Jordbruksutskottets betänkande nr 22 år 1973

JoU 1973: 22

Nr 22

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973: 68
med förslag till lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,
m. m. jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1973: 68 har Kungl. Maj:t (jordbruksdepartementet)
föreslagit riksdagen att

1. antaga inom jordbruksdepartementet upprättat förslag till lag om
ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,

2. godkänna de riktlinjer i fråga om ersättning som förordats i propositionen
för vissa av rovdjur förorsakade skador.

I propositionen föreslås att motorfordon eller annat motordrivet fortskaffningsmedel
som använts vid illegal jakt skall kunna förklaras förverkat.
Vidare föreslås en komplettering av förteckningen i 18 § 1 mom.
jaktlagen över djurarter som tillfaller kronan. En ändring föreslås också
i de riktlinjer som gäller i fråga om ersättning för vissa skador av rovdjur.

1 Riksdagen 1973. 16 sami. Nr 22

JoU 1973: 22

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 18 § 1 morn., 30 och 31 §§ lagen (1938:
274) om rätt till jakt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

1 morn.1 Björn, varg, järv, lo,
fjällräv, utter, rördrom, salskrake,
bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka,
lunnefågel, gråspett, vitryggig
hackspett, mellanspett, kungsfiskare,
biätare, blåkråka, härfågel,
sommargylling eller djur tillhörande
någon av grupperna valar, storkar,
örnar, glador, falkar, kärrhökar
och ugglor, utom kattuggla,
som dödas, fångas eller anträffas
som fallvilt, tillfaller kronan oberoende
av vem jakträtten tillkommer,
om ej Konungen eller myndighet,
som Konungen bestämmer,
förordnar annat.

Föreslagen lydelse
§

1 mom. Björn, varg, järv, lo,
fjällräv, utter, svart halsad dopping,
rördrom, salskrake, bivråk,
fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunnefågel,
gråspett, vitryggig hackspett,
mellanspett, kungsfiskare, biätare,
blåkråka, härfågel, sommargylling
eller djur tillhörande
någon av grupperna valar, storkar,
trappar, örnar, glador, falkar,
kärrhökar och ugglor, utom kattuggla,
som dödas, fångas eller anträffas
som fallvilt, tillfaller kronan
oberoende av vem jakträtten
tillkommer, om ej Konungen eller
myndighet, som Konungen bestämmer,
förordnar annat.

30 §i

Begår någon brott som avses i 28 eller 29 § skall villebråd som han
olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tillvaratagit,
i den mån sådant byte ej fråntagits honom enligt 31 § första stycket,
förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

I stället för villebrådet eller fallviltet kan dess värde förklaras förverkat.

Var det annat villebråd än som avses i 18 § 1 mom. och skedde jakten
å annat område än i 5 § 2 mom. sägs samt med användande av tillåtet
jakt- eller fångstredskap och under tid, då jakt efter sådant villebråd
är tillåten, eller tillkommer fallviltet jakträttsinnehavaren, tillfaller det
förverkade denne eller, i fall varom förmäles i 29 § 2 mom. första stycket,
övriga delägare i allmänningen eller samfälligheten och, i fall varom
sägs i samma moments andra stycke, övriga inom jaktvårdsområdet
jaktberättigade personer.

1 Senaste lydelse 1972: 232.

JoU 1973: 22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Med förverkat villebråd, som avses i 18 § 1 mom. eller som dödats
eller fångats medelst annat jakt- eller fångstredskap eller under annan
tid än i tredje stycket sägs, ävensom med annat än där omförmält förverkat
fallvilt förf ares på sätt stadgas i 36 §. Lag samma vare beträffande
förverkat villebråd, som dödats eller fångats å område som sägs i
5 § 2 mom.

Vapen, ammunition, annat jaktredskap
och hund som använts eller
medförts som hjälpmedel vid
brott som avses i 28 § eller 29 §
1 mom. få förklaras förverkade,
om det är påkallat till förebyggande
av brott eller eljest särskilda
skäl föreligga.

Vapen, ammunition, annat jaktredskap,
hund, motorfordon, annat
motordrivet fortskaffningsmedel
och släpfordon som använts eller
medförts som hjälpmedel vid
brott som avses i 28 § eller 29 §
1 mom. få förklaras förverkade,
om det är påkallat till förebyggande
av brott eller eljest särskilda
skäl föreligga.

I stället för hjälpmedlet kan dess värde förklaras förverkat.

31 i1

Anträffas å bar gärning någon
som olovligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren
eller den som äger, innehar eller
vårdar marken så ock deras folk
i fall som avses i 30 § tredje stycket
fråntaga den jagande jaktbytet
och eljest taga detta i beslag ävensom
beslagtaga vapen, ammunition,
annat jaktredskap och hund.

Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å de till lapparnas
uteslutande begagnande anvisade
områdena tillkomme rätt att
taga jaktbyte och annan i första
stycket avsedd egendom i beslag
polisman och med polismans befogenhet
utrustad ordningsvakt för
jaktbevakning ävensom personal
vid domänverket och vid tullverkets
kust- eller gränsbevakning
samt lappfogde och tillsynsman
vid lappväsendet.

Anträffas å bar gärning någon
som olovligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren
eller den som äger, innehar eller
vårdar marken så ock deras folk
i fall som avses i 30 § tredje stycket
fråntaga den jagande jaktbytet
och eljest taga detta i beslag
ävensom beslagtaga vapen, ammunition,
annat jaktredskap, hund,
motorfordon, annat motordrivet
fortskaffningsmedel och släpfordon.

Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å sådan kronomark
ovanför odlingsgränsen
som står under statens omedelbara
disposition och å renbetesfjällen
tillkomme rätt att taga jaktbyte
och annan i första stycket avsedd
egendom i beslag polisman och
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning
ävensom personal vid domänverket,
vid tullverkets kusteller
gränsbevakning samt vid lantbruksnämnds
rennäringsav delning.

Vad i första och andra styckena är stadgat om den som olovligt jagar
å annans jaktområde gälle ock i fråga om den som å bar gärning beträ 1

Senaste lydelse 1970:192.

lf Riksdagen 1973.16 sami. Nr 22

JoU 1973: 22

des med jakt, som enligt 29 § 1 mom. första stycket är att anse såsom
olovlig, eller med sådant tillvaratagande eller tillägnande, för vilket han
enligt 29 § 1 mom. andra stycket skall straffas såsom för olovlig jakt;
och skola, där fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna i 18 § tillkommer
kronan, de i andra stycket här ovan omförmälda personerna
äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område, där jakträtten tillkommer
annan än kronan.

Har egendom tagits i beslag, skall anmälan därom göras till vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet. Den som erhållit sådan anmälan har
att förfara som om han själv gjort beslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels den vid riksdagens början väckta motionen 1973: 1437 av herr
Svensson i Malmö m. fl. (vpk) vari hemställs 1. att riksdagen hos regeringen
begär utredning av frågan om jakt och jaktadministration, 2. att
utredningen ges direktiv, som förutsätter a. jakträttens skiljande från
markäganderätten, b. demokratisk lokalförvaltning av jakten med lika
rättigheter för alla jägare, c. jaktens infogande i en ekologiskt-vetenskaplig
helhetssyn, 3. att de i motionen anförda övriga synpunkterna överlämnas
till utredningen för beaktande,

dels de i anledning av propositionen 1973: 68 väckta motionerna

1. 1973:1678 av herr Strömberg (fp) vari föreslås att riksdagen hos
Kungl. Maj:t hemställer om sådan ändring i jaktstadgan att vapen ej må
medföras vid färd med snöskoter,

2. 1973: 1679 av herr Wirtén m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen
i anledning av propositionen 1973: 68 för sin del antar följande lydelse
av 18 § 1 mom. i lagen om rätt till jakt: 18 § 1 mom. Björn, varg, lo,
fjällräv, utter, svarthalsad dopping, rördrom, salskrake, bivråk, fiskgjuse,
trana, skärfläcka, lunnefågel, kungsfiskare, biätare, blåkråka, härfågel,
sommargylling, notkråka, rödspov, fjällgås, dvärgmås, svarttärna eller
djur som tillhör någon av grupperna valar, storkar, trappar, ömar, glador,
falkar, kärrhökar, ugglor och hackspettar, som dödas, fångas eller
anträffas som fallvilt, tillfaller kronan oberoende av vem jakträtten tillkommer,
om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
förordnar annat.

JoU 1973: 22

Utskottet

Komplettering av förteckningen över djurarterna i 18 § 1 mom. jaktlagen Enligt

18 § 1 mom. jaktlagen skall björn, varg, järv, lo, fjällräv, utter,
rördrom, salskrake, bivråk, fiskgjuse, trana, skärfläcka, lunnefågel, gråspett,
vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, biätare, blåkråka,
härfågel, sommargylling eller djur tillhörande någon av grupperna valar,
storkar, örnar, glador, falkar, kärrhökar och ugglor, utom kattuggla,
som dödas, fångas eller anträffas som fallvilt tillfalla kronan oberoende
av vem jakträtten tillkommer, om ej Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämmer förordnar annat. Bestämmelsen innebär en begränsning
i den rätt som tillkommer jakträttsinnehavaren och har sin
grund i ett allmänt intresse att åt vår fauna bevara vissa sällsynta djurarter.
Lagrummet fick sin nuvarande utformning förra året (prop. 1972:
62, JoU 1972: 33, rskr 1972: 211). Vid behandlingen förra året av frågan
om komplettering av lagrummet anslöt sig riksdagen enligt jordbruksutskottets
förslag till den av departementschefen i propositionen 1972: 62
uttalade uppfattningen om de riktlinjer som borde gälla för utformningen
av ifrågavarande lagrum, nämligen att ett djur som skall tas med i
förteckningen bör vara, förutom sällsynt och vetenskapligt intressant,
även lätt att artbestämma för allmänheten. I annat fall blir bestämmelserna
administrativt alltför betungande och får inte avsedd effekt. Samtidigt
ifrågasatte riksdagen om inte bl. a. hägern, den svarthalsade doppingen
och samtliga arter hackspettar, ugglor och trappar borde tas med
i förteckningen. Riksdagen ansåg att frågan om ytterligare komplettering
av lagrummet borde tas upp till övervägande, så att härav föranlett
förslag om möjligt kunde föreläggas 1973 års riksdag. I yttrande i anledning
av riksdagens beslut har naturvårdsverket tillstyrkt att förteckningen
kompletteras med svarthalsad dopping och med fåglar tillhörande gruppen
trappar. Däremot har verket avstyrkt att de övriga av riksdagen
särskilt nämnda fåglarna tas med i förteckningen. Dessa djur är enligt
verket inte så sällsynta eller mindre vanligt förekommande att de med
hänsyn till lagrummets syfte bör tas med i förteckningen. Departementschefen
ansluter sig till naturvårdsverkets uppfattning i frågan och Kungl.
Maj:t framlägger i här förevarande proposition ett häremot svarande förslag
till tillägg till förteckningen.

I motionen 1973: 1679 görs en hemställan som innebär att utöver de
av Kungl. Maj:t föreslagna djuren och djurarterna även notkråka, rödspov,
fjällgås, dvärgmås och svarttärna bör upptas i lagrummet som även
bör innefatta kattuggla och samtliga arter hackspettar.

Utskottet finner de skäl naturvårdsverket och departementschefen anser
föreligga för en sådan begränsad utvidgning av förteckningen som
föreslagits i propositionen vägande. Utskottet anser sig således böra till -

JoU 1973: 22

styrka Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del och avstyrka motionen
1973: 1679.

Skärpning av förverkandebestämmelserna

1972 års riksdag har i anledning av väckta motioner om vidtagande
av sådan ändring i jaktlagstiftningen att transportmedel som använts vid
illegal jakt skall kunna förklaras förverkat hemställt hos Kungl. Maj:t
om erforderliga förslag i syfte att skärpa förverkandebestämmelserna i
jaktlagen (JoU 1972: 60, rskr 1972: 302). Jordbruksutskottet hade dessförinnan
inhämtat yttranden över de föreliggande motionerna varvid
samtliga remissinstanser ställt sig positiva till tanken på införande av
förverkanderegler beträffande transportmedel som använts vid illegal
jakt.

I förevarande proposition redogör departementschefen för den tidigare
behandlingen av frågan om förverkande av transportmedel som
hjälpmedel vid brott. Han erinrar bl. a. om att en viss återhållsamhet av
olika skäl ansetts böra iakttas i fråga om förverkande i förmögenhetsreducerande
och bestraffande syfte. Mot bakgrunden av i propositionen
lämnade uppgifter om den enligt departementschefen oroväckande ökningen
på senaste tid av brottsligheten såvitt avser jakt från motorfordon
framstår det särskilt från naturvårds- och djurskyddspunkt som angeläget
att med all kraft bekämpa sådan brottslighet. I vad gäller fordon
som använts vid jakt finns särskilda skäl som talar för en förverkandepåföljd.
Redan nu kan, framhåller departementschefen, enligt 30 § femte
stycket jaktlagen vapen, ammunition, annat jaktredskap och hund som
använts eller medförts som hjälpmedel vid gärning som bedöms som
olovlig jakt förklaras förverkade om det är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Det förefaller troligt att risken
att vid jakten använt fordon kan förverkas kommer att verka starkt
brottsavhållande.

Mot nu angiven bakgrund föreslår departementschefen att i 30 § femte
stycket jaktlagen görs tillägget att också motorfordon, annat motordrivet
fortskaffningsmedel och släpfordon som använts som hjälpmedel skall
kunna förklaras förverkat. Under begreppet annat motordrivet fortskaffningsmedel
faller bl. a. snöskotrar. Med släpfordon avser departementschefen
i detta sammanhang även terrängsläp som dras av t. ex. snöskotrar.

Utskottet vill för sin del förorda att 30 § jaktlagen kompletteras i enlighet
med departementschefens förslag. Det får, som anförs i propositionen,
givetvis inte bli fråga om något schablonmässigt förverkande av
motorfordon m. m. utan förutsättningarna skall vara desamma som
gäller för förverkande av andra hjälpmedel, nämligen att det är påkallat
till förebyggande av brott eller att det annars föreligger särskilda skäl.

JoU 1973: 22

På grund av föreskriften i 30 § sjätte stycket jaktlagen kan värdeförverkande
användas även i fråga om fortskaffningsmedel. Värdeförverkande
är alternativt till sakförverkande och kan därför begagnas även
om fortskaffningsmedlet skulle finnas i behåll. Härigenom blir det, såsom
nämns i propositionen, möjligt att förverka en del av värdet, om det
i ett visst fall skulle vara obilligt att förverka hela egendomen. Beträffande
frågan om vem förverkande bör kunna riktas mot m. m. är bestämmelserna
i 36 kap. 4—12 §§ brottsbalken utan särskilda föreskrifter
analogt tillämpliga.

I 31 § jaktlagen lämnas regler om rätten att, när någon anträffas, som
olovligt jagar på annans område, ta i beslag vapen, ammunition, annat
jaktredskap och hund. Departementschefen föreslår sådan ändring av
lagrummet att jämväl motorfordon, annat motordrivet fortskaffningsmedel
och släpfordon, som använts som hjälpmedel vid brottet, hänförs
till sådan egendom, som får tas i beslag.

Utskottet tillstyrker föreliggande förslag till ändring av 31 § jaktlagen.

Det bör här nämnas att departementschefen anmäler sin avsikt att,
om riksdagen antar här berörda förslag, föreslå Kungl Maj:t att motsvarande
ändring görs av förverkandebestämmelserna i jaktstadgan.

Övriga frågor

I en i anslutning till förevarande proposition väckt motion, 1973:
1678, föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om sådan ändring
i jaktstadgan att vapen ej må medföras vid färd med snöskoter.
Undantag härifrån bör, anför motionären, kunna medges. Exempelvis
skulle vapen kunna få medföras vid färd till fritidshus.

Utskottet vill erinra om att samma yrkande framfördes i ett flertal
motioner vid förra årets riksdag. Yrkandena prövades i samband med
behandlingen av propositionen 1972: 99 angående lag om körning i terräng
med motordrivet fordon (JoU 1972: 52). I nämnda proposition
förutskickade departementschefen att han hade för avsikt att föreslå
en skärpning av jaktstadgans bestämmelser om förvaring m. m. av vapen
vid färd med snöskoter eller annat motordrivet fordon. Ändringen skulle
innebära att jakträttsinnehavare vid färd även inom jaktområde till och
från jaktpass till skillnad mot vad då gällde skulle förvara vapnet oladdat
och i väl tillslutet fodral. Utskottet ifrågasatte för sin del om inte
skäl fanns att ytterligare skärpa jaktstadgans bestämmelser i nu förevarande
avseende. Ett direkt förbud mot att medföra jaktvapen vid färd
med snöskoter eller annat terränggående motorfordon fann utskottet
dock alltför långtgående och avstyrkte motionsyrkandena som avslogs
av riksdagen.

Utskottet vill i anledning av den nu föreliggande motionen framhålla

JoU 1973: 22

att den av departementschefen förebådade skärpningen av jaktstadgan
vidtagits genom kungörelsen 1972: 609 om ändring i jaktstadgan, vilken
kungörelse trätt i kraft den 1 januari 1973. Vidare kan nämnas att
Kungl. Maj:t i januari 1973 uppdragit åt naturvårdsverket att följa utvecklingen
av skotertrafiken och inkomma med härav föranledda förslag.
Utskottet finner mot bakgrund av det anförda inte skäl föreslå någon
ytterligare åtgärd från riksdagens sida i frågan utan avstyrker motionen
1973: 1678.

I den vid riksdagens början väckta motionen 1973: 1437 anförs bl. a.
att rätten att jaga enligt hittills gällande rättsprinciper är förknippad
med äganderätten till mark. För de många jägare som saknar eller endast
i ringa utsträckning äger mark innebär detta dels minskade möjligheter
att jaga, dels brist på verkligt inflytande över jaktadministrationen
och jaktvården. Motionärerna finner dessa förhållanden odemokratiska
och anför att jakträtten bör skiljas från markäganderätten.
Rätten att jaga bör konstrueras som en ailmänningsrätt. På annan
statsägd mark än sådan som disponeras av statliga aktiebolag bör
staten behålla jakträtten men arrendera ut den till jaktvårdsföreningar
eller enskilda jägare. Motionen utmynnar i en hemställan om en utredning
av frågan.

Utskottet vill erinra om att det inom jaktmarksutredningen pågår
arbete med att bl. a. söka klarlägga om möjlighet finns att ytterligare
underlätta och förenkla bildandet av jaktvårdsområden samt att undersöka
om man kan stimulera till ökad upplåtelse av jakträtt inom ramen
för jaktvårdssamarbetet. Utredningen bör enligt sina direktiv också
överväga andra former än arrende för att ge ökade jaktmöjligheter åt
jägare som inte äger jaktmark, främst olika typer av upplåtelser av
jaktutövningsrätt för kort tid, s. k. korttidsupplåtelser. Vidare skall utredningen
lägga fram förslag i fråga om administrationen på jaktens
område om den finner att dess förslag motiverar detta eller om den
eljest finner det ändamålsenligt.

Av det nu anförda framgår att för jakträtten väsentliga frågor är under
prövning. Jaktmarksutredningens förslag, som är att förvänta inom
kort, bör enligt utskottets mening avvaktas och utskottet anser sig inte
böra föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1973:
1437.

Under åberopande av det anförda och med förmälan att propositionen
och motionerna i de delar de ej särskilt berörts i det föregående inte
föranleder något särskilt utskottets uttalande, hemställer utskottet
att riksdagen

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och avslag på motionen
1973: 1679 antager det till propositionen 1973: 68 fogade förslaget
till lag om ändring i lagen om rätt till jakt,

JoU 1973: 22

2. godkänner i propositionen föreslagna riktlinjer i fråga om ersättning
för vissa av rovdjur förorsakade skador samt

3. lämnar motionerna

a. 1973: 1678 och

b. 1973: 1437
utan åtgärd.

Stockholm den 26 april 1973
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Hedin (m),
Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i Tanum (s), fru Anér (fp), herrar
Augustsson (s), Takman (vpk), Berndtsson i Bokenäs (fp), fru Theorin
(s) och herr Leuchovius (m).

Reservation

av herr Takman (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”motionen 1973: 1437” bort ha följande
lydelse:

Utskottet får i anledning av motionen framhålla att i Sverige försiggår
en fortskridande koncentration av jordinnehavet. Antalet markägare
och därmed antalet jakträttsinnehavare minskar, samtidigt som antalet
jägare ökar. De marklösa jägarna är redan i majoritet. Denna utveckling
medför ur demokratisk synvinkel två djupt stötande förhållanden. Dels
hamnar jakträtten i alltmer ökad utsträckning i händerna på bolagsinstitutioner
och storgods, dels utesluts en växande majoritet av jägarna
från den formella rätten till inflytande över den lokala jaktadministrationen.
Man får en djupt odemokratisk kategoriskillnad mellan olika jägare.
Jakträtten kommer därmed också att i allt fler fall ligga i händerna
på personer och grupper, som i och för sig inte har intresse för eller insikt
i jakt. En annan följdföreteelse är att jaktarrendena tenderar stiga
och att kostnaderna för jaktens utövande hotar att göra den till ett nöje
för de inkomststarka snarare än till den rekreationskälla för den lokala
befolkningens breda lager, som den traditionellt varit. Enligt utskottets
mening finns ingen anledning att betrakta jakträtt som med nödvändighet
knuten till markägande. Denna koppling är f. ö. historiskt sett en
ganska sen företeelse, som medvetet drivits fram av de större jordägar -

JoU 1973:22

na. I en rad andra länder saknas denna förening av markäganderätt och
jakträtt. På olika områden i Sverige har det erkänts att markägande inte
medför rätt att disponera över allt som förekommer inom markområdet.
Allemansrätten begränsar markägarens diskretionära rätt, fiskerättighetema
är inte knutna till markinnehav annat än i vissa fall, skogslagstiftning,
naturvårdslagstiftning, byggnadslagstiftning etc. har ansetts böra
från social synpunkt begränsa markägarens rätt. Logiskt sett finns heller
ingen anledning varför ägandet av mark också skall omfatta dispositionsrätt
över de levande djur som vid en speciell tidpunkt råkar uppehålla
sig på viss mark.

Alla dessa skäl föranleder utskottet uttala, att tidpunkten nu är kommen
för att demokratisera jakträtt och jaktadministration. Utskottet finner
de tankegångar som framförts i motionen vara i stort sett riktiga och
ägnade att ligga till grund för den vidare utredning av detta problemkomplex,
som är nödvändig. En lösning av den i motionen skisserade
typen skulle medföra betydande rättsliga och materiella vinster för marklösa
jägare och den stora gruppen av små markägare. Bolagens och storgodsens
maktposition skulle försvinna utan att fördenskull de stora
markägarnas personliga rätt att utöva jakt på samma villkor som andra
jägare skulle trädas för när. Utskottet finner det inte nödvändigt att
skapa ytterligare dröjsmål i denna sak genom att avvakta jaktmarksutredningen.
Jaktmarksutredningen har nämligen inte direktiv att ta upp
problemkomplexet från de grundläggande aspekter som aktualiserats
i motionen.

dels att utskottets hemställan under 3 b bort ha följande lydelse:

3 b. med bifall till motionen 1973: 1437 hos Kungl. Maj:t hemställer
om utredning av frågan om jakt och jaktadministration enligt
i motionen angivna riktlinjer.

Särskilt yttrande

av herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m), Jonasson (c) och Leuchovius

(m):

I motionen 1973: 1437 föreslås radikala förändringar i fråga om jakträtten.
Bl. a. föreslås att jakträtten bör skiljas från äganderätten. Det
skulle i praktiken innebära konfiskering av markägares rätt till jakt.

Utskottet har avvisat motionen under hänvisning till jaktmarksutredningen
som bl. a. har till uppgift att föreslå utökade möjligheter till jakt
för personer vilka inte innehar egna jaktmarker. Vi har ingen erinran
emot att sådana förslag utarbetas men vänder oss bestämt emot förslag
som syftar till att skilja jakträtten från markinnehavet. Åtgärder i den
riktningen skulle innebära ett allvarligt ingrepp i äganderätten, direkt

JoU 1973:22

riktat mot Sveriges självägande bönder, och bl. a. medföra betydande
ekonomiska konsekvenser för markägarna.

Såvitt vi har oss bekant överväger inte heller jaktmarksutredningen
några förslag med sådant syfte och vi anser att ett skiljande av jakträtten
från markinnehavet inte kan accepteras.

MARCUS BOKH. STOCKHOLM 1 »73 7300S»

)