskrift inte får innebära att svensk medborgare
får landsförvisas kompletteras med ett stadgande av innebörd att svensk
medborgare inte heller eljest får hindras att återvända till riket. Sedan
svensk medborgare återvänt till riket är han självfallet underkastad den
svenska rättsordningen. Den föreslagna nya bestämmelsen utesluter
således inte tillämpningen av vad som stadgas i t. ex. lagen (1959:254)
om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island eller Norge eller
lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge
för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

Svensk lag medger inte dödsstraff. Enligt utskottets mening bör skydd
mot dödsstraff nu också införas i RF. Bestämmelse av sådan innebörd
bör intas som ett led i 8 kap. 1 § RF och ges den utformningen att lag
eller annan föreskrift ej får innebära att dödsstraff skall kunna ådömas.

Det förbud mot retroaktiv straffrättskipning som stadgas i propositionens
förslag i 8 kap. 1 § andra stycket bygger på den principen att

KU 1973:26

brottspåföljd skall bestämmas efter den lag som gällde när ett brott
begicks. Utskottet vill påpeka att inskrivandet i RF av förbud mot
retroaktiv straffrättskipning inte innebär någon ändring av den regel i
brottsbalkens promulgationslag (5 §) som föreskriver att lindrigare lag
som gäller när dom meddelas som regel skall tillämpas i stället för
strängare lag som gällde när brottet begicks.

De ställningstaganden beträffande innehållet i 2 kap. RF för vilka
utskottet i det föregående redogjort är avhängiga av utskottets beslut att
förorda tillsättandet av en särskild utredning för att i hela dess vidd på
nytt överväga frågan om regleringen i grundlag av skyddet för enskildas
fri- och rättigheter. På denna utredning bör ankomma att på grundval av
det material som föreligger från tidigare utredningar i ämnet samt i
propositionen och i motioner i detta ärende ta ställning till dels vilka
rättigheter som bör förankras i grundlag, dels det sätt på vilket ett
utbyggt skydd i grundlag för fri- och rättigheter bör genomföras.

Ett naturligt led i detta arbete är att överväga en allmän bestämmelse i
grundlag om förbud mot rättighetsinskränkningar på grunder som enligt
demokratiskt synsätt inte är godtagbara, t. ex. språk, ras, härkomst samt
politisk och religiös åskådning. Utredningen bör i sitt arbete vidare bl. a.
överväga förhållandet mellan stadganden i de konventioner om skydd för
mänskliga fri- och rättigheter som Sverige biträtt och bestämmelser i
grundlag. Härvid bör prövas frågan om införande i grundlag av motsvarande
stadganden eller av hänvisning till konventionsstadgandena. Även
frågan om införande i grundlag av stadganden av sådan karaktär som
propositionens förslag till 2 kap. 1 och 2 §§ och motionernas motsvarande
förslag bör ingå i utredningens uppdrag.

Den svenska rättsordningen tillerkänner även utlänningar flertalet av
de fri- och rättigheter som gäller för svenska medborgare. Någon
grundlagsregel i ämnet föreslås emellertid inte i propositionen på skäl
som departementschefen utvecklar i motiveringen på s. 200. Den av
utskottet förordade utredningen bör även undersöka möjligheterna att i
grundlag inskriva skydd också för utlänningar.

Den föreslagna utredningen — som tillgodoser yrkandet i andra
punkten i motionen 1973:1891 — bör vara parlamentariskt sammansatt
och i sitt arbete upprätthålla nära kontakt med massmedieutredningen.
Arbetet bör bedrivas så att förslag kan framläggas senast under första
halvåret 1975. Förslaget bör efter en bred remissbehandling läggas till
grund för en proposition i ämnet, som riksdagen bör kunna behandla
under våren 1976. Riksdagen bör då också som vilande kunna anta förslag
till erforderliga ändringar i RF. Ett andra beslut i denna del bör kunna fattas
efter valet 1976, så att ändringarna kan träda i kraft senast under 1977.

Direktiven för utredningen bör medge denna stor handlingsfrihet.
Det bör dock klart utsägas att syftet med arbetet skall vara dels att sträva
efter att uppnå ett utbyggt skydd i grundlag för de politiska fri- och
rättigheterna, dels att överväga frågan om en vidgning av rättighetsområdet
i övrigt.

Utskottets ställningstaganden i nu förevarande avsnitt bör föranleda
att motionerna 1973:1874 såvitt nu är i fråga, 1973:1876, 1973:1880,

KU 1973:26

1973:1881 såvitt nu är i fråga, 1973:1883, 1973:1885 såvitt nu är i fråga,
och 1973:1891 anses besvarade med vad utskottet i det föregående
anfört och föreslagit.

Normgivningsmakten

Enligt regeringsförslaget avskaffas begreppet samfälld lag. Riksdagen
blir ensam lagstiftare och den beslutar lag i vilket ämne som helst. I fråga
om vissa ämnen är lagformen uttryckligen föreskriven, t. ex. i vad gäller
föreskrifter av privaträttslig natur och ingrepp i enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden, däribland föreskrifter om skatt till staten.
Lagformen är också föreskriven för bl. a. bestämmelser om kommunernas
befogenheter. Efter bemyndigande i lag skall regeringen genom förordning
kunna meddela förskrifter angående skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa, näringsverksamhet, trafik eller ordning på allmän
plats, undervisning och utbildning m. m. Regeringen får dock i princip
inte begränsa någon av de politiska fri- och rättigheter som nämns i 2
kap. Detta innebär bl. a. att regeringen inte får föreskriva frihetsstraff.
Utan särskilt bemyndigande av riksdagen skall regeringen — med vissa
begränsningar — vara behörig att genom förordning besluta dels föreskrifter
om verkställighet av lag, dels föreskrifter som ej enligt grundlag
skall meddelas av riksdagen, den s. k. restkompetensen. Dit hör bl. a. den
administrativa lagstiftningen och offentligrättsliga föreskrifter av neutral
karaktär. Det förutsätts att det som hittills skall finnas ett lagråd med
uppgift att avge yttranden över lagförslag till regeringen. Även riksdagsutskott
får möjlighet att inhämta yttrande från lagrådet. Beträffande den
allmänna motiveringen hänvisas till propositionen (s. 201—212). Utskottet
ansluter sig till de principer för normgivningsmaktens fördelning
mellan riksdag och regering som propositionens förslag innebär.

I motionen 1973:1865 av herrar Nelander (fp) och Molin (fp) begärs
vissa förtydliganden beträffande kompetensfördelningen mellan regeringen
och riksdagen på normgivningsområdet. Det bör enligt motionen
klart framgå att alla ingrepp i förhållandet mellan enskilda och det
allmänna på ämnesområden som anges i 8 kap. 7 § hänförs till det
delegeringsbara området och att regeringens restkompetens enligt 13 §
samma kapitel inte förhindrar riksdagen att fatta principbeslut eller göra
uttalanden utöver det primära lagområdet.

Vad gäller den första frågan i motionen vill utskottet erinra om att
regeringsförslaget är så utformat att ett och samma ämne till en del kan
falla inom det primära lagområdet och till en annan del inom regeringens
s. k. restkompetens. Det påtalade förhållandet är en nödvändig konsekvens
av att på det offentligrättsliga området endast föreskrifter
innebärande förpliktelser för enskilda har förts till det primära lagområdet.
Enligt utskottet torde den i regeringsförslaget valda metoden inte
medföra några olägenheter. En utvidgning av det primära lagområdet så
att det skulle få samma omfattning som i grundlagberedningens förslag
skulle däremot få mindre önskvärda konsekvenser; bl. a. skulle alla

KU 1973:26

bidragsförfattningar få beslutas som lagar. Det bör tilläggas att riksdagen
är oförhindrad att gripa in beträffande vilket ämne som helst inom
normgivningsområdet. Detta slås uttryckligen fast i 8 kap. 14 §.

Beträffande den andra frågan i motionen vill utskottet erinra om att
det klart framgår av propositionen (s. 322) att riksdagen även i framtiden
skall kunna besluta framställningar och göra uttalanden. Något uttryckligt
grundlagsstöd för dessa typer av beslut har emellertid inte ansetts
erforderligt. Utskottet ansluter sig härtill. Riksdagens kompetens att fatta
princip- och organisationsbeslut fastslås i 9 kap. 7 §.

Med dessa uttalanden får motionen 1973:1865 anses besvarad.

Frågan om lagrådets framtida ställning tas upp i motionerna
1973:1874 (m) och 1973:1878 (c, fp). I den förstnämnda motionen
framhålls att lagrådsgranskningen utgör en väsentlig rättssäkerhetsgaranti
och att varken principiella eller praktiska argument av avgörande styrka
framförts mot att lagrådsgranskningen skall vara obligatorisk beträffande
alla lagförslag, som regeringen framlägger för riksdagen. I motionen
1973:1878 framhålls att lagrådets granskningsfunktion utgör ett viktigt
och nödvändigt led i lagstiftningsarbetet. I motionen föreslås att i
grundlagen inskrivs i vilket fall lagrådets yttrande skall inhämtas. I
princip bör enligt motionen lagrådet medverka vid lagstiftning inom de i
8 kap. 2 och 3 §§ beskrivna områdena med undantag för föreskrifter om
skatt. Från lagrådets hörande bör emellertid enligt motionen kunna
undantas sådana lagförslag som är av ringa betydelse.

I båda motionerna föreslås en grundlagsbestämmelse om lagrådets
sammansättning.

Genom beslut av 1970 och 1971 års riksdagar avskaffades den tidigare
ordningen med obligatorisk lagrådsgranskning av vissa lagförslag, dvs. i
princip lagstiftning enligt 87 § nuvarande RF. Utanför det obligatoriska
granskningsområdet föll t. ex. grundlag, kommunallag, vallag, sekretesslag
och skattelag.

Nu gällande regler innebär, att Kungl. Maj:t får avgöra om lagrådets
yttrande skall inhämtas. 1 propositionen föreslås ingen ändring av denna
ordning. Enligt propositionen förutsätts vidare att riksdagsutskott kan
inhämta yttrande från lagrådet även på förslag av en minoritet inom ett
utskott såvida inte utskottet finner att därmed förenat dröjsmål med
ärendets behandling skulle leda till avsevärt men. Bestämmelser härom
finns i förslaget till ny RO. Regeringsförslaget innebär i detta hänseende
en utvidgning i förhållande till grundlagberedningens förslag enligt vilket
inhämtade av yttrande från lagrådet krävde majoritetsbeslut.

Vid behandlingen av frågan om upphävande av den obligatoriska
lagrådsgranskningen inom vissa lagområden framhöll konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen kunde
utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Enligt
utskottet hade det knappast funnits utrymme härför med den tidigare
ordningen, vilket framstod som en brist inte minst med hänsyn till att en
lagrådsgranskning inom andra områden i åtskilliga fall kunde vara en
angelägnare uppgift än granskningen av vissa lagförslag inom den

KU 1973:26

obligatoriska sektorn. Utskottet vidhåller denna ståndpunkt liksom vad
utskottet i övrigt anförde i frågan 1970. Med motionernas förslag, som
går ut på granskning av i princip alla lagförslag som tidigare tillhörde det
obligatoriska granskningsområdet, förloras enligt utskottet i praktiken
möjligheten att utnyttja lagrådet effektivt för de mest angelägna
lagförslagen inom hela lagstiftningsområdet.

Förslaget om rätt för utskott, och i förekommande fall en minoritet
inom ett utskott, att få till stånd lagrådsgranskning anser utskottet
välgrundat. Härigenom skapas enligt utskottet ytterligare garantier för att
de lagförslag beträffande vilka lagrådsgranskning bedöms som särskilt
angelägen också blir föremål för sådan granskning.

Med hänvisning till det anförda kan utskottet inte biträda de förslag
om annan ordning beträffande lagrådsgranskningen som framlagts i
motionerna 1973:1874 och 1973:1878. Motionsyrkandena i denna del
avstyrks således.

Bestämmelser om lagrådets sammansättning finns i lagen (1965:186)
om lagrådet. Enligt propositionen saknas anledning att i grundlag reglera
lagrådets sammansättning. Utskottet ansluter sig till propositionens
bedömning på denna punkt och avstyrker motionerna 1973:1874 och
1973:1878 även i detta hänseende.

Finansmakten

Rätten att bestämma om inkomster till staten och att förfoga över
statens tillgångar, främst genom beslut om utgifter, brukar sammanfattas
under beteckningen finansmakten. Med hjälp av finansmakten, som är ett
av statsmakternas viktigaste instrument för att styra samhällsutvecklingen,
fördelas resurser mellan olika ändamål i samhället och påverkas
inkomstfördelningen och samhällsekonomin i stort. Ett betydelsefullt
inslag i finansmakten i traditionell mening utgörs vidare av den del av
normgivningen som reglerar skyldigheten att betala skatt och vissa
avgifter till staten. I åtskilliga fall regleras även statsutgifterna genom
olika slag av normgivning. Budgetregleringen, dvs. den verksamhet som
går ut på att fastställa innehållet i statens budget, och andra väsentliga
funktioner avseende finansmakten ligger dock utanför normgivningen.

Grundtanken i reglerna om finansmakten i nuvarande RF är att
riksdagen ensam har bestämmanderätten över statens inkomster, utgifter
och förmögenhet. Grundlagsregleringen av finansmakten, som avsett en
äldre tids statshushållningssystern, har i huvudsak förblivit oförändrad.
Praxis har emellertid med tiden utvecklats i klar strid mot grundlagen och
åtskilliga av 1809 års bestämmelser har sålunda blivit obsoleta.

1 det nu framlagda förslaget till RF fastslås att riksdagen beslutar om
skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. De
närmare bestämmelserna härom ges i 9 kap., som behandlar finansmakten,
och i 8 kap., som avser normgivningsmakten.

Hur statens medel skall användas för skilda behov skall riksdagen
enligt förslaget i allmänhet bestämma genom budgetreglering, vilken

KU 1973:26

normalt sker för närmast följande budgetår och i undantagsfall, om
särskilda skäl föranleder det, för annan budgetperiod. Genom att
riksdagens utgiftsbeslut liksom hittills i allmänhet fattas inom ramen för
en budgetreglering säkerställs en helhetsbedömning som bl. a. innefattar
en avvägning mellan olika utgiftsändamål och en samlad prövning av
finansieringsmöjligheterna.

Budgetårets tid regleras i förslaget inte i RF utan i RO och skall enligt
bestämmelserna där (3 kap. 2 §) fortfarande omfatta tiden 1 juli—30
juni.

I kapitlet om finansmakten meddelas vidare bestämmelser om
tilläggsbudget och om att riksdagen kan besluta riktlinjer för viss
statsverksamhet för längre tid än anslag till verksamheten avser. Det
fastslås också att statens medel och dess övriga tillgångar i princip står till
regeringens disposition. Vidare stadgas att riksdagen skall fastställa
grunder för den statliga förmögenhetsdispositionen och att regeringen
inte utan riksdagens bemyndigande får ta upp lån eller i övrigt ikläda
staten ekonomisk förpliktelse.

Utskottet ansluter sig till de allmänna grunder beträffande finansmakten
som angetts i propositionen vilken i denna del i allt väsentligt
överensstämmer med grundlagberedningens förslag i ämnet.

I ett betydelsefullt avseende avviker emellertid regeringsförslaget från
grundlagberedningens förslag. Detta gäller beredningens förslag om vissa
skattefullmakter för regeringen. Departementschefen, som hänvisar till
vad som framkommit under remissbehandlingen, föreslår efter en vägning
av de skilda intressen som i denna fråga står emot varandra att i stället för
dylika fullmakter för regeringen riksdagen får möjlighet att i lag
bemyndiga finans- och skatteutskotten att vid gemensamt sammanträde
under tid då riksmöte ej pågår i vissa fall besluta om annan skatt än skatt
på inkomst, förmögenhet, arv eller gåva. Dylikt beslut av de båda
utskotten, vilket endast får fattas på förslag av regeringen, fattas på
riksdagens vägnar genom lag och skall inom en månad från början av
närmast följande riksmöte underställas riksdagen. Bestämmelserna härom
har av skäl som departementschefen närmare utvecklat (prop. s. 214)
intagits i RF 8 kap. 6 §. Beträffande de närmare motiveringarna för
förslaget hänvisas till propositionen (s. 213—220 och 306—309). I detta
sammanhang bör även observeras att i propositionen intagits en uttrycklig
bestämmelse som ger riksdagen möjlighet att till regeringen delegera
beslutanderätt i fråga om tullar och att till regeringen och till kommun
överlåta att bestämma om avgifter. Beträffande motiveringen för detta
stadgande (8 kap. 9 § RF), vilket innebär en viss utvidgning av
delegeringsbefogenheter i förhållande såväl till gällande rätt som till
grundlagberedningens förslag, hänvisas till propositionen (s. 213—220
och 316-317).

I tre motioner 1973:1874 (m), 1973:1881 (vpk) och 1973:1882 av
herr Levin (fp) yrkas avslag på förslaget i propositionen att riksdagen
skall kunna delegera viss beslutanderätt rörande indirekta skatter till
finans-och skatteutskotten.

KU 1973:26

Utskottet finner för sin del att regeringsförslaget innebär en lämplig
avvägning av de skilda synpunkter som framkommit under remissbehandlingen.
Utskottet tillstyrker sålunda propositionen och avstyrker
motionerna i motsvarande del.

I motionen 1973:1879 av herrar Gadd (s) och Svensson i Eskilstuna
(s) hemställs att riksdagen nu skall uttala att frågan om skattefullmakter
kan komma att behöva prövas på nytt när budgetutredningen lagt fram
sitt sakmaterial.

Budgetutredningen (Fi 1970:64), som tillkallades 1969 för att företa
en bred översyn över det statliga budgetsystemet, har enligt sina direktiv
som en huvuduppgift att pröva vilka förändringar som bör vidtas för att
budgeten skall bli ett så effektivt instrument som möjligt i stabiliseringspolitiken.
Såsom framgår av propositionen har utredningen i sitt
remissyttrande ställt sig positiv till grundlagberedningens förslag om
skattefullmakter. Utredningen har vidare att ta ställning bl. a. till frågan
om budgetårets förläggning. Utredningens förslag torde komma att
redovisas i slutet av innevarande år och därefter bli föremål för
remissbehandling och prövning i sedvanlig ordning. Med hänvisning härtill
finner utskottet att utredningens förslag inte bör föregripas genom ett
uttalande av riksdagen och avstyrker motionsyrkandet.

Särskilda frågor i anslutning till förslaget till ny RF

1 kap. Statsskickets grunder

1 §

I första stycket, som överensstämmer med grundlagberedningens
förslag, fastslås folksuveränitetens princip genom orden ”AU offentlig
makt utgår från folket”.

Tre motionsyrkanden föreligger.

I motionen 1973.7843 av herr Ahlmark (fp) framhålls att lika viktigt
som att den offentliga makten utgår från folket är att den kontrolleras av
folket. Den inledande meningen i RF bör därför enligt motionären
kompletteras med orden ”och kontrolleras av folket och dess valda
företrädare”.

I motionen 1973:1845 av herr Börjesson i Falköping (c) sägs att ordet
”makt” har en negativ värdeladdning och därför inte bör begagnas i
lagtexten. Det första stycket bör enligt motionären i stället få följande
lydelse: ”Svenska folkets demokratiska rätt att styra sitt land utövas
enligt denna regeringsform.”

Enligt motionen 1973:1881 (vpk) gäller att endast en mindre del av de
offentliga maktorganen utgår från folket eller är underställda folkets
kontroll. Motionärerna anser därför att det nu förevarande stadgandet
bör ges karaktären av en målsättningsformulering och uttrycka en strävan
att den offentliga makten bör utgå från folket. Stycket bör enligt

KU 1973:26

motionärerna lyda: ”Ali offentlig makt i Sverige skall utgå från folket.”

I stadgandet i första stycket ligger inneslutet att det är folket som
kontrollerar den offentliga maktutövningen och som har möjlighet att
åvägabringa de förändringar som önskas. Riksdagens granskning av rikets
styrelse och förvaltning omnämns särskilt i slutet av 1 kap. 3 §1.
Utskottet anser på grund av det anförda att det tillägg som förordas i
motionen 1973:1843 är onödigt och bryter stadgandets allmängiltiga
karaktär. Ändringsyrkandet avstyrks därför.

De invändningar som i motionen 1973:1845 framställs mot begagnandet
av ordet ”makt” i förevarande stadgande synes inte beakta att
bestämmelsens innebörd är att det ytterst är folket som bestämmer hur
det svenska samhället skall vara beskaffat och vilket innehåll den
offentliga verksamheten skall ha. Uttryck för den offentliga makten är
inte bara förbud och påbud av olika slag utan också t. ex. all offentlig
sjukvård, social verksamhet, undervisning, bidrag och annat stöd som
samhället lämnar olika medborgarkategorier. Mot denna bakgrund finner
utskottet inte anledning att tillstyrka det i motionen 1973:1845
framställda ändringsyrkandet.

Med avstyrkandet jämväl av det i motionen 1973:1881 i denna del
framställda ändringsyrkandet tillstyrker utskottet propositionens förslag,
såvitt nu är i fråga.

Andra stycket fastslår att den svenska folkstyrelsen bygger på fri
åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Det sägs att den
förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och
genom kommunal självstyrelse.

Det i motionen 1973:1864 av herr Molin m. fl. (fp) framställda
yrkandet rörande förevarande stadgande har behandlats i det föregående
(s. 36 f.). I motionen 1973:1881 (vpk) föreslås att ordet ”förverkligas” i
stadgandet skall ersättas med ordet ”uttrycks”. Utskottet avstyrker detta
yrkande.

I tredje stycket fastslås att den offentliga makten utövas under
lagarna. Vidare anges att RF, SO och RF är rikets grundlagar.

Två ändringsyrkanden har framställts. I motionen 1973:1846 av herr
Ernulf (fp) föreslås att uttrycket ”under lagarna” skall utbytas mot ”i
enlighet med gällande lagar och övriga författningar”. Det framhålls att
någon ändring i sak inte är avsedd. I motionen 1973:1881 (vpk) begärs
att SO inte skall medtagas bland grundlagarna. Yrkandet sammanhänger
med det i motionen framställda republikkravet, som utskottet behandlat
i det föregående (s. 29).

Första punkten i förevarande stadgande innebär att samtliga samhällsorgan
är underkastade rättsordningens regler, dvs. inte bara lagarna i rent
teknisk bemärkelse och andra författningar utan även t. ex. sedvanerätt.
Utskottet finner propositionens förslag bättre än det i motionen
1973:1846 framställda ändringsyrkandet ge uttryck åt principen att
Sverige är en rättsstat. Utskottet avstyrker därför motionen, såvitt nu är i
1 2 § i propositionens förslag.

KU 1973:26

fråga. Mot bakgrund av utskottets ställningstagande till frågan om
statschefen avstyrker utskottet jämväl motionen 1973:1881, såvitt nu är i
fråga.

Beträffande tredje stycket har utskottet ansett det befogat att
angivandet av rikets grundlagar bör göras i ett särskilt stadgande.
Utskottet föreslår sålunda att i 1 kap. 2 § stadgas att regeringsformen,
successionsordningen och tryckfrihetsförordningen är rikets grundlagar.
Till följd härav bör de följande paragraferna i kapitlet numreras om.

3 § (2 § i propositionens förslag)

Paragrafen fastslår att riksdagen är folkets främsta företrädare. I andra
stycket anges riksdagens viktigaste funktioner. Det sägs att riksdagen
stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel
skall användas. Vidare uttalas att riksdagen granskar rikets styrelse och
förvaltning.

1 motionen 1973:1846 av herr Ernulf (fp) erinras om att föreskrifter
om skatt till staten enligt 8 kap. 3 § andra stycket och 6 § första stycket
RF skall beslutas genom lag. Det föreslås därför att paragrafens
bestämmelse om riksdagens uppgift att besluta om skatt till staten skall
förtydligas genom att orden ”genom lag” tilläggs efter ordet ”beslutar”.

Enligt utskottets mening är det inte nödvändigt att i detta stadgande
ange i vilken form riksdagen beslutar om skatt till staten. Som
motionären framhållit framgår det av de ifrågavarande bestämmelserna i
8 kap. RF att detta skall ske genom lag. Något missförstånd torde inte
kunna uppkomma. Utskottet avstyrker motionen 1973:1846, såvitt nu är
i fråga.

7 § (6 § i propositionens förslag)

Paragrafen innehåller ett grundläggande stadgande om domstolarna
och förvaltningsmyndigheterna. Enligt regeringsförslaget har paragrafen
den lydelsen att för rättskipningen finns domstolar och för den
offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.
I grundlagberedningens förslag angavs att domstolarna avgör rättstvister,
tillämpar strafflag och prövar eljest rättsfrågor enligt vad som
närmare föreskrivs i kapitlet rättskipning och förvaltning samt att
statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter verkställer de beslutande
organens föreskrifter.

I motionen 1973:1874 (m) hävdas att bestämmelsen är alltför
knapphändigt formulerad. I motionen erinras om att grundlagberedningens
förslag var utförligare utformat. Enligt motionen är dock de
invändningar mot beskrivningen av gränsdragningen mellan domstolarnas
och förvaltningsmyndigheternas uppgifter som framförts under remissbehandlingen
och vunnit bifall av föredragande statsrådet beaktansvärda.
Samtidigt förefaller det väsentligt att de rättstillämpande myndigheternas
roll och principiella självständighet understryks redan i regeringsformens

KU 1973:26

inledande kapitel. I motionen läggs fram förslag till lagtext av i princip
samma innehåll som grundlagberedningens förslag.

Som påpekas i propositionen är det inte bara domstolarna som prövar
rättsfrågor. Det gör också många förvaltningsmyndigheter. Då en
förvaltningsmyndighets beslut överklagas hos förvaltningsdomstol, gör
förvaltningsmyndigheten och förvaltningsdomstolen samma prövning. I
dessa ärenden intar sålunda förvaltningsmyndigheterna en lika självständig
och oberoende ställning som domstolarna. Det är vidare inte bara
förvaltningsmyndigheterna som verkställer de beslutande organens föreskrifter.
Även domstolarnas rättskipande verksamhet utgör ett verkställande
av föreskrifter som beslutas av riksdagen eller regeringen.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet att propositionens
förslag inte bör frångås. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till
motionen 1973:1874, såvitt nu är i fråga.

8 § (7 § i propositionens förslag)

Enligt det föreslagna stadgandet får domstolar och förvaltningsmyndigheter
inte utan rättsligt stöd särbehandla någon på grund av hans
personliga förhållanden. Såsom exempel på personliga förhållanden
nämns tro, åskådning, ras, hudfärg, ursprung, kön, ålder, nationalitet,
språk, samhällsställning och förmögenhet.

I motionen 1973:1866 av herr Olsson i Kil (fp) föreslås att i
uppräkningen i andra meningen av personliga förhållanden som inte får
föranleda särbehandling skall tilläggas ”inkomst” efter ”samhällsställning”
och före ”förmögenhet”.

Enligt utskottets mening är den i stadgandet gjorda exemplifieringen
mycket riklig och ger klart vid handen att till personliga förhållanden är
att hänföra också vederbörandes ekonomiska förhållanden. Något behov
av att tynga lagtexten med ytterligare ett exempel kan knappast anses
föreligga.

Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionsyrkandet.

Under denna rubrik har utskottet funnit anledning att även behandla
följande under den allmänna motionstiden väckta motioner angående
kollektivanslutning till politiskt parti m. m.

I motionerna 1973:3 av herr Sjöholm (fp) och 1973:376 av herr
Åkerlind (m) begärs lagstiftningsåtgärder mot kollektivanslutning. I
motionen 1973:3 föreslås att denna lagstiftning skall ske i grundlagsform
och även omfatta religiösa samfund. I motionerna 1973:540 av herrar
Boo (c) och Larsson i Borrby (c) och 1973:543 av herr Jonsson i Alingsås
(fp) föreslås att riksdagen uttalar att kollektivanslutning till politiska
partier bör upphöra.

Motioner syftande till förbud mot kollektivanslutning har behandlats
och avslagits av riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast 1972. Även
grundlagberedningen övervägde frågan. Beredningen tog därvid avstånd
från tanken att i grundlag införa förbud mot kollektivanslutning till

KU 1973:26

politiskt parti. Även departementschefen har anslutit sig till denna
uppfattning.

Utskottet vidhåller sin sedan länge intagna ståndpunkt att lagstiftningsåtgärder
innebärande ett förbud mot kollektivanslutning till
politiskt parti inte bör vidtagas. Motionerna har inte heller i övrigt gett
utskottet anledning att föreslå någon riksdagens åtgärd. Utskottet
avstyrker sålunda nu ifrågavarande motioner.

3 kap. Riksdagen

5 §

Paragrafen behandlar frågor om riksdagens valperiod och dess första
riksmöte efter val. Enligt första stycket gäller att nyvald riksdag samlas
på femtonde dagen efter valdagen, dock tidigast på fjärde dagen efter det
att valets utgång har kungjorts. Huvudregeln i propositionens förslag
innebär en senareläggning med tre dagar (från tolfte till femtonde dagen
efter valet) i förhållande till grundlagberedningens förslag. Ändringen har
föranletts av bl. a. remissyttranden, som ifrågasatt möjligheterna att
slutföra sammanräkningarna och kungöra valet i sådan tid att nyvald
riksdag skall kunna samlas redan på den tolfte dagen efter valet.

I motionen 1973:1786 av herr Emulf (fp) uttalas att det under
särskilda förhållanden, t. ex. i krislägen, kan vara angeläget att den
nyvalda riksdagen samlas tidigare än som sägs i propositionens förslag.
Motionärern föreslår därför att till paragrafens första stycke skall fogas:
”Om särskilda förhållanden påkallar det får den samlas tidigare. Beslut
härom fattas av talmannen.”

En särskild regel om att talmannen kan kalla in en nyvald riksdag till
tidigare tidpunkt än som har föreslagits i propositionen torde enligt
utskottets mening få ringa betydelse. Endast enstaka dagar torde stå att
vinna genom en befogenhet för talmannen att vidta åtgärden i fråga. Den
gamla riksdagen är vidare behörig att sammanträda ända till dess den
nyvalda riksdagen samlas första gången. Med hänsyn till det anförda och
angelägenheten av att inte i onödan komplicera bestämmelserna tillstyrker
utskottet propositionens förslag och avstyrker motionen 1973:1786.

4 kap. Riksdagsarbetet

3§

Bestämmelserna i paragrafen gäller rätten att väcka förslag i riksdagen
och beredningen av riksdagsärenden. Därvid föreskrivs i andra stycket
bl. a. att riksdagen inom sig skall välja utskott enligt bestämmelser i
riksdagsordningen. Enligt propositionen ges närmare bestämmelser om
utskotten i 4 kap. RO. Om antalet ledamöter i utskott sägs i 3 § att varje
utskott skall bestå av udda antal ledamöter, lägst femton. I tilläggsbestämmelsen
4.3.1 fastslås antalet till femton. Bestämmelser om val inom
riksdagen, bl. a. till utskotten, finns i 7 kap. RO. Huvudregeln (4 §) är
liksom nu att platserna skall fördelas proportionellt mellan partier. Med

KU 1973:26

parti förstås varje grupp av riksdagsledamöter som vid valet uppträder
under särskild beteckning.

I motionen 1973:1881 (vpk) föreslås införande i 3 § av stadganden
om platsfördelningen i utskotten mellan riksdagens partigrupper och om
antalet ledamöter i utskott. Motionärerna vill att i andra stycket skall
tilläggas följande: ”Varje partigrupp vilken motsvarar parti som vid valet
till riksdagen har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket äger att
besätta en plats i varje utskott. Därutöver fördelas resterande platser
proportionellt mellan partigrupperna. Antalet ledamöter i utskott skall
vara 17.” — Yrkandet motiveras av önskemål om att varje i riksdagen
verkande partigrupp skall så långt möjligt kunna verka där på likartade
villkor. Det framhålls att en viktig förutsättning för detta är att varje
parti ges möjlighet till representation i riksdagens utskott. Av praktiska
skäl är det dock nödvändigt med en spärr.

Propositionens förslag om riksdagens utskottsorganisation överensstämmer
i allt väsentligt med gällande ordning. I likhet med grundlagberedningen
och departementschefen finner utskottet det inte vara påkallat
att överväga genomgripande ändringar i denna del. Utskottet avstyrker
därför motionen 1973:1881, såvitt nu är i fråga.

7 och 8 §§

Riksdagsledamot har för närvarande enligt brottsbalken endast s. k.
partiellt äm betsansvar. Detta innebär att han kan fällas till ansvar för
tagande av muta och brott mot tystnadsplikt men inte för tjänstemissbruk
eller tjänstefel. Vidare kan en riksdagsledamot enligt brottsbalken
dömas för s. k. osjälvständiga ämbetsbrott, dvs. allmänt brott, varigenom
han har åsidosatt sin ämbetsplikt som riksdagsledamot. Som exempel på
sådana brott kan nämnas användande av förolämpande uttryck, samhällsfarlig
ryktesspridning och beljugande av myndighet. Enligt 110 § RF får
talan mot riksdagsledamot för hans gärningar eller yttranden i denna hans
egenskap väckas endast om riksdagen tillåter det genom beslut fattat av
minst fem sjättedelar av de röstande. Enligt brottsbalken kan riksdagsledamot
dömas till avsättning från sitt uppdrag dels för tagande av muta
och brott mot tystnadsplikt, dels om han genom allmänt brott - vare sig
brottet har samband med ledamotsuppdraget eller inte — visat sig
uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning. Det är dock vid
allmänt brott en förutsättning för att avsättning skall kunna komma
i fråga att för brottet är stadgat fängelse i två år eller däröver. Åtal för
ämbetsbrott liksom frågan om avsättning på grund av brott skall prövas
av allmän domstol.

Ämbetsansvarskommittén lade i sina betänkanden om ämbetsansvar
(SOU 1969:20 och 1972:1) fram förslag till nytt sanktionssystem för
offentliga funktionärer. Beträffande ledamöter av beslutande statliga eller
kommunala församlingar, t. ex. riksdagsmän, föreslogs vissa särskilda
regler. Sålunda skulle dessa inte omfattas av de föreslagna straffbuden

KU 1973:26

rörande missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning.
Ansvar i disciplinär ordning skulle ej heller förekomma. I övrigt skulle de
emellertid ha samma straffansvar som andra offentliga funktionärer och
även kunna entledigas från uppdraget. Regeln i 110 § RF om riksdagens
prövning av frågan om åtal mot riksdagsmän föreslogs bibehållen. Någon
ändring föreslogs inte heller i vad gäller att frågan om skiljande från
uppdraget på grund av brott skall prövas av domstol.

Propositionen föreslår ett grundlagsfästande av riksdagsledamots —
liksom ersättares — juridiska ansvar i två hänseenden. I 4 kap. 7 § tredje
stycket RF föreslås således att riksdagsledamot eller ersättare får skiljas
från uppdraget endast om han genom brott visat sig uppenbarligen
olämplig för uppdraget samt att beslut härom fattas av domstol. Vidare
innehåller 4 kap. 8 § första stycket RF den från 110 § i nuvarande RF
övertagna regeln, att talan mot riksdagsledamot för yttrande eller
gärningar under utövandet av uppdraget inte får väckas utan att riksdagen
medgivit det genom beslut av minst fem sjättedelar av de röstande.

I motionen 1973:1848 av herr Molin (fp) hävdas, att det bör
ankomma endast på väljarna i samband med nästa allmänna val att pröva,
om en riksdagsledamot har det förtroende som krävs för riksdagsmannauppdraget.
Det föreslås därför att bestämmelsen i 4 kap. 7 § förslaget till
RF om att domstol i vissa fall kan på grund av brott skilja riksdagsledamot
från hans uppdrag inte skall antagas.

Enligt utskottets mening skulle det vara stötande om möjlighet inte
fanns att under löpande mandatperiod skilja riksdagsledamot från hans
uppdrag, om han genom brott visat sig uppenbarligen olämplig för
uppdraget. Sådant beslut bör i förekommande fall fattas av domstol. De
föreslagna bestämmelserna härom i 4 kap. 7 § tredje stycket RF
innebär inte heller någon nyhet. Utskottet anser sig inte böra tillstyrka
att propositionens förslag i denna del frångås. Motionen 1973:1848
avstyrks därför.

8 kap. Lagar och andra föreskrifter

7 §

I andra stycket har upptagits ett stadgande som innebär att regeringen
efter bemyndigande i lag kan meddela föreskrifter om tystnadsplikt för
anställda i offentlig tjänst. Bestämmelsen innefattar ett undantag från
principen att medborgares yttrandefrihet får inskränkas endast genom
lag. Den föreslagna lagtexten har utformats sålunda att förbud kan
föreskrivas att röja sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller
under utövande av tjänsteplikt.

I motionen 1973:1851 av herr Norrby i Åkersberga (fp) begärs ett
förtydligande av bestämmelsen i fråga, så att det klart framgår att
tystnadsplikten är begränsad till vad vederbörande erfar under utövande
av tjänsten. 1 motionen föreslås att ordalydelsen i lagtexten ändras till ”i
och för utövande av allmän tjänst eller av lagstadgad tjänsteplikt”.

KU 1973:26

Enligt utskottet föreligger inte något behov av förtydligande av
stadgandet på sätt föreslås i motionen. Utskottet avstyrker således
motionsyrkandet.

9 kap. Finansmakten

1 §

Enligt utskottet bör paragrafen förtydligas så att det klart framgår att
hänvisningen till bestämmelserna i 8 kap. inte endast avser riksdagens
kompetens i förevarande hänseenden. Utskottet lägger fram förslag till
lagtext i detta syfte.

10 kap. Förhållandet till andra stater

Propositionens förslag till grundlagsstadganden beträffande förhållandet
till andra stater överensstämmer i huvudsak med nuvarande regler.
Riksdagens inflytande över ingåendet av internationella överenskommelser
och åtagandet i annan form av internationella förpliktelser befästs
dock och preciseras i vissa hänseenden, bl. a. genom en regel om att
rättskipnings- och förvaltningsuppgift skall kunna överlåtas till icke
svenskt organ, endast om riksdagen medger det genom beslut med
kvalificerad majoritet.

I motionen 1973:1876 av herr Boo m. fl. (c) föreslås att 10 kap. inleds
med ett målsättningsstadgande av utrikespolitisk innebörd. I detta bör
uttalas, att riket skall sträva efter att främja fred och mellanfolkligt
samarbete samt den internationella rättsordningens utveckling jämte att
utrikespolitiken bygger på alliansfrihet i fred för att säkerställa neutralitet
i krig. Enligt motionärerna skulle ett dylikt stadgande tjäna som en
betydelsefull upplysning om den svenska utrikespolitikens inriktning.

Utskottet har inhämtat utrikesutskottets yttrande över motionen. Av
yttrandet, vilket fogats som bilaga 3 till betänkandet, framgår att
utrikesutskottet avstyrker att stadgandet i fråga införs i RF. Med
hänvisning bl. a. till Sveriges åtaganden som FN-medlem är det enligt
utrikesutskottets bedömning inte påkallat att i grundlagen införa ett
stadgande om Sveriges strävanden på utrikespolitikens område. Ett
grundlagsstadgande om den svenska neutralitetspolitiken skulle dessutom
kunna misstolkas och eventuellt ge upphov till föreställningen att den
svenska utrikespolitiken satts i fråga. — Till yttrandet finns fogat
avvikande mening av tre ledamöter (c).

I avsnittet om medborgerliga fri- och rättigheter (s. 40 ff.) har
utskottet förordat att en parlamentarisk utredning skall överväga olika
frågor om införande i grundlag av bestämmelser om bl. a. fri- och
rättigheter. I arbetet bör enligt utskottet ingå att överväga också
stadganden av sådan innebörd som föreslås i motionen.

Med hänsyn till angivna omständigheter bör enligt utskottets mening
det i motionen föreslagna tillägget till 10 kap. RF inte införas. Utskottet

5 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

har i det föregående (s. 53 f.) föreslagit att motionen förklaras besvarad
med utskottets ställningstagande under avsnittet medborgerliga fri- och
rättigheter.

2§

I motionen 1973:1881 (vpk) hemställs att 2 § tredje stycket i
propositionens förslag ges en sådan lydelse att varje för riket bindande
internationell överenskommelse måste godkännas av riksdagen. I motionen
anförs bl. a. att om strävan skall uppnås att all offentlig makt skall
utgå från folket, måste regeringen vid varje överenskommelse med
främmande makt underställa överenskommelsen riksdagen för prövning.

Utskottet får erinra om att det föreliggande grundlagsförslaget utgår
från att handläggningen av utrikesärendena även i fortsättningen kommer
att vara en riksstyrelsefunktion bland andra och att ansvaret för
utrikespolitiken därför i första hand åvilar regeringen. Såsom såväl
grundlagberedningen som departementschefen närmare framhållit motiverar
utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet vidare att riksdagen
tillförsäkras en vidsträckt insyn i och ett starkt inflytande över
utrikespolitiken. Utskottet anser att förslagen i propositionen väl
tillgodoser dessa väsentliga intressen. Eftersom det enligt utskottets
mening varken är rimligt eller praktiskt lämpligt att införa den ordningen
att kräva riksdagens godkännande av varje av regeringen träffad internationell
överenskommelse, dvs. även sådan av mindre vikt, avstyrker
utskottet förslaget härom i motionen.

I motionen 1973:1872 av herr Ahlmark (fp) hemställs att formuleringen
i 2 § tredje stycket andra meningen ”om rikets intresse kräver
det” skall ersättas med formuleringen ”om riksdagens beslut av hänsyn
till rikets intresse inte kan avvaktas”. Som motiv för ändringen framhåller
motionären att med bestämmelsen, som överensstämmer med vad som
gäller för närvarande, torde åsyftas de fall då tiden inte medger att
riksdagens beslut avvaktas.

Även om den i propositionen föreslagna bestämmelsen i första hand
tar sikte på internationell överenskommelse som av tidsskäl, framför allt
under tid då riksmöte ej pågår, bör kunna träffas av regeringen ensam, får
utskottet framhålla att det undantagsvis även kan tänkas förekomma fall,
då överenskommelsen rör ett ämne av så grannlaga beskaffenhet att rikets
intresse kan kräva, att den inte framläggs inför riksdagen. Med hänsyn
härtill bör enligt utskottets mening bestämmelsen utformas i enlighet
med förslaget i propositionen. Utskottet avstyrker sålunda motionen.

5§

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om överlåtelse av
konstitutionella befogenheter till internationella organ. Bestämmelserna
bygger i allt väsentligt på nuvarande § 81 tredje stycket RF, vilket
stadgande tillkom 1964—1965. Utskottet vill i sammanhanget erinra om

KU 1973:26

de uttalanden utskottet gjorde i samband med stadgandets tillkomst.
Utskottet (KU 1964:19) framhöll bl. a. att ett avstående av befogenheter
som utgör led i den svenska statens suveränitet berör fundamentala
principer i vårt styrelseskick. Det bör inte äga rum utan att starka skäl
föreligger. Utvecklingen på det mellanfolkliga samarbetets område har
emellertid medfört att handelspolitiska eller andra skäl kan komma att få
sådan betydelse att överlåtelse av konstitutionella befogenheter på
begränsade områden kan vara förenliga med rikets intresse. Av dessa skäl
tillstyrkte utskottet att möjligheter öppnades att överföra sådana
befogenheter på mellanfolkliga organ. Samtidigt underströk utskottet
vikten av att ifrågavarande befogenhetsöverlåtelser kringgärdades med
speciella garantier och framhöll bl. a. att den för grundlags stiftande
bestämda ordningen skulle vara den normala för befogenhetsöverlåtelser.
Endast om delegationsfrågan var mycket brådskande borde enligt
utskottet den alternativt föreslagna vägen med beslut av en riksdag med
kvalificerad majoritet få användas. Vidare ansåg utskottet det självklart
att grundlagsfrågor inte skulle kunna delegeras till mellanfolkligt organ
och tillstyrkte bestämt att delegation i övriga frågor endast skulle kunna
ske i begränsad omfattning. Härvid underströk utskottet särskilt departementschefens
uttalande om att stadgandet inte medgav att exempelvis
vidare befogenheter som att stifta lag, besluta om skatter och andra
pålagor eller ingå överenskommelse med främmande makt överläts vare
sig i sin helhet eller i en utsträckning som på något sätt kunde inverka på
rikets självständighet i stort. Mot denna bakgrund tillstyrkte sålunda
utskottet införande av bestämmelserna i nuvarande RF § 81 tredje
stycket.

I motionen 1973:1881 (vpk) hemställs att förslaget till RF 10 kap. 5 §
utgår. Motionärerna framhåller bl. a. att den nationella självbestämmanderätten
är en grundläggande demokratisk fri- och rättighet som måste
ges grundlagsskydd och erinrar om att den motsvarande, nu gällande
bestämmelsen i RF § 81 tredje stycket tillkom som ett led i strävandena
att inlemma Sverige i EEC. Enligt motionärerna kräver försvaret av den
nationella självbestämmanderätten att paragrafen slopas.

Enligt utskottet visar utvecklingen på det mellanfolkliga samarbetets
område med ökad styrka behovet av ett grundlagsstadgande varom nu är i
fråga. Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet det föreliggande
förslaget i propositionen och avstyrker motionen 1973:1881 i
motsvarande del.

I andra stycket ges bestämmelser om att rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter
i annat fall än som avses i första stycket kan överlåtas till
internationella organ.

I motionen 1973:1839 av herr Ernulf (fp) hemställs — i analogi med
bestämmelserna i första stycket — att det i andra stycket föreslagna
kravet på kvalificerad majoritet vid ifrågavarande befogenhetsöverlåtelser
kompletteras med krav på att även minst hälften av riksdagens ledamöter
förenar sig om beslutet.

Utskottet hänvisar i denna fråga till vad grundlagberedningen och
departementschefen anfört rörande behovet av att kunna överföra

KU 1973:26

rättskipnings- och förvaltningsuppgifter till icke svenska organ i större
omfattning och i något enklare form än som förutsätts enligt första
stycket. Andra stycket avser enligt departementschefen huvudsakligen
uppgifter som i stort är av mer alldaglig natur. Eftersom dessa
bestämmelser omfattar varje rättskipnings- och förvaltningsuppgift som
inte i RF är knuten till där angivet organ, kan emellertid befogenhetsöverlåtelser
också medges beträffande ganska betydelsefulla funktioner.
Som departementschefen påpekat gäller emellertid att de befogenhetsöverlåtelser
som kan innebära djupa ingrepp i rättsordningen genomgående
faller under första stycket och sålunda normalt förutsätter grundlagsändring.

Beträffande det i andra stycket uppställda kravet på kvalificerad
majoritet anser utskottet detta vara en lämplig avvägning av å ena sidan
intresset att inte i onödigt hög grad försvåra överlåtelser av offentligrättsliga
uppgifter till utländska eller internationella organ och å andra sidan
intresset att inte också mer betydelsefulla funktioner kan överföras
genom riksdagsbeslut med vanlig majoritet. Även om det kan åberopas
vissa skäl för motionens förslag att kravet på kvalificerad majoritet
kompletteras med en bestämmelse om att även minst hälften av
riksdagsledamöterna förenar sig om beslutet, anser utskottet att en dylik
regel inte torde vara erforderlig. Härvid bör uppmärksammas att beslut av
det slag som åsyftas i andra stycket enligt hittillsvarande ordning torde ha
ansetts kunna fattas med vanlig majoritet.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet det i motionen
1973:1839 framställda ändringsyrkandet och tillstyrker propositionens
förslag, såvitt nu är i fråga.

För att det klart skall framgå att befogenhetsöverlåtelse enligt andra
stycket avser endast rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som ej enligt
RF tillkommer riksdagen, regeringen eller annat i RF angivet organ
förordar utskottet ett förtydligande av lagtexten i enlighet härmed.

11 kap. Rättskipning och förvaltning

1 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolsorganisationen, förbud
mot inrättande av domstol för redan begången gärning eller för visst
mål samt krav på ordinarie domare vid domstol.

I motionen 1973:1874 (m) påpekas att grundlagberedningens förslag i
motsats till propositionen innehöll uppräkning av instanserna i det
allmänna domstolsväsendet och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Enligt motionen kräver rättssäkerheten att ett så väsentligt inslag som
instansordningen förankras i grundlagen. I motionen yrkas att paragrafen
kompletteras på denna punkt.

Motionen tar vidare upp frågan om ordinarie domare i domstol. Enligt
regeringsförslaget — tredje stycket i paragrafen — kan undantag från
regeln att i varje domstol skall finnas ordinarie domare göras genom lag
beträffande domstol som har instiftats för handläggning av en viss

KU 1973:26

bestämd grupp eller vissa bestämda grupper av mål. I propositionen
nämns i detta hänseende arbetsdomstolen, marknadsdomstolen och
mellankommunala skatterätten. Enligt motionen betyder detta att
grundlagen inte uppställer några hinder mot upprättande av vilka
specialdomstolar som helst utan ordinarie domare. En uppluckring av
kravet på ordinarie domare i överensstämmelse med regeringsförslaget
innebär enligt motionen att organ som inte har någon ordinarie domare
kan anförtros de rättskipningsuppgifter som avses i 3 § där det sägs att
rättstvist mellan enskilda inte får utan stöd av lag avgöras av annan
myndighet än domstol. Enligt motionen bör undantag endast göras för
arbetsdomstolen. I motionen yrkas, att paragrafen utformas i enlighet
härmed.

Vad först beträffar frågan om angivande av instansordningen kan som
det framhållits i propositionen en fullständig uppräkning i regeringsformen
av domstolarna inte komma i fråga. En uppräkning av ett begränsat
antal domstolar skulle innebära ett mer eller mindre godtyckligt urval.
Det är vidare att märka att en uppräkning av vissa domstolar under
högsta domstolen och regeringsrätten inte skapar någon grundlagsförankrad
instansordning eller något speciellt grundlagsskydd i övrigt. RF
hindrar inte att genom vanlig lag nya domstolar inrättas, målgrupper
överförs från en domstol till en annan och fullföljdsrätten beskärs. Enligt
utskottet är mest logiskt att i regeringsformen nämna bara högsta
domstolen och regeringsrätten, som har vissa speciella i grundlag angivna
uppgifter och för vilka även i övrigt en specialreglering i grundlag
förekommer.

Utskottet avstyrker sålunda motionsyrkandet i denna del.

Vad därefter beträffar kravet på ordinarie domare bör erinras om att
som domstolar är att räkna inte bara sådana myndigheter som har
uppgifter som avses i 3 §. Sålunda är exempelvis skatterätterna uppenbarligen
domstolar, fastän skattefrågor inte omfattas av nämnda lagrum.
Enligt utskottet kan det knappast komma i fråga att göra domstolsbegreppet
beroende av om i domstolen finns någon ordinarie domare eller
ej. Mellankommunala skatterätten, som saknar ordinarie domare, har i
likhet med länsskatterätterna, vilka är utrustade med ordinarie domare,
karaktär av domstol. Domstolarnas oavhängighet har slagits fast i 2 §.

Av propositionen framgår att undantag från regeln att vid domstol
skall finnas ordinarie domare behöver göras inte bara för arbetsdomstolen
utan också för vissa andra specialdomstolar, t. ex. mellankommunala
skatterätten. Såsom framhålls i propositionen kan det också tänkas att i
framtiden någon specialdomstol inrättas beträffande vilken särskilda
omständigheter kommer att föreligga som motiverar ett undantag från
bestämmelsen om ordinarie domare. För att inte hindra en rationell
organisation av sådana specialdomstolar anser utskottet att det är
nödvändigt att behålla det i propositionen gjorda undantaget från kravet
på att vid domstol skall finnas ordinarie domare.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
i nu berörd del.

KU 1973:26

3§

Paragrafen innehåller bestämmelser som i princip förbehåller domstolarna
prövning av vissa typer av ärenden.

I motionen 1973:1874 (m) uttalas, att regeringsförslaget innebär ett
avsteg från den regel som grundlagberedningen föreslog, nämligen att inte
blott frihetsberövande i anledning av brott eller misstanke om brott utan
också bötesstraff, konfiskation och annan sådan särskild rättsverkan av
gärning skall kunna föras under domstols prövning. Nämnda avsteg
betingas av reglerna i rättegångsbalken angående strafföreläggande och
föreläggande av ordningsbot. Sedan sådant föreläggande godkänts gäller
det som dom vilken vunnit laga kraft och kan inte genom ordinärt
rättsmedel dras under domstols prövning. I motionen hävdas att dessa
speciella fall inte motiverar till ett generellt avsteg från den av
grundlagberedningen föreslagna lösningen. I motionen föreslås att de
ifrågavarande undantagsfallen beträffande strafföreläggande och ordningsbot
regleras genom ett tilläggsstadgande och att i övrigt grundlagberedningens
förslag till lagtext behålls.

Utskottet har inte funnit anledning att frångå propositionens förslag
på denna punkt. Begränsningen i fråga sammanhänger som nyss framgått
med utformningen av reglerna om strafföreläggande och föreläggande av
ordningsbot.

Utskottet avstyrker sålunda bifall till motionsyrkandet.

4 § och 6 §

I anslutning till bestämmelserna om rätt till domstolsprövning av vissa
ärenden uttalas i motionen 1973:1874 (m) att en fråga som synes kräva
en klar lösning i grundlag rör utdömandet av förelagt vite. Det synes
enligt motionen vara självklart att principen, att vite endast får utdömas
av domstol, bör grundlagfästas. I motionen föreslås en uttrycklig regel
härom i ett särskilt stadgande. I samma motion yrkas ett tillägg till 6 §
sista stycket, som avser delegering av förvaltningsuppgift till vissa organ,
av innehåll att annat organ än myndighet ej skall få förelägga vite om ej i
beslutet deltagit domare eller tjänsteman med behörighet att fatta beslut
i frågor om vitesföreläggande.

Beträffande det första motionsyrkandet vill utskottet erinra om att ett
flertal författningar som tillkommit under riksdagens medverkan innehåller
bestämmelser om rätt för administrativ myndighet att utdöma vite.
Detta gäller barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen, allmänna förfogandelagen,
allmänna ransoneringslagen, valutaförordningen, lagen om rätt till
fiske och lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.
Enligt utskottets mening synes något behov av att ändra gällande rätt på
denna punkt inte föreligga.

Ej heller anser utskottet att det i grundlag bör finnas specialregler

KU 1973:26

rörande de former i vilka ett beslut om föreläggande av vite skall fattas
för den händelse befogenhet att förelägga vite genom lag överlämnas till
bolag, förening, samfällighet eller stiftelse enligt bestämmelserna i 6 §.
Beslut om vitesföreläggande torde från rättssäkerhetssynpunkt inte vara
viktigare än flera andra typer av beslut, t. ex. beslut om återkallelse av
tillstånd. Enligt utskottet torde det kunna förutsättas att när fråga
uppkommer om överlämnande av förvaltningsuppgift till sådant organ
som avses i 6 § man i varje särskilt fall ser till att vederbörande organ är
kompetent för uppgiften.

I första stycket i 6 § ges bestämmelser om förvaltningsorganisationen.
Bl. a. anges vissa myndigheter som lyder under regeringen.

I motionen 1973:1874 (m) föreslås att uppräkningen av myndigheter
kompletteras med försvarsmakten i likhet med vad grundlagberedningen
föreslog. Såsom framhållits i propositionen passar inte begreppet försvarsmakten
i uppräkningen av förvaltningsmyndigheter som lyder under
regeringen, därför att ifrågavarande begrepp åsyftar ett verksamhetsområde
och inte anger en myndighet. Även utan särskild bestämmelse är det
enligt utskottet fullt klart att försvarets organ är förvaltningsmyndigheter
som lyder under regeringen. Motionsyrkandet avstyrks.

7§

Paragrafen innehåller bestämmelser om att ingen myndighet får
bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall besluta i ärende
som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som
rör tillämpning av lag.

I motionen 1973:1874 (m) föreslås att paragrafen ändras så att den får
samma utformning som 3 §, nämligen att uttrycket ”tillämpning av lag”
utbyts mot ”tillämpning av rättsregel”.

Den föreslagna ändringen synes enligt utskottet ge paragrafen en
ändrad innebörd. Begreppet rättsregel torde innefatta alla administrativa
bestämmelser om förvaltningsmyndigheternas interna förhållanden och
om förhållandet mellan olika statliga myndigheter inbördes. När det
gäller ärenden om tillämpning av sådana bestämmelser bör överordnad
myndighet ha rätt att bestämma hur den underordnade myndigheten
skall besluta i särskilt fall. Förbudet mot direktiv i särskilda fall i fråga
om ärenden som rör tillämpning av lag har det särskilda motivet att
regeringen eller annan överordnad myndighet inte bör få ingripa i
enskilda fall såvitt angår ämnen där den grundläggande normen beslutats
av riksdagen. När det gäller myndighetsutövning mot enskild eller mot
kommun garanterar paragrafen dock att den beslutande förvaltningsmyndigheten
är självständig och oberoende även i ärenden som rör tillämpning
av regeringsförordningar eller andra författningar av lägre valör än
lag och av sedvanerätt.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet.

KU 1973:26

9§

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsättning av statliga tjänster
samt föreskrifter om i vilken utsträckning svenskt medborgarskap skall
krävas för innehav eller utövande av tjänst eller uppdrag hos staten eller
kommun. Vid tillsättning av statlig tjänst skall enligt förslaget avseende
endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Enligt
grundlagberedningens förslag skulle avseende endast få fästas vid förtjänst
och skicklighet.

I motionen 1973:1874 (m) kritiseras den omformulering av lagtexten i
förhållande till grundlagberedningens förslag som gjorts beträffande
grunderna för tillsättning av statlig tjänst. Propositionens förslag innebär
enligt motionen en uppluckring av grunderna för tillsättning av tjänst. I
motionen yrkas att grundlagberedningens formulering bibehålls.

I motionen 1973:1884 av herr Lidgård (m) begärs utredning av frågan
om inrättandet av en nämnd för utseende av innehavare av högre
domartjänster.

Vad först beträffar beträffar befordringsgrunderna förutsätter utskottet
att den möjlighet propositionens förslag medger att väga in även
arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska hänsyn vid bedömningen
kommer att utnyttjas på sådant sätt att inga faror för den
enskildes rättssäkerhet kommer att uppstå.

Utskottet har inte funnit anledning att frångå propositionens förslag
på denna punkt och avstyrker således motionen 1973:1874 såvitt nu är i
fråga.

Enligt utskottet föreligger inte något behov av utredning om inrättande
av en nämnd för utseende av innehavare av högre domartjänster som
föreslås i motionen 1973:1884. Motionen avstyrks.

12 §

Stadgandet reglerar frågan om dispensmakten. Enligt propositionens
förslag, som inte förekommer i grundlagberedningens betänkande, får
regeringen medge undantag från föreskrift i förordning eller från
bestämmelse som har meddelats med stöd av beslut av regeringen, om ej
annat följer av lag eller beslut om utgiftsanslag.

I motionen 1973:1874 (m) föreslås att bestämmelserna kompletteras
med ett stadgande om permutationsrätt, dvs. jämkning av bestämmelser i
testamenten, stiftelseurkunder och liknande handlingar.

Efter tillkomsten av permutationslagen (1972:205) är permutationsinstitutet
reglerat i allmän lag. Något behov av att i regeringsformen
införa en bestämmelse i ämnet föreligger inte enligt utskottets mening.
Motionsyrkandet avstyrks.

KU 1973:26

12 kap. Kontrollmakten

3§

Enligt detta stadgande får den som är eller har varit statsråd fällas till
ansvar för brott i utövningen av statsrådstjänsten endast om han
därigenom grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt. Åtal beslutas av konstitutionsutskottet
och prövas av högsta domstolen.

I motionen 1973:1874 (m) föreslås att ordet ”grovt” i förslaget skall
utgå. I motionen framhålls bl. a. att om riksrätten avskaffas bortfaller det
motiv för kravet på grovt åsidosättande av tjänsteplikt som skulle kunna
ligga i att beivrandet av obetydliga fel skulle kräva riksrättens inkallande.
Enligt motionen är det stötande att de högsta politiska makthavarna skall
beredas en särställning i straffrättsligt hänseende.

Som grundlagberedningen har utvecklat kan statsråden ställas inför
intressekollisioner som inte har motsvarighet för andra ämbetsmän.
Enligt utskottet bör propositionens förslag på denna punkt inte frångås.
Motionsyrkandet avstyrks.

7 §

Stadgandet innehåller vissa grundläggande bestämmelser om riksdagens
revisorer.

I motionen 1973:1877 av fru Eriksson i Stockholm (s) föreslås att de
av riksdagen valda revisorerna benämns statsrevisorer.

Utskottet anser skäl saknas att frångå den nuvarande benämningen
riksdagens revisorer och avstyrker därför motionen.

övergångsbestämmelser

Beträffande punkten 2 tredje stycket i övergångsbestämmelserna vill
utskottet erinra om att bestämmelserna om prövning av riksdagsledamots
behörighet återfinns i 4 kap. i förslaget till regeringsform, inte som den i
propositionen föreslagna lydelsen av förevarande övergångsbestämmelse
ger vid handen i 3 kap. Detta bör föranleda en viss ändring av
bestämmelsen i förhållande till förslaget i propositionen. Därjämte bör
anges att bestämmelsen om behörighetsprövning skall gälla också såvitt
gäller ersättare för riksdagsledamot.

Utskottet förordar att den berörda övergångsbestämmelsen ändras i
enlighet med vad utskottet anfört.

Under punkten 6 har tagits in föreskrifter om giltigheten av äldre
författningar. I propositionen föreslås att bestämmelserna i 8 kap. 17 §
regeringsformen, vilka slår fast den formella lagkraftens princip, skall
gälla även i fråga om ändring eller upphävande av sådana av Kungl. Maj:t
beslutade författningar som vid tillämpning av den nya regeringsformens
bestämmelser skulle ha beslutats genom lag. De av Kungl. Majit beslutade
författningar som avses med bestämmelsen torde samtliga falla inom de
områden som beskrivs i 8 kap. 3 och 5 §§ regeringsformen. Som

KU 1973:26

framhålls i propositionen (s. 301) har 8 kap. 3 § utformats på sådant sätt
att även föreskrifter, som begränsar omfattningen av tidigare föreskrivna
ingrepp i enskildas förhållanden och därför kan sägas gå i ”berättigande”
riktning, omfattas av kravet på lagform. Motsvarande gäller uppenbarligen
i fråga om 8 kap. 5 §. Att sådana av Kungl. Maj:t beslutade
föreskrifter, som enligt den nya regeringsformen skall beslutas genom lag,
kan ändras eller upphävas endast genom lag följer således redan av
bestämmelserna i 8 kap. 3 och 5 §§. Den i propositionen föreslagna
övergångsbestämmelsen går emellertid ett steg längre. Den torde nämligen
göra det omöjligt för regeringen att ändra eller upphäva en föreskrift som
inte i och för sig vid tillämpning av den nya regeringsformen skulle kräva
lagform men som ingår i en författning innehållande någon annan
bestämmelse som i fortsättningen måste beslutas genom lag, exempelvis
en strafföreskrift med frihetsstraff i skalan. Enligt utskottets uppfattning
är en så vittgående begränsning av regeringens handlingsmöjligheter inte
påkallad.

Till vad som har sagts nu kommer att förhållandet mellan den i
propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen och föreskriften i närmast
föregående stycke om giltigheten av äldre bemyndiganden inte är
helt klar. Det torde kunna hävdas att de två bestämmelserna står i viss
motsättning till varandra. Utskottet föreslår därför att föreskriften, att
bestämmelserna i 8 kap. 17 § regeringsformen skall gälla i fråga om äldre
författning som vid tillämpning av den nya regeringsformen skulle ha
beslutats genom lag, får utgå.

Förslaget till ny RO
Inledning

Såsom tidigare framgått har i förslaget till RO — som inte behåller sin
karaktär av grundlag men blir svårare att ändra än lagar i allmänhet -bestämmelserna uppdelats på huvudbestämmelser och tilläggsbestämmelser.
Huvudbestämmelserna omfattar de grundläggande reglerna om
riksdagsarbetet som bl. a. avser att garantera riksdagsledamöternas
arbetsmöjligheter, medan tilläggsbestämmelserna består av föreskrifter av
bl. a. ordningskaraktär. Som tilläggsbestämmelser har i princip förts in
sådana bestämmelser om riksdagens inre organisation och arbetsformer
som f. n. finns i riksdagsstadgan och inte i nuvarande RO. Av förslaget till
RF (8 kap. 16 och 17 §§) framgår att tilläggsbestämmelserna i RO skall
kunna ändras och upphävas i samma ordning som vanlig lag. Det bör
erinras om att förslaget till RO förutsätter att åtskilliga bestämmelser om
riksdagsorganen får sin plats i särskilda instruktioner och reglementen.

Vid behandlingen av det framlagda förslaget till ny RO har utskottet
funnit att det nu — efter drygt två års erfarenheter av arbetet i
enkammarriksdagen - föreligger behov av en ingående och bred översyn
av riksdagens arbetsformer. Såsom närmare framgår av det av grundlagberedningen
redovisade materialet har riksdagens arbetsuppgifter under
senare år blivit både mer omfattande och mer komplicerade. Tidsåt -

KU 1973:26

gången för arbetet såväl i kammaren som i utskotten har avsevärt ökat.
Arbetsbelastningen under vissa perioder av riksdagsåret, framför allt vid
slutet av sessionerna, har blivit alltmer svårbemästrad. Såsom beredningen
framhållit torde man vidare ha anledning att räkna med att
riksdagsärendena till följd av den offentliga verksamhetens expansion i
framtiden kommer att ytterligare öka i antal, omfattning och svårighet.

Även om det framlagda förslaget till ny RO i huvudsak har karaktär av
en tekniskt betonad översyn och anpassning av bestämmelserna rörande
riksdagens arbetsformer till reglerna i den nya RF innebär det även
åtskilliga ändringar i förhållande till nuvarande ordning, främst föranledda
av omläggningen av riksdagens årliga arbetsperiod. Utskottet har,
såsom framgår av vad utskottet i det föregående anfört med anledning av
RF s bestämmelser om riksdagen och riksdagsarbetet, inte något att
erinra mot de framlagda förslagen till omläggning av riksdagsåret eller de
inom ramen för detta föreslagna åtgärderna, som syftar till att effektivisera
och rationalisera riksdagsarbetet.

Det är enligt utskottets mening påkallat att till ytterligare övervägande
ta upp frågor som hänger samman med årsrytmen i riksdagsarbetet —
exempelvis genom omfördelning av ärenden mellan sessionerna och
arbetsfria perioder under pågående riksmöte — och också rörande
veckorytmen i arbetet. Av stor betydelse härvidlag är att riksdagsledamöterna
bereds rimliga möjligheter att verka även utanför riksdagshuset
och därmed bevara kontakterna med sina hemorter liksom med samhällslivet
i övrigt. En annan fråga, som enligt utskottets mening också bör
närmare övervägas, gäller fördelningen av ärenden mellan utskott.

Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att en särskild
utredning tillsätts med uppdrag att göra en allmän översyn av riksdagens
arbetsformer. Enligt utskottets mening bör denna utredning tillsättas av
talmanskonferensen. Härigenom får riksdagsledamöterna motionsrätt
beträffande de förslag som läggs fram av utredningen.

I motionen 1973:1847 av herr Fiskesjö m. fl. (c) begärs utredning i
samma syfte som nu angetts. I motionen erinras om uppläggningen av
arbetet i den västtyska förbundsdagen. Det bör enligt utskottet ankomma
på den föreslagna utredningen att pröva även de synpunkter som anförs i
motionen 1973:1847, vars syfte därmed får anses tillgodosett.

I motionen 1973:4 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen måtte
besluta att frågan om riksdagens arbetsformer görs till föremål för en
allsidig utredning genom en av talmanskonferensen utsedd parlamentariskt
sammansatt kommitté. Enligt motionen bör utredningen bl. a. pröva
om antalet riksdagsledamöter bör reduceras till förslagsvis högst 175
ledamöter, om enhälliga utskottsbeslut i vissa fall bör kunna bli bindande
för riksdagen utan kammarbehandling, om en allmän motionstid eventuellt
bör införas även vid höstsessionens början, om försök med
manuskriptfria överläggningar bör göras samt om riksdagens arbetsformer
bör bli mera schemabundna.

Utskottet har i det föregående tagit ställning till vissa av de i motionen

KU 1973:26

framförda förslagen, t. ex. beträffande antalet riksdagsledamöter. Utskottet
vill vidare uttala, att utskottet ställer sig avvisande till förslaget att
enhälliga utskottsbeslut skall kunna bli bindande för riksdagen utan
behandling i kammaren liksom förslaget om förbud mot att tala från
manuskript. Som nyss nämnts föreslår utskottet att riksdagens arbetsformer
görs till föremål för översyn. Utredningsyrkandet i motionen 1973:4
får anses besvarat med vad utskottet i denna del anfört.

Slutligen kan nämnas att utskottet avser att under hösten 1973
överväga vissa ändringar i riksdagsstadgan i anslutning till det nu
behandlade förslaget till ny RO. Härvid kommer utskottet att pröva
huruvida vissa delar av förslaget till ny RO kan genom ändringar i
nämnda stadga börja i sak tillämpas redan innan det avsedda ikraftträdandet.
Det bör tilläggas att enligt övergångsbestämmelserna till RF (p. 2)
skall bestämmelserna i den nya RO kunna ändras genom tillämpning av
8 kap. 16 § RF, så snart den nya RF fått kraft av grundlag. Härigenom
kan sålunda, innan den nya RO börjar tillämpas den 1 januari 1975,
beslut fattas om ändringar i denna, exempelvis med anledning av den
förordade översynen av riksdagens arbetsformer.

RO 1 kap. Riksmöten

1 1 kap. RO ges bestämmelser om lagtima och urtima riksmöten, om
det första sammanträdet under ett riksmöte och om riksmötets öppnande.
Där har också vissa regler som avser riksdagsarbetet i allmänhet fått
sin plats, nämligen de som gäller ledningen av riksdagsarbetet, ledamots
ledighet från riksdagsarbetet och ersättares tjänstgöring.

Enligt 2 § andra stycket skall riksdagen varje år, då ordinarie
riksdagsval inte hålles, samlas till lagtima riksdag på dag i september eller
oktober som riksdagen bestämt. I motionen 1973:1852 av herr Norrby i
Åkersberga (fp) begärs den ändringen av 2 § att lagtima riksdag ej skall
kunna samlas före oktober månad.

Enligt utskottet är det av stor vikt att riksdagsarbetet planeras och
bedrivs så att ledamöternas möjligheter att verka även utanför riksdagen i
möjligaste mån tillgodoses. Som nyss framgått har utskottet förordat att
bl. a. denna fråga bör beaktas i samband med en bred översyn av
riksdagens arbetsformer. Enligt utskottet kan det i vissa fall visa sig
lämpligt att sammankalla riksdagen redan i september. Utskottet avstyrker
därför det föreslagna ändringsyrkandet och tillstyrker propositionens
förslag såvitt nu är i fråga.

I 6 § stadgas att lagtima riksmöte öppnas vid ett särskilt sammanträde
med kammaren senast på riksmötets tredje dag. Statschefen förklarar
därvid på talmannens hemställan riksmötet öppnat. Enligt tilläggsbestämmelsen
1.6.1 äger sammanträdet för riksmötets öppnande rum den
första dagen under riksmötet, om inte talmannen bestämmer annan
tidpunkt.

1 motionen 1973:542 av herr Hedin m. fl. (m, fp, s och c) hemställs
dels att riksdagen uttalar att dess högtidliga öppnande även i framtiden

KU 1973:26

bör äga rum i rikssalen med föregående gudstjänst i Slottskyrkan, dels
att vissa praktiska förändringar vidtas för att riksdagsledamöterna och
deras gäster bättre än nu skall ställas i centrum för öppningshögtidligheten.

Utskottet anser i likhet med vad som anförts av grundlagberedningen
att riksdagens officiella öppningshögtidlighet bör anpassas till det
mönster som gäller i ett parlamentariskt statsskick. Var öppningsceremonin
skall äga rum regleras inte i RO:s huvud- eller tilläggsbestämmelser.
Utskottet utgår, liksom grundlagberedningen utan meningsskiljaktighet
gjorde i sin motivtext, från att ceremonin normalt förläggs till
riksdagens plenisal. Vad beträffar motionärernas förslag att öppningsceremonin
bör föregås av en gudstjänst i Slottskyrkan får utskottet framhålla
att en gudstjänst självfallet kan anordnas, oavsett var riksmötets
högtidliga öppnande äger rum. Enligt utskottet föreligger inte behov av
att föra in bestämmelser härom i RO eller i tilläggsbestämmelse till
denna. Ej heller bör enligt utskottets mening förslaget i motionen
angående vissa praktiska förändringar i samband med öppningshögtidligheten
föranleda något riksdagens beslut.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen
1973:542.

RO 2 kap. Kammarsammanträden

I 2 kap. RO ges bestämmelser om kammarsammanträden. Detta
kapitel reglerar dock inte uttömmande arbetet i kammaren. Därutöver
finns i praktiskt taget alla kapitel i RO föreskrifter som gäller
kammarsammanträden. Särskilt bör nämnas bestämmelserna om beslutsordningen
vid ärendenas avgörande i 5 kap. I 2 kap. har emellertid
samlats regler med mera allmän innebörd för kammararbetet, dvs. regler
som skall iakttas vid all handläggning eller i vart fall vid mer än en
handläggningsform. Kapitlet innehåller sålunda bl. a. bestämmelser om
ledningen av kammarsammanträde, om offentlighet, om kallelse, handläggningsordning
och avbrott samt om yttranderätten. Särskilt i sistnämnda
avseende innehåller förslaget vissa nyheter i förhållande till
nuvarande ordning.

Utskottet tar i det följande upp vissa särskilda frågor avseende dels
tillämpningen av offentlighetsprincipen vid kammarsammanträden
(4—5 §§), dels debattreglerna (13—15 §§), dels ock viss fråga rörande
kammarens protokoll (16 §).

Den i ett demokratiskt statsskick fundamentala principen att riksdagens
förhandlingar skall vara offentliga slås fast i 2 kap. 4 § RO. För
att syftet med offentligheten skall kunna uppfyllas är det viktigt att
massmedia får möjligheter att referera och redovisa kammarens överläggningar
och beslut. I nära anslutning till vad som på utskottets initiativ (se
KU 1964:38) införts i 2 § i riksdagsstadgan har i propositionen (2 kap.
5 § RO) föreslagits att upptagning från offentligt kammarsammanträde
för sändning i radio eller television får äga rum efter överenskommelse
med talmanskonferensen. Enligt utskottets mening bör denna bestämmelse
tolkas så att dylika upptagningar generellt får förekomma och att

KU 1973:26

avslag på framställning härom endast får meddelas då detta av praktiska
skäl bedöms nödvändigt. Bestämmelsen ger sålunda talmanskonferensen
liksom hittills befogenhet att lämna medgivande tills vidare till upptagningar.

Vad beträffar debattreglerna får utskottet anföra följande.

I samband med den partiella författningsreformen infördes fr. o. m.
1971 en befogenhet för riksdagen att på förslag av talmannen genom
särskilt beslut begränsa tiden för varje anförande i viss fråga. Konstitutionsutskottet
underströk i detta sammanhang det angelägna i att
yttrandefriheten i kammaren inte beskärs mer än nödvändigt och anslöt
sig till grundlagberedningens ståndpunkt att man så långt som möjligt
borde lita till frivilliga överenskommelser om tidsbegränsning av anföranden.
Något beslut om tidsbegränsning av angivet slag har hittills inte
fattats.

De nu framlagda förslagen, som helt stämmer överens med vad
grundlagberedningen förordat i sitt slutbetänkande, innebär att riksdagen
får möjlighet att både genom generella föreskrifter och genom särskilt
beslut för viss debatt begränsa såväl antalet anföranden som en talare får
hålla i en fråga som längden av varje anförande. Därvid får skillnad göras
mellan olika kategorier av talare, såsom statsråd och företrädare för
majoritet eller minoritet i utskott eller för partigrupp, samt mellan talare,
som har efterkommit anmodan av talmannen om förhandsanmälan inför
en överläggning, och talare, som har underlåtit det. Envar som vill yttra sig
i en fråga skall dock alltid ha rätt till ett huvudanförande om sex
minuter, vartill kommer replikrätten. Särskilt beslut för viss debatt om
tidsbegränsning skall fattas utan föregående överläggning. De berörda
bestämmelserna har intagits i 2 kap. 14 § RO med tilläggsbestämmelser.
Bestämmelserna föregås av 13 §, där det stadgas att talmannen skall
samråda med de av partigrupperna utsedda ledamöterna i talmanskonferensen
om uppläggningen av kammarens överläggningar. 15 § avser
talarordningen, replikrätten och statsrådens företrädesrätt i debatterna.
En väsentlig nyhet är att statsrådens nuvarande debattprivilegier föreslås
bli begränsade. Utskottet hänvisar till vad grundlagberedningen (prop.
s. 503) och departementschefen (prop. s. 477) anfört därom.

Om behovet av regler som kan möjliggöra debattbegränsning i
kammaren råder numera allmän enighet. Meningarna bryter sig däremot
när det gäller den närmare utformningen av dessa regler.

Skall reglerna om tidsbegränsning av kammardebatterna kunna fylla
sin funktion på rätt sätt måste de kunna bidra till att kammardebatterna
inte tar så lång tid i anspråk att utskottsarbetet och ledamöternas övriga
funktioner i riksdagen äventyras. Som grundlagberedningen särskilt
framhållit får ledamöterna inte heller bindas vid riksdagsarbetet så hårt
att utbytet av åsikter mellan ledamöterna och väljarna hindras. Å andra
sidan får debattreglerna inte ges sådan utformning att den väsentliga
principen om varje ledamots rätt att ta till orda inför avgörandet av varje
ärende äventyras. I övrigt måste debattreglerna medge variationer med
hänsyn till frågornas allmänna vikt och intresset att låta olika meningsytt -

KU 1973:26

ringar komma till tals på ett rättvist och effektivt sätt. De måste alltså ge
utrymme för stor elasticitet vid tillämpningen.

De debattbegränsande reglerna fyller bäst sin funktion om de sällan
behöver tillämpas. Utskottet vill starkt understryka att det även i
fortsättningen bör vara så att debattiderna i första hand begränsas på
frivillighetens väg. Det bör sålunda liksom nu ankomma på partigrupperna
att i samråd med talmannen söka komma till rätta med
debattproblemen. Genom förhandsanmälan och tidsangivelse för anföranden
kan planeringen av kammardebatterna underlättas. Talmannens
aktiva ledning av debatterna är vidare väsentlig. För att nå erforderliga
resultat på de angivna vägarna och som en sista utväg om det inte går att
komma fram på frivillighetens grund måste det emellertid finnas
möjligheter till formella och bindande debattbegränsningsbeslut.

I det föregående har utskottet i korthet redogjort för huvudinnebörden
i de förslag som nu läggs fram i debattbegränsande syfte.
Utskottet anser att de i huvudsak är välawägda och tillgodoser de
intressen som måste tillvaratas. Det bör framhållas att reglerna i
huvudbestämmelserna i RO är så allmänt utformade att de närmare
föreskrifter som kan behövas kan stadgas i tilläggsbestämmelser. Detta är
enligt utskottets mening en betydande fördel. Den angivna ordningen
möjliggör sålunda att bestämmelserna kan differentieras för olika
situationer. Vidare kan ändringar och tillägg beslutas i enklare ordning.

I det följande tar utskottet upp vissa särskilda frågor med anledning av
väckta motioner.

Den i motionen 1973:1893 av herr Wijkman m. fl. (m och fp)
föreslagna debattbegränsningsregeln, enligt vilken anförande i samband
med kammarens behandling av utskottsbetänkande aldrig skulle få
överstiga tio minuter, medger inte att hänsyn tas till skilda frågors olika
betydelse. Den uppfyller därför inte det krav på elasticitet som enligt
vad utskottet i det föregående anfört måste kunna ställas på regler varom
nu är i fråga. Utskottet avstyrker motionen.

Intresset att varje ledamot skall kunna yttra sig i alla ärenden
tillgodoses i förslaget genom regeln att envar som vill yttra sig i en fråga
alltid skall få tala i minst sex minuter och ha replikrätt. Utskottet, som
utgår från att denna minimiregel ej kommer att tillämpas vid större och
viktigare debatter, är inte berett att tillstyrka att — som föreslås i
motionen 1973:1860 av herr Ahlmark m. fl. (fp) — statsråd och
företrädare för partigrupp skall ges en sådan särställning att de alltid
garanteras en minsta taletid om femton minuter.

Skall beslut om debattbegränsning i viss särskild överläggning vara
meningsfullt måste gälla att frågan om sådant beslut inte ger upphov till
en ny debatt. I enlighet med gällande ordning föreslås nu också att
ifrågavarande beslut skall fattas utan föregående överläggning. Utskottet
anser detta vara riktigt och avstyrker därför det ändringsyrkande i detta
hänseende som framförs i motionen 1973:1860 av herr Ahlmark m. fl.
(fp).

Som utskottet anfört i det föregående bör metoden med förhandsan -

KU 1973:26

mälan med tidsangivelser kunna verksamt bidra till en rimlig debattordning.
För att säkerställa att sådan anmälan verkligen kommer till stånd
och att tidsangivelserna blir realistiska bör det finnas ett verksamt
påtryckningsmedel, som kan begagnas i de fall då behovet av planeringsunderlag
är särskilt angeläget. Ett sådant tillhandahålles genom
tilläggsbestämmelsen 2.14.1. Bestämmelsen avser endast överläggning
med anledning av utskottsbetänkande. Den förutsätter för sin tillämpning
att talmannen vid första bordläggningen av betänkandet särskilt anmodar
den som önskar yttra sig vid ärendets avgörande att göra förhandsanmälan
med tidsangivelse. Den som efter sådan anmodan underlåtit
förhandsanmälan får likväl yttra sig. Anförande av denne får dock inte
överstiga sex minuter, om inte talmannen finner skäl att medge längre
tid. Bestämmelsen har kritiserats i motionen 1973:1860 av herr Ahlmark
m. fl. (fp). Motionärerna anser att den föreslagna begränsningen till sex
minuters taletid för icke förhandsanmälda talare tills vidare inte bör
införas. Enligt motionärernas mening bör nämligen regler som överlämnar
beviljande av taletid åt talmannens beslut i görligaste mån undvikas och
ersättas av generellt verkande regler. Motsvarande synpunkter och
yrkande framförs i motionen 1973:1881 (vpk).

Utskottet finner de skäl som enligt vad utskottet nyss anfört föranlett
den nu ifrågavarande tilläggsbestämmelsen vara tungt vägande. Möjligheten
att för särskilda fall göra undantag från begränsningen till sex
minuters taletid för icke förhandsanmäld talare är därvid enligt utskottets
mening nödvändig. Tidsbegränsningsregeln är avsedd att oavkortat drabba
dem som kan sägas ha visat försumlighet genom att inte efterkomma
talmannens anmodan. Kan det antas att förhandsanmälan av annan orsak
inte skett bör talmannen kunna medge undantag. Som exempel på en
situation i vilken undantag bör medges kan nämnas det fall att ett
oväntat inlägg i en debatt rimligen inte kan bemötas på sex minuter. Med
hänsyn till det anförda avstyrker utskottet nu förevarande yrkanden i
motionerna 1973:1860 och 1973:1881.

I tilläggsbestämmelsen 2.14.2 regleras taletiden vid särskilt anordnad
debatt utan samband med annan handläggning. Den skall sålunda bl. a.
gälla den allmänpolitiska debatten i början av varje riksmöte. Bestämmelsen
begränsar inte antalet anföranden vid sådan debatt. Enligt bestämmelsen
får anförande inte överstiga femton minuter eller — såvitt gäller
statsråd eller en särskilt utsedd företrädare för varje partigrupp — trettio
minuter. Utskottet finner bestämmelsen lämplig och välawägd. Utskottet
avstyrker därför det i motionen 1973:1881 (vpk) framställda yrkandet
om avslag på denna bestämmelse.

Genmälesrätten regleras närmare i tilläggsbestämmelsen 2.15.1. Den
överenstämmer i huvudsak med nuvarande ordning. Den ändringen
föreslås dock att talmannen skall kunna medge ett tredje genmäle om
högst tre minuter.

1 motionen 1973:1860 av herr Ahlmark m. fl. (fp) framhålls att den
föreslagna ändringen inte påverkar frågan om vem som skall få sista ordet
i överläggningen. Enligt motionärerna är automatiskt verkande regler att

KU 1973:26

föredra framför en ordning som överlämnar viktiga beslut åt talmannens
gottfinnande. Motionärerna yrkar därför att 2.15.1 ändras så att
möjligheten för talmannen att bevilja ett tredje genmäle utgår. Utskottet
biträder detta förslag.

I detta sammanhang har utskottet slutligen behandlat motionen
1973:978 av herr Romanus m. fl. (fp, c och m), som väckts under den
allmänna motionstiden. I motionen hemställs med hänvisning till bl. a.
grundlagberedningens förslag att riksdagsstadgan ändras så att större
jämlikhet mellan regering och opposition uppnås i fråga om debattreglerna.
Utskottet vill framhålla, att de regler som nu förordas i detta
hänseende i nya RO och som utskottet tillstyrker överensstämmer med
de i motionen framförda synpunkterna. Det är utskottets avsikt att under
höstsessionen 1973 med begagnande av sin initiativrätt föreslå att
debattreglerna i riksdagsstadgan ändras till större överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser i nya RO. Med det anförda får motionen
1973:978 anses vara tillgodosedd.

I 2 kap. 16 § RO med tilläggsbestämmelser ges föreskrifter om
kammarens protokoll. Dessa föreskrifter innefattar inte någon saklig
avvikelse från vad som nu gäller. För att inte stadgandet i andra stycket
om tryckning av protokoll och vissa andra handlingar skall misstolkas
föreslår utskottet visst förtydligande i lagtexten.

I motionen 1973:2 av herrar Molin och Ullsten (båda fp), väckt under
allmänna motionstiden, yrkas att riksdagsstadgan ändras så att möjlighet
öppnas att i kammarens protokoll ta in visst material utan att detta
muntligen framförts i kammaren. Utskottet finner för sin del starka
principiella skäl tala emot motionärernas förslag och avstyrker sålunda
motionen.

RO 3 kap. Ärendenas väckande

Pro po si t ion sav lämnande t

Som tidigare berörts i detta betänkande föreslås i regeringsförslaget att
nuvarande ordning i fråga om tider för avlämnande av propositioner till
riksdagen behålls.

Grundlagberedningen föreslog härvidlag en förkortning av propositionstiderna
med ungefär tio dagar. Beredningens förslag innebar därjämte
att proposition, som skall behandlas under våren, i regel inte får
avlämnas efter utgången av propositionstiden, om inte riksdagen genom
särskilt beslut i förväg har lämnat sitt medgivande.

I den inom allmänna motionstiden väckta motionen 1973:976 av
herrar Petersson i Gäddvik (m) och Strindberg (m) anförs att det inte
sällan förekommer att proposition föreläggs riksdagen så sent att det inte
kan bli fråga om en verklig realbehandling. I motionen hemställs att
riksdagen gör ett tillkännagivande av innebörd att tiden från propositionsavlämnandet
till det avsedda ikraftträdandet bör öka.

I motionerna 1973:1874 (m) och 1973:1878 (c och fp) föreslås att

6 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

grundlagberedningens förslag beträffande förkortning av tidsfristerna för
avlämnande av propositioner bör genomföras. Därjämte yrkas införande
av den av beredningen föreslagna ordningen i fråga om riksdagens rätt att
avgöra om propositionen får avlämnas efter föreskriven tid.

Utskottet har redan i ett tidigare avsnitt av detta betänkande gett
uttryck för den uppfattningen att grundlagberedningens förslag beträffande
tiderna för propositionsavlämnandet bör genomföras. Utskottet
anser sig däremot inte kunna förorda beredningens förslag såvitt gäller
kravet på riksdagens tillstånd för att proposition, som avses bli behandlad
under våren, skall få avlämnas efter de stipulerade tiderna. 1 denna del
bör regeringsförslaget följas, vilket innebär att endast om regeringen
finner synnerliga skäl föreligga skall proposition få avlämnas efter de i
RO bestämda tiderna.

Utskottet tillstyrker sålunda bifall till motionerna 1973:1874 och
1973:1878 såvitt gäller propositionstiderna. I övrigt föreslår utskottet att
propositionens förslag på denna punkt antas. Motionen 1973:976 bör
anses besvarad med vad utskottet föreslagit.

Väckande av motioner

I den under allmänna motionstiden väckta motionen 1973:95 av
fröken Bergegren (s) begärs åtgärder i syfte att begränsa antalet motioner.
I första hand bör detta enligt motionen åstadkommas genom frivilliga
överenskommelser, men om sådana inte kan uppnås, bör frågan om
möjligheter att införa viss begränsning av den fria motionsrätten göras till
föremål för utredning.

Enligt utskottet utgör den fria motionsrätten i riksdagen ett för
demokratins arbetsformer så fundamentalt inslag att det inte kan komma
i fråga att begränsa denna rätt. Utskottet kan således inte biträda
motionen 1973:95.

Det framlagda förslaget innebär en viss ändring i fråga om tiden för
väckande av följdmotion. Enligt gällande ordning får sådan motion
väckas senast vid det plenum som infaller närmast efter tio dagar från det
propositionen eller den eljest motionsgrundande handlingen anmäldes i
kammaren. Riksdagen får dock, om den ”med hänsyn till infallande helg
eller ärendets synnerliga omfattning” finner det erforderligt, utsträcka
motionstiden till det plenum som infaller närmast efter femton dagar
från anmälningsdagen. Grundlagberedningen förordade i stället en enhetlig
följdmotionstid om femton dagar från dagen för anmälan i kammaren
utan möjlighet till förlängning genom beslut i särskilt fall. Slutdagen
skulle alltså inte längre behöva vara dag då kammaren sammanträdde. Var
slutdagen en lördag, söndag eller annan helgdag, skulle motionstiden
förlängas till nästa vardag. Regeringsförslaget innebär inga avvikelser från
den av grundlagberedningen sålunda förordade ordningen. Förslaget
innebär alltså i förhållande till vad som nu gäller att motionstiden för
normala fall förlängs en till sex dagar, beroende på vid vilket sammanträde
propositionen etc. anmäls.

I motionen 1973:1862 av herr Ahlmark m. fl. (fp) diskuteras frågor

KU 1973:26

om behovet av förlängning av motionstiderna i vissa speciella fall. Således
föreslås tilläggsbestämmelser som går ut på att om uppehåll i riksdagsarbetet
infaller — vilket t. ex. sker i samband med påsken — skall
motionstiden förlängas med det antal dagar uppehållet varar samt att om
proposition väckts så sent under riksmöte att den föreskrivna motionstiden
löpt ut när riksmötet upphör följdmotion skall få väckas, ej som
föreslås i propositionen i 3 kap. 12 § första stycket andra punkten RO
senast andra dagen utan senast sjunde dagen av nästa lagtima riksmöte.

Motionen 1973:1878 (c, fp) tar upp behovet av förlängd

motionstid i anledning av sådana propositioner som avser planer på längre
tid och där det enligt 3 kap 2 § tredje stycket RO förutsätts att planerna
redovisas för riksdagen. Enligt motionens hemställan bör i 3 kap. 11 §
RO tas in en bestämmelse av innehåll att motionstiden beträffande
sådana ärenden kan efter beslut av riksdagen förlängas med tio dagar.

I motionen 1973:188 7 av herr Norrby i Åkersberga (fp) föreslås att
det generellt öppnas möjlighet till avsevärt förlängd motionstid i särskilda
fall.

Den generella förlängning av följdmotionstiden som propositionens
förslag ■innebär är enligt utskottets mening välgrundad. Vidare anser
utskottet det vara en fördel att motionstiden blir reglerad på ett
enhetligare sätt än vad som nu är fallet. Utskottet är inte berett att som
föreslås i motionen 1973:1887 förorda en generell möjlighet att utsträcka
motionstiden. Enligt utskottets mening är det däremot befogat att för
några särskilda situationer öppna möjlighet till längre motionstid.
Sålunda anser utskottet att det förslag som lagts fram i motionen
1973:1878 och som går ut på att riksdagen skall kunna förlänga
motionstiden med tio dagar när det gäller propositioner som innehåller
långtidsplaner bör genomföras. Vidare finner utskottet i likhet med vad
som anförts i motionen 1973:1862 att även sådana längre uppehåll i
riksdagsarbetet som förekommer under t. ex. påsken bör föranleda
förlängning av motionstiden med det antal dagar uppehållet varat.
Utskottet framlägger förslag till bestämmelser i berörda avseenden. Då
det är angeläget att riksdagsarbetet kommer i gång så snabbt som möjligt
efter det att nytt riksmöte tagit sin början, är utskottet inte berett att
tillstyrka yrkandet i motionen 1973:1862 om förlängning av motionstiden
enligt 3 kap. 12 § första stycket andra punkten RO.

Tillsättande av utredningar

Det förutsätts liksom hittills att talmanskonferensen får väcka förslag
hos riksdagen i fråga som gäller riksdagsarbetets bedrivande. Talmanskonferensen
kan även i annat fall framlägga förslag för riksdagen i fråga
som gäller riksdagen eller dess organ, om förslaget grundar sig på
utredning som talmanskonferensen tillsatt på riksdagens uppdrag. Talmanskonferensens
befogenheter härvidlag har upptagits i tilläggsbestämmelsen
3.8.2.

I motionen 1973:1849 av herrar Molin (fp) och Nelander (fp) uttalas

KU 1973:26

att riksdagen under vissa förutsättningar själv bör kunna tillsätta
utredningar. För att inte onödigtvis begränsa riksdagens möjligheter
härvidlag bör nämnda tilläggsbestämmelser vidgas och förtydligas. Motionen
innehåller förslag till lagtext som utformats så att talmanskonferensen
på uppdrag av riksdagen äger tillsätta utredning.

Utskottet kan inte godta det i motionen framlagda förslaget vilket
skulle innebära en generell utsträckning av riksdagens befogenheter att
föranstalta om utredning. Enligt utskottet bör sålunda propositionens
förslag på denna punkt inte frångås. Motionen avstyrks.

Anmälan av vilande grundlag förslag

I motionen 1973:1859 av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp) görs
gällande att det i utskottsyttrande över vilande grundlagsförslag eller
annat förslag som behandlas i samma ordning som grundlag alltid bör
framgå utskottets uppfattning i sak. Bestämmelserna i RO bör utformas i
enlighet härmed. I motionen har lagts fram förslag till lagtext.

I 4 kap. 8 § RO föreskrivs att utskott vid anmälan till kammaren av
sådant vilande förslag som nyss nämnts kan foga yttrande i ärendet. Med
instämmande i vad som anförts i motionen föreslår utskottet att ordet
”kan” i berörda lagrum utbyts mot ordet ”skall”. Genom denna
omformulering torde t. ex. inget tvivel råda om att en minoritet inom
utskottet i reservation kan yrka avslag på det vilande grundlagsförslaget,
medan majoriteten tillstyrker. Med detta förslag får motionen 1973:1859
anses vara tillgodosedd.

RO 4 kap. Ärendenas beredning

Utskottsarbetet i riksdagen reformerades 1971 på grundval av ett av
grundlagberedningen tidigare framlagt förslag. Beredningen anförde i sitt
slutbetänkande att den nya organisationen i huvudsak fungerat bra.
Det var därför inte påkallat att på nytt överväga huvuddragen i
beredningsorganisationen. Innehållet i 4 kap. RO har därför i allt
väsentligt hämtats från gällande rätt.

Grundlagberedningen ägnade emellertid i sitt slutbetänkande särskild
uppmärksamhet åt frågan om möjligheter för utskott att hålla
offentliga sammanträden, t. ex. för utfrågning av experter i olika frågor.
Utskotten i den svenska riksdagen sammanträder av hävd inom stängda
dörrar. Sedan 1971 finns en uttrycklig bestämmelse härom i riksdagsstadgan.

Beträffande utskottens sammanträden anförde grundlagberedningen
att enighet förelegat inom beredningen att dessa skall ske inom slutna
dörrar men att olika uppfattningar funnits när det gällde möjligheterna
att anordna offentliga utfrågningar.

Till stöd för sådana utfrågningar hade, enligt beredningen, åberopats
att offentlighet kan vara ett korrektiv mot felaktiga och ofullständiga
upplysningar i ett ämne, att de ger stimulans åt den offentliga debatten

KU 1973:26

utanför riksdagen och att de ökar intresset för riksdagens arbete. Även
om dessa argument inte kunde frånkännas viss bärkraft ansåg beredningen
att nackdelarna med förslaget övervägde de fördelar som kunde
uppnås om vissa delar av utskottens arbete fick äga rum inför
offentligheten. Beredningen framhöll att offentliga utfrågningar kunde
leda till störningar av den förtroendefulla och avspända atmosfär som
av tradition präglar utskottsarbetet i den svenska riksdagen. Möjligheter
att nå samförståndslösningar på beredningsstadiet kunde försvåras.
Beredningen framhöll också att offentliga utfrågningar som ett reguljärt
inslag i beredningsarbetet kunde leda till att kortare tid kom att stå till
buds för sakliga diskussioner i utskotten. Den sistnämnda risken var
avgörande för beredningens avståndstagande från tanken på offentliga
utfrågningar som ett led i utskottsarbetet. Beredningen var dock inte
enhällig på denna punkt. Två ledamöter förordade i en reservation en rätt
för utskotten att anordna offentliga utfrågningar. Regeringsförslaget
innehåller i likhet med grundlagberedningens förslag ej heller några
bestämmelser om offentliga utskottsutfrågningar.

I motionen 1973:238 av herrar Ahlmark (fp) och Ullsten (fp) föreslås
att riksdagen skall införa en rätt för utskotten att anordna offentliga
utfrågningar. Förslag med motsvarande syfte framförs också i motionerna
1973:1841 (fp) och 1973:1874 (m).

Riksdagsutskotten har — vart och ett inom sitt ämnesområde — till
uppgift att bereda de ärenden som av kammaren hänvisas för utskottsbehandling.
Utskott kan även på eget initiativ lägga fram förslag för
riksdagen. Utskotten har möjlighet att till belysning av viss fråga inhämta
upplysningar från olika myndigheter, organisationer etc. Sådana upplysningar
brukar lämnas i form av skriftliga yttranden eller vid muntliga
genomgångar inför vederbörande utskott, varvid utskottsledamöterna har
tillfälle att framställa frågor.

Utskotten arbetar ofta under stor tidspress. Det är därför av vikt att
utskottens verksamhet inte fördröjs, vilket skulle kunna bli följden om
offentliga utskottsutfrågningar skulle bli ett reguljärt inslag i beredningsarbetet.
Däremot är det enligt utskottets uppfattning självklart att även
sådana upplysningar som riksdagsutskotten erhåller vid muntliga genomgångar
och sedan lägger till grund för sina ställningstaganden bringas till
offentlig kännedom. Detta kan åstadkommas genom att utskotten i sina
betänkanden lämnar en utförlig redovisning av de upplysningar som
inhämtats. Enligt utskottet är det vidare angeläget att press och andra
massmedia så snabbt som möjligt får del av utskottsbetänkandena eller
sammandrag av huvudinnehållet i dessa. Ibland kan det för detta ändamål
vara lämpligt att utskotten tar initiativ till exempelvis särskilda presskonferenser.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att en av riksdagen
tillsatt utredning för närvarande har till uppgift att lägga fram förslag som
kan bidra till att på olika vägar öka informationen om riksdagens arbete.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till de i
motionerna 1973:238, 1973:1841 och 1973 :1874 framställda yrkandena
om införande av offentliga utskottsutfrågningar.

KU 1973:26

Frågor med anknytning till utskottsarbetet aktualiseras i ytterligare
två följdmotioner. Enligt gällande rätt har utskott inte möjlighet att
sammanträda samtidigt med sammanträde i kammaren. Enligt propositionen
skall utskotten efter enhälligt beslut i förväg kunna sammanträda
samtidigt med kammaren då förhandlingar i denna gäller andra frågor än
ärendes avgörande eller val, dvs. i huvudsak vid interpellations- och
frågedebatter. I motionen 1973:1888 av herr Norrby i Åkersberga m. fl.
(fp) föreslås att denna möjlighet inte skall införas. Motionärerna anför att
detta stadgande kan leda till att ett utskottssammanträde sammanfaller
med en fråge- eller interpellationsdebatt som någon av utskottsledamöterna
avser att delta i. Enligt utskottets uppfattning innebär dock kravet på
enhällighet vid beslut av utskott om sammanträde under kammarplenum
en tillräcklig garanti för att en sådan av motionärerna befarad situation
inte skall uppstå. Utskottet avstyrker motionen.

I motionen 1973:1862 av herr Ahlmark m. fl. (fp) tas upp en annan
fråga med ankytning till de enskilda riksdagsmännens arbetsvillkor. Enligt
propositionen föreligger rätt för utskottsledamöter att anmäla reservation
till utskottsbetänkande. Sådan rätt föreligger dock endast under förutsättning
att betänkandet därigenom inte fördröjs. I motionen anförs att
risk finns att reservanten får alltför kort tid till förfogande för att
utarbeta reservationen. Motionärerna föreslår därför att stadgandet
ändras så att betänkandet inte får ”avsevärt” fördröjas genom reservationen.

För närvarande är det brukligt att reservanter får ett par dagars
tidsfrist för att skriva sina reservationer. Utskottet utgår från att praxis
även i framtiden skall vara oförändrad i detta avseende. Någon ändring i
propositionens förslag, vilket är utformat i överensstämmelse med
motsvarande stadgande i nu gällande riksdagsordning, är dock enligt
utskottets mening inte påkallad. Motionen bör anses besvarad med vad
utskottet sålunda anfört.

I detta sammanhang vill utskottet beröra frågan om avgivande av
särskilt yttrande. Rätten att avge sådant yttrande i anslutning till beslut
av riksdagsorgan, t. ex. utskott, riksdagens lönedelegation etc., är inte
berörd i gällande grundlagar eller i riksdagsstadgan. Någon bestämmelse
härom har inte heller upptagits i nu föreliggande författningsförslag.
Utskottet vill uttala att särskilt yttrande självfallet liksom hittills alltid
skall få avges i anslutning till beslut. Något uttryckligt stadgande härom
är emellertid enligt utskottets mening inte erforderligt.

RO 5 kap. Ärendenas avgörande

Kapitlet innehåller bestämmelser om bordläggning, voteringsmetod
och beslutsordning i övrigt samt regler om uppskov med behandlingen av
ärende i riksdagen och om riksdagens skrivelser. Propositionen bygger i
dessa delar helt på grundlagberedningens förslag.

I motionen 1973:1867 av herr Romanus m. fl. (fp) föreslås övergång
till voteringar enligt den s. k. seriemetoden.

KU 1973:26

Vid votering enligt seriemetoden ställs proposition på samtliga förslag
i tur och ordning. Om det första förslaget erhåller fler ja- än nej-röster har
det antagits och samtliga återstående alternativa förslag har därmed
fallit. Om förslaget däremot stannar i minoritet, är det definitivt
förkastat och nästa alternativ tas upp till omröstning. Enligt den s. k.
eliminationsmetoden ställs de olika förslagen i den förberedande omgången
mot varandra och elimineras i tur och ordning tills endast två
förslag återstår i slutomgången. Eliminationsmetoden tillämpas sedan
länge i riksdagen. Den är även allmänt begagnad i andra sammanhang,
t. ex. i kommuner samt i organisationer och föreningar.

Grundlagberedningen förordade efter att ha företagit omfattande
specialundersökningar av effekten av olika voteringsmetoder att den
nuvarande vo teringsmet oden, den s. k. eliminationsmetoden, används
även i fortsättningen. Beredningen anförde att ingen voteringsmetod gick
fri frän kritik men att de undersökningar som företagits inte visat på
sådana förtjänster hos andra voteringsmetoder att de uppvägde de
nackdelar som skulle vara förenade med att ändra bestående ordning.

Utskottet ansluter sig till det förslag till voteringsmetod som förordats
av grundlagberedningen och avstyrker följaktligen motionen 1973:1867.

RO 6 kap. Interpellationer och frågor till statsråd

Kapitlet reglerar de båda frågeinstituten interpellationer och frågor till
statsråd. Förslaget innebär endast mindre ändringar i förhållande till
gällande rätt. Ändringarna är framför allt betingade av önskemålet att
åstadkomma en ökad användning av frågan i förhållande till interpellationen.
Sålunda föreslås bl. a. ett stadgande enligt vilket interpellationsinstitutet
bör användas endast i angelägenheter av större allmänt intresse. I
väsentligen samma syfte föreslås en bestämmelse om att fråga får vara
försedd med en kort inledande förklaring.

Utskottet, som inte har något att erinra mot riktlinjerna i förslaget,
vill liksom grundlagberedningen understryka vikten av att partigrupperna
verkar för en rationellare användning av frågeinstituten.

I motionen 1973:1886 av herr Molin (fp) föreslås som en ytterligare
förenkling av kammararbetet att beslut om att interpellation får
framställas skall fattas av talmannen i stället för av riksdagen.

I tilläggsbestämmelse till 1 § (6.1.1) föreskrivs, att interpellation,
innan den anmäls av talmannen, skall delas ut till ledamöterna.
Härigenom kommer riksdagens ställningstagande till frågan om en
interpellation skall få framställas att underlättas. På grund härav och då
inga avgörande skäl i övrigt föreligger för att frångå den hittills gällande
ordningen avstyrker utskottet motionen 1973:1886.

I motionen 1973:1862 av herr Ahlmark m. fl. (fp) kritiseras förslaget
att meddelande från statsråd varför svar på interpellation uteblir eller
anstår inte får följas av överläggning. 1 stället föreslås en regel av innebörd
att överläggning skall få äga rum, dock endast mellan statsrådet och
interpellanten och med samma tidsbegränsningar som gäller vid frågedebatt.

KU 1973:26

Regeln om att debatt ej får följa på ett meddelande från statsråd om
skälet till att svar uteblir eller anstår har visst samband med regeln om att
skyldighet inte föreligger för ett statsråd att besvara en interpellation.
Sistnämnda regel skulle - som också påpekats av grundlagberedningen —
bli verkningslös om någon form av debatt tilläts i förstnämnda
sammanhang. Utskottet vill även erinra om en interpellants möjlighet att
vid uteblivet svar i stället rikta en fråga till statsrådet. Utskottet avstyrker
därför motionen 1973:1862 såvitt nu är i fråga.

1 motionen 1973:1862 görs vidare gällande att samråd om tidpunkten
för besvarande av interpellation bör från talmannens sida ske inte bara
med statsrådet utan även med interpellanten.

Även utan uttrycklig bestämmelse därom är det självfallet erforderligt
att talmannen för kammararbetets rationella planering — liksom hittills —
samråder såväl med vederbörande statsråd som med interpellanten om
tidpunkten för besvarande av interpellation. Utskottet vill inte motsätta
sig att i 6.1.2 tilläggs att talmannens samråd bör omfatta även
interpellanten. Utskottet vill emellertid understryka att bestämmanderätten
rörande tidpunkten för besvarandet av en interpellation enligt
ifrågavarande tilläggsbestämmelse tillkommer talmannen. Det bör också
framhållas att en interpellants bortovaro på grund av sjukdom eller annan
tvingande orsak inte får förhindra att tidpunkt fastställs för lämnande av
interpellationssvar. Skulle samråd med interpellanten av sådant skäl
inte kunna äga rum kan talmannen lämpligen i stället ta kontakt med
någon representant för den partigrupp interpellanten tillhör.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionen 1973:1862 såvitt nu är
i fråga och framlägger förslag till ändring i tilläggsbestämmelsen 6.1.2.

RO 7 kap. Gemensamma bestämmelser om val inom riksdagen

Förevarande kapitel innehåller bestämmelser som är gemensamma för
alla eller flertalet val inom riksdagen.

Innehållet i kapitlet har inte gett anledning till något särskilt uttalande
från utskottets sida.

RO 8 kap. Vissa befattningshavare och organ.

Kapitlet innehåller bestämmelser om vissa befattningshavare och
organ, knutna till eller utsedda av riksdagen.

Utskottet har inte funnit anledning till något särskilt uttalande
rörande de föreslagna bestämmelserna i förevarande kapitel.

RO 9 kap. Bestämmelser om personal och förvaltning.

Beträffande innehållet i detta kapitel har utskottet endast funnit
anledning att något uppehålla sig vid den i 8 § intagna regeln rörande åtal
mot fullmäktig i riksbanken. Enligt 8 § första stycket skall åtal mot
sådan fullmäktig beslutas av finansutskottet. Från denna regel föreslås

KU 1973:26

undantag för fullmäktigs handläggning av valutaärenden. Utskottet
ansluter sig till de skäl departementschefen anfört till stöd härför.
Lagtekniskt har undantagsregeln utformats så att i 8 § sista stycket
endast stadgas att riksdagen kan föreskriva särskilda regler beträffande
åtal mot fullmäktig i riksbanken för brott, begånget vid handläggning av
fråga som rör in- eller utförsel av valuta. I tilläggsbestämmelse (9.8.1) har
en sådan föreskrift intagits. Där stadgas således att från huvudregeln om
finansutskottets åtalsbefogenhet skall undantas brott begånget vid
utövningen av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen. Utskottet
har övervägt, om inte denna bestämmelse borde tas in i huvudstadgandet.
En konsekvens härav kunde emellertid bli att de särskilda regler som skall
gälla för ändring av riksdagsordningen under vissa omständigheter även
skulle kunna bli tillämpliga på bestämmelser som innefattas i den
nuvarande valutalagen. En sådan effekt måste självfallet undvikas.
Utskottet finner det därför lämpligast, att stadgandena behåller den
utformning de erhållit i regeringsförslaget.

Förslaget till ändring i successionsordningen

Utskottet erinrar om vad utskottet anfört i avsnittet Statschefen (s. 29
ff.). Förslaget föranleder inte något särskilt uttalande från utskottets
sida. Utskottet hänvisar till vad som anförs i propositionen (s. 486).

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen

Förslaget föranleder inte något särskilt uttalande från utskottets sida.
Utskottet hänvisar till vad som anförs i propositionen (s. 486 f.).

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande frågan om avslag på propositionen
1973:90 avslår motionen 1973:1885 såvitt nu är i fråga;

B. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört om särskilda regler för regeringens handlande
i extraordinära situationer och för beslutsprocessen i
samband därmed;

C. att riksdagen dels hos Kungl. Maj:t hemställer om tillsättande
av en parlamentarisk utredning rörande möjligheterna att
förstärka skyddet i grundlag för de grundläggande fri- och
rättigheterna m. m., dels som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört om utredningens uppgifter m. m.,
dels ock förklarar motionerna 1973:1874 såvitt nu är i fråga,
1973:1876, 1973:1880, 1973:1881 såvitt nu är i fråga,
1973:1883, 1973:1885 såvitt nu är i fråga och 1973:1891
besvarade med vad utskottet i denna del anfört och hemställt; -

KU 1973:26

D. att riksdagen dels hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning
av frågan om kommunal rösträtt för invandrare, dels
förklarar motionerna 1973:1 13, 1973:117, 1973:541 och
1973:980 besvarade med vad utskottet i denna del anfört och
hemställt;

E. att riksdagen dels uppdrar åt talmanskonferensen att tillsätta
en särskild utredning med uppgift att göra en allmän översyn
av riksdagens arbetsformer, dels förklarar motionerna 1973:4
och 1973:1847 besvarade med vad utskottet i denna del
anfört och hemställt;

F. att riksdagen

med anledning av propositionen 1973:90 i motsvarande delar

1. beträffande frågan om statsformen avslår motionerna
1973:1 och 1973:1881, den sistnämnda såvitt nu är i fråga;

2. beträffande frågan om utformningen av 1 kap. 1 §
förslaget till RF avslår motionerna 1973:1843, 1973:1845,
1973:1846 såvitt gäller hemställan punkten 1, 1973:1864
såvitt gäller hemställan punkten A samt 1973:1881 såvitt
gäller hemställan punkten 1;

3. beträffande frågan om utformningen av l kap. 3 § (2 § i
propositionen) förslaget till RF avslår motionen 1973:1846
såvitt gäller hemställan punkten 2;

4. beträffande frågan om utformningen av 1 kap. 6 § (5 § i
propositionen) förslaget till RF, m. m. avslår motionen
1973:1892;

5. beträffande frågan om utformningen av 1 kap. 7 § (6 § i
propositionen) förslaget till RF avslår motionen 1973:1874
såvitt nu är i fråga;

6. beträffande frågan om utformningen av I kap. 8 § (7 § i
propositionen) förslaget till RF avslår motionen 1973:1866;

7. beträffande frågan om kollektivanslutning till politiska
partier avslår motionerna 1973:3, 1973:376, 1973:540 och
1973:543;

8. beträffande frågan om antalet riksdagsledamöter avslår
motionerna 1973:1858 och 1973:1874, den sistnämnda
såvitt nu är i fråga;

9. beträffande frågan om utlandssvenskars rösträtt avslår
motionerna 1973:1787 och 1973:1874, den sistnämnda
såvitt nu är i fråga;

10. beträffande frågan om spärregler mot småpartier avslår
motionerna 1973:62, 1973:963 och 1973:1881 såvitt gäller
hemställan punkten 5;

11. beträffande frågan om tidpunkten för nyvald riksdags
samlande avslår motionen 1973:1786;

12. beträffande frågan om prövning av valhesvär avslår
motionen 1973:1889;

KU 1973:26

13. beträffande frågan om antalet ledamöter och platsfördelningen
i utskott avslår motionen 1973:1881 såvitt gäller
hemställan punkten 6;

14. beträffande frågan om riksdagsledamots skiljande från
uppdraget avslår motionen 1973:1848;

15. beträffande frågan om beslutande folkomröstning i
samband med vilande förslag till grundlagsändring avslår
motionerna 1973:1874 och 1973:1878, båda såvitt nu är i
fråga;

16. beträffande frågan om utformningen av 5 kap. 1 §
förslaget till RF avslår motionerna 1973:1842 och
1973:1874, den sistnämnda såvitt nu är i fråga;

17. beträffande frågan om statschefens medverkan vid vissa
statsakter avslår motionen 1973:1874 såvitt nu är i fråga;

18. beträffande frågan om utseende av tillfällig riksföreståndare
avslår motionen 1973:1874 såvitt nu är i fråga;

19. beträffande frågan om konungens och riksföreståndares
immunitet avslår motionen 1973:1881 såvitt gäller hemställan
punkten 8;

20. beträffande frågan om särskild konselj i samband med
statschefsbyte avslår motionen 1973:1874 såvitt nu är i fråga;

21. beträffande frågan om utseende av statsminister avslår
motionen 1973:1863;

22. beträffande frågan om behörighetskrav för statsråd avslår
motionen 1973:1856;

23. beträffande frågan om omröstningsregler för regeringen
avslår motionerna 1973:1850 såvitt gäller hemställan punkten
1 och 1973:1874 såvitt nu är i fråga;

24. beträffande frågan om statsråds möjlighet att vägra
underteckna protokoll eller expedition avslår motionen
1973:1850 såvitt gäller hemställan punkten 2;

25. beträffande frågan om utformningen av 8 kap. 4 §
förslaget till RF avslår motionen 1973:1864 såvitt gäller
hemställan punkten B;

26. beträffande frågan om delegering av viss beslutanderätt
rörande indirekta skatter avslår motionerna 1973:1874 såvitt
nu är i fråga, 1973:1881 såvitt gäller hemställan punkterna
10 och 12 samt 1973:1882;

27. beträffande frågan om uttalande om skatte fullmakter
avslår motionen 1973:1879;

28. beträffande frågan om föreskrifter rörande tystnadsplikt
avslår motionen 1973:1851;

29. beträffande frågan om lagrådet och dess granskning
avslår motionerna 1973:1874 och 1973:1878, båda såvitt nu
är i fråga;

30. beträffande frågan om riksdagens godkännande av varje
för riket bindande internationell överenskommelse avslår
motionen 1973:1881 såvitt gäller hemställan punkten 13;

KU 1973:26

31. beträffande frågan om riksdagens godkännande av internationell
överenskommelse av större vikt avslår motionen
1973:1872;

32. beträffande frågan om befogenhetsöverlåtelse till icke
svenskt organ avslår motionen 1973:1881 såvitt gäller hemställan
punkten 14;

33. beträffande frågan om formerna för beslut om visst slags
befogenhetsöverlåtelse till icke svenskt organ avslår motionen
1973:1839;

34. beträffande frågan om närmare angivande i grundlag av
domstolsorganisationen avslår motionen 1973:1874 såvitt nu
är i fråga;

35. beträffande frågan om kravet på ordinarie domare i
domstol avslår motionen 1973:1874 såvitt nu är i fråga;

36. beträffande frågan om rätt till domstolsprövning i vissa
fall avslår motionen 1973:1874 såvitt nu är i fråga;

37. beträffande frågan om vite avslår motionen 1973:1874
såvitt nu är i fråga;

38. beträffande frågan om uppräkningen av de under regeringen
lydande offentliga myndigheterna avslår motionen
1973:1874 såvitt nu är i fråga;

39. beträffande frågan om utformningen av 11 kap. 7 § i
förslaget till RF avslår motionen 1973:1874 såvitt nu är i fråga;

40. beträffande frågan om befordringsgrunder vid tillsättande
av statlig tjänst avslår motionen 1973:1874 såvitt nu är i
fråga;

41. beträffande frågan om permutationsrätten avslår motionen
1973:1874 såvitt nu är i fråga;

42. beträffande frågan om statsråds straffrättsliga ansvar
avslår motionen 1973:1874 såvitt nu är i fråga;

43. beträffande frågan om benämningen av riksdagens revisorer
avslår motionen 1973:1877;

44. beträffande frågan om tiden för lagtima riksmötes början
avslår motionen 1973:1852;

45. beträffande frågan om riksmötets öppnande avslår motionen
1973 :542;

46. beträffande frågan om viss generell begränsning av
taletiden i kammaren avslår motionen 1973:1893;

47. beträffande frågan om debatt vid tidsbegränsning av
kammardebatt avslår motionen 1973:1860 såvitt nu är i
fråga;

48. beträffande frågan om viss utsträckt minimitaletid för
statsråd och företrädare för partigrupp avslår motionen
1973:1860 såvitt nu är i fråga;

49. beträffande frågan om taletid för icke förhandsanmäld
talare avslår motionerna 1973:1860 såvitt nu är i fråga och
1973:1881 såvitt gäller hemställan punkten 16;

KU 1973:26

50. beträffande frågan om begränsning av riksdagsledamots
taletid isärskilt anordnad debatt avslår motionen 1973:1881
såvitt gäller hemställan punkten 17;

51. beträffande frågan om intagande i kammarens protokoll
av visst skriftligt material avslår motionen 1973:2;

52. beträffande frågan om särskild prövning av riksdagen vid
propositionsavlämnande efter fastställd tid avslår motionerna
1973:1874 och 1973:1878, båda såvitt nu är i fråga;

53. beträffande frågan om talmanskonferensens rätt att
tillsätta utredningar avslår motionen 1973 :1849;

54. beträffande frågan om förlängning av vissa motionstider
avslår motionerna 1973:1862 såvitt gäller hemställan punkten
B och 1973:1887;

55. beträffande frågan om utskottssammanträde under kammarplenum
avslår motionen 1973:1888;

56. beträffande frågan om offentliga utfrågningar i utskott
avslår motionerna 1973:238, 1973:1841 och 1973:1874, den
sistnämnda såvitt nu är i fråga;

57. beträffande frågan om omröstningsreglerna i riksdagen
avslår motionen 1973:1867;

58. beträffande frågan om beslut om interpellation får
framställas avslår motionen 1973:1886;

59. beträffande frågan om debatt med anledning av meddelande
om att svar på interpellation uteblir eller anstår avslår
motionen 1973 :1862 såvitt gäller hemställan punkten D;

60. beträffande frågan när regeringsformen och riksdagsordningen
skall börja tillämpas avslår motionen 1973:1857; samt

61. beträffande frågan om kvinnlig tronföljd avslår motionen
1973:1873;

G. att riksdagen

med anledning av propositionen 1973:90 och motionerna

1. 1973:1875 beträffande utformningen av 1 kap. 6 § (5 § i
propositionen) förslaget till RF;

2. 1973:1846 såvitt gäller hemställan punkten 3 beträffande
frågan om ställföreträdare för statsministern;

3. 1973:1 860 såvitt gäller frågan om ett tredje genmäle;

4. 1973:1874 och 1973:1878, båda såvitt gäller frågan om
propositions tiderna;

5. 1973:1878 såvitt gäller hemställan punkten 10 beträffande
frågan om förlängning av motionstiden i samband med
proposition med redovisning av viss plan;

6. 1973:1862 såvitt gäller hemställan punkten A beträffande
frågan om förlängning av motionstiden i samband med längre
uppehåll i riksdagsarbetet; samt

7. 1973:1862 såvitt gäller hemställan punkten E beträffande
frågan om visst samråd med interpellant;

KU 1973:26

såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antar de i
bilaga 1 intagna grundlagsförslagen;

H. att riksdagen
förklarar motionerna

1. 1973:976 beträffande propositionsavlämnandet;

2. 1973:977 beträffande viss fråga rörande rösträtt för
utlandssvenskar;

3. 1973:978 beträffande vissa debattregler;

4. 1973:1844 beträffande entledigande av statsråd;

5. 1973:1859 beträffande anmälan av vilande grundlagsbeslut; 6.

1973:1862 såvitt gäller hemställan punkten C beträffande
utskottsledamots reservationsrätt; samt

7. 1973:1865 beträffande förtydliganden rörande det delegeringsbara
normgivningsområdet och regeringens restkompetens; besvarade

med vad utskottet i det föregående anfört och
hemställt;

I. att riksdagen

1. beträffande frågan om utredning om ny grundlag, m. m.
avslår motionen 1973:1885 såvitt den ej behandlats i det
föregående;

2. beträffande frågan om utredning med uppgift att utarbeta
olika modeller för övergång till skilda valdagar för riksdagsval
och kommunval avslår motionen 1973:1861;

3. beträffande frågan om utredning rörande övergång till
vårval avslår motionen 1973:1878 såvitt gäller hemställan
punkten 12;

4. beträffande frågan om utredning rörande kvinnlig tronföljd
avslår motionen 1973:1878 såvitt gäller hemställan
punkten 13;

5. beträffande frågan om utredning om inrättande av nämnd
med uppgift att utse innehavare av högre domartjänster avslår
motionen 1973:1884; samt

6. beträffande frågan om utredning rörande viss begränsning
av motionsrätten m. m. avslår motionen 1973:95;

J. att riksdagen

beträffande den i propositionen 1973:90 upptagna frågan om
utredning om valkretsindelningen och personmomentet i
valsättet dels som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i denna del anfört, dels förklarar motionerna
1973:1 15, 1973:367 och 1973:1890 därmed besvarade.

Stockholm den 29 maj 1973

l’å konstitutionsutskottets vägnar
HILDING JOHANSSON

KU 1973:26

Närvarande: herrar Johansson i Trollhättan (s), Larsson i Luttra (c),
Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Hernelius (m), Mossberg (s), Boo
(c), Ahlmark (fp), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Werner i
Malmö (m), Karlsson i Malung (s), Fiskesjö (c), Molin (fp) och
Wictorsson (s).

Under delar av ärendets behandling har, i stället för ovan angivna
ledamöter och suppleanter, från respektive partigrupp inträtt herrar
Nelander (fp), Pettersson i Örebro (c), Gustavsson i Ängelholm (s),
Norrby i Åkersberga (fp), Schött (m), Nilsson i Kalmar (s), Olsson i
Edane (s) och Wijkman (m).

Reservationer och särskilda yttranden
Beträffande författningsarbetet i dess helhet

1. Särskilt yttrande av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Den andra etappen av det snart 20-åriga arbetet på en författningsrevision
är nu genom utskottets tillstyrkan av prop. 1973:90 på väg att
slutföras.

En kort sammanfattning av den första etappens resultat, grundlagsändringarna
år 1968 och 1969, kan därför vara motiverad. Dessa ändringar
innebar att en enkammarriksdag infördes, bestående av 350 ledamöter,
vilka skulle utses genom direkta val för en period av 3 år. Riksproportionalitet
infördes, varigenom varje röst vid sammanräkningen får lika
värde, med undantag för de som avges för partier under spärrarna.
Parlamentarismen inskrevs i författningen bl. a. genom institutet misstroendeförklaring.

Den andra etappen, den nu avslutade, utgör till betydande delar en
lagteknisk sammanfattning av gällande konstitutionell praxis. Parlamentarismen
befästs ytterligare, och riksdagen medverkar direkt vid regeringsbildningen.
Regeringen måste ha riksdagens förtroende eller tolereras av
riksdagsmajoriteten. Riksdagen får makten över lagstiftningen. 1 fråga om
finansmakten kan beslut om vissa indirekta skatter delegeras — men
endast inom riksdagen. Statsministerns ställning förstärkes. Han till- och
avsätter statsråd samt blir i realiteten den bestämmande i regeringen.

Då 1809 års regeringsform antogs skedde detta efter det att den tidens
konstitutionsutskott behandlat ärendet under endast 3 veckor. Utskottet
konstaterade, att rikets självständighet och inre lugn hotades av en yttre
fiende och ”hastade” därför till sitt mål. Trots att arbetet med nya
grundlagar denna gäng pågått under en så mycket längre tid, finns
anledning att kritisera att reformen i sin andra del skall genomföras under
forcering. Ursprungligen var avsikten att först riksdagsordningen skulle
överarbetas och sedan regeringsformen. Men i början av år 1971 beslöts
att båda dessa grundlagar skulle ersättas av nya vid ett och samma
tillfälle.

Detta föranledde en skyndsamhet som enligt vår mening icke var

KU 1973:26

påkallad. Följden blev också att grundlagberedningens betänkande såsom
påpekades i ett särskilt yttrande (GLB s. 335) kom att uppvisa åtskilliga
brister. Det historiska perspektivet saknades liksom mera ingående
redogörelser för den konstitutionella praxis som utvecklats.

Ingen analys gjordes av de grundläggande problem, som sammanhänger
med konstruktionen av en ny författning på folksuveränitetens i
stället för på maktdelningens grund. Ej heller gjordes någon samlad
värdering av förslagets totala effekter för statsskicket.

Dessa och andra brister påtalades under remissbehandlingen av flera
instanser, bl. a. av sådana med hög juridisk auktoritet. De anmärkningar
som därvid framkom, hade sådan valör, att företrädare för moderata
samlingspartiet påyrkade att grundlagberedningens förslag borde bli
föremål för översyn. Dessa synpunkter vann emellertid icke gehör, vilket
måste framkalla vissa farhågor för grundlagsverkets framtid. Trots detta
har vi emellertid icke velat motsätta oss att författningsfrågan nu
behandlas av riksdagen. Men vi finner det belysande att åtskilliga
väsentliga frågor, framför allt de medborgerliga fri- och rättigheterna
samt ökade möjligheter till personval, av utskottet nu föreslås bli föremål
för nya utredningar.

Departementschefen uttalar att det är angeläget att en författningsreform
kan genomföras med bred anslutning i grundläggande frågor. Vi
instämmer i detta uttalande. En grundlagsrevision måste tillkomma under
betydande enighet om huvudprinciperna. Sådan enighet förelåg mellan de
demokratiska partierna om direktiven för grundlagberedningen. Under
arbetets gång inom beredningen och inom utskottet har denna enighet i
mångt och mycket kunnat upprätthållas, och utskottet redovisar principerna
härför på s. 16 och följande.

Lika naturligt som att en sådan enighet eftersträvas av alla ansvarskännande
meningsriktningar, lika naturligt är att i viktiga frågor under ett så
omfattande arbete meningsmotsättningar uppstår och kvarbliver. De
reservationer och särskilda yttranden som fogats till betänkandet bestyrker
detta. Frågan om tryggandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna
och i samband därmed skyddet för en minoritet har varit ett av de
viktigaste av dessa spörsmål. Det dåvarande högerpartiet framförde redan
år 1938 önskemål om ett förstärkt grundlagsskydd för vissa fundamentala
principer för det nuvarande samhället. Dessa önskemål upprepades år
1948. Det är naturligt att moderata samlingspartiet, det dåvarande
högerpartiets efterföljare, har känt det i hög grad angeläget att verka för
detta arbetes fortsättande. Med hänsyn till den överenskommelse som
träffats inom utskottet och vilken utförligt redovisas, avstår vi från att
här närmare utveckla dessa synpunkter.

I fråga om statschefens ställning noterar vi med tillfredsställelse att
föredragande departementschefen i propositionen uttalar på s. 172 att
”konungadömets bevarande i dag är en given utgångspunkt vid utformningen
av en ny författning, om författningen skall få önskvärt stöd i
riksdagen och folkopinionen”. Vi instämmer i detta men konstaterar att
utskottet icke insett vikten av monarkin som en samlande symbol för

KU 1973:26

riket. I sådant fall hade i motionen 1973:1874 framförda synpunkter i
denna del bort beaktas, och vi hänvisar till reservation nr 16.

Propositionens förslag utgör i fråga om statschefen enligt vår mening
en förbättring i förhållande till grundlagberedningens förslag, men sättet
att avskära monarken från viktigare statshandlingar kan icke av oss
godtagas.

I detta sammanhang vill vi erinra om den av oss i motionen 1973:1873
framförda reservationen av innehåll att kvinnlig tronföljd skulle införas.
Ett lika berättigande av man eller kvinna bör på sätt som skett i flertalet
monarkier i Europa snarast komma till stånd.

Bland de viktigare av de reservationer, vid vars tillkomst vi medverkat,
är förslaget om under viss förutsättning beslutande folkomröstning vid
grundlagsändring (reservation nr 15). När all offentlig makt förutsätts
utgå från folket bör författningen ge någon möjlighet för folkviljan att
direkt och avgörande komma till uttryck. Naturligt är att det bör ske vid
betydande ändringar i konstitutionen. 1 övrigt präglas våra reservationer
av en strävan att stärka rättssäkerheten och att tillförsäkra riksdagen det
inflytande som bör tillkomma folkrepresentationen i en folkstyrelse. I
det förra fallet har vi framfört olika yrkanden, bl. a. om lagrådsgranskningen,
instansordningen och systemet med ordinarie domare i domstolar.
Vi har även förordat permutationsrättens införande i grundlag.

I det senare avseendet har vi påyrkat nedskärning av antalet
riksdagsledamöter och inte, som nu blir fallet, en ökning av ledamotsantalet
till följd av det ersättarsystern som införs. Vårt yrkande har syftat
till att bereda riksdagen bättre arbetsförhållanden. Vi har även velat ha
klara regler i fråga om beslutsfattandet i regeringen för att riksdagen skall
kunna fastlägga det konstitutionella ansvaret. I fråga om riksdagsordningen
påyrkar vi att möjlighet till offentliga utskottsförhör tillskapas.
Samtidigt motsätter vi oss bestämt att avgörandet i fråga om vissa skatter
skall kunna delegeras till finans- och skatteutskotten.

1 likhet med grundlagberedningen samt utskottet anser vi att
lagstiftningsingripanden beträffande partierna och deras verksamhet bör
undvikas. Dock nödgas vi anmäla ett undantag från denna princip. Vikten
av att varje medborgare genom egen ansökan inträder i politiskt parti
synes oss vara så stor att, när rättelse på annan väg ej synes kunna ske,
förbud mot kollektiv anslutning bör stadgas i grundlag.

Avslutningsvis vill vi något uppehålla oss vid ärendets behandling vid
årets riksdag. Propositionen avlämnades så sent som den 28 mars och då
endast i ett mycket begränsat antal tryckta exemplar, vilket bl. a. fick
den beklagliga konsekvensen att opinionens reaktion beträffande författningsförslaget
försenades. Först efter påskuppehållet i slutet av april
kunde den egentliga utskottsbehandlingen ta sin början. På grund av den
korta tid som därefter stått till buds för utskottets beredning har tillfälle
inte getts till analyser av bl. a. de många rättsliga spörsmål förslaget
inrymmer. Dessa förhållanden är otillfredsställande.

1809 års grundlagar kom att gälla under längre tid än vad deras
upphovsmän kunde föreställa sig. Innehållet i dem har visserligen ändrats

7 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

liksom konstitutionell praxis, men ramen kvarstår. Det är svårt att
tro, att de grundlagar som nu föreslås kommer att få samma historiska
räckvidd. Icke minst den hektiska takten i samhällsförändringar och
utveckling gör detta föga troligt.

Lagreglernas livskraft är dock främst beroende på folkstyrelsens
förmåga att ge ett levande innehåll åt och en rättvis uttolkning av
lagstiftarnas intentioner. Ansvaret åvilar i främsta hand våra partier och
förtroendemännen inom riksdag, kommuner och landsting. Det åvilar
också rikets alla myndigheter, vars traditionella uppgift är att styrka rätt
och sanning samt hindra vrångvisa och orätt. Men i sista hand är ansvaret
medborgarnas. Det är för deras bästa konstitutionen skrives.

Beträffande beskrivningen av författningsutvecklingen

2. Särskilt yttrande av herr Ahlmark (fp):

Utskottet har inte kunnat enas om en egen skildring av författningsutvecklingen
under 1900-talet. I inledningen till betänkandet (s. 14) har
man i stället refererat propositionens beskrivning. Den är, enligt min
mening, ofullständig och missvisande.

Man påstår att författningsdebatten efter demokratins och parlamentarismens
genombrott kan ”sägas i stort sett ha lämnat frågorna om de
bärande principerna för statsskicket. Den har i stället successivt kommit
att inriktas på demokratins verksamhetsformer.” Därefter skildrar propositionen
författningsutredningen, förhandlingarna mellan partierna,
grundlagberedningens arbete och enkammarreformen.

Jag anser det i stället uppenbart att striden om enkammarsystem och
valsätt under 1950- och 1960-talen handlade om fundamentala principer
för vår demokrati och därmed hade klart ideologisk prägel. Debatten
gällde först och främst om väljaren skulle vara suverän på valdagen. Skall
alla riksdagsmän väljas i direkta val — eller skall en första kammare (eller
del av enkammaren) fortfarande utses i indirekta val via landstingen?
Skall väljarna kunna utse hela riksdagen i ett enda val - eller skall en
regering som förlorat ett val kunna sitta kvar med hjälp av mandat från
ett föregående val? Skall valsättet så rättvist som möjligt spegla
folkopinionen (med de spärrar som är nödvändiga för att förhindra en
uppsplittring i många småpartier) — eller bör valsättet förvränga
valresultatet genom att överrepresentera det största partiet?

Folkpartiet arbetade under en följd av år för en enkammarreform, där
samtliga riksdagsmän utsågs vid en och samma tidpunkt i direkta val
genom ett så långt som möjligt rättvist valsätt. I valrörelserna 1964 och
1966 blev striden om författningen en av de stora frågorna. Det var först
efter socialdemokratins nederlag 1966 som kraven på enkammarsystem
och ett nytt valsätt kunde drivas igenom.

Vi liberaler, som under Bertil Ohlins ledning i åratal drev på för dessa
reformer, kan omöjligt förstå hur propositionen kan påstå att den
debatten i stort sett hade ”lämnat frågorna om de bärande principerna

KU 1973:26

för statsskicket”. Den gällde i själva verket just några bärande principer
för vår demokrati. Det är beklagligt att regeringen och utskottet ännu
inte uttryckligt vill erkänna den fördjupning av vår folkstyrelse på
riksplanet som genomfördes i slutet av 1960-talet.

Beträffande skyddet av medborgerliga fri- och rättigheter i grundlagen

3. Särskilt yttrande av herrar Larsson i Luttra (c), Boo (c) och Fiskesjö
(c):

Med tanke på de viktiga frågor det här gäller och med tanke på det
närmare tjugoåriga utrednings- och beredningsarbete, som föregått
förslagen till ny regeringsform och ny riksdagsordning, är det beklagligt
att själva slutfasen av författningsarbetet, riksdagsbehandlingen, kommit
att präglas av stor tidsnöd. Propositionen har kommit under slutskedet av
en arbetstyngd vårsession, och utskottsbehandlingen av propositionen
och de många och i vissa fall omfattande följdmotionerna har fått
forceras starkt. Detta har bl. a. medfört att konstitutionsutskottet inte
har kunnat ingå på en så omfattande prövning som varit önskvärd av en
del av de alternativa förslag som lagts fram motionsledes. Detta gäller
framför allt förslagen till en mera utförlig och mera långtgående reglering
i grundlag av de medborgerliga fri- och rättigheterna och förslagen om
övergripande stadganden om målsättningen för den inrikes- och utrikespolitiska
verksamheten.

Utskottet har således härvidlag av tidsskäl varit nödsakat att nöja sig
med att i huvudsak biträda de förslag till grundlagsreglering, som
ursprungligen framlagts av grundlagberedningen, utan att nu företa en
närmare realbehandling av motionsförslagen. Men samtidigt har utskottet
ansett det angeläget att de viktiga frågor som motionerna aktualiserar blir
föremål för fortsatt utredningsarbete. Vi har godtagit denna uppläggning
med hänsyn till de omständigheter som rått och med hänsyn till att
många av de förslag som förts fram i motionerna är av sådan vikt och av
sådan komplikationsgrad att de kräver en noggrann och omfattande
prövning innan de läggs till grund för lagstiftning.

I de motionsförslag som framlagts bl. a. från centern och folkpartiet
har det krävts att de medborgerliga fri- och rättigheterna skall tillförsäkras
ett utbyggt skydd i grundlag och att rättighetsområdet skall vidgas i
förhållande till propositionens förslag. Det är angeläget att understryka,
att utskottet klart framhåller att detta också skall vara syftet med den
föreslagna utredningen. Med hänsyn till detta och med hänsyn till att det
kan vara en fördel att hithörande frågor behandlas av utredningen i ett
sammanhang, har vi avstått från att nu framlägga säryrkanden även vad
gäller sådana delmoment i motionsförslagen som annars redan nu borde
ha kunnat införas i grundlag som komplement till propositionsförslaget.

KU 1973:26

100

4. Särskilt yttrande av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

Tre vågor av författningsreformer har inträffat under 1900-talet. Den
första skedde under de två första årtiondena och gällde allmän
och lika rösträtt samt parlamentarismens genomförande. Den andra kom
på 1960-talet med enkammarreformen och det rättvisa valsättet. Den
tredje sker nu med en ny regeringsform som uttryckligt slår fast
folksuveränitetens idé. Den ger en grundlag där man kan arbeta efter
paragrafernas ordalydelse och inte som tidigare efter en mer eller mindre
oklar praxis.

Den fjärde vågen av reformer av Sveriges grundlagar bör, enligt vår
mening, bl. a. gälla en fördjupning av den kommunala och regionala
demokratin samt grundlagsskyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna.
På de första områdena kan vi hänvisa till motioner och inlägg om
länsdemokrati och kommunal demokrati (se i detta betänkande bl. a.
reservationen nr 41 om gemensam valdag). På det senare området —
skyddet för fri- och rättigheterna — skall nu en särskild utredning
tillsättas.

Bakgrunden till den utredningen är en serie besvikelser. Grundlagberedningen
lyckades aldrig lägga fram något förslag till fri- och rättighetskapitel
som ens liknade det skydd som tryckfrihetsförordningen ger
tryckfriheten. Man nöjde sig med att räkna upp några centrala demokratiska
rättigheter som skulle gälla ”om ej annat stadgas i lag” (förslag till
ny regeringsform, SOU 1972:15, 7 kap. 2 §). Bakgrunden till denna
ledsamma utredningsprodukt var en kohandel som grundlagberedningen
själv beskrev så här:

”De ledamöter som har önskat att de politiska rättigheterna skulle slås
fast i grundlagen på ett sådant sätt att de inte kan inskränkas genom
vanlig lag har sålunda avstått från sina krav i denna del. De ledamöter
som har yrkat att grundlagen skall innehålla en programförklaring om
välfärdsstatens mål har å sin sida avstått från detta krav” (s. 107).

Eller för att tala klartext: socialdemokraterna lade fram förslag till
icke rättsligt bindande målsättningsparagrafer av social och ekonomisk
natur medan de icke-socialistiska partierna strävade efter stadganden som
kunde vidga grundlagsskyddet för de politiska fri- och rättigheterna. För
att bli eniga i grundlagberedningen släppte båda sidor sina resp. krav —
och vi fick ett förslag där rättigheter i grundlag inte skyddades mer än att
vanlig lag kunde precisera, inskränka och upphäva dem.

När propositionen lades fram den 28 mars i år uppstod ett liknande
läge. Man räknade upp ett antal rättigheter, som dock kunde inskränkas
på sätt som anges i kapitel 8, dvs. genom vanlig lag (2 kap. 4 § i
propositionen). Dessutom hade man lagt till tre stadganden med
formuleringen ”bör”, dvs. målsättningar som på intet sätt är bindande.

Att kritiken mot detta förslag blev hård i den allmänna debatten är
inte förvånande. Efter många år och två utredningar lyckades inte
regeringen lägga fram en proposition som gav grundlagsskydd åt de
rättigheter som nämndes i kapitel 2. En arbetsgrupp inom folkpartiet och

KU 1973:26

101

centern arbetade därför fram ett utkast till alternativt rättighetskapitel,
som presenterades som bilaga till en motion av herrar Helén och Fälldin
(motion 1973:1880). Den tog upp en rad rättigheter som propositionen
inte nämnde, bl. a. hämtade ur internationella konventioner som Sverige
ratificerat, och gav de klassiska fri- och rättigheterna ett långt starkare
skydd än vad propositionen gjorde.

Tyvärr var majoriteten i utskottet inte beredd att nu genomföra en
radikal förbättring av regeringsformens rättighetsavsnitt. Efter vissa
resonemang om innebörden av olika motioner skisserade man från
socialdemokratisk sida i stället en överenskommelse där tyngdpunkten
låg på en särskild utredning. Moderata samlingspartiet har å sin sida under
våren inte visat något positivt intresse - varken under motionsarbetet
eller i utskottet — att diskutera sig fram till ett rättighetskapitel med den
uppläggning som finns i motionen 1973:1880. Efter att socialdemokraterna
visat sig beredda att nu släppa målsättningsparagraferna (2 kap. 1
och 2 §§ i propositionen) och göra paragrafen om expropriation
bindande var moderata samlingspartiets företrädare i utskottet ointresserad
av ytterligare förbättringar av rättighetsavsnittet i denna omgång.

Vid sidan av utskottets arbete samlade vi in synpunkter på utkastet till
lag i bilagan i motionen 1973:1880. Förbättringar och förtydliganden
kunde därvid göras, och en ny, överarbetad version överlämnades till de
andra partierna. Men efter en vädjan från oss att på grundval av detta
arbete nå fram till en lösning redan nu fann vi att något stöd för detta
inte gick att nå. En egen alternativ lagtext för stora delar av regeringsformen
i reservationens form från två av utskottets femton ledamöter
skulle i detta läge vara mindre meningsfull. Vi koncentrerade oss därför
på att uppnå så många förbättringar som möjligt inom ramen för en
överenskommelse mellan de fyra stora partierna.

De omedelbara förbättringarna i förhållande till den del av regeringens
lagtext som är rättsligt bindande är fyra:

1) Kravet på ersättning vid expropriation m. m. görs tvingande. Ordet
”bör” i propositionen bytes ut mot ”skall” (8 kap. 1 § sista stycket i
utskottets förslag).

2) Rätten till fackliga stridsåtgärder, som regeringen hade ”glömt
bort”, förs in i en särskild paragraf (2 kap. 5 §).

3) Förbud att hindra svensk medborgare att återvända till riket införs
i regeringsformen (8 kap. 1 §).

4) Förbud att införa dödsstraff införs i regeringsformen (8 kap. 1 §).

Dessa tillägg, som slutligen kunde uppnås, känner vi stor glädje inför.

De återfinns alla i motionen 1973:1880. Men från vår sida uttryckte vi
också vid en rad tillfällen — i själva utskottet och under förhandlingar vid
sidan av utskottets vanliga arbete — önskemål om skydd för ytterligare
rättigheter redan nu. Vi förde därvid fram rättigheter som i bilagan till
motionen 1973:1880 nämns i 1, 3, 7, 8, 11, 12 och 15 §§. Det gick
tyvärr inte att uppnå stöd från en majoritet för att nu införa sådana
stadganden.

KU 1973:26

102

Vi finner det fortfarande obegripligt varför majoriteten i utskottet
t. ex. vägrat införa meningen ”Ingen får utsättas för tortyr eller för grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning” i den nya
regeringsformen; den återfinns i Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna. Vi beklagar också att rättighetskapitlet uttryckligen gäller
endast svenska medborgare; kravet att infoga 15 § i mittenpartiernas
utkast (”Utlänning åtnjuter här i riket fri- och rättigheter i likhet med
svensk medborgare, såvitt ej annat är särskilt stadgat i grundlag eller lag”)
avvisades. Vi hoppas dock att dessa och andra förslag på ett positivt sätt
kommer att behandlas av den kommande utredningen.

Denna utredning skall, vilket framgår av utskottets motivering, arbeta
så att den kan lägga fram förslag under första halvåret 1975. Det bör
klart sägas ut, säger utskottet, att ”syftet med arbetet skall vara dels att
sträva efter att uppnå ett utbyggt skydd i grundlag för de politiska frioch
rättigheterna, dels att överväga frågan om en vidgning av rättighetsområdet
i övrigt” (s. 53). Också på flera andra punkter har utskottet
velat ge utredningen en inriktning som vi sympatiserar med. Särskilt
viktigt är självfallet att se till att i en kommande regeringsform (fr. o. m.
1977) inte centrala demokratiska fri- och rättigheter kan inskränkas
genom vanligt majoritetsbeslut i vanlig lag vid ett och samma tillfälle.
Förslag till fördjupningar av skyddet återfinns i motionen 1973:1880. Vi
har kunnat medverka i överenskommelsen då vi blivit förvissade om att
utskottets motivskrivning om utredningens inriktning och uppgifter blir
grundvalen för utredningens direktiv.

Genom överenskommelsen om fri- och rättigheter kommer den
regeringsform, som vi nu skall besluta om, endast att bli provisorisk i
dessa avsnitt. Avgörande för de förbättringar som skall beslutas om tre år
blir, enligt vår mening, hur stark press som den allmänna debatten och
opinionen kan sätta på de politiska partierna. Vi måste förhindra att en
författningsutredning än en gång kompromissar bort grundlagsskyddet
för fri- och rättigheterna på det sätt som skedde i grundlagberedningen.
Från liberalt håll önskar vi inget hellre än att i samverkan med andra
politiska krafter bilda opinion för en genomgripande reform av regeringsreformens
rättighetsavsnitt.

Skyddet för de demokratiska rättigheterna är alltså en fråga som nu
bör föras ut till bred debatt. Överenskommelsen i utskottet får inte
försvaga utan tvärtom stimulera den diskussionen. Därför har vi funnit
det nödvändigt att i detta yttrande ge vår syn på vad som uppnåtts och
inte uppnåtts i överläggningarna inom utskottet. Medborgarna har rätt att
veta var de politiska partierna står och hur de agerat i frågor som är av
central betydelse för den svenska folkstyrelsen.

KU 1973:26

103

Beträffande direktiv till utredning av riksdagens arbetsformer

5. Särskilt yttrande av herr Molin (fp):

Den svenska riksdagens arbetsformer är på väsentliga punkter oförändrade
sedan lång tid tillbaka. I likhet med flera andra länders parlament
innebär detta, att proceduren innehåller ålderdomliga och onödigt
tyngande inslag. Tillkomsten av enkammarsystemet har förstärkt de
negativa effekterna härav. Det tycks nu inom riksdagen råda en
betydande enighet om att arbetssituationen inte är tillfredsställande.
Detta går i stor utsträckning tillbaka på dels det stora antalet ledamöter i
kammaren, dels regeringens brist på hänsyn till riksdagens arbetsförhållanden.

Utskottsförslaget innehåller vissa smärre förbättringar i detta avseende,
t. ex. i fråga om propositionstiderna, men det kvarstår likväl ett
obestridligt behov av att förbättra arbetsförhållandena i riksdagen. Detta
är motiverat dels av hänsyn till ledamöternas personliga förhållanden,
dels och framför allt av hänsyn till möjligheterna att ge ledamöterna mera
tid till information, orientering och överblick och därmed skapa ett
bättre underlag för beslutsfattandet.

Utskottet har understrukit vikten av att ledamöterna ges möjlighet att
hålla god kontakt med samhällslivets olika delar. I syfte att bl. a.
eliminera vissa onödigt tyngande procedurinslag och därmed vinna tid åt
ledamöterna för att hålla kontakt med samhällslivet i övrigt har i bl. a.
motionerna 1973:2, 1973:4 och 1973:1886 pekats på möjliga förändringar
av riksdagens arbetsordning.

En förenkling av proceduren i riksdagsarbetet skulle t. ex. kunna
åstadkommas om bestämmelsen att interpellation skall godkännas av
riksdagen slopades. Sådant beslut skulle då i stället fattas av talmannen.
Samma regler kom då att gälla för interpellationer och enkla frågor. En
annan åtgärd har föreslagits i motion 1973:2. Där föreslås, att ett
skriftligt material under vissa förutsättningar skall kunna få intagas i
riksdagens protokoll utan att det har framförts muntligen i kammaren.
Härigenom skulle kammarledamöterna få möjlighet att föra in i protokollet
ett för ärendet betydelsefullt faktamaterial som vederbörande med
hänsyn till debattsituationen i kammaren icke anser det nödvändigt tynga
kammaren med genom att föredra i sin helhet. Motsvarande regler finns i
vissa andra länders parlament.

Utskottet har kortfattat avfärdat dessa förslag. Det skulle emellertid
enligt min mening vara till nytta för den föreslagna utredningen om
riksdagens arbetsformer att pröva även dessa uppslag. Enligt min mening
borde utskottet därför ha föreslagit en något vidare ram för utredningens
arbete, och inriktat sig mera på arbetstekniken i stort än på årsrytmen i
riksdagsarbetet. För att icke onödigtvis åstadkomma en låsning av
positionerna i det kommande utredningsarbetet har jag emellertid avstått
från att påyrka förändringar i utskottets motivering för den föreslagna
utredningen eller dess uttalanden med anledning av vad som föreslagits i
de ovan nämnda motionerna.

KU 1973:26

104

Beträffande utformningen av 1 kap. förslaget till RF m. m. (hemställan

punkterna F 2, 3, 5 och 6 samt G 1)

6. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo (c),
Werner i Malmö (m) och Fiskesjö (c):

I det första kapitlet i förslaget till ny regeringsform anges kortfattat en
rad grundläggande moment i det svenska styrelsesystemet. I de följande
kapitlen i regeringsformen och i riksdagsordningen utvecklas och regleras
sedan mera utförligt de huvudprinciper som fastlagts i det inledande
kapitlet i regeringsformen.

Ett portalkapitel av det slag det här gäller bör självfallet vara
kortfattat och formuleringarna bör vara så pregnanta som möjligt.
Samtidigt är det av stor vikt att kapitlet får en sådan utformning att inga
betydelsefulla och grundläggande delar av styrelsesystemet förbigås.

På grundval av förslag i motioner som väckts i anledning av prop.
1973:90 föreslår vi att några paragrafer i första kapitlet i förslaget till
regeringsform i vissa avseenden får en annan lydelse än den som
utskottsmajoriteten stannat för.

Självstyrelsen på lokal och regional nivå har i vårt land en lång
tradition och denna självstyrelse är enligt vår mening av utomordentligt
stort värde. Den bör förstärkas och byggas ut och vi anser att det är
viktigt att den på ett otvetydigt sätt förankras i grundlagen. Detta bör
gälla självstyrelsen på såväl lokal som regional nivå. Majoritetens förslag
till lagtext är härvidlag inte tillfredsställande. 1 propositionens förslag
hade första punkten i 1 kap. 5 § följande lydelse: ”1 riket finns
primärkommuner och sekundärkommuner”.

I utskottsmajoritetens förslag (1 kap. 6 §) har detta ändrats till: ”1
riket finns primärkommuner och landstingskommuner.” Genom ändringsförslaget
har utskottsmajoriteten markerat att propositionens terminologi
vad beträffar det regionala självstyrelseorganet inte kan godtagas.
Vi delar denna uppfattning. Begreppet ”sekundärkommun” återfinns inte
i kommunallagarna, det är otympligt och missvisande och saknar folklig
förankring. Men denna kritik har samma giltighet vad gäller begreppet
”primärkommun”. Självstyrelsens stora betydelse på såväl lokal som
regional nivå gör att den självklart också på otvetydigt sätt skall
omnämnas i regeringsformens första kapitel. De begrepp som härvidlag
bör användas är ”kommuner” och ”landsting”. De används allmänt i
samhället i övrigt, de har lång hävd och de inbjuder inte till missförstånd.

Det är vidare av stor vikt att det av grundlagstexten klart framgår att
de beslutande församlingarna på olika nivåer utses genom allmänna val. I
utskottsmajoritetens förslag tillgodoses inte detta krav och vi föreslår
därför förändringar av lagtexten i tillämpliga delar.

1 såväl propositionens som i utskottets förslag återfinns ett stadgande
om rådgivande folkomröstning. Vi föreslår dessutom genom reservation
nr 15 att beslutande folkomröstning på i reservationen angivna grunder
skall kunna anordnas i grundlagsfrågor. Folkomröstningsinstitutet är
enligt vår mening av sådan betydelse att det bör omnämnas även i

KU 1973:26

105

regeringsformens inledande kapitel som ett av de sätt på vilka
folkstyrelsen förverkligas.

På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1875 samt
motionen 1973:1864, såvitt nu är i fråga, och med avslag på
propositionen 1973:90 i motsvarande del antar följande
lydelse av 1 kap. 1—8 §§, 8 kap. 5, 9 och 11 §§,11 kap. 6, 7
och 9 §§, 12 kap. 6 § RF samt tilläggsbestämmelserna 4.6.1
och 4.6.16 i 4 kap. RO:

1 kap. RF
1 §

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän
och lika rösträtt.

Folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt
statsskick, genom självstyrelse i kommuner och landsting och genom
folkomröstning.

Den offentliga makten utövas under tagarna.

2§

Regeringsformen, successionsordningen (=utskottet)

rikets grundlagar.

3 §

Riksdagen utses genom allmänna val och är folkets främsta företrädare.

Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur
statens medel skall användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och
förvaltning.

4§

Konungen (=mtskottet) statschef.

5 §

Regeringen styr (=utskottet) inför riksdagen.

6 §

I riket finns kommuner och landsting. Beslutanderätten i dessa utövas
av församlingar som utses genom allmänna val.

Kommuner och landsting får taga ut skatt för skötseln av sina
uppgifter.

KU 1973:26

106

7§

För rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen
finns förvaltningsmyndigheter.

§8

Domstolar och (=utskottet) eller förmögenhet.

8 kap. RF

5§

Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner och landsting
samt grunderna för kommunernas och landstingens organisation och
verksamhetsformer och för beskattningen i kommuner och landsting
bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas och
landstingens befogenheter i övrigt och om deras åligganden.

9§

Utan hinder av 3 § kan regeringen efter bemyndigande i lag genom
förordning meddela föreskrifter om tull på införsel av vara.

Regeringen eller kommun och landsting kan efter riksdagens bemyndigande
meddela sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 3 §
annars skall meddelas av riksdagen.

11 §

Bemyndigar riksdagen enligt denna regeringsform regeringen att
meddela föreskrifter i visst ämne, kan riksdagen därvid medgiva att
regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet, kommun eller landsting
att meddela bestämmelser i ämnet. 1 fall som nu sagts kan riksdagen
också uppdraga åt förvaltningsmyndighet under riksdagen att meddela
sådana bestämmelser.

11 kap. RF
6 §

Under regeringen (=utskottet) under riksdagen.

Förvaltningsuppgift kan anförtros ät kommun och landsting.
Förvaltningsuppgift kan (=utskottet) genom lag.

7§

Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller beslutande organ i kommun
och landsting, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt
fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot
kommun eller landsting eller som rör tillämpning av lag.

KU 1973:26

107

9§

Tjänst vid (utskottet) regeringen bestämmer.

Vid tillsättning (=utskottet) och skicklighet.

Endast den som är svensk medborgare får inneha eller utöva
domartjänst, ämbete som lyder omedelbart under regeringen, tjänst eller
uppdrag såsom chef för myndighet som lyder omedelbart under
riksdagen eller regeringen eller såsom ledamot av sådan myndighet eller
dess styrelse, tjänst i regeringskansliet närmast under statsråd eller tjänst
såsom svenskt sändebud. Även i annat fall får endast den som är svensk
medborgare inneha tjänst eller uppdrag, om tjänsten eller uppdraget
tillsättes genom val av riksdagen. I övrigt får krav på svenskt medborgarskap
för behörighet att inneha eller utöva tjänst eller uppdrag hos staten
eller hos kommun eller landsting uppställas endast i lag eller enligt
förutsättningar som angives i lag.

12 kap. RF
6 §

Riksdagen väljer (=utskottet) i instruktionen.

Ombudsman får närvara vid domstols eller förvaltningsmyndighets
överläggningar och har tillgång till myndighetens protokoll och handlingar.

Domstol och förvaltningsmyndighet samt tjänsteman hos staten eller
hos kommun eller landsting skall tillhandagå ombudsman med de
upplysningar och yttranden han begär. Sådan skyldighet åligger även
annan, om han står under ombudsmans tillsyn. Allmän åklagare skall på
begäran biträda ombudsman.

Närmare bestämmelser (=utskottet) i riksdagsordningen.

4 kap. RO

Tilläggsbestäm melser

4.6.1

Konstitutionsutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 4 §, bereda
ärenden om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltningsrättsliga
ämnen, ärenden om press- eller partistöd, lagstiftning om radio,
television och film liksom andra ärenden som angår yttrandefrihet,
opinionsbildning och religionsfrihet, övriga ärenden om riksdagen,
riksdagens ombudsman och riksdagens myndigheter utom riksbanken,
riksgäldskontoret och riksdagens revisorer, ärenden om medgivande från
riksdagen att väckta talan mot riksdagsledamot eller att ingripa i hans
personliga frihet samt ärenden av allmän betydelse för självstyrelsen i
kommuner och landsting.

KU 1973:26

108

4.6.16

Civilutskottet skall bereda ärenden om bostadspolitiken, hyresreglering,
bebyggelseplanläggning, byggnadsväsendet, fysisk planering, expropriation,
fastighetsbildning, lantmäteriväsendet, länsförvaltningen med
lokala skattemyndigheter och exekutionsväsendet, statistik, brandväsendet
och rikets administrativa indelning samt sådana frågor rörande
kommuner och landsting som icke tillhör konstitutionsutskottets beredning.

7. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

Vi ansluter oss till huvudlinjerna i det förslag till lagtext för kapitel 1 i
regeringsformen som läggs fram i reservation nr 6 av herr Larsson i
Luttra m. fl. Vi anser att den texten bättre och enklare än utskottets
förslag för fram betydelsen av kommunal och regional självstyrelse
genom församlingar utsedda i allmänna val.

Vi föreslår däremot två tillägg i lagtexten på punkter där utskottet och
reservanterna är eniga.

Inledningsorden i 1 kap. 1 § i utskottets förslag till regeringsform ”Ali
offentlig makt utgår från folket” sammanfattar mycket av det
grundläggande i demokratin. Lika viktigt som att den offentliga makten
utgår från folket är dock att den kontrolleras av folket. I likhet med
motion 1973:1843 av herr Ahlmark (fp) anser vi därför att den inledande
meningen bör kompletteras och lyda:/!// offentlig makt i Sverige utgår
från folket och kontrolleras av folket och dess valda företrädare.

I utskottets förslag 1 kap. 8 § föreskrivs att domstolar och förvaltningsmyndigheter
inte utan rättsligt stöd får särbehandla någon på grund
av hans personliga förhållanden. Vi finner denna bestämmelse värdefull.

De exempel på ”personliga förhållanden” som paragrafen tar upp —
t. ex. tro, ras och kön — är alla väl motiverade. Däremot fattas, vilket
påpekas i motion 1973:1866 av herr Olsson i Kil (fp), ordet inkomst i
uppräkningen av personliga förhållanden sorn inte utan rättsligt stöd får
leda till särbehandling. Begreppet ”förmögenhet” ingår i förslaget men
detta täcker ju inte inkomsten. Vid utskottets behandling har inga som
helst vägande sakskäl kunnat anföras mot motionens förslag till tillägg.

Vi yrkar därför att riksdagen antar lydelsen av RF 1 kap. i reservation
6 med följande tillägg:

1. att riksdagen med bifall till motion 1973:1843 och med
avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar
följande lydelse av 1 kap. 1 § första stycket RF:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och kontrolleras av folket
och dess valda företrädare.

2. att riksdagen med bifall till motion 1973:1866 och med
avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar
följande lydelse av 1 kap. 8 § RF:

Domstolar och förvaltningsmyndigheter skall i sin verksamhet iakttaga
saklighet och opartiskhet. De får ej utan rättsligt stöd särbehandla någon
på grund av hans personliga förhållanden, såsom tro, åskådning, ras,
hudfärg, ursprung, kön, ålder, nationalitet, språk, samhällsställning,
inkomst eller förmögenhet.

Beträffande utformningen av 1 kap. 6 § (5 § i propositionen) förslaget
till RF

8. Särskilt yttrande av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo (c)
och Werner i Malmö (m):

Grund lagsregler som berör förhållandet mellan staten och svenska
kyrkan har i propositionen angående regeringsformen förts till övergångsbestämmelserna.
Grundlagberedningen säger härom: ”1 övergångsbestämmelserna
bör slutligen regleras vissa frågor som f. n. är föremål för
utredning. Härmed avses de problem som är förknippade med förhållandet
stat—kyrka och ståndsprivilegierna för prästerskapet. Frågorna
övervägs inom 1968 års beredning om stat och kyrka. I avvaktan på det
slutliga ställningstagandet till det slutbetänkande som 1968 års beredning
avser att lägga fram under senvåren 1972 torde det vara lämpligast att i
huvudsak låta den reglering som 1809 års RF innehåller beträffande dessa
ämnen gälla tills vidare.”

Utan att ingå på motiveringen för grundlagberedningens förslag
ansluter sig Kungl. Majit i propositionen till förslaget. 1 propositionen
sägs det att frågan om reglerna för svenska kyrkan skall samordnas med
regelsystemet i övrigt i den nya RF kräver ytterligare överväganden och
att i likhet med grundlagberedningen därför föreslås att nuvarande
grundlagsbestämmelser i ämnet, med visst undantag, skall behållas och
föras in i RF:s övergångsbestämmelser.

Genom regeringens ställningstagande i stat—kyrka-frågan har huvudmotivet
för förslaget att föra in bestämmelserna i RF:s övergångsbestämmelser
bortfallil. Bestämmelserna borde därför stått kvar i RF i sin
nuvarande form. På grund av vad som ovan anförts har grundlagberedningen
icke framlagt något förslag i frågan om hur reglerna om svenska
kyrkan skall samordnas med regelsystemet i övrigt i den nya RF vid ett
bevarande i stort sett av nuvarande relationer mellan staten och svenska
kyrkan. Inom den tid som stått till utskottets förfogande har det icke
varit möjligt för utskottet att utarbeta sådana förslag.

Det förhållandet att bestämmelserna nu skall betecknas som övergångsbestämmelser
förändrar icke deras grundlagskaraktär. Vi kan acceptera
förslaget ehuru vi ej finner beteckningen övergångsbestämmelser
tillfredsställande i detta fall.

KU 1973:26 110

Beträffande kollektivanslutning till politiska partier (hemställan punkten
F 7)

9. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Enligt förslaget till ny regeringsform skall varje medborgare vara
skyddad mot att myndighet tvingar honom att tillhöra förening eller
trossamfund eller att ge sina åsikter till känna.

Motsvarande skydd gentemot enskildas tvångsåtgärder i samma syfte
saknas. Inom ett område har det dock visat sig föreligga ett särskilt behov
av sådant skydd, nämligen i samband med den s. k. kollektivanslutningen
till politiska partier. Genom denna kan medlemmar i en organisation utan
egen vetskap eller mot sin vilja inskrivas som medlemmar av partier, även
om de redan är medlemmar i ett annat parti eller om det kollektivanslutande
partiets ideologi är dem främmande. Utträde kan icke vinnas annat
än genom åtgärd som innebär ett visst röjande av åsikt.

En kollektiv anslutning av detta slag strider mot grundläggande
demokratiska principer. Då rättelse av det påtalade missförhållandet ej
synes kunna vinnas på annat sätt - frågan har tagits upp i riksdagen i
flera omgångar sedan 1934 - nödgas vi förorda att s. k. kollektivanslutning
till politiskt parti förbjuds enligt bestämmelse i regeringsformen. Vi
föreslår att stadgandet i fråga tas in som en sista paragraf — 9 § - i 1 kap.
RF.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:3, 1973:376,
1973:540 och 1973:543 som 1 kap. 9 § RF antar följande
stadgande:

9§

Ingen får genom kollektivt beslut anslutas till politiskt parti. Anslutning
till politiskt parti får ske endast efter individuell ansökan.

10. Reservation av herrar Boo (c), Ahlmark (fp), Pettersson i Örebro (c),
Fiskesjö (c) och Molin (fp) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 61 med
orden ”Motioner syftande till” och slutar på s. 62 med orden ”nu
ifrågavarande motioner” bort ha följande lydelse:

Individens rätt att fritt och självständigt välja politiskt parti är
grundläggande för demokratin. Utskottet kan därför av principiella skäl
inte acceptera kollektiv anslutning av människor till politiskt parti.
Reservationsrätt för den enskilde förändrar ingenting av uppfattningen i
denna demokratiskt grundläggande fråga.

Nuvarande missförhållanden bör icke i första hand förändras genom
lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen sida. Det är
utskottets förhoppning att det genom opinionsbildning mot kollektivanslutningen
skall visa sig vara möjligt att förmå partierna att själva bringa

KU 1973:26

detta förfarande ur världen, så att som medlemmar endast registreras
personer, som individuellt begär inträde i partiet.

dels att utskottets hemställan under punkten F 7 bort ha följande
lydelse:

7. beträffande frågan om kollektiv anslutning till politiska
partier avslår motionerna 1973:3 och 1973:376 samt förklarar
motionerna 1973:540 och 1973:543 besvarade med
vad utskottet i denna del anfört.

Beträffande antalet riksdagsledamöter (hemställan punkten F 8)

11. Reservation av herrar Hernelius (m), Ahlmark (fp) och Werner i
Malmö (m):

I samband med enkammarreformen uttalade utskottet bl. a. att
fördelen med ett högt ledamotsantal var att riksdagens folkliga förankring
därigenom breddades. Inte bara olika landsdelar och orter utan även
yrken och intresseriktningar fick därigenom större möjligheter att bli
representerade i riksdagen. Fmligt utskottet kunde emellertid ett system
med ersättare för de ordinarie riksdagsledamöterna i viss mån tillgodose
detta intresse. Även frånsett detta torde det enligt vad utskottet uttalade
1968 bli ofrånkomligt att ånyo överväga ledamotsantalet i den mån
ersättare infördes.

Vid grundlagberedningens behandling av ersättarfrågan framfördes i
reservationer krav på en sänkning av antalet riksdagsledamöter i samband
med att systemet med ersättare införs. Dessa yrkanden medförde intet
resultat. Två och ett halvt års erfarenheter av arbetet i den nya
enkammarriksdagen visar behovet av att överväga begränsning av ledamotsantalet.
Trots det uttalande utskottet gjorde 1968 förordar nu
utskottet i princip oförändrat antal. Detta kommer i praktiken att i
samband med riksdagens beslut om införande av ersättare att medföra en
ökning av antalet riksdagsledamöter med omkring 20—30 ledamöter
utöver de 349. Den belastning detta för med sig för den redan så
tungrodda riksdagsorganisationen är så allvarlig att vi förordaren sänkning
av ledamotsantalet.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionerna 1973:1858 och
1973:1874 såvitt nu är i fråga och med avslag på propositionen
1973:90 i motsvarande del antar följande lydelse av 3
kap. 1 och 6 §§ RF:

KU 1973:26 112

1 5

Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val.

Riksdagen består av en kammare med tvåhundranittionio ledamöter.
För ledamöterna skall finnas ersättare.

6 §

För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar.

Mandaten i riksdagen utgöres av tvåhundrasextio fasta valkretsmandat
och trettionio utjämningsmandat.

De fasta valkretsmandaten fördelas mellan valkretsarna pä grundval av
en beräkning av förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje
valkrets och antalet röstberättigade i hela riket. Fördelningen fastställes
för tre år i sänder.

Beträffande utlandssvenskars rösträtt (hemställan punkten F 9)

12. Reservation av herrar Hernelius (m), Boo (c), Ahlmark (fp),
Pettersson i Örebro (c), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c) och Molin (fp):

Utskottet har vid sin behandling av motionerna 1973:1787 och
1973:1874 såvitt gäller frågan om utlandssvenskars rösträtt hänvisat till
valtekniska utredningens arbete. Det inom denna pågående utredningsarbetet
har tagits till intäkt för att inte i grundlagen garantera alla svenska
medborgare rösträtt vid val till riksdagen. Enligt vår mening är det ett
viktigt rättvisekrav att utlandssvenskar i princip får samma rätt att delta i
val till riksdagen som i Sverige bosatta medborgare. Vi kan inte se någon
som helst anledning att avvakta en teknisk utredning för att i
regeringsformen fastslå principen om utlandssvenskarnas rösträtt.

Däremot får naturligtvis de praktiska detaljerna i samband med
utövandet av rösträtten för dessa medborgare liksom för närvarande
närmare regleras i lagform. Det kan t. ex. bli nödvändigt att stadga om
anmälan i förväg till särskild röstlängd, krav på innehav av gällande
svenskt pass osv. Detaljfrågor av denna karaktär kan behöva utredas
ytterligare t. ex. inom valtekniska utredningen. Ett fastställande i
grundlagen av utlandssvenskarnas rösträtt förutsätter också en följdändring
av vallagen.

Vi hemställer

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1787 och med
bifall till motionen 1973:1874 såvitt nu är i fråga samt med
avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar
följande lydelse av 3 kap. 2 § RF:

2 S

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare. Om
rösträttens utövande av svensk medborgare, som ej är bosatt i riket, finns
bestämmelser i lag. Den som icke har uppnått aderton års ålder senast pä
valdagen eller som är omyndigförklarad av domstol har ej rösträtt.

Frågan huruvida (=utskottet) upprättad röstlängd.

KU 1973:26

113

Beträffande prövning av valbesvär (hemställan punkten F 12)

13. Reservation av herrar Boo (c), Pettersson i Örebro (c) och Werner i
Malmö (m):

Enligt vår mening har bärande skäl anförts i motionen 1973:1889 för
att inte inrätta en särskild valprövningsnämnd utan låta prövningen av
valbesvär ligga kvar hos regeringsrätten. Vi vill särskilt understryka att det
gäller en fråga av principiell natur. Önskemålet att valbesvär skall prövas
av ett utanförstående opartiskt organ, utan samband med dem som själva
är direkt berörda av utgången, bör enligt vår mening väga väsentligt
tyngre än de synpunkter som anförts i propositionen och av utskottet till
förmån för en ändring i nuvarande ordning.

Huvudstadgandet om valprövningsnämnden har upptagits i 3 kap. 11 §
förslaget till regeringsform. Ändras detta, får följdändringar genomföras i
vissa andra stadganden. Bl. a. berörs bestämmelserna i 1 kap. 5 §
riksdagsordningen om granskning av bevis om val av ledamöter och
ersättare. Om valprövningsnämnden utgår, torde det vara lämpligt att
behålla nuvarande ordning för denna granskning. Närmare bestämmelser
härom torde kunna intas i vallagen. Detta har också förutsatts av
grundlagberedningen.

Vi hemställer sålunda,

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1889 och med
avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande del dels antar
följande lydelse:
av 3 kap. 11 § RF:

II §

Val till riksdagen får överklagas hos regeringsrätten. Den som har valts
till riksdagsledamot utövar sitt uppdrag utan hinder av att valet har
överklagats. Ändras valet, intager ny ledamot sin plats så snart ändringen
har kungjorts. Vad nu sagts om ledamot äger motsvarande tillämpning på
ersättare.

av 4 kap. 7 § andra stycket RF:

När det finns anledning till det, skall riksdagen pröva om ledamot eller
ersättare är behörig enligt 3 kap. 10 §. Den som förklaras obehörig är
därmed skild frän sitt uppdrag.

dels beslutar

att fjärde stycket i punkten 2 i övergångsbestämmelserna till
regeringsformen skall utgå,

dels antar följande lydelse

av 1 kap. 5 § första stycket RO:

Vid första sammanträdet med kammaren under riksmöte föredrages
berättelse om granskning av bevis om val av ledamöter och ersättare.
Berättelse om granskning av bevis som inkommer under riksmöte

8 Riksdagen 1973. 4 sami Nr 26

KU 1973:26

114

föredrages så snart det kan ske. Närmare bestämmelser om denna
granskning finns i vallagen.

av 7 kap. 5 § RO:

5 §

Val med slutna sedlar får överklagas hos regeringsrätten. Valet skall
gälla utan hinder av att det har överklagats.

dels beslutar

att 8 kap. 2 § riksdagsordningen skall utgå och att följande §§ i
samma kap. skall erhålla därav föranledd ändrad numrering,

att sista meningen i punkten 4 i övergångsbestämmelserna till
riksdagsordningen skall utgå.

Beträffande riksdagsledamots skiljande från uppdraget (hemställan
punkten F 14)

14. Reservation av herr Molin (fp):

Förslaget i 4 kap. 7 § RF om att riksdagsledamot av domstol kan
skiljas från uppdraget om han genom brott visat sig uppenbarligen
olämplig därför är en ny bestämmelse som icke finns i nu gällande
grundlagar. Bestämmelsen har samband med 20 kap. 12 § brottsbalken,
vari bl. a. stadgas om s. k. partiellt ämbetsansvar för ledamot av
beslutande statlig eller kommunal församling. Enligt detta stadgande kan
angivna personer dömas till avsättning för brott för vilket stadgas fängelse
i två år eller däröver. Det är emellertid uppenbart att det föreligger en för
detta stadgande fundamental skillnad i ställning mellan riksdagsledamöter
och ledamöter av andra offentliga nämnder eller styrelser. De senare har
ju i motsats till riksdagsledamöterna icke till uppgift att stifta lagar utan
att tillämpa och förvalta riksdagens beslut.

Det är enligt min mening stötande att en person som av väljarna
utsetts till ledamot av den högsta beslutande församlingen i riket skall
kunna skiljas från detta uppdrag av domstol utan väljarnas hörande. Det
måste i en demokrati alltid ankomma på väljarna att i samband med de
allmänna valen pröva huruvida riksdagsledamöterna har det förtroende
bland väljarna som krävs för riksdagsmannauppdraget eller ej. Domstolarnas
möjligheter till inblandning i den politiska beslutsprocessen bör så
långt möjligt begränsas. De bör då icke heller ges rätt att avgöra om en
riksdagsledamot är uppenbarligen olämplig för sitt uppdrag och därför
bör avsättas.

Med anledning härav bör, som föreslagits i motionen 1973:1848, 4
kap. 7 § tredje stycket RF utgå. Till följd därav bör givetvis motsvarande
bestämmelse i brottsbalken ändras.

Jag hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1848 och med avslag
på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar följande
lydelse av 4 kap. 7 § RF:

KU 1973:26

115

7 g

Riksdagsledamot eller (=utskottet) riksdagens medgivande.

När det (=utskottet) sitt uppdrag.

Beträffande beslutande folkomröstning i samband med vilande förslag till
grundlagsändring (hemställan punkten F 15)

15. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo (c),
Ahlmark (fp), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c) och Molin (fp):

Regeringens förslag till ny regeringsform öppnar inga nya möjligheter
att hänskjuta politiska sakfrågor till medborgarna för ett direkt och
omedelbart ställningstagande. För folkomröstning skall även i fortsättningen
krävas majoritetsbeslut i riksdagen. Resultatet av en eventuell
folkomröstning blir enbart rådgivande.

Även om den svenska folkstyrelsen självfallet även i framtiden i
huvudsak skall förverkligas genom ett representativt system är det enligt
vår uppfattning från demokratisk synpunkt önskvärt att medborgarna i
större utsträckning än hittills ges möjlighet att uttala sin mening i frågor
av grundläggande betydelse för samhällslivet.

I grundlagarna fastläggs de centrala principerna för statsskicket. I just
dessa frågor är det därför enligt vår mening särskilt viktigt att beslut inte
kan fattas utan folkmajoritetens stöd och gillande. I förslaget till ny
regeringsform söker man på samma sätt som för närvarande att garantera
detta genom att det för grundlagsändring fordras två riksdagsbeslut med
val till riksdagen mellan besluten. Denna form för folklig kontroll av de
konstitutionella besluten har dock påtagliga brister. Som framhålls i
motion 1973:1878 påverkas medborgarnas partival i större utsträckning
av partiernas ställningstaganden i andra frågor än konkreta grundlagsfrågor.

I motionerna 1973:1874 av herr Bohman m. fl. (m) och 1973:1878 av
herrar Fälldin (c) och Helén (fp) föreslås att en minoritet bestående av
1/3 av riksdagens ledamöter skall kunna föra ut ett som vilande antaget
förslag till grundlagsändring til! folkomröstning i anslutning till följande
riksdagsval. Folkomröstningen föreslås utformad som ett ställningstagande
- ja eller nej — till det vilande grundlagsförslaget. Detta förfaller
om flertalet av dem som deltagit i folkomröstningen svarar nej och om
antalet nejröster svarar mot mer än hälften av de röster som avgivits vid
det samtidigt förrättade riksdagsvalet. I annat fall har den nyvalda
riksdagen att i vanlig ordning fatta ett andra beslut i frågan.

Förslagen i motionerna ger medborgarna möjlighet att oberoende av
riksdagsvalet ta ställning till ändringar av de grundläggande regler inom
vilka den svenska demokratin har att verka. Detta innebär en väsentlig
och från demokratisk synpunkt viktig förstärkning av skyddet mot
grundlagsändringar utan stöd av en folkmajoritet.

Vi hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1878 och med

KU 1973:26

116

anledning av motionen 1973:1874, båda såvitt nu är i fråga,
samt med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande del

dels antar följande lydelse av 8 kap. 15 § RF:

15 §

Grundlag stiftas (=utskottet) antagna förslaget.

Vilande beslut i grundlagsärende underställs folkomröstning i samband
med närmast följande val till riksdagen, om minst en tredjedel av
riksdagens ledamöter vid omröstning förenar sig därom. Vid folkomröstningen
äger de vid valet röstberättigade tillkännagiva huruvida de
instämmer i det vilande beslutet eller ej. Beslutet förfaller, om flertalet av
dem som deltager i omröstningen, till antalet motsvarande minst hälften
av antalet vid valet avgivna och godkända röster, röstar mot beslutet.

Ytterligare bestämmelser om folkomröstning meddelas i riksdagsordningen
och annan lag.

dels antar en ny paragraf - 3 kap. 16 § RO — av följande lydelse:

16 §

Förslag om folkomröstning i grundlagsärende enligt 8 kap. 15 § andra
stycket regeringsformen får väckas gemensamt av minst en tiondel av
riksdagens ledamöter inom femton dagar efter det att riksdagen beslutat
att som vilande antaga förslag om ändring av grundlag.

Förslag om folkomröstning enligt första stycket skall ligga på
kammarens bord till det andra sammanträdet efter det då förslaget
framställdes och ställas under omröstning senast vid det därpå följande
sammanträdet.

dels antar en ny tilläggsbestämmelse 3.16.1 RO av följande lydelse:

3.16.1

Förslag som avses i 16 § avlämnas till talmannen och anmäles av denne
i kammaren när det delats ut till riksdagens ledamöter.

dels beslutar att 3 kap. 16-20 §§ i det i bil. 1 intagna förslaget till RO
numreras 17-21 §§.

Beträffande statschefens funktioner m. m. (hemställan punkterna F 16—
F 18 och F 20)

16. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Enligt vår uppfattning är det angeläget att den rent formella
expedieringen av statsmakternas viktigaste beslut icke politiseras. De bör
med andra ord uppfattas som statsakter och icke som uttryck enbart för
en politisk maktutövning. Mot denna bakgrund får man se vårt förslag
om statschefens medverkan vid promulgation av lagar och förordningar
samt vid expedition av beslut av större vikt genom att underteckna
berörda dokument. Vi anser att inte bara traditionella skäl utan också
principiella överväganden talar mycket starkt för att denna uppgift bör
anförtros åt det opolitiska statsöverhuvudet snarare än åt en politisk

KU 1973:26

117

ledare. Även om lagstiftningen till stora delar självfallet ger uttryck åt
den i riksdagen förhärskande majoritetens politiska uppfattning, skall den
tillämpas i rättsstatlig ordning av opolitiska organ. Därom räder full
enighet mellan partierna. Det synes då, inte minst av psykologiska skäl,
lämpligt att viktigare statshandlingar formellt utgår från den opolitiske
statschefen.

Detta kan såvitt vi kan finna ske inom ramen för den träffade
överenskommelsen (Torekov-kompromissen). Att märka är att det i den
av oss föreslagna lagtexten markeras att besluten är regeringens och att
statschefens medverkan uteslutande är av formell karaktär.

Beträffande frågan om vilka dokument som bör undertecknas av
statschefen är det enligt vår mening lämpligt att särhålla å ena sidan lagar,
förordningar, dispensbeslut enligt 11 kap. 12 § propositionen, beslut om
nåd och abolition (11 kap. 13 §) samt vissa högre utnämningar - dvs.
statsakter som antingen sker på grund av riksdagens beslut eller
bemyndigande eller i fråga om vilken regeringen är ensam behörig - å
andra sidan lagförslag, som kan anses uttrycka de politiska makthavarnas
strävanden och eventuellt inte vinner framgång i riksdagen, liksom
nyvalsförordnande och vissa mer brådskande beslut. Av praktiska skäl
torde överenskommelser med främmande makter inte böra medtagas.
Endast i den förra av de båda nämnda grupperna av ärenden bör
statschefen medverka. Särskild lag torde erfordras för att bestämma vilka
utnämningar som skall undertecknas av konungen. En regel bör finnas
om att expeditionerna vid förfall för konungen får undertecknas av
statsministern.

Som departementschefen framhåller i propositionen (s. 173), har
statschefen enligt gällande folkrättsliga regler vissa funktioner, bl. a. att
ackreditera och ta emot sändebud. Det synes följdriktigt att ratifikationsinstrument
avseende rikets överenskommelser med främmande makter
också undertecknas av statschefen.

Enligt vår mening är det vidare otillfredsställande att frågan vem som
vid en viss tidpunkt är rikets statschef inte besvaras genom en formell
statsakt. Så t. ex. förefaller det orimligt — inte minst med hänsyn till
statschefens internationella uppgifter — att det vid särskild konselj inte
konstateras, när någon inträtt som riksföreståndare. Det synes heller ej
lämpligt att regeringen utfärdar förordnande att vara statschef på samma
sätt som den utfärdar vilket vikariatsförordnande som helst. Vi föreslår
därför en bestämmelse av innebörd att anmälan vid särskild konselj skall
göras när någon inträtt såsom statschef. Slutligen föreslår vi — förutom
vissa redaktionella ändringar - en föreskrift om att protokoll alltid skall
föras vid konselj.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1874, såvitt nu är i
fråga, och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av 5 kap. 1 -9 §§, 7 kap. 7 § och
10 kap. 1 § RF:

KU 1973:26

118

5 kap.

1 §

Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter.
När rikets angelägenheter påfordrar det sammanträder regeringen i
konselj under statschefens ordförandeskap. Vid konselj föres protokoll.

2 §

Lagar, förordningar, expeditioner av de övriga regeringens beslut som
avses i 11 kap. 13 och 14 §§ denna regeringsform samt regeringens beslut
om tillsättning av sådan statlig tjänst varom stadgas i särskild lag skall för
att bliva gällande underskrivas av konungen med bekräftelse av statsministern
eller annan ledamot av regeringen.

Vid förfall för konungen underskrives de expeditioner som nu sagts av
statsministern.

3§

Som statschef (=utskottet 2 §) reser utrikes.

4§

Är konungen (=utskottet 3 §) statschefens uppgifter.

5§

Utslocknar konungahuset, (utskottet 4 §) tjugofem år.

6§

Har konungen (=utskottet 5 §) ha avgått.

7§

Riksdagen kan utse någon att tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare
när ingen med behörighet enligt 4 eller 5 § kan tjänstgöra.

Talmannen eller, vid förfall för honom, vice talman tjänstgör som
tillfällig riksföreståndare, när ingen annan behörig kan tjänstgöra.

8§

Konungen kan (=utskottet 7 §) som statschef.

9§

Inträder någon enligt bestämmelserna i detta kapitel såsom statschef,
gör man genast anmälan därom vid särskild konselj.

KU 1973:26

119

7 kap.

7§

Förslag till riksdagen samt de expeditioner av regeringens beslut som
icke jämlikt 5 kap. 2 § skall underskrivas av konungen skall för att bliva
gällande skrivas under av statsministern eller annan ledamot av regeringen
på dennas vägnar. Regeringen kan dock genom förordning föreskriva att
tjänsteman i särskilda fall får underteckna expedition.

10 kap.

1 §

Överenskommelse med (utskottet) av regeringen.

Särskilt godkännande av sådan överenskommelse skall underskrivas av
statschefen.

Beträffande utseende av statsminister (hemställan punkten F 21)

17. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

Reglerna för utseende av statsminister är en utomordentligt viktig del
av den nya grundlagen. Genom att huvudansvaret för regeringsbildningen
i enlighet med parlamentarismens principer överförs från konungen till
riksdagen blir formerna för frågans behandling i riksdagen av särskild
betydelse. Varken grundlagberedningen eller propositionen har ägnat
någon ingående diskussion åt de helt nya förslag som framläggs i detta
avseende. Icke heller utskottet har gjort någon egentlig analys av frågan.

I motionen 1973:1863 av herr Molin m. fl. (fp) pekas på tre
grundläggande svagheter med den föreslagna ordningen. Den ger möjlighet
för en enda person, talmannen, att framtvinga nyval genom att till
statsminister föreslå kandidater som icke kan vinna riksdagens stöd. Den
föreslagna ordningen möjliggör vidare att till statsminister kan utses en
person som icke har stöd av flertalet av riksdagens ledamöter. En tredje
svaghet med de föreslagna reglerna är att regeringsskiftet icke kan ske
förrän cirka tjugo dagar efter ett val.

I motionen 1973:1863 framläggs ett väl genomarbetat alternativt
förslag för utseende av statsminister. Vi ansluter oss till det. Vårt förslag
utgår frän att regeringsbildningen skall initieras och ledas av riksdagens
talman och inte av konungen, samt att det slutliga beslutet om utseende
av statsminister normalt skall fattas av riksdagen. Det syftar till att
riksdagen utan några formella hinder skall ges möjlighet att utse den
statsminister som flertalet inom riksdagen önskar och till att regeringsbildningsproceduren
i särskilda fall skall kunna starkt förkortas.

Regeringsbildningsproceduren bör inledas med att talmannen efter
samråd med övriga talmän lägger fram ett förslag till statsminister för
riksdagen. Detta förslag skall givetvis ha föregåtts av konsultationer av
det slag som i dag ingår i statschefens förberedelser i samband med

KU 1973:26

120

utseende av ny statsminister. Detta förslag skall därefter bli föremål för
omröstning inom riksdagen, och för att den föreslagne kandidaten skall
utses till statsminister krävs att han erhåller minst 175 röster (absolut
majoritet), dvs. röster motsvarande mer än hälften av antalet ledamöter
(150 vid bifall till reservation nr 11). Om absolut majoritet icke uppnås,
upprepas denna procedur ännu en gång, dvs. talmannen för fram förslag
till statsminister och riksdagen röstar om den föreslagne kandidaten,
varvid skall krävas minst 175 (150) röster för att statminister skall utses.
Om icke heller denna gång absolut majoritet uppnås i riksdagen övergår
initiativrätten från talmannen till riksdagen själv. Ett minimum på en
tolftedel av antalet riksdagsledamöter har då rätt att föra fram förslag till
statsminister. Om endast ett namnförslag därvid framföres, sker omröstning
i riksdagen, och för positivt beslut om att utse statsminister krävs
minst 175 (150) röster. Om flera namnförslag föres fram, ställes samtliga
dessa mot varandra i en omröstning i riksdagen, och om någon av de
föreslagna då erhåller 175 (150) röster eller mer är denne vald till
statsminister. Om icke heller i denna tredje omröstningsomgång statsminister
kunnat utses, sker en fjärde omröstning där det röstas endast om
den eller de två som i den tredje omröstningen erhållit det högsta
röstetalet. 1 denna fjärde omröstning förklaras den utsedd som erhåller de
flesta rösterna.

Dessutom bör en bestämmelse tillfogas om att talmannen när
riksdagen inte är samlad bör ha rätt att — efter uttryckligt instämmande
av samtliga vice talmän — med omedelbar verkan utse ny statsminister
utan att avvakta riksdagens omröstning. Efter det att riksdagen samlats
skall det omröstningsförfarande som ovan angetts äga rum. Härigenom
skapas möjligheter för att utse en ny statsminister i en situation då full
enighet råder mellan de olika partierna om vem som skall tillträda som
statsminister, och där ett snabbt regeringsskifte är önskvärt av hänsyn till
rikets intresse, t. ex. i vissa krissituationer.

På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1863 och med avslag
på propositionen 1973:90 i motsvarande del

dels antar följande lydelse av 6 kap. 2—4 §§ RF:

2§

När statsminister skall utses, kallar talmannen företrädare för varje
partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med vice
talmännen och avgiver sedan förslag till riksdagen.

Riksdagen skall senast på fjärde dagen härefter, utan beredning i
utskott, pröva förslaget genom omröstning. Förslaget är antaget om
mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för förslaget.

KU 1973:26

121

3 §

Förkastar riksdagen talmannens förslag upprepas förfarandet enligt
2 §. Antages ej heller nu talmannens förslag skall i stället minst en
tolftedel av riksdagens ledamöter gemensamt äga framlägga förslag till
statsminister. Röstar härvid mer än hälften av ledamöterna för någon i
denna ordning föreslagen är denne utsedd. I annat fall skall en slutlig
omröstning äga rum beträffande den eller de två som i den tredje
omröstningen erhållit flest röster. Därvid är den utsedd som erhållit flest
röster.

Därest ingen kandidat föreslås av minst en tolftedel av riksdagens
ledamöter skall extra val till riksdagen förrättas inom tre månader, om ej
ordinarie val ändå skall hållas inom denna tid.

4 §

Är riksdagen icke samlad äger talmannen efter instämmande av
samtliga vice talmän utse statsminister. Så snart riksdagen samlats skall
det i 2 § andra stycket och 3 § angivna förfarandet äga rum.

dels beslutar att 6 kap. 4—10 §§ i det i bil. 1 intagna förslaget till RF
numreras 5 — 11 §§.

Beträffande behörighetskrav för statsråd (hemställan punkten F 22)

18. Reservation av herr Ahlmark (fp):

Utskottet föreslår att ett statsråd måste ha varit svensk medborgare i
minst tio år. Motsvarande krav ställs inte på någon annan yrkesgrupp i
samhället. Fr. o. m. den dag en person blir medborgare i Sverige har han
eller hon rätt att bli landshövding, general och ÖB, riksdagsman,
generaldirektör, statssekreterare i försvarsdepartementet, SÄPO-chef och
allt annat.

Men statsråd ska man alltså, enligt utskottet, inte kunna bli förrän
efter tio år. I praktiken spelar ett sådant stadgande inte någon större roll.
Den som kommer in i regeringen har i regel deltagit i samhällsarbete i vårt
land under många år.

Betänkligt är däremot, som motionen 1973:1856 visar, att utskottet
tycks tro att man med den regeln skaffar sig ett slags skydd mot
utländska påtryckningar. När diktaturer i Huropa under 1900-talet
tvingat fram samarbetsvilliga regeringar i andra länder har det alltid varit
gott om infödda quislingar som anmält sitt intresse. Det är därför en
illusion att tro att 10-årsregeln ger något ytterligare värn. Däremot skapar
man helt onödigt två grupper av svenska medborgare: de som enligt
grundlagen får och de som inte får bli statsråd.

Jag yrkar därför

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1856 och med avslag
på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar följande
lydelse av 6 kap. 9 § RF:

KU 1973:26 122

9 §

Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej heller
inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för
honom.

Beträffande omröstningsregler för regeringen (hemställan punkten F 23)

19. Reservation av herrar Hernelius (ni), Ahlmark (fp), Werner i Malmö
(m) och Molin (fp):

Förslaget till ny regeringsform innebär att beslutanderätten flyttas
från Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringen i plenum. Det blir då också
nödvändigt att i grundlag införa regler om beslutsfattande inom
regeringen. Som såväl grundlagberedningen som departementschefen
framhållit finns i princip två tänkbara vägar härför:

1. Allmän kollegial omröstning med utslagsröst för statsministern.

2. Beslutanderätten lagd hos statsministern ensam.

Grundlagberedningen förordade för sin del allmän omröstning, i första

hand för att därmed vinna anslutning till vanliga principer för beslutsfattande
i föreningar och i offentliga organ. I propositionen har
emellertid denna bestämmelse tagits bort och det finns i propositionen
överhuvudtaget inga regler om hur man skall handla vid oenighet inom
regeringen.

Det är självfallet endast i sällsynta fall som meningsskiljaktigheter
inom regeringen är så djupgående att de direkt redovisas i beslutsfattandet.
När så inträffar, är det å andra sidan sannolikt att det oftast gäller
för rikets styrelse väsentliga frågor. Om statsministern i ett sådant fall har
en gentemot regeringen i övrigt avvikande mening skulle ett konstitutionellt
oklart läge uppstå genom att det inte klart framgick vilken linje som
skulle bli regeringens beslut, statsministerns eller övriga regeringsledamöters.
Om en majoritet inom regeringen t. ex. vill utfärda undantagstillstånd
eller utge lösensumma till flygkapare medan statsministern motsätter
sig detta, så blir ju resultatet att något beslut inte kan fattas. Då har
avsaknaden av regler i verkligheten gett statsministern en vetorätt mot
hela den övriga regeringen, bnligt vår mening är det därför nödvändigt att
man i grundlagen har bestämmelser om hur man skall förfara då det råder
delade meningar inom regeringen. Avsaknaden av regler leder eljest i
realiteten till ensamrätt för statsministern.

Grundtankarna bakom förslagen till nya grundlagar är att beslutanderätten
skall förläggas till de organ som företräder folket. I inget fall finns
någon bestämmelse som ger exklusiv beslutanderätt i viktiga frågor till en
enda person. Detta är främmande för synsättet i författningsförslagen i
övrigt. Inte heller på andra områden inom den svenska demokratin finns
några sådana bestämmelser. Inom t. ex. intresseorganisationerna och
kommunerna fattas styrelsebesluten genom vanlig omröstning, tnligt vår
mening finns inga bärande skäl för att inte dessa principer skall gälla

KU 1973:26

123

också den svenska regeringen. Att ge statsministern ensam beslutanderätten
i alla de viktiga ärenden som ankommer på regeringen kan alltså
inte komma i fråga. Grundlagberedningens förslag till omröstningsregler
inom regeringen bör därför som framhållits i motionerna 1973:1850 och
1973:1874 införas i regeringsformen.

Vi yrkar med hänvisning till det ovan anförda

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:1850 och
1973:1874 såvitt nu är i fråga och med avslag på propositionen
1973:90 i motsvarande del dels i 7 kap. RF efter 4 §

antar en ny 5 § av följande lydelse:

Yppas vid regeringssammanträde skilda meningar i något ärende, får
ärendet ej avgöras såvida icke mer än hälften av statsråden är närvarande.
Som beslut skall, om omröstning begäres, den mening gälla varom
flertalet av de närvarande statsråden förenar sig eller, vid lika röstetal,
den mening som statsministern biträder.

dels beslutar att 7 kap. 5—8 §§ i det i bil. 1 intagna förslaget till RF
numreras 6—9 §§.

Beträffande delegering av viss beslutanderätt rörande indirekta skatter

(hemställan punkten F 26)

20. Reservation av herrar Wernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Grundlagberedningen föreslog att riksdagen skulle kunna i lag bemyndiga
regeringen att genom förordning i fråga om vissa indirekta

skatter bestämma eller ändra skattesatser eller besluta att lagen skall
börja eller upphöra att gälla. Sådan förordning skulle inom viss tid
underställas riksdagen för prövning. Mot förslaget reserverade sig moderata
samlingspartiets och folkpartiets företrädare i beredningen. I
propositionen har i stället föreslagits en lösning som innebär att när
riksdagen ej är samlad finans- och skatteutskotten skall kunna genom
lag på riksdagens vägnar fatta sådant beslut.

Vi finner att principiella skäl bestämt talar mot att riksdagens
beskattningsmakt i någon form delegeras under fredsförhållanden. Det
får ankomma på regeringen att planera verksamheten så att något
delegationsbehov ej uppkommer. Inträder ett oförutsett förhållande av
betydelse bör riksdagen inkallas. Det kan icke rimligen göras gällande att
inkallande av riksdagen för att ta ställning till ett brådskande skatteändringsförslag
skulle förorsaka nämnvärt större tidsutdräkt eller olägenheter
i övrigt än motsvarande inkallande av enbart dess finans- och
skatteutskott. Den öppna riksdagsdebatt som i det förra fallet kan
komma till stånd utgör enligt vår mening ett väsentligt led i det
förfarande som enligt svensk lag och praxis ansetts böra gälla vid
ändringar i medborgarnas beskattning. Skattelagstiftningen har av ålder
ansetts vara en riksdagens angelägenhet. Det finns ingen anledning att
ändra härpå.

KU 1973:26

124

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1874 såvitt nu är i
fråga och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av 8 kap. 6 § RF:

6 §

Svenska folkets rätt att sig själv beskatta kan, såvitt avser skatt till
staten, utövas endast av riksdagen.

Beträffande uttalande om skattefullmakter (hemställan punkt F 27)

21. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

Vi anser att det stycke i utskottets yttrande på s. 58 som börjar med
ordet ”Budgetutredningen” och slutar med orden ”avstyrker motionsyrkandet”
bort ersättas av text med följande lydelse:

Det är en central princip i vår författning att rätten att besluta om
skatter ligger hos riksdagen. Denna rätt måste värnas nu och i framtiden.
Av detta skäl skulle den lösning som majoriteten i grundlagberedningen
föreslog — att delegera denna rätt till regeringen — ha varit oantagbar.
Utskottet har däremot kunnat ansluta sig till propositionens förslag om
tidsbegränsade skattefullmakter i vissa avseenden och inom vissa ramar
till finans- och skatteutskotten. Genom denna lösning ligger rätten att
besluta om skatter kvar inom riksdagen.

Motionen 1973:1879 antyder tankegångar som påminner om förslaget
från grundlagberedningens majoritet. Det tycks som om motionärerna vill
ge regeringen fullmakt att besluta om förändringar av bl. a. de indirekta
skatterna. De kritiserar det förslag som utskottet nu anslutit sig till. Det
är visserligen sant att budgetutredningen (Fi 1970:64), som tillkallades
1969 för att företa en bred översyn över det statliga budgetsystemet,
enligt sina direktiv har till uppgift att pröva vilka förändringar som bör
vidtas för att budgeten skall bli ett så effektivt instrument som möjligt i
stabiliseringspolitiken. Budgetutredningen har i sitt remissyttrande intagit
en välvillig hållning till grundlagberedningens förslag om skattefullmakter.
Det bör däremot, enligt utskottets mening, stå fullt klart att en
framtida effektivisering av stabiliseringspolitiken inte får innebära att
rätten att besluta om t. ex. mervärdeskatten tas bort från riksdagen eller
av riksdagen valt organ. Skattefullmakter till regeringen av det slag som
antyds i motionen 1973:1879 skulle riskera att urholka folkrepresentationens
ställning och befogenheter. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

KU 1973:26

125

Beträffande lagrådet och dess granskning (hemställan punkten F 29)

22. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo (c),
Ahlmark (fp), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c) och Molin (fp):

Utskottet har anslutit sig till regeringsförslaget att beslut om lagrådsgranskning
även framdeles skall fattas från fall till fall (vara fakultativt).
En utvidgning har visserligen skett i förhållande till grundlagberedningens
förslag därigenom att även en riksdagsminoritet beretts möjlighet att
inhämta yttrande från lagrådet. Vi finner den föreslagna rätten för
utskottsminoritet att inhämta lagrådets yttrande utgöra en väsentlig
förbättring i förhållande till grundlagberedningens förslag under den
självklara förutsättningen att utskottsmajoriteten endast i undantagsfall
under åberopande av tidsskäl hindrar en sådan remiss. Vi anser emellertid
trots detta inte att regeringsförslaget är tillräckligt från rättssäkerhetssynpunkt.
Enligt vår mening är det av följande skäl nödvändigt att
återinföra någon form av obligatorisk lagrådsgranskning.

Utskottet har vid sin granskning av statsrådens ämbetsutövning och
regeringsärendenas handläggning, avseende åren 1971 och 1972 (KU
1972:26 och 1973:20), även undersökt omfattningen och inriktningen av
remisserna till lagrådet sedan grundlagsändringen om avskaffande av den
obligatoriska lagrådsgranskningen trädde i kraft den 17 februari 1971.
Dessa undersökningar har visat, att lagrådsremisserna successivt minskat
- från ett 60-tal 1970 till cirka 30 1971 och 15 1972. Den under 1973
företagna undersökningen gav vidare vid handen att i 14 av de 15 under
år 1972 till riksdagen avlämnade propositionerna som granskats av
lagrådet hade lagrådets yttrande föranlett Kungl. Maj:t att vidta ändringar
i de ursprungliga förslagen.

Vid remissbehandlingen av grundlagberedningens betänkande stöddes
förslaget att inte återinföra den obligatoriska lagrådsgranskningen uttryckligen
av två remissinstanser (RÅ och kammarrätten i Göteborg)
samt av ett regeringsråd och en minoritet av ett landstings förvaltningsutskott.
Däremot uttalade sig fjorton remissinstanser till förmån för
återinförandet av en obligatorisk lagrådsgranskning.

Enligt vår mening utgör granskningen i lagrådet ett vidgat skydd för
rättssäkerhetsintresset och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i
rättssystemet. Genom att lagrådsgranskningen enligt stadgad praxis är
begränsad till lagförslagens juridiska sida medan deras allmänna politiska
grunder är en sak uteslutande för regering och riksdag kan några
principiella invändningar utifrån parlamentarisk synpunkt inte riktas mot
ett system med obligatorisk lagrådsgranskning.

I fråga om lagrådets uppgifter finner vi det naturligt, att obligatorisk
lagrådsgranskning i princip föreskrivs för det centrala lagområdet sådant
detta bestämts i 8 kap. 2 och 3 §§ RF. Undantag kan dock göras för
lagförslag av mindre ingripande art. I första hand tänker vi härvid på
lagändringsförslag av mindre vikt. Men även förslag till ny lagstiftning kan
i undantagsfall vara sådant att lagrådets yttrande framstår som obehövligt.
Det synes vidare av praktiska skäl vara nödvändigt att lämna skattelagarna
utanför det obligatoriska området.

KU 1973:26

126

Självfallet avser vårt förslag om obligatorisk lagrådsgranskning endast
vad som i teknisk mening är att anse som lagar. Föreskrifter som enligt
8 kap. 7 § RF kan beslutas av regeringen efter riksdagens bemyndigande i
lag skall således inte omfattas av obligatoriet.

Även frågan om lagrådets sammansättning anser vi bör uppmärksammas.
För närvarande utser högsta domstolen och regeringsrätten själva
bland sina medlemmar i de flesta fall dem som skall ingå i lagrådet. Vid
en allmän grundlagsändring, då domsmakten även formellt skiljes från
regeringsmakten, såsom nu föreslås, bör också sammansättningen av
lagrådet bli en sak som de båda högsta instanserna själva bör ha att
avgöra. Riksdagen får stadga närmare därom i lag. 1 grundlagen torde vara
till fyllest att ange att medlemmar av lagrådet utses av högsta domstolen
och regeringsrätten. I den särskilda lagen kan sedan föreskrivas hur många
av medlemmarna i lagrådet som tillika skall vara ledamöter av envar av de
båda högsta instanserna.

På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:1874 och
1973:1878, båda såvitt nu är i fråga, och med avslag på
propositionen 1973:90 i motsvarande del antar följande
lydelse av 8 kap. 18 § RF:

18 §

För att avge yttrande över lagförslag skall finnas ett lagråd. Lagrådet
skall yttra sig över lagförslag i ämne som angives i 2 och 3 §§ i detta
kapitel, dock med undantag för lagförslag med föreskrifter om skatt. Är
lagförslaget av ringa vikt behöver ej lagrådet höras. Yttrande av lagrådet
inhämtas av regeringen. Även riksdagsutskott får inhämta yttrande av
lagrådet enligt vad som närmare angives i riksdagsordningen.

Lagrådets medlemmar utses av högsta domstolen och regeringsrätten.
Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i lag.

Beträffande närmare angivande i grundlag av domstolsorganisationen

(hemställan punkten F 34)

23. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Regeringsförslaget innehåller i 11 kap. 1 § RF till skillnad från
grundlagberedningens förslag ingen uppräkning av de allmänna domstolarna
och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utskottet har i detta
hänseende godtagit regeringsförslaget. Fnligt vår mening är det emellertid
angeläget att ett för medborgarnas rättssäkerhet så väsentligt inslag i
samhällsskicket som domstolarnas instansordning förankras i grundlagen.
Detta ter sig så mycket mera påkallat som den enda bestämmelsen om
rätt till fullföljd som förekommer i regeringsformen är stadgandet att rätt
att få talan prövad i högsta instans kan begränsas genom lag. Uppräkningen
av domstolar innebär med andra ord det enda — lät vara indirekta

KU 1973:26

127

— skyddet för fullföljdsrätten. På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1874 såvitt nu är i
fråga och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av 11 kap. 1 § första stycket
RF:

Högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna är allmänna domstolar.
Regeringsrätten och kammarrätterna är allmänna förvaltningsdomstolar.
Högsta domstolen och regeringsrätten dömer i sista instans.
Rätten att få mål prövat av högsta domstolen och regeringsrätten kan
begränsas genom lag.

Beträffande kravet på ordinarie domare i domstol (hemställan punkten
F 35)

24. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Utskottet (s. 69) har biträtt den i 11 kap. 1 § tredje stycket RF
föreslagna regeln om att undantag skall kunna göras genom lag från
kravet på att i varje domstol skall finnas ordinarie domare. Vi kan inte
ansluta oss härtill. Undantaget skall enligt ordalydelsen gälla för
”domstol som har inrättats för handläggning av en viss bestämd grupp
eller vissa bestämda grupper av mål”. Denna generella formulering
innebär att grundlagen inte ställer några som helst hinder mot upprättande
av vilka specialdomstolar som helst utan ordinarie domare. Utskottet
har i sin motivering uttalat att det knappast kan komma i fråga att göra
domstolsbegreppet beroende av om i domstolen finns någon ordinarie
domare eller ej. Som exempel på specialdomstolar som avses med
undantagsregeln har departementschefen pekat på arbetsdomstolen,
marknadsdomstolen och mellankommunala skatterätten. Vi vill emot
detta framhålla att — såsom även grundlagberedningen påpekat — frågan
om vad som utgör en domstol inte kan besvaras endast med hänsyn till
dess beteckning. Vi menar, att det strängt taget endast är kravet på
förekomsten av ordinarie domare som i den nya regeringsformen klart
skiljer domstolar från andra organ. En sådan åtskillnad får betydelse när
det gäller att bestämma de olika myndigheternas kompetens. Regler
härom förekommer i 11 kap. 3 § RF, där det stadgas att endast domstol
får utan särskilt lagstöd avgöra rättstvist mellan enskilda samt att
medborgarna har rätt att få vissa myndighetsingripanden prövade av
domstol. Dessa regler erfordras bl. a. för att uppfylla de krav som
Europarådskonventionen ställer.

Det i 11 kap. 1 § tredje stycket RF stadgade undantaget från kravet
på ordinarie domare medför att rättskipningsuppgifter enligt 11 kap. 3 §
kan anförtros organ som inte har någon ordinarie domare. Detta skulle
kunna innebära ett åsidosättande av Europarådskonventionen, som
kräver oavhängighet hos domstolen. Vi motsätter oss därför den
föreslagna undantagsregeln i 11 kap. 1 § tredje stycket. Av de myndig -

KU 1973:26

128

heter som exemplifierats av departementschefen synes endast arbetsdomstolen
ha sådana uppgifter som avses i 11 kap. 3 §. Det ter sig då
riktigast att uttryckligen göra undantag för denna domstol, vars betydelse
f. ö. är sådan att det är rimligt att den omnämns i grundlag.

På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1874 såvitt nu är i
fråga och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av 11 kap. 1 § tredje stycket
RF:

I högsta domstolen och regeringsrätten får endast den tjänstgöra
såsom ledamot som har utnämnts till ordinarie domare i domstolen. Vid
annan domstol skall finnas ordinarie domare. Arbetsdomstolen får
besättas med domare förordnade endast för viss tid.

Beträffande rätt till domstolsprövning i vissa fall (hemställan punkten
F 36)

25. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Utskottet (s. 70) har anslutit sig till propositionens utformning av
11 kap. 3 § andra stycket RF. Regeringen har där gjort avsteg från den
regel som grundlagberedningen föreslog i 10 kap. 6 § andra stycket RF,
nämligen att icke blott frihetsberövande i anledning av brott eller
misstanke om brott utan också bötesstraff, konfiskation och annan sådan
särskild rättsverkan av gärning skall kunna föras under domstols
prövning. Departementschefen hänvisar till gällande regler om strafföreläggande
och föreläggande av ordningsbot. Sedan föreläggande godkänts
har det enligt gällande rätt laga kraft såsom domstols dom. Enligt vår
uppfattning motiverar dessa speciella fall inte ett generellt avsteg från den
av grundlagberedningen föreslagna lösningen. Med den formulering
propositionen fått kan även mycket kännbara ekonomiska påföljder helt
undandras domstolsprövning. Vi föreslår att de fall departementschefen
avser regleras genom ett undantagsstadgande i ett tredje stycke, som
fogas till 11 kap. 3 § RF, och att i övrigt grundlagberedningens text
bibehålls. På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1874 såvitt nu är i
fråga och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av 11 kap. 3 § RF:

3§

Rättstvist mellan (utskottet) än domstol.

KU 1973:26

129

Med prövning av domstol likställes i sistnämnda fall prövning av nämnd,
om nämndens sammansättning är bestämd i lag och ordföranden i
nämnden skall vara eller ha varit ordinarie domare.

Vad i andra stycket stadgas skall ej utgöra hinder mot att bötesstraff,
konfiskation eller annan sådan särskild rättsverkan av gärning, som
förelagts någon av annan myndighet än domstol och frivilligt godtagits av
den berörde, genom lag tillägges rättsverkan som domstols lagakraftvunna
avgörande.

Beträffande befordringsgrunder vid tillsättande av statlig tjänst (hemställan
punkten F 40)

26. Reservation av herrar Hernelius (m), Norrby i Åkersberga (fp),
Werner i Malmö (m) och Molin (fp):

Utskottet har (s. 72) anslutit sig till propositionen i vad avser reglerna
i 11 kap. 9 § RF om grunderna för tillsättning av statlig tjänst. I stället
för de traditionella befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet har
genom regeringsförslaget införts orden ”sakliga grunder, såsom förtjänst
och skicklighet”. Grundlagberedningen hade i detta hänseende enhälligt
behållit de hävdvunna befordringsgrunderna i nu gällande regeringsform,
varvid dock hänsyn tagits till de s. k. transportspärrarna. Som skäl till den
föreslagna ändringen i förhållande till grundlagberedningens förslag
åberopar departementschefen arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska
hänsyn och föreslår att även andra sakliga grunder kan få vägas
in i bedömningen.

Vi vill för vår del bestämt avvisa varje uppluckring av de hävdvunna
befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet. De arbetsmarknadspolitiska
och lokaliseringspolitiska skälen har, som erfarenheten visar, kunnat
tillgodoses inom ramen för nu gällande bestämmelser. Risk finns för att
genom propositionens förslag andra bedömningsgrunder kommer att
tillåtas påverka utnämningarna. För tjänste- och ämbetsmännen är det ett
primärt intresse att så inte sker men även samhället i övrigt har intresse av
att förtjänst och skicklighet alltfort blir utslagsgivande vid tillsättning av
tjänster.

På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1874 såvitt nu är i
fråga och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av 11 kap. 9 § andra stycket RF:

Vid tillsättning av sådan tjänst skall avseende fästas enbart vid
förtjänst och skicklighet. Om inskränkning i rätten för den som innehar
en tjänst att erhålla annan likartad tjänst gäller dock vad som föreskrives
särskilt.

9 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

130

Beträffande permutationsrätten (hemställan punkten F 41)

27. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Till skillnad från grundlagberedningens förslag innehåller regeringsförslaget
(11 kap. 12 § RF) ett stadgande om regeringens dispensrätt. Vi
delar departementschefens uppfattning att dispensrätten bör grundas på
en uttrycklig föreskrift i regeringsformen. Regeringsförslaget upptar
emellertid inte — såsom grundlagberedningens förslag gjorde — någon
bestämmelse om regeringens s. k. permutationsrätt. Vi kan inte finna att
det förhållandet att institutet numera regleras i lag (permutationslagen
1972:205) skulle göra en grundlagsbestämmelse om institutet överflödig.
Tvärtom är det angeläget att i grundlag fastslå förutsättningarna för
permutationsrättens tillämpning. Eljest skulle ju dessa kunna ändras
genom vanlig lag.

Det bör tilläggas att permutationsrätten redan nu ger regeringen
vidsträckta befogenheter och att det är i hög grad önskvärt med ett skydd
i grundlag för medborgarnas dispositionsrätt i de fall det här gäller.

Grundlagberedningen, som i denna fråga var enhällig, var dessutom väl
medveten om den lagstiftning som förbereddes.

På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1874 såvitt nu är i
fråga och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av 11 kap. 12 § andra stycket
RF:

Regeringen äger medgiva ändring i vad som har föreskrivits i
testamente, donationsbrev, stiftelseurkund eller annan sådan handling,
om föreskriften ej längre kan tillämpas eller eljest synnerliga skäl till
ändring föreligger.

Beträffande tiden för lagtima riksmötes början (hemställan punkten
F 11)

28. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp) vilka ansett att
tredje stycket i specialmotiveringen om 3 kap. 5 § RF (s. 62 i utskottets
betänkande) bort ha följande lydelse:

En av svagheterna med propositionens förslag är att ett regeringsskifte
icke kan ske förrän ca 20 dagar efter ett val. I en krissituation kan det
vara av väsentlig betydelse att ett regeringsskifte kan ske praktiskt taget
omedelbart efter valet. I reservationen nr 17 har redovisats hurén sådan
ordning skulle kunna förenas med parlamentariska grundprinciper för
regeringsbildningen. På grund härav anser utskottet det icke erforderligt
med en särskild regel om att talmannen skall kunna kalla in nyvald
riksdag till tidigare tidpunkt. Med hänsyn till det anförda avstyrker
utskottet motionen 1973:1786.

KU 1973:26

131

Beträffande riksmötets öppnande (hemställan punkten F 45)

29. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

Riksdagens högtidliga öppnande har för allmänheten blivit ett inslag
av stor betydelse. Det gäller inte bara dem som fått tillfälle att direkt
bevista högtidsakten utan i än högre grad andra som via TV med stort
intresse följer den värdiga och högtidliga ceremonin.

Vi finner det motiverat att riksdagens högtidliga öppnande även i
framtiden och inom ramen för den nya författningen får bestå i ungefär
samma former som nu.

De nuvarande lokalerna, Slottskyrkan — för den föregående gudstjänsten
vilken för många utgör en synnerligen värdefull och uppskattad
inledning till årets riksdagsarbete — och Rikssalen bör kunna få utnyttjas
av riksdagen även i framtiden.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av motionen 1973:542 uttalar att
riksdagens högtidliga öppnande även i framtiden må kunna
äga rum utanför riksdagshuset.

30. Särskilt yttrande av herrar Nelander (fp) och Boo (c):

Riksdagens öppnande i rikssalen har hittills varit inramat av en
högtidlighet och föregåtts av en gudstjänst i slottskapellet, där Konungen
varit närvarande.

1 förslaget till ny riksdagsordning nämnes ingenting om formerna för
riksmötets öppnande.

I 1 kap. 6 § RO heter det: ”Lagtima riksmöte öppnas vid ett särskilt
sammanträde med kammaren senast på riksmötets tredje dag. Statschefen
förklarar därvid på talmannens hemställan riksmötet öppnat .”

Enligt vår mening är det önskvärt — och det torde även vara vad
majoriteten av svenska folket önskar — att så mycket som möjligt
behålles av den festivitas som nu inramar det högtidliga öppnandet. Våra
massmedia, t. ex. radio och TV, ägnar ju också riksdagsöppnandet stor
uppmärksamhet, vilket även i fortsättningen torde ske.

En högtidsgudstjänst i stil med den som nu försiggår i slottskapellet
bör också anordnas, antingen i detta eller i annat kyrkorum.

Enligt det angivna lagrummet skall det ankomma på talmannen att
efter samråd med vice talmännen fastställa ordningen för öppningssammanträdet,
som sålunda enligt vår mening bör ges en så högtidlig form
som anstår öppnandet av ett riksmöte.

Beträffande debatt vid tidsbegränsning av kammardebatt (hemställan
punkten F 47)

31. Reservation av herrar Boo (c), Ahlmark (fp), Werner i Malmö (m),
Schött (m) och Molin (fp):

I förslaget till RO 2 kap. 14 § andra stycket har intagits ett förbud

KU 1973:26

132

mot överläggning i kammaren inför ett ifrågasatt beslut om begränsning i
yttranderätten. Det måste rent principiellt verka stötande att förslag till
avgörande i en fråga förelägges kammaren utan rätt till föregående
överläggning. Möjlighet bör finnas för inlägg om högst två minuter. Det
kan förutsättas att en sådan möjlighet sällan kommer att utnyttjas. Med
hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av motionen 1973 :1860 såvitt nu är
i fråga och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av 2 kap. 14 § RO:

14 §

Riksdagen kan (=utskottet) underlåtit det.

Begränsning i yttranderätten som sägs i första stycket kan på förslag
av talmannen beslutas också särskilt i samband med överläggningen i viss
fråga.

Vid tillämpningen (=utskottet) denna paragraf. Utan

hinder av vad sålunda stadgats skall dock gälla att vid överläggning om
beslut som avses i andra stycket varje talare får göra endast ett inlägg om
högst två minuter.

Beträffande taletid för icke förhandsanmäld talare (hemställan punkten
F 49)

32. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

I riksdagsordningen 2 kap. 14 § föreslår utskottet att debattbegränsande
regler skall kunna göra skillnad mellan dem som förhandsanmält sig
inför en debatt och dem som inte gjort det. I tilläggsbestämmelse 2.14.1
stadgas att den, som har underlåtit att förhandsanmäla sig, regelmässigt
skall begränsa sig till sex minuter, om inte talmannen finner skäl att
medge utsträckt tid.

Vi har förståelse för syftet med denna regel: att stimulera till anmälan
på talarlistan i förväg. Men vi tror att den föreslagna regeln ofta kommer
att innebära att riksdagsmän anmäler sig ”för säkerhets skull” för att inte
riskera 6-minutersgränsen. Det kan ju vara svårt att i förväg veta vad
andra talare kommer att säga. I många fall kan det också vara svårt att
tidigt dagen före en debatt hinna läsa igenom utskottsbetänkanden som
just bordlagts och ta ställning till om man finner ett anförande
nödvändigt. Anmälan av talare ”för säkerhets skull” kan göra det svårare
och inte lättare att planera debattiden. Regeln kan då komma att
motverka sitt syfte.

Vidare kan riksdagsman som inte förhandsanmält sig utsättas för
utförlig kritik från annan, förhandsanmäld talares sida och behöva mer än
6 minuter för att svara. Det är olämpligt att införa regler som i t. ex.
sådana lägen tvingar talmannen att avgöra om icke-förhandsanmäld talare
skall få utsträckt tid. Vi ansluter oss här till motionen 1973:1860, som
argumenterar för automatiskt verkande regler och bl. a. därför avvisar

KU 1973:26

133

förslaget om begränsning av taletiden för icke-förhandsanmälda talare.

Tilläggsbestämmelsen 2.14.1 bör därför enligt vår mening begränsa sig
till en uppmaning till talare att i förväg anteckna sig samt formerna för
detta. Sista meningen, som gäller tidsbegränsningen, bör utgå.

Vi yrkar därför

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1860 såvitt nu är i
fråga och med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del antar följande lydelse av tilläggsbestämmelsen 2.14.1
andrastycket RO:

Beträffande talmanskonferensens rätt att tillsätta utredningar (hemställan
punkten F 53)

33. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

De offentliga utredningarna är ett centralt inslag i den demokratiska
beslutsprocessen i vårt land. Beslutanderätten i fråga om offentliga
utredningar bör i första hand åvila regeringen. Dpt är emellertid enligt vår
mening också värdefullt att riksdagen under vissa förutsättningar själv
kan besluta om utredningar. På senare tid har riksdagen fattat beslut om
och själv tillsatt utredningar bl. a. i fråga om JO-ämbetets framtida
utformning och om riksdagens informationsproblem.

För att icke i onödan begränsa riksdagens möjligheter att själv tillsätta
utredningar bör därför tilläggsbestämmelsen till RO 3.8.2 utformas så att
riksdagen kan besluta att talmanskonferensen på riksdagens uppdrag får
tillsätta utredning.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1849 och med avslag
på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar följande
lydelse av tilläggsbestämmelsen 3.8.2 första stycket RO:

Talmanskonferensen får väcka förslag hos riksdagen i fråga som gäller
riksdagsarbetets bedrivande. På uppdrag av riksdagen äger talmanskonferensen
dessutom tillsätta utredning. Förslag av sådan utredning kan av
talmanskonferensen framläggas för riksdagen.

Beträffande utskottssammanträde under kammarplenum (hemställan
punkten F 55)

34. Reservation av herrar Hernelius (m), Boo (c), Ahlmark (fp),
Pettersson i Örebro (c), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c) och Norrby i
Åkersberga (fp):

■

KU 1973:26 134

Till skillnad från vad som för närvarande gäller enligt riksdagsstadgan
innebär föreliggande förslag till RO att utskott skall kunna sammanträda
samtidigt med kammaren. Förutsättningar är att förhandlingen i kammaren
avser annat än ärendets avgörande eller val och att utskottet i förväg
har medgivit sammanträdets hållande genom enhälligt beslut.

Vi kan inte biträda den föreslagna ändringen. Det är en viktig princip
att riksdagsledamot kan delta i kammararbetet utan att hindras av annat
riksdagsarbete. Vad saken i praktiken gäller är, om utskott skall kunna
sammanträda samtidigt som interpellationsdebatt eller frågestund pågår i
kammaren. Villkoret om enhälligt beslut i förväg ger inte någon garanti
för att ledamöterna utan hinder av utskottsarbetet närhelst de önskar kan
deltaga i eller följa debatterna om frågor och interpellationer, vilka ofta
är av stort allmänpolitiskt intresse. Det kan t. ex. vara svårt för en enskild
utskottsledamot att stå emot önskemål om att medge ett utskottssammanträde,
som sammanfaller med kammarplenum. Man kan även tänka
sig att medgivande har lämnats vid ett sammanträde, i vilket en suppleant
deltog, men att den ordinarie utskottsledamoten är av annan uppfattning.
Det kan vidare någon gång visa sig svårt att förutse vilka spörsmål som
skall besvaras vid det ifrågavarande kammarsammanträdet. Slutligen kan
tidsförskjutningar medföra att en spörsmålsdebatt infaller vid annan
tidpunkt än den planerade.

På grund av det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1888 och med
avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar
följande lydelse av tilläggsbestämmelse 4.11.2 RO:

4.11.2

Utskott får ej sammanträda samtidigt med kammaren.

Beträffande offentliga utfrågningar i utskott (hemställan punkten F 56)

35. Reservation av herrar Hernelius (m), Ahlmark (fp), Werner i Malmö
(m) och Molin (fp):

Offentliga utfrågningar i riksdagens utskott skulle kunna berika
riksdagens arbete och den offentliga debatten. Ofta samlar utskott in ny
och värdefull information bl. a. genom utfrågningar av experter, statsråd,
företrädare för organisationer och andra. Med hjälp av muntligheten och
frågeformen kan man då få fram information som annars skulle utebli.

Det är beklagligt att sådana utfrågningar, enligt propositionens förslag
endast kan ske inom stängda dörrar. Regeringen och grundlagberedningens
majoritet har inte lyckats motivera sekretessen. Påståendet att
”offentliga utskottssammanträden skulle försvaga allmänhetens intresse
för kammardebatten” är ogrundat. Enligt vår mening kommer i stället
allmänhetens intresse för riksdag och politik att öka om viktiga
utfrågningar i riksdagen kan ske offentligt. Därmed stiger också intresset
för kammardebatten i ärendet.

KU 1973:26

135

Vad gäller motiveringen i övrigt för rätt till offentliga utskottsutfrågningar
kan vi hänvisa till motionerna 1973:238, 1973:1841 och

1973:1874.

Vi hemställer

att riksdagen med bifall till motionerna 1973:238, 1973:1841
och 1973:1874, den sistnämnda såvitt nu är i fråga, och med
avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar
följande lydelse av 4 kap. 12 § RO:

12 §

Utskott skall (=utskottet) är närvarande.

Sammanträde för inhämtande av upplysningar eller yttranden som
säges i 10 § skall dock vara offentligt, därest detta begärs av minst en
tredjedel av ledamöterna i utskottet.

Beträffande omröstningsreglerna i riksdagen (hemställan punkten F 57)

36. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

Inom grundlagberedningen övervägdes olika modeller för voteringsordningen
inom riksdagen. Beredningen övervägde därvid bl. a. att ersätta
eliminationsmetoden med den s. k. seriemetoden.

Vid votering enligt seriemetoden ställs proposition på samtliga förslag
i tur och ordning. Om det första förslaget erhåller fler ja- än nejröster har
detta antagits och samtliga återstående alternativ har därmed fallit. Om
förslaget däremot stannar i minoritet, är det definitivt förkastat och nästa
alternativ tas upp till omröstning. Enligt eliminationsmetoden ställs de
olika förslagen i den förberedande omgången mot varandra och elimineras
i tur och ordning tills endast två förslag återstår i slutomgången.

Enligt vår mening är det väsentligaste kravet på voteringsmetoden i
riksdagen att den säkerställer att det fattade beslutet överensstämmer
med riksdagsmajoritetens önskan. Som bl. a. grundlagberedningens specialundersökningar
angående olika voteringsmetoder visade lämnar eliminationsmetoden
stora möjligheter till taktiska manövrer i utskott och
kammare vilka kan leda till att det förslag som bäst motsvarar riksdagens
mening slås ut vid votering om kontraproposition. Med seriemetoden blir
varje omröstning avgörande vilket medför att en grupp ledamöter aldrig
av taktiska skäl kan fälla ett majoritetsförslag genom att temporärt rösta
fram ett förslag som befinner sig lägre på den egna preferensskalan. Vid
en avvägning mellan olika voteringsmetoder måste enligt vår mening
seriemetodens ovan angivna fördelar tillmätas avgörande vikt. Som ett
ytterligare skäl för den i motionen föreslagna övergången till denna
voteringsmetod kan anföras att därmed beslutsordningen i den svenska
riksdagen bringas i bättre överensstämmelse med vad som tillämpas i de
flesta europeiska parlament och i Europarådet.

I vårt förslag till lagtext förutsätts att talmannen beslutar i vilken
ordning yttrandena tas upp till omröstning. Vi förutsätter att liksom i
andra parlament där seriemetoden tillämpas en fast praxis i detta

KU 1973:26

136

avseende kommer att utvecklas.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1867 och med avslag
på propositionen 1973:90 i motsvarande del antar följande
lydelse av 5 kap. 5 och 6 §§ RO:

5§

När ärende avgöres genom omröstning, ställes proposition på yrkande
som talmannen bestämmer. Antages yrkandet, är det riksdagens beslut.
Förkastas yrkandet och föreligger endast ett ytterligare yrkande, är detta
riksdagens beslut. Föreligger två eller flera ytterligare yrkanden, ställer
talmannen proposition på ett av dessa. Därefter förfares i enlighet med
vad som har sagts tidigare i denna paragraf till dess något av yrkandena
har blivit riksdagens beslut.

Omröstning göres öppet. Talmannen tillkännagiver hur omröstningen
utfallit och befäster beslutet med klubbslag.

6§

Är rösterna lika delade i omröstning, ställer talmannen proposition på
förslag om återförvisning av ärendet till utskottet. Ärendet skall
återförvisas om minst hälften av de röstande förenar sig härom. Beslutas
ej återförvisning, avgör lotten om yrkandet är antaget eller förkastat.

Efter återförvisning upptages ärendet på nytt i sin helhet till
avgörande i kammaren. Uppstår därvid åter lika röstetal, skall lottning
genast äga rum.

Beträffande kvinnlig tronföljd (hemställan punkten F 61; jfr reservation
nr 40)

37. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m):

I regeringsförslaget föreslås ingen ändring av nuvarande tronföljdsregler.
Detta innebär att även i fortsättningen endast manliga efterkommande
skall ha arvsrätt till tronen, s. k. agnatisk tronföljd. Kvinnliga
medlemmar av konungahuset är sålunda uteslutna och successionen
övergår på stamfaderns av den Bernadotteska ätten manliga bröstarvingar
om sådana finns. Om manliga bröstarvingar till den Bernadotteska
dynastins grundare saknas anses konungahuset utslocknat.

Samhällsutvecklingen i Sverige liksom i flera andra länder har medfört
att kvinnor blivit jämställda med män då det gäller offentliga värv.
Kvinnlig tronföljd förekommer i dag i sex av Europas nio monarkier. För
Sveriges vidkommande kan vi inte finna någon som helst anledning att
utesluta kvinnor när det gäller arvsrätt till tronen.

1 enlighet med principen om de båda könens lika rätt även på
statschefsnivå föreslår vi införandet av full kognatisk tronföljd, varvid
tronföljarens ålder — inte kön — är utslagsgivande.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen med anledning av propositionen 1973:90 i
motsvarande del och med bifall till motionen 1973:1873
antar följande förslag till ändring i SO:

KU 1973:26

137

§ I. Då hans kungl, höghets, kronprins Johan Baptist Julii redan
ingångna äktenskap med manlig bröstarvinge välsignat är, och ännu
framdeles kan välsignat varda, skall efterträda hans kungl, höghet i
regeringen hans kungl, höghets förstfödde son, och efter honom denne
senares manliga efterkommande, i den ordning de ättens huvudman i rätt
nedstigande led närmast äro.

Denna arvsordning gäller till och med hans kungl, höghet Kronprinsen
Carl Gustaf.

§ 2. Vid Konungs eller Drottnings död övergår tronen till den
bortgångnes äldsta barn oavsett kön, varefter successionsrätt följer för
dennes först födda barn i enlighet med den lineala arvsföljden, varvid det
äldsta barnet och dess avkomma har företräde framför syskon och dessas
avkomma.

Om Konung eller Drottning saknar arvsberättigade efterkommande
övergår tronen sålunda till äldsta syskon och dess avkomma efter samma
princip.

Denna arvsordning gäller från hans kungl, höghet Kronprins Carl
Gustafs tronbestigning.

§ 3. (Denna paragraf utgår)

§ 4. Dör Konung i Sverige, utan att lämna bröstarvingar, men hans
efterlämnade Drottning sig i välsignat tillstånd befinner, fullgöre en
riksföreståndare statschefens uppgifter tills vidare, på sätt och med
villkor 5 kap. 4 § av regeringsformen föreskriver.

§ 5. Såsom i regeringsformens övergångsbestämmelser punkten 9
stycket 6 stadgas skall Konung alltid vara av den rena evangeliska läran
sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt
Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är, alltså skola
prinsar och prinsessor av det kungliga huset uppfödas i samma lära och
inom riket. Den av kungl, familjen, som ej sig till samma lära bekänner,
vare från all successionsrätt utesluten.

§ 6. Prins eller prinsessa av det kungl, huset må ej gifta sig med
mindre Konungen, sedan regeringens tankar inhämtats, därtill lämnat sitt
samtycke. Sker det ändock havé han eller hon förverkat rätt till riket för
sig, barn och efterkommande.

§ 8. Prins eller prinsessa av kungl, svenska huset må ej utan
Konungens och Riksdagens samtycke bliva regerande Statsöverhuvud
över utländsk stat, vare sig genom val, arv eller gifte. Sker annorlunda,
vare han eller hon och hans eller hennes efterkommande ej berättigade
att få succedera till svenska tronen.

Beträffande talmans valperiod

38. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

Det nya grundlagsförslaget innebär i flera avseenden en förstärkt

KU 1973:26

138

ställning för talmannen. Detta gäller framför allt, som påvisats i
reservationen nr 17, i fråga om utseende av statsminister. Det är mot den
bakgrunden inte rimligt att förlänga talmannens mandatperiod jämfört
med vad som nu gäller. Då icke heller i övrigt några bärande argument
framförts för denna ändring, bör mandatperioden för talman och vice
talman liksom nu vara ett år.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer vi

att riksdagen med avslag på propositionen 1973:90 i motsvarande
del

dels antar följande lydelse av 4 kap. 2 § RF:

2 5

Riksdagen utser inom sig för varje riksmöte en talman samt en förste,
en andre och en tredje vice talman.

dels antar följande lydelse av 8 kap. 1 § första stycket RO:

Val av talman samt av förste, andre och tredje vice talman förrättas
vid första sammanträdet med kammaren under riksmötet. Talmännen
väljes var för sig i nu nämnd ordning.

Beträffande utredning rörande övergång till vårval (hemställan punkten
1 3)

39. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo (c),
Ahlmark (fp), Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c) och Molin (fp):

I 1 kap. 1 § RO stadgas att ordinarie val till riksdagen skall hållas i
september. Många fördelar skulle enligt vår mening vinnas om de
allmänna valen i stället ägde rum på våren. Valrörelsen skulle kunna föras
i omedelbar anslutning till ett intensivt skede i riksdagsarbetet. Väljarnas
och partiarbetarnas intresse för de politiska frågorna är då stort och det
är lättare att aktualisera frågornas innebörd för väljarna än efter flera
månaders stiltje som nu. Det skulle därmed sannolikt bli möjligt att
förkorta valrörelsen utan att minska dess effektivitet.

Vi delar utskottets uppfattning att vårvalsfrågan står i nära samband
med tiden för budgetårets förläggning och riksdagens budgetarbete. Det
är sannolikt svårt att förlägga valen till våren och behålla det nuvarande
budgetåret. Flera skäl talar emellertid för en omläggning av budgetåret så
att det kommer att sammanfalla med det nuvarande kalenderåret.

Med hänsyn till att vissa av de komplikationer som sammanhänger
med vårval hittills inte kunnat helt klarläggas anser vi att frågan om en
övergång till vårval och en därmed eventuellt sammanhängande ändring
av budgetåret bör bli föremål för visst ytterligare utredningsarbete.

l’å grund av det anförda hemställer vi

KU 1973:26

139

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1874 och med
bifall till motionen 1973:1878, båda såvitt nu är ifråga, hos
Kungl. Maj:t begär att frågan om övergång till vårval göres
till föremål för ytterligare utredning.

Beträffande utredning rörande kvinnlig tronföljd (hemställan punkten
I 4; jfr reservation nr 37)

40. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Nelander (fp), Boo (c),
Fiskesjö (c) och Molin (fp):

godtagbart skäl att utestänga kvinnliga medlemmar av kungahuset från
tronföljd och föreslår därför att sedan erforderlig utredning gjorts förslag
läggs fram för riksdagen om kvinnlig tronföljd.

Vi hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1878, såvitt nu är i
fråga, hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag till

sådan ändring av tronföljdsreglerna att kvinnor och män blir

jämställda i fråga om tronföljden, dock utan rubbning av nu varande

tronföljares rätt.

Beträffande övergång till skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval

(hemställan punkten I 2)

41. Reservation av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

Den gemensamma valdagen är ett hot mot en vital, kommunal
demokrati. De lokala frågorna riskerar att komma i bakgrunden och i
varje val dränkas av den rikspolitiska informationen. Undersökningar
efter 1970 års val visade att en överväldigande majoritet av väljarna inte
kunde ange en enda kommunal debattfråga. En försvinnande liten del av
väljarkåren hade röstat på olika partier i riksdagsval och kommunalval.
Den rikspolitiska bedömningen bestämmer uppenbarligen också det
kommunalpolitiska ställningstagandet.

Detta är mycket oroande eftersom kommunerna i dag svarar för
utomordentligt viktiga uppgifter i samhället. På senare år har landsting
och kommuner fått sina arbetsuppgifter och sina andelar av den
offentliga sektorn kraftigt vidgade. Samtidigt måste man som en följd av
kommunsammanslagningarna vidta radikala åtgärder för att vidga kontakterna
mellan väljare och valda ute i kommunerna.

Då är det nödvändigt att de lokala frågorna får möjlighet att mer än
hittills tränga fram till medborgarna i valrörelserna. Riksdagsval och
kommunalval bör därför hållas vid olika tillfällen. En utredning bör
tillsättas för att studera olika modeller för skilda valdagar för riksdagsval

KU 1973:26

140

och kommunalval. En av dessa modeller kan vara den lösning som
skisseras i motion 1973:1861 av herr Ahlmark m. fl. (fp). Men också
andra konstruktioner kan givetvis tänkas.

Den utredning som föreslås i motionen bör snarast möjligt utarbeta
sådana olika modeller som sedan förs ut till allmän diskussion. Målet bör
vara att ett första beslut om övergång till skilda valdagar ska kunna fattas
före 1976 års val i syfte att längre fram öka väljarnas möjlighet att
utkräva ansvar av de kommunala förtroendemännen och därmed fördjupa
den kommunala demokratin.

Vi föreslår därför

att riksdagen med anledning av motionen 1973:1861 hos Kungl.
Maj:t hemställer att en utredning ges i uppdrag att utarbeta
olika modeller för övergång till skilda valdagar för riksdagsval
och kommunalval, varvid bl. a. de i motionen skisserade
alternativen överväges.

42. Särskilt yttrande av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo
(c), Werner i Malmö (m) och Fiskesjö (c):

Vi delar den åsikten att de kommunala frågorna inte bör få komma i
skymundan i valrörelsen. Erfarenheten från 1970 års val visar att den
gemensamma valdagen innebär betydande risker härför. Vi anser emellertid
att endast ett val utgör ett alltför litet underlag för att ställa frågan
härom under en förnyad utredning. Konsekvenserna av den gemensamma
valdagen för den kommunala demokratin måste också komma att
behandlas inom utredningen om den kommunala demokratin. Vi är
därför inte i dag beredda att ta ordningen med samtidiga val till riksdagen
och de kommunala församlingarna under omprövning.

Beträffande utredning om valkretsindelning och personmomentet i valsättet 43.

Särskilt yttrande av herr Ahlmark (fp):

Det är riktigt och viktigt att utgångspunkten för utredningen om
personmomentet i valsättet skall vara ett riksproportionellt system.
Konstitutionsutskottet avvisar därmed (se s. 23) de tankar som förs fram
i motionen 1973:1890 av herrar Svensson i Eskilstuna (s) och Gadd (s). I
motionen krävs visserligen inte ”nu” ett nytt valsätt; saken skall först
utredas. Men den polemiserar mot riksproportionaliteten. ”Det vore
olyckligt om själva valsättets utformning främjar en utveckling mot något
av en permanentning av minoritetsparlamentarismen, dvs. ett läge präglat
av att regeringarna saknar egen majoritet i riksdagen.”

Utskottets kansli har i samverkan med riksdagens upplysningstjänst
räknat ut hur de nio senaste valen (från 1956 och framåt) skulle ha
utfallit med dagens enkammarsystem och valsätt. Det här är resultatet:

KU 1973:26

141

	Mandat i riksdagen Fp+c+m S	Vpk
1956	176 156	18
1958 (juni)	182 166	2
1958 (sept)	178 170	2
1960	167 167	16
1962	166 183	1
1964	163 169	18
1966	176 151	23
1968	165 185	0
1970	170 163	17

Man finner att de icke-socialistiska partierna vid fyra tillfällen hade
fått majoritet i riksdagen — 1956, juni och september 1958 och 1966.
Socialdemokraterna hade fått egen majoritet i två val — 1962 och 1968.
Kommunisterna hade blivit tungan på vågen tre gånger — 1960, 1964 och
1970.

I sex av de senaste nio valen hade man alltså kunnat bilda
majoritetsregering av socialdemokraterna ensamma eller de icke-socialistiska
partierna tillsammans. (En koalition mellan socialdemokraterna och
något eller några av de andra partierna hade kunnat ge majoritetsregeringar
ännu oftare.) Därmed är det klart att det nuvarande valsättet med
riksproportionalitet inte innebär ”något av en permanentning av minoritetsparlamentarismen”,
vilket herrar Svensson i Eskilstuna och Gadd
påstår i sin motion.

KU 1973:26

142

Bilaga 1

Propositionens förslag till ny regeringsform med av utskottet föreslagna
ändringar

1 Förslag till
Regeringsform

1 kap. STATSSKICKETS GRUNDER
1 §‘

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän
och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt
statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

2 §2

Regeringsformen, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen
är rikets grundlagar.

3 §3

Riksdagen är folkets främsta företrädare.

RiksdagerTstiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur
statens medel skall användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och
förvaltning.

4 §4

Konungen är rikets statschef.

5§s

Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.

6 §6

1 riket finns primärkommuner och landstingskommuner. Beslutanderätten
i kommunerna utövas av valda församlingar.

Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter.

1 I propositionens förslag har tredje stycket följande lydelse: ”Den offentliga
makten utövas under lagarna. Regeringsformen, successionsordningen och tryckfrihetsförordningen
är rikets grundlagar.”

2 Ny paragraf. Lydelsen motsvaras i propositionens förslag av 1 § tredje stycket
andra meningen. Se not 1.

3 Motsvaras av 2 § i propositionens förslag.

4 Motsvaras av 3 § i propositionens förslag.

5 Motsvaras av 4 § i propositionens förslag.

6 Motsvaras av 5 § i propositionens förslag. 1 propositionens förslag har första
stycket första meningen följande lydelse: ”1 riket finns primärkommuner och
sekundärkommuner.”

KU 1973:26

143

7 §1

För rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen
statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

8 §2

2 kap. GRUNDLÄGGANDE FRI- OCH RÄTTIGHETER3
1 §

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrande- och tryckfrihet: frihet att i tal, skrift eljer bild eller på
annat sätt meddela uppgifter och framföra åsikter,

2. rätt till information: rätt att inhämta och mottaga uppgifter och
upplysningar,

3. mötesfrihet: frihet att anordna och att deltaga i möten,

4. demonstrationsrätt: rätt att ensam eller i grupp framföra åsikter på
allmän plats,

5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till förening,

6. religionsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till trossamfund
och att utöva sin religion,

7. rörelsefrihet: frihet att röra sig inom riket och att lämna riket.

1 Motsvaras av 6 § i propositionens förslag.

2 Motsvaras av 7 § i propositionens förslag.

3 I propositionens förslag har 2 kap. fyra paragrafer av följande lydelse:

”1 §

Samhället skall verka för rättvisa och jämlikhet mellan medborgarna.

Varje medborgare bör ha rätt till utbildning, arbete och social trygghet.

2 §

Arbetstagare bör genom lag eller avtal vara tillförsäkrad inflytande över
ledningen och fördelningen av arbetet och andra frågor som berör honom nära i
hans anställning. Han bör genom lag vara skyddad mot uppsägning som är sakligt
ogrundad.

3 §

Enskild bör vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestämmes i lag för
det fall att hans egendom tages i anspråk genom expropriation eller annat sådant
förfogande.

KU 1973:26

144

2 §

Varje medborgare är skyddad mot att myndighet tvingar honom att
tillhöra förening eller trossamfund eller att ge sina åsikter till känna.

3 §

Varje medborgare är skyddad mot att myndighet utsätter honom för
kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan,
för intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig
avlyssning.

4§

Beträffande tryckfriheten och rätten att taga del av allmän handling
gäller vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen. Föreskrifter som
i övrigt närmare utformar de fri- och rättigheter och det skydd som avses
i 1 -3 §§ beslutas i den ordning som föreskrives i 8 kap.

5 §

Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare
äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag
eller avtal.

3 (forts, från föreg, sida)

4 §

Vaijc medborgare skall gentemot det allmänna vara tillförsäkrad

1. yttrande- och tryckfrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela uppgifter och framföra åsikter,

2. rätt till information: rätt att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar,

3. mötesfrihet: frihet att anordna och att deltaga i möten,

4. demonstrationsrätt: rätt att ensam eller i grupp framföra åsikter på allmän
plats,

5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till förening,

6. religionsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till trossamfund och att
utöva sin religion,

7. rörelsefrihet: frihet att röra sig inom riket och att lämna riket.

Varje medborgare skall skyddas mot att myndighet tvingar honom att tillhöra
förening eller trossamfund eller att ge sina åsikter till känna. Han skall också
skyddas mot att myndighet utsätter honom för kroppsvisitation eller annat
påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan, för intrång i hans brev-, post- eller
teleförbindelser eller för hemlig avlyssning.

Det närmare innehållet i de fri- och rättigheter och det skydd i övrigt som avses i
första och andra styckena angives i den ordning som föreskrives i 8 kap. Beträffande
tryckfriheten och rätten att taga del av allmän handling gäller vad som är föreskrivet
i tryckfrihetsförordningen.”

KU 1973:26

145

3 kap. RIKSDAGEN

1 §

Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val.

Riksdagen består av en kammare med trehundrafyrtionio ledamöter.
För ledamöterna skall finnas ersättare.

2 §

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är
bosatt i riket. Om rösträtt för svensk medborgare som ej är bosatt i riket
finns bestämmelser i lag. Den som icke har uppnått aderton års ålder
senast på valdagen eller som är omyndigförklarad av domstol har ej
rösträtt.

Frågan huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på
grundval av en före valet upprättad röstlängd.

3 §

Ordinarie val till riksdagen förrättas vart tredje år.

4 §

Regeringen får förordna om extra val till riksdagen mellan ordinarie
val. Extra val hålles inom tre månader efter förordnandet.

Efter val till riksdagen får regeringen icke förordna om extra val förrän
tre månader har förflutit från den nyvalda riksdagens första sammanträde.
Ej heller får regeringen förordna om extra val under tid då dess
ledamöter, efter det att samtliga har entledigats, uppehåller sina befattningar
i avbidan på att ny regering skall tillträda.

Bestämmelser om extra val i visst fall finns i 6 kap. 3 §.

5 §

Nyvald riksdag samlas på femtonde dagen efter valdagen, dock tidigast
pä fjärde dagen efter det att valets utgång har kungjorts.

Varje val gäller för tiden från det att den nyvalda riksdagen har samlats
till dess den närmast därefter valda riksdagen samlas. Denna tid är
riksdagens valperiod.

6§

För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar.

Mandaten i riksdagen utgöres av trehundratio fasta valkretsmandat

och trettionio utjämningsmandat.

De fasta valkretsmandaten fördelas mellan valkretsarna på grundval av

10 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26 146

en beräkning av förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje
valkrets och antalet röstberättigade i hela riket. Fördelningen fastställes
för tre år i sänder.

7 §

Mandaten fördelas mellan partier. Med parti avses varje sammanslutning
eller grupp av väljare, som uppträder i val under särskild beteckning.

Endast parti som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket är
berättigat att deltaga i fördelningen av mandaten. Parti som har fått färre
röster deltager dock i fördelningen av de fasta valkretsmandaten i
valkrets, där partiet har fått minst tolv procent av rösterna.

8 §

De fasta valkretsmandaten fördelas för varje valkrets proportionellt
mellan partierna på grundval av valresultatet i valkretsen.

Utjämningsmandaten fördelas mellan partierna så, att fördelningen av
alla mandat i riksdagen, med undantag av de fasta valkretsmandat som
har tillfallit parti med mindre än fyra procent av rösterna, blir proportionell
mot de i fördelningen deltagande partiernas röstetal i hela riket.
Har parti vid fördelningen av de fasta valkretsmandaten erhållit flera
mandat än som motsvarar den proportionella representationen i riksdagen
för partiet, bortses vid fördelningen av utjämningsmandaten från
partiet och de fasta valkretsmandat det har erhållit. Sedan utjämningsmandaten
har fördelats mellan partierna, tillföres de valkretsar.

Vid mandatfördelningen mellan partierna användes uddatalsmetoden
med första divisorn jämkad till 1,4.

9 §

För varje mandat som ett parti har erhållit utses en riksdagsledamot
samt ersättare för honom.

10 §

Endast den som uppfyller villkoren för rösträtt och som är myndig kan
vara ledamot av riksdagen eller ersättare för ledamot.

11 §

Val till riksdagen får överklagas hos en av riksdagen utsedd valprövningsnämnd.
Den som har valts till riksdagsledamot utövar sitt uppdrag
utan hinder av att valet har överklagats. Ändras valet, intager ny ledamot
sin plats så snart ändringen har kungjorts. Vad nu sagts om ledamot äger
motsvarande tillämpning på ersättare.

Valprövningsnämnden består av ordförande, som skall vara eller ha

KU 1973:26

147

varit ordinarie domare och som ej får tillhöra riksdagen, och sex andra
ledamöter. Ledamöterna väljes efter varje ordinarie val, så snart valet har
vunnit laga kraft, för tiden till dess nytt val till nämnden har ägt rum.
Ordföranden väljes särskilt. Nämndens beslut får ej överklagas.

12 §

Ytterligare bestämmelser i de ämnen som angives i 2—11 §§ samt om
utseende av ersättare för riksdagsledamöterna meddelas i riksdagsordningen
eller annan lag.

4 kap. RIKSDAGSARBETET
1 §

Riksdagen sammanträder till riksmöte årligen. Riksmöte hålles i
Stockholm, om icke riksdagen eller talmannen bestämmer annat av
hänsyn till riksdagens säkerhet eller frihet.

2 §

Riksdagen utser inom sig för varje valperiod en talman samt en förste,
en andre och en tredje vice talman.

3 §

Regeringen och varje riksdagsledamot får i enlighet med vad som
närmare angives i riksdagsordningen väcka förslag i fråga om allt som kan
komma under riksdagens prövning, om ej annat är bestämt i denna
regeringsform.

Riksdagen väljer inom sig utskott, däribland ett konstitutionsutskott,
ett finansutskott och ett skatteutskott, enligt bestämmelser i riksdagsordningen.
Ärende som väckes av regeringen eller riksdagsledamot beredes
före avgörandet av utskott, om ej annat är bestämt i denna regeringsform.

4 §

När ärende skall avgöras i kammaren, får varje riksdagsledamot och
varje statsråd yttra sig i enlighet med vad som närmare angives i
riksdagsordningen. Bestämmelser om jäv finns i riksdagsordningen.

5 §

Vid omröstning i riksdagen gäller som riksdagens beslut den mening
varom mer än hälften av de röstande förenar sig, om ej annat särskilt
angives i denna regeringsform eller, beträffande frågor som hör till

KU 1973:26

148

förfarandet i riksdagen, i huvudbestämmelse i riksdagsordningen. Om
förfarandet vid lika röstetal finns bestämmelser i riksdagsordningen.

6 §

Riksdagsledamot och ersättare får fullgöra uppdrag som ledamot utan
hinder av tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse som åligger
honom.

7 §

Riksdagsledamot eller ersättare får icke lämna sitt uppdrag utan
riksdagens medgivande.

När det finns anledning till det, skall valprövningsnämnden självmant
pröva om ledamot eller ersättare är behörig enligt 3 kap. 10 §. Den som
förklaras obehörig är därmed skild från sitt uppdrag.

Ledamot eller ersättare får i annat fall än som avses i andra stycket
skiljas från uppdraget endast om han genom brott har visat sig uppenbarligen
olämplig för uppdraget. Beslut härom fattas av domstol.

8§

Ingen får väcka talan mot den som utövar eller har utövat uppdrag som
riksdagsledamot eller beröva honom friheten eller hindra honom att resa
inom riket på grund av hans yttranden eller gärningar under utövandet av
uppdraget, utan att riksdagen har medgivit det genom beslut om vilket
minst fem sjättedelar av de röstande har förenat sig.

Misstänkes riksdagsledamot för brott i annat fall, skall bestämmelser i
lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han
erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller fråga är om brott för
vilket ej är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

9§

Under tid då riksdagsledamot är riksdagens talman eller tillhör regeringen
utövas hans uppdrag som riksdagsledamot av ersättare. Riksdagen
kan i riksdagsordningen föreskriva att ersättare skall träda i riksdagsledamots
ställe när denne är ledig.

Bestämmelserna i 6 § och 8 § första stycket om skydd för utövandet
av uppdrag som riksdagsledamot gäller även talmannen och hans uppdrag.

För ersättare som utövar uppdrag som riksdagsledamot gäller bestämmelserna
om ledamot.

10 §

Ytterligare bestämmelser om riksdagsarbetet meddelas i riksdagsordningen.

KU 1973:26

149

5 kap. STATSCHEFEN
1 §'

Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter.
När så erfordras sammanträder regeringen i konselj under statschefens
ordförandeskap.

2 §

Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och
har fyllt tjugofem år. Han får icke samtidigt vara statsråd eller utöva
uppdrag såsom talman eller riksdagsledamot.

Statschefen skall samråda med statsministern, innan han reser utrikes.

3 §

Är konungen av sjukdom, utrikes resa eller annan orsak hindrad att
fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd medlem av
konungahuset, som ej är hindrad, för att såsom tillfällig riksföreståndare
fullgöra statschefens uppgifter.

4§

Utslocknar konungahuset, utser riksdagen en riksföreståndare att
fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen utser samtidigt en
vice riksföreståndare.

Detsamma gäller, om konungen dör eller avgår och tronföljaren ännu
ej har fyllt tjugofem år.

5 §

Har konungen under sex månader utan avbrott varit hindrad att
fullgöra sina uppgifter eller underlåtit att fullgöra dem, skall regeringen
anmäla det till riksdagen. Riksdagen bestämmer, om konungen skall anses
ha avgått.

6 §

Riksdagen kan utse någon att efter regeringens förordnande tjänstgöra
som tillfällig riksföreståndare när ingen med behörighet enligt 3 eller 4 §
kan tjänstgöra.

Talmannen eller, vid förfall för honom, vice talman tjänstgör efter
regeringens förordnande som tillfällig riksföreståndare, när ingen annan
behörig kan tjänstgöra.

1 I propositionens förslag har andra meningen följande lydelse: ”När det behövs
sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap.”

KU 1973:26

150

7 §l

Konungen kan ej åtalas för sina gärningar. Riksföreståndare kan ej
åtalas för sina gärningar som statschef.

6 kap. REGERINGEN
1 §

Regeringen består av statsministern och övriga statsråd.

Statsministern utses i den ordning som angives i 2—4 §§. Statsministern
tillsätter övriga statsråd.

2 §

När statsminister skall utses, kallar talmannen företrädare för vaije
partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med vice
talmännen och avgiver sedan förslag till riksdagen.

Riksdagen skall senast på fjärde dagen härefter, utan beredning i
utskott, pröva förslaget genom omröstning. Röstar mer än hälften av
riksdagens ledamöter mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det
godkänt.

3 §

Förkastar riksdagen talmannens förslag, förfares på nytt enligt 2 §. Har
riksdagen fyra gånger förkastat talmannens förslag, skall förfarandet för
utseende av statsminister avbrytas och återupptagas först sedan val till
riksdagen har hållits. Om ej ordinarie val ändå skall hållas inom tre
månader, skall extra val förrättas inom samma tid.

4§

När riksdagen har godkänt förslag om ny statsminister, anmäler denne
så snart det kan ske de av honom utsedda statsråden för riksdagen.
Därefter äger regeringsskifte rum vid en särskild konselj inför statschefen
eller, vid förfall för denne, inför talmannen. Talmannen kallas alltid till
konseljen.

Talmannen utfärdar förordnande för statsministern på riksdagens
vägnar.

5 §

Förklarar riksdagen att statsministern eller annat statsråd icke åtnjuter
riksdagens förtroende, skall talmannen entlediga statsrådet. Kan regeringen
förordna om extra val till riksdagen, skall dock beslut om

1 I propositionens förslag har andra meningen följande lydelse: ”Ej heller kan
riksföreståndare åtalas för sina gärningar som statschef.”

KU 1973:26

151

entledigande ej meddelas om regeringen inom en vecka från misstroendeförklaringen
förordnar om extra val.

6 §'

Statsråd skall entledigas om han begär det, statsministern av
talmannen och annat statsråd av statsministern. Statsministern får även i
annat fall entlediga annat statsråd.

7 §

Om statsministern entledigas eller dör, skall talmannen entlediga
övriga statsråd.

8§

Har regeringens samtliga ledamöter entledigats, uppehåller de sina
befattningar till dess ny regering har tillträtt. Har annat statsråd än
statsministern entledigats på egen begäran, uppehåller han sin befattning
till dess efterträdare har tillträtt, om statsministern begär det.

9 §

Endast den får vara statsråd som är svensk medborgare sedan minst tio

år.

Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej
heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet
för honom.

10 §

Vid förfall för talmannen övertager vice talman de uppgifter som enligt
detta kapitel ankommer på talmannen.

7 kap. REGERINGS ARBETET
1 §

För beredning av regeringsärenden skall finnas ett regeringskansli. I
detta ingår departement för skilda verksamhetsgrenar. Regeringen fördelar
ärendena mellan departementen. Statsministern utser bland statsråden
chefer för departementen.

2 §

Vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och
yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som
behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.

1 I propositionens förslag har paragrafen följande lydelse: "Statsråd skall entledigas,
om han begär det. Statsministern entledigas av talmannen och annat statsråd av
statsministern. Statsministern får även i annat fall entlediga annat statsråd.”

KU 1973:26 152

3§

Regeringsärenden avgöres av regeringen vid regeringssammanträde.
Regeringsärenden som gäller verkställighet inom försvarsmakten av författningar
eller särskilda regeringsbeslut kan dock, i den omfattning som
angives i lag, under statsministerns överinseende avgöras av chefen för det
departement till vilket ärendena hör.

4§

Statsministern kallar övriga statsråd till regeringssammanträde och är
ordförande vid sammanträdet. Minst fem statsråd skall deltaga i regeringssammanträde.

5 §

Departementschef är vid regeringssammanträde föredragande i ärende
som hör till hans departement. Statsministern kan dock förordna att
ärende eller grupp av ärenden, som hör till visst departement, skall
föredragas av annat statsråd än departementschefen.

6§

Vid regeringssammanträde föres protokoll. Skiljaktig mening skall
antecknas i protokollet.

7 §

Författningar, förslag till riksdagen och andra expeditioner av regeringens
beslut skall för att bliva gällande skrivas under av statsministern eller
annat statsråd på regeringens vägnar. Regeringen kan dock genom
förordning föreskriva att tjänsteman i särskilda fall får skriva under
expedition.

8 §'

Statsministern kan utse ett av de övriga statsråden att i egenskap av
ställföreträdare vid förfall för statsministern fullgöra hans uppgifter. Har
statsministern ej utsett ställföreträdare eller har också denne förfall, övertages
statsministerns uppgifter i stället av det av de tjänstgörande
statsråden som har varit statsråd längst tid. Om två eller flera har varit
statsråd lika länge, har den äldste av dem företräde.

1 1 propositionens förslag har andra och tredje meningarna följande lydelse: ”Har
statsministern ej utsett ställföreträdare eller har också denne förfall, övertages
statsministerns uppgifter i stället av det av de tjänstgörande statsråden som har
tillhört regeringen längst tid. Om två eller flera statsråd har tillhört regeringen lika
länge, har den äldste av dem företräde.”

KU 1973:26

153

8 kap. LAGAR OCH ANDRA FÖRESKRIFTER
1 §'

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att dödsstraff skall kunna
ådömas.

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att svensk medborgare skall
kunna landsförvisas eller eljest hindras att återvända till riket eller att
svensk medborgare som är bosatt i riket skall kunna berövas sitt
medborgarskap i annat fall än då han är eller samtidigt blir medborgare i
annan stat.

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att straff eller annan
brottspåföljd skall kunna ådömas för gärning som icke var belagd med
brottspåföljd, när den förövades, eller att svårare brottspåföljd skall
kunna ådömas för gärningen än den som var föreskriven då. Vad nu sagts
om brottspåföljd gäller även förverkande eller annan särskild rättsverkan
av brott.

Enskild skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestämmes
i lag för det fall att hans egendom tages i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande.

2 §

Föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga
och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag.

Sådana föreskrifter är bland andra:

1. föreskrifter om svenskt medborgarskap,

2. föreskrifter om rätt till släktnamn, om äktenskap och föräldraskap,
om arv och testamente samt om familjeförhållanden i övrigt,

3. föreskrifter om rätt till fast och lös egendom, om avtal samt om
bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser.

3 §2

Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som
gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag.

Sådana föreskrifter är bland andra föreskrifter som begränsar de frioch
rättigheter och det skydd i övrigt som enligt 2 kap. 1—3 §§
tillkommer svensk medborgare, föreskrifter om brott och rättsverkan av
brott, föreskrifter om skatt till staten samt föreskrifter om rekvisition
och annat sådant förfogande.

1 I propositionens förslag har paragrafen följande lydelse: ”Lag eller annan
föreskrift får ej innebära att svensk medborgare skall kunna landsförvisas eller att
svensk medborgare som är bosatt i riket skall kunna berövas sitt medborgarskap i
annat fall än då han är eller samtidigt blir medborgare i annan stat.

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att straff eller annan brottspåföljd skall
kunna ådömas för gärning som icke var belagd med brottspåföljd, när den
förövades, eller att svårare brottspåföljd skall kunna ådömas för gärningen än den
som var föreskriven då. Vad nu sagts om brottspåföljd gäller även förverkande eller
annan särskild rättsverkan av brott.”

2 I propositionen föreslås i andra stycket ”2 kap. 4 §” i stället för ”2 kap. 1 3 §§”.

KU 1973:26

154

4§

Föreskrifter om rådgivande folkomröstning i hela riket meddelas
genom lag.

5 §

Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grunderna
för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den
kommunala beskattningen bestämmes i lag. 1 lag meddelas också föreskrifter
om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden.

6 §

Under tid då riksmöte ej pågår kan finans- och skatteutskotten, efter
bemyndigande i lag om annan skatt än skatt på inkomst, förmögenhet,
arv eller gåva, på förslag av regeringen bestämma om skattesatsen eller
besluta att skatt som avses i lagen skall börja eller upphöra att utgå.
Bemyndigande kan innefatta rätt att göra skillnad mellan olika slag av
verksamhet och olika delar av riket. Finans- och skatteutskotten utövar
sin beslutanderätt vid gemensamt sammanträde. Beslut fattas på riksdagens
vägnar genom lag.

Lag som finans- och skatteutskotten har beslutat med stöd av första
stycket skall av regeringen underställas riksdagen inom en månad från
början av närmast följande riksmöte. Riksdagen prövar lagen inom en
månad härefter.

7 §'

Utan hinder av 3 eller 5 § kan regeringen efter bemyndigande i lag
genom förordning meddela föreskrifter om annat än skatt, om föreskrifterna
avser något av följande ämnen:

1. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa,

2. utlännings vistelse i riket,

3. in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar, tillverkning,
kommunikationer, kreditgivning eller näringsverksamhet,

4. jakt, fiske eller natur- och miljövård,

5. trafik eller ordningen på allmän plats,

6. undervisning och utbildning.

Utan hinder av 3 § kan regeringen efter bemyndigande i lag genom
förordning meddela föreskrifter om förbud att röja sådant som någon har
erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt.

Bemyndigande som avses i denna paragraf medför ej rätt att meddela
föreskrifter som i annat hänseende än som angives i andra stycket
begränsar någon av de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt som
enligt 2 kap. 1—3 §§ tillkommer svensk medborgare. Sådant bemyndigande
medför ej heller rätt att meddela föreskrifter om annan rättsverkan av
brott än böter. Riksdagen kan i lag, som innehåller bemyndigande med
stöd av denna paragraf, föreskriva även annan rättsverkan än böter för

1 I propositionen föreslås i tredje stycket första meningen ”2 kap. 4 §” i st iih l för
”2 kap. I -3 §§”.

KU 1973:26

155

överträdelse av föreskrift som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet.

8 §

Utan hinder av 2, 3 eller 5 § kan regeringen efter bemyndigande i lag
genom förordning meddela föreskrifter om anstånd med att fullgöra
förpliktelse.

9 §

Utan hinder av 3 § kan regeringen efter bemyndigande i lag genom
förordning meddela föreskrifter om tull på införsel av vara.

Regeringen eller kommun kan efter riksdagens bemyndigande meddela
sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 3 § annars skall
meddelas av riksdagen.

10 §'

Regeringen kan efter bemyndigande i lag i ämne som angives i 7 §
första stycket eller 9 § genom förordning bestämma att föreskrift i lagen
skall börja eller upphöra att tillämpas. Detta gäller även om föreskriften
begränsar någon av de fri- och rättigheter eller det skydd i övrigt som
enligt 2 kap. 1—3 §§ tillkommer svensk medborgare.

11 §

Bemyndigar riksdagen enligt denna regeringsform regeringen att meddela
föreskrifter i visst ämne, kan riksdagen därvid medgiva att regeringen
överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser
i ämnet. I fall som nu sagts kan riksdagen också uppdraga åt
förvaltningsmyndighet under riksdagen att meddela sådana bestämmelser.

12 §

Föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av bemyndigande
som avses i denna regeringsform skall underställas riksdagen för prövning,
om riksdagen bestämmer det.

13 §

Regeringen får utöver vad som följer av 7 —10 § § genom förordning
besluta

1. föreskrifter om verkställighet av lag,

2. föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen.
Regeringen får ej på grund av första stycket besluta föreskrifter som

avser riksdagen eller dess myndigheter. Den får ej heller på grund av
bestämmelsen i första stycket 2 besluta föreskrifter som avser den
kommunala beskattningen.

Regeringen får i förordning som avses i första stycket överlåta åt
underordnad myndighet att meddela bestämmelser i ämnet.

1 I propositionen föreslås i andra meningen ”2 kap. 4 §” i stället för ”2 kap.

1-3 §r.

KU 1973.26

156

14 §

Behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i visst ämne utgör ej
hinder för riksdagen att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne.

15 §

Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Det andra beslutet får
ej fattas, förrän det efter det första beslutet har hållits val till riksdagen i
hela riket och den nyvalda riksdagen har samlats. Riksdagen får icke
såsom vilande antaga ett förslag om stiftande av grundlag, som är
oförenligt med annat vilande grundlagsförslag, utan att samtidigt förkasta
det först antagna förslaget.

16 §

Riksdagsordningen stiftas på samma sätt som grundlag. Den kan också
stiftas genom endast ett beslut, om minst tre fjärdedelar av de röstande
och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet.
Tilläggsbestämmelse i riksdagsordningen beslutas dock i samma ordning
som lag i allmänhet.

17 §

Lag får ej ändras eller upphävas annat än genom lag. I fråga om ändring
eller upphävande av grundlag eller av riksdagsordningen äger 15 och
16 §§ motsvarande tillämpning.

18 §

För att avge yttrande till regeringen över lagförslag skall finnas ett
lagråd, vari ingår domare i högsta domstolen och regeringsrätten. Även
riksdagsutskott får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som närmare
angives i riksdagsordningen. Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas
i lag.

19 §

Beslutad lag skall utfärdas av regeringen utan dröjsmål. Lag med
sådana föreskrifter om riksdagen eller dess myndigheter som ej skall
intagas i grundlag eller riksdagsordningen kan dock utfärdas av riksdagen.
Lagar och förordningar skall kungöras så snart det kan ske.

9 kap. FINANSMAKTEN
1 §'

Om rätten att besluta om skatter och avgifter till staten finns
bestämmelser i 8 kap.

1 I propositionens förslag Ilar paragrafen följande lydelse: ”Om riksdagens rätt att
besluta om skatter och avgifter lill staten finns bestämmelser i 8 kap.”

KU 1973:26

157

2 §

Statens medel får icke användas på annat sätt än riksdagen har
bestämt.

Om användningen av statsmedel för skilda behov bestämmer riksdagen
genom budgetreglering enligt 3—5 §§. Riksdagen får dock bestämma att
medel tages i anspråk i annan ordning.

3 §

Riksdagen företager budgetreglering för närmast följande budgetår
eller, om särskilda skäl föranleder det, för annan budgetperiod. Riksdagen
bestämmer därvid till vilka belopp statsinkomsterna skall beräknas
och anvisar anslag till angivna ändamål. Besluten härom upptages i en
statsbudget.

Riksdagen kan besluta att särskilt anslag på statsbudgeten skall utgå
för annan tid än budgetperioden.

Vid budgetreglering enligt denna paragraf skall riksdagen beakta
behovet under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden av
medel för rikets försvar.

4 §

Kan budgetreglering enligt 3 § icke avslutas före budgetperiodens
början, bestämmer riksdagen eller, om riksmöte ej pågår, finansutskottet
i den omfattning som behövs om anslag för tiden till dess budgetregleringen
för perioden slutföres.

5 §

För löpande budgetår kan riksdagen på tilläggsbudget göra ny beräkning
av statsinkomster samt ändra anslag och anvisa nya anslag.

6 §

Regeringen avgiver förslag till statsbudget till riksdagen.

7 §

Riksdagen kan i samband med budgetreglering eller annars besluta
riktlinjer för viss statsverksamhet för längre tid än anslag till verksamheten
avser.

8 §

Statens medel och dess övriga tillgångar står till regeringens disposition.
Vad nu sagts gäller dock icke tillgångar som är avsedda för riksdagen
eller dess myndigheter eller som i lag har avsatts till särskild förvaltning.

KU 1973:26

158

9§

Riksdagen fastställer i den omfattning som behövs grunder för förvaltningen
av statens egendom och förfogandet över den. Riksdagen kan
därvid föreskriva att åtgärd av visst slag ej får vidtagas utan riksdagens
tillstånd.

10 §

Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i
övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.

Under riksdagen skall finnas myndighet med uppgift att i enlighet med
riksdagens bemyndigande taga upp och förvalta lån till staten. Närmare
bestämmelser härom meddelas i lag.

11 §

En inom riksdagen utsedd lönedelegation överlägger i förhandlingsfrågor
rörande anställningsvillkor, som skall gälla för statens arbetstagare
eller i övrigt tillhör riksdagens prövning, med statsråd som regeringen
bestämmer. Beträffande arbetstagare hos riksdagen eller dess myndigheter
överlägger lönedelegationen dock i stället med den som riksdagen
bestämmer. Lönedelegationen får på riksdagens vägnar godkänna avtal i
sådan fråga eller, om frågan har undantagits från avtal, förslag till
reglering av den. Vad nu sagts gäller ej om riksdagen för visst fall har
beslutat annat.

Närmare bestämmelser om lönedelegationens sammansättning meddelas
i riksdagsordningen.

12 §

Riksbanken är myndighet under riksdagen.

Riksbanken förvaltas av sju fullmäktige. En av dessa och en suppleant
för honom förordnas av regeringen för tre år i sänder. Övriga sex väljes av
riksdagen. Den fullmäktig som regeringen har förordnat är ordförande.
Han får ej utöva annat uppdrag eller inneha tjänst inom riksbankens
ledning. Bestämmelser om riksdagens val av fullmäktige, om riksbankens
ledning i övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen
och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild frän sitt
uppdrag. Regeringen kan återkalla förordnandet för ordföranden eller för
dennes suppleant.

13 §

Endast riksbanken har rätt att utgiva sedlar. Bestämmelser om penning-
och betalningsväsendet meddelas i övrigt genom lag.

KU 1973:26

159

10 kap. FÖRHÅLLANDET TILL ANDRA STATER

1 §

Överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation
ingås av regeringen.

2 §

Regeringen får ej ingå för riket bindande internationell överenskommelse
utan att riksdagen har godkänt denna, om överenskommelsen
förutsätter att lag ändras eller upphäves eller att ny lag stiftas eller om
den i övrigt gäller ämne i vilket riksdagen skall besluta.

Är i fall som avses i första stycket särskild ordning föreskriven för det
riksdagsbeslut som förutsättes, skall samma ordning iakttagas vid godkännandet
av överenskommelsen.

Regeringen får ej heller i annat fall än som avses i första stycket ingå
för riket bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har
godkänt denna, om överenskommelsen är av större vikt. Regeringen kan
dock underlåta att inhämta riksdagens godkännande av överenskommelsen,
om rikets intresse kräver det. I sådant fall skall regeringen i stället
överlägga med utrikesnämnden innan överenskommelsen ingås.

3 §

Regeringen får uppdraga åt förvaltningsmyndighet att ingå internationell
överenskommelse i fråga där överenskommelsen ej kräver riksdagens
eller utrikesnämndens medverkan.

4 §

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning på åtagande av
internationell förpliktelse för riket i annan form än överenskommelse
samt på uppsägning av internationell överenskommelse eller förpliktelse.

5 §'

Beslutanderätt som enligt denna regeringsform tillkommer riksdagen,
regeringen eller annat i regeringsformen angivet organ och ej avser fråga
om stiftande, ändring eller upphävande av grundlag kan i begränsad
omfattning överlåtas till mellanfolklig organisation för fredligt samarbete,
till vilken riket är eller skall bliva anslutet, eller till mellanfolklig domstol.
Om sådan överlåtelse beslutar riksdagen i den ordning som är föreskriven
för stiftande av grundlag eller, om beslut i sådan ordning ej kan avvaktas,

1 I propositionens förslag har andra stycket följande lydelse: ”Rättskipnings- eller
förvaltningsuppgift kan, i annat fall än som avses i första stycket, överlåtas till
annan stat, till mellanfolklig organisation eller till utländsk eller internationell
inrättning eller samfällighet, om riksdagen förordnar om det genom ett beslut,
varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig, eller genom beslut i den
ordning sorn gäller för stiftande av grundlag.”

KU 1973:26

160

genom ett beslut varom minst fem sjättedelar av de röstande och minst
tre fjärdedelar av ledamöterna förenar sig.

Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som ej enligt denna regeringsform
tillkommer riksdagen, regeringen eller annat i regeringsformen
angivet organ kan överlåtas till annan stat, till mellanfolklig organisation
eller till utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet, om
riksdagen förordnar om det genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar
av de röstande förenar sig, eller genom beslut i den ordning som gäller för
stiftande av grundlag.

6 §'

Regeringen skall fortlöpande hålla utrikesnämnden underrättad om de
utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för riket, och överlägga
med nämnden om dessa så ofta det erfordras. 1 alla utrikesärenden av
större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om
det kan ske.

7 §

Utrikesnämnden består av talmannen samt nio andra ledamöter, som
riksdagen väljer inom sig. Närmare bestämmelser om utrikesnämndens
sammansättning meddelas i riksdagsordningen.

Utrikesnämnden sammanträder på kallelse av regeringen. Regeringen är
skyldig att sammankalla nämnden om minst fyra av nämndens ledamöter
begär överläggning i viss fråga. Ordförande vid sammanträde med nämnden
är statschefen eller, om han har förfall, statsministern.

Ledamot av utrikesnämnden och den som i övrigt är knuten till
nämnden skall visa varsamhet i fråga om meddelanden till andra om vad
han har erfarit i denna egenskap. Ordföranden kan besluta om ovillkorlig
tystnadsplikt.

8§

Chefen för det departement till vilket utrikesärendena hör skall hållas
underrättad, när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan stat
eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan statlig myndighet.

9 §

Regeringen får insätta rikets försvarsmakt eller del därav i strid för att
möta väpnat angrepp mot riket. Svensk väpnad styrka får i övrigt insättas
i strid eller sändas till annat land endast om

1. riksdagen medgiver det,

2. det är medgivet i lag som angiver förutsättningarna för åtgärden,

3. skyldighet att vidtaga åtgärden följer av internationell överenskom -

1 I propositionen föreslås i lörsta meningen ”behövs” i stället för ”erfordras”.

KU 1973:26

161

melse eller förpliktelse som har godkänts av riksdagen.

Förklaring att riket är i krig får, utom vid väpnat angrepp mot riket,
icke givas utan riksdagens medgivande.

Regeringen får bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet
med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets
territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.

11 kap. RÄTTSKIPNING OCH FÖRVALTNING
1 §

Högsta domstolen är högsta allmänna domstol och regeringsrätten
högsta förvaltningsdomstol. Rätten att få mål prövat av högsta domstolen
eller regeringsrätten kan begränsas genom lag. I högsta domstolen och
regeringsrätten får endast den tjänstgöra såsom ledamot som har utnämnts
till ordinarie domare i domstolen.

Annan domstol än högsta domstolen eller regeringsrätten inrättas med
stöd av lag. Domstol får icke inrättas för redan begången gärning och ej
heller för viss tvist eller i övrigt för visst mål.

Vid domstol som avses i andra stycket skall finnas ordinarie domare. I
fråga om domstol som har inrättats för handläggning av en viss bestämd
grupp eller vissa bestämda grupper av mål får dock i lag göras undantag
härifrån.

2 §

Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall
döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa
rättsregel i särskilt fall.

3 §

Rättstvist mellan enskilda får icke utan stöd av lag avgöras av annan
myndighet än domstol.

Har annan myndighet än domstol berövat någon friheten med anledning
av brott eller misstanke om brott, skall den beslutet rör kunna få
saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål. Detsamma gäller om
svensk medborgare av annan anledning än nu sagts har blivit omhändertagen
tvångsvis. Med prövning av domstol likställes i sistnämnda fall
prövning av nämnd, om nämndens sammansättning är bestämd i lag och
ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit ordinarie domare.

4§

Om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras
organisation och om rättegången föreskrives i lag.

11 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

162

5 §

Den som har utnämnts till ordinarie domare får skiljas från tjänsten
endast

1. om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av
tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten,

2. om han har uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är
skyldig att avgå med pension.

Har ordinarie domare skilts från tjänsten genom beslut av annan
myndighet än domstol, skall han kunna påkalla domstols prövning av
beslutet. Detsamma gäller beslut varigenom ordinarie domare har avstängts
från utövning av sin tjänst eller ålagts att undergå läkarundersökning.

Om det påkallas av organisatoriska skäl, får den som har utnämnts till
ordinarie domare förflyttas till annan jämställd domartjänst.

6§

Under regeringen lyder justitiekanslern, riksåklagaren, de centrala
ämbetsverken och länsstyrelserna. Annan statlig förvaltningsmyndighet
lyder under regeringen, om myndigheten ej enligt denna regeringsform
eller annan lag är myndighet under riksdagen.

Förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun.

Förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet
eller stiftelse. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det ske
genom lag.

7 §

Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ,
får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i
ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller
som rör tillämpning av lag.

8 §

Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift får ej fullgöras av riksdagen i
vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen.

9 §

Tjänst vid domstol eller vid förvaltningsmyndighet som lyder under
regeringen tillsättes av regeringen eller av myndighet som regeringen
bestämmer.

Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga
grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

KU 1973:26

163

dagen eller regeringen eller såsom ledamot av sådan myndighet eller dess
styrelse, tjänst i regeringskansliet närmast under statsråd eller tjänst
såsom svenskt sändebud. Även i annat fall får endast den som är svensk
medborgare inneha tjänst eller uppdrag, om tjänsten eller uppdraget
tillsättes genom val av riksdagen. I övrigt får krav på svenskt medborgarskap
för behörighet att inneha eller utöva tjänst eller uppdrag hos staten
eller kommun uppställas endast i lag eller enligt förutsättningar som
angives i lag.

10 §

Grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning i
andra hänseenden än som beröres i denna regeringsform meddelas i lag.

11 §

Resning i avgjort ärende samt återställande av försutten tid beviljas av
regeringsrätten när fråga är om ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet är högsta instans samt i annat fall av
högsta domstolen. Närmare bestämmelser härom kan meddelas i lag.

12 §

Regeringen får medgiva undantag från föreskrift i förordning eller från
bestämmelse som har meddelats med stöd av beslut av regeringen, om ej
annat följer av lag eller beslut om utgiftsanslag.

13 §

Regeringen får genom nåd eftergiva eller mildra brottspåföljd eller
annan sådan rättsverkan av brott samt eftergiva eller mildra annat liknande
av myndighet beslutat ingrepp avseende enskilds person eller egendom.

När synnerliga skäl föreligger, får regeringen förordna att vidare
åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning ej skall äga rum.

12 kap. KONTROLLMAKTFN
1 §

Konstitutionsutskottet skall granska statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål
utfå protokollen över beslut i regeringsärenden och de handlingar som
hör till dessa ärenden. Varje annat utskott och varje riksdagsledamot får
hos konstitutionsutskottet skriftligen väcka fråga om statsråds tjänsteutövning
eller handläggningen av regeringsärende.

KU 1973:26

164

2 §

Det åligger konstitutionsutskottet att när skäl föreligger till det, dock
minst en gång om året, meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning
har funnit förtjäna uppmärksamhet. Riksdagen kan med anledning
därav göra framställning till regeringen.

3 §

Den som är eller har varit statsråd får fällas till ansvar för brott i
utövningen av statsrådstjänsten endast om han därigenom grovt har
åsidosatt sin tjänsteplikt. Åtal beslutas av konstitutionsutskottet och
prövas av högsta domstolen.

4§

Riksdagen kan avgiva förklaring, att statsråd icke åtnjuter riksdagens
förtroende. För sådan förklaring, misstroendeförklaring, fordras att mer
än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig därom.

Yrkande om misstroendeförklaring upptages till prövning endast om
det väckes av minst en tiondel av riksdagens ledamöter. Det upptages icke
till prövning under tiden från det att ordinarie val har ägt rum eller beslut
om extra val har meddelats till dess den genom valet utsedda riksdagen
samlas. Yrkande avseende statsråd som efter att ha entledigats uppehåller
sin befattning enligt 6 kap. 8 § får ej i något fall upptagas till prövning.

Yrkande om misstroendeförklaring skall icke beredas i utskott.

5 §

Riksdagsledamot får, enligt bestämmelser i riksdagsordningen, framställa
interpellation eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår
dennes tjänsteutövning.

6§

Riksdagen väljer en eller flera ombudsmän att i enlighet med instruktion
som riksdagen beslutar utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig
verksamhet av lagar och andra författningar. Ombudsman får föra talan
i de fall som angives i instruktionen.

Ombudsman får närvara vid domstols eller förvaltningsmyndighets
överläggningar och har tillgång till myndighetens protokoll och handlingar.
Domstol och förvaltningsmyndighet samt tjänsteman hos staten
eller kommun skall tillhandagå ombudsman med de upplysningar och
yttranden han begär. Sådan skyldighet åligger även annan, om han står
under ombudsmans tillsyn. Allmän åklagare skall på begäran biträda
ombudsman.

Närmare bestämmelser om ombudsman finns i riksdagsordningen.

7 §

Riksdagen väljer inom sig revisorer att granska den statliga verksamheten.
Riksdagen kan besluta att revisorernas granskning skall omfatta

KU 1973:26 165

också annan verksamhet. Riksdagen fastställer instruktion för revisorerna.

Revisorerna får enligt bestämmelser i lag infordra handlingar, uppgifter
och yttranden som behövs för granskningen.

Närmare bestämmelser om revisorerna finns i riksdagsordningen.

8 §

Åtal för brott i utövningen av tjänst som ledamot av högsta domstolen
eller regeringsrätten väckes i högsta domstolen av riksdagens ombudsman
eller justitiekanslern.

Högsta domstolen prövar också om ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten enligt vad därom är föreskrivet skall skiljas eller avstängas
från sin tjänst eller vara skyldig att undergå läkarundersökning. Talan
väckes av riksdagens ombudsman eller justitiekanslern.

13 kap. KRIG OCH KRIGSFARA
1 §

Kommer riket i krig eller krigsfara och pågår icke riksmöte, skall
regeringen eller talmannen kalla till riksmöte. Den som utfärdar kallelsen
kan besluta att riksdagen skall sammanträda på annan ort än Stockholm.
Pågår riksmöte, kan riksdagen eller talmannen besluta om sammanträdesort.

2 §

Är riket i krig eller omedelbar krigsfara, skall en inom riksdagen utsedd
krigsdelegation träda i riksdagens ställe, om förhållandena kräver det.

Om riket är i krig, meddelas förordnande att krigsdelegationen skall
träda i riksdagens ställe av utrikesnämndens ledamöter enligt närmare
bestämmelser i riksdagsordningen. Innan förordnande meddelas skall
samråd ske med statsministern, om det är möjligt. Hindras nämndens
ledamöter av krigsförhåilandena att sammanträda, meddelas förordnandet
av regeringen. Om riket är i omedelbar krigsfara, meddelas förordnande
som nu sagts av utrikesnämndens ledamöter i förening med
statsministern. För förordnande fordras därvid att statsministern och sex
av nämndens ledamöter är ense.

Krigsdelegationen och regeringen kan i samråd eller var för sig besluta
att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.

Krigsdelegationens sammansättning bestämmes i riksdagsordningen.

3 §

Medan krigsdelegationen är i riksdagens ställe utövar den de befogenheter
som annars tillkommer riksdagen. Krigsdelegationen får dock ej
fatta beslut på ockuperat område. Den får ej heller fatta beslut som avses
i 11 § första stycket första punkten eller andra eller fjärde stycket.
Krigsdelegationen beslutar själv om formerna för sin verksamhet.

KU 1973:26 166

4§

Är riket i krig och kan till följd därav regeringen icke fullgöra sina
uppgifter, kan riksdagen bestämma om bildande av regering och om
regeringens arbetsformer.

5 §

Är riket i krig och kan till följd därav varken riksdagen eller
krigsdelegationen fullgöra sina uppgifter, skall regeringen handha dessa i
den mån den finner det behövligt för att skydda riket och slutföra kriget.

Regeringen får ej på grund av första stycket stifta, ändra eller upphäva
grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen.

6 §

Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har
befunnit sig, kan regeringen med stöd av bemyndigande i lag genom
förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som enligt grundlag
annars skall meddelas genom lag. Erfordras det även i annat fall med
hänsyn till försvarsberedskapen, kan regeringen med stöd av bemyndigande
i lag genom förordning bestämma att i lag meddelad föreskrift om
rekvisition eller annat sådant förfogande skall börja eller upphöra att
tillämpas.

I lag med bemyndigande som avses i första stycket skall noga angivas
under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Bemyndigande
medför ej rätt att stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen
eller lag om val till riksdagen.

7 §'

Är riket i krig eller omedelbar krigsfara, kan regeringen med stöd av
riksdagens bemyndigande besluta att uppgift, som enligt grundlag ankommer
på regeringen, skall fullgöras av annan myndighet. Sådant bemyndigande
får icke omfatta befogenhet enligt 5 eiler 6 §, om ej fråga är
endast om beslut att lag i visst ämne skall börja tillämpas.

Under krig, krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga
förhållanden får med avseende på domstol för avdelning av försvarsmakten
göras undantag från föreskriften i 11 kap. 1 § att vid domstol
skall finnas ordinarie domare.

8§

Regeringen får ingå överenskommelse om vapenstillestånd utan att
inhämta riksdagens godkännande och utan att rådgöra med utrikesnämnden,
om uppskov med överenskommelsen skulle innebära fara för riket.

1 I propositionens förslag har första stycket andra meningen följande lydelse:
”Sådant bemyndigande får icke omfatta befogenhet enligt 5 eller 6 § i detta kapitel,
om ej fråga är endast om beslut att lag i visst ämne skall börja tillämpas.”

KU 1973:26

167

9 §'

På ockuperat område får ej fattas beslut som innebär stiftande,
ändring eller upphävande av grundlag, riksdagsordningen, lag om val till
riksdagen eller lag om högmålsbrott, brott mot rikets säkerhet, ämbetsbrott,
brott av krigsmän, sabotage, upplopp, uppvigling eller samhällsfarlig
ryktesspridning.

På ockuperat område får icke något offentligt organ meddela beslut
eller vidtaga åtgärd som ålägger någon rikets medborgare att lämna
ockupationsmakten sådant bistånd som denna icke får kräva enligt
folkrättens regler.

Intet ärende får avgöras av riksdagen på ockuperat område, såvida icke
minst tre fjärdedelar av ledamöterna deltager i avgörandet.

10 §

Är riket i krig, bör statschefen följa regeringen. Befinner han sig på
annan ort än regeringen, skall han anses hindrad att fullgöra sina
uppgifter som statschef.

11 §

Är riket i krig, får val till riksdagen hållas endast efter beslut av
riksdagen. Är riket i krigsfara, när ordinarie val skall hållas, kan riksdagen
besluta att uppskjuta valet. Sådant beslut skall omprövas inom ett år och
därefter med högst ett års mellanrum. Beslut som avses i detta stycke blir
gällande endast om minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter förenar
sig om det.

Är riket till någon del ockuperat, när val skall hållas, beslutar riksdagen
de jämkningar av reglerna i 3 kap. som är påkallade. Undantag får dock ej
göras från 3 kap. 1 § första stycket, 2 §, 6 § första stycket och 7 — 11 §§.
Vad som sägs i 3 kap. 6 § första stycket, 7 § andra stycket och 8 § andra
stycket om riket skall i stället gälla den del av riket för vilken val skall
hållas. Minst en tiondel av alla mandaten skall vara utjämningsmandat.

Ordinarie val, som till följd av första stycket icke hålles på föreskriven
tid, skall hållas så snart det kan ske sedan kriget eller krigsfaran har
upphört. Det åligger regeringen och talmannen att i samråd eller var för
sig se till att de åtgärder som behövs härför blir vidtagna.

Har ordinarie val till följd av denna paragraf hållits på annan tid än när
det annars skulle ha ägt rum, skall riksdagen bestämma tiden för därnäst
följande ordinarie val till den månad under tredje eller fjärde året
efter det först nämnda valet, då ordinarie val skall hållas enligt riksdagsordningen.

ÖVF.RGÅNGSBESTÄMMELSER

1. Genom denna regeringsform upphäves den äldre regeringsformen.
Den äldre regeringsformen skall dock med nedan angivna undantag

1 I propositionens förslag har tredje stycket följande lydelse: ”Intet ärende får
avgöras i riksdagens namn på ockuperat område, såvida icke minst tre fjärdedelar av
ledamöterna deltager i avgörandet.”

KU 1973:26

168

tillämpas i stället för den nya regeringsformen till utgången av det år
under vilket riksdagen slutligt antager denna samt, i de fall som angives
nedan, även därefter.

2.1 De föreskrifter i den äldre regeringsformen angående konungens
ställning och befogenheter som angives under 4 skall, så länge Gustaf VI
Adolf är konung, tillämpas i stället för motsvarande föreskrifter i denna
regeringsform. Under samma tid skall i övrigt vad i denna regeringsform
eller, om ej annat särskilt angives, i annan författning föreskrives om
regeringen i stället gälla Konungen i statsrådet och vad i denna regeringsform
föreskrives om statschefen i stället gälla Konungen.

Utan hinder av bestämmelsen i 3 kap. 1 § i denna regeringsform skall
riksdagen bestå av trehundrafemtio ledamöter intill utgången av löpande
valperiod. Bestämmelserna om rösträtt i 3 kap. 2 § i denna regeringsform
skall börja tillämpas i samband med att röstlängd upprättas året efter det
under vilket riksdagen slutligt antager regeringsformen.

Skall nytt val till riksdagen hållas före den tidpunkt då denna
regeringsform enligt 1 skall börja tillämpas, skall bestämmelserna i 3 kap.
om antalet ledamöter i riksdagen och om ersättare för dem, om tid för
extra val, om tiden för nyvald riksdags första sammanträde, om den
nyvalda riksdagens valperiod, om fördelning av mandaten mellan valkretsar
och mellan partier, om riksdagsledamots behörighet och om överklagande
av val till riksdagen samt motsvarande bestämmelser i annan lag
tillämpas. Efter sådant val skall även bestämmelserna i 4 kap. 7 § om
prövning av riksdagsledamots eller ersättares behörighet och bestämmelserna
i 4 kap. 9 § om ersättare för riksdagsledamot äga tillämpning.

Riksdagen skall, så snart denna regeringsform har fått kraft av
grundlag, välja ledamöter i valprövningsnämnden samt, enligt vad som
föreskrives därom i den nya riksdagsordningen, ersättare för dem.

Bestämmelserna i 8 kap. 16 och 17 §§ i denna regeringsform skall
tillämpas i fråga om den nya riksdagsordningen, så snart denna regeringsform
har fått kraft av grundlag.

För domstol i vilken endast en ordinarie tjänst som domare finns
inrättad, då denna regeringsform träder i tillämpning, skall bestämmelsen
i 11 kap. 1 § tredje stycket första punkten tillämpas först sedan pågående
ändringar i domkretsindelningen har genomförts i vad de berör domstolen.

3. Ordinarie val till riksdagen enligt 3 kap. 3 § i denna regeringsform
skall äga rum på tid under år 1976, som bestämmes i riksdagsordningen.

Den valperiod för riksdagens ledamöter som pågår, när denna regeringsform
får kraft av grundlag, upphör när den närmast därefter valda
riksdagen har samlats.

4. Bestämmelsen i 2 första stycket skall omfatta följande föreskrifter i
den äldre regeringsformen: 1 och 3 §§, bestämmelsen i 4 § att Konungen

1 1 propositionens förslag finns i tredje styckets första mening orden ”och prövning

därav” omedelbart efter orden ”om riksdagsledamots behörighet”. Vidare har

styckets sista mening följande lydelse: ”Efter sådant val skall även bestämmelserna i

4 kap. 9 § om ersättare för riksdagsledamot äga tillämpning.”

KU 1973:26

169

skall utnämna ett statsråd, 5 § tredje stycket första punkten, bestämmelsen
i 6 § första stycket att statsrådet skall bestå av cheferna för
departementen samt statsråd utan departement, 6 § andra och tredje
styckena, 7 och 8 §§, 9 § första stycket första punkten, 14, 15, 38, 39
och 40 §§, 42 § andra stycket, 43, 91 och 92 §§ samt bestämmelsen i
108 § första stycket första punkten om förordnande om nytt val.

Bestämmelsen i 2 första stycket skall vidare omfatta 9 § andra stycket
i den äldre regeringsformen, varvid hänvisningen till 106 och 107 §§ skall
gälla 12 kap. 3 och 4 §§ i denna regeringsform, samt 35 § i den äldre
regeringsformen, varvid hänvisningen till 107 § skall gälla 12 kap. 4 § i
denna regeringsform.

5. Under den i 2 första stycket angivna tiden kan finnas en av
Konungen utsedd ställföreträdare för statsministern med de uppgifter,
som angives i 7 kap. 8 § i denna regeringsform.

6.' Äldre författning eller föreskrift äger fortsatt giltighet utan hinder
av att den icke har tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid
tillämpning av denna regeringsform. Bemyndigande, som har beslutats av
Konungen och riksdagen gemensamt eller av riksdagen ensam, får
utnyttjas även efter den under 1 angivna tidpunkten, tills riksdagen
bestämmer annorlunda.

Bestämmelserna i 8 kap. 17 § i denna regeringsform skall gälla i fråga
om äldre författning, som har tillkommit genom beslut av Konungen och
riksdagen gemensamt eller genom beslut av riksdagen ensam.

7. Bestämmelser i äldre lag eller annan författning om Konungen eller
Kungl. Maj:t skall efter utgången av den i 2 första stycket angivna
tiden gälla regeringen, såvida det icke följer av författning eller i övrigt
framgår av omständigheterna att konungen personligen, högsta domstolen,
regeringsrätten eller kammarrätt åsyftas.

Föreskrift som enligt äldre lag eller annan författning skall beslutas av
Konungen och riksdagen gemensamt skall i stället beslutas genom lag.

8. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses
där eljest föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna regeringsform,
tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

9.2 Ombud för svenska kyrkan sammanträder till allmänt kyrkomöte
enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan får ej annan utnämnas
än den som bekänner kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet
att undervisa i kristendom eller teologisk vetenskap, skall tagas den
hänsyn till de sökandes trosåskådning som därav kan påkallas. Befattningshavare,
som ej tillhör svenska kyrkan, får icke deltaga i avgörande av

1 I propositionens förslag har andra stycket följande lydelse: ”Bestämmelserna i 8
kap. 17 § i denna regeringsform skall gälla i fråga om äldre författning, som. vid
tillämpning av denna regeringsform, skulle lia beslutats genom lag, eller som har
tillkommit genom beslut av Konungen och riksdagen gemensamt eller genom beslut
av riksdagen ensam.”

2 1 propositionens förslag anges i femte stycket ”1 kap. 5 §” i stället för "1 kap.
6 §”.

KU 1973:26

170

mål eller ärende, som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning,
utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom
kyrkan. När sådant ärende avgöres av regeringen, skall dock hinder som
nu sagts icke gälla för annan än föredraganden.

Till ärkebiskop eller biskop utnämner regeringen en av de tre som har
föreslagits i den ordning som kyrkolag föreskriver. Om tillsättning av
prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt som därvid tillkommer
regeringen och församlingarna föreskrives i kyrkolag.

Utan hinder av vad denna regeringsform föreskriver om att lag stiftas,
ändras eller upphäves av riksdagen skall i fråga om kyrkolag gälla, att
sådan lag stiftas, ändras eller upphäves av regeringen gemensamt med
riksdagen; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte.
Har av riksdagen antaget förslag angående kyrkolag ej utfärdats
som lag före närmast följande lagtima riksmötes början, är förslaget
förfallet.

Vad i denna regeringsform föreskrives om primärkommuner skall, med
undantag av 1 kap. 6 § första stycket andra punkten, äga motsvarande
tillämpning i fråga om kyrkliga kommuner.

Genom denna regeringsform göres ej ändring i vad som hittills har gällt
enligt 2 § i den äldre regeringsformen.

Det forna prästeståndets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter
skall fortfarande gälla, om de ej har ägt oskiljaktigt sammanhang med den
ståndet förut tillkommande representationsrätten och således upphört
med denna. Ändring eller upphävande av dessa privilegier, förmåner,
rättigheter och friheter får ej ske på annat sätt än genom regeringens och
riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall av allmänt kyrkomöte.

KU 1973:26

171

Propositionens förslag till ny riksdagsordning med av utskottet föreslagna
ändringar

2 Förslag till
Riksdagsordning

1 kap. RIKSMÖTEN
1 §

Ordinarie val till riksdagen hålles i september. Om tid för extra val är
föreskrivet i 3 kap. 4 § och 6 kap. 3 § regeringsformen.

2 §

Riksdagen samlas efter riksdagsval till lagtima riksmöte på tid som
angives i 3 kap. 5 § regeringsformen.

Riksdagen skall varje år, då ordinarie riksdagsval icke hålles, samlas till
lagtima riksmöte på dag i september eller oktober som riksdagen har
bestämt vid närmast föregående lagtima riksmöte. Har tillkännagivande
om extra val gjorts före den fastställda dagen och har icke riksdagen med
anledning av valet samlats till riksmöte senast i juli, skall dock riksmöte
enligt detta stycke ej inledas.

Tilläggsbestämmelse

1.2.1

Talmanskonferensen avgiver förslag till riksdagen om dag då lagtima
riksmöte skall börja under år när ordinarie riksdagsval icke hålles.

3 §

Riksdagen samlas till urtima riksmöte, om regeringen eller talmannen
förordnar därom.

Talmannen är skyldig att utlysa urtima riksmöte, om minst etthundrafemton
av riksdagens ledamöter begär det och anger skäl för begäran.
Riksmötet inledes då inom tjugo dagar från det att begäran framställdes.

Kallelse till urtima riksmöte skall kungöras i allmänna tidningarna
senast dagen före riksmötets början.

4§

Lagtima riksmöte som har inletts under augusti, september eller
oktober skall avslutas senast den 3 1 maj följande år. Riksdagen kan om
synnerliga skäl föreligger förlänga riksmötet, dock längst till och med den
15 juni. Annat riksmöte pågår så länge riksdagen finner det nödvändigt.
Riksmöte avslutas senast när nästa lagtima riksmöte skall börja.

Har regeringen förordnat om extra val, kan den under återstoden av

KU 1973:26 172

valperioden besluta att avbryta riksmöte. Riksmötet skall avslutas omedelbart
efter det att beslutet har tillkännagivits vid sammanträde med
kammaren.

Tilläggsbestämmelse

1.4.1

Talmanskonferensen yttrar sig till riksdagen över fråga om förlängning
till dag efter den 31 maj av riksmöte som har inletts under augusti,
september eller oktober.

5 §

Vid första sammanträdet med kammaren under riksmöte föredrages
berättelse av riksdagens valprövningsnämnd om granskning av bevis om
val av ledamöter och ersättare. Berättelse om granskning av bevis som
inkommer under riksmöte föredrages så snart det kan ske.

Vid första sammanträdet anställes upprop. Därefter väljes talman och
vice talmän i fall som angives i 8 kap. 1 §.

Tilläggsbestämmelse

1.5.1

Kammarens första sammanträde under ett riksmöte börjar klockan 11.
Kammarkansliet skall om möjligt, skriftligen eller telegrafiskt, underrätta
riksdagsledamöterna om tidpunkten för det första sammanträdet.

6 §

Lagtima riksmöte öppnas vid ett särskilt sammanträde med kammaren
senast på riksmötets tredje dag. Statschefen förklarar därvid på talmannens
hemställan riksmötet öppnat. Vid förfall för statschefen förklarar
talmannen riksmötet öppnat. Vid sammanträdet avgiver statsministern
regeringsförklaring, om icke särskilda skäl föranleder annat. Talmannen
fastställer efter samråd med vice talmännen ordningen för detta sammanträde.

Tilläggsbestämmelse

1.6.1

Sammanträdet för riksmötets öppnande äger rum klockan 14 den
första dagen under riksmötet, om icke talmannen bestämmer annan
tidpunkt.

7 §

Talmannen eller, i hans ställe, vice talman leder riksdagens arbete.
Talmanskonferensen överlägger om åtgärder som kan främja planmässighet
i riksdagens arbete.

KU 1973:26

173

Talmanskonferensen består av talmannen, vice talmännen, en företrädare
för varje partigrupp i riksdagen som motsvarar parti med minst fyra
procent av rösterna i hela riket vid senaste val till riksdagen, utskottens
ordförande samt vice ordföranden i riksdagens förvaltningsstyrelse. Partigruppernas
företrädare tillsätts vid början av varje lagtima riksmöte för
tiden till dess nästa lagtima riksmöte börjar. De utses med motsvarande
tillämpning av det förfarande som angives i 7 kap. 12 § första stycket.

Tilläggsb estämmelser

1.7.1

Talmanskonferensen sammanträder på kallelse av talmannen.

1.7.21

Vid förfall för ordföranden i utskott inträder vice ordföranden i hans
ställe. Suppleanter för partigruppernas företrädare behöver ej utses.

Talmanskonferensen sammanträder inom stängda dörrar. Vill konferensen
inhämta upplysningar av någon som ej tillhör konferensen, får
den kalla honom till sammanträde. Kammarsekreteraren och direktören
för förvaltningskontoret får deltaga i konferensens överläggningar.

1.7.3

Vid konferensens sammanträden föres protokoll. Underrättelse om
konferensens beslut tillställes dem som besluten avser.

8 §

Riksdagsledamot kan efter prövning erhålla ledighet från sitt uppdrag.
Beviljas ledamot ledighet för en tid av minst en månad, skall hans
uppdrag under den tid han är ledig utövas av ersättare.

Tilläggsbestämmelse

1.8.1

Ansökan om ledighet från uppdrag som riksdagsledamot skall innehålla
de skäl varpå ansökan grundas. Ansökan skall avse ledighet under viss tid.

Ansökan prövas av talmannen, om den gäller ledighet under kortare tid
än en månad, och av riksdagen om den gäller för längre tid.

9 §

När ersättare skall inträda pä grund av föreskrift i regeringsformen eller
8 § i detta kapitel, skall talmannen kalla ersättaren till tjänstgöring.

1 I propositionens förslag har andra stycket andra meningen följande lydelse: ”Vill
konferensen inhämta upplysningar av någon sorn ej tillhör konferensen, får
konferensen kalla honom till sammanträde.”

KU 1973:26

174

Talmannen skall därvid iakttaga den ordning mellan ersättarna som har
bestämts enligt lag om val till riksdagen. Om särskilda skäl föranleder det,
får dock talmannen frångå den sålunda bestämda ordningen.

Tilläggsbestämmelse

1.9.1

Ersättare som skall utöva uppdrag som riksdagsledamot skall erhålla
skriftligt bevis härom. Beviset skall angiva vilken ledamot som ersättaren
träder i stället för och tiden för förordnandets början och slut. Bevis om
slutdagen kan utfärdas särskilt.

Talmannen skall för kammaren tillkännagiva när ersättare träder i
ledamots ställe och när ledamot återtager sin plats.

2 kap. KAMMARSAMMANTRÄDEN
1 §

Talmannen leder kammarens sammanträden. Han får vid överläggning i
ämne som är upptaget på föredragningslistan icke yttra sig i sakfrågan.

2 §

Vid förfall för talmannen leder vice talman sammanträde. Har samtliga
vice talmän förhinder, ledes sammanträdet av den av de närvarande
ledamöterna som längst tid har varit ledamot av riksdagen. Om två eller
flera har tillhört riksdagen lika länge, har den äldste av dem företräde.
Detsamma skall gälla, innan talman och vice talmän har valts.

Vad som enligt 1 § gäller om begränsning i talmannens yttranderätt
skall tillämpas också på annan som leder sammanträde med kammaren.

3 §

För varje ledamot skall finnas särskild plats i plenisalen.

Tilläggsbestämmelse

2.3.1

Ledamöterna tager plats i plenisalen valkretsvis. Särskilda platser skall
finnas för talmannen och vice talmännen samt för statsråden.

4 §'

Sammanträde med kammaren är offentligt. Dock kan sammanträde
hällas inom stängda dörrar, om det påkallas av hänsyn till rikets säkerhet

1 I propositionen föreslås i första stycket andra meningen ordet ”främmande” i
stället för ”annan”.

KU 1973:26

175

eller i övrigt till förhållandet till annan stat eller mellanfolklig organisation.
Därom beslutar riksdagen. Skall regeringen vid sammanträde lämna
riksdagen meddelande, kan även regeringen förordna om stängda dörrar.

Ledamot eller tjänsteman i riksdagen får ej obehörigen yppa vad som
har förekommit vid sammanträde inom stängda dörrar. Riksdagen kan
dock besluta att för särskilt fall helt eller delvis upphäva tystnadsplikten.

Tilläggsbestämmelse

2.4.1

I plenisalen skall finnas särskilda platser för åhörare. Åhörare som
uppträder störande kan genast utvisas. Om oordning uppstår bland
åhörare, kan talmannen utvisa samtliga åhörare.

5 §

Upptagning från offentligt kammarsammanträde för sändning i
radio eller television får äga rum efter överenskommelse med talmanskonferensen.

6 §

Kallelse till annat sammanträde än som avses i 1 kap. 5 eller 6 §
utfärdas av talmannen. Kallelsen skall anslås i riksdagens lokaler senast
klockan 18 dagen före sammanträdet och minst fjorton timmar i förväg.
Om synnerliga skäl föreligger, får kallelsen dock anslås senare. I sådant
fall får sammanträdet hållas endast om mer än hälften av riksdagens
ledamöter medgiver det.

Tilläggsb estäm m elser

2.6.1

Kallelse till sammanträde bör om möjligt införas i en eller flera
dagliga tidningar. Avses att sammanträde skall fortsätta efter klockan 19,
skall talmannen före klockan 16 sammanträdesdagen underrätta kammaren
muntligen och genom anslag.

2.6.2

När val skall förrättas, angives detta särskilt i kallelsen.

7 §

Talmannen skall till varje sammanträde låta upprätta föredragningslista
över alla på kammarens bord vilande ärenden. Undantag får göras för
ärende som antages bli behandlat inom stängda dörrar. Vid sammanträdet

KU 1973:26

176

skall talmannen föredraga ärendena i den ordning vari de har tagits upp
på föredragningslistan. Med ärende jämställes val som skall förrättas vid
sammanträdet.

Tilläggsb estämmelser

2.7.1

Förslag till ny statsminister eller yrkande om misstroendeförklaring
föres upp som första punkt på föredragningslistan. I övrigt tages ärendena
upp i följande ordning, om icke talmannen bestämmer annat:

1. val,

2. propositioner samt skrivelser från regeringen med redogörelse för
viss verksamhet,

3. förslag och redogörelser frän andra riksdagsorgan än utskott,

4. motioner,

5. utskottsbetänkanden i den ordning utskotten angives i tilläggsbestämmelse
4.2.1.

2.7.2

För varje ärende göres anteckning om bordläggning. Har utskott
hemställt att ärende skall avgöras efter endast en bordläggning, anmärkes
det särskilt.

2.7.3

Om anteckning på föredragningslistan för särskilda fall föreskrives i
tilläggsbestämmelserna 2.10.1, 2.14.1, 3.6.1, 6.1.1, 6.1.2 och 6.2.2.

2.7.4

Före varje sammanträde anslås föredragningslistan i plenisalen och på
de övriga platser som talmannen bestämmer. Den skall dessutom delas ut
till ledamöterna och till utskotten. Föredragningslistan och tillhörande
handlingar skall finnas tillgängliga i kammarkansliet.

8 §

Beslut att sammanträde skall avslutas eller att uppehåll skall göras i
pågående sammanträde fattas av kammaren utan föregående överläggning.

9 §

Talmannen st äller proposition lill beslut. Finner han yrkande strida
mot grundlag eller mot riksdagsordningen, skall han, med angivande av
skäl, vägra proposition. Begär kammaren ändå proposition, skall talman -

KU 1973:26

177

nen hänvisa frågan till konstitutionsutskottet för avgörande. Proposition
får ej vägras på vad utskottet har förklarat icke strida mot grundlag eller
mot denna riksdagsordning.

10 §

Vid sammanträde får varje ledamot och varje statsråd, med de
undantag denna riksdagsordning föreskriver, fritt yttra sig i alla frågor
som är under behandling och om lagligheten av allt som tilldrager sig vid
sammanträdet.

Statschefen kan avgiva ämbetsförklaring inför kammaren.

Talmannen kan efter samråd med de av partigrupperna utsedda
ledamöterna i talmanskonferensen besluta att debatt utan samband med
annan handläggning får äga rum vid sammanträde med kammaren. Sådan
debatt får begränsas till att avse särskilt ämne eller delas in i avsnitt efter
ämne.

Tilläggsbestämmelse

2.10.1

Meddelande om debatt enligt 10 § tredje stycket skall tagas upp på
föredragningslistan till det sammanträde då debatten skall äga rum.

11 §‘

Ingen får vid sammanträde deltaga i behandlingen av ärende som
personligen rör honom eller någon honom närstående. Statsråd får dock
deltaga i överläggningen i ärende angående hans tjänsteutövning.

12 §

Ingen får vid sammanträde uttala sig otillbörligt om annan eller
begagna personligen förolämpande uttryck eller i övrigt i ord eller
handling uppträda på sätt som strider mot god ordning. Den som har
ordet skall begränsa sitt anförande till det ämne som behandlas.

Bryter någon mot vad som föreskrives i första stycket och rättar han
sig ej efter talmannens erinran, får talmannen taga från honom ordet för
pågående överläggning.

13 §

Talmannen skall samråda med de av partigrupperna utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen om uppläggningen av kammarens överläggningar.

1 I propositionens förslag har första meningen följande lydelse: "Ingen får vid
sammanträde deltaga i behandlingen av ärende som rör honom eller någon honom
närstående personligen.”

12 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

178

14 §

Riksdagen kan i tilläggsbestämmelse till denna riksdagsordning föreskriva
begränsning av antalet anföranden som en talare får hålla under överläggningen
i en fråga och av tiden för varje anförande. Därvid får skillnad
göras mellan olika kategorier av talare, såsom statsråd och företrädare för
majoritet eller minoritet i utskott eller för partigrupp, samt mellan talare
som har efterkommit anmodan av talmannen om förhandsanmälan inför
en överläggning och talare som har underlåtit det.

Begränsning i yttranderätten som sägs i första stycket kan på förslag av
talmannen beslutas också särskilt i samband med överläggningen i viss
fråga. Beslutet fattas utan föregående överläggning.

Vid tillämpningen av denna paragraf skall alltid iakttagas att envar som
vill yttra sig i en fråga därvid får tala i sex minuter. Rätt till bemötande
och genmäle som avses i 15 § andra stycket föreligger oberoende av vad
som kan ha bestämts enligt denna paragraf.

Tilläggsbestämmelser

2.14.1

Den som önskar ordet vid överläggning i kammaren bör såvitt möjligt
göra anmälan därom till kammarkansliet senast dagen före det sammanträde
då överläggningen skall inledas.

Talmannen kan vid första bordläggningen av ett utskottsbetänkande
anmoda dem som önskar yttra sig när ärendet skall avgöras att anmäla sig
enligt första stycket och därvid angiva den tid som de beräknar för sina
anföranden. Talmannens anmodan antecknas på föredragningslista,
som upptager betänkandet. Anförande från den som har underlåtit
förhandsanmälan får ej överstiga sex minuter, om icke talmannen finner
skäl att medgiva längre tid.

2.14.2

Anförande i särskilt anordnad debatt utan samband med annan
handläggning får icke överstiga femton minuter eller, beträffande anförande
från statsråd eller en särskilt utsedd företrädare för varje partigrupp,
trettio minuter.

Partigrupp skall till talmannen anmäla företrädare som sägs i första
stycket.

15 §

Talmannen bestämmer ordningen mellan dem som före överläggningen
i en viss fråga har anmält att de vill yttra sig. De som begär ordet under
överläggningen yttrar sig i den ordning de har anmält sig.

Statsråd får utan hinder av vad som sägs i första stycket göra kortare
inlägg för att bemöta annan talare. Med talmannens medgivande kan
ledamot oberoende av talarordningen få ordet för genmäle till annan
talare.

KU 1973:26

179

Tilläggsbestämmelser

2.15.1'

Oberoende av talarordningen kan talmannen lämna ordet till ledamot
för genmäle som innehåller upplysning eller rättelse med anledning av
föregående talares anförande eller bemötande av angrepp från dennes
sida. Tiden för genmäle får ej överstiga tre minuter, om ej talmannen av
särskilda skäl medgiver utsträckning till sex minuter. Varje talare kan få
avgiva två genmälen på samma huvudanförande.

2.15.2

Oberoende av talarordningen får ledamot under överläggningen i en
fråga instämma med föregående talare utan att angiva skäl.

2.15.3

Särskilt inlägg från statsråd till bemötande av annan talare får ej
överstiga tio minuter. Har talmannen redan beviljat ledamot rätt till
genmäle, får denne yttra sig före statsrådet.

2.15.4

Den som yttrar sig skall tala från talarstolen eller från sin plats i
plenisalen.

16 §2

Vid sammanträde föres fullständigt protokoll. Ingen får tala utanför
protokollet. Vid justering av protokoll får beslut ej ändras.

Kammarens protokoll samt de handlingar som anses böra ingå i
bihanget till detta protokoll skall utgivas av trycket, om de ej enligt vad
som föreskrives särskilt skall hållas hemliga.

Tilläggsbestämmelser

2.16.1

Yttrande vid sammanträde skall upptecknas och utan dröjsmål göras
tillgängligt på kammarkansliet. Har talaren ej gjort anmärkning mot
uppteckningen senast klockan 12 den femte vardagen efter sammanträdet,
anses han ha godkänt den. Om talaren justerar uppteckningen, bör
han på den anteckna sitt namn eller sin signatur.

1 1 propositionen föreslås en fjärde mening av följande lydelse: ”Dock kan
talmannen medgiva ett tredje genmäle om högst tre minuter.”

2 I propositionens förslag har andra stycket följande lydelse: ”Kammarens
protokoll samt handlingar som inkommer till eller utgår från kammaren skall
utgivas av trycket, om de ej enligt vad som föreskrives särskilt skall hållas hemliga.”

KU 1973:26

180

2.16.2

Protokoll justeras av kammaren på sjunde vardagen efter sammanträdet,
om riksdagen sammanträder då, och annars vid närmast följande
sammanträde. Protokoll som ej har justerats vid slutet av ett riksmöte
justeras vid den tidpunkt som talmannen bestämmer. Meddelande om
tiden för sådan justering införes i den eller de tidningar i vilka kammarsammanträden
gives till känna. Protokollet justeras inför de ledamöter
som är närvarande.

Vid justeringssammanträde kan ledamot begära beriktigande av protokollet
i fråga om yttrande som annan ledamot har godkänt enligt 2.16.1.

3 kap. ÄRENDENAS VÄCKANDE
1 §

Regeringen avgiver förslag till riksdagen genom proposition.

Proposition skall vara åtföljd av regeringens protokoll i ärendet, av
redogörelse för ärendets tidigare behandling, av motivering och av
lagrådets yttrande, då sådant föreligger.

Tilläggsbestämmelse

3.1.1

Proposition avlämnas genom att den gives in till kammarkansliet. Den
anmäles av talmannen vid sammanträde med kammaren efter det att den
har delats ut till riksdagens ledamöter.

2 §'

Budgetåret börjar den 1 juli. Regeringen skall senast den 10 januari
eller, om hinder möter till följd av nyligen inträffat regeringsskifte,
snarast möjligt därefter avlämna proposition med förslag till statsbudget
(budgetproposition) för det närmast följande budgetåret. Propositionen
skall innehålla finansplan och nationalbudget. Regeringen skall avgiva
särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten (kompletteringsproposition).
Sådant förslag skall om hinder ej möter avlämnas före utgången
av april månad.

Annan proposition angående anslag för det närmast följande budgetåret
skall avlämnas senast den 10 mars, såvida regeringen icke finner att
propositionens behandling kan uppskjutas till följande riksmöte.

Proposition med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag bör
innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som
förslaget avser. Om förslag till anslag grundar sig på plan för längre tid än
den för vilken anslaget har beräknats i propositionen, bör planen
redovisas.

1 I propositionen föreslås i andra stycket ”20” i stället för ”10”.

KU 1973:26

181

3 §'

Annan proposition än sådan som avses i 2 § skall avlämnas senast den
31 mars om regeringen anser att propositionen bör behandlas under
pågående riksmöte.

4§

Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § om den tid då proposition
skall avlämnas gäller endast vid lagtima riksmöte som enligt 1 kap.

4 § skall avslutas senast den 31 maj.

Bestämmelserna gäller ej

1. om budgetpropositionen med stöd av 2 § har avlämnats efter den
10 januari,

2. i fråga om proposition varigenom regeringen enligt lag för prövning
underställer riksdagen en utfärdad förordning,

3. om regeringen finner synnerliga skäl föreligga att avlämna propositionen
senare.

5 §

Regeringen bör avlämna sina propositioner på sådana tider att anhopning
av arbete hos riksdagen om möjligt förebygges. Regeringen skall
samråda med talmannen därom.

Proposition kan avlämnas även när riksmöte ej pågår.

6 §

Regeringen får lämna meddelande till riksdagen genom skrivelse eller
också muntligen genom statsråd vid sammanträde med kammaren.

Tilläggsbestämmelser

3.6.1

Skall statsråd vid sammanträde med kammaren lämna muntligt meddelande
till riksdagen, bör anteckning härom göras på föredragningslistan
till sammanträdet.

3.6.2

Regeringen skall årligen samtidigt med budgetpropositionen lämna
riksdagen redogörelse för verksamheten inom de kommittéer som har
tillsatts på grund av regeringens beslut.

1 I propositionen föreslås ”10 april” i stället för ”31 mars”,

Utskott får väcka förslag hos riksdagen i ämne som hör till dess
handläggning.

8 §

Annat organ som helt eller delvis utses av riksdagen får väcka förslag
hos riksdagen i fråga som rör organets kompetens, organisation, personal
eller verksamhetsformer. Riksdagen kan föreskriva att sådant organ även i
annat fall får väcka förslag hos riksdagen.

Om redogörelse till riksdagen från riksdagsorgan är särskilt föreskrivet.

Tilläggsbestämmelser

3.8.1

Förslag och redogörelse från riksdagsorgan, som avses i 8 §, ingives till
kammarkansliet och anmäles av talmannen vid sammanträde med kammaren
efter det att förslaget eller redogörelsen har delats ut till riksdagens
ledamöter.

3.8.2

Talmanskonferensen får väcka förslag hos riksdagen i fråga som gäller
riksdagsarbetets bedrivande. Talmanskonferensen kan vidare i annat fall
framlägga förslag för riksdagen i fråga som gäller riksdagen eller dess
organ, om förslaget grundar sig på utredning som talmanskonferensen har
tillsatt på riksdagens uppdrag.

Riksdagens förvaltningsstyrelse får väcka förslag hos riksdagen i fråga,
som rör förvaltningen inom riksdagen eller dess myndigheter, om denna
faller under styrelsens handläggning.

3.8.3

Om förslagsrätt för fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
riksdagens ombudsmän och riksdagens revisorer i annan fråga
än som avses i 8 § första stycket första punkten föreskrives särskilt.

9§

Riksdagsledamot avgiver förslag till riksdagen genom motion.

I en och samma motion får icke sammanföras förslag i skilda ämnen.

Tilläggsbestämmelse

3.9.1

Motion avlämnas genom att den gives in till kammarkansliet av motionär
personligen eller, om motionären eller motionärerna har förfall, av annan

KU 1973:26

183

riksdagsledamot. Under uppehåll i riksdagsarbetet vid jul eller påsk får
motion dock insändas med posten. Motion bör lämnas i fyra exemplar
och innehålla uppgift om det parti som motionären tillhör och om
motionärens plats i plenisalen.

Talmannen anmäler motion för kammaren.

10 §

Motion får väckas inom femton dagar från den dag då budgetpropositionen
anmäldes i kammaren. Om riksmötet upphör innan motionstiden
har gått till ända, löper ny motionstid om femton dagar från början av
nästa lagtima riksmöte.

Fastställes i något fall statsbudget för annan tid än budgetåret,
bestämmer riksdagen om motionstidens förläggning.

11 §‘

Utöver vad som följer av 10 § får motion med anledning av proposition
avlämnas inom femton dagar från den dag då propositionen
anmäldes i kammaren. I ärende som måste avgöras skyndsamt kan
riksdagen, om den finner synnerliga skäl föreligga, på förslag av regeringen
besluta om kortare motionstid. Riksdagen kan besluta att med högst
tio dagar förlänga tiden för avlämnande av motion med anledning av
proposition i vilken redovisas plan som avses i 2 § tredje stycket.

Motion får i de fall som riksdagen föreskriver väckas med anledning av
skrivelse från regeringen med redogörelse för viss verksamhet. Därvid
äger bestämmelserna i första stycket motsvarande tillämpning.

Vid beräkning av motionstid enligt denna paragraf bortses från dag
som infaller under längre uppehåll i riksdagsarbetet under riksmöte.

Tilläggsbestäm melser2

3.11.1

Yrkande om förlängning av motionstiden enligt 11 § första stycket
sista punkten framställes senast vid andra sammanträdet efter det då
propositionen anmäldes i kammaren. Beslut om förlängning fattas senast
vid därefter följande sammanträde.

3.11.2

Motion får avlämnas med anledning av skrivelse från regeringen med
årlig redovisning för verksamheten inom Statsföretag AB.

3.11.3

Talmanskonferensen fastställer vilka dagar som med tillämpning av
11 § tredje stycket ej skall inräknas i motionstid enligt paragrafen.

1 Första stycket tredje meningen och tredje stycket finns ej med i propositionens
förslag.

2I propositionens förslag finns endast en tilläggsbestämmelse, 3.11.1, sorn är
likalydande med 3.11.2. i utskottets förslag.

KU 1973:26

184

12 §

Har proposition uppskjutits från ett riksmöte till annat, får motion
med anledning av propositionen väckas

1. vid första riksmötet i valperiod inom sju dagar från dess början,

2. om propositionen har väckts så sent under riksmöte att den i 11 §
föreskrivna motionstiden icke har löpt ut när riksmötet upphör, senast på
andra dagen av nästa lagtima riksmöte eller, om riksdagen dessförinnan
beslutar att behandla propositionen vid urtima riksmöte, inom sju dagar
från beslutet.

Vid tillämpningen av första stycket skall med proposition jämställas
skrivelse som avses i 11 § andra stycket.

13 §

Bestämmelserna i 11 och 12 §§ äger motsvarande tillämpning på
motion med anledning av förslag av sådant riksdagens organ som avses i
8 §. Riksdagen kan föreskriva att motion får väckas också med anledning
av redogörelse till riksdagen från sådant organ.

Tilläggsbestämmelse

3.13.1

Motion får avlämnas med anledning av redogörelse från fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, styrelsen för riksdagsbiblioteket,
riksdagens ombudsmän eller riksdagens revisorer.

14 §

Har riksdagen kallats till urtima riksmöte med stöd av begäran från
ledamöter i riksdagen, får motion i fråga som har föranlett kallelsen
avlämnas inom fyra dagar från riksmötets början.

15 §

Motion med anledning av händelse av större vikt får medan riksmöte
pågår väckas gemensamt av minst tio ledamöter, om händelsen ej har
kunnat förutses eller beaktas under motionstid som avses i 10 § eller
kunnat föranleda motionsrätt enligt annan bestämmelse i detta kapitel.

16 §

Konstitutionsutskottet skall till kammaren för slutligt beslut anmäla
vilande beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen. Skall
efter vad som sägs i regeringsformen i annat fall tillämpas den ordning
som gäller för grundlagsändring, skall vilande beslut i ärendet anmälas av
det utskott till vars handläggning frågan hör.

KU 1973:26

185

17 §

Yrkande om misstroendeförklaring skall framställas vid sammanträde
med kammaren. Yrkandet skall avlämnas skriftligen till protokollet så
snart det har framställts.

18 §

Vill åklagare påkalla att riksdagen enligt 4 kap. 8 § första stycket
regeringsformen medgiver att talan väckes mot riksdagsledamot eller att
ingripande göres i dennes personliga frihet, skall han skriftligen ansöka
om det hos riksdagens talman. Vad som har sagts nu om åklagare skall
gälla även annan som vill begära riksdagens medgivande att få föra talan
vid domstol med anledning av riksdagsledamots handlande.

Är ansökningshandlingen så ofullständig att den icke kan läggas tili
grund för riksdagens prövning eller har sökanden icke gjort antagligt att
han är behörig att vidtaga eller hos myndighet begära den åtgärd, varom
fråga är, skall talmannen avvisa ansökan. I annat fall skall han anmäla den
vid sammanträde med kammaren.

Tilläggsbestämmelse

3.18.1

Sökande skall i ansökningshandlingen angiva de omständigheter på
vilka ansökan grundas.

19 §

Proposition och motion får återkallas till dess utskott har avgivit
betänkande i ärendet.

Återkallas proposition, förfaller motion som har väckts med anledning
av propositionen.

Har proposition blivit återkallad, får motion väckas med anledning
därav inom sju dagar från det att återkallelsen anmäldes i kammaren.

Tilläggsbestäm m else

3.19.1

Återkallelse skall göras i skrivelse, som ingives till kammarkansliet.
Talmannen avskriver förslag som har återkallats eller förfallit på grund av
återkallelsen och gör anmälan härom i kammaren. Om förslaget har
hänvisats till utskott, skall detta underrättas om avskrivningen.

20 §

Vad som i allmänhet gäller om beräkning av lagstadgad tid skall
tillämpas också på tid då åtgärd enligt bestämmelse i detta kapitel senast
skall vidtagas.

KU 1973:26

186

4 kap. ÄRENDENAS BEREDNING
1 §

Proposition, motion samt förslag och redogörelse från riksdagsorgan
som sägs i 3 kap. 8 § skall för beredning hänvisas till utskott. Detsamma
skall gälla ansökan som åsyftas i 3 kap. 18 § och som talmannen har
anmält i kammaren samt skrivelse från regeringen med redogörelse för
viss verksamhet.

Innan ärende hänvisas till utskott skall det bordläggas vid sammanträde
med kammaren, om kammaren icke beslutar omedelbar hänvisning.

2 §

Riksdagen skall vid början av varje lagtima riksmöte inom sig tillsätta
ett konstitutionsutskott, ett finansutskott, ett skatteutskott och minst
tolv andra utskott. Valet gäller för tiden till dess nästa lagtima
riksmöte börjar.

Riksdagen kan under riksmöte tillsätta ytterligare utskott för längst
den tid som har angivits i första stycket.

Tilläggsbestämmelser

4.2.1

Riksdagen skall inom en vecka från början av lagtima riksmöte tillsätta
följande sexton utskott:

1. ett konstitutionsutskott (KU),

2. ett finansutskott (FiU),

3. ett skatteutskott (SkU),

4. ett justitieutskott (JuU),

5. ett lagutskott (LU),

6. ett utrikesutskott (UU),

7. ett försvarsutskott (FöU),

8. ett socialförsäkringsutskott (SfU),

9. ett socialutskott (SoU),

10. ett kulturutskott (KrU),

11. ett utbildningsutskott (UbU),

12. ett trafikutskott (TU),

13. ett jordbruksutskott (JoU),

14. ett näringsutskott (NU),

1 5. ett inrikesutskott (InU) och
16. ett civilutskott (CU).

Utskotten väljes i den ordning de har tagits upp ovan.

4.2.2

Tillsätter riksdagen ytterligare utskott, skall den angiva dess huvudsakliga
arbetsuppgifter.

3 §

Varje utskott skall bestå av udda antal ledamöter, lägst femton.

KU 1973:26

187

Tilläggsbestäm m else

4.3.1

Varje utskott skall bestå av femton ledamöter.

4 §

Konstitutionsutskottet skall, utöver sin uppgift enligt 12 kap. 1 §
regeringsformen, bereda ärenden som rör grundlagarna och riksdagsordningen.

5 §

Finansutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 8 kap. 6 § och 9
kap. 4 § regeringsformen, bereda ärenden om allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för budgetregleringen samt ärenden som rör
riksbankens verksamhet.

Skatteutskottet skall, utöver sin uppgift enligt 8 kap. 6 § regeringsformen,
bereda ärenden om statliga och kommunala skatter.

6 §

Riksdagen föreskriver efter vilka grunder övriga ärenden skall fördelas
mellan utskott. Därvid skall iakttagas att ärenden som hör till ett
ämnesområde hänföres till samma utskott. Dock får bestämmas att ett
utskott skall finnas för beredning av ärenden om sådan lag som avses i 8
kap. 2 § regeringsformen, oberoende av ämnesområde.

Riksdagen kan avvika från de grunder som sålunda har fastställts
liksom från 5 §, om det i särskilt fall är påkallat av hänsyn till sambandet
mellan olika ärenden, ett ärendes särskilda beskaffenhet eller arbetsförhållandena.

Tilläggsbestämmelser

4.6.1

Konstitutionsutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 4 §, bereda
ärenden om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltningsrättsliga
ämnen, ärenden om press- eller partistöd, lagstiftning om radio,
television och film liksom andra ärenden som angår yttrandefrihet,
opinionsbildning och religionsfrihet, övriga ärenden om riksdagen, riksdagens
ombudsman och riksdagens myndigheter utom riksbanken, riksgäldskontoret
och riksdagens revisorer, ärenden om medgivande från
riksdagen att väcka talan mot riksdagsledamot eller att ingripa i hans
personliga frihet samt ärenden av allmän betydelse för den kommunala
självstyrelsen.

4.6.2

Finansutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 5 § första stycket,
bereda ärenden om beräkning av statens inkomster och andra ärenden

KU 1973:26 188

rörande statsbudgeten, som icke tillhör annat utskotts beredning, allmänt
budgettekniska ärenden, ärenden om penning-, kredit- och valutapolitiken,
om riksgäldskontoret och riksdagens revisorer, om förvaltningsrevision,
statlig redovisning och rationalisering, om upphandling i allmänhet inom
statsförvaltningen, om statens egendom i allmänhet samt förvaltningsekonomiska
ärenden i övrigt som icke rör enbart visst ämnesområde. Det
skall även sammanställa statsbudgeten.

4.6.3

Skatteutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 5 § andra stycket,
bereda ärenden om taxering, uppbörd och folkbokföring samt ärenden
om alkoholhaltiga varor.

4.6.4

Justitieutskottet skall bereda ärenden som rör domstolarna, arrendenämnderna
och hyresnämnderna, åklagarväsendet, polisväsendet och
kriminalvården samt ärenden rörande brottsbalken, rättegångsbalken och
lagar som ersätter eller har nära samband med föreskrifter i dessa balkar.

4.6.5

Lagutskottet skall bereda ärenden rörande giftermåls-, föräldra-, ärvda-,
handels- eller jordabalken eller lagar som ersätter eller anknyter till
föreskrifter i dessa balkar, i den mån ärendena icke tillhör annat utskotts
beredning. Det skall även bereda ärenden sorn gäller lagstiftning om
försäkringsavtalsrätt, bolags- och föreningsrätt, växel- och checkrätt,
skadeståndsrätt, immaterialrätt, utsökning, konkurs, internationell privaträtt
samt lagstiftning i andra ärenden av allmänt privaträttslig beskaffenhet.

4.6.61

Utrikesutskottet skall bereda ärenden om rikets förhållande till och
överenskommelser med andra stater och mellanfolkliga organisationer,
Sveriges representation i utlandet och bistånd till annat lands utveckling
samt ärenden i övrigt om utrikes handel och internationellt ekonomiskt
samarbete, allt i den mån ärendena icke tillhör annat utskotts beredning.

4.6.7

Försvarsutskottet skall bereda ärenden om militärt försvar, civilförsvar,
psykologiskt försvar, ekonomiskt försvar, vapenfri tjänst och värnpliktigas
ekonomiska förmåner.

1 I propositionen föreslås på andra raden ordet ”främmande” i stället för ”andra”
samt på tredje raden ordet ”främmande” i stället för ”annat”.

KU 1973:26

189

4.6.8

Socialförsäkringsutskottet skall bereda ärenden om allmän försäkring
och yrkesskadeförsäkring samt studiesociala ärenden.

4.6.9

Socialutskottet skall bereda ärenden om barna- och ungdomssvård,
åldringsvård, nykterhetsvård, socialhjälp, stöd åt barnfamiljer, arbetarskydd,
arbetstid, semester, hälso- och sjukvård, handikappvård och rehabilitering
samt sociala ärenden i övrigt.

4.6.10

Kulturutskottet skall bereda ärenden som rör allmänna kultur- och
bildningsändamål, ungdomsverksamhet, internationellt kulturellt samarbete
samt idrotts- och friluftsverksamhet. Det skall även bereda kyrkofrågor
och ärenden om radio och television i den mån de icke tillhör
konstitutionsutskottets beredning.

4.6.1 1

Utbildningsutskottet skall bereda ärenden om högre utbildning och
forskning, skolväsendet, lärarutbildning och vuxenutbildning.

4.6.12

Trafikutskottet skall bereda ärenden om järnvägar, post, telegraf,
telefon, vägar, vägtrafik, sjöfart, luftfart och väderlekstjänst.

4.6.13

Jordbruksutskottet skall bereda ärenden om jordbruk, skogsbruk,
trädgårdsnäring, jakt, fiske och vattenrätt. Det skall även bereda ärenden
om naturvård samt ärenden om miljövård i övrigt som icke tillhör annat
utskotts beredning.

4.6.14

Näringsutskottet skall bereda ärenden om allmänna riktlinjer för
näringspolitiken och därmed sammanhängande forskningsfrågor samt
ärenden om industri och hantverk, handel, statlig företagsamhet, konsumentfrågor,
pris- och konkurrensförhållanden i näringslivet, kredit- och
fondväsendet och det affärsmässiga försäkringsväsendet.

4.6.15

lnrikesutskottet skall bereda ärenden om arbetsmarknaden, regional
utveckling, lokaliseringsstöd, allmän tjänsteplikt, arbetsavtalsrätt, arbets -

KU 1973:26

190

löshetsförsäkring, arbets- och anställningsförhållanden i allmän tjänst,
svenskt medborgarskap och utlänningars ställning.

4.6.16

Civilutskottet skall bereda ärenden om bostadspolitiken, hyresreglering,
bebyggelse planläggning, byggnadsväsende!, fysisk planering, expropriation,
fastighetsbildning, lantmäteriväsendet, länsförvaltningen med lokala
skattemyndigheter och exekutionsväsendet, statistik, brandväsendet
och rikets administrativa indelning samt sådana kommunfrågor som icke
tillhör konstitutionsutskottets beredning.

7 §

Annat ärende än budgetpropositionen får delas mellan två eller flera
utskott endast om särskilda skäl föranleder det.

8 §'

Utskott skall avgiva betänkande i ärende som har hänvisats till
utskottet och som ej har återkallats. Utskott kan dock överflytta ärende
till annat utskott, om detta samtycker därtill, eller överenskomma med
ett eller flera utskott att de skall bereda ärendet gemensamt genom
deputerade i sammansatt utskott. Sådant utskott avgiver betänkande till
riksdagen.

Betänkande i ärende vars behandling har uppskjutits från en valperiod
för riksdagen till nästa skall avgivas av utskott som har tillsatts av den
nyvalda riksdagen.

Utskott skall till anmälan till kammaren av vilande beslut som sägs i 3
kap. 16 § foga yttrande i ärendet.

Tilläggsbestämmelse

4.8.1

Beslut av finans- och skatteutskotten i fråga som avses i 8 kap. 6 §
regeringsformen meddelas regeringen genom skrivelse.

9 §

Ärende, i vilket utskott har avgivit betänkande, skall från kammaren
återförvisas till utskottet för ytterligare beredning, om minst en tredjedel
av de röstande ansluter sig till yrkande om det. Återförvisning enligt
denna paragraf får ej göras mer än en gång i samma ärende.

Kammaren kan även hänvisa ärendet till annat utskott för ytterligare
beredning. Föreligger samtidigt yrkande härom och yrkande om återförvisning,
skall sistnämnda yrkande prövas först. Beslutas därvid återför -

1 I propositionen föreslås i tredje stycket ordet "kan” i stället för "skall”.

KU 1973:26

191

visning, förfaller yrkandet om hänvisning till annat utskott.

10 §

Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttrande, då
utskott begär det. Sådan skyldighet åligger dock ej regeringen. Myndighet
som ej lyder under riksdagen kan hänskjuta begäran från utskott till
regeringens avgörande.

Begär minst en tredjedel av ledamöterna i ett utskott vid behandlingen
av ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från myndighet
som avses i första stycket, skall utskottet föranstalta om detta, såvida
det icke finner att därmed förenat dröjsmål med ärendets behandling
skulle leda till avsevärt men.

11 §

Utskott får sammanträda också under tid då riksmöte icke pågår, om
dess uppgifter kräver det.

Tilläggsbestämm elser

4.11.1

Utskott sammanträder första gången på kallelse av talmannen inom
två dagar efter valet. Därefter sammanträder utskottet på kallelse av
ordföranden. För ändamål som sägs i 9 kap. 4 § regeringsformen kan
finansutskottet sammankallas också på begäran av regeringen. För ändamål
som sägs i 8 kap. 6 § regeringsformen sammankallas finans- och
skatteutskotten första gången på begäran av regeringen. Skall utskott
enligt vad nu sagts sammankallas på regeringens begäran, utfärdas kallelsen
av talmannen.

Personlig kallelse skall utgå till samtliga ledamöter och suppleanter.
Kallelse bör om möjligt anslås i riksdagens lokaler senast klockan 18
dagen före sammanträdet och införas i en eller flera dagliga tidningar.

4.1 1.2

Utskott får sammanträda samtidigt med kammaren endast om förhandlingen
i kammaren avser annat än ärendes avgörande eller val och
utskottet i förväg har medgivit det genom enhälligt beslut.

4.11.3

Innan ordförande har valts, föres ordet av den av de närvarande
ledamöterna som har varit ledamot av riksdagen längst tid. Om två eller
flera har tillhört riksdagen lika länge, har den äldste av dem företräde.

Vid gemensamt sammanträde med finans- och skatteutskotten enligt 8
kap. 6 § regeringsformen föres ordet av den av utskottsordförandena som
har varit ledamot av riksdagen längst tid. Om de har tillhört riksdagen
lika länge, har den äldste av dem företräde.

KU 1973:26 192

4.11.4

Över sammanträde med utskott föres protokoll.

12 §

Utskott skall sammanträda inom stängda dörrar. Om särskilda skäl
föreligger, kan utskottet medgiva att även annan än ledamot, suppleant
och tjänsteman i utskottet är närvarande.

13 §'

I utskott får ingen närvara, när ärende som personligen rör honom
eller någon honom närstående förekommer till överläggning eller beslut.

14 §

Omröstning inom utskott skall göras öppet. Är rösterna lika delade,
gäller den mening som ordföranden biträder.

Ledamot som har förlorat vid omröstning inom utskott kan till
utskottets betänkande foga reservation med yrkande. Betänkandet får
dock icke fördröjas därigenom.

15 §

Ledamot, suppleant eller tjänsteman i utskott får ej obehörigen yppa
vad som enligt beslut av regeringen eller utskottet skall hållas hemligt
med hänsyn till rikets säkerhet eller av annat synnerligen viktigt skäl, som
betingas av förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig organisation.

5 kap. ÄRENDENAS AVGÖRANDE
1 §

Utskotts betänkande skall före ärendets avgörande bordläggas vid två
sammanträden med kammaren, om ej riksdagen på utskottets förslag
beslutar att ärendet skall avgöras efter endast en bordläggning.

Tilläggs bes tä mm elser

5.1.1

Utskottsbetänkande får icke anmälas i kammaren förrän det har delats
ut till riksdagens ledamöter.

1 I propositionens förslag har paragrafen följande lydelse: ”1 utskott får ingen
närvara, när ärende som rör honom eller någon honom närstående personligen
förekommer till överläggning eller beslut.”

KU 1973:26

193

5.1.2

Vill ledamot inför avgörandet av ett ärende framställa yrkande som ej
redovisas i utskottets betänkande, skall han snarast möjligt underrätta
talmannen om yrkandet. Yrkandet bör sättas upp skriftligt och delas ut
till ledamöterna innan ärendet avgöres; motiveringen skall därvid utelämnas.

2 §

Ärende om misstroendeförklaring skall ligga på kammarens bord till
det andra sammanträdet efter det då yrkandet framställdes och avgöras
senast vid det därpå följande sammanträdet.

Vad sålunda har föreskrivits äger motsvarande tillämpning på
förslag av talmannen till ny statsminister. Därvid skall iakttagas den i 6
kap. 2 § andra stycket regeringsformen föreskrivna fristen.

3 §

Ärende i vilket överläggning äger rum får ej upptagas till avgörande
förrän kammaren på talmannens förslag har funnit överläggningen avslutad.

Ärende avgöres med acklamation eller, om ledamot yrkar det, genom
omröstning. Fordras för beslut anslutning från särskilt flertal, skall
ärendet alltid avgöras genom omröstning.

Avgörandet av ärende skall, om det behövs, delas upp på skilda beslut.

4 §

När ärende avgöres med acklamation, skall talmannen ställa proposition
på varje yrkande som har framställts under överläggningen. Propositionen
avfattas så att den kan besvaras med ja eller nej. Talmannen
tillkännagiver hur beslutet har utfallit enligt hans uppfattning och
befäster det med klubbslag, om ej omröstning begäres.

5 §

När ärende avgöres genom omröstning, ställes mot det yrkande, som
enligt talmannens uppfattning har vunnit riksdagens bifall, eller, när
acklamation ej har skett, mot det yrkande, som talmannen bestämmer,
annat yrkande som kontraproposition. Föreligger flera än två yrkanden
som kan ställas mot varandra, skall först med tillämpning av 4 § beslutas
vilket yrkande som skall vara kontraproposition.

Omröstning göres öppet. Talmannen tillkännagiver hur omröstningen
har utfallit och befäster beslutet med klubbslag.

13 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

194

Tilläggs b estämmelser

5.5.1

Då omröstning skall äga rum, upprättar talmannen omröstningsproposition.
Fordras i visst fall för beslut anslutning från särskilt flertal, angives
det i omröstningspropositionen.

Sedan ledamöterna efter förvarning har intagit sina platser i plenisalen,
läses omröstningspropositionen upp och underställes kammaren för
godkännande.

Omröstning kan förrättas med uppresning. Om talmannen efter omröstning
med uppresning finner tvekan råda om omröstningens resultat
eller ledamot begär rösträkning, verkställes ny omröstning med omröstningsapparat
eller, när sådan icke kan användas, med namnupprop.

5.5.2

Vid omröstning med uppresning uppmanar talmannen först de ledamöter
som vill rösta för ja-propositionen att resa sig och riktar därefter
samma uppmaning till de ledamöter som vill rösta för nej-propositionen.

Vid omröstning med omröstningsapparat fotograferas den tablå som
visar hur varje ledamot har röstat.

Vid omröstning med namnupprop anmodar talmannen två ledamöter
att taga plats vid talmansbordet för att föra anteckningar över omröstningen.
Vice talmännen ropas upp först och därefter övriga ledamöter
efter platsnummer i plenisalen. Något av följande svar skall avgivas: ja,
nej, avstår.

6 §

Uppkommer lika röstetal vid omröstning om vilket yrkande som skall
vara kontraproposition, avgöres utgången genom lottning.

Är rösterna lika delade i huvudomröstning ställer talmannen proposition
på förslag om återförvisning av ärendet till utskottet. Ärendet skall
återförvisas om minst hälften av de röstande förenar sig härom. Beslutas
ej återförvisning, avgör lotten vilken mening som skall vara riksdagens
beslut.

Efter återförvisning upptages ärendet på nytt i sin helhet till avgörande
i kammaren. Uppstår därvid åter lika röstetal vid huvudomröstning, skall
lottning äga rum genast.

7 §

Har avgörandet i lagärende delats upp på två eller flera beslut, får
riksdagen omedelbart efter det sista delbeslutet på förslag av talmannen
eller ledamot besluta att ärendet skall för ytterligare beredning återförvisas
till utskottet. Beslutar riksdagen återförvisning, har delbesluten
förfallit. Beslut enligt denna paragraf om återförvisning av ärende får ej
upprepas.

KU 1973:26

195

8 §

Fordras för beslut anslutning från särskilt flertal och föreligger mer än
ett förslag till sådant beslut, utväljer riksdagen först, med tillämpning av
vad som,gäller i allmänhet, ett av förslagen. Därefter avgöres om detta
förslag skall antagas eller förkastas.

Föreligger samtidigt två eller flera yrkanden om misstroendeförklaring
mot samma statsråd, skall endast en omröstning äga rum.

9 §

Ledamot får omedelbart efter ärendes avgörande anmäla reservation
eller avgiva röstförklaring.

10 §

Genom särskilt beslut kan riksdagen till närmast följande lagtima
riksmöte uppskjuta behandlingen av ärende. Ärende som gäller statsbudgeten
för närmast följande budgetår får dock uppskjutas endast om det
kan ske utan olägenhet för budgetregleringen. Beslut om uppskov kan
upprepas.

Avslutas riksmöte i förtid med anledning av extra val, skall ärende som
riksdagen icke har hunnit avgöra anses utan särskilt beslut uppskjutet till
det första lagtima riksmötet efter valet.

Ärende som ej har återkallats skall avgöras före utgången av kalenderåret
efter det då ärendet väcktes eller, om hinder häremot möter till följd
av förordnande om extra val, snarast möjligt efter det att den nyvalda
riksdagen har sammanträtt.

Tilläggsbes tärn m else

5.10.1

Beslut att uppskjuta ärende fattas på framställning av utskott, till vars
handläggning ärendet hör. Utskottet skall inhämta yttrande från talmanskonferensen.
Kammaren kan även utan sådan framställning besluta
uppskov i samband med behandlingen av utskottsbetänkande.

11 §

Riksdagen kan vid urtima riksmöte besluta att till behandling upptaga
uppskjutet ärende.

Tilläggsbestäm m else

5.11.1

Beslut att vid urtima riksmöte upptaga uppskjutet ärende fattas på
förslag av utskott till vars handläggning ärendet hör eller på förslag av
talmannen. Talmanskonferensen skall höras i frågan.

KU 1973:26

196

12 §

Slutligt beslut i ärende angående grundlag fattas vid första riksmötet i
den valperiod som följer på riksdagsvalet närmast efter det vilande
beslutet i ärendet, såvida ej avgörandet uppskjutes till annat riksmöte. I
fråga om uppskov äger bestämmelserna i 10 § första och andra styckena
och i 11 § motsvarande tillämpning. Ärendet skall avgöras slutligt före
nästa ordinarie val till riksdagen.

Tilläggsbestämmelse

5.12.1

Tilläggsbestämmelserna 5.10.1 och 5.11.1 äger motsvarande tillämpning
i fråga om uppskov med slutligt beslut i ärende angående grundlag.

13 §'

Riksdagens beslut med anledning av proposition samt annat beslut,
varom regeringen skall underrättas, meddelas regeringen genom skrivelse.

Tilläggsbestäm m else

5.13.1

Riksdagens skrivelser sättes upp av kammarkansliet och undertecknas
av talmannen.

Utskott som har berett ärende skall få del av kammarens beslut i
ärendet.

6 kap. INTERPELLATIONER OCH FRÅGOR TILL STATSRÅD
1 §

Interpellation skall ha bestämt innehåll och vara försedd med motivering.
Interpellation bör väckas endast i angelägenhet av större allmänt
intresse. Riksdagen beslutar om interpellationen får framställas. Beslutet
fattas utan föregående överläggning.

Statsråd, som icke besvarar interpellation inom fyra veckor från det att
riksdagen medgav att interpellationen fick framställas, skall före utgången
av denna tid muntligen meddela riksdagen varför svar uteblir eller anstår.
Sådant meddelande får ej följas av överläggning.

Interpellation förfaller om den ej har besvarats vid det riksmöte då den
väcktes.

1 I propositionen föreslås ordet ”i” i stället för ordet ”med”.

KU 1973:26

197

Tilläggsbestämmelser

6.1.1

Interpellation ingives till kammarkansliet och anmäles av talmannen
vid sammanträde med kammaren utan dröjsmål efter det att interpellationen
har delats ut till riksdagens ledamöter. Frågan huruvida interpellationen
får framställas avgöres vid närmast följande sammanträde och tages
upp på föredragningslistan till detta sammanträde. Medgiver riksdagen att
interpellationen får framställas, låter talmannen skyndsamt statsrådet få
del av den.

Den som vid riksmöte, som enligt 1 kap. 4 § skall avslutas senast den
31 maj, ingiver interpellation till kammarkansliet efter utgången av april
månad skall i interpellationen angiva skälen till att denna icke har ingivits
tidigare.

6.1.2*

När statsråd ämnar besvara interpellation, bestämmer talmannen efter
samråd med statsrådet och interpellanten vid vilket sammanträde svaret
skall lämnas. Meddelande härom anslås senast klockan 11 dagen före
sammanträdet och tages upp på föredragningslistan.

Svar på interpellation får delas ut till ledamöterna i förväg. Har så
skett, kan statsrådet begränsa sitt anförande till en sammanfattning av
svaret.

2 §

Fråga skall ha bestämt innehåll. Den får vara försedd med en kort
inledande förklaring. När fråga besvaras, får endast den ledamot som har
framställt frågan och det statsråd som lämnar svaret taga del i överläggningen.
Riksdagen kan föreskriva begränsning i yttranderätten för dessa
talare utöver vad som följer av 2 kap. 14 §.

Tilläggsbestämmelser

6.2.1

Fråga ingives till kammarkansliet. Den skall vara egenhändigt undertecknad
av den ledamot som framställer frågan. Talmannen låter utan
dröjsmål statsrådet få del av frågan och anmäler den vid närmast följande
sammanträde.

6.2.2

Vad som föreskrives i 1 § tredje stycket och i tilläggsbestämmelse

6.1.2 första stycket skall tillämpas också på fråga. Om icke särskilda skäl

1 Orden ”och interpellanten” i första stycket första meningen finns ej med i
propositionens förslag.

KU 1973:26

198

föranleder annat, skall frågor besvaras vid en eller två frågestunder varje
vecka. Fråga bör besvaras vid den frågestund som infaller närmast efter
sex dagar från det att frågan lämnades till kammarkansliet.

När fråga besvaras, får det första anförandet från varje talare räcka
längst tre minuter, det andra längst två minuter och varje följande
anförande längst en minut.

7 kap. GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM VAL INOM
RIKSDAGEN
1 §

Bestämmelserna i 2—12 §§ gäller val som ankommer på kammaren.
Bestämmelserna i 2 § första stycket, 6 §, 8-10 §§ och 12 § andra
stycket skall tillämpas endast i den mån riksdagen ej föreskriver annat.

Tilläggsbestämmelse

7.1.1

Utöver de val som kammaren förrättar enligt regeringsformen och
riksdagsordningen skall den företaga val till

1. riksgäldsfullmäktige,

2. styrelsen för riksdagsbiblioteket,

3. Nordiska rådets svenska delegation,

4. Europarådets svenska delegation,

5. styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

Kammaren skall också varje år utse aderton ledamöter av riksdagen,
vilka får deltaga i bolagsstämmor med Statsföretag AB.

2 §

Val beredes av en inom riksdagen utsedd valberedning.

Valberedningen utses vid första sammanträdet med kammaren under
riksdagens valperiod för tiden till valperiodens slut. Varje partigrupp,
vilken motsvarar parti som vid valet till riksdagen har fått minst fyra
procent av rösterna i hela riket, skall besätta en plats. Därutöver fördelas
tio platser proportionellt mellan samma partigrupper. Ledamöterna
tillsättes med tillämpning av det förfarande som angives i 12 § första
stycket.

Tilläggsbestämmelser

7.2.1

Talmannen fastställer för varje partigrupp det antal ledamöter, som
partigruppen skall tillsätta i valberedningen. Därvid skall han vid den
proportionella fördelningen tillämpa den beräkningsgrund som angives i
4 § andra stycket.

KU 1973:26

199

7.2.2

Valberedningen bereder alla val som förrättas av kammaren utom val
av riksföreståndare, vice riksföreståndare, person som skall inträda som
tillfällig riksföreståndare, talman, vice talmän, kammarsekreterare samt
riksdagens ombudsmän och deras ställföreträdare. Om beredning av val av
ombudsmän och ställföreträdare föreskrives i tilläggsbestämmelse 8.10.2.

7.2.3

Valberedningen håller på kallelse av talmannen sitt första sammanträde
samma dag som den utses. Därefter sammanträder beredningen på
kallelse av ordföranden.

Bestämmelserna i 4 kap. 12 § samt tilläggsbestämmelserna 4.11.1
andra stycket och 4.11.2—4 äger motsvarande tillämpning på valberedningen.

3 §

Framlägges vid val som avser två eller flera personer en gemensam lista,
som upptager namn på så många personer som valet avser, och har listan
godkänts av alla i valberedningens sammanträde deltagande ledamöter
eller av alla utom en, skall talmannen ställa proposition på godkännande
av listan och förklara de på denna upptagna personerna valda. Val med
slutna sedlar skall dock förrättas, om det begäres av minst så många
riksdagsledamöter, som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga
röstberättigade ledamöters antal delas med antalet av de personer valet
avser, ökat med ett. Detta val skall äga rum vid ett följande sammanträde.

Följer av särskild bestämmelse att innehavare av visst uppdrag skall
väljas för sig, skall valet förrättas med acklamation. Om ledamot begär
det, skall valet dock förrättas med slutna sedlar. Föreligger enhälligt
förslag från valberedningen, skall i sådant fall valet äga rum först vid ett
följande sammanträde.

4 §

Val förrättas med slutna sedlar, om ej annat följer av 3 § eller annan
huvudbestämmelse i riksdagsordningen. Skall två eller flera personer utses
genom val med slutna sedlar, fördelas platserna proportionellt mellan
partier. Med parti avses därvid varje grupp av riksdagsledamöter som vid
valet uppträder under särskild beteckning.

Platserna fördelas mellan partier genom att de en efter en tilldelas det
parti som för varje gång visar det största jämförelsetalet. Jämförelsetalet
är lika med partiets röstetal, så länge ingen plats har tilldelats partiet, och
erhålles därefter genom att partiets röstetal delas med det tal som
motsvarar antalet platser som redan har tilldelats partiet, ökat med ett.
Vid lika jämförelsetal skiljes genom lottning.

KU 1973:26

200

Tilläggsbestämmelser

7.4.1

Valsedlarna skall vara lika till storlek, material och färg. Valsedel skall
vara enkel, sluten och omärkt. Den får innehålla uppgift om det val för
vilket den gäller.

Valsedel är ogiltig om den är försedd med kännetecken som uppenbarligen
har blivit anbragt på valsedeln med avsikt eller.om den saknar giltigt
kandidatnamn. Har ledamot i ett val lämnat mer än en valsedel, är
valsedlarna ogiltiga. Har sedlarna samma innehåll, skall dock en valsedel
betraktas som giltig vid sammanräkningen.

Namn på valsedel skall anses obefintligt om kandidaten ej är valbar,
namnet är överstruket eller det ej framgår klart vem som avses.

7.4.2

Vid proportionellt val användes valsedlar, på vilka före namnen har
satts ut partibeteckning (partinamn eller annan beteckning i ord för viss
grupp av riksdagsledamöter eller för viss meningsriktning). Namnen föres
upp i en följd under varandra.

Valsedel är ogiltig om den saknar partibeteckning eller upptager mer
än en partibeteckning.

Namn på valsedel skall anses obefintligt, om ordningen mellan namnet
och annat namn ej framgår klart.

De platser som har tilldelats ett parti besättes så att partiets första
plats tillerkännes den vars namn står främst i ordningen inom partiet,
partiets andra plats den som bär det andra namnet i ordningen och så
vidare enligt samma grund. När ordningen mellan namn på ett partis
valsedlar skall bestämmas, äger 14 kap. 6 § vallagen (1972:620) motsvarande
tillämpning.

7.4.3

Vid val av en person med slutna sedlar får valsedel ej upptaga
partibeteckning. Innehåller valsedel två eller flera kandidatnamn, är den
ogiltig.

Vid lika röstetal skiljes genom lottning.

7.4.4

Vid val med slutna sedlar anmodar talmannen fem ledamöter att taga
plats vid talmansbordet. Av dessa skall tre biträda när valsedlarna öppnas
och granskas och två föra anteckningar över valet.

Upprop verkställes i samma ordning som enligt tilläggsbestämmelse
5.5.2. När ledamot ropas upp, skall han gå fram till talmansbordet och
lämna sin valsedel till talmannen.

Sedan samtliga godkända valsedlar har lästs upp av talmannen och

KU 1973:26

201

antecknats av kammarsekreteraren och de två ledamöterna, jämföres
anteckningarna över valet.

Talmannen meddelar resultatet av valet, så snart detta har fastställts.

7.4.5

Skall två eller flera val med slutna sedlar förrättas, får talmannen,
såvida ledamot icke yrkar annat, bestämma att valsedlarna skall avlämnas
i samtliga val, innan sammanräkning företages i något av valen.

5 §

Val med slutna sedlar får överklagas hos riksdagens valprövningsnämnd.
Valet skall gälla utan hinder av att det har överklagats.

Tilläggsbestämmelser

7.5.1

Besvär över val som sägs i 5 § ställes till valprövningsnämnden.
Besvärshandlingen skall ges in till kammarkansliet inom fem dagar från
den dag då resultatet av valet meddelades i kammaren. Så snart besvärstiden
har gått ut, skall talmannen vid sammanträde med kammaren
tillkännagiva samtliga besvär som har anförts. Talmannen skall härvid
angiva viss kort tid inom vilken förklaring över besvären skall ha kommit in
till valprövningsnämnden. När förklaringstiden har gått ut skall talmannen
genast sända besvärshandlingarna till valprövningsnämnden. Talmannen
bör därjämte skyndsamt inkomma till valprövningsnämnden med yttrande
över besvären.

7.5.2

Har vid valet föreskrift i 4 § eller i tilläggsbestämmelserna 7.4.1—5
blivit åsidosatt och är det ej osannolikt att felet har inverkat på
valutgången, skall valprövningsnämnden undanröja valet och förordna om
omval. Kan felet avhjälpas genom förnyad sammanräkning eller annan
sådan mindre ingripande åtgärd, skall valprövningsnämnden dock i stället
uppdraga åt talmannen att vidtaga erforderlig rättelse.

7.5.3

Valsedlar och annat valmaterial skall förvaras under betryggande
säkerhet till dess att valet har vunnit laga kraft.

KU 1973:26 202

6 §

Val, som enligt vad som är särskilt föreskrivet avser tid motsvarande
riksdagens valperiod, skall förrättas snarast efter valperiodens början och
gälla till dess att riksdagen förrättar nytt val under nästa valperiod.

7 §

Har ny ledamot tagit plats i riksdagen med anledning av att utgången
av val till riksdagen har blivit ändrad efter överklagande, skall val som
riksdagen har förrättat dessförinnan under valperioden göras om, såvida
det begäres av minst tio riksdagsledamöter.

8 §

Skall två eller flera väljas, utses tillika suppleanter till minst samma
antal som de ordinarie ledamöterna. Vad som är föreskrivet om dessa
äger motsvarande tillämpning i fråga om suppleanterna.

Tilläggsbestämmelse

7.8.1

Sedan riksdagen har förrättat val till organ och därvid utsett suppleanter
med stöd av 8 §, kan den besluta att öka antalet suppleanter i
organet. Suppleantval som föranledes härav skall förrättas så snart det
kan ske.

9 §

Är av riksdagen vald ledamot i ett organ frånvarande, intages hans
plats, om det kan ske, av suppleant som hör till samma partigrupp. I
övrigt gäller att suppleanterna har företräde i den ordning i vilken de har
valts eller, om valet har förrättats med gemensam lista, i den ordning i
vilken de har förts upp på listan.

Tilläggsbestämmelse

7.9.1

Ledamot eller suppleant som har fått plats från två eller flera grupper
anses vald för den grupp, från vilken plats först har tilldelats honom.

10 §

Är till ett uppdrag endast den valbar som tillhör riksdagen och lämnar
den valde riksdagen eller utses han till riksdagens talman eller till statsråd,
skall han avgå från uppdraget.

KU 1973:26

203

11 §

Den som har utsetts till uppdrag genom val av riksdagen får ej
undandraga sig uppdraget utan att riksdagen medgiver det.

12 §

Lämnar den som har valts till ett organ sitt uppdrag i förtid och avsåg
det val genom vilket uppdraget tillsattes vid mandatperiodens början två
eller flera personer, skall den partigrupp eller de partigrupper, som han
var vald för, till talmannen anmäla en efterträdare. Talmannen förklarar
den anmälde vald. Göres ej sådan anmälan eller anmäles mer än en
person, utser talmannen efterträdare.

Är i annat fall än som avses i första stycket plats ledig i förtid, anställes
kompletteringsval för den återstående tiden med tillämpning av vad som
gäller i allmänhet.

13 §

Organ, vars ledamöter helt eller delvis utses av kammaren, väljer inom
sig ordförande och en eller flera vice ordförande, om ej annat är
föreskrivet.

14 §

Val inom organ, som sägs i 13 §, förrättas med acklamation eller, om
ledamot begär det, med slutna sedlar.

Tilläggsbestämmelse

7.14.1

Valsedlarna skall vara lika till storlek, material och färg. Valsedel skall
vara enkel, sluten och omärkt. Vid lika röstetal skiljes genom lottning.

8 kap. VISSA BEFATTNINGSHAVARE OCH ORGAN
1 §

Val av talman samt av förste, andre och tredje vice talman förrättas vid
första sammanträdet med kammaren under riksdagens valperiod och
gäller till valperiodens slut. Talmännen väljes var för sig i nu nämnd
ordning.

Förrättas valet med slutna sedlar, är den vald som får mer än hälften av
de avgivna rösterna. Uppnås icke sådan röstövervikt, förrättas nytt val.
Får ej heller då någon mer än hälften av de avgivna rösterna, förrättas ett
tredje val mellan de två som vid den andra omröstningen uppnådde de

)

KU 1973:26 204

högsta röstetalen. Vid tredje omröstningen är den vald som får de flesta
rösterna.

2 §

Riksdagen utser genom särskilt val en ersättare för ordföranden i
riksdagens valprövningsnämnd. Vad som i 3 kap. 11 § regeringsformen
föreskrives om ordföranden äger motsvarande tillämpning på ersättaren.
Vid val med slutna sedlar av ordföranden eller hans ersättare tillämpas
det förfarande som angives i 1 § andra stycket.

3 §

Vid val med slutna sedlar av riksföreståndare, vice riksföreståndare
eller person som skall kunna inträda som tillfällig riksföreståndare
tillämpas det förfarande som angives i 1 § andra stycket. Valet gäller till
dess riksdagen beslutar annat.

4 §

Riksdagens lönedelegation består av sjutton ledamöter, vilka riksdagen
väljer för riksdagens valperiod.

5 §

Löne delegationen sammanträder inom stängda dörrar. Om särskilda
skäl föreligger, får delegationen medgiva att även annan är närvarande än
ledamot, suppleant, tjänsteman hos delegationen och den med vilken
delegationen skall rådpläga i förhandlingsfrågor.

Vad som föreskrives i 4 kap. 11 § och 14 § första stycket äger
motsvarande tillämpning på delegationen. Ledamot som har förklarat sig
ej instämma i delegationens beslut kan reservera sig.

Innan avtal i förhandlingsfråga har träffats eller förhandling annars har
slutförts eller förslag som avses i 9 kap. 11 § regeringsformen har
framlagts för delegationen, får ledamot, suppleant eller tjänsteman ej
utan delegationens tillstånd yppa vad som har förekommit vid sakens
behandling i delegationen.

Tilläggsbestämmelser

8.5.1

I förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor för arbetstagare hos
riksdagen och dess myndigheter överlägger lönedelegationen med talmannen
eller med annan ledamot av riksdagens förvaltningsstyrelse som
styrelsen förordnar.

KU 1973:26

205

8.5.2

Tilläggsbestämmelserna 4.11.1-4 äger motsvarande tillämpning på
lönedelegationen.

8.5.3

Lönedelegationen skall före den 1 5 januari varje år lämna riksdagen
redogörelse för sin verksamhet under föregående år. Vid redogörelsen
fogas avtal och andra handlingar som har underställts delegationen för
godkännande.

8.5.4

Ledamot, suppleant eller tjänsteman skall första gången han är närvarande
vid sammanträde med delegationen avgiva försäkran om att han
skall iakttaga tystnadsplikten.

8.5.5

Lönedelegationen förordnar sekreterare åt sig.

6 §

Val av fullmäktige i riksbanken avser riksdagens valperiod.

Fullmäktige väljer inom sig en chef för riksbanken samt inom eller
utom sig en vice chef för riksbanken. Är denne icke själv fullmäktig, skall
han vara särskild suppleant för riksbankschefen i fullmäktige och som
sådan ha företräde till tjänstgöring framför övriga suppleanter.

7 §

Val av ledamöter i utrikesnämnden avser riksdagens valperiod.

För talmannen är vice talman suppleant i utrikesnämnden. Antalet
valda suppleanter skall vara nio.

8 §

Utrikesnämnden sammanträder inom stängda dörrar. Statsministern
får medgiva att även annan än ledamot, suppleant, statsråd och tjänsteman
är närvarande.

Tilläggsbestämmelse

8.8.1

Tilläggsbestämmelserna 4.11.4 och 8.5.4 äger motsvarande tillämpning
på utrikesnämnden. Sekreterare hos nämnden förordnas av regeringen.

Suppleant i utrikesnämnden skall alltid underrättas om nämndens
sammanträden.

9 §

För ändamål som avses i 13 kap. 2 § regeringsformen sammanträder
utrikesnämndens ledamöter på kallelse av talmannen eller, vid förfall för
honom, vice talman, ävensom på kallelse av två av nämndens övriga
ledamöter. Förhandlingarna ledes av talmannen, av vice talman eller, om
ingen av dem är tillstädes, av den av de närvarande ledamöterna som har
varit ledamot av riksdagen längst tid. Om två eller flera har tillhört
riksdagen lika länge, har den äldste av dem företräde. Arvid omröstning
till beslut rösterna lika delade, gäller den mening som ordföranden
biträder.

10 §

Val av ombudsman gäller för tiden från valet till dess nytt val har
förrättats under fjärde året därefter. På hemställan av det utskott som
granskar berättelse över ombudsmans verksamhet kan riksdagen dock dessförinnan
entlediga ombudsman som ej åtnjuter riksdagens förtroende.
Vid val med slutna sedlar av ombudsman tillämpas förfarandet i 1 §
andra stycket.

Avgår ombudsman i förtid, skall riksdagen snarast välja efterträdare för
ny fyraårsperiod.

Riksdagen väljer en eller flera personer att tjänstgöra i ombudsmans
ställe. Bestämmelserna i första och andra styckena om ombudsman äger
motsvarande tillämpning på ställföreträdare.

Tilläggsbestämmelser

8.10.1

Konstitutionsutskottet utser inom 20 dagar från det att utskottet har
blivit tillsatt en delegation, JO-delegationen, bestående av sex ledamöter i
utskottet, för att då riksdagens ombudsman påkallar det samråda med
ombudsman om arbetsordningen eller i andra frågor av organisatorisk art.

8.10.2

Val av ombudsman och ställföreträdare beredes av JO-delegationen,
som därvid samråder med de av partigrupperna utsedda ledamöterna i
talmanskonferensen.

KU 1973:26

207

11 §

Riksdagens revisorer skall vara tolv. De väljes för riksdagens valperiod.
Riksdagen väljer bland revisorerna en ordförande och en eller flera vice
ordförande. Ordföranden och varje vice ordförande väljes för sig.

12 §

Riksdagens krigsdelegation består av talmannen som ordförande och av
femtio andra ledamöter, vilka riksdagen väljer för riksdagens valperiod.

Riksdagsledamot är behörig att vara ledamot i krigsdelegationen utan
hinder av att han tillhör regeringen.

Suppleanter skall icke utses till krigsdelegationen.

Får ledamot varaktigt förfall när delegationen har trätt i riksdagens
ställe, utses annan riksdagsledamot till ersättare i den ordning som är
angiven i 7 kap. 12 § första stycket.

Tilläggsbestäm melser
8.12.1

Det åligger krigsdelegationens ordförande och vice ordförande att
förbereda delegationens verksamhet för den händelse delegationen skulle
träda i riksdagens ställe.

8.12.2

Bestämmelserna i 4 kap. 12 § samt tilläggsbestämmelserna 4.11.1
andra stycket och 4.11.2 och 4 äger motsvarande tillämpning på
krigsdelegationen under tid då delegationen ej är i riksdagens ställe.

13 §

Riksdagen kan meddela närmare bestämmelser för riksdagens organ.

9 kap. BESTÄMMELSER OM PERSONAL OCH FÖRVALTNING
1 §

Kammaren utser en kammarsekreterare. Val av kammarsekreterare
äger rum vid början av riksmötet närmast efter ordinarie val till riksdagen
och gäller för tiden till dess nytt val av kammarsekreterare förrättas.

Kammarsekreteraren låter föra protokollet vid sammanträde med
kammaren. Han expedierar riksdagens beslut och biträder i övrigt
talmannen i riksdagsarbetet.

KU 1973:26

208

Tilläggsbestämmelser

9.1.1

Vid val med slutna sedlar av kammarsekreterare tillämpas det förfarande
som angives i 8 kap. 1 § andra stycket.

9.1.2

Kammarsekreteraren förestår kammarkansliet och är sekreterare i
krigsdelegationen. Han för protokoll vid sammanträde med talmanskonferensen.

2 §

Utskotten biträdes av sekreterare. Huvudsekreteraren hos utskott skall
vara svensk medborgare.

3 §

Riksdagens förvaltningskontor ledes av riksdagens förvaltningsstyrelse.
Styrelsen består av talmannen som ordförande och åtta andra ledamöter,
vilka riksdagen väljer inom sig för riksdagens valperiod.

4 §

Riksdagens förvaltningskontor skall, såvitt gäller riksdagen och riksdagens
myndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer

1. handlägga frågor angående förhandlingar om anställnings- och
arbetsvillkor för arbetstagare samt andra personalfrågor,

2. meddela gemensamma förvaltningsbestämmelser,

3. göra upp förslag till anslag på statsbudgeten.

Förvaltningskontoret handlägger i övrigt, enligt vad riksdagen närmare
föreskriver, frågor om förvaltningen inom riksdagen och frågor om
förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens myndigheter, utom
riksbanken och särskild myndighet som avses i 9 kap. 10 § andra stycket
regeringsformen.

5 §

Besvär över beslut av riksdagens organ i förvaltningsärende mot vilket
talan får föras enligt vad som är föreskrivet därom, prövas av regeringsrätten
i de fall som riksdagen särskilt bestämmer och i övriga fall av
riksdagens besvärsnämnd. Besvärsnämnden består av ordförande, som
skall inneha eller ha innehaft domarämbete och ej vara ledamot av
riksdagen, och fyra andra ledamöter, valda inom riksdagen. Ordföranden
väljes särskilt. Val till besvärsnämnden avser riksdagens valperiod.

För ordföranden skall finnas en ersättare. Vad som föreskrives om
ordföranden äger motsvarande tillämpning pä ersättaren.

KU 1973:26

209

Tilläggsbestämm else

9.5.1

Vid val med slutna sedlar av ordförande i besvärsnämnden tillämpas
det förfarande som angives i 8 kap. 1 § andra stycket.

6 §

Riksdagsledamot skall av statsmedel åtnjuta arvode för sitt uppdrag.
Bestämmelser härom, om andra ekonomiska förmåner i anledning av
uppdraget och om gottgörelse till ersättare för riksdagsledamot meddelas
i lag.

7 §

Om tillgång för riksdagens ledamöter och organ till bibliotek och om
bistånd i övrigt åt dem med sakuppgifter för riksdagsarbetet samt om
utskotts och ledamöters studieresor finns särskilda föreskrifter.

Tilläggsbestämmelse

9.7.1

Utskott får besluta, att företrädare för utskottet skall företaga studieresor
för att inhämta upplysningar i ämne inom dess beredningsområde.

Utskott skall samråda med talmanskonferensen, innan det fattar beslut
om utrikes studieresa. Talmanskonferensen skall uttala sig om i vad mån
resan lämpligen bör genomföras. Därvid skall hänsyn tagas till riksdagens
internationella förbindelser, till kostnaderna och till omständigheterna i
övrigt.

Talmanskonferensen kan meddela närmare bestämmelser om utskottens
studieresor. Ledamot av riksdagen kan erhålla stipendium för enskild
studieresa. Talmanskonferensen kan meddela närmare bestämmelser om
sådana resor.

8§

Åtal mot här angiven befattningshavare för brott, begånget i utövningen
av hans uppdrag eller tjänst, får beslutas,

1. åtal mot fullmäktig i riksbanken eller någon av riksdagens revisorer
endast av finansutskottet,

2. åtal mot ledamot av riksdagens förvaltningsstyrelse, av riksdagens
valprövningsnämnd eller av riksdagens besvärsnämnd eller mot riksdagens
ombudsman eller kammarsekreteraren endast av konstitutionsutskottet.

Riksdagen kan föreskriva att vad i första stycket sägs om beslut om
åtal mot fullmäktig i riksbanken ej skall tillämpas i fråga om brott,
begånget vid handläggningen av fråga angående in- eller utförsel av valuta.

14 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26 210

i Tilläggsbestämmelser

9.8.1

Vad i 8 § första stycket sägs om beslut om åtal mot fullmäktig i
riksbanken skall ej tillämpas i fråga om brott, begånget i utövningen av
riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (1939:350).

9.8.2

Om behörighet att besluta om åtal mot vissa andra befattningshavare
än de i 8 § nämnda finns särskilda föreskrifter.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

1. Genom denna riksdagsordning upphäves den äldre riksdagsordningen.
Den äldre riksdagsordningen skall dock med nedan angivna
undantag tillämpas i stället för den nya riksdagsordningen till utgången av
det år under vilket riksdagen slutligt antager den nya regeringsformen
samt, i de fall då så nedan angives, även därefter.

2. Föreskriften i 5 § första stycket andra punkten i den äldre
riksdagsordningen samt föreskrifterna i 34 § första stycket första och
andra punkterna och tredje stycket i samma riksdagsordning skall
tillämpas i stället för motsvarande föreskrifter i denna riksdagsordning så
länge Gustaf VI Adolf är konung, föreskrifterna i 34 § i fråga om lagtima
riksmöte.

Om tillämpning av bestämmelserna i 14 § i den äldre riksdagsordningen
om rösträtt vid val till riksdagen gäller vad som följer av föreskriften i
2 andra stycket andra punkten övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Om tillämpning vid val till riksdagen, som äger rum före den tidpunkt
då den äldre riksdagsordningen enligt 1 skall upphöra att tillämpas, av
bestämmelser i 3 kap. i den nya regeringsformen och i annan lag i stället
för motsvarande föreskrifter i den äldre riksdagsordningen föreskrives i 2
tredje stycket övergångsbestämmelserna till regeringsformen. I fråga om
sådant val skall ej heller bestämmelserna i den äldre riksdagsordningen
om utfärdande och om granskning av fullmakt tillämpas. Vid riksdag som
med anledning av valet sammanträder före nyss nämnda tidpunkt skall
tillämpas föreskrifterna i denna riksdagsordning i 1 kap. 5 § första
stycket, 8 och 9 §§ med tilläggsbestämmelser samt 8 kap. 12 § andra
stycket ävensom bestämmelsen i första stycket sistnämnda paragraf om
krigsdelegationens sammansättning. Bestämmelsen i 53 § andra stycket i
den äldre riksdagsordningen skall i fråga om sådan riksdag gälla varje
ledamot av statsrådet.

Bestämmelsen i 5 kap. 8 § första stycket i denna riksdagsordning skall
gälla i fråga om sådant förslag till ändring i riksdagsordningen som
riksdagen behandlar före den under 1 angivna tidpunkten.

KU 1973:26

3. Lagtima riksmöte skall under det år, då den nya riksdagsordningen
enligt 1 börjar tillämpas, inledas den 10 januari eller den dag dessförinnan
som följer av bestämmelserna i 3 kap. i den nya regeringsformen
om riksdagens första sammanträde efter extra val. Uppskov enligt
2 § sjätte stycket i den äldre riksdagsordningen med riksdagens avslutande
till dag efter den 31 december får ej beslutas.

I fråga om lagtima riksmöte som avses i första stycket skall tillämpas
vad i denna riksdagsordning föreskrives om lagtima riksmöte som har
inletts i augusti, september eller oktober.

4. Val inom riksdagen, som enligt särskild föreskrift skall avse tid
motsvarande riksdagens valperiod, förrättas vid början av det under 3
angivna riksmötet för återstoden av valperioden. Motsvarande mandatperioder
som enligt äldre bestämmelser skulle löpa efter årsskiftet upphör
därmed att gälla.

Talmannen och vice talmännen vid den riksdag, som avslutas vid det
under 1 angivna årsskiftet, kvarstår i sina uppdrag till dess lagtima
riksmöte enligt 3 inledes. Om val av ledamöter och ersättare i valprövningsnämnden
är föreskrivet under 2 övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

5. Vid den riksdag, som avslutas vid det under 1 angivna årsskiftet, kan
ärende enligt 58 § tredje stycket i den äldre riksdagsordningen uppskjutas
till lagtima riksmöte som sägs under 3. Uppskjutet ärende skall avgöras
inom den tid som föreskrives i 5 kap. 10 § i denna riksdagsordning.

Har avgörandet av vilande förslag till grundlag med stöd av 64 ■§ i den
äldre riksdagsordningen uppskjutits över den under 1 angivna tidpunkten,
skall ärendet upptagas vid det lagtima riksmöte som sägs under 3. Om
ärendets fortsatta handläggning gäller vad som föreskrives i 5 kap. 12 § i
denna riksdagsordning.

6. Befogenheten att åtala brott av befattningshavare, som angives i 9
kap. 8 § i denna riksdagsordning, skall bedömas efter äldre lag om, när
handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som ej har upptagits i
denna riksdagsordning.

7. Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som syftar
på riksdagssession eller i övrigt på sammanträdesperiod med riksdagen,
skall bestämmelsen i stället gälla riksmöte.

8. Andra stycket i övergångsbestämmelserna till kungörelsen (197 1:2)
om beslutade ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen skall
alltjämt äga tillämpning.

KU 1973:26

Propositionens förslag till ändring i successionsordningen

212

3 Förslag till

ändring i successionsordningen1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

§9

Skulle den olycka tima, att hela
konungahuset, inom vilket arvsrätten
till riket räknas, antingen på
manliga sidan utginge, eller genom
uraktlåtande av vad denna successionsordning
uttryckligen föreskriver,
förlorat successionsrätt,
vare tronen ledig till nytt val, och
utkore då Riksens Ständer ett
nytt konungahus.

(Denna paragraf utgår.)

Successionsordningen skall tillämpas i sin nya lydelse från ingången av
året efter det under vilket den nya regeringsformen har antagits slutligt.

'Successionsordningen omtryckt 1965:817.

KU 1973:26

213

Propositionens förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen

4 Förslag till

ändringar i tryckfrihetsförordningen1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
1 KAP.

I överensstämmelse med de i
regeringsformen fastställda grunderna
för en allmän tryckfrihet
och till säkerställande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig
upplysning skall det stå varje
svensk medborgare fritt att, med
iakttagande av de bestämmelser
som äro i denna förordning meddelade
till skydd för enskild rätt
och allmän säkerhet, i tryckt
skrift yttra sina tankar och åsikter,
offentliggöra allmänna handlingar
samt meddela uppgifter och
underrättelser i vad ämne som

Med tryckfrihet förstås varje
svensk medborgares rätt att, utan
några av myndighet eller annat
allmänt organ i förväg lagda hinder,
utgiva skrifter, att sedermera
endast inför laglig domstol kunna
tilltalas för deras innehåll, och att
icke i annat fall kunna straffas
därför, än om detta innehåll strider
mot tydlig lag, given att bevara
allmänt lugn, utan att återhålla
allmän upplysning.

I överensstämmelse med de i
första stycket angivna grunderna
för en allmän tryckfrihet och till
säkerställande av ett fritt meningsutbyte
och en allsidig upplysning
skall det stå varje svensk medborgare
fritt att, med iakttagande av
de bestämmelser som äro i denna
förordning meddelade till skydd
för enskild rätt och allmän säkerhet,
i tryckt skrift yttra sina tankar
och åsikter, offentliggöra allmänna
handlingar samt meddela
uppgifter och underrättelser i vad
ämne som helst.

helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna
förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller
utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till
företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter.

8 §

Privilegier å skrifters utgivande
må icke meddelas; Konungen

Privilegier å skrifters utgivande
må icke meddelas; regeringen

1 f örordningen omtryckt 1971:273.

KU 1973:26

214

Nuvarande lydelse
dock obetaget att förnya sådana
till allmänna inrättningars understöd
redan förlänta privilegier,
varje gång på högst tjugu år.

Föreslagen lydelse
dock obetaget att förnya sådana
till allmänna inrättningars understöd
redan förlänta privilegier,
varje gång på högst tjugu år.

Om den rätt, som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt
verk eller framställare av fotografisk bild, och om förbud mot att
återgiva litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt, som kränker den
andliga odlingens intressen, gälle vad i lag är stadgat.

2 KAP.

1 §

Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning
skall, i den ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång
till allmänna handlingar. 1 denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar
som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess
förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet
för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande
och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och
enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets
helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet.

I särskild av Konungen och riksdagen
samfällt stiftad lag skola
noga angivas de fall, då enligt
nyssnämnda grunder allmänna
handlingar skola hållas hemliga.

Ändring, som avses i 10 §, skall
sökas hos den myndighet, som har
att upptaga klagan över beslut
eller åtgärd i det mål eller ärende,
till vilket handlingen hör, eller om
klagan ej är tillåten i sådant mål
eller ärende eller handlingen ej
tillhör mål eller ärende, som myndigheten
har att handlägga, hos
den myndighet, som i allmänhet
har att upptaga klagan över myndighetens
beslut eller åtgärder.
Vad nu sagts gälle ock angående
den ordning i vilken ändring skall
sökas. I stället för hos Konungen i
statsdepartementen skall ändring
sökas hos regeringsrätten.

I särskild lag skola noga angivas
de fall, då enligt nyssnämnda
grunder allmänna handlingar skola
hållas hemliga.

Ändring, som avses i 10 §, skall
sökas hos den myndighet, som har
att upptaga klagan över beslut
eller åtgärd i det mål eller ärende,
till vilket handlingen hör, eller om
klagan ej är tillåten i sådant mål
eller ärende eller handlingen ej
tillhör mål eller ärende, som myndigheten
har att handlägga, hos
den myndighet, som i allmänhet
har att upptaga klagan över myndighetens
beslut eller åtgärder.
Vad nu sagts gälle ock angående
den ordning i vilken ändring skall
sökas. I stället för hos regeringen
skall ändring sökas hos regeringsrätten.

KU 1973:26

215

Nuvarande lydelse

Finnes enligt vad ovan sagts ej
behörig myndighet, skall ändring
sökas i fråga om beslut av kommunalmyndighet
hos länsstyrelse,
beträffande beslut av myndighet,
som lyder under länsstyrelse, domkapitel,
styrelse, ämbetsverk eller
annan Konungen underställd myndighet,
hos den överordnade myndigheten
samt i andra fall hos
regeringsrätten. Angående beslut
av myndighet, som tillhör eller
lyder under riksdagen, gälle dock
vad riksdagen bestämmer.

Föreslagen lydelse

Finnes enligt vad ovan sagts ej
behörig myndighet, skall ändring
sökas i fråga om beslut av kommunalmyndighet
hos länsstyrelse,
beträffande beslut av myndighet,
som lyder under länsstyrelse,
domkapitel, styrelse, ämbetsverk
eller annan regeringen underställd
myndighet, hos den överordnade
myndigheten samt i andra fall hos
regeringsrätten. Angående beslut
av myndighet, som tillhör eller
lyder under riksdagen, gälle dock
vad riksdagen bestämmer.

14 §

Finnes hos myndighet allmän handling, som skall hållas hemlig, och
anser myndigheten särskild åtgärd behöva vidtagas till beredande av
trygghet mot obehörigt utlämnande, äger myndigheten förse handlingen
med anteckning därom att den är hemlig. Sådan anteckning skall
innehålla uppgift å det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande,
dagen för anteckningen samt den myndighet, som låtit verkställa
anteckningen.

Beträffande särskilda slag av
handlingar, vilkas hemlighållande
för rikets säkerhet är av synnerlig
betydelse, äger Konungen förordna
att viss myndighet skall pröva
fråga om utlämnande. Har sådant
förordnande meddelats, skall å
handling som däri avses, jämte de
uppgifter som angivas i första
stycket, antecknas den myndighet,
som sålunda är behörig att
pröva fråga om utlämnande.
Framställning hos annan myndighet
att utbekomma handling, varå
dylik anteckning skett, skall ofördröjligen
på sökandens begäran
hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Beträffande särskilda slag av
handlingar, vilkas hemlighållande
för rikets säkerhet är av synnerlig
betydelse, äger regeringen förordna
att viss myndighet skall pröva
fråga om utlämnande. Har sådant
förordnande meddelats, skall å
handling som däri avses, jämte de
uppgifter som angivas i första
stycket, antecknas den myndighet,
som sålunda är behörig att
pröva fråga om utlämnande.
Framställning hos annan myndighet
att utbekomma handling, varå
dylik anteckning skett, skall ofördröjligen
på sökandens begäran
hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Ej må i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med
anteckning därom att den är hemlig.

KU 1973:26

216

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
3 KAP.

4 §

Bestämmelserna i 1 och 2 §§
om författares anonymitet skola
äga motsvarande tillämpning i
fråga om den som, utan att vara
författare, på sätt i 1 kap. 1 §
andra stycket sägs lämnat meddelande
för offentliggörande i tryckt
skrift, stadgandet i 2 § även beträffande
meddelande, avsett för
tryckt skrift, som ej är periodisk.

Bestämmelserna i 1 och 2 §§
om författares anonymitet skola
äga motsvarande tillämpning i
fråga om den som, utan att vara
författare, på sätt i 1 kap. 1 §
tredje stycket sägs lämnat meddelande
för offentliggörande i tryckt
skrift, stadgandet i 2 § även beträffande
meddelande, avsett för
tryckt skrift, som ej är periodisk.

Vad i 1 och 3 §§ är stadgat om författares anonymitet skall även avse
utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk.

4 KAP.

7 §

Av varje tryckt skrift, som framställts vid boktryckeri häri riket, skall
boktryckaren, samtidigt med skriftens utgivande, för granskning avlämna
ett exemplar (granskningsexemplar), i Stockholm till chefen för justitiedepartementet
och å annan ort till hans där förordnade ombud. Efter
medgivande av chefen för nämnda departement må dock med skriftens
avlämnande anstå till viss tid efter utgivandet.

Granskningsexemplar skall vara fullständigt och felfritt samt i övrigt i
samma skick som de för spridning avsedda exemplaren.

Vad i första stycket föreskrivits Vad i första stycket föreskrivits

skall ej avse bild- eller tillfällig- skall ej avse bild- eller tillfällig hetstryck

och ej heller meddelan- hetstryck och ej heller meddelanden
från offentlig myndighet. den från offentlig myndighet.

Konungen äger ock i andra fall Regeringen äger ock i andra fall

medgiva undantag från vad i första medgiva undantag från vad i första

stycket föreskrivits. stycket föreskrivits.

Angående skyldighet för boktryckaren att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar av tryckt skrift meddelas bestämmelser i lag.

7 KAP.

3 §

Har meddelande, som enligt 1
kap. 1 § andra stycket avlämnats
för offentliggörande i tryckt
skrift, icke blivit infört i skriften

Har meddelande, som enligt 1
kap. 1 § tredje stycket avlämnats
för offentliggörande i tryckt
skrift, icke blivit infört i skriften

KU 1973:26

217

Nuvarande lydelse
och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om ansvar
för sådan ärekränkning vad i
lag är stadgat.

Föreslagen lydelse
och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om ansvar
för sådan ärekränkning vad i
lag är stadgat.

Om någon genom att lämna meddelande till annan förövar uppror,
högförräderi, landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri eller
försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, så ock om någon
som på grund av allmän befattning eller i och för utövande av lagstadgad
tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande, varom han eljest enligt lag
har att iakttaga tystnad, uppenbarar vad han sålunda erfarit, må, ehuru
meddelandet skett för offentliggörande i tryckt skrift, gärningen åtalas
och ansvar därför ådömas enligt vad därom är stadgat.

Om ansvar för utlämnande av allmän handling, som skall hållas hemlig,
stadgas i den särskilda lag, som avses i 2 kap. 1 §.

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän
tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt
lag straffbar framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med
uppsåt att riket eller del därav
skall med våldsamma eller eljest
lagstridiga medel eller med utländskt
bistånd läggas under främmande
makt eller bringas i beroende
av sådan makt eller att del av
riket skall sålunda lösryckas eller
att åtgärd eller beslut av Konungen,
riksdagen eller högsta domarmakten
skall med utländskt bistånd
framtvingas eller hindras, såframt
gärningen innebär fara för
uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling
till sådant högförräderi;

1. högförräderi, förövat med
uppsåt att riket eller del därav
skall med våldsamma eller eljest
lagstridiga medel eller med utländskt
bistånd läggas under främmande
makt eller bringas i beroende
av sådan makt eller att del av
riket skall sålunda lösryckas eller
att åtgärd eller beslut av statschefen,
regeringen, riksdagen eller
högsta domarmakten skall med
utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, såframt gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling
till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

3. uppror, förövat med uppsåt
att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma
medel omstörtas eller att åtgärd
eller beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domarmakten
skall sålunda framtvingas eller
hindras, såframt gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;

3. uppror, förövat med uppsåt
att statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma
medel omstörtas eller att åtgärd
eller beslut av statschefen, regeringen,
riksdagen eller högsta
domarmakten skall sålunda framtvingas
eller hindras, såframt gärningen
innebär fara för uppsåtets
förverkligande;

KU 1973:26

218

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

försök, förberedelse eller stämp- försök, förberedelse eller stämpling
till sådant uppror; ling till sådant uppror;

4. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig
eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning,
någon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket till
myteri, trolöshet eller modlöshet eller genom osann framställning sprider
misströstan bland allmänheten eller begår annan dylik förrädisk gärning
som är till men för försvaret eller för folkförsörjningen eller, om riket är
helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd
förekommer, för motståndsverksamheten;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller
landssvek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet
begår gärning som avses under 4;

6. ärekränkning mot Konungen
eller annan medlem av konungahuset
eller mot regent som är satt
i Konungens ställe;

7. förolämpning mot någon
som innehar eller innehaft ämbete
eller annan befattning, varmed
ämbetsansvar är förenat, eller någon
som enligt Konungens förordnande
åtnjuter skydd såsom ämbetsman,
om missfirmelsen sker i
eller för hans befattning;

8. (Punkten upphävd, se 1971:29)

9. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning,
svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet;

10. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet, eller gärning innebärande att någon
till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller
påstående;

11. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för folkförsörjningen eller för allmän ordning och
säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ,
som äger besluta i allmänna angelägenheter;

12. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss
hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;
eller

13. (Punkten upphävd, se 1971:29)

14. (Punkten upphävd, se 1971:29)

15. ärekränkning mot enskild person.

6. ärekränkning mot Konungen
eller annan medlem av konungahuset
eller mot den som i egenskap
av riksföreståndare fullgör
statschefens uppgifter;

7. förolämpning mot någon
som innehar eller innehaft ämbete
eller annan befattning, varmed
ämbetsansvar är förenat, eller någon
som enligt regeringens förordnande
åtnjuter skydd såsom ämbetsman,
om missfirmelsen sker i
eller för hans befattning;

KU 1973:26

219

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal och förolämpning.
Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd
i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne
för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna
var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var
sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden innefattar
att gärningen är sårande för de efterlevande eller att den eljest kan anses
kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Förolämpning innebär
att någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom.

12 KAP.

1 §

Tryckfrihetsmål upptages av
tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelse
har sitt säte. Förekommer
anledning att även annan tingsrätt
inom länet skall äga upptaga
tryckfrihetsmål, äger Konungen
förordna därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk
på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningsmål, som avses i 9 kap.
5 §•

15 §

Närmare bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål meddelas
i särskild lag, stiftad i den
ordning 87 § regeringsformen
föreskriver.

Äro inom samma län flera tingsrätter,
vilka äga upptaga tryckfrihetsmål,
skola de uppgifter, som
avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras
av den tingsrätt Konungen bestämmer.

Närmare bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål meddelas
i lag.

Äro inom samma län flera tingsrätter,
vilka äga upptaga tryckfrihetsmål,
skola de uppgifter, som
avses i 4, 6, 8 och 9 §§, fullgöras
av den tingsrätt regeringen bestämmer.

13 KAP.

5 §

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § andra
stycket angående meddelande
av uppgifter och underrättelser för
offentliggörande i tryckt skrift

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § tredje
stycket angående meddelande
av uppgifter och underrättelser för
offentliggörande i tryckt skrift

KU 1973:26

220

Nuvarande lydelse
skall gälla även meddelande för
offentliggörande i skrift, som
tryckes utom riket, om ej meddelandet
avser förhållande, vars röjande
skulle innefatta brott mot
rikets säkerhet eller varom meddelaren
eljest enligt lag haft att iakttaga
tystnad. Är meddelandet i
sådant hänseende straffbart, gälle
vad därom är stadgat. Har meddelandet
icke blivit infört i skriften
och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om ansvar
för sådan ärekränkning vad i
lag är stadgat.

I övrigt skall i fråga om skrift, som
i tillämpliga delar gälla vad i 1 kap., '
kap., 1, 2, 5-7 och 10-12 §§ samt 9-

Föreslagen lydelse
skall gälla även meddelande för
offentliggörande i skrift, som
tryckes utom riket, om ej meddelandet
avser förhållande, vars röjande
skulle innefatta brott mot
rikets säkerhet eller varom meddelaren
eljest enligt lag haft att iakttaga
tystnad. Är meddelandet i
sådant hänseende straffbart, gälle
vad därom är stadgat. Har meddelandet
icke blivit infört i skriften
och innefattar det ärekränkning
mot enskild person, gälle om ansvar
för sådan ärekränkning vad i
lag är stadgat.

tryckts utom riket och här utgives,
1 kap., 4 kap. 9 §, 6 kap., 7 kap., 8
-12 kap. är föreskrivet.

14 KAP.

6 §

Med lag förstås i denna förord- (Denna paragraf utgår).
ning stadgande, som, i den ordning
för varje särskilt fall är föreskriven,
tillkommit genom samfällt
beslut av Konungen och riksdagen.

Övergångsbestämmelser

Tryckfrihetsförordningen skall tillämpas i sin nya lydelse från ingången
av året efter det under vilket den nya regeringsformen har antagits
slutligt. Under den tid som sägs i 2 första stycket övergångsbestämmelserna
till regeringsformen skall dock föreskrifterna i 1 kap. 8 § första
stycket, 2 kap. 11 § första och andra styckena och 14 § andra stycket, 4
kap. 7 § tredje stycket, 7 kap. 4 § första stycket, 1,3,6 och 7 samt 12 '
kap. 1 § första stycket och 15 § andra stycket tillämpas i sin äldre
lydelse.

Vid tillämpningen av 7 kap. 3 § andra stycket och 13 kap. 5 § första
stycket skall, i fråga om författningar som har utfärdats före den dag dä
tryckfrihetsförordningen enligt första stycket skall börja tillämpas i sin
nya lydelse, som lag anses endast författning som har tillkommit genom
samfällt beslut av Konungen och riksdagen.

KU 1973:26

221

Bilaga 2

Sammanställning av hemställan i motioner som behandlas i samband med

propositionen 1973:90

Hemställan avser

dels i följande under den allmänna motionstiden 1973 väckta

motioner:

Af 1973:1 av herr Hermansson m. fl. (vpk):

”att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad lydelse av
grundlagen, innebärande övergång till republik.”;

M 1973:2 av herrar Molin (fp) och Ullsten (fp):

”att riksdagen beslutar ändra riksdagsstadgan så att möjlighet
öppnas att i riksdagens protokoll intaga visst material utan
att detta framföres muntligen i kammaren.”;

Af 1973:3 av herr Sjöholm (fp):

”att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära förslag
till en i grundlag införd garanti för den enskildes suveräna
rätt att själv exklusivt få bestämma över sin partipolitiska
tillhörighet och sin religiösa samfundsanslutning.”;

Af 1973:4 av herr Sjöholm (fp):

”att riksdagen måtte besluta att frågan om riksdagens arbetsformer
göres till föremål för en allomfattande utredning
genom en av talmanskonferensen utsedd parlamentariskt
sammansatt kommitté med förslagsvis femton ledamöter med
uppgift att till prövning ta upp samtliga i denna motion
framförda förslag.”;

Af 1973:62 av herr Hermansson m. fl. (vpk):

”att riksdagen måtte uttala sig för en omprövning av fyraprocentsregeln
vid val till riksdagen i enlighet med i motionen
anförda synpunkter samt

att riksdagen hos regeringen hemställer om att förslag
utarbetas och föreläggs riksdagen i enlighet härmed.”;

Af 1973:93 av fröken Bergegren (s):

”att riksdagen

A. uppdrar åt talmanskonferensen att genom överläggningar
med riksdagspartierna söka åstadkomma frivilliga överenskommelser
dem emellan för att söka nedbringa antalet
likalydande och varje år återkommande motioner,

B. hos Kungl. Maj:t anhåller

1. att — om överenskommelser som avses under A. inte kan
uppnås — utredning görs om möjligheten att på sätt i
motionen antytts införa en viss begränsning av den fria
motionsrätten och

KU 1973:26

222

2. att — om utredningen visar att sådan möjlighet föreligger
— förslag härom föreläggs 1973 års riksdag.”;

Af 1973:113 av herr Björk i Göteborg m. fl. (s):

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
förutsättningslös utredning av frågan om kommunal rösträtt
för invandrare i Sverige.”;

M 1973:115 av herr Fiskesjö m. fl. (c):

”att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om en utredning av
valkretsindelningen för val till riksdagen.”;

M 1973:117 av herr Hermansson m. fl. (vpk):

”att riksdagen uttalar sig för att invandrare erhåller kommunal
rösträtt efter två års vistelse i Sverige och hos regeringen
hemställer om förslag i enlighet därmed.”;

M 1973:238 av herrar Ahlmark (fp) och Ullsten (fp):

”att riksdagen beslutar införa en rätt för utskotten till offentliga
utfrågningar i enlighet med motiveringen ovan.”;

M 1973:367 av fröken Bergström m. fl. (fp):

”att riksdagen hos Kungl. Maj d hemställer att länsberedningen
får i uppdrag att utreda frågan om valkretsindelning för val
till riksdagen.”;

M 1973:376 av herr Åkerlind (m):

”att riksdagen hos Kungl. Majd anhåller om förslag till sådan
lagstiftning att anslutning till politiskt parti endast får ske
individuellt och efter personligt och frivilligt ställningstagande.
”;

M 1973:540 av herrar Boo (c) och Larsson i Borrby (c):

”att riksdagen uttalar att de politiska partierna bör upphöra att
tillämpa kollektivanslutning av medlemmar och att såsom
medlem registreras endast den som individuellt begär inträde
i parti.”;

M 1973:541 av herr Fälldin m. fl. (c):

”att riksdagen hos Kungl. Maj d begär förslag om en vidgning av
rösträtten vid kommunala val i enlighet med vad som i
motionen anförts.”;

Af 1973:542 av herr Hedin m. fl. (m, fp, c, s):

”1. att riksdagen måtte uttala att dess högtidliga öppnande även i
framtiden bör äga rum i Rikssalen med föregående gudstjänst
i Slottskyrkan,

2. att vissa förändringar bör vidtagas för att bättre än nu ställa
riksdagsledamöterna och deras gäster i centrum för öppningshögtidligheten.
”;

KU 1973:26

223

M 1973:543 av herr Jonsson i Alingsås (fp):

”att riksdagen uttalar att respekten för den personliga integriteten
måste vara vägledande för organisationers rätt att
ansluta människor till politiskt parti.”;

M 1973:963 av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl. (m):

”att riksdagen hos Kungl. Maj:t

1. uttalar sig för en omprövning av spärreglerna vid val till
riksdagen,

2. hemställer att förslag i enlighet härmed framlägges.”;

M 1973:976 av herrar Petersson i Gäddvik (m) och Strindberg (m):

”att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna önskemålet om en
sådan utformning av propositioner att tiden från propositionsavlämnandet
till det avsedda ikraftträdandet ökar, till
förmån för riksdagsbehandlingen och de önskvärda förberedelserna
för ikraftträdandet.”;

M 1973:977 av herrar Petersson i Gäddvik (m) och Strindberg (m):

”att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t till
innevarande års höstriksdag framlägger förslag till sådan
ändring i vallagen att utlandssvenskar kan deltaga i nyval till
riksdagen.”;

M 1973:978 av herr Romanus m. fl. (fp):

”att riksdagen ändrar riksdagsstadgan på det sätt som föreslås i
motionens motivering och grundlagberedningens förslag i
syfte att uppnå större jämlikhet mellan regering och opposition
i fråga om debattreglerna.”;

M 1973:980 av herr Strömberg m. fl. (fp):

”att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förslag framläggs om
kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare.”;

dels i följande med anledning av propositionen väckta motioner:

Af 1973:1786 av herr Ernulf (fp):

”att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90 för
sin del antar följande lydelse av 3 kap. 5 § första stycket i
förslaget till ny regeringsform: 'Nyvald riksdag samlas på
femtonde dagen efter valdagen, dock tidigast på fjärde dagen
efter det att valets utgång har kungjorts. Om särskilda
förhållanden påkallar det, får den samlas tidigare. Beslut
härom fattas av talmannen.’ ”;

M 1973:1 787 av herrar Ernulf (fp) och Ahlmark (fp):

"att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90 måtte
för sin del antaga följande lydelse av 3 kap. 2 § första stycket
i förslaget till ny regeringsform: 'Rösträtt vid val till
riksdagen tillkommer svensk medborgare som senast på
valdagen har uppnått aderton års ålder och som icke är
omyndigförklarad av domstol.’

KU 1973:26

224

M 1973:1839 av herr Ernulf (fp):

”1. att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90
måtte för sin del antaga sådan lydelse av 10 kap. 5 § andra
stycket i förslaget till ny regeringsform att utöver kravet på
tre fjärdedels majoritet av de röstande jämväl krävs att minst
hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet,

2. att vederbörande utskott utformar erforderlig lagtext.”;

M 1973:1841 av herr Helén m. fl. (fp):

”1. att riksdagen beslutar införa en rätt för riksdagens utskott att
hålla offentliga utfrågningar,

2. att förslaget till riksdagsordning, kap. 4, ändras så att sådana
öppna utfrågningar blir möjliga i enlighet med motiveringen
ovan.”;

M 1973:1842 av herr Olsson i Kil (fp):

”att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1973:90 beslutar att av 5 kap. 1 § RF skall framgå att
statsministern avgör när konselj erfordras.”;

M 1973:1843 av herr Ahlmark (fp):

”att regeringsformens 1 :a kapitel, 1 :a §, 1 :a mening får följande
lydelse: 'Ali offentlig makt i Sverige utgår från folket och
kontrolleras av folket och dess valda företrädare.’ ”;

M 1973:1844 av herr Ahlmark (fp):

”att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj ds proposition
1973:90 för sin del till lydelse i 6 kap. 6 § RF antar
grundlagberedningens förslag i 4 kap. 6 § och 7 § första
stycket.”;

M 1973:1845 av herr Börjesson i Falköping (c):

”att regeringsformen 1 kap. 1 § 1 moment ges lydelsen:
'Svenska folkets demokratiska rätt att styra sitt land utövas
enligt denna regeringsform.’ ”;

M 1973:1846 av herr Ernulf (fp):

”att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90 måtte
för sin del antaga följande lydelse av nedannämnda lagrum i
förslaget till ny regeringsform:

1. 1 kap. 1 § tredje stycket: Den offentliga makten utövas i
enlighet med gällande lagar och övriga författningar. Regeringsformen,
successionsordningen och tryckfrihetsförordningen
är rikets grundlagar.,

2. 1 kap. 2 § andra stycket: Riksdagen stiftar lag, beslutar
genom lag om skatt till staten och bestämmer hur statens
medel skall användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och
förvaltning.,

3. 7 kap. 8 §: Statsministern kan utse ett av de övriga statsråden
att i egenskap av ställföreträdare vid förfall för statsministern

KU 1973:26

225

fullgöra hans uppgifter. Har statsministern ej utsett ställföreträdare
eller har också denne förfall, övertages statsministerns
uppgifter i stället av det av de tjänstgörande statsråden som
varit statsråd längst tid. Om två eller flera av dem varit
statsråd lika länge, har den äldste av dem företräde.”;

M 1973:1847 av herr Fiskesjö m. fl. (c):

”att riksdagen beslutar ge talmanskonferensen i uppdrag att
tillsätta en utredning med uppgift att göra en skyndsam
översyn av riksdagens arbetsformer.”;

M 1973:1848 av herr Molin (fp):

”att riksdagen antager förslaget till RF 4 kap. 7 § med den
ändringen att tredje stycket utgår.”;

M 1973:1849 av herrar Molin (fp) och Nelander (fp):

”att riksdagen beslutar att tilläggsbestämmelsen till RO 3:8.2
första stycket skall ha följande lydelse:

Talmanskonferensen får väcka förslag hos riksdagen i fråga som gäller
riksdagsarbetets bedrivande. På uppdrag av riksdagen äger
talmanskonferensen dessutom tillsätta utredning. Förslag av sådan
utredning kan av talmanskonferensen framläggas för riksdagen.’

M 1973:1850 av herrar Molin m. fl. (fp):

”att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t

1. att i RF kap. 7 efter § 5 införes en ny paragraf med följande
lydelse:

'Yppas vid regeringssammanträde skilda meningar i något ärende, får
ärendet ej avgöras såvida icke mer än hälften av statsråden är närvarande.
Som beslut skall, om omröstning begäres, den mening gälla varom
flertalet av de närvarande statsråden förenar sig, eller vid lika röstetal den
mening som statsministern biträder.’

2. att RF kap. 7 § 6—7 ges följande lydelse:

'Vid regeringssammanträde föres protokoll. Skiljaktig mening antecknas
i protokollet. Varje föredragande bekräftar protokollet i fråga
om de av honom föredragna ärendena. Statsministern godkänner
protokollet.

Är statsministern föredragande, bekräftar hans ställföreträdare protokollet.

Författningar, förslag till riksdagen och andra expeditioner av regeringens
beslut skall på regeringens vägnar skrivas under

1. av statsministern med bekräftelse av föredraganden eller, om
statsministern är föredragande, av hans ställföreträdare, eller

2. enligt grunder som regeringen beslutar av föredraganden eller
tjänsteman.

Finner föredraganden att beslut strider mot grundlag, skall han vägra
bekräfta protokoll och expedition. Vad som har sagts nu om föredraganden
gäller, då statsministern är föredragande, i stället dennes
ställföreträdare. Statsministern skall vägra godkänna protokoll i fråga om

15 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

226

beslut som han finner strida mot grundlag.

Beslut i protokoll utan bekräftelse eller utan godkännande får ej
expedieras eller verkställas.’

Af 1973:1851 av herr Norrby i Åkersberga (fp):

”att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj ds proposition
1973:90 för sin del beslutar om följande förslag till lydelse i
8 kap. 7 § andra stycket RF:

'Utan hinder av 3 § kan regeringen efter bemyndigande i lag genom
förordning meddela föreskrifter om förbud att röja sådant som någon har
erfarit i och för utövande av allmän tjänst eller av lagstadgad tjänsteplikt.
’

Af 1973:1852 av herr Norrby i Åkersberga (fp):

”att riksdagen vid behandlingen av prop. 1973:90 beslutar att
antaga förslaget till ny riksdagsordning med den ändringen
att i 1 kap. 2 § orden ”september eller” utgår.”;

M 1973:1856 av herr Ahlmark (fp):

”att i förslaget till ny regeringsform, kapitel 6 § 9, första stycket
'Endast den får vara statsråd som är svensk medborgare
sedan minst tio år’ utgår.”;

M 1973:1857 av herr Ahlmark (fp):

”att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1973:90 beslutar att regeringsformen och riksdagsordningen,
med de undantag från huvudregeln som Kungl. Maj :t föreslår,
skall träda i kraft så snart som möjligt, dock senast den 1 juli
1974.”;

Af 1973:1858 av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

”att riksdagen i samband med beslut om ny regeringsform och
riksdagsordning minskar riksdagsledamöternas antal till
299.”;

Af 1973:1859 av herrar Ahlmark (fp) och Molin (fp):

”att riksdagen vid behandling av prop. 1973:90 för sin del

A. antar följande förslag till lydelse i 3 kap. 16 § riksdagsordningen: Konstitutionsutskottet

skall till kammaren för slutligt beslut framlägga
vilande beslut i ärende angående grundlag eller riksdagsordningen.
Utskottets betänkande skall innehålla förslag till antagande eller förkastande
av det vilande beslutet. Skall efter vad som sägs i regeringsformen
i annat fall tillämpas den ordning som gäller för grundlagsändring,
skall betänkande med anledning av vilande beslut i ärendet framläggas av
det utskott till vars handläggning frågan hör.

B. avslår förslaget till 4 kap. 8 § tredje stycket riksdagsordningen.
”;

KU 1973:26

227

M 1973:1860 av herr Ahlmark m. fl. (fp):

1. att riksdagen vid antagande av förslaget till ny riksdagsordning
med tilläggsbestämmelser gör de ändringar beträffande
debattreglerna som föreslås i denna motion,

2. att konstitutionsutskottet utarbetar erforderlig lagtext.”;

M 1973:1861 av herr Ahlmark m. fl. (fp):

”att riksdagen hos Kungl. Majt hemställer att en utredning
tillsätts med uppgift att utarbeta olika modeller för övergång
till skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval, varvid
bl. a. de i motionen skisserade alternativen medtages.”;

M 1973:1862 av herr Ahlmark m. fl. (fp):

”att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90,
förslaget till ny riksdagsordning, för sin del antar följande
lydelse av

A. 3 kap. 11 § ny tilläggsbestämmelse 3.11.2:

'Infaller uppehåll i riksdagsarbetet under motionstiden förlänges
motionstiden med det antal dagar som uppehållet omfattar.’

B. 3 kap. 12 §:

'Har proposition uppskjutits från ett riksmöte till ett annat, får
motion med anledning av propositionen väckas

1. vid första riksmötet i valperiod inom sju dagar från dess början,

2. om propositionen har väckts så sent under riksmöte att den i 11 §
föreskrivna motionstiden icke har löpt ut när riksmötet upphör, senast på
sjunde dagen av nästa lagtima riksmöte eller, om riksdagen dessförinnan
beslutar att behandla propositionen vid urtima riksmöte, inom sju dagar
från beslutet.

Vid tillämpningen avses i 11 § andra stycket.’

C. 4 kap. 14 § andra stycket:

'Ledamot som har förlorat vid omröstning inom utskott kan till
utskottets betänkande foga reservation med yrkande. Betänkandet får
dock icke avsevärt fördröjas därigenom.’

D. 6 kap. 1 § andra stycket:

'Statsråd, som icke besvarar interpellation inom fyra veckor från det
att riksdagen medgav att interpellationen fick framställas, skall före
utgången av denna tid muntligen meddela riksdagen varför svar uteblir
eller anstår. När sådant meddelande lämnas får endast den ledamot som
har väckt interpellationen och det statsråd som lämnar meddelandet taga
del i överläggningen. För yttranderätten gäller samma föreskrift som vid
besvarande av fråga. ’

E. 6 kap. 1 § tilläggsbestämmelsen 2:

'När statsråd ämnar besvara interpellation, bestämmer talmannen
efter samråd med statsrådet och med interpellanten vid vilket sammanträde
svaret skall lämnas. Meddelande härom anslås senast klockan 11
dagen före sammanträdet och tages upp på föredragningslistan.

Svar på interpellation får delas ut till ledamöterna i förväg. Har så
skett, kan statsrådet begränsa sitt anförande till en sammanfattning av
svaret.’

KU 1973:26

228

Af 1973:1863 av herr Molin m. fl. (fp):

”att riksdagen vid behandling av propositionen 1973:90, regeringsformens
6 kap. antar i motionen föreslagna regler för
utseende av statsminister.”;

Af 1973:1864 av herr Molin m. fl. (fp):

”att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
1973:90 för sin del antar

A. förslaget till 1 kap. 1 § andra stycket RF efter tillägg av 'och
genom folkomröstning’,

B. följande förslag till lydelse i 8 kap. 4 § RF: 'Föreskrifter om
rådgivande folkomröstning meddelas genom lag.’

Af 1973:1865 av herrar Nelander (fp) och Molin (fp):

"att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
1973:90 gör sådana förtydliganden att det klart framgår

1. att alla ingrepp i förhållandet mellan enskilda och det
allmänna på ämnesområden som anges i 8 kap. 7 § hänförs
till det delegeringsbara området,

2. att regeringens restkompetens i 13 § inte förhindrar riksdagen
att fatta principbeslut eller göra uttalanden utöver det
primära lagområdet.”;

Af 1973:1866 av herr Olsson i Kil (fp):

"att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
1973:90 för sin del antar förslaget till 1 kap. 7 § RF efter
tillägg av 'inkomst' efter 'samhällsställning'.”;

Af 1973:1867 av herr Romanus m. fl. (fp):

"att riksdagen beslutar att seriemetoden skall användas vid
beslut i Sveriges riksdag.”;

Af 1973:1872 av herr Ahlmark (fp):

"att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90 för
sin del antar följande lydelse av 10 kap. 2 § tredje stycket
regeringsformen:

'Regeringen får ej heller i annat fall än som avses i första stycket ingå
för riket bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har
godkänt denna, om överenskommelsen är av större vikt. Regeringen kan
dock underlåta att inhämta riksdagens godkännande av överenskommelsen
om riksdagens beslut av hänsyn till rikets intresse inte kan
avvaktas.’

M 1973:1873 av herr Bohman m. fl. (m):

"att riksdagen som vilande antager följande

Förslag till ändring i successionsordningen

§ 1. Då hans kungl, höghets, kronprins Johan Baptist Julii redan
ingångna äktenskap med manlig bröstarvinge välsignat är, och ännu
framdeles kan välsignat varda, skall efterträda hans kungl, höghet i

KU 1973:26

229

regeringen hans kungl, höghets förstfödde son, och efter honom denne
senares manliga efterkommande, i den ordning de ättens huvudman i rätt
nedstigande led närmast äro.

Denna arvsordning gäller till och med hans kungl, höghet Kronprinsen
Carl Gustaf.

§ 2. Vid Konungs eller Drottnings död övergår tronen till den bortgångnes
äldsta barn oavsett kön, varefter successionsrätt följer för dennes
först födda barn i enlighet med den lineala arvsföljden, varvid det äldsta
barnet och dess avkomma har företräde framför syskon och dessas
avkomma.

Om Konung eller Drottning saknar arvsberättigade efterkommande
övergår tronen sålunda till äldsta syskon och dess avkomma efter samma
princip.

Denna arvsordning gäller från hans kungl, höghet Kronprins Carl
Gustafs tronbestigning.

§ 3. Utgår.

§ 5. Såsom i regeringsformens övergångsbestämmelser punkten 9 stycket
6 stadgas skall Konung alltid vara av den rena evangeliska läran sådan som
den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes
beslut av år 1593 antagen och förklarad är, alltså skola prinsar och
prinsessor av det kungliga huset uppfödas i samma lära och inom riket.
Den av kungl, familjen, som ej sig till samma lära bekänner, vare från all
successionsrätt utesluten.

§ 6. Prins eller prinsessa av det kungl, huset må ej gifta sig med mindre
Konungen, sedan regeringens tankar inhämtats, därtill lämnat sitt
samtycke. Sker det ändock havé han eller hon förverkat rätt till riket för
sig, barn och efterkommande.

§ 8. Prins eller prinsessa av kungl, svenska huset må ej utan Konungens
och Riksdagens samtycke bliva regerande Statsöverhuvud över utländsk
stat, vare sig genom val, arv eller gifte. Sker annorlunda, vare han eller
hon och hans eller hennes efterkommande ej berättigade att få succedera
till svenska tronen.”;

M 1973:1874 av herr Bohman m. fl. (m):

”att riksdagen beslutar följande ändringar i de vid propositionen
1973:90 fogade

1 Förslag till Regeringsform

1 kap.

6 §

Domstolarna avgör rättstvister, tillämpar strafflag och prövar eljest
rättsfrågor.

Statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter handlägger förvaltningsärenden
och verkställer de beslutande organens föreskrifter med
tillämpning av gällande rättsregler.

2 kap.

1 §

Rikets alla organ skall styrka rätt och sanning, hindra vrångvisa och orätt
samt skydda envar till liv, ära, personlig frihet och välfärd.

2 §

Rikets organ skall verka för att tillförsäkra alla medborgare utbildning,
arbete, bostad, barna-, sjuk- och åldringsvård, social trygghet i övrigt samt
en människovärdig miljö. Vid förverkligandet av dessa mål skall samhället
respektera den enskildes valfrihet, hans frihet att idka yrke eller näring
samt hans privat- och familjeliv.

3 §

Om egendom som någon har förvärvat tages från honom genom
expropriation eller annat sådant förfogande, skall ersättning utgå enligt
grunder som bestämmes i lag.

4§

Varje medborgare skall vara tillförsäkrad:

1. yttrande- och tryckfrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på
annat sätt meddela uppgifter och framföra åsikter,

2. rätt till information: rätt att mottaga uppgifter, upplysningar och
meningsyttringar,

3. religionsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till trossamfund
och att utöva sin religion,

4. mötesfrihet: frihet att anordna och deltaga i fredliga möten,

5. demonstrationsrätt: rätt att ensam eller i grupp framföra åsikter på
allmän plats,

6. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra till förening,

7. facklig frihet: frihet att genom facklig sammanslutning förhandla
om löne- och andra arbetsvillkor samt att i samband därmed vidtaga
sedvanliga fackliga stridsåtgärder.

8. rörelsefrihet: frihet att röra sig inom riket, att lämna riket samt att
återvända dit.

KU 1973:26

231

kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan,
för intrång i hans brev-, post- eller teleförbindelser eller för hemlig
avlyssning.

Om begränsningar av dessa fri- och rättigheter och detta skydd gäller
vad som är föreskrivet i 8 kap. Om begränsningar av tryckfriheten och
rätten att taga del av allmän handling gäller dock vad som är föreskrivet i
tryckfrihetsförordningen.

3 kap.

1 §

Riksdagen utses direkta val.

Riksdagen består av en kammare med tvåhundranittionio ledamöter.
För ledamöterna skall finnas ersättare.

2 §

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare. Om
rösträttens utövande av svensk medborgare, som ej är bosatt i riket,
finnes bestämmelser i lag. Den som icke har uppnått aderton års ålder
senast på valdagen eller som är omyndigförklarad av domstol har ej
rösträtt.

Frågan huruvida upprättad röstlängd.

5 kap.

1 §

2 §

Lagar, förordningar, expeditioner av de övriga regeringens beslut som
avses ill kap. 13 och 14 §§ denna regeringsform samt regeringens beslut
om tillsättning av sådan statlig tjänst varom stadgas i särskild lag skall för
att bliva gällande underskrivas av konungen med bekräftelse av statsministern
eller annan ledamot av regeringen.

Vid förfall för konungen underskrives de expeditioner som nu sagts av
statsministern;

3 §

(Propositionen 2 §) Som statschef reser utrikes.

4 §

(Propositionen 3 §) Är konungen statschefens uppgifter.

5 §

(Propositionen 4 §) Utslocknar konungahuset, tjugofem år.

6§

(Propositionen 5 §) Har konungen ha avgått.

KU 1973:26

232

7 §

Riksdagen kan utse någon att tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare när
ingen med behörighet enligt 4 eller 5 § kan tjänstgöra.

Talmannen eller, vid förfall för honom, vice talman tjänstgör som
tillfällig riksföreståndare, när ingen annan behörig kan tjänstgöra.

8§

(Propositionen 7 §) Konungen kan som statschef.

9 §

Inträder någon enligt bestämmelserna i detta kapitel såsom statschef, gör
man genast anmälan därom vid särskild konselj.

7 kap.

4 §

Statsminister kallar i regeringssammanträde.

Yppas vid regeringssammanträde skilda meningar i något ärende, får
ärendet ej avgöras, såvida icke mer än hälften av statsråden är närvarande.

Som beslut skall, om omröstning begäres, den mening gälla varom
flertalet av de närvarande statsråden förenar sig eller, vid lika röstetal,
den mening som statsministern biträder.

7 §

Förslag till riksdagen samt de expeditioner av regeringens beslut som icke
jämlikt 5 kap. 2 § skall underskrivas av konungen skall för att bliva
gällande skrivas under av statsministern eller annan ledamot av regeringen
på dennas vägnar. Regeringen kan dock genom förordning föreskriva att
tjänsteman i särskilda fall får underteckna expedition.

8 kap.

4 §

Föreskrifter om genom lag.

Om folkomröstning i samband med grundlagsändring stadgas i 15 §.

6§

Svenska folkets rätt att sig själv beskatta kan, såvitt avser skatt till
staten, utövas endast av riksdagen.

16 §

Vilande förslag till grundlagsändring underställes folkomröstning i samband
med närmast följande val till riksdagen, om minst en tredjedel av
riksdagens ledamöter inom tre veckor från dagen för beslutet om
vilandeförklaring gjort framställning därom hos talmannen eller om
regeringen fattat beslut därom inom samma tid.

Vid folkomröstningen skall de vid valet röstberättigade tillkännage,
om de instämmer i det vilande beslutet eller ej. Beslutet förfaller, om
flertalet av dem som deltager i folkomröstningen, till ett antal motsvaran -

KU 1973:26

233

de mer än hälften av antalet vid valet avgivna och godkända röster,
förklarar sig ej godtaga det.

17 §

(Propositionen 16 §) Riksdagsordningen stiftas i allmänhet.

18 §

Annan lag än grundlag eller riksdagsordningen stiftas genom endast ett
beslut, om icke annat följer av vad som föreskrives i 10 kap. 5 §.

För beslut om lag som avses i 3 § och som begränsar de fri- och
rättigheter, eller det skydd i övrigt, som enligt 2 kap. 4 § tillkommer
svensk medborgare, fordras att minst två tredjedelar av de röstande
instämmer däri eller att den ordning iakttages som i 15 § är föreskriven
för stiftande av grundlag.

Utan hinder av vad som säges i andra stycket äger riksdagen genom
beslut i den ordning som anges i 4 kap. 5 § meddela

1. föreskrift om häktning, anhållande eller gripande av den som är
misstänkt eller dömd för brott eller om reseförbud för sådan person;

3. föreskrift om åtgärder mot sjukdom;

4. föreskrift om förbud mot att utlämna allmän handling eller om
förbud mot att röja sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller
under fullgörande av tjänsteplikt.

19 §

Lag får ej ändras eller upphävas annat än genom lag som beslutats i den
ordning som gäller för lagens stiftande. Innefattar ändring eller upphävande
av lag, som avses i 18 § andra stycket, att inskränkning i de fri- och
rättigheter eller det skydd i övrigt som enligt 2 kap. 4 § tillkommer
svensk medborgare bortfaller, kan dock sådan ändring eller sådant
upphävande ske genom beslut i den ordning som avses i 4 kap 5 §.

20 §

Innan regeringen avger lagförslag till riksdagen, skall yttrande inhämtas av
ett lagråd, i vilket ingår domare i högsta domstolen och regeringsrätten.
Även riksdagsutskott får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som
närmare angives i grundlag eller riksdagsordningen. Närmare bestämmelser
om lagrådet meddelas i lag.

21 §

(Propositionen 19 §) Beslutad lag kan ske.

10 kap.

1 §

Överenskommelse med av regeringen.

KU 1973:26

234

Särskilt godkännande av sådan överenskommelse skall underskrivas av
statschefen.

11 kap.

1 §

Högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna är allmänna domstolar.
Regeringsrätten och kammarrätterna är allmänna förvaltningsdomstolar.
Högsta domstolen och regeringsrätten dömer i sista instans. Rätten att få
mål prövat av högsta domstolen och regeringsrätten kan begränsas genom
lag.

Annan domstol visst mål.

3 §

Rättstvist mellan än domstol.

Har annan myndighet än domstol berövat någon friheten eller ådömt
honom straff eller konfiskation för ett brott eller bestämt annan sådan
särskild rättsverkan av en gärning, skall den beslutet rör kunna få saken
prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål. Detsamma gäller om svensk
medborgare av annan anledning än brott blivit omhändertagen tvångsvis.
Med prövning av domstol likställes i sistnämnda fall prövning av nämnd,
om nämndens sammansättning är bestämd i lag och ordföranden i
nämnden skall vara eller skall ha varit ordinarie domare.

4 §

Vite, som förelagts någon i syfte att framtvinga visst handlande eller viss
underlåtenhet, kan utdömas endast av domstol.

5 §

(Propositionen 4 §) Om domstolarnas i lag.

6 §

(Propositionen 5 §) Den som jämställd domartjänst.

7 §

(Propositionen 6 §) Under regeringen lyder justitiekanslern, riksåklagaren,
försvarsmakten, de centrala ämbetsverken och länsstyrelserna.
Annan statlig förvaltningsmyndighet lyder under regeringen, om myndigheten
ej enligt denna regeringsform eller annan lag är myndighet under
riksdagen.

Förvaltningsuppgift kan åt kommun.

KU 1973:26

235

Förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet
eller stiftelse. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det ske
genom lag. Annat organ än myndighet får ej besluta om föreläggande av
vite för handling eller underlåtenhet, om ej i beslutet deltagit den som är
eller varit ordinarie domare eller tjänsteman som i sin tjänst är behörig att
självständigt fatta beslut om vitesföreläggande.

8 §

(Propositionen 7 §) Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns
beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i
särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild
eller mot kommun eller som rör tillämpning av rättsregel.

9 §

(Propositionen 8 §) Rättskipnings- eller eller riksdagsordning.

10 §

(Propositionen 9 §) Tjänst vid regeringen bestämmer.

Endast den i lag.

11 §

(Propositionen 10 §) Grundläggande bestämmelser i lag.

12 §

(Propositionen 11 §) Resning i i lag.

13 §

(Propositionen 12 §) Regeringen får om utgiftsanslag.

14 §

(Propositionen 13 §) Regeringen får äga rum.

12 kap.

3 §

Den som är eller har varit statsråd får fällas till ansvar för brott i
utövningen av statsrådstjänsten endast om han därigenom har åsidosatt
sin tjänsteplikt. Åtal beslutas av konstitutionsutskottet och prövas av
högsta domstolen.

KU 1973:26

236

2 Förslag till Riksdagsordning

3 kap.

2 §

Budgetåret börjar april månad.

3 §

Annan proposition än sådan som avses i 2 § skall avlämnas senast den 31
mars, om regeringen anser att propositionen bör behandlas under
pågående riksmöte.

4§

Bestämmelserna i 2 § andra stycket och 3 § om den tid då proposition
skall avlämnas gäller endast vid lagtima riksmöte som enligt 1 kapitlet 4 §
skall avslutas senast den 31 maj.

Bestämmelserna gäller ej

1. om budgetpropositionen med stöd av 2 § har avlämnats efter den
10 januari;

2. i fråga om proposition varigenom regeringen enligt grundlag eller
annan lag för prövning underställer riksdagen en utfärdad förordning;

3. om riksdagen har medgivit undantag innan propositionen avlämnas;

4. om regeringen anser att propositionen måste behandlas skyndsamt
och medgivande från riksdagen icke kan avvaktas utan avsevärt men.

Tilläggsbestämmelse

3.4.1

Framställning från regeringen om medgivande att få avlämna proposition
efter utgången av föreskriven tid göres i skrivelse till riksdagen. Skrivelsen
anmäles i kammaren så snart den har kommit riksdagen till handa och
hänvisas därefter till talmanskonferensen för yttrande. Frågan om
medgivande tages upp på föredragningslistan till sammanträde med
kammaren vid vilket den skall avgöras.

4 kap.

Tilläggsbestäm melse

4.11.1

Utskott sammanträder första gången på kallelse av talmannen inom två
dagar efter valet. Därefter sammanträder utskottet på kallelse av
ordföranden. För ändamål som säges i 9 kap. 4 § regeringsformen kan
finansutskottet sammankallas också på begäran av regeringen. Kallelse
utfärdas därvid av talmannen.

KU 1973:26

237

12 §

Utskott skall är närvarande.

Sammanträde för inhämtande av upplysningar eller yttrande som säges
i 10 § skall dock vara offentligt, därest detta begäres av en tredjedel av
ledamöterna i utskottet.”;

M 1973:1875 av herr Boo m. fl. (c):

”att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90
beslutar att 1 kap. 5 § regeringsformen skall ha följande
lydelse: ”1 riket finns kommuner och landsting.

Beslutanderätten i dessa utövas av församlingar som väljes i
allmänna val. Kommunerna och landstingen får taga ut skatt
för skötseln av sina uppgifter.”;

M 1973:1876 av herr Boo m. fl. (c):

”att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90
beslutar att 10 kap. 1 § i en ny regeringsform skall ha
följande lydelse: 'Riket skall sträva efter att främja fred och
mellanfolkligt samarbete samt den internationella rättsordningens
utveckling. Utrikespolitiken bygger på alliansfrihet i
fred för att säkerställa neutralitet i krig.’ samt vidtar de
följdändringar i samma kapitel enligt propositionens förslag
som nämnts i motionen.”;

M 1973:1877 av fru Eriksson i Stockholm (s):

"att riksdagen beslutar

a) att 12 kap. 7 § i den nya regeringsformen skall ha följande
lydelse:

Riksdagen väljer inom sig statsrevisorer att granska den statliga
verksamheten. Riksdagen kan besluta att revisorernas granskning skall
omfatta också annan verksamhet. Riksdagen fastställer instruktion för
revisorerna.

Statsrevisorerna får enligt bestämmelser i lag infordra handlingar,
uppgifter och yttranden som behövs för granskningen.

Närmare bestämmelser om statsrevisorerna finns i riksdagsordningen.

b) att 8 kap. 11 § i den nya riksdagsordningen skall ha följande
lydelse:

Statsrevisorerna skall vara tolv. De väljes för riksdagens valperiod.

Riksdagen väljer bland statsrevisorerna en ordförande och en eller
flera vice ordförande. Ordföranden och varje vice ordförande väljes för
sig.

c) att i överensstämmelse härmed benämningen statsrevisorer
skall användas också i annan författningstext vari riksdagens
revisorer avses.”;

KU 1973:26

238

M 1973:1878 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp):

”att riksdagen med ändring av propositionens förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning för sin del beslutar

1. att i 8 kap. regeringsformen till 15 § fogas två nya stycken av
följande lydelse:

Ytterligare bestämmelser om folkomröstning meddelas i riksdagsordningen
och annan lag.

2. att i 3 kap. riksdagsordningen efter bestämmelsen om motion
i anledning av händelse av större vikt (15 §) infogas en ny
paragraf 16 av följande lydelse:

Förslag om folkomröstning enligt första stycket skall ligga på
kammarens bord till det andra sammanträdet efter det då förslaget
framställdes och ställdes under omröstning senast vid det därpå följande
sammanträdet.

3. att efter denna nya paragraf 16 infogas en tilläggsbestämmelse
3.16.1 av följande lydelse:

Förslag som avses i 16 § avlämnas till talmannen och anmäles av denne
i kammaren när det delats ut till riksdagens ledamöter.

4. att de därefter följande paragraferna i 3 kap. riksdagsordningen
numreras 17—21 §§.

5. att 3 kap. 2 § riksdagsordningen andra stycket får följande
lydelse:

6. att 3 kap. 3 § riksdagsordningen får följande lydelse:

Annan proposition än sådan som avses i 2 § skall avlämnas senast den

31 mars, om regeringen anser att propositionen bör behandlas under
pågående riksmöte.

7. att 3 kap. 4 § 3 mom. riksdagsordningen får följande lydelse:

om riksdagen har medgivit undantag innan propositionen avlämnas.

8. att i 3 kap. riksdagsordningen till 4 § fogas som 4 mom.
bestämmelse av följande lydelse:

KU 1973:26

239

om regeringen anser att propositionen måste behandlas skyndsamt och
medgivande från riksdagen inte kan avvaktas utan avsevärt men.

9. att i 3 kap. riksdagsordningen till 4 § införes en tilläggsbestämmelse
3.4.1 av följande lydelse:

Framställning från regeringen om medgivande att få avlämna proposition
efter utgången av föreskriven tid göres i skrivelse till riksdagen.
Skrivelsen anmäles i kammaren så snart den kommit riksdagen till handa
och hänvisas därefter till talmanskonferensen för yttrande. Frågan om
medgivande tages upp på föredragningslistan till det sammanträde med
kammaren vid vilket den skall avgöras.

10. att i 3 kap. till 11 § fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Motionstiden för motion som väckes i anledning av proposition med

redovisning av plan enligt 3 kap. 2 § tredje stycket riksdagsordningen kan
efter beslut av riksdagen förlängas med tio dagar.

11. att 8 kap. 18 § regeringsformen får följande lydelse:

För att avge yttrande över lagförslag skall finnas ett lagråd. Lagrådet
skall yttra sig över lagförslag i ämne som angives i 2 och 3 §§ i detta
kapitel, dock med undantag för lagförslag med föreskrifter om skatt. Är
lagförslaget av ringa vikt behöver lagrådet ej höras. Yttrande av lagrådet
inhämtas av regeringen. Även riksdagsutskott får inhämta yttrande av
lagrådet enligt vad som närmare angives i riksdagsordningen.

Lagrådets medlemmar utses av högsta domstolen och regeringsrätten.
Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i lag.

12. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att frågan om övergång
till vårval göres till föremål för ytterligare utredning.

13. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och
förslag till sådan ändring av tronföljdsreglerna att kvinnor i
fråga om tronföljden jämställs med män, dock utan rubbning
av nuvarande tronföljares rätt.”;

M 1973:1879 av herrar Gadd (s) och Svensson i Eskilstuna (s):

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar som sin mening
att frågan om skattefullmakter kan komma att behöva prövas
på nytt när budgetutredningen framlagt sitt sakmaterial.”;

M 1973:1880 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c):

”1. att riksdagen beslutar att kapitel 2 i förslaget till ny
regeringsform omarbetas till en mer omfattande fri- och
rättighetsförklaring på grundval av förslag i denna motion,

2. att, om s. k. målsättningsstadganden utan rättsligt bindande
verkan skall återfinnas i grundlagen, dessa görs mer utförliga
än i propositionens förslag samt införs i kapitel 1 enligt
motiveringen ovan.”;

M 1973:1881 av herr Hermansson m. fl. (vpk):

”att riksdagen såsom vilande grundlagsändring måtte besluta

KU 1973:26

240

1. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 1 paragraf 1 ges
följande lydelse

(Regeringens förslag)

All offentlig makt i Sverige
utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger
på fri åsiktsbildning och på
allmän och lika rösträtt. Den förverkligas
genom ett representativt
och parlamentariskt statsskick och
genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas
under lagarna. Regeringsformen,
successionsordningen och tryckfrihetsförordningen
är rikets grundlagar.

(Motionärernas förslag)

All offentlig makt i Sverige
skall utgå från folket.

Det svenska styrelseskicket
skall vara en folkstyrelse och bygga
på fri åsiktsbildning och på allmän
och lika rösträtt.

Detta uttrycks genom ett representativt
och parlamentariskt
statsskick och genom kommunal
självstyrelse.

Den offentliga makten utövas
under lagarna. Regeringsformen
och tryckfrihetsförordningen är rikets
grundlagar.

2. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 1 paragraf 3 ges
följande lydelse

(Regeringens förslag) (Motionärernas förslag)

Konungen är rikets statschef. Riksdagens talman är rikets

statschef.

3. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 1 paragraf 7 ges
följande lydelse

(Regeringens förslag)

Domstolar och förvaltningsmyndigheter
skall i sin verksamhet
iakttaga saklighet och opartiskhet.
De får ej utan rättsligt stöd särbehandla
någon på grund av hans
personliga förhållanden, såsom
tro, åskådning, ras, hudfärg, ursprung,
kön, ålder, nationalitet,
språk, samhällsställning eller förmögenhet.

(Motionärernas förslag)

Domstolar och myndigheter
skall rätt och sanning styrka och
befordra, vrångvisa och orätt hindra
och förbjuda, ingen fördärva eller
fördärva låta till liv, ära, personlig
frihet och välfärd, utan han
lagligen förvunnen och dömd är, i
den ordning Sveriges lag och laga
stadgar föreskriver.

4. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 2 om grundläggande
fri- och rättigheter ges följande lydelse

KU 1973:26

241

(Regeringens förslag)

§ 1

Samhället skall verka för rättvisa
och jämlikhet mellan medborgarna.
Varje medborgare bör ha
rätt till utbildning, arbete och social
trygghet.

§ 2

Arbetstagare bör genom lag eller
avtal vara tillförsäkrad inflytande
över ledningen och fördelningen
av arbetet och andra frågor
som berör honom nära i hans anställning.
Han bör genom lag vara
skyddad mot uppsägning som är
sakligt ogrundad.

(Motionärernas förslag)

§ 1

Folket har rätt att försvara sig
mot och bekämpa utsugning och
klassförtryck och att forma sådana
samhällsförhållanden, som kan
garantera arbete, bostad, utbildning,
kultur och social trygghet åt
envar.

§ 2

De arbetande har gentemot privata
och offentliga företag och
myndigheter följande rättigheter:
rätt att organisera sig fackligt
och politiskt;

rätt att på sina arbetsplatser bedriva
agitation, propaganda och
mötesverksamhet;

rätt att genom sina fackliga organisationer
förhandla i alla frågor
rörande arbets- och anställningsvillkor,
arbetstid, arbetsledning
och arbetsfördelning, lön och löneformer,
anställning, avskedanden
och permitteringar;
rätt att tillgripa strejk.

Avtal eller föreskrifter, som inskränker
dessa rättigheter, förbjuds
i lag.

§3

Enskild bör vara tillförsäkrad
ersättning enligt grunder som bestämmes
i lag för det fall att hans
egendom tages i anspråk genom
expropriation eller annat sådant
förfogande.

§ 3

Envar medborgare har personlig
frihet.

1. Ingen må fängslas eller på
annat sätt berövas sin rörelsefrihet,
ej heller underkastas husrannsakan,
telefonavlyssning, brevcensur
eller annan kontroll av hans
kommunikationer, kroppsvisitation
eller annat påtvingat kroppsligt
ingrepp, ej heller registreras av
polisiär eller annan myndighet
utan stöd av i lag angiven noggrant
bestämd grund. Som sådan grund

16 Riksdagen 1973. 4 sami. Nr 26

KU 1973:26

(Regeringens förslag)

§4

Varje medborgare skall gentemot
det allmänna vara tillförsäkrad 1.

yttrande- och tryckfrihet:
frihet att i tal, skrift eller bild eller
på annat sätt meddela uppgifter
och framföra åsikter,

2. rätt till information: rätt att
inhämta och mottaga uppgifter
och upplysningar,

3. mötesfrihet: frihet att anordna
och deltaga i möten,

4. demonstrationsrätt: rätt att
ensam eller i grupp framföra åsikter
på allmän plats,

5. föreningsfrihet: frihet att
sammansluta sig med andra till
förening,

6. religionsfrihet: frihet att

sammansluta sig med andra till
trossamfund och att utöva sin religion,

7. rörelsefrihet: frihet att röra
sig inom riket och att lämna riket.

242

(Motionärernas förslag)

må icke gälla ras, hudfärg, språk,
politisk eller religiös åskådning,
uttalad åsikt eller organisationstillhörighet.

2. Ingen må genom tortyr eller
medicinsk påverkan tvingas att
lämna uppgifter.

3. Ingen må av myndighet
tvingas att tillhöra förening eller
trossamfund eller på annat sätt
tillkännage åsikter.

§4

Envar medborgare har åsikts-,
yttrande- och tryckfrihet samt
rätt till information.

Ingen må hindras från att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt
meddela uppgifter och framföra
åsikter, ej heller från att mottaga
uppgifter och upplysningar utan
stöd av i lag angiven noggrant bestämd
grund. Som sådan grund må
endast gälla skydd av människors
liv, hälsa och personliga integritet;

skydd för utövande av demokratiska
rättigheter: för rösthemligheten,
för genomförandet av allmänna
sammankomster och demonstrationer
samt för mötesfrid;

förhindrande av hets mot folkgrupp
och olaga diskriminering;

förhindrande av spioneri, olovlig
underrättelseverksamhet eller
obehörig befattning med hemlig
uppgift;

skydd för genomförande av
förrättning, rättslig utredning och
domstolsförhandling;

tryggande av ett allsidigt utnyttjande
av massmedia.

Utan hinder av denna paragraf
gäller om tryckfriheten vad som
stadgas i tryckfrihetsförordningen.

KU 1973:26

(Regeringens förslag)

243

(Motionärernas förslag)

nät påtvingat kroppsligt ingrepp,
för husrannsakan, för intrång i
hans brev-, post- eller teleförbindelser
eller för hemlig avlyssning.

Det närmare innehållet i de frioch
rättigheter och det skydd i övrigt
som avses i första och andra
styckena angives i den ordning
som föreskrives i 8 kap. Beträffande
tryckfriheten och rätten att taga
del av allmän handling gäller
vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen.

§ 5

Envar medborgare har rätt att
sammansluta sig med andra till organisation
eller förening.

Myndighet må icke särbehandla
medborgare på grund av hans organisationstillhörighet.

§6

Envar medborgare har mötesfrihet
och demonstrationsrätt.

Ingen må hindras från att anordna
eller deltaga i möten, ej heller
att ensam eller i grupp framföra
åsikter och krav på allmän plats
utan stöd av i lag angiven noggrant
bestämd grund. Som sådan grund
må endast gälla skydd av mötesfrihet
och demonstrationsrätt samt
tryggandet av nödvändiga kommunikationer.

§7

Envar medborgare har religionsfrihet.
Ingen må hindras från
att sammansluta sig med andra till
trossamfund eller från att utöva
sin religion utan stöd av i lag angiven
noggrant bestämd grund. Som
sådan grund må endast gälla skydd

(Regeringens förslag)

(Motionärernas förslag)

av människors liv och hälsa, av
åsikts-, yttrande- och tryckfrihet
och rätt till information, samt av
rätten till annan religionsutövning.

§8

Utländsk medborgare med rätt
att vistas i riket skall åtnjuta de
grundläggande fri- och rättigheter,
som enligt §§1—7 tillkommer
svensk medborgare.

5. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 3 paragraf 7 ges
följande lydelse

(Regeringens förslag)

Mandaten fördelas mellan partier.
Med parti avses varje sammanslutning
eller grupp av väljare,
som uppträder i val under särskild
beteckning.

Endast parti som har fått minst
fyra procent av rösterna i hela riket
är berättigat att deltaga i fördelningen
av mandaten.

Parti som har fått färre röster
deltager dock i fördelningen av de
fasta valkretsmandaten i valkrets
där partiet har fått minst tolv procent
av rösterna.

(Motionärernas förslag)

Mandaten fördelas proportionellt
mellan partier. Med parti avses
vaije sammanslutning eller
grupp av väljare, som uppträder i
val under särskild beteckning.

6. att i förslaget till ny regeringsform kapitel 4 och paragraf 3
andra stycket ges följande lydelse

(Regeringens förslag)

Riksdagen väljer inom sig utskott,
däribland ett konstitutionsutskott,
ett finansutskott och ett
skatteutskott, enligt bestämmelser
i riksdagsordningen. Ärende som
väckes av regeringen eller riksdagsledamot
beredes före avgörande av

(Motionärernas förslag)

Riksdagen väljer inom sig utskott,
däribland ett konstitutionsutskott,
ett finansutskott och ett
skatteutskott, enligt bestämmelser
i riksdagsordningen. Varje partigrupp
vilken motsvarar parti som
vid valet till riksdagen har fått

KU 1973:26

245

(Regeringens förslag)

(Motionärernas förslag)

utskott, om ej annat är bestämt i
denna regeringsform.

minst fyra procent av rösterna i
hela riket äger att besätta en plats
i varje utskott. Därutöver fördelas
resterande platser proportionellt
mellan partigrupperna. Antalet ledamöter
i utskottet skall vara 17.
Ärende som väckes av regeringen
eller riksdagsledamot beredes före
avgörande av utskott, om ej annat
är bestämt i denna regeringsform.

7. att i förslaget till regeringsformen kapitel 5 omarbetas av
utskottet i enlighet med förslaget ovan att riksdagens talman
är rikets statschef,

8. att i förslaget till regeringsform 5 kap. § 7 ('statschefens
immunitet’) utgår,

9. att i förslaget till regeringsform kapitel 8 paragraf 3 ges följande
lydelse

(Regeringens förslag)

Föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna,
som gäller åligganden för enskilda
eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska
förhållanden, meddelas genom lag.

Sådana föreskrifter är bland andra
föreskrifter som begränsar de
fri- och rättigheter och det skydd i
övrigt som enligt 2 kap. 4 § tillkommer
svensk medborgare, föreskrifter
om brott och rättsverkan
av brott, föreskrifter om skatt till
staten samt föreskrifter om rekvisition
och annat sådant förfogande.

(Motionärernas förslag)

Föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna,
som gäller åligganden för enskilda
eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska
förhållanden, meddelas genom lag.

Sådan lag får icke strida mot de
grundläggande fri- och rättigheter
som tillkommer enskilda enligt
2 kap. eller reglera dessa på annat
sätt än vad som där stadgas.

Föreskrifter enligt första stycket
är bland andra föreskrifter om
brott och rättsverkan av brott, föreskrifter
om skatt till staten samt
föreskrifter om rekvisition och annat
sådant förfogande.

10. att i förslaget till regeringsform kapitel 8 paragraf 6
('utskottets beskattningsrätt’) utgår och att övriga paragrafer
omnumreras i enlighet härmed,

11. att i förslaget till regeringsform kapitel 8 paragraf 7 förändras
i enlighet med föreslagna ändringar dels i kapitel 2 och dels i
8 kap. § 3.,

12. att i förslaget till regeringsform 9 kap. 1 § ges följande lydelse -

KU 1973:26

246

(Regeringens förslag)

Om riksdagens rätt att besluta
om skatter och avgifter till staten
finns bestämmelser i 8 kap.

(Motionärernas förslag)

Riksdagen allena tillkommer
rätt att besluta om skatter och avgifter
till staten.

13. att i förslaget till regeringsform 10 kap. 2 § tredje stycket ges
följande lydelse

(Regeringens förslag) (Motionärernas förslag)

Regeringen får ej heller i annat Regeringen får ej heller i annat

fall än som avses i första stycket fall än som avses i första stycket

ingå för riket bindande interna- ingå för riket bindande internationell
överenskommelse utan att tionell överenskommelse utan att

riksdagen har godkänt denna, om riksdagen har godkänt denna,

överenskommelsen är av större
vikt. Regeringen kan dock underlåta
att inhämta riksdagens godkännande
av överenskommelsen
om rikets intresse kräver det.

I sådant fall skall regeringen i
stället överlägga med utrikesnämnden
innan överenskommelsen ingås.

14. att i förslaget till regeringsform 10 kap. 5 §
(’EEC-paragrafen’) strykes och att följande paragrafer omnumreras
i enlighet därmed,

15. att successionsordningen upphävs till följd av övergången till
republik,

16. att riksdagen måtte besluta att i förslaget till riksdagsordning
tilläggsparagrafen 2.14.1 andra stycket ('begränsning av
riksdagsmans taletid’) strykes,

17. att riksdagen måtte besluta att i förslaget till riksdagsordning
tilläggsparagrafen 2.14.2 ('begränsning av riksdagsmans taletid’)
strykes.”;

M 1973:1882 av herr Levin (fp):

"att riksdagen måtte besluta att inte godkänna 8 kap. 6 § i
förslaget till ny regeringsform.”;

M 1973:1883 av herr Levin (fp):

"att riksdagen måtte besluta

1. att § 3 skall ha den ovan citerade lydelsen,

2. att § 3 kompletteras med en bestämmelse innehållande regler
avsedda att definiera de principer enligt vilka den enskilde
skall erhålla full ersättning för den lidna förlusten.”;

KU 1973:26

247

M 1973:1884 av herr Lidgård (m):

”att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning om
inrättandet av en nämnd för utseende av innehavare av högre
domartjänster.”;

M 1973:1885 av herr Lundberg (s):

”att riksdagen måtte besluta

a) att Kungl. Maj ds proposition 1973:90 med förslag till ny
regeringsform och ny riksdagsordning m. m. icke i den
föreslagna formen kan antas som ny grundlag,

b) att de partiella reformer som ovan berörts i fråga om
statsskickets grunder och riksdagsarbetet, med den ändring av
3 § som ovan utformats, måtte antas som vilande grundlagsförslag,

c) att den föreslagna grundlagen i övrigt måtte avslås,

d) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
utredning och förslag till en ny grundlag, som beaktar de
frågor jag ovan berört, så att i en kommande ny proposition
skillnaden mellan vanlig lag och grundlag klart åtskiljs.”;

M 1973:1886 av herr Molin (fp):

”1. att 6 kap. 1 § första stycket i riksdagsordningen får följande
lydelse: 'Interpellation skall ha bestämt innehåll och vara
försedd med motivering. Interpellation bör väckas endast i
angelägenhet av större allmänt intresse’,

2. att tilläggsbestämmelsen 6.1.1 till riksdagsordningen får
följande lydelse: 'Interpellation ingives till kammarkansliet
och anmäles av talmannen vid närmast följande sammanträde
med kammaren.’ ”;

M 1973:1887 av herr Norrby i Åkersberga (fp):

"att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1973:90 antar
förslaget till ny riksdagsordning 3 kap. 11 § med tillägg till
andra stycket av meningen: 'Riksdagen kan i särskilda
ärenden besluta om längre motionstid.’ ”;

M 1973:1888 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp):

"att riksdagen vid behandlingen av prop. 1973:90 beslutar att
avslå förslaget till tilläggsbestämmelse 4.11.2 till riksdagsordningen.
”;

M 1973:1889 av herr Pettersson i Örebro (c) och fröken Pehrsson (c):

"att riksdagen vid behandlingen av proposition 1973:90 beslutar
att 3 kap. 11 § skall ha följande lydelse:

KU 1973:26

248

M 1973:1890 av herrar Svensson i Eskilstuna (s) och Gadd (s):

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att i direktiven
till utredningen om valkretsindelningen och personmomentet
i valsättet beaktas de synpunkter som framförts i motionen.
”;

M 1973:1891 av herr Ullsten (fp):

”1. att riksdagen avslår proposition nr 90 med förslag till ny
regeringsform i vad avser 2 kap. §§ 1-3,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning om
utformningen av regeringsformens rättighetsavsnitt.”;

M 1973:1892 av herrar Werner i Malmö (m) och Hedin (m):

”att riksdagen beslutar att, vid antagande av förslag till ny
regeringsform för grundlagsenlig behandling, femte stycket i
punkt 9 i övergångsbestämmelserna utgår och 1 kap. 5 §
nämnda förslag får följande lydelse:

I riket finns primärkommuner, sekundärkommuner och kyrkliga
kommuner. Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar.
I kyrkliga kommuner kan dock beslutanderätten utövas omedelbart av
kommunmedlemmarna.

Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter.”;

M 1973:1893 av herr Wijkman m. fl. (m):

”att riksdagen måtte besluta införa en generell tidsbegränsning
om 10 minuter för inlägg i samband med kammarens
behandling av utskottsbetänkanden i enlighet med de riktlinjer
som anförts i motionen.”.

KU 1973:26

249

Bilaga 3

Utrikesutskottets yttrande över motion i anledning av propositionen
1973: 90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
m. m.

Till konstitutionsutskottet

Genom beslut den 27 april 1973 har konstitutionsutskottet hemställt
om utrikesutskottets yttrande över motionen 1973: 1876 av herr Boo
m. fl. (c) i anledning av propositionen 1973: 90 med förslag till ny regeringsform
och ny riksdagsordning m. m.

I nämnda motion föreslås ”att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 90 beslutar att tionde kap. 1 § i en ny regeringsform skall ha
följande lydelse: 'Riket skall sträva efter att främja fred och mellanfolkligt
samarbete samt den internationella rättsordningens utveckling.
Utrikespolitiken bygger på alliansfrihet i fred för att säkerställa neutralitet
i krig’ samt vidta de följdändringar i samma kapitel enligt propositionens
förslag som nämns i motionen”.

Motionärerna framhåller att det föreligger enighet om målsättningen
för den svenska utrikespolitiken: att genom alliansfrihet i fred verka för
neutralitet i krig. Motionärerna anför två skäl varför en särskild deklaration
om freds- och neutralitetspolitiken som grundval för vårt lands
utrikespolitik bör införas i en ny författning. Dels skulle en sådan förklaring
utgöra en upplysning inte bara gentemot svenska medborgare
utan även gentemot andra. I förhållande till andra stater och utländska
medborgare kan en deklaration om den svenska utrikespolitiken ha en
särskild betydelse. Dels skulle en dylik deklaration kunna åstadkomma
en bättre balans i den nya författningen, som enligt föreliggande förslag
skall innehålla ett helt kapitel om krig och krigsfara. Motionärerna ifrågasätter
inte behovet av dessa bestämmelser men anser att de bör balanseras
ideologiskt med ett utrikespolitiskt målsättningsstadgande som slår
fast att vi strävar efter fred och, om detta ej kan nås, efter neutralitet i
krig.

Utrikesutskottet vill erinra om att Sverige genom sitt inträde i Förenta
nationerna har förpliktat sig att handla i enlighet med världsorganisationens
stadga. FN:s centrala syfte är att upprätthålla internationell fred
och säkerhet. Medlemsstaterna har åtagit sig att lösa internationella tvister
med fredliga medel samt att avhålla sig från hot om eller bruk av
våld. De skall lämna FN allt bistånd i varje åtgärd som organisationen
företar i överensstämmelse med stadgan samt avhålla sig från att lämna
bistånd åt någon stat, mot vilken FN vidtar förebyggande åtgärder eller
tvångsåtgärder.

KU 1973:26

250

Medlemsstaterna är sålunda förpliktade att godta och verkställa säkerhetsrådets
beslut när det gäller upprätthållande av internationell fred
och säkerhet, däribland beslut om sanktioner mot en fredsstörare i enlighet
med stadgans kapitel VII. Medlemskapet i FN medför därigenom
inskränkningar i Sveriges handlingsfrihet i vad avser iakttagandet av
neutralitet i internationella konflikter.

FN-stadgan fastslår vidare principer för internationell samverkan vid
lösande av problem av ekonomisk, social, kulturell eller humanitär art
samt för internationellt samarbete syftande till främjande av aktningen
för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Strävandena att främja fred och mellanfolkligt samarbete samt den
internationella rättsordningens utveckling kännetecknar sedan mycket
länge Sveriges politik. De bygger på en enig folkopinion. Därför är det
också en självklarhet för Sverige att uppfylla sina åtaganden som FNmedlem.
Enligt utskottets bedömning är det från utrikespolitisk synpunkt
överflödigt att i grundlagen införa ett stadgande om att riket skall
sträva efter att främja fred och mellanfolkligt samarbete samt den internationella
rättsordningens utveckling.

Det råder enighet om att vårt lands möjlighet att stå utanför krig och
allvarliga konflikter bäst främjas genom en alliansfri politik, som inriktas
på att möjliggöra neutralitet i ett framtida krig.

Riksdagen har år 1956 (UU 1956: 3) avvisat förslag om att regeringen
skulle avge en formell neutralitetsförsäkran — en sådan befanns onödig,
då den svenska neutralitetspolitiken var på alla håll väl känd och hade
rönt växande förståelse och respekt.

Utrikesutskottet finner att läget är oförändrat i dessa avseenden.

Förslaget i motionen 1973: 1876 om att grundlagsfästa den svenska
neutraliteten finner utskottet med hänsyn till riksdagens tidigare uttalande
inte lämpligt. En sådan åtgärd skulle kunna misstolkas och eventuellt
ge upphov till föreställningen att den svenska utrikespolitikens inriktning
satts i fråga.

Utskottet avstyrker, mot bakgrund av det som här anförts, att ett
stadgande av den lydelse som föreslagits i motionen 1973: 1876 införes i
en ny regeringsform.

Stockholm den 15 maj 1973

På utrikesutskottets vägnar:

ARNE GEIJER

Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s), Dahlén (fp), Bengtson i
Jönköping (c), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Adamsson (s), Johansson i
Jönköping (s), Wirmark (fp), Palm (s), Korpås (c), Göransson (s),
Turesson (m), Hellström (s), fru Nilsson i Kristianstad (c) och herr Andersson
i Örträsk (s).

KU 1973:26

251

Avvikande mening

av herrar Bengtson i Jönköping (c) och Korpås (c) samt fru Nilsson i
Kristianstad (c) som anser att utskottets yttrande från och med det
stycke som på s. 1 börjar med ”Utrikesutskottet vill” bort ha följande
lydelse:

Då Kungl. Maj:t i förslaget till ny regeringsform infört målsattningsparagrafer
för rikets förpliktelser mot de egna medborgarna, finner utskottet
det motiverat, att också de grunddrag i den svenska utrikespolitiken
som motionen 1973: 1876 behandlar, förankras i regeringsformen.

KU 1973:26

252

Innehållsförteckning Sid

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Motionerna 5

Utskottet 14

Bakgrund 14

Allmänna synpunkter 15

Riksdagen och dess sammansättning m. m 20

Valgenomslaget, riksdagsarbetet m. m 25

Regeringsbildningen 31

Regeringsarbete 34

Folkomröstning 35

Kommunernas ställning i grundlagen 37

Medborgerliga fri- och rättigheter 40

Normgivningsmakten 54

Finansmakten 56

Särskilda frågor i anslutning till förslaget till ny RF 58

1 kap. Statsskickets grunder 58

3 kap. Riksdagen 62

4 kap. Riksdagsarbetet 62

8 kap. Lagar och andra föreskrifter 64

9 kap. Finansmakten 65

10 kap. Förhållandet till andra stater 65

11 kap. Rättskipning och förvaltning 68

12 kap. Kontrollmakten 73

Övergångsbestämmelser 73

Förslaget till ny RO 74

Inledning 74

RO 1 kap. Riksmöten 76

RO 2 kap. Kammarsammanträden 77

RO 3 kap. Ärendenas väckande 81

Propositionsavlämnandet 81

Väckande av motioner 82

Tillsättande av utredningar 83

Anmälan av vilande grundlagförslag 84

RO 4 kap. Ärendenas beredning 84

RO 5 kap. Ärendenas avgörande 86

RO 6 kap. Interpellation och frågor till statsråd 87

RO 7 kap. Gemensamma bestämmelser och val inom riksdagen
88

RO 8 kap. Vissa befattningshavare och organ 88

RO 9 kap. Bestämmelser om personal och förvaltning .... 88

Förslaget till ändring i successionsordningen 89

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen 89

Hemställan 89

Närvarande 95

Reservationer och särskilda yttranden 95

KU 1973:26 253

Bilaga 1

Förslaget till ny RF 142

Förslaget till ny RO 171

Förslaget till ändring i SO 212

Förslaget till ändring i TF 213

Bilaga 2

Motionernas hemställan 221

Bilaga 3

Yttrande från utrikesutskottet

249

GOTAB 73 3905 S Stockholm 1973