Justitieutskottets betänkande nr 12 är 1973
Nr 12
Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ändringar i
lagstiftningen rörande trafiknykterhetsbrott.
Motionen
Yrkande
I motionen 1973:267 av herr Stålhammar m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen beslutar att anhålla hos Kungl. Maj:t om förslag till förändringar
i lagstiftningen rörande trafiknykterhetsbrott i enlighet med vad
som anförs i motionen.
Motivering
Mot bakgrund av vissa uppgifter angående bl. a. sambandet mellan
alkoholförtäring och trafikolyckor, informationen rörande detta samband
samt upptäcktsrisken vid trafiknykterhetsbrott framlägger motionärerna
vissa förslag till lagstiftning beträffande polisens rätt att ta
utandningsprov, det straffbelagda områdets avgränsning och påföljderna
vid trafiknykterhetsbrott.
I fråga om utandningsproven anför motionärerna att tätare kontroller
och ett mera frekvent användande av den apparatur som finns för
ändamålet (alkotesten) utan tvivel har stöd i den allmänna opinionen.
Enligt motionärernas mening bör polisen medges rätt att använda detta
instrument enligt de riktlinjer som finns skisserade i trafiknykterhetsbrottskommitténs
betänkande. Att en effektiv kontroll av trafikonykterheten
har stöd i det allmänna rättsmedvetandet framgår, säger motionärerna,
bl. a. av en SIFO-rapport från 1970, som MHF låtit utföra. Antalet
intervjuade i undersökningen utgjorde totalt 600. På fråga om polisen
skall ha rätt att kontrollera nykterheten hos bilförarna över lag genom
utandningsprov svarade 86 procent ja, 11 procent nej och 3 procent vet
ej.
När det gäller påföljdsfrågorna framhåller motionärerna att frihetsstraffet
på det här området har stor betydelse från allmänpreventiv
synpunkt. Straffet kan i och för sig vara relativt kortvarigt, men det
måste ge uttryck för samhällets negativa attityd till denna typ av
brottslighet. Den ovan refererade SIFO-undersökningen visar bl. a., anför
motionärerna, att 63 procent av de tillfrågade bedömer fängelsestraff vid
en promillehalt av över 1,5 som riktigt, medan 27 procent anser straffet
för milt och endast 5 procent att det är för hårt.
Enligt motionärernas mening bör också promillereglerna i en reviderad
trafiknykterhetslagstiftning bygga på att all alkoholförtäring som har
skett före körningens slut skall inverka på bedömningen av ansvarsfrågan.
1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 12
JuU 1973:12
2
Det får alltså inte förekomma som i vissa fall nu att förare som förtärt
alkohol i avsevärda mängder skall undgå straff endast därför att han råkat
bli hejdad innan alkoholhalten i blodet har nått den straffbara gränsen.
På samma sätt bör enligt motionärerna den lucka som nu föreligger vid
den s. k. ”eftersupningen” täppas till. Det kan inte vara rimligt att en
person som uppenbarligen brutit mot trafiknykterhetslagstiftningen skall
kunna undgå straff enbart genom att han hänvisar till att han förtärt
ytterligare alkohol efter själva kömingstillfället. Den regel som föreslogs
av 1949 års trafiknykterhetskommitté (SOU 1953:20) bör vara att
föredra, nämligen att alkoholförtäringen skall anses ha ägt rum före eller
under färden, om icke föraren bevisar att så icke varit fallet.
Avslutningsvis framhåller motionärerna att det är så väsentligt att
effektiva åtgärder snarast vidtas inom trafiknykterhetsområdet, att
justeringar i gällande lagstiftning och anvisningar i enlighet med vad
motionärerna anfört bör komma till utförande i avvaktan på att
trafiknykterhetsbrottskommitténs förslag läggs till grund för mera
genomgripande förslag.
Betänkande angående trafiknykterhetsbrott
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 februari 1966
tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för utredning
angående lagstiftningen om trafiknykterhetsbrott. De sakkunniga, som
antog namnet kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott
(trafiknykterhetsbrottskommittén), avgav i september 1970 betänkandet
”Trafiknykterhetsbrott — Förslag 1970” (SOU 1970:61).
Kommitténs förslag innebär i sammanfattning följande.
Den nuvarande uppdelningen av trafiknykterhetsbrott i två svårhetsgrader,
rattfylleri och rattonykterhet, bör enligt kommittén bibehållas. 1
fråga om det straffbelagda områdets avgränsning anser kommittén att
lagstiftningen också i fortsättningen bör bygga på en fast nedre
promillegräns vid 0,5 promille. Den promillegräns som markerar skillnaden
mellan rattonykterhet och rattfylleri föreslås sänkt från 1,5 till 1,2
promille. Den nuvarande strafflindringsregeln om mildrande omständigheter
vid rattfylleri föreslås ersatt med en bestämmelse att det i ringa fall
av rattfylleri skall dömas enligt en lindringare straffsats.
För att begränsa olägenheterna med s. k. tillbakaräkning föreslår
kommittén att det införs en ny princip av innebörd att ansvar skall
inträda inte bara - liksom hittills — i de fall där promillegränsen uppnås
under själva färden utan också i de fall där promillegränsen uppnås först
efter färden.
Kommittén föreslår också en ny bestämmelse som under vissa
förhållanden kriminaliserar alkoholförtäring efter färden såsom ett
särskilt brott med lägre straffsats än den för rattfylleri.
I fråga om påföljdsbestämningen vid rattfylleri anser kommittén det
önskvärt med ett mer nyanserat påföljdsval. För sådana rattfyllerister
som inte har alkoholproblem och inte heller i övrigt har behov av en
JuU 1973:12
3
individualpreventivt inriktad behandling bör valet stå mellan å ena sidan
villkorlig dom i förening med höga böter och å andra sidan fängelse.
Avgörandet för valet mellan dessa alternativ torde enligt kommittén i
regel bli hur pass allvarligt det aktuella rattfylleribrottet är. Om sålunda
blodalkoholhalten ligger nedåt 1,2 promille eller brottet eljest framstår
som mindre allvarligt bör i de flesta fall väljas villkorlig dom i förening
med böter. Om däremot rattfylleriet är av mer allvarlig karaktär — eller
det är fråga om återfall — bör under de i övrigt angivna omständigheterna
i regel väljas fängelse. Beträffande rattfyllerister med alkoholproblem har
kommittén tänkt sig att på dem bör i allmänhet tillämpas skyddstillsyn
med föreskrift om nykterhetsvårdande behandling. Denna påföljd avses i
huvudsak komma i fråga i fall där brottet utgör rattfylleri men den skall
kunna förekomma även vid rattonykterhet i fall där påtagliga alkoholproblem
föreligger. Är rattfylleribrottet av svårare beskaffenhet bör
enligt kommitténs mening i skyddstillsynen i regel ingå behandling i
tillsynsanstalt. Så bör också ofta ske om brottet utgör återfall.
Slutligen föreslår kommittén att det införs en befogenhet för polisen
att under vissa särskilt angivna förutsättningar ta utandningsprov rutinmässigt,
dvs. utan att föraren är skäligen misstänkt för trafiknykterhetsbrott.
Betänkandet är efter remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.
Utskottet
I motionen hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära
förslag till vissa ändringar i lagstiftningen rörande trafiknykterhetsbrott.
Önskemålen gäller polisens rätt att ta utandningsprov, det straffbelagda
områdets avgränsning och påföljderna vid trafiknykterhet.
Som närmare framgår av redogörelsen ovan har trafiknykterhetsbrottskommittén
i september 1970 avgivit ett betänkande, vari samtliga i
motionen upptagna frågor ingående behandlas. Betänkandet är efter
remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Utskottet, som förutsätter att proposition på grundval av kommitténs
förslag kommer att utan onödigt dröjsmål föreläggas riksdagen, finner ej
anledning föregripa de ställningstaganden i ett större sammanhang som
förestår beträffande de i motionen upptagna spörsmålen. På grund härav
avstyrker utskottet bifall till motionen.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1973:267.
Stockholm den 6 mars 1973
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
JuU 1973:12
4
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered (c),
fröken Mattson (s), herrar Jönsson i Malmö (s), Johansson i Växjö (c),
Nygren (s), Westberg i Ljusdal (fp), fru Hjelm-Wallén (s), herr Polstam
(c), fru Bergander (s), herrar Schött (m), Måbrink (vpk), Petersson i
Röstånga (fp) och Nilsson i Visby (s).
GOTAB 73 3431 S Stockholm 1973