Justitieutskottets betänkande nr 32 är 1973

JuU 1973:32

Nr 32

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående kontroll av
rätt att medföra barn ut ur landet.

Motionen

I motionen 1973:896 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majd begär att den i motionen behandlade
frågan om kontroll av rätten för föräldrar att medföra barn ur riket tas
upp till prövning.

Till stöd för yrkandet redovisar motionärerna uppgifter om att det
förekommer att en fader eller en moder som vill resa utomlands med sitt
barn vid passkontrollen avkrävs intyg om samtycke till barnets utresa
från den andre av föräldrarna samt att föräldrar rekommenderas att i
angivna situationer medföra sådant intyg. Enligt motionärerna är det
självfallet av vikt att åtgärder vidtas som är ägnade att hindra kidnapping
av barn. Motionärerna anser det emellertid ytterst otillfredsställande att
avsaknaden av intyg rörande barnets medresa skall kunna leda till att en
utlandsresa blir inställd eller till att avresan blir fördröjd. Motionärerna
finner det därför utgöra ett minimikrav att när pass utfärdas för barn
information lämnas om att krav på intyg av angivet slag kan komma att
ställas vid utresa. Enligt motionärerna kan det också ifrågasättas om inte
klarläggande regler behöver utfärdas om i vilka situationer särskild
kontroll av rätten för den ene av föräldrarna att medföra barn ur landet
bör göras.

Vissa bestämmelser

Vårdnaden om barn

Vårdnaden om barn, vari ingår rätt att bestämma om barnets
vistelseort, tillkommer enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken beträffande barn i
äktenskap båda föräldrarna gemensamt. Om en av föräldrarna på grund
av frånvaro, sjukdom eller av annan orsak är hindrad att delta i beslut
rörande vårdnaden, vilket inte utan olägenhet kan uppskjutas, får
bestämmanderätten utövas av den andre; denne får dock inte ensam fatta
beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa
uppenbarligen kräver det (6 kap. 5 § föräldrabalken). Vid längre tids
förhinder för den ene av föräldrarna kan domstolen på ansökan av den
andre förordna att vårdnaden skall tillkomma honom ensam. Detsamma
gäller om den ene av föräldrarna gör sig skyldig till grovt missbruk eller
grov försummelse vid vårdnadens utövande, är hemfallen åt missbruk av
rusgivande medel eller för ett lastbart liv. Förordnande kan ges också på
ansökan av barnavårdsman eller på anmälan av allmän åklagare eller

1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 32

JuU 1973:32

2

barnavårdsnämnd. Är båda föräldrarna för längre tid förhindrade att
delta i vårdnaden eller är båda på nyss angivet sätt olämpliga som
vårdnadshavare, kan domstolen överflytta vårdnaden på särskilt förordnad
förmyndare (6 kap. 6 § föräldrabalken).

Båda föräldrarna är inbördes fullt likställda i fråga om vårdnaden.
Någon rättslig möjlighet att vid meningsskiljaktighet ge enderas åsikt
företräde finns ej. Om den ene makens förhållande i dylikt fall kan
karakteriseras som grovt missbruk eller grov försummelse, kan han som
nyss sagts skiljas från vårdnaden.

Upplöses familjegemenskapen skall enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken
domstolen bestämma vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden om
barnen eller, om inte alla barnen bör stå under den enes vårdnad, hur de
skall fördelas mellan föräldrarna.

När vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer föräldrarna gemensamt
och den ene dör, blir den efterlevande automatiskt ensam
vårdnadshavare (6 kap. 8 § föräldrabalken). Om vårdnaden tillagts den
ene av föräldrarna och denne dör, skall domstolen förordna den andre till
vårdnadshavare, såvida inte vårdnaden med hänsyn till barnets bästa bör
anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Barn utom äktenskap står enligt 6 kap. 12 § föräldrabalken under
moderns vårdnad. Är föräldrarna ense om att fadern i stället skall ha
vårdnaden, skall domstolen på anmälan förordna honom till vårdnadshavare,
om han är lämplig. Befinns modern inte vara lämplig att utöva
vårdnaden eller dör hon, skall domstolen på ansökan av fadern eller
barnavårdsmannen eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd
överflytta vårdnaden på fadern eller särskilt förordnad förmyndare.

I fråga om såväl barn i äktenskap som barn utom äktenskap gäller att
fader eller moder som är skild från vårdnaden har rätt till umgänge med
barnet, om inte särskilda omständigheter föranleder till annat. Kan
överenskommelse inte träffas med vårdnadshavaren, får domstolen
bestämma om umgängesrätten (6 kap. 10 § föräldrabalken).

Här må erinras om att enligt utländsk lagstiftning vårdnaden om barn i
äktenskap kan helt eller till väsentliga delar tillkomma fadern ensam. Enligt
svensk internationell privaträtt kan dock den svenska vårdnadslagstiftningen
bli tillämplig.

Straffstadganden rörande bortförande av barn m. m.

Om någon bemäktigar sig samt bortför eller inspärrar barn eller annan
med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa eller tvinga honom till
tjänst eller att öva utpressning, skall enligt 4 kap. 1 § brottsbalken dömas
för människorov till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller
på livstid. Är brottet mindre grovt, skall dömas till fängelse i högst sex år.
Den som i annat fall berövar någon friheten, genom att bortföra eller
inspärra honom eller på annat sätt, skall enligt 4 kap. 2 § brottsbalken
dömas för olaga frihetsberövande till fängelse, lägst ett och högst tio år.

JuU 1973:32

3

Vid mindre grovt brott är straffskalan böter eller fängelse i högst två år.

Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna om egentliga frihetsbrott
ges i 7 kap. 4 § brottsbalken ett ansvarsstadgande som riktar sig mot
obehöriga ingrepp i eller missbruk av vårdnaden om barn. Enligt detta
lagrum skall den som obehörigen skiljer barn under 15 år från den som
har vårdnaden — om det ej är brott mot frihet — dömas för
egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma gäller om make utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför
barn under 15 år, som står under båda makarnas vårdnad, eller om make
eller annan som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och
därigenom själv tar sig rätt.

Pass och andra resedokument

Enligt kungörelsen (1941:836) om skyldighet för svensk medborgare
att vid utresa ur riket innehava giltigt pass får med vissa undantag svensk
medborgare inte resa ur riket till annat land än Danmark, Finland, Island
eller Norge utan att han innehar giltigt pass. För utlänning som
ankommer hit eller uppehåller sig här föreligger enligt 4 § utlänningslagen
(1954:193) och 2 § utlänningskungörelsen (1969:136) i princip skyldighet
att inneha pass eller annan legitimationshandling som gäller som pass.

Bestämmelser om utfärdande här i landet av pass åt svensk medborgare
för utrikes resa ges i passkungörelsen (1940:471). Särskilda regler
om utfärdande av pass på beskickningar och konsulat upptas i utrikesförvaltningens
passkungörelse (1940:548). Beträffande utlänning får statens
invandrarverk utfärda främlingspass om utlänningen inte kan förete
handling som gäller som pass och han saknar möjlighet att skaffa sådan
handling. Om synnerliga skäl föreligger får invandrarverket även i andra
fall utfärda främlingspass (6 § utlänningskungörelsen). I särskilda kungörelser
— kungörelsen (1955:29) om resedokument för vissa flyktingar,
kungörelsen (1962:22) om resedokument för vissa flyktingar, som äro
sjömän, och kungörelsen (1965:273) om resedokument för vissa statslösa
personer — har uppdragits åt statens utlänningskommission (numera
invandrarverket) att i närmare angivna fall för personer som avses i
kungörelserna utfärda särskild legitimationshandling för utrikes resa
(resedokument).

Beträffande förfarandet vid utfärande av pass åt svensk medborgare
enligt passkungörelsen gäller, såvitt nu är av intresse, i huvudsak följande.
Pass utfärdas av passmyndighet. Passmyndighet är länsstyrelse eller, för
ort som ej utgör länsstyrelses residensort, polismyndighet om rikspolisstyrelsen
efter samråd med länsstyrelsen så bestämt. Pass får utfärdas
endast för en person och får ges en giltighetstid av högst tio år eller, om
den passökande ej fyllt 18 år, högst fem år från utfärdandet. För barn
under fem år får pass, som inte är försett med fotografi av barnet, inte
ges längre giltighet än till den tidpunkt då barnet fyller sju år. Pass för
barn under 18 år får inte utfärdas utan medgivande av barnets
vårdnadshavare, om det inte föreligger synnerliga skäl att inte kräva

1* Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 32

JuU 1973:32

4

medgivande. I sådant fall skall yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden
eller befattningshavare som nämnden givit i uppdrag att avge sådana
yttranden. Vidare gäller att pass för barn som är under 18 år kan
återkallas av passmyndigheten på begäran av barnets vårdnadshavare. Har
sådan begäran framställts och föreligger fara att passinnehavaren reser ur
riket innan passmyndigheten hinner återkalla passet, kan polismyndighet
omhänderta passet. Beslut om återkallelse går omedelbart i verkställighet
utan hinder av anförda besvär.

Enligt före den 1 april 1971 gällande bestämmelser kunde pass ges en
giltighetstid av högst fem år. Enligt de äldre bestämmelserna kunde
gemensamt pass utfärdas för makar, och barn under 16 år kunde införas i
gemensamt pass för föräldrarna eller i särskilda pass för dem, under
förutsättning att vederbörande innehade eller deltog i vårdnaden om
barnet. Som framgår av det anförda är pass, som utfärdats enligt dessa
bestämmelser, gällande längst till den 1 april 1976.

I fråga om utfärdande av främlingspass och resedokument för
utländska medborgare enligt de i det föregående angivna kungörelserna
tillämpas såvitt gäller barn enligt uppgifter från invandrarverket följande
ordning. Barn kan införas i passhandling som utfärdats för en av dess
föräldrar. Barn kan också erhålla egen passhandling. I båda fallen kräver
invandrarverket alltid medgivande av bägge föräldrarna, såvida vårdnaden
inte tillkommer endast den ene av dem.

Beträffande utlänningar med hemlandspass och liknande legitimationshandlingar
utfärdade enligt utländsk lagstiftning må här tilläggas, att
enligt 9 § utlänningskungörelsen gemensamt pass för makar godtas för
inresa och vistelse i Sverige såväl när makarna följs åt som när endast den
ene reser in, samt att för barn under 16 år kravet på innehav av
legitimationshandling är uppfyllt om barnet åtföljer vuxen person, vars
pass innehåller uppgifter som behövs för att fastställa barnets identitet.

Passkontroll

Sedan ett gemensamt nordiskt passkontrollområde infördes år 1958
(se SFS 1958:122) har passkontrollen vid de internordiska gränserna i
princip upphävts. På begäran av polismyndighet är dock utomnordisk
medborgare alltjämt skyldig att visa upp sitt pass vid resa till eller från
Sverige direkt från eller till annat nordiskt land (19 § utlänningskungörelsen).
I övrigt är passkontrollen i princip begränsad till kontroll vid utresa
till eller inresa från icke-nordisk stat.

Passkontroll, som är anordnad vid s. k. passkontrollorter (se 17 §
utlänningskungörelsen), fullgörs av de lokala polismyndigheterna under
ledning av rikspolisstyrelsen. Rörande kontrollens omfattning och utförande
har i skilda sammanhang utfärdats anvisningar och riktlinjer av i
huvudsak följande innehåll såvitt nu är av intresse. Det åligger gränsövervakningspersonal
att övervaka att svensk medborgare inte reser ut ur riket
utan att inneha föreskrivet pass (19 § i en av Kungl. Maj :t den 1
december 1944 fastställd allmän instruktion för gränsövervakningsper -

JuU 1973:32

5

sonal). Gränsövervakningspersonal äger påfordra att den som reser in i
eller ut ur landet företer pass eller annan legitimationshandling samt
lämnar de upplysningar personalen i och för övervakningstjänsten begär
(11 § gränsövervakningskungörelsen (1944:728), jfr SFS 1958:128). Vid
utresekontroll skall passkontrollanten noggrant granska den utresandes
pass samt om särskild anledning därtill föreligger undersöka om den
resande är efterlyst eller det eljest finns skäl att vägra honom utresa
(Allmänna riktlinjer för passkontrollen, se SFS 1958:122).

Polisens verksamhet vid misstanke om olagligt bortförande av barn

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas så
snart anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal
förövats. Enligt 3 § samma kapitel inleds förundersökningen av polismyndighet
eller åklagare. Innan förundersökning hunnit inledas får polisman
hålla förhör och vidta annan åtgärd i syfte att utreda brottet, om
åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Ett allmänt stöd för polismans åtgärder till förhindrande och
uppdagande av brott ges i huvudbestämmelsen om polisens uppgifter i
2§ polisinstruktionen (1972:511). Enligt detta stadgande åligger det
polisen bl. a. att förebygga brott samt hindra att den allmänna ordningen
och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt samt att uppdaga
brott som hör under allmänt åtal och vidta de åtgärder som behövs när
den allmänna ordningen och säkerheten kränkts på annat sätt än genom
brott, ävensom att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och
annan hjälp.

Vid sidan av den allmänna befogenhet som tillkommer polisen enligt
de här redovisade reglerna ges i 21 kap. 9 § föräldrabalken föreskrifter
om interimistiskt ingripande av polismyndighet i vissa fall, bl. a. då fara
föreligger att barn skall föras ur landet. Bestämmelsen infördes i samband
med 1967 års lagstiftning om verkställighet som gäller överflyttning av
barn. Om i verkställighetsärende fara föreligger att barnet förs ur landet
eller ärendet av annan anledning är brådskande får enligt lagrummets
första stycke den myndighet som handlägger ärendet, länsrätten, omedelbart
förordna att barnet skall omhändertas. Kan dylikt beslut inte
avvaktas får enligt andra stycket polismyndighet vidta sådan omedelbar
åtgärd som kan ske utan skada för barnet. Det är inte avsett att
polismyndighets befogenhet enligt denna bestämmelse skall vara beroende
av att verkställighetsärende är anhängigt hos länsrätten.

Pågående översyn m. m.

1970 års riksdag (1LU 1970:10, rskr 1970:88) har hos Kungl. Maj:t
hemställt om förslag till lag om rätt för svensk medborgare att resa ur
riket. L samband med de överväganden inom justitiedepartementet som
föranletts härav kommer enligt vad chefen för justitiedepartementet
uttalat (prop. 1972:1, bilaga 4, s. 25) en översyn att företas av samtliga

Juli 1973:32

6

bestämmelser i passförfattningarna.

I sammanhanget bör även nämnas att efter remissbehandling av
betänkanden avgivna av utlänningsutredningen (In 1963:37) frågan om
en översyn av utlänningslagstiftningen är föremål för övervägande inom
inrikesdepartementet.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från justitiekanslern,
hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, statens invandrarverk,
länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Malmöhus län och
Sveriges advokatsamfund.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från polisstyrelserna
i Stockholms och Märsta polisdistrikt. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har bifogat yttranden från polisstyrelserna i Malmö, Helsingborgs,
Trelleborgs och Ystads polisdistrikt, Malmö socialvårdsstyrelse, styrelsen
för socialförvaltningen i Helsingborg, länspolischefen i Malmöhus län och
barnavårdskonsulenten i Malmöhus län.

Det övervägande antalet remissinstanser intar en negativ ställning till
motionsyrkandet. Sålunda avstyrker justitiekanslern motionärernas förslag.
Rikspolisstyrelsen avstyrker införande av ett generellt krav på
skriftligt medgivande från vårdnadshavare till barns utresa. Invandrarverket
och länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sig också mot ett sådant
krav och finner icke heller behov av särskild information föreligga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser med hänvisning till passkungörelsens
utformning att rimliga garantier föreligger till förhindrande av att barn
obehörigen förs ur landet. Hovrätten och advokatsamfundet tillstyrker
utredning av motionsspörsmålet.

Justitiekanslern uttalar att 2 § polisinstruktionen torde ge rättslig
grund för kontroll av det slag som anges i motionen. Kontrollen sker
enligt justitiekanslern inte i andra fall än där det av särskilda skäl finns
anledning utröna om vederbörande vårdnadshavare givit sitt tillstånd till
barnets utresa eller om barnet utförs ur landet egenmäktigt. Justitiekanslern
anser att en närmare reglering än den som innefattas i
polisinstruktionen inte torde vara möjlig eller lämplig att ge, och han
framhåller att en mer detaljerad reglering inte torde vara ägnad att ge
ökad trygghet mot att barn utförs egenmäktigt.

Hovrätten uttalar till en början att av föräldrabalkens stadganden om
vårdnad följer att en av föräldrarna måste anses legitimerad att företräda
båda när inga särskilda författningsföreskrifter kräver att bådas beslut har
kommit till uttryck. Hovrätten framhåller vidare att kravet på vårdnadshavares
medgivande till utfärdande av pass åt barn under 1 8 år innebär en
viss kontroll av att barnet inte kan föras ut ur landet av den ene av
föräldrarna utan den andres medgivande. Hovrätten pekar också på de
möjligheter till ingripanden från polisens sida till förebyggande eller
beivrande av brott som kan föreligga vid egenmäktighet med barn. I
övrigt synes enligt hovrätten gällande lag icke ge underlag för någon

JuU 1973:32

7

kontroll från myndighets sida av att en fader eller moder som önskar föra
barn ut ur landet har medgivande från den andre av föräldrarna, och
hovrätten anser det tvivelaktigt om det i motionen beskrivna förfarandet
att avkräva intyg är lagligen grundat. Med hänsyn till den oklarhet som
föreligger finner hovrätten det motiverat att en utredning görs av behovet
av kontroll och det lämpliga tillvägagångssättet. Härvid bör enligt
hovrättens mening också de situationer uppmärksammas då underårig
utreser i sällskap med annan vuxen person än en av föräldrarna eller utan
sådant sällskap. Slutligen påpekar hovrätten att regler i ämnet av
naturliga skäl måste utformas gemensamt med övriga nordiska länder.

Rikspolisstyrelsen anför att det under senare år vid upprepade
tillfällen inträffat att barn förts ut ur landet mot vårdnadshavares vilja
och att risken i detta avseende ökat genom att individuella pass numera
utfärdas för barn. Det ingår enligt styrelsen i polisens uppgift att så långt
möjligt förhindra att barn genom brottsligt förfarande förs ut ur landet,
och i de fall misstanke om sådant förfarande föreligger torde polisen med
stöd av polisinstruktionens bestämmelser ingripa för att utreda om
misstanken är riktig. Något allmänt praktiserat intygsförfarande av det
slag som beskrivs i motionen förekommer inte såvitt styrelsen kunnat
utröna; förfaringssättet torde ha tillämpats endast i något enstaka fall.

Enligt styrelsens mening skulle ett generellt krav på skriftligt
medgivande för varje utresa från den icke medresande vårdnadshavaren
innebära betydande praktiska olägenheter och sannolikt inte fullständigt
medföra de avsedda effekterna. Styrelsen avstyrker därför att en sådan
ordning införs. Styrelsen tillägger att frågan huruvida mera klarläggande
generella regler bör utfärdas rörande barns utresa ur riket torde kunna
beaktas vid den översyn av passlagstiftningen som pågår inom justitiedepartementet.

Statens invandrarverk redogör inledningsvis för den ordning som
tillämpas vid utfärdande av passhandlingar för utländska medborgare som
är bosatta i Sverige och önskar resa utomlands samt konstaterar att det
finns vissa garantier för att ett barn inte utan godkännande av den ene av
föräldrarna förs in i den andres passhandling. Invandrarverket påpekar
vidare att bara en liten del av invandrarna i Sverige har passhandlingar
som utfärdats av verket. Det stora flertalet av dem har passhandlingar
som utfärdats av hemlandsmyndighet.

Invandrarverket ifrågasätter starkt om det kan vara rimligt och
lämpligt att en fader eller moder som önskar resa utomlands med ett barn
generellt skall kunna visa upp ett intyg med godkännande från den andre
av föräldrarna. I sammanhanget påpekar invandrarverket att ett sådant
intyg skulle vara mycket lätt att förfalska samt tillägger att ett krav på att
ifrågavarande intyg skulle utfärdas av någon myndighet inte kan försvaras
med hänsyn till den administrativa omgång och det byråkratiska krångel
en sådan ordning skulle innebära. Invandrarverket framhåller vidare att
enligt lagstiftningen i många länder vårdnaden kan tillkomma den ene av
föräldrarna ensam. Om båda föräldrarna är medborgare i ett sådant land
är det enligt invandrarverkets mening ytterst tvivelaktigt om formella

Juli 1973:32

möjligheter finns att kräva godkännande från den av föräldrarna som inte
har del i vårdnaden enligt det andra landets lagstiftning.

Med hänsyn till det sagda anser invandrarverket inte att ett generellt
krav på godkännande från den icke medresande av föräldrarna skulle få
åsyftad effekt. Invandrarverket har däremot ingen erinran mot att
passkontrollmyndigheterna instrueras om att göra närmare undersökning
om i det enskilda fallet skäl föreligger till misstanke att ett barn kan
komma att föras ut ur landet utan medgivande av vårdnadshavare. Att
sådana konkreta misstankar uppkommer måste dock enligt invandrarverket
vara mycket ovanligt, och invandrarverket anser därför inte att det
föreligger behov av information om att närmare kontroll kan komma att
ske.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det ytterst sällan förekommer
att svensk medborgare söker undandra den andre av föräldrarna
vårdnaden om ett barn genom att föra barnet ur landet och bosätta sig
utomlands. Länsstyrelsen anser det därför inte erforderligt att vid
passkontroll för utresa ur Sverige kräva att en svensk medborgare, som
skall resa utomlands med ett barn, visar att han är ensam vårdnadshavare
eller har medgivande från den andre vårdnadshavaren. Inte heller är det
enligt länsstyrelsens mening behövligt att en svensk medborgare, som inte
själv är vårdnadshavare för barnet, visar att han har vårdnadshavarnas
medgivande att resa utrikes med barnet. När det gäller utländska
medborgare har det förekommit i några enstaka fall att den ene av
föräldrarna sökt undandra den andre vårdnaden om barn genom att föra
det ur landet för att bosätta sig utomlands. Att kräva att den utresande
medför intyg att han har medgivande från den andre av föräldrarna måste
dock enligt länsstyrelsen anses vara ganska meningslöst. Om någon
egenmäktigt vill föra barn ut ur landet torde han nämligen inte dra sig för
att förfalska ett dylikt intyg. Såvitt länsstyrelsen känner till finns inte
några rekommendationer om att vid utrikes resa medföra intyg om
tillstånd att ta med barn ur landet.

Länsstyrelsen anser i likhet med motionärerna det angeläget att man
söker hindra egenmäktighet med barn. En viss kontroll huruvida barnet
medförs legalt eller ej sker i sådana fall där brott kan misstänkas. Denna
kontroll görs med stöd av polisinstruktionens bestämmelser om polisens
allmänna åligganden att förebygga och uppdaga brott. Vid passkontrollen
på Arlanda har inte förekommit att någon tvingats inställa en utlandsresa
eller fått denna försenad på grund av polisens kontrollåtgärder. Länsstyrelsen
anser inte att det finns behov av att utvidga kontrollen utöver den
som mera rutinmässigt sker i sådana fall där misstanke föreligger om
brott. En mera ingående kontroll av rätten att medföra barn ut ur landet
skulle enligt länsstyrelsen förorsaka allmänheten och polisen alltför stora
besvär och olägenheter, vilka inte skulle stå i proportion till nyttan.
Utfärdandet av mera klarläggande regler för kontrollen av rätten att
medföra barn ut ur landet är enligt länsstyrelsens mening en internationell
fråga, där Sverige inte ensamt bör utfärda några regler.

Länsstyrelsen anser inte heller att det i samband med utfärdande av

JuU 1973:32

9

pass för barn behövs någon information om att passpolisen kan komma
att vidta vissa kontrollåtgärder i sådana fall där misstanke föreligger om
egenmäktighet med barn. Det behövs nämligen inte några kontrollåtgärder
och sådana förekommer — såvitt länsstyrelsen känner till — endast
undantagsvis när det gäller svenska medborgare. Föräldrar — och då i
synnerhet svenska sådana som är gifta med utländska medborgare — bör
dock enligt länsstyrelsen allmänt uppmanas att se till att pass för barn
inte förvaras hos den andre av föräldrarna om denne kan misstänkas ha
för avsikt att utan medgivande vilja föra barnet ut ur landet.

Länsstyrelsen pekar i detta sammanhang på den i vissa länder
bestående möjligheten att få barn infört i föräldrars pass samt konstaterar
att ett upphävande av denna ordning avsevärt skulle försvåra möjligheterna
att utan vårdnadshavares medgivande resa ut ur landet med barn.
Länsstyrelsen finner ämnet dock utgöra ett spörsmål som måste tas upp
på internationellt plan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att passet som sådant för en
passkontrollant måste utgöra en garanti för att barnet medges rätt till
utresa i behörig ordning. Enligt länsstyrelsens mening ger passkungörelsen
inte passkontrollant rätt att avkräva intyg om att en inte medföljande
vårdnadshavare har gett sitt tillstånd till utresa i fall där giltigt pass för
barnet uppvisas.

Om misstanke föreligger att någon egenmäktigt ämnar bortföra ett
barn, således att brott enligt 7 kap. 4 § brottsbalken föreligger, åligger
det normalt polismyndighet att införskaffa upplysning om att t. ex.
utresan sker i samförstånd med vårdnadshavare och att brott inte
föreligger. Kontrollen måste enligt länsstyrelsen i så fall ske på annat sätt
än genom att avkräva den utresande intyg om rätt till utresa, eftersom ett
intyg ju lätt kan förfalskas. Ett sådant intyg måste sakna bevisvärde innan
intygets äkthet kontrollerats. Kontrollförfarandet måste bli tidsödande
och förorsaka fördröjning av utresan. Som passkungörelsen är utformad
anser länsstyrelsen att rimliga garantier skapats till förhindrande av att
barn obehörigen förs ut ur landet.

Eftersom skilda förfaranden tillämpas i samband med passkontrollen
vid utresa finner länsstyrelsen det vara av värde att centrala myndigheter
— rikspolisstyrelsen och invandrarverket — får tillfälle att bedöma frågan
för meddelande av eventuella föreskrifter och anvisningar för berörda
polis- och passkontrollmyndigheter i syfte att få enhetliga rutiner i dessa
ärenden. Önskvärt vore även enligt länsstyrelsen att om möjligt enhetliga
regler för förfarandet vid passkontroll kunde utarbetas i samverkan med
motsvarande myndigheter i de övriga nordiska länderna, särskilt som
Norden utgör ett enhetligt passområde.

Mot bakgrund av att de i massmedia mest uppmärksammade kidnappingsfallen
gällt barn med utländskt medborgarskap uttalar länsstyrelsen
slutligen att en översyn borde ske av utlänningskungörelsens
passbestämmelser och reglerna för utresekontroll så att barn, som är
utländska medborgare, omfattas av samma garantier som svenska barn
emot att egenmäktigt skiljas från vårdnadshavare.

JuU 1973:32

10

Advokatsamfundet uttalar att det icke synes vara lagligen grundat att
uppställa krav på skriftligt medgivande till barns utresa från den icke
medresande vårdnadshavaren. Mot de nuvarande bestämmelserna i
passkungörelsen, enligt vilka barn icke antecknas i vårdnadshavares pass
och vilka för utfärdande av pass för barn föreskriver medgivande av
vårdnadshavare, synes enligt advokatsamfundet i princip inte vara något
att erinra. Under uttalande att det inte torde förhålla sig så som
motionärerna antar — dvs. att den av föräldrarna som önskar resa
utomlands med barnet lagligen kan hindras därifrån på grund av att han
saknar skriftligt medgivande från den andre — instämmer advokatsamfundet
likväl i motionärernas önskemål om en utredning.

Utskottet

I detta betänkande behandlas en motion som tar upp frågan om
kontroll av vårdnadshavares rätt att medföra barn ut ur landet.

Motionärerna anför uppgifter om att det förekommer att en fader
eller en moder, som vill resa utomlands med sitt barn, vid passkontroll
avkrävs intyg om samtycke till barnets utresa från den andre av
föräldrarna. Även om motionärerna anser det angeläget att åtgärder
vidtas mot kidnapping av barn, finner de det otillfredsställande att
avsaknaden av intyg skall kunna leda till att en utlandsresa blir inställd
eller fördröjd. Ett minimikrav är därför enligt motionärerna att i
samband med utlämnande av pass för barn information lämnas om att
krav på intyg av berört slag kan komma att ställas vid utresa ur landet.
Under hänvisning till att någon information om behovet av dylikt intyg
inte lämnats, ifrågasätter motionärerna om det inte erfordras regler som
klarlägger i vilka situationer särskild kontroll bör göras av en faders eller
moders rätt att medföra barn ut ur landet. Motionsyrkandet går ut på att
riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära att frågan om kontroll av rätten
för fader eller moder att medföra barn ut ur landet tas upp till prövning.

Rätten att bestämma om barns vistelseort tillkommer vårdnadshavaren.
Vårdnaden om barn i äktenskap omhänderhas i regel av båda
föräldrarna gemensamt men kan, t. ex. efter äktenskapsskillnad, tillkomma
en av makarna eller i vissa fall en särskilt förordnad förmyndare.
Vårdnaden om barn utom äktenskap utövas i regel av modern ensam.
Även fadern ensam eller särskilt förordnad förmyndare kan ha hand om
vårdnaden om barn utom äktenskap. Beträffande utländska medborgare
kan enligt utländsk lagstiftning gälla andra vårdnadsregler.

För barn liksom för övriga resenärer gäller att de vid resa till
utomnordiskt land måste inneha giltigt pass. I vissa fall anses kravet på
passinnehav vara uppfyllt om uppgifter om barnet antecknats i vuxen
persons pass. Enligt passkungörelsen i dess lydelse efter den 1 april 1971
utfärdas dock pass numera endast för en person. Det åligger passkontrollant
vid passkontrollort att kontrollera huruvida skyldigheten att inneha
pass är fullgjord. Uttryckliga regler rörande särskild utresekontroll i de
situationer som motionärerna avser saknas. Däremot ges i passkungörel -

JuU 1973:32

11

sen särskilda bestämmelser om utfärdande av pass för barn. För barn
under fem år får sålunda pass, som inte är försett med fotografi av
barnet, inte ges längre giltighet än till den tidpunkt då barnet fyller sju år,
och pass för barn under 18 år får inte utfärdas utan medgivande av
barnets vårdnadshavare. Föreligger synnerliga skäl att inte kräva sådant
medgivande skall i stället yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden
eller från en av nämnden särskilt utsedd befattningshavare. Vidare gäller
att pass för barn som är under 18 år kan återkallas av passmyndigheten
på begäran av barnets vårdnadshavare. Om det i sådant ärende föreligger
fara att barnet reser ur riket innan passet hinner återkallas, äger
polismyndighet omhänderta passet.

Motionen innefattar dels invändningar mot en påstådd praxis i
samband med passkontroll, innebärande att fader eller moder avkrävs
intyg om samtycke till barnets utresa från den andre av föräldrarna, dels
synpunkter på behovet av klarläggande regler om i vilka situationer
särskild kontroll bör göras av faders eller moders rätt att medföra sitt
barn ut ur landet.

Utskottet delar självfallet motionärernas uppfattning om det otillfredsställande
i en ordning som innebär att passkontrollant, utan
författningsstöd och utan föregående information t. ex. vid passutfärdandet,
avkräver föräldrar intyg från den icke medresande vårdnadshavaren
om barnets rätt till utresa. Av rikspolisstyrelsens remissyttrande framgår
emellertid att något allmänt praktiserat intygsförfarande av det slag
motionärerna nämner inte torde förekomma; i själva verket synes
förfaringssättet endast ha tillämpats i enstaka fall. Att uppställa ett
generellt krav på skriftligt medgivande från en icke medresande vårdnadshavare
synes utskottet inte heller vare sig rimligt eller lämpligt. En sådan
ordning skulle innebära betydande praktiska olägenheter och knappast ge
garantier för den avsedda effekten. Här skall endast pekas på förfalskningsrisken;
den som egenmäktigt vill föra barn ut ur landet torde inte
dra sig för att förfalska intyg rörande sina befogenheter härvidlag.

Enligt utskottets mening innebär ovan berörda regler om vårdnadshavares
möjlighet att motsätta sig att pass utfärdas för barn samt att begära
återkallande och omhändertagande av pass en ordning som möjliggör att
de flesta fall av försök att obehörigen medföra barn ut ur landet kan
stoppas. Beaktas bör också de möjligheter som föreligger för icke
medresande vårdnadshavare att anmäla eventuella misstankar om brottsligt
förfarande till polisen. I sådana fall och även eljest när misstanke om
brott föreligger tillkommer det polisman att med stöd av det allmänna
stadgandet i 2 § polisinstruktionen ingripa med åtgärder till förhindrande
och uppdagande av brott. Det sagda gäller självfallet också polisman som
utövar passkontroll. I sammanhanget kan även pekas på den särskilda
befogenheten för polismyndighet att enligt 21 kap. 9 § föräldrabalken
omhänderta barn i vissa fall då fara föreligger att barnet förs ur landet.

Med dessa uttalanden anser utskottet syftet med motionen väsentligen
vara tillgodosett. Vad gäller behovet av ytterligare, klarläggande regler
rörande kontroll av rätten att medföra barn ut ur landet utgår utskottet

JuU 1973:32

12

från att rikspolisstyrelsen och statens invandrarverk med uppmärksamhet
följer den praktiska tillämpningen av gällande regler samt att vid behov
kompletterande anvisningar rörande förfarandet utfärdas. Någon särskild
framställning härom från riksdagens sida synes inte erforderlig. Utskottet
avstyrker således bifall till motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:896.

Stockholm den 17 oktober 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered
(c)*, fröken Mattson (s), herrar Johansson i Växjö (c), Nygren (s),
Westberg i Ljusdal (fp), Polstam (c)*, fru Bergander (s), herrar Schött
(m), Petersson i Röstånga (fp), Karlsson i Ronneby (s)* och Alf
Pettersson i Malmö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5186 S Stockholm 1973