Civilutskottets betänkande nr 33 år 1973 CU 1973: 33

Nr 33

Civiiutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:160 med
förslag till anläggningslag m. m. jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Majit har i propositionen 1973: 160 under åberopande av bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets
protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1. anläggningslag,

2. lag om förvaltning av samfälligheter,

3. lag om införande av anläggningslagen ( ) och lagen (

) om förvaltning av samfälligheter,

4. lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen ( ) om för valtning

av samfälligheter,

5. lag om ändring i lagen (1904: 48 s. 1) om samäganderätt,

6. lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,

7. lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstols ärenden,

8. lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

9. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988),

10. lag om ändring i väglagen (1971: 948),

11. lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

12. lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

13. lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,

14. lag om ändring i lagen (1969: 732) om postbanken,

15. lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,

16. lag om ändring i jordabalken,

17. förordning om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Samverkan mellan fastigheter för tillgodoseende av gemensamma behov
blir alltmer nödvändig. Sådan samverkan kan avse vägar, parkeringsutrymmen,
lekplatser, anordningar för värme-, vatten- och avloppsförsörjning
och andra liknande anläggningar. Till fastigheter hör ofta
också samfälligheter som förvaltas av fastighetsägarna gemensamt.

1 Riksdagen 1973.19 sami. Nr 33

CU 1973:33

I propositionen läggs fram förslag till anläggningslag. Bestämmelser
om inrättande och förvaltning av gemensamma anläggningar finns f. n.
i bl. a. lagen (1939: 608) om enskilda vägar och lagen (1966: 700) om
vissa gemensamhetsanläggningar. Den nu föreslagna lagen är avsedd att
träda i stället för de bestämmelser om inrättande av gemensamma anläggningar
som finns i nyssnämnda båda lagar. Lagförslaget syftar till
att samordna och modernisera gällande bestämmelser samt anpassa dessa
till fastighetsbildningslagen (1970: 988). Det omfattar dock inte sådana
vägar inom områden med tätare bebyggelse om vilka bestämmelser finns
i 3 kap. lagen om enskilda vägar.

I propositionen läggs vidare fram förslag till lag om förvaltning av
samfälligheter. Bestämmelser om förvaltning av mark som är samfälld
för flera fastigheter finns f. n. i lagen (1921: 299) om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter (bysamfällighetslagen).
Denna lag är föråldrad, och riksdagen (rskr 1957:
154) har begärt en översyn av den. Den föreslagna lagen är avsedd att
träda i stället för såväl bysamfällighetslagen som förvaltningsbestämmelsema
i lagen om enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Förslagets innebörd är att förvaltning av samfällighet skall
anordnas på ettdera av två sätt. Delägarna skall kunna antingen handha
förvaltningen själva eller bilda en särskild juridisk person, s. k. samfällighetsförening,
för förvaltningen.

De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 1 januari 1974.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat de i anledning av propositionen
1973: 160 väckta motionerna 1973:

2167 av herr Turesson m. fl. (m, c, fp) vari hemställs att riksdagen beslutar 1.

att § 7 i anläggningslagen ändras så att majoritetsbeslut fordras för
att fastighetsägare skall kunna tvingas deltaga i en gemensamhetsanläggning,
samt

2. att 31 § i lagen om förvaltning av samfälligheter utgår,

2169 av herr Adolfsson (m) vari hemställs att riksdagen för sin del
antar ett förslag till lag om vissa åtgärder för främjande av saneringsverksamhet
m. m. med lydelse som framgår av bil. 6 till detta betänkande,

2170 av herrar Adolfsson (m) och Wennerfors (m) vari hemställs att
riksdagen avslår de i propositionen 1973: 160 framlagda förslagen i vad

CU 1973: 33

de rör finansieringsfrågorna och i stället antar regler som bygger på
statsgaranti,

2171 av herr Gustafson i Göteborg (fp) vari hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen 1973: 160 med motiveringen att
frågan bör behandlas vid nästa års riksdag,

2. att för den händelse detta yrkande avslås, ikraftträdandet framflyttas
för att bereda myndigheter och allmänhet skälig tid att bli informerade
och göra nödvändiga förberedelser inför ikraftträdandet,

2172 av herr Tobé (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar

1. att fastighetsbildningsmyndigheten skall vara förrättningsmyndighet
enligt anläggningslagen,

2. att 41, 42 och 44 §§ anläggningslagen omarbetas så att klarhet vinnes
i de avseenden som påtalats i motionen eller att erforderliga motivuttalanden
görs,

3. att sådana ändringar vidtages i lagtexten till berörda lagförslag att
det klart framgår vilka rättigheter och skyldigheter som medföljer fastigheter
som deltager i utförande och drift av en anläggning och fastigheter
som enbart deltager i driften,

4. att promulgationslagens 12 § kompletteras med en hänvisning även
till 43 § anläggningslagen samt

5. att berörda lagar skall träda i kraft först den 1 juli 1974.

Utskottets yttrande

Fråga om riksdagsbehandlingen

Med hänvisning till bl. a. omfattningen av Kungl. Maj:ts förslag
i prop. 1973: 160 har i motionen 1973: 2171 förordats att sakbehandlingen
därav skulle ske vid nästa års riksdag. För att möjliggöra detta
hemställs i motionen (yrkandet 1) att propositionen måtte avslås med
denna motivering.

Utskottet kan så till vida dela motionärens uppfattning att framläggandet
av flera omfattande förslag vid riksdagsårets slut leder till svårigheter
då det gäller att ge dessa förslag en tillfredsställande behandling.
Det nu aktuella förslaget har emellertid i sin huvuddel varit tillgängligt
som lagrådsremiss sedan början av år 1973. Även om lagrådets
yttrande och det avslutande statsrådsprotokollet fått en aktningsvärd
omfattning har emellertid detta — kompenserat av en något förlängd
motionstid — inte kunnat föranleda utskottet att föreslå att ärendet
inte nu skulle prövas i sak. Utskottet avstyrker sålunda motionen
i denna del.

lf Riksdagen 1973.19 sami. Nr 33

CU 1973: 33

Lagstiftningens inriktning och omfattning

Utskottet ansluter sig till de i propositionen (s. 67—72) refererade
bedömningarna i fråga om behovet av att modernisera och föra samman
nuvarande bestämmelser om fastighetssamverkan i den omfattning
som nu föreslås av Kungl. Maj:t. Det är viktigt att frågor om kollektiva
anläggningar — särskilt i samband med nyexploatering och sanering
av bostadsområden — kan lösas i ett sammanhang, vilket den föreslagna
anläggningslagen ger möjlighet till. Lagstiftningen ger effektiva
medel för plangenomförande och goda rationaliseringsmöjligheter. Det
fortsatta arbetet inom 1969 års vägutredning torde enligt utskottets mening
inte heller föregripas eller försvåras.

Förslaget till anläggningslag

Lagens tillämpningsområde

Definitionen (1 § första stycket) av begreppet gemensamhetsanläggning
ställer upp endast allmänna villkor. Sålunda skall anläggningen
vara gemensam för flera registerfastigheter och vad därmed jämställs
enligt 2 §. Vidare skall den tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse.

I uttrycket anläggning ligger ett krav på en specifik aktivitet för dess
åstadkommande vilket — liksom enligt lagen om gemensamhetsanläggningar
(LGA) — skiljer ut t. ex. gemensamt utnyttjande av hela fastigheter
och endast passiva förpliktelser att underlåta viss markanvändning.
Däri får också anses ligga att anläggningen skall kräva rätt till viss fast
egendom eller vad därmed jämställs enligt anläggningslagen.

Anläggningsbegreppets begränsningar i denna del torde enligt utskottets
mening i de flesta fall inte medföra svårigheter. Föredragande
statsrådet anför (s. 182) att lagen i viss utsträckning bör kunna tilllämpas
på landskapsvårdande åtgärder. Preciseringen av kravet på aktivt
syfte i t. ex. gemensamma arbetsföretag för naturvård torde enligt
utskottets mening få ske i rättstillämpningen.

Aktivitetskravet är inte ett krav på utförande av en helt ny anläggning.
Motivuttalandena i förslaget klarlägger enligt utskottets mening otvetydigt
även den avsedda möjligheten att genom förrättning enligt lagen
ta i anspråk en befintlig anläggning.

Åtgärder som brukar sammanfattas under termen gårdssanering faller
i regel under den angivna definitionen av gemensamhetsanläggning. Utskottet
anknyter nedan (s. 9, 12—13) till dessa åtgärdstyper.

CU 1973: 33

Tillskapade rättigheter och skyldigheter

Lagens huvudsyfte har angetts vara att reglera sådan samverkan mellan
fastigheter som avser inrättande och utnyttjande av gemensamma
anläggningar. Detta syfte fullföljs i ett första led genom att viss eller
vissa fastigheter i upplåtelsefallet belastas med skyldigheter, motsvarande
vad som anges som en servitutsrätt till förmån för deltagande registerfastigheter
och vad därmed jämställs, t. ex. tomträtter och hus på ofri
grund. Alternativt bryts visst område ut från den bestående fastighetsindelningen
genom inlösen och bildar en samfällighet, anknuten till
deltagande egentliga fastigheter men inte till tomträtter och hus på
ofri grund m. m. Marken registreras då under samfällighetsbeteckning.
I upplåtelsefallet bärs rättigheterna primärt och blir samfällda för såväl
egentliga fastigheter som andra subjekt. Med stöd av dessa rättigheter
kan ägarna av de nämnda fastigheterna m. m. utföra och driva anläggningen.
De anses därvid (14 § andra stycket) utgöra en särskild samfällighet
— då i ordets associationsrättsliga betydelse. I inlösenfallet
anses den för de egentliga fastigheterna samfällda marken belastad med
en motsvarande servitutsrätt för en delägarkrets som kan omfatta även
t. ex. tomträtter. För anläggningens utförande och drift bildar ägarna
av dessa på motsvarande sätt en särskild samfällighet.

Till det nämnda systemet av rättigheter och skyldigheter i fråga om
utnyttjande av mark och utrymmen knyter an skyldigheter, dels belastande
respektive delägarkrets i fråga om att utge ersättning för intrång
respektive inlösen, dels för deltagarna i den samfällighet som uppför och
driver anläggningen att svara för därmed förenade kostnader. Den inbördes
primära fördelningen av dessa skyldigheter uttrycks genom andelstal.

Enligt 15 § fördelas kostnader för intrångsersättning, inlösen och
uppförande av anläggningen med hänsyn främst till respektive delägares
nytta av denna. Sker inlösen och ingår i den samfällighet som uppför
anläggningen också andra än egentliga fastigheter måste, eftersom inlösen
sker endast för de sistnämnda, andelstalen bestämmas särskilt

1 fråga om ersättningen för inlösen.

Kostnaderna för anläggningens drift fördelas med hänsyn främst
till den omfattning i vilken varje delägarfastighet och jämställda beräknas
använda anläggningen. Dessa kostnader kan i första hand tas ut
genom avgifter.

Det sålunda förenklat angivna grundläggande systemet av rättigheter
och skyldigheter har inte uttömmande beskrivits i den föreslagna anläggningslagen.
I motionen 1973: 2172 har bland motiven för yrkandena

2 och 3 anförts att de mot rättigheter svarande skyldigheterna inte
behandlats.

CU 1973: 33

Utskottet får i detta sammanhang erinra om att anläggningslagens
system med samfälld servitutsrätt respektive samfälld mark ansluter
till motsvarande regler i fastighetsbildningslagstiftningen. Denna typ av
rättigheter och deras samband med därmed förenade skyldigheter får
anses vara så klarlagda att några kompletteringar inte behövs beträffande
vare sig åberopade lagrum eller t. ex. 24 § anläggningslagen, där
motsvarande frågor regleras. I fråga om det andra komplexet av rättigheter
och skyldigheter — det som rör uppförande och drift — kan
delvis samma hänvisning göras. Även om det i och för sig vore möjligt
att i lagtexten ta upp även de rättigheter som svarar mot skyldigheterna
att svara för uppförande och drift kan det enligt utskottets mening inte
anses behövligt att i detta syfte föreslå ändringar i lagtexten eller att göra
några särskilda motivuttalanden. Rätten att nyttja anläggningen ligger
redan i den servitutsrätt som är samfälld för deltagarna. Motionärens
intresse i denna del får enligt utskottets mening anses tillgodosett i det
framlagda lagförslaget.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks motionen 1973: 2172, yrkandet
2 såvitt avser 41 och 42 §§.

Lagförslaget innebär att de i 10 § lagen om enskilda vägar (EVL)
uppställda förutsättningarna för skyldighet att delta i vägbyggnad, å
ena, samt vägunderhåll och vinterväghållning, å andra sidan, ersätts
med ett enhetligt villkor för tvångsanslutning, nämligen att vägen är av
väsentlig betydelse för fastigheten. I motionen 1973: 2172 (yrkandet 3,
delvis) görs gällande att den uppdelning i fastighetskategorier som gäller
i EVL självklart måste vara möjlig också enligt anläggningslagen.

Enligt 15 § i lagförslaget fördelas, som ovan berörts, utförandekostnaden
(inklusive ersättning för upplåtet utrymme) i första hand efter
nyttan medan driftkostnaden fördelas efter användningen. Driftkostnader
kan också tas ut genom avgifter. Enligt 48 § får kostnader för
vinterväghållning fördelas särskilt.

Det torde klart framgå av lagförslaget att skilda andelstal kan fastställas
för byggande respektive underhåll av väg. Motionärens syfte
torde närmast vara att få klargjort att viss fastighet bör kunna ta del i
driften utan att till någon del svara för byggnadskostnader. I propositionen
(s. 215) anges beträffande utförandekostnader att promemorieförslaget
inte lämnar utrymme att befria någon eller några fastigheter
från bidragsskyldighet, utan varje fastighet skall åsättas andelstal. Föredragande
statsrådet anför (s. 218) att det i praktiken kan förekomma
fall då det framstår som rimligt eller t. o. m. nödvändigt att en fastighet
eller grupp av fastigheter ensam svarar för byggandet av en viss del av
anläggningen, medan samtliga fastigheter bör ta gemensamt del i driften
av hela anläggningen. På denna grund förordas att det ges möjlighet till
sektionsindelning med skilda andelstal för olika delar av en anläggning.

Kan fastighet tvångsanslutas till en väganläggning innebär detta att

CU 1973: 33

det befunnits vara av väsentlig betydelse för denna fastighet att ha del i
anläggningen. Detta torde i sin tur innebära att fastigheten har någon
nytta av anläggningen och därför bör ta del i utförandekostnaderna.
Kravet på väsentlig betydelse gäller för såväl den enskilda fastighetens
skyldighet som dess rätt att delta i anläggningen. Föreligger enighet om
att viss fastighet får delta kommer, med hänsyn till regeln i 16 § första
stycket 1, någon prövning enligt 5 § inte till stånd. Det kan därvid visa
sig att den nytta fastigheten som sådan har av vägen är mycket ringa.
Det bör därför enligt utskottets mening vara möjligt att i sådana situationer
jämka andelstalet till noll och sålunda befria fastigheten från
skyldighet att bidra till utförandet. Detta är enligt utskottets mening
förenligt även med föreslagen lydelse av anläggningslagen. Motionärens
intresse i denna del får med detta motivuttalande anses tillgodosett.

I den nämnda motionen 1973: 2172 (yrkande 2, delvis) tas även upp
innehållet i 44 § anläggningslagen. Utskottet har, med hänsyn till regeln
i 13 kap. 9 § jordabalken att tomträtt kan upplåtas endast i hel fastighet,
inte funnit skäl att frångå propositionsförslaget i denna del.

Förrättningsmyndighet

Förslaget till anläggningslag stadgar som huvudregel (4 §) att anläggningsförrättning
handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. Denna
myndighet får dock, om det är lämpligt, förordna särskild förrättningsman.
Av 19 § framgår att 4 kap. FBL skall äga tillämpning vid anläggningsförrättning.
I det framlagda förslaget har hänsyn tagits till bedömningen
att det i vissa fall, t. ex. i fråga om skogsvägar som planerats eller
projekterats av skogsvårdsstyrelsen, skulle vara praktiskt om lämplig
tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen fick fungera som förrättningsman. I
propositionen (s. 599) förordas att för särskild förrättningsman skall
kunna gälla de bestämmelser av administrativ natur (diarieföring, aktbildning,
arkivering, taxor m. m.) som gäller för fastighetsbildningsmyndighet
eller förrättningslantmätare. Föredragande statsrådet uttalar sig
för att lantmäteristyrelsen ges befogenhet att förordna om och i vilken
mån sådana administrativa regler skall gälla för särskild förrättningsman.

I motionen 1973: 2172 (yrkandet 1) föreslås riksdagen besluta att
fastighetsbildningsmyndighet skall vara förrättningsmyndighet enligt anläggningslagen
på samma sätt som enligt förslaget till ledningsrättslag.

Enligt utskottets mening bör utgångspunkten vara att myndighetsfunktioner
av här aktuell typ skall handläggas av myndighet och inte
av särskild förrättningsman. Möjligheter finns att även med en sådan
ordning tillföra myndigheten särskild sakkunskap. Projektering av anläggning
kan ske utom ramen för förrättningsförfarandet. Det kan dock,
även enligt utskottets mening, finnas skäl att tills vidare hålla möjligheten
öppen att förordna särskild förrättningsman. Utskottet har såväl
beaktat lantmäteristyrelsens förordade möjligheter att tillämpa admini -

CU 1973: 33

strativa föreskrifter som förutsatt att den i 4 § andra stycket föreskrivna
lämplighetsprövningen sker med utgångspunkt i utskottets inledningsvis
gjorda bedömningar, vilka inte står i strid mot vad som anförts i propositionen.
Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad i detta sammanhang anförts. Därmed får motionen
i motsvarande del anses i väsentlig mån tillgodosedd även utan bifall till
det framförda yrkandet.

Det noteras att ett bifall till motionsyrkandet skulle föranleda att
även 30 § andra stycket i förslaget till anläggningslag bör utgå samt
20 § andra stycket lagen om förvaltning av samfälligheter ändras.

Villkor för inrättande av gemensamhetsanläggning m. m.

Det är, som framhålls i propositionen, önskvärt att gemensamhetsanläggningar
tillkommer på frivillighetens väg. Anläggningsfråga kan dock
enligt 17 § tas upp utan ansökan efter förordnande i samband med fastighetsreglering.
Sådan fråga tas eljest upp efter ansökan av fastighetsägare,
expropriant m. fl., byggnadsnämnden och, beträffande anläggning
av större betydelse från allmän synpunkt, av länsstyrelsen. Regler till
skydd för fastighetsägares m. fl. intressen i dessa fall ges i 5—8 samt
47—50 §§ förslaget till anläggningslag. Sakägarnas dispositionsfrihet beträffande
däri upptagna villkor regleras i 16 § första stycket 1 och 2.
Utanför där upptagna frågor kan sålunda tvångsavgöranden ske.

Vid förrättning sker sålunda — om sakägarna inte är eniga — en officialprövning
enligt 5 § av om det är av väsentlig betydelse för en fastighet
att ha del i anläggningen. Prövningen avser såväl den enskilda fastighetens
skyldighet som dess rätt att delta i anläggningen. Det grundläggande
kravet på att anläggning skall ha stadigvarande betydelse
prövas redan enligt 1 §.

Det i LGA upptagna villkoret för tvångsanslutning är utformat med
kravet på synnerlig vikt som huvudregel och en undantagsregel som ger
rätt till anslutning — men inte skyldighet — för fastighet om ökad kostnad
eller annan olägenhet som är av betydelse inte uppstår för någon av
de andra fastigheterna.

Utskottet delar föredragandens anförda (s. 189) uppfattning att den
föreslagna utformningen av 5 § anläggningslagen lämnar utrymme för
anslutning av fastighet i alla de fall då ägaren kan åberopa beaktansvärda
skäl härför.

Lagförslagets 6 § föreskriver om båtnadsvillkor som huvudprincip att
gemensamhetsanläggning får inrättas endast om fördelarna därav överväger
de kostnader och olägenheter som anläggningen medför. Föredragande
statsrådet har (s. 149—150) angeri att kravet innebär att en kalkyl
skall göras beträffande anläggningens lönsamhet och att en förbättring
av möjligheterna att utnyttja fastigheterna skall beaktas oavsett om
en ökning i fastighetsvärdet kan påvisas eller inte. Hänsyn skall, enligt

CU 1973: 33

vad som anförs, tas inte endast till anläggningens betydelse för fastighetsägarna
utan också för hyresgäster och andra som använder sig av
den.

Utskottet ansluter sig till vad sålunda anförts. Detta gäller även bl. a.
vad föredragande statsrådet anfört om att båtnaden skall beräknas efter
avdrag för eventuellt statsbidrag till företaget. Enligt utskottets mening
bör därvid hänsyn tas inte endast till speciella statsbidrag för anläggningen
som sådan utan även till sådant motsvarande stöd som kan utgå
för deltagarfastigheterna inom bostadspolitikens ram eller eljest.

Enligt 6 § första stycket skall vidare gälla att båtnadsprövning normalt
skall underlåtas beträffande anläggning som är förutsatt i fastställd
generalplan, stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan. Bedömningarna
vid planfastställelsen kan sålunda genom byggnadsnämndens initiativrätt
beträffande förrättning enligt anläggningslagen omsättas i verkställighetsåtgärder.
Anknytning kan även ske till kommunala bedömningar
i bostadsbyggnadsprogram eller särskilt bostadssaneringsprogram.

Till skydd för fastighetsägarintressen föreslås i 7 § ett opinionsvillkor,
innebärande i huvudsak att gemensamhetsanläggning inte får inrättas
om ägarna av deltagande fastigheter mera allmänt motsätter sig
åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Opinionsvillkoret skall
inte gälla om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget. Vid
bedömningen av angelägenhetskravet får, enligt vad föredragande statsrådet
uttalat (s. 144), planmyndigheternas uppfattning tillmätas stor och
som regel avgörande betydelse.

I motionen 1973: 2167 (yrkandet 1) föreslås att opinionsvillkoret utformas
som ett krav på att gemensamhetsanläggning inte får beslutas
då majoriteten av ägarna till fastigheter som avses delta motsätter sig
detta. Motionsförslaget grundas på att förslaget i propositionen i denna
del kan leda till svårigheter vid tillämpningen och undergräva förtroendet
för både lagen och dess tillämpare.

Den i propositionen föreslagna regeln har utformats efter mönster av
5 kap. 5 § FBL, vilket stadgande (prop. 1969: 128, s. B 363) godtagits
även mot bakgrund av en allmän grundsats att fastighetsbildningen i
första hand är en fastighetsägarnas angelägenhet. Motionsvis mot föreslagen
utformning av opinionsvillkoret i FBL framförda invändningar
fullföljdes inte genom reservation till tredje lagutskottets betänkande
(3LU 1970: 35, s. 137—140). Civilutskottet har inte funnit anledning
att frångå den i propositionen föreslagna utformningen av opinionsvillkoret.
Detta villkor medger en helhetsbedömning av gjorda invändningar.
Därvid får även beaktas antalet sakägare som motsätter sig
anläggningen, varigenom motionärernas intresse i viss mån tillgodoses.
Av väsentlig betydelse är emellertid invändningarnas tyngd. Enligt utskottets
mening kan några risker från rättssäkerhetssynpunkt inte behöva
befaras.

CU 1973: 33

Lagen om förvaltning av samfäiligheter

Lagens tillämpningsområde

Som framgått av vad utskottet ovan anfört har termen samfällighet
inte samma betydelse i förslaget till anläggningslag som i FBL. Tilllämpningsområdet
för lagen om förvaltning av samfäiligheter täcker
enligt 1 § såväl samfälld mark, s. k. äkta sockenallmänningar m. m.,
samfällt fiske, gemensamma servitut enligt jordabalken, och samfällda
rättigheter enligt FBL och anläggningslagen. Utanför tillämpningsområdet
faller t. ex. sockenallmänningar som förvaltas enligt häradsallmänningslagen,
häradsallmänningar, allmänningsskogarna i Norrland
och Dalarna (se 2 §), s. k. sockenmagasin, stängsel-, betes-, vattenreglerings-,
vattenavlednings- och invallningssamfälligheter.

I fråga om visst fiskevatten kan (s. 364) såväl den nu föreslagna lagen
som lagen om fiskevårdsområden vara tillämplig. När fiskevårdsområden
bildas enligt sistnämnda lag är dess förvaltningsbestämmelser
tillämpliga även om fiskevårdsområdet helt omfattar samfällt fiske.

De härtill anknytande bestämmelserna i promulgationslagen syftar
(s. 461) till att göra de nya bestämmelserna tillämpliga även på äldre
samfäiligheter i så stor utsträckning som möjligt. På en samfällighet
som redan står under organiserad förvaltning skall emellertid äldre förvaltningsföreskrifter
i princip äga tillämpning, övergång till föreningsförvaltning
enligt den nya lagen skall kunna ske vid sammanträde med
delägarna resp. genom majoritetsbeslut inom en särskild juridisk person.

Utskottet har inga erinringar mot lagförslaget i hithörande del.

Förvaltningsformerna m. m.

Lagförslaget innebär att en samfällighet kan förvaltas antingen av delägarna
själva eller — enligt förebild i LGA — genom en samfällighetsförening,
bildad av delägarna genom att de på konstituerande sammanträde
utser styrelse och antar stadgar. Möjlighet finns även vid delägarförvaltning
att fatta bindande majoritetsbeslut inom ramen för samfälligheternas
ändamål. Inom föreningen sker en funktionsuppdelning
så att grundläggande förvaltningsbeslut fattas av medlemmarna på föreningsstämma
och löpande angelägenheter handhas av en styrelse bestående
av en eller flera personer.

Föredragande statsrådet har (s. 365—366) uttalat att delägarförvaltning
är avsedd för de enkla fallen och att det i regel torde vara lämpligt
att övergå till föreningsförvaltning om oenighet uppstår bland delägarna.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot lagförslaget i fråga
om förvaltningsformer, röstberäkning m. m.

CU 1973: 33

Skydd för allmänna intressen m. m.

Samfällighetsförvaltningen är i första hand en angelägenhet för delägarna.
Allmänna intressen måste dock beaktas. Sålunda föreslås fastighetsbildningsmyndighet
(20 §) på eget initiativ kunna ta upp fråga
om bildande av samfällighetsförening när det från allmän synpunkt är
av väsentlig betydelse att så sker. Dessutom föreslås att länsstyrelsen får
rätt att efter särskild prövning i det enskilda fallet förordna att samfällighetsförenings
styrelse skall bestå av flera ledamöter än som anges
i stadgarna samt utse en ledamot, eller om synnerliga skäl föreligger,
flera ledamöter i styrelsen.

I motionen 1973: 2167 (yrkandet 2) föreslås att 31 § i lagförslaget
utgår och att länsstyrelsens nämnda befogenheter sålunda inte skulle
lagfästas. Motionärerna anför att den föreslagna möjligheten till ingrepp
i delägarnas rätt måste anses helt opåkallad av sakliga skäl och onödigtvis
fördyrar förvaltningen av berörda samfälligheter.

Länsstyrelsens allmänna möjlighet att genom förordnande av styrelseledamot
skaffa det allmänna insyn och medinflytande i samfällighets
förvaltning avses komma till användning i de fall då förvaltningen berör
väsentliga allmänna intressen som kan befaras eljest inte bli tillräckligt
beaktande. Möjligheten kan (s. 426—427) i undantagsfall komma
till användning t. ex. då styrelsen försummar sina skyldigheter eller
till skydd för fastighetskreditens intresse i stort, dvs. i fall då det kan
befaras att samfällighetsförenings kreditmöjligheter skall utnyttjas i
otillbörligt syfte. I den mån som ett ingripande anses opåkallat av sakliga
skäl kommer bestämmelsen inte i tillämpning. Motionärernas intressen
skulle redan på denna grund kunna anses tillgodosedda.

Möjligheten för länsstyrelsen att utse flera styrelseledamöter är ytterligare
begränsad till fall då synnerliga skäl föreligger. Möjligheterna att
på denna väg ge det allmänna majoritet i styrelser är sålunda beskurna
till de fall då kravet har mycket stor tyngd. De kan knappast aktualiseras
i fall där delägarna sköter förvaltningen i enlighet med lag och
samfällighetens syfte. Utskottet ansluter sig sålunda helt till propositionsförslaget
och avstyrker motionen i denna del.

Det bör i detta sammanhang noteras att styrelsen, hur den än är
sammansatt, är bunden av föreningsstämmans beslut i den mån de inte
strider mot lag eller föreningsstadgar.

Finansieringsreglerna

Utskottet ansluter sig till den i propositionen (s. 165) framförda meningen
att finansieringsfrågan är av central betydelse vid inrättande av
större gemensamhetsanläggning. Möjligheterna att ta upp lån måste då
finnas. Lånemöjlighetema är ytterst beroende av säkerheter och andra
garantier för överenskomna återbetalningar.

2f Riksdagen 1973.19 sami. Nr 33

CU 1973: 33

Det förslag som läggs fram i propositionen har konstruerats under
departementsbehandlingen av det bakomliggande promemorieförslaget
och efter samråd med finansministern. Förslaget täcker finansieringen
av inte endast samfällighet enligt anläggningslagen utan även övriga
samfälligheter enligt 1 § lagen om förvaltning av samfälligheter. Det
innebär att samfällighetsförenings i debiteringslängd upptagna fordran
på bidrag till kostnaderna för gemensamhetsanläggning skall vara
förenad med förmånsrätt i deltagande fastighet eller tomträtt om bidraget
inte varit obetalt längre än ett år från förfall odagen. Förmånsrätten
skall gälla före inteckning i egendomen eller tomträtten. Genom regeln
om särskild debiteringslängd för att täcka klar och förfallen skuld i 43 §
lagen om förvaltning av samfälligheter kommer förmånsrätten i praktiken
också att täcka ett subsidiäransvar.

Mot detta förslag har ställts motionen 1973: 2170 vari föreslås att
riksdagen inte godkänner propositionen i denna del och i stället antar
regler som bygger på statsgaranti. Detta förslag anknyter till förslaget
i promemorian, vari förordades att anläggningar som var särskilt angelägna
från allmän synpunkt skulle stödjas med statlig lånegaranti, om
finansieringsfrågan inte lämpligen kunde lösas på annat sätt.

Utskottet har i denna fråga tillförts synpunkter från Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Sparbankernas inteckningsaktiebolag,
Svensk bostadsfinansiering aktiebolag och Svenska försäkringsbolags
riksförbund, vilka samtliga avstyrkt propositionsförslaget. Enligt vad
utskottet erfarit delas denna mening av Svenska bankföreningen, medan
bankinspektionen inte motsatt sig det föreslagna förmånsrättssystemet.
Lagrådet har inte anfört någon erinran i denna del.

Enligt utskottets mening tillgodoser Kungl. Maj:ts förslag det grundläggande
syftet att skapa förutsättningar för enkel och säker belåning av
gemensamhetsanläggningar m. m. De invändningar som förts fram rör
i första hand den osäkerhet och de bedömningssvårigheter som kan
uppstå i fråga om kreditvärdet av pantbrev i deltagande fastighet eller
tomträtt — invändningar som även enligt utskottets mening måste
tillmätas principiell tyngd. Hänsyn måste emellertid även tas till att gemensamhetsanläggning
i vissa fall är en förutsättning för fastighetens
avsedda nyttjande och därmed för dess kreditvärde samt till att den i
allmänhet ökar fastighetsvärdet. Vidare delar utskottet uppfattningen
att förmånsrätten i praktiken regelmässigt inte uppgår till så stora belopp
att de kan anses utgöra någon risk för normala fastighetskrediter.
Då utskottet vidare ansluter sig till meningen att generella statsgarantier
inte är lämpliga tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förslag i denna del
och avstyrker motionen.

Det förhållandet att närmast generella statsgarantier sålunda inte kan
förordas innebär självfallet inte ett avståndstagande från möjligheter
att, då särskilda skäl talar därför, även fortsättningsvis lämna statligt
stöd till vissa aktiviteter i samfällighetens form. I fråga om trafik -

CU 1973: 33

och gårdssanering har utskottet tidigare (CU 1973:19, s. 43) anslutit
sig till uppfattningen att frågan om eventuella bidrag bör prövas mot
bakgrund av den nu föreslagna lagstiftningen. Utskottet förutsatte att
Kungl. Maj:t aktualiserade sådana överväganden så snart det lämpligen
kan ske.

Beträffande de av förmånsrättssystemet föranledda förslagen till ändringar
i banklagstiftningen får erinras om att riksdagen (NU 1973: 63)
antagit lagförslag i propositionen 1973: 145 om samgående mellan postbanken
och Sveriges kreditbank. Därav föranledda ändringar i nu framlagda
lagförslag framgår av bilaga 5. Med hänsyn till vad nedan föreslås
om ikraftträdandet finns inte anledning att bifalla förslaget till lag
om ändring i lagen om postbanken.

Promulgationslagen m. m.

Överenskommelse att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet
eller om ändrade andelstal har enligt 43 § anläggningslagen samma
verkan som förrättning, om den godkänns av fastighetsbildningsmyndigheten.
Denna bestämmelse avses enligt föreslagen lydelse av
övergångsbestämmelserna i den särskilda promulgationslagen inte vara
tillämplig på anläggningar som tillkommit enligt LGA eller EVL. En
överenskommelse t. ex. om att fastighet skall anslutas till en befintlig
vägsamfällighet och att andelstalen därvid skall jämkas måste sålunda
för att få rättsverkan tas upp vid ny förrättning enligt anläggningslagen.
Det innebär vidare att om en ansluten fastighet delas, de nya fastigheterna
enligt 42 § anläggningslagen och 12 § promulgationslagen utan ny
förrättning endast kan bära kvoter av styckningsfastighetens andelstal
även om de nya fastigheterna har större nytta av t. ex. en väg.

I motionen 1973: 2172 (yrkandet 4) föreslås att 43 § anläggningslagen
skall göras tillämplig även på äldre gemensamhetsanläggningar och
vägsamfälligheter.

Skäl kan anföras för att i vissa av de situationer som motionen syftar
på få till stånd en ny förrättning enligt anläggningslagen. Med hänsyn
emellertid till att dessa skäl inte generellt kan motivera ett avstående
från det enklare och billigare förfarandet med ett godkännande vill utskottet
inte motsätta sig den ändring som föreslås i motionen. Motionsyrkandet
torde böra tillgodoses genom ändring i 12 § promulgationslagen.

Lagstiftningen föreslås — som i lagrådsremissen år 1972 — träda
i kraft den 1 januari 1974. I motionerna 1973: 2171 (yrkandet 2) och
2172 (yrkandet 5) föreslås att ikraftträdandet flyttas fram, enligt den
senare motionen till den 1 juli 1974.

Enligt utskottets mening kan skäl tala för att tillämparna av lagstiftningen
ges ytterligare rådrum före övergången till den nya lagstift -

CU 1973: 33

ningen. Även om anvisningsarbetet, såsom uppgetts, är långt framskridet
kan ett uppskov ge bättre möjligheter för alla berörda parter att ta del
av lagstiftningen. Utskottet tillstyrker sålunda föreslagen ändring av
ikraftträdandebestämmelserna.

Utskottet har i detta sammanhang även funnit lagstiftningens och
främst anläggningslagens karaktär och intresse för plangenomförande
och bostadssanering motivera att de nya reglerna kan nå ut till kommuner,
bostadsföretag och hyresmarknadens organisationer. Enligt utskottets
mening bör Kungl. Maj:t därför överväga lämpligheten av att
tillgodose ett behov av förenklad och praktisk information i dessa frågor.
Vad utskottet därom anfört bör riksdagen som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna.

Övriga frågor i propositionen

Utskottet har inte funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande
beträffande ovan ej nämnda, i propositionen behandlade frågor.

Bostadssanering

I motionen 1973: 2169 föreslås riksdagen anta ett förslag till lag om
vissa åtgärder för främjande av saneringsverksamhet m. m. (bil. 6).
Förslaget syftar bl. a. till att ägare av fastigheter i bostadskvarter skall,
sedan de bildat samfällighetsförening, kunna få rätt att mot viss fastighetsägares
bestridande men på dennes kostnad vidta vissa byggnadsåtgärder
för att avhjälpa brister som är till olägenhet för övriga fastigheter.

Enligt utskottets mening torde motionärens uppgivna syften bättre
främjas genom bostadssaneringslagen. De i motionen förordade tvångsmedlen
torde knappast komma att utnyttjas. Snarare kan den föreslagna
lagstiftningen motverka fullföljden av tidigare antagna riktlinjer för en
vidgad bostadssanering. Motionen avstyrks.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande behandling av propositionen vid 1973 års riksdag
att riksdagen avslår motionen 1973: 2171, yrkandet 1,

2. beträffande utformningen av anläggningslagens regler om rättigheter
och skyldigheter att riksdagen avslår motionen 1973:
2172, yrkandena 2 och 3 i denna del,

3. beträffande det s. k. opinionsvillkoret att riksdagen med avslag
på motionen 1973: 2167, yrkandet 1, antar det vid propositionen
fogade förslaget till anläggningslag i vad avser 7 §,

4. beträffande beräkning av andelstal för byggande av väg m. m.

CU 1973: 33

att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och i anledning
av motionen 1973: 2172, yrkandet 3 i vad det inte behandlats
under 2 ovan,

a. antar det vid propositionen fogade förslaget till anläggningslag
i vad avser 15 och 48 §§,

b. godkänner vad utskottet anfört,

5. beträffande möjlighet att förordna särskild förrättningsman
för anläggningsförrättning att riksdagen med avslag på motionen
1973: 2172, yrkandet 1,

a. antar de vid propositionen fogade förslagen till anläggningslag
respektive lag om förvaltning av samfälligheter, det förra
i vad avser 4 § andra stycket och 30 § andra stycket, det senare
i vad avser 20 § andra stycket,

b. godkänner vad utskottet anfört om handläggningen av vissa
myndighetsuppgifter,

c. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i anslutning till förordande av vissa administrativa föreskrifter,

6. beträffande utformningen av regler om verkan i vissa fall av
sammanläggning, fastighetsöverföring och fastighetsdelning att
riksdagen med avslag på motionen 1973: 2172, yrkandet 2 i
denna del, antar det vid propositionen fogade förslaget till anläggningslag
i vad avser 41 och 42 §§,

7. beträffande verkan i vissa fall av tomträttsupplåtelse att riksdagen
med avslag på motionen 1973: 2172, yrkandet 2 i vad
det inte behandlats under 2 och 6 ovan, antar det vid propositionen
fogade förslaget till anläggningslag i vad avser 44 §,

8. beträffande möjlighet för länsstyrelsen att utse ledamöter i
samfällighctsförenings styrelse att riksdagen med avslag på
motionen 1973: 2167, yrkandet 2, antar det vid propositionen
fogade förslaget till lag om förvaltning av samfälligheter i vad
avser 31 § och 67 § andra stycket,

9. beträffande frivillig överenskommelse om delaktighet i gemensamhetsanläggning
m. m. att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1973: 2172, yrkandet
4, för sin del antar det vid propositionen fogade förslaget
till lag om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning
av samfälligheter i vad avser 12 § med den ändrade
lydelse som i härvid fogad bilaga 3 anges som utskottets förslag,

10. beträffande finansieringsreglerna att riksdagen med avslag på
motionen 1973: 2170 antar de vid propositionen fogade förslagen
till

a. lag om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning
av samfälligheter i vad avser 19 §, andra stycket,

CU 1973: 33

b. lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning
av samfälligheter, såvitt ej gäller ikraftträdandebestämmelsen.

11. beträffande ikraftträdande av lagstiftningen att riksdagen med
avslag på Kungl. Maj:ts förslag, i anledning av motionen 1973:
2171, yrkandet 2, och med bifall till motionen 1973: 2172,
yrkandet 5, för sin del antar

a. förslaget till lag om införande av anläggningslagen och lagen
om förvaltning av samfälligheter såvitt avser 1, 7, 9 och 15 §§
med den ändrade lydelse som i härvid fogad bilaga 3 anges
som utskottets förslag,

b. förslagen till lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning
av domstolsärenden, till lag om ändring i lagen
(1950: 596) om rätt till fiske och till förordning om ändring i
stämpelskatteförordningen (1964: 308), allt såvitt avser ikraftträdandebestämmelserna,
med den ändrade lydelse som i härvid
fogad bilaga 4 anges som utskottets förslag,

c. ikraftträdandebestämmelser till Kungl. Maj:ts med 4—6,
9—13 samt 15 och 16 betecknade lagförslag, samtliga med
följande ändrade lydelse: ”Denna lag träder i kraft den 1 juli
1974.”,

12. beträffande viss utformning av banklagstiftningen m. m. att
riksdagen

a. för sin del antar den ändrade lydelse, som i härvid fogad
bilaga 5 anges som utskottets förslag, av

1. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse, såvitt avser
57 §,

2. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker, såvitt
avser 26 §,

3. lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,
såvitt avser 34 §,

4. lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
såvitt avser 11 §,

b. avslår förslaget till lag om ändring i lagen (1969: 732) om
postbanken,

13. beträffande lagstiftning om bostadssanering att riksdagen avslår
motionen 1973: 2169,

14. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar de vid

CU 1973: 33

propositionen fogade lagförslagen i vad de inte behandlats
under 2—12 ovan,

15. beträffande särskild information att riksdagen som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 4 december 1973

På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Tobé (fp), Petersson i
Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), Henrikson (s), fru
Olsson i Hölö (c), herrar Högström (s), Wennerfors (m), Claeson (vpk),
Jadestig (s), Annerås (fp), Persson i Karlstad (s) och Adolfsson (m).

Reservationer

1. beträffande det s. k. opinionsvillkoret av herrar Wennerfors (m)
och Adolfsson (m) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Den i”
och slutar med ”behöva befaras” bort ersättas med text av följande lydelse: Den

föreslagna regeln i 7 § första stycket har vid remissbehandlingen
av promemorian kritiserats av statens järnvägar och lantbruksstyrelsen,
vilka ansett utformningen som alltför obestämd. Lantbruksstyrelsen
har vidare ansett det inte godtagbart att bilda en anläggning i
strid mot en klar majoritet av delägarna när staten samtidigt medges
både initiativrätt och medbestämmanderätt. Utskottet delar motionärernas
uppfattning i denna del. Ännu längre går emellertid undantagsregeln
i andra stycket som i vissa fall undanröjer t. o. m. den begränsade
opinionsprövning som skall ske enligt första stycket. Om behovet av
anläggningen vid förrättningen anses synnerligen angeläget återstår
knappast någon legal grund att stödja ett fastighetsägarnas bestridande
på. Mot bakgrund av erfarenheter av hur innehållet i en nämnd angelägenhetsprövning
sakligt kan förskjutas utan lagändring — som t. ex.
beträffande glesbebyggelsebegreppet — framstår undantagsregeln som
helt oantagbar. Utskottets samlade bedömning blir sålunda att en reell
opinionsprövning till skydd för enskilda intressen måste förankras i en
klart utformad majoritetsregel.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande det s. k. opinionsvillkoret att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1973:
2167, yrkandet 1, för sin del antar det vid propositionen fo -

CU 1973: 33

gade förslaget till anläggningslag i vad avser 7 § med den
ändrade lydelse som i härvid fogad bilaga 1 anges som reservanternas
förslag,

2. beträffande möjlighet för länsstyrelsen att utse ledamöter i samfällighetsförenings
styrelse av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson
(m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Länsstyrelsens
allmänna” och slutar med ”eller föreningsstadgar” bort ha följande
lydelse:

Regeln om rätt för länsstyrelse att påverka styrelsens sammansättning
kan ur vissa synpunkter te sig lämplig som ett skydd för både allmänna
och enskilda intressen och har även förebild i fråga om vägföreningarna.
Emellertid får den i lagförslaget närmast ses som ett komplement
till den föreslagna regeln i 7 §, enligt vilken anläggning kan tvångsbildas
t. o. m. mot en enig fastighetsägaropinion. Kungl. Maj:ts förslag i denna
del innebär sålunda endast en förlängning av möjligheterna att med
i lagstiftningen inte preciserade allmänna intressen som grund kunna
göra ingripanden i enskild rätt med diffusa och subjektiva samhällsuppfattningar
som ledstjärna. Skulle 7 § anläggningslagen ges en mei
preciserad utformning och kräva majoritetsbeslut skulle också behovet
av den här behandlade regeln förminskas. Även med bibehållande av
nämnda 7 § är de föreslagna möjligheterna att ingripa i styrelsebildningen
dock oacceptabla. Dels är lagrummets utformning oprecis, dels är
även lagmotiven diffusa och innehåller bl. a. uppfattningen (s. 426) att
länsstyrelsen har rätt och skyldighet att ingripa ”när omständigheterna
ger anledning till det”. Den enskilda rättssäkerheten kan sålunda komma
i fara. Härtill kommer att — när en upplösning av gemenskapen
inte kan framtvingas — delägarnas egna intressen i regel gör en fortsatt
sund förvaltning önskvärd. Därför är, som motionärerna anfört,
den föreslagna möjligheten till ingrepp i delägarnas rätt helt opåkallad.
Regeln bör sålunda utgå.

dels utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

8. beträffande möjlighet för länsstyrelsen att utse ledamöter i
samfällighetsförenings styrelse att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1973: 2167,
yrkandet 2, beträffande det vid propositionen fogade förslaget
till lag om förvaltning av samfälligheter

a. inte antar 31 §,

b. antar 67 § andra stycket med den ändrade lydelse som i härvid
fogad bilaga 2 anges som reservanternas förslag,

c. antar paragrafbeteckningar med av beslut enligt a föranledd
omnumrering,

CU 1973: 33

3. beträffande finansieringsreglerna av herrar Wennerfors (m) och
Adolfsson (m) sorn anser att

dels den del i utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 13 slutar med ”kan ske” bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening uppenbart att goda finansieringsmöjligheter
måste skapas för sakligt motiverade gemensamhetsanläggningar.
Vid ny exploatering har hittills inom den reguljära och statliga fastighetskreditens
ram dessa anläggningar till stor del haft samma prioritet som
bostadsbyggandet i övrigt och även fått krediter mot säkerhet i de betjänade
fastigheterna, motsvarande den ökning i det reella värdet som
anläggningen tillkommit för att ge. I den mån båtnadsvillkoret får en
korrekt tillämpning kan kreditmöjligheter skapas på motsvarande sätt. I
den mån båtnadsvillkoret inte primärt uppfylls har även enligt propositionen
förutsatts att statsbidrag m. m. skall kunna ges motsvarande
det allmännas intresse. I den mån vidare det allmännas intressen av en
viss verksamhet — t. ex. vidgad bostadssanering — tar formen av även
ett ekonomiskt ansvar kan det vara lämpligt att ett sådant ansvar också
tar sig uttryck i lånegarantier, avsedda att främja en önskad utveckling.
Enligt utskottets mening är en enligt det anförda ordnad finansiering
den normala lösningen. Också inom justitiedepartementet har denna
slutsats dragits och resulterat i promemorians förslag på denna punkt.

Det sedermera efter samråd med finansministern framförda förslaget
innebär att dolda förmånsrätter i delägarfastighetema återinförs — i
strid mot hittillsvarande utveckling. De stora kreditgivarna har klart tagit
avstånd därifrån och åberopat tungt vägande skäl för denna sin uppfattning.

Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte godta de i propositionen
föreslagna förmånsrättsreglema. Finansieringen bör vila på den
reguljära fastighetskreditens grund och kompletteras med statsgarantier.
Vad utskottet härom anfört bör riksdagen som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna.

dels utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:

10. beträffande finansieringsreglerna att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1973: 2170
inte antar de vid propositionen fogade förslagen till

a. lag om införande av anläggningslagen och lagen om förvaltning
av samfälligheter i vad avser 19 § andra stycket,

b. lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning
av samfälligheter, såvitt ej gäller ikraftträdandebestämmelsen,

4. beträffande ikraftträdandebestämmelser av herrar Wennerfors (m)
och Adolfsson (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen
3 — anser att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:

CU 1973: 33

11. beträffande ikraftträdande av lagstiftningen att riksdagen med
avslag på Kungl. Maj:ts förslag för sin del antar

a. förslaget till lag om införande av anläggningslagen och lagen
om förvaltning av samfälligheter såvitt avser 1, 7, 9 och
15 §§ med den ändrade lydelse som i härvid fogad bilaga 3
anges som utskottets förslag,

c. ikraftträdandebestämmelser till Kungl. Maj:ts med 5 och 6,
9—13 samt 15 och 16 betecknade lagförslag, samtliga med
följande ändrade lydelse: ”Denna lag träder i kraft den 1
juli 1974.”,

5. beträffande lagstiftning om bostadssanering av herrar Wennerfors
(m) och Adolfsson (m) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med ”Enligt
utskottets” och slutar med ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse: Den

i motionen föreslagna lagstiftningen har även enligt utskottets
mening ett beaktansvärt syfte. Möjligheterna att ta till vara enskilda
initiativ behöver vidgas för att saneringsönskemålen skall kunna tillgodoses.
Hittillsvarande erfarenheter av samhällelig totalplanläggning på
bostadsområdet stryker under ett sådant önskemål. Det vid motionen
fogade lagförslaget bör därför utgöra utgångspunkt för en skyndsam
ytterligare beredning och remissbehandling så att däri uttryckta syften
kan tillgodoses i samband med aviserade förslag till åtgärder under år
1974. Vad utskottet härom anfört bör riksdagen som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna.

dels utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:

13. beträffande lagstiftning om bostadssanering att riksdagen i anledning
av motionen 1973: 2169 som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

av herrar Wennerfors (m) och Adolfsson (m) som anfört:

De i propositionen framlagda lagförslagen innehåller tvångsmoment
som i mycket kan ses som en fortsättning av strävanden inom markpolitiken
att vidga det allmännas rätt på bekostnad av den enskildes rätts -

CU 1973: 33

säkerhet. Vissa frågor har tagits upp i reservationer. Härutöver bör uppmärksamheten
fästas på att de tidigare under motstånd från moderata
samlingspartiet beslutade ersättningsreglerna här fått ett vidgat tillämpningsområde.
Det förhållande att detta inte ställts under särskild prövning
innebär inte att vår grunduppfattning ändrats. Snarare förstärks
denna genom vidgningar av denna typ. Det kan emellertid inte anses
meningsfullt att i ett sammanhang som detta påkalla särskilda riksdagens
avgöranden. Lösningen på denna fråga i stort måste ligga i att
större hänsyn tas till stora medborgargruppers uppfattning när grunderna
för den svenska markpolitiken utformas.

CU 1973: 33

Bilaga 1

(1) Utdrag ur förslag till
Anläggningslag

Kungl. Maj:ts av utskottet till- Reservanternas förslag
styrkta förslag

7 § Gemensamhetsanläggning får
ej inrättas, om ägarna av de fastigheter
som skall deltaga i anläggningen
mera allmänt motsätter sig
åtgärden och har beaktansvärda
skäl för det. Vid denna prövning
skall främst deras mening beaktas
som har störst nytta av anläggningen.

Första stycket gäller icke, om
behovet av anläggningen är synnerligen
angeläget.

7 § Gemensamhetsanläggning får
ej inrättas, om flertalet av ägarna
av de fastigheter som skall delta i
anläggningen motsätter sig åtgärden.

CU 1973: 33

Bilaga 2

(2) Utdrag ur förslag till

Lag om förvaltning av samfälligheter

Kungl. Maj:ts av utskottet till- Reservanternas förslag
styrkta förslag

31 § När skäl därtill föreligger,
får länsstyrelsen förordna att styrelsen
skall bestå av flera ledamöter
än som anges i stadgarna. Sådant
förordnande har samma verkan
som beslut om stadgeändring.
Länsstyrelsen får vidare i föreningsstämmans
ställe utse en ledamot
eller, om synnerliga skäl
föreligger, flera ledamöter i styrelsen.
Kan överenskommelse ej
träffas om arvode till sådan ledamot,
bestämmer länsstyrelsen arvodet.

Om länsstyrelsens beslut enligt
första stycket skall anteckning göras
i samfällighetsföreningsregistret.

67 § Talan mot länsstyrelses beslut att vägra registrering enligt denna
lag föres hos kammarrätt genom besvär inom två månader från dagen
för beslutet.

Talan mot länsstyrelses beslut
enligt 31 § första stycket första eller
tredje punkten, 32 §, 33 §
första stycket, 61 § eller 64 § föres
hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut
enligt 32 §, 33 § första stycket, 61
§ eller 64 § fores hos Kungl. Maj:t
genom besvär.

Mot annat länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan hos kammarrätt
genom besvär.

CU 1973: 33

Bilaga 3

(3) Utdrag ur förslag till

Lag om införande av anläggningslagen ( ) och lagen ( )

om förvaltning av samfäliigheter

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

1 § Anläggningslagen ( ), 1 § Anläggningslagen ( ),

lagen ( ) om förvaltning lagen ( ) om förvaltning

av samfäliigheter och denna lag av samfäliigheter och denna lag

träder i kraft den 1 januari 1974. träder i kraft den 1 juli 1974.

7 § Lagen (1966: 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar skall
fortfarande tillämpas i fråga om
förrättning enligt lagen vid vilken
sammanträde med sakägarna hållits
före utgången av år 1973 samt
i fråga om verkställighet i anledning
av anläggningsbeslut som
meddelats enligt lagen.

7 § Lagen (1966: 700) om vissa
gemensamhetsanläggningar skall
fortfarande tillämpas i fråga om
förrättning enligt lagen vid vilken
sammanträde med sakägarna hållits
före utgången av juni 1974
samt i fråga om verkställighet i anledning
av anläggningsbeslut som
meddelats enligt lagen.

9 § Förrättning enligt 2 eller 4
kap. lagen (1939: 608) om enskilda
vägar får ej påbörjas efter utgången
av år 1973. Detta gäller
dock ej förrättning som avses i
67 § fjärde stycket samma lag.

Bestämmelserna i 67 och 68 §§
lagen om enskilda vägar äger ej
tillämpning, om i ärendet om sammanläggning
eller delning beslut
av fastighetsbildningsmyndigheten
meddelas efter utgången av år

1973.

9 § Förrättning enligt 2 eller 4
kap. lagen (1939: 608) om enskilda
vägar får ej påbörjas efter utgången
av juni 1974. Detta gäller
dock ej förrättning som avses i
67 § fjärde stycket samma lag.

1974.

12 § Bestämmelserna i 41 och
42 §§ anläggningslagen ( )

äger motsvarande tillämpning när
fastighetsbildningsåtgärd som där
avses rör fastighet som är ansluten
till gemensam anläggning vilken
tillkommit vid förrättning enligt
lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar
eller enligt 2

12 § Bestämmelserna i 41—43
§§ anläggningslagen ( )

CU 1973: 33

Utskottets förslag

eller 4 kap. lagen (1939: 608) om
enskilda vägar eller motsvarande
äldre bestämmelser. Med fastighets
skydighet gentemot delägare i
samfällighet jämställes därvid ansvar
för samfällighets gäld som
åvilar fastigheten samt förmånsrätt
som fastställts i fastigheten med
stöd av 7 § andra stycket lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar.

Upplåtes tomträtt i fastighet som avses i första stycket, gäller 44 §
anläggningslagen.

Vad som i 51 och 52 §§ anläggningslagen föreskrives för det fall att
fastighet ålagts skyldighet eller tillerkänts rättighet enligt nämnda lag
äger motsvarande tillämpning när skyldigheten eller rättigheten tillkommit
enligt 2 eller 4 kap. lagen om enskilda vägar eller motsvarande
äldre bestämmelser.

Kungl. Maj:ts förslag

eller 4 kap. lagen (1939: 608) om
enskilda vägar eller motsvarande
äldre bestämmelser. Med fastighets
skyldighet gentemot delägare
i samfällighet jämställes därvid ansvar
för samfällighets gäld som
åvilar fastigheten samt förmånsrätt
som fastställts i fastigheten med
stöd av 7 § andra stycket lagen om
vissa gemensamhetsanläggningar.

15 § Mål eller ärende enligt lagen
(1921: 299) om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter
som är anhängigt hos domstol
vid utgången av år 1973 skall
handläggas och prövas enligt
nämnda lag.

15 § Mål eller ärende enligt lagen
(1921: 299) om förvaltning av
bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter
som är anhängigt hos domstol
vid utgången av juni 1974
skall handläggas och prövas enligt
nämnda lag.

CU 1973: 33

Bilaga 4

(7) Utdrag ur förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden Kungl.

Maj:ts förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1974.

Äldre bestämmelser tillämpas
fortfarande på ärende enligt lagen
(1921: 299) om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter,
som handlägges av domstol efter
utgången av år 1973.

(8) Utdrag ur förslag till
Lag om ändring i lagen (1950: 596)

Kungl. Maj:ts förslag

Denna lag träder i kraft den 1
juli 1974.

om rätt till fiske

Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
januari 1974. juli 1974.

Förordnande angående nyttjande av samfällt fiske, som meddelats av
länsstyrelse med stöd av äldre lag, skall gälla till dess delägarna beslutat
annat enligt lagen ( ) om förvaltning av samfälligheter.

Bestämmelserna i 24 § andra stycket i dess äldre lydelse skall gälla
till dess föreningsförvaltning enligt lagen ( ) om förvaltning av

samfälligheter anordnats, dock längst till utgången av år 1978.

Beträffande upplåtelse, som skett enligt 24 § andra stycket i dess
äldre lydelse, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.

(17) Utdrag ur förslag till

Förordning om ändring i stämpelskatteförordningen (1964: 308)

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1974. den 1 juli 1974.

CU 1973: 33

Bilaga 5

(11) Utdrag ur förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

57 §

Bankaktiebolag skall till insättamas skydd ha eget kapital till visst
lägsta belopp. Detta bestämmes i förhållande till bankbolagets tillgångar
och till garantiförbindelser som bolaget ingått (placeringar). Vid
beräkningen av kapitalkravet indelas placeringarna i följande fyra
grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar
hos riksbanken och riksgäldskontoret,

2. skattkammarväxlar och obligationer som utfärdats av staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning,
vars reglemente fastställts av Konungen, eller kreditaktiebolag,

3. andra fordringar för vilka 3. andra fordringar för vilka
staten, kommun eller därmed järn- staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, bankaktiebo- förlig samfällighet, bankaktiebolag,
sparbank, postbanken, cen- lag, sparbank, centralkassa eller

tralkassa eller annan under A 1 el- annan under A 1 eller 2 avsedd

ler 2 avsedd kassa eller inrättning, kassa eller inrättning, kreditaktie kreditaktiebolag

eller försäkrings- bolag eller försäkringsföretag med

företag med svensk koncession svensk koncession svarar,

svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller
fordran, som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag
än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till

sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av
den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till
tomträtten,

4. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus
eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår

CU 1973: 33

eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt
med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra
procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga
om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent
av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om
tomträtt, av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller
borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen
kronor,

2. garantiförbindelser för vilka banken erhållit säkerhet i form av
värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt
skall bankbolag vid varje tidpunkt ha eget kapital till lägst ett belopp,
som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och
åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till
sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses aktiekapital, reservfond, dispositionsfond och
av bolagsstämman fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas
det nominella värdet av förlagsbevis, utställda av bankbolaget, intill ett
belopp motsvarande bolagets aktiekapital. I fråga om förlagskapital,
som långivaren kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med
bolagets kapital får likställas högst så stor del av det varje år förfallande
beloppet som svarar mot tio procent av bolagets aktiekapital.

Från bankbolagets eget kapital skall avräknas det bokförda värdet av
vad banken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till annat ineller
utländskt företag som driver någon form av bankverksamhet. Sådan
avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare
eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att
lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i
bostads-, kontors- eller affärsfastighet.

Har bankbolag väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats
för att bereda banken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose därmed
sammanhängande behov, skall från bankbolagets eget kapital avräknas
åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i
fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa
som svarar mot bankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som bankbolaget bestämt på
grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om
lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats
till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet
i stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser
fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres,
om ej särskilda skäl föranleda annat.

CU 1973: 33

(12) Utdrag ur förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

26 §

Sparbank skall till insättarnas skydd ha egna fonder till visst lägsta belopp.
Detta bestämmes i förhållande till sparbankens tillgångar och till
garantiförbindelser som sparbanken ingått (placeringar). Vid beräkningen
av kravet på egna fonder indelas placeringarna i följande fyra grupper,
nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar
hos riksbanken och riksgäldskontoret,

kassa eller annan under A 1 eller 2 annan under A 1 eller 2 avsedd

avsedd kassa eller inrättning, kre- kassa eller inrättning, kreditaktie ditaktiebolag

eller försäkringsföre- bolag eller försäkringsföretag med

tag med svensk koncession svarar, svensk koncession svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller
fordran, som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag
än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till
sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av
den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till
tomträtten,

4. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus
eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår
eller i tomträtt till sådan fastighet, om inteckningssäkerheten är förstärkt
med borgen och inteckningen ligger mellan sjuttiofem och etthundra
procent av det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller,
i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till tomträtten,

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell

CU 1973: 33

verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av
det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt,
av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller
borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugufemtusen
kronor,

2. garantiförbindelser för vilka sparbanken erhållit säkerhet i form
av värdehandling, fordran eller borgensförbindelse som angives underCl,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från sparbankens egna fonder.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej egna fonder. I övrigt
skall sparbank vid varje tidpunkt ha egna fonder till lägst ett belopp,
som motsvarar sammanlagt

en procent av summan av placeringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och
åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till
sitt nominella belopp.

Med egna fonder avses grundfond, reservfond och garantifond. Med
egna fonder får likställas det nominella värdet av förlagsbevis, utställda
av sparbanken, intill ett belopp motsvarande sparbankens reservfond.
I fråga om förlagskapital, som långivaren kan återkräva inom fem år,
skall dock iakttagas att med sparbankens fonder får likställas högst så
stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio procent
av reservfonden.

Från sparbankens egna fonder skall avräknas det bokförda värdet av
vad sparbanken såsom aktiekapital eller i annan form tillskjutit till företag
som driver någon form av bankverksamhet. Sådan avräkning skall
dock ej ske i fråga om företag där staten är delägare eller i fråga om
kreditaktiebolag som har till huvudsakligt ändamål att lämna lån mot
säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning i bostads-, kontors-
eller affärsfastighet.

Har sparbank väsentligt ekonomiskt intresse i aktiebolag, som uteslutande
har till syfte att förvalta fastighet eller tomträtt som förvärvats
för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande eller tillgodose
därmed sammanhängande behov, skall från sparbankens egna fonder
avräknas åtta procent av summan av det bokförda värdet av aktierna i
fastighetsbolaget och bolagets bokförda skulder eller den del av dessa
som svarar mot sparbankens innehav av aktier i fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som sparbanken bestämt på
grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om
lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats
till uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i
stället för uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser
fastställda pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres,
om ej särskilda skäl föranleda annat.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande
överskott vid annan sparbanks likvidation, får vid bestämmande av kravet
på egna fonder under tiden för likvidationen taga överskottet i beräkning
intill belopp och på villkor som tillsynsmyndigheten fastställer.

CU 1973: 33

(13) Utdrag ur förslag till

Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

34 §

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall till insättarnas
skydd ha eget kapital till visst lägsta belopp. Detta bestämmes för kassorna
gemensamt i förhållande till deras tillgångar och av dem ingångna
garantiförbindelser (placeringar). Vid beräkningen av kapitalkravet
indelas placeringarna i följande fyra grupper, nämligen

A. 1. inneliggande kassa, checkar, postremissväxlar samt fordringar
hos riksbanken och riksgäldskontoret,

tralkassa eller annan under A 1 el- annan under A 1 eller 2 avsedd

ler 2 avsedd kassa eller inrättning, kassa eller inrättning, kreditaktie kreditaktiebolag

eller försäkrings- bolag eller försäkringsföretag med

företag med svensk koncession svensk koncession svarar,

svarar,

4. fordringar för vilka säkerheten utgöres av värdehandling eller
fordran, som angives under A 1—3,

5. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under A 1—4,

B. 1. andra fullgoda obligationer än de som angivas under A 2,

2. fordringar för vilka utländskt bankföretag eller annat försäkringsföretag
än som avses under A 3 eller samfällighetsförening svarar,

3. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

värdehandling eller fordran, som angives under B 1 eller 2, eller

inteckning i jordbruks-, affärs- eller bostadsfastighet eller tomträtt till

sådan fastighet inom sjuttiofem procent av det uppskattade värdet av
den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt, av byggnad som hör till
tomträtten,

4. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i värdehandling
eller fordran, som angives under B 1—3,

C. 1. fordringar för vilka säkerheten utgöres av

inteckning i jordbruksfastighet, i bostadsfastighet med en- eller tvåfamiljshus
eller med flerfamiljshus för vilket statligt bostadslån utgår

CU 1973: 33

inteckning i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell
verksamhet, eller i tomträtt till sådan fastighet inom femtio procent av
det uppskattade värdet av den fasta egendomen eller, i fråga om tomträtt,
av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten,

förlagsbevis eller aktie, som noteras vid fondbörs här i landet, eller
borgen, dock ej till högre belopp för varje låntagare än tjugofemtusen
kronor,

2. garantiförbindelser, som utfärdats av centralkassan eller ansluten
jordbrukskassa och för vilka kassan erhållit säkerhet i form av värdehandling,
fordran eller borgensförbindelse som angives under C 1,

D. övriga tillgångar och garantiförbindelser utom sådana som enligt
femte och sjätte styckena skola avräknas från eget kapital.

För placeringar, som angivas under A, fordras ej eget kapital. I övrigt
skall centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor vid varje tidpunkt
ha eget kapital till lägst ett belopp, som motsvarar sammanlagt
en procent av summan av placeringar, som angivas under B,
fyra procent av summan av placeringar, som angivas under C, och
åtta procent av summan av placeringar, som angivas under D.

Tillgång skall tagas upp till bokfört värde och garantiförbindelse till
sitt nominella belopp.

Med eget kapital avses insatskapital, reservfond, dispositionsfond och
av stämma fastställd vinstbalans. Med eget kapital får likställas det nominella
värdet av förlagsbevis, utställda av centralkassan, intill ett belopp
motsvarande det belopp vartill centralkassans och anslutna jordbrukskassors
eget kapital uppgår. I fråga om förlagskapital, som långivaren
kan återkräva inom fem år, skall dock iakttagas att med centralkassans
och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital får likställas
högst så stor del av det varje år förfallande beloppet som svarar mot tio
procent av detta kapital.

Från centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital
skall avräknas det bokförda värdet av vad de såsom aktiekapital eller
i annan form tillskjutit till företag som driver någon form av bankverksamhet.
Sådan avräkning skall dock ej ske i fråga om företag där staten
är delägare eller i fråga om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt
ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av
inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet.

Har centralkassa eller ansluten jordbrukskassa väsentligt ekonomiskt
intresse i aktiebolag som uteslutande har till syfte att förvalta fastighet
eller tomträtt som förvärvats för att bereda någon av kassorna lokaler
för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
skall från det egna kapitalet avräknas åtta procent av summan av det
bokförda värdet av aktierna i fastighetsbolaget och bolagets bokförda
skulder eller den del av dessa som svarar mot kassans innehav av aktier i
fastighetsbolaget.

Med uppskattat värde avses det värde, som kreditkassa bestämt på
grundval av särskild värdering. Har enligt gällande bestämmelser om lån
av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet sådant lån beviljats till

CU 1973: 33

uppförande av viss byggnad, skall till grund för bedömandet i stället för
uppskattningsvärdet läggas det enligt nämnda bestämmelser fastställda
pantvärdet för byggnaden eller den fastighet, där denna uppföres, om
ej särskilda skäl föranleda annat.

(15) Utdrag ur förslag till

Lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar

Kungl. Maj.ts förslag

Inflyter medel till kassan, som
denna icke genast kan använda till
infriande av sina förbindelser eller
till utlåning åt föreningarna, får
kassan göra sådana medel räntebärande
genom insättning hos
riksgäldskontoret, bankaktiebolag,
sparbank, centralkassa för jordbrukskredit
eller postbanken eller
genom placering i statsobligationer
eller andra statspapper eller i
Sveriges allmänna hypoteksbanks
obligationer eller genom utlåning
mot betryggande säkerhet av sådana
obligationer eller av inteckning
i fastighet eller i tomträtt eller
genom utlåning åt samfällighetsförening.

Utskottets förslag
§

Inflyter medel till kassan, som
denna icke genast kan använda till
infriande av sina förbindelser eller
till utlåning åt föreningarna, får
kassan göra sådana medel räntebärande
genom insättning hos
riksgäldskontoret, bankaktiebolag,
sparbank eller centralkassa för
jordbrukskredit eller genom placering
i statsobligationer eller andra
statspapper eller i Sveriges allmänna
hypoteksbanks obligationer eller
genom utlåning mot betryggande
säkerhet av sådana obligationer
eller av inteckning i fastighet eller
i tomträtt eller genom utlåning åt
samfällighetsförening.

CU 1973: 33

Bilaga 6

Förslag i motionen 1973: 2169 till

Lag om vissa åtgärder för främjande av saneringsverksamhet m. m.

1 § Ägare av fastighet i byggnadskvarter kan träffa överenskommelse
att bilda samfällighetsförening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter
med ändamål att främja saneringsverksamhet inom kvarteret.

Överenskommelsen skall innehålla bestämmelser om grunderna för
delaktighet och uttaxering m. m. inom samfällighetsföreningen.

Samfällighetsförening enligt denna lag åtnjuter ej förmånsrätt för belopp
som vid uttaxering påförts ägare av ansluten fastighet eller innehavare
av tomträtt.

2 § Samfällighetsförening enligt denna lag får uppta förhandling med
fastighetsägare i kvarteret rörande byggnadsåtgärder, som fordras för
iakttagande av lägsta standard som kan godtas enligt bostadssaneringslagen.

3 § Kan överenskommelse om byggnadsåtgärder inte träffas, får samfällighetsförening
ansöka hos hyresnämnden om att på fastighetsägarens
bekostnad vidta åtgärder, som behövs för iakttagande av sådan standard,
om bristen är till olägenhet för övriga fastigheter i kvarteret.

Sökanden skall ställa godtagbar säkerhet för byggnadsåtgärderna och
styrka, att begäran om förhandling skett hos fastighetens ägare minst
ett år före ansökan.

4 § Hyresnämnd skall besluta om vidtagande av åtgärd på fastighetsägarens
bekostnad under de förutsättningar, som gäller enligt bostadssaneringslagen.

Om verkan av beslut, anteckning i fastighetsbok m. m., gäller vad som
sägs i saneringslagen angående upprustningsåläggande med iakttagande
av att anmälningar, som ankommer på kommun, i stället skall verkställas
av samfällighetsföreningen.

5 § Fordran för byggnadsåtgärd enligt denna lag äger företräde framför
inteckning, som skett efter det anteckning gjorts om beslutet i fastighetsbok
eller tomträttsbok om upprustningsåtgärd.

Förmånsrätten består till dess anteckningen avförts hos inskrivningsmyndigheten.

6 § Fastighetsägare får till befrielse från upprustningsåtgärd enligt denna
lag begära, att samfällighetsföreningen skall lösa fastigheten.

Talan om inlösen skall väckas vid fastighetsdomstolen.

Om tid för väckande av talan gäller vad som sägs i 17 § bostadssaneringslagen.
Vid inlösen gäller expropriationslagens bestämmelser i tilllämpliga
delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1973 730051