Justitieutskottets betänkande nr 15 år 1973 JuU 1973:15

Nr 15

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
1973:1 gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1973/74 till
kriminalvården, m. m. jämte motioner.

I årets statsverksproposition, bilaga 4, punkten F (s. 76—164),
framläggs för riksdagens godkännande allmänna riktlinjer för den
fortsatta utformningen av kriminalvården. Under punkterna F 1—F 9 (s.

164-174) i propositionen upptas Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
för budgetåret 1973/74 till kriminalvården.

I detta betänkande behandlar utskottet i skilda avsnitt dels de förslag
till reformer inom kriminalvården som innefattas i de framlagda
riktlinjerna jämte motioner som äger samband därmed, dels de i
propositionen upptagna anslagsframställningarna rörande kriminalvården
för nästkommande budgetår jämte motioner som hänför sig till medelsberäkningen
m. m.

REFORMER INOM KRIMINALVÅRDEN
Propositionen

I propositionen uppdras riktlinjer för en genomgripande reform av
kriminalvårdens organisation och verksamhet, grundade på förslag som
framlagts av kriminalvårdsberedningen i betänkandet (SOU 1972:64)
Kriminalvård. För frivårdens del föreslås såväl väsentliga förändringar av
arbetsuppgifterna och verksamhetens inriktning som betydande resursförstärkningar.
Åtgärderna på frivårdssidan syftar bl. a. till att effektivisera
personundersökningsförfarandet, förstärka övervakningsverksamheten,
intensifiera och styra de sociala insatserna samt till att i större
utsträckning än som f. n. är fallet integrera frivården med anstaltsvården.
För att möjliggöra denna integrering och för att förbättra möjligheterna
för de intagnas anpassning i samhället föreslås ett nytt anstaltssystem.
Detta bygger på dels ett begränsat antal riksanstalter för mera svårbehandlade
klienter och för sådana intagna som rattfyllerister och
värnpliktsvägrare, vilka främst av allmänpreventiva skäl ådömts frihetsstraff,
dels ett antal mindre lokalanstalter för övriga intagna. Förslaget
innebär att det nuvarande systemet med åtta kriminalvårdsräjonger slopas
och att en indelning i stället görs i ett större antal kriminalvårdsregioner
inom vilka verksamheten i största möjliga utsträckning kan anpassas till
den organisation som tillskapats för samhällets övriga stöd- och hjälporgan.
Det fortsatta anstaltsbyggandet föreslås bli inriktat på uppförandet
av mindre lokalanstalter samt om- och tillbyggnad av befintliga
mindre anstalter. Uppförandet av stora anstalter föreslås helt upphöra.

1 Riksdagen 1973. 7sami. Nr 15

JuU 1973:15

Beträffande vården av kriminalvårdens narkomaner avvisas i princip
tanken på en speciell narkomanvårdsorganisation för kriminalvården; i
stället bör samhällets allmänna vårdresurser dimensioneras på sådant sätt
att även kriminalvårdsklientelets självklara rätt till en riktig behandling
kan tillgodoses. Som komplement till de allmänna vårdresurserna föreslås
dels viss försöksverksamhet med särskilda narkomanvårdsavdelningar vid
några riksanstalter, dels inrättandet av speciella behandlingsteam i
Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna, dels ock särskilda konsulttjänster
m. m. för frivårdsklientelet i områdena utanför storstadsdistrikten.

Förslagen beräknas medföra en kostnadsökning på driftbudgeten med
34 milj. kr., fördelad på fem år med böljan år 1974. De sammanlagda
investeringarna för anstaltsbyggande är beräknade till ca 125 milj. kr.
under en femtonårsperiod.

Motioner

Mål och medel inom kriminalvården, m. m.

I motionen 1973:266 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär förslag till närmare former för utvidgat samarbete
mellan kriminalvården och de lokala sjukvårds- och socialvårdsorganen
(yrkande C).

I motionen 1973:598 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas att riksdagen
anhåller dels att Kungl. Maj:t vid utformningen av kriminalvården beaktar
vad i motionen 1973:241 anförs angående vårdens syfte (yrkande 2h
delvis), dels att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder för att uppnå bättre
överensstämmelse mellan brottsbalkens påföljdssystem och de sociala
organens verkställighetsåtgärder (yrkande 2 i).

I motionen 1973:599 av herr Fälldin m. fl. (c) yrkas att riksdagen
beslutar att de synpunkter som framförs i motionen angående kriminalvårdens
fortsatta utformning beaktas vid reformens konkreta genomförande
(yrkande 2).

1 motionen 1973:1083 av fröken Ljungberg m. fl. (m, c, fp) yrkas att
riksdagen som sin mening uttalar att reformer på kriminalvårdens område
bör grundas på den målsättning för kriminalpolitiken som anges i
brottsbalken.

Anstaltssystern samt kostnader och plan för genomförandet, m. m.

I motionen 1973:596 av herr Adolfsson (m) yrkas att riksdagen ger
Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförs om det angelägna i att
ungdomsklientelet inom kriminalvården även fortsättningsvis särbehandlas.

I motionen 1973:598 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas att riksdagen
anhåller att Kungl. Maj:t vid utformningen av kriminalvården beaktar vad

JuU 1973:15

i motionen 1973:241 anförs angående vårdens organisation och utformning
(yrkande 2 h delvis).

I motionen 1973:599 av herr Fälldin m. fl. (c) yrkas att riksdagen
beslutar att uttala att den utbyggnad av lokalanstalterna, som är en
förutsättning för reformens förverkligande, bör genomföras på kortare
tid än den av departementschefen föreslagna femtonsårsperioden (yrkande
1).

Frivårdsverksamheten

I motionen 1973:142 av herr Ernulf (fp) yrkas att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär förslag till sådan ändring av brottsbalkens regler om
behandling i anstalt av den som dömts till skyddstillsyn att lokal
övervakningsnämnd erhåller befogenhet att besluta om sådan behandling.

I motionen 1973:266 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas att riksdagen
uttalar att prövotiden vid skyddstillsyn bör sänkas till två år med
befogenhet för övervakningsnämnd att vid behov förlänga denna tid med
ett år (yrkande B 2).

Utskottet

Allmänna synpunkter

Under senare tid har den kriminalpolitiska debatten varit mycket livlig
i vårt land. Diskussionen har gällt såväl samhällets insatser för att
förebygga brott och skydda samhället och människorna i gemen mot
brott som åtgärder för att underlätta för dem som begått brott att
inpassa sig i samhället.

I det förstnämnda hänseendet har den senaste tidens utveckling,
framför allt vad gäller den grövre brottsligheten, nyligen föranlett
tillsättandet av en särskild kommission, brottskommissionen, med uppgift
att dra upp riktlinjer för och skyndsamt lägga fram förslag till
konkreta åtgärder för att minska brottsligheten och förbättra den
allmänna ordningen. Proposition, grundad på förslag av kommissionen,
avses bli förelagd riksdagen under innevarande vårsession. För samordning
av samhällets insatser mot brott i ett mer långsiktigt perspektiv har
Kungl. Maj:t samtidigt med kommissionens tillsättande beslutat inrätta
ett centralt råd. Rådets uppgifter och organisation övervägs f. n. av
särskild utredningsman. Enligt direktiven för denne skall i rådet ingå
representanter för de fyra stora politiska partierna samt för näringslivets
organisationer och de fackliga organisationerna jämte experter från olika
berörda samhällsområden.

På kriminalvårdens område har sedan lång tid pågått ett omfattande
utredningsarbete framför allt inom olika statliga kommittéer såsom
fångvårdens byggnadskommitté, kommittén för anstaltsbehandling inom
kriminalvården (KAIK) och tillsynsutredningen. Dessa kommittéers

JuU 1973:15

reformförslag har överarbetats och samordnats inom den i oktober 1971
tillsatta kriminalvårdsberedningen. De riktlinjer för det fortsatta reformarbetet
inom kriminalvården som nu föreläggs riksdagen överensstämmer
i allt väsentligt med beredningens förslag, vilket i sin tur bygger på ett
enigt ståndpunktstagande av de politiska partiernas representanter i
beredningen.

Utskottet ser med tillfredsställelse att det varit möjligt att lägga fram
ett förslag som innefattar en samlad bedömning av aktualiserade
kriminalvårdsreformer och över huvud taget ett samlat grepp på den
komplicerade och mångfasetterade problematik som inryms inom det
särskilda område av kriminalpolitiken som kriminalvården utgör. I och
för sig hade det naturligtvis som framhålls i motionen 1973:1083 varit
önskvärt att riksdagen samtidigt fått ta ställning till andra grundläggande
frågor på kriminalpolitikens område. Motionärerna nämner bl. a. den
närmare uppgifts- och resursfördelningen mellan den allmänna social-,
sjuk- och hälsovården och förutskickade eller eljest erforderliga förändringar
i brottsbalkens påföljdssystem och brottsutvecklingens samband
med kriminalvårdens utformning. Värdet av en sådan samlad kriminalpolitisk
lösning måste emellertid vägas mot vikten av att aktualiserade och
angelägna reform- och resursbehov inom kriminalvården blir tillgodosedda
utan dröjsmål. Det bör också beaktas att de nu uppdragna
riktlinjerna för kriminalvårdens utformning i betydande utsträckning
innefattar förslag till praktiska åtgärder, vilka syftar till att inom ramen
för gällande påföljdssystem minska de dömdas sociala isolering under
såväl anstaltstid som frivård och förhindra att de diskrimineras i fråga om
arbete, utbildning, bostäder m. m. Vidare bör understrykas att förslagen i
åtskilliga avseenden endast utgör principlösningar som avses bli föremål
för fortsatt bearbetning och detaljreglering, varvid kompletterande
överväganden kan göras även från mer långsiktiga kriminalpolitiska
utgångspunkter.

I anledning av yrkandet i motionen 1973:1083 — formulerat så att
riksdagen bör uttala att reformer på kriminalvårdens område bör grundas
på den målsättning för kriminalpolitiken som anges i brottsbalken — vill
utskottet framhålla att den ökade satsningen på frivårdssidan inte bör ses
som ett uttryck för ett ändrat kriminalpolitiskt synsätt utan som ett
försök att - i enlighet med tankegångarna bakom brottsbalkens
nyanserade påföljdssystem — ge de icke frihetsberövande påföljderna ett
materiellt innehåll som gör dem till fullödiga alternativ till övriga
påföljder. Det bör också understrykas att de uppdragna riktlinjerna,
samtidigt som de innebär en prioritering av konkreta åtgärder syftande
till att underlätta de straffades anpassning i samhället, klart markerar de
gränser för kriminalvårdens verksamhet som betingas av kraven på allmän
laglydnad och samhällsskydd. Departementschefen framhåller bl. a. att
vissa typer av brott ofrånkomligen är av den karaktären att samhällets
avståndstagande måste demonstreras med särskild tyngd och att de som
döms för sådan brottslighet nödvändigtvis får underkasta sig kännbara
inskränkningar i sin personliga frihet och finna sig i de förändringar av sin

JuU 1973:15

allmänna livsföring som är en direkt konsekvens av domstolens beslut.

Denna grundsyn ger enligt utskottets mening uttryck för en realistisk
avvägning mellan angelägenheten av lagöverträdarnas anpassning till
normalt samhällsliv och samhällets behov av skydd, vilken måste anses väl
förenlig med kriminalpolitikens allmänna inriktning sådan den fastställdes
av statsmakterna genom införandet av brottsbalken. Under hänvisning
till det anförda godtar utskottet ramen och målsättningen i stort för
de uppdragna riktlinjerna. Genom det anförda har utskottet också
redovisat sitt ställningstagande till det nyss återgivna yrkandet i motionen
1973:1083 samt vad i motionen 1973:598 (1973:241) anförs om att
kriminalvårdens syfte bör vara att åstadkomma samhällsanpassning men
också att upprätthålla brottsbalkens påfölj dssystern och genomföra
samhällets reaktion mot personer som begår brottsliga gärningar.

En grundläggande frågeställning inom kriminalvården avser inriktningen
av tillgängliga resurser. Den bästa avvägningen mellan anstaltsvård
och frivård förutsätter en kunskap om olika behandlingsmetoders effekt
som f. n. endast föreligger i mycket begränsad utsträckning. Det synes
emellertid numera, som departementschefen framhåller, vara en allmänt
accepterad synpunkt att frivården har större möjlighet att bedriva
resocialiseringsarbete än anstalterna. Den frihetsförlust som intagning på
anstalt innebär ger ofta upphov till sociala och mänskliga problem som
för den intagne kan leda till en negativ attityd gentemot samhället och
motverka hans anpassning. Även om också frivården primärt bygger på
tvång eller hot om repressiva ingrepp, är tvångsinslaget där inte lika
framträdande. Åtskilliga av de problem som är direkt förknippade med
anstaltslivet eller övergången från en reglerad anstaltstillvaro till ett liv i
frihet saknar också sin motsvarighet inom frivården. I sammanhanget kan
man inte heller bortse från att även en kraftigt utbyggd frivård är
betydligt mindre kostnadskrävande än anstaltsvård.

Mot denna bakgrund finner utskottet liksom departementschefen
naturligt att ökade insatser inom kriminalvården främst bör syfta till att
förstärka frivården. Samtidigt måste emellertid understrykas vikten av att
en sådan prioritering inte får leda till att anstaltsvården eftersätts. Som
framhållits ovan är det ofrånkomligt att en väsentlig del av kriminalvårdens
klientel med hänsyn till den allmänna laglydnaden och till
samhällsskyddet måste underkastas någon form av institutionell kontroll.
Även om de allmänpreventiva aspekterna för denna kategori intagna
måste träda i förgrunden, får verkställigheten självfallet inte ske på ett
sätt som onödigtvis försvårar möjligheterna till samhällsanpassning.
Propositionsförslagen om särskilda behandlingsresurser på riksanstalterna
är ägnade att underlätta en sådan anpassning.

Samarbetsfrågor m. m.

Även den föreslagna ökade integreringen mellan anstaltsvård och
frivård hälsar utskottet med tillfredsställelse. Härigenom kan anstaltsarbetet
i större utsträckning inriktas på sådan verksamhet som direkt syftar
till att förbereda den intagne för friheten. Lika viktig som integreringen
mellan anstaltsvård och frivård är enligt utskottets mening den ökade

JuU1973:15

samverkan mellan kriminalvården och övriga vårdområden som förutsätts
i departementschefens förslag. Principen att kriminalvårdens klienter har
samma rätt till samhällets stöd och vårdinsatser som andra medborgare är
förvisso inte ny, men hittillsvarande erfarenheter visar ett klart behov av
fastare former för samarbetet mellan samhällets olika vårdgrenar.

Utskottet kan i denna del instämma i vad som i ett flertal motioner —
1973:266, 1973:598, 1973:599 och 1973:1083 - anförs om önskvärdheten
av att speciella former för kontakt och samverkan övervägs och
angelägenheten av att ansvars- och kostnadsfördelningen blir klart
formulerad. Att överbrygga de klyftor som på många håll otvivelaktigt
finns mellan kriminalvården och andra samhälleliga stöd- och vårdorgan
är enligt utskottets mening oundgängligen nödvändigt om intentionerna
bakom förevarande reform skall kunna förverkligas.

1 enlighet med det sagda vill utskottet kraftigt understryka vikten av
att berörda sam arbetsfrågor ägnas särskild uppmärksamhet under det
fortsatta arbetet med reformens förberedande och genomförande. Samordning
med socialutredningens arbete på detta område bör därvid
komma till stånd. En åtgärd som enligt utskottets mening genast bör
vidtas för att underlätta samarbetet är att ta bort den begränsning i
möjligheten att bereda de intagna sjukhusvård som följer av behandlingslagens
bestämmelse att tid som fängelsedömda vistas utanför fångvårdsanstalt
som regel bara får tillgodoräknas i den mån den ryms inom en
sjättedel av verkställighetstiden. Det bör i sammanhanget framhållas att
de föreslagna ändringarna av anstaltsorganisationen och kriminalvårdens
regionala indelning bör kunna främja kriminalvårdens samarbete på det
lokala planet med både arbetsmarknadsmyndigheter och sociala myndigheter.
Samtidigt måste emellertid beaktas att utökad och förbättrad
samverkan förutsätter ökade resurser inte bara för kriminalvårdens organ
utan också för de allmänna stöd- och vårdorganen. Även denna fråga
fordrar ingående överväganden.

Vad nu sagts gäller med särskild styrka på narkomanvårdsområdet
där samhällets allmänna vårdresurser inte är utbyggda i den omfattning
som ett framgångsrikt genomförande av departementschefens förslag
förutsätter. I avvaktan på erforderliga förbättringar härvidlag delar
utskottet beredningens och departementschefens uppfattning att supplementära
åtgärder för kriminalvårdens klientel är nödvändiga. I enlighet
härmed tillstyrker utskottet förslagen om försöksverksamhet på vissa
riksanstalter, om inrättandet av särskilda behandlingsteam i storstadsområdena
och om konsulttjänster och vissa ytterligare tjänster i övriga
områden. Önskemålen i motionen 1973:266 om att också verksamheten
med särskilda behandlingsteam, såvitt gäller frivårdsklientelet, skall ske
försöksvis finner utskottet väsentligen tillgodosedda genom uttalandena
ovan att åtgärderna härvidlag sker i avvaktan på en utbyggnad av
samhällets allmänna vårdresurser för narkotikamissbrukare.

De angivna förstärkningarna på narkomanvårdsområdet för kriminalvårdens
klientel är också ägnade att i viss utsträckning tillgodose de i
motionen 1973:598 (1973:241) upptagna önskemålen rörande behand -

JuU 1973:15

lingen av frivårdsklientelet. Motionärerna menar att dom på skyddstillsyn,
som innefattar föreskrifter om viss behandling, i fråga om det
narkotikaskadade eller eljest mentalt störda frivårdsklientelet, särskilt i
storstadsområdena, sällan leder till föreskriven behandling, bl. a. på grund
av att berörda myndigheter ofta har delade meningar om vilka åtgärder
som bör vidtas.

Utskottet vill för sin del förutom att hänvisa till de i propositionen
föreslagna förstärkningarna — som framför allt har avseende på storstädernas
frivårdsklientel — i anledning av motionen erinra om verksamheten
vid den behandlingscentrai i Stockholm som enligt beslut av 1971 års
riksdag inrättades just för att underlätta svårigheterna vid behandlingen
av det klientel motionärerna åsyftar. Anledning finns också att i detta
sammanhang understryka vad utskottet ovan uttalat om betydelsen av ett
intensifierat samarbete mellan kriminalvårdens och social- och sjukvårdens
olika organ. Under hänvisning till dessa uttalanden finner utskottet
motionen 1973:598 i nu berörd del inte böra föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vad gäller samarbetet på arbetsmarknadsområdet vill utskottet särskilt
betona värdet av en utbyggnad av det system med särskilda nämnder för
arbetsmarknads- och fackliga frågor (NAFF) som nu genomförts på 14
anstalter och över huvud taget betydelsen av att också arbetsmarknadens
organisationer starkare engageras när det gäller att inplacera lagöverträdare
i arbetslivet. Det ytterligare belopp till NAFF-verksamheten som
Kungl. Maj:t beräknar och den särskilda tjänst som föreslås inrättad vid
kriminalvårdsstyrelsen för sådana kontakter har mot denna bakgrund
viktiga uppgifter att fylla. Även det i dagarna av en arbetsgrupp med
representanter från skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen
framlagda förslaget om att utvidga undervisningen för
kriminalvårdens klientel till att omfatta även teoretisk och praktisk
utbildning i yrkesämnen samt att inordna verksamheten under den
allmänna arbetsmarknadsutbildningen är ägnat att intensifiera kontakterna
mellan berörda myndigheter.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla sin anslutning till
förslaget om arbetspliktens bibehållande inom anstalterna. Ett slopande
av arbetsplikten skulle enligt utskottets mening innebära omfattande
kostnadsökningar i följd av ökat personalbehov och krav på alternativa
sysselsättningsformer. Samtidigt skulle uppkomma betydande risker för
att möjligheterna till träning i regelbundet arbete skulle försummas och
för att anstaltstiden av många intagna skulle fördrivas i meningslös
sysslolöshet. Det bör tilläggas att arbete, studier och andra organiserade
aktiviteter bör anses som likvärdiga inslag i verksamheten vid anstalterna.

Anstaltssystemet i stort, m. m.

Enligt de föreslagna ändringarna i anstaltssystemet skall som ovan
antytts en stor del av kriminalvårdens anstaltsklientel omhändertas i
särskilda lokalanstalter med nära anknytning till frivårdsorganisationen

JuU 1973:15

och till andra regionala och lokala organ för socialt stödjande verksamhet.
Härigenom kan anstaltsvården integreras med frivården på ett helt
annat sätt än vad som f. n. är fallet och ökade möjligheter skapas för det
vidgade samarbete på vård- och arbetsmarknadsområdet som utskottet i
det föregående angivit som en förutsättning för reformen. Värdefullt är
också enligt utskottets mening att de intagna får möjlighet att tillbringa
verkställighetstiden i närheten av hemmet och mer aktivt kan delta i
förberedelserna för utskrivningen. En fördel utgör vidare de ökade
möjligheterna till frigångsarbete, tätare permissioner, kontakt med
övervakaren m. m.

Viss tveksamhet har inom utskottet yppats rörande den rätta
avgränsningen av det s. k. normalklientel som avses bli placerat på
lokalanstalterna. Den strävan mot öppnare vård- och arbetsformer, som
utgör en av grundtankarna i förslaget, kan med visst fog sägas vara mindre
väl tillgodosedd genom en begränsning av det totala antalet platser på
lokalanstalt till ca 2 000 i enlighet med beredningens förslag. Siffran bör
emellertid inte ses som annat än ett riktmärke för en mycket schematisk
uppdelning som skall bli föremål för närmare analyser. Om det under de
fortsatta övervägandena skulle visa sig att en större andel av de intagna
har förutsättningar att klara en straffverkställighet på lokalanstalt finns
det, som departementschefen framhåller, inget i det föreslagna programmet
som hindrar en fortsatt utveckling mot mer öppna vårdformer. I
anslutning härtill kan framhållas att det stora flertalet av dem som av
allmänpreventiva skäl döms till kortare frihetsstraff avses kunna vistas på
öppna anstalter. I sammanhanget bör också beaktas att en stor del av det
mer belastade klientel, som främst av säkerhetsskäl kommer att hänvisas
till riksanstalter, under verkställighetstiden successivt skall slussas ut till
lokalanstalter.

Differentiering av anstaltsklientelet, m. m.

Frågan om rattfylleristernas anstaltsplacering tas upp i motionen
1973:598 (1973:241). Motionärerna menar att för dessa lagöverträdares
del en placering på lokalanstalt nära hemorten i ett stort antal fall är att
föredra framför placering på riksanstalt, eftersom rattfylleristerna ofta
brottas med besvärliga alkoholproblem eller andra problem av social
natur.

Utskottet finner att motionärernas synpunkter, som också framförts
vid remissbehandlingen av beredningens förslag, är värda beaktande, även
om problemets räckvidd inte kan överblickas förrän ställning tagits till
trafiknykterhetsbrottskommitténs förslag om minskad användning av
frihetsstraff som påföljd för rattfylleri. Trafiknykterhetsbrottskommitténs
utredning (SOU 1970:61) tyder på att en mycket stor andel av
dem som begår trafiknykterhetsbrott, säkerligen mer än hälften och
troligen långt fler, kan antas ha alkoholproblem. Även andra sociala
problem är enligt utredningen vanliga bland rattfylleristerna. Dessa
förhållanden talar med viss styrka för motionärernas uppfattning att

JuU1973:15

många av dem som döms till frihetsstraff för trafiknykterhetsbrott bör
placeras på lokalanstalt med möjlighet till framför allt nykterhetsvårdande
behandling i hemorten. Å andra sidan måste beaktas att utrymmet
för några mer omfattande sociala insatser genom kriminalvårdens försorg
för detta klientel är begränsat, eftersom det här rör sig om mycket korta
strafftider och anstaltsbehandlingen som regel inte följs av någon frivård.
Ansvaret för erforderliga sociala stödåtgärder torde därför för rattfylleristernas
del i första hand få åvila andra myndigheter än kriminalvårdens.
Detta innebär givetvis inte, vilket också departementschefen framhåller,
att anstaltsplaceringen av det korttidsklientel till vilket rattfylleristerna
hör skall ske utan beaktande av sociala och humanitära hänsyn; så långt
det är möjligt inom ramen för tillgängliga lokalanstaltsplatser bör även
beträffande detta klientel eftersträvas att straffverkställigheten kan ske i
närheten av hemorten. Frågan bör ägnas fortsatt uppmärksamhet vid
urvalet av anstalter som framdeles skall nyttjas för korttidsklientelet och
vid ställningstagandena till trafiknykterhetsbrottskommitténs förslag.

Med dessa uttalanden finner utskottet önskemålen i motionen
1973:598 i denna del väsentligen vara tillgodosedda.

Särskild uppmärksamhet på anstaltssidan påkallar enligt utskottets
mening kvinnliga intagnas problem. Med hänsyn till klientelets ringa antal
— 120 den 1 mars 1973 och 86 genomsnittligt under 1971 - synes det
inte realistiskt att tänka sig särskilda lokalanstalter för kvinnor. Å andra
sidan är det självklart att dessa har samma behov av och bör ha samma
rätt till anstaltsplacering i närheten av hemorten som manliga intagna.
Olika lösningar kan tänkas. En lösning kan vara att dels inrätta särskilda
avdelningar för kvinnor vid vissa lokalanstalter, dels utnyttja särskilda
frigångshem som lokalanstalter för kvinnliga intagna. Utskottet förutsätter
att frågan blir föremål för särskilda överväganden i den fortsatta
planeringen.

Frågan om lämpligheten av den klientelblandning som följer av
departementschefens förslag till nytt anstaltssystem tas upp i motionerna
1973:596 och 1973:598. Yrkandena går i bägge motionerna ut på att
ungdom sklientelet även fortsättningsvis skall placeras avskilt från äldre,
mer kriminellt belastade intagna.

Utgångspunkten för beredningens och departementschefens förslag är
att kriminalvårdens verksamhet i första hand bör inriktas på konkreta
åtgärder som — oberoende av vilken påföljd som utdömts - kan skapa
gynnsamma förutsättningar för den dömdes anpassning till samhället och
minska hans sociala isolering. Kärnan i det föreslagna anstaltssystemet
utgör små enheter i nära anknytning till de intagnas hemorter, lokalanstalter.
En sådan anstaltsuppbyggnad är självfallet — med hänsyn till det
begränsade antal anstalter som inom överskådlig tid kan ställas till
förfogande — svår att förena med den grundtanke i vår nuvarande
kriminalvård som innebär att man skall undvika att på anstalterna blanda
klienter med olika kriminell belastning.

Ställningstagandet underlättas enligt utskottets mening om man tar i
betraktande den förändring i anstaltsklientelets sammansättning som

1* Riksdagen 1973. 7 sami. Nr 15

JuU 1973:15

föranletts av kriminalitetsutvecklingen och införandet av brottsbalkens
mer differentierade påföljdssystem. Genom den ökade användningen av
kriminalvård i frihet har anstaltsklientelet, bortsett från rattfyllerister
och andra som av allmänpreventiva skäl döms till kortare frihetsstraff,
väsentligen kommit att bestå av personer med betydande kriminell
belastning. Det sagda gäller inte minst ungdomsklientelet som praktiskt
taget helt utgörs av lagöverträdare som inte kunnat tillrättaföras genom
åtgärder inom barnavårdens ram eller genom skyddstillsyn. Ett flertal
klientelundersökningar visar också att de grupper som i första hand
ansetts böra skiljas från övriga intagna, dvs. de som dömts till
ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn med anstaltsbehandling,
numera inte vare sig personlighetsmässigt eller i fråga om arten av sin
kriminalitet på något avgörande sätt skiljer sig från dem som dömts till
fängelse.

Mot denna bakgrund finner utskottet vad gäller lokalanstalterna att
dessas fördelar i form av öppenhet och samverkan med samhällets övriga
hjälporgan i den intagnes hemort väger tyngre än eventuella nackdelar,
sammanhängande med risken för skadlig påverkan på mindre avancerade
klienter från de mer avancerades sida. I enlighet härmed accepterar
utskottet att lokalanstalterna får en klientelsammansättning i huvudsaklig
överensstämmelse med beredningens och Kungl. Maj:ts förslag. Samtidigt
vill dock utskottet framhålla att möjligheterna till differentiering bör
iakttas så långt det är möjligt. Även om det torde vara orealistiskt att
tänka sig särskilda lokalanstalter för vissa grupper lagöverträdare, torde
det inte sällan kunna visa sig möjligt att inom anstalterna byggnadsmässigt
förhindra en inte önskad klientelblandning.

I fråga om riksanstalterna bör till en början noteras att strafftiden —
enligt 1971 års statistik — för 506 av 756 till fängelse dömda ungdomar
(15—20 år) eller för ca 67 procent utgjorde 1—3 månader. Denna grupp
kommer enligt den föreslagna ordningen att i betydande utsträckning
omhändertas på riksanstalter för sådana rattfyllerister och övrigt korttidsklientel
som inte kräver särskild behandling. Risken för en ogynnsam
klientelblandning torde för dem bli relativt begränsad. Vad gäller
långtidsklientelet innebär departementschefens förslag att en del av
riksanstalterna för detta klientel skall förbehållas i första hand ungdomar.
I vilken utsträckning en sådan differentiering skall ske får som departementschefen
framhåller bedömas med hänsyn till den aktuella klientelsituationen.
Under alla förhållanden är det emellertid enligt utskottets
mening angeläget att principen om särskilda behandlingsresurser för
ungdomsfängelseklientelet inte överges och att de erfarenheter i fråga om
utbildning, arbetsträning, medicinsk och psykoterapeutisk behandling
m. m. som vunnits inom ungdomsanstalternas ram blir tillvaratagna. Bäst
torde detta ske genom att de nuvarande ungdomsanstalterna — om behov
därav visar sig föreligga — i en inte obetydlig utsträckning används som
riksanstalter för sådana unga lagöverträdare som av säkerhetsskäl eller
annan anledning inte lämpligen bör placeras på lokalanstalt.

Vad utskottet sålunda i anledning av motionerna 1973:596 och

JuU 1973:15

1973:598 anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

I anslutning härtill vill utskottet i anledning av uttalandet i motionen
1973:598 om att överensstämmelse måste finnas mellan domstolens
påföljdsbestämning och kriminalvårdens anstaltsplacering erinra om att
verkställighet av påföljderna ungdomsfängelse och internering enligt
gällande lagstiftning i princip skall ske i ungdomsanstalt respektive
interneringsanstalt. Bestämmelserna härom synes svåra att förena med
departementschefens förslag till anstaltssystern. Utskottet förutsätter att
frågan om erforderliga författningsjämkningar övervägs i samband med
utarbetandet av de förslag till ny behandlingslag och därav föranledda
ändringar i brottsbalken som förutskickas i propositionen. Den större
frågan om de tidsobestämda påföljdernas bibehållande över huvud taget
torde förutsätta mer ingående överväganden än vad som synes möjligt i
detta sammanhang.

De angivna ändringarna i anstaltssystemet innebär som ovan framhållits
att anstaltsvården på ett helt annat sätt än vad som f. n. är fallet
integreras med frivården och anpassas till samhällets övriga vård- och
stödorgan. En sådan inriktning av kriminalvården förutsätter en annan
regional organisation än den som det nuvarande räjongsystemet innebär.
Det system med indelning i fjorton kriminalvårdsregioner som Kungl.
Maj:t i överensstämmelse med beredningens förslag förordar är enligt
utskottets mening bättre ägnat att tillgodose de angivna intentionerna. I
enlighet härmed tillstyrker utskottet den föreslagna uppdelningen av de
nuvarande territoriella kriminalvårdsräjongerna och avskaffandet av
specialräjongerna för ungdoms-, internerings- och kvinnoklientelet.

Tidsplanen för an st alt sbyggand et

Genomförandet av förändringarna på det regionala planet berörs i
motionen 1973:599 i anslutning till yrkande om tiden för lokalanstalternas
utbyggnad. Yrkandet innebär att riksdagen skall uttala att utbygganden
av dessa anstalter bör genomföras på kortare tid än 15 år.
Motionärerna pekar under hänvisning till kriminalvårdsstyrelsens remissyttrande
över beredningens förslag på de svårigheter organisatoriskt och
administrativt som kommer att uppstå om två skilda system, det
nuvarande räjongsystemet och den föreslagna regionindelningen, under
en icke alltför obetydlig övergångstid skall tillämpas sida vid sida. De
nuvarande räjongerna lär, anför motionärerna, endast delvis kunna
avvecklas så länge tillräckligt antal lokalanstalter saknas för att kunna
sätta den nya regionala organisationen i kraft. Eftersom tiden för att
uppföra dessa anstalter föreslås omfatta inte mindre än 15 år lär det vara
tveksamt när den föreslagna reformen kan annat än mycket partiellt
realiseras. Ett sådant dröjsmål skulle enligt motionärerna vara till stor
skada, och de föreslår därför att investeringstiden avsevärt förkortas.

Som framhållits i det föregående innehåller de uppdragna riktlinjerna
inte några detaljerade anvisningar om hur de enskilda reformförslagen i
praktiken skall genomföras, varför ett omfattande och tidskrävande

JuU1973:15

planeringsarbete måste utföras innan konkreta åtgärder kan vidtas. Det
sagda gäller inte minst anstaltsbyggandet, där erfarenhetsmässigt anskaffning
av mark, upprättande av lokalprogram, uppgörande av ritningar
m. m. var för sig kräver avsevärd tid. Särskilt bör uppmärksammas den
tidsutdräkt som föranleds av den variation i fråga om lokalanstalternas
slutenhetsgrad och utformning i övrigt som förutsätts i de uppdragna
riktlinjerna för anstaltsbyggandet. På grund av det anförda anser
utskottet det ovisst om den föreslagna femtonårstiden för lokalanstalternas
utbyggnad i någon större mån kan förkortas. Lika med motionärerna
anser emellertid utskottet att det är ytterst angeläget att reformen
genomförs så snart det över huvud taget är möjligt. Stora ansträngningar
bör därför sättas in för att om möjligt nedbringa tiden. Vissa möjligheter
härtill torde kunna öppnas om befintliga anstalter i större utsträckning än
vad som synes ha förutsatts blir utnyttjade som lokalanstalter. Utskottet
utgår från att förutsättningarna härför noga övervägs i det fortsatta
planeringsarbetet. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Allmänt om frivården

För frivårdsverksamhetens del innebär riktlinjerna som antytts i det
föregående bl. a. en satsning på ökad integrering mellan anstaltsvård och
frivård, varigenom det blir möjligt att på ett tidigare stadium än för
närvarande sätta in rehabiliterande åtgärder. I detta syfte föreslår
beredningen bl. a. att ett ökat antal frivårdsassistenter skall ha som
deltidsfunktion att bedriva verksamhet av kurativ och terapeutisk art på
häktena och även kunna utföra personundersökningar. Liksom departementschefen
ser utskottet positivt på de möjligheter till förbättringar av
personundersökningsförfarandet och till ökade frivårdsinsatser som beredningens
förslag i detta hänseende innebär. Utskottet vill för sin del
särskilt understryka att därigenom den fördelen uppnås att behandlingsplaneringen
kan påbörjas på ett tidigt stadium. Intresset av att den
intagne så snart som möjligt kan få kontakt med blivande övervakare och
frivårdstjänstemän kan också bli tillgodosett.

Övervaknings frågor

I fråga om övervakningsinstitutet framhåller departementschefen det
dubbla syfte som frivården har att tillgodose; den skall såväl verka för
sociala insatser som utöva en kontrollerande funktion. Med hänsyn till
intresset av att upprätthålla det allmänpreventiva värdet av en konsekvent
genomförd övervakning vill utskottet utan att underskatta de insatser av
personlig och social art som utgör ett nödvändigt inslag i övervakningsarbetet
understryka betydelsen av de kontrollmöjligheter som övervakningen
innebär. Å andra sidan anser utskottet liksom departementschefen
att kriminalvårdens kontakt med den dömde bör upphöra när behov av
övervakning inte längre föreligger. I följd härav avvisar utskottet liksom
departementschefen tanken på att särskilda kontaktmän inom frivården

JuU 1973:15

skall kunna utses för de klienter beträffande vilka kontrollbehovet
upphört. Ställningstagandet hindrar inte att man bör se positivt på en
fortsatt informell kontakt mellan övervakare och övervakad i de fall där
den senare känner ett behov av ett personligt stöd. De övervakades
eventuellt kvarstående behov av samhällets hjälp får dock tillgodoses
genom de sociala myndigheternas försorg. I detta sammanhang vill
utskottet välkomna de av departementschefen tillstyrkta förslagen till
förstärkning av frivårdens möjligheter att hjälpa dess klientel i fråga om
bl. a. bostadsanskaffning och fritidsplanering liksom förslagen att frivårdsorganisationen
skall få tillgång till psykisk och psykologisk expertis i
större utsträckning än hittills.

När det gäller övervakningen av det socialt och kriminellt mest
belastade klientelet föreslår beredningen mot bakgrunden av det ökade
inslaget dömda med svår social missanpassning att flera klienter än för
närvarande skall övervakas av tjänstemän med social utbildning. Enligt
beredningens överväganden bör antalet övervakningsfall per tjänsteman
därvid begränsas till 30. För att uppnå detta resultat erfordras ett
nettotillskott av 175 assistenter. Departementschefen ansluter sig till
beredningens förslag till avvägning mellan lekmanna- och tjänstemannaövervakare
och till normer för beräkning av handläggande personal.
Förslagen avses bli genomförda under en femårsperiod med böljan
kalenderåret 1974.

I syfte att övervakningsverksamheten skall kunna ytterligare intensifieras
framställs i motionen 1973:266 ett i det följande under punkten 3
närmare behandlat yrkande om viss uppräkning av anslaget till frivården.
Utskottet vill här påpeka att beredningens förslag, som i detta och andra
hänseenden innebär en mycket kraftig personell förstärkning för frivården,
grundats på en av beredningen inom samtliga frivårdsdistrikt utförd
enkätundersökning. Beredningens beräkning bör enligt utskottets mening
godtas som en riktlinje för den fortsatta utformningen av frivårdsverksamheten.
Självfallet måste dock lokala avvikelser kunna förekomma i
vissa frivårdsdistrikt med speciella problem.

I fråga om ersättningen till de frivilliga övervakarna har utskottet, som
föregående år (JuU 1972:6) uttalade sig för en höjning av ersättningen,
förståelse för den tveksamhet som yppats i fråga om en mer betydande
ökning härvidlag i nuvarande läge. Med hänsyn till den kraftiga
prioritering till förmån för frivården i övrigt som de framlagda riktlinjerna
innebär bör beredningens av departementschefen tillstyrkta
förslag, som ger ökade möjligheter för övervakarna att få ersättning för
utlägg, godtas. Utskottet vill dock understryka att frågan om vilken
inverkan övervakarersättningens storlek kan ha på rekrytering och
bibehållande av intresserade och lämpliga övervakare i fortsättningen
måste ägnas särskild uppmärksamhet.

JulJ 1973:15

Skyddstillsynsfrågor

Ett pär särskilda spörsmål rörande påföljden skyddstillsyn tas upp i
två motioner. I motionen 1973:142 framförs önskemål om ökad
befogenhet för övervakningsnämnd vid misskötsamhet hos den som
dömts till skyddstillsyn, och i motionen 1973:266 behandlas frågor om
prövotidens längd och om begränsning av den tid under vilken övervakning
skall pågå.

I syfte att möjliggöra snabba ingripanden då fara föreligger att den
som dömts till skyddstillsyn skall återfalla i brott föreslås i motionen
1973:142 att övervakningsnämnd tilläggs sådan befogenhet att besluta
om behandling i skyddstillsynsanstalt som nu endast tillkommer domstol.
Den i motionen upptagna problematiken eller denna närliggande spörsmål
har tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (se 1LU
1968:45 och Juli 1971:17, rskr 1971:242). Frågan om användande av
sanktioner i frivårdsarbetet vid fall av misskötsamhet av den som står
under övervakning och frågan om övervakningsnämndernas arbetssätt och
verksamhetsformer behandlas också i kriminalvårdsberedningens betänkande.
Beredningen föreslår bl. a. att frågan om övervakningsnämndernas
och de centrala nämndernas uppgifter och organisation bör utredas i
belysning av den utveckling som ägt rum sedan nämnderna tillkom.

Departementschefen förklarar i förevarande proposition att han avser
att inom kort begära bemyndigande att tillsätta en utredning för den av
kriminalvårdsberedningen föreslagna översynen. Med hänsyn härtill finner
utskottet — som förutsätter att utredningens uppdrag kommer att
omfatta även den i motionen 1973:142 aktualiserade problematiken —
att motionen icke påkallar någon riksdagens åtgärd.

Beträffande de i motionen 1973:266 upptagna frågorna om prövotid
och övervakningstid vid skyddstillsyn gäller för närvarande enligt
brottsbalken följande.

Skyddstillsyn pågår under en prövotid av tre år. Under prövotiden
skall den dömde stå under övervakning. Om övervakning inte längre är
erforderlig, skall övervakningsnämnden förordna om dess upphörande. Så
länge prövotiden varar kan nämnden dock vid behov besluta att den
dömde på nytt skall ställas under övervakning. Iakttar den dömde inte
vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn kan
övervakningsnämnden förlänga prövotiden till högst fem år.

Kriminalvårdsberedningen föreslår att prövotiden vid skyddstillsyn
sänks till två år samt att behovet av övervakning i varje enskilt fall
obligatoriskt skall omprövas efter utgången av det första året av
prövotiden. Vidare föreslår beredningen att prövotiden inte skall kunna
förlängas annat än vid ny kriminalitet. Departementschefen framhåller
för sin del att en kortare och mer effektiv övervakning i regel är att
föredra.

Motionärerna uttalar att de delar uppfattningen att övervakningen bör
begränsas till två år samt att den i många fall kan upphöra tidigare än vid
prövotidens utgång. De föreslår emellertid samtidigt att övervaknings -

JuU 1973:15

nämnd skall ha befogenhet att vid behov förlänga den tvååriga prövotiden
med ett år. I hemställan yrkar motionärerna att riksdagen skall uttala att
prövotiden vid skyddstillsyn bör sänkas till två år med befogenhet för
övervakningsnämnderna att vid behov förlänga denna tid med ett år.

De i motionen berörda spörsmålen har närmare övervägts i en inom
justitiedepartementet nyligen i anslutning till beredningens förslag
upprättad promemoria (Ds Ju 1973:3) angående övervakning vid kriminalvård
i frihet m. m. 1 promemorian förordas den lösningen att
övervakningstiden bestäms till två år samtidigt som den treåriga prövotiden
behålls. Enligt promemorian bör som beredningen föreslagit frågan
om fortsatt övervakning under alla förhållanden prövas när ett år av
prövotiden förflutit. Möjlighet att förlänga övervakningen till att pågå
under hela prövotiden föreslås för fall där särskilda skäl föreligger. 1
anslutning till övervägandena i dessa hänseenden upptas i promemorian
förslag till erforderliga ändringar i brottsbalken och frivårdskungörelsen.
Promemorian är föremål för remissbehandling. Proposition på grundval
av förslaget kan förväntas bli förelagd riksdagen inom kort. Med hänsyn
härtill bör motionen 1973:266 i här behandlad del inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Övrigt

Vad gäller de förslag till åtgärder i övrigt som innefattas i de av Kungl.
Maj:t uppdragna riktlinjerna vill utskottet särskilt understryka de positiva
effekter som kan förväntas av den planerade förstärkningen av kriminalvårdens
informationsverksamhet och värdet av att en personaltidning åter
kan ges ut. En intensifierad och varierad information riktad inte bara till
de inom kriminalvården verksamma och kriminalvårdens klienter utan
även till en vidare allmänhet är förtjänt av kraftigt stöd.

Reformen föreslås av departementschefen bli genomförd under en
femårsperiod med början kalenderåret 1974 enligt en av beredningen
uppgjord, i propositionen redovisad plan. Det erforderliga anstaltsbyggandet
föreslås ske under en femtonårsperiod. Utskottet har i det föregående
(s. 11 — 12) anfört vissa synpunkter rörande takten i anstaltsbyggandet.
Under hänvisning härtill godtar utskottet departementschefens plan för
reformens genomförande.

Utöver vad sålunda anförts föranleder riktlinjerna icke några erinringar
eller uttalanden från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande grunden för reformer på kriminalvårdens
område avslår motionen 1973:1083;

B. att riksdagen beträffande kriminalvårdens syfte avslår motionen
1973:598 i denna del (yrkande 2 h, delvis);

C. att riksdagen beträffande samarbete mellan kriminalvården

Kartong: S. 16, rad 28 Står: motioner i Rättat till: motioner såvitt de behandlats i
det föregående i

JuU 1973:15 16

och andra vårdområden i anledning av de i propositionen
1973:1, bilaga 4, angivna riktlinjerna för kriminalvårdens
fortsatta utformning samt motionen 1973:266 i denna del
(yrkande C) och motionen 1973:599 i denna del (yrkande 2)
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört;

D. att riksdagen beträffande förhållandet mellan brottsbalkens
påföljdssystem och de sociala organens verkställighetsåtgärder
avslår motionen 1973:598 i denna del (yrkande 2 i);

E. att riksdagen beträffande anstaltsplaceringen av rattfyllerister
med avslag på motionen 1973:598 i denna del (yrkande 2 h,
delvis) godkänner ovannämnda riktlinjer;

F. att riksdagen beträffande anstaltsplaceringen av unga lagöverträdare
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1973:596 samt motionen 1973:598 i denna del (yrkande 2 h,
delvis) ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört;

G. att riksdagen beträffande överensstämmelse mellan brottspåföljd
och anstaltsplacering avslår motionen 1973:598 i denna
del (yrkande 2 h, delvis);

H. att riksdagen beträffande tidsplanen för reformens genomförande
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1973:599 i denna del (yrkande 1) ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört;

J. att riksdagen såvitt gäller övervakningsnämnds befogenheter
avslår motionen 1973:142;

K. att riksdagen beträffande prövotid och tid för övervakning
vid skyddstillsyn avslår motionen 1973:266 i denna del
(yrkande B 2);

L. att riksdagen avslår ovan angivna motioner såvitt de behandlats
i det föregående i den mån de icke omfattas av vad
utskottet ovan anfört och hemställt;

M.att riksdagen godkänner ovannämnda riktlinjer i den mån de
icke omfattas av vad utskottet ovan anfört och hemställt.

ANSLAG TILL KRIMINALVÅRDEN

1. Kriminalvårdsstyrelsen. Under hänvisning till vad utskottet ovan
anfört om kriminalvårdens fortsatta utformning och med gillande av
Kungl. Maj:ts förslag till förstärkningar i övrigt under förevarande punkt
tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts under punkten F 1 (s. 164 och 165)
gjorda anslagsberäkning samt hemställer

att riksdagen till Kriminalvårdsstyrelsen förbudgetåret 1973/74
anvisar ett förslagsanslag av 25 350 000 kr.

2. Fångvårdsanstaltema. Kungl. Maj:t har under punkten F 2 (s.

165—168) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
en extra ordinarie tjänst som överläkare i SkBe 3, dels till Fångvårdsan -

Juli 1973:15

stalterna förbudgetåret 1973/74 anvisa ett förslagsanslag av 319 170 000
kr.

Motioner

I motionen 1973:404 av herrar Henmark (fp) och Nelander (fp)
hemställs att riksdagen beslutar att utöver i statsverkspropositionen
upptagna belopp sammanlagt 200 000 kr. ställs till kriminalvårdsstyrelsens
förfogande för i motionen angivna ändamål (andlig vård inom
kriminalvårdens anstalter).

I motionen 1973:1085 av herr Sundman m. fl. (c) hemställs att
riksdagen till Fångvårdsanstalterna anvisar ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 100 000 kr. för förbättrad biblioteksverksamhet
förhöjt förslagsanslag.

Utskottet

Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning under punkten F 2 i vad
avser ökad satsning på behandlingen av kriminalvårdens narkomaner och
utbyggnad av verksamheten inom nämnderna för arbetsmarknadsfrågor
och fackliga frågor (NAFF) har utskottet i det föregående uttalat sin
principiella anslutning till. Mot den närmare medelsberäkningen härvidlag
har utskottet icke funnit anledning till erinran. Icke heller avvägningen av
övriga personalförstärkningar föranleder någon invändning från utskottets
sida.

I det följande behandlar utskottet under förevarande punkt de i
rubricerade motioner upptagna frågorna om förbättring av biblioteksverksamheten
och den andliga vården.

Yrkandet i motionen 1973:404 avser främst en höjning av arvoden
och kostnadsersättningar åt ledamöterna i fångvårdsanstalternas nämnder
för den andliga vården (NAV). En vid föregående års riksdag väckt
motion med samma syfte avstyrktes av utskottet bl. a. under hänvisning
till en pågående omprövning av arvoden för bisysslor. Dessa överväganden
har numera lett till en uppräkning av både det till NAV-ledamöterna
utgående årsarvodet och den ersättning för förrättningsdag som utgår till
ledamot eller annan som förrättar gudstjänst eller andaktsstund eller som
har samtal med intagna enskilt eller i grupp.Motionäremasönskemål har
härigenom i icke obetydlig mån tillgodosetts.

Härutöver bör i fråga om den andliga vården inom kriminalvården
framhållas de möjligheter till utnyttjande av hemortens resurser som
förslaget om inrättande av lokalanstalter innebär för dem som vistas på
sådana anstalter. Av intresse är också det slutbetänkande (SOU 1972:36)
Samhälle och trossamfund, som 1968 års beredning om stat och kyrka
avgav föregående år. Beredningen uttalar att personer som befinner sig i
bl. a. kriminalvårdens anstalter bör ha samma möjlighet till andlig vård
som övriga invånare i landet samt att vården förutsätter samarbete mellan

JuU 1973:15

olika kyrkor och samfund och alltså bör bli ekumeniskt präglad.
Beredningen förordar att frågorna om andlig vård vid sjukhus och vid
kriminalvårdens anstalter utreds genom statens försorg bl. a. i syfte att
uppnå en önskvärd likformighet i den organisatoriska utformningen. De
riktlinjer för översynen som beredningen skisserar innebär ett fortsatt
partiellt statligt ekonomiskt ansvarstagande för verksamheten. Beredningens
betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.

Vid en avvägning mot andra resurskrävande behov inom kriminalvården
finner utskottet att kraven på bidrag till olika inslag i den andliga
vården inom kriminalvårdens anstalter får tillgodoses inom ramen för det
av Kungl. Maj:t under förevarande punkt föreslagna anslaget.

I fråga om den inbördes prioriteringen av resurser för olika inslag i den
andliga vården vill utskottet framhålla att ett relativt stort antal personer
på kriminalvårdens anstalter bekänner sig till främmande trosriktningar.
De behov av bidrag av allmänna medel som kan föreligga för bl. a.
själavård åt främmande trosbekännare och för tillgodoseende av de syften
som ligger bakom yrkandet i motionen 1973:404 får enligt utskottets
mening avvägas vid en samlad bedömning av resursbehoven. Den av 1968
års beredning om stat och kyrka föreslagna utredningen synes enligt
utskottet erbjuda tillfälle till ett sådant ställningstagande.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen 1973:404.

Den i motionen 1973:1085 berörda biblioteksverksamheten vid
fångvårdsanstalterna och de allmänna häktena ombesörjs av folkbiblioteken,
som härför får en årlig ersättning av för närvarande 30 kr. per
vårdplats när det gäller fångvårdsanstalter och 40 kr. per vårdplats när det
gäller häkten. Under år 1971 påbörjades en sexårig upprustningsplan för
biblioteksverksamheten, syftande till att varje intagen skall få tillgång till
ett kommunalt biblioteks samlade utbud av information, material och
allmänkulturella aktiviteter samt möjlighet till regelbunden kontakt med
yrkesutbildad bibliotekarie. Med hänsyn till medelstillgången har det
blivit nödvändigt att revidera planen. Kungl. Maj:ts förslag till anslagsberäkning
för kommande budgetår medger icke någon utvidgning av
verksamheten i enlighet med planen.

Yrkandet i motionen — innebärande ett med 100 000 kr. i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag förhöjt anslag — syftar till att möjliggöra en
fortsatt upprustning av biblioteksverksamheten. Motionärerna påpekar
att kommunernas kostnader för verksamheten i betydande grad överstiger
den ersättning som utgår; ersättningen täcker många gånger inte ens
bokslitaget. Med hänsyn till det kärva ekonomiska klimatet föreligger
enligt motionärerna risk för att kommunerna kommer att minska sina
anslag för ändamålet, med en ytterligare försämring av boklåneverksamheten
som följd.

En väl fungerande biblioteksverksamhet vid kriminalvårdens anstalter
utgör enligt utskottets mening ett värdefullt inslag i det system av
aktiviteter på anstalterna som bidrar till de intagnas anpassning i
samhället. Ett förverkligande av den ovan nämnda upprustningsplanen

JuU 1973:15

för biblioteksverksamheten bör därför eftersträvas. En förstärkning enligt
den revidering av planen som kriminalvårdsstyrelsen gjort kräver en
uppräkning av medelsanvisningen med 146 000 kr. under ett vart av de
fem närmaste åren. Vid bedömningen av anslagsbehovet får enligt
utskottets mening hänsyn tas till den nya situation som föranleds av det
föreslagna nya anstaltssystemet. För riksanstalterna, framför allt de med
hög grad av slutenhet, kan förutses behov av biblioteksservice i enlighet
med planen. När det gäller lokalanstalterna bör emellertid beaktas de
möjligheter till utnyttjande av den lokala kommunala biblioteksverksamheten
som följer av förslaget. Att de som är intagna på lokalanstalt i
betydande utsträckning bereds tillfälle att själva göra boklån på platsens
bibliotek står enligt utskottets mening i god överensstämmelse med ett av
huvudsyftena bakom anstaltsreformen, nämligen att de intagna skall få
möjlighet att uppehålla sociala och personliga kontakter utanför anstalten.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att medelsbehovet för
tillgodoseende av erforderlig upprustning av biblioteksverksamheten
under nästkommande budgetår bör beräknas till det av motionärerna
angivna beloppet. I enlighet härmed tillstyrker utskottet bifall till
motionen 1973:1085.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att inrätta en extra
ordinarie tjänst som överläkare i SkBe 3,

B. att riksdagen beträffande den andliga vården inom anstalterna
avslår motionen 1973:404,

C. att riksdagen beträffande medelsberäkningen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1973:1085
till Fångvårdsanstalten^! för budgetåret 1973/74 anvisar ett
förslagsanslag av 319 270 000 kr.

3. Frivården. Kungl. Maj:t har under punkten F 3 (s. 168—171)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta en extra
ordinarie tjänst som överläkare i SkBe 3, dels till Frivården för
budgetåret 1973/74 anvisa ett förslagsanslag av 59 210 000 kr.

Motioner

I motionen 1973:266 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
under anslaget F 3 Frivården anvisar 700 000 kr. utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit avseende tjänster för 17 assistenter och fem biträden under ett
halvt budgetår för intensifierad övervakningsverksamhet (yrkande A 3).

I motionen 1973:403 av herr Gustafsson i Uddevalla m. fl. (s, c, fp, m)
hemställs att riksdagen vid behandlingen av förevarande anslag beslutar
att Bohus skyddskonsulentdistrikt delas på sätt som föreslagits av
kriminalvårdsstyrelsen.

JuU1973:15

Utskottet

Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning under punkten F 3 innebär
en kraftig satsning på en fortsatt utbyggnad av frivården i enlighet med
de riktlinjer härför som utskottet i det föregående uttalat sin anslutning
till. Sålunda tillförs frivården bl. a. medel för 35 tjänster som assistent
och elva tjänster som biträde fr. o. m. den 1 januari 1974 för att bereda
ett ökat antal dömda med svår social missanpassning möjlighet att erhålla
frivårdstjänstemän som övervakare. För förbättrad handledning och
administration såvitt gäller personundersökningsverksamheten tillförs
frivården för samma tid medel för ytterligare 30 tjänster som assistent
och 15 tjänster som biträde. För förstärkning av frivårdens kurativa
verksamhet vid de allmänna häktena beräknas vidare medel under ett
halvt budgetår för åtta tjänster som assistent. Betydande resursförstärkningar
föreslås också för behandlings- och stödåtgärder samt för
bildnings- och kontaktverksamhet bland frivårdsklienter och intagna på
allmänna häkten. För behandling av narkomaner inom frivårdsklientelet i
Örebroregionen föreslås inrättandet av en extra ordinarie tjänst som
överläkare samt medel för en översköterska. Den totala personella
förstärkningen enligt Kungl. Maj:ts förslag uppgår till 101 tjänster.

I överensstämmelse med förslag av kriminalvårdsstyrelsen om viss
omreglering av skyddskonsulentdistrikt framställs i motionen 1973:403
yrkande om uppdelning av Bohus distrikt. I motionen framhålls att
distriktet, som omfattar hela Göteborgs- och Bohus län utom Göteborgs
kommun, betjänas av en skyddskonsulent och assistenter med expedition
i Göteborg. Under hänvisning bl. a. till att huvudparten av distriktets
klienter finns i Uddevalla och under framhållande av att det stora
avståndet mellan Göteborg och distriktets nordliga del försvårat en
tillfredsställande verksamhet där föreslår motionärerna att ett nytt
distrikt bildas med Uddevalla som stationeringsort.

Den av kriminalvårdsstyrelsen och motionärerna föreslagna indelningsändringen
i Göteborgs och Bohus län bygger på de resultat som
organisationsutredningen om kriminalvård i frihet redovisade år 1970
(stencil Ju 1970:12). Bl. a. sådana förhållanden som distriktets geografiska
utbredning talar enligt utskottets mening med betydande styrka för
den föreslagna uppdelningen. Vid ställningstagandet måste emellertid
beaktas den översyn beträffande storstädernas distriktsindelning inom
frivården, som departementschefen i samband med angivandet av

JuU 1973:15

riktlinjerna förden framtida frivårdsverksamheten aviserat. Frågan om en
uppdelning av Bohus skyddskonsulentdistrikt har enligt utskottets
mening sådant samband med utformningen av frivårdsdistrikten i
Göteborg att ett avgörande inte lämpligen bör träffas förrän resultatet av
översynen av storstadsdistrikten föreligger. 1 avvaktan härpå bör enligt
utskottets mening övervägas att anordna ett lokalkontor i Uddevalla på
samma sätt som skett inom Stockholms norra förorters distrikt. Vad
utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet tillstyrker Kungl. Majrts förslag.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag bemyndigar
Kungl. Maj:t att inrätta en extra ordinarie tjänst som
överläkare i SkBe 3,

B. att riksdagen beträffande medelsberäkningen med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag på motionen 1973:266 i
denna del till Frivården för budgetåret 1973/74 anvisar ett
förslagsanslag av 59 210 000 kr.,

C. att riksdagen beträffande uppdelning av Bohus skyddskonsulentdistrikt
i anledning av motionen 1973:403 ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i detta hänseende anfört.

4. Maskin- och verktygsutrustning m. m. med flera anslag. Utskottet
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag under punkterna F 4—F 6 (s. 171 och
172) och hemställer

att riksdagen förbudgetåret 1973/74 anvisar

A. till Maskin- och verktygsutrustning m. m. ett reservationsanslag
av 1 500 000 kr.,

B. till Engångsanskaffning av inventarier m. m. ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.,

C. till Utbildning av personal m. fl. ett reservationsanslag av
2 525 000 kr.

5. Kriminologisk forskning. Kungl. Maj:t har under punkten F 7 (s. 172)
föreslagit riksdagen att till Kriminologisk forskning för budgetåret
1973/74 anvisa ett reservationsanslag av 535 000 kr.

Motion

I motionen 1973:598 av herr Bohman m. fl. (m) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller dels att åtgärder vidtas för forskning rörande
allmänpreventionens betydelse (yrkande 2 f), dels att kriminalvårdsstyrelsen
får i uppdrag att systematiskt utvärdera den verksamhet verket
bedriver främst med avseende på återfallsfrekvensen inom respektive
behandlingsform (yrkande 2 g).

JuU 1973:15

Utskottet

Från anslaget bestrids kostnaderna för kriminologisk behandlingsforskning
inom såväl anstalts- som frivårdssektorn. Utskottet har ingen
erinran mot Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning.

1 motiveringen till motionen 1973:598, redovisad i motionen
1973:241, anförs att frågan om allmänprevention eller individualprevention
är av grundläggande betydelse vid en diskussion om brottsbalkens
påfölj dssystern liksom för valet av åtgärder inom det kriminalpolitiska
området över huvud taget. Kriminologisk forskning rörande olika
brottspåföljders verkan bör enligt motionärerna därför snarast sättas
i gång, och riksdagen bör hos Kungl. Maj :t anhålla att åtgärder vidtas för
forskning rörande allmänpreventionens betydelse. Motionärerna uttalar
vidare att kriminalvårdsberedningen i sitt betänkande inte redovisar några
direkta förslag i fråga om utvärdering av olika behandlingsformer inom
kriminalvården. Riksdagen bör därför hos Kungl. Maj:t även begära att
kriminalvårdsstyrelsen lämnas i uppdrag att systematiskt utvärdera
kriminalvårdens verksamhet främst med avseende på återfallsfrekvensen
inom de olika behandlingsformerna.

Motionärernas önskemål bottnar i det förhållandet att våra kunskaper
om värdet av olika behandlingsmetoder inom kriminalvården är ofullständiga.
Liksom motionärerna anser utskottet det vara en väsentlig
forskningsuppgift att belysa hithörande problematik och skapa underlag
för bedömningar, grundade på sammanställda och värderade iakttagelser.
Tillsättandet av kommittén för kriminologisk behandlingsforskning utgör,
även om därmed främst åsyftas en bättre planering av det
kriminologiska forskningsarbetet, ett betydelsefullt steg i denna riktning.
Enligt kommitténs direktiv bör forskningsplaneringen inriktas på projekt
som syftar till att söka mäta rehabiliteringseffekten av olika behandlingsåtgärder.
Därvid skall i första hand sådana undersökningar komma i fråga
som kan ge underlag för ställningstaganden beträffande kriminalvårdens
praktiska utformning under den närmaste tiden. Samtidigt bör kommittén
eftersträva att sätta in sitt planeringsarbete i ett större kriminalpolitiskt
perspektiv. En forskning efter dessa riktlinjer — syftande till att
påvisa säkrare korrelationer mellan behandlingsmetoder och behandlingsresultat
— bör, som utskottet framhållit då samma fråga övervägts
tidigare år, öka förutsättningarna att komma fram till en rationellt
utformad kriminalvård.

Enligt vad utskottet erfarit avser kommittén att under innevarande vår
avlämna ett betänkande om kriminologisk forskning, vari bl. a. övervägs
en forskningsorganisation som berör hela rättsväsendet. Det får förutsättas
att forskning rörande allmänpreventionens betydelse faller inom
ramen för de forskningsuppgifter som kommer att åvila en dylik
organisation.

1 sammanhanget vill utskottet erinra om att kriminalvårdsstyrelsen
efter inrättandet under budgetåret 1970/71 av en särskild utvecklingsenhet
fått större möjligheter att utvärdera kriminalvårdens verksamhet.

Juli 1973:15

Speciellt i samband med den del av verksamheten som är av försökskaraktär
— t. ex. projekten med förstärkt frivård i Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt
och med en modifierad form av s. k. terapeutiskt samhälle vid
fångvårdsanstalten i Gävle — sker kontinuerligt en utvärdering för att
bl. a. få ett bättre grepp om återfallsbrottsligheten. I anslutning till
verksamheten bedrivs också en brett upplagd forskning i den nyssnämnda
kommitténs regi. Inom utvecklingsenheten utförs vidare en klientelundersökning
rörande ungdomsfängelseeleverna samt en utredning om återfall
bland skyddstillsynsklientelet. Verksamheten vid enheten bedrivs fristående
från den akademiska forskningen, men det förtjänar framhållas att
fortlöpande kontakt hålls med olika forskare för att initiera undersökningar
genom universitetens försorg. Utskottet vill utöver vad nu anförts
framhålla att datatekniken under de närmaste åren kan förväntas
medföra en avsevärt förbättrad statistisk redovisning, bl. a. rörande
återfallsbrottsligheten, varigenom kunskaperna om effekter av olika
åtgärder som vidtas inom kriminalvården kommer att öka avsevärt.

Mot bakgrunden av den omfattande verksamhet som sålunda pågår
eller planeras i sådant syfte som motionärerna förordar saknas enligt
utskottets mening skäl till någon riksdagens åtgärd i anledning av de nu
behandlade yrkandena i motionen 1973:598.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen till Kriminologisk forskning för budgetåret
1973/74 anvisar ett reservationsanslag av 535 000 kr.,

B. att riksdagen beträffande forskning rörande allmänpreventionens
betydelse avslår motionen 1973:598 i denna del,

C. att riksdagen beträffande utvärdering av kriminalvårdens
verksamhet avslår motionen 1973:598 i denna del.

6. Frivillig kontaktverksamhet m. m. Kungl. Majit har under punkten
F 8 (s. 173) föreslagit riksdagen att till Frivillig kontaktverksamhet m. m.
för budgetåret 1973/74 anvisa ett reservationsanslag av 100 000 kr.

Motioner

I motionen 1973:406 av fru Kristensson m. fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger till känna att något bidrag från anslaget F 8
Frivillig kontaktverksamhet icke bör utgå till Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering (KRUM).

I motionen 1973:408 av herr Ringaby m. fl. (m) hemställs att
riksdagen vid behandlingen av punkten F 8 som sin mening ger Kungl.
Majit till känna att anslag till KRUM ej bör utges, att KRUM ej bör
tillåtas verka inom fångvårdsanstalten^ samt att KRUM ej bör anmodas
avge remissyttranden i fångvårdsfrågor.

Utskottet

Kungl. Majits förslag under punkten F 8 innebär att anslaget till
Frivillig kontaktverksamhet m. m. förs upp med 100 000 kr. eller med

Juli 1973:15

samma belopp som årligen anvisats under de tre år anslaget funnits till.
Anslaget tillkom på hemställan av statsutskottet, som i utlåtande över
motioner, vilka närmast grundats på att Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering (KRUM) saknade medel för vissa projekt (anställande
av en reseombudsman och en kurator samt inrättande av ett centralt
kansli), uttalade att även den på frivillighetens väg uppbyggda fritids- och
kontaktverksamheten vid anstalterna förtjänade ett statligt stöd (SU
1969:52). De insatser på området som gjorts av skilda organisationer,
bland dem KRUM, måste enligt statsutskottet anses mycket värdefulla.
Kungl. Majit förutsattes ställa de medel, som enligt utskottet borde
anvisas, till kriminalvårdsstyrelsens förfogande att användas för ändamål
som kunde främja de frivilliga insatserna vid anstalterna och om det var
lämpligt även inom frivården. KRUM:s konkreta sociala verksamhet fick
enligt utskottet förutsättas få andel i medlen. Utskottet framhöll vidare
att resultatet av den av anslaget omfattade verksamheten borde, sedan
erfarenheter vunnits, redovisas för riksdagen.

I enlighet med nu angivna uttalanden, vilka godkändes av riksdagen,
utnyttjas anslaget för lokala konkreta insatser i vårdarbetet med särskild
inriktning på verksamhet som direkt kan främja positiva kontakter
mellan kriminalvårdsklientelet och personer utanför kriminalvården. Ur
anslaget har KRUM under ettvart av de tre senaste budgetåren erhållit ett
bidrag på 38 000 kr. För kontaktverksamhet som bedrivs av Röda korset
har utgått 12 000, 15 000 respektive 22 000 kr. Återstoden har av
kriminalvårdsstyrelsen ställts till räjongchefernas förfogande för fördelning
på både anstaltssidan och frivårdssidan. Vid fördelningen av
innevarande års anslag föreskrev kriminalvårdsstyrelsen att de organisationer
som erhöll bidrag, bland dem KRUM, skulle inkomma med
redovisning för den verksamhet som under de två senaste budgetåren
bedrivits med anlitande av de anvisade medlen samt för dessa medels
fördelning på olika utgiftsändamål.

I motionerna 1973:406 och 1973:408 framställs yrkanden av innebörd
att bidrag ur anslaget icke bör utgå till KRUM. Hemställan i den
sistnämnda motionen går vidare ut på att KRUM inte bör tillåtas verka
inom fångvårdsanstalterna och att organisationen inte bör anmodas avge
remissyttranden i fångvårdsfrågor. Som stöd för yrkandena anför
motionärerna bl. a. att KRUM genom sin verksamhet inspirerat till
obstruktion inom anstalterna och att organisationen målmedvetet söker
organisera strejker och andra aktioner riktade mot kriminalvården och
andra offentliga organ. Enligt uttalande i motionen 1973:406 är det
många bland anstaltspersonalen som anser att KRUM :s verksamhet inom
anstalterna avsevärt har försvårat det samarbete som bör förekomma
mellan personalen och de intagna. I betydande utsträckning används
enligt motionärerna det till KRUM utgående bidraget i strid mot de
tankegångar som ligger bakom inrättandet av anslaget Frivillig kontaktverksamhet.

Enligt utskottets mening är de frivilliga insatser som görs av skilda
organisationer för att främja positiva kontakter mellan kriminalvårds -

JuU 1973:15

klientelet och personer utanför kriminalvården av stort värde och
förtjänta av statligt ekonomiskt stöd. De medel för ändamålet, som
upptas i Kungl. Maj:ts förslag under punkten F 8, bör liksom för
närvarande disponeras av kriminalvårdsstyrelsen. 1 fråga om styrelsens
handhavande av medlen vill utskottet i anledning av den kritik som bl. a.
i förevarande motioner riktats mot KRUM i skilda avseenden uttala att
vissa inslag i denna organisations verksamhet uppenbarligen står i mindre
god överensstämmelse med syftet med de anslagna medlens användning.
Andra delar av verksamheten synes emellertid vara av den art att de kan
bidra till att öka de intagnas medvetenhet och utveckla deras aktivitet i
positiv riktning till gagn för deras återanpassning. Kriminalvårdsstyrelsens
i det föregående nämnda beslut att begära redovisning för anvisade
medels användning kan ses mot bakgrund av dessa disparata inslag i
förbundet verksamhet.

Enligt utskottets mening bör vid fördelningen av anslaget för
budgetåret 1973/74 stor hänsyn tas till de erfarenheter av verksamheten
som kan framkomma genom den begärda redovisningen och som eljest
vunnits. Några anvisningar för anslagets disposition bör inte meddelas av
riksdagen, utan det bör ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att förutsättningslöst
prioritera förekommande bidragsbehov inom ramen för det med
anslaget avsedda ändamålet. I enlighet härmed avstyrker utskottet bifall
till de i motionerna 1973:406 och 1973:408 framställda yrkandena
angående bidragsgivningen till KRUM.

Vad gäller de i motionen 1973:408 i övrigt upptagna yrkandena får
enligt utskottets mening anläggas synpunkter motsvarande dem som
anförts beträffande anslagsfördelningen. Huruvida KRUM:s verksamhet
inom anstalterna bör förbjudas får bedömas från fall till fall. På samma
sätt får intresset av att genom remissförfarande inhämta organisationens
synpunkter bedömas i varje särskilt fall. I enlighet härmed avstyrker
utskottet bifall till motionen även i dessa delar.

Utskottet, som icke har något att invända mot Kungl. Maj:ts
medelsberäkning, erinrar om uttalandena av 1969 års riksdag angående
redovisning från Kungl. Maj:ts sida av den med stöd av ifrågavarande
anslag bedrivna verksamheten.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen till Frivillig kontaktverksamhet m. m. för
budgetåret 1973/74 anvisar ett reservationsanslag av 100 000
kr.,

B. att riksdagen beträffande bidrag till KRUM avslår motionen
1973:406 samt motionen 1973:408 i denna del,

C. att riksdagen beträffande KRUM:s verksamhet inom kriminalvårdens
anstalter avslår motionen 1973:408 i denna del,

D. att riksdagen beträffande KRUM:s hörande vid remissförfarande
avslår motionen 1973:408 i denna del.

JuU 1973:15

7. Kriminalvårdsenheter med särskild budget. Utskottet tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag underpunkten F 9 (s. 173 och 174) samt hemställer
att riksdagen till Kriminalvårdsenheter med särskild budget för
budgetåret 1973/74 anvisar ett förslagsanslag av 1 000 kr.

Stockholm den 27 mars 1973

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Ernulf (fp), Jönsson i Malmö (s), Johansson i Växjö (c),
Nygren (s), Westberg i Ljusdal (fp), fru Hjelm-Wallén (s), fru Bergander
(s), herrar Måbrink (vpk), Fransson (c), Wijkman (m)*, Alf Pettersson i
Malmö (s) och Stjernström (c).

* Ej närvarande vid punkterna 1-4

Reservationer

vid D i utskottets hemställan på s. 16

1. beträffande förhållandet mellan brottsbalkens påföljdssystem och de
sociala organens verkställighetsåtgärder av fru Kristensson (m), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med ”De
angivna” och slutar på s. 7 med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande
lydelse:

I motionen 1973:598 (1973:241) framhålls att dom på skyddstillsyn
som innefattar föreskrifter om viss behandling, i fråga om det narkotikaskadade
eller eljest mentalt störda frivårdsklientelet, särskilt i storstäderna,
sällan leder till föreskriven behandling, bl. a. på grund av att
berörda myndigheter ofta har delade meningar om vilka åtgärder som bör
vidtas. Motionärerna yrkar därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
om åtgärder för att uppnå bättre överensstämmelse mellan brottsbalkens
påföljdssystem och de sociala organens verkställighet.

Utskottet kan för sin del instämma i motionärernas uppfattning att
framför allt på narkotikaområdet påföljderna ofta i praktiken saknar ett
reellt och effektivt innehåll. I viss utsträckning sammanhänger detta
förhållande säkerligen med de bristande vårdresurserna för kriminalvårdens
klientel. I många fall torde emellertid förklaringen vara att de
verkställande organen, vid t. ex. dom på skyddstillsyn med behandlingsföreskrift
beträffande narkotikamissbrukare, har olika uppfattning om
hur viss behandling eller vård skall genomföras.

De i propositionen framlagda förslagen rörande behandlingen av
narkotikamissbrukare inom kriminalvården kan bidra till en viss förbätt -

JuU1973:15

ring i der påtalade hänseendet för detta klientel. Förslagen innebär
emellertid ingen lösning på det av motionärerna aktualiserade problemet.
Särskilda åtgärder bör därför sättas in så att en utveckling som kan
innebära en successiv urholkning av brottsbalkens påföljder stoppas.
Utskottet tillstyrker därför motionärernas förslag om framställning till
Kungl. Majit om åtgärder i detta syfte.

dels att utskottets hemställan under D (på s. 16) bort ha följande
lydelse:

D. att riksdagen beträffande förhållandet mellan brottsbalkens
påföljdssystem och de sociala organens verkställighetsåtgärder
bifaller motionen 1973:598 i denna del (yrkande 2 i).

vid B i utskottets hemställan på s. 19 (Fångvårdsanstalterna)

2. beträffande den andliga vården inom anstalterna av fru Kristensson
(m), herrar Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp),
Fransson (c) och Stjernström (c), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 17 med
”Yrkandet i” och slutar på s. 18 med ”motionen 1973:404” bort ha
följande lydelse:

Beträffande förslaget i motionen 1973:404 om en förstärkning av den
andliga vården inom kriminalvården vill utskottet framhålla att den
religiösa verksamheten vid fångvårdsanstalterna övervägts av kommittén
för anstaltsbehandling inom kriminalvården, som funnit (SOU 1971:74
s. 141) att nämnderna för den andliga vården (NAV) haft en väsentlig
betydelse för vårdarbetet på anstalterna. Denna uppfattning delas av
utskottet, som i likhet med motionärerna finner det angeläget att
verksamheten intensifieras.

En vid föregående års riksdag väckt motion med samma syfte som den
nu föreliggande motionen avstyrktes av utskottet bl. a. under hänvisning
till en pågående omprövning av arvoden för bisysslor. Dessa överväganden
har numera lett till en viss uppräkning av både det till NAV-ledamöterna
utgående årsarvodet och den ersättning för förrättningsdag som utgår till
ledamot eller annan som förrättar gudstjänst eller andaktsstund eller som
har samtal med intagna enskilt eller i grupp. Som motionärerna
framhåller är emellertid höjningen alltför blygsam - ersättningen för
förrättning har sålunda uppräknats från 40 till 55 kr. — och utskottet
anser att frågan om en anpassning av ifrågavarande ersättningsbelopp till
dagarvoden inom andra områden bör ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Härvid bör bl. a. beaktas att årsarvode endast utgår till NAV-ledamöter
men icke till själasörjare inom de främmande trosriktningar till vilka ett
relativt stort antal personer på kriminalvårdens anstalter bekänner sig.

Utskottet ser också mycket positivt på den kontakt- och trivselskapande
verksamhet i övrigt som de olika trossamfunden bedriver. Även om
samfunden visat stor villighet att själva satsa erforderliga medel, finner
utskottet liksom motionärerna naturligt att direkta omkostnader för

JuU 1973:15

verksamheten i viss utsträckning ersätts av det allmänna. För detta
ändamål bör anstalterna disponera ett något högre belopp än som ryms
inom ramen för det av Kungl. Maj:t under förevarande punkt föreslagna
anslaget. Det ytterligare medelsbehovet kan beräknas till 50 000 kr.

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. att riksdagen beträffande den andliga vården inom anstalterna
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1973:404 i denna del ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i detta hänseende anfört.

vid C i utskottets hemställan på s. 19 (Fångvårdsanstalterna)

3. beträffande medelsanvisningen av fru Kristensson (m), herrar Ernulf
(fp), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Fransson (c) och
Stjernström (c), som — under förutsättning av bifall till reservationen
nr 2 — anser att utskottets hemställan under C bort ha följande lydelse:

C. att riksdagen beträffande medelsberäkningen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1973:404 samt med bifall
till motionen 1973:1085 till Fångvårdsanstalterna för budgetåret
1973/74 anvisar ett förslagsanslag av 319 320 000 kr.

vid B i utskottets hemställan på s. 21 (Frivården)

4. beträffande medelsberäkningen av herrar Ernulf (fp) och Westberg i
Ljusdal (fp), som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med
”Yrkandet i” och slutar med ”berörd del” bort ha följande lydelse:

Yrkandet i motionen 1973:266 om en uppräkning av anslaget för att
möjliggöra tillsättandet av vissa ytterligare tjänster framför allt på
assistentplanet bör ses i sammanhang med de riktlinjer för en förstärkning
av övervakningsverksamheten i fråga om det socialt och kriminellt
mest belastade klientelet, som utskottet berört i det föregående. Som
utskottet där anfört föreslår kriminalvårdsberedningen mot bakgrunden
av det ökade inslaget dömda med svår social missanpassning att flera
klienter än för närvarande skall övervakas av tjänstemän med social
utbildning. Enligt beredningens överväganden bör antalet övervakningsfall
per tjänsteman därvid begränsas till 30. Departementschefen ansluter
sig till beredningens förslag i denna del. Som motionärerna framhåller är
det med så många fall per övervakare tvivelaktigt om någon effektivisering
av övervakningsinsatsen kommer att uppnås. I syfte att när så
erfordras åstadkomma en intensifierad övervakning och begränsa antalet
fall per tjänstemannaövervakare bör enligt utskottets mening i enlighet
med motionärernas förslag medel anvisas för anställande inom frivården
fr. o. m. den 1 januari 1974 av 17 assistenter och 5 biträden utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit. Det ytterligare medelsbehovet kan beräknas till
700 000 kr.

JuU 1973:15

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. att riksdagen beträffande medelsberäkningen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1973:266 i
denna del till Frivården för budgetåret 1973/74 anvisar ett
förslagsanslag av 59 910 000 kr.

vid B och C i utskottets hemställan på s. 23 (Kriminologisk forskning)

5. beträffande forskning rörande allmänpreventionens betydelse samt
utvärdering av kriminalvårdens verksamhet av fru Kristensson (m), herrar
Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Wijkman (m)
och Stjernström (c), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 22 med
”Motionärernas önskemål” och slutar på s. 23 med ”motionen
1973:598” bort ha följande lydelse:

Motionärernas önskemål bottnar i det förhållandet att våra kunskaper
om värdet av olika behandlingsmetoder inom kriminalvården är ofullständiga.
Det är därför en väsentlig forskningsuppgift att belysa hithörande
problematik och skapa underlag för bedömningar, grundade på sammanställda
och värderade iakttagelser. Uppgiften har enligt utskottets mening
hittills försummats i alltför hög grad i vårt land. Tillsättandet av
kommittén för kriminologisk behandlingsforskning utgör självfallet i och
för sig ett värdefullt initiativ på ifrågavarande forskningsområde, men det
bör framhållas att kommitténs arbete inte syftar till en utbyggnad av
forskningsverksamheten utan främst till en bättre forskningsplanering.
Verksamheten kan således inte antas komma att leda till någon snar
utbyggnad av den kriminologiska forskningen. Inte heller kan därav
förväntas någon belysning av den i motionen berörda, centrala problematiken
kring avvägningen mellan allmänprevention och individualprevention.
I detta hänseende vill utskottet framhålla att bristen på grundläggande
forskningsunderlag för en bedömning av sanktionssystemets
allmänpreventiva effekt kommit till uttryck inte blott i kontroversiella
synpunkter inom kriminologin utan även i påtagliga motsägelser inom
olika grenar av strafflagstiftningen. Meningarna bryts mellan å ena sidan
en åsiktsriktning som helt eller delvis underkänner allmänpreventionens
betydelse samt å andra sidan de lagstiftare som i konkreta fall tillmäter
allmänpreventionen nära nog avgörande vikt vid utformningen av
sanktionssystemet på skilda områden. Med hänsyn härtill framstår
behovet av forskning rörande allmänpreventionens betydelse som ytterligt
angeläget.

Vad gäller kriminalvårdsstyrelsens möjligheter att utvärdera kriminalvårdens
verksamhet innebär givetvis inrättandet under budgetåret
1970/71 av en särskild utvecklingsenhet inom styrelsen ett värdefullt
tillskott. De undersökningar som härigenom blir möjliga omfattar
emellertid mycket begränsade sektorer och avser blott speciella klientelgrupper.
Enligt utskottets mening är det angeläget att en systematisk
utvärdering av effekterna av varje behandlingsform åvägabringas. Endast

JuU 1973:15

på detta sätt kan man nå erforderliga förutsättningar för att komma fram
till en rationellt utformad kriminalvård.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet motionärernas förslag att
riksdagen tar initiativ till forskning rörande allmänpreventionens betydelse
samt utvärdering av kriminalvårdens verksamhet.

dels att utskottets hemställan under B och C bort ha följande lydelse:

B. att riksdagen beträffande forskning rörande allmänpreventionens
betydelse med bifall till motionen 1973:598 i denna
del hos Kungl. Maj :t anhåller att åtgärder vidtas för forskning
rörande allmänpreventionens betydelse,

C. att riksdagen beträffande utvärdering av kriminalvårdens
verksamhet med bifall till motionen 1973:598 i denna del
hos Kungl. Maj:t anhåller att kriminalvårdsstyrelsen får i
uppdrag att systematiskt utvärdera den verksamhet verket
bedriver främst med avseende på återfallsfrekvensen inom
respektive behandlingsform.

vid B och D i utskottets hemställan på s. 25 (Frivillig kontaktverksamhet
m. m.)

6. beträffande bidrag till KRUM m. m. av fru Kristensson (m), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 24 med orden
”Enligt utskottets” och slutar på s. 25 med ”bedrivna verksamheten”
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är de flesta av de frivilliga insatser som görs
av skilda organisationer för att främja positiva kontakter mellan
kriminalvårdsklientelet och personer utanför kriminalvården av stort
värde och förtjänta av statligt ekonomiskt stöd. De medel för ändamålet,
som upptas i Kungl. Maj:ts förslag under punkten F 8, bör liksom för
närvarande disponeras av kriminalvårdsstyrelsen. I fråga om styrelsens
handhavande av medlen vill utskottet erinra om sitt uttalande föregående
år (JuU 1972:6 s. 13) av innebörd att styrelsen äger disponera anslaget
efter självständig bedömning utan bundenhet till riksdagens uttalande
1969 rörande bidrag till KRUM:s konkreta sociala verksamhet. Den
kritik som bl. a. i förevarande motioner riktas mot KRUM i skilda
avseenden ger enligt utskottets mening vid handen att många inslag i
denna organisations verksamhet uppenbarligen står i mindre god överensstämmelse
med syftet med de anslagna medlens användning.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till de stora behov av
ekonomiskt stöd som föreligger inom andra organisationer vilka verkar i
det angivna syftet bör enligt utskottets mening riksdagen uttala att bidrag
till KRUM:s verksamhet i fortsättningen inte bör utgå ur förevarande
anslag. Icke heller bör det komma i fråga att inhämta remissyttranden i
fångvårdsfrågor från KRUM. I enlighet härmed tillstyrker utskottet bifall
till yrkandena i dessa delar i motionerna 1973:406 och 1973:408.

JuU 1973:15

Huruvida den av KRUM lokalt bedrivna kontaktverksamheten inom
fångvårdens anstalter bör förbjudas får däremot enligt utskottets mening
bedömas från fall till fall. I enlighet härmed avstyrker utskottet bifall till
motionen 1973:408 i denna del.

Utskottet har icke något att invända mot Kungl. Maj:ts medelsberäkning.

dels att utskottets hemställan under B och D bort ha följande lydelse:

B. att riksdagen beträffande bidrag till KRUM med bifall till
motionen 1973:406 och i anledning av motionen 1973:408 i
denna del som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna att
bidrag ur anslaget F 8 Frivillig kontaktverksamhet m. m. icke
bör utgå till KRUM,

D. att riksdagen beträffande KRUM:s hörande vid remissförfarande
med bifall till motionen 1973:408 i denna del som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna att KRUM ej bör anmodas
avge remissyttrande i fångvårdsfrågor.

Särskilt yttrande

bestäffande anslaget Frivillig kontaktverksamhet m. m. (s. 23—25) av
herr Må brink (vpk):

Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) bedriver
enligt min mening en positiv kontaktskapande verksamhet på olika
fångvårdsanstalter. Denna kontaktverksamhet bedrivs av KRUM :s lokalavdelningar
och består bl. a. i besöksgrupper, studiecirklar och diskussioner
på fängelserna. Att många interner under och framför allt efter
anstaltsvistelsen utför ett meningsfullt arbete inom KRUM kan inte
ifrågasättas.

Inom vissa ”lag och ordning-element” har det emellertid blivit sed
att utan tillstymmelse till bevis tillskriva KRUM allsköns uttalanden och
konspiratoriska handlingar.

Även i utskottets motivering — när det gäller bidrag till KRUM — har
anammats en del av dessa reaktionärers omotiverade kritik.

Med detta yttrande vill jag markera att jag inte delar den negativa
bedömning av KRUM s verksamhet som utskottet gjort.

GOTAB 73 3569 S Stockholm 1973