Justitieutskottets betänkande nr 9 år 1973

JuU 1973:9

Nr 9

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ansvar för
ekonomiskt förtal.

Motionen

I motionen 1973:1077 av herrar Fridolfsson i Stockholm (m) och
Nordgren (m) yrkas ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag
till sådana ändringar i 5 kap. 1 § brottsbalken och 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
att dessa även kommer att omfatta bestämmelser om
ekonomiskt förtal”.

Rörande motionens innehåll i övrigt får utskottet hänvisa till
motionen.

Gällande rätt

Som ekonomiskt förtal brukar betecknas förtal som riktar sig mot en
fysisk eller juridisk person och som medför ekonomiska skadeverkningar
för den utpekade men inte innefattar angrepp mot någons personliga
heder.

I brottsbalken (BrB) saknas uttryckliga straffstadganden rörande
ekonomiskt förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra
kollektiv. Regler om ärekränkning ges i 5 kap. Enligt 1 § första stycket
skall dömas för förtal, om någon utpekar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att
utsätta denne för andras missaktning. Ansvar skall dock enligt andra
stycket ej ådömas, om den åtalade var skyldig att uttala sig eller om det
eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i
saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund
för den. Med detta undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen
var sann eller icke. För straffbarhet förutsätts bl. a. att fråga är om
uttalanden med en viss bestämdhet, icke blott om värdeomdömen.
Straffet för förtal är böter. För grovt förtal, varom stadgas i 2 §, är
straffet böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den
omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra
allvarlig skada. Enligt 3 § skall ansvar för förolämpning inträda, om man
smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot honom. Om förolämpning samtidigt utgör
ett förtalsbrott, äger stadgandena om förtal företräde. Ansvar för
förolämpning skall alltså ådömas endast om gärningen ej är belagd med
ansvar enligt 1 eller 2 §. Straffet för normalfall är endast böter men för
grova fall böter eller fängelse i högst sex månader. I 4 § stadgas att förtal

1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 9

JuU 1973:9

av avliden skall bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen är sårande för
de efterlevande eller den eljest kan anses kränka den frid, som bör
tillkomma den avlidne. Därvid skall beaktas den tid som förflutit efter
dödsfallet samt omständigheterna i övrigt.

Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen
stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning att såsom otillåtet
yttrande i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar framställning
som innefattar, bland annat, ärekränkning mot enskild person. I lagrummet
stadgas vidare: ”Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal och
förolämpning. Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom brottslig
eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad
att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till
omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av
avliden innefattar att gärningen är sårande för de efterlevande eller att
den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne.
Förolämpning innebär att någon smädar annan genom kränkande tillmäle
eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom.”

Enligt 8 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen gäller vidare att för
tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren.
Vid bedömande av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i nämnda
kapitel anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans
vetskap och vilja. Den eller de andra personer som genom författande av
artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är
uteslutna från ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle
kunna verka hämmande på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement
till yttrandefriheten har även ansetts vara att artikelförfattare och andra
bidragsgivare till en tidning skall kunna göra anspråk på anonymitet
(3 kap. tryckfrihetsförordningen).

Även om ekonomiskt förtal, såsom av det nyligen anförda framgår,
inte direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om
ärekränkning anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om
en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör kunna
åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning mot
kollektiva enheter tolkas huvudregeln i 1 § något vidsträckt, och den
anses tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk
person, ett företag eller en vara, en kår, invånarna i ett hus eller annan
grupp men som måste förstås så att en eller flera bestämda personer
därigenom utpekas.

I lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring har intagits en
generalklausul, enligt vilken en näringsidkare, som vid marknadsföring av
vara eller tjänst företager handling som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare, kan vid vite förbjudas att fortsätta därmed eller företaga
annan liknande handling (1 §). Denna generalklausul ger näringsidkare ett
visst skydd mot förtal från konkurrenters sida. Med stöd av klausulen kan
man nämligen ingripa mot att som ett led i marknadsföring oriktiga

JuU1973:9

upplysningar lämnas rörande ett konkurrerande företag eller av detta
tillhandahållna varor och tjänster. I viss mån torde det också få anses
möjligt att ingripa mot framställningar som visserligen inte innehåller
annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa hänseenden men är utformade
på ett sätt som onödigtvis misskrediterar den utpekade. Enligt 12 §
samma lag skall den som bryter mot vitesförbud ersätta skada som
därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.

Det kan tilläggas, att Allmänhetens pressombudsman och Pressens
opinionsnämnd vid bedömning av om god publicistisk sed åsidosatts även
upptar till behandling uttalanden som skulle kunna anses hänförliga till
s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning av kollektiv.

Frågans tidigare behandling

Beträffande äldre rätt samt behandling av frågan om ansvar för
ekonomiskt förtal under förarbetena till brottsbalken och därefter av
utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté
får utskottet hänvisa till den redogörelse härom som upptagits
i utskottets betänkande i samma fråga föregående år, JuU 1972:21 s.
3—7. Där återges även vad statsrådet Geijer i riksdagens andra kammare i
februari 1970 uttalade till svar på en enkel fråga om lagstiftning mot
ekonomiskt förtal och vad han vid remiss till lagrådet av förslag till lag
om otillbörlig marknadsföring anförde i frågan om lagstiftning rörande
ekonomiskt förtal (prop. 1970:57 s.71).

I samband med riksdagsbehandlingen 1970 av propositionen med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m. upptog tredje
lagutskottet även motioner vari hemställdes om utredning och förslag till
lagstiftning rörande ekonomiskt förtal och förtal mot juridiska personer
m. m. (mot. 1:835 samt 1:1171 och 11:1380).

Tredje lagutskottet fann någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionsyrkandena inte påkallad. Utskottet yttrade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (3LU 1970:45 s. 88) bl. a.:

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om
ekonomiskt förtal inte bör behandlas i förevarande sammanhang.
Motsvarande bedömning gäller frågan om ärekränkning av kollektiv.
Departementschefen är som framgår av ovanstående redogörelse införstådd
med att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem som drabbas
därav. Det torde därför kunna förutsättas att hithörande frågor, dvs.
också frågor om ärekränkning av juridisk person, ägnas tillbörlig
uppmärksamhet.

Vid 1971 års riksdag behandlades frågan om lagstiftning rörande
ekonomiskt förtal i anledning av en motion (1971:646) av herr Nordgren
m. fl. (m) med enahanda yrkande som i den nu föreliggande motionen.

Justitieutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1971:22) inte anledning att frångå den bedömning av det i motionen
upptagna spörsmålet som gjordes av 1970 års riksdag och avstyrkte bifall
till motionen.

JuU1973:9

I en vid betänkandet fogad reservation ansåg utskottets borgerliga
minoritet att utskottet bort anföra bl. a. följande:

1 likhet med vad från olika håll framhållits i tidigare lagstiftningssammanhang
anser emellertid utskottet att det torde föreligga behov av
allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal, och utskottet vill erinra
om att både utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitte'
funnit det angeläget att lagstiftningsfrågan om
ekonomiskt förtal bringas till en lösning. Ämnet bör enligt utskottets
mening inom en nära framtid bli föremål för utredning syftande till
lagstiftning.

I enlighet härmed ansåg minoriteten att utskottet bort hemställa att
riksdagen i anledning av motionen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om
utredning samt förslag till lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

Vid föregående års riksdag framställdes motionsvägen — i motionen
1972:913 av herr Nordgren (m) - ånyo yrkande om straffbestämmelser
angående ekonomiskt förtal.

Justitieutskottet fann i sitt av riksdagen den 10 november 1972
godkända betänkande (JuU 1972:21) inte skäl till annat ställningstagande
i frågan än det som gjordes vid 1971 års riksdag och avstyrkte bifall till
motionen. Utskottets borgerliga minoritet vidhöll i en vid betänkandet
fogad reservation den uppfattning som minoriteten uttalat år 1971.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen hemställer om lagstiftning rörande
straffrättsligt ansvar för s. k. ekonomiskt förtal.

Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar sig mot en fysisk eller
juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men
som inte innefattar angrepp mot någons personliga heder. I gällande rätt
saknas uttryckliga bestämmelser som direkt reglerar ekonomiskt förtal
och ärekränkning av kollektiv. Emellertid anses att spridande av oriktiga
eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska
förhållanden ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även
vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas brottsbalkens
förtalsstadgande något vidsträckt och anses tillämpligt på sådana yttranden
som formellt avser t. ex en juridisk person men som måste förstås så
att en eller flera bestämda personer utpekas. Det bör tilläggas att 1970
års lag om otillbörlig marknadsföring kan ge näringsidkare ett visst skydd
mot förtal från konkurrenters sida samt att Allmänhetens pressombudsman
och Pressens opinionsnämnd vid bedömning av om god publicistisk
sed åsidosatts även upptar till behandling uttalanden som skulle kunna
anses hänförliga till s. k. ekonomiskt förtal eller ärekränkning av
kollektiv.

Straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal var, som framgår av
redogörelsen ovan, föremål för riksdagens ställningstagande i samband
med 1970 års lagstiftning om otillbörlig marknadsföring m. m. I detta
lagstiftningsärende hade vid remissbehandlingen från flera håll anförts att

JuU 1973:9

det förelåg ett behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal.
Departementschefen ansåg emellertid att sådana bestämmelser inte hade
sin naturliga plats vare sig i en lag om illojal konkurrens eller i en lag om
otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.
Han ansåg därför att frågan om införande av allmänna
bestämmelser i ämnet fick tas upp i annat sammanhang. I anslutning till
propositionen behandlades också motioner med delvis enahanda yrkanden
som i den nu förevarande motionen. 1 sitt av riksdagen godkända
utlåtande hänvisade vederbörande utskott till att departementschefen var
införstådd med att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem som
drabbas därav samt att det därför torde kunna förutsättas att hithörande
frågor kommer att ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionerna ansågs på grund härav inte påkallad.

Frågan om straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal aktualiserades
ånyo vid 1971 och 1972 års riksdagar genom motioner med samma
yrkande som i nu föreliggande motion. Motionerna behandlades av
justitieutskottet som inte fann anledning att frångå den bedömning av
motionsspörsmålet, som gjordes av 1970 års riksdag. Riksdagen beslöt i
enlighet härmed att avslå motionerna.

Utskottet har inte funnit skäl till annat ställningstagande i frågan än
det som gjordes vid de två senaste årens riksdagar. Utskottet avstyrker
således bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:1077.

Stockholm den 6 mars 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered (c),
fröken Mattson (s), herrar Jönsson i Malmö (s), Johansson i Växjö (c),
Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s), herr Polstam (c), fru Bergander (s),
herrar Schött (m), Måbrink (vpk), Petersson i Röstånga (fp), Henmark
(fp) och Nilsson i Visby (s).

Reservation

av fru Kristensson (m), herrar Dockered (c), Johansson i Växjö (c),
Polstam (c), Schött (m), Petersson i Röstånga (fp) och Henmark (fp),
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”till motionen” bort ha följande lydelse:
Justitieutskottet delar den av departementschefen i lagstiftningsärendet
rörande otillbörlig marknadsföring uttalade meningen att frågan

JuU 1973:9

om allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal inte bör behandlas i
samband med lagstiftning rörande otillbörlig marknadsföring eller annan
liknande näringsrättslig lagstiftning. I likhet med vad från olika håll
framhållits i tidigare lagstiftningssammanhang anser emellertid utskottet
att det torde föreligga behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt
förtal, och utskottet vill erinra om att både utredningen om illojal
konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté funnit det
angeläget att lagstiftningsfrågan om ekonomiskt förtal bringas till en
lösning. Ämnet bör enligt utskottets mening inom en nära framtid bli
föremål för utredning syftande till lagstiftning.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1077 hos Kungl.

Maj:t anhåller om utredning samt förslag till lagstiftning
rörande s. k. ekonomiskt förtal.

GOTAB 73 3336 S Stockholm 1973