Civilutskottets betänkande nr 20 år 1973

CU 1973:20

Nr 20

Civilutskottets betänkande i anledning av dels propositionen 1973:22
med förslag till bostadssaneringslag m. m. jämte motioner, allt i vad inte
angår förköpslagen (1967:868), dels propositionen 1973:25 med förslag
till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

Propositionerna

Kungl. Maj:t har i propositionen 1973:22 under åberopande av bilagt
utdrag ur statsrådsprotokollet över inrikesärenden och lagrådets protokoll dels,

såvitt nu är i fråga, föreslagit riksdagen att antaga förslag till

1. bostadssaneringslag,

2. lag om ändring i lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av
bostadsfastighet,

3. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder,

4. lag om ändring i lagen (1942:429) om hyresreglering m. m.,

dels berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över förslag till
kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612).

I propositionen läggs förslag fram till bostadssaneringslag samt viss
ändring i annan lagstiftning.

Den föreslagna bostadssaneringslagen utgör ett komplement till de
förslag i fråga om bl. a. planering och finansiering av saneringsverksamheten
som har lagts fram i prop. 1973:21 om sanering av det äldre
bostadsbeståndet. Genom lagen föreslås hyresnämnd få möjlighet att på
ansökan av kommun ålägga fastighetsägare att rusta upp bostadslägenhet
så att den uppfyller kraven enligt den lägsta godtagbara standard varom
förslag till riktlinjer lagts fram i den nämnda propositionen. Möter hinder
mot upprustning av ekonomiska skäl eller kan byggnadslov till upprustningen
inte påräknas, föreslås att hyresnämnden skall kunna meddela
förbud mot att använda lägenheten för bostadsändamål (användningsförbud).

Lagförslaget innehåller dessutom bestämmelser om tvångsåtgärder för
de fall då fastighetsägare underlåter att ställa sig hyresnämndens beslut
till efterrättelse. De föreslagna tvångsåtgärderna, som skall kunna
tillgripas endast på ansökan av kommunen, är vite, tvångsförvaltning
enligt lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet samt
inlösen. Beslutar hyresnämnden om tvångsförvaltning, skall det ingå i
förvaltarens uppgifter att utföra den upprustning som fastighetsägaren
ålagts. I sådant beslut skall nämnden kunna ge förvaltaren tillstånd att ta
upp nödvändigt lån till upprustningen och ansöka om inteckning. Inlösen

1 Riksdagen 1973. 19 sami. Nr 20

CU 1973:20

avses komma till användning, när det kan antas att upprustning inte kan
bli utförd under tvångsförvaltning.

I propositionen föreslås vidare följdändringar i lagen (1970:246) om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet, byggnadsstadgan (1959:612) och i
det förslag till lag om arrendenämnder och hyresnämnder som har lagts
fram i prop. 1973:23.

De förslag angående statligt ekonomiskt stöd till saneringsåtgärder
som har lagts fram i prop. 1973:21, och som utskottet behandlat i
betänkandet CU 1973:19, innebär bl. a. att fastighetsägare i vissa fall kan
komma i åtnjutande av subvention. För att sådan subvention skall
komma de boende till godo föreslås ändring i lagen (1942:429) om
hyresreglering.

Bostadssaneringslagen och flertalet av lagändringarna föreslås träda i
kraft den 1 januari 1974.

Ett i propositionen ingående förslag till lag om ändring i förköpslagen
(1967:868) har behandlats i utskottets betänkande CU 1973:18.

Kungl. Maj:t har vidare i propositionen 1973:25 berett riksdagen
tillfälle att avge yttrande över förslag till kungörelse om ändring i
byggnadsstadgan (1959:612).

De därigenom förordade ändringarna syftar till att underlätta
upprustning av äldre bebyggelse. De innebär att vid bl. a. till- eller
ombyggnad gällande bestämmelser om byggnads utformning skall tillämpas
endast på de delar av byggnad som berörs av ändringsarbeten och att
därvid även uppställda standardkrav skall få underskridas i viss utsträckning.
I byggnadens övriga delar skall dock enligt förslaget sådana brister
som innebär så avsevärda olägenheter att de inte skäligen kan godtas
undanröjas.

Ändringen föreslås träda i kraft när erforderliga föreskrifter, råd och
anvisningar till de nya bestämmelserna föreligger.

Motionerna

I anledning av propositionen 1973:22 har väckts motionerna

1973:

1926 av herr Tobé m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen antar proposition
1973:22

1. med ändringar enligt motionen beträffande

a. partsställning för hyresgäst,

b. förutsättningar för upprustningsåläggande,

c. vägrat byggnadslov som förutsättning för användningsförbud,

2. med motivuttalanden enligt motionen beträffande möjlighet till
begränsad upprustning,

1927 av herr Wennerfors m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen måtte
besluta avslå propositionen 1973:22, motionen här upptagen till behandling
såvitt inte rör förköpslagen, i vilken del den behandlats i betänkandet
CU 1973:18,

CU 1973:20

1950 av herr Nilsson i Norrköping m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen antar förslaget till bostadssaneringslag med ändringar, enligt
motionen, i syfte att

a. göra kommunala åtgärder för vidgad sanering obligatoriska,

b. garantera att hyresgäst hörs före kommunalt beslut,

1951 av herr Zachrisson (s) vari hemställs att riksdagen hos Kungl.
Majit begär förslag till lagstiftning som ytterligare befäster kommunernas
möjligheter att skydda byggnader som bör bevaras av kulturhistoriska
eller miljömässiga skäl,

1962 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari föreslås att riksdagen måtte
vidta följande förändringar i regeringens förslag till bostadssaneringslag:

Regeringens förslag

Denna lag äger tillämpning på
fastighet på vilken finns bostadslägenhet
som fastighetens ägare
regelmässigt uthyr för annat ändamål
än fritidsändamål och som ej
utgör del av hans egen bostad.
Lagen gäller dock ej fastighet som
tillhör staten eller kommun.

När byggnad

Har bostadslägenhet ej den lägsta
standard som kan godtagas, får
hyresnämnd på ansökan av kommunen
och under förutsättning
som anges i 5 eller 6 § ålägga
fastighetens ägare att vidtaga åtgärd
som behövs för att lägenheten
skall uppnå sådan standard
(upprustningsåläggande) eller förbjuda
att lägenheten användes för
bostadsändamål (användningsförbud).

Står fastighet

Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer meddelar
bestämmelser om vad som skall
förstås med lägsta godtagbara
standard.

Motionärernas förslag

i tillämpliga delar.

Har bostadslägenhet ej den lägsta
standard som kan godtagas, får
hyresnämnd på ansökan av kommunen
eller berörda hyresgäster
och under förutsättning som anges
i 5 eller 6 § ålägga fastighetens
ägare att vidtaga åtgärd som behövs
för att lägenheten skall uppnå
sådan standard (upprustningsåläggande)
eller förbjuda att lägenheten
användes för bostadsändamål
(användningsförbud).

på sådan föreskrift.

För att bostadslägenhet skall
anses ha lägsta godtagbara standard
kräves att den har anordningar
för kontinuerlig uppvärmning,
för kontinuerlig tillgång till varmt

1* Riksdagen 1973. 19 sami. Nr 20

CU 1973:20

Regeringens förslag Motionärernas förslag

och kallt vatten, för avlopp, för
personlig hygien, såsom toalett,
tvättställ och badkar eller dusch,
för matlagning och för försörjning
med elektrisk ström ävensom att
det finns förrådsutrymme och tillgång
till tvättstuga. Utan hinder av
att lägenhet i något eller några
hänseenden ej uppfyller nu angivna
krav, kan den anses ha lägsta
godtagbara standard, om särskilda
skäl föreligger därtill. Närmare bestämmelser
om lägsta godtagbara
standard meddelas av regeringen
eller myndighet som regeringen
bestämmer.

5 §

Upprustningsåläggande får
meddelas, om fastigheten med
hänsyn till kostnaden för den åtgärd
som avses med ålägganden
kan beräknas ge skäligt ekonomiskt
utbyte.

Upprustningsåläggande får
meddelas, om hyran kan beräknas
bli skälig. Upprustningens omfattning
skall godkännas av hyresnämnden
efter hörande av berörda
hyresgäster.

6 §

Användningsförbud får meddelas,
om fastigheten efter åtgärd
som avses i 2 § första stycket kan
beräknas ej ge det utbyte som
avses i 5 § eller om det kan
antagas att byggnadslov till åtgärden
ej kommer att beviljas. Sådant
förbud får meddelas endast beträffande
lägenhet som har betydande
brister i förhållande till lägsta godtagbara
standard.

Användningsförbud får meddelas,
om hyran efter åtgärd som
avses i 2 § första stycket ej kan
beräknas bli skälig eller om det
kan antagas att byggnadslov till
åtgärden ej kommer att beviljas.
Sådant förbud får meddelas endast
beträffande lägenhet som har
betydande brister i förhållande till
lägsta godtagbara standard och efter
hörande av berörda hyresgäster.

Frågan om ersättningslägenhet
måste lösas genom enskild fastighetsägares
eller kommuns försorg
innan förbudet får träda i kraft.

1963 av herr Lindkvist (s) och fru Theorin (s) vari hemställs att
riksdagen antar det i proposition 1973:22 intagna förslaget till

CU 1973:20

bostadssaneringslag med ändringar som ger de boende en faktisk rätt att
utöva skäligt medinflytande.

Den till kulturutskottet hänvisade motionen 1973:693 behandlas i
betänkandet KrU 1973:26.

Gällande ordning m. m. beträffande rivningsreglering

Nuvarande bestämmelser i byggnadslagstiftningen innebär bl. a. följande.

Byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775) (BL) innehåller bestämmelser
om fysisk planering och om byggande. Närmare föreskrifter
om tillämpningen av lagen finns i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt
1972:776) (BS).

Ett särskilt kapitel (5 kap.) i BS handlar om byggande och innehåller
bl. a. bestämmelser om byggnads anordnande, inredning m. m.
(38—48 §§). Dessa bestämmelser gäller för nybyggnad, men därmed
jämställs mera genomgripande ändring samt inredning till väsentligt ändrad
användning av befintlig byggnad (75 §). Vid ändringsarbete som inte är
att hänföra till nybyggnad skall dock bestämmelserna för nybyggnad —
om inte byggnadsnämnden medger undantag — äga motsvarande tillämpning
i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen (49 §).

Enligt 46 § gäller att byggnad för stadigvarande bruk som innehåller
bostads- eller arbetsrum skall anordnas och inredas så, att den ger
möjlighet till trevnad och god hygien. Paragrafen innehåller dessutom
bestämmelser om bl. a. värme- och ljudisolering, skydd mot fukt,
uppvärmning och ventilation. Beträffande byggnad med mer än två
bostadslägenheter föreskriver 47 § bl. a. dels att till sådan lägenhet skall
höra vindskontor eller annat därmed jämförligt förvaringsrum samt
lämpligt utrymme för förvaring av matvaror, dels att de boende skall ha
tillgång till tvättstuga och torkrum.

Byggnad skall underhållas så att hållfastheten inte äventyras samt
brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppkommer (50 §).

Byggnadslov krävs för bl. a. nybyggnad och vad som jämställs därmed
samt i stor utsträckning även för förändringsarbeten och arbeten för
ändrad användning (54 §). Byggnadslov behövs också för rivning av
byggnad inom område med stadsplan. Någon prövning av angelägenheten
av rivningen i fråga sker inte i byggnadslovsärendet. Åtgärden får dock
inte strida mot planer och andra föreskrifter för området.

Viss prövning av rivnings ändamålsenlighet sker nu med stöd av den
tidigare nämnda lagen om byggnadstillstånd m. m. Enligt 1 § kan
Konungen förordna att byggnadsarbete, varmed förstås även rivning av
byggnad, inte får påbörjas utan särskilt tillstånd, om sådant förordnande
behövs med hänsyn till samhällsekonomiska förhållanden eller läget på
arbetsmarknaden eller andra väsentliga allmänna intressen. Enligt kungörelsen
om byggnadstillstånd behövs som tidigare framhölls byggnads -

CU 1973:20

tillstånd för rivning av flerfamiljshus inom stadsplanelagt område i
kommun med över 30 000 invånare.

Bygglagutredningen, tillkallad år 1968 för översyn av byggnadslagstiftningen,
har år 1972 getts ytterligare tilläggsdirektiv angående skydd för
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer. Dessa direktiv innehåller
följande.

Bestämmelser som ger samhället möjligheter att bevara från kulturhistorisk
synpunkt värdefull bebyggelse finns i skilda delar av lagstiftningen.

Enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen (1947:385 ) kan länsstyrel sen

förordna att nybyggnad inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd
inom område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan, om området
befinns böra skyddas med hänsyn till befintlig från historisk eller
konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse.

Enligt 9 § byggnadsstadgan (1959:612 ) skall detaljplanläggning

bl. a. ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling
inom det område, som planen skall avse. Dessutom skall enskildas
intressen tillbörligen beaktas. Om inte särskilda omständigheter föranleder
annat, skall mark avses för det ändamål för vilket den är mest
lämpad med hänsyn till läge, terräng- och grundförhållanden samt övriga
omständigheter. Enligt paragrafen skall bl. a. områden med bebyggelse
med särskilt värde från historisk eller kulturhistorisk synpunkt om
möjligt bevaras.

Byggnadslagstiftningen ger inte samhället någon möjlighet att hindra
rivning av byggnader på den grunden att byggnaden har särskilt värde
från kulturhistorisk eller liknande synpunkt. Byggnad, som bevarar
egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt
betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att anse som
synnerligen märklig, kan emellertid enligt lagen (1960:690) om byggnadsminnen
förklaras för byggnadsminne av riksantikvarien. I samband med
sådan förklaring skall riksantikvarien meddela skyddsföreskrifter som
bl. a. skall ange i vilka delar byggnaden inte får ändras samt hur ägaren
skall vårda byggnaden. Föreskrift får också meddelas om att område
kring byggnaden skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende och
karaktär inte förvanskas.

Enligt (1 § första stycket 12) expropriationslagen ( ) får

expropriation äga rum för att bevara historiskt eller kulturhistoriskt
märklig bebyggelse eller märklig fast fomlämning eller för att bereda
erforderligt utrymme däromkring.

Av det anförda framgår att lagstiftningen till övervägande del är
inriktad på att skydda enstaka byggnader.

I motion 1971:832 har yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära utredning av frågan om skyddslagstiftning avseende kulturhistoriskt
värdefulla bebyggelser och miljöer. Enligt motionen skulle
syftet med den föreslagna lagstiftningen vara att skapa ett skydd för och
garantera bevarande och iståndsättning av sådana bebyggelser och
miljöer. Vid sin behandling av motionen anförde riksdagens kulturutskott
(KrU 1971:26).

Som motionärerna framhållit är vi för närvarande inne i en period då
olika omständigheter, framför allt ekonomiska och tekniska, snabbt
aktualiserar genomgripande omdaningar av bebyggelsen i städer och
tätorter — omdaningar som i många fall genomförts, i andra är under
genomförande eller planeras och som ofta är så genomgripande att äldre
miljöer helt ersätts av nya. Omdaningarna har många effekter som ligger i

CU 1973:20

öppen dag, exempelvis förändringar i trafiksituationen, förbättringar i
bostadsstandarden, förvandling av bostadskvarter till affärs- och kontorscentra,
m. m. men också andra som tidigare uppmärksammats mindre
men numera allt oftare ställs under debatt.

Motionärerna har enligt utskottets mening med all rätt pekat på vad
kontinuitet i bebyggelsemiljö kan betyda för många människors känsla av
trivsel och trygghet i tillvaron och samma synsätt kommer fram i flera av
de remissyttranden som avgivits över motionen. Som exempel vill
utskottet erinra om att socialstyrelsen i sitt yttrande betonat betydelsen
för många människor av möjlighet till närkontakt med sådan miljö som
bevarats från gångna generationer och dess kultur. I en tid av rationaliseringar
och snabba förändringar i samhällsstrukturen torde behovet av
relativt oföränderliga replipunkter i miljön vara stort, framhåller styrelsen.

Utskottet ser i motionen ett av många tecken på att synen på
bevarandet av äldre bebyggelser och miljöer vidgats. Vid sidan av de
kulturminnesvårdande intressen som tidigare dominerade har man efterhand
fäst allt större vikt vid miljösynpunkter. Förskjutningen i synsättet
innebär också att behovet av åtgärder blir annorlunda än tidigare. Den
svenska byggnadsminneslagstiftningen ger inga möjligheter till effektiva
åtgärder för bevarande av hela miljöer, den är helt inriktad på skydd av
enstaka byggnader. Utskottet är ense med motionärerna och remissmyndigheterna
om att frågan om skydd för hela bebyggelsemiljöer nu
bör tas upp till ingående överväganden. Samtidigt är utskottet på det
klara med att denna fråga kan och bör ses ur många aspekter.

Man måste analysera vilka kriterier som bör föreligga för att en miljö
skall anses så värd att bevara att särskilda åtgärder bör tillgripas och likaså
vad man vill uppnå med bevarandet. Man måste söka mot varandra väga
de olika intressen som kan komma att hävdas i bevarandefrågorna. Det
allmänna intresse av en kontinuitet i miljön som utskottet inledningsvis
betonat kan i uppkommande aktuella fall tala för åtgärder i en riktning,
medan bostadspolitiska och sociala synpunkter kan ge anledning till
andra bedömningar av samma fall. Vad gäller bostadsområden måste man
ha blicken öppen för de problem som kan uppkomma för dem som bor
inom områden som man vill bevara och som därför förutsättes bli
föremål för särskilda åtgärder.

En avvägningsfråga av stor praktisk betydelse är vilket inflytande som
skall tillmätas de statliga organens miljö- och kulturminnesvårdande
synpunkter, om dessa strider mot den uppfattning som företrädes av
kommunerna.

Av avgörande betydelse när det gäller att bevara äldre miljöer är
vidare de ekonomiska förutsättningar under vilka lagstiftningen skall
verka. Utan ett genomtänkt och i praktiken fungerande finansieringssystem
riskerar varje lagstiftning med ifrågavarande syfte att bli utan
effekt.

Med den syn på bevarandefrågorna som här angivits är det enligt
utskottets mening ofrånkomligt att bedömningen av dessa frågor får ingå
som en viktig del i bebyggelseplaneringen. Det utredningsarbete som
utskottet anser erforderligt bör bl. a. sikta till en samordning av olika
författningskomplex så att de av utskottet i detta betänkande framhävda
synpunkterna också blir beaktade i nämnda planering. Det bör i
utredningsarbetet också övervägas hur man skall få fram nödvändiga
ekonomiska förutsättningar för en förbättrad vård av bebyggelsen.

På grund av bl. a. det anförda hemställde utskottet att riksdagen skulle
anhålla att Kungl. Maj:t låter verkställa den utredning av frågan om skydd
för vissa bebyggelser och miljöer som utskottet förordat. Riksdagen

1** Riksdagen 1973. 19 sami. Nr 20

CU 1973:20

beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 1971:264).

En fullständig översyn av plan- och byggnadslagstiftningen pågår f. n.
inom bygglagutredningen (K 1969:55). 1965 års musei- och utställningssakkunniga
(E 1966:52, U 1968:30) har bl. a. till uppgift att utreda
målsättning och organisation för samhällets kulturminnesvård. Enligt
direktiven bör de sakkunniga särskilt undersöka om gällande föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsendet i fråga om byggnadsminnesmärken
och kyrkor m. m. kan samordnas och förenklas. Saneringsutredningen
(In 1970:26) har enligt sina direktiv att utreda frågan om sanering
av det äldre bostadsbeståndet. Kungl. Maj:t har genom beslut den 5
december 1969 till utredningen överlämnat rskr 1969:318 (jfr mot.
1969:1:186 och 1969:11:918 samt 3LU 1969:45) om åtgärder till skydd
för den medeltida miljön i Visby att övervägas vid fullgörandet av
utredningsuppdraget. Utredningen har i augusti 1971 avgivit betänkandet
(1971:64 och 65) Sanering, varigenom de sakkunniga slutfört sitt arbete,
utom i vad avser frågor rörande sanering av kulturhistoriskt värdefull
bostadsbebyggelse.

Kulturutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande (KrU
1971:26) anfört att utskottet skulle finna det naturligt om den utredning
som utskottet förordat av Kungl. Maj:t inordnades i den översyn av
lagstiftningen om den fysiska planeringen som f. n. pågår inom bygglagutredningen.

Jag anser att bygglagutredningen bör få i uppdrag att i sitt arbete
överväga de synpunkter på skydd för kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser
och miljöer som riksdagen anfört. Utredningen bör därvid samråda
med 1965 års musei- och utställningssakkunniga i syfte att erhålla
sakunderlag för utredningens bedömningar samt samråda med saneringsutredningen
och beakta förslag som kan komma att läggas fram av denna
utredning.

Saneringsutredningen har i delbetänkandet SOU 1971:64 redovisat
rivningsregleringen samt föreslagit att nuvarande befogenhet för länsarbetsnämnderna
att ge tillstånd till rivning av flerfamiljshus överflyttas
på kommunerna. Utredningen kommer inom kort att i sitt slutbetänkande
behandla frågor rörande sanering av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.

Utskottet

Förslag till bostadssaneringslag

Behovet av lagstiftning

Departementschefen har (s. 68) angett som en angelägen bostadspolitisk
uppgift att genom ökade insatser från samhällets sida främja en
snabb avveckling av nuvarande brister i det äldre bostadsbeståndet.
Därvid hänvisas till lämnade och av utskottet i betänkandet CU 1973:19
behandlade förslag om finansiering och planering av en vidgad saneringsverksamhet.
Det har inte riktats invändning mot att vid genomförandet
därav, varvid kommunen bör ha en ledande och styrande roll, samverkan
mellan kommun och fastighetsägare bör eftersträvas.

I propositionen anför departementschefen att det inte kan uteslutas
att enighet mellan kommun och fastighetsägare inte kan nås i vissa fall.

CU 1973:20

Han konstaterar att gällande bestämmelser endast i undantagsfall kan
användas för att tvinga fram standardhöjande åtgärder. Efter en
redovisning av saneringsutredningens förslag om en lagstiftning, den
positiva inställningen till en sådan lagstiftning från flertalet remissinstanser
och den negativa inställningen hos vissa reservanter i utredningen
och i remissvar från företrädare för det enskilda näringslivet
förordar departementschefen att en lagstiftning genomförs på området.
Detta ställningstagande grundas på meningen att det av bostadssociala
skäl är nödvändigt att kräva en viss standard på våra bostäder och att det
för att standarden i det befintliga beståndet skall kunna förbättras till
samhällets förfogande måste ställas instrument som begränsar fastighetsägarnas
handlingsfrihet.

I motionen 1973:1927 (m) föreslås riksdagen avslå propositionen.
Detta ställningstagande grundas på åsikten att behovet av föreslagna
tvångsmedel inte kan anses styrkt, en åsikt som bl. a. återförs till
bedömningen att skäliga mål kan nås på frivillighetens väg och att
bindande standardkrav på avsedd nivå inte är lämpliga. Den som föredrar
en blygsammare bostadsstandard mot att betala en lägre kostnad skall
enligt motionen beredas möjlighet att göra ett sådant val.

Enligt utskottets mening kan det i motionen anförda synsättet inte
förenas med rimliga bostadssociala krav. Ett förlitande på endast
stimulansåtgärder räcker inte för att uppfylla de ambitioner som
samhället måste ledas av och som i det närmaste allmänt omfattas av
bostädernas nyttjare. Enligt utskottets mening bör därför motionen
1973:1927 avslås i vad den rör bostadssaneringslagen (BSL) och Kungl.
Maj :ts förslag sålunda prövas i dess enskildheter.

Lagstiftningens tillämpningsområde

Kungl. Maj:ts förslag innebär att bostadssaneringslagen enligt dess 1 §
skall äga tillämpning på fastighet på vilken finns bostadslägenhet som
fastighetens ägare regelmässigt uthyr för annat ändamål än fritidsändamål
och som ej utgör del av hans egen bostad. Lagen avses sålunda gälla såväl
flerfamiljshus som småhus som bebos av annan än ägaren men inte t. ex.
lägenhet som upplåts med bostadsrätt.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget i denna del.

Från lagens tillämpningsområde undantas enligt propositionen fastighet
som tillhör staten eller kommun. Fastighet som tillhör allmännyttigt
bostadsföretag eller annat kommunägt särskilt företag undantas däremot
inte. I motionen 1973:1962 (vpk), föreslås sådan ändring i lagens 1 § att
nämnda begränsning utgår och lagen sålunda skulle gälla även fastigheter
som tillhör staten eller kommun. Motionsförslaget utgår från att
tillämpning av lagstiftningen i sådana fall skulle kunna påkallas av
hyresgäster i dessa fastigheter.

I fråga om fastigheter som tillhör allmännyttiga företag kan det
naturligen förutsättas att de kommunala intentionerna uppfylls utan
formell tillämpning av bostadssaneringslagen. Motionsyrkandet, som

CU 1973:20

torde ha utgått från att hus tillhöriga nämnda bostadsföretag inte heller
formellt omfattades av lagstiftningen, är emellertid i allt väsentligt
tillgodosett. Vad gäller de relativt fåtaliga bostadshus som ägs av staten
eller kommunerna ansluter sig utskottet till meningen att det ansvar för
saneringsverksamheten som staten och kommunerna har enligt de i denna
del obestridda förslagen i prop. 1973:21 måste förutsättas omfatta även
egna fastigheter. Frågorna om partsställning för hyresgäst och vissa
ytterligare skyldigheter för kommunerna tas upp här nedan. Motionsförslaget
om ändring i 1 § BSL avstyrks sålunda.

Lägsta godtagbara standard

I propositionen föreslagen lydelse av 2 § BSL utgår från att lägsta
godtagbara standard skall bestämmas av Kungl. Maj:t och få de allmänna
uttrycken därför angivna i en särskild kungörelse, allt i enlighet med vad
utskottet också tillstyrkt i betänkandet CU 1973:19 (s. 25—26). 1 nu
förevarande lagtext tas sålunda inte upp motsvarande regler.

Motionen 1973:1962 (vpk) innefattar förslag till sådan ändring i 2 §
BSL att däri, i likhet med vad lagrådet förordat, tas upp vissa
grundläggande regler om vad som normalt krävs för att lägsta godtagbara
standard skall föreligga.

Departementschefen har, i anledning av vad lagrådet sålunda förordat,
anfört (s. 143) att det med hänsyn till de mycket skiftande förhållandena
i de olika saneringsfallen är nödvändigt att lämna ett betydande utrymme
för nyanserade bedömningar av upprustningsfrågorna och att en kortfattad
definition i lagtexten inte kan ge ett adekvat uttryck för syftet.

Utskottet har inte uppfattat lagrådets och motionärernas förslag till en
lagfäst beskrivning av standardnivån som syftande till att ge uttömmande
underlag för prövningen. Under alla förhållanden kommer denna prövning
att, som departementschefen anger, få göras från fall till fall. Även
om de skilda uppfattningarna om lämpligheten av ändringsförslaget
sålunda torde kunna förenas, har utskottet inte funnit det av tillämpningsskäl
nödvändigt att frångå propositionens förslag.

Vidare har i motionen 1973:1926 (fp) föreslagits uttalanden om
möjlighet till begränsad upprustning. Förslagets syfte torde vara att lägga
fast att hyresnämnd har möjlighet att på vissa grunder medge avsteg från
ett yrkande, där kommun ansöker om upprustningsåläggande.

Enligt utskottets mening bör ett föreslaget uttalande inte göras. De
avvägningar som här kan bli aktuella med hänsyn till plantekniska och
kulturhistoriska synpunkter, andra miljösynpunkter i vidsträcktaste
mening samt bostadsförsöijningssynpunkter och allmänna fastighetsekonomiska
synpunkter skall enligt de förslag i prop. 1973:21 som
utskottet tidigare godtagit ligga i kommunens hand. Det finns inte
anledning att med de syften som lagstiftningen har införa en ytterligare
prövning genom hyresnämnden av dessa lämplighetsavgöranden. Utskottet
ansluter sig därmed till den av departementschefen (s. 143) uttryckta
meningen, att åläggande skall avse upprustning till lägsta godtagbara

CU 1973:20

standard om kommunen framställt sådant yrkande och förutsättningarna
i övrigt enligt lagstiftningen föreligger. En annan sak är att hyresnämnden
självfallet har att bedöma kravens innehåll så att ett åtgärdsprogram mot
ett bestridande inte blir mer omfattande än som krävs för att uppfylla
standardkraven.

Kommuns uppgifter

Förslaget till BSL utgår (prop. 1973:21 s. 80) från att ansvaret för
planeringen av saneringsverksamheten redan vilar på kommunerna enligt
bostadsförsöijningslagen. Det har dock förutsatts att verksamheten med
bostadssaneringsprogram bör utvecklas successivt och att hänsyn kan tas
till mellan kommunerna skiftande förhållanden, kommunala resurser
m. m.

I motionen 1973:1950 (a—s) föreslås att bostadssaneringslagen utformas
så att kommunala åtgärder för vidgad sanering blir obligatoriska. Det
anförs att kommunerna bör åläggas att direkt fatta beslut om tillämpning
av BSL.

Utskottet kan helt ansluta sig till motionärernas allmänna utgångspunkt
att ett fullföljande av målsättningarna i alla kommuner är av
mycket stor vikt med hänsyn till såväl det bostadspolitiska som det
sysselsättningspolitiska syftet. Utskottet förutsätter också att kommunerna
inte kan finna anledning till andra bedömningar och att en aktivitet
enligt riktlinjerna därför snarast initieras. Motionärernas intresse skulle
därmed vara tillgodosett utan nya regler i BSL eller annan lagstiftning —
regler som med hänsyn till nämnda skiftande förhållanden under alla
omständigheter inte kan ges alltför generell utformning.

Hyresgästs ställning enligt lagstiftningen, m. m.

Upprustningsåläggande och användningsförbud skall enligt Kungl.
Maj:ts förslag till lydelse av 2 § BSL få meddelas endast på ansökan av
kommunen. I motionen 1973:1962 (vpk) föreslås sådan ändring att
frågorna skall få upptas även på ansökan av hyresgäst. Härtill anknyter
dels förslag i motionen 1973:1926 (fp) om att hyresgäst skall medges
ställning som part i ärende som i första instans handläggs av hyresnämnd,
dels förslag i motionen 1973:1963 (s) om att lagstiftningen skall ge de
boende en faktisk rätt att utöva skäligt medinflytande.

Vidare har förslag framställts i motionen 1973:1950 (b—s) om
ändringar i lagstiftningen som garanterar att hyresgäst hörs före kommunalt
beslut. Förslagen i motionen 1973:1962 (vpk) i vad avser att
hyresgäst skall höras före ett hyresnämndens förordade ställningstagande
till upprustningsstandarden får anses knutna till vad i motionen anförts
om en hyresprövning. Denna fråga behandlas nedan (s. 13).

Utskottet har i betänkandet CU 1973:19 (s. 27) tagit upp frågor om
medinflytande vid sanering och därvid inte funnit anledning till erinran
mot vad departementschefen anfört om att hyresgästintresset i det
enskilda fallet får tillgodoses genom kommunala bedömningar. Hyresgäst -

CU 1973:20

intressen i en mer allmän mening har f. ö. varit vägledande bl. a. vid
utformningen av riktlinjer för kommunernas handlande även i övrigt, vid
bestämmandet av standardkrav och lånevillkor och även vid valet av
prövningsinstans.

Den fråga som utskottet här har att behandla rör sålunda hyresgästs
ställning enligt och vid tillämpning av den föreslagna bostadssaneringslagen.
Utskottet har inte genom motioner i denna del fått anledning att
frångå sitt tidigare, ovan nämnda ställningstagande. Specifika hyresgästintressen
i ett enskilt saneringsfall skall sålunda bedömas av kommunen i
samband med dess planering. Det ligger sålunda redan i de behandlade
riktlinjerna för kommunernas handlande att dessa hyresgästintressen skall
ingå i bedömningen. Anledning finns inte att nu — genom att införa
lagregler — formalisera förutsättningarna för att dessa intressen skall
kunna beaktas. Kommunen bör få avgöra detta från fall till fall. Ett
förutsatt samarbete med hyresgästernas organisationer torde också kunna
ge ytterligare underlag för bedömningar i dessa frågor. Härutöver liggande
önskemål på föreskrifter om hyresgästernas hörande torde få behandlas i
anslutning till aviserad utredning om frågor rörande hyresgästmedverkan.
Motionen 1973:1950 torde därmed få anses tillgodosedd i inte ringa
omfattning.

De direkta yrkandena om att hyresgäst skall ges partsställning i
ärenden enligt BSL får också bedömas mot angivna bakgrund. Det bör
dock i detta sammanhang noteras att motionsyrkandena i mycket utgår
från skilda syften. Sålunda har i motionen 1973:1962 (vpk) motiven varit
att ge hyresgäst möjlighet att överta kommunens roll eller framställa
motstridiga yrkanden när denne inte delar kommunens uppfattning.
Motionen 1973:1926 (fp) synes närmast syfta till att ge hyresgäst
möjlighet att påkalla avsteg från krav på uppfyllande av lägsta godtagbara
standard, ett motiv som utskottet enligt vad ovan (s. 10-11) sagts inte
kan ansluta sig till. Förslaget i motionen 1973:1963 (s) torde på likartat
sätt syfta till att med ett hyresgästyrkande som grund påverka bedömningen
av kommunens krav på upprustningens omfattning. I den
sistnämnda motionen förutsätts också att detta skulle kräva nya rekvisit
för meddelande av upprustningsåläggande. Den ovan nämnda utredningen
och erfarenheter av tillämpningen av lagstiftningen torde få ge underlag
för ytterligare bedömningar i denna fråga. Här upptagna yrkanden i de
tre sistnämnda motionerna avstyrks sålunda.

Förutsättningar för upprustningsåläggande

Enligt lagförslagets 5 § får upprustningsåläggande meddelas om
fastigheten med hänsyn till kostnaden för den åtgärd som avses med
åläggandet kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte. Av förslagets 2 §
framgår att åläggande inte får avse mera än att lägenhet uppnår lägsta
godtagbara standard.

Kravet på skäligt ekonomiskt utbyte innebär enligt propositionen (s.
77) att en uppskattning skall ske av den hyra som med hänsyn till

CU 1973:20

hyreslagens bruksvärderegler kan godtas efter upprustningen och att
därefter skall prövas om denna hyra kan förränta upprustningskostnaderna.
Kan hyran förränta mer än dessa kostnader är överskjutande del
att anse som förräntning av fastighetens ingångsvärde — ett värde som vid
lagstiftningens genomförande sålunda bestämts med hänsyn till den
belastning som upprustningsskyldigheten innebär. Kan hyran inte förränta
upprustningskostnaderna och fastighetens ingångsvärde sålunda är
negativt, bör ett yrkande om upprustning inte bifallas.

I motionen 1973:1962 (vpk) föreslås att förutsättningen skäligt
ekonomiskt utbyte skall utgå ur 5 §.

Motionen utvecklar inte närmare motiven för denna ståndpunkt.
Skulle denna förutsättning utgå skulle emellertid därav följa inte att
användningsförbud — såsom torde vara avsett — blev följden utan att
upprustningsåläggande kunde meddelas även om uppskattade hyror inte
täckte kapitalkostnaderna för åtgärderna. Med hänsyn bl. a. till att
alternativt finansieringssätt inte anvisats avstyrks motionen i denna del.

Vidare föreslås i den nyssnämnda motionen att som förutsättning för
upprustningsåläggande anges att hyran kan beräknas bli skälig.

Enligt hyreslagen skall gälla att hyra skall utgå med skäligt belopp.
Den hyra som hyresvärden fordrar skall godtas om den inte är oskälig
efter en jämförelseprövning med hänsyn till bruksvärdet. Hyresnämnden
har sålunda, som ovan sagts, att göra en uppskattning av den hyra som
kan komma att utgå. Som lagrådet i annat sammanhang (s. 128) anfört
kan den omständigheten att upprustning skett efter åläggande inte
föranleda att bruksvärdeshyran bestäms på annat sätt än eljest. Härifrån
får skiljas de bedömningar som med hänsyn till bl. a. hyresgästintressen
skall göras för att undvika en sanering av sådan art att den försvårar
kvarboende m. m. Motionärernas syfte i denna del tillgodoses sålunda
utan föreslagen lagändring. Det skälighetsbegrepp som används i motionen
leder närmast till en inte åsyftad ändring i hyreslagen.

Till den del motionärernas avsikt kan ha varit att öppna en möjlighet
att i hyresnämndsärendet pröva avsteg från lägsta godtagbara standard får
utskottet hänvisa till vad därom ovan anförts. Sådana avsteg skulle strida
mot viktiga bostadssociala mål.

Förslaget i motionen 1973:1926 (fp) innebär att hyresnämndens
prövning skulle vidgas genom att i 5 § åtminstone skulle antydas att även
andra omständigheter bör beaktas ansluter också delvis till det ovan
anförda om avsteg från en lägsta godtagbara standard. Här torde
emellertid vidare ha avsetts prövning av plantekniska och kulturhistoriska
synpunkter och andra miljöbedömningar samt bostadsförsöijningssynpunkter
och allmänna fastighetsekonomiska synpunkter.

Sålunda avsedda omständigheter bör, med hänvisning även till vad
utskottet ovan (s. 10—11) anfört, bedömas av kommunen. Skäl finns inte
till antagande att en överprövning av kommunens bedömanden i denna
del i ärenden enligt BSL skulle innebära någon förbättring. Motionsyrkandet
avstyrks därför.

CU 1973:20

Användningsförbud

Enligt lagförslagets 6 § får användningsförbud meddelas om den i 5 §
angivna förutsättningen om skäligt ekonomiskt utbyte inte föreligger
eller om det kan antas att byggnadslov till upprustningsåtgärdema inte
kommer att beviljas. Hyresnämnden avses bedöma den senare frågan på
grundval av yttrande från byggnadsnämnden. Departementschefen anför
(s. 103) att om av yttrandet framgår att byggnadslov inte kan påräknas,
bör detta i regel utgöra tillräcklig grund för att bifalla ett yrkande om
användningsförbud.

Genom motionen 1973:1926 (fp) föreslås lagrummet få sådan lydelse
att därav framgår att användningsförbud får meddelas endast när fråga
om byggnadslov är fullt klarlagd genom lagakraftägande beslut.

Den åberopade situationen torde enligt departementschefen i regel
komma att inträffa endast när fastigheten är belägen inom område där
nybyggnadsförbud råder och byggnadsnämnden finner att upprustningen
är att jämställa med nybyggnad. Lagrådet har anfört (s. 129) att de
konsekvenser som kombinationen av nybyggnadsförbud och användningsförbud
ger i många fall troligen kan undvikas genom att dispens från
nybyggnadsförbudet meddelas av byggnadsnämnden eller söks hos
länsstyrelse eller Kungl. Maj:t. Till denna lagrådets mening har departementschefen
anslutit sig (s. 145).

Frågan om dispens eller byggnadslov kan sökas av kommun för
fastighetsägarens räkning bör inte i detta sammanhang prövas av
utskottet. Det torde i regel ligga i fastighetsägarens intresse att inför ett
eventuellt användningsförbud medverka till att byggnadslovsfrågan löses
definitivt, varvid kommunen kan bistå honom. Skulle i något undantagsfall
ett positivt, lagakraftvunnet beslut om byggnadslov föreligga sedan
ett användningsförbud trätt i kraft, torde överenskommelse träffas om
upprustning. Kommunen kan då förklara att förbudet inte längre skall
iakttas, varigenom det enligt 7 § är förfallet. Motionärernas intresse torde
i allt väsentligt få anses tillgodosett.

Förslaget i motionen 1973:1962 (vpk) om hyresbedömning m. m. är
ett följdförslag till motionsyrkanden beträffande innehållet i 5 § BSL.

Motionen avstyrks i denna del med hänvisning till ovan (s. 13) gjorda
bedömningar.

Vidare föreslås i den sistnämnda motionen att 6 § BSL kompletteras
med ett stadgande att användningsförbud inte skall gälla innan frågan om
ersättningslägenhet lösts genom enskild fastighetsägares eller kommuns
försorg.

Departementschefen har (s. 81—82) erinrat om att hyresavtal förfaller
vid användningsförbud och i anslutning därtill framhållit det angelägna i
att kommun inte aktualiserar sådana yrkanden i större omfattning än att
det är möjligt att bereda hyresgästerna ersättningsbostäder. Han anför
vidare att problemet med ersättningsbostäder självfallet bör vara löst när
frågan om användningsförbud skall prövas.

I propositionen föreslagen lydelse av 6 § BSL torde — bl. a. efter

CU 1973:20

jämförelse med vad departementschefen anfört om förutsättningarna för
upprustningsåläggande (s. 143) — ge vid handen att användningsförbud
som en huvudregel skall meddelas om förutsättningarna enligt lagrummets
första punkt är uppfyllda. Den nyanserade bedömning som
hyresnämnden enligt departementschefen (s. 80) har att göra ansluter sig
till lagrummets andra punkt, nämligen att förbud får meddelas endast
beträffande lägenhet som har betydande brister i förhållande till en från
fall till fall bedömd lägsta godtagbara standard. Beaktandet av hyresgästernas
intresse av att få godtagbara ersättningslägenheter skulle därmed
helt falla på kommunen.

Inga skilda meningar torde föreligga i fråga om utgångspunkten att
frågan om ersättningslägenheter skall vara löst innan användningsförbud
meddelas. Med hänsyn emellertid till att kommun, i enlighet f. ö. redan
med i prop. 1973:21 angivna riktlinjer, får förutsättas inte påkalla beslut
i andra fall får motionärernas intresse anses tillgodosett enligt lagförslaget.
Vid annat bedömande får även sambandet med förslaget till 9 §
tredje stycket BSL uppmärksammas.

Bostadssaneringslagen i övrigt

Utskottet har ingen erinran mot lagförslaget i vad det inte behandlats
ovan.

Övriga lagförslag

Utskottet avstyrker med hänvisning till vad inledningsvis anförts
motionen 1973:1927 även i denna del.

Lagförslagen har inte gett anledning till särskilt uttalande från
utskottets sida. Förslagen tillstyrks sålunda.

Byggnadsstadgan

Bestämmelser om byggnads utformning

Mot det genom prop. 1973:25 för yttrande framlagda förslaget har
ingen invändning gjorts i motioner. Utskottet har inte heller anledning till
annat än att föreslå riksdagen att tillstyrka förslagets genomförande.

Viss rivningsreglering

Utskottet avstyrker motionen 1973:1927 i vad den berör även denna
del av prop. 1973:22.

Förslaget syftar till att hindra att ett upprustningsåläggande omintetgörs
genom rivning av byggnaden. Då förslaget tillgodoser detta syfte
finns inte anledning till annat än en tillstyrkan därav, förenad med en
hänvisning till vad utskottet nedan anför i anledning av motionen
1973:1951.

CU 1973:20

Sambandet med rivningsregleringen i övrigt, m. m.

Departementschefen konstaterar (s. 90) att det f. n. inte finns någon
bestämmelse som föreskriver skyldighet att behålla en fastighet som
bostadsfastighet men att föreskrifter i skilda sammanhang inskränker
fastighetsägarens handlingsfrihet i detta hänseende, t. ex. kravet på
byggnadslov för rivning inom område med stadsplan och den prövning
som kan ske vid ansökan om byggnadstillstånd för rivning av flerfamiljshus
inom stadsplanelagt område i kommun med över 30 000 invånare.

Enligt byggnadsstadgan fordras sålunda byggnadslov för rivning inom
stadsplanelagt område. Byggnadsnämndens prövning syftar till att bevaka
att nödvändig försiktighet iakttas vid rivningen och innebär också en
bevakning av att åtgärden inte strider mot planer eller andra föreskrifter
för området. Den i prop. 1973:22 förordade ändringen i byggnadsstadgan
innebär att byggnadslov för rivning skall kunna vägras också i de —
troligen relativt fåtaliga — fall där ansökan gjorts om upprustningsåläggande
eller sådant åläggande gäller.

Prövningen av resursbehovet i samband med ansökan om byggnadstillstånd
görs i förevarande fall efter yttrande från kommunen om husets
tjänlighet som bostadshus. Inrikesministern har (prop. 1973:22 s. 91)
anmält avsikten att, även om kommunens rekommendationer i regel följs,
skapa en garanti därför i fall motsvarande de som avsetts vid den ovan
angivna ändringen i byggnadsstadgan, dvs. då ansökan om upprustningsåläggande
gjorts eller sådant åläggande är gällande.

Enligt i prop. 1973:21 förordade riktlinjer för kommunernas handlande
som ansvariga för den vidgade saneringsverksamheten bör äldre
byggnader av bl. a. kulturhistoriska och miljömässiga skäl bevaras och
moderniseras i den omfattning det är tekniskt och ekonomiskt möjligt.
Departementschefen uttalar i prop. 1973:22 (s. 91) att det är angeläget
att frågan om rivning av äldre byggnader med kulturhistoriska och
miljömässiga värden bedöms med ökad restriktivitet.

Bygglagutredningen har som ovan (s. 6—8) angetts fått i uppdrag att i
sitt arbete överväga synpunkter på skydd för kulturhistoriskt värdefulla
bebyggelser och miljöer som riksdagen anfört enligt kulturutskottets
betänkande KrU 1971:26.

Förslag till ändringar i byggnadslagstiftningen m. m. på grundval av
bygglagutredningens kommande betänkande kan inte påräknas förrän om
några år. Den vidgade saneringsverksamheten stöds av flera åtgärder för
att snabbt kunna få avsedd omfattning. De ändringar som föreslås i fråga
om rivningsreglering i samband med byggnadslov och byggnadstillstånd
täcker endast fall som aktualiserats enligt bostadssaneringslagen men ger
inte kommun ökade möjligheter att genomdriva ett bevarandeintresse
under ett programskede och under förhandlingar med fastighetsägare.
Även om kommunerna genom sin detaljplanering, i kanske inte alltid
utnyttjad utsträckning, skulle kunna motverka olämplig rivning finns
enligt utskottets mening skäl att nu pröva frågan om ändrade regler för
rivningsregleringen i avvaktan på ställningstagande till bygglagutredningens
kommande förslag.

CU 1973:20

En även genom provisoriska regler förbättrad rivningsreglering skulle
enligt utskottets mening stå i samklang med inrikesministerns uttalande i
prop. 1973:21 (s. 26) att det fortfarande bör finnas möjligheter att med
stöd av särskild lagstiftning kontrollera och reglera rivningsverksamheten
och även kunna betona det önskvärda sambandet mellan bostadsförsörjningsplanen
och kommunal, fysisk planering. En självklar utgångspunkt
bör vara att bygglagutredningens arbete inte föregrips.

Enligt utskottets mening bör Kungl. Maj:t därför överväga möjligheten
att snarast lämna förslag till en sådan provisorisk, ytterligare rivningsreglering
som skulle medge att man i byggnadslovsärenden får till stånd
en prövning motsvarande den kommunen ger uttryck för i byggnadstillståndsärendena.
Övervägandena torde t. ex. kunna leda till att ge grund
för att ansökan om byggnadslov — för att få anslutning till byggnadslagens
planeringsgrunder — kan i nu förevarande hänseende prövas även
enligt i huvudsak de riktlinjer som enligt 9 § byggnadsstadgan gäller för
detaljplanläggning. Möjlighet torde finnas att i övervägandena även
beakta saneringsutredningens kommande förslag. Vad utskottet sålunda
anfört torde helt motsvara det förslag som framställts i motionen
1973:1951 och bör av riksdagen som dess mening ges Kungl. Maj:t till
känna.

Utskottet hemställer

1. beträffande behovet av lagstiftning m. m. att riksdagen avslår
motionen 1973:1927 i vad den ej behandlas i utskottets
betänkande CU 1973:18 eller nedan under 9,

2. beträffande lydelsen av 1 § bostadssaneringslagen att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen 1973:1962 i denna del antar vid propositionen
1973:22 fogat förslag,

3. beträffande uttalande om möjlighet till begränsad upprustning
att riksdagen avslår motionen 1973:1926, yrkandet 2,

4. beträffande lydelsen av 2 § bostadssaneringslagen att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1973:1926, yrkandet 1 a, 1950, 1962 i denna del
samt 1963 antar vid propositionen fogat förslag,

5. beträffande lydelsen av 5 § bostadssaneringslagen att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1973:1926, yrkandet 1 b, och 1962 i denna del
antar vid propositionen fogat förslag,

6. beträffande lydelsen av 6 § bostadssaneringslagen att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1973:1926, yrkandet 1 c, och 1962 i denna del
antar vid propositionen fogat förslag,

7. beträffande bostadssaneringslagen i vad den ej behandlats
ovan att riksdagen antar vid propositionen fogat förslag,

8. beträffande övriga lagförslag att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen 1973:1927 i
denna del antar vid propositionen 1973:22 fogade förslag till

CU 1973:20

a. lag om ändring i lagen (1970:246) om tvångsförvaltning av
bostadsfastighet,

b. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder
och hyresnämnder,

c. lag om ändring i lagen (1942:429) om hyresreglering
m. m.,

9. beträffande ändringar i byggnadsstadgan att riksdagen med
avslag å motionen 1973:1927 i vad den ej behandlas i
utskottets betänkande CU 1973:18 eller ovan under 1 som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
10. beträffande rivningsreglering i vad den ej behandlats under 9
att riksdagen med bifall till motionen 1973:1951 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 9 maj 1973

På civilutskottets vägnar
ERIK GREBÄCK

Närvarande: herrar Grebäck (c), Bergman (s), Almgren (s), Tobé (fp),
Kristiansson i Örkelljunga (s), fröken Ljungberg (m), herrar Petersson i
Nybro (s), Andersson i Knäred (c), Lindkvist (s), fru Olsson i Hölö (c),
herrar Wennerfors (m), Claeson (vpk), Jadestig (s), Annerås (fp) och
Persson i Karlstad (s).

Reservationer

l.1 beträffande behovet av lagstiftning m. m. av fröken Ljungberg (m)
och herr Wennerfors (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Behovet
av” och på s. 15 slutar med ”tillstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:
Utskottet har i betänkandet CU 1973:19 enhälligt tillstyrkt riktlinjer
som betonar att sanering av enskilt ägda fastigheter skall främjas genom
stimulansåtgärder och en förbättrad kommunal planering, följd av
överenskommelser mellan kommun och fastighetsägare. Den nu föreslagna
bostadsaneringslagen ändrar syftet med dessa uttalanden eftersom en
tvångslag, även då den formellt inte tillämpas, medför att förhandlingarna
genomförs under hot och därför närmast kommer att uppfattas som
kommunala diktat. Lagens utformning innebär sålunda att ingrepp i
enskild äganderätt kan komma att göras utan den domstolsprövning av
ersättningsanspråk som t. o. m. nuvarande expropriationslag lämnar
tillfälle till. Lagens allmänna utgångspunkt strider sålunda mot grundläggande
rättsbegrepp.

1 Vid bifall till reservationen! förfaller utskottets hemställan under 2-8 samt reservationerna
2-8.

CU 1973:20

Det obestridda behovet av åtgärder för en ökad sanering kan enligt
utskottets mening tillgodoses utan en tvångslagstiftning.

Med den sålunda angivna meningen att lagstiftningen såväl är
principiellt oantaglig som obehövlig föreslår utskottet att riksdagen - i
enlighet med motionen 1973:1927 i denna del — inte antar lagförslagen.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande behovet av lagstiftning m. m. att riksdagen med
bifall till motionen 1973:1927 i denna del

a. inte antar de vid propositionen 1973:22 fogade lagförslagen,
i vad de inte behandlats i utskottets betänkande CU
1973:18 eller nedan under 9,

b. avslår motionerna 1973:1926, 1950, 1962 och 1963,

2. beträffande lydelsen av l § bostadssaneringslagen av herr Claeson
(vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”1 fråga”
och på s. 10 slutar med ”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Redan grundläggande hyresgästintressen — vilka kan stå i motsättning
till kommunala intressen - i förening med hittillsvarande erfarenheter
utgör tillräckliga skäl för att alla ägarkategorier inordnas under lagstiftningen.
Motionsyrkandet tillstyrks sålunda.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande lydelsen av 1 § bostadssaneringslagen att riksdagen
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionen 1973:1962 i denna del antar Kungl. Maj.ts förslag
med ändring enligt i motionen föreslagen lydelse,

3. beträffande uttalande om möjlighet till begränsad upprustning av herrar
Tobé (fp) och Annerås (fp) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Enligt
utskottets” och på s. 11 slutar med ”uppfylla standardkraven” bort ha
följande lydelse:

Ett föreslaget uttalande kan vara av värde. Det är å ena sidan obestritt
att upprustning skall syfta till att uppnå lägsta godtagbara standard. Det
förhållande att utskottet inte kunnat ha tillgång till avsedd lydelse av den
kungörelse vari standarden kommer att anges kan emellertid leda till att
bedömningar nu sker från olika utgångspunkter. Om standardkraven
anges enligt den metod som lagrådet nyttjat kommer en skälighetsprövning
att åvila också hyresnämnden. Ett uttalande som sålunda betonar att
nämnden därvid har att beakta t. ex. bostadsförsörjningssynpunkter som
de kommer till uttryck i önskemål från hyresgäster blir då erforderligt för
att undanröja eventuella missförstånd. Riksdagen bör ansluta sig härtill
genom att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
i denna del.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande uttalande om möjlighet till begränsad upprustning
att riksdagen med bifall till motionen 1973:1926,

CU 1973:20

yrkandet 2, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

4. beträffande standardkrav i bostadssaneringslagen av herr Claeson
(vpk) som anser att det stycke på s. 10 som börjar med ”Utskottet har”
och slutar med ”propositionens förslag” bort ha följande lydelse:

Även med beaktande av svårigheterna att i sammandragen form
beskriva vad som åsyftas och av att det är lättare att ange normerna i
administrativ ordning bör bostadssaneringslagen på denna centrala punkt
innehålla vissa grundläggande regler. Den i motionen föreslagna lagutformningen
har förordats av lagrådet. Med denna bestämmelse tillgodoses
också önskemålet i motionen 1973:1926 att klargöra att avsaknad av en
eller annan utrustningsdetalj inte under alla omständigheter gör att
lägenheter är under godtagbar standard. Detta kan vägas upp av andra
kvaliteter. Motionen 1973:1962 bör därför tillgodoses på denna punkt.

5. beträffande hyresgästs ställning enligt lagstiftningen, m. m.

a. av herrar Tobé (fp) och Annerås (fp) som anser att den del av
utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Den fråga” och slutar med
”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Frågorna om hyresgästs ställning enligt bostadssaneringslagen är inte
tillfredsställande lösta i propositionen. Utskottet har emellertid förutsatt
att den aviserade utredningen belyser detta ämne ytterligare — om
möjligt i sådan tid att förslag kan föreläggas höstriksdagen och sålunda
träda i kraft den 1 januari 1974. Med hänsyn därtill kan utskottet nu
godta lagförslaget i denna del.

b. av herr Claeson (vpk) som anser att den del av utskottet yttrande
på s. 12 som börjar med ”Den fråga” och slutar med ”avstyrks sålunda”
bort ha följande lydelse:

Enligt vad ovan anförts blir en kommunal aktivitet enligt lagstiftningens
anda inte obligatorisk. Kommunerna kan av olika skäl och även
med hänsyn till skilda politiska värderingar underlåta att vidta åtgärder i
fall där de i fastigheten boende anser en upprustning nödvändig. Det vore
enligt utskottets mening orimligt om ett av statsmakterna i princip
godtaget hyresgästintresse i t. ex. sådana fall skulle stå utan handlingsmöjlighet.
Om däremot 2 § första stycket BSL får den utformning som
föreslås i motionen 1973:1962 skulle berörd hyresgäst hos hyresnämnd
kunna initiera ett förfarande av avsedd typ. Utskottet tillstyrker därför
motionen i denna del. Med ett sådant ställningstagande tillgodoses även
övriga motioner med liknande syfte.

6. beträffande lydelsen av 2 § bostadssaneringslagen av herr Claeson
(vpk) som — under förutsättning av bifall till reservationerna 4 och 5 b —
anser att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande lydelsen av 2 § bostadssaneringslagen att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna

CU 1973:20

1973:1926, yrkandet 1 a, 1950 och 1963 samt med bifall till
motionen 1973:1962 i denna del antar Kungl. Maj:ts förslag
med ändring enligt i motionen 1973:1962 föreslagen lydelse,

7. beträffande lydelsen av 5 § bostadssaneringslagen (upprustningsåläggande) a.

av herrar Tobé (fp) och Annerås (fp) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Sålunda
avsedda” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Hyresnämnd har att pröva omständigheter som skall vägas mot
tekniska utrustningskrav. Denna prövning måste göras före ett avgörande
av frågan om brist i en utrustningsdetalj skall kunna godtas med hänsyn
till dessa omständigheter. I avsaknad av bestämmelser om standardkraven
bör hänvisning till även dessa andra omständigheter tas in i lagens 5 §.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande lydelsen av 5 § bostadssaneringslagen att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till
motionen 1973:1926, yrkandet 1 b, och med avslag å
motionen 1973:1962 i denna del, antar Kungl. Maj:ts förslag
med ändring enligt följande lydelse:

5 § Upprustningsåläggande får meddelas, om fastigheten med
hänsyn till kostnaden för den åtgärd som avses med åläggandet
kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte och om åtgärden
med hänsyn till omständigheterna i övrigt är ändamålsenlig
och lämplig.

b. av herr Claeson (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 13 somböijar med
”Motionen utvecklar” och slutar med ”denna del” bort utgå,

dels den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ”Enligt
hyreslagen” och slutar med ”bostadssociala mål” bort ha följande
lydelse:

En av sociala synpunkter styrd sanering måste genomföras för att
undanröja dåliga bostadsbestånd eller förhindra fortgående förslumning.
För att åstadkomma en snabb avveckling av nuvarande brister i det äldre
bostadsbeståndet och åstadkomma en nödvändig saneringsverksamhet
måste man bortse från det privata fastighetskapitalets lönsamhetsintresse.
Det är ingen självklarhet att ägandet och förvaltandet av hyresfastigheter
alltid skall bära sig och gå med vinst. Bostaden får inte vara en
marknadsvara. Rätten till en god bostad måste vara en social rättighet. En
upprustning till lägsta godtagbara standard måste sålunda kunna ske utan
att fastighetsägarna alltid kan få hittills vanligt ekonomiskt utbyte. Ofta
har det olagliga förfallet nått så långt att redan en upprustning till lägsta
godtagbara standard innebär så stora kostnader att det ur fastighetsägarens
synpunkt inte blir ekonomiskt lönsamt. I ett sådant läge måste
kommunerna överta fastigheterna efter användningsförbud på sätt som
nedan sägs.

CU 1973:20

Ett väsentligt krav är också att en upprustning utöver lägsta
godtagbara standard och med alltför hög hyra inte bör kunna tvingas
fram mot hyresgästernas vilja. Utskottet ansluter sig helt till denna
ståndpunkt som bör följas upp genom bestämmelser om byggnadsförbud.

Dessa ställningstaganden innebär att utskottet tillstyrker att 5 § BSL
får den utformning som föreslås i motionen 1973:1962.

dels utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande lydelsen av 5 § bostadssaneringslagen att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till
motionen 1973:1962 i denna del och med avslag å motionen
1973:1926, yrkandet 1 b, antar Kungl. Maj:ts förslag med
ändring enligt i motionen 1973:1962 föreslagen lydelse,

8. beträffande lydelsen av 6 § bostadssaneringslagen (användningsförbud)
av herr Claeson (vpk) som — under förutsättning av bifall till reservationen
7 b — anser att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 14 som börjar med
”Motionen avstyrks” och slutar med ”gjorda bedömningar” bort ha
följande lydelse:

Motionen tillstyrks i denna del med hänvisning till ovan gjorda
bedömningar beträffande 5 § BSL,

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Inga
skilda” och slutar med ”BSL uppmärksammas” bort ha följande lydelse:
Om en övervägd upprustning till lägsta godtagbara standard beräknas
ge en ur bostadssociala synpunkter alltför hög hyra bör enligt vad ovan
anförts upprustningsåläggande inte meddelas. 6 § BSL bör i anslutning
härtill och enligt förslaget i motionen 1973:1962 utformas så att
förutsättning för användningsförbud därmed skulle föreligga. Fastigheten
bör då övertas av kommunen till skäligt markpris med avdrag för rivningskostnad.
Kommunen kan då välja mellan upprustning till lägsta godtagbara
standard med utbud av lägenheterna mot skälig hyra eller totalsanering.
Som ytterligare förutsättning bör vidare gälla att berörda hyresgästers
mening inhämtas. Utskottet tillstyrker sålunda att 6 § första stycket
BSL utformas enligt förslaget i motionen 1973:1962.

Ett sålunda åstadkommet användningsförbud bör med hänsyn till
hyresgästintresset emellertid inte få träda i kraft innan ersättningslägenheter
ställts till hyresgästernas förfogande genom fastighetsägarens eller
kommunens försorg. Det räcker i detta fall inte att förutsätta att detta
hyresgästintresse beaktas av kommunen. Motsvarande regel bör, enligt
det sistnämnda motionsförslaget, tas in i ett andra stycke i 6 § BSL.
dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande lydelsen av 6 § bostadssaneringslagen att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till
motionen 1973:1962 i denna del och med avslag på
motionen 1973:1926, yrkandet 1 c, antar Kungl. Maj:ts
förslag med ändring enligt i motionen 1973:1962 föreslagen
lydelse,

CU 1973:20

9. beträffande viss rivningsreglering av fröken Ljungberg (m) och herr
Wennerfors (m) som — under förutsättning av bifall till reservationen 1 —
anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med
”Utskottet avstyrker” och slutar med ”motionen 1973:1951” bort ha
följande lydelse:

Med hänvisning till utskottets ställningstagande i fråga om föreslagen
lagstiftning avstyrks den i prop. 1973:22 förordade ändringen i byggnadsstadgan.

dels utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande ändringar i byggnadsstadgan att riksdagen med
bifall till motionen 1973:1927, i vad den ej behandlats i utskottets
betänkande CU 1973:18 eller ovan under 1, som sin
mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

CU 1973:20

* Bilaga

Kungl. Maj:tsav utskottet tillstyrkta

Förslag till

Bostadssaneringslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag äger tillämpning på fastighet på vilken finns bostadslägenhet
som fastighetens ägare regelmässigt uthyr för annat ändamål
än fritidsändamål och som ej utgör del av hans egen bostad. Lagen
gäller dock ej fastighet som tillhör staten eller kommun.

När byggnad tillhör innehavare av inskriven tomträtt, äger bestämmelserna
i denna lag motsvarande tillämpning på tomträtten. I fråga
om byggnad som eljest tillhör annan än ägaren av marken gäller lagen

1 tillämpliga delar.

2 § Har bostadslägenhet ej den lägsta standard som kan godtagas, får
hyresnämnd på ansökan av kommunen och under förutsättning som
anges i 5 eller 6 § ålägga fastighetens ägare att vidtaga åtgärd som
behövs för att lägenheten skall uppnå sådan standard (upprustningsåläggande)
eller förbjuda att lägenheten användes för bostadsändamål
(användningsförbud).

Står fastigheten under förvaltning enligt lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning
av bostadsfastighet, skall hyresnämnden, i stället för att
meddela upprustningsåläggande, föreskriva att i förvaltningen skall ingå
att vidtaga de upprustningsåtgärder som nämnden föreskriver. Vad i lagen
sägs om upprustningsåläggande skall äga motsvarande tillämpning
på sådan föreskrift.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer meddelar bestämmelser
om vad som skall förstås med lägsta godtagbara standard.

3 § Ansökan om upprustningsåläggande eller användningsförbud kan
riktas mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om
denne har överlåtit fastigheten innan ansökan göres.

Överlåtes fastigheten sedan ansökan gjorts eller är fall som avses
i första stycket, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att
det varom tvistas överlåtes och om tredje mans deltagande i rättegång
äga motsvarande tillämpning.

Om tvist angående äganderätten är antecknad i fastighetsboken, kan
ansökan riktas mot den som innehar fastigheten med äganderättsanspråk.

4 § I fråga om förfarandet vid hyresnämnden i ärenden enligt denna
lag finns bestämmelser i lagen (1973:188) om arrendenämnder och
hyresnämnder.

Förutsättningar för upprustningsåläggande och användningsförbud m. m.

5 § Upprustningsåläggande får meddelas, om fastigheten med hänsyn
till kostnaden för den åtgärd som avses med åläggandet kan beräknas
ge skäligt ekonomiskt utbyte.

CU 1973:20

6 § Användningsförbud får meddelas, om fastigheten efter åtgärd som
avses i 2 § första stycket kan beräknas ej ge det utbyte som avses i
5 § eller om det kan antagas att byggnadslov till åtgärden ej kommer
att beviljas. Sådant förbud får meddelas endast beträffande lägenhet
som har betydande brister i förhållande till lägsta godtagbara standard.

7 § Har upprustningsåläggande meddelats men beviljas ej byggnadslov
till den åtgärd som avses med åläggandet, är åläggandet förfallet.

Har byggnad vari finns lägenhet som avses med upprustningsåläggande
eller användningsförbud rivits, är åläggandet eller förbudet förfallet.

Har sådan åtgärd vidtagits att lägenhet, som avses med användningsförbud,
uppnår lägsta godtagbara standard, är förbudet förfallet.

Om i annat fall kommunen förklarar att den ej påfordrar att åtgärd,
som avses med upprustningsåläggande, vidtages eller att användningsförbud
skall iakttagas, är åläggandet eller förbudet förfallet.

Verkan av beslut i vissa fall m. m.

8 § Har upprustningsåläggande eller användningsförbud meddelats
och övergår fastigheten till ny ägare, gäller åläggandet eller förbudet mot
denne.

9 § I upprustningsåläggande skall bestämmas viss tid inom vilken åtgärd
som avses med åläggandet skall ha vidtagits.

Föreligger särskilda skäl, får hyresnämnden på ansökan av fastighetsägaren
förlänga tiden. Sådan ansökan skall göras före utgången av
den löpande tidsfristen.

I användningsförbud skall anges från vilken tidpunkt förbudet gäller.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

10 § Beslut om upprustningsåläggande eller användningsförbud skall
genast sändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Beslut om upprustningsåläggande skall sändas
även till länsarbetsnämnden och byggnadsnämnden.

Har staten eller kommun förvärvat fastighet på vilken finns lägenhet
som avses med upprustningsåläggande eller användningsförbud, skall
på anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken att åläggandet eller förbudet förfallit.

11 § När åtgärd som avses med upprustningsåläggande vidtagits eller
när enligt 7 § åläggande eller användningsförbud förfallit, skall kommunen
genast anmäla det till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken eller tomträttsboken.

12 § Gör ej kommunen anmälan som avses i 11 §, skall hyresnämnden
på ansökan av fastighetsägaren göra sådan anmälan.

Vite, tvångsförvaltning, inlösen m. m.

13 § Upprustningsåläggande och användningsförbud får förenas med
vite.

CU 1973:20

I fall som avses i 8 § gäller utsatt vite ej mot den nye ägaren, men
hyresnämnden får utsätta vite för denne.

14 § Utför fastighetsägaren ej åtgärd som föreskrivits i upprustningsåläggande,
får hyresnämnden på ansökan av kommunen, i stället för
att utsätta vite, besluta att ställa fastigheten under förvaltning enligt
lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet. Meddelas
sådant beslut eller ställes eljest fastighet, som berörs av upprustningsåläggande,
under förvaltning enligt nämnda lag, ingår i förvaltningen
att utföra de med åläggandet avsedda åtgärderna. Därvid skall bestämmelserna
i nämnda lag äga motsvarande tillämpning, dock att hyresnämnden
redan vid förordnandet om tvångsförvaltning äger tillåta förvaltaren
att upptaga lån och ansöka om inteckning samt att befogenhet
enligt 13 § samma lag skall tillkomma även kommunen.

Förelägger hyresnämnden nytt vite, skall bestämmas ny tid inom vilken
åtgärden skall ha vidtagits.

15 § Ansökan om tvångsförvaltning skall göras inom två år från utgången
av den tid som bestämts enligt 9 § eller, om ny tid bestämts
enligt 14 § andra stycket, inom två år från utgången av den nya tiden.
Ansökan, som ej sker inom föreskriven tid, upptages ej till prövning.

16 § Utför fastighetsägaren ej den åtgärd som föreskrivits i upprustningsåläggande
och är förhållandena sådana att åtgärden kan antagas
ej komma att bli utförd under tvångsförvaltning, får kommunen lösa
fastigheten, om ej åtgärden avser arbete av endast ringa omfattning.

17 § Talan om inlösen skall väckas vid fastighetsdomstolen senast
inom två år från utgången av den tid som bestämts enligt 9 § eller, om
ny tid bestämts enligt 14 § andra stycket, inom två år från utgången av
den nya tiden. Väckes ej talan inom nämnda tid, är rätten till talan
förlorad. I fråga om inlösen gäller i övrigt expropriationslagen (1972:
719) i tillämpliga delar, dock med undantag för 4 kap. 2 §. Bestämmelserna
i 4 kap. 3 § expropriationslagen äger tillämpning i fråga om värdeökning
som ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes
vid domstol.

18 § överträder fastighetsägare användningsförbud, får hyresnämnden
utsätta nytt vite.

Övriga bestämmelser

19 § Kommunen får besiktiga fastighet i den mån det är nödvändigt
för att förbereda eller utföra talan enligt denna lag.

Lämnas kommunen ej tillfälle till besiktning som avses i första stycket,
får hyresnämnden förelägga fastighetsägaren att vid vite hålla fastigheten
tillgänglig för besiktning.

20 § Fråga om uttagande av vite som förelagts med stöd av denna lag
prövas av hyresnämnden på yrkande av kommunen. Vite får ej förvandlas.

21 § Mot beslut i fråga som enligt denna lag skall prövas av hyresnämnd
fores talan genom besvär, om beslutet avser fråga om upprustningsåläggande
eller användningsförbud eller åtgärd enligt 12 §, hos

CU 1973:20

Svea hovrätt och eljest hos den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten
är belägen.

Besvärshandlingen skall inges till hovrätten eller, om talan skall fullföljas
hos fastighetsdomstolen, till denna inom tre veckor från den dag
beslutet meddelades. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas. Har besvärshandlingen före besvärstidens
utgång kommit in till hyresnämnden, skall besvären ändå
upptagas till prövning.

22 § I besvärsmål vid fastighetsdomstol samt i Svea hovrätt, när talan
från hyresnämnd fullföljs direkt till hovrätten, skall part kallas att
muntligen höras, om ej sådant hörande saknar betydelse för utredningen.

I fråga om handläggningen vid fastighetsdomstolen av besvärsmål
äger utöver första stycket 52 kap. 3 och 5—12 §§ rättegångsbalken motsvarande
tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället
fastighetsdomstolen.

23 § Bifalles fastighetsägarens talan i besvärsmål, kan kommunen åläggas
att ersätta honom hans rättegångskostnad. I övrigt svarar vardera
parten för sin rättegångskostnad, i den mån ej annat följer av 18 kap.
6 § rättegångsbalken.

24 § Beträffande rättegången i Svea hovrätt i mål som fullföljs från
hyresnämnd gäller, med de avvikelser som följer av 21—23 §§, i tillämpliga
delar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål och om
besvär.

Första stycket gäller i tillämpliga delar även rättegången i högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Bestämmelsen i 17 § om tillämpningen av 4 kap. 3 § expropriationslagen
(1972: 719) gäller ej i fråga om värdeökning som ägt rum före utgången
av juni 1971.

GOTAB 73 3818 S Stockholm 1973