Justitieutskottets betänkande nr 29 år 1973

JuU 1973:29

Nr 29

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om förbättrade
radiokommunikationer inom fjällvärlden.

Motionen

1 motionen 1973:167 av herrar Clarkson (m) och Nilsson i Agnäs (m)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majd anhåller om åtgärder för
förbättrade radiokommunikationer i fjällvärlden i enlighet med motionens
innehåll.

I motionen påpekas att den ökade turismen i fjällvärlden ställer allt
högre krav på en effektiv nödradiofunktion. Enligt motionärerna skulle
avsevärda fördelar kunna uppnås om man för fjällvärlden fastställde
samma frekvenser som används till sjöss, nämligen 16 för allmän trafik
och 1 1 A för nödtrafik. Sålunda skulle bärbara radiosändare vinna ökad
användning och fjällräddningen härigenom kunna etablera kontakt med
de nödställda. Vidare skulle nödmottagare och nödsändare kunna
uppsättas på samma sätt som har skett i Stockholms skärgård. Slutligen
skulle radio på hotell och fjällstationer medföra en minskning av antalet
onödiga fjällräddningspådrag.

Gällande ordning

Bestämmelser om innehav och användning av radiosändare här i landet
finns i radiolagen (1966:755) och i den med stöd härav utfärdade
kungörelsen (1967:446) om radiosändare, vilka såvitt nu är av intresse
innehåller följande. Annan än statlig myndighet får inneha eller använda
radiosändare endast efter särskilt tillstånd av televerket. Beträffande
sändare av visst angivet slag kan televerket meddela generellt tillstånd.
Statliga myndigheter är ej underkastade något motsvarande tillståndstvång
men när det gäller sändare, som ej är avsedda för krigsmaktens
behov, skall televerket i erforderlig omfattning meddela frekvenser för
sändaren och föreskrifter för dess innehav och begagnande. För innehav
av såväl privata sändare som sådana statliga sändare, vilka ej är avsedda
för krigsmakten, skall årligen erläggas avgift.

Enligt 2 § polisinstruktionen (1972:51 1) åligger det polisen att bl. a.
lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. I enlighet
härmed handhas fjällräddningen av polisen. Tjänsten avser efterspaning
och omhändertagande av personer som i fjäll eller ödemarker gått vilse,
drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under sådana
förhållanden att överhängande fara för deras liv eller hälsa föreligger.

För räddningstjänst i de fyra fjällänen har polisen ett särskilt
radiosystem med frekvenserna 40 och 80 megaherz, som täcker de mest

1 Riksdagen 1973. 7 sami Nr 29

JuU 1973:29

besökta fjällområdena. Systemet är baserat på fasta obemannade anläggningar
för återutsändning och bärbara apparater. Polisens ordinarie
radionät har frekvensen 80 megaherz men kan med en särskild tillsats
användas även för mottagning och sändning på frekvensen 40 megaherz.
Med de bärbara apparaterna, vilka har en räckvidd av 3—4 mil, kan man
nå de fasta anläggningarna och därigenom komma i kontakt med polisens
ordinarie radionät. De bärbara appraterna, vilka kostar 3 000—4 000 kr. i
inköp, används uteslutande av polisen och med polisen samarbetande
civilpersoner. Vid sidan av fjällradiosystemet finns hjälptelefoner (radiotelefoner)
i 8 raststugor, belägna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Kopparbergs län. Ytterligare 12 radiotelefoner avses bli
installerade i fjällvärlden, varav 5 — 10 under våren 1974.

Frekvenserna 40 respektive 80 megaherz är inte uteslutande förbehållna
för polisens verksamhet utan utnyttjas även av exempelvis brandkårer
och privata transportföretag.

Räddningstjänst till sjöss handhas av sjöfartsverket som centralt organ.
När det gäller fritidsbåtar har enligt överenskommelse mellan sjöfartsverket
och televerket öppnats två kanaler, 11 A och 16 inom frekvensområdet
27—29 megaherz, i avsikt att höja säkerheten och underlätta
navigeringen. Kanalerna får också användas för att höja säkerheten vid
bl. a. skidturer och vandringar i fjällen. Inom samma frekvensområde
finns även kanal 10, vilken bl. a. utnyttjas av samerna för sambandstjänst
vid renskiljning. Som allmän regel gäller att kanal 11 A och 16 endast får
användas för nödvändig trafik, varvid kanal 11 A i första hand är avsedd
för meddelanden vid nödtillfällen och kanal 16 för navigationsmeddelanden.
Radiostationer för avlyssning av dessa båda kanaler finns vid de
flesta av landets 44 lotsstationer, vid tullverkets sambandscentraler samt
vid en del fyrplatser, polis- och brandstationer. Därjämte kan avlyssning
ske ombord på några polisbåtar och militära helikoptrar. Genom
sjöfartsverkets försorg har vidare nödradioskåp uppsatts på ensligt
belägna öar i Stockholms skärgård.

Radiotrafik inom frekvensområdet 27—29 megaherz, vilket inte blott
används inom sjöräddningen utan också är upplåtet för privat radiotrafik
av mindre seriös art, erfordrar annan apparatur än som används för
frekvensområdena 40 och 80 megaherz och sker med lägre effekt.
Sändningarna är därför mer känsliga för störningar och s. k. radioskuggor,
som förekommer i kuperad terräng. Deras räckvidd uppgår under
gynnsamma förhållanden — såsom vid sändningar över öppen sjö eller
mellan bergstoppar — till högst 20 kilometer.

Även i övriga nordiska länder är kanalerna 11 A och 16 reserverade för
sjöräddningsverksamhet. Vid ett nordiskt möte i Oslo, vari bl. a. från
Sverige deltog företrädare för televerket, i januari 1973 diskuterades ett
gemensamt utnyttjande av frekvenserna, varvid även frågan om en
samordning av nödradiotrafiken inom fjällvärlden togs upp. Frågorna
kunde dock ej omedelbart lösas utan skall diskuteras vid försätta
överläggningar mellan de nordiska länderna.

JuU 1973:29

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om åtgärder
för förbättrade radiokommunikationer i fjällvärlden. Till stöd för
yrkandet anför motionärerna att den ökade turismen i fjällvärlden ställer
allt högre krav på ett effektivt nödradiosystem. Avsevärda fördelar skulle
enligt motionärerna kunna uppnås om samma kanaler för radiokommunikation
fick användas inom fjällvärlden som till sjöss, nämligen kanalerna
11 A och 16. Härigenom skulle bärbara apparater kunna vinna ökad
användning och möjligheterna öka att i fjällräddningsverksamheten
etablera kontakt med de nödställda. Vidare skulle nödradioapparater
kunna uppsättas på samma sätt som skett i Stockholms skärgård och
förutsättningar skapas för radioanläggningar på hotell och fjällstationer.

Räddningstjänsten inom fjällvärlden handhas av polisen som för detta
ändamål byggt upp ett radiosystem med frekvenserna 40 och 80
megaherz. Systemet, som täcker de mest besökta fjällområdena, är
baserat på bärbara apparater och fasta obemannade anläggningar för
återutsändning. Polisens ordinarie radionät har frekvensen 80 megaherz
men kan med en särskild tillsats användas även för mottagning och
sändning på frekvensen 40 megaherz. Med de bärbara apparaterna, som
har en räckvidd av 3—4 mil, kan man via de fasta anläggningarna komma i
kontakt med polisens ordinarie radionät. Vid sidan av detta fjällradiosystem
finns radiotelefoner i f. n. 8 raststugor i fjällvärlden. Ytterligare
sådana telefoner kommer att installeras.

De i motionen omnämnda kanalerna 11 A och 16 ligger inom
frekvensområdet 27—29 magaherz och har enligt överenskommelse
mellan sjöfartsverket och televerket upplåtits för fritidsbåtars radiokommunikationer.
Kanal 11 A är i första hand avsedd för meddelanden
vid nödtillfällen och kanal 16 för navigationsmeddelanden. De får också
utnyttjas vid bl. a. skidturer och vandringar i fjällen. Inom samma
frekvensområde finns kanal 10, vilken används av samerna för sambandstjänst
vid renskiljning.

I likhet med motionärerna anser utskottet att den ökande turismen i
fjällvärlden motiverar att höga krav ställs på fjällräddningstjänstens
effektivitet. En viktig förutsättning för en effektiv fjällräddningsverksamhet
är ett utbrett och väl fungerande nödradiosystem, och utskottet delar
motionärernas uppfattning att det skulle vara av stort värde med ett
nödradiosystem som möjliggör en ökad användning av bärbara kommunikationsradioapparater
bland allmänheten.

Ett sådant nödradiosystem måste enligt utskottets mening såväl av
effektivitets- som kostnadsskäl vara av den art att det kan fungera inom
det redan befintliga fjällräddningsradiosystemet. De i motionen förordade
kanalerna 11 A och 16 ligger emellertid inom ett annat frekvensområde
än polisens nuvarande radiosystem, och radiosändningar på dessa
kanaler kan enligt vad utskottet inhämtat inte mottas med de apparater
som används av polisen. Det bör också beaktas att radiosändare med
frekvensområdet 27—29 megaherz har en betydligt kortare räckvidd än

JuU1973:29

polisens nuvarande apparater och är mer känsliga såväl för störningar som
för de i fjällvärlden vanligen förekommande s. k. radioskuggorna.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet — som i samband med en
studieresa till Jämtlands län haft tillfälle att närmare informera sig om
fjällräddningstjänsten och fjällräddningsradion — att en lösning i enlighet
med motionärernas förslag inte synes förenlig med de krav som i tekniskt
hänseende måste ställas på ett effektivt nödradiosystem inom fjällvärlden.
Med hänsyn härtill och då frågor om bl. a. samordning av
nödradiotrafiken inom fjällvärlden är föremål för överläggningar mellan
representanter för de nordiska länderna avstyrker utskottet bifall till
motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:167.

Stockholm den 30 oktober 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Larfors (s), Johansson i Växjö (c)*, Nygren (s), Westberg i
Ljusdal (fp), fru Hjelm-Wallén (s), fru Bergander (s), herrar Schött (m),
Petersson i Röstånga (fp), Alf Pettersson i Malmö (s)* och Lövenborg
(vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

GOTAB 73 5175 S Stockholm 1973