Justitieutskottets betänkande nr 18 år 1973

JuU 1973:18

Nr 18

Justitieutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:37 i vad
avser förslag till lagstiftning om åtgärder mot vissa våldsdåd med
internationell bakgrund jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1973:37 har Kungl. Maj.t (justitiedepartementet) efter
hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen
framlagda förslag till

1. lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med
internationell bakgrund,

2. lag om ändring i utlänningslagen (1954:193),

3. ändring i det förslag till lag om ändring i rätthjälpslagen (1972:429)
som lagts fram i Kungl. Maj:ts proposition 1972:132,

4. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar.

Därjämte har föreslagits att riksdagen skall till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader för budgetåret 1973/74 under andra
huvudtiteln (p B 6) anvisa ytterligare 632 000 kr.

Den under 3 angivna propositionen 1972:132 har bifallits av riksdagen
den 21 februari 1973 (JuU 1973:1, rskr 1973:21).

1 detta betänkande behandlar utskottet lagförslagen och åtta i
anledning av propositionen väckta motioner. Motionsyrkandena anges
nedan på s. 8—11.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till
vad utskottet anför på s. 11 — 12.

Föredragande statsrådet har inför utskottet närmare utvecklat sin syn
på den föreslagna lagstiftningen. I ärendet har också inkommit skrifter
från olika organisationer.

De vid propositionen fogade lagförslagen har — efter de jämkningar
som föranleds av riksdagens antagande av det i prop. 1972:132 framlagda
förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) — följande
lydelse.

1 Förslag till

Lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med
internationell bakgrund

Härigenom förordnas som följer.

1 § Utlänning, som ankommer till riket, skall avvisas, om det finnes
grundad anledning antaga, att han tillhör eller verkar för organisation

1 Riksdagen 1973. 7sami. Nr 18

Juli 1973:18

eller grupp som på grund av vad som är känt om dess verksamhet kan
befaras här i riket använda våld, hot eller tvång för politiska syften.

Rikspolisstyrelsen upprättar i enlighet med föreskrifter som meddelas
av Konungen förteckning över utlänningar som enligt vad i första stycket
sägs skall avvisas.

2 § När utlänning, vilken upptagits på förteckning som avses i 1 § andra
stycket och ej innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd,
ankommer till riket, skall polismyndigheten omedelbart meddela
beslut om hans avvisning, om ej annat följer av vad i 5 § sägs.

Uppkommer hos polismyndigheten fråga om avvisning enligt denna lag
av annan utlänning än som avses i första stycket, skall ärendet hänskjutas
till den centrala utlänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer
Konungen ärendet.

3 § Utlänning, som uppehåller sig i riket, får utvisas, om sådana
omständigheter föreligger som sägs i 1 § första stycket. Beslut om
utvisning meddelas av Konungen. I ärende om utvisning inhämtas
yttrande från den centrala utlänningsmyndigheten, om ej hinder möter
på grund av att ärendet är synnerligen brådskande.

4 § Beslut om avvisning verkställes av polismyndighet. Verkställighet av
beslut om utvisning ankommer på länsstyrelse.

5 § Påstår utlänning i ärende om avvisning eller om verkställighet av
beslut om avvisning eller utvisning, att han i det land till vilket han skulle
befordras löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse eller att han där
icke åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han löper sådan
risk, och är påståendet ej uppenbart oriktigt, skall ärendet hänskjutas till
den centrala utlänningsmyndigheten, som med eget yttrande underställer
Konungen ärendet. Vad nu sagts skall dock ej gälla i ärende om
verkställighet av beslut varigenom påståendet redan prövats.

6 § Skall enligt 5 § ärende om avvisning underställas Konungen, skall
polismyndigheten taga utlänningen i förvar.

Polismyndighet får taga utlänning i förvar eller ställa honom under
uppsikt när enligt 2 § andra stycket ärende om hans avvisning skall
underställas Konungen eller när fråga uppkommer om hans utvisning
enligt denna lag.

7 § I ärende som rör avvisning eller utvisning enligt denna lag eller
verkställighet av sådan åtgärd gäller i tillämpliga delar vad i 32, 35—49,
52—57, 60—62, 66-69 och 70 §§ utlänningslagen (1954:193) är föreskrivet
i fråga om avvisning eller utvisning enligt sistnämnda lag. Vad i 68 §
utlänningslagen är föreskrivet gäller även vid tillämpning av 10—13 §§
denna lag.

8 § Meddelar Konungen beslut om avvisning eller utvisning enligt denna
lag men möter på grund av vad i 53 och 54 §§ utlänningslagen
(1954:193) sägs hinder mot verkställighet av beslutet eller föreligger

JuU 1973:18

eljest särskild anledning att verkställighet ej bör äga rum, skall förordnas
att verkställighet tills vidare ej får ske.

Beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag eller förordnande
att verkställighet av sådant beslut ej får ske skall omprövas när anledning
förekommer därtill.

9 § Har utlänning avvisats eller utvisats enligt denna lag och skall
beslutet härom ej verkställas, äger 10—13 §§ tillämpning beträffande
honom. Konungen får meddela föreskrifter om inskränkningar och
villkor för sådan utlännings vistelse i riket.

Har enligt utlänningslagen (1954:193) meddelats beslut om avvisning,
förpassning, förvisning eller utvisning och kan beslutet ej verkställas, får
Konungen om sådana omständigheter föreligger beträffande utlänningen
som sägs i 1 § första stycket, förordna att 10—13 §§ skall äga tillämpning
och meddela föreskrifter som sägs i första stycket.

10 § Finnes det vara av betydelse för att utröna huruvida organisation
eller grupp som avses i 1 § första stycket planlägger eller förbereder
åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet, får utlänning,
som avses i 9 §, underkastas husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.
Av sådan utlänning får också tagas fingeravtryck och
fotografi.

Förordnande om åtgärd enligt första stycket meddelas av polismyndighet.
I fråga om sådan åtgärd gäller i övrigt bestämmelserna i 28 kap.
rättegångsbalken i tillämpliga delar.

11 § För ändamål som avses i 10 § första stycket kan rätten, om
synnerliga skäl föreligger, meddela polismyndighet tillstånd att taga del
av samtal till och från telefonapparat, som innehaves eller eljest kan
antagas komma att begagnas av utlänning som avses i 9 §.

Rätten kan för ändamål som avses i 10 § första stycket, om synnerliga
skäl föreligger, även meddela polismyndighet tillstånd att närmare
undersöka, öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan
sluten handling eller paket som ställts till eller avsänts från utlänning,
som avses i 9 §, och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation
eller kroppsbesiktning eller som finnes hos post-, telegraf-, järnvägs- eller
annan befordringsanstalt.

1 tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i
tillståndet avsedd försändelse, som ankommer till befordringsanstalt,
skall kvarhållas till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats.
Förordnandet skall innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden
ej får utan tillstånd av den som begärt åtgärden lämnas avsändaren,
mottagaren eller annan.

12 § Tillstånd som avses i 11 § skall meddelas att gälla viss tid ej
överstigande en månad. Tiden räknas, vid tillstånd till telefonavlyssning
från den dag tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare och i
övriga fall från den dag tillståndet meddelades.

JuU 1973:18

Fråga om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av
rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande sker genom slutligt beslut. Sådant
beslut går omedelbart i verkställighet. I fråga om förfarandet äger i övrigt
bestämmelserna i rättegångsbalken om förfarandet vid rättens prövning
av fråga som under förundersökning i brottmål uppkommit om åtgärd
enligt 27 kap. 16 § nämnda balk motsvarande tillämpning.

13 § Uppteckning som ägt rum vid telefonavlyssning får ej granskas av
annan än rätten, rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Innehåller
uppteckningen något som ej är av betydelse för det ändamål som
föranlett avlyssningen, skall den i sådan del efter granskningen omedelbart
förstöras.

Försändelse eller annan handling som omfattas av tillstånd enligt 11 §
får ej närmare undersökas, öppnas eller granskas av annan än rätten,
rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller åklagare. Handling varom här är
fråga skall undersökas snarast möjligt. När undersökningen slutförts, skall
försändelse som finnes hos befordringsanstalt tillställas den till vilken
försändelsen är ställd och annan handling återlämnas till den hos vilken
handlingen påträffats, om ej beslag sker enligt därom gällande bestämmelser.

14 § I ärende, som enligt 2 § andra stycket, 3, 5 eller 9 § prövas av
Konungen, skall förhör hållas. Om sådant förhör gäller 40—43 §§
utlänningslagen (1954:193) i tillämpliga delar.

15 § Till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna är mildrande,
till böter dömes

1. den som hjälper utlänning att inkomma i riket beträffande vilken
föreligger sådana omständigheter som avses i 1 § första stycket,

2. utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om avvisning
eller utvisning av honom enligt denna lag,

3. utlänning som överträder enligt 9 § meddelad föreskrift om
inskränkningar eller villkor för hans vistelse i riket.

Denna lag träder i kraft den 15 april 1973 och gäller till och med den
14 april 1974.

2 Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)

Härigenom förordnas, att 65, 66 och 71 §§ utlänningslagen
(1954:193) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

65 §l

Överträder utlänning föreskrift, Överträder utlänning föreskrift

meddelad med stöd av denna lag, meddelad med stöd av denna lag,

1 Senaste lydelse 1968:755

JuU 1973:18

Nuvarande lydelse

att han icke må uppehålla sig
utanför viss ort, viss kommun eller
visst polisdistrikt, straffes med
fängelse i högst sex månader eller,
där omständigheterna äro mildrande,
med dagsböter.

Föreslagen lydelse

att han icke må uppehålla sig
utanför viss ort, viss kommun eller
visst polisdistrikt, straffes med
fängelse i högst ett år eller, där
omständigheterna äro mildrande,
med dagsböter.

66 §'

Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut
om förvisning eller utvisning icke
ägt återvända, dömes till fängelse i
högst sex månader. Till ansvar
skall dock ej dömas, om utlänningen
flytt hit för att undgå
politisk förföljelse.

Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut
om förvisning eller utvisning icke
ägt återvända, dömes till fängelse i
högst ett år. Till ansvar skall dock
ej dömas, om utlänningen flytt hit
för att undgå politisk förföljelse.

71 §2

Konungen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som
erhåller socialhjälp eller omhändertages jämlikt barnavårdslagen, lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som icke är
politisk flykting.

Efter avtal med främmande stat om behandling av fripassagerare äger
Konungen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom
meddela de föreskrifter som i övrigt erfordras för tillämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande till främmande stat för
verkställighet av här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om
utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat.

Om åtgärder till förebyggande
av vissa våldsdåd med internationell
bakgrund är stadgat i lagen
( ) om särskilda åtgärder till

förebyggande av vissa våldsdåd
med internationell bakgrund.

Denna lag träder i kraft den 15 april 1973.

1 Senaste lydelse 1964:205

2 Senaste lydelse 1972:261

Juli 1973:18

3 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §'

Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning
enligt 8 eller 9 § eller utskrivning enligt 16 eller 19 § lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning
i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa, psykiskt utvecklingsstörda eller
placering av särskoleelev enligt 28 § samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954:579) om
nykterhetsvård eller kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen
(1960:97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller angående
sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från
ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960:97),

6. hos utlänningsnämnden enligt utlänningslagen (1954:193),

7. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen
(1954:193),

8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954:193), dock ej hos
polismyndighet, såvida icke utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i
förvar längre än en vecka,

9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954:193), om
underställning skett hos centrala utlänningsmyndigheten med stöd av
58 § andra stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag
hållits i förvar längre än en vecka,

10. angående uppehållstillstånd, om utlänningsnämndens yttrande på
grund av 12 § första stycket utlänningslagen (1954:193) skall inhämtas,

11. angående föreskrifter som meddelas enligt 9 eller 34 § utlänningslagen
(1954:193),

12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första
stycket utlänningslagen (1954:193),

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
brottsbalken,

14. angående återintagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken,

15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd
enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

1 Senaste lydelse 1973:000

JuU 1973:18

16. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård
eller behandling,

17. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering eller
sterilisering enligt lagen (1941:282) om sterilisering, om giltigt samtycke
till åtgärden ej lämnats,

18. hos centrala utlänningsmyndigheten
eller Konungen enligt
lagen ( ) om särskilda

åtgärder till förebyggande av vissa
våldsdåd med internationell bakgrund.

19. angående verkställighet av
beslut om avvisning eller utvisning
enligt lagen ( ) om särskilda

åtgärder till förebyggande av vissa
våldsdåd med internationell bakgrund,
om utlänningen hållits i
förvar längre än en vecka.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 10 § lagen (1937:249) om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Handlingar rörande polismyndighets,
tullmyndighets eller åklagares
verksamhet till förekommande
eller beivrande av brott, så ock
handlingar rörande användning av
tvångsmedel i brottmål må ej utlämnas,
såvida skäligen kan befaras,
att utlämnande skulle motverka
brotts upptäckande eller brottmåls
utredning eller åtgärder till
förekommande av brott eller ock
vara menligt för rikets säkerhet

handlingar skall ha nedan angivna
Föreslagen lydelse

0 §

om särskilda åtgärder till förebyggande
av vissa våldsdåd med internationell
bakgrund må ej utlämnas,
såvida skäligen kan befaras,
att utlämnandet skulle motverka

1 Omtryckt 1971:203

JuU 1973:18

Nuvarande lydelse

eller för enskild person; dock må
handling ej i något fall hemlighållas
längre tid än sjuttio år från
dess datum, och vare Konungen
obetaget att, där särskilda omständigheter
det påkalla, medgiva utlämnande
utan hinder av vad ovan
stadgas.

Föreslagen lydelse

brotts upptäckande eller brottmåls
utredning eller åtgärder till
förekommande av brott eller ock
vara menligt för rikets säkerhet
eller för enskild person; dock må
handling ej i något fall hemlighållas
längre tid än sjuttio år från
dess datum, och vare Konungen
obetaget att, där särskilda omständigheter
det påkalla, medgiva utlämnande
utan hinder av vad ovan
stadgas.

Vad i första stycket är stadgat om åklagare skall ej äga tillämpning å
riksdagens ombudsmän

Denna lag träder i kraft den 15 april 1973.

Motionsyrkandena

I motionen 1973:1602 av herr Björk i Göteborg m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen i samband med behandlingen av proposition 1973:37
måtte anhålla att Kungl. Maj:t efter riksdagens antagande av propositionens
förslag till lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa
våldsdåd med internationell bakgrund låter föranstalta om översyn av
lagen med hänsyn tagen till vunna erfarenheter av dess tillämpning i syfte
att ytterligare förstärka rättssäkerhetsgarantierna i samband med en
eventuell framtida förlängning av lagens giltighetstid,

2. att riksdagen vid behandlingen av nämnda lagförslag företager
sådan ändring eller tillägg i 13 § som möjliggör ytterligare inskränkning
av den personkrets som har rätt att granska uppteckning från telefonavlyssning
utan betydelse för det ändamål som föranlett avlyssningen
alternativt anhåller om administrativa tillämpningsföreskrifter i detta
syfte,

3. att riksdagen i samband med behandlingen av proposition 197337
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om översyn från rättssäkerhets- och
integritetssynpunkter av samtliga de lagrum berörande telefonavlyssning
som kommer att föreligga efter riksdagens antagande av lagen om
särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell
bakgrund.

I motionen 1973:1603 av herr Hellström m. fl. (s) hemställs att
riksdagen beträffande lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av
vissa våldsdåd med internationell bakgrund hos Kungl. Maj:t begär

1. att de beslut görs offentliga som Kungl. Maj:t fattar i fråga om
vilka organisationer eller grupper som skall omfattas av lagens § 1, samt

JuU 1973:18

2. att anvisningar utfärdas som innebär att information lämnas till

varje utlänning som omfattas av lagens § 2 att han genom awisningen

icke beskurits möjlighet att söka politisk asyl i Sverige liksom att

information därvid lämnas om tillvägagångssättet vid anhållan om politisk

asyl.

I motionen 1973:1604 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen avslår propositionen.

I motionen 1973:1605 av herr Sjöholm m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1973:37

A. avslår förslag till lag om särskilda åtgärder till förebyggande av
vissa våldsdåd med internationell bakgrund,

B. begär förslag till de ändringar i utlänningslagen, rättegångsbalken
och brottsbalken som erfordras för bekämpande av vissa våldsdåd med
internationell bakgrund,

C. beslutar ge Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts om
internationella överenskommelser och de rättsvårdande organens resurser.

I motionen 1973:1606 av herr Wiklund i Stockholm m. fl. (fp)
hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen beslutar

1. att 1 § förslaget till lag om särskilda åtgärder till förebyggande av
vissa våldsdåd med internationell bakgrund får följande som motionens
förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag

Utlänning, som ankommer till
riket, skall avvisas, om det finnes
grundad anledning antaga, att han
tillhör eller verkar för organisation
eller grupp som på grund av vad
som är känt om dess verksamhet
kan befaras här i riket använda
våld, hot eller tvång för politiska
syften.

Rikspolisstyrelsen upprättar

Motionens förslag

Utlänning, som ankommer till
riket, skall avvisas, om det finnes
sannolika skäl antaga, att han tillhör
eller verkar för organisation
eller grupp, som på grund av vad
som är känt om dess verksamhet
måste befaras här i riket använda
våld, hot eller tvång för politiska
syften och att han kan befaras
komma att deltaga i denna verksamhet.

skall avvisas.

2. att utvisningsbeslut skall kunna prövas av en domstolsliknande
nämnd i enlighet med vad som anförts i motionen;

3. att beslut i rikspolisstyrelsen och invandrarverket i hithörande
frågor regelmässigt skall fattas av styrelsen in pleno.

I motionen 1973:1607 av fru Jonäng m. fl. (c) hemställs att riksdagen
vid sin behandling av propositionen beslutar

1* Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 18

JuU 1973:18

1. att för ingripanden enligt den särskilda lagen skall krävas dels att en
person tillhör eller verkar för organisation eller grupp som avses i 1 §,
dels att individen personligen kan misstänkas vara beredd att här i landet
bedriva verksamhet av terrorkaraktär för politiska syften,

2. att den av regeringen upprättade förteckningen över de organisationer
som skall anses som terroristorganisationer skall vara offentlig.

I motionen 1973:1608 av herr Romanus (fp) hemställs att riksdagen
beslutar

A. att 1 § lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa
våldsdåd med internationell bakgrund ges följande som motionens förslag

betecknade lydelse:

Kungl. Maj. ts förslag

Rikspolisstyrelsen upprättar i
enlighet med föreskrifter som
meddelas av Konungen förteckning
över utlänningar som enligt
vad i första stycket sägs skall
avvisas.

Motionens förslag

Utlänning, som ankommer till
riket, skall avvisas, om han uppenbarligen
tillhör eller verkar för
organisation eller grupp, som på
grund av vad som är känt om dess
verksamhet kan befaras här i riket
använda våld, hot eller tvång för
politiska syften, och det skäligen
kan misstänkas att han kommer
att utöva eller medverka till sådant
våld, hot eller tvång.

Beslut om att första stycket
skall tillämpas beträffande organisation
eller grupp fattas av riksdagen
eller, då riksdagen ej är
samlad, av Konungen. Har beslut
fattats av Konungen, skall detta
underställas riksdagen inom 15
dagar efter det riksdagen samlats.
Rikspolisstyrelsen upprättar i enlighet
med föreskrifter som meddelas
av Konungen förteckning
över utlänningar som enligt vad i
första stycket sägs skall avvisas.

B. att 10 § i samma lag ges följande som motionens förslag
betecknade lydelse:

JuU 1973:18

Kungl. Maj:ts förslag

Motionens förslag

10 §

Finnes det vara av betydelse för
att utröna huruvida organisation
eller grupp som avses i 1 § första
stycket planlägger eller förbereder
åtgärd sorn utgör hot mot allmän
ordning och säkerhet, får utlänning,
som avses i 9 §, underkastas
husrannsaken, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning. Av sådan utlänning
får också tagas fingeravtryck
och fotografi.

Förordnande om åtgärd enligt
första stycket meddelas av polismyndighet.
I fråga om sådan åtgärd
gäller i övrigt bestämmelserna
i 28 kap. rättegångsbalken i tilllämpliga
delar.

Föreligger skälig misstanke att
utlänning, som avses i 9 §, planlägger
eller förbereder åtgärd som
utgör hot mot allmän ordning och
säkerhet, får han underkastas husrannsaken,
kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning. Av sådan utlänning
får också tagas fingeravtryck
och fotografi.

Förordnande om åtgärd enligt
första stycket meddelas av rätten.
I fråga om sådan åtgärd gäller i
övrigt bestämmelserna i 28 kap.
rättegångsbalken i tillämpliga delar.

C. att 12 § samma lag ges följande som motionens förslag betecknade
lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag

Motionens förslag

12 §

Tillstånd som tillståndet

meddelades.

Fråga om tillstånd prövas av
Stockholms tingsrätt på yrkande
av rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande
(= propositionen)

motsvarande tillämpning.

Fråga om tillstånd som avses i
10 och 11 §§ prövas av Stockholms
tingsrätt på yrkande av
rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande
(= propositionen)

motsvarande tillämpning.

I motionen 1973:1609 av herr Sundman (c) hemställs att riksdagen
avslår propositionen.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen, som grundas på en rapport av kommissionen
för förebyggande av politiska våldsdåd, framläggs förslag till en lag om
särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell
bakgrund. Därjämte föreslås vissa följdändringar i annan lagstiftning.
Genom den särskilda lagen vidgas möjligheterna till avvisning och

JuU 1973:18

utvisning av vissa utlänningar. Reglerna innebär att utlänning skall kunna
avlägsnas ur riket om det finns grundad anledning anta att han tillhör
eller verkar för organisation eller grupp, som genom sin tidigare
verksamhet visat att den systematiskt använder våld, hot eller tvång för
politiska syften även mot oskyldiga personer i främmande land och
därför kan befaras göra det också i Sverige.

Beträffande förfarandet föreslås att rikspolisstyrelsen i enlighet med
av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter skall upprätta en förteckning över
utlänningar som skall avvisas enligt den nya lagen.

Beslut om avvisning skall meddelas av polismyndighet på grundval av
förteckningen. Om utlänning, som finns upptagen på förteckningen,
påstår att han är politisk flykting och påståendet ej är uppenbart oriktigt
eller om han innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd,
skall ärendet underställas Kungl. Majit. Detsamma skall gälla i de fall då
utlänning bör avvisas enligt den nya grunden men ej är upptagen på
förteckningen.

Beslut om utvisning meddelas av Kungl. Majit.

I fråga om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning avses
utlänningslagens regler härom komma att gälla. Om utlänningen påstår
att han är politisk flykting och påståendet inte är uppenbart oriktigt,
skall verkställighetsärendet underställas Kungl. Majit.

För kontroll och övervakning av utlänning som enligt Kungl. Majits
prövning bedömts tillhöra med lagen avsedd organisation eller grupp men
som på grund av politiskt flyktingskap eller annan särskild anledning
tillåtits stanna kvar i landet, föreslås dels att Kungl. Majit skall kunna
meddela föreskrifter med inskränkningar och villkor för hans fortsatta
vistelse här, dels att sådan utlänning under vissa villkor skall kunna bli
föremål för bl. a. husrannsaken, kroppsvisitation, kroppsbesiktning,
brevkontroll och telefonavlyssning.

Tvångsåtgärderna föreslås få tillgripas om de är av betydelse för att
utröna om organisationen eller gruppen i fråga planerar eller förbereder
åtgärd som innebär hot mot allmän ordning eller säkerhet. För tillstånd
till brevkontroll och telefonavlyssning erfordras att domstol funnit
synnerliga skäl föreligga.

Den särskilda lagen föreslås träda i kraft den 15 april 1973 och gälla
ett år.

Behovet av en särskild lagstiftning

I motionerna 1973:1604 och 1973:1609 yrkas avslag på propositionen.
1 motionen 1973:1605 yrkas att riksdagen dels avslår förslaget till
den särskilda lagen, dels begär förslag till de ändringar i utlänningslagen,
rättegångsbalken och brottsbalken, som erfordras för bekämpande av de
våldsdåd propositionen avser, dels ock ger Kungl. Majit till känna vad i
motionen anförs om internationella överenskommelser och de rättsvårdande
organens resurser.

Motionärerna framhåller att enligt deras mening gällande lagar och

JuU 1973:18

förordningar ger stöd för erforderliga ingripanden mot presumtiva
terrorister. I vart fall kan, enligt motionen 1973:1605, stöd för sådana
ingripanden erhållas genom begränsade lagändringar. I motionen
1973:1605 anförs också att Sverige bör aktivt delta i försöken att
åstadkomma överenskommelser om internationella sanktioner mot terrordåd
samt att här i landet den viktigaste förutsättningen för brottsbekämpningen
är att de rättsvårdande myndigheterna erhåller tillräckliga
resurser. I samtliga tre nu nämnda motioner framförs vidare anmärkningar
från rättssäkerhetssynpunkt mot den i propositionen föreslagna
särskilda lagen. Dessa anmärkningar behandlas längre fram i detta
betänkande i samband med de ändringsförslag beträffande särskilda
lagrum som framläggs i övriga motioner.

Den oroande ökningen världen över av antalet politiska våldsdåd har
inte lämnat Sverige oberört. Här må blott erinras om mordet på den
jugoslaviske ambassadören och flygplanskapningen på Bulltofta.

Ett utmärkande drag i den intensifierade terroristverksamheten är dess
internationella anknytning; bakom aktionerna står inte sällan internationellt
vittförgrenade, välorganiserade grupper, och dåden utförs ofta
utanför det land där den politiska konflikthärden finns och drabbar
många gånger medborgare i utomstående stater. Ett mellanstatligt
samarbete är därför nödvändigt om den internationella terrorismen skall
kunna bekämpas. Ansträngningar har också gjorts på det internationella
planet för att förebygga framför allt våldsdåd av typen flygkapningar,
tagande av gisslan, brevbombsattentat osv. Inom flygets område har bl. a.
utarbetats 1963 års Tokyokonvention om brott och vissa andra handlingar
begångna ombord på luftfartyg, 1970 års Haagkonvention för
bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg och 1971 års
Montrealkonvention om olaga ingrepp mot flygsäkerheten. Inom Internationella
civila luftfartsorganisationen (ICAO) pågår för närvarande ett
arbete inriktat på att få till stånd nya internationella överenskommelser
rörande den civila luftfartens säkerhet. Den internationella terrorismen
var också ett huvudämne vid FN:s generalförsamlings tjugusjunde möte
hösten 1972. FN-debatten i ämnet resulterade i tillsättandet av en
kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till lämpliga åtgärder.

Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet att det internationella
samarbetet trots vissa framsteg inte kan förväntas inom överskådlig
framtid komma att leda till en slutlig lösning på den internationella
terrorismens problem. Under alla förhållanden måste enligt utskottets
mening internationella överenskommelser kompletteras med konkreta
åtgärder från de enskilda staternas sida. I vårt land har vissa sådana
åtgärder redan vidtagits. På lagstiftningssidan kan vid sidan av ratificerandet
av Tokyo- och Haagkonventionerna erinras om 1970 års lagstiftning
om särskild kontroll på flygplats, införandet av en särskild
bestämmelse i brottsbalken om straff för flygplanskapning och skärpningen
av straffen för olaga innehav av skjutvapen och explosiva varor.
Vidare bör nämnas förra årets riksdagsbeslut på det kriminalpolitiska

JuU 1973:18

fältet som innebär att vissa lagöverträdare som dömts till långvariga
frihetsstraff, däribland åtskilliga internationella förbrytare, underkastas
en strängare behandling än tidigare i fråga om permissioner, placering på
öppen anstalt och villkorlig frigivning.

Den senaste tidens händelser — inte minst de våldsdåd vi fått bevittna
inom vårt eget lands gränser — visar emellertid att vår lagstiftning trots de
beskrivna åtgärderna inte ger önskvärt skydd mot terroristaktioner av det
slag det här är fråga om. Ytterligare åtgärder måste vidtas om inte
samhällets självklara skyldighet att skydda befolkningen mot våld och
övergrepp skall uppges.

Som föredragande statsrådet närmare utvecklar möter emellertid
bekämpandet av terroristaktioner stora svårigheter vilka sammanhänger
såväl med gärningsmännens fanatism, hänsynslöshet och kallblodighet
som med den fria rörligheten över nationsgränserna. Grundläggande
demokratiska principer sätter också en gräns för vilka medel och metoder
vi kan tillåta oss att använda. Hur angeläget det än är att vi bekämpar
våldet kan det inte komma i fråga att ingripa med åtgärder som kan
äventyra fri- och rättigheter som utgör grundvalen för vår rättsordning.

Tyngdpunkten i Kungl. Maj:ts förslag ligger på en särskild lag, vars
primära syfte är att hålla terrorister borta från vårt land. Lagen tar sikte
enbart på utlänningar som tillhör eller verkar för sådana terroristgrupper
och -organisationer som genom sin tidigare verksamhet har visat att de
systematiskt använder främmande område som skådeplats för våldsaktioner
med politiska syften och därför kan befaras göra det även i
Sverige.

I den allmänna debatten och delvis också i de motioner vari yrkas
avslag på propositionen har gjorts gällande att lagstiftningen skulle
innebära en diskriminering av utlänningar och stå i strid med de
grundläggande principer på vilka vår utlänningslagstiftning vilar. Påståendena
torde enligt utskottets mening bygga på en felaktig uppfattning om
innebörden av gällande och föreslagen lag. Utlänningar som vistas här
med vederbörligt tillstånd kommer i princip i åtnjutande av samma frioch
rättigheter som svenska medborgare. I överensstämmelse med
folkrättens regler och internationell praxis gäller emellertid för varje
utlänning att han inte har någon ovillkorlig rätt vare sig att resa in eller
uppehålla sig i vårt land. I princip skall en individuell lämplighetsprövning
ske i varje särskilt fall. Utlänningars rätt att kvarstanna här någon längre
tid är i allmänhet beroende av tillstånd. Lagstiftningen uppställer också
åtskilliga villkor för att denna rätt skall bestå. Hit hör bl. a. att
utlänningen inte begår allvarliga brott eller för ett asocialt liv. Ett
åsidosättande av villkoren kan medföra att han tvångsvis avlägsnas från
vårt territorium.

Mot denna bakgrund står klart att de föreslagna avvisnings- och
utvisningsreglerna, som enbart riktar sig mot personer som bedöms
utgöra en fara för svenska medborgares och — kanske särskilt — utländska
invandrares trygghet i vårt land, inte innebär något avsteg från grundtankarna
i vår utlänningslagstiftning. Härtill kommer att det varken i

JuU 1973:18

kommissionens eller Kungl. Maj:ts förslag sätts i fråga att reglerna skulle
begränsa den vidsträckta asylrätt som vi traditionellt medger politiska
flyktingar. Även den som omfattas av den nya lagens bestämmelser
kommer, om han är politisk flykting och behöver skydd mot förföljelse i
annat land, att tillåtas komma in i Sverige och få stanna här.

I fråga om de i propositionen föreslagna tvångsmedlen vill utskottet
här endast framhålla att de kan tillgripas enbart mot presumtiva
terrorister som drabbats av avvisnings- eller utvisningsbeslut men ändock
tillåtits stanna i Sverige därför att de är politiska flyktingar eller av andra
särskilda skäl. Antalet sådana fall kan förutsättas bli ytterligt ringa.

Från rättssäkerhetssynpunkt innebär det enligt utskottets mening en
uppenbar fördel att de föreslagna åtgärderna upptas i en särskild lag med
begränsad giltighetstid. Härigenom kommer lagens provisoriska karaktär
tydligt till uttryck, och riksdagen får, därest Kungl. Maj:t finner det
erforderligt att lagen förlängs, årligen tillfälle att pröva huruvida
förhållandena fortfarande är sådana att lagen oundgängligen erfordras. En
betydelsefull rättssäkerhetsgaranti ligger också däri att riksdagen vid en
sådan prövning får förutsättas erhålla en utförlig redogörelse för de
erfarenheter som vunnits av lagens tillämpning. Även de tillämpande
myndigheternas beslut i varje särskilt fall kommer härigenom att bli
underkastade en särskild granskning vid sidan av den som utförs av JO
och JK. Vidare har som närmare framgår av det följande garantier mot
godtycklig eller alltför vidsträckt tillämpning byggts in i beslutsprocessen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet särskild lagstiftning
nödvändig för att bekämpa den internationella terroristverksamheten
i vårt land samt godtar lagstiftningens utformning i stort. I enlighet
härmed avstyrker utskottet bifall till motionerna 1973:1604, 1973:1605
och 1973:1609 i vad därigenom yrkats avslag på propositionen. Övriga
yrkanden i motionen 1973:1905 ger mot bakgrund av vad ovan anförts
inte anledning till vidare yttrande.

Förutsättningar för avvisning

Enligt 1 § första stycket i förslaget till den särskilda lagen skall
utlänning, som ankommer till riket, avvisas om det finns grundad
anledning anta att han tillhör eller verkar för organisation eller grupp som
på grund av vad som är känt om dess verksamhet kan befaras här i riket
använda våld, hot eller tvång för politiska syften. I 1 § andra stycket
stadgas att rikspolisstyrelsen i enlighet med föreskrifter som meddelas av
Kungl. Maj.t skall upprätta förteckning över utlänningar som enligt vad i
första stycket sägs skall avvisas.

När det gäller frågan om vilka krav som bör ställas på bevisning
rörande de omständigheter som skall föranleda att en utlänning hindras
komma in i vårt land framhålls i motionen 1973:1606 att ”det bör av
motiven framgå att det skall krävas att det verkligen föreligger tillfredsställande
skäl för att antaga att en inte tolerabel anknytning till viss
organisation föreligger”. I lagtexten bör enligt motionärerna anges att för
avvisning skall erfordras att det föreligger sannolika skäl anta att

Juli 1973:18

utlänning tillhör eller verkar för organisationen, att organisationen måste
befaras komma att här i riket begå våldsdåd samt att utlänningen kan
befaras komma att deltaga i denna verksamhet. Beviskravet tas upp även i
motionen 1973:1608. Motionären hemställer att endast utlänning som
uppenbarligen tillhör eller verkar för organisationen skall komma i fråga
för avvisning. Ytterligare krävs i motionen som villkor för avvisning att
det skäligen kan misstänkas att utlänningen kommer att utöva eller
medverka i våldsdåd. I motionen 1973:1607 påpekar motionärerna att
Kungl. Maj:ts förslag ger utrymme för ingripanden mot enskilda personer
på alltför godtyckliga grunder. Enligt motionärerna måste ett beslut om
avvisning eller andra åtgärder grundas på kännedom om eller starka
misstankar att vederbörande tillhör viss organisation och för organisationens
räkning har begått eller kommer att begå politiska våldsdåd.
Enligt yrkandet bör rekvisiten för avvisning vara dels att utlänningen
tillhör eller verkar inom organisation eller grupp som avses i 1 §, dels att
han personligen kan misstänkas vara beredd att här i landet bedriva
verksamhet av terrorkaraktär för politiska syften.

Liknande synpunkter framförs till stöd för avslagsyrkandena i
motionerna 1973:1604, 1973:1605 och 1973:1609. I motionen

1973:1604 påpekas att möjligheten att få rättelse i myndighets beslut
avsevärt försämras genom de vaga formuleringarna i lagtexten. 1
motionen 1973:1605 framhålls att bestämmelserna ej ger möjlighet att
undanta en person, som till följd av ålder eller andra omständigheter är
oförmögen att begå våldsbrott. I motionerna 1973:1604 och 1973:1605
anförs också att det vid förteckningens upprättande kan vara olämpligt
att förlita sig på uppgifter från vissa länders polismyndigheter.

Utskottet vill till en böljan framhålla att de i propositionen i 1 §
angivna beviskraven, även om de genom hänvisningen i 3 § också gäller
vid utvisning, främst torde aktualiseras i samband med avvisningsbeslut.
Genom avvisning förhindras utlänning att över huvud taget komma in i
Sverige. Regeln härom kan enligt utskottets mening inte rimligen vila på
kriterier som knyter an till vad som är klart dokumenterat för
myndigheterna om den enskilde utlänningens vandel och hans allmänna
inställning till våldsdåd. Är han tidigare dömd till frihetsstraff och kan
det skäligen befaras att han här fortsätter sin brottsliga verksamhet, kan
han redan med stöd av utlänningslagens regler avvisas. För dessa fall
erfordras alltså ej ytterligare lagstiftning. Är han däremot inte dömd till
frihetsstraff tidigare, torde upplysningar om hans person endast föreligga
i sällsynta undantagsfall. Däremot torde myndigheterna här i landet och
utomlands i viss utsträckning ha en allmän kännedom om vilka
organisationer som står bakom internationella terrordåd. Genom det
internationella polissamarbetet kan vidare erhållas upplysningar om vilka
personer som har anknytning till sådana organisationer.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt, om lagstiftningen skall få
någon praktisk effekt, att låta frågan om en utlänning skall avvisas eller ej
bli beroende av hans anknytning till en farlig organisation. Utskottet kan
alltså inte ställa sig bakom de krav i motionerna 1973:1606, 1973:1607
och 1973:1608 som går ut på att för avvisning skall erfordras mer eller

JuU 1973:18

mindre fullständig utredning rörande utlänningens intentioner att här
begå våldsbrott.

Med hänsyn bl. a. till att de grupper som står bakom terrordåden i
regel arbetar under hemliga och konspirativa former är de informationer
som kan erhållas med nödvändighet ofta mycket osäkra och svåra att
kontrollera. Det kan därför ifrågasättas om det är realistiskt att uppställa
alltför stora krav på bevisningen i fråga om utlännings organisationstillhörighet.
I motionen 1973:1606, vilken i fråga om kravet på bevisning är
minst långtgående, krävs att det skall föreligga sannolika skäl anta att
utlänning tillhör eller verkar för organisationen. Uttrycket motsvarar vad
som enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken erfordras i fråga om bevisning
om brottslig gärning för att häktning skall kunna ske. Enligt utskottets
mening kan ett så högt beviskrav ej upprätthållas om de föreslagna
åtgärderna skall få någon effekt. Än mer gäller det sagda de i motionerna
1973:1607 och 1973:1608 förordade beviskraven. Vad nu sagts får inte
tolkas så att informationen från andra länder i alla fall utan vidare skall
godtas. Uppgifterna bör i görligaste mån kontrolleras och prövningen
grundas på en samlad, objektiv bedömning. Att bestämma om en
utlänning skall avvisas är en grannlaga uppgift, och utskottet anser det
angeläget att sådana avgöranden i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
förläggs till rikspolisstyrelsen. Härigenom möjliggörs en enhetlig praxis
och insyn av styrelsens lekmannarepresentanter.

Med stöd av det anförda avstyrker utskottet motionerna 1973:1606,
1973:1607 och 1973:1608 i här berörd del.

Frågan om vilka grupper som skall komma att omfattas av den
föreslagna lagen tas upp i flera motioner och har av naturliga skäl även
tilldragit sig stor uppmärksamhet i den allmänna debatten.

De organisationer eller grupper som lagstiftningen riktar sig mot är
ofta till sin natur vaga och konturlösa och verkar i regel utan någon utåt
märkbar sammanhållning. Deras skepnad kan växla dag från dag och nya
organisationer bildas. Grupper som tidigare inte kunnat befaras utöva
våld i Sverige eller i andra helt utomstående länder kan plötsligt börja att
där tillgripa terrormetoder som ett led i sin politiska verksamhet. På
grund härav måste myndigheternas möjligheter att ingripa anpassas till
situationens krav. Det låter sig därför inte göra att i lagtext på ett mer
uttömmande sätt ange de grupper eller organisationer som kan komma i
fråga. Anledning kan emellertid finnas att erinra om föredragande
statsrådets uttalande i propositionen (s. 21) att det f. n. inte finns någon
svensk organisation som i handling har dokumenterat sin farlighet i den
kvalificerade mening det här är fråga om samt att svenska politiska
organisationer med revolutionära program över huvud taget inte är
aktuella i detta sammanhang. Med anledning av uttalanden i den
allmänna debatten kan också understrykas att det är helt uteslutet att
lagen kommer att tillämpas på medlemmar i frihetsrörelser på den grund
att de för en väpnad kamp i sitt hemland. Det kan tilläggas att statsrådet
inför utskottet uttalat att f. n. endast två organisationer eller grupper kan
anses omfattade av lagens beskrivning.

JuU 1973:18

Bestämmandet av vilka organisationer eller grupper som kan befaras
här i landet använda våld, hot eller tvång i politiska syften är som framgår
av det föregående en uppgift som är av grannlaga natur och kan inrymma
känsliga politiska överväganden. Det är därför naturligt att de grundläggande
ställningstagandena härvidlag ankommer på Kungl. Majit. Att som
föreslås i motionen 1973:1608 lägga beslutanderätten på riksdagen skulle
innebära ett omotiverat avsteg från konstitutionell ordning och också på
ett olyckligt sätt bryta det av rättssäkerhetsskäl i lagen inbyggda system,
som innebär att de viktigaste besluten förbehållits regeringen samt att
riksdagen genom lagens tidsbegränsning får möjlighet att årligen kontrollera
regeringens och myndigheternas handlande. Lösningen skulle också
innebära avsevärda praktiska nackdelar. Utskottet avstyrker därför
motionen 1973:1608 i denna del.

Förfarandet vid utvisning

Enligt 3 § skall utlänning, som uppehåller sig i riket, få utvisas om det
finns grundad anledning anta att han tillhör eller verkar för organisation
eller grupp som på grund av vad som är känt om dess verksamhet kan
befaras här i riket använda våld, hot eller tvång för politiska syften.
Beslut om utvisning meddelas av Kungl. Maj:t. I ärende om utvisning skall
yttrande inhämtas från invandrarverket om ej hinder möter på grund av
att ärendet är synnerligen brådskande.

I motionen 1973:1606 föreslås att den nya lagen kompletteras med en
bestämmelse som ger utlänning möjlighet att i utvisningsärende begära att
de lagliga förutsättningarna för utvisning prövas av en domstolsliknande
nämnd. Enligt motionärerna bör utvisning ej få ske om nämnden anser
att de lagliga förutsättningarna härför saknas. Om nämnden kommer till
motsatt ståndpunkt, bör det ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra om
utvisning lämpligen bör ske. Motionärerna hänvisar bl. a. till lagen
(1957:668) om utlämning för brott, enligt vilken Kungl. Maj:ts beslut i
utlämningsärende får meddelas först sedan högsta domstolen efter
utredning av riksåklagaren prövat huruvida utlämning lagligen kan
beviljas. Om högsta domstolen funnit hinder mot utlämning föreligga, får
utlämning inte ske.

I ärenden om s. k. politisk utvisning enligt 34 § utlänningslagen är
beslutanderätten förbehållen Kungl. Maj:t. Med hänsyn till den nära
släktskapen mellan dessa och nu föreslagna regler är det enligt utskottets
mening naturligt att det slutliga avgörandet när det gäller utvisning av
presumtiva terrorister enligt den nya lagen ankommer på Kungl. Maj:t.
Besluten kommer härigenom i varje särskilt fall att fattas under
konstitutionellt och parlamentariskt ansvar. Det bör understrykas att,
även om den förteckning som enligt vad ovan sagts skall ligga till grund
för förekommande awisningsbeslut självfallet blir vägledande vid tillämpningen
av den nya lagen, Kungl. Maj:t vid sin prövning inte är bunden av
dess innehåll; det blir — till skillnad från vad som skall gälla vid
polismyndighets beslut om avvisning — i varje särskilt fall fråga om en

JuU 1973:18

diskretionär bedömning om utvisning med hänsyn till de föreliggande
omständigheterna lämpligen bör äga rum. Motionärernas önskemål om
särskilda rättssäkerhetsgarantier tillgodoses i betydande utsträckning
genom de förfaranderegler som knutits till lagstiftningen. Sålunda skall
enligt 14 § hållas förhör samt, om hinder ej möter på grund av att
ärendet är synnerligen brådskande, inhämtas yttrande från invandrarverket.
Om utredning vid domstol anses erforderlig rörande omständighet
av betydelse, kan Kungl. Maj:t förordna att förhör härom skall hållas vid
allmän underrätt. I ärendet skall — enligt det genom propositionen
framlagda förslaget till ändring i rättshjälpslagen — offentligt biträde
förordnas, om det behövs för att tillvarata utlänningens rätt.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen
1973:1606 i denna del.

Förutsättningar för tvångsmedel

Har utlänning avvisats eller utvisats enligt den föreslagna lagen, men
kan beslutet ej verkställas får, som delvis berörts i det föregående, mot
honom tillgripas vissa tvångsmedel. Sådana tvångsmedel föreslås även
efter beslut av Kungl. Maj:t kunna komma till användning mot presumtiv
terrorist som skall avlägsnas ur riket med stöd av utlänningslagens regler
men som på grund av verkställighetshinder tillåts kvarstanna. Som allmän
förutsättning för tillgripande av tvångsmedlen skall enligt 10 § gälla att
åtgärden är av betydelse för att utröna huruvida organisation eller grupp
som avses i lagen planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot
allmän ordning och säkerhet. Tvångsmedlen är husrannsakan, kroppsvisitation,
kroppsbesiktning, telefonavlyssning samt kontroll av brev och
andra försändelser. Dessutom äger polismyndigheten ta fingeravtryck och
fotografi.

I motionen 1973:1608 framställs yrkande av innebörd att tvångsmedel
skall få tillgripas endast om det föreligger skälig misstanke att utlänningen
planerar eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän
ordning och säkerhet. Liknande synpunkter anförs till stöd för avslagsyrkandena
i motionerna 1973:1604 och 1973:1605.

Utskottet delar i och för sig motionärernas uppfattning att den
föreslagna ordningen innebär ett avsteg från vad som hittills i allmänhet
gällt i fråga om tvångsmedel så till vida att användandet härav inte
förutsätter att den mot vilken åtgärden riktas är misstänkt för visst brott.
Det bör emellertid understrykas att det i förslaget ej är fråga om att
generellt ge myndigheterna vidgade befogenheter att tillgripa telefonavlyssning,
husrannsakan och andra åtgärder utan att förbättra polisens
möjligheter att bedriva en effektiv brottsförebyggande spaning. Tvångsmedlen
får enligt förslaget endast användas mot utlänning som efter
bedömande av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall ansetts utgöra en så stor
säkerhetsrisk att han ej bör få vistas här men som på grund av politiskt
flyktingskap eller av andra starka humanitära skäl ändå tillåtits kvarstanna.
Det är alltså fråga om åtgärder mot personer som bedömts utgöra en
fara för svenska medborgares och utländska invandrares trygghet i vårt

JulJ 1973:18 20

land. Ytterligare krävs att åtgärden anses vara av betydelse för att utröna
om den organisation eller grupp utlänningen ansetts knuten till
planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och
säkerhet. I fråga om användningen av telefonavlyssning och brevkontroll
förutsätts vidare att rätten funnit synnerliga skäl föreligga för åtgärderna.

Mot denna bakgrund anser utskottet att de betänkligheter som kan
resas mot den föreslagna ordningen måste vika. Beträffande förslaget i
motionen 1973:1608 bör härutöver framhållas att rättegångsbalkens
regler medger att tvångsmedel används mot personer som skäligen kan
misstänkas för förberedelse eller stämpling till brottsliga gärningar av den
grova art det här är fråga om. Beviskravet i motionen är således härvidlag
detsamma som i rättegångsbalken. Önskemålen om ett sådant beviskrav
innebär alltså att gällande regler om tvångsmedel anses vara till fyllest.
Att så ej är fallet har utskottet påvisat i föregående avsnitt.

Slutligen bör beaktas att den föreslagna möjligheten att tillgripa
tvångsmedel kan förväntas ha en inte obetydlig allmänpreventiv effekt.
Som framhålls i kommissionens rapport kan man inte heller bortse från
att en del av de utlänningar, som det här är fråga om, har möjligheter att
lämna vårt land och föredrar att göra det om de blir föremål för
långtgående övervakningsåtgärder.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:1608 i
denna del.

Beslut om tvångsmedel m. m.

Enligt 10 § får förordnande om husrannsakan, kroppsvisitation,
kroppsbesiktning samt tagande av fingeravtryck och fotografi meddelas
av polismyndighet. När det gäller tillstånd till telefonavlyssning samt
kontroll av brev och andra försändelser skall enligt 12 § frågan prövas av
Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen.

I motionen 1973:1608 framställs yrkande av innebörd att även beslut
om tillstånd till tvångsåtgärder enligt 10 § skall meddelas av Stockholms
tingsrätt. Enligt motionären skulle härigenom åstadkommas en relativt
restriktiv och enhetlig praxis.

Rätten för polismyndighet att tillgripa tvångsmedel har som ovan
framhållits till syfte att möjliggöra en effektiv brottsförebyggande
spaning. Behovet av att i sådan verksamhet ingripa med husrannsakan och
andra tvångsmedel kan ofta uppstå snabbt. Den tidsutdräkt som
inhämtande av rättens tillstånd till sådant ingripande medför skulle enligt
utskottets mening kunna äventyra ändamålet med ingripandet. Med
hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:1608 i denna
del.

Telefonavlyssning

Enligt 13 § skall uppteckning som ägt rum vid telefonavlyssning ej få
granskas av annan än rätten, rikspolisstyrelsen, polismyndighet eller

JuU 1973:18

åklagare. Innehåller uppteckningen något som ej är av betydelse för det
ändamål som föranlett avlyssningen, skall uppteckningen i sådan del efter
granskningen omedelbart förstöras.

I motionen 1973:1602 påpekas att uppteckningar från telefonavlyssning
kan komma att omfatta en mängd ovidkommande samtal mellan
helt oskyldiga personer. Med hänsyn härtill anser motionärerna att den
personkrets som skall kunna granska uppteckningen är onödigt stor, och
motionärerna föreslår att polismyndighet bör åläggas att omedelbart
förstöra alla uppteckningar som uppenbarligen är ovidkommande för
utredningen. I motionen framhålls vidare att det är beklagligt att
telefonavlyssning kommer till allt större användning i spaningsverksamhet
samtidigt som de integritetsrisker som är förbundna med avlyssning
ägnats ökad uppmärksamhet under senare år. Motionärerna anser det
angeläget att problemet underkastas en grundlig prövning. Mot bakgrund
av det anförda yrkar motionärerna att riksdagen beslutar sådan ändring i
13 § att ytterligare inskränkning kan ske av den personkrets som har rätt
att granska uppteckning från telefonavlyssning utan betydelse för det
ändamål som föranlett avlyssningen. Alternativt yrkas att riksdagen
anhåller om administrativa tillämpningsföreskrifter i samma syfte. Vidare
begär motionärerna en översyn från rättssäkerhets- och integritetssynpunkter
av samtliga de lagrum berörande telefonavlyssning som kommer
att föreligga efter riksdagens antagande av den nya lagen.

Den i 13 § föreslagna bestämmelsen om granskning av uppteckning
från telefonavlyssning har sin motsvarighet i 27 kap. 16 § rättegångsbalken.
Uppteckning får enligt detta lagrum granskas av rätten, åklagaren
eller förundersökningsledaren. Om telefonavlyssning enligt den föreslagna
lagen leder till att någon skäligen kan misstänkas för brott, blir
rättegångsbalkens bestämmelser om bl. a. tvångsmedel tillämpliga. Med
hänsyn härtill är det enligt utskottet mindre lämpligt att i den nya lagen
införa en sådan från rättegångsbalken avvikande regel om granskning av
uppteckning från telefonavlyssning som motionärerna föreslår. Angeläget
är emellertid att inom de myndigheter, där granskning kan äga rum, den
personkrets som äger ta befattning med uppteckningen i all tänkbar
utsträckning begränsas. Utskottet förutsätter att erforderliga föreskrifter
härom utfärdas i administrativ ordning. Någon riksdagens åtgärd i
anledning av motionen i denna del synes ej erforderlig. I enlighet härmed
avstyrker utskottet motionen 1973:1602 i denna del.

Förutom i rättegångsbalken finns regler om rätt till telefonavlyssning i
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål samt i lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m. Båda lagarna har begränsad
giltighetstid; 1952 års lag gäller till utgången av juni 1974 och 1969 års
lag till utgången av juni 1973.

Telefonavlyssning utgör som motionärerna framhåller ett allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten. Lagstiftningen är därför med rätta
mycket restriktiv, och reglerna har kringgärdats med starka rättsäkerhetsgarantier.
Telefonavlyssning kan sålunda i princip endast förekomma

JuU 1973:18

efter tillstånd av domstol, och de specialbestämmelser som finns vid sidan
av rättegångsbalkens grundläggande regler har alla en tidsbegränsad
giltighet, vilket möjliggör en kontroll av tillämpningen med jämna
mellanrum.

Även om erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen inte
tyder på annat än att utnyttjandet skett med tillbörlig restriktivi tet,
motiverar den successiva utökningen av möjligheterna till telefonavlyssning
en samlad översyn av ifrågavarande lagstiftning och dess tillämpning
i enlighet med motionärernas förslag. En sådan kartläggning, som bör ske
under beaktande av integritetsskyddskommitténs arbete rörande ett
förstärkt integritetsskydd på personrättens område, bör göras genom
Kungl. Maj:ts försorg i lämpligt sammanhang. Vad utskottet sålunda i
anledning av motionen 1973:1602 i denna del anfört bör ges Kungl. Maj:t
till känna.

Insyn, information m. m.

1 motionen 1973:1606 hemställs att beslut av rikspolisstyrelsen och
invandrarverket i ärenden enligt lagen skall fattas av styrelsen in pleno.

I den till grund för lagförslaget liggande kommissionsrapporten uttalas
att föreskrifter bör meddelas om att den av rikspolisstyrelsen förda
förteckningen med korta intervaller bör bli föremål för diskussioner och
granskning i styrelsen in pleno. Vidare bör enligt rapporten rikspolischefen
kunna hänskjuta tveksamma enskilda fall till styrelsen in pleno.
Enligt föredragande statsrådet bör framställningarna om telefonavlyssning
och brevkontroll ej bli fler än att samtliga fall kan redovisas av
rikspolischefen inför styrelsens parlamentariska ledamöter.

Mot denna bakgrund kan förutsättas att rikspolisstyrelsens parlamentariska
ledamöter kommer att erhålla all erforderlig insyn i rikspolisstyrelsens
handläggning av ifrågavarande ärenden. Även vad beträffar
övriga ärenden enligt lagen ger nuvarande ordning enligt utskottets
mening möjlighet till erforderlig insyn och medverkan från ledamöternas
sida.

I ärenden, som enligt lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t, åligger det
invandrarverket att avge yttrande. Av naturliga skäl kommer innehållet i
yttrandet att få stor betydelse för Kungl. Maj:ts ställningstagande.
Invandrarverkets beslut i dessa ärenden bör därför fattas av styrelsen in
pleno. Eftersom vissa ärenden kan vara av brådskande natur, kan det
dock enligt utskottets mening inte komma i fråga att föreskriva en
ovillkorlig regel om sådan beslutsförhet. Utskottet förutsätter emellertid
att när så kan ske ärendena handläggs av styrelsen i dess helhet.

Någon riksdagens åtgärd i anledning av yrkandet i motionen
1973:1606 i denna del anser utskottet ej påkallad.

I motionerna 1973:1603 och 1973:1607 framhålls att invandrare kan
komma att känna osäkerhet och oro till följd av den föreslagna
lagstiftningen. Enligt motionärerna skulle otryggheten kunna undvikas
om sekretessen hävdes beträffande de beslut, som Kungl. Maj:t fattar i

JuU 1973:18

fråga om vilka organisationer eller grupper som skall omfattas av lagen. I
enlighet härmed framställs i båda motionerna yrkande av innebörd att
Kungl. Majrts beslut i detta hänseende skall vara offentliga. Vidare
påpekas i motionen 1973:1603 att det från rättssäkerhetssynpunkt är av
största vikt att utlänning som skall avvisas enligt lagen får information
om att han ej är betagen möjligheten att söka asyl. I anslutning härtill
yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att anvisningar utfärdas om att
information skall lämnas till varje utlänning som avvisas enligt lagens 2 §
att han genom avvisningen icke beskurits möjlighet att söka politisk asyl i
Sverige liksom att information därvid lämnas om tillvägagångssättet vid
anhållan om politisk asyl.

Utskottet har i och för sig förståelse för tankegången i motionerna
1973:1603 och 1973:1607 att ett offentliggörande av Kungl. Maj:ts
beslut om vilka organisationer eller grupper som skall omfattas av lagen
kunde vara ägnat att dämpa eventuell oro bland här bosatta utlänningar
och öka möjligheterna till insyn. Enligt utskottets mening torde
emellertid ett sådant offentliggörande i vissa fall kunna minska effektiviteten
av lagstiftningen. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
den som blir föremål för ingripanden enligt lagen alltid får besked härom
på det sättet att han delges ett utvisnings- eller avvisningsbeslut.
På anförda skäl kan utskottet inte biträda motionärernas krav om att
besluten alltid skall vara offentliga. Utskottet förutsätter emellertid att
Kungl. Maj :t där så kan ske lämnar information om vilka organisationer
eller grupper som är aktuella. Utskottet avstyrker bifall till de nu
behandlade yrkandena i motionerna 1973:1603 och 1973:1607.

Utskottet vill tillägga att de i detta avsnitt behandlade motionsspörsmålen
huvudsakligen är att se som ett informationsproblem. Att viss oro
yppats bland här boende utlänningar i anslutning till förarbetena till
ifrågavarande lagstiftning får enligt utskottets mening hänföras till
bristande kännedom om lagstiftningens närmare innebörd. Det är därför
enligt utskottets mening mycket angeläget att verkningsfulla åtgärder
vidtas för att informera allmänheten och i synnerhet invandrarna om vad
lagstiftningen egentligen innebär.

Som svar på en enkel fråga i riksdagen har föredragande statsrådet
nyligen uppgivit att alla tillgängliga möjligheter kommer att användas för
att få ut information bland invandrarna. Enligt statsrådet är invandrarverket
i förening med fackföreningsrörelsen i färd med att på flera olika
språk utarbeta information, som skall riktas till alla invandrare.

Enligt vad utskottet erfarit kommer den av statsrådet omnämnda
informationen att översättas till 12 språk och införas i Invandrartidningen.
Utskottet förutsätter att informationen även avservad som gäller
i fråga om politiskt flyktingskap och rätten till asyl samt att informationsmaterialet
kommer att finnas tillgängligt vid alla gränsstationer.

Med hänsyn till det anförda får önskemålen i motionen 1973:1603 om
information i huvudsak anses tillgodosedda. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen även i denna del.

JuU 1973:18

Övrigt

I motionen 1973:1602 hemställs att riksdagen anhåller att Kungl.
Maj:t efter riksdagens antagande av det i propositionen framlagda
förslaget till lagstiftning låter föranstalta om översyn av lagen med
hänsyn till vunna erfarenheter av dess tillämpning i syfte att ytterligare
förstärka rättssäkerhetsgarantierna i samband med en eventuell framtida
förlängning av lagens giltighetstid.

Som framhållits i det föregående förutsätter utskottet att riksdagen
vid prövning av frågan om förlängning av lagstiftningens giltighetstid av
Kungl. Maj:t kommer att erhålla en utförlig redogörelse för de erfarenheter
som vunnits av lagstiftningens tillämpning. Redogörelsen bör som
föredragande statsrådet framhåller innehålla bl. a. uppgifter om antalet
avvisnings- och utvisningsbeslut, antalet fall då frihetsinskränkande
föreskrifter och tvångsmedel använts, särskild redovisning i fråga om
telefonavlyssning och brevkontroll samt förutsättningarna för ingripanden
i vissa fall. Utskottet utgår från att Kungl. Maj:t därvid uppmärksammar
i vad mån ändringar eller tillägg erfordras för att förebygga
missbruk och garantera rättssäkerheten. Eftersom syftet med yrkandet i
motionen 1973:1602 i denna del sålunda får antas bli tillgodosett,
erfordras inte någon riksdagens åtgärd i anledning av yrkandet.

De vid propositionen fogade lagförslagen under 1, 2 och 4 föreslås
träda i kraft den 15 april 1973. Riksdagsbeslut i ärendet kan, trots
särskild skyndsamhet vid utskottsbehandlingen, antas föreligga först
omkring den 5 april. Den tid som härigenom står till buds för bl. a.
spridande av önskvärd information före ikraftträdandet är enligt utskottets
mening alltför knapp. Utskottet finner det därför nödvändigt att
ikraftträdandet bestäms till en något senare tidpunkt än den Kungl.
Maj:t föreslagit. I enlighet härmed och med beaktande av att lagstiftningens
syfte kräver att onödigt dröjsmål undviks, bör tidpunkten

lämpligen bestämmas till den 1 maj 1973.

Utöver vad sålunda anförts föranleder propositionen eller motionerna
inte några uttalanden från utskottets sida.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande behovet av den i propositionen
1973:37 föreslagna lagstiftningen avslår motionerna
1973:1604 och 1973:1609;

B. att riksdagen beträffande behovet av särskild lag mot
internationella våldsdåd, m. m. avslår motionen 1973:1605;

C. att riksdagen beträffande beviskraven för avvisning med
avslag på motionerna

a) 1973:1606 (motionsyrkande 1),

b) 1973:1607 (motionsyrkande 1) och

c) 1973:1608 (motionsyrkande A, delvis), alla i denna del,

bifaller propositionen såvitt avser 1 § första stycket i
förslaget till lag om särskilda åtgärder till förebyggande av
vissa våldsdåd med internationell bakgrund;

JuU 1973:18

D. att riksdagen beträffande beslutande organ m. m. med avslag
på motionen 1973:1608 i denna del (motionsyrkande A,
delvis) bifaller propositionen såvitt avser 1 § andra stycket i
det under C ovan angivna lagförslaget;

E. att riksdagen beträffande offentlighet av vissa beslut avslår
motionen 1973:1603 i denna del (motionsyrkande 1) och
motionen 1973:1607 i denna del (motionsyrkande 2);

F. att riksdagen beträffande inrättandet av en särskild nämnd
med avslag på motionen 1973:1606 i denna del (motionsyrkande
2) bifaller propositionen såvitt avser 3 § i det under
C ovan angivna lagförslaget;

G. att riksdagen beträffande beslutsförhet i rikspolisstyrelsen
och invandrarverket avslår motionen 1973:1606 i denna del
(motionsyrkande 3);

H. att riksdagen beträffande användande av tvångsmedel med
avslag på motionen 1973:1608 i denna del (motionsyrkande
B) bifaller propositionen såvitt avser 10 § i det under C ovan
angivna lagförslaget;

J. att riksdagen beträffande tillstånd till användande av tvångsmedel
med avslag på motionen 1973:1608 i denna del
(motionsyrkande C) bifaller propositionen såvitt avser 12 § i
det under C ovan angivna lagförslaget;

K. att riksdagen beträffande granskning av uppteckning från
telefonavlyssning med avslag på motionen 1973:1602 i denna
del (motionsyrkande 2) bifaller propositionen såvitt avser
13 § i det under C ovan angivna lagförslaget;

L. att riksdagen för sin del antar en ikraftträdandebestämmelse
för det under C ovan angivna lagförslaget med följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

april 1973 och gäller till och med maj 1973 och gäller till och med

M. att riksdagen bifaller propositionen såvitt avser det under C
ovan angivna lagförslaget i den mån det icke behandlats ovan;

N. att riksdagen beträffande översyn av den under C ovan
angivna lagen avslår motionen 1973:1602 i denna del
(motionsyrkande 1);

O. att riksdagen beträffande översyn av bestämmelserna rörande
telefonavlyssning i anledning av motionen 1973:1602 i denna
del (motionsyrkande 3) ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i detta hänseende anfört;

P. att riksdagen beträffande viss information i avvisningsärende
avslår motionen 1973:1603 i denna del (motionsyrkande 2);

Kungl. Maj:ts förslag

Denna lag träder i kraft den 15

Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1

den 14 april 1974.

den 30 april 1974.

JuU 1973:18

Q. att riksdagen för sin del antar en ikraftträdandebestämmeise
för de i propositionen framlagda förslagen till lag om ändring
i utlänningslagen (1954:193) och till lag om ändring i lagen
(1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar med följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 15 Denna lag träder i kraft den 1

april 1973. maj 1973.

R. att riksdagen bifaller de i propositionen framlagda lagförslagen
i den mån de icke behandlats ovan.

Stockholm den 29 mars 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered (c),
fröken Mattson (s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), Jönsson i Malmö (s),
Johansson i Växjö (c), Nygren (s), Westberg i Ljusdal (fp), Polstam (c),
fru Bergander (s), herrar Schött (m), Alf Pettersson i Malmö (s) och
Lövenborg (vpk).

Reservationer

1. vid punkten A i utskottets hemställan

av herr Lövenborg (vpk) som beträffande behovet av den i propositionen
föreslagna lagstiftningen anser

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförts i ett flertal motioner
om att det förslag till lag om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa
våldsdåd med internationell bakgrund som läggs fram i propositionen
1973:37 icke är godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt utskottets bedömning är förslaget inte bara politiskt och
moraliskt oförsvarligt utan det bryter dessutom på ett flagrant sätt mot
grundläggande principer för vår rättsordning.

1 motionen 1973:1604 framhålls att lagförslaget är särpräglat i
åtminstone tre viktiga, rent rättsliga hänseenden. Förslaget eftersätter de
krav på grund och bevisning som eljest gäller i svensk lag- och rättspraxis.
Det lämnar myndigheterna starkt ökade befogenheter att diskretionärt
förfoga över människor och deras förhållanden. Det försämrar det

JuU 1973:18

allmänna rättsläget för en speciall kategori människor, en kategori dit
personer kan komma att räknas på svagt definierade och lösliga grunder.

Utskottet anser att lagförslagets uppseendeväckande oklarheter när
det gäller definitioner och dess vaga formuleringar ger utrymme för en
betydligt vidare tillämpning än som kan godtas.

Rättssäkerheten sätts på spel redan därigenom att lagförslagets 1 §
inte anknyts till en enskild invidivids planer på att använda våld och begå
kriminella handlingar. Paragrafen omfattar organisationer och inte
individer. En princip som präglar straffrätten av i dag är att ingripanden
skall anknytas till viss person, men här frångår man helt denna regel. Det
finns i sammanhanget anledning att citera C.G. Lidberg — direktör i
institutet för administrativ rätt — som i en artikel i Expressen 19.2.1973
skriver bl. a. följande:

Den principiellt mest betänkliga i förslaget är naturligtvis att man i
fråga om alla medlemmar i en terrororganisation springer ifrån en
individuell prövning av deras förmenta farlighet och låter det formella
medlemskapet vara ensamt avgörande. Säkerligen finns det åtskilliga
personer som kan sägas ”tillhöra” en sådan organisation utan att de för
den skull har någon tanke på att själva medverka i våldshandlingar; de
kan ju f. ö. på grund av ålder eller invaliditet vara fullkomligt oförmögna
att aktivt medverka. Praktiskt sett har väl dock denna fråga inte någon
större betydelse; att få någon närmare klarhet om vem som verkligen
”tillhör” en sådan hemlig organisation kräver förvisso detektivbragder,
som nog endast finns i romaner. Man måste därför ifrågasätta om det
verkligen kan vara nödvändigt att genom en sådan klumpvis bedömning
göra klart avsteg från en viktig princip. Det förefaller fullt tillräckligt att
man över hela linjen bibehåller den individuella prövningen och låter
frågan om organisationstillhörigheten endast utgöra en av flera faktorer
som bör beaktas.

I motionen 1973:1604 kritiseras lagförslaget också ur den synpunkten
att det inte upprätthåller gängse beviskrav. I motionen heter det därom:

Enligt lagförslagets §§1,2, 3, 6, 9 och 10 skall tvångsåtgärder mot
utländsk medborgare kunna tillgripas redan om anledning finns att antaga
utlännings samband med vad som tämligen svävande beskrivs som
terroristisk organisation. Det fordras ingen grundad, på fakta baserad
misstanke om någon bestämd relation mellan utlänningen och den
föregivna terrororganisationen. Det räcker med ett antagande att vederbörande
verkar för en sådan organisation. Oklarheten är alltså dubbel: den
ligger dels i myndighetens ”antagande”, dels i det diffusa begreppet
”verka för”. Därtill kommer, som senare skall beröras, oklarheten
beträffande vilka organisationer som verkligen bedöms som terroristiska.

Klart är att eftergivande av kravet på grundad misstanke leder till att
myndigheterna får fria händer att i stort sett diskretionärt ingripa. 1
stället för krav på material som stöder misstanken ges myndigheten
möjlighet att ingripa med utgångspunkt i rena antaganden. Dessa
antaganden kan endast få formen av subjektivt grundade sannolikhetsbedömningar
av allmän natur och i sämsta fall utan minsta anknytning
till den individ som utsätts för kvalificerade och för hans eller hennes
livsförhållanden kanske helt avgörande, drastiska tvångsåtgärder.

Enligt § 11 kan kontroll tillgripas mot telefonapparat som ”kan
antagas” komma att begagnas av utlänning. Sådana möjligheter existerar

Juli 1973:18

även enligt gällande lag men nu uteslutande i fall där grundad misstanke
om brott föreligger. I lagförslaget upphävs detta krav, vilket öppnar
möjligheter för betydligt vidsträcktare och lättvindigare avlyssningsverksamhet.
Dessutom finns inget närmare sagt om vilka kriterier som skall
ligga till grund för antagandet att utlänning skulle begagna annans
telefonapparat. Myndigheterna får uppenbarligen tämligen fria händer att
utvälja svenska medborgares telefoner för avlyssning, därest dessa
svenskar i något avseende haft — eller antages ha haft — beröring med den
utlänning, som antages ”verka för” en terroristisk organisation.

Som synes kan en myndighet på ett ytterst betänkligt sätt stapla
antaganden och förmodanden ovanpå varandra och därmed finna grund
för ingripanden av allvarlig natur. Faran med bestämmelser av detta slag
ligger ju inte endast i eftergivandet av för rättssäkerheten grundläggande
krav. Det är också uppenbar risk för att det faktiska innehållet i diffusa
bestämmelser tänjes utöver det ursprungligen avsedda under intryck av
skärpta politiska stämningar och konflikter. De allmänt lösa grundvalarna,
i förening med det särskilda register som skall föras över s. k.
presumtiva terrorister och den föreslagna skärpningen av sekretessen
enligt lagförslag nr 4, gör att utlänning som oskyldigt utsätts för de
tilltänkta åtgärderna får sina möjligheter att vinna rättelse allvarligt
beskurna. Som bekant kan myndigheters ”antaganden” om enskildas
förhållanden egentligen varken bevisas eller motbevisas. Desto svårare blir
det att vinna rättelse, om antagandets innehåll inte ens behöver redovisas.

Flera uttalanden i kommissionsrapporten belyser på ett mycket
pregnant sätt hur medvetet beviskraven sänks och rättssäkerheten offras
för en summarisk tillämpning av svävande bestämmelser. På s. 83 i

propositionen sägs rent ut att det är väsentligt ” att avvisningskri terierna

inte utformas så att de förutsätter någon mer kvalificerad
bevisning. För stora krav på bevisning skulle helt förta effekten av en
legal utvidgning av avvisningsmöjligheterna.” Enligt propositionen är det
alltså en angelägen uppgift att så sänka rättssäkerheten, att myndigheterna
kan ingripa mot enskilda på rena antaganden. Det heter vidare på
samma sida:

”En grundläggande förutsättning för att avvisning skall få ske bör med
detta synsätt vara att den politiska organisation eller grupp till vilken
vederbörande utlänning kan antas ha anknytning, kan befaras komma att
utföra eller medverka i politiska våldsdåd i vårt land.” (Vår kurs.)

Vid minsta kritiska granskning formligen staplas frågorna på varandra.
Vad innebär ”kan antas”? Vad är ”anknytning”? Vad innebär ”befaras”?
Vad skall man göra för att beskyllas för ”medverkan”?

Klart synes vara, att ett eftergivande i så hög grad av elementära krav
på konkret bevisning och grund för misstankar inte kan godtas i en
rättsstat.

Utskottet delar dessa invändningar som också framförs i motionerna
1973:1605 och 1973:1609.

Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på att lagförslaget inte
bara handlar om att avvisa presumtiva terrorister utan att däri också
innefattas åtgärder mot utlänning på svensk botten. Ifrågavarande
utlänningar kan för det första drabbas av utvisning enligt § 3 om det
finns "grundad anledning anta att han tillhör eller verkar för organisation
eller grupp som på grund av vad som är känt om dess verksamhet kan
befaras här i riket använda våld, hot eller tvång för politiska syften”. Om
utvisning ej sker av person som betecknats som ”presumtiv terrorist” kan

JuU 1973:18

individen i fråga utsättas för kroppsvisitering, husrannsakan, telefonavlyssning
osv.

1 motionen 1973:1602 påpekas också de faror som skapas genom en
vidgad telefonavlyssning. Motionärerna anser att ”det måste betecknas
som ytterst beklagligt att telefonavlyssning som spaningsmetod accepteras
på allt fler områden, samtidigt som de integritetsrisker som är
förbundna med olika former av avlyssning under senare år ägnats ökad
uppmärksamhet”. Motionärerna skriver vidare: ”Kostnads- och bekvämlighetssynpunkter
kan medföra allvarliga frestelser för polismyndigheterna
att påyrka möjligheter till telefonavlyssning även i andra fall än de
som nu medges.” Utskottet delar dessa farhågor och instämmer i kravet
om översyn ur rättssäkerhets- och integritetssynpunkt av samtliga lagrum
berörande telefonavlyssning. Motionärerna anser visserligen att en översyn
bör ske i händelse av att lagförslaget godtas av riksdagen medan
utskottet däremot anser att en sådan översyn bör ske även om
lagförslaget avslås.

Utskottet delar självfallet den meningen att det är nödvändigt att
bekämpa brott och terrordåd men vill framhålla att redan nu gällande
lagar ger möjlighet att ingripa. Brottsbalkens kapitel 23 stadgar straff
även för förberedelse och stämpling till brott. Eftersom förberedelse och
stämpling också kan vara brottslig, kan skälig misstanke om sådan
förberedelse också föranleda ingripande med sådana tvångsmedel varom
talas i 1952 års särskilda lag. Vid skälig misstanke om brott torde också
rättegångsbalkens bestämmelser om bl. a. reseförbud, kvarstad, post- och
telefonkontroll kunna komma till användning.

Terrorism och kriminella dåd kan också förebyggas genom ökad
bevakning vid aktuella ambassader, bättre flygplatskontroll osv. Även
nuvarande utlänningslag ger avsevärt utrymme för åtgärder. Det står alltså
en lång rad möjligheter till buds för att i preventivt syfte bekämpa
verksamhet av här aktuell art. Någon ny lag av föreslagen typ behövs således
inte.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen beträffande behovet av den i propositionen
1973:37 föreslagna lagstiftningen med bifall till motionerna
1973:1604 och 1973:1609 och i anledning av motionen
1973:1605 avslår propositionen 1973:37.

2. vid punkten O i utskottets hemställan

av fru Kristensson (m), herrar Dockered (c), Johansson i Växjö (c),
Polstam (c) och Schött (m), som beträffande översyn av bestämmelserna
rörande telefonavlyssning anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med orden
”Även om” och slutar med orden ”till känna” bort ha följande lydelse:

Även om erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen inte
tyder på annat än att utnyttjandet skett med tillbörlig restriktivitet,

JuU 1973:18 30

motiverar den successiva utökningen av möjligheterna till telefonavlyssning
en samlad bedömning av lagstiftningen härvidlag och dess tillämpning.
En sådan bedömning bör emellertid anstå till dess erfarenheter
vunnits även av tillämpningen av den nya lagen. Vid en eventuell begäran
om förlängning år 1974 av lagen med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål och lagen om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. samt den nya
lagen torde riksdagen komma att få en redogörelse för tillämpningen av
samtliga de specialbestämmelser angående telefonavlyssning som finns
utanför rättegångsbalken. Riksdagen får då tillfälle att göra den samlade
bedömning av lagstiftningen om telefonavlyssning som utskottet ovan
ansett motiverad.

Mot bakgrund av det anförda får önskemålet i motionen 1973:1602
anses tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionen i denna del.

dels att utskottets hemställan under O bort ha följande lydelse:

O. att riksdagen beträffande översyn av bestämmelserna rörande
telefonavlyssning avslår motionen 1973:1602 i denna del
(motionsyrkande 3).

GOTAB 73 3604 S Stockholm 1973