Justitieutskottets betänkande nr 33 år 1973

JuU 1973: 33

Nr 33

Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner om tillhandahållande
av dom utan kostnad, m. m.
Motionerna

Motionsyrkandena

I motionen 1973: 263 av fru Gradin m. fl. (s) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär förslag som innebär att domstol alltid låter parterna
personligen erhålla egen kopia av dom i mål utan kostnad och att
riksdagen som sin mening uttalar att part alltid skall ha egen kallelse till
förhandling vid domstol.

I motionen 1973: 1080 av herr Israelsson m. fl. (vpk) yrkas dels att
riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till sådana ändringar
i berörda författningar och kungörelser att alla parter och deras ombud
vid mål i svenska domstolar, utan särskild hemställan eller kostnad för
mottagarna, från domstolarna erhåller var sitt exemplar av följande
handlingar i kopior: kallelse till förhandling, protokoll från förhandling,
dom och vadeinlagor, dels att tiden för överklagande av dom räknas från
den tidpunkt då berörd part, genom skriftlig delgivning av domen med
rekommenderad postförsändelse, rimligen bort ha tagit del av domens
innehåll.

Motiveringar

Till stöd för yrkandet i motionen 1973: 263 anförs inledningsvis att
avsevärd kostnad kan uppstå för en enskild part i en process genom att
han måste erlägga avgift för utfående av domen i målet. Vidare påpekas
att — till följd av att ombud är behörigt att motta delgivning av handlingar
— vissa mål, t. ex. skilsmässor och ägotvister, handläggs utan att
partema är personligen närvarande. Anledningen härtill är enligt motionärerna
att partema inte ens underrättats om tidpunkten för förhandlingen
eller att endast ombudet kallats och att denne underlåtit att underrätta
klienten om tidpunkten. Det förekommer också att ombudet
men inte partema personligen får underrättelse om när dom i målet
meddelas. Enligt motionärerna är inte minst från rättssäkerhetssynpunkt
de påtalade problemen allvarliga. Många skäl talar därför för att domstol
alltid bör tillställa enskild part en egen kallelse till förhandlingen
även i sådana fall när talan förs genom ombud. Likaså borde enligt motionärernas
mening kontakten mellan klient och ombud underlättas om

1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 33

JuU1973: 33

de får var sin kopia av domen. De kan då var för sig i lugn och ro penetrera
resultatet och avgöra om domen skall överklagas.

I motionen 1973: 1080 framhålls att det från rättssäkerhetssynpunkt
borde vara angeläget att såväl parterna som deras ombud verkligen får
del av handlingarna i ett mål vid domstol. Om parten och hans ombud
bor på skilda orter kan det också medföra åtskilliga besvär och kostnader
för parten att personligen uppsöka ombudet och få del av handlingarna
och läget i målet. Är förhållandet mellan parten och ombudet mindre
bra ökar svårigheterna. Enligt motionärerna känner parten bättre till de
grundläggande omständigheterna i målet och kan därför bäst bedöma
om de refererats riktigt eller ej. Att parten får kännedom om domens
innehåll kan också medföra att oegentligheter undviks av ombud som
har fullmakt att utkvittera utdömda belopp. I motionen påpekas också
att flertalet parter, som för gemensam talan och har fri rättegång, endast
är berättigade att erhålla ett exemplar av domen. Slutligen anser
motionärerna att domar av mer allmänt intresse bör finnas tillgängliga
för allmänheten på bibliotek.

Gällande ordning

Förhållandet mellan part och ombud

Enligt svensk rätt föreligger det ej någon skyldighet för part att i rättegång
anlita biträde eller ombud. Det ankommer i stället på parten att
avgöra om han skall utföra sin talan själv eller låta annan person göra
det. I tvistemål gäller enligt 12 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) att om
parten vill föra talan genom ombud, skall han ge ombudet skriftlig eller
muntlig fullmakt, vilken enligt 12 § skall avse visst mål eller rättegång
i allmänhet och kan inskränkas till att gälla viss domstol eller viss förhandling.
I 14 § anges i vilka avseenden ett ombud får handla på partens
vägnar. Huvudprincipen härvidlag kan sägas vara att ombudet får vidta
alla åtgärder som behövs för processföringen. Bl. a. ingår det i ombudets
behörighet att motta delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej
föreläggande för parten att infinna sig personligen. Fullmakt för rättegång
i allmänhet medför ej behörighet att motta delgivning av stämning
i brottmål och indispositiva tvistemål. I fråga om åtgärder som inte
har nödvändigt samband med processföringen, t. ex. att motta delgivning
av stämning och att ingå förlikning, får inskränkning ske i ombudets
behörighet. Anledningen till att inskränkning av behörigheten är tilllåten
endast beträffande vissa särskilda åtgärder är såväl det allmänna
intresset av rättegångens obehindrade förlopp som motpartens intresse
av att det ombud med vilket han inlåter sig i förhandling äger full befogenhet
att vidta alla för rättegångens genomförande erforderliga handlingar.

JuU1973: 33

Fullmakten kan enligt 18 § när som helst återkallas av parten.

Ombudets ansvar gentemot parten regleras av de civilrättsliga reglerna
om sysslomannaskap. Även om instruktioner, som meddelats ombudet
vid sidan av fullmakten, saknar betydelse från processuell synpunkt, kan
ett överträdande av instruktionerna medföra ersättningsskyldighet och
eventuellt straffansvar för ombudet.

Om parten anser att bestämmelserna i RB ger ett ombud för vidsträckt
behörighet, kan han själv föra sin talan och härvid utnyttja sin
rätt enligt 12 kap. 22 § RB att anlita rättegångsbiträde.

I brottmål gäller att försvarare har samma ställning som rättegångsbiträde.
Är den tilltalade inte skyldig att inställa sig personligen vid
förhandling, kan han låta ett ombud föra sin talan, varvid bestämmelserna
i 12 kap. RB blir tillämpliga.

I fråga om ombud som är advokater gäller enligt 8 kap. 4 § RB att de
vid utövande av sin verksamhet skall redbart och nitiskt utföra anförtrodda
uppdrag och i allt iaktta god advokatsed. Sveriges advokatsamfund
har tillsyn över advokatväsendet och kan efter omständigheterna
utesluta advokat ur samfundet eller meddela honom varning eller erinran,
om han inte fyller de plikter som åvilar honom. Viss tillsyn utövas
även av justitiekanslem.

Allmänt om delgivning

Bestämmelser om delgivning av handlingar finns i delgivningslagen
(1970: 428) och delgivningskungörelsen (1970: 467), vilka i huvudsak
innehåller följande i fråga om delgivning med enskild person.

Delgivning ombesörjs av domstol eller annan myndighet. Om det kan
ske utan olägenhet kan emellertid part eller sökande själv tillåtas sörja
för delgivningen. Vid delgivning gäller som huvudregel att handlingen
skall överbringas till den sökte personligen. Om den med vilken delgivning
skall ske har ombud i målet eller ärendet bör emellertid handling,
som ombudet är behörigt att motta, överbringas till ombudet, överbringas
handlingen till huvudmannen bör ombudet underrättas härom.
Om annat ej följer av fullmakt är ombudet, som tidigare framhållits,
behörigt att motta delgivning av inlagor, beslut och andra handlingar.
Detta gäller dock ej handling som avser föreläggande för huvudmannen
att infinna sig personligen eller att eljest personligen fullgöra något.
Anträffas ej den som söks för delgivning kan handlingen i stället under
vissa förutsättningar lämnas till vuxen medlem av hans hushåll, hyresvärd
eller anställd.

Delgivning sker vanligen genom att handlingen översänds i brev med
begäran om delgivningserkännande. Finns det anledning anta att parten
ej kommer att erkänna mottagandet av handlingen eller att erkännandet
skall komma för sent får postdelgivning tillgripas, varvid den sökte genom
postverkets försorg får utkvittera handlingen. Om inget av dessa

lf Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 33

JuU 1973: 33

delgivningssätt är till fyllest kan delgivning ske genom särskild stämningsman.
Till ledning för en uppskattning av det totala antalet delgivningar
kan nämnas att enbart till delgivningscentralen i Stockholms polisdistrikt
under år 1972 inkom 80 720 ärenden om stämningsmannadelgivning.
Av de under samma år handlagda delgivningsärendena ledde
40 583 till fullbordade delgivningar medan i återstoden, 40 889 ärenden,
delgivningshinder förelåg.

Har den som söks för delgivning mottagit handlingen i huvudskrift
eller styrkt avskrift eller kopia anses delgivning ha skett oavsett på vilket
sätt den kommit honom till handa. Likaså anses delgivning ha skett om
den sökte vid post- eller stämningsmannadelgivning vägrat att ta emot
handlingen.

I fråga om föreläggande eller beslut som meddelas vid förhandling
anses delgivning därav ha skett med den som var närvarande när beslutet
meddelades. Om det begärs skall domstolen skyndsamt tillhandahålla
utskrift av beslutet.

Kallelse till förhandling

Att en part låter talan utföras av ett ombud befriar inte parten från
skyldighet att själv närvara i rätten när så anses påkallat. Parten är ju
i regel den som bäst känner till de faktiska omständigheterna i målet
och hans hörande är därför av stort värde för utredningen. Vidare
gäller att endast de uppgifter och omständigheter som framkommer vid
huvudförhandlingen får ligga till grund för målets avgörande. Härtill
kommer att varje uppskov med huvudförhandlingen medför betydande
olägenheter och bör undvikas. Redan i förväg bör därför åtgärder vidtas
för att vid den utsatta huvudförhandlingen någon brist i möjligheterna
att utreda målet inte skall uppstå. I enlighet härmed stadgas
i 11 kap. 5 § RB att vid huvudförhandling i tvistemål inför underrätt
eller hovrätt part skall infinna sig personligen om hans närvaro ej kan
antas sakna betydelse för utredningen. När det gäller annan förhandling
i underrätt liksom huvudförhandling i högsta domstolen är läget
i viss mån ett annat och partens personliga närvaro är därför påkallad
om det erfordras för utredningen eller handläggningen.

I brottmål om allmänt åtal gäller som huvudregel enligt 21 kap. 2 §
RB att den tilltalade är skyldig att inställa sig personligen såvida inte
anledning saknas att ådöma annan påföljd än böter och hans närvaro
kan antas vara utan betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling
i hovrätt gäller personlig inställelseskyldighet om den tilltalade dömts
eller kan komma att dömas till minst sex månaders fängelse eller internering,
så ock eljest om hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för
utredningen. I högsta domstolen är enligt RB personlig inställelse erforderlig
endast om den är påkallad för utredningen. I mål om enskilt
åtal gäller i huvudsak samma regler som i tvistemål.

JulJ 1973: 33

Såväl i tvistemål som i brottmål gäller att hinder för huvudförhandling
skall anses föreligga om part som skall komma personligen tillstädes
uteblivit eller endast inställt sig genom ombud. Om det ej finns
anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter och saken ändå kan
nöjaktigt utredas får dock brottmål avgöras utan hinder av den tilltalades
utevaro.

Det ankommer på rätten att avgöra om part skall komma personligen
tillstädes eller tillåtas inställa sig genom ombud samt att utfärda kallelse
på partema. Kallelse kan utfärdas antingen muntligen vid en förhandling
och anses då delgiven närvarande parter och ombud eller skriftligen,
varvid den skall delges parterna. Rätten kan därvid förelägga
part att vid vite inställa sig personligen eller förordna om att han skall
hämtas.

Protokoll och dom

Inledningsvis kan nämnas att under år 1971 uppgick antalet slutligt
handlagda tvistemål vid tingsrätterna till 57 090, däri inräknat mål som
avskrivits eller avgjorts utan förhandling. Antalet tvistemålsdomar var
under samma tid 44 701, varav 36 494 domar i familjemål.

I 17 kap. 9 § och 30 kap. 7 § RB stadgas att då huvudförhandling
ägt rum skall — om det kan ske — domen avkunnas samma dag eller
senast nästa helgfria dag. Avkunnande sker genom att domen i dess
helhet uppläses eller att domskäl, domslut och fullföljdshänvisning
återges. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen skall den avkunnas
vid annat rättens sammanträde eller också meddelas genom att den hålls
tillgänglig för parterna på rättens kansli. Vid huvudförhandlingen skall
underrättelse lämnas om tiden och sättet för domens meddelande. Detsamma
gäller då tvistemål avgörs vid sammanträde för muntlig förberedelse.
Om mål i andra fall avgörs utan huvudförhandling skall
domen meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli. Underrättelse
om tiden för meddelandet skall senast samma dag sändas till
parterna. Har skiljaktig mening förekommit skall denna meddelas parterna
på samma tid och sätt som domen. Vad nu sagts gäller även slutliga
beslut oavsett om de intas i protokoll eller sätts upp särskilt.

Om parten har ombud är denne som framgår av vad tidigare anförts
behörig att mottaga underrättelse om tid för meddelande av dom.

Någon allmän skyldighet för domstol att underrätta part om innehållet
i domar, beslut och protokoll finns inte. I fråga om brottmål
gäller emellertid enligt 30 kap. 7 § RB att när målet avgjorts underrättelse
om utgången snarast skall ges den tilltalade. Sådan underrättelse
skall på sätt närmare framgår av kungörelsen (1970: 85) om skyldighet
för domstol att underrätta tilltalad om dom m. m. ske genom att avskrift
av domen — i vad den innehåller uppgift om bl. a. domslutet
samt tid och sätt för fullföljd av talan — sänds till den tilltalade i van -

JuU 1973: 33

ligt brev. Detsamma gäller i fråga om särskilt uppsatta slutliga beslut.
Om beslutet ej uppsatts särskilt skall i stället underrättelse om dess innehåll
samt om tid och sätt för fullföljd av talan sändas. I samtliga fall
skall underrättelse sändas inom en vecka från den dag avgörandet meddelades.
Vidare stadgas i kungörelsen (1964: 635) angående underrättelse
om dom i vissa brottmål m. m. att vid dom på villkorlig dom underrättelse
om domen skall sändas till den tilltalade i vanligt brev samt
att dom eller beslut i militärt brottmål som rör ansvar för brott av
krigsman eller eljest i mål om ansvar för ämbetsbrott skall delges den
tilltalade. Detsamma gäller då dom meddelas i den tilltalades frånvaro
och denne är intagen på sjukhus med stöd av bestämmelser i lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller inskriven i specialsjukhus
med stöd av lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.
Slutligen är genom nyssnämnda kungörelse, lagen
(1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt och kungörelsen (1964:
630) om vissa föreskrifter om tillämpningen av lagen om behandling
i fångvårdsanstalt sörjt för att tilltalad som är häktad eller eljest intagen
i fångvårdsanstalt erhåller del av dom eller domsbevis i mål mot honom.
Som allmän regel härvidlag gäller att när avskrift av dom eller
beslut skall sändas beträffande två eller flera tilltalade, skall för envar
av dem sändas avskrift av domen eller beslutet eller de delar därav som
angår honom.

Särskilda bestämmelser gäller också beträffande s. k. tredskodomar,
vilka under vissa förutsättningar kan meddelas i dispositiva tvistemål
om den ene parten uteblir från förhandling, och utslag i lagsökningsmål,
varigenom borgenärs talan bifallits. Enligt 33 kap. 5 § RB och
17 § lagen (1946: 808) om lagsökning och betalningsföreläggande skall
tredskodom och lagsökningsutslag genom rättens försorg delges dels
om de innebär att fordran fastställts att utgå med särskild förmånsrätt
i fast egendom eller tomträtt, dels om den part som yrkat tredskodom
eller ansökt om lagsökning begär det, dels ock om part beviljats rättshjälp
genom beslut av rättshjälpsnämnd. Slutligen gäller att beslut, som
innebär föreläggande för part att företa någon processuell handling,
och vissa beslut som meddelats under rättegång och mot vilka talan
skall föras särskilt, måste delges den beslutet avser.

I sammanhanget må nämnas att enligt 21 § lagen (1973: 188) om
arrendenämnder och hyresnämnder slutligt beslut skall tillställas part
genom nämndens försorg, dock ej vissa avskrivningsbeslut som meddelats
vid förhandling. I 30 § stadgas att beslutet skall tillställas parten
i vanligt brev varjämte meddelas bestämmelser om inom vilken tid beslut
skall sändas. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1973 samtidigt
som utgångspunkten för beräkning av fullföljdstiden ändrades
från delgivningsdagen till dagen för beslutets meddelande. Under förarbetena
till lagstiftningen framhölls i en inom justitiedepartementet

JuU1973: 33

upprättad promemoria (Ds Ju 1972: 5 s. 138—140) att det förhållandet
att man vid förfarandereglemas tillkomst valt det tidigare systemet för
beräkning av fullföljdstiden främst berodde på att partema på hyresmarknaden
vant sig vid ett sådant system från hyresregleringsprocessen.
Systemet var tillförlitligt vid delgivningar av beslut men innebar samtidigt
enligt promemorian vissa olägenheter. För att komma till rätta
med olägenheterna utan eftersättande av rimliga krav på tillförlitlighet i
delgivningen föreslogs i promemorian en övergång till ett system i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som gäller i fråga om meddelande
och delgivning av dom i brottmål. Förslaget biträddes av föredragande
statsrådet (se prop. 1973: 23 s. 142). Den i hyresregleringslagen (1942:
429) tidigare stadgade fullföljdstiden och skyldigheten för domstol att
tillställa part beslut var motiverad med att överensstämmelse skulle råda
med vanliga regler i administrativ process (se prop. 1943: 91 s. 3).

Enligt expeditionskungörelsen (1964: 618) skall i de fall och i den
ordning som anges i kungörelsen erläggas avgift för expedition (expeditionsavgift)
eller avgift för ansökan vid domstol (ansökningsavgift).
Denna avgiftsplikt har ansetts vila på grundsatsen att den som vänder
sig till domstolen och tar dess arbetskraft i anspråk också skall bidra
till täckande av den kostnad som han därigenom orsakar det allmänna.
Även statsfinansiella skäl har åberopats (se prop. 1964: 75 s. 308—309).

I fråga om avgifter för expeditioner och ansökningar vid domstol
innebär bestämmelserna i huvudsak följande. Fria från avgift är bl. a.
krigsman i militärt mål och värnpliktig vid talan mot beslut varigenom
böter ådömts honom enligt vämpliktslagen, åtalad och sådan målsägande
som fört talan om enskilt anspråk samt den som övertagit målsägandens
anspråk beträffande dom eller slutligt beslut i brottmål, dock
ej i fråga om dom som utfärdas i förenklad form, samt häktad i det
mål vari han är häktad. Avgiftsfriheten gäller intill dess målet avgjorts.
Expedition som endast utlämnas på begäran skall även därefter utlämnas
avgiftsfritt om den begärs före fullföljdstidens utgång eller, i fall
då talan ej får fullföljas, inom två veckor från det domen vunnit laga
kraft. Avgiftsfrihet gäller vidare bötfälld i fråga om slutligt beslut i
mål om förvandling av böter samt medellös person. Den som äger erhålla
expedition utan avgift får endast om särskilda skäl föreligger utfå
mer än ett exemplar avgiftsfritt.

Som huvudregel gäller att expedition utfärdas endast på beställning
och att avgiftsplikt föreligger endast för den som beställer expeditionen.
Med vissa inskränkningar, som i detta sammanhang saknar intresse,
är dock kärande, klagande eller sökande vid domstol skyldig
att lösa bl. a. dom, slutligt beslut och protokoll som innefattar slutligt
beslut. För parter som för gemensam talan skall utfärdas gemensam
expedition om de ej begär annat.

Expeditionsavgift utgår enligt en särskild till kungörelsen fogad av 2f

Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 33

JulJ 1973: 33

giftslista. För avskrifter i allmänhet utgör avgiften fyra kronor för
varje sida, och för slutligt beslut som utges till lösningsskyldig part är
kostnaden vid underrätt 15 kronor och dessutom tre kronor för varje
sida samt vid överrätt 35 kronor och dessutom tre kronor per sida.
Dom som utges till lösningsskyldig part och ej är utfärdad i förenklad
form debiteras i underrätt med 35 kronor och dessutom med 10 kronor
per sida och i överrätt med 60 kronor och 10 kronor per sida. Avgift
utgår dock ej för kopior eller avskrift av underrätts dom eller beslut
som är fogat vid överrättens avgörande. Ej heller utgår avgift för avskrift
av skiljaktig mening som utlämnas samtidigt med dom eller beslut.
För domar och beslut som utges till part som ej är lösningsskyldig
utgår avgift som för avskrift.

Förutom den i expeditionskungörelsen stadgade avgiftsfriheten gäller
enligt rättshjälpslagen (1972: 429) att såsom kostnad för den rättshjälp
staten betalar anses bl. a. avgift som enligt expeditionskungörelsen utgår
för ansökan och expedition vid bl. a. allmän domstol, dock ej i
fråga om sådan expedition som utfärdas endast på särskild begäran,
om ej expeditionen begärs innan fullföljdstiden utgått.

Fullföljd av talan

I 49 kap. 1 § RB stadgas att talan mot underrätts dom skall föras
genom vad. Mot underrätts slutliga beslut skall enligt 2 § talan förås
genom besvär. 1 fråga om vissa beslut, som meddelats under rättegång,
gäller enligt 15 kap. 32 § giftermålsbalken, 20 kap. 40 § föräldrabalken
samt 49 kap. 3, 4 och 6 §§ RB att särskild talan skall föras genom
besvär. Är eljest ej särskilt stadgat i lag får talan mot beslut under
rättegång fullföljas endast i samband med talan mot dom eller slutligt
beslut i målet.

Bestämmelser om tidsfrister för fullföljd av talan mot underrätts avgörande
finns i 50 kap. 1 § RB såvitt gäller dom i tvistemål, i 51 kap.
1 § RB såvitt gäller dom i brottmål samt i 52 kap. 1 § RB såvitt gäller
beslut i tvistemål och brottmål. Bestämmelserna innebär i huvudsak
följande. I tvistemål skall part anmäla vad hos underrätten inom en
vecka från den dag domen gavs samt fullfölja vadet genom att till
underrätten inkomma med vadeinlaga inom tre veckor från dagen för
domen. I brottmål saknas någon motsvarighet till vadeanmälan och
parten har därför endast att inom tre veckor från dagen för domen inkomma
med vadeinlaga till underrätten. I fråga om talan mot underrätts
beslut gäller som huvudregel att besvärsinlaga skall inges till underrätten
inom två veckor från beslutets dag. Beträffande beslut under
rättegång, som inte meddelats vid förhandling eller sammanträde, räknas
dock fullföljdstiden från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
Vidare gäller att vid vissa beslut under rättegång enligt 49 kap. 3 eller
4 § RB klaganden måste anmäla missnöje för att bevara sin rätt till
fullföljd.

JhU 1973: 33

Rättsmedlet mot hovrätts dom är enligt 54 kap. 1 § RB revision och
mot hovrätts beslut besvär enligt 2 §. För att talan mot hovrätts beslut
eller dom skall kunna prövas erfordras i de flesta fall särskilt tillstånd.
Tiden för ingivande av revisions- eller besvärsinlaga är enligt 55 kap.
1 § och 56 kap. 1 § RB fyra veckor från dagen för hovrättens avgörande.
I fråga om beslut under rättegång som ej meddelats vid förhandling
räknas fullföljdstiden från delgivningsdagen. Beträffande vissa
beslut föreligger skyldighet att anmäla missnöje.

Om en fullföljdsinlaga inom rätt tid av misstag inlämnas till överrätten
i stället för til! den domstol som meddelat det överklagade avgörandet
skall den enligt 50 kap. 3 §, 51 kap. 3 §, 52 kap. 3 §, 55 kap.
3 § och 56 kap. 3 § RB godtas som ingiven i rätt tid.

I sammanhanget må framhållas att — som tidigare nämnts — genom
lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1973, tiden för fullföljd av talan
mot hyresnämnds beslut enligt 12 kap. 70 § jordabalken skall räknas
från dagen för beslutets meddelande i stället för som tidigare från delgivningsdagen.
Under förarbetena till denna ändring framhöll departementschefen
(prop. 1973: 23 s. 142) att han i likhet med vad som anförts
i en till grund för propositionen liggande promemoria (Ds Ju
1972: 5) fann nackdelarna med den då rådande ordningen påtagliga.
I promemorian (s. 138 och 139) påpekades bl. a. att då gällande fullföljdsregler
medförde att det tog lång tid att fastställa om ett beslut
stod fast eller ej. Vidare kunde part utsträcka klagotiden genom att
inte lämna delgivningserkännande, vilket var särskilt otillfredsställande
i de fall då motparten hade ett starkt intresse av att tvistefrågan snabbt
avgjordes. Otillfredsställande var också att klagotiden kunde bli olika
för partema. Delgivningsbestämmelserna orsakade slutligen arbetsbörda
för hyresnämndskansliema.

Om part har laga förfall för underlåtenhet att inom lagstadgad tid
vidta viss åtgärd för fullföljd av talan, t. ex. anmäla vad eller ingiva
vadeinlaga, har han enligt 32 kap. 7 § RB möjlighet att få tidsfristen
förlängd. Förutsättning härför är att parten inom den för åtgärden
stadgade tiden visar sitt laga förfall inför rätten. Laga förfall är enligt
32 kap. 8 § då någon genom avbrott i den allmänna samfärdseln, sjukdom
eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten
eljest finner utgöra skälig ursäkt, hindrats att fullgöra vad som ålegat
honom. Som laga förfall anses också då ombud, som vidtalats av parten,
haft sådant förhinder och annat ombud ej kunnat anskaffas i tid.

I såväl brottmål som tvistemål gäller enligt 50 kap. 8 och 10 §§, 51
kap. 8 och 10 §§ och 55 kap. 8 och 10 §§ RB att vade- och revisionsinlaga
jämte bilagor skall delges motparten för yttrande samt att dennes
genmäle skall delges vade- och revisionskäranden. Erfordras ytterligare
skriftväxling kan hovrätt eller högsta domstolen förordna härom
och därvid meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen. I fråga

JuU 1973: 33

om besvärsinlagor stadgas i 52 kap. 7 § och 56 kap. 8 § RB att de skall
delges motparten om denne finnes böra höras över besvären. Motpartens
hörande är förutsättning för att det överklagade avgörandet skall
kunna ändras såvitt gäller hans rätt. Förklaring från motparten skall delges
klaganden. Hovrätt och högsta domstolen kan också förordna om
ytterligare skriftväxling i besvärsmål.

Övriga handlingar som part utan anmodan från rättens sida inger till
denna torde regelmässigt delges eller på annat sätt överbringas till motparten,
om de bedöms vara av betydelse i målet.

Publicering av domar, m. m.

Enligt 6 kap. 10 § RB skall i varje mål parternas inlagor och andra
handlingar samt rättens protokoll jämte avskrift av domar och särskilt
uppsatta beslut sammanföras till en akt. I denna skall också i någon
form redovisas kallelser, förelägganden och andra beslut som ej intagits
i protokoll. I 11 § stadgas skyldighet för domstol att föra dagbok över
alla mål, upptagande bl. a. datum då målet inkommit och avgjorts. Därjämte
skall rättens domar enligt 17 kap. 10 § RB för varje år sammanföras
till en dombok. Domböcker och akter ingår i domstolens arkiv och
är sålunda tillgängliga för allmänheten.

Alla högsta domstolens avgöranden återges vidare i den på privat
initiativ utgivna tidskriften Nytt juridiskt arkiv, avdelning I. Regeringsrättens
avgöranden och kammarrättsavgöranden, som bedöms vara av
allmänt intresse, utges genom statens försorg i tryckta rättsfallssamlingar.
Dessa rättsfallspublikationer finns i den allmänna handeln och
torde hållas till handa på mera välsorterade bibliotek. Slutligen må nämnas
att referat av hovrättsdomar av allmänt intresse publiceras i Svensk
Juristtidning.

Pågående översyn m. m.

Allmänt om delgivning

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1972 en särskild
sakkunnig för att se över delgivningsbestämmelserna. Enligt utredningsdirektiven
(se Ju 1973: 56) är översynen motiverad av de stora effektivitetsförluster
som misslyckade delgivningsförsök ofta innebär och de
stora kostnader som delgivningsförfarandet vållar det allmänna.

Protokoll och dom

I prop 1973: 87 framläggs förslag till lag om rättegången i tvistemål
om mindre värden. Syftet med lagen är att förbättra den enskildes rättsskydd
främst genom att nedbringa parternas kostnader i rättegångar om
mindre värden. Lagen föreslås gälla i tvister där tvisteföremålets värde
uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet för oktober föregående

JuU1973: 33

år, dvs. f. n. 3 650 kr. Oavsett värdet skall dock tvist kunna handläggas
enligt den nya lagen om den huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande
har avgetts av reklamationsnämnd. I propositionen anför departementschefen
(s. 135) bl. a. att behovet av ett förenklat förfarande i sådana
tvistemål är påtagligt och aktuellt samt att frågan om ett förenklat förfarande
inte bör uppskjutas någon längre tid. Enligt departementschefen
hindrar det sagda inte att frågan om de mindre tvisterna bör kunna tas
upp på nytt i samband med en allmän översyn av tvistemålsprocessen.
Departementschefen framhåller att en sådan översyn är påkallad av flera
skäl och att han kommer att inom kort ta upp frågan om en utredning
på detta område. I anslutning till spörsmål om rättegångskostnader i
tvistemål om mindre värden behandlas i propositionen även parts skyldighet
att erlägga rättegångsavgifter enligt expeditionskungörelsen. Beträffande
frågan om skyldighet att lösa dom i målet förutskickar chefen
för justitiedepartementet (s. 158), att chefen för finansdepartementet
kommer att föreslå Kungl. Maj:t ändrade föreskrifter i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som föreslås i den till grund för propositionen
liggande departementspromemorian (Ds Ju 1972: 6) Rättegången i
mindre tvistemål. I promemorian hänvisas till att de belopp som i första
hand kärande har att betala enligt expeditionskungörelsen kan bli tämligen
stora samt föreslås bl. a. att både käranden och svaranden bör kunna
få dom i målet utan avgift.

Som svar på en interpellation vid 1972 års riksdag om expediering av
domstolshandlingar vid fri rättegång till både part och ombud utan särskild
beställning (prot. nr 37 § 6) framhöll justitieministern att frågorna
givetvis skulle uppmärksammas när den praktiska utformningen av rättshjälpssystemet
övervägs. Justitieministern såg emellertid ingen anledning
att då föreslå några ändringar i systemet eftersom den gällande ordningen
såvitt känt fungerat tillfredsställande. Justitieministern framhöll
vidare att frågan egentligen rör förhållandet mellan ombud och hans
huvudman och måste lösas dem emellan samt att man troligen inte domstolsvägen
eller genom ändring av gällande bestämmelser skulle kunna
komma till rätta med eventuella olägenheter i enskilda fall.

Publicering av domar, m. m.

Efter beslut av Kungl. Maj:t pågår i samverkan mellan domstolsväsendets
organisationsnämnd och samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet
en försöksverksamhet avseende publicering av referat av rättsfall
från regeringsrätten och kammarrätterna för åren 1972 och 1973 (se
Ds Ju 1972: 12 och 1973:13). Utfallet av försöksverksamheten kommer
att bli vägledande för ett beslut om den fortsatta utgivningen av regeringsrättens
årsbok och för överväganden beträffande publiceringen av
rättsfall från bl. a. hovrätterna.

JuU 1973: 33

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från Göta hovrätt,
hovrätten för Nedre Norrland, domstolsväsendets organisationsnämnd,
riksrevisionsverket, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges
advokatsamfund. Domstolsväsendets organisationsnämnd har bifogat
yttrande från Stockholms tingsrätt.

Domstolsväsendets organisationsnämnd är i princip positivt inställd
till syftet med motionerna men anser att dessa delvis skjuter över målet
och att syftet i den mån som framstår som motiverat kan tillgodoses genom
mindre genomgripande och kostnadskrävande åtgärder. Stockholms
tingsrätt har i huvudsak ingen erinran mot yrkandet i motionen 1973:263
men avstyrker bifall till motionen 1973: 1080. Göta hovrätt, riksrevisionsverket
och Sveriges advokatsamfund avstyrker i huvudsak bifall till
motionerna. Övriga remissinstanser avstyrker helt motionerna.

Samtliga remissinstanser har utgått från att motionerna ej avser förhållandena
i brottmål.

Förhållandet mellan part och ombud

Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) framhåller att förslagen
i motionerna i stor utsträckning synes bygga på uppfattningen att
kontakten mellan part och ombud ibland inte skulle fungera tillfredsställande.
Efter en redogörelse för gällande regler anför DON att förhållandet
mellan part och ombud bygger på förtroendet dem emellan.
Skulle detta förtroende brista kan parten utnyttja sin rätt att återkalla
ombudets fullmakt. DON framhåller vidare att ett ombud har en allmän
skyldighet att ta partens intressen till vara, vari bl. a. ingår att hålla parten
underrättad om processens gång.

Göta hovrätt framhåller att de av motionärerna väckta frågorna om
delgivning av rättegångshandlingar med part personligen rör förtroendet
mellan parten och dennes ombud och bör därför lösas dem emellan.
Nuvarande bestämmelser medför regelmässigt inga olägenheter och
synes enligt hovrättens mening fullt betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.

Kallelse till förhandling

DON framhåller att även om domstol inte ansett det erforderligt att
kalla en part personligen bör det kunna förutsättas att ombudet i enlighet
med vad som måste anses vara god advokatsed underrättar parten
om tidpunkten för förhandlingar i målet. Ombudet torde för övrigt enligt
DON bäst kunna bedöma om det finns anledning att parten är personligen
närvarande även i fall där domstolen ej funnit sådan närvaro
behövlig. Både rätten och ombudet kommer således att pröva frågan.

JuU1973: 33

DON anser att i sammanhanget bör beaktas att part, som kallas att inställa
sig antingen personligen eller genom ombud, erfarenhetsmässigt
ofta tror att han måste inställa sig personligen tillsammans med ombudet,
trots att förhandlingen inte är av sådan natur att hans personliga
närvaro fyller något egentligt ändamål. Detta kan enligt DON innebära
nackdelar för parten personligen från både praktisk och ekonomisk
synpunkt.

Ett genomförande av motionsförslagen skulle också enligt DON:s
mening innebära viss ekonomisk belastning för domstolarnas del. Om
part skall kallas personligen till förhandling, även i de fall då f. n. delgivning
av kallelsen bara behöver ske med ombudet, skulle det möjligen
innebära ungefär en fördubbling av antalet delgivningsförsändelser i
dessa fall. Detta skulle, fortsätter DON, medföra ett inte oväsentligt
merarbete för domstolarna. Vidare skulle ökade kostnader uppkomma
för statsverket antingen för ett ökat antal postförsändelser om kallelser,
som avses i motionen 1973: 1080, sänds i vanligt brev eller för ytterligare
delgivningar om delgivning, såsom torde avses i motionen 1973:
263, skall ske.

DON fortsätter:

DON har sig inte bekant att den nuvarande ordningen skulle ha
medfört några olägenheter i praktiken. Det är emellertid klart att om
en förhandling skulle äga rum utan att parten personligen känner till
saken, detta kan vara ägnat att inge betänkligheter. Åtgärder kan därför
övervägas i syfte att undvika att en sådan situation skall behöva
uppkomma, om det kan ske utan större omgång eller andra olägenheter.
En tänkbar ordning kan vara att part, trots att han inte ålagts
personlig inställelse, likväl i vanligt brev underrättas om förhandlingen.
Delgivning av underrättelsen bör inte förekomma, eftersom det skulle
medföra betydande merarbete för domstolen och andra kostnader för
det allmänna. Det bör av underrättelsen klart framgå att parten inte
behöver inställa sig personligen. Underrättelsen kan lämpligen ske i
form av kopia av kallelsen med påtryck av det innehåll som sagts nyss.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att i sådana fall då parts
personliga närvaro ej är erforderlig vid förhandling det bäst torde
överensstämma med vad parten önskat vid anlitande av ombud att
kallelse endast delges ombudet. Hovrätten anser att i den situationen
parten inte bör personligen onödigtvis besväras av processen. Om part
i sådant fall skulle personligen erhålla kallelse till förhandling kunde
parten förledas att helt i onödan inställa sig. Den avvägning som skett
i gällande lag synes enligt hovrättens mening vara lämplig, och det
föreligger därför ej skäl till någon ändring i detta avseende.

Stockholms tingsrätt anför att flertalet dispositiva tvistemål avgörs
i samband med första inställelse i målet, till vilken parterna vanligen
inte kallas personligen. Ett tillgodoseende av motionsförslaget skulle
därför innebära en ökning av arbetsbördan därigenom att kallelse till

JuU1973: 33

första inställelse skulle få sändas till både ombudet och parten i stället
för till endera. Tingsrätten uppskattar att antalet kallelseförsändelser
skulle fördubblas. I de fall mål utsätts till särskild huvudförhandling
kallas redan nu i tämligen stor utsträckning parterna personligen, varför
antalet kallelseförsändelser i dessa fall skulle ökas endast i blygsam
omfattning.

I indispositiva mål kallas parterna enligt tingsrätten mestadels personligen
till såväl första inställelse som huvudförhandling.

Tingsrätten fortsätter:

Enskild part måste rimligen hållas underrättad om tiden för sammanträdesdagarna
i målet. I den mån så inte sker för närvarande beror
det på att man från domstolens sida räknat med som något självklart
att ombudet skall hålla sin huvudman fortlöpande underrättad
om vad som skall hända och händer i målet. Förekommer det ofta
brister i denna service — vilket betvivlas — kan det finnas skäl att
lägga en underrättelseskyldighet på domstolen. Det kommer att bli ett
ökat arbete för tvistemålskansliema men sannolikt inte av omfattning
att medföra behov av personalökning, enär som underrättelse kan användas
kopia av kallelse.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anför att gällande regler kan
medföra att ett tvistemål, i vilket part anlitat ombud, handläggs och
avgörs utan att parten personligen haft kännedom därom. Detta torde
dock enligt föreningen mycket sällan förekomma i familjemål, enär
parterna i dessa regelmässigt åläggs personlig inställelse. I andra tvistemål
är parts personliga närvaro vid förhandling i målet icke erforderlig
i samma utsträckning, varför kallelse mera ofta delges med ombudet.
Ombudet är skyldig att hålla parten underrättad om vad som händer
i målet. Dessutom torde, anser föreningen, part som erhåller egen
kallelse till förhandling icke sällan känna sig skyldig att inställa sig
vid förhandlingen och på så sätt åsamkas besvär och kostnader i onödan.
I mål med många parter skulle enligt föreningens mening skyldighet
att tillställa varje part egen kallelse innebära ett merarbete för
domstolen som ej står i rimlig proportion till det syfte man därigenom
vill tillgodose.

Riksrevisionsverket anser att expediering av särskild kallelse direkt
till huvudmännen i många fall skulle kunna medföra betydande praktiska
svårigheter.

Sveriges advokatsamfund konstaterar att den omständigheten att
part som anlitar ombud inte får egen kallelse till domstol, då hans personliga
närvaro inte är erforderlig enligt lag, veterligt inte vållat problem.
Särskilt gäller detta enligt samfundet i de fall där ombudet är
advokat. Om förhållandet mellan advokat och klient fungerar som
det skall och om advokaten iakttar god avokatsed, yppas inte några
olägenheter. I och för sig anser samfundet att ett bifall till motionsförslagen
givetvis skulle bidra till stärkande av den enskilde medborga -

JuU1973: 33

rens rättstrygghet, varför samfundet från den synpunkten skulle kunna
vara benäget att föreslå bifall till förslagen. Samfundet vill trots det
ifrågasätta om det praktiska behov förslagen avser att fylla är tillräckligt
stort för att nu påkalla särskild lagstiftningsåtgärd.

Protokoll och dom

DON anmärker inledningsvis att enbart statsverkets intäkter av lösen
av domar 1971 har beräknats till omkring 2 milj. kr. Om expeditionsavgiften
slopas i enlighet med vad motionärerna föreslagit skulle
alltså följden bli ett inte alldeles oväsentligt inkomstbortfall för statsverket.
DON bortser i fortsättningen från de statsfinansiella aspekter
som berörts nu. Skulle domstolarna, i enlighet med vad som förordas
i motionen 1973: 1080 och — i fråga om dom — motionen
1973: 263, bli skyldiga att hålla både parter och ombud till handa
skriftliga handlingar i mål kommer det enligt DON:s mening att medföra
ett betydande merarbete för domstolarna. Ytterligare minst två
exemplar av protokoll och minst ett exemplar av dom måste framställas
och expedieras per mål. En genomgång av tvistemålsdomarna vid Sollentuna
och Färentuna tingsrätt under första halvåret 1972, vilken utförts
av DON, ger vid handen att antalet parter per mål i genomsnitt
uppgick till något över två samt att ombud förekom på kärandesidan
i ungefär 53 procent och på svarandesidan i ungefär 16 procent av
målen. DON framhåller att protokollen ofta endast skrivs för hand
under förhandlingen. Det skulle därför enligt DONs mening inte vara
lämpligt att expediera dem i form av fotokopia.

Att tillställa part, som har ombud, protokoll från förberedelser och
andra förhandlingar skulle enligt DON medföra även andra nackdelar
än som angetts i det föregående. Sålunda kan processföringen försvåras
genom att part själv kan komma att agera i förhållande till
domstolen utan att underrätta sitt ombud. DON anser vidare att det
torde kunna förutsättas att part ofta inte förstår den rätta innebörden
t. ex. i vad som redovisas i ett förberedelseprotokoll. Detta kan medföra
att parten i onödan tar kontakt med ombudet som får lägga ner tid på
att förklara olika moment i förfarandet för parten, något som i sin
mån ökar processkostnaderna. Både ekonomiska och andra skäl talar
alltså enligt DON:s mening emot att part genomgående skall få alla
handlingar som sagts nu.

Vad härefter angår dom i tvistemål anser DON att det naturligtvis
är angeläget att part får kännedom om innebörden av avgörandet. Trots
att part skall underrättas om tid och sätt för meddelande av dom och
att käranden skall lösa domen torde det förekomma, kanske främst i
fråga om svarande som saknar ombud, att parten ändå inte skaffat sig
kännedom om utgången i målet. Enligt DON ter sig detta, särskilt i
fråga om familjemål, mindre tillfredsställande.

JuU1973: 33

DON avser att, åtminstone för de mest frekventa målen och då i
första hand familjemål, söka få fram formulär för domslut i tvistemål
som liknar dem som f. n. används i brottmål. I samband härmed
anser DON att det lämpligen kan övervägas om inte på det aktuella
området ett likartat förfarande kan införas som i fråga om brottmålsdomarna
utan att alltför stora olägenheter skulle behöva uppkomma
för domstolarna. Underrättelse bör i så fall ske till båda parterna och,
som sker i brottmål, sändas i vanligt brev.

Med anledning av vad som anförs i motionen 1973: 1080 anmärker
DON att redan nu finns möjlighet att utfå domen i flera exemplar enligt
12 § expeditionskungörelsen. Förekommer flera parter på någondera
sidan, men för de inte gemensam talan, skall utan vidare utfärdas
separata expeditioner.

Göta hovrätt anser att ett genomförande av motionsförslagen om
parts rätt att erhålla ett exemplar av dom utan kostnad inte skulle
nämnvärt komma att öka domstolarnas arbetsbelastning. Hovrätten
ifrågasätter också om inte nu gällande expeditionsavgifter överstiger
självkostnadspriset beroende på att domstolarna förfogar över modern
kopieringsapparatur. Hovrätten anser emellertid att en lösning av frågan
i överensstämmelse med motionärernas förslag främst torde vara
beroende av statsfinansiella överväganden. Utan närmare utredning i
detta avseende anser sig hovrätten inte kunna uttala sig i frågan. Frågan
om part som har ombud skall ha eget exemplar av dom och andra
rättegångshandlingar anser hovrätten liksom när det gäller kallelse beröra
förtroendet mellan part och ombud. Enligt hovrättens mening medför
nuvarande bestämmelser regelmässigt inga olägenheter och synes
fullt betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att genom den rättshjälpsreform,
som nyligen trätt i kraft, parts rätt att erhålla dom och annan expedition
utan kostnad vidgats i inte obetydlig omfattning. Hovrätten anser
att det inte gärna kan komma i fråga att nu — med frångående av
sålunda nyligen fattade beslut i fråga om parters skyldighet att bidra
till det allmännas kostnader för rättsskipningen — medge parterna befrielse
från expeditionsavgifter i vidare mån än som anges i nämnda
lagstiftning. Att underrättelse om meddelande av dom, protokoll och
andra rättegångshandlingar endast sänds till ombudet anser hovrätten
ligga bäst i linje med partens önskemål när ombud anlitas. Rent praktiska
överväganden talar vidare för en dylik ordning enligt hovrätten.
Det skulle säkerligen vara olämpligt om domstolen samtidigt kommunicerade
med såväl parten som ombudet. En olycklig splittring skulle enligt
hovrättens mening kunna föranledas härav. Hovrätten finner därför
ej skäl till ändring av gällande regler.

Stockholms tingsrätt framhåller att protokoll beställs endast i begränsad
omfattning samt att beställare nästan uteslutande är ombud.

JuU 1973: 33

Eftersom det sätts upp minst ett protokoll i varje mål skulle enligt
tingsrätten en föreskrift om översändande utan särskild begäran av protokoll
till både part och ombud medföra ett ganska betydande merarbete
för tingsrättens tvistemålskanslier, bestående i minst två ytterligare
försändelser per mål. Med hänsyn till att protokoll inte ger och inte
heller skall ge annat än en mycket schematisk bild av händelseförloppet
vid en förhandling ifrågasätter tingsrätten om tillgång till protokollet
verkligen kan anses så betydelsefull för part att han bör erhålla det
utan föregående beställning. Enligt tingsrättens mening borde det vara
tillräckligt om parten exempelvis på kallelse underrättades om att protokoll
kan erhållas på begäran.

Även i fråga om tillhandahållande av dom anser tingsrätten att ett tillmötesgående
av motionskraven skulle medföra ett inte obetydligt merarbete
för domstolens tvistemålskanslier. Detta skulle emellertid kompenseras
i viss mån av ett bortfall på tingsrättens aktuariekontor av det
arbete som består i debitering och expediering av domar till lösenskyldiga
parter och beställare. Tingsrätten anser att merarbetet totalt inte
torde bli så stort att det medför behov av ökad arbetskraft under förutsättning
att domarna får sändas i vanligt brev. Tingsrätten ifrågasätter
dock behovet av att part alltid skall få ett eget exemplar av dom. Enligt
tingsrätten måste det anses åligga ombudet att tillse att huvudmannen
snarast möjligt får tillfälle att läsa domen, och så sker helt säkert
i de flesta fallen. Tingsrätten påpekar också att förutom ökat arbete
ett tillgodoseende av förslagen skulle medföra extrakostnader för
papper och kopiering.

Om motionsförslagen även avser mål om lagsökning och betalningsföreläggande
skulle enligt tingsrätten ett bifall innebära att beslut och
utslag fick sändas till samtliga inblandade i stället för som nu till blott
sökande eller dennes ombud.

Tingsrätten fortsätter:

I vissa fall torde emellertid ett bifall till motionerna inte medföra
någon arbetsökning. Detta gäller beträffande dels gemensamma ansökningar
om hem- och äktenskapsskillnad, dels ärenden, dels ock beslut
meddelade i mål utan förhandling. Vad först angår gemensamma ansökningar
erhåller vardera maken, då dom meddelas i sådana mål, skriftliga
underrättelser härom med uppgift att domen finns tillgänglig på rättens
kansli. Sedan domen vunnit laga kraft sänds denna till ingivaren, vilken
i många fall är ett ombud. I denna typ av mål förekommer emellertid
oftast endast ett ombud, som i praktiken fungerar som gemensamt ombud
för båda makarna. Det skulle således i varje sådant mål behöva
framställas och expedieras ytterligare två domar. För närvarande meddelas
ca 260 sådana domar per månad, dvs. 60—70 domar per familjerättsavdelning
och månad. — Om domen expedieras till parterna samma
dag den meddelas, skulle emellertid underrättelse inte behöva utsändas.
— Motsvarande betraktelsesätt torde vidare kunna anläggas på de flesta
domstolsärenden. Vad slutligen angår beslut meddelade i mål utan för -

JuU 1973: 33

handling erhåller part eller i vissa fall parterna underrättelse om beslutet.
Såsom exempel kan nämnas beslut om avvisande av stämningsansökan
eller avskrivandet av mål.

Riksrevisionsverket anser att ett genomförande av motionsförslagen
att såväl part som ombud skall erhålla kopior av domar m. m. skulle —
förutom visst inkomstbortfall för staten — komma att medföra ett betydande
merarbete för domstolarna med kopiering och expediering av
handlingarna. Riksrevisionsverket påpekar vidare att kostnaderna för
expeditionsavgifter i regel torde vara relativt ringa i förhållande till hela
processkostnaden samt att de fall, där det från ekonomisk synpunkt är
angeläget att befria part från kostnaden för expedition, tillgodosetts genom
rättshjälpsreformen. Riksrevisionsverket avstyrker därför motionsförslagen
men anser att vissa av motionärernas syften skulle kunna tillgodoses
genom ändring av expeditionskungörelsens bestämmelser om lösningsplikt,
vilka otvivelaktigt innebär en belastning för den rättssökande
allmänheten och även kan medföra att handlingar skrivs av eller kopieras
i onödan. Riksrevisionsverket anser därför att en närmare utredning synes
böra göras huruvida part kan befrias från skyldighet att lösa handlingar
och i stället om han så önskar få ett exemplar av handlingen mot
avgift såsom för avskrift.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anser att de skäl som åberopats
till stöd för avgiftsplikt enligt expeditionskungörelsen alltjämt synes vara
aktuella. Föreningen påpekar också att genom den nya rättshjälpslagen
kommer en större krets än de som tidigare kunnat erhålla fri rättegång
att få tillgång till fria expeditioner. Enligt föreningen är kostnaden för en
dom i allmänhet ej högre än att den väl kan bäras av dem som ej får
rättshjälp. Kostnadsskäl synes därför föreningen ej böra föranleda ändring
i gällande regler om expeditionsavgift för tvistemålsdomar. Ej heller
anser föreningen att kontakten mellan ombud och klient kan underlättas
genom ett slopande av avgiftsplikten.

Sveriges advokatsamfund framhåller att någon olägenhet i påtaglig
omfattning ej torde ha föranletts av att endast ombudet får ett exemplar
av dom.

Fullföljd av talan

Som framgått av det föregående anser DON redan av arbetsekonomiska
skäl att ett delgivningsförfarande inte bör förekomma i aktuellt
hänseende. Den i motionen 1973: 1080 föreslagna ordningen i fråga om
fullföljdstidens beräkning skulle enligt DON:s mening medföra ovisshet
i fråga om när domen vinner laga kraft. Detta skulle i sin tur innebära
osäkerhet och besvär för parterna samt svårigheter för domstolen bl. a.
när det gäller lagakraftbevis. DON avstyrker bestämt bifall till motionen
i denna del.

JuU1973: 33

Göta hovrätt anser att en ändring av utgångspunkten för beräkning av
fullföljdstiden inte skulle överensstämma med rättegångsbalkens uppbyggnad.
Verkställighet av dom skulle exempelvis kunna uppskjutas på
obestämd tid om part ej kan delges domen. Enligt hovrättens mening
är rättegångsbalkens regler i förevarande avseende helt tillfredsställande.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller, att de speciella fullföljdsregler,
enligt vilka tiden för överklagande räknas från delgivningsdagen,
är betingade av den särskilda processordning som gäller i dessa fall och
inte lämpar sig till efterföljd i den allmänna processen. Mot det i motionen
1973: 1080 framlagda förslaget att fullföljdstiden skall räknas från
delgivningsdagen invänder hovrätten också att det förorsakar besvär
och osäkerhet då det gäller att avgöra om tiden för överklagandet gått
till ända vid utfärdande av lagakraftbevis m. m. Enligt hovrättens mening
finns det ingen anledning att överväga ändring av fullföljdsreglerna
i angivet hänseende.

Stockholms tingsrätt framhåller att ett genomförande av förslaget om
ändrade fullföljdsregler skulle medföra att domstolen fick ombesörja
delgivning av domen, vilket skulle innebära ett högst betydande merarbete
med åtföljande behov av personalförstärkning. Tingsrätten ifrågasätter
nödvändigheten av en ändring i gällande regler och anser att
förslaget ej är genomförbart i praktiken utan betydande ändringar.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare påpekar att det är av yttersta
vikt att tidpunkten, från vilken fullföljdstiden skall räknas, är bestämt
angiven. Motionsförslaget skulle enligt föreningen medföra att tidpunkten
beträffande varje part blir beroende av när delgivning skett och
skulle dessutom innebära andra nackdelar.

Sveriges advokatsamfund framför i huvudsak samma synpunkter som
domareföreningen.

Publicering av domar, m. m.

DON framhåller att hela problematiken med publiceringen av rättsfall
f. n. övervägs inom justitiedepartementet med sikte på att med
hjälp av moderna tekniska hjälpmedel på ett bekvämare och billigare
sätt än hittills få fram tryckta rättsfallssamlingar. Bl. a. är uppmärksamheten
inriktad på att finna en tillfredsställande ordning för publicering
av hovrättsavgöranden, som f. n. bara i mycket begränsad omfattning
återges i Svensk Juristtidning.

Utskottet

J detta betänkande behandlas två motioner som tar upp olika frågor
rörande expediering av domstolshandlingar till parter.

I motionen 1973: 263 framhålls att föreliggande skyldighet att betala
avgift för att utfå domen i ett mål kan medföra avsevärda kostnader

JuU1973: 33

för enskild part. Enligt motionärerna bör parterna personligen erhålla
en kopia av domen utan kostnad. De framhåller också att kontakten
mellan klient och ombud skulle underlättas om dessa fick var sin kopia
av domen. Motionärerna påpekar vidare att det till följd av bestämmelserna
om rättegångsombuds behörighet att motta delgivning av
handlingar förekommit att exempelvis skilsmässor och ägotvister handlagts
utan att parterna personligen varit närvarande. Enligt motionärerna
underrättas nämligen ofta parterna inte om tidpunkten för förhandling
eller också kallas endast ombuden, vilka underlåter att underrätta
sina klienter. Det förekommer också att endast ombuden och alltså inte
parterna personligen får underrättelse om när dom i målet meddelas.
Motionärerna, som anser att de påtalade problemen inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt är allvarliga, yrkar att riksdagen dels hos Kungl.
Maj:t begär förslag om att domstol alltid skall tillställa parterna personligen
en kopia av domen utan kostnad, dels som sin mening uttalar
att domstol alltid skall låta den enskilde parten få egen kallelse till
förhandling även när talan förs genom ombud.

Även i motionen 1973: 1080 hemställs att riksdagen begär förslag
om att alla parter och ombud utan särskild beställning och kostnad
skall erhålla var sitt exemplar av kallelse till förhandling och av dom.
Därjämte yrkas att parterna och deras ombud på samma sätt skall
tillställas protokoll från förhandling och vadeinlagor samt att tiden för
överklagande skall räknas från den tidpunkt då berörd part genom
skriftlig delgivning av domen rimligen bort ta del av dess innehåll. Till
stöd för yrkandena anför motionärerna att det från rättssäkerhetssynpunkt
borde vara angeläget att såväl parterna som deras ombud verkligen
får del av handlingarna i ett mål. Motionärerna påpekar att om
parten och hans ombud bor på skilda orter det kan medföra besvär
och kostnader för parten att personligen uppsöka ombudet och få del
av handlingarna och läget i målet. Är förhållandet mellan ombudet och
klienten mindre gott ökar svårigheterna. Ett ytterligare skäl för att
parten själv skall få ett exemplar av domen är enligt motionärerna att
parten bättre än ombudet känner till de grundläggande omständigheterna
i målet och därför bäst kan avgöra om de refererats riktigt
eller ej. Vidare kan det förhållandet att parten får kännedom om domens
innehåll förhindra oegentligheter från ombud som har fullmakt
att uppbära utdömda belopp. I motionen påpekas också att parter
med fri rättegång, som för gemensam talan, är berättigade till endast ett
exemplar av domen. Slutligen anser motionärerna att domar av mer
allmänt intresse bör finnas tillgängliga för allmänheten på bibliotek.

I det följande behandlar utskottet i skilda avsnitt de olika spörsmål
som innefattas i motionerna. Beträffande gällande rättsregler av intresse
hänvisas i huvudsak till redogörelsen ovan.

JuU 1973: 33

Kallelse till förhandling

Gällande regler om parts närvaro vid förhandlingar, utfärdande av
kallelse och delgivning innebär bl. a. att part som saknar ombud alltid
skall delges kallelse till förhandling samt att part som har ombud i de
flesta fall erhåller egen kallelse. Med anledning av uppgiften i motionen
1973: 263 att skilsmässor avgjorts utan att parterna personligen närvarit
bör framhållas att i mål angående hemskillnad eller äktenskapsskillnad
liksom i övriga familjemål parterna regelmässigt kallas att
inställa sig personligen såvida de inte redan före processen är överens
i samtliga frågor. Om samarbetet mellan ett ombud och hans huvudman
fungerar på rätt sätt torde några olägenheter i allmänhet inte uppkomma
av att endast ombudet får kallelse till förhandlingar. Som flera remissinstanser
framhållit ingår det nämligen i ombudets skyldigheter gentemot
sin huvudman att hålla denne underrättad om processens förlopp
och att informera honom om förekommande rättegångsförhandlingar.
Försummelse härvidlag kan såvitt gäller advokater beivras av Sveriges
advokatsamfund.

Mot denna bakgrund bör enligt utskottets mening det i motionerna
väckta spörsmålet om parts personliga kännedom om och närvaro vid
förhandling väsentligen ses som en fråga som berör förhållandet mellan
ombudet och hans huvudman. Förekommande olägenheter med
nuvarande ordning torde därför i första hand böra lösas genom förbättring
av kontakten dem emellan. Med hänsyn till frågans betydelse
inte minst från rättssäkerhetssynpunkt bör emellertid även andra åtgärder
övervägas. Att, såsom motionärerna synes mena, i alla situationer genom
personlig delgivning kalla parterna till förekommande förhandlingar
kan enligt utskottets mening inte komma i fråga med hänsyn till det merarbete
för domstolarna och den kostnadsökning i övrigt för det allmänna
som ett sådant förfarande skulle medföra. En tänkbar utväg är däremot
— som DON föreslagit — att i vanligt brev tillställa part, vars personliga
närvaro ej påkallas, en kopia av kallelsen med uttrycklig erinran
om att han ej är skyldig inställa sig personligen. En annan möjlighet
är att parten — i likhet med vad som för närvarande gäller enligt delgivningslagen
då handlingen lämnas till annan än den sökte — underrättas
genom vanligt brev om att ombudet mottagit delgivning av
kallelse. De närmare övervägandena härvidlag synes emellertid ligga
inom ramen för den översyn av delgivningsbestämmelsema som sedan
år 1972 verkställs av en särskild sakkunnig. Någon viss lösning bör
därför inte nu förordas. Av enahanda skäl bör motionerna i denna del
ej föranleda någon riksdagens åtgärd.

JulJ1973: 33

Protokoll och dom

Föreliggande skyldighet att erlägga expeditionsavgift för protokoll
och domar m. m. i mål vid allmän domstol har ansetts vila på grundsatsen
att den som vänder sig till domstol och tar dess arbetskraft i anspråk
också skall bidra till täckande av den kostnad som han härigenom
orsakar det allmänna.

Enligt utskottets mening kan denna grundsats sägas ha fått förnyad
aktualitet genom den förra året av statsmakterna beslutade reformen
av samhällets rättshjälp. En grundläggande princip bakom reformen
är nämligen att den som erhåller rättshjälp efter förmåga skall bidra
till kostnaderna härför. Motionärernas önskemål har genom reformen
så till vida tillgodosetts att enskild parts möjligheter att utan särskild
kostnad erhålla domar, protokoll och andra handlingar betydligt vidgats.
Om parten är utesluten från möjligheten att få rättshjälp, torde han
i allmänhet ha ekonomiska förutsättningar att erlägga erforderliga expeditionsavgifter,
vilka för övrigt oftast utgör en ringa del av hela processkostnaden.
Beaktas bör också att såvitt gäller tvistemål om mindre
värden motionärernas önskemål i viss utsträckning kommer att tillgodoses
om den i prop. 1973: 87 förutskickade befrielsen från avgift för dom

1 sådant mål genomförs.

Utöver dessa mera allmänna synpunkter kan mot ett genomförande
av motionsförslagen åberopas skäl av bl. a. statsfinansiell natur. En
skyldighet för domstol att alltid tillställa både parten och hans ombud
domar och protokoll skulle som DON framhållit innebära ett inte oväsentligt
inkomstbortfall för staten — av DON uppskattat till omkring

2 milj. kr. årligen — samt medföra betydande merarbete för domstolarna.
Även domstolarnas kostnader för postförsändelser skulle öka.
Ett tillgodoseende av önskemålet i motionen 1973: 1080 att domar skall
delges parterna skulle även medföra en betydande ökning av samhällets
kostnader för delgivningsförfarandet. Beaktas bör också att om
part som har ombud skulle tillställas ett eget exemplar av alla protokoll
från förhandlingar parten skulle kunna förledas att agera självständigt
i processen utan att rådgöra med ombudet och härigenom försvåra
processföringen, eventuellt till sin egen nackdel. Slutligen bör påpekas
att protokoll från förhandling inte skall ge och som regel ej heller ger
annat än en mycket schematisk bild av händelseförloppet vid förhandlingen.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet i likhet med remissinstanserna
att övervägande skäl talar mot förslaget att part i alla mål
kostnadsfritt skall tillställas dom och protokoll. Angeläget är emellertid
såsom motionärerna framhåller att part inte hålls i okunnighet om
tidpunkten för och innehållet i de domstolsavgöranden som berör honom.
För brottmålens del innebär gällande regler om meddelande av

JuU 1973: 33

dom och slutligt beslut samt om underrättelse till tilltalad om dom
och beslut enligt utskottets mening tillfredsställande garantier för att
den tilltalade alltid underrättas om utgången i målet och om vad han
har att iaktta för att få saken prövad i högre instans. Några motsvarande
garantier kan ej anses föreligga för tvistemålens del. Att den
situationen kan uppkomma att part i tvistemål — främst kanske svarande
som saknar ombud — ej ens får kännedom om att målet avgjorts
framstår inte minst från rättssäkerhetssynpunkt som betänkligt,
och utskottet ser därför med tillfredsställelse att DON avser att åtminstone
för de mest frekventa tvistemålen och då främst familjemålen
söka få fram formulär för domslut motsvarande dem som används
i brottmål för att underrätta den tilltalade om utgången. Dessa formulär
skulle kunna användas för ett underrättelseförfarande i tvistemål
liknande det som f. n. tillämpas i brottmål. En sådan ordning skulle
enligt utskottets mening i väsentlig mån tillgodose syftet med motionsförslagen.
De ytterligare överväganden som härvidlag erfordras kan
som DON framhållit lämpligen ske i samband med det fortsatta arbetet
med att utforma domsformulär. Någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionerna i denna del synes ej erforderlig.

Fullföljd av talan

I såväl brottmål som tvistemål gäller som huvudregel att tiden för
fullföljd av talan mot dom eller beslut räknas från den dag avgörandet
meddelades. I fråga om sådana domstolsbeslut, som inte innebär att
domstolen skiljer målet ifrån sig och som ej meddelas vid någon förhandling,
räknas dock fullföljdstiden från den dag beslutet delgavs vederbörande
part.

I ärenden inför hyresnämnd gällde tidigare en regel av i huvudsak
samma innebörd som nu förordas i motionen 1973: 1080 för mål och
ärenden vid de allmänna domstolerna, nämligen att fullföljdstiden
skulle räknas från dagen för delgivning av avgörandet. Efter ändring
i jordabalken, som trätt i kraft den 1 juli 1973, skall numera fullföljdstiden
i hyrestvister räknas från den dag avgörandet meddelades. Under
förarbetena till lagändringen framhölls att den tidigare gällande ordningen
innebar påtagliga nackdelar. Sålunda dröjde det ofta länge
innan det blev klarlagt huruvida nämndens beslut stod fast eller ej.
Vidare kunde part utsträcka klagotiden genom att försvåra delgivningsförfarandet,
vilket var särskilt otillfredsställande i de fall då motparten
hade ett starkt intresse av att tvistefrågan snabbt avgjordes.
Otillfredsställande var också att klagotiden kunde bli olika för parterna.
Slutligen medförde skyldigheten att delge beslut en betydande
arbetsbörda för hyresnämndskanslierna.

Vad sålunda för hyrestvisternas del anförts om nackdelarna med en
fullföljdsordning, enligt vilken klagotiden räknas från delgivningsdagen,

JuU1973: 33

är enligt utskottets mening giltigt även beträffande mål och ärenden
inför allmän domstol. Beaktas bör också att syftet med motionärernas
förslag i väsentlig mån skulle tillgodoses genom det av utskottet i föregående
avsnitt förordade underrättelseförfarandet i tvistemål. Mot
denna bakgrund avstyrker utskottet — i likhet med samtliga remissinstanser
som yttrat sig i förevarande fråga — bifall till motionen 1973:
1080 i denna del.

Vad härefter angår den i motionen 1973: 1080 upptagna frågan om
översändande av vadeinlagor till parter och ombud må framhållas att
fullföljdsinlagor i brottmål och tvistemål alltid skall delges motparten
för yttrande samt att dennes genmäle skall delges klaganden. I besvärsmål
däremot föreligger inte någon absolut skyldighet för domstol att
delge motparten fullföljdsinlagan. Har delgivning ej skett får överrätten
emellertid inte ändra det överklagade avgörandet såvitt gäller motpartens
rätt. Om part har ombud, är denne behörig att motta delgivning
av fullföljdsinlagor.

Frågan om part som har ombud alltid skall tillställas ett eget exemplar
av fullföljdsinlagor berör liksom det tidigare behandlade spörsmålet
om expediering av kallelser till förhandling ytterst förhållandet
mellan ombudet och hans huvudman. Som flera remissinstanser framhållit
torde det ingå i ombudets skyldigheter gentemot huvudmannen
att hålla denne underrättad om processens förlopp; i särskilt hög grad
gäller det sagda om fråga är om en så viktig händelse som att motparten
överklagat. Det kan för övrigt förutsättas att ombud som skall yttra sig
över motpartens fullföljdsinlaga ofta måste inhämta sin huvudmans synpunkter.

Förslaget om en generell skyldighet för domstolarna att sända avskrifter
av fullföljdsinlagor synes inte ägnat att komma till rätta med de
undantagsfall då ett ombud undanhåller sin huvudman information.
Beaktas bör också att — som framhållits i föregående avsnitt — part
som erhåller avskrifter av protokoll och inlagor kan förledas att agera
självständigt utan att rådgöra med ombudet och härigenom försvåra
processföringen. Med hänsyn härtill och då gällande ordning enligt
remissinstanserna i allmänhet inte vållar några olägenheter avstyrker
utskottet motionen 1973: 1080 även i denna del.

Publicering av domar, m. m.

Med anledning av önskemålet i motionen 1973: 1080 om att domar
av allmänt intresse skall tillhandahållas på bibliotek vill utskottet framhålla
att det naturligtvis är angeläget att allmänheten har möjlighet
att följa verksamheten vid domstolarna. I stort tillgodoses detta intresse
genom reglerna om allmänna handlingars och domstolsförhandlingars
offentlighet.

Genom rättegångsbalkens bestämmelser om dombok, aktbildning och

JuU1973: 33

förande av dagbok är det vidare sörjt för att den, som vid personligt
besök på en domstol önskar ta del av en viss handling, snabbt skall kunna
tillhandahållas denna. Av betydelse i sammanhanget är också att
sådana avgöranden från högsta domstolen och hovrätterna, som bedöms
vara av allmänt intresse, regelbundet publiceras i tryckta rättsfallssamlingar,
vilka i allmänhet finns tillgängliga på större bibliotek.
Ytterligare kan nämnas att frågan om publicering av rättsfall f. n. övervägs
inom justitiedepartementet med sikte på att få fram tryckta rättsfallssamlingar
på ett enklare och billigare sätt än f. n.

Möjlighet föreligger sålunda för allmänheten att i en utsträckning,
som väsentligen tillgodoser önskemålen i motionen 1973: 1080, följa
och få inblick i domstolarnas verksamhet.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1973: 263 och 1973: 1080.

Stockholm den 30 oktober 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered
(c), fröken Mattson (s), herrar Larfors (s), Jönsson i Malmö (s), fru
Hjelm-Wallén (s), herr Polstam (c), fru Bergander (s), herrar Schött
(m), Fransson (c), Petersson i Röstånga (fp), Henmark (fp), Alf Pettersson
i Malmö (s) och Lövenborg (vpk).

Reservation

av herr Lövenborg (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med orden
”Kallelse till” och slutar på s. 24 med orden ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Kallelse till förhandling

JnU1973: 33

personligen såvida de inte redan före processen är överens i samtliga
frågor. Även om sålunda part oftast får en egen kallelse till förhandling,
kan det som motionärerna framhåller inträffa att part med ombud
hålls i okunnighet om att förhandling inför domstol skall förekomma.
En sådan ordning framstår inte minst från rättssäkerhetssynpunkt som
betänklig. Enligt utskottets mening är det angeläget att part även om
han har ombud i vidaste möjliga mån får insyn i rättegångens förlopp.
Ett genomförande av motionsförslagen i nu ifrågavarande del skulle
garantera att parten erhöll sådan insyn och skulle — som Advokatsamfundet
framhållit i remissyttrande — bidra till stärkande av den enskilde
medborgarens rättstrygghet. Med hänsyn till att det endast i relativt begränsat
antal fall torde bli aktuellt att utfärda en extra kallelse torde
kostnadsskäl ej utgöra hinder mot att tillgodose motionärernas önskemål.
Utskottet tillstyrker alltså motionerna i denna del.

Protokoll och dom

Som motionärerna påpekar kan gällande regler om meddelande av
dom och expediering av domar medföra att ombud men ej parterna personligen
får kännedom om att dom i målet meddelats. Särskilt gäller
det sagda parterna i tvistemål. Även om part får meddelande om att
dom avkunnats, kan det ofta orsaka honom åtskilligt besvär och kostnader
att uppsöka ombudet för att ta del av handlingarna. Är förhållandet
dem emellan mindre gott kan än större svårigheter uppstå.
I tvistemål kan också parterna drabbas av avsevärda och oförutsedda
kostnader till följd av föreliggande skyldighet att erlägga avgift för att
utfå domen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att de påtalade problemen
inte minst från rättssäkerhetssynpunkt är allvarliga. Starka skäl talar därför
för att part alltid bör erhålla ett eget domsexemplar utan kostnad.
Angeläget är även att part får tillgång till protokoll, så att han i erforderlig
omfattning kan följa processens förlopp. En sådan ordning
skulle vara ägnad att underlätta kontakten mellan klient och ombud
och bespara parten onödiga besök hos ombudet. Parten känner bättre
än ombudet de grundläggande omständigheterna i målet och kan bäst
avgöra om de relaterats riktigt i domen eller ej. Om de får var sitt
exemplar av domen, kan var och en av dem i lugn och ro penetrera
resultatet och avgöra om talan skall fullföljas. Om part personligen erhöll
kännedom om domens innehåll, skulle detta som framhålls i motionen
1973: 1080 också kunna bidra till att förhindra oegentligheter
från ombudets sida beträffande utdömda belopp. För att säkerställa att
parten verkligen erhåller domen bör den delges honom.

En skyldighet för domstolarna att tillställa parterna dom och protokoll
utan kostnad skulle givetvis medföra ett visst inkomstbortfall för stats -

JuU 1973: 33

verket och merarbete för domstolarna. Som Göta hovrätt framhållit kan
det ifrågasättas om inte gällande expeditionsavgifter överstiger självkostnadspriset
för ett exemplar eftersom domstolarna förfogar över modern
kopieringsapparatur. Beaktansvärt är även att enligt vad Stockholms
tingsrätt anfört det merarbete för domstolarna, som skulle förorsakas
av ett genomförande av motionsförslagen, i viss mån skulle kompenseras
av ett bortfall av det arbete som består i debitering och expediering
av domar till lösensskyldiga parter och beställare samt att alltså
totalt sett något merarbete ej skulle uppkomma för domstolarna. Mot
bakgrund av det anförda anser utskottet att kostnadsskäl ej utgör något
hinder för att genomföra motionsförslagen.

Utskottet tillstyrker alltså motionerna även i denna del.

Fullföljd av talan

I såväl brottmål som tvistemål gäller som huvudregel att tiden för
fullföljd av talan mot dom eller beslut räknas från den dag avgörandet
meddelades. I fråga om sådana domstolsbeslut som inte innebär att
domstolen skiljer målet ifrån sig och som ej meddelas vid någon förhandling,
räknas dock fullföljdstiden från den dag beslutet delgavs
vederbörande part.

Enligt utskottets mening kan gällande regler om fullföljdstidens beräkning
medföra att part, som ej i tid får kännedom om domens innehåll,
går förlustig sin rätt att få saken prövad av högre instans. Ett
genomförande av motionsförslagen om expediering av domar till parterna
skulle givetvis i viss mån vara ägnat att motverka att sådana situationer
uppkommer men skulle naturligtvis inte skapa garantier för att
part alltid blev bevarad i sin rätt att fullfölja målet. Från rättssäkerhetssynpunkt
framstår det som synnerligen angeläget att part alltid har möjlighet
att överklaga ett avgörande som gått honom emot. Utskottet delar
därför uppfattningen i motionen 1973: 1080 att fullföljdstiden bör räknas
från den tidpunkt då part genom skriftlig delgivning av domen rimligen
bort ha tagit del av dess innehåll.

Vad härefter gäller det i samma motion upptagna spörsmålet om
översändande av vadeinlagor till parten personligen, vill utskottet hänvisa
till vad utskottet i tidigare avsnitt anfört om angelägenheten av att
part får insyn i processens förlopp.

På anförda skäl tillstyrker utskottet motionen 1973: 1080 även i nu
berörd del.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1973: 1080 och i anledning
av motionen 1973: 263 hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag
till sådana ändringar i berörda författningar och kun -

JulJ1973: 33

görelser att dels alla parter och deras ombud vid mål i svenska
domstolar, utan särskild hemställan eller kostnad för mottagarna,
från domstolarna erhåller var sitt exemplar av följande
handlingar i kopior: kallelse till förhandling, protokoll från
förhandling, dom och vadeinlagor, dels tiden för överklagande
av dom räknas från den tidpunkt då berörd part, genom skriftlig
delgivning av domen med rekommenderad postförsändelse,
rimligen bort ha tagit del av domens innehåll.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 730047