Justitieutskottets betänkande nr 16 år 1973

JuU 1973:16

Nr 16

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående straffpåföljden
vid totalvägran av värnpliktig.

Motionen

Yrkande

I motionen 1973:1082 av herrar Lindkvist (s) och Gustavsson i Nässjö
(s) hemställs att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t begära en
översyn av straffpåföljden för totalvägran.

Motivering

Till stöd för yrkandet framhåller motionärerna — som inte ifrågasätter
värnpliktslagens grundläggande principer — att det från såväl rent humana
som allmänpolitiska synpunkter framstår som tvivelaktigt om fängelsevistelse
är acceptabel för de som regel unga totalvägrarna. Enligt
motionärerna upplever dessa ungdomar också fängelsevistelserna som
personligen förnedrande. Motionärerna ifrågasätter vidare huruvida fängelse
för totalvägran står i överensstämmelse med den tidsanda som vi nu
upplever och där respekten för den personliga integriteten är starkt
dokumenterad. De anser därför att fängelsestraffet för totalvägran nu bör
slopas och ersättas med dagsböter eller ett bestämt bötesstraff. Härutöver
framhålls att det är av betydelse att utreda om en ändring av
tjänstgöringsförhållandena kan nedbringa antalet totalvägrare samt att en
sådan utredning kan ligga inom ramen för den översyn av vapenfrilagen
varom yrkande framställts i en annan vid årets riksdag väckt motion.

Gällande rätt

Enligt 1 § värnpliktslagen (1941:967) är svensk man värnpliktig från
och med det kalenderår under vilket han fyller arton år till och med det
under vilket han fyller fyrtiosju år. I vissa fall kan enligt 5 § befrielse
medges från värnpliktstjänstgöringen. Vidare kan enligt 1 § lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst värnpliktig erhålla tillstånd att fullgöra
vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring om bruk av vapen mot
annan inte är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga
övertygelse' och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Beslut om
tillstånd till vapenfri tjänst meddelas av vapenfrinämnden efter utredning
i varje särskilt fall.

Angående antalet ärenden hos vapenfrinämnden kan lämnas följande
uppgifter.

1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 16

Juli 1973:16

2

	Inkomna	Bifallna	Avslagna	Avskrivna
Är	ansökningar	ansökningar	ansökningar ansökningar
1967	1 112	1 081	100	29
1968	2 033	791	245	86
1969	2 077	715	541	110
1970	2 956	399	974	190
1971	2 622	564	790	337
1972	2 346	1 860	1 177	592
Vapenfri	tjänstepliktig skall	enligt 2 §	lagen om	vapenfri tjänst

fullgöra tjänst som är betydelsefull för samhället, såsom a) brandtjänst
inom civilförsvaret, b) reparationstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverk
eller televerket, c) hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom det
allmänt civila medicinalväsendet, d) ekonomi- eller expeditionstjänst vid
statlig eller kommunal förvaltning. Vapenfri tjänstepliktig får enligt
samma lagrum inte åläggas att tjänstgöra inom krigsmakten, om han inte
har förklarat sig villig till detta.

Vapenfri tjänstepliktig får inte övas i bruk av vapen eller åläggas att
bära vapen eller ammunition. Det är arbetsmarknadsstyrelsen som
bestämmer vilket slag av tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig skall
fullgöra. Styrelsen har tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning
och tjänstgöring.

Värnpliktig, som ej erhållit tillstånd till vapenfri tjänst, är under tid
han i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten att anse som
krigsman. Enligt 21 kap. 1 § brottsbalken skall krigsman som bl. a. vägrar
eller underlåter att lyda förmans befallning dömas för lydnadsbrott till
disciplinstraff eller fängelse i högst ett år om det ej är uppenbart att
befallningen ej angår tjänsten. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i
högst fyra år. Vid bedömandet av huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om
brottet begåtts inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Om någon befallning inte givits, men krigsmannen ändock inför
förman förklarar att han vägrar fullgöra värnplikt eller bära vapen eller
utrustning, kan han bli fälld till ansvar för grovt tjänstefel enligt 21 kap.
18 § brottsbalken (se Nytt Juridiskt Arkiv 1959 s. 202 och 417). För
sådant brott stadgas fängelse i högst ett år. För tjänstefel som ej är grovt
är påföljden disciplinstraff.

Enligt 2 § lagen (1948:449) om disciplinstraff för krigsmän kan i
stället för disciplinstraff ådömas böter, om sistnämnda påföljd är
lämpligare än disciplinstraff med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art.

Straffbestämmelserna i 21 kap. brottsbalken är ej tillämpliga på dem
som fullgör vapenfri tjänst. Ansvarsbestämmelser för vapenfria tjänstepliktiga
har i stället upptagits i lagen om vapenfri tjänst. Lagen saknar
motsvarighet till brottsbalkens bestämmelse om lydnadsbrott men upptar
i 16 § ett stadgande om ansvar för tjänstefel. Normalstraffet är böter. Är
brottet grovt skall fängelse i högst ett år ådömas. I praxis har totalvägran
av vapenfri tjänstepliktig bedömts som grovt tjänstefel (se NJA 1968 s.
294).

JuU 1973:16

3

Angående antalet fall av totalvägran av krigsmän och vapenfria
tjänstepliktiga kan lämnas följande uppgifter. Siffra inom parentes anger
antalet fall där vederbörande sökt men ej beviljats tillstånd till vapenfri
tjänst. Uppgifterna, vilka erhållits från försvarsdepartementet och arbetsmarknadsstyrelsen,
omfattar ej medlemmar av Jehovas vittnen, vilka
sedan 1967 regelmässigt frikallas från värnpliktstjänstgöring.

År	Första- gångs- vägrare	Andra- gångs- vägrare	Tredje- gångs- vägrare	Fjärde- gångs- vägrare	Totalt
Krigsmän 1968 1969 1970	698 (162)	64 (24)	8(3)	2	107 316 772
1971	669 (148)	63 (22)	7(2)	-	739
1972	579 (172)	146 (42)	9(4)	-	734
Vapenfria tjänstepliktiga 1968	29	2	1		32
1969	21	4	2	_	27
1970	63	3	—	_	66
1971	28	19	3	1	51
1972	52	24	2	1	79

I anslutning till dessa uppgifter kan nämnas att värnpliktig som
totalvägrat tre gånger ej brukar inkallas till ny tjänstgöring.

Vid straffmätningen i mål angående totalvägran görs i praxis ej
åtskillnad mellan krigsmän och vapenfria tjänstepliktiga. 1 regel ådöms en
månads fängelse för totalvägran första gången, två månader för andra
gången och tre månader för tredje gången. Är omständigheterna vid
brottet mildrande kan böter ifrågakomma (se NJA 1966 s. 123).
Villkorlig dom eller skyddstillsyn tillämpas av hänsyn till allmän
laglydnad endast undantagsvis.

Frågans tidigare behandling

Före 1948 års lagstiftning om brott mot staten och allmänheten gällde
för krigsmakten en fristående strafflag. Strafflagen för krigsmakten, som
tillkom år 1914, var tillämplig på såväl krigsmän som vissa civilanställda
vid krigsmakten. För lydnadsbrott av krigsman var straffet fängelse eller
straffarbete i högst ett år eller vid vissa förmildrande omständigheter
disciplinstraff. Vid försvårande omständigheter fanns möjligheter till
straffhöjning. För lydnadsbrott av annan än krigsman var straffet fängelse
i högst sex månader eller i ringa fall disciplinstraff. Tjänstefel bestraffades
med disciplinstraff eller vid svårare brott fängelse i högst sex månader.

1948 års reform innebar bl. a. att strafflagen för krigsmakten
upphävdes och bestämmelser om militära brott infördes i två särskilda
kapitel i den då gällande strafflagen (26 och 27 kap.). I samband härmed
erhöll de särskilda straffbestämmelserna för brott av krigsmän i huvudsak

JuU 1973:16

4

den lydelse de alltjämt har. Den vid 1962 års riksdag antagna brottsbalken
innebar att brotten av krigsmän överflyttades till 21 och 22 kap.
samt att straffsatserna anpassades till brottsbalkens påföljdssystem.

Frågan om s. k. samvetsömma värnpliktigas behandling i straffrättsligt
hänseende har länge varit föremål för uppmärksamhet. Redan år 1902
utfärdades bestämmelser som medgav värnpliktiga att i vissa fall slippa
övas i bruk av vapen. År 1920 tillkom den första lagen i ämnet, som år
1925 ersattes med en ny lag. Enligt denna kunde för vapenfri tjänst
åberopas inte blott religiös övertygelse utan också etiska betänkligheter.
Enligt båda lagarna kunde värnpliktig få tillstånd att antingen tjänstgöra
vid krigsmakten utan att övas i vapnens bruk eller utföra civilt arbete för
statens räkning. Efter en lagändring år 1940 kunde civilt arbete åläggas
vapenfria värnpliktiga såväl inom försvaret som eljest för statens räkning.
År 1925 trädde också en särskild lag om straff för vissa förbrytelser i
tjänsten av vissa värnpliktiga i kraft. Enligt denna lag, som var tillämplig
på sådana vapenfria värnpliktiga vilka ej lydde under strafflagen för
krigsmakten, var straffet för vägran att lyda arbetsbefälets befallning
böter eller vid försvårande omständigheter fängelse i högst ett år. En
särskild straffbestämmelse för tjänstefel upptog böter eller i synnerligen
försvårande fall fängelse i högst sex månader.

På grundval av ett betänkande (SOU 1942:15) avgivet av särskilda
sakkunniga tillkom år 1943 en lag om vapenfria värnpliktiga och en ny
lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga. I
betänkandet diskuterade de sakkunniga den straffrättsliga behandlingen
av vapenfria värnpliktiga och anförde bl. a. att frihetsstraff inte var någon
lämplig form för statens reaktion mot insubordinationsbrott, som inte
hade annan grund än samvetets bud. De sakkunniga ansåg dock inte att
straff kunde undvaras beträffande dem som, sedan deras ansökan om
vapenfri tjänst avslagits, likväl vägrade fullgöra ålagd tjänstgöring; avslaget
på framställningen hade ju meddelats sedan det utretts att den
värnpliktiges ställningstagande ej var betingat av samvetsskäl. Än mindre
fann de sakkunniga skäl att ömma för dem som vägrade fullgöra vapenfri
tjänst. De sakkunniga behandlade även frågan om en särskild strafform
för värnpliktsvägran men fann ej att omständigheterna motiverade en så
genomgripande reform. De sakkunniga föreslog därför endast formella
jämkningar av gällande lag.

1 syfte att bl. a. åstadkomma större rättvisa i allmänhet mellan olika
vapenfria värnpliktiga föreslogs i prop. 1943:18 att straffet för ordervägran
i normalfallet skulle vara fängelse i högst sex månader samt vid
ringa brott dagsböter. Vid synnerligen försvårande omständigheter
föreslogs ett straffmaximum av straffarbete i högst ett år. Andra
lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande (2LU 1943:12)
ej anledning till erinran häremot.

I fråga om de vapenfrias tjänstgöringsförhållanden innebar 1943 års
lagstiftning att de tjänster, till vilka vapenfria värnpliktiga skulle uttagas,
närmare specificerades.

Frågan om behandlingen av de vapenfria värnpliktiga aktualiserades i

JuU 1973:16

5

riksdagen under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet i anledning
av motioner, och år 1964 tillsattes en utredning rörande vapenfria
värnpliktiga, vars betänkande (SOU 1965:71) låg till grund för den
nuvarande lagen om vapenfri tjänst. I prop. 1966:107 med förslag till lag
om vapenfri tjänst m. m. anförde departementschefen bl. a. att medlemmar
av sekten Jehovas vittnen, som kan antagas inte komma att
fullgöra någon form av tjänsteplikt, inte bör kallas in till tjänstgöring.
Departementschefen förordade att Kungl. Maj:t från fall till fall skall
besluta om medlem av sekten bör kallas in. Beträffande straffbestämmelserna
påpekade departementschefen att, eftersom vägran att lyda givna
order i praxis bedömts som grovt tjänstefel, någon motsvarighet till
bestämmelsen i 21 kap. 1 § brottsbalken ej hade ansetts nödvändig.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen hemställdes i ett par i
anledning av propositionen väckta motioner (1:733 och 11:902) om
utredning angående straffpåföljderna för värnpliktig som vägrar fullgöra
vapenfri tjänst. Andra lagutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända
betänkande (2LU 1966:45) att motionsyrkandena inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd samt lämnade i propositionen framlagda förslag
utan erinran.

Med anledning av en interpellation vid 1970 års riksdag om bl. a.
särskild brottsrubricering för totalvägran anförde chefen för försvarsdepartementet
att det ej fanns skäl överväga att införa en ny straffbestämmelse,
avseende endast värnpliktsvägran och med särskild brottsrubricering.

I två vid årets riksdag väckta motioner (1973:636 och 1973:11 14) har
hemställts om en översyn av vapenfrilagen. I motionen 1973:636 har
också begärts en översyn av tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Försvarsutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande i
anledning av motionerna (FöU 1973:7) föreslagit riksdagen att avslå
motionen 1973:636 samt att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet med anledning av motionen 1973:1 1 14 har uttalat om en
översyn av vapenfrilagen.

I betänkandet har anförts bl. a. följande:

Enligt vad utskottet inhämtat har arbetsmarknadsstyrelsen f. n.
svårigheter att med gällande regler, bl. a. i fråga om kostnadsansvaret,
placera de vapenfria tjänstepliktiga till utbildning och tjänstgöring. Detta
är särskilt allvarligt med hänsyn till att vapenfrinämnden nu har hög
kapacitet. En del av den tidigare arbetsbalansen i nämnden riskerar att
återkomma som balans i arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare är det olyckligt
om lämplig tjänstgöring inom t. ex. vårdsektorn inte kan erbjudas den
som har särskild fallenhet för utbildning inom denna sektor.

Ehuru det enligt utskottets mening inte finns anledning till erinran
mot de nu gällande principerna för tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst
eller mot vapenfrinämndens tillämpning av vapenfrilagen anser utskottet,
mot den ovan angivna bakgrunden, att det är lämpligt att nu granska
erfarenheterna av vapenfrilagen och dess tillämpning.

Översynen bör givetvis utgå från strävan att nå bästa möjliga säkerhet
för en rättvis tillämpning av gällande regler. Den bör bl. a. avse de

JuU1973:16

6

förhållanden som är bestämmande för arbetsmarknadsstyrelsens möjligheter
att finna lämplig utbildning och tjänstgöring för de vapenfria.
Beträffande tjänstgöringsområdena bör klart samhällsnyttig verksamhet i
regel kunna anses hänförlig till totalförsvaret i vid bemärkelse. Civilförsvaret
och andra väsentliga delar av det civila totalförsvaret bör dock
liksom hittills prioriteras vid tilldelning av vapenfria tjänstepliktiga.

Utskottet

I motionen framförs önskemål om en översyn av påföljdssystemet vid
totalvägran av värnpliktig.

Motionärerna ifrågasätter inte värnpliktslagens grundläggande principer
men framhåller att fängelse ej kan anses som en lämplig påföljd för de
i regel unga personer vilka av samvetsskäl vägrar fullgöra tjänst vid
krigsmakten eller vapenfri tjänst. De anser därför att fängelse som påföljd
för totalvägran bör ersättas med någon form av bötesstraff.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen är totalvägran av
värnpliktig, som är skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten, att bedöma
enligt brottsbalkens regler om lydnadsbrott och grovt tjänstefel medan
straffbestämmelser för vapenfria tjänstepliktiga upptagits i lagen om
vapenfri tjänst. För lydnadsbrott är stadgat disciplinstraff eller fängelse i
högst ett år. För grovt tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken eller
16 § lagen om vapenfri tjänst skall dömas till fängelse i högst ett år. Av
hänsyn till allmän laglydnad bestämmes i praxis straffet för totalvägran
till fängelse; endast undantagsvis kommer annan påföljd i fråga.

Det svenska militära försvaret bygger på allmän värnplikt. Värnpliktens
bärande idé är att försvaret utgör en hela folkets angelägenhet och
att försvarsbördan skall fördelas så likformigt och rättvist som möjligt.
Den särskilda lagstiftningen till förmån för dem som hyser samvetsbetänkligheter
mot den egentliga värnpliktstjänstgöringen innebär ett
undantag frän denna princip och är betingad av respekt för individens
åsiktsfrihet.

Liksom motionärerna vill utskottet inte ifrågasätta grundprinciperna
för värnpliktstjänstgöringen, vilkas upprätthållande kräver att någon form
av kännbar reaktion följer på underlåtenhet att fullgöra värnplikten. Att
helt slopa påföljden för totalvägran eller endast utkräva ett relativt
lindrigt straff skulle enligt utskottets mening kunna fresta många att av
andra skäl än djupa samvetsbetänkligheter vägra fullgöra värnpliktstjänstgöring.
Mot ett bötesstraff talar även rättvisesynpunkter.

Å andra sidan kan ifrågasättas om fängelsestraff utgör en lämplig
reaktionsform mot gärningar som är betingade av djupt religiösa eller
moraliska betänkligheter. Mot fängelsepåföljd talar också att de, som gör
sig skyldiga till totalvägran, ofta är så unga att brottsbalkens regler om
restriktivitet vid ådömande av fängelse formellt blir tillämpliga på dem.
Beaktas bör även att en viss grupp av totalvägrare, nämligen medlemmarna
av sekten Jehovas vittnen, regelmässigt frikallas från all tjänstgöringsskyldighet
och således undgår straffansvar.

Försvarsutskottet (FöU 1973:7) har nyligen i ett av riksdagen godkänt

JuU 1973:16

7

betänkande föreslagit en översyn av vapenfrilagens bestämmelser om de
vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöringsförhållanden. Med hänsyn härtill
och mot bakgrund av vad som ovan anförts finner utskottet inte
anledning motsätta sig motionärernas önskemål att jämväl reaktionsformerna
vid totalvägran av värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga blir
föremål för utredning.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1082 ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört rörande översyn av
påföljden vid totalvägran av värnpliktiga och vapenfria
tjänstepliktiga.

Stockholm den 27 mars 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Ernulf (fp), Jönsson i Malmö (s), Johansson i Växjö (c),
Nygren (s), Westberg i Ljusdal (fp), fru Hjelm-Wallén (s), fru Bergander
(s), herrar Schött (m), Måbrink (vpk), Fransson (c), Alf Pettersson i
Malmö (s) och Stjernström (c).

GOTAB 73 3455 S Stockholm 1973