Justitieutskottets betänkande nr 36 år 1973 JuU 1973:36

Nr 36

Justitieutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973: 87
med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,
m. m. jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1973:87 har Kungl. Maj:t (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om rättegången i tvistemål om mindre värden,

2. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1929: 145) om skiljemän,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet
till vad utskottet anför på s. 9 och 10.

I samband med propositionen behandlar utskottet två i anledning av
propositionen väckta motioner, 1973: 1914 och 1973: 1931. Motionsyrkandena
redovisas nedan på s. 8 och 9.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om rättegången i tvistemål om mindre värden

Härigenom förordnas som följer.

Tillämpningsområdet m. m.

1 § Denna lag skall tillämpas på rättegången vid allmän domstol i tvistemål
vari förlikning om saken är tillåten, om värdet av vad som yrkas
uppenbart ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år.

Första stycket gäller ej om part första gången han skall föra talan i
tvistemålet yrkar att denna lag ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt
att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången eljest är
av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden.
Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande,

1 Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 36

JuU 1973:36

skall part som begär målets hänskjutande till rättegång senast därvid
framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som vid tiden för talans
väckande kan antagas gälla. Har talan väckts genom ansökan om lagsökning
eller betalningsföreläggande eller som enskilt anspråk i brottmål,
avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall handläggas som tvistemål.
Vid bedömningen skall hänsyn ej tagas till rättegångskostnad.

2 § Är värdet av vad som yrkas högre än som anges i 1 § första stycket,
skall denna lag ändå tillämpas, om

1. tvisten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av reklamationsorgan
som Konungen bestämmer, eller

2. parterna överenskommit att lagen skall tillämpas och rätten finner
detta lämpligt.

Första stycket gäller endast om part första gången han skall föra talan
i tvistemålet yrkar att denna lag skall tillämpas och därvid åberopar
utlåtandet eller överenskommelsen. Har talan väckts genom ansökan om
betalningsföreläggande äger 1 § andra stycket andra punkten motsvarande
tillämpning.

3 § Denna lag skall ej tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handlägges
i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen
(1921:225) eller ackordslagen (1970: 847), eller mål som skall upptagas
omedelbart av högre rätt.

4 § I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6—22 §§
rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15—18 §§
och 21—22 §§ samt 55 kap. 12 och 15 §§ samma balk, gäller denna
lags bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. I övrigt
tillämpas rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mot
denna lag. Därvid jämställes sammanträde enligt denna lag med huvudförhandling.

Allmänna bestämmelser om rättegången

5 § Mål beredes för avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig
handläggning. Med iakttagande av 15 och 27 §§ bestämmer rätten efter
omständigheterna i vilken mån handläggningen skall vara muntlig eller
skriftlig.

Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde och vad
handlingarna innehåller.

6 § Rätten skall vägleda parterna vid talans utförande samt skall tillse
att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet
kräver.

JuU 1973: 36

Rätten skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder
annat.

7 § I tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst
som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk (konsumenttvist) skall
rätten, om det är till gagn för utredningen, inhämta yttrande från reklamationsorgan
som avses i 2 §.

8 § Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rättshjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för
varje instans,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med
sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle
för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling,

6. inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången.

Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad
för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt bestämmelser
som Konungen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket 1 jämställes kostnad för annan
rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå,
i den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag,
utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt
vad som gäller därom.

9 § Ersättning till vittne skall bestämmas efter de grunder som gäller om
ersättning av allmänna medel till vittne.

10 § Beslutar rätten att yttrande av sakkunnig skall inhämtas, bestämmer
rätten efter parternas hörande vem som skall anlitas. Kostnaden för
sådan sakkunnig betalas av allmänna medel. Om särskilda skäl föreligger,
får rätten förordna att kostnad för utlåtande av sakkunnig, som ej utsetts
av rätten, skall betalas av allmänna medel efter de grunder som gäller
för av rätten utsedd sakkunnig.

11 § I konsumenttvist får näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt
hemvist, om värdet av vad som yrkas uppenbarligen ej överstiger hälften
av basbelopp som anges i 1 §.

JuU 1973: 36

Rättegången i tingsrätt

12 § Tingsrätten består vid handläggning enligt denna lag av en lagfaren
domare.

13 § Ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vad som yrkas
samt de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet. Uppgift skall
även lämnas om de bevis som åberopas och om de omständigheter som
betingar rättens behörighet, såvida ej denna framgår av ansökan i övrigt.
Skriftliga bevis bör inges samtidigt som ansökan göres.

14 § Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas att yttra sig över
käromålet. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Muntligt yttrande
skall upptecknas genom rättens försorg.

15 § Sammanträde skall hållas, om ej enbart skriftlig handläggning med
hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligare.

16 § Part skall kallas att inställa sig till sammanträde vid påföljd att
tredskodom annars kan meddelas mot honom. Föreligger särskilda skäl
får part i stället kallas vid påföljd att annars tredskodom kan meddelas
mot honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Om part skall inställa sig personligen, skall rätten förelägga honom
sådan inställelse vid vite.

Vid kallelse till sammanträde, som avser enbart bevisupptagning, skall
påföljd enligt första stycket ej föreläggas.

17 § Vid sammanträde skall parterna redogöra för sina ståndpunkter och
bevisningen upptagas. Om det är lämpligt, får bevisning upptagas även
vid annan domstol. Sakkunnig som utlåtit sig skriftligen får höras muntligen
endast om rätten finner det nödvändigt.

Föreskrifter om innehållet i och avfattningen av protokoll vid sammanträde
meddelas av Konungen.

18 § Hålles sammanträde, skall målet om möjligt slutbehandlas vid
sammanträdet. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två
sammanträden hållas. Hålles sammanträde vid mer än ett tillfälle skall
samme domare sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter. Har muntlig
bevisning upptagits vid rättens sammanträde och blir den domare som
höll sammanträdet förhindrad att döma i målet, skall bevisningen upptagas
ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och
hinder därför ej föreligger.

Har handläggningen ej avslutats vid sammanträde, skall rätten bereda

JuU 1973: 36

parterna tillfälle att slutföra sin talan inom viss tid vid påföljd att målet
ändå kan komma att avgöras.

19 § När målet är berett, skall rätten avgöra det utan dröjsmål.

Uteblir båda parterna från sammanträde, som ej avser enbart bevisupptagning,
skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sammanträde,
får rätten på yrkande av den som kommit tillstädes, i enlighet med föreläggande
enligt 16 §, antingen meddela tredskodom eller avgöra målet
utan hinder av hans utevaro. Framställes ej sådant yrkande, bestämmer
rätten om den fortsatta handläggningen.

20 § Närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut meddelas
av Konungen.

Rättegången i hovrätt

21 § Talan mot tingsrätts dom eller beslut får ej prövas av hovrätten i
vidare mån än som framgår av 22 §, om ej hovrätten meddelat parten
prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs ej vid talan mot beslut som rör annan än
part eller intervenient, beslut varigenom tingsrätt ogillat jäv mot domare,
beslut angående ådömande av förelagt vite eller om ansvar för rättegångsförseelse
eller beslut varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller
ansökan om återvinning eller vade- eller besvärstalan avvisats.

I fråga om meddelat prövningstillstånd äger 54 kap. 11 § andra stycket
och 13 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning.

22 § Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av
högre rätt,

2. part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts
och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

3. den rättstillämpning som ligger till grund för domen eller beslutet
måste antagas vara oriktig,

4. målets utgång kan antagas ha påverkats av falsk handling som åberopats
eller av falsk utsaga som avgivits under ed eller försäkran,

5. domvilla förekommit, eller

6. målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt
misstag.

23 § Talan mot tingsrätts beslut angående fråga som avses i 1 eller 2 §
föres i samma ordning som talan mot beslut varigenom rätten ogillat
invändning om rättegångshinder.

JuU 1973: 36

24 § Vid behandling av fråga om prövningstillstånd består hovrätten av
två ledamöter. Vill en av ledamöterna bevilja prövningstillstånd, gäller
hans mening som hovrättens beslut.

25 § I fullföljdsinlaga skall anges de omständigheter som åberopas till
stöd för ansökan om prövningstillstånd, om sådant tillstånd behövs. Vidare
skall fullföljdsinlaga innehålla uppgift om överklagade domen eller
beslutet, om den ändring som yrkas däri och om grunderna för den fullföljda
talan. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas.
Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall fogas vid fullföljdsinlagan.

26 § Behövs prövningstillstånd, beslutar hovrätten sedan skriftväxlingen
avslutats om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl föreligger till det,
får frågan upptagas utan att skriftväxling skett.

27 § I mål som fullföljts genom vad, skall handläggningen vara skriftlig,
om ej särskilda skäl föranleder att sammanträde hålles. Bestämmelserna

1 17, 18 och 20 §§ äger motsvarande tillämpning vid rättegången i hovrätt.

Rättegången i högsta domstolen

28 § Mot hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd får talan ej föras.

29 § Bestämmelserna i 17 § äger motsvarande tillämpning vid rättegången
i högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Lagen gäller ej om talan väckts före ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall införas
en ny paragraf, 49 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

49 a §

Har i mål, som handlagts enligt
lagen (1973: 000) om rättegången i
tvistemål om mindre värden, hovrätten
vägrat part prövningstillstånd
vid talan mot tingsrätts dom varigenom
betalningsskyldighet ålagts,

Juli 1973: 36

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

må domen verkställas såsom lagakraftägande
utan hinder av talan
mot hovrättens beslut, såvida ej
högsta domstolen annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom förordnas, att i lagen (1929: 145) om skiljemän skall införas
en ny paragraf, 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

/ tvist mellan näringsidkare och
konsument rörande vara eller tjänst
som tillhandahållits för huvudsakligen
enskilt bruk får före tvistens
uppkomst träffat avtal att tvist skall
hänskjutas till skiljemän utan förbehåll
om rätt för parterna att
klandra skiljedomen ej göras gällande,
om tvist ef öremålets värde ej
är högre än som anges i 1 § lagen
(1973: 000) om rättegången i tvistemål
om mindre värden.

Första stycket gäller ej om tvisten
rör avtal mellan försäkringsgivare
och försäkringstagare och ej
heller om annat följer av Sveriges
internationella förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre lag gäller i fråga
om avtal som träffats före ikraftträdandet.

JuU 1973: 36

4 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom förordnas, att 19 § rättshjälpslagen (1972: 429) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

Bif alles ansökan om albnän rättshjälp,
fastställer rättshjälpsnämnden
samtidigt det för sökanden
gällande maximibeloppet.

Kan sökanden ej själv eller genom
någon som i tjänsteställning
eller annars lämnar honom bistånd
behörigen tillvarataga sin rätt, får
rättshjälpsnämnden på sökandens
begäran förordna biträde.

1 angelägenhet, som kan antagas
bli prövad enligt lagen (1973:000)
om rättegången i tvistemål om
mindre värden, får biträde förordnas
endast om särskilda skäl föreligger
med hänsyn till sökandens
personliga förhållanden eller sakens
beskaffenhet.

När biträde kan förordnas enligt
20 kap. 19 § föräldrabalken, förordnas
ej biträde enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Har ansökan om rättshjälp
gjorts före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre bestämmelser.

Motionerna

I motionen 1973:1914 av herr Brundin (m) och fru Sundberg (m)
yrkas att riksdagen beslutar

1. att lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden ej skall
tillämpas om part framställt önskemål därom och rätten finner att särskilda
skäl talar härför,

2. att tvister som huvudsakligen gäller fråga, varöver utlåtande har
avgivits av reklamationsorgan som Kungl. Maj:t bestämmer, skall behandlas
enligt ovannämnda lag endast då i övrigt ovannämnda lag §§ 1
och 2 skall tillämpas,

3. att fysisk person vid tvist med juridisk person skall tillerkännas

Bif alles ansökan om allmän rättshjälp,
fastställer rättshjälpsnämnden
samtidigt det för sökanden gällande
maximibeloppet. Kan sökanden
ej själv eller genom någon som
i tjänsteställning eller annars lämnar
honom bistånd behörigen tillvarataga
sin rätt, får rättshjälpsnämnden
på sökandens begäran
förordna biträde.

När biträde kan förordnas enligt
20 kap. 19 § föräldrabalken, förordnas
ej biträde enligt denna lag.

JuU 1973: 36

ersättning av allmänna medel för rättegångsbiträde eller ombud, om
rätten, med hänsyn till hur komplicerat målet är, så finner lämpligt,

4. att ersättning för rättegångskostnader får avse ersättning för förlorad
arbetsförtjänst för sådan tid för resor och för inställelse som
sammanlagt överskrider fyra timmar, samt

5. att de i proposition 1973: 87 föreslagna reglerna för prövningstillstånd
i hovrätt avslås.

I motionen 1973: 1931 av herr Winberg m. fl. (m) hemställs att riksdagen
avslår propositionen 1973: 87.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen, som grundas på en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria (Ds Ju 1972: 6) Rättegången i mindre tvistemål,
framläggs förslag till en lag om rättegången i tvistemål om mindre värden.
Därjämte föreslås vissa ändringar i utsökningslagen, lagen om skiljemän
och rättshjälpslagen.

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att förbättra den enskildes
rättsskydd främst genom att nedbringa parternas kostnader i rättegångar
om mindre värden och genom att ändra förfarandet så att det blir möjligt
för den enskilde att själv, utan juridiskt biträde, föra sin talan.

Den föreslagna ordningen skall tillämpas på rättegången vid allmän
domstol i dispositiva tvistemål om tvisteföremålets värde uppenbart inte
överstiger hälften av basbeloppet för oktober näst föregående år, dvs.
under år 1974 3 950 kronor. Oavsett värdet skall dock en tvist kunna
handläggas i det förenklade förfarandet om den huvudsakligen rör fråga
varöver utlåtande avgivits av reklamationsnämnd. Härigenom underlättas
möjligheterna att tvångsvis genomdriva reklamationsnämndens
avgöranden.

Bestämmelse i avbetalningskontrakt eller annat avtal mellan näringsidkare
och konsument att framtida tvist i anledning av avtalet skall
hänskjutas till avgörande av skiljemän skall inte få göras gällande om
tvisteföremålets värde inte är högre än ett halvt basbelopp.

Enligt propositionen bör tingsrätterna tillhandagå allmänheten med
allmänna råd och upplysningar om olika möjligheter att få tvister prövade
vid domstol eller reklamationsorgan. Om en tvist förs till domstol
skall domstolen enligt den föreslagna nya lagen bistå och vägleda parterna
vid talans utförande samt se till att tvistefrågorna blir klarlagda
och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Rätten skall också
söka förlika partema.

JuU 1973:36

Förenklingar föreslås i fråga om innehållet i stämningsansökan och
andra rättegångshandlingar. Det förutsätts också att formulär kommer
att utarbetas, i vilka parterna på ett lättfattligt sätt ges behövlig vägledning.

Själva domstolsförfarandet skall enligt förslaget vara mycket informellt.
Vid handläggning i tingsrätt skall målet normalt avgöras vid ett
enda sammanträde. Det skall också vara möjligt att ha enbart skriftlig
handläggning. Den nuvarande formella uppdelningen av förfarandet på
förberedelse och huvudförhandling överges sålunda. Vid handläggningen
skall rätten bestå av en domare.

Tingsrättens avgörande skall få överprövas i hovrätt endast i vissa
särskilt angivna fall efter prövningstillstånd av hovrätten. Sådant tillstånd
skall lämnas om prejudikatfråga föreligger, när rättstillämpningen
är klart oriktig och i några andra fall.

Även hovrättsförfarandet i tvistemål om mindre värden föreslås bli
förenklat. Handläggningen i hovrätt skall ske enbart genom skriftväxling,
om inte särskilda skäl föranleder att sammanträde hålls.

Hovrätts dom i det förenklade förfarandet skall kunna komma under
högsta domstolens prövning under de förutsättningar som gäller beträffande
tvistemål i allmänhet.

I princip skall även i det förenklade förfarandet den part som förlorar
rättegången ersätta motparten hans rättegångskostnader. De kostnader
som den förlorande kan åläggas att ersätta motparten begränsas
emellertid starkt. Ersättningsgilla kostnader i det förenklade förfarandet
är avgift för rådgivning enligt rättshjälpslagen, avgift för stämningsansökan,
kostnad för vittnesbevisning, parts inställelse och översättning av
handling samt kostnad för eventuell inkassoåtgärd.

Den hjälp, utöver kortare rådgivning, som ett biträde skulle kunna
lämna föreslås i det förenklade förfarandet bli ersatt av de åtgärder som
domstolen enligt vad ovan sagts har att vidta för att hjälpa den enskilde
parten till rätta. Med hänsyn härtill föreslås att rättshjälp som beviljas
i tvist som kan komma att prövas i det förenklade förfarandet som regel
inte skall omfatta förmånen av biträde. Biträde enligt rättshjälpslagen
skall dock kunna förordnas om särskilda skäl föreligger med hänsyn
till den rättssökandes personliga förhållanden, t. ex. sjukdom, hög ålder
eller språksvårigheter, eller om saken är rättsligt särskilt svårbedömd.

De i propositionen framlagda lagförslagen föreslås träda i kraft den
1 januari 1974.

Reformbehovet

Vår nu gällande rättegångsordning regleras i rättegångsbalken som
trädde i kraft år 1948. Förfarandet enligt rättegångsbalken grundar sig
på principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Genom

JuU 1973:36

den med rättegångsbalken införda ordningen ville man uppnå en snabbare
handläggning och en större tillförlitlighet i avgörandena än det i
underrätt tidigare gällande muntligt-protokollariska systemet medgav.
Emellertid har rättegångsbalkens regler under senare år blivit föremål
för kritik i skilda avseenden. Vad gäller tvistemålsförfarandet har kritiken
bl. a. gått ut på att förfarandet är tidskrävande, omständligt och
formaliserat samt framför allt dyrbart för parterna. Angivna förhållanden
har ansetts i allt större omfattning leda till att parter i tvister, särskilt
i s. k. vardagslivets tvister, drar sig för att utnyttja den form för
konfliktlösning som rättegångsförfarandet vid allmän domstol erbjuder.

Av undersökningar som redovisas i propositionen framgår att rättegångskostnaderna
i mindre tvistemål ofta är mycket höga i förhållande
till tvisteföremålets värde. I mål med ett tvistevärde under 3 000 kronor
uppgår kostnaderna enbart i underrätten sålunda genomsnittligt till nästan
lika stort belopp som värdet av det som är omtvistat. Vid undersökningarna
har också konstaterats att antalet tvistemål om mindre värden
är förhållandevis lågt, och man har antagit att de utgör endast en ringa
del av det faktiska antalet sådana tvister.

Att tvistemål om mindre värden sålunda mera sällan leder till rättegång
torde framför allt ha sin grund i de stora och svårbedömda kostnadsrisker
som är förenade med en domstolsprocess. Med hänsyn härtill
är det naturligt att stor enighet råder om behovet att nedbringa kostnaderna
i framför allt de mindre tvistemålen, där nackdelarna av rådande
ordning är mest påtagliga. Tanken på en reform, som kan lösa kostnadsfrågorna,
har aktualiserats vid flera tillfällen, senast i samband med
den rättshjälpsreform som nyligen trätt i kraft.

För den enskilde innebär rättshjälpsreformen i regel en avsevärd
begränsning av kostnadsriskema vid rättegång. Då reformen inte begränsar
det ansvar som en part har för motpartens kostnader om han
förlorar målet, innebär den emellertid inte någon lösning när det gäller
den rättssökandes möjligheter att förutse rättegångskostnaderna. Inte
heller garanterar den att rättegångskostnaderna hålls på en rimlig nivå.

Med hänsyn till att ombudskostnadema allmänt sett utgör den ojämförligt
tyngsta posten i en parts rättegångskostnader synes en väsentlig
begränsning av kostnaderna praktiskt sett knappast kunna ske på annat
sätt än genom åtgärder som gör det möjligt för den enskilde att utan
hjälp av biträde själv föra sin talan. Propositionens förslag till ändrat
rättegångsförfarande för de mindre tvistemålen är utformat enligt denna
grundtanke, parad med målsättningen att rimliga krav på rättssäkerhet
inte får eftersättas.

I motionen 1973: 1931 yrkas avslag på propositionen. Motionärerna
anser inte nackdelarna med den nuvarande ordningen vara så påtagliga
att förändringar måste vidtas med speciell skyndsamhet. Med hänsyn

JuU 1973:36

härtill och eftersom rättshjälpsreformen ökat möjligheterna för den enskilde
att tillvarata sina intressen även när det gäller tvister om mindre
värden förordar motionärerna att frågan om en reformering av förfarandet
i dylika tvister får anstå i avbidan på en allmän översyn av rättegångsbalken.
Motionärernas avslagsyrkande grundas också på erinringar
mot några enskildheter i förslaget, vilkas genomförande enligt deras
mening skulle innebära avsteg från de rättssäkerhetsgarantier som omgärdar
den nuvarande processordningen. I detta hänseende pekar motionärerna
på risken att domstolarnas uppgift att biträda och vägleda parterna
kan komma att stå i strid mot principen om domstolarnas objektivitet.
Från rättssäkerhetssynpunkt kritiserar motionärerna också den
föreslagna begränsningen i rätten till fullföljd mot avgörande av tingsrätt.

Som utskottet angivit i det föregående har erfarenheterna av den nuvarande
rättegångsordningen givit anledning till kritik inte bara vad
gäller processen i tvistemål om mindre värden utan även vad gäller
rättegångsförfarandet över huvud taget. Mot denna bakgrund förutskickar
departementschefen i propositionen en allmän översyn av rättegångsförfarandet.
En sådan översyn är emellertid en omfattande utredningsuppgift,
som med nödvändighet kommer att kräva lång tid. Med
hänsyn härtill och då behovet av ett förenklat förfarande i mindre tvistemål
får anses vara i hög grad angeläget kan det enligt utskottets mening
inte vara försvarligt att låta en reform på det begränsade område,
som reglerna för rättegången i mindre tvistemål utgör, anstå i avvaktan
på resultatet av en sådan utredning. Det kan tilläggas att samma uppfattning
uttalats av lagrådet i dess yttrande över förslaget.

Som framhålls bl. a. i motionen 1973: 1931 innebär det i propositionen
föreslagna förfarandet onekligen vissa avsteg från de i rättegångsbalken
inbyggda rättssäkerhetsgarantiema. Dessa avsteg kräver självfallet
särskild uppmärksamhet men kan enligt utskottets mening inte
betraktas isolerade från förslagets verkningar i övrigt. Som lagrådet påpekar
måste de begränsningar i rättssäkerhetshänseende som förslaget
kan innebära vägas mot de fördelar detsamma medför i form av ett
reellt vidgat rättsskydd för de många enskilda, som hittills, främst av
kostnadsskäl, inte haft möjlighet att utnyttja rättegångsförfarandet. Vid
denna avvägning bör även beaktas att faktiskt utvidgade möjligheter
till rättslig prövning av tvister av det slag som avses med reformen även
okar möjligheterna att utom rätta nå uppgörelser som inte kränker den
enskildes rätt. I vågskålen måste även läggas de fördelar som följer av
ett snabbare och mindre komplicerat rättegångsförfarande.

Beträffande de erinringar som i rättssäkerhetshänseende kan riktas
mot enskildheter i förslaget måste enligt utskottets mening stor hänsyn
tas till att den föreslagna reformen i viss mån är att betrakta som en

JuU 1973:36

försöksverksamhet. Reformen får som framhållits av departementschefen
och lagrådet följas med uppmärksamhet och utvärderas med ledning
av vunna erfarenheter, och det kan enligt utskottets mening vara lämpligt
att förnyade överväganden görs i samband med en allmän utredning
rörande rättegångsförfarandet.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet, som i det följande
återkommer till den kritik av enskildheter i förslaget som motionerna
innehåller, att de begränsningar i fråga om rättssäkerhetsgarantier som
Kungl. Maj:ts förslag innebär i förhållande till gällande rättegångsordning
uppvägs av förslagets påtagliga fördelar. Utskottet avstyrker således
bifall till yrkandet i motionen 1973: 1931 om avslag på propositionen.

T illämpningsområdet

Mot bakgrund av huvudsyftet med reformen — att skapa en rimlig
relation mellan tvisteföremålets värde och den kostnadsrisk part löper
vid process — begränsas tillämpningsområdet för den föreslagna lagstiftningen
i princip till tvistemål, vari tvisteföremålets värde uppenbart
inte överstiger hälften av basbeloppet för oktober föregående år. I dylika
mål skall det förenklade förfarandet tillämpas obligatoriskt, och handläggning
i ordinärt förfarande skall inte kunna äga rum enbart därför
att parterna begär det. Om part gör sannolikt att en bakomliggande
tvist rör högre värde eller att utgången av målet på annat sätt är av
synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden,
skall emellertid den föreslagna ordningen inte tillämpas. En
förutsättning härför är att parten yrkar det första gången han skall
föra talan i målet.

Bl. a. med tanke på den garanti för rimliga processkostnader som reformen
avses innebära föreslås det förenklade förfarandet kunna tilllämpas
även i vissa fall då tvisteföremålets värde är högre än ett halvt
basbelopp. Förutsättning härför är att part framställer yrkande härom
första gången han för talan i målet. Nu angivna möjlighet att få det
förenklade förfarandet tillämpat avser dels tvister som huvudsakligen
gäller fråga varöver utlåtande avgivits av reklamationsorgan som Kungl.
Maj:t bestämmer, dels fall där parterna kommit överens om tillämpning
av det förenklade förfarandet och rätten finner att det är lämpligt. Från
tillämpningsområdet undantas bl. a. indispositiva mål samt mål som av
tingsrätt skall handläggas i särskild sammansättning eller med tillämpning
av konkurslagen eller ackordslagen.

Mot den föreslagna bestämningen av tillämpningsområdet riktas invändningar
i motionen 1973: 1914. Under hänvisning till att en tvist
inte nödvändigtvis är mindre komplicerad därför att den gäller mindre
ekonomiska värden yrkar motionärerna att det förenklade förfarandet

JuU 1973:36

inte skall tillämpas om part framställt önskemål att så inte skall ske
och rätten finner att särskilda skäl talar härför. Vidare ifrågasätter motionärerna
lämpligheten av att tvister, oberoende av vilka ekonomiska
värden som står på spel och av hur komplicerade de är, skall handläggas
i den förenklade ordningen enbart därför att utlåtande i saken
avgivits av reklamationsorgan. Motionärerna finner det otillfredsställande
att en och samma tvist skulle kunna bli behandlad efter olika
regler beroende på om den anmälts till reklamationsorgan eller inte.
Motionärernas yrkande i anslutning härtill går ut på att den förenklade
ordningen skall tillämpas på tvist vari utlåtande av reklamationsorgan
avgivits endast om förutsättningar i övrigt föreligger härför.

Vad först gäller invändningarna mot den föreslagna bestämmelsen
om obligatorisk tillämpning av det förenklade förfarandet då tvisteföremålets
värde understiger ett halvt basbelopp är enligt utskottets mening
motionärernas argumentering riktig så till vida att tvisteföremålets värde
givetvis inte alltid är en rättvisande mätare på tvistens betydelse. Vidare
är det naturligtvis också så att mål, i vilka tvisteföremålets värde icke
uppgår till värdegränsen, stundom kan vara utredningsmässigt eller
rättsligt komplicerade och därför ställa betydande krav på parterna och
domstolen.

Motionärernas åsikt att mera komplicerade tvister borde kunna undantas
från lagens tillämpningsområde synes bygga på uppfattningen
att det förenklade förfarandet inte erbjuder tillräckliga garantier för att
domstolens avgöranden blir materiellt riktiga. Utskottet kan inte dela
denna uppfattning. De i det föregående angivna grunderna för reformen
ger enligt utskottets mening goda möjligheter att i den praktiska tilllämpningen
utforma förfarandet så att partsintressena inte blir eftersatta.
Härvidlag vill utskottet särskilt peka på rättens skyldighet att
vägleda parterna vid talans utförande. Beaktas bör också de i det föregående
berörda särbestämmelserna i förslaget, enligt vilka part ges
möjlighet att få saken handlagd i det ordinära förfarandet i vissa fall
där tvisteföremålets värde inte är en rättvisande mätare på tvistens betydelse.
Hänsyn får också tas till stadgandet om att biträde enligt rättshjälpslagen
skall kunna förordnas i det förenklade förfarandet om särskilda
skäl föreligger t. ex. på grund av sakens beskaffenhet. Nu berörda
bestämmelser innebär enligt utskottets mening i själva verket att syftet
bakom motionsyrkandet kan tillgodoses i icke ringa utsträckning.

Vid bestämningen av tillämpningsområdet bör emellertid framför allt
beaktas att bristerna i den nuvarande ordningen hårdast drabbar parter
i små ekonomiska omständigheter samt att reformen i vad den åsyftar
att begränsa kostnadsrisken i rättegång är av särskild betydelse för denna
kategori. En generell möjlighet i enlighet med motionärernas förslag att
föra tvister rörande värden under värdegränsen till process i ordinär

JuU 1973:36

ordning skulle därför enligt utskottets mening i betydande utsträckning
kunna äventyra reformens fördelar.

På anförda skäl kan utskottet inte tillstyrka bifall till motionen i nu
berörd del.

Som framgår av vad ovan anförts riktar sig motionärernas kritik mot
den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde även mot förslaget
att tvist, som huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av
reklamationsorgan, skall kunna på begäran av part handläggas i den
förenklade ordningen även om tvisteföremålets värde överstiger värdegränsen.
Det reklamationsorgan som närmast avses i lagförslaget är
allmänna reklamationsnämnden, som drivs av konsumentverket, men
förslaget öppnar möjlighet för en tillämpning av reglerna även på tvister
som prövats av andra reklamationsorgan. Förfarandet inför reklamationsnämnden
är formlöst och leder ofta till uppgörelse utan att nämnden
behöver ta ställning till tvisten. Träffas inte uppgörelse, avger
nämnden utlåtande. Detta är inte bindande för parterna utan utgör
bara en rekommendation, som dock i flertalet fall följs.

När det gäller motionärernas invändningar får enligt utskottets mening
beaktas att det förhållandet att en tvist tagits upp av sådant reklamationsorgan
som avses med lagförslaget regelmässigt får antas innebära
att utredningsmässiga eller rättsliga komplikationer inte föreligger i ärendet.
Ärendena är alltså som regel typiskt sett lämpade för handläggning
inför domstol i det förenklade förfarandet. Den i propositionen föreslagna
ordningen innebär vidare den fördelen att den erbjuder ett enkelt
sätt för den, som enligt reklamationsnämndens mening har rätt i sak,
att nå ett verkställbar! avgörande. Härigenom kan också respekten för
nämndens rekommendationer komma att ökas. Än vidare bör beaktas
att propositionen i viss utsträckning kan sägas tillgodose motionärernas
önskemål, nämligen beträffande fall där partema träffat avtal om att
tvist skall hänskjutas till skiljemän. Förslaget innebär härvidlag att sådan
skiljeklausul får göras gällande även i konsumenttvister, förutsatt att
tvistemålets värde är högre än ett halvt basbelopp.

Motionärernas invändningar framstår mot bakgrund av det anförda
som mindre bärkraftiga. Utskottet är därför inte berett att tillstyrka en
sådan begränsning av tillämpningsområdet som motionärerna förordar.
Utskottet vill dock tillägga att det, bl. a. eftersom reklamationsnämndens
ställning och verksamhet ännu inte är definitivt reglerad, kan finnas
anledning att med särskild uppmärksamhet följa den praktiska tillämpningen
av det av motionärerna kritiserade stadgandet.

Allmänt om rättegången i tingsrätt

Domstolen tilläggs enligt propositionens förslag stor frihet att utforma
rättegångsförfarandet efter vad som är mest ändamålsenligt i varje sär -

JuU 1973:36

skilt fall. Sorn förut nämnts överges den för tvistemålsprocessen i allmänhet
gällande uppdelningen av förfarandet på förberedelse och huvudförhandling.
I det förenklade förfarandet skall målen beredas för
avgörande vid sammanträde eller genom skriftlig handläggning. Rätten
skall i större utsträckning än i det ordinära förfarandet söka förlika
parterna. Bl. a. med hänsyn härtill förutsätts muntlig handläggning vara
huvudregel. Hålls sammanträde i målet skall detta om möjligt slutbehandlas
då. Endast om synnerliga skäl föreligger skall flera än två sammanträden
få hållas.

Vissa erinringar mot den föreslagna ordningen har framförts under
remissbehandlingen och i den rättsvetenskapliga fackpressen. Erinringarna
har bl. a. avsett förslaget att som regel endast ett sammanträde skall
få äga rum, och det har påpekats att någon form av förberedelse är
nödvändig eftersom risk eljest föreligger att målet vid sammanträdet inte
är så berett att det då kan avgöras med tillräcklig grad av säkerhet.
Svårigheter har också ansetts kunna uppkomma därigenom att det enligt
huvudregeln enda sammanträde som skall äga rum avses bli utnyttjat
såväl för förberedelse i syfte att nå förlikning som för upptagning av
muntlig bevisning. Vidare har avsaknaden av närmare regler om bevisningens
återupptagande, då flera sammanträden äger rum, ansetts innebära
faror för en oriktig bevisvärdering. Invändningar har slutligen framförts
mot att det förenklade förfarandet inte kringgärdats av formföreskrifter
i samma utsträckning som enligt rättegångsbalken.

Utskottet vill först konstatera att avsaknaden av en detaljreglering
av rättegången i det förenklade förfarandet bör ses mot bakgrund av
det förhållandet att sammanträde enligt den nya ordningen ersätter både
förberedelse och huvudförhandling i det ordinära förfarandet. Av samma
skäl som föranlett att rättegångsbalken saknar detaljerade regler
rörande förfarandet vid muntlig förberedelse upptar propositionen inga
närmare bestämmelser för förfarandet vid sammanträde. Den föreslagna
ordningen är således förestavad av praktiska överväganden. Det mindre
formbundna förfarandet innebär att man kan undvika att tillämpa en
mera tidskrävande eller mera omständlig ordning än som motiveras av
förhållandena i det särskilda fallet. Enklare mål kan alltså komma att
avgöras på ett formlöst, snabbt och enkelt sätt som står i ett rimligare
förhållande till tvisteföremålets värde än enligt gällande ordning. I mera
komplicerade mål kan förfarandet komma att närmare ansluta sig till
vad som gäller för tvistemål i allmänhet. En mindre formbunden handläggning
är också ägnad att undanröja den på sina håll rådande uppfattningen
om domstolarnas svårtillgänglighet. Flexibiliteten i det föreslagna
systemet innebär även påtagliga fördelar i kostnadshänseende.
Detsamma gäller förslaget att förfarandet i högre grad än enligt nuvarande
processordning skall vara inriktat på förlikning.

Juli 1973:36

Vad gäller farhågorna att de för det förenklade förfarandet föreslagna
reglerna skulle leda till brister i fråga om målets förberedande vill utskottet
slå fast att mål enligt den föreslagna ordningen naturligtvis skall
beredas för avgörande (se 5 § i förslaget till lag om rättegången i tvistemål
om mindre värden). Förberedelsearbetet kan ske antingen mera
formellt — skriftligen eller muntligen — eller vid informella kontakter
mellan rätten och parterna. Hinder föreligger sålunda inte för att domstolen,
sedan den förberedande skriftväxlingen avslutats, genom samtal
med parterna, t. ex. per telefon, söker bilda sig en uppfattning om bl. a.
målets läge i bevishänseende och om parternas inställning till frågan
om förlikning. Härefter kan alltefter parternas inställning och målets
beskaffenhet träffas avgörande rörande den fortsatta handläggningen.
Omständigheterna kan då vara sådana att man bör överväga att hålla
ett sammanträde av förberedelsekaraktär där förlikningsfrågan ställs i
förgrunden. Med hänsyn till vilken grad av sannolikhet som föreligger
för att förlikningsförsök skall lyckas får i sådana fall avgöras om åberopade
vittnen bör kallas till sammanträdet. I andra fall kan sammanträdet
behöva inriktas mera på att utreda parternas ståndpunkter och
klarlägga målet för bevisupptagning. I fall av det senare slaget torde
som regel finnas anledning att räkna med att två sammanträden kan
komma att behövas. Även andra tillvägagångssätt och kombinationer
kan tänkas. Då flera sammanträden hålls kan rätten från fall till fall
avgöra om vid senare sammanträde förhandlingen skall fortsättas eller
om målet bör tas om från början.

I anslutning till det sist anförda bör framhållas att avsaknaden av en
uttrycklig regel om att bevisning som tagits upp vid ett sammanträde
måste tas upp på nytt om avsevärd tid förflutit innan bevisningen kan
värderas självfallet inte bör uppfattas så att man övergett den för vår
rättegångsordning grundläggande principen om omedelbarhet. Tanken
har i stället varit att ge domstolarna en viss frihet att avgöra vad principen
kräver i det enskilda fallet. Ställningstagandet ligger helt i linje
med förslagets grundtanke att i största möjliga utsträckning ge utrymme
för en flexibel tillämpning där domstolarna kan utforma förfarandet
efter vad som visar sig mest ändamålsenligt i varje särskilt fall.

Den lagtekniska utformningen i propositionen reser enligt utskottets
mening inga formella hinder för domstolen att förfara efter de handlingslinjer
som ovan skisserats. Det föreligger inte heller enligt utskottets
bedömning någon risk för att domstolen på grund av bestämmelsernas
avfattning skulle komma att eftersätta skyldigheten att bereda
målen i erforderlig utsträckning eller att målen på grund härav skulle
behöva avgöras med en mindre tillfredsställande grad av säkerhet.

En annan fråga är om bristen på formföreskrifter kan leda till att
rättssäkerheten eftersätts eller till att domstolarnas anseende för objek -

JuU 1973:36

tivitet sätts i fara. Härvidlag knyter sig intresset särskilt till handläggningen
under det tidigare skedet av förberedelsearbetet, då skilda slag
av informella kontakter mellan parterna och rätten kan förekomma.
Det är i detta hänseende, liksom då det gäller domstolens materiella
processledning, fråga om delvis nya och mycket grannlaga uppgifter
som i det förenklade förfarandet läggs på domstolarna. När i här avsedda
fall domstolen träder i förbindelse med allenast ena parten är det
— liksom vid den materiella processledningen — självfallet av största
vikt att särskild omsorg ägnas åt uppgiften att tillse att domstolens objektivitet
inte kan ifrågasättas. Upplysningar av betydelse för målet som
framkommer vid sådana kontakter måste ovillkorligen överbringas till
den andra parten. Utskottet hyser härvidlag i likhet med departementschefen
den uppfattningen att tillämpningen av den nu aktuella ordningen
kommer att ske med omdöme och ansvar vid de allmänna domstolarna.

Som framgår av det anförda anser utskottet att de farhågor som
yppats från skilda håll i fråga om riskerna med den föreslagna handläggningsordningen
i det förenklade förfarandet är överdrivna. De motiverar
dock att frågan om förfarandets utformning följs med uppmärksamhet
och tas upp på nytt sedan närmare erfarenheter vunnits.

Domstolens processledning m. m.

Som angivits i det föregående föreslås i propositionen att tingsrätterna
skall tillhandagå allmänheten med allmänna råd och upplysningar
om olika möjligheter att få tvister prövade vid domstol eller reklamationsorgan.
En eller flera befattningshavare vid varje tingsrätt bör enligt
vad departementschefen uttalar få till uppgift att tillhandagå de
rättssökande vid telefonmottagning eller vid personliga besök. Härvid
bör kunna lämnas anvisningar om hur förekommande formulär bör
ifyllas och ges upplysningar om hur handläggningen av ett mål normalt
gestaltar sig, om vilka beviskrav som i allmänhet gäller och om
innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Enligt uttryckligt
stadgande om domstolens materiella processledning i den föreslagna
lagen skall rätten vägleda parterna vid talans utförande samt tillse att
tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet
kräver. Bestämmelsen innebär enligt vad departementschefen anför
att domstolen sedan rättegång inletts — utöver vad som gäller
enligt nuvarande ordning — genom frågor till parterna bör kunna
efterforska om det finns någon omständighet som inte berörts i målet
och, om så är fallet, direkt påpeka detta för parten. Beträffande bevisningen
bör domaren kunna framhålla för part att viss omständighet
måste bevisas eller, i uppenbara fall, att den åberopade bevisningen
förefaller vara otillräcklig. Han bör vidare kunna fråga parterna om
det finns någon som kan uttala sig om ett tvistigt och för utgången

JuU 1973:36

relevant sakförhållande, och om det framkommer att någon lämpligen
bör höras som vittne bör domaren vara oförhindrad att påpeka detta
för parterna.

Som förut nämnts riktas i motionen 1973: 1931 kritik mot den
ökade aktivitet från domstolarnas sida som förslaget sålunda innebär. I
ett stort antal fall kan den föreslagna ordningen enligt motionärerna säkerligen
tillämpas utan att domstolarnas objektivitet behöver ifrågasättas
men i åtskilliga fall finns dock risk för att domstolarnas biträde och vägledning
till parterna kommer att uppfattas som avsteg från principen
om objektivitet. Detta förhållande kan enligt motionärerna utgöra en
fara för rättssäkerheten.

I den mån motionärernas invändningar avser den ordning för meddelande
av allmän information och allmänna upplysningar som enligt
vad nyss anförts avses bli tillämpad innan själva rättegången inletts
saknar de enligt utskottets mening större berättigande. Det föreligger ett
stort behov av allmän information för den enskilde såväl beträffande
vilka former för rättslig prövning av tvister som kan erbjudas som
beträffande förfarandets närmare utformning i särskilda fall. Utskottet
finner det därför vara en fördel att domstolarna på föreslaget sätt
skall kunna fungera som serviceorgan. Utskottet finner det också angeläget
att såsom förutskickats blanketter och formulär med lättfattlig
vägledning tillhandahålls i dessa sammanhang. Den föreslagna ordningen
torde, som departementschefen framhåller, medföra att den
enskilde kan besparas besvär och kostnader samtidigt som den kan
bidra till en ändring av den på sina håll rådande uppfattningen om
domstolarnas otillgänglighet och formalism. Utskottet finner att några
bärande invändningar från rättssäkerhetssynpunkt inte kan resas mot
denna del av förslaget.

Vad gäller den materiella processledningen hyser utskottet större
förståelse för motionärernas synsätt. Som inledningsvis framhållits är
det givetvis angeläget att även ett förenklat förfarande kan fungera
på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Det får emellertid
beaktas att det föreslagna förfarandet bygger på tanken att part
i regel inte skall ha biträde i rättegången. Det kan inträffa t. ex. att
part underlåter att åberopa en omständighet som är till hans förmån
eller har svårt att bedöma vad som behöver bevisas. Skulle domstolen
vara förhindrad att verka för ett tillrättaläggande föreligger uppenbarligen
risk för att domstolens avgörande blir materiellt oriktigt även
om det är formellt oantastligt. Mot bakgrund härav finner utskottet —
om tanken på ett rättegångsförfarande utan biträdeshjälp skall kunna
realiseras — det vara helt ofrånkomligt att domstolen tilldelas en något
mera aktiv roll i det förenklade förfarandet än som följer av rättegångsbalkens
regler, och utskottet kan i huvudsak ansluta sig till den

JuU 1973: 36

utformning av den materiella processledningen som departementschefen
förordat. Som departementschefen anför kan inte bortses från risken att
förlorande part anser att domstolen varit partisk om den vinnande
parten fått viss hjälp med att lägga fram sin talan. Det är därför —
som från andra utgångspunkter framhållits i föregående avsnitt —
ytterst angeläget att vederbörande domare ägnar särskild omsorg åt
att inte ge intryck av att vilja gynna ena parten på den andras bekostnad.
Uppgiften är grannlaga men kan enligt utskottets mening med
förtroende läggas på vår domarkår. Angeläget synes dock som lagrådet
framhåller vara att handläggningen av målen i det förenklade förfarandet
som regel anförtros domare med beprövad domarerfarenhet.

Rättegångskostnaderna m. m.

Den nuvarande huvudregeln i rättegångsbalken om tappande parts
ansvar för vinnande motparts rättegångskostnader föreslås gälla även
i det förenklade förfarandet. Som inledningsvis redovisats föreslås emellertid
en stark begränsning av de ersättningsgilla kostnaderna. Sålunda
undantas utgifter för biträdeshjälp utöver kostnad för rådgivning enligt
rättshjälpslagen vid ett tillfälle för varje instans eller annan till beloppet
jämställd kostnad för rådgivning lämnad av advokat eller biträdande
jurist på advokatbyrå. Icke heller ersättning för tidsspillan, dvs. gottgörelse
för förlorad arbetsförtjänst, skall ingå i rättegångskostnaderna.
Vad beträffar möjligheterna att erhålla rättshjälp inom tillämpningsområdet
för det förenklade förfarandet föreslås den inskränkningen att
allmän rättshjälp som regel inte skall omfatta förmånen av biträde.
Biträde skall dock få förordnas om särskilda skäl föreligger med hänsyn
till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.
Övriga förmåner vid allmän rättshjälp skall alltså kunna ifrågakomma.
I den mån rättshjälpskostnad inte är ersättningsgill som rättegångskostnad
får den stanna på statsverket eller inom ramen för kostnadsbidraget
bäras av den som har rättshjälp.

I motionen 1973: 1914 förordas i två hänseenden en annan reglering
än den som enligt vad nu sagts föreslås i propositionen. Motionärerna
finner det obilligt att ersättning för förlorad arbetsförtjänst
inte skall kunna utgå i fall då parterna bor på stort avstånd från varandra
eller då flera inställelser blir nödvändiga i samma mål. De yrkar
därför att bland ersättningsgilla rättegångskostnader skall ingå ersättning
för förlorad arbetsförtjänst under tid för resor och inställelse som
sammanlagt överskrider fyra timmar. Vidare påpekar motionärerna att
vid tvister mellan fysisk person och juridisk person den sistnämnde
ofta företräds av juridiskt skolat ombud. Trots den vägledning från rättens
sida som avses skola äga rum medför det angivna förhållandet enligt
motionärerna en fördel för den part som i ett mera komplicerat mål

JuU 1973:36

företräds av ombud. Motionärerna föreslår därför att en fysisk person
vid tvist med juridisk person skall kunna tillerkännas ersättning av allmänna
medel för biträde eller ombud om domstolen med hänsyn till
målets svårighetsgrad finner det lämpligt.

Målsättningen för förevarande reform är som framgår av det föregående
att åstadkomma en mindre kostnadskrävande ordning utan att
rimliga krav på rättssäkerhet eftersätts. Det är därför, som departementschefen
anför, av största betydelse att endast absolut nödvändiga
rättegångskostnader ersätts. Från denna synpunkt kan utskottet biträda
förslaget att den regelmässigt största kostnadsposten, nämligen ombudsarvode,
inte skall ingå bland de som rättegångskostnad ersättningsgilla
utgifterna. Undantag bör som förslaget föreskriver endast medges
beträffande kostnad för rådgivning enligt rättshjälpslagen och annan
därmed jämställd kostnad.

Också när det gäller ersättning för tidsspillan vill utskottet biträda
departementschefens bedömning, vilken bl. a. motiveras med att sådan
kostnad i många fall kan undvikas. För Kungl. Maj:ts förslag talar
också vikten av att ersättningsgilla rättegångskostnader hålls inom en
begränsad och förutsebar ram. Det bör i tydlighetens intresse framhållas
att ersättning för parts eller ställföreträdares kostnader för
resor och uppehälle i samband med sammanträde skall kunna utdömas.

Vad beträffar motionärernas förslag att ersättning av allmänna medel
i vissa fall bör kunna utgå för biträdeskostnad kan enligt utskottets
mening inte förnekas att den i propositionen föreslagna ordningen,
enligt vilken biträdeskostnad inte skall ersättas som rättegångskostnad,
stundom synes kunna medföra en olikställighet mellan parterna inför
domstolen såsom motionärerna påpekat. Spörsmålet har också uppmärksammats
såväl under remissbehandlingen som vid lagrådsgranskningen.
En ledamot av lagrådet har därvid uttalat sig till förmån för
en sådan ordning som innefattas i motionsförslaget.

Problemet om likställighet mellan parterna i komplicerade mål som
handläggs enligt den förenklade ordningen kan bli aktuellt inte bara
för personer som t. ex. på grund av sina inkomstförhållanden saknar
möjlighet att få allmän rättshjälp utan även för personer som omfattas
av rättshjälpen men har att erlägga icke obetydliga kostnadsbidrag.
Det måste emellertid enligt utskottets mening beaktas att den
i propositionen föreslagna utformningen av ersättningsreglerna och bestämmelserna
om rättens materiella processledning säkerligen, som departementschefen
framhåller, kommer att innebära att det blir ovanligt
att part, alltså även juridisk person, kommer att anse det påkallat
att anlita biträde på egen bekostnad. När så ändå sker eller då juridisk
person företräds av juridiskt skolad ställföreträdare har rätten goda
möjligheter att genom effektiv processledning motverka att den andra

JuU 1973:36

parten känner sig försatt i ett underläge. För många personer i små
ekonomiska omständigheter kommer också den i propositionen föreslagna
möjligheten att i komplicerade mål eller då partens personliga
förhållanden påkallar det förordna biträde enligt rättshjälpslagen att
verka i samma riktning. De fall där rätten skulle behöva förordna biträde
för part på det allmännas bekostnad i enlighet med motionärernas
förslag torde därför bli sällsynta. Problemet är emellertid av den
art att utskottet i anledning av motionen vill understryka att det nu
berörda regelsystemet måste följas med uppmärksamhet. Om svårigheter
av det slag motionärerna antytt skulle uppstå får frågan övervägas
på nytt. Utskottet finner också anledning erinra om sitt uttalande
i samband med rättshjälpsreformens införande (JuU 1972: 12 s.
25) angående angelägenheten av att försäkringsbranschen alltjämt tillhandahåller
rättsskyddsförsäkringar i erforderlig omfattning.

På anförda skäl bör motionen 1973: 1914 i här behandlad del inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fullföjd av talan

Tingsrätts avgörande i mål som handlagts enligt den förenklade
ordningen skall få överprövas i hovrätt endast i vissa särskilt angivna
fall efter prövningstillstånd av hovrätten. Prövningstillstånd skall kunna
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att
talan prövas av högre rätt (prejudikatfall), om part åberopar omständighet
eller bevis som inte tidigare förebragts och som sannolikt
skulle ha lett till en annan utgång, om den rättstillämpning som ligger
till grund för avgörandet måste antas vara oriktig, om målets utgång
kan antas ha påverkats av falsk handling som åberopats eller av falsk
utsaga som avgivits under ed eller försäkran, om domvilla förekommit
eller om målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende
eller grovt misstag. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall
hovrätten bestå av två ledamöter. Vill en av dem meddela prövningstillstånd
gäller hans mening. Hovrätts dom i det förenklade förfarandet
kan komma under högsta domstolens prövning under de förutsättningar
som allmänt gäller i tvistemål.

Mot de föreslagna inskränkningarna i rätten att till hovrätt fullfölja
talan mot tingsrätts dom framställs erinringar från rättssäkerhetssynpunkt
i motionen 1973: 1914 och i den ovan behandlade motionen
1973: 1931 vari yrkas avslag på propositionen i dess helhet. I den
sistnämnda motionen framhålls att den föreslagna ordningen avviker
från den hittills upprätthållna principen att en tvist alltid skall kunna
prövas i minst två instanser och framstår som särskilt allvarlig eftersom
avgörandet i tingsrätt kan komma att ske efter ett ganska summariskt
förfarande. Yrkandet i motionen 1973: 1914 går ut på att någon in -

JuU 1973:36

skränkning i rätten att fullfölja talan till hovrätt inte bör ske utan att
de för tvistemålsprocessen i övrigt gällande reglerna skall tillämpas.

Utskottet vill till en början anmärka att i lagstiftningsärendet övervägts
att, i likhet med vad på sina håll utomlands föreskrivits för förenklade
rättegångsförfaranden, införa ett totalt förbud mot fullföljd
från första instans. Vidare har övervägts tanken att låta mål som handlagts
av tingsrätt i den förenklade ordningen kunna överprövas av
tingsrätt enligt de allmänna reglerna för civilprocessen. Båda dessa
lösningsförslag avvisas av departementschefen, som förordar att som
utgångspunkt för den nya ordningen bör gälla att fullföljd skall ske enligt
rättegångsbalkens instansordning. Utskottet ansluter sig till denna
princip.

När det gäller möjligheterna till fullföljd från tingsrätt till hovrätt
måste enligt utskottets mening beaktas att en i princip oinskränkt fullföljdsrätt
i hög grad skulle komma att motverka syftet med den föreslagna
lagstiftningen, nämligen att skapa en handläggningsordning som
enkelt, snabbt och billigt leder till avgörande av tvister rörande mindre
värden. Vid en obegränsad rätt till fullföljd skulle naturligtvis förlorande
parter i stor utsträckning utnyttja möjligheten till överprövning.
Härigenom skulle både partskostnader och domstolskostnader komma
att stiga väsentligt, och en annan av reformens fördelar, nämligen möjligheten
för part att på förhand något så när överblicka kostnadskonsekvenserna,
skulle på så sätt äventyras. Med hänsyn till det anförda är
det enligt utskottets mening nödvändigt att rätten till fullföljd begränsas.
Den i propositionen i sådant syfte föreslagna lagtexten, vilken utformats
med dispensgrunderna vid fullföljd till högsta domstolen som
förebild, synes utskottet utgöra en tillfredsställande avvägning mellan
intresset av att kunna ändra klart oriktiga avgöranden och intresset
av att åstadkomma ett snabbt och från kostnadssynpunkt rimligt förfarande.
Utskottet vill särskilt peka på den föreslagna bestämmelsen
i 22 § 3 i den den särskilda lagen, enligt vilken omprövning i hovrätt
kan ske om den rättstillämpning som ligger till grund för domen eller
beslutet måste antas vara oriktig. Utrymmet för dispens vid oriktig
rättstillämpning är således enligt förslaget större än som enligt 54 kap.
10 § första stycket 2 rättegångsbalken gäller vid motsvarande situation
i högsta domstolen, där rätten till dispensprövning förutsätter att rättstillämpningen
uppenbart strider mot lag. Även om dispensmöjligheten
främst är avsedd för klara fall av oriktig rättstillämpning, bör den enligt
utskottets mening i icke obetydlig utsträckning kunna möjliggöra
att oriktiga domar blir omprövade och korrigerade. Sådana fall då
utgången i målet påverkats av att grovt förbiseende eller misstag förekommit
med avseende på sakmaterialet kan föranleda överprövning
enligt 22 § 6 i den föreslagna lagen.

JuU 1973:36

Vid sidan av sålunda föreliggande möjligheter till överprövning bör
i anledning av motionärernas argumentering även beaktas vissa ovan
berörda moment i det föreslagna systemet som är särskilt ägnade att
motverka felaktiga avgöranden. Utskottet åsyftar härvidlag bl. a. reglerna
om den materiella processledningen, förfarandets flexibilitet och
möjligheten att föra över vissa målgrupper till ordinärt förfarande. Mot
angiven bakgrund måste enligt utskottets mening de farhågor från
rättssäkerhetssynpunkt som motionärerna yppat anses överdrivna. Utskottet
anser således att den i propositionen föreslagna ordningen bör
godtas. I enlighet härmed avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:
1914 såvitt gäller rätten till fullföljd av talan. Självfallet bör emellertid
fullföljdsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet vid den avsedda omprövningen
av regelsystemet.

Reformens genomförande

Som framgår av det föregående kommer reformens genomförande
att ställa nya krav på domarpersonalen. Departementschefen har också
uppmärksammat behovet av särskilda åtgärder för att garantera att
kraven kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, och han förutskickar
att den närmast berörda domarpersonalen genom kurser eller
på annat sätt får information och utbildning innan den nya ordningen
träder i kraft. Han framhåller också att frågan om information till
allmänheten kommer att övervägas närmare inom justitiedepartementet.
Med hänsyn till det nödvändiga förberedelsearbetet förordas i propositionen,
som avläts till riksdagen den 23 maj i år, att den föreslagna
lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1974. Eftersom lagstiftningsärendet
kan förväntas bli behandlat av riksdagen först när
endast omkring en månad återstår till nämnda tidpunkt bör ikraftträdandet
uppskjutas så att erforderligt förberedelsearbete kan genomföras.
Tidpunkten för ikraftträdandet bör bestämmas till den 1 juli 1974.

I detta sammanhang vill utskottet peka på att reformens genomförande
sannolikt kommer att leda till en viss ökning av måltillströmningen
till domstolarna. Med hänsyn härtill och till de nya och delvis
grannlaga uppgifter som det förenklade förfarandet medför för domarpersonalen
vill utskottet framhålla att utfallet av reformen i väsentlig
grad torde bli beroende av att erforderliga resurser ställs till domstolsväsendets
förfogande. Utskottet förutsätter att så sker.

Övrigt

Utöver vad sålunda upptagits föranleder de i propositionen upptagna
förslagen inga särskilda uttalanden från utskottets sida. Utskottet
tillstyrker således bifall till propositionen i dess helhet. Anledning finns

JuU 1973:36

dock att ånyo understryka att den föreslagna ordningen får ses som
en grundval för en försöksverksamhet och att lagstiftningens tillämpning,
även i andra avseenden än dem som utskottet särskilt berört i
det föregående, noga bör följas så att en förnyad prövning kan göras
med ledning av praktiska erfarenheter.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande behovet av den i propositionen
1973: 87 föreslagna lagstiftningen avslår motionen 1973:
1931;

B. att riksdagen beträffande tillämpningsområdet med avslag
på motionen 1973: 1914 i denna del (yrkandena 1 och 2) bifaller
propositionen såvitt avser 1 och 2 §§ i förslaget till
lag om rättegången i tvistemål om mindre värden;

C. att riksdagen beträffande ersättning för tidsspillan med avslag
på motionen 1973: 1914 i denna del (yrkande 4) bifaller
propositionen såvitt avser 8 § i det under B ovan angivna
lagförslaget;

D. att riksdagen beträffande ersättning av allmänna medel för
kostnad för rättegångsbiträde eller ombud avslår motionen
1973: 1914 i denna del (yrkande 3);

E. att riksdagen beträffande rätten att fullfölja talan till hovrätt
med avslag på motionen 1973: 1914 i denna del (yrkande
5) bifaller propositionen såvitt avser 22 § i det under
B ovan angivna lagförslaget;

F. att riksdagen för sin del antar en ikraftträdandebestämmelse
för det under B ovan angivna lagförslaget med följande
såsom uskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1974. juli 1974.

Lagen gäller före ikraftträdandet.

G. att riksdagen bifaller propositionen såvitt avser det under
B ovan angivna lagförslaget i den mån det inte omfattas av
vad utskottet hemställt ovan;

H. att riksdagen för sin del antar en ikraftträdandebestämmelse
för det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) med följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

JuU 1973:36

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1974. juli 1974.

J. att riksdagen för sin del antar en ikraftträdandebestämmelse
för det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1929: 145) om skiljemän med följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1974. Äldre lag gäller i juli 1974. Äldre lag gäller i fråga

fråga om avtal som träffats före om avtal som träffats före ikraft ikraftträdandet.

trädandet.

K. att riksdagen för sin del antar en ikraftträdandebestämmelse
för det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i rättshjälpslagen (1972: 429) med följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1974. Har ansökan om juli 1974. Har ansökan om rätts rättshjälp

gjorts före ikraftträdan- hjälp gjorts före ikraftträdandet,

det, gäller fortfarande äldre be- gäller fortfarande äldre bestämmel stämmelser.

ser.

L. att riksdagen bifaller de i propositionen framlagda under
H—K ovan angivna lagförslagen i den mån de icke omfattas
av vad utskottet ovan hemställt.

Stockholm den 13 november 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Ernulf (fp), Jönsson i Malmö (s), Johansson i Växjö (c),
Nygren (s), fru Hjelm-Wallén (s), herr Polstam (c), fru Bergander (s),
herrar Norrby i Gunnarskog (c), Henmark (fp), Alf Pettersson i Malmö
(s), Leuchovius (m) och Lövenborg (vpk).

JuU 1973:36

Reservationer

1. vid punkten A

av fru Kristensson (m), herrar Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c),
Polstam (c), Norrby i Gunnarskog (c), Henmark (fp) och Leuchovius
(m), som beträffande behovet av den i propositionen 1973:87 föreslagna
lagstiftningen anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med orden
»Beträffande de» och slutar på s. 13 med orden »på propositionen»
bort ha följande lydelse:

När det gäller reformens verkningar i rättssäkerhetshänseende får
enligt utskottets mening konstateras att den oro härvidlag som motionärerna
yppat inte är ogrundad. Med hänsyn till bristen på formella
föreskrifter för förfarandets utformning hyser utskottet sålunda stor tvekan
inför de föreslagna begränsningarna i rätten till fullföljd av talan
mot tingsrätts avgörande. Även i andra avseenden hyser utskottet viss
oro för verkningarna av den föreslagna lagstiftningen. Enligt utskottets
mening finns det t. ex. en viss risk att de grannlaga uppgifter att biträda
och vägleda parterna som enligt förslaget påläggs domstolarna kan
äventyra domstolarnas anseende för objektivitet. Förslaget att tvist, som
huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av reklamationsorgan,
skall kunna handläggas i den förenklade ordningen även om
tvisteföremålets värde överstiger värdegränsen inger också tvekan. Detsamma
gäller i viss mån förslaget att biträdeskostnad inte skall ersättas
som rättegångskostnad. Med hänsyn till att biträde enligt rättshjälpslagcn
skall kunna förordnas endast om särskilda skäl föreligger kan nämligen
enligt utskottets mening förslaget att ombudsarvode inte skall vara ersättningsgill
kostnad i vissa fall leda till att parterna upplever en olikställighet
inför domstolen. Sådana konsekvenser av förslaget får bedömas som
särskilt betänkliga med hänsyn till att begränsningarna i fråga om möjligheten
att få ersättning för biträdeskostnad främst kommer att drabba
den som har svag ekonomisk ställning.

Mot bakgrund bl. a. av i lagstiftningsärendet från skilda håll framförda
erinringar i nu angivna hänseenden uttalar departementschefen
att reformen i viss mån får ses som en försöksverksamhet som får följas
med uppmärksamhet och utvärderas. Utskottet, som i det följande
återkommer till den bl. a. i motionen 1973: 1931 framförda kritiken av
enskildheter i förslaget, vill för sin del uttala att de i propositionen
framlagda förslagen i sin helhet får ses som en grundval för en försöksverksamhet.
De begränsningar i fråga om rättssäkerhetsgarantier
som förslaget innebär i förhållande till gällande rättegångsordning bör
enligt utskottets mening inte föranleda avslag på propositionen men

JuU 1973:36

de gör det nödvändigt att noga följa utvecklingen och samla erfarenheter
av den praktiska tillämpningen så att förnyade bedömningar kan
göras så snart tillräckligt material härför föreligger. Omprövningen bör
enligt utskottets mening äga rum senast inom tre år. Vad utskottet
sålunda i anledning av motionen 1973: 1931 anfört om reformen som en
grundval för försöksverksamhet bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen beträffande behovet av den i propositionen
1973: 87 föreslagna lagstiftningen i anledning av motionen
1973: 1931 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
om reformen som en grundval för försöksverksamhet.

2. vid punkten E

av fru Kristensson (m), herrar Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c),
Polstam (c), Norrby i Gunnarskog (c), Henmark (fp) och Leuchovius
(m), som beträffande rätten att fullfölja talan till hovrätt anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med orden
»När det» och slutar på s. 24 med orden »av regelsystemet» bort ha
följande lydelse:

JuU 1973:36

heten består i en oriktig bevisvärdering. För sådana fall förutsätts enligt
propositionen för prövningstillstånd att utgången av målet uppenbarligen
berott på grovt förbiseende eller grovt misstag. En sådan restriktivitet
när det gäller rätten till omprövning kan icke godtas från rättssäkerhetssynpunkt.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att reglerna i 22 §
i den föreslagna lagen bör kompletteras med ett stadgande enligt vilket
prövningstillstånd får meddelas i fall då anledning förekommer till
ändring i det slut vartill tingsrätten kommit. Genom ett sådant tillägg
blir den föreslagna bestämmelsen i 22 § 6 om prövningstillstånd då
målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt
misstag överflödig. De invändningar som från kostnadssynpunkt kan
resas mot den av utskottet förordade utvidgningen av rätten till fullföljd
till hovrätt saknar enligt utskottets mening större tyngd eftersom hovrättsförfarandet
som regel skall vara skriftligt och därmed föga kostnadskrävande
för parterna. Av betydelse härvidlag är också de möjligheter
hovrätt har att hålla sammanträde utanför hovrättsorten.

Genom utskottets ställningstagande tillgodoses det i detta avsnitt
berörda yrkandet i motionen 1973: 1914 i betydande grad.

Även om lagtexten ges den av utskottet föreslagna utformningen
bör fullföljdsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet vid den avsedda
omprövningen av regelsystemet. Erfarenheterna kan därvid komma att
motivera att rätten till fullföljd då begränsas.

dels att utskottets hemställan under E bort ha följande lydelse:

E. att riksdagen beträffande rätten att fullfölja talan till hovrätt
med förklaring att propositionen icke kunnat antas i oförändrat
skick i anledning av motionen 1973: 1914 i denna
del (yrkande 5) för sin del antar 22 § i det under B ovan
angivna lagförslaget med den ändringen att lagrummet erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

22 §

Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas
av högre rätt,

2. part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts
och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

3. den rättstillämpning som ligger till grund för domen eller beslutet
måste antagas vara oriktig,

JuU 1973:36

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

4. målets utgång kan antagas ha påverkats av falsk handling som
åberopats eller av falsk utsaga som avgivits under ed eller försäkran,

5. domvilla förekommit, eller

6. målets utgång uppenbarligen 6. anledning förekommer till

beror på grovt förbiseende eller ändring i det slut, vartill tingsrät grovt

misstag. ten kommit.

Svenika Reproduktions AB, Sthlm 1973 31104