Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

RIKSDAGEN 1972

PROTOKOLL BIHANG

Sami. 2:3 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse -

Band C 3

JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1972

Innehåll

Justitieombudsmännens embetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I DOMSTOLAR m. m.

Rättens domförhet vid förfall för nämndeman på grund av jäv .... 17

Vittnesförhör med den, som medverkat till brott, för att styrka åtal

mot annan för medverkan till samma brott 22

Fängelse kan inte genom tillämpning av straffnedsättningsregler

bestämmas till kortare tid än en månad 26

Fråga om polisen vidtagit erforderliga åtgärder för att skydda främmande
makts ambassad från övergrepp 28

Vid demonstration mot utländsk ambassadör har civilklädd polispersonal
satts in för ordningens upprätthållande. Fråga om lämpligheten
härav 35

Fråga om upplösning av allmän sammankomst m. m 42

Fråga om förundersökning bort inledas mot journalister som i reportagesyfte
begivit sig in i en av s. k. allaktivister ockuperad fastighet
till vilken tillträde ej fick ske utan fastighetsägarens samtycke .... 47

Får den som av polisman medtagits till förhör förvaras i arrest i

väntan på förhörets hållande? 51

Hur bör polis och åklagare förfara då utlänning på tillfälligt besök

i Sverige gjort sig skyldig till fortkörning? 64

Vissa övriga ärenden 70

II FÖRSVARET m. m.

Framställning till Konungen angående vapenfrinämnden 78

Framställning till Konungen om förbättrade avlöningsförmåner för

en befattningshavare vid militärområdesstab 82

Sedan hovrätts dom i militärt brottmål mot överstelöjtnant angående
tjänstefel vunnit laga kraft har Högsta domstolen bifallit ansökan
om återställande av försutten tid men därefter vägrat prövningstillstånd
87

Kommunikation i vapenfriärende 89

Spörsmål om kommunikation och beslutsmotivering i ärenden om

anstånd med militärtjänst 89

Fråga vid tillämpning av 21 kap. 15 § brottsbalken i vad mån mässlokal
är utrymme som nyttjas av krigsmakten 94

Om bevakande av ersättningsmål 98

Påståenden om självmordsvåg vid regemente. Tillika frågor dels om
kompanichefs beslut rörande belöningspermission, dels om förhållanden
vid sjukvisitation, dels ock om regementschefens förfarande
vid en presskonferens 99

Krigsspel anordnat av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar
m. fl. (»Operation Jonas») lil

Slutligt ställningstagande till officersaspirants fortsatta utbildning
har uppskjutits till tid efter slutlig anmälan till krigsskolan. Kritik
häremot 120

Fråga i vad mån intyg från civil läkare kan anses tillräckligt för

bedömande av militär tjänstbarhet 126

Vissa övriga ärenden 127

III VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Allmänt 130

Disciplinär åtgärd mot assistent vid fångvårdsanstalt för oriktig tidsangivelse
i permissionssedel och därpå grundad planering av intagens
resa till jordfästningen av sin moder 144

Inlåsning av hungerstrejkande intagna samt omplacering till annan

anstalt av sådana intagna 148

Intagen som på grund av platsbrist varit placerad på specialavdelning
har härigenom gått miste om gemensamhet med andra intagna
m. m 159

Vid tillämpning av 47 § behandlingslagen har intagen hindrats från
gemensamhet med andra intagna under fritid och från sedvanlig

fritidsverksamhet. Fråga om lagligheten härav 163

Frågor om ordningen för handhavandet av brevcensur för häktad
samt fråga huruvida häktads korrespondens inneburit fortsatt häleribrottslighet
och därför — eller eljest med hänsyn till ordning och

säkerhet — bort stoppas 167

Fråga om ledningen för fångvårdsanstalt ägt begränsa rätten för

intagen att förfoga över egna medel för inköp 177

Fråga om lagligheten av beslag av sprit, som besökande medfört

till fångvårdsanstalt 182

Huruvida intagen måste uppge skälen för begäran om telefonsamtal

med advokat 184

Fråga om åtgärd bör vidtas för att tillgodose intagens behov av

hjälp vid upprättande av självdeklaration 185

Felaktig frigivning på grund av bristfällig identitetskontroll 187

Barnavård

Fråga om vilka åtgärder som bör vidtagas från barnavårdsnämnds
sida vid misstanke om att ett barn är utsatt för risk för misshandel

av närstående 190

Fråga om övervakare ägt och bort lämna övervakads arbetsgivare

upplysningar om övervakads personliga förhållanden 193

Fråga om barnavårdsnämnd vid utredning av fråga om vem av
föräldrar som skall ha vårdnad om barn äger förordna om barn psykiatrisk

undersökning av barnet 198

Spörsmål om hur vårdnadsutredning bör bedrivas 202

Om ansvarsfördelningen mellan barnavårdsnämnd i hemkommunen
och barnavårdsnämnd i vistelsekommunen vid ingripanden enligt

bamavårdslagen 207

Spörsmål rörande tillämpningen av bestämmelserna i 21 kap. 6 och

7 §§ föräldrabalken om överflyttning av barn 216

övriga bamavårdsärenden 221

Nykterhetsvård 228

Socialvård

Fråga om socialnämnd bort från försäkringskassan uppbära folkpensioner
för samtliga pensionärer på ålderdomshemmen i kommunen
och om nämnden haft fog för underlåtenhet att till en pensionär
utbetala fickpengar 237

Fråga om återkrav av lämnad socialhjälp 242

övriga socialvårdsärenden 244

Sjukvård

Psykiatrisk vård

Allmänt 247

Fråga om det var förenligt med bestämmelserna i omsorgslagen
att en dövstum, nästan blind epileptiker, som inte var så debil att
han kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd, omhändertogs för

vård på ett hem för blinda utvecklingsstörda 253

Sjukhusdirektion har återkallat medgivande för patientförening att
disponera lokaler inom sjukhuset. Fråga om åtgärden utgjorde
otillbörligt intrång i föreningsfriheten 257

Kroppssjukvård

Allmänt 262

Framställning till Konungen angående avveckling av ordningen med
begränsning i behörigheten att utöva läkaryrket för vissa utländska

läkare med hänsyn till patienternas status 268

I anledning av olycksfall på sjukhus har fråga om ersättning för
skadan borde utgå oberoende av att vållande ej visats hänskjutits
till landstingskommunen som frivilligt lämnat viss ersättning 271

Rättspsykiatriska undersökningar

Dröjsmål beträffande rättspsykiatriska undersökningar 275

Dröjsmål med § 7-undersökningar 276

Narkoanalys vid rättspsykiatrisk undersökning 278

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT

JO:s tillsynskompetens m. m 281

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Fråga om jäv mot ledamot och expert i den s. k. valutakommissionen.
Tillika fråga om sättet för jävsfrågans behandling 284

Vissa övriga ärenden 289

Offentlighet och sekretess m. m.

Fråga om rapport, som av gymnasieinspektör avgivits till skolöverstyrelsen,
kunde betraktas som internt arbetsmaterial som är undandraget
offentlighet. Kritik har riktats mot överstyrelsen för en i

ärendet avgiven vilseledande förklaring 298

Fråga om polisens delgivningscentral och kronofogdemyndigheter
äger utnyttja patientregister hos sjukvårdsinrättning för att få upplysningar
om var eftersökta personer kan anträffas för delgivning .. 302

Pastor har avslagit framställd begäran att för avskrivande på stället
få ta del av samtliga personavier rörande personer födda visst år.

Fråga huruvida pastor haft fog för avslaget med hänsyn till att
lokala förhållanden ansågs medföra betydande hinder för ett tillhandahållande
på stället och till att ett utlämnande på en gång av
alla personavierna inte var möjligt utan föregående granskning av

i vad mån avierna innehöll sekretesskyddade uppgifter 306

Fråga huruvida i fall, då sjukhusjournal anses icke kunna utlämnas

till patient, dennes advokat bör få ta del av journalen 312

Fråga huruvida nykterhetsnämnds yttrande i körkortsärende är att

anse som offentlig handling eller ej 314

Fråga om ett av stadsjurist avgivet yttrande till kommunalnämnd
blir offentlig handling, innan det ärende yttrandet avser slutbehandlats.
Tillika fråga om stadsjuristen genom att dessförinnan bekantgöra
yttrandet handlat inkorrekt 315

Tjänsteman hos länsstyrelse har efter privat åtagande lämnat 4
av länets 5 tidningar upplysning om utgången av landstingsval. Fråga
om länsstyrelsen bort tillse att även den femte tidningen informerades
319

Exekution

Vid exekutiv auktion i september 1969 på en fastighet bevakade
länsbostadsnämnden ett statligt lån, mot säkerhet av inteckning i
fastigheten, till fulla beloppet, ehuru 6 000 kr. av lånet bort avskrivas
per 1.7.1969. Sedan auktionen vunnit laga kraft, anmälde nämnden
förhållandet till överexekutor. Skrivelsen makulerades. Kritik

av vad som förevarit. Tillika fråga om preskription av skatt 324

Sedan T:s fordran mot statsverket tagits i mät och förbud som avses
i 75 § 2 mom. utsökningslagen delgivits länsstyrelsen, har länsstyrelsen
utan vidare utbetalat beloppet till Y. som påstod sig vara

rätt borgenär. Kritik av länsstyrelsens åtgärder 332

Utmätning av säljarens fordran enligt avbetalningskontrakt, innehållande
föreskrift att köparen skall lämna accept på ogulden del

av köpeskillingen. Brister i förfarandet 335

Utformningen av beslut i sådana fall då utmätningsman finner sig

ej kunna bifalla borgenärs begäran om löneutmätning 340

Vissa övriga ärenden angående exekution 344

Taxering och uppbörd

Skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet med anledning
av statskontorets rapport rörande organisationen av taxeringen
i första instans 351

Uppdelning av arbetet mellan ordförande och kronoombud i de

lokala taxeringsnämnderna i Stockholm 355

Obefogad debitering av tillkommande skatt 360

Vissa övriga ärenden rörande taxering och uppbörd

1. Förfarandet i taxeringsnämnd 364

2. Förfarandet i prövningsnämnd m. m 376

3. Uppbördsårenden 382

Kommunal självstyrelse

Fråga om kommunalt organs rätt att omgöra beslut; tillika spörsmål
om justering av barnavårdsnämnds protokoll och om uppsägning
av kommunal tjänsteman anställd för viss tid 389

Tillämpning av 1967 års lag om flyttning av fordon i vissa fall.

Kritik av den praxis som iakttagits i Stockholm 394

Tjänstemannafrågor

Sedan L. antagits som ordinarie föreståndarinna för ett ålderdomshem
under villkor att ett samtidigt infordrat läkarintyg icke medförde
hinder, inkom L. med ett intyg, varav framgick att hon fyra
gånger vårdats på psykiatrisk klinik. Kritik av de åtgärder som vid togs

under ärendets fortsatta handläggning 404

Tillämpningen från verksledningens sida av den s. k. neutralitets principen

vid strejk inom SJ •.... 411

Vissa övriga tjänstemannaärenden 420

Byggnads- och planväsendet

Allmänt 428

Fråga om det fanns tillräckliga skäl för avstängning av ansvarig
arbetsledare 434

Skolärenden

Förbud mot politisk propaganda i skola 437

Hinder mot utgivande av skoltidning 439

Rektors ingripande mot en utställning i skolans lokaler m. m 442

För att förmå elever, som förstört en orienteringsbana, att bekänna
har rektor inställt en utlovad skoldans. Kritik av rektors åtgärd .. 445

Övrigt

Fråga om biskops skyldighet att prästviga kvinna 448

Fråga om domkapitlens tillsyn över pastorsämbetenas befattning

med folkbokföringen 451

Kraven på förrättningsman jämlikt 19 § lagen om enskilda vägar .. 452

Fråga om i vad mån inspektion i hälsovårdsärende och vitesföreläggande
i sådant ärende bör föregås av kommunikation med vederbörande
fastighetsägare 462

Fråga om tillsyn beträffande hyresgästs tillämpning av vissa i hyresavtalet
intagna ordningsföreskrifter, när förhyrd lägenhet är belägen
inom sjukhusområde 469

Fråga om remissyttrande från sjöfartsverket i Brofjorden-ärendet
motsvarade de krav som kan ställas på ett sakkunnigutlåtande .... 474

Räckvidden av arbetsmarknadsstyrelsens behörighet att meddela

tillämpningsföreskrifter till arbetsmarknadskungörelsen 4S6

Allmänna försäkringen m. m 493

Utlännings rättsskydd i ärende om utlämning för brott 496

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över departementspromemoria angående åtalsunderlåtelse

i vissa fall m. m 505

Yttrande över domstolsverksutredningens betänkande »Ny domstols administration»

506

Yttrande över testutredningens betänkande »Psykologiska urvalsmetoder
inom statsförvaltningen» 508

Bilagor

1. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen 510

2. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t
under år 1971 genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen
före den 1 januari 1971 512

3. Sakregister 516

4. Summary in English 540

Till RIKSDAGEN

J ämlikt 2 § instruktionen (1967:928) för riksdagens ombudsmän
överlämnas härmed ämbetsberättelse avseende riksdagens ombudsmäns
verksamhet år 1971.

Den 18 mars 1971 avsade sig justitieombudsmannen Alfred Bexelius
uppdraget att vara justitieombudsman med verkan fr. o. m. den 21 april.
I anledning härav övertog sistnämnda dag dåvarande hovrättsrådet Gustaf
Petrén såsom äldste ställföreträdare med stöd av 98 § regeringsformen
och 68 § riksdagsordningen det efter Bexelius’ avgång lediga ombudsmannaämbete!
för tiden till dess val av ny justitieombudsman förrättats.

Sådant val ägde rum den 28 april, därvid Bexelius ånyo utsågs till
riksdagens ombudsman.

Beträffande de under år 1971 anhängiga ärendena antecknas.

Balans från år 1970 850

Nya ärenden

Administrativa ärenden 32

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 4

Klagomål och andra framställningar från enskilda 3 149

Initiativärenden i anledning av inspektioner o. d. 314

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 32

Summa balanserade och nya ärenden 4 381

Härav avgjorda under år 1971 3 267

Balans 31.12.1971 1114

1* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

Månadsöversikt över ärendena:

Nya Avgjorda Balans

Januari 256 190 916

Februari 307 239 984

Mars 323 326 981

April 241 225 997

Maj 256 183 1 070

Juni 327 263 1 134

Juli 259 252 1 141

Augusti 385 267 1 259

September 302 287 1 274

Oktober 282 294 1 262

November 327 378 1 211

December 266 363 1 114

3 531 3 267

Av antalet ärenden i balans den 31 december 1971 var 450 inkomna
under sista kvartalet. Omkring 300 ärenden var föremål för remissförfarande
eller annan utredning, varför cirka 800 ärenden var beroende
på prövning, vilket motsvarar ungefärligen vad som kan avgöras under
12 veckor.

Antalet ärenden år 1971 utvisar en avsevärd ökning jämfört med föregående
år. Antalet klagoärenden uppgick till 3 149, sålunda 543 mer än
år 1970, vilket motsvarar en ökning med 20 procent. Antalet initiativärenden
uppgick år 1971 till 346 mot 457 föregående år.

Enligt sammanställningarna över ärendena avgjordes under år 1971
sammanlagt 3 267 ärenden. Av dessa utgjordes 2 893 av klagoärenden
samt 343 av inspektions- och andra initiativärenden. Härtill kom 31
såsom administrativa ärenden diarieförda saker. De sistnämnda hänförde
sig i 28 fall till personal- och organisationsfrågor m. m., medan
tre ärenden avsåg remisser från statsråd, vilka besvarades genom följande
utlåtanden.

JO Lundvik

Över testutredningens betänkande »Psykologiska urvalsmetoder inom
statsf örvaltningen ».

JO Thyresson

1) Över departementspromemoria angående åtalsunderlåtelse i vissa fall
m. m.

2) Över domstolsverksutredningens betänkande »Ny domstolsorganisation».

Det antecknas också, att JO Bexelius avgivit yttrande över ett inom
Nordiska rådet väckt förslag om nordiskt samarbete beträffande utformningen
av reglerna om de mänskliga rättigheterna. JO Bexelius anförde
därvid bl. a. att han biträdde den i det väckta förslaget uttryckta meningen,
att det vore naturligt om de nordiska länderna försökte komma
fram till gemensamma ståndpunkter beträffande de mänskliga rättigheter
och medborgerliga friheter som skall gälla i Norden och rörande
omfattningen av dessa.

Tablå över utgången i de under år 1971 hos riksdagens ombudsmän avgjorda
klagoärendena

Sakområde	Awisn. eller av-görande utan sär-skild ut-redning	överläm-nande enl. 9§ instr.	Avgjor-da efter utredn. utan att fel fun-nits	Erinran el. annan kritik	Atal eller discipli-när be-straff-ning	Fram-ställning till Riks-dagen el-ler Kungl. Majit	Summa ärenden
Domstolsväsendet	86		104	20	1		211
Åklagarväsendet	46	24	64	9			143
Polisväsendet; brottsutred-
ning	128	19	116	17	1		281
Polisväsendet; övrigt ....	8	2	19	5			34
Kriminalvården	62	55	187	45	1		350
Försvarsväsendet	37	1	62	32		1	133
Bama- och ungdomsvården	29	1	39	29			98
Socialhjälp och åldrings-
vård	24	2	51	15			92
Nykterhets- och narkoman-
vård	2		5	3			10
Sjukvård	48	11	99	10		1	169
Allmän försäkring	3	2	24	5			34
Hälsovård m. m	10		20	8			38
Byggnads- och vägärenden	15		48	21			84
Exekutionsväsendet	25		37	12			74
Kommunal självstyrelse ..	76	1	30	15			122
övriga länsstyrelse- och
kommunikationsärenden	45		36	5			86
Taxerings- och uppbörds-
väsendet	91		63	47			201
Utbildnings-, kultur-, kyr-
kofrågor m. m	68	4	60	29			161
Jordbruksärenden	34	2	29	10			75
Inrikesärenden	27	2	27	10			66
Tjänstemannaärenden ....	62		43	18			123
Offentlighetsärenden ....	13		18	39		1	71
övriga förvaltningsärenden	10		31	8			49
Skrifter med oklara yrkan-
den	69						69
Frågor utanför kompetens-
området	119						119
Summa ärenden	1 137	126	1 212	412	3	3	2 893

Tablå över utgången i de under år 1971 hos riksdagens ombudsmän avgjorda
inspektions- och övriga initiativärendena

Sakområde Avgjorda Erinran el. Atal eller Framställn. Summa

efter utredn. annan kritik disciplinär till Riks- ärenden

utan slutlig bestraffning dagen eller

anledning Kungl. Maj:t

till kritik

Domstolsväsendet 9 18 27

Åklagarväsendet 2 5 7

Polisväsendet 33 37 70

Kriminalvården 10 5 15

Försvarsväsendet 23 16 1 40

Bama- och ungdomsvården 2 5 7

Social- och sjukvård .... 10 8 18

Exekutionsväsendet 5 13 18

Taxerings- och uppbörds väsendet

14 45 59

övriga förvaltningsärenden 35 47 82

Summa ärenden 143

199

343

Till Riksdagen har gjorts en framställning av ställföreträdande JO
Petrén. Den har avsett uppgiftsskyldighet och sekretess i samband med
den allmänna folk- och bostadsräkningen 1970. Framställningen är intagen
i bihanget till riksdagens protokoll år 1971 2 samlingen och återges
därför ej i ämbetsberättelsen. Se vidare också skatteutskottets betänkande
1971: 62 och riksdagens skrivelse 1971: 362.

Till Kungl. Maj:t har gjorts tre framställningar:

1) av JO Thyresson angående förbättrade avlöningsförmåner för en
befattningshavare vid militärområdesstab,

2) av JO Thyresson angående vapenfrinämnden och

3) av ställföreträdande JO Petrén angående avveckling av ordningen
med begränsning i behörigheten att utöva läkaryrket för vissa utländska
läkare med hänsyn till patienternas status.

Här skall också nämnas, att JO Lundvik avlåtit skrivelse till statsrådet
och chefen för civildepartementet med anledning av statskontorets
rapport rörande organisationen av taxeringen i första instans.

Under år 1971 har anställts ett åtal, nämligen mot en ordförande i
en hyresnämnd för dröjsmål med handläggning av hyresärenden. Målet
är beroende på rättens prövning.

I ett fall rörande en vårdare vid fångvårdsanstalt har handlingarna i
ärendet överlämnats till allmän åklagare med begäran att denne måtte
föranstalta om fullständig förundersökning och att därefter på eget
ansvar pröva fråga om åtal borde väckas. Fallet är omnämnt i ämbetsberättelsen
bland notiserna under rubriken Kriminalvård.

Åtgärderna för disciplinär bestraffning har avsett

1) en assistent vid fångvårdsanstalt för oriktig tidsangivelse i permissionssedel
och därpå grundad planering av intagens resa till jordfästning
av sin moder och

2) en förste polisassistent och en poliskonstapel för felaktigt handlande
vid s. k. biljakt.

Beslut i disciplinärendena har i fallet 1) vunnit laga kraft och i fallet

2) vunnit laga kraft såvitt avser poliskonstapeln, som frikändes från
ansvar, och är i övrigt föremål för regeringsrättens prövning.

Den möjlighet 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att
överlämna klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande
har som framgår av tablån utnyttjats i 126 ärenden. Av dessa har 8
ärenden överlämnats till riksåklagaren, 36 ärenden till åklagare, 55
ärenden till kriminalvårdsstyrelsen, 3 ärenden till rikspolisstyrelsen, 6
ärenden till socialstyrelsen, 4 ärenden till medicinalväsendets ansvarsnämnd,
2 ärenden till riksförsäkringsverket, 1 ärende till arbetsmarknadsstyrelsen,
1 ärende till veterinärstyrelsens disciplinnämnd, 1 ärende
till veterinärhögskolan, 1 ärende till universitetskanslersämbetet, 1 ärende
till Göteborgs universitet, 1 ärende till skolöverstyrelsen, 5 ärenden

till länsstyrelse och 1 ärende till beslutsnämnden i Malmöhus läns landsting.

JO Bexelius har under år 1971 inspekterat

länsstyrelsen i Norrbottens län (landskansliet) samt länsläkarorganisationen,
länsveterinären, länsnykterhetsnämnden, länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden, länsskolnämnden, länsarkitektkontoret
och överlantmätaren i nämnda län,
domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå stift,

övervakningsnämnden och skyddskonsulentexpeditionen i Luleå, fångvårdsanstalterna
Luleå och Haparanda,
polismyndigheterna i Luleå, Haparanda och Kiruna,
socialbyråerna i Luleå, Kiruna, Gällivare och Pajala samt centrala socialnämnderna
i Haparanda, Östersund och Gävle.

Furunäsets sjukhus,

Johannisbergs yrkesskola i Kalix,
fångvårdsanstalten Österåker,
socialförvaltningen i Helsingborg,
fångvårdsanstalten Helsingborg,
övervakningsnämnden i Helsingborg samt
Råby yrkesskola.

JO Lundvik har under år 1971 inspekterat

statens invandrarverk och utlänningsnämnden,
patent- och registreringsverkets bolagsbyrå,
styrelsen för teknisk utveckling,
konstfackskolan,

studiemedelsnämnderna i Uppsala och Lund,

länsstyrelsen i Stockholms län (allmänna avdelningen, planeringsavdelningen
och länspolischefsexpeditionen) och länsskolnämnden i detta
län,

länsstyrelsen i Kristianstads län samt länsnykterhetsnämnden, länsbostadsnämnden,
lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen, lantmäterikontoret,
länsarbetsnämnden, länsläkarorganisationen, länsarkitektkontoret,
vägförvaltningen och länsskolnämnden i nämnda län,
fångvårdsanstalten Kristianstad,
centralskolan i Kristianstad,

kronofogdemyndigheterna i Kristianstads, Ängelholms och Hässleholms
kronofogdedistrikt samt
lokala skattemyndigheterna i Kristianstads, Simrishamns och Hässleholms
fögderier.

JO Thyresson har under år 1971 inspekterat

vapenfrinämnden och vämpliktsnämnden,
värnpliktsverket och militärpsykologiska institutet,
östra värnpliktskontoret med östra inskrivningscentralen,
militärhögskolan, intendenturförvaltningsskolan, försvarets skyddsskola
och arméns hundskola,
östra militärområdets tygverkstäder i Enköping och Kungsängen samt
Nedre Norrlands militärområdes tygverkstad i Sollefteå,

Uppsala samt Västerås försvarsområdens Västeråsdel samt Gävle och
Härnösands försvarsområden,

Svea livgarde, Göta livgarde med pansartruppernas kadett- och aspirantskola,
Hälsinge och Västernorrlands regementen samt Norrlands trängregemente,

Sydkustens örlogsbas, Karlskrona örlogsskolor, Blekinge sjövärnsflottiljs
förläggning på Rollsö, marinmuseet med modellkammaren i Karlskrona
och sjömätningsfartyget Johan Månsson,

Blekinge kustartilleriförsvar och Karlskrona försvarsområde, Karlskrona
kustartilleriregemente, Norrlands kustartilleriförsvar och Härnösands
kustartillerikår,

Västmanlands, Blekinge och Hälsinge flygflottiljer,

Hedemora, Gävle, Eslövs, Härnösands, Sollefteå, Örnsköldsviks och
Svegs tingsrätter,

länsåklagarmyndigheterna i Blekinge län och Kronobergs län, i Gävleborgs
och i Västernorrlands län,
åklagarmyndigheterna i Karlskrona, Karlshamns, Eslövs, Avesta, Gävle,
Härnösands, Sollefteå och Örnsköldsviks åklagardistrikt samt åklagarmyndigheten
i Östersunds åklagardistrikt såvitt angår distriktsåklagaren
i Sveg,

länspolischeferna i Blekinge, Gävleborgs och Västernorrlands län samt
polismyndigheterna i Karlskrona, Ronneby, Karlshamns, Eslövs, Avesta,
Gävle, Härnösands, Kramfors, Svegs, Sollefteå och Örnsköldsviks polisdistrikt.

JO Thyresson har vid besök på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning
i närvaro av rikspolischefen tagit del av uppgifter rörande telefonavlyssning
på grund av beslut enligt lagen den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i brottmål. JO Thyresson har också informerat
sig om den telefonavlyssning som äger rum enligt lagen den
7 mars 1969 om telefonavlyssning Vid förundersökning äng. grovt narkotikabrott
m. m. Därvid har inhämtats vissa statistiska uppgifter rörande
omfattningen av telefonavlyssningsverksamheten under år 1971, varjämte
vid föredragning lämnats redogörelse för fall, som förekommit.

JO Thyresson har närvarit vid konferens för värnpliktiga (s. k. värnpliktsriksdag)
den 24—26 februari 1971 i Skövde.

Rörande inspektionerna av truppförband och andra militära enheter
hänvisas till vad som anfördes härom i 1971 års ämbetsberättelse.

Granskningen av försvarets arrestantkort har under år 1971 omfattat
sammanlagt omkring 2 000 kort. Granskningsverksamheten har — liksom
inspektionsverksamheten — givit upphov till diarieförda initiativärenden
endast då mera allvarliga fel påträffats eller frågor uppkommit
som krävt närmare utredning. Om bagatellartade fel — ofta av rent
formell art — har påpekande gjorts vid telefonsamtal med vederbörande
militära myndigheter.

Sammanträden med riksdagens JO-delegation har ägt rum den 5 maj
och den 25 november 1971. Efter samråd med delegationen den 5 maj
har med ändring av arbetsordningen beslutats en omfördelning av tillsynsuppgiftema
mellan JO Lundvik och JO Thyresson så till vida att
tillsynen över polisväsendet, som tidigare var delad mellan dem, fr. o. m.
den 1 juni 1971 övertagits helt av JO Thyresson.

Vid sammanträdet med delegationen den 5 maj upptogs fråga om
ändring i 8 § i instruktionen för ombudsmännen i syfte främst att
komma till rätta med de många klagomål vilka anförs av annan än den
som berörts av påtalad tjänsteåtgärd eller som eljest framstår såsom sakägare.
Spörsmålet behandlades även vid sammanträdet den 25 november
men bordlädes tills vidare.

Vid sammanträdena lämnades vidare uppgifter om personalläget vid
ombudsmannaexpeditionen och behovet av en översyn av organisationen
samt — vid det senare sammanträdet — om petitaskrivelse, ställföreträdarnas
tjänstgöring m. m.

Beträffande personalorganisationen antecknas följande. Genom beslut
av 1971 års riksdag anslogs medel bl. a. till tre extra föredragande och
till en handsekreterare åt en var av ombudsmännen. På grund av lokalbrist
har endast en av de nämnda extra föredragandena kunnat tillsättas.
Av samma skäl har handsekreterartjänster kunnat tillsättas först omkring
årsskiftet 1971/72.

Föredragandeorganisationen är nu förhållandevis stor — omkring
20 tjänstemän. En översyn av organisationen har ansetts påkallad och
har fortgått under hösten 1971 med biträde av en organisationsdirektör
från statskontoret. Arbetet är i huvudsak avslutat men resultatet har
inte ännu redovisats till ombudsmännen. I avbidan på denna översyn
hålles en av de sex byråchefstjänsterna vakant. Tjänsten utnyttjas dock
tills vidare för anställning av en föredragande med arvode. En motsvarande
organisationsundersökning kommer att göras även rörande registratorsexpeditionen.
Det kan inte uteslutas att personalen där behöver
förstärkas.

Vad gäller personalorganisationen i övrigt, ombudsmännens ledigheter
och ställföreträdarnas tjänstgöring hänvisas till en såsom bilaga 1 till

ämbetsberättelsen fogad särskild redogörelse. Det kan nämnas, att ställföreträdarna
förutom vid ombudsmännens semestrar tagits i anspråk
för dubbleringar sammanlagt 47 dagar.

En förbättring av lokalförhållandena har inträtt genom att ombudsmannaexpeditionen
under hösten 1971 fått taga i anspråk ytterligare
ett våningsplan i fastigheten vid Västra Trädgårdsgatan 4, vilket inneburit
ett tillskott av 10 tjänsterum och ett lunchrum med pentry för
personalen. Lokalsituationen är dock det oaktat beträngd och åtgärder
måste vidtagas för att få till stånd en ytterligare utvidgning.

Intresset för den svenska ombudsmannainstitutionen är utrikes alltjämt
mycket stort. Besökare har förekommit från ett flertal länder.
Det kan nämnas, att ombudsmannaexpeditionen den 1 juni 1971 besöktes
av JO:s motsvarighet i England, the Parliamentary Commissioner
för Administration, Sir Alan Marre, och den 26 oktober 1971 av deltagare
i Premiéres Journées Juridiques Franco-Nordiques.

JO Thyresson har deltagit i sammanträde med styrelsen för Société
internationale de droit pénal militaire et de droit de la guerre den
20—23 oktober 1971 i Munchen.

Med anlitande av ombudsmannaexpeditionens anslag har ställföreträdande
JO Wennergren deltagit dels den 14 april 1971 i en av Europahaus
Wien i Wien anordnad studiekonferens över temat »Der Ombudsman
in der europäischen Demokratie» och därvid lämnat en redogörelse
för den svenska ombudsmannainstitutionen och dels den 6—11 september
1971 i »The XVth International Congress of Administrative
Sciences» i Rom.

Såsom bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för
ärenden av mera allmänt intresse fogas dels en redogörelse för justitieombudsmännens
och deras ställföreträdares tjänstgöring samt för personalorganisationen
(bil. 1), dels en förteckning över ärenden, som varit
anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1971 genom skrivelser från justitie-
och militieombudsmännen före den 1 januari 1971 (bil. 2), dels ett
sakregister till 1969—1972 års ämbetsberättelser (bil. 3) och dels en
kortfattad redogörelse på engelska för innehållet i ämbetsberättelsen
m. m. (bil. 4).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i januari 1972.
ALFRED BEXELIUS ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON

K. E. Uhlin

I. Domstolar m. m.

Rättens domförhet vid förfall för nämndeman på grund av jäv

Vid JO Thyressons inspektion av rådhusrätten i Karlstad 7—10.4.1970
antecknades beträffande ett brottmål till protokollet följande.

Sedan åklagarmyndigheten i Karlstad ställt häktade lagerarbetaren
H., född 12.12.1951, under åtal för grov stöld m. m., beslöt rådhusrätten
i skrivelse 9.1.1970 infordra yttrande från Karlstads barnavårdsnämnd
enligt 31 kap. 1 § BrB. Sammanträde med nämnden hölls 22.1.1970, vid
vilket nämnden uttalade att ingripande från barnavårdsnämndens sida
med stöd av 25 § b) barnavårdslagen inte kunde komma ifråga, eftersom
H:s förhållanden — utöver nu åtalad brottslighet — inte ansågs vara
sådana att ingripande enligt denna bestämmelse var tillämpligt. I uttalandet
sades vidare att det finge anses angeläget att fortsätta med de
eftervårdande åtgärder, varom nämnden tidigare beslutat. Rådhusrätten

— rådmannen Svante Boman jämte fem nämndemän — höll huvudförhandling
i målet 23.1.1970, därvid socialassistenten Gunnar Ekman från
barnavårdsnämnden hördes rörande H:s personliga förhållanden. I huvudförhandlingsprotokollet
finns — efter det huvudförhandlingen förklarats
avslutad — följande anteckning: »Nämndemannen Redell anmäler
förfall på grund av jäv och avlägsnar sig». Efter enskild överläggning,
vid vilken rätten alltså bestått av Boman jämte fyra nämndemän,
avkunnades i parternas närvaro dom i målet, enligt vilken H. dömdes
för grov stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel till skyddstillsyn jämte
anstaltsbehandling.

Boman uppgav på förfrågan, att nämndemannen Maja Redell i samband
med att rätten skulle börja att överlägga i målet uttalade sig på
sådant sätt, att det klart framgick att hon deltagit vid barnavårdsnämndens
sammanträde dagen innan, då rättens skrivelse rörande påföljden
för H. behandlades. Boman upplyste då Redell att hon på grund härav
var jävig i målet och att hon ej kunde deltaga i rättens avgörande. Boman
bedömde den uppkomna situationen på det sättet, att förfall inträffat
för nämndemannen Redell och att rätten därför med hänsyn till bestämmelsen
i 1 kap. 4 § andra stycket RB var domför med allenast fyra i
nämnden. Boman uppgav slutligen, att rådhusrätten vid sin årliga genomgång
med nämndemännen — denna hade senast ägt rum 8.1.1970

— alltid tagit upp jävsfrågor och särskilt då vad som skulle anses vara
jäv.

JO anförde: Genom att deltaga i barnavårdsnämndens behandling
av rådhusrättens skrivelse rörande ifrågasatt påföljd för H. har Redell
tagit sådan befattning med saken, att hon måste anses ha varit jävig
att som nämndeman deltaga i handläggningen av målet mot H.. Enligt
4 kap. 14 § RB är domare, som vet omständighet föreligga som kan
antagas utgöra jäv mot honom, skyldig att självmant giva det tillkänna.

JO beslöt infordra yttrande i saken från Redell, som därvid torde

böra yttra sig om anledning till att hon underlät att anmäla jävet redan
vid huvudförhandlingens början.

Från Redell inkom 7.7.1970 yttrande över anmärkningen. Redell anförde
bl. a. följande.

Sedan lång tid tillbaka innehade hon förtroendeuppdraget som nämndeman
vid rådhusrätten och var tillika förtroendevald ledamot av Karlstads
barnavårdsnämnd. Det var helt riktigt att jävsfrågor diskuterats
vid sammanträde med samtliga nämndemän 8.1.1970, att hon deltagit
i målet mot H. 23.1.1970 och att hon först vid rättens enskilda överläggning
i målet gjorts uppmärksam på att hon var jävig i målet. Dagen
före hade barnavårdsnämnden haft sammanträde, varvid nämnden fattat
beslut i det aktuella ärendet vad gällde yttrandet till rådhusrätten.

Kännedom om vilka ärenden, som skall behandlas vid rådhusrätten,
erhåller nämndemännen först samma dag, vilket innebär att nämndeman
inte kan anmäla jäv förrän i omedelbar anslutning till förhandlingen.
Av förbiseende från hennes sida hade detta emellertid inte skett, vilket
hon endast kunde beklaga.

Eftersom hon efter att ha blivit uppmärksamgjord på förhållandet
av rättens ordförande omedelbart avträtt, kunde hon inte finna att hon
på något sätt inverkat på målets avgörande.

Barnavårdsnämnden handlade vid sina sammanträden ärenden, som
i regel berört minst ett femtiotal enskilda personer. Detta kunde möjligen
förklara att hon inte omedelbart vid handläggningen av målet mot H.
erinrat sig att han varit aktuell vid barnavårdsnämndens sammanträde
dagen innan.

Barnavårdsnämnden hade numera beslutat att ledamot i nämnden,
som tillika var nämndeman, vid behandlingen av ärenden, som kunde
föranleda yttrande till rådhusrätten, inte skulle deltaga i dessa ärendens
handläggning.

Med anledning av rådhusrättens handläggning av målet efter det för
rätten blivit bekant att Redell var jävig upprättades av föredraganden
i ärendet vid riksdagens ombudsmannaexpedition 4.11.1970 en promemoria.
Häri uppställdes frågan om rådhusrätten varit domför, då målet
avgjordes med allenast fyra i nämnden. Om så ej varit fallet hade rätten
varit skyldig att utsätta målet till ny huvudförhandling.

Boman inkom 13.11.1970 med yttrande i anslutning till vad i promemorian
sagts. Boman anförde.

Uppenbart är att nämndemannen Redell vid huvudförhandlingens
början var jävig och att om detta då stått klart för henne eller för Boman
annan nämndeman omedelbart skulle ha kallats till huvudförhandlingen.
När nu Redell först i samband med överläggningen till dom blev
medveten om jävet och om att hon inte vidare kunde tjänstgöra blev
för mig och övriga ledamöter frågan om vi kunde döma i målet och hur
man då mot bakgrund av det inträffade rimligen borde läsa bestämmelserna
i 1 kap. 4 § RB »inträffar förfall för nämndeman...»

Viss ledning ansåg vi oss kunna hämta ur 32 kap. 8 § RB, där det dock
är frågan om vad som skall anses med »laga förfall». Av övervägande
praktiska hänsyn — H. skulle i häkte eventuellt få avvakta annan rättegångsdag
och vid dom å skyddstillsyn med anstaltsbehandling inte kunna
få räkna av tillkommande häktningsdagar, osäkerhet beträffande frågan

om risk förelåg för att Redell slutligen skulle kunna komma att få bära
kostnaderna för en ny huvudförhandling, övrigt arbete i rådhusrätten
skulle komma att fördröjas av en ny förhandling m. m. — föreslog Boman
efter en kortare diskussion, att förfall i lagens mening skulle anses
ha inträffat för Redell och att domstolen därför kunde överlägga och
avkunna dom i målet.

Den ståndpunkt domstolen intagit tedde sig nu i efterhand enligt Bomans
mening rimlig och torde väl allmänt sett vara den mest ändamålsenliga.
Det kunde starkt ifrågasättas om lagstiftaren verkligen tänkt sig
att ny rättegång i ett kanske flera veckor långt mål skulle hållas, när en
nämndeman av fem närvarande vid exempelvis genomgången av en tilltalads
levnadsomständigheter eller — såsom i förevarande fall — vid
överläggningen till dom plötsligt finner sig vara jävig. Rätten kan ju dock
enligt 1 kap. 4 § RB vara domför med fyra nämndemän. Boman hade
för sin del svårt att utfinna några bärande skäl för att man i ett läge som
det beskrivna skulle avbryta rättegången och starta en ny huvudförhandling.

Det kan i detta sammanhang nämnas att det finns beslutförhetsbestämmelser
där jävssituation inte inverkar på i övrigt gällande forumregler.
Exempel härpå är 15 § kommunallagen. För att förhindra att
den kommunala församlingen i visst läge inte blir beslutför räknas jäviga
ledamöter som närvarande och detta trots att man fr. o. m. 1971
skall kunna ha tillgång till suppleanter (SFS 1969: 765). (Jfr 27 § landstingslagen
och SOU 1968: 35 s. 68.)

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Enligt 4 kap. 13 § 7. RB är domare jävig att handlägga mål om han
i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut, som rör
saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit
befattning därmed. Såsom domare räknas också nämndeman.

Eftersom Redell i egenskap av ledamot av barnavårdsnämnden tagit
befattning med frågan om påföljd för H., var hon enligt den nu angivna
bestämmelsen jävig att vara med om handläggningen av det förevarande
målet.

Vet domare omständighet föreligga, som kan antas utgöra jäv mot
honom, är han enligt 4 kap. 14 § första stycket RB skyldig att självmant
ge det till känna.

Redell har emellertid deltagit i målets handläggning utan att anmäla
att hon i barnavårdsnämnden tagit befattning med påföljdsfrågan. Hon
har uppgett att hon inte omedelbart vid handläggningen av målet erinrat
sig att H. varit aktuell vid barnavårdsnämndens sammanträde. Av utredningen
i ärendet framgår inte exakt hur länge handläggningen av
målet pågått då hon erinrade sig detta förhållande. Rimligen bör hon
ha påmint sig saken åtminstone när barnavårdsnämndens yttrande
föredrogs vid huvudförhandlingen. Vad Boman uppgett om att Redell
vid överläggningens början — utan att anmäla jäv — uttalade sig på
sådant sätt att det klart framgick att hon deltagit i barnavårdsnämndens
sammanträde ger vid handen att hon i varje fall vid överläggningens

början hade erinrat sig saken. Så snart Boman upplyst henne om att hon
var jävig, avträdde hon.

Även om jävsreglernas innehåll borde ha varit aktuellt för Redell
vid tillfället, eftersom hon kort dessförinnan varit med om en av rådhusrätten
anordnad genomgång av dessa med nämndemännen vid rådhusrätten,
anser jag mig kunna utgå ifrån att Redell inte medvetet underlåtit
att anmäla jävet. Hennes underlåtenhet får i stället antas vara
en följd av att hon förbisett jävsregeln i fråga. Jag finner med hänsyn
härtill att det kan bero vid en erinran till Redell om vikten av att iaktta
gällande bestämmelser om jäv.

Rörande frågan om rådhusrätten, sedan Redell avträtt, varit behörig
med endast fyra i nämnden är att anföra följande.

Enligt 1 kap. 4§ andra stycket RB i dess från och med 1.1.1970
gällande lydelse skall i nämnd sitta fem nämndemän. Inträffar förfall
för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är enligt stadgandet
rätten dock domför med fyra i nämnden. Det må anmärkas att enligt
de tidigare gällande bestämmelserna i nämnd skulle sitta minst sju och
högst nio samt att i vissa lindrigare brottmål rätten var domför med tre
i nämnden.

Rådhusrättens ståndpunkt i detta ärende är att ett jäv mot en nämndeman,
vilket på sätt här skett uppdagas först vid överläggningen till
dom i målet, kan innebära att förfall inträffat för nämndemannen, först
sedan huvudförhandlingen påbörjats, och att rätten följaktligen blir
domför med endast fyra i nämnden.

I förarbetena till den nya domförhetsregeln diskuterades frågan angående
förfall för nämndeman av stadsdomstolsutredningen. Utredningen
anförde i betänkandet »Underrätterna» (SOU 1961:6 s. 81 och
82) följande.

Den nuvarande regeln med en fast bestämd gräns för domförhet föranleder,
att ett något större antal regelmässigt måste kallas än som utgör
domfört antal. Detta innebär ett visst slöseri med nämndemännens
tid och krafter. Enligt utredningens mening är det lämpligare med en
inom vissa gränser rörlig domförhetsregel så inrättad, att lägre krav
ställes på domförhet, därest förfall konstaterats. Det behöver knappast
ingiva betänkligheter, om den stora nämnden i en sådan undantagssituation
består av endast fem. Utredningen föreslår därför, att huvudregeln
om sex eller sju nämndemän kompletteras med ett stadgande att rätten,
därest förfall inträffar för nämndeman, är domför med fem i nämnden.
Endast förfall, som inträffar sedan huvudförhandling påbörjats, bör få
tagas i beaktande. Om vid ett måls påropande endast fem nämndemän
kommit tillstädes, är rätten alltså ej domför; en annan nämndeman får
då inkallas i den uteblivnes ställe. Givetvis avser undantagsbestämmelsen
om domförhet med fem nämndemän endast huvudförhandling, som
kan slutföras i ett sammanhang enligt reglerna i 43 kap. 11 § och 46
kap. 11 §. Utsättes ny huvudförhandling, måste till denna kallas minst
sex nämndemän. Frågan vad som skall anses som förfall för nämndeman
får prövas enligt bestämmelserna i 32 kap. 8 § RB.

Vad stadsdomstolsutredningen sålunda anförde angående frågan om
förfall mötte inte gensaga under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Här
må också återges följande uttalande av departementschefen i förarbetena
(prop. 1969: 44 s. 296).

Jag vill betona att man erfarenhetsmässigt kan påräkna att det endast
i undantagsfall blir fråga om att tillämpa regeln om att domförhet föreligger
med en nämndeman mindre än som krävs i normalfallen. I sammanhanget
vill jag erinra om att en regel av i princip samma slag sedan
länge gäller för arbetsdomstolen (10 § lagen 22.6.1928, nr 254, om arbetsdomstol).

När man i lagen lämnade möjlighet för domstolen att fortsätta huvudförhandling
med endast fyra i nämnden torde man ha avsett att möjligheten
t. ex. skulle kunna utnyttjas, om en nämndeman blev sjuk under
huvudförhandlingen och därför inte längre kunde delta i handläggningen.
Frågan om förfall på grund av jäv har, såvitt framgår av förarbetena,
ej diskuterats i sammanhanget. Denna fråga får emellertid bedömas
med utgångspunkt i stadgandet om laga förfall i 32 kap. 8 § RB.

Enligt detta stadgande är det laga förfall då någon genom avbrott i
allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej
bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att
fullgöra vad honom ålegat.

För att rätten skall vara domför med endast fyra i nämnden måste
som redan framgått förfallet inträffa sedan huvudförhandlingen påbörjats.
Omständighet som medför jäv torde normalt vara för handen redan
vid huvudförhandlingens början, även om det är teoretiskt tänkbart att
en jävssituation uppkommer först under huvudförhandlingen. Är läget
nu det att en nämndeman, redan innan huvudförhandlingen hunnit påbörjas,
är jävig och jävet också uppmärksammas dessförinnan, är det
alldeles klart att rätten inte får hålla huvudförhandlingen med endast
fyra i nämnden. Uppmärksammas motsvarande jävssituation inte förrän
huvudförhandlingen påbörjats, kan saken böra bedömas annorlunda.
Visserligen har förfallet i viss mening inträffat redan innan förhandlingen
påbörjades, eftersom jävssituationen var för handen redan tidigare.
Det kan emellertid förhålla sig så att det först under förhandlingen blir
känt för rätten och nämndemannen att han är släkt med den ena parten
(t. ex. kusin till denne) och på grund därav jävig att delta i målets handläggning.
Ett annat fall är att nämndemannen tagit befattning med saken
hos annan myndighet men part, som saken rör, senare har bytt
namn. Nämndemannen har därför rimligen inte kunnat förbinda målet
med den vid den andra myndigheten handlagda saken. Det synes mig vara
en rimlig ståndpunkt att i sådana fall anse att förfall inträffat först
sedan huvudförhandlingen påbörjats. Är det däremot så att den jävsgrundande
omständigheten väl varit bekant för nämndemannen vid
huvudförhandlingens början men han inte känt till eller tänkt på jävsregeln
i fråga och därför inte anmält jäv, kan förfall sällan eller aldrig

anses inträffa först när jävet efter huvudförhandlingens början ändå råkar
uppmärksammas av rätten. Ibland kan det dock vara svårt att avgöra
huruvida jäv skall anses föreligga eller ej. Jag tänker då på jävsregeln
i 4 kap. 13 § 9 RB, enligt vilken domare är jävig att handlägga
mål, om särskild, i samma paragraf ej specificerad, omständighet föreligger
som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.
Fråga kan under en huvudförhandling uppstå huruvida denna situation
är för handen eller ej. Rätten finner frågan tveksam men bestämmer
sig slutligen för att jäv föreligger. Det synes mig inte uteslutet att förfall
då anses ha inträffat först sedan huvudförhandlingen påbörjats.

Vad det aktuella brottmålet beträffar förelåg jävssituationen redan
innan huvudförhandlingen påbörjades. Redell har emellertid enligt vad
hon uppgett uppmärksammat själva det förhållande, som innebar jäv
— nämligen att hon i barnavårdsnämnden tagit befattning med påföljdsfrågan
— först sedan förhandlingen påbörjats. Med hänsyn till att nämnden
enligt vad hon också uppgett i regel behandlade minst ett femtiotal
ärenden vid ett sammanträde är det ganska förståeligt att hon ej strax
erinrade sig detta ärende. Mot bakgrund av det tidigare anförda vill jag
därför inte hävda att rådhusrättens bedömning av domförhetsfrågan
var oriktig. Med visst fog kunde göras gällande att förfall fick anses
ha inträffat först sedan huvudförhandlingen påbörjats, till följd varav
rätten var domför med endast fyra i nämnden.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig avslutat.

Vittnesförhör med den, som medverkat till brott, för att styrka åtal
mot annan för medverkan till samma brott

J. förövade tillsammans och i samråd med P. och S. 23.9.1969 en
inbrottsstöld i Göteborg. Påföljande dag anträffades J. av polisen i
Göteborg och hördes angående brottet. Han nekade och försattes på
fri fot efter förhöret. Den 17.10.1969 anhölls J. av åklagarmyndigheten
i Borås såsom misstänkt för att tillsammans med en annan person —
ej P. eller S. — ha försökt tillgripa en bilradio. J. häktades 22.10.1969
av rådhusrätten i Borås såsom misstänkt för detta stöldförsök. Vid förhör
hos polisen i Borås erkände J. inbrottsstölden i Göteborg och omtalade
att P. och S. deltagit i denna. Rådhusrätten i Borås dömde 12.11
1969 J. för bl. a. inbrottsstölden och stöldförsöket till fängelse ett år
två månader. Domen vann laga kraft.

Med anledning av J:s nya uppgifter om inbrottsstölden höll polisen
i Göteborg förhör med S. 8.1.1970 och med P. 14.1.1970. Den 17.3.1970
väckte åklagarmyndigheten i Göteborg åtal mot P. och S. för inbrottsstölden.
Som bevisning åberopade åklagaren vittnesförhör med J. Vid

huvudförhandling inför Göteborgs rådhusrätt förnekade P. och S. gärningen
och J. vägrade att avlägga vittnesmål. Rättens ordförande förklarade
för J. att hans delaktighet i brottet ej utgjorde giltigt skäl att
vägra vittna. J. vägrade likväl att vittna. Rätten föreläde på åklagarens
begäran J. vid vite av 200 kr. att fullgöra sin skyldighet att vittna. J.
vidhöll sin vägran och ådömdes det förelagda vitet. Först sedan J. förelagts
vid äventyr av häkte att avge vittnesmål, förklarade han sig villig
därtill. Vid det vittnesförhör, som därefter hölls med honom, uppgav
han att P. och S. ej deltagit i inbrottsstölden utan att han förövat den
ensam. I dom 13.10.1970 ogillade rådhusrätten åtalet mot P. och S. Vid
nytt polisförhör erkände J. att han lämnat oriktiga uppgifter under ed.
J. åtalades för mened. Genom dom 12.11.1970 dömde rådhusrätten
honom för mened till fängelse tre månader. Sedan åklagaren vädjat mot
domen angående P. och S. samt J. ånyo hörts som vittne i det målet,
fällde hovrätten för Västra Sverige i dom 14.12.1970 P. och S. till ansvar
för inbrottsstölden.

I en skrivelse, som inkom till JO 18.11.1970, anförde advokaten Ingemar
Steier i huvudsak följande. Steier var offentlig försvarare för J.
i menedsmålet. Enligt Steiers uppfattning skulle en person, som misstänktes
för att ha begått brott tillsammans med andra personer, lagforas
samtidigt som dessa. De uppgifter som därvid lämnades vid domstolen
fick av denna bedömas efter det bevisvärde de kunde ha. Om någon
av flera såsom medgärningsmän misstänkta personer erkänt brottet,
har i många fall åklagare arrangerat så att den som erkänt lagförts först
och därefter, sedan domen mot honom vunnit laga kraft, åberopats såsom
vittne i mål mot de övriga. I förevarande fall har tre »kumpaner»,
som alla var mer eller mindre kriminella element, begått ett brott tillsammans.
I dylika kretsar rådde en viss »hederskodex», som gick ut på
att man inte skulle sätta fast en kamrat, om detta kunde undvikas. När
en sådan person vägrade att avlägga vittnesed, borde det för domstolen
framstå som självklart att fara för mened förelåg. Att pressa vederbörande
medelst hot om häktning att avlägga eden var enligt Steiers förmenande
att likställa med ett provocerande. Om åtalen mot flera för
samma brott på grund av någon omständighet såsom personundersökning
eller rättspsykiatrisk undersökning inte kunde handläggas i samma
mål, borde den först lagförde ej få höras som vittne under ed utan
under samma former som skulle ha använts om gemensam handläggning
kommit till stånd.

Efter remiss inkom t. f. överåklagaren i Göteborg C-G Wijk med
yttrande. Wijk framhöll att berörda tjänstemän inom polis- och åklagarväsendet
ej handlagt målet på sätt som skett för att J. skulle kunna
åberopas såsom vittne utan för att J. av praktiska orsaker skulle dömas
i samma rättegång som den man tillsammans med vilken han begått
brott i Borås. Wijk anförde vidare följande.

Något fall där åklagare »arrangerat» så att en misstänkt lagföres
först för att sedan domen mot honom vunnit laga kraft, åberopas som
vittne mot medbrottslingar som förnekat gärningen, är ej bekant vid
åklagarmyndigheten i Göteborg. Däremot inträffar det att målen mot
alla medbrottslingar inte kunna handläggas i samma rättegång. Detta
kan bero på orsaker som exempelvis rättspsykiatrisk undersökning eller
personundersökning av någon eller att utredningen ej är klar beträffande
någon som är på fri fot. När bevisläget erfordrar att en tidigare
dömd medbrottsling hörs i målet, åberopas vittnesförhör med denne,
enär rättegångsbalken inte ger stöd för någon annan form för hörande
av personer, som inte är parter i målet.

Vidkommande den »hederskodex», som advokaten Steier redogör
för, så torde den inte ha sådan tyngd att den på allvar kan eller bör
konkurrera med det samhälleliga intresset av att lagföra personer som
begått brott. En åklagare bör även i framtiden äga rätt att förstärka en
medbrottslings utsaga med hjälp av vittneseden och de med den sammanhängande
tvångsreglerna.

Principen måste uppenbarligen vara att man kan höra tidigare dömd
person som vittne för eller mot medbrottslingen. Det är emellertid därvid
viktigt dels att man beaktar risken av att någon kan bli tvingad in
i en situation, där risken för mened är överhängande dels ock att domstolen
bedömer bevisläget efter den fria bevisprövningens princip.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Om flera begår ett brott tillsammans, bör åtal för brottet om möjligt
väckas på en gång mot dem alla och åtalen handläggas i en och samma
rättegång. En sådan gemensam behandling är i regel lämpligast både
från straffrättsliga och processuella synpunkter. Det förekommer emellertid
att undantag från denna huvudregel om gemensam behandling
måste göras. Om endast en av flera, för medverkan till samma brott
misstänkta påträffats och då anhålls och häktas, blir det ofta nödvändigt
att åtal väcks mot honom ensam och prövas vid domstol. Även för
det fall att flera samtidigt åtalats för medverkan till ett brott, kan åtalen
behöva handläggas i olika rättegångar. Detta fall regleras i RB
45: 3. Enligt detta stadgande skall åtalen handläggas i en rättegång, om
ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Särskild handläggning
kan vara lämpligare t. ex. om en av de åtalade skall underkastas
rättspsykiatrisk undersökning. Om möjligt bör detta ej få fördröja
domstolens prövning av åtalen mot de övriga.

I rättegång, i vilken flera är åtalade för medverkan till samma brott,
kan de endast höras såsom parter rörande det påstådda brottet. De får
alltså inte höras såsom vittnen (jämför RB 36: 1). Om någon av dem
redan dömts för brottet i särskild rättegång och skall höras i målet mot
de övriga, kan detta såsom framhålls i åklagarmyndighetens yttrande
enligt gällande rätt endast ske i form av vittnesförhör (jämför Ekelöf,
Rättegång IV, andra upplagan s. 126). Såsom vittne är den tidigare

dömde i enlighet med rättegångsbalkens bestämmelser skyldig att, innan
han avger sin berättelse, avlägga ed eller försäkran. Någon rätt att
vägra yttra sig på grund av den medverkan, för vilken han enligt lagakraftägande
dom fällts till ansvar, har han inte. Bestämmelsen i RB 36: 6
att vittne får vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande
skulle röja, att vittnet förövat brottslig eller vanärande handling, är
uppenbarligen inte tillämplig i detta läge. Rätten har inte heller någon
möjlighet att befria honom från hans skyldighet att yttra sig endast på
den grund att han medverkat till brottet.

I det förevarande fallet synes polis, åklagare och domstol ha handlat
helt i enlighet med vad sålunda gäller. Jag kan alltså inte finna att anmärkning
kan riktas mot någon av berörda tjänstemän med anledning
av det inträffade.

Polisens och åklagarnas verksamhet för beivrande av brott skall bedrivas
så skyndsamt omständigheterna medger (jämför RB 23: 4 andra
stycket, 23:20 och Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 313). Bl. a.
skall alltså åtal väckas så snart omständigheterna medger det. Den gällande
ordningen är uppenbarligen ej avsedd att inrymma några möjligheter
för en åklagare att dröja med att väcka åtal mot någon för ett
brott för att hinna åtala och utverka fällande dom mot annan för medverkan
till brottet samt därefter låta höra honom såsom vittne angående
denna medverkan. Enligt vad Steier uppgett har emellertid — om någon
av flera såsom medgärningsmän misstänkta personer erkänt brottet —
åklagare i många fall arrangerat så att den som erkänt lagförts först
och därefter, sedan domen mot honom vunnit laga kraft, åberopats såsom
vittne i mål mot de övriga. Något konkret fall av detta slag har
dock inte angetts av Steier och uppges av åklagarmyndigheten ej vara
bekant för denna. Jag finner därför ej skäl till vidare åtgärd i denna
del.

Det kan diskuteras om inte här berörda regler, enligt vilka en för
medverkan redan dömd person skall höras såsom vittne under edsansvar,
borde ändras. Såsom skäl för att befria vederbörande från skyldigheten
att avlägga ed eller försäkran har åberopats att han kan känna
sig bunden av en i hans kretsar gällande »hederskodex» som förbjuder
honom att avslöja sina kamrater. Sådan grund för befrielse från skyldigheten
att avlägga ed eller försäkran erkänner inte rättegångsbalken.
Det må nämnas att befrielse från nämnda skyldighet däremot enligt
rättegångsbalken medges vissa den tilltalade närstående (jämför RB
36: 13 andra stycket och 36: 3 första stycket). Detta beror på den intressekollision
som i regel uppkommer mellan sådant vittnes sanningsplikt
och hans intresse att skydda en nära anhörig. I likhet med åklagarmyndigheten
anser jag emellertid inte att det nyssnämnda intresset
att ej nödgas avslöja en kamrat förtjänar motsvarande hänsyn. Det torde
för övrigt vara så att inte endast de, som dömts för medverkan till

det brott vittnesförhöret skall avse, kan känna sig bundna av förenämnda
»hederskodex». Den kan ju beröra även personer, som inte medverkat
till brottet men likväl har uppgifter att lämna därom och fördenskull
skall höras såsom vittnen.

Ett bättre skäl för att ändra den gällande ordningen att höra en
för medverkan redan dömd såsom vittne torde vara följande. Hade
samtliga åtal väckts på en gång och i vanlig ordning handlagts i samma
rättegång, skulle alla åtalade ha hörts upplysningsvis såsom parter. Det
kan därför framstå såsom inkonsekvent att, när åtalen handlagts i
skilda rättegångar, en av de medverkande kan komma att vittna under
edsansvar mot de övriga. En motsvarande olikhet kan emellertid uppkomma
även i andra fall, där kumulation av mål i och för sig varit
möjlig men ej kommit till stånd. Motsvarande situationer kan sålunda
uppstå också i civil process (jämför Ekelöf a.a. s. 122 ff). Jag finner
ej anledning i förevarande sammanhang att ta upp fråga om ändring
av gällande regler om formen för domstolsförhör i dessa olika situationer.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig avslutat.

Fängelse kan inte genom tillämpning av straffncdsättningsregler bestämmas
till kortare tid än en månad

Vid JO Thyressons inspektion av Västernorrlands regemente den
29 mars 1971 uppmärksammades, att Uppsala tingsrätt, under ordförandeskap
av rådmannen Per Hildebrand, genom dom den 7 januari 1971
under åberopande av 21 kap. 12 § och 34 kap. 3 § 2 st. brottsbalken
dömt värnpliktige Ö. till fängelse 15 dagar för rymning. Ö. tjänstgjorde
inte vid krigsmakten när domen meddelades.

Eftersom enligt 26 kap. 1 § brottsbalken fängelse på viss tid ej får
understiga en månad inhämtades yttrande från Hildebrand angående
straffmätningen.

Hildebrand anförde.

Såsom framgår av tingsrättens domskäl fann rätten Ö:s gärning förskylla
fängelse, med andra ord ej kunna sonas med ett disciplinstraff,
en påföljd som i detta fall bort ådömas i dagsböter enligt 2 § disciplinlagen.
På Ö. väntade emellertid, till följd av tidigare dom som ej börjat
verkställas, en strafftid av fängelse en månad. Rätten fann att den,
om gärningarna förekommit till bedömande i en och samma rättegång,
skulle ha funnit att längre fängelsestraff än en månad femton dagar på
grund av det nya brottets art och omständigheterna i övrigt icke behövts
för Ö:s tillrättaförande. Rätten bestämde därför påföljden för det nya
brottet till fängelse blott femton dagar, med beaktande av den tidigare
ådömda påföljden fängelse en månad, som skulle komma att samman -

läggas med nämnda strafftid fängelse femton dagar till fängelse en
månad femton dagar på grund av innehållet i 21 § behandlingslagen.

I 26 kap. 1 § 1 st. brottsbalken stadgas (kursiveringar gjorda av Hildebrand)
följande: »Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat
på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga
en månad.» Föreskriften i andra punkten innehåller enligt ordalagen
nödvändigtvis ej ett förbud mot att ådöma kortare fängelsetid än
en månad, underförstått blott att resultatet därav icke blir en situation
där fängelse understiger en månad. En dylik situation uppstår emellertid
icke i det fall att flera fängelsestraff förekomma till verkställighet på
en gång och det sammanlagda fängelsestraff som alltså kommer till
avtjänande icke understiger angivna minimum en månad.

Den läsning av 26 kap. 1 § 1 st. brottsbalken som här redogjorts för
innebär måhända en otillåten hårdragning av lagtexten. Den gjordes
emellertid enbart av hänsyn till den tilltalades oförmånliga situation.
Att med undanröjande av den ådömda påföljden fängelse en månad
döma till ny gemensam fängelsepåföljd kunde icke ske på grund av
föreskriften i 34 kap. 1 § 3. brottsbalken att den nya påföljden skall
vara av annan art. Om den enda rätta läsningen av 34 kap. 3 § 2 st. i
fall som det förevarande, där böter bedöms olämpliga, är att den tilltalade
måste dömas till fängelse i minst en månad för ett brott som vid
gemensam bedömning (jämför tidigare strafflagen 4 kap. 3 §) förskyllt
kortare strafftid, är detta att beklaga såsom onödigt oförmånligt för
den dömde.

Av den omständigheten att yttrande begärts i fallet samt av uttalanden
i det till remissen fogade protokollet har jag numera blivit uppmärksammad
på att det av rätten nyttjade förfaringssättet tyvärr icke
står till buds. Givetvis kommer jag i min fortsatta tjänsteutövning att
rätta mig härefter.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson.

Av 26 kap. 1 § BrB framgår, att fängelse på viss tid skall ådömas
för minst en månad. Denna tid utgör nedre gränsen för fängelse i alla
de fall, där högre minimum för straffet inte uttryckligen angivits i
strafflatituden. Bestämmelsen anger också det absoluta minimum för
fängelse, som inte får underskridas genom tillämpning av bestämmelser
om straffnedsättning (se prop. 1962: 10 med förslag till brottsbalk,
del C, s. 238—239).

Innebörden av straffnedsättningsbestämmelsen i 34 kap. 3 § 2 st. BrB
är att domstolen, när den dömer till särskild påföljd för brott som begåtts
innan tidigare ådömd påföljd börjat verkställas, kan döma till
lindrigare straff än som är stadgat för brottet, dvs. underskrida i straffskalan
för det nya brottet angivet minimum. Om minimistraffet för det
nya brottet är högre än fängelse en månad kan domstolen underskrida
detta minimum men inte ådöma fängelse för kortare tid än en månad.
Minimum kan också underskridas på så sätt, att straffet bestämmes till
böter. (Se Beckman m. fl. Brottsbalken III s. 299).

Enligt 21 kap. 12 § 1 st. BrB skall för rymning dömas till disciplin -

straff eller fängelse i högst två år. Något straffminimum har således
inte särskilt stadgats i lagrummet. Straffnedsättningsregeln i 34 kap. 3 §
2 st. BrB har följaktligen inte varit tillämplig i förevarande fall.

Det må även framhållas att i 25 kap. 3 § BrB stadgat allmänt bötesminimum
inte får underskridas vid tillämpning av straffnedsättningsregler
(se förenämnda prop. s. 227).

Jag vill slutligen framhålla att, eftersom det i och för sig inte förelegat
hinder enligt 2 § disciplinlagen att ådöma ö. arrest för rymningen,
det av tingsrätten åsyftade resultatet beträffande påföljden skulle ha
kunnat uppnås om tingsrätten dömt Ö. till arrest 15 dagar för detta
brott. Enligt 9 § disciplinlagen skall nämligen, om på en gång skall
verkställas dom, varigenom någon fällts till arrest och dom, varigenom
samma person dömts till fängelse på viss tid, arreststraffet övergå till
fängelse, varvid varje dags arrest skall anses svara mot en dags fängelse.
Vidare föreskrives i 40 § andra stycket militära rättsvårdskungörelsen
att i sådant fall den i samma paragraf första stycket intagna bestämmelsen,
att arreststraff skall taga sin början så snart ske kan, inte gäller.
Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas, enligt
10 § disciplinlagen, av kriminalvårdsstyrelsen och det åligger, enligt
40 § andra stycket militära rättsvårdskungörelsen den som har att befordra
arreststraffet till verkställighet att hos kriminalvårdsstyrelsen
göra framställning om sammanläggningen. Till undvikande av risken
för att ett Ö. ålagt arreststraff av misstag skulle verkställas för sig,
kunde i domen lämpligen intagits en upplysning om det Ö. tidigare
ådömda fängelsestraffet och en erinran om nu berörda bestämmelser.

Med dessa uttalanden låter jag bero vid vad i ärendet förekommit.

Fråga om polisen vidtagit erforderliga åtgärder för att skydda främmande
makts ambassad från övergrepp

Den 7 april 1971 kom två yngre män av jugoslavisk härkomst till
jugoslaviska ambassadens kanslilokaler vid Strandvägen i Stockholm.
I ambassadlokalerna överföll de ambassadören V. Rolovic och brukade
därvid skjutvapen. Ambassadören avled den 15 april 1971 av de skador
han tillfogats vid överfallet. En kvinnlig ambassadtjänsteman tillfogades
allvarlig skottskada av attentatsmännen.

Den 8 april 1971 anhöll JO Thyresson hos polismästaren i Stockholms
polisdistrikt att han till JO skulle lämna närmare upplysningar och
yttrande angående vad som förevarit vid överfallet och särskilt vilka
åtgärder som polisen vidtagit för att skydda ambassadens personal och
lokaler. Sedan viss utredning företagits inkom polismästaren med upplysningar
och yttrande. I sitt yttrande anslöt sig polismästaren till vad

som anförts i en av polisöverintendenten Å. Åkesson upprättad promemoria.

I Åkessons promemoria framhålles inledningsvis att demonstrationer
och andra protestaktioner mot främmande makters representanter här
i riket blivit allt vanligare under senare tid och att detta medfört att
mycken personal fått tagas i anspråk för skydd av ambassader och
ambassadpersonal. År 1969 höll polisen stationär bevakning under nära
112 000 timmar. År 1970 inleddes samarbete med Allmänna Bevakningsbolaget
(ABAB); det året användes polispersonal för stationär bevakning
under 47 664 timmar medan ABAB svarade för sådan bevakning
under 73 884 timmar. I promemorian redovisas den särskilda bevakning
som sedan sommaren 1969 skett av jugoslaviska ambassaden och ambassadörens
bostad. Det framgår av denna redovisning att vid tiden för
attentatet bevakades såväl ambassaden som bostaden dygnet runt. Bevakningen
av ambassaden sköttes av en post från ABAB utrustad med
radio medan bevakningen av ambassadörens bostad ombesörjdes av
radioutrustad polispersonal. Slutligen anföres i promemorian att med
hänsyn till gällande bestämmelser om beskickningars och beskickningspersonals
exterritorialrätt möjligheterna för bevakningspersonal att ingripa
inom ambassadområdet är ytterst begränsade, varför bevakningen
främst tjänar till att snabbt kunna rapportera oförutsedda demonstrationer
och till att ha personal till förfogande om ambassadpersonal påkallar
hjälp.

Av bevakningsinstruktioner fogade vid Åkessons promemoria framgår
att vederbörande bevakningspersonal instruerats om att in- eller utpasseringskontroll
eller liknande kontrollåtgärder inte får företagas såvida
inte omständigheterna i särskilt fall ger uppenbart stöd för sådan
åtgärd.

Anledningen till den särskilda bevakningen av den jugoslaviska ambassaden
vid tiden för attentatet framgår i huvudsak av en den 16 mars
1971 från rikspolisstyrelsen till utrikesdepartementet avlåten skrivelse.
Av denna skrivelse inhämtas följande.

Utrikesdepartementet hade den 3 och den 10 mars 1971 till rikspolisstyrelsen
överlämnat promemorior från jugoslaviska ambassaden
och jugoslaviska utrikesministeriet angående verksamhet riktad mot
Jugoslaviens officiella representation i Sverige. I den promemoria som
överlämnades den 3 mars angavs att en terrororganisation — ustasharörelsen
— förberedde mord på den jugoslaviske ambassadören. För att
erhålla närmare information och för att inhämta ambassadörens synpunkter
på skydds- och bevakningsåtgärder sammanträffade en polisintendent
den 4 mars 1971 med ambassadör Rolovic. Denne hade därvid
uppgivit att uppgifterna om mordhotet erhållits från hans hemlands
myndigheter och att han själv inte hade ytterligare upplysningar att
lämna i saken. Rolovié hade förklarat att han ansåg den då insatta

bevakningen — en radioutrustad post vid ambassaden och en vid Rolovics
bostad — vara tillfyllest. Han hemställde dock om skärpt övervakning
av och ingripande mot jugoslaviska extremistgrupper som verkade
i Sverige. Han förmälde i samband därmed att medlemmar i sådana
grupper vid olika tillfällen hotat andra landsmän i Sverige men att de
hotade av rädsla inte gjort polisanmälan. Ambassaden ville verka för
att sådana gärningar framdeles blev polisanmälda.

Rikspolisstyrelsen omnämnde i skrivelsen ytterligare händelser som
gav anledning till skärpt uppmärksamhet. Härav må nämnas följande.

I samband med förstamajdemonstrationer i Göteborg 1970 greps en
man av jugoslavisk härkomst för skymfande av den jugoslaviska flaggan.
Senare samma månad ägde ny flaggskymfning rum i staden. Den
29 november 1970 skar en jugoslav av flagglinan vid jugoslaviska konsulatet
i Göteborg. I december samma år förekom åverkan på skylten
till jugoslaviska konsulatet i Malmö. Den 10 — den 11 februari 1971
genomförde två jugoslaver en ockupation av jugoslaviska konsulatet i
Göteborg, varvid konsulattjänstemän hölls som gisslan. Den ene av de
två männen var densamme som den 1 maj 1970 gripits för flaggskymfningen.
Den 13 februari 1971 inkom till polisen i Stockholm anmälan
om att en aktion förbereddes mot en tjänsteman vid jugoslaviska ambassaden.

Beträffande tillvägagångssättet vid attentatet kan — såvitt nu är av
intresse — ur förundersökningshandlingarna utläsas följande.

Attentatsmännen hade tillsammans med andra personer av jugoslavisk
härkomst boende här i landet överenskommit att söka bemäktiga sig
ambassadören för att med honom som gisslan tvinga myndigheterna
i Jugoslavien att tillmötesgå vissa krav. För ändamålet hade man bl. a.
illegalt anskaffat pistoler. På morgonen den 7 april 1971 infann sig
attentatsmännen vid den byggnad där ambassaden är inrymd. Ambassadlokalerna
är belägna i byggnadens sjätte våning och i övrigt finnes
i byggnaden bl. a. ett antal privata bostäder utan anknytning till ambassaden.
Enligt uppgift från ABAB-posten hade attentatsmännen frågat
honom var ambassaden var belägen och i sammanhanget visat fram
vad som synts vara ett jugoslaviskt pass. Posten fann intet misstänkt
hos männen utan visade dem på uppgången till ambassaden. Några
minuter senare kom en ambassadtjänsteman ned och gjorde trots språksvårigheter
klart att man önskade polishjälp. Posten begav sig omedelbart
upp till ambassaden och fann där tecken på att våldsamheter försiggick
på ambassadörens stängda rum. Posten tillkallade med hjälp av
sin radio polis. Då posten därefter tog i handtaget till ambassadörens
rum öppnades därinifrån eld genom den stängda dörren.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Reglerna för det diplomatiska umgänget mellan stater och reglerna
om sändebuds ställning i främmande land har utvecklats i praxis staterna
emellan. Dessa regler ingår i vad som brukar benämnas den
allmänna folkrätten. Såsom sedvanerätt och såsom förutsättning för
fungerande diplomatiska förbindelser har de principer som nu gäller
sedan lång tid i allt väsentligt respekterats av flertalet av världens stater.
På föranstaltande av Förenta Nationernas generalförsamling har
dessa regler numera till största delen kodifierats. Sålunda träffades vid
en internationell konferens i Wien år 1961 överenskommelse om bl. a.
en konvention om diplomatiska förbindelser. Överenskommelsen undertecknades
av Sverige och riksdagen godkände år 1966 Sveriges tillträde
till konventionen (riksdagens skrivelse 1966: 379). I samband med ratificeringen
utfärdades den 16 december 1966 — för att uppfylla förpliktelserna
enligt konventionen — en nationell lag med bestämmelser om
immunitet och privilegier (SFS 1966: 664), vilken lag trädde i kraft
den 1 januari 1967. Genom lagen göres konventionstexten direkt tilllämplig
som gällande svensk rätt.

Av särskilt intresse i detta ärende är främst reglerna om beskickningslokaler
och om diplomatiska företrädares bostäder. I konventionens
artikel 22 fastslås att beskickningslokal skall vara okränkbar och
att företrädare för den mottagande staten — dvs. i förevarande fall
vårt land —- inte utan beskickningschefens medgivande äger bereda sig
tillträde dit. I samma artikel åläggs den mottagande staten att vidtaga
lämpliga åtgärder för att skydda beskickningslokal mot varje form av
intrång eller skadegörelse och för att hindra att beskickningens frid
störes eller dess värdighet kränkes. Diplomatisk företrädares bostad
skall enligt artikel 30 åtnjuta samma okränkbarhet och samma skydd
som beskickningslokal. Av betydelse är också bestämmelsen i artikel
29 varigenom den mottagande staten ålägges att vidtaga alla lämpliga
åtgärder för att hindra angrepp mot diplomatisk företrädares person,
frihet och värdighet. Vidare bör man i sammanhanget beakta föreskriften
i artikel 25 vari det sägs att den mottagande staten på allt sätt skall
underlätta fullgörandet av beskicknings uppgifter.

Av de nämnda artiklarna framgår att det land som mottagit en beskickning
är förpliktat att på eget initiativ vidtaga åtgärder för att
skydda de diplomatiska företrädarna, beskickningens lokaler och de
diplomatiska företrädarnas bostäder. Med hänsyn till beskickningslokalernas
och de ifrågavarande bostädernas immunitet kan de självmant
vidtagna åtgärderna emellertid avse endast verksamhet utanför dessa
lokaler. Sådana åtgärder kallar jag härefter för enkelhetens skull yttre
skyddsåtgärder. Inom lokalerna får varken ingripanden eller förebyggande
åtgärder vidtagas annat än på begäran från beskickningen respektive
bostadsinnehavaren. Spörsmålet i vad mån det med hänsyn till
immuniteten kan anses tillåtligt att i nödsituationer ingripa utan före -

gående begäran är inte aktuellt i detta fall och det finns därför inte
anledning att behandla det här.

De yttre skyddsåtgärder som kan krävas av ett mottagarland växlar
naturligtvis starkt efter situationen. Åtgärderna torde främst vara av
den karaktären att genomförandet av dem — såvitt gäller svenska förhållanden
— ankommer på polismyndighet. Med hänsyn till den självständiga
ställning som är kännetecknande för svenska förvaltningsmyndigheter
måste därför, ehuru rikets styrelse givetvis bär det yttersta
ansvaret för att landet uppfyller sina förpliktelser enligt konventionen,
det primära ansvaret för att erforderliga skyddsåtgärder kommer till
stånd i stor utsträckning vila på vederbörande polisledning.

Min granskning begränsas till att utröna huruvida polisen kan anses
ha gjort vad på den ankommit för att bereda den jugoslaviska ambassaden
lämpligt skydd. Såvitt framkommit i ärendet hade den jugoslaviska
beskickningen vid tiden ifråga inte framställt önskemål om skyddsåtgärder
inne i beskickningslokalerna eller i beskickningschefens bostad.
Polisledningen hade därför då den vidtog sina mått och steg att
hålla sig enbart till yttre skyddsåtgärder.

De yttre skyddsåtgärderna kan teoretiskt delas upp i två huvudgrupper,
nämligen de som mera omedelbart går ut på att avvisa igångsatt
angrepp och de som har till syfte att förebygga att angrepp över huvud
taget kommer till stånd, dvs. mera medelbara skyddsåtgärder. Det är
självklart att polisen vid hot om angrepp av det slag som kan komma
vid demonstrationer och andra oroligheter har att — såvitt möjligt —
avdela personal i sådan omfattning att det med någorlunda säkerhet
kan anses finnas medel för att vid ett anfall freda skyddsobjektet. Enbart
sådana omedelbara skyddsåtgärder kan dock inte anses tillfyllest. Såväl
på grund av konventionens föreskrifter om skyldighet att vidtaga lämpliga
skyddsåtgärder som på grund av de i polisinstruktionen givna allmänna
bestämmelserna för polisverksamheten kan krävas att resurser
sättes in också på att aktivt förebygga att angrepp kommer till stånd.

I förevarande fall har hotet om angrepp varit diffust. Det torde utan
överdrift kunna sägas att uppgiften att genom yttre skyddsåtgärder
åstadkomma ett effektivt skydd har varit mycket vansklig.

De omedelbara skyddsåtgärderna har bestått i bevakning av beskickningslokalerna
och beskickningschefens bostad. För bevakningen hade
avdelats en radioutrustad post på vartdera stället. Posterna har uppgivits
främst tjäna syftet att få en snabb rapportering av sådana oroligheter
och företeelser som kunde befaras leda till angrepp mot lokalerna i
fråga. Hot om angrepp i form av våldsam anstormning har uppenbarligen
inte funnits så påtagligt att det kunnat anses rimligt med en skyddsstyrka
på platsen. Posten får anses ha inneburit en rimligt avvägd insatsberedskap
mot angrepp av angivet slag. Det skydd som dylika poster
kan erbjuda mot andra angrepp — exempelvis från person eller perso -

ner som i till synes fredligt syfte uppsöker beskickningen — är däremot
obetydligt. Det kan nämligen inte anses förenligt med Wienkonventionen
att den mottagande staten på eget bevåg anordnar in- och utpasseringskontroll
vid en beskickningslokal eller en diplomatisk företrädares
bostad; och någon sådan kontroll har veterligen varken begärts eller
medgivits från den jugoslaviska beskickningen. Utan medgivande från
beskickningen kan posten tillåtas ingripa endast i fall då det är uppenbart
att besökaren kommer att störa beskickningen. Posten kan således
utöver sin rapportfunktion egentligen bara tjäna syftet att ge beskickningen
möjlighet till snabb kontakt med polisen och viss tillgång till
omedelbar handräckning.

Ehuru det sålunda måste konstateras att bevakningen inneburit ett
ofullständigt skydd på platsen måste det också konstateras att i den
mån beskickningens immunitet och privilegier inte skulle trädas för när
det knappast finnes möjlighet att som omedelbart beskydd vidtaga mera
effektiva åtgärder mot den form av angrepp som här kom till utförande.
Det bör i sammanhanget också hållas i minnet att beskickningschefen,
efter vad här uppgivits, trots erfarenheterna från ockupationen av jugoslaviska
konsulatet i Göteborg, kort före attentatet förklarat sig anse
det omedelbara skyddet av beskickningslokalerna och hans bostad vara
tillfyllest.

Vad härefter gäller de aktivt förebyggande, dvs. de mera medelbara,
åtgärderna till skydd för den jugoslaviska ambassaden och dess personal
må till en början erinras om uppgiften att ambassadören Rolovic,
när polisledningen den 4 mars 1971 inhämtade hans synpunkter beträffande
lämpliga skyddsåtgärder, hade framställt önskemål om mera
kraftfulla åtgärder på detta plan. Vad Rolovic skulle ha åsyftat var
skärpt övervakning av och ingripande mot vad han betecknade som
jugoslaviska extremistgrupper i Sverige.

Bland jugoslaver bosatta utanför sitt hemland förekommer — som
torde vara allmänt bekant — gruppbildningar som avspeglar motsättningar
mellan olika befolkningsinslag och skilda politiska uppfattningar
i hemlandet. Sådana gruppbildningar finns också i Sverige. För envar
som vistas här i riket gäller att han må hysa vilken ideologisk uppfattning
han vill samt verka för spridande av sin uppfattning och genomförande
av sina idéer blott det inte sker i sådana former som enligt
allmän lag utgör brottslig gärning, exempelvis våldsdåd. Det förhållandet
att exilgrupper driver ideologisk verksamhet kan alltså inte i och för
sig föranleda något ingripande från svenska myndigheter.

Genom olika händelser som blivit kända genom massmedia har det
emellertid visat sig att det bland exilorganisationerna finnes sådana som
har medlemmar eller sympatisörer vilka inte står främmande för att

1 sin politiska verksamhet tillgripa metoder som enligt svensk lag utgör
brott. Det finns fördenskull — trots den politiska åsiktsfriheten — viss

2 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

anledning för polisen att ägna uppmärksamhet åt dylika organisationer
eller grupper. Då det tillika i olika sammanhang framgått att vissa
exilorganisationer rymmer medlemmar med fientlig inställning mot den
i Jugoslavien rådande regimen får det också anses ha funnits anledning
att som ett led i skyddet av beskickningen föranstalta om skärpt
uppmärksamhet på organisationer av förenämnt slag.

Såvitt gäller förhållandena tiden närmast före det nu ifrågavarande
attentatet har alldeles särskild anledning till skärpt uppmärksamhet förelegat
på grund av den i februari 1971 timade ockupationen av konsulatet
i Göteborg där det relativt snart blev uppenbart att gärningsmännen
tillhörde en sådan mot den nuvarande jugoslaviska regimen fientlig
organisation.

Så länge det endast föreligger vad som med vanligt språkbruk kan
kallas lösa misstankar är emellertid polisens möjligheter till insyn i
organisationers och enskilda personers förehavanden starkt begränsade
av de lagar som tillskapats för att tillförsäkra den enskilde skydd mot
godtyckliga övergrepp från myndigheternas företrädare. Än mindre
är de lagliga möjligheterna att i det läget inskränka någons rörelsefrihet.

Efter vad jag nyligen erfarit i annat sammanhang har jag ingen anledning
att betvivla att polismyndigheterna tillvaratar sina legala möjligheter
att följa verksamheten inom sådana exilgrupper som kan befaras
umgås med planer på brottslig verksamhet. Spaningsarbetet är
härvidlag samordnat. Dessa ansträngningar till trots har attentatet mot
ambassadören Rolovic kunnat genomföras.

Härom är att säga följande: Såvitt kan utläsas av de förundersökningshandlingar
som varit tillgängliga för mig har attentatet planerats
inom en så liten krets och i så privata sammanhang att det, trots uppmärksamhet
på exilgruppernas verksamhet och trots att det funnits en
viss förbindelse mellan dem som planlagt attentatet och dem som planlagt
ockupationen i Göteborg, torde ha varit utomordentligt svårt för
en utomstående att få en aning om vad personerna ifråga umgicks med
för planer. Inte heller kan sägas att den tidigare verksamhet attentatsmännen
utövat eller samröret med ockupanterna varit av sådant slag
att man haft tillräckliga skäl för att vidtaga säkerhetsåtgärder i form
av husrannsakan för efterforskning av illegala vapen eller inskränkningar
i de sammansvurnas rörelsefrihet. Polisens personella resurser
medgiver inte heller att på mera allmänt vaga grunder misstänkta annat
än i undantagsfall hålles under sådan uppsikt att exempelvis attentatsmännens
avresa från sina bostadsorter i Småland mot Stockholm kunnat
observeras och rapporteras. Det kan inte göras gällande att det från
polisens synpunkt borde ha framstått som en rimlig åtgärd att hålla
sådan uppsikt över den personkrets som deltagit i stämplingarna.

Såsom framgått av vad jag nu anfört om de förebyggande skyddsåtgärderna
anser jag det inte finnas fog för påstående att polismyndighe -

tema eftersatt sin möjlighet och sin skyldighet att hålla exilpolitiker
från vilka angrepp skulle kunna befaras — och från vilka det också
kom — under vederbörlig uppsikt.

Jag har hitintills såvitt gäller de medelbara skyddsåtgärderna uppehållit
mig endast vid spaning inriktad på exilgrupper. Det är givet att
den spaning som skall utgöra polisens aktivt brottsförebyggande åtgärd
vid skydd av en beskickning inte kan begränsas bara till sådana grupper.
Andra inriktningar av spaningen är emellertid enligt min mening utan
intresse i förevarande fall. Jag går därför inte in på dem här.

Ärendet är härmed av mig avslutat.

Vid demonstration mot utländsk ambassadör har civilklädd polispersonal
satts in för ordningens upprätthållande. Fråga om lämpligheten
härav

Den 23 september 1970 inkom till JO från landshövdingen i Västmanlands
län Gustav Cederwall en framställning med begäran om utredning
av polisens agerande vid Amerikas förenta staters ambassadör
i Sverige Jerome Hollands besök i Västerås den 16 september 1970.

Av skrivelsen från landshövdingen Cederwall framgår i huvudsak
följande. På inbjudan av domprosten Gunnar Helander skulle ambassadören
Holland på kvällen den 16 september 1970 hålla föredrag i
Västerås domkyrka om negerkyrkans roll i det amerikanska samhället.
Under eftermiddagen samma dag förekom ett av FNL-avdelningen i
staden anordnat demonstrationståg, som polisen lämnat tillstånd till.
Demonstrationståget skulle enligt tillståndet vara upplöst i god tid före
sammankomsten i kyrkan. Sedan demonstrationståget upplösts samlades
minst 200 ungdomar runt kyrkan med plakat och under protestrop. När
ambassadören Holland anlände till kyrkan trängde demonstranterna på
så att polisen måste bilda kedja för att hålla dem tillbaka. Visst tumult
uppstod, bl. a. mellan demonstranter och antidemonstranter. Under
ambassadörens cirka 45 minuter långa anförande i kyrkan uppehöll sig
demonstranterna fortfarande utanför den i uppenbar avsikt att invänta
ambassadörens sorti därifrån. Denna fördröjdes avsiktligt omkring en
halvtimme, men ett stort antal demonstranter fanns fortfarande kvar när
ambassadören lämnade kyrkan. Därvid upprepades i stort sett vad som
inträffat vid hans ankomst dit. NågTa intermezzon förekom till följd
av att ett par ungdomar bröt sig igenom poliskedjan och måste omhändertagas.
Såvitt landshövdingen Cederwall kunde bedöma återgav
vissa tidningar på ett korrekt sätt händelserna utanför kyrkan, medan
andra tidningar innehöll överdrifter om vad som verkligen inträffat. I

en tidning förekom sålunda uppgift om att 300 demonstranter varit i
slagsmål med polisen och i en insändare i en annan tidning framfördes
påståenden om övergrepp från polisens sida. Landshövdingen Cederwall,
som varit närvarande i kyrkan, hade fått det intrycket att polisen genomfört
sin uppgift på ett lugnt och förtjänstfullt sätt och utan användande
av mera våld än som varit erforderligt med hänsyn till omständigheterna.
Polispersonalen hade genom polismästaren i Västerås till
landshövdingen framställt önskemål om att vad som inträffat måtte bli
föremål för en utredning, som inte på något sätt kunde misstänkliggöras
för partiskhet. Det syntes också landshövdingen Cederwall angeläget
att en sådan utredning kom till stånd. Landshövdingen hemställde därför
att justitieombudsmannen skulle låta utreda vad som förevarit.

På grund av landshövdingen Cederwalls framställning uppdrog JO
Thyresson åt personal vid riksdagens ombudsmannaexpedition att verkställa
utredning i saken.

Under utredningen förekom samtal och förhör med ungdomar och
andra privatpersoner — delvis sådana som spontant anmält sig sedan
det blivit känt att utredning pågick. Förhör hölls med länspolischefen
i Västmanlands län, polismästaren i Västerås, chefen för poliskommenderingen
och ytterligare polispersonal. Upplysningar lämnades av domprosten
Helander.

Utredningsmaterialet överlämnades till polismästaren med begäran
om yttrande.

Yttrande avgavs av polismästaren Harald Erling.

Sedan under utredningen uppkommit fråga om den polisstyrka som
tjänstgjorde vid tillfället varit sammansatt på lämpligt sätt infordrades
och erhölls yttrande från rikspolisstyrelsen.

Huvuddragen av vad som förevarit i saken

Av utredningen i ärendet — och då främst av de uppgifter polismästaren
Erling och kommenderingschefen, polisinspektören Bert Eriksson
lämnat — framgår följande angående huvuddragen av vad som förevarit
i saken.

För att undvika större folksamlingar utanför kyrkportarna i väntan
på ambassadören Hollands ankomst till domkyrkan hade inte i förväg
tillkännagivits genom vilken port ambassadören skulle inpassera. Avsikten
var att han skulle gå in i kyrkan genom den södra porten. Av
taktiska skäl fingerades dock med hjälp av polisbilar och uniformerade
polismän en väntad inpassering genom kyrkans huvudingång. Meningen
var att uniformerad polispersonal skulle draga sig fram till södra ingången
strax innan ambassadören anlände dit. Från den civila polisstyrka
som följde ambassadören Holland skulle lämnas radiomeddelande
till kommenderingschefen när ambassadören lämnade stadshotellet i
Västerås för avfärd till kyrkan. Radiokommunikationerna fungerade

emellertid inte och kommenderingschefen fick därför inte något meddelande.
Denne hade dock, då han märkte att tiden för ambassadörens
avfärd från hotellet till kyrkan var inne, beordrat fram två grupper ur
det rörliga kommandot (sammanlagt 12 uniformerade polismän). Kortegen
med ambassadören Holland hann emellertid köra fram till kyrkan
innan dessa grupper var på plats. De kom tillstädes några sekunder efter
ambassadörens ankomst. På plats fanns dessförinnan två uniformerade
polismän, som tidigare avdelats för kyrkans södra sida. Civila polismän,
bl. a de som följde ambassadören, kunde tillsammans med de uniformerade
poliserna hjälpa ambassadören att komma in i kyrkan, trots att ett
flertal ungdomar försökte komma fram till honom och hans sällskap.

Då sammankomsten i kyrkan var slut besåg ambassadören Holland
kyrkan under en halvtimmes tid. Många av åhörarna stannade kvar
utanför kyrkan för att avvakta vad som skulle hända då ambassadören
ånyo skulle möta demonstranterna, som hela tiden uppehållit sig omkring
kyrkan. Vid samtliga tre portar var folksamlingen så tät att det
bedömdes som nödvändigt att skapa en fri zon för att ambassadören
utan svårighet skulle kunna lämna kyrkan. Av taktiska skäl valdes att
låta honom gå ut genom kyrkans huvudingång. Kommenderingschefen
satte in all uniformerad polispersonal för att bilda kedja. Därutöver rekvirerades
vissa förstärkningar. Vidare sattes civilklädda polismän in för
att biträda den uniformerade polispersonalen med att bilda kedja och
åstadkomma en effektiv avspärrning av området framför kyrkan och ut
mot Västra Kyrkogatan för ambassadörens bil. Under en kortare tid
sattes också tre tjänstehundar med förare in i arbetet. Polisen lyckades
så småningom förmå folkmassan att draga sig tillbaka, så att ambassadörens
avresa från kyrkan kunde säkras. Vid polisens agerande förekom
intermezzon mellan polisen och en del ungdomar. Då ambassadören
kom ut från kyrkan och gick fram till den väntande bilen bröt en yngling
sig igenom poliskedjan och rusade fram mot honom och vecklade ut
en banderoll. Ynglingen greps omedelbart av polisen och fördes efter en
stund från platsen i polisbil.

Påståenden om övergrepp av polisen

Några ungdomar som uppehöll sig vid kyrkan under demonstrationerna
mot ambassadören Holland har under utredningen framställt påståenden
om övergrepp av polisen. Endels har påståendena varit mera
allmänt hållna men i tre fall har de preciserats.

Sålunda har den yngling som enligt vad nyss sagts bröt sig igenom
poliskedjan och rusade fram mot ambassadören Holland vid förhör uppgivit
följande. Polisen slog av honom glasögonen. Om han därvid träffades
av något slag i ansiktet visste han emellertid inte. Han fick »en
massa armar i huvudet och en massa smånyp i öronen och i håret».
Några sparkar tilldelades han dock inte. Polisen bar honom från platsen

så våldsamt att han fick blåmärken, särskilt på vänster överarm. Han
kastades därefter ned på trottoaren. En civilklädd polis satte sig på
honom och tryckte med händerna hans huvud mot marken. Ynglingen
ropade till några kamrater, som försökte springa fram till honom, att
ta det lugnt. Den civilklädde polisen satte då sin hand mot ynglingens
strupe och pressade till så att ynglingen inte kunde andas. Han fick ett
ett par blåmärken på halsen. Ynglingen ansåg att polisens ingripande
mot honom varit »omotiverat våldsamt».

De poliser, som ingripit mot ynglingen, har bestämt förnekat att mera
våld använts än vad som varit erforderligt för ynglingens omhändertagande
och bortförande. Även poliser, som åsett händelsen, har uttalat
sig i samma riktning.

Det förekommer vidare ett flertal utsagor från privatpersoner, som
helt eller delvis iakttagit händelseförloppet. Några har berättat att polisen
utsatt ynglingen för en brutal behandling av betydligt allvarligare
slag än denne själv gjort gällande, medan andra förklarat att ynglingen
inte misshandlats eller utsatts för omotiverat våld.

En flicka har berättat att hon tagit sig igenom poliskedjan och att en
civilklädd polisman fattat tag i hennes nacke och sedan stött till henne
så att hon fallit omkull på gatan och skadat sig i ena knäet.

Polismannen har uppgivit: Flickan stretade emot och gjorde plötsligt
ett kraftigt ryck för att bli fri. Polismannen förlorade därvid taget om
hennes nacke och hon föll omkull på marken.

Ett flertal personer — såväl enskilda som polismän — har uttalat

sig om händelsen och därvid lämnat vitt skilda uppgifter om vad som
förekommit. Sålunda har en privatperson berättat att flickan sprungit
fram mot ambassadörens bil och därvid stött ihop med polismannen
med påföljd att hon »studsat» tillbaka och fallit omkull på marken.
Vidare förekommer uppgifter om att flickan blivit nerslagen och sparkad
av polismannen. Den polisinspektör, vilket vid tillfället tjänstgjort som
chef för polisens civilklädda säkerhets- och spaningsstyrka, har uppgivit
följande. Flickan, som verkade upphetsad och aggressiv, föll omkull på
stenläggningen då hon av ett par polismän fördes tillbaka mot den norra
polisavspärrningen. Någon spark utdelades inte mot flickan. Hon reste
sig snabbt och verkade oskadad. Polisinspektören uppehöll sig vid tillfället
c:a fem meter från den plats där flickan föll omkull.

En annan flicka har uppgivit att en civilklädd polisman, som hon

namngivit, sparkat henne, en gång på smalbenet och en gång i underlivet.

Polismannen har bestämt förnekat att han sparkat flickan. Han har
bl. a. uppgivit följande. När polisen tryckte ungdomarna bakåt föll flickan
plötsligt omkull, förmodligen på grund av att hon blivit trampad
eller trängd. Polismannen ropade till sina kolleger att de skulle lugna sig
så att flickan fick tillfälle att resa sig. Hon steg upp och polismannen

tänkte inte mer på saken. Efter en stund kom dock flickan fram till
polismannen och beskyllde honom för att ha »knäat» henne i underlivet
och för att ha sparkat henne på benet. Då polismannen några dagar
senare såg beskyllningarna återgivna i en tidningsartikel, uppsökte han
polismästaren och omtalade för denne vilka beskyllningar som riktats
mot honom.

En polisman, som vid tillfället befunnit sig omkring fem meter från
den utpekade polismannen, har uppgivit, att han hört denne säga med
hög röst: »Mitt namn är Bernt Johansson och vill ni mig något så träffas
jag på kriminalpolisen.»

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson i denna del följande.

Den utredning som sålunda företagits med anledning av påståendena
om polisövergrepp ger vid handen att, när folkmassan trängde mot
poliskedjan som skulle skydda ambassadören Holland vid dennes avfärd
från kyrkan, polisen var tvungen att sätta hårt mot hårt för att
kunna fullgöra sin uppgift. Därvid uppkom, såsom ofta är fallet i dylika
situationer, kontroverser mellan demonstranterna och polisen. Obestridligen
använde polisen då våld för att upprätthålla ordningen och otvivelaktigt
kom därigenom en del demonstranter att bli omilt behandlade i
olika hänseenden. Under utredningen har emellertid inte framkommit
något som ger tillräckligt stöd för antagande att polisen brukat större
våld än som kan anses ha varit försvarligt med hänsyn till omständigheterna.
Talet om polisövergrepp är således obestyrkt.

Riktigheten av landshövdingen Cederwalls intryck att polisen inte
använt oförsvarligt våld vid tillfället har därmed bekräftats av utredningen.

Planläggningen av poliskommenderingen

Under utredningen framkom att civilklädda poliser vid tillfället tagits
i anspråk för ordningshållande uppgifter och att detta skapat tillspetsade
situationer, emedan demonstranter och åskådare på grund härav i vissa
fall inte vetat om de hade att göra med poliser eller privatpersoner.
Vidare visade det sig under utredningen att avspärrningar inte anordnats
utanför kyrkan i god tid före ambassadören Hollands ankomst dit och
avfärd därifrån.

De nu angivna förhållandena föranledde JO Thyresson att närmare
granska planläggningen av poliskommenderingen, däri inbegripet polisstyrkans
sammansättning av uniformerade och civilklädda poliser.

Följande inhämtades i detta avseende.

Planläggningen av polisens ifrågavarande kommendering skedde under
tiden den 8—15 september 1970 under ledning av polismästaren Erling

i samråd med länspolischefen och en speciell observatör från rikspolisstyrelsen.
Den senare hade följt ambassadören Holland under dennes
tidigare besök på olika platser i landet. Under planläggningen togs även
kontakt med landshövdingen Cederwall, domprosten Helander och företrädare
för Västerås stad. Kommenderingsordem för polisens insats
färdigställdes den 15 september 1970. Av ordern framgår bl. a. följande.

I kommenderingen skulle ingå en säkerhets- och spaningsstyrka, bestående
av en chef och 40 polismän, samtliga civilklädda. Styrkan, som
indelades i åtta säkerhetsgrupper, hade till uppgift att skydda Holland
till person och säkra hans tillträde till de lokaler som han skulle besöka.
Den skulle tillse att sammankomsten i kyrkan kunde fortgå utan störningar.
Personer som gjorde sig skyldiga till brott skulle gripas eller
rapporteras. De som på annat sätt störde ordningen skulle omhändertas.
I kommenderingsordem angavs vidare de särskilda arbetsuppgifter som
åvilade varje säkerhetsgrupp.

I kommenderingen skulle därjämte ingå 25 ordningspoliser och ett
rörligt kommando om 20 polismän, samtliga uniformsklädda och indelade
i grupper. Nu angivna styrkor hade i kommenderingsordem inte
bundits vid några preciserade uppgifter vid särskilda platser utan skulle
med hög insatsberedskap hållas i reserv på olika i förväg utvalda platser.

Enligt kommenderingsordem kunde vid behov organiseras en reservstyrka
på åtta man, utgörande personal i tjänst vid länstrafikgruppen.

I kommenderingsordem fanns särskilt angivet att polisuppgiften i
första hand skulle lösas med insättande av civil personal och under så
diskreta former som möjligt utan eftersättande av säkerheten.

Domprosten Helander hade under planläggningsarbetet framställt
önskemål om att de polismän som skulle tjänstgöra inne i kyrkan inte
skulle vara uniformerade. Detta bedömdes inte medföra några olägenheter
från polisiär synpunkt utan understöddes fastmer av länspolischefen
och rikspolisstyrelsens observatör.

Polismästaren Erling har i sitt yttrande uppgivit att polisledningen,
stödd på erfarenheter från andra håll, under senare tid börjat tillämpa
den taktiken vid demonstrationer att visserligen ha betryggande polisreserver
i beredskap men att så långt möjligt hålla dessa utom synhåll
för demonstranterna. Anledningen härtill var enligt polismästaren vetskapen
om att det hos en del aktivister fanns en klar och tydlig tendens
att söka komma i konfrontation med polismän i förhoppning om att
sammanstötningen skulle samla nyfikna, som tog parti mot polisen såsom
företrädare för samhället.

Polismästaren Erling har härjämte i sitt yttrande uppgivit, att en
sådan avledningsmanöver, som polisen enligt vad förut anförts vidtog
utanför kyrkans huvudingång före ambassadören Hollands ankomst till
kyrkan, med framgång hade prövats vid bl. a. ett besök som ambassadören
tidigare gjort i Örebro.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande anfört bl. a. följande.

Rikspolisstyrelsen anser att kommenderingsstyrkan var rätt dimensionerad
och sammansatt för att lösa uppgiften. Behovet av en förhållan -

devis stark insats av civilklädda polismän var tillgodosett och den uniformerade
personalen kunde bedömas vara tillräcklig. Den civilklädda
styrkans arbetsuppgifter var välplanerade. Beträffande den uniformerade
polispersonalens uppgifter kunde dessa inte i förväg preciseras på samma
sätt. Det var därför en lämplig åtgärd att i utgångsläget låta huvuddelen
av den uniformerade styrkan utgöra reserv med hög insatsberedskap,
som snabbt kunde sättas in vid de olika alternativa lägen som uppstod.
Att avspärrningen vid domkyrkans södra port gjordes något sent berodde
uppenbarligen på att radiokommunikationerna vid tillfället inte fungerade
tillfredsställande. Att de civilklädda polismännen i den uppkomna
situationen ingrep mot de störande demonstranterna var en riktig åtgärd.
Utrymningen av planen framför domkyrkans huvudingång efter
sammankomstens slut blev mera tidsödande och personalkrävande än
väntat. Eftersom det vid detta tillfälle inte fanns tillgång till ytterligare
uniformerade polismän hade kommenderingschefen handlat fel, om han
inte utnyttjat de civilklädda polismännen. För personskydd, observation
och spaning och för övervakning av sammankomster inomhus tas regelmässigt
i anspråk civilklädda polismän. Skyddsuppgifterna kan då lösas
diskret och utan att säkerheten eftersätts. Däremot tas civilklädda polismän
i regel inte i anspråk för avspärrningsuppgifter. Från polistaktisk
synpunkt är det dock av största betydelse att uniformerade och civilklädda
polismän samarbetar vid övervakning särskilt i samband med
demonstrationer o. d. Ett sådant samarbete mellan uniformerad och
annan personal är ofta helt nödvändigt, inte minst med hänsyn till de
begränsade personalresurserna. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning löstes
de polisiära uppgifterna vid tillfället på ett tillfredsställande sätt.

Såvitt gällde denna del anförde JO Thyresson vid ärendets avgörande:

För egen del vill jag i detta sammanhang för att teckna den allvarliga
bakgrunden till polispådraget erinra om att det är en bland rättsstater
allmänt vedertagen folkrättslig regel att en stat inom vilken en främmande
diplomat verkar är skyldig att sörja för diplomatens säkerhet.
I vårt land är denna självklara princip stadfäst genom lagen den 16
december 1966 med vissa bestämmelser om immunitet och privilegier.
I 1 § stadgas att främmande stats beskickningsmedlemmar skall åtnjuta
immunitet och privilegier enligt den i Wien den 18 april 1961 avslutade
konventionen om diplomatiska förbindelser. Enligt konventionens artikel
29 skall diplomatiska företrädare åtnjuta okränkbarhet till sin person
och den stat där han mottagits visa honom tillbörlig aktning och vidta
alla lämpliga åtgärder för att förhindra angrepp mot hans person, frihet
och värdighet.

För svenska myndigheter är det med hänsyn till det sagda självfallet
en angelägenhet av allra största vikt att skapa garantier för att ambassadören
Holland skall kunna fullgöra sin gärning här i landet utan att utsättas
för fara för personlig säkerhet och risk för ofredande i övrigt.
Härvidlag har polisen sin givna, framträdande, mycket svåra och synnerligen
grannlaga uppgift.

2* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

Att skydda ambassadören Holland genom uppbåd av stora styrkor
uniformerad och civilklädd polispersonal erbjuder svårigheter såväl på
grund av polisens begränsade personalresurser som av kostnadsskäl. Mot
att ambassadören vid sina framträdanden i landet omges av stora skaror
uniformerad polis talar särskilda skäl. Uniformerad polis drager lätt till
sig nyfikna och kan verka provocerande, vilket allt försvårar polisens
arbete. Dessutom måste det av ambassadören Holland uppfattas som
besvärande att vid sina besök på olika platser i landet ständigt behöva
vara bevakad av uniformerad polis. Man kan inte heller bortse från att
denna fortlöpande bevakning kan ge ett för vårt land ofördelaktigt intryck
internationellt sett.

Vid planläggningen av poliskommenderingen till ambassadören Hollands
skydd i Västerås har uppenbarligen tagits intryck av tidigare fall
då man med framgång lyckats att med insats av främst civilklädd polis
och med uniformerad polis i bakgrunden skapa en lugn atmosfär kring
ambassadörens framträdande. Härtill kom i förevarande fall det naturliga
önskemålet att polisen som uppehöll sig inne i kyrkan skulle vara
civilklädd.

Med hänsyn till det anförda och med beaktande av polisens omfattande
erfarenhet av uppgifter av förevarande slag för bevakning och ordningshållning
anser jag mig inte kunna framföra någon kritisk mening
om själva planläggningen av poliskommenderingen i fråga.

Att det klickade något beträffande den planerade bevakningen vid
ambassadören Hollands ankomst till kyrkan får tillskrivas den olyckliga
omständigheten att det blev avbrott i radioförbindelsen mellan polisenheterna,
för vilket polisen inte synes kunna lastas. Att civilklädd polis
i stor omfattning måst sättas in för direkt ordningshållande uppgifter vid
ambassadörens avfärd från kyrkan kan givetvis inte föranleda kritik,
eftersom andra resurser inte stod till buds. Det bör emellertid i detta
sammanhang understrykas att det från principiell synpunkt dock är av
vikt att den polis som vid folksamlingar i omedelbar konfrontation med
allmänheten skall direkt ingripa för ordningens upprätthållande är uniformerad
så att det inte hos allmänheten uppstår någon tvekan om vem
det är som svarar för ordningshållningen. Polisen bör med andra ord
uppträda med öppet visir i sådana situationer. Någon annan mening
torde inte heller rikspolisstyrelsen ha.

Fråga om upplösning av allmän sammankomst m. m.

Svenska Dagbladet 17.11.1970 innehöll en artikel med rubriken
»TERROR I CITY». Artikeln angavs vara skriven av förste kriminalassistenten
Ola Selin. I artikeln framhölls inledningsvis att ordningssituationen
i Stockholms city förvärrrades alltmer och att det gått så

långt, att man kunde tala om ett rent terrorvälde i citykvarteren, där
allmänheten blev mycket hårt ansatt. Längre fram i artikeln berörde
Selin händelser, som inträffat kort före artikelns tillkomst. Det uppgavs
att ett hundratal ungdomar vid ett tillfälle i Stockholms city angripit
bilister och fotgängare, krossat vindrutor, misshandlat poliser och
försökt storma Klara polisstation.

Med anledning av innehållet i artikeln beslöt JO Thyresson att infordra
yttrande från polismästaren i Stockholms polisdistrikt. Efter
remiss inkom polismästaren Kurt Lindroth med yttrande från chefen
för ordningsavdelningen, polisöverintendenten Åke Åkesson, samt eget
yttrande jämte utredning.

Av handlingarna i ärendet framgick bl. a. följande.

De i artikeln åsyftade händelserna inträffade onsdagen 4.11.1970.
De första dagarna i november 1970 hade i staden spritts ett flygblad
innehållande en uppmaning att samlas i Kungsträdgården 4.11 kl. 19.00
för anordnande av en demonstration. Av flygbladet framgick inte vem
som skrivit det eller vem som skulle arrangera demonstrationen. Dess
innehåll tydde emellertid på att det författats av vänsterinriktade ungdomar.
Flygbladet innehöll bl. a. följande slagord: »Frige alla politiska
fångar! USA, ut ur Vietnam! Håll Sverige utanför EEC!» — »Bullerfri
miljö! Frisk luft, friskt vatten!» Någon ansökan om tillstånd till demonstrationen
gjordes ej hos polismyndigheten i Stockholm. Polisen
kunde inte heller få kontakt med dem som stod bakom uppropet. Rykten
cirkulerade emellertid av innehåll att demonstranterna skulle ha för
avsikt att ockupera Gamla Bro eller annan lämplig fastighet eller lokal.
Ingenting mera konkret motsade likväl enligt polisens bedömning antagandet
att demonstrationen var avsedd som en opinionsyttring, på
vilken lagen om allmänna sammankomster skulle bli tillämplig. På
sedvanligt sätt vidtogs åtgärder för ordningens upprätthållande. Förste
polisassessorn Anders Nelin, som tillfälligt tjänstgjorde som chef för
ordningsavdelningen, ledde den polisiära insatsen med biträde av t.f.
polisintendenten Rune Wall. Den sammanlagda polisstyrkan, organiserad
på fyra avdelningar, uppgick till 183 man.

Vid den utredning polismästaren låtit företa redogjorde berörd polispersonal
utförligt för vad som förekom vid och i samband med demonstrationen
4.11.1970. Dessa redogörelser utelämnas här. Chefen för
ordningsavdelningen anförde i anslutning till redogörelserna följande,
av polismästaren åberopade synpunkter.

I förevarande fall har såvitt jag kan bedöma demonstranternas samling
på Karl XII:s Torg och avmarsch därfrån varit att anse som allmän
sammankomst med syfte att ge uttryck för en mening i för demonstranterna
gemensamma frågor. Så småningom synes emellertid sammankomsten
ha förändrat karaktär delvis därför att arrangörerna ej velat
eller förmått hålla tåget samlat. Detta förvandlades därigenom succes -

sivt till enbart en skara människor under förflyttning utan mera synlig
målsättning. Förvandlingen från sammankomst i lagens mening till
vanlig folksamling skedde som nämnts gradvis och kan knappast närmare
fastställas till tid eller plats.

Tydligen mot denna bakgrund intog kommenderingsledningen en avvaktande
hållning och bedömde i det längsta tåget som en allmän sammankomst
för vars upplösning lagliga förutsättningar ej förelåg. Först
när demonstranterna — efter att ha gått fram på olika gator och torg
i staden — kommit fram till Biblioteksgatan vid Lästmakargatan ansågs
demonstrationen ha upphört att vara en lagenlig allmän sammankomst,
varför skingring av de tillstädesvarande verkställdes. De därefter återsamlade
demonstranterna skingrades sedan ånyo vid två tillfällen, dels
på Regeringsgatan utanför polisstationen och dels slutligen på Sergels
Torg. Totalt förflöt mellan demonstrationens början omkring klockan
1930 till den slutliga upplösningen omkring klockan 2150 två timmar
och 20 minuter.

Det handlingsmönster deltagarna i demonstrationen följde ifrågavarande
kväll med plakattexter som innehöll protestuttalanden mot
en mängd från varandra vitt skilda företeelser och hemlighållande av
marschvägar och marschmål var i och för sig ägnat att inge betänkligheter
beträffande syftet med demonstrationen och arrangörernas vilja
att upprätthålla ordningen. Självfallet innebar taktiken — tidigare endast
undantagsvis tillämpad — också särskilda svårigheter för polisen
att på trånga gator och andra passager samt i den täta citytrafiken
utöva erforderlig övervakning av tåget. I enlighet med den praxis som
under senare år tillämpats för ordningshållning vid demonstrationer
fann sig kommenderingsledningen uppenbarligen böra inta en generös
hållning vid bedömande av frågan om demonstrationen var att anse
som en sammankomst i lagens mening och följaktligen en motsvarande
restriktivitet när fråga uppkom om sammankomstens upplösning. Självfallet
kan nu i efterhand, sedan syftet med demonstrationen bättre kunnat
klarläggas, ifrågasättas om icke en skingring av demonstrationsdeltagarna
borde skett tidigare än som nu blev fallet. Med hänsyn till de
förhandenvarande omständigheterna och då särskilt med beaktande av
att svårare oordningar eller brottslighet ej inrapporterats till kommenderingsledningen,
finner jag dock någon anmärkning ej rimligen kunna
riktas mot dennas bedömningar och sätt att leda polisinsatsen.

Enligt en av polisen 22.1.1971 upprättad sammanställning omhändertogs
eller greps i samband med demonstrationen tolv personer, varav
sju omhändertogs med stöd av 19 § polisinstruktionen, en greps såsom
misstänkt för att vara efterlyst och de övriga såsom misstänkta för ett
eller flera av följande brott, nämligen uppvigling, narkotikabrott, grov
ohörsamhet mot ordningsmakten, våld mot tjänsteman och våldsamt
motstånd.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson i huvudsak följande.
Enligt 1 § första stycket lagen om allmänna sammankomster äger
lagen tillämpning på allmän sammankomst som hålls för överläggning,
opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet.
Såsom framgår av ett uttalande av vederbörande departementschef i

lagens förarbeten är lagens bestämning av begreppet sammankomst avsedd
att täcka bl. a. demonstrationståg (jämför Nytt juridiskt arkiv 1956
avd. II, s. 253). I 10 § första stycket andra punkten stadgas att polismyndigheten
äger upplösa allmän sammankomst, om sammankomsten
föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de tillstädesvarande
samt andra åtgärder visat sig otillräckliga för att återställa ordningen
eller bereda skydd för de tillstädesvarande. Medan polisen får upplösa
en vanlig folksamling om oordning uppstått, har vikten av att värna
om församlingsfriheten sålunda ansetts kräva att allmän sammankomst
enligt lagen inte får upplösas, om den inte föranlett svårare oordning
eller avsevärd fara för de närvarande. En sådan särbehandling skall
givetvis inte förekomma beträffande sammankomst, vars syfte endast
är att störa ordningen, även om detta syfte kamouflerats t. ex. genom
plakat innehållande opinionsyttringar. Att märka är vidare att polisen
självfallet kan och bör ingripa mot enskilda personer som begär brott
eller uppträder ordningsstörande vid en allmän sammankomst.

I ärendet är det därför när det gäller händelserna 4.11.1970 två frågor
att ta ställning till, nämligen dels frågan huruvida sammankomsten bort
upplösas tidigare än som skedde, dels frågan huruvida polisen underlåtit
att ingripa mot enskilda som begick lagbrott eller uppträdde ordningsstörande
i samband med sammankomsten.

När det gäller den förra frågan godtar jag i allt väsentligt den av
chefen för ordningsavdelningen gjorda bedömningen av kommenderingsledningens
handlande och vill således inte rikta någon anmärkning däremot.
Jag har därvid beaktat att händelserna 4.11.1970, såsom polismästaren
framhållit, utgjorde ett nytt inslag i demonstrationssammanhang
och att kommenderingsledningen alltså ställdes inför en för dem
i viss mån ny situation. Det är uppenbart att demonstranternas oväntade
uppträdande i form av plötsliga, hastiga förflyttningar försvårade
sambandet mellan kommenderingsledningen och den polispersonal, som
hade att följa demonstrationståget på nära håll och rapportera sina
iakttagelser. Ledningen fick därför svårt att i detalj följa händelseförloppet.
Med hänsyn till omständigheterna kan berörda polismän enligt
min mening dock ej lastas för att sambandet ej till fullo fungerade. Det
kan i denna del slutligen antecknas att, enligt vad polismästaren upplyst,
det inträffade föranledde överläggningar inom polisledningen redan
dagen efter demonstrationen och att den polisiära taktiken numera anpassats
efter de nya erfarenheter som gjorts samt att senare inträffade
demonstrationer av liknande karaktär upplösts relativt kort tid efter
det att allvarligare störningar uppkommit.

Vad angår frågan huruvida polisen underlåtit att ingripa mot enskilda
demonstranter som begick brott eller uppträdde ordningsstörande framgår
visserligen av utredningen att det vid tillfället förekom lagöverträdelser
mot vilka polisen ej ingrep. Möjligheterna att ingripa försvårades

emellertid genom folksamlingen och polisens i akuta situationer otillräckliga
antal. Jag har ej anledning anta att vad i detta hänseende förevarit
kan läggas någon polisman till last som fel eller försummelse.

Vad till sist gäller påståendet i tidningsartikeln att ordningssituationen
i Stockholms city förvärrats alltmer och att man kunde tala om ett
terrorvälde i citykvarteren har chefen för ordningsavdelningen med bestämdhet
hävdat att, ehuru cityområdet såsom känt erbjuder problem
i fråga om ordningen, något förvärrat ordningsläge ej förelåg. Påståendet
om påtagliga eftergifter för ett ökat våld torde åtminstone i vad
avsåg polisens agerande sakna berättigande.

Otvivelaktigt finns fog för påståendet att ordningen i Stockholms
city — och f. ö. även i andra delar av staden — är otillfredsställande.
Ofredande, våldshandlingar, skadegörelse och annan brottslighet förekommer
på offentliga platser i en omfattning som oroar. Den som betecknar
den allmänna säkerheten till liv och lem och till egendom som
bristfällig saknar inte skäl härför. Det är ovedersägligt att många människor
— särskilt kvinnor och äldre personer — känner otrygghet på
gator och torg och i tunnelbanan. De är inte sällan helt enkelt rädda
för att bli utsatta för övergrepp.

Den uppfattningen börjar bli alltmer utbredd att man från samhällets
sida försummar att vidtaga åtgärder för att komma till rätta med förhållandena.
Mot dem som härvidlag gör gällande att polisen faller undan
för våld vill jag bestämt invända att det inte finns belägg för att polisen
i sitt handlande skulle följa en linje som innebär eftergifter för våldstendenser.
Att polisen inte alltid verkar i den omfattning och med den
kraft som är önskvärd för upprätthållande av ordning och säkerhet
beror säkerligen i flertalet fall på bristande personalresurser.

En lösning av problemen med rättsotryggheten kan emellertid inte
vinnas genom endast polisiära insatser. Härför är orsakerna till det rådande
tillståndet alltför komplicerat. I stor utsträckning är det fråga
om ett ungdomsproblem. I grunden viktigare än polisiära åtgärder torde
därför främst vara satsning på uppfostran i hem och skola till laglydnad
och hyfs, effektiva åtgärder för att få ungdom på drift in i arbetslivet
och anstalter för att bereda ungdom tillfälle till meningsfullt utnyttjande
av fritiden. Barnavården har en viktig uppgift i sammanhanget. I angivna
hänseende fordras helt visst kraftfulla insatser om man skall nå
resultat.

Då det är mig väl bekant att ansvariga myndigheter är intensivt sysselsatta
med att söka rätta till förhållandena saknar jag anledning att
f. n. själv vidtaga någon åtgärd. Jag kommer emellertid framdeles att
— liksom jag tidigare gjort — följa utvecklingen med uppmärksamhet
och om jag finner anledning härtill upptaga frågorna till förnyat övervägande.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig avslutat.

I en skrivelse, som 3.8.1971 inkom till JO, anförde journalisten Peter
Guttorp följande. Polismyndigheten i Lund gjorde 3.6.1969 ett ingripande
mot ett antal s. k. allaktivister, vilka ockuperat en fastighet i
staden. Bland de gripna fanns sex representanter för massmedia, därav
fyra medlemmar av TV:s Fokusredaktion, en redaktör vid en tidning
i Lund och journalisten L. vilken arbetade som frilanskorrespondent
för den numera nedlagda tidningen Tidsignal. L. förhördes av polisen
och blev sedermera åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. De
övriga fem journalisterna »släpptes utan förhör». Beslutet härom, vilket
fattades av polisledningen, »diskuterades sedan» inom åklagarmyndigheten
i Lund. Chefsåklagaren Arne Sjöberg ansåg därvid inte att de
fem kunde anses skäligen misstänkta för brott.

Guttorp framställde i sin skrivelse följande frågor:

1. Var det riktigt av polismyndigheten i Lund att inte inleda förundersökning
mot de fem massmediarepresentantema som släpptes?
Om så är fallet, borde inte polisen ha tillfrågat någon åklagarrepresentant
på ett tidigare stadium?

2. Var det riktigt av åklagarmyndigheten att ej inleda förundersökning? 3.

Är det principiellt riktigt att massmediarepresentanter genom att
åberopa yrkesutövning kan få en särbehandling gentemot andra medborgare
i denna typ av ärenden?

4. Är det korrekt att behandla olika typer av journalister olika (olika
anställningsförhållanden och olika arbetsgivare)?

5. Kan en av länsåklagaren i Malmöhus län uttalad uppfattning att
det ur allmän synpunkt ej kunde anses påkallat att väcka åtal mot
massmediarepresentanterna för olaga intrång vara motiverad ur allmän
synpunkt och i detta speciella fall med hänsyn till den juridiska behandlingen
av den sjätte journalisten?

JO Thyresson lät inhämta att riksåklagaren 24.11.1969 till länsåklagarmyndigheten
i Malmöhus län för handläggning överlämnat en skrivelse
till RÅ från elevkåren vid journalisthögskolan i Stockholm med
förfrågan om bl. a. anledningen till att de förutnämnda fem journalisterna
inte åtalades. I ett till länsåklagaren avgivet yttrande i saken, dagtecknat
12.12.1969, anförde chefsåklagaren vid åklagarmyndigheten i
Lund Arne Sjöberg bl. a. följande.

Efter införandet till polishuset legitimerade journalisterna sig och
gjorde gällande, att de varit på platsen såsom yrkesutövande. De fick
därefter lämna polishuset utan att förhör hållits. Polisledningen beslutade
detta. Någon åklagare hade ännu icke inträtt.

Distriktsåklagare Karin Neander-Durling blev sedermera förundersökningsledare.
Hon ansåg icke att journalisterna borde anses skäligen
misstänkta. Innan hon så beslutat talade vi om saken och jag anslöt mig
till hennes uppfattning. Vid samtalet kom de synpunkter jag skall beröra
nedan till uttryck.

Ungefär vid förundersökningens slut övertog jag ärendet och fattade
åtalsbeslutet. Det fanns ingen anledning för mig att ändra mitt ställningstagande
i frågan.

Följande synpunkter har varit vägledande vid bedömningen.

Otvivelaktigt befann sig journalisterna i huset på yrkets vägnar.
Under dagarna före polisingripandet stod huset öppet och stundtals
uppehöll sig personer, som icke tillhörde aktivistgruppen, i huset av
nyfikenhet eller av andra skäl. Jag anser det uteslutet att anse dessa
som misstänkta. Uppsåt saknades.

Journalisterna kan anses tillhöra denna kategori även om en rätt
väsentlig skillnad finns. De var sålunda närvarande i huset till polisingripandet
ägde rum och deras uppehåll där var av betydligt längre
varaktighet än övriga tillfälliga besökares. De måste ha förstått att de
under sådana omständigheter uppehöll sig i huset mot ägarens vilja.
Jag anser det vara helt olämpligt av dem att stanna där och det är förvånande
att de — jämte arbetsgivaren i den mån denne var underrättad
om vad som förekom — icke insåg detta. De måste också ha förstått
att deras närvaro påverkade ockupanterna genom att dessa kände det
som ett stöd att särskilt TV-representanter fanns på platsen. Ehuru
med tvekan anser jag dock att journalisterna bör likställas med tillfälliga
besökare och vill därför låta saken bero.

I skrivelse 12.1.1970 till journalisthögskolans elevkår anförde länsåklagaren
Erland Strandmark i Malmö bl. a. följande.

De ifrågavarande fem personerna har uppenbarligen obehörigen inträngt
i en Lunds stad tillhörig fastighet. De har ej därigenom gjort sig
skyldiga till egenmäktigt förfarande — det brott för vilket de s. k. allaktivisterna
åtalats och dömts — eftersom deras uppsåt ej var att rubba
stadens besittning till fastigheten. Genom att obehörigen intränga i fastigheten
har de gjort sig skyldiga till olaga intrång, som ej är grovt.
Sådant brott får dock åtalas allenast efter angivelse av målsäganden
eller om åklagaren anser att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Lunds
stad har i sin anmälan endast berört den besittningsrubbning till vilken
allaktivistema gjort sig skyldiga. Någon angivelse för olaga intrång föreligger
därför ej mot de fem. Ur allmän synpunkt kan åtal ej sägas vara
påkallat mot dessa massmedias representanter bl. a. därför att de mig
veterligen ej tidigare gjort sig skyldiga till liknande övertramp. Skulle
liknande händelser inträffa i fortsättningen i någon större omfattning
får givetvis frågan om åtal är påkallat ur allmän synpunkt prövas med
utgångspunkt ifrån att massmedias representanter lika väl som andra
medborgare måste lära sig respektera lagar och bestämmelser.

JO tog del av rådhusrättens i Lund akt nr B 243/1969, Hovrättens
över Skåne och Blekinge akt Dbnr B 180/1970 och Högsta domstolens
akt Dnr B 67 a/ och b/ för 1971.

Från dessa akter inhämtades följande. Rådhusrätten i Lund har i
olika omgångar dömt sammanlagt ett stort antal personer för egen -

mäktigt förfarande, bestående i att de 3.6.1969 rubbat Lunds stads besittning
till fastigheten Kiliansgatan 7 i Lund genom att olovligen uppehålla
sig i fastigheten. Bl. a. har rådhusrätten 9.3.1970 fällt den förutnämnde
journalisten L. till ansvar för egenmäktigt förfarande. Domen
överklagades av L. och två medparter. Hovrätten fastställde 28.12.1970
rådhusrättens dom mot L. och de två övriga. En ledamot av hovrätten
var såtillvida skiljaktig att han ville bedöma den åtalade gärningen som
olaga intrång. L. och ytterligare en person ansökte om revision. I beslut
19.7.1971 fann Högsta domstolen ej skäl att meddela prövningstillstånd.
Till stöd för sitt överklagande av rådhusrättens och hovrättens domar
hade L. åberopat bl. a. att han befunnit sig i fastigheten för att bevaka
händelserna där för tidningen Tidsignals räkning Ofr Guttorps fråga
nr 4).

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

JO saknar befogenhet att ändra eller upphäva av domstol, åklagare
eller annan myndighet meddelat beslut. Vad JO kan pröva i ett fall
såsom det förevarande är i huvudsak endast om någon tjänsteman vid
sin befattning med saken i fråga gjort sig skyldig till fel eller försummelse
av beskaffenhet att påkalla något ingripande från JO:s sida.

Inledningsvis får jag erinra om att det är en samhällets uppgift att
stödja den nyhetsförmedlande verksamhet som bedrivs av press, radio
och TV och att verka för att representanter för dessa organ inte onödigtvis
hindras i sin yrkesutövning utan får arbeta ostört i största möjliga
utsträckning. Jag vill dock samtidigt understryka det i och för sig självklara
förhållandet att företrädare för massmedia vid fullgörandet av
sina arbetsuppgifter måste respektera gällande lagar och förordningar.

I förevarande fall torde det kunna hållas för visst att de journalister
— jämte medhjälpare — mot vilka förundersökning inte inleddes (i
fortsättningen endast benämnda journalisterna) ej haft något annat
direkt uppsåt med sitt besök i fastigheten än att göra ett reportage om
händelserna där. Emellertid kan enligt min mening inte bortses från
att journalisterna med all sannolikhet uppehållit sig i fastigheten i medvetande
om att tillträde till densamma inte var tillåtet, med mindre
fastighetens ägare lämnat sitt samtycke därtill. Det kan alltså på goda
grunder ifrågasättas om inte journalisterna handlat med s. k. indirekt
uppsåt, d.v.s. med insikt om att deras i nyssnämnda syfte gjorda besök
i fastigheten nödvändigtvis innefattade en olovlig vistelse i fastigheten.
Jag är för egen del närmast av den uppfattningen att journalisterna
måste ha haft sådan insikt som här sagts och att därför — med hänsyn
till omständigheterna i övrigt — anledning förekom att journalisterna
förövat brott som föll under allmänt åtal, i vilket fall förundersökning
borde ha inletts mot dem (23 kap. 1 § 1 st. RB). Förundersökningen
hade därefter fått visa om åtal bort väckas eller inte mot journalisterna.

Ehuru jag sålunda givit uttryck åt en annan uppfattning än den som
legat till grund för de bedömningar som polis- och åklagarmyndigheterna
i Lund gjort i frågan om förundersökning bort inledas mot journalisterna,
finner jag det dock uppenbart att ifrågavarande bedömningar
inte kan läggas någon befattningshavare vid dessa myndigheter till last
såsom fel eller försummelse. Vad som förevarit i nu behandlat avseende
påkallar således inte något ingripande från min sida. Jag anser mig
härmed ha besvarat Guttorps frågor nr 1—3, nämligen om det var riktigt
att inte inleda förundersökning mot journalisterna och om massmediarepresentanter
genom att åberopa yrkesutövning kan få åtnjuta en
särbehandling i förhållande till andra medborgare i ett fall som det
förevarande.

Svaret på Guttorps fråga nr 4 — om det är korrekt att med hänsyn
till anställningsförhållanden och arbetsgivare behandla skilda typer av
journalister olika — är givetvis nej. Jag vill emellertid i anslutning härtill
anföra följande. Journalisten L. gjorde — såvitt jag kunnat finna
av handlingarna i ärendet — varken under förundersökningen eller vid
huvudförhandlingen i rådhusrätten gällande att syftet med hans besök
i fastigheten var att bevaka händelserna där såsom tidningsman. Av
protokoll över polisförhör med L. 4.6.1969 framgår att denne erkände
egenmäktigt förfarande. I skrivelse 25.9.1969 från L. till polismyndigheten
i Lund har L. som ett förtydligande till vad som antecknats i förhörsprotokollet
anfört bl. a. följande: »Öppnandet av allaktivitetshuset
i fastigheten Kiliansgatan 7 var en kollektiv handling. Vid den första
personens ankomst till fastigheten var denna låst. Som individ i kollektivet
betraktar jag mig som medansvarig till att ha öppnat fastigheten.
Denna handling var i den aktuella situationen moraliskt sett obrottslig.
Erkännandet innebär endast en solidarisering med det kollektiva öppnandet
av fastigheten och gäller således inte mig personligen.» Av de
uppgifter som L. enligt rådhusrättens dom 9.3.1970 lämnat vid huvudförhandlingen
framgår, att L. vid polisens utrymning av fastigheten
3.6.1969 satt sig på golvet och »krokat arm» samt att han tagit sig upp
på fastighetens tak och kvarstannat där till påföljande dag. Av vad
sålunda upptagits torde tydligt framgå att L. i förhållande till de journalister,
mot vilka förundersökning inte inleddes, ej vederfarits någon
särbehandling genom att han åtalats och dömts för egenmäktigt förfarande.

Vad beträffar Guttorps femte fråga — om riktigheten av länsåklagarens
bedömning att det från allmän synpunkt inte var påkallat att väcka
åtal mot journalisterna för olaga intrång — anser jag det med hänsyn
till vad jag tidigare anfört inte erforderligt att här göra annat uttalande
än att ifrågavarande bedömning uppenbarligen inte kan läggas länsåklagaren
till last såsom fel eller försummelse.

Ärendet är härmed av mig slutbehandlat.

Får den som av polisman medtagits till förhör förvaras i arrest i
väntan på förhörets hållande?

Poliskonstaplarna Bertil Jansson och Rolf Giritzlehner beordrades
midsommaraftonen 20.6. 1969 till Stora Mossens tunnelbanestation med
anledning av bråk på ett tåg. Med dem i radiobilen var även Per-Göran
Sköld i egenskap av aspirant vid Stockholmspolisen. På platsen sammanträffade
de med en person, som omtalade, att hon blivit vittne till
hur fyra ynglingar på tåget ofredat en man i 55-års åldern. Mannen
hade dock lämnat tåget före framkomsten till stationen vid Stora Mossen.
Vittnet utpekade B. såsom en av gärningsmännen. Tillsammans
med en annan yngling fördes B. till sjätte vaktdistriktets polisstation,
där t.f. polisassistenten Sven Olofsson lät avvisitera honom och inlåsa
honom i väntarrest. Vid den muntliga avrapporteringen på stationen angavs
ingripandeformen avse medtagande till förhör. Sedan B. efter ett
par timmars väntan förhörts, försattes han på fri fot. T.f. kammaråklagaren
Monica Fåhreus beslöt 2.10.1969 att åtal ej skulle väckas mot
B. på grund av bristande bevisning.

Hos JO anförde B:s far klagomål i ett flertal hänseenden mot ingripandet
och den förundersökning som företagits i anledning av förenämnda
händelse. Han gjorde därvid gällande att en av polismännen
uppträtt olämpligt, att hans son utan laga skäl gripits och förts till
sjätte vaktdistriktets polisstation samt att han där kvarhållits i arrest i
tre och en halv timme trots att det snabbt borde ha konstaterats att han
var oskyldig.

Efter remiss inkom polismästaren Kurt Lindroth med yttrande i anslutning
till en inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria
av följande innehåll.

I ärendet synes ovisst vilken form av ingripande som på Stora Mossens
tunnelbanestation vidtogs mot B. och den andra ynglingen. Enligt förundersökningsprotokollet
i målet greps ynglingarna såsom misstänkta
för ofredande alternativt förargelseväckande beteende. Emellertid framgår
av utredningen i ärendet att vakthavande förste polisassistenten —
t.f. polisassistenten Sven Olofsson — vid avrapporteringen på stationen
ändrade ingripandeformen till att avse medtagande till förhör. Utredningen
ger närmast vid handen att B. inte motsatt sig att medfölja till
polisstationen utan frivilligt medföljt dit. Av utredningen framgår vidare
att B., som införts på polisstationen kl. 23.25, efter awisitering insattes
i väntarrest och att förhör med honom inte påbörjades förrän kl. 01.30.

Enligt 23 kap. 8 § RB är den som är tillstädes på plats där brott förövats,
skyldig att på tillsägelse av polisman medfölja till förhör, som
hålles omedelbart därefter. Om han utan giltig orsak vägrar, må han
av polismannen medtagas till förhör. Med anledning av vad som förevarit
i förevarande ärende torde från polismästaren i Stockholm böra
inhämtas yttrande i följande hänseenden:

1. Äger polisen överhuvudtaget rätt att, då någon jämlikt 23: 8 RB

medföljt eller av polisman medtagits till förhör, insätta denne i arrest
innan förhöret hålles?

2. Skall denne, om förhör visar sig inte kunna hållas »omedelbart»,
kallas till förhör vid annat tillfälle och efter identifiering få lämna polisstation? 3.

Finns det anledning att göra skillnad mellan den som frivilligt medföljt
till förhör och den som av polisman medtagits till förhör?

4. Får visitation ske av den som medföljt eller medtagits till förhör
och i så fall i vilken omfattning?

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande justitieombudsmannen
Wennergren.

Till polisen hade anmälts att ofredande ägt rum i den tunnelbanevagn
som B. befann sig i. Han hade av anmälaren utpekats som en av gärningsmännen.
Av det polisförhör som hölls med B. framgår att han
varit inblandad i händelserna såtillvida som han tillsagt den man, som
enligt anmälaren utsatts för ofredande, att sitta ner och förhålla sig
lugn. Under angivna omständigheter och med beaktande av vad som i
övrigt upplysts om förhållandena i tunnelbanevagnen finner jag att polismännen
hade laga stöd för åtgärd som innebär medtagande av B. till
förhör.

Som framgått av det föregående görs i 23: 8 RB skillnad mellan
»medföljande till förhör» och »medtagande till förhör». Det kan diskuteras
om denna skillnad får några konsekvenser beträffande behandlingen
av den som skall förhöras. Rörande distinktionen uttalas i polismyndighetens
yttrande.

Den som åtlyder polismans tillsägelse att medfölja till förhör gör ej
detta i egentlig mening frivilligt utan på grund av den i lagen stadgade
skyldigheten att lämna upplysningar av betydelse för utredning i brottmål
(23: 6 RB). Mellan den som utan invändning medföljer och den
som efter vägran medtages till förhör föreligger ofta huvudsakligen
en skillnad i attityd. Den som medföljer visar en positiv attityd, en vilja
att medverka. Han behöver åtminstone ej inledningsvis befaras avvika
innan förhöret avslutas. En sådan farhåga kan däremot vara berättigad
beträffande den som visat en negativ attityd, vägrat medfölja och till
följd därav medtagits mot sin vilja. Vilken grad av frivillighet i egentlig
bemärkelse som dikterar den misstänktes eller vittnets handlande i det
särskilda fallet torde också bero på hur svårt det brott är, som föranlett
ingripandet.

I praktiken torde graden av frivillighet i egentlig mening vara svår
att urskilja. Villigheten att medverka till brottets utredning kan i själva
verket vara mindre hos en person som medföljt frivilligt, än hos den som
avböjt att ställa sig till förfogande. Detta kända förhållande har ju också
medfört att frivillighet i vissa andra sammanhang, när det gäller tvångsmedel,
icke kan åberopas till stöd för åtgärden.

Ehuru man till följd av det sagda icke skulle vara benägen att fästa
avgörande vikt vid om vederbörande medföljt frivilligt eller icke, har jag
icke funnit stöd för att såsom medtagen till förhör betrakta annan än
den som på platsen för händelsen uttryckligen vägrat att medfölja.

För egen del hyser jag den uppfattningen att skillnaden mellan medföljande
till förhör och medtagande till förhör ligger mera på det praktiska
än på det juridiska planet och att avgörande för det fortsatta förfarandet
blir andra omständigheter än den i vilken av de två formerna
någon förts till förhör.

I 23: 8 RB talas om medtagande till »förhör, som hålles omedelbart
därefter». Enligt förundersökningshandlingama skulle B. ha medtagits
kl. 22.34 och införts på Vällingby polisstation kl. 23.25. Förhöret med
honom skulle ha ägt rum kl. 01.30—02.00. Även om tidsangivelserna
kan antas vara ej helt exakta, skulle B. alltså fått vänta över två timmar
på att bli förhörd. Härtill kommer att han fått tillbringa väntetiden
insatt i arrest.

Olofsson har som grund för sitt beslut att låta awisitera och i väntarrest
insätta B. och den andre ynglingen åberopat hänsyn till ordningen
på polisstationen och risken för att de annars kunde avvika. Så som
förhållandena gestaltade sig var det nödvändigt.

Poliskommissarien Sven Hedin — chef för sjätte vaktdistriktet —
har hänvisat till polischefens A-order nr 443 (10.9. 1968 HDA/2) ur
vilken kan citeras.

2.2 Då för brott gripen införs på polisstation eller utredningsavdelningen,
åligger det resp. vhbfl att omedelbart pröva, huruvida frihetsberövandet
skall bestå. I tveksamma fall bör frågan underställas vederbörande
kommissarie eller jh/vh kommissarie. Är det uppenbart, att
den gripne ej kommer att anhållas, skall han friges. Om han därefter
skall kvarstanna för förhör, må han förvaras i arrest endast om detta
med hänsyn till personal- och lokalförhållanden är nödvändigt för att
hindra den förhörde att avlägsna sig före förhörets avslutande eller för
att hindra otillåten kommunikation mellan honom och annan. Arrestförvaring
av för förhör kvarhållen person må ske i allmänna häktet
eller jämlikt p. 4.1 i väntarrest.

2.5 Den som hämtats eller medtagits till förhör får förvaras i arrest
endast under sådana förhållanden, som enligt p. 2.2 gäller för den som
fått kvarstanna för förhör.

5.5 Förvaringstid i polis- och väntarrest skall antecknas i ärendehandlingarna.
Förvaring i väntarrest får ej förekomma längre tid än som
betingas av omständigheterna och får normalt ej överstiga en timme.
Om särskilda skäl föreligger kan denna tid utsträckas. Dock får förvaringstiden
inte överstiga två timmar med mindre vederbörande omhändertagits
med stöd av 19 § PI och bedöms alltjämt utgöra en fara
för ordningen.

Hedin har i anslutning härtill anmärkt att fel och misstag begåtts på
polisstationen. Arrestantblad hade sålunda inte upprättats. Förvaringstiden
i väntarresten hade överskridit den tillåtna. Detta kunde endast
förklaras med att polismännen inte räckt till för omedelbara förhör
med de omhändertagna en midsommarafton. Hörd i anslutning härtill
har Olofsson förklarat sig medge att föreskrifterna i gällande order om
längsta förvaringstid i väntarrester inte följts. Oaktat arrestantblad inte

fanns på polisstationen, sade Olofsson sig tro att sådant upprättats vid
tillfället.

Också t.f. polisöverintendenten Sven Robertsson har i yttrande konstaterat
att Olofsson brutit mot gällande föreskrifter genom att ej låta
föra protokoll över visitationen och ej heller anteckningar om förvaringstiden
och genom att längsta förvaringstid överskridits. Enligt Robertsson
hade B. och den andre ynglingen dock inte kvarhållits längre
tid än som är medgivet enligt lag och inte vållats någon rättsförlust.

Polismästaren Nils Liming har för sin del tillfogat att det otvivelaktigt
under vissa omständigheter kan möta stora svårigheter när personaltillgången
är ringa att iaktta föreskrivna förvaringstider utan att därigenom
i någon mån eftersätta säkerheten i arbetet på stationen. I anledning
av påpekandet att Olofsson också försummat att upprätta s. k.
arrestantblad har Liming anfört att grund saknas att söka annan orsak
till denna försummelse än de rådande brådskande arbetsförhållandena.

Frågeställningarna har sedan ytterligare belysts från polismyndighetens
sida i yttrandet över remisspromemorian:

Frågan i vad mån en person, som jämlikt RB 23: 8 medföljt eller
av polisman medtagits till förhör, kan få insättas i arrest innan förhör
hållits, syns för sitt svar beroende av spörsmålet, huruvida uttrycket
»omedelbart därefter» kan anses innefatta någon tidsmarginal för sådana
hinder för verkställande av förhöret, som normalt kan beräknas
uppkomma på en polisstation till följd av rådande personella och lokala
förhållanden m. m.

I kommentar till nya rättegångsbalken av Gärde m. fl. framhålls
(sid. 298), att grunden till stadgandet är angelägenheten av att i här
avsedda fall förhör skall kunna anställas utan dröjsmål. Gärde framhåller,
liksom Heuman-Lassen i »Brottets beivrande» (sid. 97), att i
kravet på omedelbarhet ligger även en lokal begränsning, innebärande,
att förhör till följd därav icke kan hållas på något längre avstånd från
brottsplatsen. Otvivelaktigt ligger häri en anvisning om att begreppet
»omedelbart» skall tolkas restriktivt. Olivecrona syns icke i sin bok
»Rättegången i brottmål enligt RB» ha utvecklat spörsmålet. Varken
här eller i annan hos polismyndigheten tillgänglig litteratur har emellertid
stöd kunnat vinnas för en annan tolkning. Att förhöret skall äga
rum i direkt anslutning till den händelse, som avses med förhöret och
som föranlett medtagandet, skall alltså icke ifrågasättas. Vad som däremot
kan kräva beaktande är, att en alltför bokstavlig tolkning av omedelbarhetskravet
icke syns kunna bringas i överensstämmelse med de
faktiska arbetsförutsättningarna i polisarbetet.

Vad som kan hindra ett omedelbart förhör syns främst vara behovet
av en avrapportering för vederbörande befäl, som skall ta ställning till
åtgärden och besluta om förhör. Angeläget är att den patrullerande
polispersonal, som infört den som skall höras, snarast kan återvända
till sin patrulltjänst. Denna personal bör därför icke användas för sådana
förhör. Det vakthavande befälet kan ofta på grund av brådskande
göromål icke omedelbart disponeras för avrapporteringen. I avvaktan
därpå kan dock identifieringsåtgärder vidtagas. Lämplig polisman för
förhörets hållande är icke alltid omedelbart tillgänglig. I den mån detta

beror på andra tvingande göromål som snabbt kan avslutas, kan det finnas
anledning att avvakta att så sker. Om mer än en person införes till
polisstationen i samma ärende är det i de flesta fall ej möjligt att höra
båda samtidigt. Det förutsätter att två eller flera polismän skall samtidigt
var för sig sättas in i ärendet. Övriga införda måste då avvakta
att förhöret med den först hörda avslutas.

I den mån ett uppskjutande av förhör jämlikt RB 23: 8 över huvud
taget lagligen kan medges, syns frågan om befogenheten att insätta
vederbörande i arrestlokal innan förhöret hålles böra bedömas efter
samma förutsättningar som gäller beträffande den som gripits såsom
misstänkt för brott och därefter frigivits. Petrén säger härom i sin
bok »Om offentligrättslig användning av våld», att annat våld icke får
förekomma än sådant som erfordras för att hindra den förhörde från
att avlägsna sig före förhörets avslutande eller för att förhindra otillbörlig
kommunikation mellan den hörde och annan. Den hörde får
icke, säger Petrén, utsättas för behandling, som kan anses i någon mån
diffamerande. Han bör sålunda icke insättas i arrestlokal eller liknande
förvaringsrum vid uppehåll i förhören, om icke lokalförhållandena så
nödvändiggöra. Polismyndigheten har i den order som reglerar dessa
förhållanden (AO HDA/2) använt dessa formuleringar för att ange de
fall, då insättande i väntarrest får förekomma.

Frågan huruvida det är berättigat att i nu ifrågavarande avseende
jämställa den som medtagits till förhör med den, som efter att ha
gripits såsom misstänkt för brott frigivits och kvarstannat för förhör,
kan måhända icke förbehållslöst besvaras jakande men om den medtagne
själv misstänks för brott syns de båda fallen böra betraktas såsom
principiellt likställda. Att en skillnad bör göras mellan vittne och misstänkt
syns ligga i sakens natur. Visserligen förutsätts att även ett vittne
kan behöva kvarhållas med utnyttjande av sextimmarsregeln men då på
grund av brottets relativt allvarliga beskaffenhet. (Jämför HeumanLassen
sid. 97 ö).

Även om det lagligen kan medges att tvingande lokala och personella
förhållanden på en polisstation får utgöra anledning till att förhöret icke
hålls med den omedelbarhet som detta ords språkliga innebörd ger vid
handen men dock i direkt anslutning till den händelse som föranlett införandet,
följer självfallet icke härav att detta i och för sig skulle berättiga
till insättande av den medtagne i väntarrest. Förhållandena är
givetvis icke alltid sådana att detta kommer ifråga. Å andra sidan är
betingelserna på många stationer ytterst ogynnsamma och de säkerhetskrav
som innefattas i det från Petrén här ovan återgivna yttrandet syns
ha tvingande karaktär.

Till svar på remisspromemorians fråga om den åtgärden skall vidtas,
då det visar sig att förhör inte kan hållas »omedelbart», att den medtagne
efter identifiering tillåts lämna polisstationen och kallas till förhör
vid annat tillfälle anfördes i polismyndighetens yttrande.

Underlag för en diskussion av denna fråga har givits ovan. Ju strängare
krav som upprätthålls på att förhöret hålls utan dröjsmål, desto
större anledning föreligger att, om hinder av ovan berört slag uppkommer,
begränsa förhöret till en identifiering och att därefter låta
vederbörande lämna polisstationen med en kallelse till nytt förhör.
Polismyndigheten finner det angeläget understryka att den icke i sin

verksamhet anser sig betjänt av att driva användningen av tvångsmedel
utöver vad lagstiftaren avsett. Sådana hinder för omedelbar åtgärd, som
ovan antytts, är dock en naturlig följd av arbetsförhållandena i polisverksamheten
i huvudstaden, att det är rimligt, att lagstiftaren skulle
vara benägen att ta hänsyn till desamma. Om kravet på omedelbarhet
obönhörligt skall efterlevas är det troligt att ifrågavarande institut, medtagande
till förhör, icke kommer till större användning härstädes, eftersom
den på fältet tjänstgörande polismannen icke kan vara säker på att
förhör kommer att kunna hållas omedelbart efter införandet.

På remisspromemorians fråga om visitation av den som medföljt eller
medtagits till förhör svarades i yttrandet.

Beträffande visitation av den som medföljt eller medtagits till förhör
får jag framhålla följande. Den skyddsvisitation, som i gällande A-order
(p. 6) föreskrivits beträffande person som intagits i väntarrest, är en
konsekvens av intagningsbeslutet och grundar sig på bestämmelserna i
lagen den 2 april 1958 om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
§ 3 och 11. Att tillgripa skyddsvisitation beträffande en som medföljt
eller medtagits till förhör kan således icke komma ifråga under annan
förutsättning än att man sett sig tvingad att vidtaga den säkerhetsåtgärd
som utnyttjandet av väntarresten innebär. A-ordern utgår från att så
icke bör ske beträffande annan än den som medtagits till förhör.

I begreppet skyddsvisitation ligger en begränsning av visitationen till
föremål, varmed den intagne skulle kunna antagas skada sig själv. Självfallet
kan denna fara i olika fall framstå såsom mer eller mindre berättigad.
En skyddsvisitation lärer dock få ha en sådan omfattning att farliga
föremål verkligen kan antagas bli uppmärksammade. Eljest kunde
skyddsvisitation helt avstås, något som icke ansetts vara möjligt eller
lämpligt ens i sådana fall, där faran skulle kunna bedömas såsom ringa.

På grund av de uppkomna frågornas principiella räckvidd beslöt jag
att inhämta utlåtande från rikspolisstyrelsen i anslutning till en inom
riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria i vilken anfördes.

I 23 kap. RB ges bestämmelser om hämtning till förhör (23: 7), om
medtagande till förhör (23: 8) och om skyldighet för den, som antingen
frivilligt inställt sig eller hämtats eller medtagits för förhör, att under
visst antal timmar kvarstanna för förhör (23: 9). Till den sistnämnda
gruppen hör även den som gripits för brott men som efter införandet
på polisstationen frigivits, därvid det beslutats att han skall kvarstanna
för förhör.

I förevarande ärende är fråga om en yngling som medtagits till förhör
och som — oaktat han inte visat någon avsikt att avlägsna sig före
förhöret — efter visitation insatts i arrest och där i två timmar fått
avvakta att förhöret skulle påbörjas. Från rikspolisstyrelsen synes böra
infordras yttrande rörande

dels i vilken utsträckning det förekommer att den som är skyldig att
kvarstanna för förhör före förhöret eller vid avbrott i detta insättes i
arrest, även om nödvändigheten härav inte är uppenbar på grund av
ådagalagd flyktvilja eller strävan efter sådan kommunikation mellan
honom och annan som uttryckligen förbjudits,

dels vilka grunder, som brukar åberopas till stöd för sådan ur kvar -

hållandets synvinkel avancerad form av tvång och frihetsberövande,

dels om någon skillnad görs mellan den som skall höras som misstänkt
och den som skall höras som vittne.

Rikspolisstyrelsen anförde i sitt svar.

För att utröna praxis i de större polisdistrikten beträffande de i remissen
angivna frågeställningarna har rikspolisstyrelsen låtit verkställa
undersökning i Stockholms, Göteborgs, Malmö, Helsingborgs, Västerås
och Örebro polisdistrikt.

Polischefen i Stockholms polisdistrikt har angivit i order att den som
hämtats, medtagits eller fått kvarstanna för förhör får insättas i arrest
endast om detta med hänsyn till personal- och lokalförhållanden är nödvändigt
för att hindra den förhörde att avlägsna sig före förhörets avslutande
eller för att hindra otillåten kommunikation mellan honom
och annan.

Polischefen i Göteborgs polisdistrikt anger i tjänsteföreskrift, att den
som skall kvarstanna för förhör eller hämtats eller medtagits till förhör
undantagsvis får förvaras i väntarrest, dock endast om detta kan anses
försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Beslut härom skall fattas
av poliskommissarie.

Enligt redovisade uppgifter förekommer det i viss utsträckning vid
ordningsavdelningen i Stockholms polisdistrikt att den som medtagits till
förhör och därvid fått kvarstanna insätts i väntarrest. På utredningsavdelningen
i samma polisdistrikt samt i övriga tillfrågade polisdistrikt
förekommer insättande i arrest/väntarrest endast i undantagsfall eller
inte alls. Speciell statistik beträffande ifrågavarande ingripanden förs
inte i polisdistrikten.

Av den verkställda undersökningen framgår att i de fall som förekommer,
utgör flyktfaran eller risken för förbjuden kommunikation
i förening med brist på personal och lämpliga lokaler de avgörande
orsakerna till insättande i arrest. Det har uppgetts att speciella problem
kan uppkomma vid större polisaktioner, då ett flertal personer samtidigt
eller under kort tid införs för förhör. Personer som i dessa fall
är skyldiga att kvarstanna för förhör anses inte kunna lämnas obevakade
med hänsyn till ordning och säkerhet på polisstationen, även om de inte
klart ådagalagt flyktvilja eller strävan till förbjuden kommunikation.
När t. ex. vid större aktioner stor personalinsats åtgår för ingripande
på fältet och bevakningspersonal saknas, anser man det således undantagsvis
kunna bli nödvändigt att tillfälligt insätta den som är skyldig
att kvarstanna för förhör i arrest. Vid likartade förhållanden kan det
förekomma att person vid tillfälligt avbrott i förhör insätts i arrest för
att polispersonal skall kunna företa erforderliga kontroller och undersökningar.

Undersökningen i de nämnda polisdistrikten har vidare gett vid handen
att en klar skillnad föreligger i behandlingen av misstänkta och
vittnen. Det torde inte förekomma att ett vittne i avvaktan på eller vid
avbrott under förhör insätts i arrest.

Rikspolisstyrelsen får härutöver anföra följande.

Beträffande den först ställda frågan i justitieombudsmannens promemoria
30.10.1970 är det styrelsens uppfattning, att insättande i arrest
så gott som undantagslöst kan komma ifråga endast beträffande misstänkt
person mot vilken gripande- eller anhållningsskäl inte föreligger.

Att härvid bedöma om nödvändigheten av att insätta den misstänkte
i arrest är uppenbar eller inte synes för styrelsen vara ett spörsmål som
inte generellt kan besvaras. En serie av olika faktorer måste nödvändigtvis
påverka bedömningen. Brottets svårighetsgrad, styrkan av misstanken
liksom vikten av att den misstänkte står till polisens förfogande för
omedelbart förhör måste bl. a. tillmätas betydelse.

Skyldigheten att kvarstanna för förhör måste vara att jämställa med
en form av tvång. Härav torde följa att den misstänkte måste finna
sig i att bli föremål för viss bevakning även om brottet inte är av
svårare beskaffenhet och även om flyktvilja eller strävan till otillåten
kommunikation med annan inte ådagalagts. Bevakningen får ordnas
på olika sätt alltefter tillgång på personal och lokalutrymmen. Det måste
ankomma på ansvarig polisman, i regel förhörsledaren, att göra en bedömning
beträffande vilka åtgärder som kan och bör vidtas.

Bedömningen kan leda till olika resultat. Om vikten av att hålla förhöret
inom rimlig tid inte är av mera avgörande betydelse kan bedömningen
leda till att den misstänkte får friges och kallas till förhör vid
senare tillfälle. Den misstänkte kan också anmodas uppehålla sig i ett
förhörsrum eller annan lokal under bevakning eller tillsyn. Som sista
alternativ bör insättande i arrest kunna komma ifråga. I tveksamma
fall eller då tiden för kvarhållandet uppgår till sex timmar eller mera
bör frågan underställas polismyndigheten eller undersökningsledaren
för beslut. De olika alternativa förfaringssätten måste enligt styrelsens
mening bli föremål för fortlöpande bedömningar alltifrån tidpunkten
för kvarhållningsbeslutet.

Av det anförda framgår att frågan om vilka medel som kan användas
ytterst är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och får
bedömas efter vad som på objektiva grunder kan anses nödvändigt och
försvarligt.

Rättegångsbalken innehåller inga bestämmelser om vilka medel som
får användas mot den som är skyldig kvarstanna för förhör. Vägledning
för bedömning i ifrågavarande fall får därför sökas i de bestämmelser
som reglerar polisens allmänna maktbefogenheter. De bestämmelser
som härvid främst kan åberopas är 24: 2 brottsbalken och 18 §
polisinstruktionen. Härav följer bl. a. att mot den som är skyldig kvarstanna
för förhör inte får användas strängare medel än förhållandena
medger och att det lindrigaste medlet skall användas som bedöms leda
till avsett resultat.

Vad gäller frågan om skillnad bör göras mellan den som skall höras
som misstänkt och den som skall höras som vittne, anser styrelsen, att
den restriktivitet beträffande användning av tvångsmedel mot annan
än misstänkt, som kommit till uttryck i rättegångsbalken, bör tillämpas
även i dessa fall. Det måste sålunda fordras ytterligare speciella skäl
utöver vad tidigare anförts beträffande misstänkta, för att insättande av
vittne i arrest skall kunna ske. Detta kan möjligen tänkas bli fallet i
samband med grövre brott då vittnets utsaga bedöms utgöra enda bevisningen
eller då flyktfaran omöjligen kan undanröjas genom lindrigare
medel. Ett sådant förfarande mot ej misstänkta personer kan dock
knappast tänkas förekomma i det praktiska polisarbetet.

Avsaknaden av mera preciserade regler beträffande utövandet av
olika slag av tvång ställer polisen ibland inför utomordentligt svåra
problem i det praktiska arbetet. Rikspolisstyrelsen är å andra sidan

medveten om de svårigheter som uppenbarligen föreligger att i detalj
reglera polisens befogenheter vid upprätthållande av allmän ordning
och säkerhet.

Rikspolisstyrelsen är beredd att med ledning av justitieombudsmannens
beslut i ärendet utfärda anvisningar för polismyndigheterna i ämnet
därest justitieombudsmannen så skulle finna lämpligt.

Det kan också antecknas att i en artikel i Svensk Juristtidning 1971
s. 189 om befogenheten att fängsla och arrestera har juris doktorn Erik
Sjöholm uttalat sig i den här aktuella frågan. Sjöholm anför i berörda
delar följande.

Sedan den som skall höras införts till förhörslokalen bör det således
normalt inte dröja någon längre stund innan förhöret påbörjas. Att
under väntetiden låta honom uppehålla sig i annan lokal än en polisarrest
torde i allmänhet inte bereda svårighet inom polisdistrikten. Vad
nu sagts gäller också vid avbrott i förhöret.

I betraktande ej minst av den psykiska påfrestning som även en kortvarig
förvaring i en arrestcell medför för den som blott skall höras kan
det inte — lika litet som i fråga om befogenheten att bruka fysiskt
våld, fängsel eller annat hjälpmedel — anses tillåtet att arrestera den
som skall fullgöra sin förhörsplikt vid en förundersökning endast på
grund av ett löst antagande att han ämnar avvika. För ett sådant frihetsberövande
måste fordras att flyktfaran objektivt bedömt framstår
som sannolik och är omedelbart förestående.

Även om flyktfaran i det konkreta fallet uppfyller dessa krav kan
detta dock inte ensamt vara tillräckligt för att berättiga till att i väntan
på förhörets påbörjande förvara den misstänkte i en cell. Proportionalitetsprincipen
fordrar att det straffprocessuella intresset att vederbörande
höres i den aktuella situationen är av sådan betydelse att frihetsberövandet
kan anses försvarligt. Detta innebär att samma fordringar principiellt
uppställes i detta avseende som beträffande den laga befogenheten att
bruka våld enligt BrB 24: 2.

Att genom allmänna formler eller satser söka klargöra den reella
innebörden av försvarlighetsrekvisitet låter sig inte göra. Vad som är att
anse som proportionellt är i förevarande, liksom i andra likartade
situationer beroende av många från fall till fall skiftande faktorer.
Avgörande vid bedömningen är emellertid som redan nämnts huruvida
det frihetsberövande, som förvaringen av den som skall höras i en
arrestlokal innebär, står i ett rimligt förhållande till vikten av förhörspliktens
fullgörande vid det aktuella tillfället. Vilka faktorer som bör
tillmätas avgörande betydelse vid denna avvägning kan svårligen anges
generellt. Stor betydelse bör dock helt naturligt tillmätas brottets svårhetsgrad
och styrkan av den misstanke som riktas mot den som skall
höras. En annan omständighet som bör beaktas är möjligheten att erhålla
upplysningar på annat sätt än genom förhör med den misstänkte.
Bland andra mera sekundära faktorer som bör beaktas kan nämnas
brist på förhörs- och bevakningspersonal samt svårighet att under väntetiden
placera vederbörande i annan lokal än en cell. Därvid bör även
hänsyn tagas till anledningen till den föreliggande bristen och svårigheten.
Om denna exempelvis beror på att ett flertal personer måste
höras vid samma tillfälle eller det gäller en omfattande, komplicerad
eller brådskande utredning, kan detta tilläggas en positiv och i nödfalls -

situationer avgörande betydelse vid bedömningen. Hur den inbördes
värderingen av de i den konkreta situationen relevanta faktorerna bör
ske måste överlämnas till befattningshavaren att bedöma på grundval
av omständigheterna. Att prövningen måste ske med stor omsorg och
noggrannhet ligger i sakens natur.

Först om såväl behovs- som proportionalitetsrekvisitet är uppfyllda
kan det anses tillåtet att tillfälligt placera den som hämtats eller medtagits
till förhör i en lämplig förvaringslokal eller, om sådan ej
står till buds, i väntarrest. Såsom tidigare framhållits fordrar behovsprincipen
att förvaringen inte varar längre än som är oundgängligen
nödvändigt.

Vad nu sagts får anses gälla även i det fall då misstänkt kvarhålles
för fortsatt förhör enligt RB 23: 9.

Den omständigheten att den misstänkte självmant medföljt eller infunnit
sig till förhör kan enligt för omedelbara tvångsingripanden gällande
allmänna rättssäkerhetsgrundsatser i princip inte inverka på bedömningen
av polisens befogenhet att i fall varom här är fråga sätta
in vederbörande i arrestlokal. Bevekelsegrunderna kan som bekant i
dylika sammanhang erfarenhetsmässigt ej sällan vara mångtydiga. Det
må påpekas att den som frivilligt inställt sig till förhör berövas sin frihet
först då det beslutas att han skall placeras i arrest.

Huruvida en icke misstänkt som hämtats, medtagits eller kvarhållits
för förhör får placeras i polisarrest är som framgår av det ovan sagda
ytterst beroende av huruvida åtgärden står i rimligt förhållande till
vikten av hans hörande. Så kan möjligen anses vara fallet i speciella
situationer såsom då risk föreligger att han avviker och hans utsagor
utgör enda bevisningen. I ett dylikt läge lär han, om flyktfaran inte kan
undanröjas på ett annat mera skonsamt sätt, kunna kvarhållas någon
stund i arrest.

Till sist må framhållas att befogenheterna i RB 23: 7—9 självfallet
inte får utnyttjas som komplement till eller substitut för anhållande
eller gripande i RB 24: 5 och 7. Ett sådant förfarande innebär ett återupplivande
av den praxis rörande straffprocessuella provisoriska frihetsberövanden
som tidigare av polis- och åklagarorganen allmänt tillämpades
utan laga stöd och som statsmakterna avsåg att undanröja redan
genom 1933 års ändringar i SP 19 §.

I rättegångsbalken skiljs såvitt nu är av intresse mellan den som på
sannolika skäl misstänks för brott eller i vart fall är skäligen misstänkt
och den som är tillstädes å plats, där brott förövas. Inom den senare
kategorin ryms såväl den som misstänks för brott — men på tämligen
svaga skäl — som rena vittnen. Den som faller inom den förra kategorin
kan gripas enligt 24: 7 RB, medan personer tillhörande den senare
kategorin kan medtas till förhör enligt 23: 8 RB. Med den som gripits
skall enligt 24: 8 RB förhör ske så snart ske kan. Med den som medtagits
till förhör förutsätts i 23: 8 RB förhör hållas omedelbart. Gemensamt
för de båda kategorierna gäller enligt 23: 9 RB att normalt ingen
är skyldig att kvarstanna längre än sex timmar.

Det ligger i sakens natur att det ibland kan vara svårt att avgöra, om
en person, som befinner sig på en brottsplats, kan på sannolika skäl

eller eljest skäligen misstänkas för brottet eller om endast mindre starka
skäl för sådan misstanke kan anses föreligga. Att i praktiken dra gränsen
mellan de två kategorierna kan därför som det aktuella fallet på
ett slående sätt visar vara vanskligt. Det är betecknande att omhändertagandet
av B. först betraktades som ett gripande men senare rubricerades
som medtagande till förhör.

Robertsson har framhållit att B. och den andre ynglingen inte kvarhållits
längre än lagen medger. Han torde därmed åsyfta att kvarhållandet
inte överskridit den i 23: 9 RB stadgade sextimmarsfristen. Påpekandet
är otvivelaktigt riktigt såtillvida som även den vilken medtagits till
förhör från en brottsplats kan kvarhållas för ändamålet under så lång
tid. Kan han misstänkas för brottet, får han för övrigt kvarhållas ytterligare
sex timmar, om det är av synnerlig vikt att han är tillgänglig
för fortsatt förhör. Bestämmelserna innebär inte att förhör får pågå
i ett sträck i sex respektive tolv timmar. I förhöret skall göras lämpliga
avbrott för nödig vila och måltider (23: 12 RB). Några föreskrifter, som
direkt handlar om hur förhörspersonen skall förvaras under sådana
avbrott, finns ej. Till denna fråga återkommer jag i det följande, eftersom
dessförinnan lämpligen bör genomgås vad som gäller för tiden
innan sådant förhör påbörjas till vilken någon medtagits från en brottsplats.

I lagen talas om förhör som hålls emedelbart därefter. I förarbetena
till bestämmelsen (SOU 1938: 44 s. 288) sägs härom.

Erfarenheten visar, att personer, som befinna sig å plats, där brott
förövas, ofta äro ovilliga att underkasta sig förhör och att ens uppgiva
sina namn. Med hänsyn till angelägenheten av att i dylika fall förhör
utan dröjsmål kan anställas har ansetts böra stadgas skyldighet för den
som är tillstädes å sådan plats att på tillsägelse av polisman medfölja
till förhör, som hålles omedelbart därefter.

Det måste med utgångspunkt häri antas att befogenheten att ta med
någon till förhör från en brottsplats tillkommit för att få till stånd förhöret
med denne, medan han ännu har händelserna i friskt minne och
innan han hunnit diskutera dem med någon annan. Däremot finner
man föga stöd för en tanke att lagstiftaren med formuleringen »förhör
som hålles omedelbart därefter» velat ge den medtagne en garanti för
snabb behandling. Enligt vad förut sagts får denne ju hållas kvar i sex,
ibland t. o. m. tolv timmar. Å andra sidan kan befogenheten att ta med
någon från en brottsplats till förhör enligt ordalagen inte brukas i annat
fall än när avsikten är att få till stånd ett förhör i direkt anslutning till
händelserna. Att använda befogenheten för att med säkerhet ha tillgång
till personerna i fråga för förhör på ett senare stadium måste, även om
detta ligger inom sextimmarsfristen, anses utgöra missbruk av befogenheten
och kan därför inte godtas. Av det sagda följer också att, om
polismyndigheten på grund av andra arbetsuppgifter, personalbrist eller

annan omständighet inte kan ombesörja förhör i direkt anslutning till
händelserna med någon som medtagits, denne efter identifiering bör
friges och kallas till förhör vid senare tillfälle.

I Lindroths yttrande framhålls att en alltför bokstavlig tolkning av
omedelbarhetskravet inte syns kunna bringas i överensstämmelse med
de faktiska arbetsförutsättningarna i polisarbetet och synpunkten utvecklas
närmare. Med det synsätt jag gjort mig till tolk för behöver
orden »omedelbart därefter» i lagtexten och »utan dröjsmål» i motiven
heller inte tas alldeles bokstavligt. Väsentligast är att syftet med lagbestämmelsen
— att få till stånd förhör direkt på händelserna — uppfylls.
Det kan under sådana omständigheter inte anses nödvändigt att
förhöret hålls ögonblickligen efter ankomsten till polisstationen. En
viss marginal för avslutande av andra arbetsuppgifter och för förberedelse
av förhöret måste anses stå till förfogande. Marginalen får bedömas
från fall till fall under beaktande av sakens beskaffenhet, förhörets
betydelse, arbetssituationen etc. Ju längre man dröjer, desto mer försvagas
dock det bärande skälet för tvångsmedlet. Mycket mer än en
timme bör man inte kunna dröja med att påbörja förhöret för att detta
skall kunna anses ske direkt på händelserna och rättfärdiga användningen
av institutet medtagande till förhör så som det utformats i 23: 8
RB. I det aktuella fallet påbörjades inte förhören med B. och den andre
yngligen förrän närmare tre timmar efter det de påträffats på brottsplatsen
och först drygt två timmar efter det de införts på polisstationen.
En så lång väntetid måste betecknas som dröjsmål. Eftersom medtagande
till förhör och därmed förenat kvarhållande endast får ske i syfte att få
förhöra utan dröjsmål, förelåg enligt min mening inte förutsättning för
kvarhållande. B. och den andre ynglingen borde därför efter identifiering
ha frigivits och kallats till förhör vid senare tillfälle. Vad Lindroth anfört
i sitt yttrande på denna punkt talar inte emot denna bedömning så som
förhållandena gestaltade sig i det fall som nu är i fråga. Med den utformning
de tillämpliga bestämmelserna har och den praxis som utbildat
sig kring dem anser jag dock inte att det kan läggas Olofsson till last
som fel eller försummelse att han inte förfor så som han enligt min
mening bort göra. Jag beaktar därvid också att det i förväg kan vara
svårt att överblicka hur snart ett förhör kan komma att hållas. Oförutsedda
händelser kan — inte minst en midsommarafton — inträffa som
gör att ett förhör, som planeras att hållas inom en timme, måste uppskjutas.

Jag övergår härefter till den fråga som framstår som den verkliga
principfrågan i detta ärende, nämligen var den som medtagits till en
polisstation för förhör skall placeras i avvaktan på förhörets påbörjande
och under uppehåll i förhöret. Såsom rikspolisstyrelsen framhållit ger
instituten »hämtning till förhör» och »medtagande till förhör» polismyndigheten
befogenhet att utöva visst tvång mot förhörspersonen. Denne

måste finna sig i inte bara att medfölja till polisstationen utan också
att där bli föremål för den bevakning som ändamålet med det förhör
till vilket han inställts kan motivera. Vid bestämmandet av hur betryggande
bevakningen bör vara ligger det närmast till hands att utgå från
den allmänna grundsatsen i 18 § polisinstruktionen att strängare medel
inte får användas än förhållandena kräver. Den placering och de bevakningsåtgärder
som väljs skall vara sakligt försvarliga. Det torde kunna
antas att oftast annat medel inte är sakligt motiverat än en tillsägelse
till förhörspersonen att kvarstanna på polisstationen till dess förhöret
ägt rum. Han kan då anvisas att uppehålla sig i ett förhörsrum, en
öppen cell, en expeditionslokal eller något annat lämpligt rum. Även
om frågan om uppehållsplats normalt alltså inte bör vålla några problem,
kan det givetvis å andra sidan inte uteslutas att i enstaka fall
omständigheterna påkallar mer frihetsinskränkande medel än nu nämnda
beroende på risk för avvikande eller olämplig kommunikation med
annan. I sådant sammanhang bör i och för sig också insättande i arrest
undantagsvis kunna komma i fråga som alternativ till uppehåll under
mer eller mindre påtaglig bevakning i öppen lokal. Såsom framgår av
rikspolisstyrelsens och Sjöholms analyser av vilka omständigheter som
kan göra ett insättande i arrest försvarligt är det emellertid svårt att i
detalj ange de bedömningsgrunder som bör iakttas. Jag kan dock utan
vidare ansluta mig till uppfattningen att insättande i arrest endast i
yttersta undantagsfall kan försvaras när det gäller någon som skall förhöras
som rent vittne. Lika sträng restriktivitet kan dock givetvis inte
begäras när det är fråga om person som kan misstänkas för brott. Att
en återhållsam bedömning bör anläggas också i sådant fall ligger dock
i sakens natur. Jag kan i detta hänseende i allt väsentligt ansluta mig
till de synpunkter rikspolisstyrelsen och Sjöholm gett uttryck för i fråga
om försvarlighetsbedömningen.

De anvisningar som lämnats i polischefens A-order nr 443 (10.9.1968
HDA/2) om under vilka förutsättningar den som hämtats eller medtagits
till förhör får förvaras i arrest rimmar mindre väl med den syn på insättande
av sådan person i arrest som kommit till uttryck i rikspolisstyrelsens
och Sjöholms av mig med instämmande åberopade uttalanden.
Där görs sålunda inte som önskvärt vore skillnad mellan vittnen
och övriga. Vidare framgår inte med tillräcklig tydlighet hur försvarlighetsbedömningen
skall göras och den grad av restriktivitet som skall
iakttas. Med den utformning anvisningarna fått finns det som det aktuella
ärendet visar stor risk för att, trots att detta inte stämmer med
anvisningarnas syfte, insättande i arrest tillgrips av den huvudsakliga
anledningen att lokal- och personalförhållandena gör det mest praktiskt
att låta förhörspersonen tillbringa väntetiden i en arrest. Jag anser därför
att anvisningarna bör omarbetas i förtydligande riktning så att risken
för befogenhetsöverskridanden i möjligaste mån elimineras. Riks -

polisstyrelsen har förklarat sig beredd att utfärda allmänna anvisningar
i ämnet, om JO så skulle finna lämpligt. Med hänsyn till att det här
gäller en fråga som angår den personliga friheten på ett betydelsefullt
sätt och att det är angeläget med en enhetlig praxis i landet i de avseenden
som berörs, vill jag härtill uttala att jag med tillfredsställelse
skulle se att sådana anvisningar kommer till stånd.

Olofsson hade, då han skulle ta ställning till hur B. och den andre
ynglingen skulle förvaras i avvaktan på förhör, att rätta sig efter tjänsteföreskrifterna
i nyssnämnda A-order. Enligt min mening var omständigheterna
inte sådana att Olofsson enligt dessa föreskrifter fick insätta
förhörspersonerna i arrest. Med den av mig nyss kritiserade utformning
som föreskrifterna hade anser jag dock inte att Olofssons tillämpning
av föreskrifterna var så oriktig att den kan läggas honom till last som
tjänstefel.

Frågan om skyddsvisitation står som Lindroth påvisat i sitt yttrande
i oskiljaktigt samband med frågan om förvaring i väntarrest. Den omständigheten
att B. skyddsvisiterades innan han inlåstes i väntarresten
påkallar därför intet vidare yttrande.

Hur bör polis och åklagare förfara då utlänning på tillfälligt besök
i Sverige gjort sig skyldig till fortkörning?

Onsdagen 26.3.1969 utförde polispersonal från länstrafikgruppen i
Linköping hastighetskon troll på Europaväg nr 4 inom Norra Valkebo
kommun. Brittiske medborgaren Bryan R. Morris passerade platsen
i personbilen med en hastighet, som enligt mätning med hjälp av radarapparat
översteg 90 kilometer i timmen. Högsta tillåtna hastighet på
platsen var 70 kilometer i timmen. Sedan Morris stoppats av polisen
förklarade han, att han inte var villig att godkänna ordningsföreläggande
å 200 kr. för fortkörning. Han fick därefter i egen bil följa med polisen
till polisstationen i Linköping. Ej heller på polisstationen ville Morris
skriva under det föreläggande, som utfärdats. Däremot överlämnade
han efter viss diskussion 200 kr. till polisen och erhöll ett depositionskvitto
på beloppet. Polisen betraktade överlämnandet av beloppet såsom
ett godkännande av föreläggandet och satte in beloppet på rikspolisstyrelsens
postgirokonto med användande av det inbetalningskort,
som hörde till föreläggandet. Efter händelsen klagade Morris hos polis
och åklagare över sakens handläggning. Han gjorde därvid gällande,
att han ej avsett att godkänna föreläggandet genom överlämnandet av
200 kr. I besvär 2.1.1970 hemställde länsåklagarmyndigheten i Östergötlands
län hos Linköpings domsagas häradsrätt att ordningsföreläggandet
måtte undanröjas. Genom beslut 4.3.1970 undanröjde häradsrätten föreläggandet.
Åklagarmyndigheten i Linköpings åklagardistrikt beslöt 19.3

1970 att ta beloppet 200 kr. i förvar. På framställning av åklagarmyndigheten
förordnade häradsrätten 25.5.1970 att kvarstad skulle läggas
på så mycket av Morris’ lösa egendom som svarade mot ett belopp av
200 kr. Av Morris anförda besvär över kvarstadsbeslutet lämnade Göta
hovrätt i beslut 17.6.1970 utan bifall. Åtal väcktes vid häradsrätten mot
Morris för hastighetsöverträdelse och genom dom 3.9.1970 dömdes
Morris därför till böter 200 kr. Han ålades samtidigt att återgälda statsverket
vittneskostnad med 100 kr.

I en skrivelse, som inkom till JO 1.12.1970, klagade Morris över polis''
och åklagares behandling av honom i samband med händelsen 26.3.

1969. Klagomålen innehåller bl. a. följande. Förste polisassistenten Ruben
Lundberg, som tillsammans med annan personal utförde hastighetskontrollen
26.3.1969, sade, att Morris innan han fortsatte måste deponera
200 kr. såsom säkerhet. Morris tvangs att följa med till Linköping.
Hela händelsen tog omkring två och en halv timme av en arbetsdag i
anspråk. Morris hade fast hemvist i Danmark. Polisens behandling av
Morris syntes oacceptabel med hänsyn till sakens obetydlighet. Att
Morris kvarhölls två och en halv timme och tvangs köra en omväg på
20—30 kilometer innebar en olägenhet som inte stod i proportion till
den påstådda förseelsen.

Polismästaren i Linköpings polisdistrikt och åklagarmyndigheten i
Linköpings åklagardistrikt inkom efter remiss med upplysningar och
yttranden, varefter Morris avgav påminnelser.

I polismästarens och åklagarmyndighetens remissvar hänvisades i
huvudsak till utredning, som verkställts med anledning av Morris’ tidigare
anförda klagomål, och beslut, som länsåklagarmyndigheten på
grund därav meddelat 18.6.1969. I beslutet anfördes bl. a. att polismännen,
som utförde hastighetskontrollen, på grund av reglerna i 23 kap.

8 och 9 §§ rättegångsbalken om skyldighet att medfölja till förhör och
kvarstanna för förhör hade rätt att medta Morris till polisstationen och
att på sätt som skedde kvarhålla honom. Ingen av de i sammanhanget
aktuella polismännen bedömdes ha betett sig på sådant sätt mot Morris
att han på grund därav kunde drabbas av ansvar.

Saken har också varit föremål för riksåklagarens prövning. I ärendet
hos riksåklagaren avgav rikspolisstyrelsen yttrande. I skrivelse till Morris

26.6.1970 anförde biträdande riksåklagaren Bengt Steen följande.

Godkännande av ordningsföreläggande kan enligt gällande bestämmelser
ske antingen skriftligen på föreläggandet eller genom betalning
av ordningsboten till rikspolisstyrelsen. Enligt vad som uttalats i föreskrifter,
som meddelats av rikspolisstyrelsen, är endast reservationslöst
godkännande giltigt. Vidare har i berörda föreskrifter framhållits, att
om den misstänkte är på tillfälligt besök i landet, det är lämpligt att
tillfälle bereds honom att erlägga ordningsboten på polisstationen, varvid
depositionskvitto enligt särskilt formulär skall utfärdas och tillställas
den misstänkte.

3 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

I anvisningarna har med kursiverad stil framhållits, att skrifligt godkännande
alltid skall krävas i sådana fall. Sedan skriftligt godkännande
lämnats, skall det deponerade beloppet av polisen redovisas genom att
insättas på rikspolisstyrelsens postgirokonto med användande av det
till ordningsföreläggandet hörande inbetalningskortet.

Av handlingarna framgår att Ni inte lämnat skriftligt godkännande.
Enligt nämnda föreskrifter saknades därför förutsättningar för att fullfölja
ordningsförfarandet. Ärendet borde i stället ha överlämnats till
allmän åklagare för vidare handläggning. Att den för ärendet ansvarige
på polisstationen, förste polisassistenten Rolf Nilsson, handlat på sätt
som skett torde ha berott på att han dels missuppfattat Er inställning
till att godkänna ordningsföreläggandet och dels inte rätt uppfattat innebörden
i rikspolisstyrelsens föreskrifter. Med hänsyn härtill och till
övriga omständigheter finner jag att Nilssons felaktiga handläggning av
ärendet inte skall föranleda någon åtgärd. Ej heller ger vad Ni i övrigt
anfört anledning till någon åtgärd från min sida.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson i huvudsak följande.

En fråga som polis och åklagare ofta ställs inför gäller hur man skall
förfara när en utlänning under tillfällig vistelse i Sverige begår brott.
Frågan behandlas i ett av riksåklagaren 25.9.1967 utfärdat cirkulär
(C 34). Cirkuläret innehåller en del allmänna synpunkter på frågan.
Vad som sägs i det följande anknyter till dessa synpunkter.

Om en med svenska förhållanden obekant utlänning begår ett lindrigare
brott eller förseelse, kan ofta rapporteftergift meddelas. Enligt
14 § andra stycket polisinstruktionen äger polisman underlåta att avge
rapport eller att vidarebefordra rapport till åklagare och i stället låta
saken bero vid påpekande eller erinran till den felande, om för brott
ej är stadgat svårare straff än böter och ej heller normerade böter och
brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt.
När den felande är en utlänning som tillfälligt besöker landet,
torde denna möjlighet att meddela rapporteftergift kunna användas
oftare än då det gäller landets egna invånare. Skulle saken likväl ha
underställts åklagare kan denne avstå från att åtala. Enligt 20 kap. 7 §
första punkten rättegångsbalken får åklagare besluta att inte tala å
brott, om det är uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle komma
att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän
synpunkt. Den omständigheten att den misstänkte är utlänning
kan böra medföra att åtal underlåts med stöd av detta stadgande.

En bilförare, som vid något tillfälle överskrider gällande hastighetsbegränsning,
gör sig naturligtvis inte därigenom skyldig till någon allvarligare
förseelse, såvida inte hans körning måste anses innefatta
ovarsamhet. Detta betyder emellertid ingalunda, att polis och åklagare
regelmässigt bör avstå från att beivra fall, då utlänningar på tillfälligt
besök i landet på ett påtagligt sätt åsidosätter gällande regler om has -

tighetsbegränsning. Med den livliga internationella fordonstrafik som
förekommer numera, kan det av trafiksäkerhetsskäl vara nödvändigt att
sådana förseelser i stor omfattning beivras. Därvid kan dock problem
uppkomma om hur lagföring för förseelserna skall anordnas.

I många fall kan möjligheten att förelägga ordningsbot komma till
användning. Det innebär, att den misstänkte till godkännande omedelbart
eller inom viss tid av polisman föreläggs ett bötesstraff. Antingen
detta förfaringssätt kan användas eller utlänningen får instämmas till
domstol gäller det vidare att tillse att ålagda böter betalas. Det kan vara
svårt eller omöjligt att delge honom stämning eller att indriva ålagda
böter i hans hemland. I detta sammanhang bör dock nämnas, att så
inte är fallet bl. a. beträffande utlänningar med hemvist i Danmark.
En här utfärdad stämning kan sålunda delges och ett här ådömt bötesstraff
kan verkställas i Danmark.

I fråga om ordningsbotsförfarandet har i biträdande riksåklagarens
förenämnda skrivelse 26.6.1970 till Morris hänvisats till rikspolisstyrelsens
föreskrifter angående tillämpningen av ordningsbot (arbetsanvisningar
261—1 den 1.7.1968). I föreskrifterna uttalas, att det när det
gäller person, som tillfälligt besöker landet, är lämpligt att han bereds
tillfälle att erlägga ordningsboten på polisstationen, varvid ett särskilt
depositionskvitto utfärdas och tillställs den misstänkte. Det framhålls
att skriftligt godkännande alltid skall krävas i sådana fall. Polisen skall
redovisa beloppet genom att sätta in det på rikspolisstyrelsens postgirokonto
med användande av det till ordningsföreläggandet hörande inbetalningskortet.

Det nu nämnda förfaringssättet kan inte användas om utlänningen
ej vill godkänna ett föreläggande. Och även om han är villig att göra
det, kan eller vill han kanske inte deponera den ålagda ordningsboten
på polisstationen. Har polisens hastighetskontroll upprättats en eller
flera mil från närmaste polisstation innebär det viss olägenhet för utlänningen
att behöva inställa sig där för att erlägga ordningsboten, om
polisstationen inte är belägen i hans färdriktning.

I dessa fall torde polisen böra sätta sig i förbindelse med åklagaren
för att få anvisningar om hur man skall förfara. Polisen kan på platsen
för hastighetskontrollen få förbindelse med jourhavande åklagare per
radio över polisens sambandscentral. Den bedömning åklagaren har att
göra torde kunna utfalla olika beroende på omständigheterna. Klart är
att utrymmet för att använda tvångsmedel i dessa fall bör vara begränsat.
Uppenbarligen bör inte anhållande och häktning och knappast
heller reseförbud tillgripas för att säkerställa lagföringen för en enkel
fortköming, även om laglig möjlighet finns att företa sådan åtgärd
beträffande utlänning som tillfälligt vistas i landet (jämför 24 kap. 2 §
och 25 kap. 1 § rättegångsbalken). Att medtaga utlänningen till förhör
på polisstationen saknas det enligt min mening lagligt stöd för, om

polisen på platsen fastställt hans identitet och, såsom det brukar vara
i dessa fall, omständigheterna i övrigt är helt klara. Enligt 23 kap. 8 §
rättegångsbalken är visserligen den som är tillstädes på plats, där brott
förövas, på tillsägelse av polisman skyldig att medfölja till förhör och
kan, om han vägrar utan giltig orsak, medtas till förhöret av polismannen.
Rör det sig om ett så enkelt saksammanhang som en fortköming
och har den misstänkte uppenbarligen redan på platsen lämnat de uppgifter
han kan, får han emellertid inte tvingas att följa med till »förhör».

För att säkerställa verkställigheten av bötesstraff kan däremot någon
utlänningen tillhörig egendom tas i förvar för kvarstad enligt bestämmelserna
i 26 kap. rättegångsbalken. Eftersom en i Sverige meddelad
dom enligt den nordiska verkställighetslagen är verkställbar i Danmark,
Finland, Island och Norge behöver sådan säkerhetsåtgärd dock ej företas
i fråga om utlänning med hemvist i något av dessa länder. När det
gäller andra utlänningar anför riksåklagaren följande i det förenämnda
cirkuläret.

I första hand bör utlänningen anmodas att deponera pengar till det
belopp, som kan beräknas komma att utdömas. Även frivilligt deponerat
belopp bör behandlas som taget i förvar enligt reglerna i RB 26: 3
och 4. Om utlänningen inte vill eller kan lämna pengar som säkerhet
för böterna, bör åklagaren överväga om egendom till ett värde, som
svarar mot böterna, skall tas i förvar. Åklagaren skall därvid såvitt
möjligt ta hänsyn till utlänningens intresse. Annan egendom bör inte
tas i förvar än sådan som utlänningen utan större olägenhet kan avvara.
Fordon som han färdas med eller reskassa som han behöver för resan
eller uppehället bör som regel inte berövas honom. Utlänningen bör
beredas tillfälle att själv ge anvisning på den egendom som han anser
sig lättast kunna avvara.

I anslutning härtill vill jag understryka, att när det gäller en vanlig
fortköming det inte kan bli tal om att omhänderta utlänningens fordon
eller medel som han behöver för resan och uppehället. Jag vill också
påpeka, att när det finns pengar eller annan egendom som kan tas i
förvar det inte torde möta något hinder att så sker på platsen för hastighetskontrollen
utan att detta tvärtom kan vara lämpligast i många fall.
Visserligen torde i rikspolisstyrelsens föreskrifter angående deposition
ha förutsatts att den enskilde polismannen i tjänst utom polisstationen
ej får uppbära ordningsbot. Det kan nämnas, att man under förarbetena
till lagen om föreläggande av ordningsbot diskuterade men avvisade tanken
att den enskilde polismannen omedelbart i samband med föreläggandet
skulle ta emot betalning (prop. 1966: 100 s. 63, 72 och 83). Här
är det emellertid fråga om en i föreskrifterna och förarbetena säkerligen
ej åsyftad situation, där polismannen handlar med stöd av åklagarens
beslut enligt bestämmelserna om kvarstad. Saken kommer på sin spets
om den, som stoppats på grund av fortköming, godkänner ett föreläggande
och är villig att betala boten på platsen men däremot inte vill

inställa sig på polisstationen. Anledningen därtill kan ju t. ex. vara att
han inte såsom planerat skulle hinna med en viss bilfärja till utlandet
om han måste inställa sig på polisstationen. Det synes mig klart att polisen
som tjänstgör vid hastighetskontrollen då bör sätta sig i förbindelse
med jourhavande åklagare. Därefter kan åklagaren besluta att deposition
skall mottas av polisen med tillämpning av bestämmelserna om
kvarstad.

Rörande vad som i nu förevarande fall förekom på platsen för hastighetskontrollen
har förste polisassistenten Lundberg bl. a. uppgett följande.
Morris visade upp ett engelskt körkort och uppgav två bostadsadresser,
en i England och en annan i Danmark. Morris begärde först
att Lundberg skulle visa överseende med hänsyn till att Morris var utlänning.
Lundberg ansåg sig emellertid ej kunna lämna rapporteftergift.
Per radio inhämtades besked från åklagarmyndigheten i Linköping att
Morris skulle tas med till polisstationen. Någon deposition av 200 kr.
var det inte tal om på platsen.

Förste poliskonstapeln Sune Karlsson, som i likhet med Lundberg
deltog i hastighetskontrollen, har lämnat en redogörelse som väsentligen
överensstämmer med Lundbergs. Åklagarmyndigheten i Linköpings
åklagardistrikt har inte lämnat någon kommentar till Lundbergs
och Karlssons redogörelser. Dessa kan ej anses vederlagda. Jag har därför
att utgå ifrån att Lundbergs och Karlssons uppgifter är riktiga.

Av utredningen får anses framgå, att Morris hade fast hemvist i Danmark.
Sedan polisen fastställt hans identitet och gjort sig underrättad
om hans inställning till saken, förelåg således inget hinder emot att låta
honom fortsätta färden. Besked från åklagaren hade inte behövt inhämtas.
Betydelsen av Morris’ hemvist var emellertid lätt att förbise och
jag vill därför inte rikta någon kritik mot polisen för att man inte genast
lät Morris fortsätta färden.

Åklagarmyndighetens beslut att Morris skulle medtagas till polisstationen
var enligt min mening felaktigt, eftersom vidare förhör med honom
på polisstationen ej kunde anses erforderligt. Såvitt handlingarna
utvisar hölls ej heller något förhör med Morris där. Sannolikt har vederbörande
åklagare ej i samband med polisens förfrågan erhållit närmare
uppgifter om vad saken gällde, men åklagaren kunde enligt min
mening utgå ifrån att stöd mera sällan kan finnas i sådant fall för att
medtaga den misstänkte till polisstationen för förhör. Åklagaren borde
därför inte ha beslutat därom. Även om jag alltså ger Morris rätt när
han opponerar sig mot att han tvingades följa med till polisstationen,
finner jag att vad sålunda förekommit dock ej kan anses vara av den
beskaffenhet att det bör medföra ansvar för tjänstefel. Jag låter därför
i denna del bero vid nu gjort uttalande.

I fråga om handläggningen på polisstationen framgår av utredningen,
att Morris fick välja mellan att skriva under ordningsföreläggandet och

att deponera 200 kr. Av det förut sagda följer att Morris såsom bosatt i
Danmark ej bort avkrävas deposition. Förste polisassistenten Nilsson
har förklarat, att den tid som Morris tillbragte på polisstationen knappast
torde ha överstigit en halv timme. Vad Nilsson sålunda uppgett är
inte vederlagt. Klagomålen i denna del föranleder inte något uttalande
utöver vad som redan anförts här och i biträdande riksåklagarens skrivelse
till Morris 26.6.1970.

Vissa övriga ärenden

En eller två straffskalor?

För förseelse mot 69 § byggnadsstadgan är stadgat böter eller, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.
Vid inspektion av en domsaga iakttogs att mål om ansvar enligt
förenämnda stadgande i vissa fall handlagts av tingsnotarie. Tingsnotarie
kunde inte enligt den förut gällande domsagostadgan och kan inte heller
enligt nu gällande tingsrättsinstruktion utan hovrättens särskilda förordnande
anförtros att handlägga mål om brott för vilket är stadgat
svårare straff än böter. Hovrättens förordnande förelåg inte i de vid
inspektionen uppmärksammade fallen. Fråga var då om 69 § byggnadsstadgan
skulle anses innehålla en eller två straffskalor.

JO Thyresson lät till inspektionsprotokollet först anteckna vad som
i detta spörsmål anförts av specialstraffutredningen i en av den till justitieministern
den 1 oktober 1961 avgiven promemoria angående behörighet
för tingsnotarie att såsom ordförande handlägga brottmål. I promemorian
heter det på sid. 29—31:

När en reglering anknytes till det straff som ett brott kan förskylla,
menas därmed att man sorterar brotten efter deras straffmaxima. Fråga
uppstår då vilket maximum man skall räkna med, när ett visst högre
maximum föreskrives endast för det fall att vissa omständigheter föreligger.
Då det gäller åtalspreskription och andra huvudsakligen straffrättsliga
ämnen, räknas straff, som kan användas endast vid försvårande
eller synnerligen försvårande omständigheter, till straffskalan. Ett brott
anses sålunda belagt med ett straff, som kan åläggas endast vid försvårande
omständigheter, även om sådana icke föreligger i det särskilda
fallet. Däremot räknas icke till straffskalan straff som endast får
tillgripas för svårare grad av brottet, t. ex. då det är grovt, eller då
någon närmare specificerad försvårande omständighet föreligger. Vid
brott av denna typ räknas sålunda brottet såsom belagt med det högre
straffet endast då det speciella fallet tillhör den svårare graden eller
den speciella försvårande omständigheten är för handen. (Se Strahl,
Om påföljder för brott, 2 uppl., 1955, s. 159.) Motsvarande gäller vid
tillämpningen av reglerna om nämnds medverkan i brottmål i RB
1:4, 11 och 12. Enligt förarbeten och doktrin anses brottet från dom -

förhetssynpunkt vara att bedöma med hänsyn till åtalet, och i straffskalan
för brottet anses böra inräknas den förhöjning, som avser försvårande
omständigheter, oberoende av om sådana i det särskilda fallet
åberopas eller icke. Är däremot den högre latituden beroende av särskild
straffskärpningsgrund — däri inbegripen högre svårighetsgrad
— inverkar denna höjning endast för det fall att den åberopas i det
särskilda fallet. Vid tillämpning av nu gällande kompetensregel beträffande
tingsnotaries behörighet att döma i brottmål liksom vid användningen
av en regel som gåve tingsnotarie behörighet att döma specialstraffrättsliga
brott, som förskyller högst fängelse i sex månader, uppkommer
motsvarande problem som vid tillämpningen av nyssnämnda
stadganden i RB. Den allmänna principen att i latituden anses ingå
straff för allmänt försvårande omständigheter, även om sådana icke
åberopats i det särskilda fallet, måste anses äga giltighet även här.

Efter att därefter ha hänvisat också till Beckman m. fl., Kommentar
till Brottsbalken III, sid. 325—326 och där gjorda hänvisningar till NJA
II 1962 sid. 81 och NJA II 1964 sid. 136, ävensom till Söderlund, Kommentar
till Rättegångsbalken, sid. 19 anförde JO Thyresson.

Frihetsstraff enligt 69 § byggnadsstadgan är inte betingat av någon
i straffbudet särskilt angiven straffskärpningsgrund utan kan ifrågakomma
vid synnerligen försvårande omständigheter överhuvudtaget.
Vid sådant förhållande skall enligt rådande uppfattning fängelse anses
ingå i straffskalan även om några sådana omständigheter som nyss
sagts inte föreligger eller åberopas i det särskilda fallet. På grund härav
finner jag att 18 § punkt c i domsagostadgan ej gav tingsnotarie behörighet
att handlägga mål om ansvar enligt 69 § byggnadsstadgan och
att sådan behörighet ej heller föreligger enligt 11 § punkt 10 i tingsrättsinstruktionen.

Formen för inhämtande av yttrande som avses i 31 kap. 1 § brottsbalken

Vid inspektion av en domstol uppmärksammades att sådant yttrande
från barnavårdsnämnd eller ungdomsvårdsskola som avses i 31 kap. 1 §
brottsbalken regelmässigt begärdes under hand utan att ordentliga anteckningar
därom gjordes.

JO Thyresson anförde härom bl. a. följande.

Om domstol överväger att i brottmål överlämna den tilltalade till vård
enligt barnavårdslagen har domstolen, såsom framgår av BrB 31: 1,
att infordra yttrande från barnavårdsnämnd respektive styrelse för ungdomsvårdsskola.
Infordrandet av sådant yttrande torde, även om någon
direkt föreskrift därom ej finnes, lämpligen böra ske skriftligen, vilket
framför allt är betingat av kravet på ordning och reda inte bara hos
domstolen utan även hos den myndighet som skall avgiva yttrandet.
Jag har också vid mina inspektioner iakttagit, att ett sådant förfarande
tillämpas i de flesta fall. Det kan givetvis finnas situationer, då en dylik
framställning måste göras per telefon, t. ex. då en skrivelse skulle medföra
sådan tidsutdräkt, att den tillfrågade myndigheten måhända inte
skulle hinna med att avge yttrandet före huvudförhandlingen. Om muntlig
förfrågan sker, skall givetvis göras en noggrann anteckning på dagboksbladet
om såväl när framställningen gjorts och innehållet i den -

samma som vem som mottagit framställningen. Anteckningen skall givetvis
vederbörligen signeras. Att akten härvidlag ger tillförlitliga besked
är särskilt betydelsefullt med tanke på att målet på grund av sjukdomsfall
eller av annan anledning kan komma att övertagas av annan
domare än den som skött den inledande förhandlingen.

Att såsom tydligen varit praxis vid den inspekterade domstolen regelmässigt
låta inhämta yttrande enligt BrB 31: 1 under hand och alltså
utan någon skriftlig framställning från domstolen är däremot enligt min
mening en otillfredsställande ordning.

Tilltalads rätt till frikännande dom m. m.

JO Thyresson har vid flera tillfällen sett sig föranlåten att erinra om
de i 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken intagna bestämmelserna
om målsägandens rätt att övertaga åtalet och den tilltalades rätt till
frikännande dom i sådana fall då allmänt åtal nedlägges därför att tillräckliga
skäl att den misstänkte är skyldig till brottet ej längre föreligger.

Telefonledes gjord återkallelse av enskilt anspråk
Vid granskning av en brottmålsakt som infordrats på grund av klagomål
mot handläggningen av målet uppmärksammades bl. a. följande.

I målet hade målsäganden skriftligen till rätten framställt enskilt anspråk
och den tilltalade hade avgivit yttrande däröver. Målsäganden
kallades till huvudförhandlingen men kom ej tillstädes. Rätten hade
inte meddelat något beslut med anledning av det enskilda anspråket.
Den enda anteckning som kunde antagas ha samband med saken var
ett med blyerts på kopian av kallelsen å målsäganden skrivet »ej».

Såvitt kunde utredas i ärendet hade en person, som uppgivit sig vara
målsäganden, kort före huvudförhandlingen telefonledes meddelat rättens
kansli att han ej tänkte komma till förhandlingen och ej heller avsåg
att föra talan i målet. Rättens ordförande hade, då han underrättats
härom, ej funnit anledning för rätten att vidare befatta sig med det
enskilda anspråket.

JO Thyresson anförde härom i huvudsak följande.

Ett telefonmeddelande av det slag som här uppgivits ha förekommit
borde inte ha godtagits som återkallelse av det enskilda anspråket. När
rättens ordförande nu ändå ansett att återkallelse skett borde han ha
gjort en tydlig anteckning därom i akten eller på dagboksbladet och
försett anteckningen med signatur. Vidare skulle den tilltalade — som
ingått i svaromål — vid huvudförhandlingen ha upplysts om återkallelsen
och tillsports huruvida han yrkade att talan likväl prövades.

Hävande av beslag i visst fall
Sedan åklagare fastställt visst beslag ansökte han hos vederbörande
underrätt om anstånd med väckande av åtal. Rätten beviljade sådant
anstånd. Senare fann åklagaren att den inledda förundersökningen borde

nedläggas. Han hemställde därför hos rätten att den måtte avskriva det
där genom anståndsansökningen uppkomna målet. Fråga uppkom
huruvida hävande av beslaget ankom på rätten eller på åklagaren. Slutligen
hävde rätten beslaget.

Saken uppmärksammades vid JO Thyressons inspektion av domstolen.
JO Thyresson hänvisade till bestämmelserna i 27 kap. 8 § rättegångsbalken
jämfört med 25 kap. 7 § och 26 kap. 6 § samma balk ävensom
till NJA II 1943 sid. 350—351, 356—357 och 362 samt anförde: Att rätten,
då målet avgöres, skall pröva om beslag fortfarande skall bestå,
avser uppenbarligen det fall att rätten genom dom avgör saken. På
grund härav och då rätten i förevarande fall inte meddelat eller fastställt
beslaget, har det enligt min mening varit åklagaren som skulle
häva beslaget.

Fråga om kommunikation i konkursärende

En borgenär ansökte om en gäldenärs försättande i konkurs. Till
stöd för ansökan åberopades att gäldenären ej erlagt betalning i enlighet
med lagsökningsutslag samt att denne vid utmätningsförsök för borgenärens
fordran befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Gäldenären
medgav konkursansökan samt uppgav att hans bo icke torde förslå
till bestridande av konkurskostnaderna. Gäldenären föreslog vidare att
till god man utsågs en namngiven advokat, vilken skriftligen förklarat
sig villig att mottaga uppdraget. Genom beslut samma dag som medgivandet
inkommit försattes gäldenären i konkurs. Konkursdomaren
beslöt samtidigt att konkursen skulle handläggas enligt 185 § konkurslagen
samt utsåg den av gäldenären föreslagna advokaten till god man.

Borgenärens ombud — en advokat — klagade hos JO bl. a. över att
borgenären ej beretts tillfälle att yttra sig över förslaget rörande god
man. Klaganden ifrågasatte om inte borgenären i förekommande fall
borde underrättas om att gäldenären medgivit konkursansökningen och
att s. k. fattigkonkurs vore aktuell.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Enligt 13 § konkurslagen skall, om gäldenären medger borgenärs
konkursansökning, konkursdomaren genast meddela beslut om gäldenärens
försättande i konkurs. Konkurs skall därefter handläggas enligt
185 §, om konkursdomaren, då beslutet meddelas, finner anledning till
antagande, att gäldenärens bo inte förslår till bestridande av konkurskostnaderna,
och säkerhet för sagda kostnader ej genast ställs. I så fall
skall konkursdomaren genast utfärda kungörelse om konkursen. Kungörelsen
skall ofördröjligen anslås i rättens kansli och genast eller nästa
postdag avsändas för att en gång införas i allmänna tidningarna ävensom
en eller två tidningar inom orten. Vidare skall konkursdomaren, där
det prövas erforderligt, förordna en god man att ta vård om gäldenärens
bo. Har inte till konkursdomaren ingetts av gäldenären under edsförpliktelse
underskriven förteckning över hans tillgångar och skulder
med uppgift å varje borgenärs namn, boningsort och postadress, så ock

3* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

å de böcker och andra handlingar som rör boet, skall god man alltid
förordnas. Det åligger i sådant fall gode mannen att ofördröjligen upprätta
och till konkursdomaren inkomma med förteckning, som nyss sagts.
Vid bouppteckningsförrättningen skall gäldenären vara tillstädes och
under edsförpliktelse redligen uppge boet. Framgår ej av bouppteckningen,
att tillgång finns till bestridande av konkurskostnaderna, skall
konkursdomaren genast kalla gäldenären att inställa sig för att fästa
bouppteckningens riktighet med sådan ed, som i 91 § konkurslagen
sägs. Har konkursansökningen gjorts av borgenär, skall underrättelse
om tiden för edgången översändas till honom.

Enligt vad som också stadgas i 185 § skall konkursen, om boet sedermera
finnes förslå till konkurskostnadernas bestridande eller säkerhet
ställs för desamma, inte längre handläggas som fattigkonkurs utan man
skall övergå till att behandla den som en vanlig tillgångskonkurs.

Varken i de bestämmelser, som här återgetts, eller annorstädes stadgas
någon skyldighet för konkursdomaren att delge eller underrätta
borgenär, som gjort konkursansökningen, att gäldenären medgett ansökningen
eller att gäldenären uppgett att hans bo inte förslår till konkurskostnadernas
bestridande och lämnat förslag på god man. Någon
allmän skyldighet av detta slag kan inte heller — oaktat uttryckligt
stadgande därom saknas — anses föreligga. Det ankommer emellertid
på konkursdomaren att ex officio pröva huruvida förutsättningarna för
fattigkonkurs är för handen och utse god man. När det gäller att förordna
god man har självfallet konkursdomaren — fastän föreskrifter
också saknas om vilka kvalifikationer sådan god man skall besitta —
att välja någon som kan förväntas utföra uppdraget på ett objektivt
och korrekt sätt. Det kan ifrågasättas om inte motsvarande krav, som
t. ex. enligt 3 § i den nya ackordslagen (SFS 1970: 847) ställs på god
man vid ackordsförfarande, till stor del också kan ställas på god man
som här avses. Innan konkursdomaren avgör frågan om konkursen skall
handläggas som tillgångskonkurs eller fattigkonkurs och, i förekommande
fall, utser god man, kan han ibland ha anledning att kontakta borgenären
och andra för att få underlag för sin bedömning. Detta är såsom
framgår av det förut sagda inte en följd av någon allmän skyldighet att
bereda borgenären eller någon annan tillfälle att yttra sig i saken på
detta stadium. Rörande konkursdomarens beslut om fattigkonkurs behöver
borgenären ej underrättas på annat sätt än genom kungörelsen.

Tillämpning av jordförvärvslagen i inskrivningsärende

Ansökan om förvärvstillstånd beträffande jordbruksfastighet gjordes
i ett fall senare än som föreskrivits. Vederbörande lantbruksnämnd upptog
dock ansökningen och meddelade förvärvstillstånd (1965 års jordförvärvslag).
Fråga uppkom därefter huruvida inskrivningsdomaren —
såsom han gjort — ägt bevilja lagfart på grund av det ursprungliga fånget
eller om förnyelse av fånget skulle krävas för lagfart.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande härom bl. a. följande.

Den fråga som närmast är av intresse i sammanhanget rör tolkningen
av 9 § i 1965 års jordförvärvslag. Enligt denna paragraf är fång ogillt
därest ansökan om förvärvstillstånd ej görs inom föreskriven tid eller
förvärvstillstånd vägras och beslutet vinner laga kraft. Av 2 § framgår

att, om förvärvstillstånd ej sökts före fånget, det skall sökas inom tre
månader från det fånget skedde.

I förevarande fall söktes förvärvstillstånd inte inom tre månader från
det fånget skedde. Detta fång skulle därmed vara ogillt enligt 9 § jordförvärvslagen.
Emellertid lämnade lantbruksnämnden i detta fall förvärvstillstånd.
Det har rått delade meningar om huruvida ett fång —
för det fall ansökan om förvärvstillstånd inkommer för sent men tillstånd
likväl lämnas — blir att betrakta som giltigt och därefter meddelad
lagfart alltså med rätta beviljats av inskrivningsdomaren (jämför
JO:s ämbetsberättelse 1953 s. 248 och Kurt Grönfors i Svensk Juristtidning
1955 s. 462 ff.). Goda skäl torde finnas för att betrakta fånget
som giltigt, i vilket fall inskrivningsdomaren skall och bör bevilja lagfart
om ej annat hinder möter. Någon anmärkning kan därför inte riktas
mot inskrivningsdomaren för att han beviljat lagfart i förevarande
fall. Det må tilläggas att, då lantbruksnämnd ej kan anses förhindrad
att till prövning uppta en för sent inkommen ansökan om förvärvstillstånd,
lantbruksnämnden i detta fall ej kan kritiseras för att den prövade
föreliggande ansökan.

Formen för avgörande när det av lagsökningsmål endast återstår kostnadsyrkande Vid

inspektion av en tingsrätt uppkom spörsmål huruvida lagsökningsmål,
i vilket borgenären återkallat sin talan utom såvitt anginge yrkande
om ersättning för rättegångskostnader, skulle avgöras genom utslag eller
slutligt beslut.

JO Thyresson anförde därom.

Då käranden i ett tvistemål eller borgenären i ett lagsökningsmål återkallar
sin talan skall målet avskrivas från vidare handläggning, såvida
inte förutsättningar föreligger för att ändå pröva målet (13 kap. 5 §
rättegångsbalken, vilken bestämmelse, enligt ett i Svensk Juristtidning
1955 sid. 6 refererat rättsfall, är tillämplig även i lagsökningsmål). Beslut
angående den återkallande partens yrkande om ersättning för rättegångskostnader
meddelas i samband med avskrivningsbeslutet, som är
ett slutligt beslut. Talan mot beslutet i kostnadsdelen skall föras genom
besvär i hovrätten.

Censur av häktads post

Åklagare som censurerat häktad persons post uppmärksammade därvid
ett brev vari den häktade erbjöds omedelbar anställning som hotellvaktmästare.
Åklagaren fanns sig föranlåten att kontakta den tilltänkte
arbetsgivaren och orientera denne om att den häktade, enligt åklagarens
uppfattning, uppenbart inte skulle kunna tillträda tjänsten såsom avsetts
enär han satt i häkte och annan påföljd än frihetsstraff vore utesluten.
Den häktade klagade hos JO över åklagarens åtgärd.

Rörande omständigheterna i fallet må här återgivas följande. Den
häktade, som flera gånger tidigare straffats för förmögenhetsbrott, var

häktad som misstänkt för grov stöld. Han genomgick under häktningstiden
rättspsykiatrisk undersökning. Dom föll först halvannan månad
efter det att tillträde till anställningen skulle ha skett. Domen löd å frihetsstraff.
Påföljden motiverades av rätten bl. a. med att personutredningen
visat en stor risk för fortsatt ogynnsam utveckling av den tilltalades
alkohol- och narkotikabruk.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande.

I 8 § första stycket första punkten lagen om behandling av häktade
och anhållna m. fl. stadgas som följer. Häktad får ej avsända eller motta
brev eller annan försändelse eller motta besök, med mindre det prövas
kunna ske utan att äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara
för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Enligt
11 § i tillämpningskungörelsen till lagen ankommer denna prövning, förutom
på häktesföreståndaren, på åklagaren.

Åklagaren (N.) har uppgett att han i förevarande fall ansåg sig nödsakad
att ringa till hotelldirektören och orientera honom om den häktades
situation. Vid bedömande av om N. hade fog för den åtgärden har
man att beakta syftet med granskningen av häktads korrespondens.
Detta syfte framgår direkt av de förut återgivna bestämmelsernas lydelse.
Syftet är att förhindra att ordning och säkerhet äventyras och att
brottsutredningen försvåras. De som utövar brevgranskningsrätten erhåller
emellertid därvid kännedom om allehanda privata angelägenheter,
t. ex. om den häktades anställningsförhållanden. Det borde vara självklart
för envar att denna kännedom inte får begagnas för sådan inbland-ning
i den häktades privata angelägenheter, som inte alls tjänar det förenämnda
syftet med granskningen. En sådan inblandning var emellertid
N:s hänvändelse till hotelldirektören. Det är anmärkningsvärt att en
erfaren åklagare som N. tydligen inte insåg och alltjämt inte inser att
han därigenom överskred gränsen för sin befogenhet såsom åklagare.
Vidare är att märka att N:s hänvändelse gjordes innan tingsrätten dömt
i målet och tagit slutlig ställning i skuld- och påföljdsfrågan. Det måste
från principiell synpunkt ifrågasättas om N. såsom åklagare — hur goda
skäl han än ansåg sig ha för att anse skuldfrågan klar och annan påföljd
än frihetsstraff utesluten i detta fall — i förväg bort uttala att den
häktade »inte kunde komma på fri fot den aktuella anställningsperioden».

Underrättelse till målsägande om beslut att ej väcka åtal

JO Thyresson har uttalat att i fall då länsåklagare med stöd av lagen
den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
beslutar att ej väcka åtal det får anses ankomma på den lokala åklagarmyndighet
som handhaft utredningen — och vars ärende avslutats genom
länsåklagarens beslut — att underrätta eventuellt förefintlig målsägande
om utgången i ärendet.

Utnyttjande av fotografisk bild vid förundersökning

Klagomål anfördes i ett fall hos JO över att en länsåklagare vid s. k.
fotokonfrontationer i utredningar där polismän misstänktes för miss -

handel använt sig av de fotografier som tagits för polismännens tjänstekort.
Vederbörande länsåklagare vitsordade att han vid ett tillfälle utnyttjat
de för tjänstekorten tagna fotografierna för identifiering vid
förhör med målsägande som uppgivit sig misshandlad av för denne
okända polismän.

JO Thyresson anförde härom att då det i 12 § lagen om rätt till fotografisk
bild stadgades att fotografisk bild fritt finge utnyttjas i rättsvårdens
och den allmänna säkerhetens intresse kunde något klander inte
riktas mot länsåklagarens beslut att använda ifrågavarande fotografier
för s. k. fotokonfrontation.

Delgivning genom uniformerad polispersonal
Klagomål anfördes hos JO över att delgivning i visst fall verkställts
av uniformerad polisman och därigenom väckt onödigt uppseende.

Från vederbörande polismyndighet upplystes att personalen där rekommenderats
att vid delgivningsuppdrag i största möjliga utsträckning
uppträda civil och med egna fordon. Detta vore alltså inte någon order
och det förekom att polispersonal verkställde delgivningar i samband
med andra uppdrag, där uniform och tjänstefordon krävdes. I det av
klaganden påtalade fallet hade förelegat tidsnöd och delgivningsförsändelsen
hade överbringats av polisman som patrullerat med radiobil.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

Vid verkställande av delgivningsuppdrag bör naturligtvis i görligaste
mån undvikas att den som sökes för delgivning utsättes för utomståendes
uppmärksamhet eller eljest åsamkas obehag. Det inom polismyndigheten
enligt uppgift rekommenderade delgivningsförfarandet med civilklädda
poliser i civila bilar är väl ägnat att förhindra sådant obehag.
Det kan emellertid inte föranleda någon erinran att polisman för att
snabbt kunna verkställa en begärd delgivning uppträder i uniform och
färdas i polisbil. Med hänsyn härtill och till vad som i ärendet blivit
upplyst rörande omständigheterna kring verkställandet av föreliggande
delgivningsuppdrag föranleder klagomålen inte vidare åtgärd från min
sida.

Överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
Notis angående detta spörsmål är intaget i det följande i avsnittet
Övriga barnavårdsärenden s. 222 ff.

II. Försvaret m. m.

Framställning till Konungen angående vapenfrinämnden

I en den 16 november 1971 dagtecknad framställning till Konungen
anförde JO Thyresson följande.

Innevarande år har jag inspekterat vapenfrinämnden. Inspektionen
inleddes den 7 april då jag genom nämndens ordförande regeringsrådet
Åke Paulsson och personalen vid nämndens kansli gjorde mig underrättad
om verksamheten. Den 6 maj åhörde jag ett sammanträde med
nämnden. Sedan vissa förändringar genomförts beträffande nämndens
organisation har jag den 29 oktober fortsatt inspektionen med ytterligare
genomgång av verksamheten.

Vid inspektionen erfor jag bl. a. följande.

Då nämnden inrättades år 1966 förväntades att den årligen skulle
få omkring 750 ansökningar om vapenfri tjänst. Under år 1967 gjordes
1.112 ansökningar, under år 1968 2.033, under år 1969 2.077 och under
år 1970 2.956. Härtill har kommit ett stigande antal remisser och andra
ärenden. Det totala antalet ärenden under år 1970 uppgick sålunda till
3.663 stycken.

Nämndens resurser har efter hand förstärkts. Kapaciteten har dock
inte ökat i samma takt som tillströmningen av ärenden och balansen
har därför vuxit från år till år. Vid utgången av år 1967 fanns 700 ärenden
i balans medan balansen vid årssluten 1968, 1969 och 1970 utgjordes
av 1.655 respektive 2.404 och 3.886 ärenden. Av de 3.886 ärendena som
fanns i balans vid utgången av år 1970 avsåg 3.617 ansökningar om
vapenfri tjänst.

År 1971 har t. o. m. den 28 oktober inkommit 2.145 ansökningar om
vapenfri tjänst. Under samma tid har nämnden avgjort 1.205 ansökningsärenden.
Antalet sådana ärenden i balans den 28 oktober 1971 var följaktligen
4.557. Då förelåg alltså en ytterligare ökning i balansen jämfört
med läget vid årsskiftet 1970/71 med 940 ärenden.

Resurserna i tre skilda led — utredningsorganisationen, kansliet med
berednings- och expeditionsfunktioner samt den beslutsfattande nämnden
— bestämmer myndighetens kapacitet.

För utredningsarbetet har man ursprungligen haft att lita till att
därtill lämpade personer i erforderlig omfattning ställde sig till förfogande
för att på fritid utföra sådant arbete. Numera har tillkommit heltidsanställd
utredningspersonal. Efter de senaste förstärkningarna av
organisationen finnes sålunda, förutom en till nämndens kansli knuten

utredare, tolv på olika platser i landet bosatta heltidsanställda utredare.
De heltidsanställda utredarna beräknas ha en sammanlagd kapacitet av
inemot 120 utredningar i månaden. Till nämndens förfogande finns
vidare omkring 200 personer som förklarat sig villiga att på fritid utföra
personutredningar. Dessa fritidsutredares sammanlagda kapacitet uppgår
teoretiskt till omkring 280 utredningar i månaden. Då utredarna
emellertid inte är geografiskt så fördelade att deras kapacitet ständigt
kan till fullo utnyttjas är den reella kapaciteten lägre. Inalles kan emellertid
utredningsorganisationen under full arbetsmånad prestera mer än
300 utredningar.

Beredning och föredragning av ärendena inför den beslutande nämnden
ankom intill hösten 1970 på nämndens sekreterare ensam. Nämnden
har därefter tillförts ytterligare föredragande. Vid inspektionstillfället
den 29 oktober 1971 fanns för beredning och föredragning att tillgå —
förutom kanslichefen i den mån han ej upptogs av administrativa göromål
— två byrådirektörer och en förste byråsekreterare. Med nuvarande
personalstyrka har beredningsledet visat sig ha en kapacitet av åtminstone
300 ärenden i månaden.

De senaste förstärkningarna av nämndens resurser har även gällt
expeditionspersonalen. Den nya organisationen av kansliet har ännu inte
fungerat så länge att en säker bedömning av kapaciteten på expeditionssidan
kunnat göras. Kapaciteten syntes emellertid något lägre än på
beredningssidan men dock uppgående till 300 ärenden i månaden.

Den beslutsfattande nämnden har under den gångna tiden förstärkts
i så måtto att ordföranden efter hand fått två ersättare som alternerar
med honom vid sammanträdena. I princip kvarstår emellertid nämnden
oförändrad med en uppsättning ledamöter och med ordförandeskapet
som bisyssla.

Med sammanträde en gång i veckan under 40 arbetsveckor och med
sammanträden av sådan längd att det under ettvart av dem kunnat
träffas slutligt avgörande i omkring 40 ansökningsärenden har nämnden,
med de tre alternerande ordförandena, under år 1970 nått upp till
inemot 1.600 avgjorda ansökningsärenden. Paulsson har vid inspektionen
förklarat att det med oförändrat antal ordförande skulle innebära en
orimlig belastning på ordförandena att hålla tätare sammanträden eller
att regelmässigt upptaga fler ärenden till behandling på varje sammanträde
än vad som skett under 1970. Enligt Paulssons mening vore det
nämligen nödvändigt att ordföranden noggrant satte sig in i ärendena
före sammanträdet; och genomgången av det femtiotal ärenden som
nu vanligen förekom varje gång tog en hel lördag och en hel söndag i
anspråk. Inte heller med hänsyn till ledamöterna torde man enligt Paulssons
uppfattning kunna annat än tillfälligtvis öka sammanträdesfrekvensen
eller göra sammanträdena längre än de nu var, nämligen omkring
tre timmar.

Genom den uppkomna balansen kan det förflyta avsevärd tid innan
en ansökan kan behandlas i nämnden. Halvtannat år kan förflyta innan
personutredning kommer till stånd. Enligt Paulssons mening funnes
grundad anledning misstänka att den långa handläggningstiden av många
utnyttjades som en väg att skaffa sig anstånd med värnpliktstjänstgöringen,
om de inte fick eller kunde beräknas få anstånd i vanlig
ordning.

Vapenfrinämnden har nu verkat i fem år. Under denna tid har hos
nämnden uppstått en balans av ansökningsärenden som är större än den
mängd ärenden nämnden med nuvarande kapacitet kan avgöra under
två år. Såsom förut angivits utgöres nämligen den nuvarande balansen
av drygt 4.500 ansökningsärenden och uppgår den årliga avverkningskapaciteten
till omkring 1.600 ärenden.

Tillströmningen av ärenden blev från början större än väntat och
antalet ansökningar har därefter ökat kraftigt från år till år fram t. o. m.
1970. Såvitt kan bedömas av antalet ansökningar som inkommit under
de tio första månaderna av år 1971 synes tillströmningen tills vidare
stabilisera sig vid eller strax under den under år 1970 uppnådda nivån.
Efter de förstärkningar av nämndens resurser som tillkommit under
andra halvåret 1971 har man fått en utredningsorganisation, en berednings-
och föredragningsorganisation samt en expeditionsorganisation
som svarar mot den aktuella tillströmningen av ansökningar. Den
beslutsfattande nämnden kan emellertid — såvitt jag förstått — i sin
nuvarande gestaltning inte nå upp till en sådan mängd avgöranden som
svarar mot antalet nytillkommande ärenden. Den mycket stora balansen
fortsätter följaktligen f. n. att växa. Enligt min mening saknas säkra
hållpunkter för antagande, att antalet ansökningar inom en nära framtid
skall bli väsentligt lägre. Jag ser därför läget som mycket otillfredsställande.
Särskilt med hänsyn till att den genom balansen uppkomna
långa handläggningstiden inbjuder till ett missbruk av vapenfrilagstiftningen
som kan draga löje över lagstiftning och myndighet anser jag
det angeläget icke blott att nämnden organiseras så att dess kapacitet
svarar mot den nuvarande ärendetillströmningen utan också att extraordinära
resurser sättes in för att snabbt nedbringa balansen.

Den trånga sektorns — den beslutfattande nämndens — kapacitet
måste i det närmaste fördubblas bara för att komma i nivå med tillströmningen
av nya ärenden. Jag har bibringats den uppfattningen att
nämnden vinnlagt sig om stor noggrannhet vid prövning av ansökningarna.
Det vore värdefullt om man kunde nå en kapacitetsökning utan
att tumma på denna noggrannhet. Att noggrannheten inte eftersättes
är från rättssäkerhetssynpunkt av största vikt. Skall strävan till noggrannhet
i prövningen bibehållas anser jag, i likhet med Paulsson, att

starka skäl talar för att ordföranden, vid den typ av ärenden varom här
är fråga, inte går till sammanträde utan att dessförinnan ha satt sig in i
de ärenden som skall komma före. Skall denna omsorg iakttagas anser
jag mig inte ha anledning betvivla att den nuvarande normalbelastningen
på en ordförande — ett sammanträde var tredje vecka — innebär
en arbetsbelastning som tangerar gränsen för vad som kan anses rimligt
för en bisyssla.

Att öka antalet ordförande skulle emellertid inte i sig medföra att
nämndens kapacitet höjes. För att detta skall åstadkommas fordras, att
man samtidigt okar sammanträdesfrekvensen eller gör sammanträdena
längre eller inför en kombination av dessa åtgärder. Möjligheterna till
sådana åtgärder framstår dock som mycket begränsade. Mig synes det
därför som om någon verklig ökning av nämndens kapacitet inte kan
åstadkommas med mindre det tillskapas flera uppsättningar av nämnden
vilka kan sammanträda och fatta beslut oberoende av varandra. Ansökningsärendenas
beskaffenhet och de krav som bör ställas på ledamöterna
i nämnden gör att problem med enhetlig praxis inte behöver befaras
uppstå, i vart fall inte i sådan mån att de med någon styrka kan tala
emot att arbeta med olika uppsättningar av den beslutande församlingen.
Genom olika uppsättningar ledamöter erhålles utan stora fasta kostnader
en organisation som är lätt anpassbar till en även inom mycket vida
gränser varierande ärendemängd.

Mycket talar enligt min mening för att bibehålla ordförandeskapet
som en bisyssla. Med en sådan anordning torde man ha lättast att i
verksamheten liksom hittills få tillgång till högt kvalificerade befattningshavare,
vilket givetvis bör eftersträvas. Ordförandeskapet utlagt
som en bisyssla på flera personer innebär också att man — Liksom vid
flera uppsättningar ledamöter — får en organisation som är lätt att
anpassa efter ärendemängden och inte drar några kostnader i onödan.

Gives den beslutande nämnden den flexibla uppbyggnad som jag här
skisserat torde det därmed öppnas möjligheter att utan större omgång
såväl sätta in som avveckla den punktinsats som enligt min mening nu
med det snaraste måste göras för att snabbt nedbringa balansen. Exempelvis
kunde någon ersättare för ordföranden beviljas en tids tjänstledighet
från sin ordinarie syssla för att under denna tid helt ägna sig
åt vapenfrinämnden.

Utredningsorganisationen med sin stomme av heltidsanställda utredare
och en utfyllande kader av fritidsutredare får anses ha en lämplig uppbyggnad.
De frivilliga utredarna utgör en buffert för variationer i belastningen
och genom dem kan organisationen utan fasta kostnader stå
med väsentliga reserver. En viss marginal för punktinsatser torde redan
nu finnas och enligt uppgift vid inspektionstillfället den 29 oktober
1971 vidtages också åtgärder för att utöka antalet fritidsutredare.

Föredragningsuppgiftema är nu i huvudsak skilda från andra goro -

mål vid kansliet. Med en sådan organisation synes det inte omöjligt att
vid en tillfällig anspänning utöka föredragningskapaciteten genom att
sådan uppgift får bestridas av yngre befattningshavare som lånas från
sådana karriärer i vilka det normalt ingår korttidsuppdrag utanför den
egna myndigheten; exempelvis yngre hovrättsfiskaler.

Svårigheten vid en punktinsats skulle — utifrån de här tänkta förutsättningarna
— komma att ligga på expeditionssidan. Om den fasta
personalen på denna sektor inte är för knappt tilltagen i förhållande
till normalflödet av ärenden torde man dock under en begränsad tid
kunna få fram en väsentlig kapacitetshöjning även där, utan att för den
sakens skull draga på sig en svåravvecklad och för normala förhållanden
överdimensionerad besättning. Sålunda kan tänkas tillfälliga omfördelningar
av göromål — exempelvis överlämnande av protokollföringen
vid sammanträdena till den utökade staben av föredragande — samt tillfälliga
deltidsanställda för rena skrivgöromål.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed framlägga berörda spörsmål
för den åtgärd vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.1

Framställning till Konungen om förbättrade avlöningsförmåner
för en befattningshavare vid militärområdesstab

I en 28.10.1971 dagtecknad framställning till Konungen anförde JO
Thyresson följande.

I en 27.10.1970 hit inkommen skrift anförde styckjunkaren B. H. S.
Grahn klagomål över sina avlöningsförhållanden efter omorganisationen
av militärbefälsstaberna fr. o. m. 1.10.1966.

Efter remiss inkom försvarets civilförvaltning med yttrande i ärendet.
Grahn avgav påminnelser.

Av utredningen i ärendet inhämtas följande.

Grahn innehade intill 1.4.1964 tjänst som styckjunkare i lönegrad 17
vid Wendes artilleriregemente och tjänstgjorde i denna befattning intill
3.4.1956, då han beordrades tjänstgöra som domänunderofficer vid
dåvarande första militärbefälsstaben (numera Södra militärområdesstaben).
Under tiden 21.7.1962—15.1.1964 uppbar han som domänunderofficer
vikariatstillägg till lönegrad 19 och anställdes enligt beslut av chefen
för sektion 8 inom staben fr. o. m. 15.1.1964 såsom extra driftassistent
i lönegrad Ag 19, löneklass 20, vilken tjänst han förenade med
styckjunkartjänsten intill avskedet från sistnämnda tjänst 1.4.1964. I

1 Riksdagen har genom skrivelse till Kungl. Maj:t 3.12.1971 om åtgärder för
att öka vapenfrinämndens kapacitet åberopat JO:s framställning; se FöU
1971: 20, RD 1971: 138 s. 11 ff och Rskr 1971:291.

samband med omorganisationen av militärbefälsstaberna indrogs driftassistenttjänsten
och inrättades en för pensionerad underofficer avsedd
arvodesbefattning. Grahn förordnades såsom innehavare av sistnämnda
befattning efter ansökan i konkurrens med andra sökande.

Grahn har framhållit att han ej uppsagts från driftassistenttjänsten
och synes ha utgått från att han efter omorganisationen 1.10.1966 skulle
bibehållas vid dessförinnan innehavda löneförmåner, d. v. s. erhålla löneklassuppflyttningar
dels 1.4.1967 till löneklass 19:21 och dels 1.4.
1970 till löneklass 19:22. I den erhållna arvodesbefattningen har han
emellertid ej varit berättigad till högre arvode än enligt 20 löneklassen.

I framställningar till Kungl. Maj:t 30.12.1966 och 10.4.1969 hemställde
stabschefen vid militärområdesstaben på uppdrag av militärbefälhavaren
om förbättrade förmåner för Grahn. I framställningarna
anfördes, att Grahns arbetsuppgifter inte förändrats genom omorganisationen
1.10.1966, att det syntes angeläget att hans löneförhållanden
ej försämrades och att han alltså inte borde gå miste om de löneklassuppflyttningar
han skulle ha fått i den extra tjänsten. På grund härav
hemställdes att Grahn i den nya organisationen skulle erhålla en personlig
tjänst i lönegrad Ag 19. Båda framställningarna tillstyrktes av chefen
för försvarsstaben på uppdrag av överbefälhavaren. Försvarets civilförvaltning,
varifrån yttrande inhämtades över den senare framställningen,
tillstyrkte bifall till denna. Genom beslut 12.5.1967 och 27.6.
1969 lämnade Kungl. Maj:t framställningarna utan bifall.

I sitt yttrande till JO har civilförvaltningen anfört bl. a. följande.

Grahn framhåller i sin klagoskrift till JO att han inte uppsagts från
den extra tjänsten såsom driftsassistent i Ag 19. Detta skulle innebära
att han förenade denna tjänst med den förenämnda arvodestjänsten.
En sådan förening skulle tjäna det ändamålet att Grahn alltjämt
vore att anse som innehavare av den extra tjänsten i Ag 19.

För förening av bl. a. extra tjänst med arvodestjänst krävs enligt bestämmelserna
i 30 § statstjänstemannastadgan, att tjänsteman antingen
utan tjänstledighet kan utöva tjänsterna eller beviljas erforderlig tjänstledighet.
I förevarande fall hade Grahn måst beviljas tjänstledighet
från den sist erhållna tjänsten, d. v. s. arvodestjänsten, för att syftet
med tjänsteföreningen (bibehållande av 19 lgr) skulle uppnås. Bestämmelserna
i 30 § stadgan innehåller inte föreskrift om vilken av tjänsterna
som skall utövas för att tjänsteförening skall få ske (jfr 29 § stadgan).
Enligt civilförvaltningens mening torde emellertid bestämmelserna böra
tolkas så att — i fall där utövandet av en tjänst förutsätter frånträdande
av utövningen av annan tjänst — tjänsteförening kan anses föreligga
endast då vederbörande tillträder utövningen av den senast erhållna
tjänsten och upphör att utöva sin tidigare innehavda tjänst. I förevarande
fall skulle förhållandet blivit det motsatta, d. v. s. Grahn skulle
fortsättningsvis ha utövat sin först erhållna tjänst och frånträtt utövningen
av den senast erhållna tjänsten.

I 33 § statstjänstemannastadgan föreskrivs att om innehavare av tjänst,
som tillsatts med fullmakt, konstitutorial, förordnande för bestämd tid
eller förordnande tills vidare, blir innehavare av annan statligt reglerad

tjänst och förening av tjänsterna ej må ske, den förra anställningen upphör
utan iakttagande av eljest gällande bestämmelser om uppsägning.

Av civilförvaltningens uppfattning att tjänsteförening inte kunnat ske
i förevarande fall följer, med tillämpning av nyssnämnda bestämmelser,
att Grahns anställning som extra tjänsteman i 19 lgr upphörde
fr. o. m. den dag han förordnades såsom innehavare av arvodestjänsten
utan att myndigheten varit skyldig iakttaga gällande bestämmelser om
uppsägning. Såsom innehavare av för pensionerad underofficer avsedd
arvodestjänst uppbär Grahn arvode med belopp motsvarande viss bestämd
löneklass och är följaktligen inte föremål för löneklassuppflyttning.

I övrigt får civilförvaltningen anföra följande.

Enligt civilförvaltningens uppfattning har den underdåniga skrivelse
från militärbefälhavaren för I. militärområdet (S) 27.04.1966, vari framlades
förslag om detaljorganisation av Södra milostaben, fått en i någon
mån missvisande utformning i vad avser Grahns löneställning. I nämnda
skrivelse har militärbefälhavaren hemställt om införande av vissa
övergångsbestämmelser i personalförteckningen för milostaben, därvid
för pensionerad personal i arvodestjänst i lkl A: 18 skulle införas
en not om att en tjänst i lgr A 19 övergångsvis fick finnas inrättad för
Grahn under det att en arvodestjänst i A: 18 vakanthölls. I samma skrivelse
har militärbefälhavaren anmärkt att Grahn är pensionsavgången
styckjunkare och i sin extra tjänst »uppbär mellanskillnaden mellan lkl
A 20 och utgående pension». Enligt civilförvaltningens uppfattning är det
möjligt att denna ovidkommande uppgift kunnat ge upphov till feltolkning
angående Grahns löneställning särskilt med hänsyn till det sammanhang
i vilket hans löneförmåner omnämns.

I den av Kungl. Maj:t genom beslut 29.06.1966 fastställda personalförteckningen
för milostaber finns upptagna 11 för pensionerad underofficer
avsedda arvodestjänster i lkl A:20. I en not anges att en av dessa
arvodestjänster avses för Grahn och skall indras vid dennes avgång.
Samtidigt anges i en annan not att vid milostab S en för pensionerad
underofficer avsedd arvodestjänst i lkl A: 18 skall hållas vakant så länge
Grahn uppehåller arvodestjänsten i A:20.

För Grahn inrättades således en arvodestjänst i lkl A:20 (motsv. 17
lgr) utan möjlighet till löneklassuppflyttning ehuru militärbefälhavaren
hemställt om en lönegradsplacerad tjänst i A 19. Såvitt kan utläsas av
övergångsbestämmelserna i övrigt till personalförteckningen torde annan
personal vid milo S, som före omorganisationen haft högre tjänst,
fått behålla den högre tjänsten. Det torde heller inte vara vanligt att en
personlig tjänst inrättas i lägre lönegrad än den vederbörande tidigare
innehaft.

Vidare får civilförvaltningen hänvisa till 1964 års fortifikationsutrednings
betänkande med förslag till fortifikations- och byggnadsförvaltningens
ledning och organisation i regional instans m. m. (FöD stencil
1965: 4 del I s 49 och del II s 8) jämfört med propositionen 1966: 110
s 36 ff. Härav framgår att av den aktiva militära personalen ur fortifikationskåren
förvaltare ansågs böra placeras bl. a. som chefer för milostabernas
domän- och materielavdelningar. Den i propositionen 1966:
110 föreslagna organisationen i fred av milostaber m. fl. ansluter sig i
princip till fortifikationsutredningens förslag.

Genom beslut 29.06.1966 — FöD dnr 1882 (delvis), 2065 (delvis), 2120,
2496 m. fl. — har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser angående organi -

sation av milostaber m. m. Därvid har föreskrivits att bl. a. överbefälhavaren
äger besluta att tjänst skall flyttas från en arbetsenhet till en annan
inom milostab eller militärkommandostab med vissa här inte aktuella
undantag. Vid brevet finns fogade sammanställningar av personalens
fördelning på sektioner inom milostaberna. Härav framgår att underofficer
i Ar 19 vid fortifikationskåren avses placeras på samtliga milostabers
befästningssektioner (sektion 8).

överbefälhavaren har genom beslut 29.03.1966 (Fst/Allm nr 300)
fastställt detaljorganisation i fred av milostaber m fl staber i regional
instans att försöksvis tillämpas from 1.10.1966. Härvid har förvaltare
placerats som chefer för samtliga milostabers domän- och materielavdelningar.
Samtidigt har överbefälhavaren uttalat att militärbefälhavare
äger att inom respektive stab sedermera göra de omfördelningar av personal
som erfarenheterna visar vara lämpliga.

Sektion 8 inom milo S har vid omorganisationen 1966 tilldelats bl a
två tjänster för förvaltare och två för pensionerad underofficer avsedda
arvodestjänster.

Enligt vad civilförvaltningen inhämtat från milostab S beslöt militärbefälhavaren,
sedan Grahn erhållit arvodestjänsten, att densamma skulle
placeras på domänavdelningen inom sektion 8 med hänsyn dels till att
arbetsuppgifterna på nämnda avdelning i stort sett skulle förbli desamma
som före omorganisationen, dels till den skicklighet Grahn tidigare
visat under utövningen av tjänsten som chef för domänavdelningen.

Av ovanstående framgår att de på Grahn ankommande arbetsuppgifterna
vid milo S vid motsvarande milostaber ankommer på förvaltare.
Med anledning härav har civilförvaltningen, som enligt Kungl. Maj:ts
beslut 30.10.1969 bemyndigats medge göromålsförordnande för militär
eller civilmilitär tjänsteman, tagit under övervägande huruvida dylikt
förordnande skulle kunna medges i förevarande fall. Grahn, som är
pensionsavgången styckjunkare, är emellertid inte behörig att inneha förvaltartjänst.
Förordnande att med vikariatslön bestrida göromål kan därför
inte komma i fråga. De föreskrifter som meddelats om möjlighet
till omfördelning av personalen (tjänsterna) vid milostaberna synes även
de lägga hinder i vägen för att göromålsförordnande meddelas av civilförvaltningen.

Det ovan anförda visar att Grahn sedan 1.10.1966 har fullgjort arbetsuppgifter
som ankommer på tjänsteman i 19 lgr. Med hänsyn härtill
och till övriga omständigheter i ärendet anser civilförvaltningen det skäligt
att Grahn fr o m nyssnämnda tidpunkt bereds löneförmåner, som
motsvarar honom ålagda arbetsuppgifter. Enligt civilförvaltningens mening
bör därför hos Kungl. Majit utverkas medgivande att med vakanthållande
av en arvodestjänst i lkl A:20 en extra tjänst i 19 lgr vid
milostab S får inrättas för Grahn eller att denne förordnas att mot vikariatslön
bestrida göromål som ankommer på tjänsteman i 19 lgr.

Grahns arvode i hans nuvarande arvodesbefattning har genom 1971
års löneavtal (ALS 1971—73) fr. o. m. 1.1.1971 höjts från A:20 till
A:22 (TKG 460:710197 p. 3.2 och 16 § ALS).

Stabschefen vid militärområdesstaben, generalmajoren S. Ahnfelt, har
upplyst att, i anslutning till ALS 1971—73 och därav föranlett beslut
av chefen för fortifikationskåren, en förvaltare i 22 lönegraden avses
skola placeras i befattningen som chef för domänavdelningen vid staben.

Såsom civilförvaltningen framhållit torde Grahn inte författningsenligt
ha kunnat förena driftassistenttjänsten i lönegraden Ag 19 med den arvodesbefattning
han innehar sedan 1.10.1966. Han får, såsom civilförvaltningen
ävenledes framhållit, anses ha frånträtt driftassistenttjänsten
samtidigt som han tillträdde arvodesbefattningen. Arvodet för denna befattning
var ursprungligen bestämt till löneklass A 20. Till följd av att
Grahns avlöningsförmåner bestämts på detta sätt och Grahn inte erhållit
en lönegradsplacerad tjänst har han inte kunnat erhålla förhöjning
av arvodet automatiskt genom löneklassuppflyttning. Om han vid omorganisationen
av militärområdesstaben fått behålla tjänst i Ag 19 med
placering i löneklassen 20 skulle han ha erhållit uppflyttning till löneklassen
21 den 1.4.1967 och till löneklassen 22 den 1.4.1970. Så har
nu inte blivit fallet. Däremot har Grahn, genom att arvodestjänsten genom
1971 års löneavtal uppflyttats till A:22, fr. o. m. 1.1.1971 uppnått
den löneställning som motsvarar slutlöneklassen inom 19 lönegraden.
Den förlust han lidit genom övergången till arvodestjänsten utgör alltså
skillnaden i lön mellan 21 och 20 löneklasserna för tiden den 1.4.1967—

31.3.1970 och mellan 22 och 20 löneklasserna för tiden den 1.4.—31.12.

1970.

När militärområdesstaben för Kungl. Majit framlade sitt förslag till
stabens omorganisation fr. o. m. 1.10.1966 avsåg staben uppenbarligen
med förslaget att det övergångsvis skulle inrättas en tjänst i lönegraden
A 19 för Grahn. I det av staben tillhandahållna underlaget för organisationsförslaget
har emellertid, såsom civilförvaltningen antytt, Grahns
dåvarande tjänsteställning fått en i viss mån oklar belysning genom den
i sammanhanget ovidkommande uppgiften om att Grahn i sin extra
tjänst uppbar »mellanskillnaden mellan lkl A 20 och utgående pension».
Det är inte osannolikt att detta kan ha bidragit till att Kungl. Majits
slutliga utformning av anställnings- och avlöningsförhållandena beträffande
Grahn blev sådan den blev, d. v. s. att det inrättades en arvodesbefattning
för honom med arvode bestämt efter löneklass A 20 i stället
för att det, såsom staben avsett, inrättades en tjänst åt honom i lönegraden
A 19. Hade en sådan tjänst inrättats skulle det, såsom förut angivits,
ha medfört att Grahn kommit i åtnjutande av löneklassuppflyttningar
1.4.1967 och 1.4.1970. Redan nu anförda omständigheter synes
mig tala för en avlöningsförbättring för Grahn motsvarande den löneförbättring
han sålunda skulle ha fått om han erhållit en lönegradsplacerad
tjänst. Härtill kommer emellertid ytterligare följande omständigheter,
som också de berörts av civilförvaltningen.

När arvodestjänsten i A:20 inrättades för Grahn kan detta anses på
sitt sätt ha inneburit nedflyttning av honom till tjänst i lägre lönegrad
— från tjänsten i lönegraden Ag 19 (driftassistenttjänsten) till tjänst i
lönegraden A 17 — eftersom enligt 6 § avtalet den 22 juli 1966 beträffande
vissa statligt reglerade arvodestjänster (ARV) arvodestjänst i löne -

klassen A 20 skall i vissa hänseenden anses motsvara tjänst i lönegrad
A 17. Det strider, såsom civilförvaltningen påpekat, mot vad som är
vanligt vid inrättande av personlig tjänst. En sådan tjänst brukar inte
inrättas så att den motsvarar tjänst i lägre lönegrad än den som vederbörande
haft tidigare. Så har enligt vad som framgår av övergångsbestämmelserna
till personalförteckningen för staben vid omorganisationen
inte heller skett beträffande annan befattningshavare vid staben än
Grahn.

Vidare är att märka att samma arbete som Grahn utför i sin befattning
vid Södra militärområdesstaben vid övriga militärområdesstaber
utföres av förvaltare. Grahn är alltså lönemässigt sämre ställd än andra
befattningshavare med motsvarande arbetsuppgifter.

Även de nu anförda förhållandena — hur personliga befattningar
vanligen inrättas och vad en jämförelse med andra befattningshavare
utvisar — talar starkt för att Grahn retroaktivt bör erhålla bättre avlöningsförmåner
än han haft för tiden 1.4.1967—31.12.1970.

Jag delar därför civilförvaltningens uppfattning — redan tidigare
framförd till Kungl. Maj:t i ämbetsverkets yttrande över den av militärbefälhavaren
1969 gjorda nådiga framställningen angående Grahns avlöningsförhållanden
— att åtgärder bör vidtagas i syfte att Grahn återställes
till det löneläge som han hade före 1.10.1966. Detta synes ■—
efter arvodesbefattningens uppflyttning till A:22 med verkan fr. o. m.
den 1.1.1971 — böra ske genom att Grahn tillerkännes särskild ersättning
med belopp som motsvarar skillnaden i lön mellan dels 21 och 20
löneklasserna för tiden den 1.4.1967—31.3.1970 och dels 22 och 20 löneklasserna
för tiden 1.4—31.12.1970.

Med stöd av den befogenhet, som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän, får jag härmed framlägga berörda
spörsmål för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

ämbetsberättelse till 1970 års riksdag innehåller (sid. 94 ff) en
redogörelse för ett av allmän åklagare anställt åtal mot bl. a. en överstelöjtnant
för tjänstefel, bestående i obehörigt lån av verkstadstält. Åtalet
ogillades av underrätten, Kristianstads domsagas häradsrätt, men bifölls
av hovrätten över Skåne och Blekinge, sedan JO Henkow i hovrätten
fullföljt talan mot häradsrättens dom.

Av häradsrättens dom 8.10.1968 framgick att länsåklagaren Gunnar
Kragh yrkat ansvar å bl. a. överstelöjtnanten U. Björkman jämlikt 20
kap. 4 § brottsbalken, jämförd med Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet
(Ekof M 1961: 7) och Tjänstereglemente för krigsmakten kap. 17
mom. 8, samt därvid anfört: För att använda vid en privat bjudning i
sitt hem har Björkman i maj 1967 utan erforderligt tillstånd lånat ett
kronan tillhörigt verkstadstält vid en under Skånska flygflottiljen (F 10)
lydande bastropp i Everöd. Tältet har 25.5.1967, efter det att majoren
O. Miiller-Hansen kort tid dessförinnan lämnat sitt tillstånd därtill,
transporterats till och satts upp på Björkmans fastighet i Skepparslöv av
militär personal från nämnda tropp, vilken därefter 29.5.1967 tagit ned
tältet och fört det tillbaka till Everöd. Björkman lägges till last såsom
tjänstefel att han lånat tältet utan att ha skaffat sig tillstånd av behörig
myndighet eller kunskap om vilka föreskrifter, som gällt för ett
sådant lån.

Häradsrätten lämnade Kraghs talan utan bifall.

Hovrätten meddelade dom i målet 13.10.1969, varigenom hovrätten
dömde Björkman jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken och 2 § lagen om
disciplinstraff för krigsmän för tjänstefel till tio dagars disciplinbot.
Hovrättens dom vann laga kraft.

I en till Högsta domstolen ställd — till nedre justitierevisionen 28.11.
1969 inkommen — ansökan hemställde Björkman om återställande av
försutten tid för fullföljd av talan mot hovrättens dom och anförde:
Han befann sig under tiden 15.7.—11.11.1969 i Röda Korsets tjänst som
chefsdelegat på Fernando Poo, Ekvatorial Guinea. Muntlig överenskommelse
hade träffats mellan honom och hans ombud, offentlige försvararen
i målet, advokaten Ulf Lagergren i Hälsingborg, att denne i
händelse av fällande dom i hovrätten skulle ansöka om revision för
Björkmans räkning. Lagergren avled hastigt 30.10.1969 utan att dessförinnan
ha hunnit fullfölja uppdraget. På grund av de mycket bristfälliga
kommunikationerna mellan Sverige och Fernando Poo blev
Björkman inte underrättad om vare sig utgången av målet i hovrätten
eller Lagergrens död medan han befann sig utrikes. Icke förrän vid hemkomsten
till Sverige i november 1969 fick han reda på detta.

Björkman fogade till ansökan ett av chefen för Nigeria/Biafra-avdelningen
vid Överstyrelsen för Svenska Röda Korset Sten Norström
21.11.1969 utfärdat intyg, av vilket framgår att postförbindelserna mellan
Ekvatorial Guinea och Sverige under den aktuella tiden varit mycket
oregelbundna och att stora förseningar i postgången ofta förekommit.

I förklaring 26.2.1970 till Högsta domstolen anförde JO Thyresson
att Björkman med hänsyn till de av honom anförda omständigheterna
fick för sin underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan mot hovrättens
dom anses ha haft laga förfall, som han inte kunnat i rätt tid anmäla.
JO Thyresson hade därför inte något att invända mot Björkmans ansökan.

Kungl. Maj:t fann genom beslut 28.4.1970, att Björkman för sin
underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan mot hovrättens dom fick anses
ha haft laga förfall, som han inte kunnat i rätt tid anmäla, och prövade
jämlikt 58 kap. 11 § rättegångsbalken lagligt föreskriva att Björkman
skulle äga att inom fyra veckor från dagen för Kungl. Maj:ts beslut till
hovrätten inkomma med sin till Högsta domstolen ställda revisionsinlaga.

Björkman fullföljde i rätt tid talan mot hovrättens dom i Högsta domstolen
med yrkande att bli frikänd från ansvar i målet.

JO Thyresson hemställde att Björkman inte måtte erhålla prövningstillstånd.

Kungl. Majit fann genom beslut 8.3.1971 ej skäl att meddela prövningstillstånd,
i följd varav hovrättens dom skulle stå fast.

Kommunikation i vapenfriärende

I JO.s ämbetsberättelse 1971 redovisas på sid. 163—168 ett av JO
upptaget spörsmål om kommunikation med sökanden av personutredning
i ärende om tillstånd till vapenfri tjänst. Såsom framgår av referatet
förklarade vapenfrinämnden sig anse att den inte kunde följa en av JO
lämnad rekommendation att kommunicera utredningarna. Nämnden hänvände
sig till Kungl. Majit med begäran om direktiv i saken.

Den 29 januari 1971 förklarade Kungl. Majit i skrivelse till vapenfrinämnden
följande.

Kungl. Majit föreskriver att ärende om tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst ej får avgöras utan att avskrift av utredningsmans utlåtande med
eventuell komplettering tillställts sökanden och tillfälle beretts honom
att yttra sig över utredningen. Dessa åtgärder behöver dock ej vidtagas
om de uppenbarligen saknar betydelse.

Spörsmål om kommunikation och beslutsmotivering i ärenden om
anstånd med militärtjänst

Den 16 och den 17 mars 1971 avgjorde JO Thyresson två genom
klagomål uppkomna ärenden i vilka berördes bl. a. frågor om kommunikation
och beslutsmotivering hos värnpliktsnämnden i ärenden rörande
anstånd med militärtjänst.

Vid tiden för dessa avgöranden förelåg ingen i författning påbjuden
skyldighet för värnpliktsnämnden vare sig att med sökanden kommunicera
sådant beslutsunderlag som tillförts nämnden från annan än sökan -

den eller att förse sina beslut — sorn inte kan överklagas — med motivering.

I det ärende vari kommunikationsfrågan behandlades hade utretts
följande. Värnpliktsnämnden kompletterade ofta utredningen i de ärenden
som bragtes under dess prövning. Ärendena avgjordes regelmässigt
utan att eventuella kompletteringar kommunicerades med sökanden.
Kompletteringarna utgjordes ofta av yttranden från andra myndigheter.
Nämnden hade i ett fall, där anstånd sökts under åberopande av studieskäl,
från universitetskanslersämbetet erhållit ett yttrande som var ägnat
att leda till ett för sökanden ogynnsamt missförstånd rörande dennes
studiesituation. Yttrandet lades till grund för avslag å sökandens besvär.

JO Thyresson anförde mot bakgrund härav. ,v

Vad som förekommit rörande universitetskanslersämbetets yttrande
för in spörsmålet om kommunikation i bilden. De erinringar som klaganden
riktat mot sakuppgifterna i kanslersämbetets yttrande är nämligen
exempel på sådant som vanligen kan klaras ut genom kommunikation.
Det kan från principiell synpunkt sägas att värnpliktsnämnden borde
kommunicera infordrade yttranden då de tillför ärendet nya sakuppgifter
och dessa synes kunna läggas till grund för avslag å sökandens besvär.
För kommunikation skulle det i och för sig kunna vara tillfyllest att
sökanden i vanligt brev tillställdes en kopia av yttrandet med påstämplat
besked om att eventuella erinringar skulle göras skriftligen före viss dag.
Nu har jag mig emellertid bekant att nämnden i stor omfattning arbetar
under sådan tidsnöd — för att hinna meddela beslut före respektive
inryckningsdagar — att det långt ifrån alltid skulle finnas tidsutrymme
för ens den antydda enkla kommunikationsformen. Efter vad jag erfarit
inhämtas i viss utsträckning upplysningar telefonledes samma dag som
beslut meddelas. Vikten av att beslut, så långt det över huvud taget är
möjligt, meddelas före inryckningsdagen är enligt min mening så stor
att jag anser mig inte kunna förorda en ordning med kommunikation
som skulle medföra att besluten i nämnvärt större omfattning komme att
meddelas efter inryckningen. Den omständigheten att kommunikationsprincipen
i denna intressekonflikt får stå tillbaka behöver emellertid inte
innebära att man accepterar att beslut som går sökanden emot grundas
på sakuppgifter om vilka sökanden över huvud taget inte lämnas något
besked. En sådan ordning måste i görligaste mån undvikas eftersom
sökanden utan insikt om att missvisande sakuppgift tillförts ärendet inte
kan vara medveten om behovet av ett tillrättaläggande ifall han vill göra
en ny ansökan angående sin värnpliktstjänstgöring. Enklast synes mig
detta kunna lösas genom att det i underrättelsen angående beslut som
gått sökanden emot anmärkes om kompletterande utredning förekommit.
Jag anser att nämnden till övervägande bör upptaga frågan om att
införa sådana anmärkningar i beslutsmeddelandena.

I ärendet som rörde beslutsmotivering hade klagomål riktats mot att
värnpliktsnämnden inte givit någon reell motivering för ett beslut att
avslå besvär över vägrat anstånd. Anståndsfrågan var i det med klagomålet
avsedda fallet att pröva jämlikt 22 § kungörelsen om värnpliktigas
tjänstgöring m. m. (1969: 380).

JO Thyresson anförde i det ärendet bl. a.

I 22 § angives de fall i vilka anstånd kan medgivas, nämligen då värnpliktig
visar att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt avbräck i påbörjade
studier eller vålla väsentlig olägenhet i hans arbete eller bereda
honom eller nära anhörig till honom väsentliga svårigheter. Ställningstagande
till om anstånd kan medgivas enligt 22 § grundas alltså på diskretionära
överväganden. Det kan knappast komma i fråga att som beslutsmotiv
i detalj redovisa alla de värderingar — ofta av allmän karaktär
— som spelat in i en sådan bedömning. Detta skulle ofta leda till en
orimlig vidlyftighet i angivandet av skälen för beslutet. Såsom framhållits
i förarbetena till det genom SOU 1968: 27 framlagda förslaget till förvaltningslag
bör emellertid den omständigheten att man vid allmänna
värderingar ej kan redovisa motiv i egentlig bemärkelse inte medföra
att man inskränker sig till att blott angiva att man kommit till ett visst
resultat (förslaget sid. 198). Ofta kan någon särskilt betydelsefull faktor
angivas. Om inte annat kan man försöka angiva ur vilka synvinklar man
främst bedömt saken.

Med hänsyn till att nämnden årligen avgör mellan 4 000 och 5 000
ärenden skulle det dock — även om så är att nämnden i många fall kan
blankt fastställa värnpliktsverkets beslut — troligen innebära ett betydande
merarbete att individuellt utforma mera utförliga motiv. Nu synes
det mig emellertid förhålla sig så att ett betydande antal fall kan sägas
utgöra typfall där motiveringarna till största delen måste bli likalydande.
Vid sådant förhållande skulle man tämligen enkelt kunna tillgodose
önskemålet om bättre information om bedömningsgrunderna genom att
använda beslutsmeddelande med i förväg tryckta upplysningar om författningens
villkor för anstånd i de vanligaste typfallen och med plats
för angivande av vilket eller vilka villkors förhandenvaro man prövat
men ej funnit föreligga.

Mina nu gjorda uttalanden om beslutsmotivering bör inte begränsas
till att avse endast värnpliktsnämnden. För att man skall kunna följa
bedömningen hos olika myndigheter av ett ärende torde det vara av
väsentlig betydelse att myndigheterna redovisar motiven för sina beslut
efter enhetliga principer. Skall ett nöjaktigt resultat uppnås i nu berört
hänseende bör därför, enligt min mening, värnpliktsverket tillämpa samma
principer för avfattningen av beslut som jag förordat för nämnden.
Jag skulle därför anse det värdefullt om värnpliktsnämnden och värnpliktsverket
i samråd till övervägande ville upptaga frågan om möjligheterna
att på ett enkelt och sinsemellan enhetligt sätt ge sökanden viss

information om de bedömningsgrunder som legat bakom nämndens
respektive verkets beslut.

Den 17 juni 1971 utkom från trycket förvaltningslagen (1971: 290).
Lagen avses träda i kraft den 1 januari 1972. Lagen är tillämplig på
bl. a. vämpliktsnämnden och värnpliktsverket.

I lagens 15 § gives bl. a. följande föreskrifter om kommunikation.

Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part
underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv
och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock
avgöra ärende utan att så skett,

1. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning,
utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar
sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,

3. om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars
skulle avsevärt försvåras eller

4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.

I lagens 17 § gives föreskrifter om beslutsmotivering på detta sätt.

Beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl
som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis,

1. om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt
att upplysa om skälen,

2. om beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning,
utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar
sak,

3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets
helgd, enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande
eller

4. om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att utforma skälen.

Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av part om möjligt
upplysa honom om dem i efterhand.

* *

Den 24 november 1971 överlämnade ordföranden i värnpliktsnämnden
hovrättslagmannen Stig Marcus till JO Thyresson avskrift av protokoll
fört vid överläggningar mellan värnpliktsverket och värnpliktsnämnden
den 18 oktober 1971. I bifogad skrivelse anförde Marcus.

I skrivelser till vämpliktsnämnden 16.3 och 17.3.1971 har Justitieombudsmannen
framlagt vissa synpunkter och förslag rörande kommunicering
och beslutsmotivering i anståndsärenden samt hemställt att nämnden
i samråd med värnpliktsverket ville taga hithörande frågor i övervägande.

Med anledning härav får vämpliktsnämnden översända avskrift av
protokoll fört vid överläggningar mellan värnpliktsverket och nämnden
18.10.1971. Nämnden hänvisar särskilt till §§ 1 och 2 i protokollet.

§ 1 i protokollet avsåg frågor om kommunikation upptagna mot bakgrund
av 15 § förvaltningslagen och JO:s förenämnda uttalande i saken.

Av paragrafen framgick såvitt gällde värnpliktsnämnden bl. a. följande.
Nämnden ansåg sig icke behöva dispens från reglerna om kommunikationsskyldighet
utan räknade med att kunna iakttaga alla föreskrifter
därutinnan. Kommunicering avsågs skola ske genom att ena exemplaret
av remissyttrande eller i förekommande fall promemorior över inhämtade
muntliga upplysningar översändes till sökanden i vanligt lösbrev
med påslagen stämpeltext av innebörd att erinringar kunde göras skriftligen
inom en vecka. Rutiner skulle tillskapas så att kommunikationsfristerna
blev bevakade. Yttranden som inkom eller upplysningar som
inhämtades senare än två veckor före inryckning avsåg man att inte
kommunicera enär tidsnöd då finge förutsättas vara för handen.

Såvitt gällde värnpliktsverket (VPV) och truppregistreringsmyndigheterna
(trm) sammanfattade chefen för VPV översten Bertil Creutzer
dessa myndigheters ställningstagande på följande sätt.

VPV och trm accepterar i princip kommunikationsprincipen under
förutsättning att man får mot det ökade arbetet svarande personal- och
resursförstärkning. Trm får dock under alla omständigheter svårigheter
att kommunicera sina avslagsbeslut. Kommunicering senare än sex veckor
före inryckningen torde innebära men för såväl myndigheterna
som den anståndssökande. Kommuniceringen bör begränsas till avslagsbeslut
och bör eventuellt av säkerhetsskäl ske i rekommenderat brev.
I den mån VPV på grund av tidsnöd meddelar avslagsbeslut utan föregående
kommunicering avser man att jämte beslutet delge sökanden avskrifter
av inhämtade yttranden, vilket bör kunna underlätta ett besvärsförfarande.
Även denna avskriftsdelgivning förutsätter ökade resurser.

§ 2 i protokollet avsåg frågor om beslutsmotivering upptagna mot
bakgrund av 17 § förvaltningslagen och JO:s förenämnda yttrande i
denna sak.

Översten Creutzer lät till protokollet anteckna att VPV avsåg att i
ärenden där anstånd icke medgåves förfara på följande sätt.

Dels inleda beslutet med författningstexten som eventuellt skall tryckas
i beslutsavin (Enligt 22 § kungörelsen om värnpliktigas tjänstgöring
m m (SFS 1969: 380) kan anstånd med tjänstgöringen beviljas värnpliktig
som visar att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt avbräck i påbörjade
studier eller vålla väsentlig olägenhet i hans arbete eller bereder
honom eller nära anhörig till honom väsentliga svårigheter),

dels därefter redovisa vilka yttranden som inhämtats (Yttrande har inhämtats
från ),

dels därefter för typfallen i huvudsak använda i bilaga till detta protokoll
intagna beslutsmotiveringar, vilka fogas in i beslutsavin på sådant
sätt att utrymme finns för tilläggsskäl i det individuella fallet,

dels därefter meddela beslutet (Anstånd med tjänstgöringen bifalles
icke).

Fråga vid tillämpning av 21 kap. 15 § brottsbalken i vad mån mässlokal
är utrymme som nyttjas av krigsmakten

Vid JO Thyressons inspektion av Älvsborgs regemente den 14 september
1970 antecknades i inspektionsprotokollet rörande disciplinmålen
med kontrollnr 79/70 och 87/70 följande.

Den 14 augusti 1970 anmäldes till regementschefen att bl. a. värnpliktige
B. föregående dag till underofficersmässen infört sprit för egen
räkning och att han där förtärt av spriten till dess han fallit i sömn samt
sovande kvarblivit på mässen till nästa dags morgon då han väcktes av
en tillstädeskommande fanjunkare.

Vid militärförhör med B. (disciplinmål 79/70) vitsordade denne anmälans
riktighet samt uppgav därtill bl. a. följande. Han tjänstgjorde
vanligen som uppassare på underofficersmässen. Vid 17-tiden den 13
augusti 1970 hade han fått höra att det på mässen skulle hållas en s. k.
svensexa. Han hade ej varit kommenderad att tjänstgöra på mässen under
kvällen. Emellertid hade han, sedan han i staden tillhandlat sig en
del spritdrycker, tillsammans med en kamrat begivit sig till underofficersmässen
på kvällen den 13 augusti 1970. De hade där vistats i köksutrymmena
och tillsammans druckit av den medförda spriten till dess
de somnat. Själv hade han vaknat vid 5-tiden på morgonen den 14 augusti
1970 och då funnit sig liggande på köksgolvet. Han hade förflyttat
sig till en soffa inne i mässlokalerna och sovit vidare där till dess han
strax före sju på morgonen väcktes av en fanjunkare som kommit till
mässen. Hans ledighet den 13 augusti 1970 hade utgått klockan 22.30.

Innan målet hunnit avgöras gjorde sig B. den 2 och den 3 september
1970 skyldig till ytterligare straffbara gärningar. Anmälan härom föranledde
uppläggande av disciplinmålet 87/70.

Vid avgörande av disciplinmålen 79/70 och 87/70 den 4 september
1970 ålade regementschefen översten G. Lundquist med kontrasignation
av auditören rådmannen A. Beck-Friis B. arrest åtta dagar för
tjänstefel och undanhållande bestående i att han 1) »sedan han berusat
sig och fallit i sömn på underofficersmässen, utan tillstånd underlåtit att
vistas på sitt kompani 13/8 kl. 22.30—14/8 kl. 07.00», 2) »den 2/9
1970 förvarat och förtärt vin på kompaniet» och 3) under tid då han haft
kompaniförbud »utan tillstånd uteblivit från regementet tiden 2/9 1970
omkring 19.00—3/9 1970 kl. 03.00».

I en i målet 79/70 upprättad promemoria anförde Beck-Friis bl. a.
följande. I Beckman m. fl. Brottsbalken II säges i kommentaren till 21
kap. 15 § brottsbalken att mässlokaler i allmänhet måste anses vara utrymmen
som nyttjas av krigsmakten. Uttrycket, som härrör från förarbetena
till 1948 års militära strafflagstiftning, ville Beck-Friis förstå så
att mässlokaler vore att anse som utrymmen som nyttjades av krigsmakten
då lokalerna användes för sitt normala ändamål, men ej då de
användes för privata fester eller då de skulle hållas stängda. På grund
härav och då mässlokalerna låg utanför kasernområdet syntes B. inte
kunna ådömas ansvar vare sig för att han fört med sig sprit till mässen
eller för att han varit berusad där utan blott för tjänstefel bestående i att
han ej vistats på sitt logement under natten.

I det betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten
som avgavs den 16 november 1946 (SOU 1946: 83) anföres i motive -

ringen till straffstadgandet för fylleri (förslagets 26 kap. 15 §) bl. a.
följande.

För att möjliggöra bestraffning av fylleri inom krigsmakten även då
det ej förövas å allmän plats torde det vara nödvändigt att i förslaget
upptages en motsvarighet till 96 § SLK i vad den avser fylleri i annat
fall än under tjänsteutövning. Den nuvarande uppräkningen av olika
lokaliteter torde dock böra ersättas av en mera allmän beskrivning, och
föreslås i sådant hänseende uttrycket område eller utrymme som nyttjas
av krigsmakten, vilket i allt väsentligt torde omfatta vad i 96 § SLK
avses. Som exempel på områden som ingå härunder må nämnas kasernområden
och övningsområden. Med utrymmen avses lokaler inom
byggnader, anläggningar, fartyg och flygplan. Villkoret att det skall vara
fråga om något som nyttjas av krigsmakten torde dock medföra, att utrymmen
som upplåtits uteslutande för enskilt bruk såsom särskild tjänstebostad,
icke omfattas av stadgandet. Däremot måste mässlokaler i allmänhet
anses vara utrymmen som nyttjas av krigsmakten. Enligt den
angivna beskrivningen komma även vissa fall som eljest bort bestraffas
enligt 11:9 att i stället hänföras till förevarande stadgande. Det torde
ock vara lämpligt, att alla fall som ha den nära anknytning till krigsmakten
som beskrivningen angiver, bedömas efter en och samma paragraf.

Det synes tveksamt om vad sålunda anförts kan tagas til! intäkt för
den av Beck-Friis hävdade tolkningen.

När nu emellertid den ståndpunkten intagits att underofficersmässen
ej var område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten syntes därav
ha bort följa att B. fällts till ansvar för undanhållande då han under natten
olovligen uppehöll sig på denna mäss.

Yttrande inhämtades från regementschefen översten G. Lundquist
och auditören rådmannen Ante Beck-Friis.

Lundquist anförde i sitt yttrande:

Jag är närmast benägen vidhålla min ursprungligen intagna ståndpunkt,
att underofficersmässen i aktuellt fall var område som nyttjades
av krigsmakten. Vid avdömandet av målet ansåg jag mig emellertid icke
böra gå emot auditören, eftersom det var en tolkningsfråga och auditörens
tolkning var till de anmäldas fördel.

Beck-Friis anförde i sitt yttrande:

Under handläggningen av det först aktuella disciplinmålet, nr 79/70,
föreslogs genom vederbörande rättsvårdsunderofficer att värnpliktige B.
skulle dömas för fylleri för det att han varit berusad på underofficersmässen.
Omständigheterna i det föreliggande fallet var sådana att jag
fann det angeläget noggrant pröva om samtliga rekvisit för en fylleriförseelse
verkligen förelåg. Detta gjorde jag särskilt med tanke på de
ytterligare påföljder utöver själva straffet som kan följa på en fylleriförseelse.
Mina första funderingar i saken framgår av blyertsanteckningarna
i disciplinmålet 79/70. Vid dryftandet av brottsrubriceringen
kom rättsvårdsunderofficeraren och jag till olika resultat, från min sida
med viss tvekan. För att komma fram till ett slutligt ställningstagande
skrev jag min promemoria i sagda mål. Jag är fortfarande i någon mån
tveksam om mitt ståndpunktstagande är riktigt. Vad jag emellertid särskilt
fäst mig vid och alltjämt fäster mig vid är yttrandet i förarbetena

och kommentaren att mässlokaler i allmänhet måste anses vara utrymme,
som nyttjas av krigsmakten. Av detta uttryck »i allmänhet» synes
mig böra dragas den slutsatsen att det kan finnas fall då mässlokaler
icke skulle vara att anse som utrymme som nyttjas av krigsmakten. Omständigheterna
i den till bedömning föreliggande situationen synes mig
vara sådana att densamma kunde anses vara ett sådant fall. Ett auktoritativt
uttalande på denna punkten synes mig vara av stort intresse.

Jag vill instämma i vad i inspektionsprotokollet uttalats därom att
sedan den ståndpunkten intagits att underofficersmässen ej var område
eller utrymme som nyttjades av krigsmakten, därav bort följa, att B.
fällts till ansvar för undanhållande, då han under natten olovligen uppehöll
sig på denna mäss och icke som jag i min promemoria såsom
brottsrubricering föreslagit, nämligen tjänstefel. Att jag råkat göra detta
har säkerligen berott därpå att jag hade min huvudsakliga uppmärksamhet
riktad på frågan om vad som utgjorde utrymme som nyttjades av
krigsmakten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

I 21 kap. 15 § brottsbalken stadgas att krigsman, som inom område
eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, uppträder berusad av alkoholhaltiga
drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skall
dömas för fylleri till disciplinstraff. Beträffande vad som skall anses
som område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten har i förarbetena
till stadgandet gjorts det uttalande som här förut återgivits ur SOU
1946: 83, och vari det särskilt rörande mässlokaler sägs att de i allmänhet
måste anses vara utrymmen som nyttjas av krigsmakten.

I motiven gives ingen direkt ledning i fråga om vad som tänkts skola
innefattas i den reservation som ligger i sagda uttalande angående mässar.
Det är därför lätt förståeligt att osäkerhet kan uppkomma i detta
hänseende. Beck-Friis har ansett att mässlokals egenskap av område
nyttjat av krigsmakten skulle kunna vara beroende av huruvida lokalen
för tillfället faktiskt användes för mässverksamhet eller ej. Jag ifrågasätter
dock om inte en sådan bedömning ger reservationen en vidare
innebörd än som står i överensstämmelse med straffstadgandets allmänna
syfte.

Liksom stadgandet om fylleri i 16 kap. 15 § brottsbalken avser ett
brott mot allmän ordning avser stadgandet i 21 kap. 15 § samma balk
ett brott mot ordningen inom militära anläggningar. Stadgandet fick i
huvudsak sin nuvarande utformning då 1914 års strafflag för krigsmakten
år 1948 ersattes med stadganden i allmänna strafflagen. Den närmaste
motsvarigheten i strafflagen för krigsmakten var dess 96 §. Däri
hade man, för att angiva de platser där det ej kunde medgivas att krigsman
uppträdde berusad, valt en uppräkning. Vid 1948 års ändringar utbyttes
uppräkningen mot den definition som ännu kvarstår i brottsbalken.
Det har i motiven sagts att denna definition avsågs skola täcka
ungefär detsamma som uppräkningen. Exempel lämnas och de avser

områden och utrymmen som disponeras av krigsmakten och kommer
till användning i dess vanliga verksamhet. Det anmärkes att bestämningen
»som nyttjas av krigsmakten» gör att utrymme som upplåtits
uteslutande för enskilt bruk faller utanför rekvisiten i stadgandet. En
sådan avgränsning står också i överensstämmelse med stadgandets syfte
nämligen att vara ett instrument för upprätthållandet av ordningen inom
militärt område. Att krigsman är berusad i sin tjänstebostad får anses
vara i samma mån utan betydelse för den militära ordningen som det
anses utan betydelse för den allmänna civila ordningen att människor
är berusade inom sina enskilda utrymmen.

Reservationen beträffande mässlokalers egenskap av utrymme som
nyttjas av krigsmakten göres i omedelbar anslutning till påpekandet att
lokaler upplåtna uteslutande för enskilt bruk faller utanför straffstadgandets
räckvidd. Enligt mitt bedömande avser reservationen just den
omständigheten att mässlokaler understundom upplåtes för enskilt bruk,
exempelvis för bröllopsmiddag eller enskilt sällskaps sammanträde. I den
mån så sker, bör det rimligen, på samma sätt som beträffande bostäder,
vara utan betydelse för den militära ordningen om en i den enskilda
sammankomsten deltagande krigsman är berusad inom lokalen. I de fall
då lokaliteterna är sådana att t. ex. bara ett enstaka rum upplåtits för
enskilt bruk medan utrymmena i övrigt står för sitt gängse ändamål ligger
naturligtvis bara det upplåtna rummet utanför rekvisitet utrymme
nyttjat av krigsmakten. Att mässar däremot då mässverksamhet pågår
måste anses vara utrymmen som nyttjas av krigsmakten framstår vid
beaktande av stadgandets grundsyfte som självklart. Inte heller anser
jag det förenligt med detta syfte att låta en mäss förlora sin egenskap
av område nyttjat av krigsmakten blott för att den är stängd. Det kan
förvisso inte göras gällande att krigsman utan att riskera påföljd för
fylleri får vara berusad i förråd, verkstad eller annat sådant utrymme
därför att det för tillfället är stängt, och jag ser intet fog för att anlägga
ett annat betraktelsesätt i fråga om mässlokaler. Däremot bjuder konsekvensen
vid det av mig här anlagda betraktelsesättet att liksom mässlokaler
— mot bakgrund av straffstadgandets grundsyfte — får anses
falla utanför nämnda stadgandes räckvidd i den mån de är upplåtna
uteslutande för enskilt bruk bör också andra lokaler, som eljest utgör
utrymmen som nyttjas av krigsmakten, exempelvis simhallar och gymnastiksalar,
falla utanför stadgandet i den mån de av vederbörande förvaltningsmyndighet
upplåtits uteslutande för enskilt bruk.

B. har, enligt vad han själv uppgivit vid militärförhör, under kvällen
den 13 augusti 1970 i underofficersmässens kök förtärt drygt en halv
liter spritdrycker, mest vodka, och därav blivit så berusad att han insomnat
liggande på köksgolvet. Det framgår vidare av förhörsanteckningarna
att B. förblev i denna belägenhet fram till omkring klockan
fem påföljande morgon, då han vaknade till och flyttade sig till en soffa,

4 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

samt att han något före klockan sju på morgonen av ett befäl anträffades
sovande i soffan. B. har också förklarat att den s. k. svensexan
avslutats innan han blivit så berusad att han saknade vidare minnesbilder
från tiden före uppvaknandet.

Såvitt kan utläsas av disciplinmålshandlingarna torde det vara klart
dels att B. vid ifrågavarande tillfälle uppträtt så påverkad av alkoholhaltiga
drycker att det framgått av hans åtbörder dels ock att detta
fortgått under tid då lokalerna, efter vad här förut sagts, under alla omständigheter
måste anses såsom utrymme nyttjat av krigsmakten. B. synes
därför, för vad han i sammanhanget låtit komma sig till last, ha bort
åläggas ansvar för fylleri.

Den annorlunda bedömning Beck-Friis gjort kan emellertid i förevarande
sammanhang givetvis inte föranleda erinran. Däremot borde
— såsom Beck-Friis också medgivit — vid den av Beck-Friis gjorda
tolkningen B. rimligen ha ålagts ansvar för undanhållande för sin vistelse
på mässen efter permissionstidens utgång. Vad som brustit i konsekvens
härvidlag anser jag dock kunna bero vid det gjorda påpekandet.

Ärendet är härmed avslutat.

Om bevakande av ersättningsmål

Vid JO Thyressons inspektion av Svea livgarde den 17 februari 1971
uppmärksammades vid genomgång av de judiciella handlingarna att i
ett antal ersättningsmål, som syntes ha bort vara hänskjutna till försvarets
civilförvaltning på grund av utebliven betalning, handlingarna fanns kvar
vid förbandet. Tillspord om anledningen härtill upplyste bevakaren fanjunkaren
O. Dahlström: Om den ersättningsskyldige förväntades komma
i tjänst kort tid efter det att målet rätteligen skulle hänskjutas till civilförvaltningen
på grund av utebliven betalning brukade han telefonledes
taga kontakt med den befattningshavare vid civilförvaltningen som handlade
bevakningsärendena där och med denne komma överens om att
målet tills vidare fick ligga kvar vid förbandet.

JO Thyresson lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Enligt AFSE 8: 1 skall, om ersättningsbelopp inte inbetalats inom
sex månader, ärendet överlämnas till försvarets civilförvaltning, därvid
handlingarna översändes. Förbandets befattning med fordringen upphör
därigenom. Undantag har stadgats för det fall att avbetalning pågår
enligt plan. Bevakandet handhaves då oberoende av huvudregeln vid
förbandet. I samma moment har också intagits bestämmelse om att civilförvaltningen
kan uppdraga åt vederbörande förband att handhava bevakandet
i sådana fall som eljest skolat handläggas av civilförvaltningen.
Det är i och för sig lovvärt att bevakningsärendena handlägges med
minsta möjliga omgång och det kan väl anses praktiskt att fortsätta hand -

läggningen vid förbandet om den betalningsskyldige beräknas komma i
tjänst kort tid efter det att hänskjutning skolat ske. I AFSE har också,
som i det föregående nämnts, förutsetts att handläggningen i vissa fall
lämpligen kan fortsättas vid förbandet. Det kan emellertid inte anses
tillfredsställande att bevakan vid förbandet fortsättes så formlöst som
här varit fallet. Om det befinnes lämpligt att bevakandet fortsättes vid
förbandet, trots att hänskjutande skall ske enligt huvudregeln, bör beslut
härom meddelas av befattningshavare, som är behörig härtill. Det synes
mig inte kräva någon nämnvärd omgång att åstadkomma en sådan ur
juridisk synvinkel korrekt handläggning. Be vakaren kan förslagsvis till
civilförvaltningen i två exemplar sända en kortfattad framställning om
att få behålla visst eller vissa ersättningsmål och civilförvaltningens beslut
tecknas å framställningen, varefter det ena exemplaret, nu med påtecknat
beslut, återsändes till bevakaren.

Yttrande inhämtades från försvarets civilförvaltning. I sitt yttrande
bekräftade civilförvaltningen, att vad Dahlström uppgivit överensstämde
med den av civilförvaltningen tillämpade rutinen och anförde därefter
bl. a.: Ämbetsverket kommer att vidtaga sådan ändring av bestämmelserna
i kap. 8: 1 AFSE, som justitieombudsmannens förslag innehåller.
Innan sådan ändring kan ske — omredigering av kap. 8 AFSE i annat
avseende pågår — kommer vid telefonförfrågningar från bevakare i här
aktuella fall dessa att uppmanas att till civilförvaltningen insända skriftlig
framställning om att få behålla ersättningsmål utöver den stipulerade
tiden.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Thyresson:

Genom civilförvaltningens ställningstagande anser jag att det av mig
upptagna spörsmålet har fått en till alla delar tillfredsställande lösning.
Jag avskriver därför ärendet från vidare handläggning.

* *

Den av civilförvaltningen bebådade ändringen av kap. 8 i AFSE har
den 16 juni 1971 kungjorts i Tjänstemeddelande för krigsmakten, TKG
710141. Ändringen gäller från den 1 juli 1971.

I tidningarna Expressen och Aftonbladet för den 1 september 1970
fanns artiklar angående en presskonferens som anordnats vid Älvsborgs

100

regemente den 31 augusti 1970. Presskonferensen angavs ha tillkommit
för att tillrättalägga uppgifter om en »självmordsvåg» vid regementet
orsakad av hårda förhållanden där. I båda artiklarna förekom uppgifter
om att regementschefen översten G. Lundquist vid presskonferensen
hållit pressande förhör med en värnpliktig som försökt att begå självmord.
Med anledning av dessa tidningsartiklar infordrade JO Thyresson
den 1 september 1970 yttrande från regementschefen.

Den 1 september 1970 inkom till JO klagomål från Krister Johansson
som fullgjorde grundutbildning vid Älvsborgs regemente. Johanssons
klagomål riktade sig mot tjänstförrättande chefen för 10. kompaniet
vid regementet löjtnanten K.-A. Eriksson, stabschefen vid regementet
majoren G. C. G. Thedéen-Båth och förbandsläkaren vid regementet
R. Ehnbom. Klagomålet mot Eriksson avsåg främst omständigheterna
kring beviljande av permission. Klagomålen mot Thedéen-Båth gällde
att denne till pressen gjort uttalanden som vittnade om konservatism och
klagomålen mot Ehnbom innefattade påstående om att denne kunde ha
eftersatt sina åligganden som läkare.

I skrifter som inkom till JO den 2 september 1970 respektive den 3
och den 4 i samma månad har Sören Klippfjell, Bertil Rahm och Leif
Andersson klagat över regementschefens uppträdande vid den förenämnda
presskonferensen. Klippfjell och Rahm har uppgivit att de grundade
sina klagomål på tidningsuppgifter om saken.

Slutligen har Stig Lumander i en den 11 september 1970 till JO inkommen
skrift ifrågasatt om ej vederbörande militärläkare och befäl
förfarit felaktigt i behandlingen av en värnpliktig som under permission
den 26 augusti 1970 innebrändes under omständigheter som tydde på
självmord.

Översten Lundquist avgav det infordrade yttrandet. Därefter har —
med början vid en av JO Thyresson den 14 september 1970 företagen
inspektion av regementet, varvid han orienterade sig om det aktuella
läget där — förhör hållits med åtskilliga befattningshavare och värnpliktiga
vid regementet ävensom med andra personer, vilka bedömts
kunna lämna upplysningar av värde för utredningen.

Från försvarets sjukvårdsstyrelse erhölls handlingar rörande sjukvården
vid regementet.

* * *

Uppgifter om självmord och försök till självmord bland värnpliktiga vid
Älvsborgs regemente

I de tidningsartiklar i Expressen och Aftonbladet som föranledde JO
att infordra yttrande från regementschefen förekom uppgifter som antydde
att förhållandena vid regementet drivit värnpliktiga där till självmord
och försök till självmord. Under utredningen tog JO del av

101

artiklar i Göteborgs-Tidningen för den 29 och den 30 augusti 1970
vari det likaledes antyddes att förhållandena vid regementet drivit värnpliktiga
till självmord eller försök till självmord. Omfattande utredning
företogs beträffande fyra i tidningsartiklarna närmare antydda fall.

Såvitt gällde de nu berörda förhållandena anförde JO Thyresson vid
ärendets avgörande följande.

Jag gör utifrån den företagna utredningen följande bedömningar angående
de fyra förenämnda fallen.

O. (fall 1) hade på grund av depression kort före inryckningen till
militärtjänst vid Älvsborgs regemente erhållit nervlugnande medicin.
Han medförde medicinen vid inryckningen och förtärde under inryckningsdagen
så mycket av medicinen att han förgiftades till döds. Såvitt
kunnat utrönas har O. inte sökt kontakt med vare sig läkare eller befäl
vid regementet. Det är vid sådant förhållande uppenbarligen helt uteslutet
att kunna göra gällande att läkare eller befäl vid regementet skulle
vara ansvariga för 0:s död.

A. (fall 2) har under utredningen uppgivit att han vid den alkoholoch
tablettförtäring som ledde till hans intagning på lasarettet varit deprimerad
bl. a. därför att han ansåg sig ha blivit kallsinnigt behandlad
av tjänsteläkaren B. I. Wastenson. Sjukredovisningshandlingarna för Å.
visar att han — som inryckte till grundutbildning den 6 juli 1970 — varit
sjukskriven i grupp 2P eller i hemmet alltsedan den 23 juli 1970 till
dess han hemförlovades den 28 följande månad samt att han dagen före
förtäringen varit på sjukbesök hos Wastenson och då blivit fortsatt sjukskriven
i grupp 2P samt kallad till återbesök två dagar senare för att bli
föremål för granskningsnämndens prövning. Dessa sakförhållanden kan
knappast säga styrka Års påstående om att han behandlats kallsinnigt.
Å. har vidare gjort gällande att Wastenson dagen innan den ifrågavarande
förtäringen ägde rum avvisat honom från sjukhuset och förklarat att
han ej vidare skulle vara sjukskriven. Påståendet får anses vederlagt
genom journalanteckningarna. Wastenson har samma dag som förtäringen
ägt rum tvärtom hänvisat Å. till att hålla sig till den till nästa dag
utsatta återbesökstiden. Det kan rimligtvis inte riktas någon som helst
anmärkning mot Wastenson härför. Jag finner alltså att Å. saknat fog
för sina anmärkningar mot Wastenson. Å. har själv vid förhör som ägt
rum efter det han frikallats från militärtjänst uppgivit att hans tablettförtäring
inte hade att göra med förhållandena vid kompaniet. Jag anser
mig — särskilt med hänsyn till att Å. varit i tjänst i mycket ringa utsträckning
— inte ha anledning ifrågasätta riktigheten av denna hans
uppgift.

K. (fall 3) har efter tio dagars tjänstgöring tagit sig av daga genom
att bränna sig inne. Det har från honom privat närstående personer omvittnats
att han under några månader före sin inryckning visat markanta

102

psykiska förändringar. Utan att äga kännedom därom har Wastenson
då han behandlat K. på regementets sjukavdelning under de första dagarna
efter K:s inryckning ställt diagnosen neuros samt placerat K. som
behandlingsfall. Sedan Ehnbom fått uppgifter från K:s trolovade har han
genast kallat K. till sig för samtal avsett att utgöra grund för vidare utredning
av K:s fall. Ehnbom har uppgivit att han vid samtalet inte fick
misstanke om att K. umgicks med tankar på självmord. Samtidigt som
Ehnbom inledde sin undersökning har K:s närmaste truppbefäl kommit
till den övertygelsen att K. var psykiskt svag och rapporterat detta till
kompanichefen. Vidare anstalter hann inte vidtagas innan K. avled. Professorn
G. A. R. Lundquist, försvarets sjukvårdsstyrelses vetenskapliga
råd i psykiatri, har som psykiatrisk specialist inte funnit något att anmärka
mot läkarnas handläggning av K:s fall. Jag kan inte heller —
utifrån de synpunkter jag har att företräda — finna fog för anmärkning
mot förbandets läkare. Inte heller kan något klander riktas mot truppbefälet.
Tvärtom anser jag rustmästaren C. G. L. Erixon vara värd ett
erkännande för det sätt på vilket han försökt hjälpa K. tillrätta.

A:s fall (fall 4) fordrar inte någon närmare kommentar (A. hade
uppgivit att han i berusningssyfte förtärt rödsprit som han filtrerat blandad
med hallonsaft samt bestämt förnekat självmordsförsök). Jag inskränker
mig till att konstatera att utredningen visar att det inte finns
något som helst fog för påståendet att A. försökt att begå självmord.

* * *

Utdelande av belöningspermission

Bland de frågor som vid utredningen av förhållandena vid regementet
upptogs av JO var fråga om riktigheten av utdelande av belöningspermission
i visst fall.

Löjtnanten K.-A. Eriksson tillkännagav under augusti månad 1970 på
kompaniorder att vissa i ordern upptagna värnpliktiga skulle få en halv
dags permission. Permissionen hade Eriksson beslutat utdela som belöning
för välförhållande i tjänsten. Som välförhållande i tjänsten hade
Eriksson därvid betraktat närvaro vid all utbildning sedan inryckningen.
De som varit frånvarande för läkarbesök eller varit sjukskrivna kom
inte i fråga för belöningspermissionen.

Hörd i saken uppgav Eriksson bl. a. att han ansåg att de som varit
frånvarande eller sjukskrivna inte haft möjlighet att visa nit och duglighet
i samma utsträckning som de som varit närvarande vid all utbildning.

Beträffande belöningspermissionen anförde JO Thyresson vid ärendets
avgörande bl. a. följande.

Grundläggande regler om ledighet inom krigsmakten finns i 11 kap.
TjRK. Ledighetsformer för värnpliktiga under grundutbildning är tjänst -

103

ledighet, varmed avses ledighet under en hel kalenderdag eller mera,
samt permission, varmed avses ledighet under kortare tid än hel tjänstgöringsdag.
Rätt att bevilja tjänstledighet har tillagts regementschef för
personal som lyder under honom. Regementschef äger dock rätt att
uppdraga åt underlydande chefer att på eget ansvar bevilja tjänstledighet.
Rätt att bevilja permission tillkommer i princip lägst kompanichef.
Regementschef har ålagts att verka för att permission beviljas efter enhetliga
grunder. Regementschef kan inskränka eller häva underlydandes
rätt att bevilja permission. I fråga om permission har inte i TjRK lämnats
några föreskrifter om de skäl på vilka permission må beviljas. Rörande
tjänstledighet har däremot givits åtskilliga föreskrifter om de fall i vilka
sådan skall eller får beviljas. Enligt mom. 32 och 33 i förenämnda kapitel
må tjänstledighet beviljas för välförhållande i tjänsten. Mom. 32 avser
värnpliktig som visat framstående nit och duglighet. Sådan värnpliktig
må under grundutbildning tilldelas tjänstledighet för sitt välförhållande
i tjänsten under sammanlagt högst tre dagar. Mom. 33 tillägger regementschef
rätt att giva tjänstledighet åt förband eller avdelning för väl
utförda prestationer. Sådan tjänstledighet får endast förekomma under
grundutbildning eller direkt med denna sammanhängande tjänstgöring
och med högst en dag för varje påbörjat tidsskede om sex månader.

Enär förutsättningarna för beviljande av permission inte närmare reglerats
kan det inte i och för sig anses föreligga något hinder mot att bevilja
permission som belöning. Vid utbildande av normer för ett sådant
belöningsinstitut måste dock — liksom alltid vid tillskapande av regler
— noga övervägas om de tilltänkta normerna är förenliga med redan
befintliga regler och gällande grundsatser. Eriksson har uppgivit att han
som mönster för utdelande av belöningspermission haft reglerna i TjRK
om tjänstledighet för välförhållande i tjänsten. Att söka stöd i reglerna
på ett sådant närliggande område är givetvis i princip lämpligt. En annan
sak är sedan om principerna från förebilden verkligen följts. Välförhållande
i tjänsten angives i nu åsyftat sammanhang beträffande enskild
värnpliktig vara att denne visat framstående nit och duglighet. Beträffande
trupp skall föreligga väl utförda prestationer. Det torde härav
vara klart att vad som avsetts komma i fråga för belöning är allenast
insatser och resultat som avsevärt höjer sig över de normala krav som
måste ställas på soldaten eller på truppen. Såvitt gäller belöning av trupp
har rätten att utdela sådan förbehållits lägst regementschef och för denne
kraftigt begränsats. Detta gör att det framstår som synnerligen tvivelaktigt
om möjligheten att belöna trupp enligt TjRK 11:33 bör tagas
till intäkt för att lägre befäl oreglerat belönar trupp med permission för
motsvarande insatser. Eriksson har som förutsättning för permissionen
uppställt att vederbörande sedan ett visst datum deltagit i all utbildning
och inte besökt förbandets sjukavdelning. Eriksson har förklarat sig
anse att den som uppfyllt dessa förutsättningar visat framstående nit

104

och duglighet. Att en soldat i den omfattning som avsetts normalt skola
förekomma följt den allmänna utbildningen torde svårligen kunna anses
som en sådan prestation som avsetts komma i fråga för belöning med
tjänstledighet. Helt orimligt anser jag det vara att påstå att en soldat
visat nit och duglighet genom att undgå att bli sjuk och ej heller torde
det kunna anses som en framstående prestation att avstå från att eventuellt
onödigtvis uppsöka läkare. Som framgått av vad jag nu sagt finner
jag de av Eriksson uppställda normerna för belöningspermission föga
överensstämma med grunderna för reglerna om belöningstjänstledighet.

Om man härefter betraktar Erikssons principer som ett försök att
uppställa nya normer utan direkt förebild i reglerna om tjänstledighet
måste allvarliga betänkligheter inställa sig mot lämpligheten av principerna.
Eriksson har uppställt ett villkor bestämt på negativt sätt, nämligen
att vederbörande inte besökt sjukavdelningen. Detta kan med fullt
fog uppfattas som ett ogillande av besök på sjukavdelningen och som
en kamouflerad sanktion mot dem som varit där, alldeles oavsett anledningen
till besöket. Konsekvensen av ett besök på läkarmottagningen
blir densamma för den som måst vända sig dit eller i vart fall kan anses
ha haft gott fog för att konsultera läkare som för den som onödigtvis
eller direkt av okynne och i syfte att undandraga sig tjänsten gått till
sjukvisitation. Vad angår den första gruppen måste detta te sig starkt
stötande. Resultatet kan bli att soldater undviker att söka upp läkare,
även då de bort göra det, för att inte genom besöket gå förlustiga förmåner.
En belöning bör regelmässigt grundas på en positivt bestämd
grund och inte på att vederbörande avstått från något som förmenats
vara olämpligt. Det blir annars ofrånkomligt att belöningen framstår
som en metod att indirekt bestraffa dem som handlat »olämpligt». Sådant
kan inte anses förenligt med grundsatsen att kollektiv bestraffning är
förbjuden. Även om jag alltså anser att Eriksson i detta avseende handlat
olämpligt finner jag mig inte kunna lägga förfarandet honom till last
som tjänstefel.

* * *

Förhållandena vid sjukvisitationerna

I pressen hade förekommit uppgifter som innefattat stark kritik mot
läkarna vid Älvsborgs regemente. Så hette det t. ex. i Göteborgs-Tidningen
för söndagen den 30 augusti 1970 att de värnpliktiga ansåg behandlingen
på regementets sjukhus meningslös och att de ifrågasatte om
läkarna skötte sina åligganden. JO upptog dessa anmärkningar till undersökning.

Värnpliktiga vid 10. kompaniet, som under utredningen hörts i andra
sammanhang, tillspordes också om vad de hade att anföra om förhållandena
vid sjukvisitationerna. En uppgav därvid att han vid besök hos
tjänsteläkaren B. I. Wastenson fått intryck av att denne betraktade den

105

besökande som simulant och att det hade förekommit att Wastenson
sett hånfull ut. För egen del hade han dock intet att anmärka mot den
medicinska behandlingen och han hade ej hört att kamraterna ifrågasatte
Wastensons medicinska kompetens. Det var bemötandet man ansett
obehagligt. En annan uppgav att han tyckt Wastenson vara »stressad»
och att det ej gavs tid till personlig kontakt med läkaren. En tredje förklarade
att han funnit Wastenson kort i sättet. Två värnpliktiga uppgav
att de vid sina besök å sjukavdelningen inte haft anledning till missnöje
i något avseende. Övriga hörda ansåg sig ej ha något att anföra i saken.

Förbandsläkaren Ehnbom anförde med anledning av påståendena om
att soldaterna ej gavs tillfälle till personliga samtal med läkaren.

All sjukanmälan som inte gäller svårt sjuka, olycksfall eller behandlingsfall
sker skriftligen på en särskild blankett. På blanketten kan soldaten
markera om han vill ha enskilt samtal. Den som begärt enskilt samtal
tages in ensam sedan den vanliga sjukvisitationen är över. Såvitt Ehnbom
visste hade alla som begärt sådant samtal också fått det.

Wastenson har då han hörts i saken den 17 september 1970 anfört.

Han hade halvtidstjänst vid regementet och ägnade sin övriga tid åt
sin privatpraktik och åt en befattning som tjänsteläkare vid Statens
järnvägar. Han hade dagligen tillfälle att jämföra patienternas beteende.
De värnpliktiga skilde sig markant från de andra patienterna genom
sina våldsamma överdrifter av sina besvär. Denna aggravation kunde
många gånger taga sig säregna och ibland rent löjeväckande uttryck.
Wastenson hade förmodligen i sådana situationer lett åt patienten. Vid
ett tillfälle hade han i ett anförande till de värnpliktiga i undersökningsrummet
framhållit skillnaden mellan hur personalen vid järnvägsmottagningen
uppträdde och hur de värnpliktiga uppträdde vid samma slag
av skador. Han hade också sagt dem att högljutt svärjande, grimaserande,
skrikande och stönande inte underlättade undersökningarna. De
onödiga konsultationerna hade belastat sjukavdelningen hårt och gjort
det omöjligt att i önskvärd omfattning ägna sig åt dem som varit verkligt
sjuka eller eljest haft rimlig anledning till läkarbesök. Svårigheterna hade
förstärkts ytterligare av att åtskilliga soldater inte brytt sig om att hålla
sig till utsatt återbesöksdag utan återkommit i förväg, ibland flera gånger
utan att verklig anledning därtill förelegat. Sådant beteende hade han
aldrig mött i civil sjukvård. Antalet soldater som önskat enskilt samtal
har ökat allt efter hand. Vissa dagar har Wastenson fått taga emot fler
än tio soldater för enskilda samtal. Även detta har naturligtvis begränsat
tiden för behandlingen av övriga fall.

Översten Lundquist yttrade vid företräde hos JO Thyresson i denna
sak bl. a. följande.

Under senare tid har genomförandet av utbildningen försvårats av att
de värnpliktiga i en ständigt växande omfattning beger sig till sjukvisitation.
Under föregående utbildningsår begav sig varje vecka mellan 12
och 15 procent av rekryterna till sjukvisitation. Under hösten 1970
har frekvensen stigit till omkring 20 procent. Förhållandena vid sjukvisitationerna
har lett till att den ene tjänsteläkaren — Wastenson —

4* — Justitieombudsmännens ämbetsberåttelse till 1972 års riksdag

106

numera begärt entledigande från sin befattning vid regementet. I sin
avskedsansökan har Wastenson bl. a. anfört: »Tillströmningen av icke
reellt sjuka värnpliktiga har nått en sådan nivå att de verkligt medicinskt,
psykiatriskt eller socialmedicinskt sjuka försvinner i mängden. Att offra
medicinsk kraft och kunnande på att sortera denna majoritet av negativa,
aggressiva, obstinata, slappa och hållningslösa individer som ständigt
och högljutt ifrågasätter den behandlande läkarens kompetens så snart
han ej uppfyller deras minsta önskan är ej värt en fortsatt insats, särskilt
inte när mängder av verkligt sjuka individer i samhället i övrigt trängta
efter ens hjälp.»

Försvarets sjukvårdsstyrelse har efter en med anledning av kritiken
företagen inspektion av regementets sjukavdelning — vilken inspektion
letts av försvarsöverläkaren K. Linroth — ej funnit anledning till någon
anmärkning mot sjukvården vid förbandet.

Vidkommande förhållandena på läkarmottagningen anförde JO Thyresson
vid ärendets avgörande följande.

Efter vad som framkommit i det nu behandlade avsnittet kan jag
inte frigöra mig från intrycket att åtskilliga värnpliktiga missbrukat
sjukavdelningens resurser så att förfång därav uppstått för dem som
haft verklig anledning att uppsöka läkare. Ett sådant förhållande är
beklämmande. Den ansträngda situationen till trots har det inte framkommit
någon hållpunkt för påstående att förbandets läkare eftersatt
sina åligganden eller uppträtt otillständigt mot de värnpliktiga. Att läkarna
tillrättavisat soldater som de funnit simulera eller uppenbart överdriva
sina besvär kan inte föranleda någon erinran. Att Wastensons
attityd mot de värnpliktiga blivit sträv är att beklaga, men att så blivit
fallet framstår under förut angivna omständigheter som förståeligt.

* * *

Presskonferensen

Den 31 augusti 1970 anordnades en presskonferens vid Älvsborgs
regemente under ledning av överste Lundquist. Från regementet deltog
förutom Lundquist stabschefen majoren G. C. G. Thedéen-Båth, löjtnanten
K.-A. Eriksson, kompaniadjutanten vid 10. kompaniet rustmästaren
A. B. Jeppsson och tio värnpliktiga ur 10. kompaniet. Från pressen
deltog representanter för Göteborgs-Tidningen, Aftonbladet, Göteborgsposten,
Borås Tidning och Västgöta-Demokraten. Dessutom har Å. —
den person som avses under fall 2 i avsnittet om självmord och försök
till självmord — under viss tid varit närvarande vid presskonferensen.

I Aftonbladets artikel om presskonferensen hette det bl. a. att överste
Lundquist spelat militäråklagarens roll, att Lundquist hållit ett pinsamt
korsförhör med Å. samt att Lundquist hållit ett hårt förhör också med
en av de närvarande värnpliktiga. Den sistnämnde skulle under press -

107

konferensen ha tillfrågats om han vore medlem i KFML (kommunistiska
förbundet marxist-leninisterna).

I Expressen hette det att Lundquist med Å. hållit ett en timme långt
pressande förhör om dennes privatliv, därvid frågor ställts bl. a. om Å:s
bruk av alkohol och om Å:s tidigare kriminalitet. Å. förklarade sig i
artikeln ha blivit lurad att komma till presskonferensen, han var då den
ägde rum hemförlovad sedan en tid.

Lundquist anförde i det yttrande som inledningsvis begärdes från
honom rörande presskonferensen i huvudsak följande.

Under juli och augusti månader 1970 förekom i olika tidningar
uppgifter om självmord och självmordsförsök vid förbandet, om läkarvården
där och om permissionsförhållandena vid 10. kompaniet, vilka
uppgifter var missvisande, överdrivna eller direkt felaktiga. I syfte
att informera pressen och därigenom också allmänheten anordnades
en presskonferens. Konferensen ägde rum i 10. kompaniets lektionssal.
Till konferensen hade av regementets personal kallats visst befäl samt
vissa värnpliktiga ur 10. kompaniet, däribland de olika plutonernas förtroendemän.
Vid presskonferensens början informerades de tillstädeskomna
pressmännen om vilka som från förbandet deltog och varför de
hade utvalts. Kort efter det att konferensen börjat meddelade kompaniadjutanten
vid 10. kompaniet, som själv deltog i konferensen, att Å.
befann sig i kompanilokalerna för att lämna tillbaka sin utrustning sedan
han efter odugligförklaring hemförlovats. Å:s fall hade uppmärksammats
i pressen och Å. hade i pressen gjort gällande att han försökt
begå självmord därför att han förvägrats vård vid förbandets sjukhus.
Lundquist ansåg sig på grund av sin kännedom om Å:s förhållande i
det civila ha fog för att ifrågasätta om Å:s tablett- och alkoholförtäring
inte skett allenast i berusningssyfte. Vidare var det honom bekant att Å.
uppträtt oskickligt mot lasarettspersonalen och senare även mot förbandsläkaren.
För att i viss mån belysa vad för person Å. var — och
därmed även omständigheterna kring det påstådda självmordsförsöket
— ansåg han att pressmännen borde få tillfälle att träffa Å. Han omtalade
att han fått vetskap om att Å. fanns på förbandet och att denne
därför skulle kunna komma tillstädes. Pressmännen hade ingen erinran
mot att Å. kallades. Lundquist uppdrog åt kompaniadjutanten att hämta
Å. Sedan Å. — som var civilklädd — kommit tillstädes lämnades ordet
fritt. Då ingen av pressmännen yttrade något ställde Lundquist själv
några frågor till Å., nämligen om Å. hade körkort, om Å. varit i klammeri
med polisen, om Å. hållit sig nykter under sin tjänstgöring vid
regementet och om Å. inte varit i slagsmål med sina kamrater. Möjligen
hade Lundquist ställt ytterligare någon fråga. Å. vägrade att svara på de
flesta av frågorna och Lundquist försökte inte framtvinga några svar.
Lundquists frågor tog högst fem minuter i anspråk. Därefter började
pressmännen fråga Å. och deras utfrågning tog ungefär 20 minuter i
anspråk. Härefter lämnade Å. lokalen. Presskonferensen fortsatte sedan
med frågor angående förhållandena vid 10. kompaniet. Mot slutet av
konferensen tillfrågades klaganden i ärendet värnpliktige Krister Johansson
av en annan värnpliktig om Johansson tillhörde KFML, eftersom
han synts dela ut KFML:s skrifter. Lundquist hade som kommentar
härtill sagt att frågan berörde en sak som inte var helt utan intresse
i sammanhanget.

108

Då Lundquist ytterligare hördes av JO angående presskonferensen
bekräftade han vad han anfört i sitt yttrande samt tilläde bl. a. följande.

Frågorna till Å. kunde väl anses röra förhållanden av privat natur, men
de var inte framställda för att direkt chikanera Å. Ingående beskrivningar
av Å:s privata förhållanden hade stått att läsa i pressen, men
framställningarna hade varit starkt missvisande. Å. hade sålunda framställts
som »en oskuldsfull och illa behandlad stackare». I verkligheten
var Å. sedan flera år känd som slagskämpe och missbrukare av alkohol
och Å. hade vid förbandet fortsatt med alkoholmissbruk och aggressivitet.
Lundquist fann det otillständigt att befattningshavarna som haft
med Å. att göra skulle framställas i felaktig dager. Det var inte möjligt
att rätta till bilden och ge rättvisa åt förbandets läkare annorledes än
genom att visa på verkligheten. — Lundquist hade inte tillfrågat Å.
huruvida denne ville deltaga i presskonferensen eller ej. Han hade utgått
från att Å. ännu var att anse som krigsman och att han därför ägde
befälsrätt över honom. Han kunde inte se något hinder mot att kommendera
underlydande att närvara vid en presskonferens. Däremot kunde
de naturligtvis inte kommenderas att där uttala sig eller att lämna upplysningar.
Lundquist kunde inte inse att han, som det stått i någon tidningsartikel,
uppträtt bryskt. Vad som kunnat uppfattas som bryskhet
torde ha varit att han vid några tillfällen avbrutit anföranden av Å.
och av värnpliktige Johansson.

Av de tio värnpliktiga från 10. kompaniet som närvarit vid presskonferensen
har nio varit tillgängliga för förhör som JO låtit anställa.
De hörda bekräftade överste Lundquists uppgifter om vad som faktiskt
förekom vid presskonferensen. Samtliga förklarade att de reagerat mot
Lundquists frågor till Å. De ansåg frågorna olämpliga därför att de
rörde så privata saker. Några värnpliktiga gav uttryck för uppfattningen
att Lundquist uppträtt bryskt genom att avbryta värnpliktiga konferensdeltagare
då de besvarade frågor.

Kompaniadjutanten rustmästaren Jeppsson uppgav då han hördes
rörande anledningen till att Å. befann sig på regementet den 31 augusti
1970 följande.

Å. hade varit på granskningsnämndens sammanträde den 28 augusti
1970 som var en fredag. På eftermiddagen samma dag kom Å. till
Jeppsson på kompaniexpeditionen med besked om att han blivit hemförlovad
och följaktligen skulle avrustas. Å. var då civilklädd. Jeppsson
hade mycket bråttom den eftermiddagen och då det därtill visade sig
att Å. hade en del av sin utrustning, bl. a. permissionsuniformen, hemma
föreslog han Å. att denne skulle åka hem direkt och komma tillbaka
klockan 13.00 följande måndag och då lämna in sin materiel. Å. samtyckte
härtill. Att tiden sattes till klockan 13.00 berodde på att Jeppsson
under förmiddagen skulle vara upptagen av befälsutbildning. Jeppsson
hade vid den tiden inte vetskap om att det skulle bli presskonferens på
måndagen. Vid konferensen kom snart upp frågor om behandlingen av
Å. och Jeppsson kom då att tänka på att Å. ju befann sig på förbandet.
Han omtalade saken för regementschefen som vidarebefordrade upplysningen
till pressen och därefter gav Jeppsson order att hämta Å.

109

Sedan Å. kommit tillstädes sade regementschefen till Å. att pressen ville
höra honom berätta om hur han behandlats av förbandets läkare.

Å. anförde, då han på föranstaltande av JO hördes om presskonferensen,
i huvudsak följande.

Efter överenskommelse med kompaniadjutanten hade han kommit till
regementet måndagen den 31 augusti 1970 för att lämna in sin materiel.
Medan han var sysselsatt med denna inlämning blev han av en värnpliktig
tillsagd att regementschefen önskade träffa honom i 10. kompaniets
lektionssal. Han hade under dagen hört talas om en presskonferens och
han misstänkte nu att det var den han kallats till. Fastän han uppfattade
tillsägelsen som en order tänkte han först vägra att gå. Han gick emellertid
till lokalen då han var rädd att annars råka ut för obehag. När
han infunnit sig till presskonferensen ställde regementschefen frågor av
mycket privat natur till honom. Frågorna rörde bl. a. hans körkort och
hans nykterhet. Vissa frågor besvarade han inte. Efter det att översten
frågat fortsatte journalisterna. Det hela tog ungefär 35 till 40 minuter
och därefter gick han.

Beträffande presskonferensen anförde JO Thyresson vid ärendets avgörande
följande.

Såsom förut nämnts har i pressen förekommit åtskilliga uppgifter om
Älvsborgs regemente vilka varit starkt diskrediterande för regementet.
Lundquist fann pressuppgifterna utgöra en osannfärdig ryktesspridning.
Hans åtgärd att i det läget anordna en presskonferens för att klargöra
de verkliga förhållandena för allmänheten måste i och för sig betecknas
som ett lovvärt initiativ. Den av mig företagna utredningen har bekräftat
att ryktena i stort sett saknade grund. Lundquist har alltså haft befogad
anledning att reagera mot pressuppgifterna. En annan sak är hur konferensen
kom att genomföras under Lundquists ledning.

Först må härutinnan konstateras att eftersom presskonferensen otvivelaktigt
är att betrakta som en tjänsteåtgärd Lundquist får anses ha haft
rätt att kommendera honom underlydande krigsmän att närvara vid
konferensen. En särskild fråga blir då om Å. var att anse såsom krigsman
vid tillfället. Givetvis står endast den som är krigsman under militärt
befäl.

De grundläggande reglerna om vem som är eller är att anse som krigsman
finns i 21 kap. 20 § brottsbalken. Av detta lagrum framgår att värnpliktig
är krigsman under den tid han i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldig
samt att han skall anses som krigsman förutom under tid då
tjänstgöringsskyldighet föreligger också då han i anslutning till sådan
tid vårdas å militärsjukhus, är intagen i militärhäkte samt då han inom
område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträder i militär tjänstedräkt. Slutligen skall, enligt det ifrågavarande
stadgandet, värnpliktig anses som krigsman såvitt angår fullgörande
av honom åvilande anmälningsskyldighet eller särskild tjänsteplikt.
Såsom tidigare framhållits av JO (JO:s ämbetsberättelse 1971, sid.

110

171) innebär beslut om att någon skall hemförlovas inte att han i samma
ögonblick som beslutet fattas upphör att vara tjänstgöringsskyldig. En
order om hemförlovning kan oftast inte bringas till verkställighet utan
att vissa praktiska detaljer, exempelvis återlämnande av materiel, dessförinnan
ordnas upp. Sedan avvecklingsåtgärderna slutförts bringas ordern
om hemförlovning till verkställighet vanligen genom att vederbörande
truppbefäl tillsäger den värnpliktige att han äger att lämna förläggningsområdet.

Såvitt gäller A. är utrett att han efter beslutet om hemförlovning infann
sig hos rustmästaren Jeppsson för nödiga avvecklingsåtgärder fredagen
den 28 augusti 1970. Jeppsson fann då att det skulle bli svårt att
hinna med dessa åtgärder under den eftermiddag som stod till buds före
veckohelgens inträde. Han överenskom därför med Å. om att denne
skulle återkomma följande måndag och då bl. a. lämna tillbaka sin utrustning.
Jeppsson har därefter meddelat Å. att denne kunde lämna regementet.
Att A. sålunda fått lämna regementet på fredagseftermiddagen
kan inte anses innebära verkställighet av hemförlovningen med hänsyn
till att han dessförinnan inte till någon del lämnat in den militära materiel
som tilldelats honom och att inlämningen skulle ske följande måndag.
Å. var alltså fortfarande krigsman och såsom sådan tjänstgöringsskyldig
även under måndagen och då följaktligen också underställd
Lundquists befäl. Det kan därför inte riktas någon anmärkning mot att
Lundquist kallade Å. till presskonferensen.

Vad härefter gäller Lundquists uppträdande under konferensen är
genom hans egna uppgifter — vilkas riktighet bestyrkts av övriga i saken
hörda — klarlagt att han frågat Å. om denne hade körkort, om han
varit i klammeri med polisen, om han förhållit sig nykter i militärtjänsten
och om han inte varit i slagsmål vid regementet. Det får vidare anses utrett
att Lundquists frågor tagit omkring fem minuter i anspråk.

Frågorna måste betecknas som närgångna och man kan inte undgå
intrycket av att de innefattar försåtliga antydningar besvärande för Å.
De har emellertid enligt min mening inte sådan karaktär att jag kan göra
gällande att Lundquist genom att framställa dem gjort sig skyldig till
straffbar gärning. Däremot betraktar jag dem som olämpliga i synnerhet
som utfrågandet av Å. fick en olycklig anstrykning av förhör med honom
i journalisternas närvaro. Jag finner på grund härav att Lundquist
inte iakttagit den grannlagenhet som kunnat krävas av honom. Emellertid
anser jag mig böra framhålla att det samtidigt skall hållas i minnet
att Lundquist uppenbarligen handlat under inflytande av en förståelig
indignation över de, såsom han uppfattade det, helt grundlösa rykten
som var i svang rörande förhållandena vid regementet och särskilt angående
befäl och läkare.

Med dessa uttalanden är min bedömning av Lundquists handlande i
fråga om presskonferensen avslutad.

lil

Krigsspel anordnat av beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar m. fl. (»Operation Jonas»)

I en den 2 augusti 1971 till JO inkommen skrift anförde ansvarige
utgivaren för tidningen Ny Dag Per Francke följande.

Enligt uppgifter som framkommit i bl. a. tidningen FIB-Aktuellt har
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar genomfört en krigsövning
benämnd Operation Jonas. Övningen skall ha engagerat 900 personer
och kostat ca 15 miljoner kronor.

Förutsättningarna för övningen var präglade av stark fientlighet mot
de radikala krafterna i vårt land. Således förutsattes att sedan Sovjetunionen
ockuperat delar av Sverige skulle kommunister och andra progressiva
ställa sig solidariska med invasionen och agera mot försvaret
av Sveriges nationella självständighet.

Bl. a. ingick i förutsättningarna att den kommunistiska pressen i ledare
skulle uttrycka sitt gillande av invasionen.

Det sätt på vilket beredskapsnämnden för psykologiskt försvar gjort
upp förutsättningarna för krigsövningen måste ses som en mycket grov
anklagelse mot vår tidning och det parti för vilket vi är huvudorgan,
Vänsterpartiet kommunisterna. Anhängare av en viss politisk åsiktsriktning
stämplas som potentiella landsförrädare.

Jag hemställer att JO granskar huruvida beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar har befogenheter att på nämnda sätt utmåla anhängare
av en politisk riktning som potentiella landsförrädare och att
JO uttalar sig om att man på detta sätt spenderar stora summor pengar
på övningar med de förutsättningar som ingick i den s. k. Operation
Jonas.

JO lät anskaffa det nummer av tidningen FIB-Aktuellt (31/1971) vari
det fanns infört en artikel om Operation Jonas. Artikeln inledes med en
rubrik av följande lydelse:

Det här gäller dig! »KRIGET HAR KOMMIT TILL SVERIGE».
Att avslöja en hemlig manöver! Tvivelaktigt? Nej inte i det här fallet.
Du som läser det här är Sveriges försvar. Det är dig det gäller. Då
borde du få vara med och tycka. Vi hoppas att du läser det här och
har synpunkter. Frågor till dig: Är det riktigt av försvaret och polisen
att misstro den svenska ungdomen? Tycker du att vi ska sätta likhetstecken
mellan radikala liberaler och FNL-are? Ska polisen och officerarna
blunda när svenskar pryglar upp ungdomar för deras åsikter?
Bedömer vårt försvar läget i Sverige fel? Är det gammaldags? Kan vi
lita på försvaret?

Härefter hette det i artikeln bl. a. följande.

Sverige är i krig! Sovjetiska trupper ockuperar ön Hisingen utanför
Göteborg. Småländska städer bombas. Gotland ockuperas. Amerikanska
flottan är på väg för att undsätta oss.

Fantasi? Ja!

Men så var det på en svensk manöver.

De här krigshändelserna var förutsättningarna för Operation Jonas —
en jätteövning för 900 personer. Kostnad: 15 miljoner kronor.

Under fyra dagar i början av juni i år hade många av TV-kändisarna

112

semester, överbefälhavaren var oanträffbar, utrikesrådet Marc Giron var
bortrest och statssekreteraren Anders Thunborg kunde inte nås på telefon,
ej heller personligen. Olof Palmes pressekreterare Berit Rollén var
ledig och många av de stora Stockholmstidningarnas mest välkända
reportrar befann sig på reportageresa.

Kort och gott: massor av människor var försvunna under de här försommardagarna.

Sanningen: de var alla instängda i ett bergskyddsrum någonstans i
Sverige!

Operation Jonas var bland annat avsedd att öva radions, TV:s och
tidningarnas funktion i krig.

I det stora bergsrummet satt TV-kändisarna och läste upp nyheter
som sedan sändes över intern TV. Anders Thunborg och Marc Giron
gick omkring med små lappar på bröstet där det stod »försvarsminister»
respektive »utrikesminister».

Övningens förutsättningar var mycket detaljerade och innehöll många
politiska detaljer. I grova drag såg de ut ungefär så här:

På senhösten 1970 stänger Turkiet av Dardanellerna för all sovjetisk
trafik. Östtyskland har tidigare stängt av tillfartsvägarna till Västberlin.
Framåt nyåret ökar spänningen i Europa: Öst och Väst rustar för krig
och håller stora militärmanövrar.

Samtidigt skärps läget i Sverige. Landet börjar att lagra viktiga varor
och motorbränslet ransoneras.

I Stockholm utbryter demonstrationer mot USA av tidigare aldrig
skådat format. Fönsterrutorna på den amerikanska ambassaden krossas
och den politiska agitationen skjuter fart. Sverige inkallar till den lägsta
graden av beredskap.

En av Operation Jonas grundläggande förutsättningar: när Sverige har
angripits och delvis ockuperats av ryssarna ställer sig vänsterungdomen i
Sverige på Sovjets sida och kämpar mot Sverige!

En av övningsdeltagarna säger: — Som vänsterungdom räknades
pacifister, studentaktivister, vänsterliberaler och FNL-are! Alla betraktades
de som Sovjets vänner!

Redan under manöverns inledning — de antiamerikanska demonstrationerna
i Stockholm — fick vänsterungdomen svar på tal. Andra ungdomar
misshandlade dem på gator och torg. Särskilt de värnpliktiga
vänsteraktivisterna fick på käften av lumparkompisarna.

Förutsättningarna för Operation Jonas hade före övningen skickats
på remiss till en rad instanser, bland annat till Rikspolisstyrelsen, som
ansåg:

Att polisen och framför allt officerarna på regementena borde se
genom fingrarna med misshandeln av vänsterungdomarna!

Rikspolisstyrelsen ansåg också att vänsterungdomens ledare borde tas
om hand.

Det skulle ske på ett sätt och i en omfattning som gjorde att det kan
antas att Säpos hemliga register skulle komma till användning!

Andra uppgifter om Operation Jonas:

Det var en mycket hemlig övning. I slutet av januari i år kallades
200 svenskar, främst värnpliktiga officerare, till krigshögskolan. I små
grupper fick de läsa genom förutsättningarna. Ingen fick göra anteckningar
och ingen fick ta med sig några papper därifrån.

Under övningen gjordes program i radio och TV om kriget, tidning -

113

arna hade stora reportage och ledarna i dagstidningarna kommenterade
händelseförloppet. Ledarna ur en kommunistisk dagstidning var — enligt
förutsättningarna — oerhört stalinistiska och ställde sig helt solidariska
med invasionen!

TV gjorde ett reportage om militärpolis som griper en svensk som
har samarbetat med ryssarna. Militären som valde ut mannen som skulle
spela förrädaren plockade fram den ende på Operation Jonas som var
långhårig!

Alla nyheter om vad som hände ute på fältet vad det beträffar den
svenska beredskapen i stort var positiva. Det uppstod inga bilköer när
storstäderna evakuerades. Skyddsrummen fungerade perfekt. Allt gick
efter ritningarna.

Under Journalistförbundets årskongress i Kalmar i år beslöt förbundet
att utträda ur Beredskapsnämnden för Psykologiskt försvar, som
förbereder pressens och Radio/TV:s verksamhet i krig. Orsak: Operation
Jonas! En av journalisterna som hade varit med på övningen sade om
den: Ett jönsigt, påhittat krig!

Yttrande inhämtades från beredskapsnämnden för psykologiskt försvar.
Tillsammans med sitt yttrande överlämnade nämnden de i skrift
utformade förutsättningarna för övningen. Flertalet av dessa handlingar
var hemliga. I sitt yttrande anförde nämnden:

Beslut, organisation m m

Beslut om att anordna en gemensam övning av det psykologiska försvarets
centrala organ, Statens upplysningscentral, fattades för beredskapsnämndens
del vid sammanträde i nämndens arbetsutskott den 17
januari 1967. Beslutet anmäldes vid nämndens sammanträde in pleno
den 2 mars 1967.

Enligt tidigare planer skulle den av beredskapsnämnden organiserade
Statens upplysningscentral ha övat under år 1970. Då den militära upplysningstjänsten
planerat en liknande övning år 1971 fann man det
dock inom nämnden lämpligt att i stället anordna en för Statens upplysningscentral,
Förvarsstaben, Civilförsvarsstyrelsen, Sveriges radio och
Tidningarnas telegrambyrå gemensam övning under 1971.

Senare åtog sig överbefälhavaren general Stig Synnergren och landshövdingen
i Uppsala län tillika civilbefälhavaren i Östra civilområdet
Ragnar Edenman att leda planläggningen och genomförandet av övningen.
Som biträdande ledare utsågs chefen för försvarshögskolan generalmajor
Claés Skoglund och dåvarande landssekreteraren i Uppsala
län Stig Swanstein. Vidare utsågs ett sekretariat med representanter för
ovannämnda myndigheter och företag, vilkas centrala ledningsorgan
skulle övas under stabsspelet (övningen) samt representanter för det
ekonomiska försvaret m fl med uppgift att närmare utforma förutsättningarna
och bestämmelser för övningen i övrigt.

I övningen deltog, förutom de nämnda, Statens upplysningscentral,
Försvarsstaben, Civilförsvarsstyrelsen, Överstyrelsen för ekonomiskt försvar,
Sveriges radio och Tidningarnas telegrambyrå, representanter för
militärbefälhavarna, civilbefälhavarna och vissa länsstyrelser m fl myndigheter
samt frivilligorganisationer. Vidare medverkade personal från
televerket och viss värnpliktig personal. Det sammanlagda antalet deltagare
uppgick till omkring 1 000 personer.

114

Ekonomi

Var och en av de myndigheter och företag som deltagit i övningen har
svarat för sin andel av kostnaderna. I 1970 års statsverksproposition
upptogs för beredskapsnämndens del för budgetåret 1970/71 100 000
kronor för genomförande av ifrågavarande övning. För innevarande
budgetår har 62 000 kronor anslagits till samma ändamål. Dessa anslag
kommer inte att överskridas.

Från övningsledningen har uppgivits att de direkta kostnaderna för
övningen för samtliga medverkande organisationer och myndigheter enligt
preliminära kostnadsberäkningar uppgår till 990 000 kronor.

Övningsändamål

Huvudändamålet med övningen var att samöva den centrala ledningen
av landets psykologiska försvar. Därvid skulle särskilt prövas organisation,
uppgifter, gruppering och metoder för samarbete. Vidare skulle
krigsplacerad personal övas i sina krigsuppgifter.

Inom ramen för den allmänna målsättningen kunde var och en av de
övade myndigheterna (beredskapsnämnden, försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen)
och företagen (Sveriges radio och Tidningarnas telegrambyrå)
ställa upp särskilda övningsändamål. Särskilt skulle ägnas uppmärksamhet
åt hur det psykologiska försvaret i ett läge av ökad utrikesoch
militärpolitisk spänning inom ramen för den av riksdagen år 1963
fastslagna allmänna målsättningen för totalförsvaret skall kunna »vidmakthålla
en fast försvarsvilja och motståndsanda».

Spelteknik och förutsättning

En övning av detta slag är en pedagogisk metod, som anses lämplig
då man i fredstid vill ge krigsplacerad personal en inblick i hur deras
krigsorganisation kan komma att fungera. Övningen utgår från en förutsättning
som bygger på helt fingerade händelser. Detta meddelades
även den personal som deltog i övningen. I förutsättningen för truppoch
servicepersonal uttrycktes detta på följande sätt: »Det politiska och
militära händelseförlopp som spelas upp under övningen har konstruerats
enbart för att ge bakgrunden till problem för det psykologiska
försvaret. Det får icke uppfattas som en bedömning av utvecklingen om
kriget verkligen skulle komma.»

Vid utformningen av övningsförutsättningen och spelet i övrigt hade
man att ta hänsyn till övningseffekten. Olika gruppers agerande i det
konstruerade skeendet eller allmänna opinionens inställning grundades
således inte på bedömningar av vad som sannolikt kan komma att inträffa
i ett verkligt läge utan förestavades helt av ambitionen att ge deltagarna
meningsfyllda uppgifter. Genom den konstruerade händelseutvecklingen
och det stämnings- och opinionsläge som tecknades skapades
problem som det fordrades omfattande insatser för att lösa.

Sekretessbestämmelser

För övningen hade utarbetats bestämmelser för säkerhetsskyddet. I
dessa angavs att övningen var av hemlig natur. Uppgifter om övningen
fick inte delges andra personer än sådana som man med säkerhet visste
var övningsdeltagare eller som hade behov av uppgifter för sin tjänst.

De i övningen förekommande handlingarna var hemligstämplade.
Personal som deltog i övningen eller förberedelserna för denna skulle

115

genom respektive chefers försorg erinras om sin tystnadsplikt. Värnpliktiga
och vapenfria tjänstepliktiga och frivilligt tjänstgörande personal
inom det militära försvaret och andra myndigheter skulle underteckna
tystnadspliktsbevis. Personal placerad inom Statens upplysningscentral
har undertecknat ett bevis om mottagen erinran om tystnadsplikt.

Skälet till hemlighållandet av övningsförutsättningar m m var att ett
offentliggörande av uppgifter från övningen dels skulle kunna vålla
missförstånd i utlandet om övningens syfte, dels innebära att delar av
totalförsvarets planläggning, som enligt sekretesslagen skall vara hemliga,
avslöjades.

Artikeln i Fib-Aktuellt

Den 26.7.71 publicerade tidskriften Fib-Aktuellt ett reportage om
övningen Jonas. Uppgifterna i den av Ny Dags ansvarige utgivare ingivna
anmälan är bl a hämtade från detta reportage. Detta i sin tur
synes härröra från enskilda deltagares delvis felaktiga återgivande av
händelseförloppet.

Reportaget ger därför en missvisande bild av vad som i själva verket
förekommit. Syftet med övningen och de grundläggande förutsättningarna
har i reportaget blivit grovt förvanskade. Flera av de uppgifter
som förekommer i reportaget är därtill felaktiga.

Som exempel kan nämnas påståendet att Rikspolisstyrelsen ansett att
polisen och officerarna på regementena borde se genom fingrarna med
misshandel av vänsterungdomar (enligt förutsättningarna). Vidare skildras
under dramatiskt illustrerade bildtexter hur vänsterungdomar pryglas
av andra svenska ungdomar under det att polis och militär fått
order att inte ingripa. Att dessa uppgifter skulle ingått i övningsförutsättningarna
är — som framgår av de till denna skrivelse fogade hemliga
handlingarna — oriktigt.

Ny Dags anmälan

Den kritik som i Ny Dags anmälan till Justitieombudsmannen riktas
mot övningen bygger således på uppgifter som är grovt missvisande eller
felaktiga. Påståendet att förutsättningarna för övningen var präglade av
en stark fientlighet mot de radikala krafterna i vårt land är oriktigt.
Vidare sägs det i anmälan att kommunisterna och andra progressiva
enligt förutsättningarna skulle ställa sig solidariska med den föregivna
invasionen och att likaledes enligt förutsättningarna, den kommunistiska
pressen i ledare skulle uttrycka sitt gillande av densamma. Dessa uppgifter
är fel.

I övningsförutsättningarna förekom en allmänt hållen skildring av
stämningsläget i landet i en mycket skärpt situation. Det förutsattes att
de demokratiska formerna för åsiktsbildning som förekommer i Sverige
under fredliga förhållanden även tog sig uttryck i denna situation. Sveriges
radio och pressen fungerade som vanligt, demonstrationer förekom
etc. Dessa opinionsyttringar var bl a underlag för åtgärder från
det psykologiska försvarets sida. Sådana åtgärder skulle utgå från medborgarnas
rätt att även i ett skärpt läge med olika medel ge uttryck
för sina åsikter. Såsom förutsättningen var skriven kunde det framstå
som rimligt att det i den offentliga debatten gavs utrymme för delade
meningar om vilka åtgärder som var lämpliga att vidta i givna lägen.

116

Det var naturligt att kritik förekom t ex mot politiska företrädare, mot
regeringen, mot totalförsvarets företrädare etc.

I detta sammanhang bör påpekas att den allmänna debatten utgick
från de i förväg av övningsledningen utarbetade förutsättningarna och
spelhändelserna. Det hör dock till spelets teknik att vissa moment, speciellt
i massmedierna, utformades av de enskilda medverkande först i
själva spelögonblicket.

Det psykologiska försvarets uppgifter

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar skall nämnden vara central myndighet för den psykologiska
försvarsberedskapen i landet. I denna egenskap skall den leda
och samordna planläggningen av landets psykologiska försvar och i den
mån det inte ankommer på några andra organ själv ombesörja att behövliga
förberedelser vidtas. Instruktionen återfinns i SFS 1965: 681
med ändring SFS 1967: 562. Beredskapsnämnden finner det emellertid
angeläget att här något ytterligare utveckla sin syn på sina arbetsuppgifter.

En förutsättning för nämndens verksamhet är självfallet att diskussion
och fri opinionsbildning är grundvalen för det psykologiska försvaret i
fred. Det viktigaste instrumentet för opinionsbildningen är massmedier
och folkrörelser — politiska, ideella, intresseförankrade etc. I den planläggning
som nämnden har sig anbefalld söker den att främja en sådan
planering att denna ordning i så stor utsträckning som möjligt kan bestå
även om landet skulle komma i krig. Det psykologiska försvaret kommer
att ställas inför sina svåraste uppgifter i en situation då påfrestningarna
på allmänheten är stora, samhället är under omställning, nyhetsförmedlingen
är bristfällig eller uteblir samtidigt som krigshandlingar
drabbar folket. Den fientliga psykologiska krigföringen kan i det
läget öka förvirringen och skapa kaos och splittring. Beredskapsnämndens
planläggning tar sikte på att möta dessa problem. Det sker främst
genom förberedelser för en aktiv nyhetsförmedling och information om
beslut som fattas rörande åtgärder som samhället i det läget nödgas
vidta.

Enligt beredskapsnämndens mening är det från flera synpunkter av
stort värde att i fredstid förbereda sig för allvarliga situationer av här
angivet slag. Våra möjligheter att klara påfrestningarna torde därigenom
bli större. Det är också troligt att riskerna för en styrd nyhetsförmedling
och en ensidigt tillrättalagd information blir väsentligt mycket större
om den statliga organisationen för sådana frågor inte är väl förberedd
i fredstid och den personal som skall tjänstgöra inte fått viss utbildning.
Det ingår som ett led i totalförsvarets fredsbevarande uppgifter. Just
genom den centrala roll som press och radio/TV spelar inom det psykologiska
försvaret i vårt land vill man skapa förutsättningarna för så
fri och allsidig information som möjligt i ett krigsläge.

Beredskapsnämnden vill vidare framhålla att nämnden i sin planläggning
och utbildning finner det vara en viktig uppgift att bevara och
främja sammanhållningen kring den demokratiska ideologin. Vår rätt
att förvalta och förändra samhället socialt, ekonomiskt och försvarspolitiskt
på grundval av fastställd ordning och fria val är därför en förutsättning
för vår försvarsambition. Det ligger i sakens natur att beredskapsnämnden
inte lägger upp sin utbildningsverksamhet så att den

117

riktas mot grupper i samhället som har en viss politisk uppfattning. Det
väsentliga är tvärtom att understryka deras rätt att hysa en avvikande
mening och inom ramen för gällande lagstiftning verka för den.

Sammanfattning

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill beredskapsnämnden
framhålla att de i Ny Dags anmälan gjorda påståendena om att förutsättningarna
för övningen Jonas var präglade av »en stark fientlighet
mot radikala krafter i vårt land» är oriktiga. Förutsättningarna och
övriga handlingar som förekom under övningen var så utformade att
de inte heller ger grund för uppgifter om att de var riktade mot visst
politiskt parti. Beträffande kostnaderna för övningen hänvisar nämnden
till vad ovan anförts under rubrik Ekonomi.

I utarbetandet av beredskapsnämndens yttrande hade deltagit ordföranden
i nämnden chefredaktören för Folket, riksdagsmannen Olle
Svensson, vice ordföranden chefredaktören för Dagens Nyheter SvenErik
Larsson, ledamöterna i nämnden avdelningschefen för press- och
upplysningsavdelningen vid försvarsstaben, överstelöjtnanten Roland
Bjule, redaktionssekreteraren i tidningen Vi Hans Enström, andre vice
ordföranden i centerns ungdomsförbund Pär Granstedt, chefredaktören
för Upsala Nya Tidning Lennart Hirschfeldt, assistenten, riksdagsledamoten
Doris Håvik, generalsekreteraren i centralförbundet Folk och
Försvar Börje Lindkvist, ombudsmannen i landsorganisationen Arvid
Lundström, byråchefen i civilförsvarsstyrelsen Ivar Muller, kanslirådet
i utrikesdepartementet Manfred Nilsson och redaktören vid Dagens Nyheter
Axel Wennerling, suppleanterna i nämnden direktören vid Sveriges
Radio Olof Wahlund, inrikeschefen vid Tidningarnas Telegrambyrå
John-Bertil Vedin och chefen för försvarshögskolan, generalmajoren
Claes Skoglund samt byråchefen hos nämnden Per-Axel Landahl.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar är central myndighet för
den psykologiska försvarsberedskapen i riket. I denna egenskap skall
nämnden leda och samordna planläggningen av landets psykologiska
försvar och, i den mån det inte ankommer på andra organ, själv ombesörja
att behövliga förberedelser vidtages (2 § instruktionen för nämnden).
I 3 § av instruktionen angives vad som särskilt åligger nämnden.
Såsom framgår därav är det en huvuduppgift för nämnden att utveckla
och träna en organisation som då riket är i krig förmår upprätthålla en
korrekt nyhetsförmedling och då också kan tjäna som säker informationskanal
mellan rikets lagliga styrelse och rikets invånare.

Nämnden måste givetvis — liksom varje annan organisation som
skall verka i kris- eller katastrofsituationer — hålla övningar för att få
en uppfattning om hur den tänkta organisationen kan komma att fun -

118

gera då sådana förhållanden råder som organisationen avsetts skola
verka under. Vad nämnden skall bygga upp är en organisation som
skall fungera i krig. Övningssituationen bör följaktligen vara en krigssituation.
Den av nämnden uppbyggda organisationen skall söka trygga
sådan nyhetsförmedling och information i övrigt att för rikets försvar
nedbrytande effekt av fientlig psykologisk krigföring kan motverkas.
Övningssituationen bör således för att i någon mån pröva organisationens
kapacitet innefatta en situation där påfrestningarna på det psykologiska
försvaret är stora. Tidigare krig har givit en rik erfarenhet av
de åtgärder och förhållanden som kan verka demoraliserande på ett
lands försvarskrafter och det är naturligt att i övningsförutsättningarna
intages allehanda exempel därpå. Målet för organisationen måste nämligen
vara att kunna fungera väl även under synnerligen svåra förhållanden.
Mot bakgrunden av vad jag förut anfört anser jag att envar vid
någon eftertanke bör inse att det inte i och för sig ligger något otillbörligt
i att nämnden för sina övningar utgår från en tänkt krigssituation
varunder det uppstår för det psykologiska försvaret besvärliga situationer
såsom exempelvis politiska spänningar inom riket, terror, förräderi
och ockupation. Övningar av motsvarande slag förekommer även
i andra länder.

Det sagda utesluter emellertid inte att kritik med fog skulle kunna
riktas mot övningsförutsättningarna, om i dessa enskilda verkliga personer
eller i verkligheten existerande grupper onödigtvis utmålas såsom
sysslande med skändlig verksamhet eller om det i planläggningen ingår
åtgärder som, även med beaktande av det extraordinära i en krigssituation,
måste anses otillbörliga för myndigheter i en rättsstat av det slag
som Sverige är.

I förutsättningarna för Operation Jonas har man utgått från att en
stormakt behärskande det markområde som nu ingår i Sovjetunionen
(kallad gul) kommer i akut motsatsförhållande till en annan stormakt
behärskande det markområde som nu ingår i Amerikas Förenta Stater
(kallad vit). Respektive stormakter antages ha bundsförvanter behärskande
i stort sett samma territorier som nu behärskas av Sovjetunionens
respektive Amerikas Förenta Staters nuvarande militära bundsförvanter.
Sveriges förutsättes vara neutralt. Spänningen mellan stormakterna antages
avspegla sig hos olika grupper i det svenska samhället alltefter
som de sympatiserar med guls eller vits ståndpunkt i konflikten. Då
möjligheten av ett krigsutbrott framtonar förutsätts att allmänt försvarsfientliga
grupper demonstrerar och propagerar mot svensk militär
beredskap samt att medlemmar i sådana grupper genom skadegörelse
och andra åtgärder söker störa eller diskreditera den svenska krigsmakten.
Motsättningar mellan försvarsvänliga och försvarsfientliga grupper
förutsätts på vissa håll skapa oro i landet. I ett senare skede antages att
stormakt gul ser sig nödsakad vidtaga åtgärder för att åt sig säkra sjö -

119

ledes utfart från östersjön. Härvid antages både gul och vit öva press
på Sverige. Gul bestämmer sig slutligen för att genom ockupation av
vissa delar av Sverige säkerställa från militär synpunkt lämpliga stödjepunkter
om det skulle komma till konflikt med vit. Gul förutsätts genom
snabb kupp besätta vissa områden och därefter genom bl. a. intensiv
propaganda försöka förmå Sverige att godvilligt avstå områdena tills
vidare. I syfte att vinna befolkningens förståelse vinnlägger sig gul om
ett mjukt uppträdande mot befolkningen i de ockuperade områdena. Då
Sverige avslår guls förslag förutsätts åtgärderna mot Sverige skärpas.
Bl. a. sätts genom militära operationer åtskilliga civila anläggningar ur
funktion och hot om fullständig ockupation framträder alltmer.

Konstruerandet av sådana skeenden som här nämnts upptager bara
en mindre del av de skrivna förutsättningarna. Väsentligt större del av
förutsättningarna ägnas åt genomgång av de beredskapsåtgärder, mobiliseringsåtgärder
och andra motåtgärder som tänkts redan vidtagna av
svenska civila och militära myndigheter var och en på sitt område, verkningarna
härav samt det samarbete som äger rum myndigheterna emellan.
Av största betydelse för det psykologiska försvaret bedömes nämligen
vara att ha en samlad bild av exempelvis livsmedelstillgångar,
transportkapacitet, sjukvårdsresurser, inkvartering, omdisposition av anläggningar,
ryktesspridning, opinionsläget i landet o. d. Häri ligger
övningens tyngdpunkt.

Som envar torde inse är det av synnerlig vikt för rikets säkerhet
att det inte kommer till en eventuell fiendes kännedom vilka arbetsmetoder
som kommer att tillämpas och vilka resurser som står till förfogande
för att upprätthålla samhällsfunktionerna även i krig eller under
avspärrning. Det är därför givet att en övning där sådana uppgifter i
viss mån utlämnas till deltagarna måste hållas hemlig. Deltagarna har
också noggrant erinrats om sin tystnadsplikt och om den skada som
kan tillfogas Sverige om dylika uppgifter obehörigen yppas. Jag kan
som framgår av det sagda naturligt nog inte i detta beslut genomgå vad
som i dessa delar förekommit i övningsförutsättningama. Jag inskränker
mig därför till att fastslå att jag vid min genomgång av det hemliga
materialet inte funnit något som kan anses otillbörligt vare sig mot
främmande stat eller mot någon grupp eller enskild person.

Beredskapsnämnden har i sitt yttrande påpekat att vissa närmare angivna
uppgifter i artikeln i tidningen FIB-Aktuellt är felaktiga. Jag vill
bekräfta att vad nämnden därutinnan uppgivit är riktigt, såvitt kan utläsas
ur de skriftligen avfattade förutsättningarna.

Då det under den av mig företagna granskningen inte framkommit anledning
till anmärkning eller skäl till antagande att vidare utredning är
påkallad är ärendet med de nu gjorda uttalandena av mig avslutat.

120

Slutligt ställningstagande till officersaspirants fortsatta utbildning
har uppskjutits till tid efter slutlig anmälan till krigsskolan.

Kritik häremot

I en den 27 april 1970 till JO inkommen skrift anförde löjtnanten N.
i huvudsak följande.

A. — broder till N. — hade i syfte att bli officer på aktiv stat genomgått
aspirantskola 1 och 2 samt därefter fullgjort trupptjänstgöring vid
Smålands artilleriregemente. Inför slutet på trupptjänstgöringen kommenderades
A. den 3 mars 1970 till vidare utbildning vid Krigsskolan å
Karlberg. Inryckning där skulle ske den 17 i samma månad. Den 13
mars 1970 beordrades A. att avlägga prov i skidåkning 15 km. Han
genomförde provet på den tid som angivits som tillåten för godkänt
prov. Samma dags eftermiddag, då officersaspiranterna vid regementet
gjorde avskedsvisiter hos olika befattningshavare där, kallades A. till
regementschefen som meddelade honom att han ej godkänts för vidare
utbildning och att han skulle entledigas. Entledigande skedde påföljande
dag. A. blev mycket uppbragt av beskedet; han hade inte varnats om
att han riskerade att bli underkänd. Varken utbildnings- eller aspirantofficeren
hade känt till att A. löpte fara att underkännas.

N. ifrågasatte om regementschefens beslut kunde anses sakligt befogat
och han höll före att handläggningen av ärendet i vart fall var ett
exempel på dålig behandling av personal.

Chefen för Smålands artilleriregemente översten S-O Tegmo inkom
efter remiss med utredning och yttrande. Härav framgick bl. a. följande.

Efter genomgången förberedande plutonchefsskola antogs A. till Artilleriets
aspirantskola 1 (AspS 1). Vid utgången från AspS 1 den 20 maj
1969 fick A. huvudbetyget »underkänd». Detta berodde på att han ej
nått nöjaktiga resultat i fysisk träning. Efter överläggningar mellan Tegmo
och chefen för Artilleriets kadett- och aspirantskola beslöts att om
A. under den trupptjänstgöring som följde efter AspS 1 blev godkänd
i vissa ämnen och förbättrade sin fysik skulle Tegmo försöka hjälpa honom
till att erhålla dispens att trots underkännandet vid AspS 1 få påbörja
aspirantskola 2 (AspS 2). A. nådde under trupptjänstgöringen sådana
resultat att Tegmo biträdde honom med en ansökan till chefen för
armén om dispens. Chefen för armén beviljade A. den sökta dispensen.
A. blev vid utgången av AspS 2 godkänd. Han erhöll betygen 10, 6, 5 i
uppförande respektive lämplighet och ledarskap. Som totalt medelbetyg
angavs 7,0. Skolchefen förklarade A. lämplig för fortsatt utbildning till
officer. A. placerade sig emellertid sist av eleverna där och hans betyg
i lämplighet hade sjunkit sedan AspS 1. Betyget från AspS 2 omfattade
ej fysisk träning. Chefen för kadett- och aspirantskolan hade emellertid
under hand meddelat Tegmo att A. visat dåliga fysiska testvärden. Då
A. efter AspS 2 åter skulle fullgöra trupptjänstgöring vid regementet

121

beordrades därför idrottsofficeren där att utarbeta ett särskilt träningsprogram
för A. Vid början av trupptjänstgöringen informerades A. om
att prov på hans fysiska kondition skulle genomföras i början av mars
månad. Proven fick sedermera skjutas till mitten av månaden beroende
på en kommendering för A. Preliminär anmälan om elever till Krigsskolan
(KS) gjordes den 9 januari 1970. Därvid anmäldes bl. a. A. Slutlig
anmälan skedde den 3 mars 1970. A. medtogs även i denna anmälan
trots att han då ännu inte avlagt prov i fysisk träning. Provet verkställdes
den 13 mars 1970. Det utgjordes av skidlöpning 15 km. A. klarade
inte löpningen på tid som kunde godkännas. Vid föredragning av förslag
till omdöme beträffande A. samma dag anmälde rekryteringsofficeren
majoren B. Anshelm resultatet av provet. Förslaget till omdöme,
som Anshelm utarbetat i samråd med vederbörande kompanichef, omfattade
bedömningar av följande egenskaper: Vilja och förmåga att ta
ansvar, Förmåga att fatta beslut, Förmåga att genomdriva beslut, Förmåga
att ge order, Initiativförmåga och framåtanda, Förmåga att improvisera
efter lägets krav, Omsorg om underlydande, Föredöme för
underlydande, Förmåga att få truppen med sig, Förmåga att planlägga
och förbereda övningar i grupps och plutons ram, Förmåga att leda
befattningsutbildning samt Förmåga att leda förbandsutbildning i grupp
och pluton. I fråga om initiativförmåga och framåtanda samt i fråga om
föredöme för underlydande föreslogs omdömet »icke fullt godtagbar».
Beträffande förmåga att få truppen med sig föreslogs omdömet »god».
I övriga hänseenden föreslogs omdömet »godtagbar». På grundval av de
av Anshelm lämnade uppgifterna beslöt Tegmo att icke godkänna A.
för vidareutbildning till officer. Sedan beslutet var fattat kallade Tegmo
A. till sig och meddelade honom detsamma. A. gjorde inga föreställningar.
Ej heller N. som senare samma dag informerades om saken
hade då några erinringar att framföra. Tegmo erbjöd A. att få tjänstgöra
frivilligt vid förbandet under den då instundande sommaren om sysselsättningsproblem
skulle uppstå för honom.

Tegmo framhöll avslutningsvis i sitt yttrande att han hela tiden från
det A. misslyckats vid AspS 1 varit inställd på att hjälpa honom i den
mån det gick.

N. inkom med påminnelser.

Härefter upprättades inom riksdagens ombudsmannaexpedition en
promemoria. Efter redogörelse för vad som förekommit i ärendet samt
för tillämpliga författningsföreskrifter anfördes i promemorian bl. a.
följande.

Tegmo har, såvitt utredningen visar, fattat sitt beslut rörande A. den
13 mars 1970 och då på grundval av uppgifter som lämnades honom
vid föredragning samma dag. Tegmo har i sitt hit avgivna yttrande anfört
att han ännu den 3 mars 1970, då slutlig anmälan till KS gjordes,
inte ansett sig ha haft underlag för att utesluta A. från anmälan. Av vad

122

Tegmo här anfört synes han i sammanhanget ha fäst avgörande betydelse
vid utgången av det prov i fysisk träning som A. skulle genomföra
och som ägde rum den 13 mars 1970.

Mot bakgrund av de uppgifter som föreligger om A:s resultat vid
AspS 1, AspS 2 och trupptjänstgöringen efter AspS 2 samt med beaktande
jämväl av uppgifterna om att A:s fysiska kondition varit föremål
för sådana anmärkningar från chefen för kadett- och aspirantskolan att
det ansetts påkallat att utarbeta personligt träningsprogram synes det
inte finnas fog för påstående att Tegmos beslut att förklara A. icke
lämplig för fortsatt utbildning till officer saknat saklig grund. Även om
beslutets innehåll sålunda inte kan göras till föremål för anmärkning
synes det dock kunna sättas i fråga om handläggningen varit i alla delar
lämplig.

Efter den förberedande plutonchefsskolan hade A. kunnat följas vid
aspirantskola och under trupptjänstgöring i sammanlagt aderton månader
då slutlig anmälan till KS skulle göras. Det synes rimligt att kräva
att slutlig ståndpunkt då fattats beträffande den fortsatta utbildningen
och att inte ett enstaka fysiskt prov omedelbart före avslutandet av
trupptjänstgöring efter AspS 2 tillmätes en så avgörande betydelse som
här synes ha skett.

Det kan också sägas vara mindre lämpligt ur personalbehandlingssynpunkt
att den 3 mars slutligt anmäla en aspirant till KS med inryckning
där den 17 i samma månad och låta honom på order taga del
därav utan att — då det nu varit under sådana omständigheter som här
angivits — informera honom om att anmälan i hans fall bara gjorts i
avbidan på slutligt ställningstagande samt att avgörande betydelse skulle
fästas vid ett ännu ej avlagt prov. Även om A. med de utbildningsresultat
han ditintills känt till kunnat ha anledning hysa tvekan om huruvida
han skulle anses fylla fordringarna för kommendering till KS eller ej
så torde han ha haft anledning att uppfatta saken som avgjord sedan det
på order kungjorts att han slutligt anmälts till KS.

Beträffande de sålunda i promemorian upptagna spörsmålen inhämtades
yttrande från chefen för armén. I arméchefens yttrande anfördes
bl. a. följande.

Det är angeläget att ställning till elevers lämplighet för vidare utbildning
och fortsatt prövning fattas i så god tid att högre chef kan fatta
slutliga beslut om kommendering. Vederbörande elev bör få kännedom
om detta för honom personligen så betydelsefulla förhållande med erforderlig
tidsmarginal för nödvändiga praktiska åtgärder.

Frågan om A:s fortsatta utbildning behandlades mycket positivt efter
aspirantskola 1. Detta borde ha medfört en fullgod insats av A. i vad
avser fysisk träning före Krigsskolan, Karlberg. A. har emellertid 3/3
1970 på regementsorder kommenderats till utbildning vid Krigsskolan
på Karlberg. Denna order har ändrats fyra dagar före inställelse till utbildningen
ifråga. I detta avseende har ärendet handlagts olämpligt. Åtgärder
för att begränsa återupprepande kommer dock att vidtas genom
förnyade utbildningsanvisningar i samband med förbandschefsmöte 1971.

Såväl N. som Tegmo bereddes i nu nämnd ordning tillfälle att yttra
sig i anledning av vad arméchefen anfört. N. förklarade sig därvid intet

123

ha att tillägga. Tegmo anförde i kompletterande yttrande bl. a. följande.

Skrivningen i promemorian kan tolkas som om A. inte har följts under
de 18 månaderna. Den i ärendet föreliggande situationen har uppkommit
genom att A. inte betraktades som ett rent och klart fall (Underkänd
i huvudbetyget från Asp 1) utan följdes under hela utbildningstiden.

Det enhälliga »Omdömet» beträffande A., att lämnas senast samma
dag KS påbörjades, kunde inte negligeras vid beslutfattningen den 13
mars 1970 utan låg, tillsammans med tidigare prestationer i fysisk träning
samt resultatet från det aktuella provet, som grund för beslutet.
Resultatet av provet pekade mot att ambitionen inför detta varit för
liten, trots att regementschefen, med avsikt att öka A:s utsikter att
lyckas, gett så lång tid som möjligt för träning.

Det är i princip och i entydiga normalfall olämpligt från personalbehandlingssynpunkt
att den 3 mars ge en order som tages tillbaka den
17 mars. Orsaken till att A. anmäldes den 3 mars var (utöver vad som
tidigare sagts) att han skulle slippa — innan slutgiltigt beslut fattades —
att på regementsorder skylta som den ende av kamraterna, som icke
blev kommenderad.

För A. hade särskilda anordningar vidtagits och han hade fått order
om att bl. a. godkännande prov i fysisk träning erfordrades för kommendering.
Det synes rimligt att A. haft klart för sig att provet skulle genomföras.
Om han inte haft detta klart för sig den 3 mars borde ordern
ha gett anledning till tvekan med hänsyn till bl. a. tidigare utbildningsresultat.
I så fall hade en enkel förfrågan varit på plats.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Grundläggande bestämmelser angående utbildning till officer på aktiv
stat vid armén var vid den tid A. undergick sådan utbildning att hämta
i Kungl, brev den 6 maj 1964 (TLA nr 18/1964) med däri den 6 oktober
1967 företagna ändringar (TLA nr 70/1967). Tillämpningsföreskrifter
till brevet har, med stöd av detsamma, utfärdats av chefen för armén
genom arméorder nr 747 den 1 december 1964 (TLD nr 133/1964).
Ändringar i tillämpningsföreskrifterna utfärdades bl. a. den 20 juni 1968
(TKA 68029). Ytterligare föreskrifter om utbildningen lämnades vid
tiden i fråga i »Särskilda utbildningsbestämmelser för grundutbildning
av värnpliktiga vid armén ■— Allmän del 1968 års upplaga» (SU Vpl
Armén — Allmän del 1968).

I det av Kungl. Maj:t utfärdade brevet angives vissa allmänna fordringar
för att antagas till officersaspirant samt de olika moment som
skall ingå i utbildningen. I 9 § i brevet har intagits bestämmelse om att
officersaspirant skall entledigas om han visat sig icke ha förmåga att
tillgodogöra sig den utbildning som föreskrivits i brevet, vidare om han
befinnes behäftad med sådant kroppsfel eller ådrager sig sådan kroppsskada
att hans tjänstbarhet i avsevärd grad nedsättes samt om han förklarats
eljest icke lämplig för fortsatt utbildning till officer på aktiv
stat. I chefens för armén tillämpningsföreskrifter har under punkt I:C:3e

124

angivits att beslut om entledigande enligt 9 § i brevet fattas av personalkårchef.

Genomgång av krigsskolan (KS) utgör enligt Kungl. Maj:ts brev i dess
lydelse efter 1967 års ändringar sista skedet i utbildningen till officer på
aktiv stat vid armén. Under punkt I:D:4 i de förenämnda tillämpningsbestämmelserna
i dessas lydelse efter 1968 års ändringar föreskrives, att
såsom elev vid KS beordras officersaspirant av vederbörande personalkårchef.
(Anm. I TKA 68029 heter det såsom i föreskrifternas ursprungliga
lydelse »Såsom elev vid krigsskolan enligt 5 § 1 mom d», ehuru
5 § i brevet då var ändrad — TLA nr 70/1967 — så att hänvisningen
borde ha avsett 5 § 1 mom f.) Beträffande villkoren för att kommenderas
till KS har i moment 53 av SU Vpl Armén — Allmän del 1968
angivits att vederbörande skall vara slutligt antagen till officersaspirant
och uppfylla de fordringar som angivits i Kungl. Maj:ts brev år 1964
med däri år 1967 vidtagna ändringar; vidare skall vederbörande dels vid
AspS 2 av skolchef ha förklarats lämplig för vidare utbildning till officer
på aktiv stat och vid skolan ha erhållit lägst betyget 5 i samtliga ämnen
dels ock vid trupptjänstgöring mellan AspS 2 och KS av förbandschef
ha förklarats lämplig för vidare utbildning till officer på aktiv stat.

Det villkor för kommendering till KS som brustit för A. var att vid
trupptjänstgöring efter AspS 2 av förbandschefen bli förklarad lämplig
för fortsatt utbildning. Genom att A. förklarades icke lämplig förelåg
sådant fall då jämlikt 9 § i Kungl. Maj:ts brev entledigande av officersaspirant
skall ske. Förbandschefen som hade att avgiva omdömet —
Tegmo — var tillika personalkårchef för A. och hade i denna egenskap
att entlediga honom.

Beträffande de faktorer som varit avgörande för bedömningen av
A:s lämplighet för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat har Tegmo
särskilt framhållit att A. inte haft nöjaktig fysisk kondition. Som ytterligare
faktorer har Tegmo angivit att A. vid trupptjänstgöringen bedömts
vara inte fullt godtagbar i fråga om initiativförmåga och framåtanda
och ej heller i fråga om föredöme för underlydande.

Vid beaktande av de uppgifter om A:s utbildningsresultat som framkommit
genom utredningen i ärendet ser jag ingen orsak att ifrågasätta
att Tegmo haft saklig grund för sitt beslut. Däremot anser jag mig böra
närmare gå in på handläggningen av ärendet.

A. hade slutligt anmälts till KS den 3 mars 1970 och detta kungjordes
på order. Såvitt framgår av Tegmos yttranden har han fattat sitt beslut
att skilja A. från utbildningen den 13 mars 1970, vilket var sista tjänstgöringsdagen
vid regementet före inryckningen till KS. Av Tegmos uppgifter
framgår att beslutet fattats på grundval av uppgifter som lämnades
honom vid föredragning samma dag samt att avseende fästs vid utgången
av det prov i fysisk träning som A. genomfört den dagen.

Tegmo har uppgivit att han ännu den 3 mars 1970 inte ansåg sig ha

125

underlag för att utesluta A. från anmälan. A. hade, då slutlig anmälan
till KS gjordes, kunnat följas vid aspirantskolan och under trupptjänstgöring
i sammanlagt aderton månader. Utredningen ger anledning antaga
att A. följts med uppmärksamhet. Det framstår därför, enligt min mening,
som mycket märkligt att slutlig ståndpunkt inte kunde tagas vid
anmälningstillfället utan först tio dagar senare. Tegmo har andragit
att det omdöme som lämnades vid föredragningen den 13 mars 1970
liksom utgången av det prov i fysisk träning som A. avlagt samma dag
inte kunde lämnas utan beaktande. Vid fall av tvekan bör sådant omdöme
givetvis inhämtas i tid till den slutliga anmälan. Föga bärande
skäl synes mig kunna anföras för att omdömet inte med lika god säkerhet
skulle ha kunnat lämnas tio dagar tidigare. Det synes mig inte heller
rimligt att i ett fall som det nu behandlade fästa avgörande betydelse
vid utgången av ett enstaka prov i skidlöpning. Tillräckligt underlag
bör ha funnits även det provet förutan, om det nu inte kunnat genomföras
i tid till den slutliga anmälningen. I likhet med vad chefen för
armén gjort i sitt yttrande vill jag betona vikten av att ställning till
elevers lämplighet för fortsatt utbildning fattas i så god tid att högre
chef kan fatta slutligt beslut om kommendering och eleven underrättas
om saken i sådan tid att han får skäligt rådrum för nödiga praktiska
åtgärder. Det torde f. ö. i begreppet »slutlig anmälan» ligga att ställningstagandet
då skall vara klart. Att det efter anmälan kan inträffa
oförutsedda händelser, exempelvis att eleven gör sig skyldig till brott
eller råkar ut för skada eller annat dylikt som kan föranleda ändrat
ställningstagande, är en annan sak.

Då nu likväl den vägen valdes att slutligt anmäla A. med tyst förbehåll
att definitivt ställningstagande skulle ske senare, bör det ha varit
självklart att informera honom därom. Även om A. med de utbildningsresultat
han ditintills känt till kunnat ha anledning att hysa tvekan om
huruvida han skulle anses fylla fordringarna för kommendering till KS
eller ej, så har han haft god anledning att uppfatta saken som avgjord
sedan han av order inhämtat att han slutligt anmälts till KS. Jag kan
alltså inte dela Tegmos uppfattning att det i första hand ankommit på
A. att förfråga sig om det fanns några reservationer bakom ordern.

Att handläggningen på sätt jag nu angivit får anses ha varit olämplig
innebär dock inte att den innefattat fel eller försummelse som utgör
tjänstefel. På grund härav och då arméchefen synes ense med mig i
sakfrågan samt därtill förklarat sig ämna vidtaga åtgärder, så att det
kritiserade tillvägagångssättet inte vidare kommer till användning, anser
jag ärendet kunna avslutas med mina här förut gjorda uttalanden.

126

Fråga i vad mån intyg från civil läkare kan anses tillräckligt för
bedömande av militär tjänstbarhet

I en den 13 juli 1971 till JO inkommen skrift anförde universitetslektorn
Hans Bäckvall bl. a. följande. Han hade sedan tio år haft reumatiska
besvär. Då han erhöll order om inställelse till krigsförbandsövning
under hösten 1971 hemställde han, under hänvisning till ett intyg från
den civile läkare som senast behandlat honom, att han såsom f. n. oförmögen
till krigstjänst tills vidare skulle slippa sådan tjänstgöring. Som
svar härå meddelades att militärläkaren fann det erforderligt med specialistintyg
för att kunna avgöra tjänstbarhetsfrågan och att Bäckvalls
tjänstbarhet finge bedömas vid inställelsen om inte specialistintyg kunnat
anskaffas dessförinnan. Enligt Bäckvalls mening vore från principiell
synpunkt viktigt att klargöra om militärläkare kunde »anses ha
större befogenhet än allmänpraktiserande privatläkare att avgöra arten
och graden av sjukdom som undersökts och behandlats av läkare tillhörande
sistnämnda kategori».

I en med anledning av klagomålen inom riksdagens ombudsmannaexpedition
upprättad promemoria anfördes bl. a. följande.

Bedömandet av en värnpliktigs tjänstbarhet från medicinsk synpunkt
ankommer i första hand på militärläkare. Denne torde vid utövandet av
sin befattning inte kunna anses bunden av uttalanden i tjänstbarhetsfrågor
från civila läkare utan får anses ha att självständigt pröva frågan
och därvid bl. a. avgöra om intyg från civil läkare är av den beskaffenheten
att det är tillräckligt att lägga som grund för ett beslut.

Försvarets sjukvårdsstyrelses synpunkter inhämtades. I sitt yttrande
förklarade sig styrelsen inte ha något att tillägga till den juridiska bedömning
som gjorts i förenämnda promemoria. Styrelsen fann däremot
anledning att närmare belysa problemet med bedömningen av tjänstbarheten
hos äldre värnpliktiga och i anslutning härtill anförde styrelsen.

Det ligger i sakens natur att behovet av undersökning och åtgärd
måste avgöras av militärläkaren, som i sin verksamhet har att följa bestämmelserna
i allmänna läkarinstruktionen. Militärläkaren har sålunda
att utifrån det underlag han har (företedda intyg och/eller den vårdsökande
själv) vidtaga lämpliga åtgärder. Dessa åtgärder bestäms dels av
individens kvalifikationer (medicinska status, prestationsförmåga) dels
av de krav tjänsten ställer. Många gånger kan det för äldre vpl bli fråga
om en omplacering som alternativ till uppskov eller frikallelse. I dessa
fall kan en relativt omfattande läkarundersökning erfordras som underlag
för läkarens ställningstagande.

Befattningarna inom krigsmakten är numera så differentierade att
många vpl — och då särskilt sådana med någon form av civil specialutbildning
— kan uttagas till uppgifter, som icke ställer större krav än
jämförbara civila. Mot den bakgrunden bör det icke synas anmärkningsvärt
om allmänna uttalanden från civila läkares sida angående en
individs oförmåga till militärtjänst kan föranleda krav på specialistundersökningar.

127

Det kan också erinras om att specialistintygen ofta nog ger militärläkaren
en fylligare bild av den vpl med ökade möjligheter till adekvat
behandling (inkl. åtgärder för förläggning och förplägnad).

Bäckvall inkom med påminnelser i vilka han förklarade sig tillfredsställd
med vad han inhämtat i ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Det ankommer på vederbörande militärläkare att bedöma värnpliktigs
tjänstbarhet från medicinsk synpunkt. Militärläkaren har därvid att
på eget ansvar avgöra vad som är tillräckligt underlag för beslut. Sjukvårdsstyrelsen
har i sitt yttrande pekat på omständigheter som talar mot
att militärläkare utan vidare lägger en av civil läkare gjord, allmänt hållen
tjänstbarhetsbedömning till grund för sitt beslut. Jag delar sjukvårdsstyrelsens
uppfattning i detta avseende. Från formell och principiell
synpunkt kan jag således inte finna anledning till invändning mot
det av Bäckvall ifrågasatta förfarandet. Jag anser mig inte i detta ärende
ha anledning ingå på frågan om vederbörande militärläkares bedömning
av intyget kunnat anses sakligt befogad eller ej. Ärendet är därför
med de här förut gjorda uttalandena av mig avslutat.

Vissa övriga ärenden

Avbrott i verkställighet av utegångsförbud

Vid inspektioner av fredsförband har JO haft anledning upptaga
spörsmålet om beräkning av verkställighetstiden då avbrott göres i utegångsförbud.
JO Thyresson har därvid anfört.

Enligt 14 § disciplinlagen må utegångsförbud avse högst sju dagar.
Den omständigheten att det inte här, såsom fallet är i fråga om arrest,
föreskrivits att en dag skall räknas till tjugofyra timmar har ansetts
innebära att med dag avses kalenderdag. Utegångsförbud får alltså inte
inkräkta på mer än sju kalenderdagar. Det anses lämpligt att utegångsförbud
åläggs för visst antal kalenderdagar, men något lagligt hinder
mot att bestämma tiden annorlunda, exempelvis till visst antal timmar,
finns inte, blott tiden inte spänner över mer än sju kalenderdagar.
Åläggs utegångsförbudet i dagar är det utan intresse när på dagen det
började verkställas, dagen räknas sålunda som verkställighetsdag vare
sig verkställigheten börjat klockan 8.00 eller klockan 20.00. Om nu utegångsförbud
ålagts för visst antal dagar synes mig därför konsekvensen
bjuda att ett avbrott under några timmar en dag inte får medföra att
verkställigheten fortsättes in på en kalenderdag som eljest inte skulle
ha berörts av förbudet. Om däremot verkställigheten avbrytes för en hel
kalenderdag kan den därefter fortsättas med det resterande antalet dagar.
Verkställigheten omspänner då ej fler kalenderdagar än tillrättavisningsbeslutet
avsett. Har åläggandet skett i bestämt antal timmar torde
det däremot inte kunna riktas någon anmärkning mot att avbrottstiden
lägges till efter den tidpunkt då verkställigheten eljest skulle ha upphört.

128

Det antal timmar varunder verkställighet skett ökar nämligen inte genom
en sådan åtgärd. Det måste dock tillses att maximigränsen sju kalenderdagar
inte överskrides. Verkställighet utöver sju kalenderdagar kan
i intet fall anses tillåtlig.

Militärläkares befälsrätt

Vid granskning av arrestantkort iakttogs att en värnpliktig (J) i ett
fall ålagts ansvar för lydnadsbrott för det han inte efterkommit vederbörande
regementsläkares tillsägelse om inläggning på regementets sjukhus.

Sedan närmare utredning om vad som förevarit ävensom yttrande
från regementschefen och auditören inhämtats anförde JO Thyresson
vid ärendets avgörande.

Enligt kap. 21 mom. 9 i tjänstereglementet för krigsmakten har läkare
befälsrätt över den personal som vårdas eller behandlas vid militär sjukavdelning
endast i vad rör ordningen vid avdelningen. Med ordningen
avses vad patienten har att iakttaga med hänsyn till arbetsförhållanden
och sanitära förhållanden samt sammanlevnaden och trivseln överhuvudtaget
vid sjukavdelningen. Läkares befälsrätt omfattar således inte patientens
iakttagande av sjukvårdsföreskrifter. Till sådana föreskrifter
måste anses höra tillsägelse om inläggning på sjukavdelningen (se MO:s
ämbetsberättelse 1963 s. 182).

Då i det hänseende varom här är fråga vederbörande läkare inte haft
befälsrätt över J. har tillsägelsen om inläggning på sjukavdelningen inte
utgjort en av förman given befallning. J:s vägran att efterkomma tillsägelsen
hade således inte bort bedömas som lydnadsbrott utan som
tjänstefel.

Krigsmans hårvård

Med anledning av att en regementsofficer hos JO klagat över att reglerna
om krigsmans hårvård vore lösliga och tillämpningen av dem högst
varierande anförde JO Thyresson.

I det av Kungl. Maj:t i kommandomål fastställda tjänstereglementet
för krigsmakten (TjRK) sägs att krigsman skall iaktta personlig hygien
och puts, att hår och skägg skall hållas klippta och vårdade och att hår
och skägg exempelvis inte får hindra bärande av skyddsmask (6: 14).
Föreskriften lämnar utrymme för en viss variation i tillämpningen. Det
tillkommer i första hand de militära cheferna att efter eget omdöme
avgöra vad som kan anses förenligt med föreskriftens lydelse och syfte.
Då man har att skaffa med föreskrifter av detta slag kan det givetvis
inte undvikas att tillämpningen blir något olika allt efter vem som svarar
för den. Att en föreskrift har en sådan karaktär är inte något unikt. I
lagstiftningen ges åtskilliga exempel på stadganden vid vilkas tillämpning
det finns ett berättigat utrymme för olika meningar. Såvitt gäller den
berörda föreskriften i TjRK kan högre chef naturligtvis utfärda normer
som blir bindande för lägre chefer då de skall träffa sina avgöranden.
Det ankommer emellertid inte på JO att utfärda tillämpningsföreskrifter.

129

Användande av fängsel i militärhäkte

I ett ärende har JO Thyresson haft anledning erinra om att bestämmelserna
om användande av fängsel på den som är intagen i militärhäkte
inte medgiver att fängsel brukas i annat fall än då den intagne
är våldsam (37 § andra stycket militära rättsvårdskungörelsen). Den intagne
må sålunda exempelvis inte vid utomhusvistelse beläggas med
fängsel därför att det befaras att han ämnar avvika eller därför att det
misstänkes att han ämnar gå till våldsamheter.

Fråga om ljudupptagning vid utredning i vapenfriärende

En person som ansökt om vapenfri tjänst och kallats till samtal för
personutredning klagade hos JO över att personutredaren vägrat honom
att göra bandinspelning av utredningsintervjun och över att vapenfrinämnden
ej ville utfärda direktiv i saken, utan överlät ställningstagandet
åt personutredarna. Klaganden anlade upphovsrättsliga aspekter på
frågan.

Ställföreträdande JO Wennergren yttrade vid ärendets avgörande
bl. a. följande.

Jämlikt 5 § kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga
(1966: 414) skall vapenfrinämnden göra den utredning om sökandens
personliga förhållanden och övriga omständigheter som behövs
för prövning av ansökan om vapenfri tjänst. Nämnden äger förordna
särskild utredningsman att biträda vid utredningen. Närmare föreskrifter
om hur det skall förfaras vid inhämtandet av ifrågavarande uppgifter
har inte lämnats i lag eller annan författning. Verkställande av personutredning
tillhör alltså nämndens myndighetsutövning. Det säger sig
självt att, i den mån regler inte givits i allmän författning, det måste
ankomma på myndigheten att bestämma de former i vilka den skall
arbeta vid fullgörandet av sina uppgifter. Remediet mot otillbörliga åtgärder
ligger i det straffrättsliga ämbetsansvaret. Myndigheten kan på
ett sålunda oreglerat område utfärda generella direktiv, som är bindande
för dess tjänstemän. Detta är emellertid inte nödvändigt. Ofta kan det
vara lämpligare att i första hand anförtro åt vederbörande handläggare
att taga ställning från fall till fall. Vapenfrinämnden har utfärdat direktiv
i åtskilliga frågor rörande tillvägagångssättet vid personutredning,
men inte reglerat spörsmålet om privat inspelning av utredarens
intervjuer med sökanden eller annan. Det kan nämnas att frågan är
oreglerad också t. ex. vad gäller möjligheten för någon som förhörs
under en förundersökning i brottmål att göra en privat bandupptagning.
Nämnden har i sitt i detta ärende avgivna remissvar uttalat att det torde
vara mest lämpligt att låta respektive utredare själv avgöra om han vill
medgiva bandinspelning eller ej. Jag delar vapenfrinämndens uppfattning
som överensstämmer med den gängse meningen att privat bandinspelning
vid ett sammanträde i princip bara får förekomma vid offentliga
förhandlingar eller då myndighet eller tjänsteman lämnar särskilt
medgivande därtill. Som torde ha framgått av vad jag nu sagt är frågan
om bandupptagning i förevarande fall i första hand inte en upphovsrättslig
fråga utan en ordningsfråga.

5 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

130

III. Vårdområdet

Kriminalvård

På sätt framgår av den i början av ämbetsberättelsen intagna tablån
har antalet klagoärenden rörande kriminalvården varit mycket stort.
De flesta av dessa kommer från intagna som klagar över den behandling
som de själva varit utsatta för. Under senare år har det blivit allt
vanligare att förtroenderåd vid fångvårdsanstalterna aktualiserat spörsmål
som varit gemensamma för alla intagna eller som varit av principiell
betydelse för dem. De av förtroenderåden väckta ärendena har i allmänhet
innefattat allmänna klagomål över kriminalvården, dess strävanden
och resultat. Det förekommer även i rätt stor utsträckning att utomstående
enskilda påkallar utredning om händelser som omnämnts i pressen.
Tidningsartiklar i vårdideologiska frågor ger ej sällan anledning till framställningar
om utredning huruvida gällande lag tillämpas på ett riktigt
sätt. Klagomål har även anförts av personer som i sin tjänsteutövning
funnit skäl till missnöje med kriminalvården. Sålunda har polismän
klagat över att intagna tillåtits avvika. Övervakare har klagat över att
han inte underrättats om att övervakade frigivits från anstalt. Slutligen
har det förekommit att vårdare inom kriminalvården påtalat att anstaltsledningarna
inte ingripit med tillräcklig kraft mot intagna.

I det följande skall i korthet redogöras för åtskilliga klagoärenden
av mera allmänt intresse. Dessförinnan skall dock här lämnas en översikt
över vilka spörsmål som aktualiserats genom klagomålen.

Liksom under tidigare år har rätt många klagomål från intagna innefattat
påståenden om olika former av övergrepp från kriminalvårdstjänstemännens
sida, allt från påståenden om misshandel till uppgifter
om obehärskat och otrevligt uppträdande av personalen.

I ett ärende, vari påstods att en vårdare misshandlat en häktad och
fråntagit denne en del tillhörigheter, lämnade vårdaren under utredningens
gång sådana uppgifter att JO Bexelius fann det befogat att
överlämna handlingarna i ärendet till allmän åklagare med begäran
att denne måtte föranstalta om fullständig förundersökning och att
därefter på eget ansvar pröva fråga om åtal borde väckas. Åtal väcktes
sedermera av åklagaren mot vårdaren för misshandel och egenmäktigt
förfarande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt. Lagakraftägande
dom i målet föreligger ännu ej.

131

I åtskilliga fall, där påståenden om misshandel framförts, har sedvanlig
skriftlig utredning genom kriminalvårdsmyndigheternas försorg
kompletterats genom förhör, som hållits av en tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen.
Närmare redogörelse för ett sådant fall lämnas i
det följande under rubriken »Inlåsning av hungerstrejkande intagna
samt omplacering till annan anstalt av sådana intagna».

I klagomål över misshandel står ej sällan uppgift mot uppgift. I ett
sådant ärende, som kan anses som typfall, anförde den intagne klaganden:
Han deltog 27.10.1970 i en matstrejk vid anstalten. Vid 19.30-tiden
demonstrerade medlemmar i KRUM utanför fängelset med rop som
»Håll ut, stöd hungerstrejken». Han åsåg demonstrationen från sitt
cellfönster och skrek, i likhet med sina kamrater, »Jag stöder aktionen».
Vid 20.30-tiden kom två vårdare in i hans cell och uppgav, att han skulle
förflyttas till isoleringsavdelningen med anledning av ropen genom cellfönstret.
Då han protesterade häremot, tilldelade tillsynsmannen M.
honom ett kraftigt slag i huvudet och ett flertal sparkar i underlivet.
Efter denna misshandel släpades han ner till isoleringsavdelningen, där
han bands fast vid en säng med remmar, vilka drogs åt så hårt att
märken uppstod i handlederna.

Efter remiss i ärendet inkom yttrande från styresmannen för anstalten,
särskilt yttrande av M., som bestred misshandel, rapport angående
händelseförloppet samt protokoll över förhör med den intagne. Tre
vårdare och en tillsynsman, som uppgavs ha varit närvarande vid händelsen,
betygade att M. inte misshandlat den intagne.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén:

Klagandens påstående om våldsanvändning är bestritt. Uppgift står
således mot uppgift angående vad som förevarit vid tillfället i fråga.
Mot M:s bestridande och med hänsyn till vad styresmannen uppgivit
och till de tre vårdarnas och tillsynsmannen uppgifter kan ej anses
styrkt, att vårdpersonalen i påtalat hänseende brustit i sin tjänsteutövning.
Det är osannolikt att genom ytterligare utredning skulle framkomma
något, som kunde bringa större klarhet i saken. Jag finner
därför ej skäl vidtaga någon ytterligare åtgärd beträffande den påstådda
misshandeln.

I några fall har utredningen i klagoärenden givit fog för att erinra
att kriminalvårdstjänsteman skall vid sin tjänsteutövning uppträda
lugnt och hänsynsfullt, vinnlägga sig om självbehärskning samt bruka
ett vårdat språk. I en del fall av mera bagatellartad beskaffenhet har
konstaterats att påtalade yttranden från personalens sida, om de fällts,
varit olämpliga, men att det som påtalats icke gav tillräcklig anledning
att verkställa närmare utredning.

Att bevisläget ofta är sådant att något ingripande ej kan ske illustreras
av följande fall. Sedan en intagen påtalat bl. a. att han vid enskilt samtal
med en styresman blivit utsatt för kränkande uttalanden av denne och

132

ärendet remitterats till bl. a. styresmannen, som vitsordade blott att
han möjligen höjt rösten, gjorde JO Bexelius vid ärendets avgörande
följande uttalande:

Enligt arbetsordningen åligger det tjänsteman inom kriminalvården
att i sin tjänsteutövning uppträda lugnt och att vinnlägga sig om självbehärskning.
Vad som i ärendet framkommit rörande det påtalade samtalet
mellan styresmannen och klaganden, vid vilket styresmannen enligt
egna uppgifter möjligen höjde rösten, är icke av beskaffenhet att föranleda
ingripande från min sida. Vad i ärendet i övrigt förekommit ger
inte anledning till antagande att någon tjänsteman gjort sig skyldig till
fel eller försummelse vid sin tjänsteutövning eller att eljest något
ingripande från min sida skulle vara motiverat. Jag företager därför ej
vidare åtgärd.

Klaganden begärde härefter att det avgjorda ärendet måtte omprövas
och påtalade att remissförfarandet i ärendet varit onöjaktigt och att han
inte fått bemöta remissvaren, vilkas innehåll tagits för gott. Han bemötte
därefter vad som anförts i remissyttrandena.

I nytt beslut fann JO Bexelius vad klaganden anfört inte kunna föranleda
ändrat ställningstagande i sak samt anförde vidare:

Klagandens anmärkningar mot handläggningen av hans klagomål påkallar
inte annat uttalande från min sida än ett påpekande att det i det
klandrade beslutet icke upptagits något om att innehållet i de i ärendet
avgivna remissvaren tagits för gott. En förutsättning för att klagomål
skall kunna föranleda ingripande från min sida är givetvis att klagomålen
styrks genom verkställd utredning. I det avgjorda ärendet bedömdes
klagomålen ej vara styrkta och ytterligare utredning — genom
påminnelser till klaganden eller annan utredningsåtgärd — bedömdes
ej kunna förändra bevisläget. Det enda som kunde anses utrett var att
styresmannen möjligen höjt rösten vid ifrågavarande samtal. Denna omständighet
bedömdes icke vara av beskaffenhet att föranleda ingripande.

I detta sammanhang må anföras att JO:s utredningsförfarande, varom
redogörelse lämnats i 1970 års ämbetsberättelse s. 280 ff., blivit föremål
för kritik också i några andra kriminalvårdsärenden. I ett sådant
påtalade den intagne klaganden, som i två då avgjorda ärenden påtalat
bl. a. att han tillåtits ha blott bevakade besök och ej tillåtits brevväxla
med personer, som var eller varit antecknade i straffregister, att remissförfarandet
i de avgjorda ärendena varit onöjaktigt och att han inte fått
bemöta remissvaren. Vid detta ärendes avgörande anförde JO Bexelius
bl. a. följande:

H:s anmärkningar mot handläggningen härstädes av hans klagomål
påkallar inte annat uttalande från min sida än ett påpekande att JO
inte är skyldig och enligt praxis inte heller brukar verkställa fullständig
utredning i andra fall än där det föreligger skäl till misstanke om
tjänstefel. I H:s fall förelåg det, efter det styresmannen för anstalten
hörts angående klagomålen, inte anledning att misstänka tjänstefel.
Det är att märka att de faktiska omständigheterna inte var stridiga.
Vad som var stridigt var allenast den rättsliga bedömningen av de fak -

133

tiska omständigheterna. I motsats till vad H. antog ger gällande lag
kriminalvårdsmyndigheterna befogenhet att vägra obevakade besök, om
det finns sakligt skäl härtill. Att man från anstaltens sida anser att den
som dömts för allvarliga narkotikabrott inte bör tillåtas annat än bevakade
besök av personer, som umgåtts i narkotikakretsar, är därför
inte tjänstefel. Behandlingslagen ger också anstalten befogenhet att
hindra brevväxling mellan sådan intagen som nyss sagts och person,
som varit inblandad i narkotikaffärer. Vad H. anfört i sistnämnda hänseende
gav alltså inte heller anledning till misstanke om tjänstefel. Med
hänsyn härtill förelåg det följaktligen inte något sakligt skäl för att
föranstalta om närmare utredning i anledning av klagomålen. Tillfälle
att avge påminnelser i anledning av remissvar lämnas om detta påkallas
av utredningsskäl. I det avgjorda fallet var det uppenbart att påminnelser
inte kunde förväntas tillföra ärendet upplysningar som kunde påverka
bedömningen av de aktuella rättsfrågorna.

Åtskilliga klagomål har avsett att de intagna ej fått begärda samtal
med personal, assistent, styresman eller kriminalvårdsdirektör. Ett
sådant fall avseende uteblivet samtal med styresman behandlas jämte
annan fråga under rubriken »Vid tillämpning av 47 § behandlingslagen
etc.» I ett annat ärende påtalade en intagen att kriminalvårdsdirektören
för inlandsräjongen under det senaste året ej tagit emot de intagna
vid sitt månatliga besök på Kumlaanstalten. Vid ärendets avgörande
anförde JO Bexelius följande.

Enligt 125 § vårdcirkuläret skall kriminalvårdsdirektör vid sina regelbundna
besök på räjongens anstalter bereda de intagna tillfälle till
samtal med honom. Bestämmelsen är att anse som en tjänsteföreskrift
för kriminalvårdsdirektören. Föreskriften är meddelad av kriminalvårdsstyrelsen.

Av de avgivna yttrandena framgår att styrelsen under senare tid lagt
så många nya arbetsuppgifter på kriminalvårdsdirektören, att det tydligen
inte varit möjligt för denne att — om han skulle fullgöra övriga
uppgifter — iaktta nyssnämnda föreskrift, såvitt avser Kumlaanstalten.
Med hänsyn härtill och då kriminalvårdsstyrelsen funnit någon anmärkning
inte kunna riktas mot det sätt, varpå kriminalvårdsdirektören
prioriterat sina uppgifter, kan någon kritik från min sida inte riktas
mot denne i påtalat hänseende. Klagomålen mot honom lämnas därför
utan åtgärd.

För mig framstår det emellertid som angeläget att de, som är berövade
friheten och inte utan vidare kan anlita biträde av utomstående, inte
undandras tillfälle till samtal med räjongchefen inte blott i sådana
ärenden, i vilka han har att besluta, utan även i sådana ärenden, där
intagen inte hos anstaltens personal fått gehör för sina önskemål och
synpunkter. Det synes därför önskvärt att organisationen av räjongkanslierna
utformas på sådant sätt att räjongchefen får möjlighet att
bereda intagna tillfälle till samtal med honom i den utsträckning som
avsetts med bestämmelsen i vårdcirkuläret. Då emellertid kriminalvårdsstyrelsen
förklarat sig ämna äska medel till en förstärkning av räjongkansliema
och kriminalvårdsdirektören förklarat att han i fortsättningen
ämnar försöka att i begränsad omfattning regelbundet bereda tid för
samtal med de intagna på anstalten kan något initiativ eller någon
åtgärd från min sida inte anses påkallad.

134

Många klagomål har avsett brevcensuren. I ett stort antal fall har
påtalats att brev från JO till intagen öppnats. Det är förståeligt att öppnandet
av brev från JO lätt uppfattas såsom trakasseri. Från JO:s sida
har också framhållits att granskning av dylika brev bör kunna underlåtas,
om det inte finns anledning misstänka missbruk av kuvertet. Från anstalternas
sida brukar klagomål över att brev från JO öppnats förklaras
med att öppnandet skett av misstag. Då klagomålen under hänvisning
härtill avskrivits och klaganden tillställts beslut härom, har det gång
på gång hänt, att nya klagomål över att JO:s brev med avskrivningsbeslutet
öppnats »av misstag». Eftersom kriminalvårdsstyrelsen under
året ändrat det s. k. vårdcirkulärets bestämmelser om tillämpningen av
behandlingslagens regler om brevcensur — och bl. a. lämnat föreskrifter
om förfarandet med brev från JO, JK och kriminalvårdsstyrelsen, vilka
överensstämmer med principerna i JO:s tidigare uttalanden om dylik
brevgranskning (se JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 176 ff.), lämnas icke
här någon redogörelse för ärendena om brevcensur. Ett ärende angående
åklagares och fångvårdsanstalts granskning av häktads post i
visst fall upptas emellertid i slutet av denna redogörelse.

En förhållandevis stor del av ärendena har avsett intagnas klagomål
över att de i något hänseende icke fått önskvärd kontakt med samhället
utanför fångvårdsanstalten^. I det följande lämnas särskild redogörelse
för ett ärende angående intagens telefonsamtal med advokat. Klagomålen
angående intagens kontakt med personer utanför fångvårdsanstalt
har i övrigt avsett permissioner, besök och studiecirklar. I ett ärende
påtalade en intagen att han efter omplacering till annan anstalt icke
fått telefonledes framföra underrättelse till sina anhöriga utan fått
besked att vederbörande assistent skötte telefonsamtalen med yttervärlden.
Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Enligt 33 § första stycket behandlingslagen skall tillfälle beredas intagen
att omedelbart efter intagningen eller överflyttning till annan
anstalt underrätta närstående om sin vistelseort. Om detta skall ske per
telefon, post eller på annat sätt får avgöras med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet, varvid bl. a. sådana förhållanden som
anhörigs nära förestående besök och arbetsbelastningen bland anstaltens
personal får beaktas. Oavsett vilken form som väljes för underrättelsen
får dock den intagnes i behandlingslagen fastslagna rätt att omedelbart
efter intagningen eller överflyttning till annan anstalt få underrätta
närstående om sin vistelseort inte åsidosättas. Även om man vid anstalten
haft otillräckligt med personal och icke kunnat tillåta klaganden att
per telefon underrätta sina anhöriga, har man dock varit skyldig tillse,
att den i lag givna föreskriften om rätt för klaganden att omedelbart
efter ankomsten till anstalten få underrätta närstående följdes. Detta
hade kunnat ske genom att tillfälle beretts klaganden att avsända brev
och att han i samband därmed underrättats om möjligheterna att förvärva
frimärken. Den intagne har i klagoskriften gjort gällande att en
begäran av honom att få köpa frimärken inte beaktats. Hur därmed

135

förhåller sig har inte blivit klarlagt. Som han emellertid »hittat» ett
frimärke så att hans fästmö kunnat underrättas om förflyttningen, ger
vad i saken förekommit ej anledning till antagande, att någon befattningshavare
inom kriminalvården förfarit på sätt som skulle kunna
motivera ingripande från min sida.

Flera ärenden med klagomål angående permissioner har avsett att
den intagne ansett att fångvårdsanstalten felaktigt bedömt t. ex. för
sen ankomst såsom permissionsbruk och oriktigt ansett att den intagne
vid återkomsten till anstalten varit påverkad av alkohol eller narkotika.
I ett ärende angående vägrad permission för intagne S. att närvara vid
sin styvfaders begravning uppkom bl. a. frågan huruvida villkor om
bevakning förutsatte begäran av den intagne, som sökt permissionen.
Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén bl. a.
följande.

I lagen om behandling i fångvårdsanstalt ges inga särskilda föreskrifter
rörande permission med bevakning. Enligt 104 § vårdcirkuläret upptas
fråga om permission efter ansökan av den intagne eller, när skäl är
därtill, utan sådan ansökan. Bestämmelsen innehåller ingen föreskrift
om att den intagne för att få prövat, huruvida permission under bevakning
kan beviljas, i ansökan måste framföra yrkande om sådan permission.
Av 105 § vårdcirkuläret framgår att styresmannen i utfärdad
permissionssedel bl. a. skall ange de föreskrifter och anvisningar som
kan vara erforderliga. Det ligger i sakens natur att det vid meddelandet
av sådana föreskrifter och anvisningar icke utgör en förutsättning att
den intagne framställt yrkande därom.

Föreskrift om permission under bevakning avser en säkerhetsteknisk
åtgärd, varom det ankommer på styresmannen att bestämma och som
därför icke kan vara beroende av framställning från den intagne. Att
det emellertid kan vara lämpligt att, innan permission under bevakning
beviljas, underrätta den intagne om att föreskrift om bevakning utgör
förutsättning för permissionsansökans beviljande är självfallet.

I förevarande fall synes styresmannen vid permissionsansökans avgörande
vare sig ha med S. upptagit frågan om föreskrift om bevakning
eller, vilket således enligt min mening i allt fall borde ha skett, själv
prövat frågan om permission under bevakning borde beviljas. Enligt
100 § vårdcirkuläret hade det ålegat styresmannen att pröva om skälen
för korttidspermission i S:s fall var särskilt starka och om sålunda
permission under bevakning skulle medges. Styresmannens underlåtenhet
härvidlag kan — icke minst med tanke på att hans förfaringssätt
godtagits av kriminalvårdsstyrelsen —• icke uppfattas som tjänstefel.
Jag inskränker mig därför i denna del till ett understrykande av min
här gjorda tolkning av bestämmelsen i 100 § vårdscirkuläret.

I ett ärende uppkom fråga om fångvårdsanstalts befogenheter vid
förvaltning av häktads penningmedel. En häktad — J. — klagade över
att ett penningbelopp, som han erhållit från sin församling för namnbyte
och som spärrats vid anstaltens kamrerarkontor av en kurator,
använts av kamrerarkontoret för reglering av en portoskuld, som han

136

ådragit sig. J. anförde att han till följd härav icke längre hade medel
till namnbytet, oaktat penningbeloppet var avsett för det ändamålet.
Av utredningen i ärendet framgick att J. sedermera erhållit ett motsvarande
belopp för namnbytet från en socialbyrå. Vid ärendets avgörande
anförde ställföreträdande JO Petrén efter återgivande av hithörande
bestämmelser:

Av dessa regler framgår att medel, som häktad erhåller utifrån,
omhändertas av anstalten och förvaltas av denna. Därigenom berövas
han besittningsrätten till medlen men måste — mot bakgrund av de
ovan angivna stadgandena — vara bibehållen vid förfoganderätten över
dessa. Då det icke finnes någon generell regel som beskär häktads
privaträttsliga rättshandlingsförmåga, måste häktad beträffande medel,
som han erhåller utifrån under sin vistelse på anstalten och som omhändertages
av denna, därför att å anstalten intagen ej får inneha
pengar under sin anstaltsvistelse, antagas ha samma dispositionsrätt över
dessa som vilken annan person som helst skulle ha haft, blott med den
skillnaden att anstalten utövar förvaltningen av medlen och att den
intagnes möjligheter att använda medlen för inköp på anstalten kan
vara inskränkta genom särskilda bestämmelser. Har häktad mottagit
medel utifrån för visst ändamål, torde han således i princip ha samma
möjlighet att i övrigt disponera över dem, som om han icke varit intagen
på anstalt.

Förfaringssättet att spärra häktads medel, som denne erhållit för
att brukas för visst ändamål, synes icke stå i överensstämmelse med
den grundsats för vilken jag här givit uttryck. Om häktad vill disponera
medel, som han mottagit för bestämt ändamål, för ett annat syfte, t. ex.
för betalning av en skuld till annan än den som tillställt honom medlen,
måste han anses ha frihet att förfara sålunda. Fångvårdsanstalten kan
icke heller anses äga någon rätt till kvittning i medel, som den förvarar
för den häktades räkning, till förmån för sina fordringar på den intagne,
om icke så är särskilt stadgat; se t. ex. 8 § andra stycket kungörelsen
25.4.1958 angående tillämpningen av lagen samma dag om behandlingen
av häktade och anhållna m. fl. Anstalten har icke någon sådan besittningsrätt
till dessa, som skulle kunna utgöra grund för ett kvittningsförf
arande.

Enligt min mening har sålunda fångvårdsanstalten i detta fall icke
kunnat kvittningsvis gottgöra sig för sina krav på J. i anledning av
portoutlägg för dennes räkning i medel, som han erhållit utifrån. Icke
heller har fångvårdsanstalten vad avser medel av denna art, som lämnats
den häktade med visst villkor, ägt påtaga sig rollen av förmyndare
med uppgift att tillse att medlen verkligen kom till användning för det
speciella ändamål för vilket de hade överlämnats till J. Det måste
anses vara dennes ensak att tillse att medlen kommer till föreskriven
användning. Anstalten äger icke påtaga sig något ansvar härför och
saknar befogenhet att ingripa i sådant syfte.

Liksom under tidigare år har en stor grupp klagomål avsett sjuk- och
tandvården vid fångvårdsanstalterna. Det ligger i sakens natur att förefintliga
brister med avseende å sådan vård oftare beror på otillräckliga
anslagsmedel än på fel och försummelser från befattningshavares sida.

137

Från JO:s sida kan, när bristerna beror på otillräckliga anslagsmedel,
annat inte göras än att bringa vad som framkommit till justitiedepartementets
kännedom.

I ett ärende, föranlett av intagens klagomål över att han inte fått
samtala med psykiater, upplyste styresmannen för en sidoanstalt inom
östra räjongen följande.

Inom räjongen fanns en psykiater, vilken med tjänst som överläkare
var placerad vid centralanstalten. Varje gång ett fall enligt kroppsläkarens
eller någon tjänstemans vid sidoanstalten bedömande var i
behov av psykiaterkonsultation anmäldes detta till psykiatern. Till följd
av sin stora arbetsbörda kunde psykiatern endast besöka anstalten sporadiskt.
På grund av platsbrist hade det endast i begränsad omfattning
varit möjligt att tillfälligt från sidoanstalten för konsultation överflytta
en intagen till centralanstalten. Styresmannen ansåg det önskvärt att
samtliga fall som bedömdes vara i behov av psykiaterkonsultation fick
sådan. För att så skulle ske ansåg han att det fordrades en fast rutin;
antingen att sådana förflyttades till centralanstalten — vilket med hänsyn
till platsbristen torde vara svårt — eller — vilket han ansåg lämpligast
— att räjongpsykiatern regelbundet besökte sidoanstalten. Enligt
hans uppfattning ökade behovet av kontakt med psykiater i takt med
de tilltagande psykiska störningarna hos allt fler intagna.

I infordrat yttrande anförde kriminalvårdsstyrelsen följande.

Den vid fångvårdsanstalten Österåkers psykiatriska avdelning stationerade
psykiatern var samtidigt räjongpsykiater för fångvårdsanstalterna
inom östra räjongen. Enligt gällande arbetsordning var räjongpsykiatern
skyldig att besöka räjongens sidoanstalter. Någon tidsintervall
för besöken hade inte fastställts. Räjongen hade c:a 1 000 intagna —
häktade inräknade. Eftersom genomströmningen vid vissa anstalter och
häkten var avsevärd översteg det verkliga patientunderlaget denna siffra.

Den speciella situation som frihetsberövande skapade liksom vederbörandes
personliga bakgrund gjorde att antalet personer med psykiska
besvär bland de intagna var stort. Enskilda fall kunde dessutom vara
tidskrävande. Under sådana förhållanden uppstod svårigheter för vederbörande
läkare att hinna med samtal med alla de intagna som önskade
sådant. En angelägenhetsgranskning blev i vissa lägen nödvändig från
vederbörande läkares sida.

Räjongpsykiatern hade upprepade gånger hävdat att remiss från
anstaltsläkaren till räjongpsykiatern eller åtminstone en redogörelse för
den intagnes psykiska besvär avfattad av styresmannen, assistent eller
annan befattningshavare, som har kännedom om den intagne, måste
föreligga för att han skulle ta hand om fallet.

Möjligheterna att förflytta intagna, som önskade psykiaterkonsult, till
Österåkersanstalten påverkades på motsvarande sätt av nödvändigheten
för psykiatern att angelägenhetsgradera insatserna.

I ärendet inhämtades att räjongpsykiatern sedermera slutat sin anställning
vid kriminalvården och att tjänsten som räjongpsykiater var
vakant samt att kriminalvårdsstyrelsen saknade medel att vid de fångvårdsanstalten
som inte tillhörde internerings- och ungdomsräjongen,

5* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

138

mot arvode anlita psykiaterkonsulter. Vid ärendets avgörande anförde
ställföreträdande JO Wennergren.

Med hänsyn till de begränsade resurser, med vilka kriminalvården
har att röra sig och till den ransonering som därför måste göras,
kan det inte läggas någon tjänsteman till last att den önskade psykiaterkontakten
ej kom till stånd.

Avslutningsvis vill jag uttala att jag finner den beskrivna psykiatersituationen
inom kriminalvården oroväckande. Snara och kraftfulla
åtgärder behövs som ger kriminalvården de psykiatriska resurser som
erfordras för att bristen skall kunna hävas och för att de växande behoven
av psykiatriska konsultationer skall kunna mötas. Övervägas kan
om inte en lösning av såväl den akuta psykiaterkrisen med obesatta
tjänster som de fast anställda psykiaternas arbetsbörda står att finna i
ett utökat anlitande av arvodesanställda psykiaterkonsulter på sätt som
nu sker vid ungdomsvården och nykterhetsvården liksom kriminalvårdens
ungdoms- och intemeringsräjong.

I ett ärende klagade en intagen över att en vaktbefälhavare vägrat
ambulanstransport av en medintagen som drabbats av ett olycksfall och
att transporten till sjukhuset härigenom avsevärt fördröjts. Vid prövning
av klagomålen anförde JO Bexelius följande.

Då någon drabbas av allvarlig skelettskada finns risk för chocktillstånd
som kan medföra allvarliga komplikationer. Det är bl. a. därför
angeläget att sådan skadad snabbt förs till sjukhus. Behovet av skyndsamheten
bör emellertid ej medföra att den skadade utsättes för extra
risker genom att transporten sker med ett olämpligt transportmedel utan
möjlighet till hjälpåtgärder och utan medföljande sjukvårdskunnig personal.
För en lekman är det uppenbart svårt att rätt avgöra vilket
transportmedel som är påkallat. Oftast torde ambulanstransport vara
att föredraga, även om denna kan taga något längre tid. Huruvida det
i förevarande fall var lämpligt att låta transporten utföras med anstaltens
egen bil synes, då ställningstagandet om transporten skulle göras,
ha varit tveksamt. De befattningshavare som bestämde transport med
anstaltens egen bil har emellertid uppenbarligen handlat uteslutande i
syfte att av hänsyn till den skadade se till att transporten snabbt kom
till stånd. Eftersom det i efterhand kan konstateras att den skadades
tillstånd icke försämrades på grund av det använda transportsättet, kan
någon erinran knappast göras mot att man — ifall man trodde att
transporten härigenom skulle gå fortare — valde transport med anstaltens
egen bil.

Av utredningen i ärendet framgår emellertid att det dröjde omkring
en halv timma från det transporten beordrades till dess färden till sjukhuset
anträddes. Medan den skadade, såsom en av de i ärendet hörda
uttryckte det, vred sig i plågor, fick sålunda vaktbefälhavaren ägna
åtskilliga minuter åt att söka reda på personal, som kunde utföra transporten.
Innan denna personal blev färdig, åtgick ytterligare tid. Den ene
skulle byta kläder och hämta handlingar och den andre äta sin matsäck.
Först sedan detta avslutats, körde transportförarna bilen till den plats
där den skadade fått ligga och vänta på transport, därvid det för transportförarna
överraskande visade sig att bilen måste omställas för bårtransport,
vilket de saknade erfarenhet av. Det är alldeles uppenbart att

139

sådan tidsåtgång för ordnande av transporten icke är försvarlig, även
om en ambulanstransport må ha tagit lika lång tid och det i efterhand
synes framgå att snabbare transport icke var nödvändig. Beslutet att
transporten skulle ske med anstaltens egen bil framstår därför som något
förhastat. Det är tydligt att dröjsmålet hade sin grund i att flera befattningshavare
skulle underrättas och företaga åtgärder för transporten
och att det på anstalten saknades all rutin i handhavandet av dylika
transportfrågor.

Ehuru jag finner att viss kritik kan riktas mot personalen, anser jag
dock — med hänsyn till att rutin synes ha saknats för handhavandet av
dylika transportfrågor — att det inträffade dröjsmålet icke kan läggas
någon befattningshavare till last såsom fel. Jag förutsätter dock att
styresmannen för anstalten i anledning av det inträffade noggrant överväger
vilka åtgärder som bör vidtagas för att upplysa berörd personal
om hur den bör handla om ett liknande fall skulle inträffa.

Många klagomål har gällt missnöje med kosten vid fångvårdsanstalterna.
I ett ärende klagade sålunda en intagen över att han efter förflyttning
till annan anstalt icke fått vegetabilisk föda, som ordinerats
honom av läkare vid allmänt sjukhus. I ärendet inhämtades bl. a. utlåtande
från kriminalvårdsstyrelsen angående differentierat kosthåll vid
fångvårdsanstalter, särskilt angående behovet av differentierat kosthåll
för utländska intagna. Kriminalvårdsstyrelsen anförde.

Behovet av differentierat kosthåll vid fångvårdsanstalten^ har ökat
beroende på ett växande inslag av utlänningar med trosläror som inte
medger utspisning med vanlig svensk kost liksom på ett alltmer tilltagande
antal vegetarianer, som ställer särskilda krav på beaktande av
deras kostvanor. Alla dessa avvikelser från den bespisningsform som
f. n. tillämpas vid anstalterna medför en väsentlig kostnadsökning om
de anställda anspråken skall kunna tillgodoses.

Vid anstalter med eget kök eftersträvar anstaltsledningen att i största
möjliga utsträckning med beaktande av kostnaderna anrätta sådan kost,
som nyssnämnda grupper behöver. Vid anstalter och häkten där matleveranser
sker från entreprenörer är situationen annorlunda och vissa
svårigheter kan uppstå.

Kriminalvårdsstyrelsen har hittills inte utfärdat särskilda anvisningar
för utspisning av utlänningar och vegetarianer. Mathållningsfrågan i
stort kommer emellertid att bli föremål för översyn under innevarande
år, varvid såväl kalori- och vitaminbehov som olika diet- och specialkoster
även kommer att undersökas. Detta skall ske i samråd med samarbetsdelegationen
för förplägnadsfrågor.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Av utredningen framgår att fångvårdsanstalten inte haft resurser att
tillgodose intagnas behov av att erhålla vegetabilisk kost. Någon ordination
av läkaren om vegetabilisk kost hade således icke kunnat ske beträffande
J. under vistelsen på anstalten. Därest behovet för den intagne
av särskild kost varit känt, hade detta emellertid utgjort skäl för att
eventuellt omplacera den intagne till annan anstalt, där hans behov av
vegetabilisk föda kunnat tillgodoses. Även läkaren på anstalten kunde
ha varit verksam för sådan omplacering.

140

Då det av kriminalvårdsstyrelsens yttrande framgår att mathållningsfrågan
på anstalterna kommer att bli föremål för översyn under innevarande
år, därvid såväl kalori- och vitaminbehov som olika diet- och
specialkoster även kommer att undersökas, saknas skäl för mig att med
anledning av vad i ärendet framkommit rörande differentieringen av
kosthåll på fångvårdsanstalten^ vidtaga någon åtgärd.

Klagomål över anstaltsplaceringar har framförts i flera ärenden. I ett
sådant påtalade en intagen C., som ådömts skyddstillsyn med anstaltsbehandling
jämte förvisning, att han kvarhölls på sluten anstalt, oaktat
han enligt besked från domstolen dömts till öppen anstaltsvård. I ärendet
upplystes att den intagne efter fyra dagar på den slutna anstalten
överförts till tillsynsanstalt. Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Dom till skyddstillsyn med anstaltsbehandling medför ej obetingat
att den dömde skall tillbringa verkställighetstiden i skyddstillsynsanstalt
eller annan öppen anstalt. Beträffande sådan anstaltsbehandling skall
enligt 4 kapitlet 51 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt vad i kapitlet
sägs om behandlingen av den som dömts till fängelse i tillämpliga
delar gälla. Enligt 42 § samma lag skall därför den som undergår sådan
anstaltsbehandling vårdas i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn
till ålder, hälsotillstånd, tidigare vandel och förefintlig arbetsmöjlighet
eller förhållandena i övrigt måste anses olämpligt.

Mot bakgrund härav kan ej anses felaktigt att C., som ådömts förvisning,
ej genast överfördes till öppen anstalt. Jag lämnar därför klagomålen
utan vidare åtgärd.

Jämförelsevis många klagomål har gällt missnöje med placeringen
på specialavdelningar inom fångvårdsanstaltema. Några sådana — avseende
tillämpningen av 45 och 47 §§ behandlingslagen — återges särskilt
i slutet av denna redogörelse.

I ett ärende med klagomål över placering jämlikt 45 § behandlingslagen
på observationsavdelning, påtalade tio representanter för de intagnas
förtroenderåd vid en sluten anstalt, att J., som var förtroenderådets
ordförande, jämte fyra andra intagna — E., H., S. och L. —
förts till observationsavdelningen för påstådd arbetspassivitet. Klagandena
anförde: Förflyttningen skedde med tvång och på ett mycket
provocerande, förödmjukande sätt. Klagandena förmenade, att de i
behandlingslagen angivna kriterierna för beslut om intagens inlåsning i
enrum i samband med utredning av disciplinärende ej förelegat och att
den befattningshavare som beslutade om överförandet av de fem intagna
till observationsavdelningen därför handlat i strid mot behandlingslagens
bestämmelser. I sammanhanget borde även utredas huruvida icke kriminalvårdsstyrelsens
anvisningar om handläggning av disciplinärenden i
sådana fall, där uppenbar säkerhetsrisk ej förelåg, gick utanför vad
som stadgades härom i behandlingslagen. Klagandena förmenade vidare
att den personal, som verkställt överförandet, gjort sig skyldig till
»rättsstridigt tvång alternativt övergrepp», brukat ärekränkande och

141

olämpliga uttryck som bl. a. »tjuvdjävel» m. m. samt utsatt åtminstone
en av de fem intagna, som överfördes, för misshandel och därvid med
våld slitit av denne samtliga klädesplagg. Klagandena förmenade slutligen,
att den arbetsledare, som avgivit rapporter för den påstådda
arbetspassiviteten, ej handlat i överensstämmelse med kriminalvårdsstyrelsens
anvisningar. Klagandena hemställde att JO måtte verkställa
utredning i saken. Till stöd för klagomålen åberopade klagandena kopia
av ett av anstaltsläkaren utfärdat intyg rörande undersökning av en av
de fem intagna, som överfördes till observationsavdelningen. I intyget
angavs, att H. vid undersökning företedde »c:a 5 cm långt skrapsår i hö.
knäveck, c:a 5 cm långt blåmärke hö. överarm, c:a 2 cm långt skrapsår
hö. underarm».

Av rapporter och journalanteckningar framgick i huvudsak följande:
Samtliga fem rapporterades för att ha ägnat endast några minuter åt
anvisat arbete på verkstaden. De skulle i stället ha uppehållit sig i rastrummet
med samtal eller kortspel. E. uppgav vid ett förhör att han
arbetat så gott han kunnat samt att han haft sömnsvårigheter och därför
ej kunnat arbeta. H., som var städare på verkstaden, ansåg att han
hållit rent och snyggt och att rapporten var orättvis. S. uppgav att
ackordsarbete måste innebära frihet att fördela arbetsinsatsen efter eget
önskemål. Han medgav att kortspel förekommit på arbetstid. Verkmästaren
hade — berättade S. — avbrutit ett bridgeparti, varvid de intagna
protesterat genom att inte gå ut i verkstaden vid tillsägelse. L. förnekade
verkmästarens uppgift att han skulle ha arbetat blott 20 minuter
och hävdade att han under dagen sytt 30 säckar samt uppgav att hans
arbetsuppgift var att rensa säckar och att några säckar ej funnits för
rensning. Möjligen hade det varit något mera vila och kaffedrickning
under dagen. J. uppgav att han ansåg sig ha utfört anvisat arbete. Han
hade ej vägrat att arbeta, endast arbetat ojämnt. Verkmästarens åsikt
att det var oacceptabelt att han under en dag sytt blott fem säckar var
enligt hans mening ointressant, eftersom han höll normalproduktionen
under en vecka.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Intagen är enligt 23 § behandlingslagen skyldig att med flit och ordning
utföra arbete som åläggs honom. Det är av de intagnas egna
uppgifter uppenbart att de fem intagna saken gäller åsidosatt denna
förpliktelse. De fem har i anledning härav förts till observationsavdelningen
för utredning av det indisciplinära uppträdande som förekommit.

Förtroenderådet har i klagomålen — oaktat rådets ordförande var en
av de fem inblandade och rådet därför borde vara informerat om vad
som förekommit — ifrågasatt om inte anstaltens personal överskred
sina befogenheter genom att föra de fem till observationsavdelningen.
Enrumsbehandling enligt 45 § behandlingslagen får emellertid användas
under pågående utredning eller »om det med hänsyn till ordning och
säkerhet inom anstalten eller för undvikande av menlig inverkan de
intagna emellan eller av annan särskild anledning finnes erforderligt».

142

Med hänsyn till vad de intagna själva uppgivit om den arbetspassivitet
som förekommit var en utredning, under vilken de inblandade hölls
åtskilda, påkallad. Över huvud synes det svårt att tänka sig att man
skulle kunna upprätthålla ordning och säkerhet inom en anstalt, om
man inte med fasthet ingriper t. ex. då intagna såsom i förevarande
fall vägrar gå till anvisat arbete såsom en protest mot att ett bridgeparti,
vari de varit inbegripna under pågående arbetstid, avbrutits. Någon
kritik kan därför inte riktas mot beslutet att föra de inblandade till
observationsavdelningen. Klagomålen i denna del förtjänar därför inte
avseende.

Yad därefter angår sättet för de intagnas överförande till observationsavdelningen
må till en början erinras att intagen är skyldig att ställa
sig till efterrättelse tillsägelser som meddelas av anstaltens personal och
att denna därför har befogenhet att tillgripa våld för att genomföra
beordrad överflyttning, om den intagne ej följer med frivilligt. Beträffande
frågan om personalen i detta fall använt mera våld än som var
oundgängligt står uppgift mot uppgift. Något stöd för klagandenas
uppgifter har ej framkommit. Det förefaller osannolikt att ytterligare
utredning skulle kunna förändra bevisläget. Med hänsyn härtill och
till omständigheterna i övrigt finner jag ej skäl att föranstalta om ytterligare
utredning härutinnan utan lämnar klagomålen i denna del utan
vidare åtgärd.

Jag finner ej heller tillräckliga skäl att föranstalta om närmare utredning
rörande påståendena att personalen vid tillfället skulle ha uttryckt
sig på ett grovt och otillbörligt sätt, något som personalen förnekat.

Frågan om beräkning av enmånadstiden som längsta tid för förordnande
utan kriminalvårdsdirektörens medgivande om intagens behandling
i enrum enligt 45 § behandlingslagen var aktuell i ett ärende, vid
vars avgörande JO Bexelius anförde bl. a. följande.

Enligt 45 § behandlingslagen må intagen hållas till arbete i enrum —
förutom under tid då s. k. behandlingsundersökning pågår — om det
med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten eller för undvikande
av menlig inverkan de intagna emellan eller av annan särskild
anledning finnes erforderligt, dock högst en månad varje halvår. Efter
medgivande av kriminalvårdsstyrelsen må förordnande om sådant arbete
meddelas för längre tid, dock högst sex månader varje gång. Enligt 35 §
behandlingskungörelsen lämnar kriminalvårdsdirektören enligt anvisningar
som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen medgivande att intagen
må hållas till arbete i enrum under längre tid än en månad.

I 52 och 53 §§ kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i
anstalt har föreskrivits bl. a. följande: Förordnande enligt 45 § behandlingslagen
att intagen skall hållas till arbete i enrum skall föregås av
noggrann prövning av huruvida tillräckliga skäl, som anges i nämnda
lagrum, finns härför. Så snart sådant arbete icke längre är oundgängligen
nödvändigt för att vinna syftet med behandlingsåtgärden, skall
förordnandet hävas. Förordnande enligt 45 § skall noggrant redovisas i
behandlingsjournalen, av vilken skall framgå vem som meddelat förordnandet.
Finns anledning anta att intagen måste hållas till arbete i
enrum längre tid än en månad under ett halvår skall anmälan därom
snarast göras till kriminalvårdsdirektören. Kriminalvårdsdirektörs medgivande
enligt 45 § behandlingslagen beträffande arbete i enrum under

143

längre tid än en månad skall lämnas på enahanda grunder, som enligt
samma lagrum gäller för förordnande under kortare tid. Medgivande
skall upptagas i särskild besluthandling och skall dessutom noggrant
redovisas i behandlingsjournalen.

På sätt framgår av de här förut återgivna bestämmelserna får emellertid
intagen inte åläggas enrumsbehandling under längre tid än en månad
varje halvår utan medgivande av kriminalvårdsstyrelsen eller kriminalvårdsdirektören.
Denna bestämmelse har inte iakttagits beträffande

. Styresmannen har i sitt yttrande hävdat att ett nytt överförande

till enrum, skilt från ett tidigare och förorsakat av nya omständigheter,
skulle vara att anse som ett nytt fall som medförde att enmånadstiden
började löpa på nytt. Denna mening är emellertid inte förenlig med
ordalydelsen av 45 § behandlingslagen och med vad som torde vara
syftet med denna bestämmelse.

Några ärenden slutligen har avsett klagomål över förlängd strafftid
och över dröjsmål med upptagande av nöjdförklaring. I ett ärende
anfördes klagomål över dröjsmål med fastställande av dag för frigivning.
Den intagne klaganden N. anförde.

Han hade tidigare under verkställighetstiden begått en rymning, men
trott att han skulle slippa s. k. påbackning på grund av rymningen, eftersom
han ej tidigare blivit kallad till övervakningsnämnden. Emellertid
skulle frigivningsärendet upptas i övervakningsnämnden 11.1.1971 och
han befarade att få strafftiden förlängd med en månad. Genom att
övervakningsnämndens sammanträde hölls först dagen innan den planerade
frigivningen skulle äga rum, gick han i praktiken miste om möjligheten
att överklaga ett beslut från nämnden om förlängning av strafftiden.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wennergren.

N. hade avtjänat 2/3 av strafftiden 12.1.1971. Fråga om villkorlig
frigivning för honom hade därför enligt de nämnda bestämmelserna
bort prövas dessförinnan. Sådan prövning skedde också 11.1.1971. Något
formellt fel mot gällande bestämmelser har således icke skett. Med
hänsyn till att utgången hos övervakningsnämnden kunde bli en extra
månads väntan på frigivning, hade saken dock lämpligen bort föreläggas
nämnden tidigare än som skedde. N. hade visserligen möjlighet att
omedelbart överklaga hos kriminalvårdsnämnden men kunde inte fått
besked från denna före den dag då han skulle ha tillträtt sin anställning.
Handläggningen var därför enligt min mening inte tillfredsställande.

I ett klagoärende uppmärksammades att ett beslut om varning till
en intagen antecknats i bestraffningsliggaren och att fullföljdshänvisning
avseende beslutet meddelats. I infordrat yttrande anförde kriminalvårdsdirektören
följande.

Man har i allt vidare omfattning frångått att utdöma inneslutning i
enrum och ävenledes förlust av rätt att inneha eller inköpa vissa förnödenheter.
Förseelser begångna på öppen anstalt leda ofta till att vederbörande
placeras på sluten anstalt och en sådan omplacering får då
anses ersätta de sanktioner som § 66 behandlingslagen anvisar. I det nu

144

aktuella fallet företogs en sådan omplacering. När sedan ett förhör
avslutas och det visar sig att den misstänkte på så goda grunder kan
anses skyldig till det han anmälts för har förhörsledare funnit det
naturligt att tillhålla vederbörande att ej i fortsättningen handla så.
Han har varnats för att bete sig så i fortsättningen. Olyckligtvis har
denna varning fått en självständig innebörd och i sig uppfattats som en
sanktion. Det är förklarligt att det blivit så men därför ej erforderligt
att införa åtgärden i bestraffningsliggaren. Ej heller har det varit erforderligt
att lämna fullföljdshänvisning. Det torde vara strävandena att
undvika de mera ingripande sanktioner som behandlingslagen anvisar,
som lett till den här utvecklingen. Det har här förbisetts att »varningen»
fått karaktären av formell bestraffning och genomgång kommer att ske
av samtliga ärenden för att undvika att dessa erinringar, där de förekommit,
tar annan form än som tillsägelser.

I räjongmeddelande till anstalterna har jag nu påtalat att endast de
sanktioner som finns angivna i behandlingslagen skall användas.

Vid prövning av den sålunda upptagna frågan kritiserade ställföreträdande
JO Petrén att beslut om varning, som ej är någon sanktion
enligt behandlingslagen, försetts med besvärshänvisning och antecknats
i bestraffningsliggaren. Med hänsyn till att kriminalvårdsdirektören i
räjongmeddelande till anstalterna fäst uppmärksamheten på att endast
de sanktioner, som fanns angivna i behandlingslagen, fick användas, lät
ställföreträdande JO bero vid vad som förevarit.

Disciplinär åtgärd mot assistent vid fångvårdsanstalt för oriktig
tidsangivelse i permissionssedel och därpå grundad planering av
intagens resa till jordfästningen av sin moder

N., som var intagen på fångvårdsanstalten Norrtälje, anförde följande
i en klagoskrift: Han hade beviljats bevakad permission för att kunna
närvara vid jordfästningen av sin moder i Eskilstuna 31.8.1970. I permissionssedeln,
som undertecknats av assistenten Anders Hedin, hade
angivits att jordfästningen skulle äga rum sistnämnda dag kl. 13, oaktat
N. vid sin ansökan om permission fogat en dödsannons, varav framgick
att begravningen skulle äga rum kl. 12. På grund av den felaktiga
tidsangivelsen hade jordfästningen redan ägt rum, då N. och vårdarna
kom till platsen.

I anledning av klagomålen inhämtades yttranden från styresmannen
för anstalten Torsten Rundblom och från Hedin.

Hedin anförde:

I slutet av vecka 35 kontaktade N. undertecknad och omtalade att
hans fostermor hade avlidit samt visade en dödsannons där det framgick
att begravningen skulle äga rum måndagen den 31.8.1970. Fredagen
den 28.8, i samband med behandlingskollegium, delgavs N. beslut om
att han skulle få närvara vid begravningen samt att två vårdare skulle
medfölja som bevakning. N. hade kallats till ny rättegång i mitten av

145

september varför han ej kunde få åka ensam. N. yttrade omedelbart att
han då ej ville närvara vid begravningen och lämnade rummet. Jag
gick då efter honom och övertalade honom att åka trots att det innebar
ett visst obehag för hans del att ha bevakningspersonal med.

Jag kontaktades på fredagen av N:s syster som tyckte att det var bra
att brodern ej kom ensam. Samma dags eftermiddag lämnade jag permissionsansökan
samt dödsannons för utskrift av permissionssedel.
På permissionssedeln kom därvid att anges att begravningen skulle äga
rum kl. 13.00 i stället för kl. 12.00. Jag planerade resan i samråd med
vaktbefälhavaren så att man skulle hinna fram till Eskilstuna före kl.
12.00. Då permissionssedeln lämnades till mig för underskrift uppmärksammade
jag ej att tiden angivits fel. Felet uppmärksammades ej heller
av N. då han på morgonen den 31.8 kvitterade ut sin permissionssedel genom
att skriva sitt namn på en kopia. Jag träffade honom strax innan
avfärden från Norrtälje och han nämnde då ej något.

Jag tog personligen kontakt med N. efter den beklagliga händelsen
för att dels ge honom möjlighet att ringa sin syster och förklara varför
han ej kom till begravningen och dels för att beklaga det inträffade.

Att skrivfelet ej uppmärksammades och att N. ej fick möjlighet att
närvara vid sin moders begravning har berott på en serie av olyckliga
omständigheter. Jag kan endast beklaga det inträffade. Med tanke på
den stora arbetsmängd och den arbetsbelastning som såväl kontorssom
övrig administrativ personal har på en fångvårdsanstalt av Norrtäljes
typ är det snarare förvånande att liknande fel så sällan uppkommer.

Rundblom yttrade:

Att tiden för jordfästningen på permissionssedeln felaktigt kom att
anges till kl. 13 i stället för 12 är en beklaglig felskrivning som inte
uppmärksammades av assistenten vid underskrivandet av permissionssedeln.

Under bilresan till Eskilstuna nämner N. till transportförarna att
jordfästningen skall äga rum kl. 12 men dessa svarar med ledning av
permissionssedeln att den är kl. 13.

Vid förfrågan nu till N. om detta uppger han att han vid transportförarnas
uppgift blev tveksam om tiden och inte gjorde något ytterligare
påstående. När de kommer fram till Eskilstuna är kl. 12.20 och N.
som är hemmahörande i Eskilstuna, visar först transportförarna till fel
kapell och när de slutligen kommer rätt är jordfästningen över.

Felskrivningen på permissionssedeln är, som sagt, mycket beklaglig.
Att transportförarna inte kontrollerade N:s något vaga påstående om
tiden förefaller mig, efter att ha hört både N. och transportförarna,
helt ursäktligt och kan inte anmärkas på, särskilt som N. själv blev tveksam
om tiden och på intet sätt var påstridig.

Med hänvisning till ovanstående anser jag att någon enskild tjänsteman
vid fångvårdsanstalten i Norrtälje inte kan lastas för att N. inte
kom fram till sin mors jordfästning i tid.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius i skrivelse till kriminalvårdsstyrelsen
följande.

Av utredningen framgår att N. — som var intagen på fångvårdsanstalten
Norrtälje och som beviljats bevakad permission för att be -

146

vista sin fostermors jordfästning i Eskilstuna den 31 augusti 1970 —
tillsammans med två vårdare anlände så sent till platsen att jordfästningen
redan hunnit äga rum. Det är tydligt att resan till Eskilstuna
planerats utgående från att jordfästningen, som utsatts att äga rum
kl. 12 på dagen, skulle äga rum först kl. 13. Orsaken till felplaneringen
av resan har uppenbarligen varit att jordfästningen i permissionssedeln
angivits skola äga rum kl. 13, oaktat N., då han anhöll om permission,
rätt angav tiden för förrättningen.

Hedin, som undertecknat permissionssedeln och deltagit i planeringen
av resan, är ansvarig för den oriktiga tidsangivelsen och för den
därpå grundade planeringen av resan.

Det är visserligen med hänsyn till den stora arbetsbörda som belastar
den administrativa personalen på en stor fångvårdsanstalt förståeligt
att en dylik felskrivning kan äga rum och att densamma inte uppmärksammas
vid efterföljande kontroll. Å andra sidan kan de intagna med
fog förvänta sig att personalen, när permissionen gäller en för en intagen
så betydelsefull angelägenhet som bevistande av jordfästning av
en nära anhörig, iakttager särskild noggrannhet vid planeringen av permissionsresan
till förekommande av händelse sådan som den inträffade.
Det är uppenbart att sådan särskild uppmärksamhet inte iakttagits i
detta fall.

Det fel som ligger Hedin till last måste därför bedömas såsom tjänstefel
av beskaffenhet att böra beivras. Denna beivran synes mig dock i
betraktande av omständigheterna kunna ske i disciplinär väg. Enligt
min mening bör närmast varning komma i fråga.

På grund av vad sålunda anförts får jag under åberopande av 19 och
23 §§ statstjänstemannalagen och 1 § instruktionen för kriminalvårdsverket
överlämna handlingarna i ärendet till kriminalvårdsstyrelsen för
den åtgärd beträffande Hedin som styrelsen må finna påkallad.

I en till JO härefter inkommen skrift anhöll Rundblom att i egenskap
av styresman för Norrtäljeanstalten få inkomma med en del synpunkter
avseende den i ärendet gjorda utredningen och anförde härvid
i huvudsak följande:

Hedin har klart och tydligt framhållit att han planerat resan så att
man skulle hinna till Eskilstuna och begravningen kl. 12.00. Den avresetid
som utsattes på permissionssedeln hade Hedin i samråd med
vaktbefälhavaren bestämt så att man skulle hinna till Eskilstuna i god
tid till kl. 12.00. Denna planering grundade sig inte på en felaktig utskriven
permissionssedel utan på N:s anhållan om permission och den
därvid bifogade dödsannonsen. Hedin kontrollerade att transportbil och
medföljande personal fanns tillgängliga den aktuella måndagen och att
avresetiden från anstalten var utsatt så att man skulle hinna till begravningen
i god tid. När denna del av planeringen var klar lämnade
Hedin uppgifter om avresetid, namn på medföljande personal, färdsätt,
N:s anhållan om permission samt dödsannonsen till kontorsperso -

147

nalén för utskrift av permissionssedeln. Hedin hade genom att själv i
detalj planera den aktuella resan förvissat sig om att permissionen skulle
gå att genomföra. Det är möjligt att denna förvissning gjorde att han
då han, som sin absolut sista åtgärd i ärendet skulle underteckna permissionssedeln,
inte uppmärksammade att tiden för begravningen angetts
fel. JO:s antagande att resan planerats utgående från denna felaktiga
tidsangivelse oaktat Hedin hade tillgång till en dödsannons är

felaktig. Jag kan inte se annat än att JO:s svar hade fått en

annan utformning om utredaren samt Alfred Bexelius och Sten Englund,
vilka undertecknat skrivelsen, tagit del av Hedins remissvar.

I anledning av det Rundblom i sistnämnda skrift anfört framhöll JO
Bexelius följande i skrivelse till Rundblom:

Såväl Edert som Hedins i ärendet avgivna yttranden har i sin helhet
intagits i mitt, av Eder klandrade beslut. Det finns sålunda inte något
fog för Eder beskyllning att jag inte tagit del av Hedins yttrande.

Jag har sålunda före beslutet beaktat att Hedin förklarat att han
»planerade resan i samråd med vaktbefälhavaren så att man skulle
hinna fram till Eskilstuna före kl. 12.00». Det oaktat finns det all anledning
att vidhålla att det brustit i fråga om planeringen. Av Edert
eget yttrande framgår nämligen att transportförarna inte blivit uppmärksammade
på att jordfästningen skulle äga rum redan kl. 12.00 och
inte kl. 13.00 på sätt angavs i permissionssedeln. Enligt Edert yttrande
hade transportförarna sålunda, då N. under bilfärden nämnde att jordfästningen
skulle äga rum kl. 12.00 svarat med ledning av permissionssedeln
att den är kl. 13.00. Jag kan inte finna annat än att det är en
brist i planeringen att transportförarna inte underrättats om den rätta
tiden för jordfästningen och tydligen inte haft anledning att räkna
med annat än att jordfästningen skulle äga rum på den i permissionssedeln
angivna tidpunkten.

Även om Hedin skulle ha beräknat tiden för avresan från Norrtälje
till Eskilstuna så att man skulle ha tillräcklig tid för resan, har det
brustit i planeringen, eftersom transportförarna inte instruerats om att
de måste genomföra resan så att man var framme i Eskilstuna i god tid
före kl. 12. Det är tydligt att transportförarna genomfört sin del av
planeringen av resan med utgående från att tiden för jordfästningen var
den i permissionssedeln angivna.

Under hänvisning till det anförda kan jag inte finna annat än att det
finns fog för den i mitt beslut gjorda bedömningen. Eder sista skrivelse
föranleder därför inte något ändrat ställningstagande från min sida.

Avskrifter av denna skrivelse skall tillställas dels kriminalvårdsstyrelsen
för beaktande vid prövningen av disciplinärendet, dels ock Hedin.

Kriminalvårdsstyrelsen fann i beslut 18.2.1971, att Hedin genom att
brista i uppmärksamhet ifråga om en så viktig uppgift som den,
varom var fråga, gjort sig skyldig till tjänstefel och meddelade med
stöd av 19 § statstjänstemannalagen Hedin varning.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

148

Inlåsning av hungerstrejkande intagna samt omplacering till annan
anstalt av sådana intagna

Under hösten 1970 inträffade vid olika fångvårdsanstalter matstrejker
bland de intagna. Rörande strejkernas bakgrund, förlopp och slutliga
avveckling upplyste kriminalvårdsstyrelsen följande.

Matstrejk på Österåkersanstalten inleddes torsdagen 22.10.1970. Som
skäl för strejken åberopades både allmänna vårdförhållanden inom kriminalvården
och vissa lokala förhållanden på anstalten. Beträffande de
påstådda allmänna missförhållandena gjordes gällande bland annat att
behandlingen är kamouflerad bakom vårdetiketter och att fängelser
programmerar till fortsatt brottslighet. För Österåkersanstaltens speciella
del anfördes bland annat att brist rådde på meningsfullt arbete, på
kvalificerad behandlingspersonal och på möjligheter till motion, kontakter
utåt, studier och fritidssysselsättning samt att psykologerna konsekvent
motarbetades.

Matstrejken spred sig till andra anstalter. Enligt inom styrelsen upprättad
statistik uppgick antalet deltagare i strejken 24—27.10.1970, när
det var som störst, till 1 889 av totalt 4 169 intagna, eller 45,5 %, fördelade
på ett 25-tal anstalter.

Med anledning av strejken upptogs 25.10.1970 överläggningar på
Österåkersanstalten mellan kriminalvårdsstyrelsen, företrädare för personalen
och för de intagna vid anstalten, en representant för KRUM
m. fl. Överläggningarna fortgick till 27.10.1970 och ledde till att strejken
då avblåstes, sedan vissa resultat uppnåtts i de frågor som utlöst strejken.
Sålunda överenskoms att centrala överläggningar under november
månad 1970 skulle inledas mellan kriminalvårdsstyrelsen, företrädare
för berörda personalorganisationer samt en representant för de intagna
vid envar av de åtta centralanstalterna och två av dem utsedda representanter.
Vidare träffades en överenskommelse angående de aktualiserade
lokala frågorna vid Österåkersanstalten, innebärande utökade promenadmöjligheter,
inrättande av studieavdelning, konstaterande att studier
och terapeutisk verksamhet från sysselsättningssynpunkt är att
jämställa med arbete samt utveckling av samrådsverksamheten. Beträffande
detaljerna i överenskommelsen tillåter sig styrelsen hänvisa till
»Information ang. överläggningarna vid Österåkersanstalten den 25—27
oktober 1970».

Flera av de berörda lokala frågorna var föremål för behandling
inom styrelsen innan strejken började. Bland annat förelåg redan
före strejkutbrottet beslut om inrättande av en studieavdelning på
Österåkersanstalten ehuru beslutet ännu ej hade hunnit sättas i verket.

De centrala överläggningarna upptogs därefter på Österåkersanstalten
30.11 och 1.12.1970. Överläggningarna strandade emellertid sedan det
visat sig praktiskt omöjligt att i en så stor församling direkt och slutgiltigt
behandla de många enskilda frågor som stod på dagordningen.
Styrelsen föreslog att en arbetsgrupp omfattande representanter för de
intagna och kriminalvårdsmyndigheten skulle tillsättas för att bereda
återstående frågor och att överläggningarna i avvaktan på arbetsgruppens
resultat skulle ajourneras till 11.1.1971. Erbjudandet avvisades av
de intagnas representanter. En ny men mindre omfattande strejk utbröt
bland intagna vid olika anstalter. Det högsta antalet strejkande uppgick
denna gång till 951.

149

7.12.1970 accepterade de intagna ovannämnda förslag om en arbetsgrupp.
En sådan tillsattes och verkade under tiden 14.12.1970—7.1.1971.

Nya centrala överläggningar hölls sedan enligt överenskommelse 11—

12.1.1971, varvid diskuterades de olika förslag och uttalanden som
arbetsgruppen redovisat i de av de intagna tidigare aktualiserade frågorna.
Överläggningarna ledde till att enighet uppnåddes om vissa
ändringar i gällande cirkulärbestämmelser eller praxis rörande bland
annat permissioner, besök, censur och förtroenderådsverksamhet. Ändringar
i vårdcirkulärets permissionsbestämmelser har sedan vidtagits.
Ändringar i andra bestämmelser, som behandlades under överläggningarna,
är under utarbetande liksom en rundskrivelse angående förtroenderåds-
och samrådsverksamheten vid anstalterna.

Under tiden 26.10.1970—26.4.1971 inkom till JO sexton olika klagoskrifter,
som berörde förhållandena på fångvårdsanstalten^ i samband
med de inträffade strejkerna. En del av klagandena inkom senare med
kompletterande skrifter, vari ytterligare klagomål anfördes.

Klagomålen avsåg dels inlåsningen i början av december 1970 av
hungerstrejkande intagna, dels ock omständigheterna vid förflyttning
den 4.12.1970 av fem intagna från Gävleanstalten. Dessutom avsåg en
klagoskrift omständigheterna vid strejken i oktober 1970. Redogörelse
för sistnämnda klagoskrift lämnas ej här.

Efter remisser inkom kriminalvårdsstyrelsen med yttranden över
klagomålen jämte därvid fogad utredning.

Till komplettering av utredningen höll en befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen
förhör med vissa kriminalvårdstjänstemän ävensom
med vissa intagna och med tre personer, som befann sig utanför
Gävleanstalten, då de fem intagna bortfördes därifrån.

1. Inlåsningen av de i december 1970 hungerstrejkande intagna.

Klagomål rörande inlåsningarna anfördes av I., J., E., K., A. S., G. S.
och B. Sålunda ifrågasatte J. om kriminalvårdsstyrelsens beslut att låsa
in alla intagna som hungerstrejkat hade stöd av bestämmelserna i lagen
om behandling i fångvårdsanstalt eller om beslutet var en ren hämndakt
mot de intagna, då dessa icke kunnat tvingas till underkastelse. som
då var intagen på fångvårdsanstalten Karlskrona, anhöll i sin klagoskrift
att JO måtte utreda anstaltsledningens förfaringssätt att placera honom
jämlikt 45 § behandlingslagen (i enrum) efter en dags matstrejk. E., som
då var intagen på fångvårdsanstalten Norrtälje, förmenade att styresmannen
för anstalten tagit sig vissa friheter genom att förbjuda honom
att arbeta på grund av att han sedan två dagar matstrejkade. K., som
då var intagen på fångvårdsanstalten Karlskrona, förmenade att anstaltsledningen
förfarit lagstridigt genom att med tillämpning av 45 § behandlingslagen
förhindra honom att arbeta på grund av att han deltagit i en
fullt laglig matstrejk under en dag. A. S., som då var intagen på fångvårdsanstalten
Kumla, riktade anmärkningar mot kriminalvårdsdirek -

150

tören för inlandsräjongen och styresmannen för Kumlaanstalten för att
de intagna bestraffats med inlåsning i enrum och fråntagits rätten att
arbeta eller att studera på heltid samt gått miste om möjligheten att
få duscha eller bada. A. S., som påtalade att någon läkarundersökning
ej skett, ifrågasatte om ytterligare indragningar av de intagnas förmåner
fick utfärdas godtyckligt utan stöd i lag och förordningar samt förmenade
att utfärdade bestämmelser hindrade de intagna, vilka under ett
dygn hungerstrejkat — vilket ej utgjorde lagbrott — att utnyttja sina
rättigheter. G. S., som var intagen på Kumlaanstalten, klagade över att
han inlåsts utan att någon förklaring lämnats. Han ansåg sig vara föremål
för maktmissbruk. B., som var intagen på fångvårdsanstalten Hall och
vice ordförande i de intagnas förtroenderåd där, anförde bl. a. att, sedan
de intagna på fångvårdsanstalterna i kriminalvårdsstyrelsens rundskrivelse
nr 58/1970 i maj 1970 uppmanats att bilda förtroenderåd och dessas
status vid förhandlingarna i Österåker godkänts och ett centralorgan
för förtroenderåden konstituerats, kriminalvårdsstyrelsen begått grova
övergrepp genom att i direktiv till anstaltsledningen på Hallanstalten
framföra hotelsen »att matvägrare skall noteras och införas i den intagnes
behandlingsjournal för interneringsnämndens bedömande vid utgången
av minst givna tid för frigivning». B. förmenade att intet lagrum,
förtroenderådet veterligt, beivrade en vid demokratiskt möte utlyst
matstrejk. Förtroenderådet ställde, anförde B., kriminalvårdsstyrelsen
till ansvar dels för olaga hot genom att framhäva risken för den intagne
matvägraren att erhålla straffpåföljd för sin solidaritet med kamrater
och sitt fasthållande vid ett beslut som tillkommit genom demokratiska
val, dels för grovt tjänstefel genom att utom behandlingslagens ram bestraffa
de intagna matvägrarna genom isolering och frånta dem möjlighet
till arbete, inkomst, rekration och gemenskap, dels ock för grovt
tjänstefel genom att, såsom en assistent på Hallanstalten förfarit, försöka
förmå intagna matvägrare att bryta solidariteten med sina kamrater
medelst tubbning om en redan tillstyrkt permission som belöning.

Dessa klagomål inkom under tiden 7—10.12.1970 och syntes samtliga
avse de förhållanden som rådde strax dessförinnan under den matstrejk
bland de intagna på olika fångvårdsanstalter som ägde rum i början av
december 1970.

Kriminalvårdsstyrelsen, som inhämtade yttranden från en t. f. kriminalvårdsinspektör
och en t.f. fångvårdsinspektör, anförde i denna del
av ärendet följande.

Sedan de centrala överläggningarna 30.11—1.12.1970 mellan kriminalvårdsstyrelsen
samt företrädare för berörda personalorganisationer och
de intagna inte lett till något resultat utbröt på flera fångvårdsanstalter
bland intagna en matstrejk. Åtskilliga av de aktuella klagomålen riktar
sig mot det förhållandet att strejkande intagna blev inlåsta på sina bostadsrum
vilket skedde på rekommendation av styrelsen. I skrivelse till
kriminalvårdsdirektörerna 3.12.1970 uttalades bl. a. att strejkande in -

151

tagna borde inlåsas på sina bostadsrum för att undvika menligt inflytande
intagna emellan, och att inlåsningen borde avse både arbetstid och fritid.
Styrelsen anser att en sådan åtgärd har klart stöd i bl. a. 25 och 45 §§
behandlingslagen och att inlåsningen i de aktuella enskilda fallen även
var sakligt väl motiverad. Det kan tilläggas att den ifrågavarande strejken
hastigt ebbade ut för att helt upphöra 4.12.1970.

I detta sammanhang har Halls förtroenderåd påtalat att styrelsen i
direktiv meddelat att anteckning skulle göras i behandlingsjournalerna
rörande deltagande i matstrejk och att interneringsnämnden skulle underrättas.
Kriminalvårdsinspektören har upplyst, att några sådana anteckningar
inte gjorts och att de intagna underrättats härom.

Vid ärendenas avgörande anförde JO Bexelius.

Av utredningen i ärendena framgår följande. De intagnas matstrejk
inleddes, sedan det vid överläggningarna 30.11 och 1.12.1970 på Österåkersanstalten
mellan representanter för kriminalvårdsstyrelsen, personal
och intagna framkommit, att de intagnas representanter formulerade
krav på omedelbara beslut om reformer, som i sin tur förutsatte ändringar
av gällande lag. Sedan det konstaterats att praktiska förutsättningar
saknades för att vid överläggningarna direkt och slutgiltigt behandla
de enskilda frågorna, föreslog kriminalvårdsstyrelsen att en arbetsgrupp
skulle tillsättas med uppdrag att omgående bereda återstående
frågor och att överläggningarna i avvaktan på arbetsgruppens resultat
skulle ajourneras till 11.1.1971. De intagnas representanter vid överläggningarna
förklarade, att de inte var villiga att acceptera en sådan handläggningsordning.
De lämnade därefter överläggningarna. Vid överläggningarna
framställde de intagnas representanter flera krav, som gick utöver
ramen för gällande lagstiftning, bl. a. om fullständig censurfrihet,
om arbetspliktens avskaffande och avskaffande av ungdomsfängelsesystemet
i dess nuvarande form.

Matstrejken i början av december 1970 var således icke föranledd
av något missnöje med mathållningen på fångvårdsanstalten^ utan användes
som ett vapen för att söka genomdriva kraven på annan utformning
av kriminalvården.

Av utredningen framgår att de intagna, vilka deltog i strejken, blev
inlåsta i sina bostadsrum och därigenom förhindrade att deltaga i arbete,
rekreation, studiecirklar och gemenskap. Denna åtgärd, som beslöts av
kriminalvårdsstyrelsen, är förenlig med bestämmelserna i 45 § behandlingslagen
och var, så länge strejken varade, motiverad av omständigheterna.
Det förelåg nämligen skyldighet för kriminalvårdens befattningshavare
att tillse att de strejkande icke skadade sig vid utförande
av arbete i hungertillstånd och icke sökte obehörigen påverka intagna,
vilka inte deltog i strejken.

Påståendena i klagomålen att inlåsningarna var lagstridiga och utgjorde
hämndakter eller bestraffningar saknar alltså fog.

B. har bl. a. påtalat, att de matstrejkande på Hallanstalten hotats

152

med att deras deltagande i matstrejken skulle antecknas i behandlingsjournalerna
för interneringsnämndens bedömande vid minsta tidens
utgång.

I betraktande av att anstaltsledningen ägde och även borde lämna
upplysning om de konsekvenser som kunde följa av deltagande i strejken,
finner jag B:s klagomål härutinnan icke förtjäna avseende. Av
kriminalvårdsstyrelsens yttrande framgår dessutom, att några anteckningar
om matstrejken inte gjorts i behandlingsjournalema och att de
intagna underrättats härom i samband med att strejken upphörde.

B. har även påtalat att en assistent på Hallanstalten försökt övertala
två intagna, som redan fått permissionsansökan beviljad, att avbryta
sin matstrejk mot löfte att de då skulle få utnyttja sin permission.

Ett beslut om beviljad permission kan självfallet återkallas, i fall den
intagne under mellantiden, innan permissionen utnyttjats, uppträder
på sådant sätt att förutsättningarna för permission ej längre föreligger.
Någon kritik kan därför icke riktas mot att vederbörande assistent lämnade
upplysning om att en förutsättning för permission var att de intagna
icke deltog i matstrejken. Jag finner icke påkallat att närmare söka
utreda ordalydelsen av assistentens ifrågavarande meddelande. Anledning
till misstanke om tjänstefel föreligger nämligen uppenbart icke. Det
må tilläggas att kriminalvårdsstyrelsen i cirkulärskrivelsen den 3.12.1970
till kriminalvårdsdirektörerna föreskrev att regelbunda permissioner för
de strejkande borde inställas i avvaktan på återgång till ordningen.

Under hänvisning till det anförda finner jag klagomålen över inlåsningen
av de matstrejkande och därmed sammanhängande förlust av
förmåner inte föranleda vidare åtgärd från min sida.

2. Omständigheterna vid förflyttning 4.12.1970 av fem intagna från
Gävleanstalten.

I sju av klagoskrifterna framfördes klagomål över omständigheterna
vid förflyttning 4.12.1970 av fem intagna på Gävleanstalten, däribland
F., S. B. och A. Sålunda anförde I. — under åberopande av innehållet
i en artikel i Aftonbladet för den 5.12.1970 — att det av tidningsartikeln
framgick huru bryskt man behandlat intagna som skulle tvångsförflyttas.
Polisen hade använt batonger. En intagen hade tystats genom att en
polisman hållit en hand framför munnen på honom. I. hemställde, att
JO måtte utreda huruvida anstaltsledningen på Gävleanstalten handlat
rätt, då polis kallats till anstalten och tvångsförflyttning av ledarna i en
grupp bland de intagna beordrats. Han ifrågasatte om behandlingen
stod i överensstämmelse med bestämmelserna i lagen om behandling i
fångvårdsanstalt. N. förmenade att yttrandefriheten för de intagna, som
förflyttades, blev kränkt i strid mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser
genom att de intagna ej tilläts att yttra sig till närvarande tidningsreportrar.
F. begärde utredning om omständigheterna vid förflytt -

153

ningen av honom. I en därefter inkommen ytterligare klagoskrift begärde
F. utredning om varför sjukjournalerna rörande de förflyttade ej medföljde
vid transporten från Gävleanstalten och varför han blev belagd
med fängsel som medförde att han fick svårt att andas. D. åberopade
en bild i samma tidningsartikel, som I. åberopat, och anförde:

Bilden av en civilklädd person, en uniformerad polisman samt en
intagen skildrar förhållande som tyder på att vederbörande befattningshavare
missbrukat sina befogenheter.

Den intagnes armar är kopplade bakom hans rygg. Båda befattningshavarna
pressar dessutom varsin hand över den intagnes mun. Trots
den dåliga bilden går det att urskilja hur de med sina fingrar pressar
kinderna in mellan tandraderna för att på detta sätt hindra den intagne
att uttala ord. Detta förfarande kan endast ses som ett försök att handgripligen
hindra vederbörande intagen att för den närvarande allmänheten
meddela för polis och anstaltsledning obekväma fakta om ingripandet
och anstaltens agerande. Det måste anses som ett allvarligt
brott mot den yttrandefrihet som måste råda för att hindra övergrepp
av makthavande även om ingripandet som här skedde mot intagna vid
f ång vårdsanstalt.

Jag anhåller att skälet för polisingripandet utredes likaså om inte de
på bilden agerande befattningshavarna missbrukat sina befogenheter
samt använt större våld än nöden krävde.

Vidare påtalade A. i sin klagoskrift att han, jämte de andra som förflyttades,
belagts med hand- och fotbojor och att misshandel förekommit.
A. ifrågasatte om det var riktigt att frakta en människa 40 mil med
händerna i bojor bakom ryggen. Han ifrågasatte om transporten överhuvudtaget
var försvarbar. S. B. klagade över att han och de fyra andra,
som transporterades från anstalten, utsatts för misshandel. Han ifrågasatte
om det ej var styresmannens sak att underrätta de intagna när
uppgörelse om fortsatta förhandlingar i Österåker träffats, så att de
intagna på Gävleanstalten tidigare kunnat avbryta sin strejkaktion. S. B.
krävde att de fem återfördes till Gävleanstalten. Vidare påtalades av Ö.
att de intagna var »nermedicinerade». R. slutligen gjorde anmälan mot
anstaltsledningen »angående misshandel av två bakbundna fångar vid
tvångsförflyttning» i »oktober» 1970.

Kriminalvårdsstyrelsen yttrade sig över klagomålen jämväl i denna
del och hemställde därvid att klagomålen inte måtte föranleda ytterligare
åtgärd från JO:s sida.

Vid styrelsens yttrande fanns fogat bl. a. särskilt yttrande av anstaltsdirektören
vid Gävleanstalten.

Ytterligare uppgifter om händelseförloppet lämnades av anstaltsdirektören
vid ett med honom hållet förhör.

Denne åberopade fem meddelanden från de intagna, som enligt yttrandet
kastats ut på en gata utanför anstalten och som därvid varit
instoppade i porslin. Ett av meddelandena, undertecknat av A. såsom
sekreterare i de intagnas kamratförening Hamilton, innehöll bl. a.
följande.

154

Senaste nytt från vår kåk fängelset i Gävle. . Nu serveras

middagen, vi råkar sitta i samma korridor och den har vi beslutat att
inte lämna sedan får ledningen hitta på vad som helst vi anser vi måste
gå till slutet. Jag ser från min plats där jag sitter och skriver, att många
inte orkar hålla fastan längre. Men vi som är kvar är desto stålskoddare

i magen. .Vi har fått ut en del papper till pressen. Detta sker

luftvägen från den plats där vi slagit läger. Men vi har upptäckt att porslinet
börjar ta slut. Vi väntar fortfarande på besked ännu så länge har
inget av värde kunnat redovisas från kriminalvårdens sida.

Vi kommer att fortsätta skicka ut våra små meddelanden så fort vi
kan. Det börjar bli lite oroligt lite väl mycket plitar i antågande. MEN
VI HOPPAS ATT TRANSPORTERNA KOMMER ATT BEVAKAS
FRÅN UTSIDAN SÅ FÖRSÖK GÖRES ATT VI FÅR ÅTERKOMMA
TILL DEN ANSTALT VI VILL VARA PÅ. VI VILL FAKTISKT
VARA KVAR PÄ GÄVLE. VI RÄKNAR PÄ ER UTE.

Vid kriminalvårdsstyrelsens yttrande fanns fogade kopior av fyra av
styrelsen meddelade beslut med anledning av klagomål från envar av
A., S. B., F. och H. angående förflyttningen av dem från Gävleanstalten.
I besluten vilka upptogs i skrivelser till var och en av de klagande och
vilka var så gott som likalydande, anförde styrelsen bl. a.

Av anstaltsdirektörens yttrande framgår, att Ni tillsammans med en
grupp andra strejkande intagna på ett mycket allvarligt sätt stört ordningen
på anstalten. Ni hade den 3 och 4.12.1970 dels vägrat att låta
Er låsas in i bostadsrummet, dels stört andra intagna genom att uppträda
på ett aggressivt och provocerande sätt, dels stört omkringboende
med högljudda rop ut till personer på Hamiltongatan dels ock genom
fönstren kastat ut meddelanden, i vissa fall inlagda i delar av anstaltens
porslin.

I behandlingslagen stadgas i 23 § bland annat, att intagen är skyldig
att ställa sig till efterrättelse för anstalten gällande ordningsregler ävensom
de föreskrifter och tillsägelser som meddelas av anstaltens personal.

Enligt vad anstaltsdirektören fortsättningsvis anfört i sitt yttrande
meddelade han Er 4.12.1970 att en transport från anstalten skulle komma
att övervägas om Ni inte frivilligt lät Er inlåsas.

Ni och sex andra intagna svarade därvid skriftligen att Ni ämnade
fortsätta matstrejken, att Ni ämnade fortsätta att vägra inlåsning samt
att Ni var medveten om risken för tvångsförflyttning från anstalten.

Då det visade sig att Ni framhärdade i att vägra att åtlyda tillsägelser
av styresmannen och övrig personal beslöt kriminalvårdsdirektören

4.12.1970 att — med hänsyn till ordning och säkerhet på anstalten —
de fem intagna som lett aktionen i Gävle, däribland Ni, skulle förflyttas
till fångvårdsanstalten Norrköping och där jämlikt §§ 45 och 58 behandlingslagen
placeras på anstaltens östra avdelning. Förflyttningen
skedde kl. 22.30 samma dag.

. I kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt

regleras i 113 § bruket av fängsel. I paragrafen stadgas bland annat: När
det befinns nödigt får intagen under transport beläggas med fängsel.
Fängsel bör ej användas med mindre det erfordras för att förhindra
rymning eller för att skydda den intagne eller omgivningen. Av anstaltsdirektörens
yttrande framgår, att han bedömde den aktuella situationen
så allvarligt, bland annat med hänsyn till hot från de intagna att skada

155

personalen, att han beslöt att handfängsel och, i ett fall, fotfängsel
skulle användas under transporten.

Företagen utredning har ej visat att någon form av misshandel av
de intagna förekommit i samband med transporten. Vid ett tillfälle hade
personalen tvingats lägga handen för munnen på en av de intagna för
att dämpa denne som högljutt började skrika, när han såg att ett antal
personer samlats utanför fångvårdsanstalten.

Kriminalvårdsstyrelsen anser det vara felaktigt och olämpligt att på
sätt som skett hindra den intagne från att skrika. Med hänsyn dels till
de klagomål som framförts från omkringboende dels ock till den speciella
situationen och den uppjagade stämningen finner styrelsen dock
vad som förekommit inte böra föranleda någon styrelsens vidare åtgärd.

Kriminalvårdsdirektören har i sitt yttrande framhållit, att han med
hänsyn till omständigheterna vid transporten funnit styresmannens bedömning
och beslut beträffande fängsel helt i överensstämmelse med
gällande bestämmelser. Kriminalvårdsdirektören har även bedömt åtgärderna
vid tillfället som nödvändiga från säkerhetssynpunkt.

Av utredningen framgår, att Ert påstående att de intagna misshandlats
med batonger synes vara helt felaktigt — de polismän som
deltog i transporten hade överhuvudtaget ej medfört batonger till anstalten
den aktuella dagen.

Kriminalvårdsstyrelsen finner med anledning av vad sålunda och i
övrigt blivit upplyst ej skäl vidta ytterligare åtgärd i ärendet.

För att vinna närmare utredning om händelseförloppet vid borttransporten
höll en befattningshavare vid ombudsmannaexpeditionen förhör
med H., A., S. B. och F.

Med anledning av i utredningen förekommande uppgifter om att vissa
utomstående bevittnat borttransporten hörde befattningshavaren vid
ombudsmannaexpeditionen tre uppgivna kvinnliga vittnen.

I anledning av de uppgifter som lämnats av de intagna och de av
dem åberopade vittnena föranstaltade JO om förhör med de vårdare
och polismän som deltog i förrättningen. Av nio vårdare som tog befattning
med transporten hördes sju av befattningshavaren vid ombudsmannaexpeditionen.
Av återstående två vårdare hade en semester och
en slutat sin tjänst. De i förrättningen deltagande polismännen — fem
stycken — avgav yttranden eller hördes av vederbörande poliskommissarie.
Ytterligare en polisman som kom tillstädes hördes av denne.

I anledning av i ärendet lämnade uppgifter om att de intagna skulle
ha blivit »nedmedicinerade» tog JO del av ett yttrande som avgivits av
en överläkare, varjämte genom ombudsmannaexpeditionens försorg förhör
hölls med en husmor och en annan befattningshavare rörande medicintilldelningen.

Beträffande dröjsmålet med översändandet av F:s sjukjournaler avgav
anstaltsdirektören yttrande till kriminalvårdsdirektören för intemeringsräjongen.
JO tog del av detta yttrande.

Vid ärendenas avgörande anförde JO Bexelius följande.

Av utredningen i ärendena framgår att — medan övriga intagna på

156

Gävleanstalten efter hungerstrejkens avslutande förhöll sig passiva —
sju av de intagna motsatte sig återgång till normal straffverkställighet.
Dessa visade i stället öppet sin beslutsamhet att icke ställa sig till efterrättelse
personalens föreskrifter. Sålunda kastade de ut — instoppat i
anstaltens porslin — skriftliga meddelanden till allmänheten om sin
avsikt att vägra att bli inlåsta och förde oväsen genom att från fönstren
skrika i syfte att väcka uppmärksamhet hos allmänheten. Det är alldeles
uppenbart att deras uppträdande var indisciplinärt.

Vid ett samordnat indisciplinärt uppträdande från intagnas sida föreligger
självfallet fog för att genom omplaceringar av de intagna till
andra anstalter söka förebygga att deras beteende vinner efterföljd bland
andra intagna eller att ett upprepande av det inträffade äger rum. I en
dylik situation är det också angeläget att söka förebygga att andra intagna,
som icke deltar i det indisciplinära uppträdandet, och allmänheten
störes.

Med hänsyn till det sagda kan jag för min del inte finna att befogad
kritik kan riktas mot det påtalade beslutet att omplacera de fem intagna,
vilka alla uppträtt indisciplinärt och aggressivt.

Enligt 110 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i
anstalt (vårdcirkuläret) skall intagen, om ej särskilda skäl är däremot,
i god tid före transport underrättas om denna och dess ändamål. Någon
anledning till erinran mot att i detta fall sådan underrättelse icke gavs,
föreligger icke. Särskilda skäl förelåg nämligen att så snart som möjligt
verkställa transporten, så att det indisciplinära uppträdandet icke fick
ännu större omfattning.

Det kan självfallet icke åligga ledningen för en fångvårdsanstalt att
tillhandagå de intagna med rapporter om huru intagna på andra anstalter
uppträder eller vilket ställningstagande en utomstående organisation
må ha intagit till samordnade aktioner från intagnas sida. Inte heller
bör en anstaltsledning tillåta intagna, som i strid med behandlingslagen
vägrar ställa sig personalens anvisningar till efterrättelse, att genom
telefonsamtal med intagna på andra anstalter eller med organisationer
för de intagna, finna stöd för fortsatt indisciplinärt uppträdande. Jag
lämnar därför S. B:s klagomål mot anstaltsdirektören härutinnan utan
avseende.

Utredningen ger icke stöd för att medicineringen den 4.12.1970 på
Gävle-anstalten var felaktig. Ö:s klagomål härutinnan föranleder därför
ingen åtgärd.

Åtgärden att tillkalla polis för transportens genomförande synes befogad
och kan i allt fall inte föranleda någon åtgärd av mig.

Enligt lil § vårdcirkuläret skall vid transport såvitt möjligt iakttagas
att den intagne ej utsätts för obehörigas uppmärksamhet. I förevarande
fall synes uppmärksamhet från allmänhetens sida ha varit vad de fem
intagna, som transporten avsåg, eftersträvade. Ehuru de intagna vid

157

själva transporttillfället tydligen icke hade något intresse för anonymitetsskydd,
är det emellertid från allmän behandlingssynpunkt önskvärt att
principen om anonymitetsskydd såvitt möjligt upprätthålles. Det hade
därför varit mera lämpligt, sett från denna synpunkt, om transporten utgått
från en plats inom anstaltens område och icke, som nu skedde,
direkt från gatan utanför entrén till anstalten. Enligt vad som under
hand inhämtats från anstalten har det ej heller saknats möjligheter att
låta transporten avgå från en plats inom anstaltsområdet. Om så skett
skulle inte någon av de fem som skulle förflyttas haft anledning att
genom skrik eller eljest söka väcka utomståendes uppmärksamhet. Det
har emellertid upplysts, att transporten, om den utgått från anstaltsområdet,
kunnat iakttagas av övriga intagna på anstalten och därigenom
medfört risk för oroligheter bland dessa. Det är en omdömesfråga vilket
alternativ som bort väljas. Vilken mening man än må ha härutinnan
är det uppenbart att någon anmärkning inte kan riktas mot personalen
för det alternativ som valdes.

A. och H. har påstått att de i samband med de intagnas införande
i bilarna blivit utsatta för misshandel från personalens sida. Den senare
har därvid uppgivit att han ute på gatan tilldelats 7—8 slag »med knutna
händer» av vårdaren L. och att han senare vid införandet i bilen fått
mottaga ytterligare flera slag. A. har uppgivit att på vägen från fängelsedörren
till bilen 3—4 personer hängt om halsen på honom samt sparkat
och slagit honom hela tiden. Inne i bilen hade han inte fått luft och
därför öppnat bildörren; då hade 4—5 poliser och vårdare kastat sig
över honom och slagit ned honom med batonger.

På sätt framgår av redogörelsen för vad som framkommit vid utredningen
i denna del har ingen av de 13 hörda vårdarna och polismännen,
som var närvarande vid tillfället, iakttagit att de intagna tilldelats slag
eller sparkar. Dessa befattningshavare har uppgivit att batonger inte
kommit till användning samt att H:s och Ars motstånd betvingats utan
slag och sparkar. L., som enligt H. skulle ha slagit denne, har sagt att
han endast tog ett livtag bakifrån på H. och drog honom in i bilen.

Av övriga närvarande har intagne S. B. uppgivit sig ha sett att både

H. och A. blivit slagna med batonger och sparkar. H. själv har inte
uppgivit att han blivit sparkad eller slagen med batong. Han har talat
om slag »med knutna händer». Av de tre närvarande vittnena har ett
uppgivit att hon såg att H. blev slagen med något föremål som hon
uppfattade såsom varande en batong. Även ett annat av vittnena säger
sig ha sett att åtminstone en uniformerad man slog flera slag med en
batong och att ett av slagen träffade H. Inget av dessa två vittnen har
sett slag mot A. och ingen har uppgivit sig ha sett några sparkar mot
vare sig H. eller A. Det tredje vittnet, som var tillsammans med de två
andra vittnena, har inte sett att slag och sparkar utdelats mot någon
av de två intagna.

158

Vid bevisvärderingen av den förebragta utredningen är att beakta
att de närvarande vårdarna och polismännen var så många till antalet,
att det för dem inte kan ha inneburit någon som helst svårighet att utan
slag och sparkar betvinga det förhållandevis ringa motstånd, som förekom
från Ars och H:s sida, i all synnerhet som båda vid tillfället hade
sina armar fängslade bakom ryggen. Med tanke på denna övermakt
framstår det i och för sig såsom osannolikt, att vårdarna och polismännen
vid ett tillfälle, då de var medvetna om att de hade allmänhetens
uppmärksamhet riktad på sig, skulle av de intagnas obetydliga motstånd
ha låtit förleda sig att grovt förgå sig såsom de intagna påstått. Det
borde även vara helt orimligt att -— om verklig misshandel förekommit
— alla de 13 hörda vårdarna och polismännen skulle mot bättre vetande
förneka vad de måste vara medvetna om. Härtill kommer att de lämnade
uppgifterna om slag och sparkar sinsemellan inte är helt förenliga med
varandra. Jag kan därför inte känna mig övertygad om riktigheten av
uppgifterna om misshandel. I varje fall har det inte blivit styrkt eller
ens gjorts sannolikt att vid tillfället mera våld utövats än som var oundgängligt
för transportens genomförande. Det är enligt min mening helt
osannolikt att ytterligare utredning skulle kunna förändra den här beskrivna
bilden av bevisläget. Jag finner därför ej påkallat att föranstalta
om ytterligare utredning utan lämnar påståendena om misshandel såsom
obestyrkta utan vidare åtgärd.

Att personalen vid tillfälle sökte hindra F. från att skrika är inte av
beskaffenhet att böra föranleda kritik från min sida. Vad N. i sina
klagomål anfört om att yttrandefriheten för F. blivit kränkt förtjänar
inte avseende.

Med hänsyn till att man, på sätt framgår av det förut sagda, hade
anledning att räkna med att de fem intagna skulle motsätta sig transporten,
kan någon erinran icke riktas mot att fängsel kom till användning
då de fem skulle föras in i bilarna och resan anträdas. Resan var emellertid
mycket lång och skulle vara flera timmar. Handfängslen måste
därför ha gjort att resan blev ytterst påfrestande för de intagna. För min
del anser jag därför att övervägande skäl talar för att de intagna, sedan
de hunnit lugna ned sig, bort befrias från fängslen för återstående del
av resan. Det är att märka att det under resan icke fanns någon allmänhet,
för vilken de intagna hade anledning att demonstrera. Vidare är att
beakta att de intagna färdades i två bilar och att vårdare fanns i båda
samt att de båda bilarna åtföljdes av en polisbil, i vilken det fanns polismän
som vid behov kunde lämna vårdarna hjälp. Att vårdarna bedömde
riskerna på annat sätt än jag nu gjort i efterhand och därför lät fängslen
sitta på under hela resan är emellertid inte av beskaffenhet att kunna
läggas vårdarna till last som fel.

Vid förhören med vårdarna framkom — vilket icke påtalats i något
klagomål — att en vårdare, kort efter det transporten startade, utövade

159

våld mot F. genom att tilldela denne en örfil. Vårdaren har uppgivit
att den våldsanvändning som då skedde var ringa och föranleddes av att
den intagne var aggressiv och spottade vårdaren i ansiktet. Eftersom F.
under färden hade handfängsel och således var helt oskyddad vid varje
angrepp framstår det inträffade, även om intensiteten i våldsanvändningen
var obetydlig, som mycket anmärkningsvärt. Med hänsyn till vad
som upplysts om F:s eget uppträdande vid tillfället anser jag mig dock
kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

Såsom kriminalvårdsstyrelsen i sitt yttrande funnit kan det inte läggas
någon tjänsteman till last såsom fel att sjukjournalen rörande F. icke
medfördes vid transporten.

Intagen som på grund av platsbrist varit placerad på specialavdelning
har härigenom gått miste om gemensamhet med andra intagna
m. m.

I en klagoskrift anförde E., som då var intagen på Österåkersanstalten,
följande.

Han hade på grund av misskött permission placerats på observationsavdelningen.
Utredningen var färdigställd 5.3.1971. Han meddelades då
att eftersom det inte fanns något arbete och inte heller plats på de s. k.
öppna avdelningarna kunde han inte flyttas utan måste vistas tills vidare
i disciplincell. Han erbjöds dock förflyttning till fångvårdsanstalten
Norrtälje, vilket han emellertid ej accepterade eftersom han på denna
anstalt tidigare hade ådragit sig psykisk ohälsa. Han hade dock fått reda
på att plats fanns på de s. k. öppna avdelningarna. Vid tidigare tillfällen
hade intagna flyttats till de öppna avdelningarna, trots att arbete ej funnits,
men de hade då varit inlåsta under arbetstid, vilket varit möjligt
även nu. Kvarhållandet på disciplinstraffavdelningen avsåg ett stort antal
intagna och överensstämde inte med gällande behandlingslag vari
disciplinstraffet var avskaffat. Studier fick inte utövas på den ifrågavarande
avdelningen och artiklar som var tillåtna på öppen avdelning
var i stort sett förbjudna på den avdelning, varom här var fråga.

Styresmannen för Österåkersanstalten Erik Lagheim hänvisade i infordrat
yttrande till att det fanns vissa svårigheter med arbetsplacering
vid anstalten. Detta medförde enligt Lagheim att de allmänna (ej öppna
såsom E. angav) avdelningarna ej kunde ta emot fler intagna än som
kunde erhålla arbete i verkstäderna. Följden blev att mottagningsavdelningen
oftast var fullbelagd och att observationsavdelningen därför behövde
anlitas. Skillnaden mellan mottagnings- och observationsavdelningarna
var mycket liten, varför E.:s klagomål enligt Lagheims förmenande
saknade fog.

Ärendet remitterades härefter till kriminalvårdsstyrelsen, som avgav
följande yttrande.

Vid telefonsamtal med fångvårdsinspektören K. E. Andersson har sty -

160

reisen inhämtat kompletterande upplysningar i ärendet. Andersson uppgav
därvid bl. a. att E. 17.3.1971 överfördes från observationsavdelningen
till kroppssjukavdelningen och att han 30.3.1971 förflyttades därifrån
till allmän avdelning på H-huset, där han sedan vistades till 17.4.1971,
då han blev villkorligt frigiven. Vistelsetiden på observationsavdelningen
var i detta fall enligt Andersson något längre än vad som var vanligt
i liknande situationer. Skillnaderna mellan observations- och mottagningsavdelningarna
består enligt vad Andersson vidare uppgav i att de
intagna på förstnämnda avdelningar inte får inneha rakblad och termosflaska
av säkerhetsskäl och att de inte får delta i gemensamma promenader,
vilket allt däremot är tillåtet på mottagningsavdelningen. I övrigt
är behandlingen enligt vad Andersson avslutningsvis upplyste på dessa
avdelningar lika. Bl. a. hålls de intagna på båda slagen av avdelningar
i princip inlåsta, dock att på mottagningsavdelningen s. k. samsittning
mellan intagna medges i viss utsträckning.

Det är givetvis beklagligt att E. inte fick flytta ut på allmän avdelning
på Österåkersanstalten så snart detta av utredningstekniska skäl var möjligt.
Med hänsyn till de uppgivna svårigheterna med arbetsplacering vid
anstalten var det dock knappast tänkbart att flytta honom till allmän avdelning
utan att samtidigt kunna bereda honom arbete, eftersom han
då måste hållas inlåst på arbetstid, då avdelningen i övrigt stod tom, vilket
skulle ha krävt personalförstärkning. Härtill kommer att han dock
erbjöds placering på allmän avdelning på Norrtäljeanstalten och att de
skäl han anförde häremot knappast verkade övertygande. Någon kritik
kan därför i och för sig inte riktas mot beslutet att låta honom stanna
på Österåkersanstalten med placering på specialavdelning.

Då E. således inte kunde få plats på allmän avdelning på Österåkersanstalten
utan måste placeras på specialavdelning stod valet mellan mottagningsavdelningen
och någon av de två observationsavdelningama. På
mottagningsavdelningen skulle han ha kommit i åtnjutande av något —
ehuru obetydligt — mer vidsträckta förmåner än på observationsavdelningen.
Mottagningsavdelningen var emellertid fullbelagd, varför endast
alternativet observationsavdelning återstod. Oberoende av om han placerats
på mottagnings- eller observationsavdelning skulle han emellertid
ha fått vidkännas vissa rätt långtgående inskränkningar i de förmåner
som utan vidare tillkommer intagna på allmän avdelning, nämligen
framför allt gemenskapen med andra intagna och deltagande i fritidsaktiviteter.

Otvivelaktigt måste det betecknas som mycket otillfredsställande att
intagen, som av rent arbetstekniska skäl placerats på specialavdelning,
skall behöva vidkännas så avsevärda inskränkningar i förmåner som
förut nämnts. Visserligen är det knappast möjligt att beträffande enstaka
intagna göra alltför vittgående avsteg från den ordning som i övrigt
gäller på specialavdelningen. Detta utesluter likväl inte att vissa lättnader
kan beredas sådan intagen, som rätteligen inte hör hemma på avdelningen
utan som placerats där av nyss angivna skäl. I själva verket
är det i sådana fall angeläget att lättnader eftersträvas så långt det går
inte minst med tanke på att dessa fall inte är ovanliga och att de tenderar
att öka i takt med den pågående evakueringen av Långholmsanstalten.
Intagna som här avses bör sålunda oberoende av om de är placerade
på observations- eller på mottagningsavdelning om möjligt medges olåst
dörr under arbetstid och fritid, s. k. samsittning med annan intagen och
gemensam promenad med denne samt rätt att inneha rakblad och ter -

161

mos. Styrelsen har anmodat kriminalvårdsdirektören att tillse att dessa
och andra tänkbara lättnader så långt möjligt bereds sådana på specialavdelning
intagna personer, vilka tillhör här avsedda kategori.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 45 § första stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt skall
den som är intagen i sluten anstalt i regel arbeta tillsammans med en
eller flera andra intagna. Undantag från denna huvudregel gäller enligt
andra stycket samma stadgande, om behandlingsundersökning enligt 23 §
samma lag skall äga rum eller om det med hänsyn till ordning och säkerhet
inom anstalten eller för undvikande av menlig inverkan de intagna
emellan finnes erforderligt att den intagne hålles till arbete i enrum.
Undantagsregeln kan även tillämpas om det av annan särskild anledning
finnes erforderligt att den intagne utför arbete i enrum. Enrumsbehandling
får fortgå högst en månad eller — enligt stadgandet — efter medgivande
av kriminalvårdsstyrelsen längre tid, dock högst sex månader
varje gång. Undantagsregeln är, såsom framgår bl. a. av tidsreglerna,
avsedd att tillämpas restriktivt.

Det är uppenbart att undantagsregeln, ifall enrumsbehandling icke
påkallas för behandlingsundersökning eller av hänsyn till ordning och
säkerhet eller för undvikande av menlig inverkan de intagna emellan,
får tillämpas endast i exceptionella undantagsfall, då särskild anledning
till enrumsbehandling föreligger. I dylika fall är det likaså uppenbart
att enrumsbehandling kan tillåtas äga rum blott helt kort tid och absolut
icke många dagar eller ännu längre tid. Det framstår därför som helt
otillfredsställande och oroväckande att, såsom kriminalvårdsstyrelsen anfört,
fallen med placering av intagna på specialavdelning på grund av
svårigheter med arbetsplacering på allmän avdelning inte är ovanliga
och att deras antal tenderar att öka.

Det är tydligt att åtgärder måste vidtagas av kriminalvårdsstyrelsen
för att tillse att den förenämnda huvudregeln om gemenskap i arbete
enligt lagen om behandling i fångvårdsanstalt verkligen tillämpas, så att
enrumsbehandling inte tillåts bli ett mer eller mindre normalt förfarande
vid behandlingen av intagna på de slutna anstalter, där svårigheter med
arbetsplacering ofta förekommer. En möjlighet är givetvis att företaga
omplaceringar till andra anstalters allmänna avdelningar. På sikt förefaller
det emellertid vara nödvändigt att också genom erforderliga personalförstärkningar
och omdisponeringar av lokalerna på anstalterna
söka komma till rätta med problemet.

Beträffande E.:s klagomål framstår det mot bakgrunden av det
sagda såsom oförenligt med stadgandet i 45 § första stycket lagen om
behandling i fångvårdsanstalt att E., efter det utredningen avslutats

5.3.1971, icke blev omplacerad till arbetsgemenskap på allmän avdelning.
Särskilt anmärkningsvärt är att hans placering på specialavdelning
fick kvarstå ända tills 17.3.1971, då han överfördes till kropps 6

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

162

sjukavdelningen på anstalten. Det framgår dock att E. erbjöds placering
på allmän avdelning vid annan anstalt, dit han ej ville komma.
Hans fortsatta placering på specialavdelningen kan därför anses ha varit
i viss mån frivillig och närmast att jämföra med intagens placering på
egen begäran för arbete i enrum enligt 47 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt.
Med hänsyn härtill finner jag icke skäl till ingripande med
anledning av placeringen.

Det är emellertid tydligt att E. fått vidkännas större inskränkningar
i sina förmåner än som var betingat av enrumsplaceringen, framför
allt förmånerna enligt 46 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt
av gemenskap med andra intagna och deltagande i fritidsaktiviteter. Ej
ens möjlighet att ha rumsdörren olåst under arbetstid har tillkommit
E., ändock just detta särskilt angetts i 45 § tredje stycket lagen om
behandling i fångvårdsanstalt böra tillåtas vid ålagd enrumsbehandling,
om det kan ske utan olägenhet.

Såsom jag i flera tidigare ärenden, som gällt behandling enligt 47 §
lagen om behandling i fångvårdsanstalt, framhållit (JO:s ämb.ber. 1971
s. 199 och, betr. Österåkersanstalten, ärende dnr 2478/70) bygger behandlingslagen
på principen att intagen inte bör avskäras från gemensamhet
med andra intagna utan att särskilda omständigheter — t. ex.
den intagnes egen önskan — talar för en sådan åtgärd. En fullständig
isolering, åtminstone under längre tid, kan för de flesta intagna medföra
psykiska skadeverkningar och göra dem mindre skickade för livet i frihet.
Det är därför av vikt att isolering inte tillgripes i andra fall eller i
vidare mån än som i det särskilda fallet framstår såsom nödvändigt.
Med hänsyn till nämnda risk är det vidare angeläget att intagna som
placeras i enrum får möjlighet att under fritiden vistas tillsammans med
en eller flera andra intagna.

Intagen, som enligt undantagsregeln i 45 § andra stycket lagen om
behandling i fångvårdsanstalt placeras på specialavdelning, kan givetvis
underkastas inskränkningar i de förmåner som tillkommer andra intagna.
En individuell bedömning och tillämpning av inskränkningarna
är emellertid eftersträvansvärd. När, såsom i detta fall, placeringen icke
påkallats av något förhållande, som avsåg den intagne utan betingats
av anstaltsorganisatoriska skäl och därför ej — såsom förut framhållits
— bort ske under så lång tid som förevarit beträffande E., är det uppenbart
att dylika inskränkningar icke bör förekomma. Av utredningen
i andra ärenden anser jag det kunna antagas att personalen inte varit
medveten om att intagna, som i dylika fall fick kvarstanna på specialavdelning,
inte behandlades i enlighet med lagstiftningens intentioner,
när de betogs gemensamhet med andra intagna och möjlighet till fritidsaktiviteter
samt i övrigt underkastades olika inskränkningar i sådana
förmåner, som tillkom intagna på allmän avdelning. Det är emellertid
tydligt att en specialavdelning inte är lämpad för en dylik differentierad

163

behandling, även om en del lättnader utan tvekan synes kunna medges
intagna av denna kategori. Att sådana lättnader icke vidtagits beträffande
E. torde ha sin grund i en praxis, för vilken ingen kan göras ansvarig.

Det framstår mot bakgrunden av det nu sagda givetvis som positivt
att kriminalvårdsstyrelsen anmodat kriminal vårdsdirektören att tillse att
de som intagits på specialavdelning på grund av anstaltsorganisatoriska
skäl medges olåst dörr under arbetstid och fritid, s. k. samsittning med
annan intagen och gemensam promenad med denne samt rätt att inneha
rakblad och termos och att även andra tänkbara lättnader bereds
dessa intagna så långt det är möjligt. Åtgärden är emellertid egentligen
inte, ehuru i och för sig positiv, tillräcklig, eftersom det framför allt bör
tillses att fall av dylik placering på specialavdelning om möjligt förekommes.

Vid tillämpning av 47 § behandlingslagen har intagen hindrats från
gemensamhet med andra intagna under fritid och från sedvanlig
fritidsverksamhet. Fråga om lagligheten härav

I en till JO inkommen skrift meddelade H., som var intagen på fångvårdsanstalten
Österåker, att en av honom framställd begäran att få
arbeta i enrum enligt 47 § behandlingslagen bifallits. Till sin förvåning
hade han efter förflyttning samma dag till annan avdelning hållits isolerad
även på fritiden med undantag för att han en timme om dagen
fått vistas med annan intagen i cellen. Hans fritidsverksamhet bestod
normalt av betygskurs i konsthistoria, samtalsgrupp från KRUM, samtalsgrupp
från övervakningsnämnden och gymnastik. Dessa aktiviteter
hade han ej fått utöva till följd av isoleringen. Han var även avdelningens
representant i förtroenderådet men hade vägrats fullgöra uppdraget
med motivering att han var isolerad. Han hade, då framställningen
om arbete i enrum bifölls, ej blivit upplyst om att han skulle
hållas isolerad även på fritiden. Styresmannen m. fl. hade, anförde han
slutligen, nonchalerat hans försök att få till stånd samtal om förhållandet.

Efter remiss inkom styresmannen för fångvårdsanstalten Österåker
Erik Lagheim med yttrande, vari han i huvudsak hänvisade till ett av
fångvårdsinspektören A. Bergman avgivet yttrande med följande innehåll.

Vid månadsskiftet september—oktober 1970 uppstod svårigheter att
hålla sysselsättningen i gång vid bokbinderiverkstaden på anstalten på
grund av brist på arbetsledare. Då tillgången på personal på gemensamhetsavdelningarna
är så dimensionerad att antalet intagna på avdelningarna
måste anpassas till tillgången på arbetsplatser beslöts att i

164

avvaktan på en förbättring av arbetsledartillgången på bokbinderiet tillfälligt
använda en av gemensamhetsavdelningama, H-4, för placering
av intagna sorn på egen begäran blivit placerade jml § 47 i behandlingslagen.
Dessa flyttades därför över från observationsavdelningen till avdelning
H-4. På observationsavdelningen har det på grund av personalläget,
icke kunnat medgivas öppen dörr under fritiden. Dessutom var
ett flertal av de som på egen begäran placerats jml § 47 på observationsavdelningen
själva angelägna att under inga förhållanden komma
i kontakt med övriga intagna.

Med hänsyn till att överflyttningen till H-4 var tillfällig och en del
av de som överflyttats icke önskade komma i kontakt med andra intagna
beviljades icke öppen dörr under fritiden. För att i någon mån
tillfälligt mildra isoleringen för de intagna, som inte var rädda för kontakt
med övriga intagna, beviljades dock s. k. sammansittning, dvs. att
två och två erhöll tillstånd att sitta tillsammans under en viss tid.

Från och med den 2.11.70 har avdelning H-4 ändrats till studieavdelning
och de s. k. § 47-oma är åter placerade på observationsavdelningen.
Kännedomen om att det på observationsavdelningen inte går att
medgiva annat än s. k. sammansittning på grund av personalläget har
dock gjort att endast de som verkligen önskar bli isolerade från övriga
intagna har begärt en sådan placering.

Beträffande H:s klagomål över att han icke erhållit samtal med styresmannen
så är det i sak riktigt att samtalen uteblivit. H. hade dock
begärt dessa samtal under den tidpunkt då de intagna förberedde och
genomförde matstrejk. Detta medförde att styresmannen icke kunde
ägna sig åt normaldagordningen utan var tvungen att söka lösa konfliktsituationen
på bästa sätt, vilket innebar upprepade sammanträden
både med anstaltspersonalen, kriminalvårdsdirektören, kriminalvårdsstyrelsen,
förtroenderådet vid anstalten osv. För anstaltsledningen gällde
vid detta tillfälle att söka bevara lugnet och ordningen på anstalten och
dessa uppgifter fick gå före alla andra. H. hade dock möjlighet att till
assistenterna framföra sina ev. önskemål.

H. är f. n. placerad på studieavdelningen som är identisk med tidigare
avdelning IM. Så snart det nya personalschemat trädde i kraft upphävdes
också H:s placering jml § 47 i behandlingslagen.

Vid en förfrågan under hand vitsordade Bergman att H. under ifrågavarande
tid inte haft tillfälle att utöva de av honom omnämnda fritidsaktiviteterna.

I anledning av vad sålunda framkommit i ärendet begärde JO Bexelius
att kriminalvårdsstyrelsen skulle inkomma med utlåtande angående
de av anstalten anförda skälen för att H. inte under fritid kommit i
åtnjutande av gemenskap med andra intagna och inte beretts tillfälle
att utöva fritidsaktiviteter. I sitt utlåtande anförde styrelsen, efter att ha
redogjort för gällande bestämmelser, följande.

De grundtankar, som bär upp dessa olika bestämmelser, går uppenbarligen
ut på att isolering så långt möjligt bör undvikas, eftersom den
kan antas i allmänhet medföra psykiska skadeverkningar på den intagne
och i regel göra honom mindre skickad för det fria livet efter straffavtjänandet.
Isolering som behandlingsform bör med andra ord tillgripas
endast om särskilda förhållanden talar därför, såsom den intagnes egen

165

önskan härom, hänsyn till ordning och säkerhet eller fara för menlig
påverkan.

Den isolering som H. varit föremål för i detta fall måste otvivelaktigt
betecknas som ganska sträng även om man tar hänsyn till att han medgetts
s. k. sammansittning under, enligt vad han själv uppgett, en timme
om dagen. Att han begärde att få arbeta i enrum kunde inte tas som
ett tecken på att han också önskade tillbringa hela sin fritid i enrum,
särskilt som han redan efter ett dygn förfrågade sig om anledningen
till den totala isoleringen. Hänsyn till ordning och säkerhet eller fara
för menlig påverkan har heller inte åberopats. Vad Bergman anfört som
skäl — att gemenskap mellan intagna på fritid på grund av personalläget
inte tilläts på observationsavdelningen, där § 47-fallen förut vistades,
att dessa i regel inte vill ha kontakt med andra intagna och att
överflyttningen till avd. H-4 var tillfällig — hade väl kunnat godtas
om det gällt en kortare tid men inte när det såsom här varit fallet rört
sig om en hel månad. Någon ursäkt är det knappast heller att H. haft
möjlighet att när som helst återfå gemenskapen med andra intagna och
förmånen att delta i olika fritidsaktiviteter bara genom att begära att
enrumsarbetet enligt 47 § behandlingslagen skulle upphöra och att han
skulle få återgå i vanlig verkställighet.

Kriminalvårdsstyrelsen vill däremot för egen del lämna några förklaringar
till det inträffade, vilka har att göra med själva anstalten.

Centralanstalten Österåker inom östra räjongen är som bekant ganska
ny. Den startade på försommaren 1969 och hade således varit i funktion
endast i ett år när den nu aktuella händelsen utspelades. Anstalten
är ännu inte färdig. De delar som tagits i bruk består i huvudsak av
mottagningsavdelning, observationsavdelning, sjukavdelningar och andra
specialavdelningar för svårbehandlade intagna, medan avdelningarna
för ordinär verkställighet ännu inte börjat uppföras. Med hänsyn till
den fortgående evakueringen av den förutvarande centralanstalten
Långholmen och till temporär platsbrist på andra anstalter inom räjongen
tvingas man i stor utsträckning att på Österåkeranstaltens olika specialavdelningar
inhysa intagna, som rätteligen borde undergå verkställighet
i andra former. Det är givet att sådana förhållanden skapar irritation
bland de intagna och medför problem för personalen. De gav också
upphov till en matstrejk på Österåkeranstalten i slutet av oktober 1970,
vilken strejk snabbt spred sig till ett stort antal andra anstalter i landet.
Strejken ledde till att vissa lokala förändringar genomfördes på Österåkeranstalten
i månadsskiftet oktober—november 1970, bl. a. tillkom
den i ärendet omtalade studieavdelningen. Omedelbart före strejken
och under densamma arbetade personalen under mycket pressande förhållanden,
och anstalten kunde därför inte fungera så som den normalt
bör göra. Såsom framgår av vad Bergman i annat avsnitt framhållit
hann styresmannen inte med att hålla föreskrivna samtal med intagna
på grund av att han var helt upptagen med att söka nå en lösning på
den uppkomna konfliktsituationen. Styrelsen förutsätter att under normala
förhållanden de problem som aktualiserats i detta ärende hade
fått en tillfredsställande lösning vid samtal mellan honom och företrädare
för anstaltsledningen.

Nu angivna omständigheter sammanhängande med att Österåkeranstalten
är ny och inte fullt utbyggd har uppenbarligen medfört att
anstalten i början av sin verksamhet haft vissa svårigheter att finna
sina rätta arbetsformer. Härtill har också bidragit att det under lång

166

tid varit täta byten och vikariat på styresmannatjansten, som emellertid
numera besatts med ordinarie innehavare. Det är styrelsens förhoppning
att de allvarligaste initialsvårigheterna nu skall ha övervunnits.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

I 47 § andra stycket behandlingslagen stadgas, att om intagen önskar
arbeta eller tillbringa fritid i enrum, må det icke vägras honom, såframt
ej synnerliga skäl är däremot. Under fritid må jämlikt 46 § den, som är
intagen i sluten anstalt, tillsammans med andra intagna deltaga i undervisningen,
gudstjänst, utomhusvistelse, gymnastik och dylikt, såframt
ej särskilda skäl äro däremot. Om det kan ske utan fara för menlig
påverkan, må intagen även eljest tillbringa fritiden eller del därav tillsammans
med en eller flera andra intagna. Intagen som visat pålitlighet
må medgivas att ha rumsdörren olåst under fritid. Som exempel på sådana
särskilda skäl som enligt 46 § kan medföra att intagen inte bör
tillåtas delta i gemensamma fritidsaktiviteter nämns i förarbetena till
motsvarande bestämmelser i 1945 års verkställighetslag »uppenbar fara
för ordning och säkerhet eller för att intagen skall menligt påverka
andra».

Såsom jag i flera tidigare ärenden framhållit (se JO:s ämb.ber. 1971
s. 199) bygger behandlingslagen på principen att intagen inte bör avskäras
från gemensamhet med andra intagna utan att särskilda omständigheter
— t. ex. den intagnes egen önskan — talar för en sådan
åtgärd. En fullständig isolering, åtminstone under längre tid, kan för
de flesta intagna medföra psykiska skadeverkningar och göra dem
mindre skickade för livet i frihet. Det är därför av vikt att isolering inte
tillgripes i andra fall eller i vidare mån än som i det särskilda fallet
framstår såsom nödvändigt. Med hänsyn till nämnda risk är det vidare
angeläget att intagna som arbetar i enrum får möjlighet att under fritiden
vistas tillsammans med en eller flera andra intagna. Jag vill i
detta sammanhang erinra att strafflagberedningen i anslutning till en
av beredningen föreslagen bestämmelse av enahanda innehåll som 46 §
i gällande behandlingslag gjorde ett uttalande, av vilket framgår att
bestämmelsen avsågs skola gälla även intagna som arbetar i enrum.

I anledning av vad en övertillsynsman anfört i sitt yttrande om vad
som är påkallat av hänsyn till medintagnas säkerhet vill jag framhålla
att uppenbar fara för ordning och säkerhet kan enligt 46 §, på sätt
framgår av det sagda, medföra att intagen inte bör tillåtas gemensamhet
med andra intagna eller att deltaga i gemensamma fritidsaktiviteter.
Bestämmelsen kan dock inte åberopas till stöd för att generellt hindra
dem, som enligt egen önskan arbetar i enrum, från varje form av gemensamhet
på fritiden. Frågan huruvida gemensamhet med andra intagna
under fritid bör begränsas får bedömas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall.

167

Av utredningen i det nu aktuella fallet framgår att H. förhindrats
deltaga i de av honom omnämnda fritidsaktiviteterna m. m. utan att
detta betingats av uppenbar fara för ordning eller säkerhet eller för
menlig påverkan intagna emellan. Vad i ärendet anförts om personalläget
har inte heller utgjort tillräckligt skäl för att betaga H. gemensamhet
med andra intagna och möjlighet att bedriva de av honom önskade
fritidsaktiviteterna. H. har följaktligen i påtalat hänseende behandlats
i strid mot 46 § behandlingslagen.

Det är emellertid tydligt att personalen inte var medveten om att H.
och andra, vilka i likhet med honom på egen begäran arbetade i enrum,
behandlades felaktigt, när de betogs gemensamhet med andra intagna
och möjlighet till fritidsaktiviteter. Felet torde ha sin grund i en långvarig
praxis för vilken ingen kan göras ansvarig. Då denna praxis —
av ett yttrande i ärendet att döma — håller på att ändras, anser jag
klagomålen i denna del inte påkalla vidare åtgärd från min sida. Eftersom
nämnda praxis tillämpats även vid flera andra anstalter, synes det
dock önskvärt att kriminalvårdsstyrelsen fäster anstalternas uppmärksamhet
på att intagnas rätt till gemenskap med andra intagna under
fritid icke får begränsas utan laga skäl.

Vad slutligen angår H:s klagomål över att han inte fick begärt samtal
med styresmannen vill jag erinra att en styresman bör enligt 125 §
i det s. k. vårdcirkuläret bestämma särskild mottagningstid, då han är
tillgänglig för samtal med de intagna. Kan intagen, som anmält sig till
samtal, ej mottas på angiven tid, skall han hänvisas till annan tjänsteman
eller, om han så önskar, få samtal på annan tid. För brådskande
samtal skall intagen mottas av styresman eller annan tjänsteman även
mellan mottagningstidema.

Det är visserligen tydligt att H. inte fick begärt samtal på styresmannens
mottagningstid och att han icke i enlighet med vad i 125 § stadgats
anvisades annan tid eller hänvisades till annan tjänsteman. Detta är beklagligt
med tanke på att H. hade fog för klagomål över behandlingen.
Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om anledningen till att H.
inte fick det begärda samtalet kan dock någon kritik inte riktas mot
styresmannen eller annan tjänsteman.

Natten till den 14.4.1967 stals från Kungl, livrustkammaren i Stockholm
dels två Coltrevolvrar, som år 1863 skänkts av presidenten

168

Abraham Lincoln till Carl XV, dels ock två revolvrar av märket Smith
& Wesson.

Genom dom den 14.5.1969 dömde Stockholms rådhusrätt en person
— här kallad K. — till fängelse tre år för häleri, grovt brott, avseende
befattning med nämnda vapen. De hälerihandlingar, för vilka K. fälldes,
bestod däri att han med vetskap om att vapnen åtkommits genom
brott dels den 18.5.1967 i New York till G. S. överlämnat de två revolvrarna
av märket Smith & Wesson för försäljning för minst 850
dollars, dels ock under hösten 1968 från Paris och Madrid utbjudit
Coltrevolvrarna till försäljning, vilket skett i brev till tre personer i
USA.

Svea hovrätt fann i dom den 4.7.1969 på talan av K. inte skäl till
ändring i rådhusrättens dom. Högsta domstolen, dit K. fullföljde talan,
avslog genom beslut den 20.8.1969 K:s begäran om f ullf öl j dstillstånd.

K. var häktad i målet och förvarades från den 2.5.1969 på kronohäktet
på Långholmen.

Medan K. förvarades på kronohäktet efter det hovrätten meddelat
dom i målet tillställdes åklagaren i målet, kammaråklagaren Ola Nilsson,
följande brevförsändelser till och från K. för granskning:

1) Den 30.7.1969 ett brev från K:s broder i Sollefteå. Till brevet var
fogade tre brev från vapenhandlare i USA, ställda till K. Av innehållet i
dessa brev framgår, att de är svar på brev från K., två av breven dagtecknade
den 7.7.1969.

2) I mitten av augusti 1969 två brev, dagtecknade den 12.8.1969,
från K. till två av de under 1) nämnda vapenhandlarna och utgörande
svar på där angivna brev.

3) Den 21.8.1969 ett brev, dagtecknat 3.8.1969, från en vapenhandlare
i USA till K. Av brevets innehåll framgår att det är svar på ett
brev från K., vilket i svaret anges vara dagtecknat den 7.7.1969.

De granskade breven från K., vilka vidarebefordrades till adressaterna,
innehåller bl. a. förfrågningar om vad man skulle kunna få vid en
försäljning av Coltrevolvrarna.

I en artikel i Svenska Dagbladet för den 24.1.1970 uppgavs bl. a. att
en i fångvårdsanstalt intagen under 1969 haft en flitig brevväxling med
amerikanska vapenhandlare angående de stulna Lincoln-revolvrarna.

Tidningsartikeln insändes hit av länsassessorn Sven Ernberg, som å
tidningsurklippet antecknat att ett kraftfullt ingripande erfordrades med
anledning av den släpphänthet och bristande uppmärksamhet hos fångvårdsmyndigheterna,
som framgick av artikelns innehåll.

Med anledning härav företogs utredning av frågan om korrespondensen
inneburit fortsatt brottslighet och därför bort stoppas samt — på
grund av vad som härvid framkom — om ordningen för handhavandet
av brevcensuren. I det följande behandlas först frågan om ordningen för
handhavandet av brevcensuren och därefter frågan om korrespondensen
bort stoppas.

169

I. Ordningen för handhavandet av brevcensuren.

Enligt 8 § första stycket lagen om behandling av häktade och anhållna
m. fl. må häktad ej avsända eller mottaga brev eller annan försändelse
eller mottaga besök, med mindre det prövas kunna ske utan att
äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest försvåras; dock äger han utan sådan
prövning avsända skrift till JK, JO, länsstyrelsen och offentlig försvarare
samt, om han förvaras i fångvårdsanstalt, till kriminalvårdsstyrelsen.

Tillstånd för intagna att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse
eller att mottaga besök meddelas enligt 11 § tillämpningskungörelsen
till lagen av föreståndaren för häktet. Därjämte erfordras enligt
samma bestämmelse ifråga om den som är intagen på grund av misstanke
om brott tillstånd av undersökningsledaren eller, om förundersökningen
är avslutad, åklagaren.

Utan den häktades samtycke får brev icke öppnas eller läsas utan
endast stoppas. Enligt 12 § tillämpningskungörelsen skall intagen, om
ej särskilda skäl är däremot, underrättas då till honom adresserade eller
av honom avsänd försändelse kvarhålles. Medgiver intagen, som erhållit
dylik underrättelse, att brevet må läsas eller försändelsen öppnas,
och finnes därvid att brevet ej innehåller något som kan äventyra ordning
och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning
om brott eljest försvåras, får tillstånd att avsända eller mottaga brevet
ej vägras.

Angående handhavandet av brevgranskningen rörande K. anförde
Nilsson i ett i ärendet avgivet yttrande följande.

Under den tid K. vistades å kronohäktet har häktets personal granskat
brev till och från honom och därvid haft att underrätta mig om något
anmärkningsvärt förekommit.

Med anledning av en under hand framställd förfrågan uppgav Nilsson
att granskningen av K:s brev av häktets personal skett enligt anvisningar
som lämnats av Nilsson, därvid en tryckt blankett, som hit insändes,
torde ha kommit till användning. I blanketten, som var utformad
såsom en skrivelse från vederbörande åklagare till fångvårdsanstalten
Långholmen, fanns bland tillämpliga alternativ att förkryssas av åklagaren
följande mening.

Brev och övriga skrivelser till och från den häktade må granskas av
Eder underställd tjänsteman.

Om det kan befaras, att mottagande eller avsändande av skrivelse
kan innebära fara för att bevis undanröjes eller utredningen eljest försvåras,
skall underrättelse härom ofördröjligen lämnas mig.

Härefter remitterades ärendet till styresmannen för fångvårdsanstalten
Långholmen med anhållan om yttrande angående granskningen vid
Långholmen av K:s post, därvid särskilt skulle anges i vad mån K. medgivit
granskning samt huruvida någon post vidarebefordrats utan granskning
av åklagare.

Styresmannen för Långholmen, t. f. anstaltsdirektören Gunther Au -

6* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

170

gustin, överlämnade härefter, med upplysning att K. 26.8.1969 förflyttats
till Österåkersanstalten, särskilt yttrande av t. f. fångvårdsinspektören
Ingemar Vidh, jämte kopior av dels medgivande 2.5.1969
av K. att brev m. m. som avlämnades av honom fick öppnas och granskas
»av styresmannen, åklagaren och undersökningsledaren eller i förekommande
fall vederbörande polismyndighet», dels ock mottagningskort
avseende K.

Vidh anförde i sitt yttrande bl. a. följande.

Från början tillställdes allmänna åklagaren i målet all förekommande
post. Åklagaren hade dessutom meddelat besöksförbud betr. den häktade.
Senare — ej angiven tid — har åklagaren hävt brevcensuren och
medgivit besökstillstånd för fästmön och föräldrarna. Meddelandet från
åklagaren mottogs på telefon av assistent Ulla Lind, som antecknade
detsamma på K:s mottagningskort.

De assistenter som svarade för granskning och vidarebefordran av
K:s post var assistenterna Louise Sporrong ocn Ulla Lind.

Sedan åklagaren hävt censuren hände det vid minst två tillfällen att
Ulla Lind efter genomlästa brev kontaktade åklagaren och delgav
honom innehållet. Åklagaren bad då att få fotokopior på dessa brev
medan originalbreven expedierades. Att kopior sändes till åklagaren
kom aldrig till K:s kännedom. Däremot var han medveten om att censuren
från åklagarens sida vid den tidpunkten var hävd.

Av de i tidningsartikeln upptagna affärsbreven har de flesta postats
på tidpunkter då K. inte varit placerad på Långholmen. Brevkontakten
synes till stor del ha fortsatt under K:s verkställighet. Att detta varit
möjligt torde väl bottna i att brevcensuren numera slopats även på en
del slutna anstalter, däribland Österåker.

Ärendet remitterades härefter ånyo till Nilsson, som i nytt yttrande
anförde bl. a.

Åklagarcensur beträffande brev till och från K. har förelegat under
hela hans anhållnings- och häktningstid samt har icke vid något tillfälle
hävts av mig. Jag har därför icke lämnat något meddelande till
kronohäktet, Långholmen, av innehåll att censuren upphävts. Då jag
ensam handlagt hela målet från och med att K. efter gripandet i februari
1969 infördes å arrestavdelningen saknas anledning antaga, att
någon annan åklagare tagit kontakt med kronohäktet i denna fråga.
Emellertid har jag anmodat personal vid kronohäktet att granska K:s
post och att om något, som kunde befaras undanröja bevisningen eller
försvåra utredningen, förekommit, underrätta mig därom. Jag kan icke
nu erinra mig om detta meddelande lämnats per telefon eller å särskild
blankett. I mottagningskortet gjord ändring av innehåll, att K:s brev
ej skall censureras, kan möjligen förklaras av att missförstånd uppstått,
då jag lämnade meddelandet till häktet. Vid samtalen med assistenten
Ulla Lind har det för mig framstått som helt klart att breven genomlästs
av personal vid häktet, som sedan på detta sätt underrättade mig
enligt givna direktiv.

Anteckningen i mottagningskortet dels att besöksförbud upphävts be -

171

träffande M. och dels — vilket synes framgå av texten på kortet — att
besöksförbudet samtidigt hävts för M. och K:s föräldrar saknar verklighetsgrund
och i detta fall synes utrymme icke föreligga för ett missförstånd
mellan mig och kronohäktets personal.

Sedan ärendet med anledning av innehållet i Nilssons remissvar ånyo
remitterats till styresmannen för fångvårdsanstalten Långholmen, inkom
från denne särskilt yttrande av assistenten Ulla Lind, som anförde bl. a.
följande.

När K. ankom till kronohäktet hade han generellt besöksförbud,
han hade vidare åklagarcensur av breven samt ej åklagarens tillstånd
att läsa tidning eller lyssna på radio. Dessa restriktioner gäller enligt
anstaltsrutinen alla nyhäktade, försåvitt ej åklagaren redan på detta stadium
skickar med ett skriftligt meddelande ang. ev. besökstillstånd el.
dyl. eller via telefon meddelar anstalten detta. I K:s fall hade åklagare
Nilsson icke lämnat något meddelande utan han hade till en början alla
restriktioner, samt anstalten kunde ej veta att åklagaren redan tidigare
släppt besöksförbudet för föräldrarna. Till en början gick följaktligen
all K. tillkommande post via åklagaren. Därefter har åklagaren — ej
angiven tid — lämnat besked att frk M. och föräldrarna får besöka K.
samt att åklagarcensuren av breven skall hävas.

Om jag ringt upp åklagaren eller omvänt skall vara osagt, då jag inte
kan erinra mig detta.

JO Bexelius uttalade i denna del av ärendet följande.

Av yttrandena framgår att Nilsson och personalen vid Långholmen
haft helt olika mening om åklagarcensurens förhandenvaro och omfattning.
Det är givetvis högst otillfredsställande att något dylikt kan förekomma.
Orsaken härtill synes ha varit missuppfattning om innebörden av vad
Nilsson benämnt »givna direktiv» till personalen på fångvårdsanstalten,
varmed torde avses innehållet i förenämnda blankett. Av 11 § tillämpningskungörelsen
till lagen om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl. framgår att censuren skall utövas av föreståndaren för häktet,
men att det därjämte ifråga om den som är intagen på grund av misstanke
om brott erfordras tillstånd av åklagaren. Att det på grund av
arbetsbördan för dessa två befattningshavare kan ifrågakomma att handhavandet
av brevgranskningen delegerats till dem underställd personal,
medan beslutsfattandet vid ingripande alltjämt åvilar dem, kan icke
föranleda någon erinran. Av utredningen i ärendet synes emellertid
framgå att åklagaren överlämnat till honom icke underställd personal
inom kriminalvården att företaga granskning. Förfaringssättet, som av
personalen på fångvårdsanstalten synes ha uppfattats som ett uppgivande
av åklagarcensuren, står icke i överensstämmelse med förutsättningarna
för åklagarens tillståndsgivning enligt 11 § nämnda kungörelse.
Kriminalvårdsstyrelsen har också i rundskrivelse nr 65/1965 uttalat, att
enligt vad styrelsen erfarit vid vissa fångvårdsanstalter överenskommelse,
muntlig eller skriftlig, träffats med åklagarmyndigheten att häktads post

172

skulle censureras endast av kriminalvårdens befattningshavare, såvida
den icke innehöll något som berörde det aktuella brottet, men att detta
förfaringssätt stred mot vad som var stadgat i 11 § tillämpningskungörelsen
till lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., varför
kriminalvårdsstyrelsen i rundskrivelsen anmodade vederbörande befattningshavare
att tillse att föreskrifterna i 11 § kungörelsen noggrant iakttogs.

Vad i ärendet förekommit ger emellertid icke fog för någon egentlig
kritik mot befattningshavarna på Långholmen angående handhavandet
av brevgranskningen och besöken för K. Åklagarens utformning av åklagarcensuren
med anvisningar till befattningshavare inom kriminalvården
rörande dess omfattning, som uppenbarligen står i överensstämmelse
med vad som är praxis bland åklagarna i Stockholm, synes emellertid
icke ha lett till någon skada. Jag låter därför bero vid dessa uttalanden.
Det torde emellertid ankomma på åklagarmyndigheten i Stockholm att
överväga huruvida den ifrågavarande blanketten rörande meddelande
från åklagarmyndigheten i Stockholm till fångvårdsanstalten Långholmen
bör indragas och om eljest några ytterligare åtgärder är påkallade
för en riktig tillämpning av 11 § tillämpningskungörelsen till lagen om
behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

II. Huruvida korrespondensen inneburit fortsatt brottslighet och av sådan
anledning eller eljest bort stoppas.

Efter remiss till överåklagaren i Stockholm med begäran om yttrande
särskilt angående frågan huruvida avsändandet av breven inneburit fortsatt
brottslighet och därför bort stoppas, inkom yttrande från överåklagaren
B. E. Berndtsson jämte särskilda yttranden till denne från chefsåklagaren
Lennart Asplund och från Nilsson.

Nilsson anförde bl. a. följande.

Samtliga dessa brev har jämlikt 8 § lagen om behandling av anhållna
och häktade m. fl. granskats av mig varefter de expedierats till adressaterna.
Vid varje tillfälle har jag tagit kontakt personligen eller per telefon
med rikspolisstyrelsens interpolsektion varvid överenskommits,
att rikspolisstyrelsen genom Interpol skulle uppsöka de tänkta köparna.

Frågan huruvida K. gjort sig skyldig till häleri genom att ånyo i brev
utbjuda revolvrarna till försäljning synes icke kunna besvaras entydigt.
Domstolarna har icke tagit ställning till om K. haft besittning till revolvrarna,
men man har uppenbarligen funnit, att han haft en faktisk
möjlighet att förfoga över dem. Under förutsättning, att K. icke haft
vapnen i sin besittning synes det icke vara uteslutet, att han på nytt skulle
kunna fällas till ansvar för häleri, då gärningsidentitet knappast kan
anses föreligga mellan saluhållande från bland annat Paris och Madrid
under hösten 1968 och saluhållande från Stockholm i juli och augusti
1969 även om objekt och tillvägagångssätt är detsamma. Skulle emeller -

173

tid K. hela tiden haft besittning till vapnen synes det senare saluhållandet
vara att betrakta som ett straffritt efterbrott. För att nytt brott skall
kunna anses föreligga måste således styrkas, att K. icke haft vapnen i
sin besittning. Då det av omständigheterna i målet framstår som högst
troligt, att K. haft besittning till vapnen och då han — vid paus i samband
med överläggning i hovrätten — sagt, att han, om ny förundersökning
mot honom inleddes för saluhållande av vapnen, skulle invända,
att han själv stulit dem, synes ett nytt häleribrott i vart fall ej kunna
styrkas. I anledning härav har jag ej inlett förundersökning mot K.

Skulle emellertid K:s avsändande av brev vari vapnen saluhållits vara
att bedöma som häleri, har fråga uppkommit huruvida ovan under
punkt 2) nämnda brev bort stoppas. Härtill får jag anföra: Mycket stora
ansträngningar har gjorts från polishåll både inom riket och internationellt
för att anträffa revolvrarna och återställa dem till Livrustkammaren.
Detta har ännu icke lyckats och efter underrättsförhandlingarna
saknade man utgångspunkt för vidare spaningar. I detta läge utgjorde
K:s korrespondens i juli och augusti 1969 med vapenhandlarna den enda
till buds stående möjligheten att spåra vapnen. Då breven kommit
i åklagarens besittning och då därefter polisen omedelbart varit i kontakt
med brevmottagarna synes K:s gärning icke kunna bedömas annat
än som försök till häleri, vilket ej är straffbelagt. Av vad ovan anförts
framgår även, att brevens avsändande icke varit ägnat att försvåra
vapnens återställande utan tvärtom utgjort den i det aktuella läget enda
möjligheten att återställa dem.

Även Asplund förmenade att breven inte bort stoppas och anförde i
sitt yttrande i huvudsak följande.

Utan att ingå på den svårbedömbara frågan, huruvida jämlikt RB
30:9 gärningsidentitet föreligger mellan K:s utbjudande till försäljning
av revolvrarna hösten 1968 och sommaren 1969, synes mig sett ur allmänna
rättssynpunkter helt främmande att K:s förfarande 1969, om
gärningen kommit till fullbordan, skulle bedömas som ett nytt häleribrott.
Jag hävdar alltså den uppfattningen, att K:s befattning med Coltrevolvrarna
sommaren 1969 under förut angivna förutsättningar är att
bedöma som en straffri efterhandling. Endast den första befattningen
med revolvrarna kan för K:s vidkommande tillmätas straffrättslig relevans.

Om den motsatta uppfattningen skulle hävdas och vinna gillande av
domstol, anser jag emellertid, att Nilssons åtgärd att låta breven expedieras
icke kan klandras av skäl som Nilsson anfört. Den avvägning som
här måste ske, talar helt övervägande för att återanskaffandet av de
stulna Coltrevolvrarna på sätt Nilsson tänkt sig, icke enbart av ekonomiska
skäl utan framförallt med hänsyn till det kulturhistoriska intresset
måste väga så tungt, att man måste skjuta i bakgrunden den
omständigheten att K. härigenom skulle tänkas kunna göra sig skyldig
till ett nytt brott.

Berndtsson uttalade följande.

Avsändandet av de aktuella breven synes mig sakna självständig betydelse
i den då pågående straffprocessen och är enligt min uppfattning
att betrakta såsom straffri efterhandling.

Nilsson har dock haft möjlighet att beslagtaga breven såsom bevis -

174

material. Med hänsyn till målets utgång har uppenbarligen icke erfordrats
sådan bevisning.

Vidare vill jag framhålla, att — med hänsyn till det starka såväl ekonomiska
som kulturella intresset av att återfå stöldgodset — avsändandet
av breven utgjort ett viktigt led i det pågående spaningsarbetet såvitt
gäller efterforskning av vapnen.

Jag finner för egen del icke, att Nilsson förfarit oriktigt genom att
ej stoppa breven.

Härefter inhämtades yttrande från riksåklagaren huruvida korrespondensen
var att anse som brottslig handling och huruvida densamma bort
föranleda ingripande från åklagarens sida. I yttrandet hit anförde biträdande
riksåklagaren Bengt Steen avslutningsvis följande.

Vid ett slutligt övervägande av ärendet anser jag i likhet med chefsåklagaren
och överåklagaren att någon erinran inte kan riktas mot Nilsson
för att korrespondensen inte föranlett något ingripande från hans
sida. Beaktansvärda skäl kan nämligen anföras för att i likhet med vad
Elwin uttalat anse att den redan straffade hälaren skall vara straffri
för efterföljande olovlig befattning med godset. Såsom framgår av den
inom doktrinen förda diskussionen finns med utgångspunkt från den
av Agge hävdade ståndpunkten möjlighet för åklagare att betrakta varje
hälerigärning som ett brott för sig och följaktligen inleda förundersökning
och att i samband därmed utnyttja erforderliga tvångsmedel i en
sådan situation som det här är fråga om.

Att göra något bestämt uttalande om det handlingsmönster som en
åklagare bör iaktta synes emellertid svårt att göra så länge något klargörande
rättsfall från HD inte finns.

JO Bexelius uttalade följande.

Stadgandet i 9 kap. 6 § brottsbalken om ansvar för häleri lyder, såvitt
nu är ifråga, sålunda: Den som köper något, som är frånhänt annan
genom brott, eller tillgodogör sig det eller eljest därmed tager befattning
ägnat att försvåra dess återställande, dömes för häleri till fängelse
högst två år eller om gärningen är ringa till böter eller fängelse högst

sex månader. Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex

månader och högst fyra år.

Den i ärendet i första hand aktuella frågan är, huruvida K:s brev
från häktet till de amerikanska vapenhandlarna ingår såsom ett led i sådant
förfarande, som är straffbart enligt det nu återgivna stadgandet,
och av denna anledning bort stoppas.

K:s frågor i breven avser formellt sett endast värdet på den öppna
marknaden av Coltrevolvrarna. Detta värde kan helt visst sägas ha
varit av intresse i det då ännu inte slutbehandlade målet. I de den
7.7.1969 dagtecknade breven till vapenhandlarna anförde emellertid K.
beträffande Coltrevolvrarna följande.

»Well, I havé been accused of having purchased them and refusal to
hand them back to the Museum. För this the State has sued me for an

175

amount US $ 250.000, thus enabling the arms to become my legal property
according to the Swedish law. To enlighten my decisions in a
future civil-court session I am trying to estimate a realistic price for the
arms when sold in the open märket.

I ett av K:s den 12.8.1969 dagtecknade brev anförde K. följande.

In answer to your question of purchase, I regret to tell you that no
such possibility exists for the moment. Swedish law prohibits any transfer
or preparation for sale as long as a claim remains. However, when
a claim is adjusted or out-lawed there are no legal obstacles of any kind.
For your information I would like to mention that I arn not in a position
of being able to deal with this matter, which is unlawful until a
clear title is attained according to the terms mentioned above.

Ett liknande uttalande gjordes även i ett samma dag dagtecknat brev
till en annan vapenhandlare.

Av vad nu återgivits av breven till de amerikanska vapenhandlarna
kan man inte undgå att få det intrycket att det verkliga syftet med breven
var att inge vapenhandlarna den föreställningen att de framdeles
skulle kunna fullt lagligt köpa revolvrarna från K. I varje fall måste K.
på goda grunder misstänkas för att under vistelsen på häktet ha på nytt
utbjudit vapnen till salu, d. v. s. ett förfarande, som i princip torde vara
att anse såsom häleri och för övrigt likartat med det tidigare utbjudande
av vapnen till salu, för vilket han dömts till ansvar.

I ärendet har emellertid invänts att det utbjudande av vapnen, som
skedde genom breven, skulle vara att anse såsom en straffri efterhandling,
eftersom K. redan fällts till ansvar för häleri beträffande Coltrevolvrarna.

I doktrinen har olika meningar framförts om hur flera hälerihandlingar
skall behandlas ur konkurrenssynpunkt. Spörsmålet har därvid
främst behandlats i samband med synpunkter på frågor om preskription
av häleribrott, därvid man synes ha utgått från att brottsobjektet hela
tiden var i hälarens besittning. Härvid har, såvitt nu är av intresse,
hävdats dels att det föreligger brottskonkurrens mellan olika hälerigärningar,
vilka successivt preskriberas (Agge: Festskrift för Ekeberg 1950,
s. 13 ffj, dels att flera hälerigärningar tillsammans bildar en brottsenhet
såsom sammansatt och perdurerande häleri, med preskriptionstid först
från det hälaren avhänder sig brottsobjektet (Strahl i SvJT 1952 s.
746 ff), dels ock att preskriptionstidens utgångspunkt är brottets konsummationspunkt
eller den första av de i det sammansatta brottet ingående
gärningarna (Strömberg i Åtalspreskription, s. 208 ff). Dessutom
har nyligen den meningen, i ärendet åberopad av Nilsson och av Berndtsson,
hävdats (Elwin i Häleribrottet, s. 187 ff) att endast den först företagna
hälerigärningen vore straffrättsligt relevant, medan de följande
skulle betraktas som straffria efterhandlingar.

Att den som dömts till ansvar för stöld av en sak inte kan senare

176

dömas till ytterligare straff för att han efter den första domen sålt det
stulna, följer av tjuvnadsbrottets konstruktion. Ur rättspolitisk synpunkt
framstår det inte lika klart, att den, som dömts till häleriansvar för en
måhända ganska ringa befattning med det stulna, inte skulle kunna fällas
till ansvar, om han efteråt köper och säljer det stulna. Intresset av
att kunna hindra yrkesmässig handel med stöldgods utgör otvivelaktigt
ur kriminalpolitisk synpunkt ett vägande skäl för att kriminaliseringen
av häleribrottet bör kunna rikta sig även mot efterföljande handlingar
såsom ägnade att försvåra brottsobjektets återställande till ägaren.

Jag skall emellertid inte här fördjupa mig i den uppkomna rättsfrågan.
Det är tydligt att meningarna om häleribrottets konstruktion är
mycket olika och att lagstadgandets ordalag och motiv inte ger någon
bestämd vägledning för tolkningen. Hur lagen bör tolkas i förevarande
hänseende kan på ett auktoritativt sätt avgöras endast av högsta domstolen.
Något vägledande prejudikat har emellertid inte meddelats av
domstolen. Mot bakgrunden härav kan det rimligen inte läggas Nilsson
till last såsom fel att han underlät att inleda förundersökning mot K.
och att han, då han tog ställning till frågan om brevens vidarebefordran,
må ha utgått från att K:s förfarande var att betrakta såsom en
straffri efterhandling.

Med ett konstaterande härav är inte sagt, att korrespondensen inte
kunnat eller bort stoppas. Intresset för rättsfrågan får inte, på sätt som
synes ha skett, skymma realiteterna, d. v. s. den verkliga innebörden av
K:s handlande. Breven kunde ju på goda grunder misstänkas ingå såsom
ett led i ett förfarande, som är att hänföra till sådan befattning med
stulet gods, som i princip är straffbart enligt 9:6 BrB.

Man torde kunna utgå från att en åklagare i ett sammanhang som
det förevarande är pliktig att liksom en polisman söka förebygga och
hindra brott. Denna skyldighet avser själva gärningen och begränsas rimligen
inte av något förhållande, som gör gärningen straffri för gärningsmannen.
Syftet med stadgandet i 9:6 BrB är ju att motverka handlingar
som innebär ett utnyttjande av föregående brottslig verksamhet. Ingripande
är därför påkallat även mot gärning, som enligt den förut omnämnda
uppfattningen i doktrinen är att uppfatta såsom en för hälaren
straffri efterhandling. Så är i all synnerhet fallet, om hälarens befattning
kan befaras leda till ett nytt häleri av den, till vilken hälaren söker
avyttra det stulna.

Nilsson har till förklaring av sitt beslut att tillåta brevens vidarebefordrande
hänvisat till att K:s korrespondens med vapenhandlarna syntes
vara den enda till buds stående möjligheten att spåra de stulna vapnen
och återställa desamma till livrustkammaren. Det kulturhistoriska
intresset av vapnens återställande till museet var givetvis stort men kan
knappast rättfärdiga att man tog risken att korrespondensen ledde till
ett nytt häleribrott, som måhända genom vapnens överförande till främ -

177

mande land skulle ytterligare försvåra vapnens återställande till museet.
Att använda en dylik metod under arbetet med att spåra vapnen kan
knappast anses förenligt med de grunder, varpå bestämmelserna om
förundersökning vilar och som kommit till klart uttryck i det i 23:12 RB
stadgade förbudet mot otillbörliga åtgärder vid förhör. Om någon av
vapenhandlarna fallit för den frestelse, som breven från K. var avsedd
att väcka, och tagit direkt kontakt med och köpt vapnen av K., skulle
åklagarmyndighetens befattning med brevens vidarebefordran framstå
i en minst sagt egendomlig dager.

Av Nilssons yttrande framgår dock att polisen genom Nilssons försorg
omedelbart tog kontakt med vapenhandlarna. Risken för skadliga
verkningar av breven blev härigenom avsevärt mindre.

Jag vill slutligen erinra om det förut återgivna stadgandet i 8 § lagen
om behandling av häktad och anhållna m. fl. Enligt detta stadgande må
häktad ej avsända eller mottaga brev, med mindre det prövas kunna
ske utan att, såvitt nu är i fråga, äventyra ordning eller säkerhet. Frågan
om vad som avses med ordning och säkerhet i detta sammanhang
ger väl utrymme för olika meningar. Enligt min åsikt måste ordningen
och säkerheten på häktet anses äventyrad, om en häktad tillätes korrespondera
i syfte att tillgodogöra sig resultatet av ett grovt stöldbrott.

Av nu anförda skäl finner jag för min del att K:s korrespondens med
vapenhandlarna bort stoppas. Vid bedömande av Nilssons ställningstagande
är emellertid att beakta att K:s förfarande enligt visst uttalande
i doktrinen var att betrakta såsom straffria efterhandlingar. Vidare är att
beakta att beslutet att tillåta korrespondensen skett i syfte att främja
spaningen efter de stulna vapnen samt att Nilsson vidtagit till synes
effektiva åtgärder för att förekomma skadliga verkningar av breven till
vapenhandlarna. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter anser jag
att det inte kan läggas Nilsson till last såsom tjänstefel att han vidarebefordrade
breven. Jag låter därför — ehuru jag, på sätt framgår av
det sagda, har en annan mening i saken än Nilsson — bero vid vad i
saken förevarit.

Fråga om ledningen för fångvårdsanstalt ägt begränsa rätten för intagen
att förfoga över egna medel för inköp

Enligt 32 § lagen om behandling i fångvårdsantalt må intagen, enligt
de närmare bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen, medgivas
att köpa varor som tillhandahålls vid anstalten ävensom att själv
skaffa sig eller mottaga underhåll och bekvämlighet eller åtnjuta annan
särskild förmån som är förenlig med god ordning.

I kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt (vårdcirkuläret)
finns bestämmelser rörande bl. a. förvärv och innehav av vissa

178

föremål, premievaror och andra varor. Bestämmelserna hade före

1.7.1971 följande lydelse:

63 §. Utöver vad som tillhandahålls av anstalten äger intagen skaffa
sig, motta och inneha föremål och varor enligt följande.

1. i den utsträckning det kan ske utan olägenhet: böcker, tidningar,
tidskrifter och annat, som kan bereda honom lämplig sysselsättning under
fritid, ävensom i anstalt, där centralradio ej finns, lämplig radioapparat

2. efter vad som prövas lämpligt: trolovningsring, vigselring, klocka,
fotografier av närstående och skrivmateriel, egna toalettartiklar i stället
för eller av annat slag än vad han äger utfå enligt 27 §, termosflaska,
pipa, cigarrettpapper, tändstickor, mindre prydnadsföremål och liknande
för personligt bruk och till nytta eller trevnad

3. i den utsträckning det inte är till olägenhet för upprätthållande
av snygghet och hygien inom anstalten: premievaror, varmed förstås
frukt, choklad, karameller, tobaksvaror, kaffe, socker, kakao, te, läskedrycker,
saft, kaffebröd och kex.

64 § reglerade vad den som vistades i anstalt för att undergå internering
ägde förvärva.

65 §. Utöver vad som följer av 63 och 64 §§ får i fråga om förvärv
och innehav av däri angivna föremål och varor göras inskränkningar
som erfordras för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten
eller som eljest beslutas med stöd av bestämmelse i behandlingslagen.

I 66 och 67 §§ vårdcirkuläret gavs bestämmelser om disposition av
arbetspremiemedel.

Styresmannen och kamreraren vid Kumla-anstalten utfärdade 6.10.
1969 »Vissa ekonomiska föreskrifter fr. o. m. 9/10 1969», vari under
rubriken Avlöning föreskrevs följande.

Intagna som arbetar på industriavdelningarna i F-huset får hela
disponibla delen i lön. Övriga erhåller högst tjugufem (25:—) kronor.
Om behållningen inte uppgår till denna summa, och om »egna medel»
finnes, ökas lönesumman med högst tio (10:—) kronor från egna medels
konto, dock högst tillsammanlagt tjugofem (25:—) kronor.

I en klagoskrift till JO påtalade en intagen J. på sjukavdelningen på
Kumla-anstalten, att han inte fått ut begärda 20 respektive 25 kronor
av egna medel utan blott 10 kronor jämte sjukersättning om 10 kronor,
vilket medfört att han inte kunnat använda mera än sammanlagt 20
kronor per vecka för inköp av premievaror, toalettartiklar, termos, tidningar
och kaffe. Han anförde, att upprepade ansökningar om att få
använda egna medel för inköp av toalettartiklar och termos avslagits
under hänvisning till gällande ekonomiska föreskrifter och praxis på
anstalten.

Efter remiss till styresmannen för Kumla-anstalten med begäran om
upplysningar i saken inkom yttrande från styresmannen L. Wilson jämte
särskilt yttrande av kamreraren, vari denne hänvisade till 66 och 67 §§
vårdcirkuläret och förenämnda föreskrifter 6.10.1969.

Med anledning av vad som framkommit genom klagomålen och re -

179

missvaret från Kumla-anstalten remitterades ärendet den 21.4.1971 till
kriminalvårdsstyrelsen för yttrande i anslutning till en hos JO upprättad
promemoria, vari angavs bl. a. att yttrandet skulle avse huruvida enligt
styrelsens mening förekomsten och tillämpningen av de på Kumlaanstalten
utfärdade föreskrifterna stod i överensstämmelse med vårdcirkuläret
och vad i övrigt gällde om dispositionen av intagens medel
och givit fog för att avslå Johanssons framställningar om att få använda
egna medel för inköp av toalettartiklar och termos, samt huruvida enligt
styrelsens mening skäl eljest förelegat för avslagsbesluten.

Kriminalvårdsstyrelsen utfärdade 24.6.1971 cirkulär nr 2/1971 om
ändrad lydelse fr. o. m. 1.7.1971 av bl. a. 63 och 64 samt 66—68 §§ vårdcirkuläret.

I remissvaret anförde kriminalvårdsstyrelsen:

Intagens rätt att skaffa sig, motta och inneha föremål och varor av
de olika slag, som avses i detta ärende, regleras i första hand i 30—32 §§
behandlingslagen. Vidare finns bestämmelser härom i vårdcirkuläret.

Vad gäller frågan vilka medel den intagne får anlita för tillåtna förvärv
av föremål och varor av de slag det här gäller vill styrelsen i första
hand hänvisa till bestämmelserna i 63 och 64 §§ behandlingslagen om
användningen av disponibla respektive besparade medel. Enligt 63 § får
disponibla medel användas bl. a. till inköp av varor som tillhandahålles
vid anstalten. Besparade medel däremot skall enligt 64 § i princip bevaras
till frigivningen. Medlen får dock användas bl. a. för tillgodoseende
av något för den intagne trängande behov ävensom till anskaffande
av böcker eller annat som kan bereda honom nyttig sysselsättning under
fritid. Om särskilda skäl är därtill får besparade medel enligt 64 § användas
även för annat ändamål.

Med bestämmelserna i 63 och 64 §§ behandlingslagen korresponderar
reglerna i 67 § vårdcirkuläret. Även dessa regler har ändrats 1.7.1971
genom nyssnämnda cirkulär till vilka ändringar styrelsen senare återkommer.

Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla att 63 § och 64 § första
stycket behandlingslagen endast avser dispositionen av arbetspremiemedel
och liknande medel och att de således ej reglerar användningen
av intagens egna medel. Detsamma gällde 67 § vårdcirkuläret i dess
tidigare lydelse. Med »medel varöver den intagne äger fritt förfoga»
enligt 67 § första stycket vårdcirkuläret menades sålunda inte den intagnes
egna medel. De citerade orden syftade i stället på särbestämmelserna
för korttidsfångar i 62 § första stycket behandlingslagen och 66 §
första stycket vårdcirkuläret. Dispositionen av egna medel behandlas
överhuvudtaget inte i behandlingslagen, och ej heller berördes denna
fråga i vårdcirkuläret före 1.7.1971.

Frågan om den intagne får anlita egna medel för inköp av föremål
och varor som är tillåtna enligt 63 § (efter 1.7.1971 även 64 §) vårdcirkuläret
måste vid avsaknad av uttryckliga bestämmelser i ämnet avgöras
enligt allmänna rättsliga grundsatser.

En bedömning enligt sådana principer leder enligt styrelsens mening
till att intagen bör fritt få använda egna medel för att köpa sådana
föremål och varor, som är tillåtna enligt 63 § 1—2 p. vårdcirkuläret

180

(efter 1.7.1971 1—3 p. samma §), däribland tidningar, frimärken, toalettartiklar
och termos.

När det däremot gäller frågan om egna medel får användas för inköp
av premievaror ligger en begränsning redan i själva begreppet premievara.
Med premievaror förstås nämligen enligt de ursprungliga förarbetena
till 1945 års straffverkställighetslag (se SOU 1944: 50, s. 41 § 52,
not 2) »varor som fångvårdsmyndighetema tillhandahåller vid anstalterna
mot betalning av intjänta arbetspremier».

Till stöd för att endast arbetspremiemedel får användas för inköp av
premievaror kan också anföras ordningsskäl och rättviseskäl.

Enligt styrelsens mening bör det dock vara möjligt att i särskilt fall
göra undantag från det principiella förbudet mot att använda egna
medel för premievaruinköp, t. ex. när det gäller nyanländ intagen eller
intagen som är sjuk. Beloppet var dock före 1.7.1971 maximerat till 25
kronor per vecka.

De ifrågavarande lokala föreskrifterna på Kumlaanstalten angående
dispositionen av egna medel står uppenbarligen inte i överensstämmelse
med de principer för vilka nu redogjorts. Styrelsen anser därför att fog
inte funnits för att avslå J:s upprepade framställningar hos anstaltsledningen
att få anlita egna medel för inköp av toalettartiklar och termos.

I detta sammanhang vill styrelsen dock framhålla att de bestämmelser
som gällde i förevarande hänseende vid de i ärendet aktuella tidpunkterna
var ganska oklara. Särskilt har föreskrifterna i 67 § vårdcirkuläret
vållat tolkningssvårigheter i praktiken. Framför allt har på anstalterna
rått begreppsförvirring i fråga om intagens rätt att använda egna medel
för olika ändamål, uppenbarligen beroende på att denna fråga inte —
i motsats till vad många trodde — hade reglerats i vårdcirkuläret.

Sistnämnda förhållanden har utgjort en av anledningarna till att styrelsen
nu låtit omarbeta bl. a. 67 § vårdcirkuläret. Därvid har styrelsen
meddelat uttryckliga föreskrifter om användningen av egna medel för
förvärv av föremål och varor som är tillåtna enligt 63—64 §§ vårdcirkuläret.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Det är uppenbart att besluten att avslå J:s framställningar inte föranletts
av illvilja eller vrånghet mot J. utan att avslagen helt har sin grund
i de generella föreskrifter, som meddelats av anstaltsledningen och enligt
vilka intagen inte äger att för inköp disponera över mera än 10 kronor
per vecka av egna medel.

Beträffande frågan om lagligheten av berörda, lokala föreskrift är
till en början att märka, att anstaltsledningen inte ägt behörighet att
inskränka den rätt för intagen att förvärva och inneha vissa varor och
föremål, som följer av bestämmelserna i behandlingslagen och av de
föreskrifter i vårdcirkuläret som av kriminalvårdsstyrelsen meddelats
med stöd av lagen. Inskränkning i denna rätt kunde göras av anstaltsledningen
endast i den mån så erfordrades för att upprätthålla ordning
och säkerhet inom anstalten. Om inskränkning av sådan anledning är
här inte fråga.

181

Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att dispositionen av egna medel
överhuvudtaget inte behandlats i behandlingslagen. De i 63 och 64 §§
i lagen givna bestämmelserna avser otvivelaktigt endast arbetspremiemedel.
Däremot torde vad som stadgas i 32 § behandlingslagen gälla
även dispositionen av egna medel. Härav följer att inköp för egna medel
kan ske enligt bestämmelser som meddelats av kriminalvårdsstyrelsen.

När det därefter gäller att tolka vad som beträffande dispositionen
av egna medel fanns föreskrivet i vårdcirkuläret före den 1.7.1971, då
klara bestämmelser i förevarande hänseende trädde i kraft, må först
konstateras att bestämmelserna i 66 och 67 §§ i cirkuläret avsåg endast
dispositionen av arbetspremiemedel på sätt rubriken till nämnda bestämmelser
antydde. Vårdcirkuläret i sin tidigare lydelse innehöll inte
några uttryckliga föreskrifter om dispositionen av egna medel. Då emellertid
något undantag inte gjorts, torde i varje fall vad som stadgats i
första och andra punkterna i 63 § i cirkuläret i dess äldre lydelse haft
avseende även å förvärv för egna medel. Härav följer att intagen kunde
efter den lämplighetsprövning som angavs i nämnda punkter medgivas
tillstånd att disponera egna medel för däri omnämnda saker. Vad därefter
angår frågan om punkt 3 i 63 § i cirkuläret tillät att egna medel disponerades
för inköp av premievaror ligger, såsom kriminalvårdsstyrelsen
framhållit, en begränsning i själva begreppet premievara. Härav torde
dock enligt min mening inte kunna slutas att endast arbetspremiemedel
får användas för inköp av premievaror. Då såväl kriminalvårdsstyrelsen
som anstaltsledningen utgått från att anstalten ägt att i viss utsträckning
medgiva att egna medel fick användas för inköp av premievaror,
kunde, såvitt jag kunnat finna, det enligt 32 § behandlingslagen erforderliga
bemyndigandet från kriminalvårdsstyrelsen för sådant medgivande
inte grundas på annan föreskrift än 63 § tredje punkten i vårdcirkuläret.

Den möjlighet att använda egna medel för inköp, som således enligt
63 § efter lämplighetsprövning kunde medgivas intagen, har begränsats
genom den lokalt utfärdade föreskriften. Anstaltsledningen har emellertid
på sätt framgår av det redan sagda inte ägt befogenhet att — på sätt
som skett genom den lokala föreskriften — begränsa den möjlighet att
använda egna medel för inköp, som efter lämplighetsprövning kunde
medgivas med stöd av 63 § i vårdcirkuläret.

Genom att utfärda den lokala föreskriften har anstaltsledningen följaktligen
överskridit sina befogenheter och därigenom förfarit felaktigt.
Det är emellertid uppenbart att anstaltsledningen vid utfärdandet av den
lokala föreskriften utgick från att bestämmelserna i vårdcirkuläret gav
stöd härför. Denna feltolkning av cirkuläret framstår som ursäktlig med
hänsyn till det sätt, varpå bestämmelserna avfattats, i all synnerhet som
kriminalvårdsstyrelsens yttrande ger intryck av att inte heller styrelsen
haft klart för sig räckvidden av vad styrelsen föreskrivit. Jag anser

182

därför att det befogenhetsöverskridande som förekommit inte är av
beskaffenhet att kunna läggas vederbörande befattningshavare till last
såsom tjänstefel. Härav följer att de på den lokala föreskriften grundade
besluten att avslå J:s framställningar att få disponera egna medel för
inköp inte heller kan läggas någon befattningshavare till last såsom fel.

På grund härav och då kriminalvårdsstyrelsen numera genom ändring
av vårdcirkuläret undanröjt de oklarheter i förevarande hänseende, som
vidlådde tidigare gällande föreskrifter, finner jag klagomålen inte föranleda
vidare åtgärd från min sida. Jag förutsätter därvid att anstaltsledningen
skyndsamt upptar till övervägande huruvida inte den ifrågavarande
lokala föreskriften bör ändras eller upphävas. Resultatet av
detta övervägande torde meddelas ombudsmannaexpeditionen.

Anstaltsledningen inkom därefter med besked att den påtalade, lokala
föreskriften ändrats.

Fråga om lagligheten av beslag av sprit, som besökande medfört till
jångvårdsanstalt

I en klagoskrift påtalade B. att hans fästmö, som viss dag 1970 anlänt
till fångvårdsanstalten Åby, där han då var intagen, ej fått besöka honom,
sedan vaktpersonalen mot hennes vilja visiterat en bag, som hon
medförde, och däri anträffat en spritflaska, som togs i beslag.

Efter remiss inkom t.f. styresmannen för Åbyanstalten med yttrande
jämte särskilt yttrande av övertillsynsmannen Herbert Johansson och
vårdaren F., vilka anförde:

B:s fästmö kom vid 11-tiden för att besöka B. Hon medförde en
större bag som hon ville medföra under besöket. De föremål som fanns
överst i bagen visade hon villigt men var mera ovillig att visa allt vad
som fanns längre ned i densamma. Vi tillsade henne att villkoret för
att hon skulle få medföra bagen var att hon visade alltsammans. Motvilligt
visade hon då vad som fanns. Ett paket som hon uppgav innehålla
babyblöjor visade sig dessutom innehålla 1 st 75 cl flaska oöppnad Eau
De Vie trestjärnig konjak. Sedan genomgången av hennes tillhörigheter
var klar talade hon om att det var en kamrat till B. som förmått henne
att ta med flaskan och överlämna den till B. Hon sade sig förstå det
oriktiga att göra detta. Flaskan omhändertogs. Med hänsyn till vad som
inträffat fick fästmön inte besöka B. denna dag. Hon fick löfte att ringa
hit och tala med B. så fort hon kommit hem. Så skedde också.

T.f. styresmannen anförde bl. a. att Johansson handlade på ett riktigt
sätt när han förhindrade införande av alkoholhaltiga drycker på anstalten.

Efter förnyad remiss anförde ordinarie styresmannen för anstalten
att omhändertagandebeslutet fattades av Johansson, att beslutet grundades
på bestämmelserna i 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt,
att flaskan 11.1.1971 alltjämt förvarades på anstalten samt att de till -

183

gängliga uppgifter om vem flaskan tillhörde återfanns i förenämnda
yttrande av Johansson och F.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Jämlikt 35 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt må intagen i den
mån det är förenligt med ordningen inom anstalten mottaga besök av
familjemedlemmar eller andra närstående, om det ej av särskild anledning
kan verka skadligt. Då det uppdagades att fästmön sökte införa
alkoholhaltig dryck till B. fanns det skäl att anse att ett besök i omedelbar
anslutning till det inträffade var skadligt ur behandlingssynpunkt.
Klagomålen över att hon då ej fick besöka B. föranleder därför inte
någon åtgärd från min sida.

Inhämtade uppgifter rörande händelseförloppet vid visiteringen ger
ej stöd för antagande att visiteringen skedde utan samtycke av den besökande
eller eljest i strid mot föreskrifterna i 84 § kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt. Klagomålen över visiteringen
påkallar därför ej vidare utredning eller annan åtgärd från min
sida.

Vad slutligen gäller beslutet att omhändertaga den av fästmön medförda
spritflaskan gäller enligt 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt
att alkoholhaltiga drycker, som påträffas hos eller ankommer
till intagen eller medföres av den som skall intagas i fångvårdsanstalt,
må omhändertagas.

Bestämmelsen om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker, »som
ankomma till intagen», har införts (prop. 1963: 147 s. 13) i överensstämmelse
med vad som stadgas i 63 § lagen om nykterhetsvård. Motsvarande
stadgande i sistnämnda lag infördes efter förslag av lagrådet
(prop. 1958: 80 s. 18), som i utlåtande över förslag till lag angående
tillägg till nykterhetsvårdslagen anförde att det i tydlighetens intresse
torde böra uttryckligen anges, att alkoholhaltiga drycker må omhändertagas
även när de, t. ex. med posten ankommer till den intagne. Syftet
med bestämmelsen i 82 § behandlingslagen är att förhindra att berusningsmedel
hålls i förvar för de intagnas räkning, och att därigenom
förekomma att de måste återlämnas t. ex. till en frigiven, vars brottslighet
kan antagas äga samband med alkoholproblem.

Om en besökande medför alkoholhaltiga drycker till anstalt föreligger,
när dryckerna finns i den besökandes besittning, presumtion för att
dryckerna tillhör besökaren. Någon rätt att omhänderta besökarens
egendom finns ej. Varken ordalydelsen i eller motiveringen för stadgandet
i 82 § behandlingslagen ger stöd för sådan åtgärd. Det riktiga är
självfallet att förhindra införseln och att låta besökaren bortföra sin
egendom, då han lämnar anstalten. Om dryckerna emellertid rekvirerats
och inköpet måhända bekostats av den intagne, och besökaren därför
kan betraktas blott som bud eller uppdragstagare för den intagne, saknas
ej skäl för att göra en annan bedömning. Fallet synes väl kunna

184

jämföras med att dryckerna ankommer med posten. Det är ur denna
synvinkel tydligt att ett omhändertagande av spritdrycker, som medförts
av besökande kan ske endast om verkställd utredning ger positivt stöd
för att de tillhör den intagne. Ett omhändertagande kan alltså enligt
min mening inte grundas allenast på att det framstår som klart att det
är besökarens avsikt att skänka den intagne dryckerna. Dessa tillhör
ända till dess de bortgivits den besökande.

Av utredningen i detta ärende framgår att de alkoholhaltiga dryckerna
fanns i B:s fästmös besittning. Fråga är då huruvida omständigheterna
var sådana att omhändertagande ändock kunde ske. Enligt min mening
utgjorde den omständigheten att fästmön efter visiteringen talade »om
att det var en kamrat till B. som förmått henne att ta med flaskan och
överlämna den till B.» icke tillräcklig grund för att anse att dryckerna
ankommit till B. eller eljest tillhörde honom och därför kunde omhändertagas.

Under hänvisning till det anförda anser jag för min del att varken
vid visiteringen eller vid utredningen i klagoärendet framkommit något
som utgör laga grund för det gjorda omhändertagandet. Emellertid är
jag medveten om att tolkningen av hithörande bestämmelser ger utrymme
för olika meningar. På grund härav, och då flaskan finns i förvar
och således kan återlämnas till B:s fästmö, varigenom någon enskild
icke behöva lida ekonomisk skada på grund av omhändertagandet,
finner jag mig dock kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
sagda.

Huruvida intagen måste uppge skälen för begäran om telefonsamtal
med advokat

En intagen, som undergick verkställighet av fängelsestraff, klagade
över att en t. f. assistent avslagit hans anhållan om telefonsamtal med
en advokat. Den intagne uppgav att han vägrat uppge vad saken gällde
under hänvisning till att det var en angelägenhet mellan honom och
advokaten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius.

Enligt 81 § i kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i
anstalt (vårdcirkuläret) får intagen icke utan tillstånd av styresmannen
eller annan tjänsteman, som enligt styresmannens bestämmande äger
meddela sådant tillstånd, telefonera från anstalt. Intagen får dock ej
förvägras telefonsamtal med sin offentlige försvarare.

I förevarande fall var uppenbarligen inte fråga om telefonsamtal med
offentlig försvarare. Assistenten handlade sålunda inte i strid med nyssnämnda
bestämmelse. Ett konstaterande härav innebär dock inte att

185

jag anser att det fanns fog för att vägra telefonsamtalet av det skälet
att G. ej ville uppge något skäl för sin anhållan. Behovet att tala med
advokat kan nämligen ha sin grund i förhållanden av så personlig natur,
att den intagnes önskan att hemlighålla dem bör respekteras. Även om
en begränsning av antalet telefonsamtal från intagna av praktiska skäl
är nödvändig, synes mig tillstånd till telefonsamtal med advokat inte
böra vara beroende av att den intagne uppger skälen till sin begäran,
såvida detta inte påkallas av särskilda omständigheter. Det synes mig
därför böra övervägas, huruvida inte praxis med avseende å telefonsamtal
från intagen till advokat bör jämkas i enlighet med vad nu sagts.

Den mening som jag här gett uttryck för är väl förenlig med vad
kriminalvårdsstyrelsen i ett annat härstädes handlagt ärende uttalat om
att det får anses naturligt att intagen i möjligaste mån får utan övervakning
från anstaltens sida fritt meddela sig med advokat.

Fråga om åtgärd bör vidtas för att tillgodose intagens behov av
hjälp vid upprättande av självdeklaration

I en klagoskrift hemställde en intagen att JO måtte vidtaga åtgärder
för att undanröja svårigheter för intagna på fångvårdsanstalter att fullgöra
skyldigheten att avlämna allmän självdeklaration.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i infordrat yttrande bl. a. följande.

I de fall frigivningen skall ske i nära anslutning till föreskriven inlämningsdag
kan frågan lämpligen lösas genom att den intagne beviljas
uppskov med ingivande av deklarationen jämlikt 34 § 2 mom. taxeringsförordningen.

Vad gäller övriga fall har styrelsen i 116 § vårdcirkuläret meddelat
vissa bestämmelser för att underlätta för den intagne att fullgöra sin
deklarationsskyldighet. Sålunda har styrelsen i den ifrågavarande paragrafen
föreskrivit att de intagna i januari månad varje år genom anslag
eller på annat lämpligt sätt skall erinras om skyldigheten att avge självdeklaration
samt anmodas att för detta ändamål anskaffa debetsedlar,
kontrolluppgifter och andra behövliga handlingar. I paragrafen föreskrivs
vidare att deklarationsblanketter skall tillhandahållas genom anstaltens
försorg och att intagen som behöver hjälp med att upprätta
deklaration eller som vill ansöka om uppskov med att avlämna denna
skall av tjänsteman vid anstalten få det biträde som lämpligen kan
lämnas.

Grundtanken bakom bestämmelserna i 116 § vårdcirkuläret är att
den intagne måste beredas möjlighet att på ett eller annat sätt fullgöra
sin självdeklarationsplikt. Är fråga om en intagen, som har anhöriga
eller vänner, vilka kan hjälpa honom med deklarationen, bör han i första
hand vända sig till dessa. Anstaltens biträde består här främst i att medverka
till att den intagne kan få denna hjälp i samband med besök eller
under särskild permission, som kan beviljas den intagne för ändamålet
med stöd av 99 § 2. vårdcirkuläret, om fara för missbruk inte kan anses
föreligga. Har den intagne ingen utomstående tillhörande sagda kate -

186

gori som kan hjälpa honom och är det fråga om en vanlig enkel löntagardeklaration
skall dock tjänsteman vid anstalten ge den intagne,
om han inte klarar det själv, det biträde med att fylla i deklarationen,
som lämpligen kan lämnas. Något medansvar i straffrättsligt hänseende
för deklarationens innehåll torde tjänstemannen inte ådra sig om han
stöder sig på företedda skriftliga uppgifter och inte förfar grovt vårdslöst
vid ifyllandet. Gäller det däremot en mer invecklad deklaration kan
givetvis anstaltspersonal inte åläggas att med den intagnes hjälp fylla
i denna. Det biträde som personalen i ett sådant fall lämpligen kan
lämna består i att bereda den intagne möjlighet att anlita utomstående
deklarationsexpert vid besök eller vid permission, och om detta inte
medhinns i tid, att hjälpa honom att skriva och insända en uppskovsansökan.
Anstalterna har inte medel för betalning av deklarationsexpertis.
Ett sätt som prövats på någon anstalt (Tillberga) och som synes
böra ytterligare användas är att med anlitande av vederbörliga anslag
anordna studiecirklar i deklarationskunskap i något studieförbunds regi,
varvid deltagarnas egna deklarationer genomgås.

Det kan nämnas att de intagna vid fångvårdsanstalten Långholmen
detta år fått hjälp utifrån med sina deklarationer genom att en organisation
kostnadsfritt tillhandahållit ett par deklarationsexperter, som besökt
anstalten för ändamålet.

Vid ärendets avgörande framhöll JO Bexelius att klagomålen riktade
sig mot förhållanden som är väl värda uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Antalet intagna på fångvårdsanstalter var så stort att de
påtalade förhållandena kunde antagas vara av betydelse för många.
Vidare anfördes följande.

En grundläggande princip i behandlingslagen är, såsom framgår av
23 § i lagen, att skadliga verkningar av frihetsförlusten för dem, som
intagits på fångvårdsanstalt, såvitt möjligt skall förebyggas. Vidare skall

— enligt 40 § behandlingslagen — intagens frigivning eller överförande
till vård utom anstalt i god tid förberedas, därvid bör eftersträvas bl. a.
att bereda honom lämplig försörjningsmöjlighet. Även i övrigt bör —
enligt sistnämnda lagrum — sådana åtgärder vidtagas som kan hjälpa
honom att föra ett ordentligt och laglydigt liv. Fullgörandet av allmän
deklarationsskyldighet, vars åsidosättande uppenbarligen kan medföra

— förutom straffansvar — olika svårigheter för den intagne, framför
allt vid anpassningen till arbetslivet efter frigivning, utgör enligt min
mening ett förhållande, som kriminalvårdsmyndigheterna bör söka underlätta
för de intagna.

Såsom framgår av kriminalvårdsstyrelsens yttrande föreligger dock av
flera skäl svårigheter att inom kriminalvården tillgodose förekommande
behov av deklarationshjälp. Det är visserligen föreskrivet i vårdcirkuläret
att befattningshavarna inom kriminalvården skall erinra de intagna om
deklarationsskyldigheten och tillhandahålla erforderliga deklarationsblanketter.
Vidare har i cirkuläret föreskrivits att intagen, som är i
behov av hjälp med att upprätta deklaration eller att ansöka om upp -

187

skov med att avlämna deklaration, skall av tjänsteman få det biträde
som kan lämnas. Av styrelsens yttrande synes framgå att man i görligaste
mån söker underlätta för de intagna att själva införskaffa erforderligt
sakunderlag för deklarationerna. Det är självfallet önskvärt
att man i det hänseendet — med beaktande av säkerhetssynpunkter och
de intagnas rätt till anonymitetsskydd — verkar aktivt i den mån svårigheter
uppstår för intagna att i tid få fram erforderliga uppgifter. I motsats
till vad klaganden förmenat, kan jag dock inte finna att det åligger
eller bör åläggas befattningshavarna inom kriminalvården att självständigt
infordra erforderliga sakuppgifter.

När det härefter gäller frågan om hjälp med upprättandet av deklarationer
är det visserligen uppenbart att många intagna deklaranter kan
ha svårigheter med att rätt upprätta sina deklarationer. Det är å andra
sidan tydligt att befattningshavare inom kriminalvården i allmänhet
inte kan antagas ha den utbildning och erfarenhet att de utan vidare
kan lämna de intagna biträde vid upprättande av deklarationer. Det är
även tydligt att de begränsade personalresurserna inte tillåter ett mera
omfattande bistånd. Längre gående skyldighet för kriminalvårdens befattningshavare
att bistå vid intagnas deklarationsupprättande än som
framgår av 116 § vårdcirkuläret torde därför knappast böra föreskrivas.

Då det emellertid framstår såsom uppenbart att många intagna behöver
mera hjälp i förevarande hänseende än den som kan tillhandahållas
av kriminalvårdstjänstemännen, uppkommer frågan huruvida detta
behov kan tillgodoses på annat sätt. Såsom framgår av 7 och 10 §§ taxeringsförordningen
åligger det ordförande i taxeringsnämnd resp. taxeringsassistent
bl. a. att lämna deklarationsskyldig de upplysningar som
finnes erforderliga för deklarationsskyldighetens fullgörande. Det ligger
dock i sakens natur att de intagna endast i begränsad utsträckning kan
utnyttja denna möjlighet till hjälp som står alla andra medborgare till
buds. Med hänsyn härtill synes det mig finnas skäl att undersöka om
inte tjänstemän hos länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna
kunde i viss utsträckning mot särskild ersättning från det allmännas sida
hålla mottagningar på fängelserna för att lämna intagna det bistånd
som eljest lämnas medborgarna av taxeringsnämndsordförandena och
nämndernas assistenter. Det torde därför finnas anledning för kriminalvårdsstyrelsen
att uppta samråd med riksskatteverket och länsstyrelserna
om möjligheten att på nämnda sätt lämna de intagna vid fångvårdsanstalterna
bistånd vid upprättande av allmänna självdeklarationer.

Felaktig frigivning på grund av bristfällig identitetskontroll

I en klagoskrift påtalades att man i november 1970 vid fångvårdsanstalten
Långholmen förväxlat två intagna och försatt fel person på

188

fri fot. Klaganden hemställde, att JO måtte pröva, huruvida någon
tjänsteman vid anstalten genom att brista vid identitetskontrollen av
de intagna gjort sig skyldig till tjänstefel.

Rörande händelseförloppet framgick av förhören med vårdarna G.
och L. bl. a.: G. svarade för tvättbytet på häktesavdelningen. Då han
kom till den cell, där de båda häktade E. och J. var placerade, frågade
en av dessa, om han »fick gå». G. hade icke tagit del av den s. k. avgångslistan,
och kunde därför ej ge något omedelbart svar. Då han
något senare gjorde detta, fann han att J. var upptagen på listan och
begav sig till cellen för att hämta denne. Inkommen i cellen frågade
han, som varken kände J. eller E. till namn eller utseende, efter J.
genom att uppge dennes nummer och namn. Den av männen, som
senare visat sig vara E., svarade då spontant, att han var den efterfrågade.
Den andre låg däremot till sängs och underlät att svara på
G:s fråga. När G. och E. lämnade cellen ruskade E. i J., som fortfarande
förhöll sig passiv, och yttrade, utan att få något svar, »hej då». G., som
icke misstänkte något, förde sedan E. till förrådet, där han lämnade
honom för avrustning och kvittering. E. hade dessförinnan givit uttryck
för sin förvåning över att domstolen förordnat, att han skulle släppas,
men G. fann ej detta märkligt eller ägnat väcka misstanke. L. tjänstgjorde
vid tillfället i förrådet och ombesörjde utkvitteringen av E. Han
gjorde härvid en rutinkontroll med foto, men då E. till utseendet mycket
liknade J. och de foton som användes i sådana sammanhang ej är av
bästa kvalitet, märkte han aldrig, att en förväxling skett. Arbetssituationen
vid förrådet var även svår genom bl. a. en ström av avgående
och inkommande transporter. Enligt L. hade liknande förväxlingar varit
nära att inträffa vid åtminstone ett tiotal tillfällen under de år han
tjänstgjort i förrådet, men detta hade kunna undvikas genom bl. a.
»orimligheter i utseendet».

Yttrande infordrades från kriminalvårdsstyrelsen, huruvida enligt styrelsens
mening några åtgärder var påkallade till förekommande av felaktig
frigivning. Styrelsen anförde därvid:

Om den intagne, som skall friges, är okänd för den tjänsteman, som
skall verkställa frigivningen, kan denne övertyga sig om att han har rätt
intagen framför sig bl. a. genom följande åtgärder.

1) att företa personkontroll d. v. s. jämföra med tidigare (vid inskrivningen)
upprättad personbeskrivning och ev. foto eller kontakta annan
tjänsteman som genom personlig kännedom om den intagne kan bestyrka
identiteten.

2) att kontrollera namnteckningen från inskrivningstillfället och kvitteringen
före frigivningen.

3) att studera klädernas passform.

4) att samtala eller förhöra sig om den intagnes kunnighet om tidigare
lämnade uppgifter om anhöriga, födelseort, arbetsanställningar m. m.

Dessa kontrollregler kan dock inte helt utesluta att intagna som är
mycket lika varandra lyckas genomföra en aktion av här avsett slag.

189

I synnerhet gäller detta frigivning från en stor häktesavdelning med så
hög genomströmning av häktade personer att dessa är mer eller mindre
anonyma för häktespersonalen.

Kriminalvårdsstyrelsen ämnar vidtaga åtgärder för att intensifiera
den under p. 1—4 angivna kontrollen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Förväxling av intagna kan lätt inträffa vid frigivning från anstalter
såsom Långholmen, där all personal på grund av det stora antalet
intagna ej kan känna igen varje enskild intagen. Det är med hänsyn
härtill av största vikt, att den intagnes identitet på olika sätt kontrolleras
tillräckligt ingående och omsorgsfullt. En kontrollåtgärd, som därvid
med lätthet kan användas, är ställandet av frågor till den intagne angående
de förhållanden, som framgår av behandlingsjournalen rörande
honom.

Enligt min mening har kontrollen av E:s identitet inte skett med
erforderlig noggrannhet. Det inträffade måste emellertid ses mot bakgrunden
av det anmärkningsvärda förhållandet att det vid anstalten inte
synes ha funnits några mera ingående instruktioner för hur sådan kontroll
skall bedrivas. Med hänsyn härtill kan det inträffade inte läggas
L. till last såsom tjänstefel.

På grund härav och då kriminalvårdsstyrelsen förklarat, att styrelsen
ämnar vidtaga åtgärder för intensifiering av kontrollen, finner jag ej
skäl att vidtaga ytterligare åtgärd i saken.

190

Barnavård

Fråga om vilka åtgärder som bör vidtagas från barnavårdsnämnds
sida vid misstanke om att ett barn är utsatt för risk för misshandel
av närstående

I anledning av tidningsuppgifter om ett fall av barnmisshandel i Hallstahammar
i maj 1971 begärde socialchefen Arne Isaksson i en klagoskrift
utredning om dåvarande barnavårdsnämnd i Hallstahammar begått
tjänstefel genom att avskriva en år 1970 gjord anmälan om misshandel
av barnet.

Sociala centralnämnden i Hallstahammar upplyste i yttrande över
klagomålen bl. a. följande: Den 8.7. 1970 inkom anmälan till barnavårdsnämnden
att en treårig flicka några dagar tidigare skulle ha misshandlats
av sin moder. En socialassistent besökte omgående hemmet samt
hörde flickans moder och fader ävensom några grannar till dem. Utredaren
fann därvid inga som helst tecken på att flickan skulle fara illa i
föräldrahemmet. Barnavårdsnämnden beslöt därför att ej vidtaga ytterligare
åtgärd i ärendet. Samtliga handlingar delgavs dock flickans barnavårdsman.
Den 13.5. 1971 inkom ny anmälan om misshandel av barnet,
varvid barnet, som då företedde tecken på misshandel, omedelbart
omhändertogs och fördes till barnkliniken vid centrallasarettet i Västerås.

Av rapporten över den utredning som verkställdes i juli 1970 framgick
bl. a., att modern brukade slå flickan i baken, då flickan ej höll sig torr
och då hon ej lydde modern, att hon vid ett tillfälle slagit till flickan
med ett pär byxhängslen, vilket hon dock ångrat, att flickan verkat pigg
och försigkommen och utan skrämselkänslor, att fadern, som verkat förtroendeingivande,
ansett förhållandena vara betryggande samt att utredaren
funnit det mindre troligt, att någon verklig barnmisshandel skulle
ha förekommit.

För flickan förordnade bamavårdsmän framhöll slutligen följande:
Bamavårdsmannens arbetssituation före 1.1. 1971 hade med cirka 400
barnavårdsmannaskap varit mycket ansträngande. Antalet barnavårdsmannaskap
per barnavårdsman hade därefter minskat till cirka 300. Situationen
för den i förevarande ärende aktuella flickan hade ej särskilt
observerats. Anledningen härtill hade varit, att någon direkt påstötning
om flickans situation ej erhållits. Anteckningarna om utredningen rörande
flickan hade införts i barnavårdsmannaakten av en kontorist under
dåvarande barnavårdsmans semester.

191

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Frågan om i vilken utsträckning barnmisshandel förekommer och vilka
åtgärder som kan vidtagas för att förebygga sådan misshandel har
under senare år ägnats allt större uppmärksamhet. Bl. a. har socialstyrelsen
dels i sin serie »Socialstyrelsen redovisar» ingående redogjort för
en verkställd undersökning rörande sådan misshandel (se nr 9 Barnmisshandel),
dels i serien Råd och anvisningar nr 14/1970 upptagit frågan
om åtgärder mot misshandel av barn. Av nämnda publikationer framgår
att det mången gång kan vara svårt att i enskilda fall i tid upptäcka
och ingripa mot dylika missförhållanden. Vårdnaden om och bestämmanderätten
över barnen tillkommer ju normalt föräldrarna och detta
förhållande bör ej rubbas med mindre det framkommit belägg för att
föräldrarna missbrukar sin ställning, exempelvis genom att misshandla
barnet (jfr 25 § a) Bvl). Av desto större vikt är det därför att de barnavårdande
organen tillvaratar de möjligheter som finnes att genom förebyggande
åtgärder förhindra barnmisshandel.

I förevarande fall fiok barnavårdsnämnden i Hallstahammar i juli
1970 en anmälan om att en treårig flicka misshandlades av sin moder.
Vid den utredning som omedelbart vidtogs framkom, såsom tidigare
nämnts, att mamman brukade slå flickan i baken, då hon ej höll sig torr
eller då hon ej lydde modern, att hon vid ett tillfälle slagit till flickan
med hennes byxhängslen, att mamman därefter varit mycket ångerfull
över sitt handlingssätt, att grannar till familjen ej iakttagit något anmärkningsvärt
beträffande flickan samt att flickan själv verkade pigg
och försigkommen utan någon som helst rädsla eller förskrämdhet gentemot
modern. Att barnavårdsnämnden under sådana förhållanden ej
fann skäl föreligga att omhändertaga barnet för samhällsvård eller att
vidtaga någon annan tvångsbetonad åtgärd förefaller vara helt i sin
ordning. Även om utredningen i ärendet således ej givit belägg för att
förhållandena var så allvarliga, att något tvångsingripande var påkallat,
borde dock vad som förekommit enligt min mening ha utgjort tillräcklig
anledning för barnavårdsnämnden att tillse att barnets förhållanden
blev föremål för fortsatt uppmärksamhet samt att modern i någon form
erhöll råd i frågan om hur barnet borde skötas och uppfostras.

Då barnavårdsman fanns förordnad för barnet borde det till en början
ha framstått som en naturlig åtgärd från barnavårdsnämndens sida
att informera barnavårdsmannen om vad som förevarit. Enligt sociala
centralnämndens yttrande har utredningens och barnavårdsnämndens
beslut också delgivits barnavårdsmannen. Detta synes emellertid ha skett
genom att en kontorist på socialbyrån gjort en anteckning i barnavårdsmannens
akt och lagt in handlingarna där under barnavårdsmannens
semester. Barnavårdsmannen synes däremot ej ha fått något direkt påpekande
om att det kunde vara lämpligt att fortsättningsvis följa flickans
situation med särskild uppmärksamhet. Vidare har i ärendet gjorts gäl -

192

lande att den under år 1970 tjänstgörande barnavårdsmannen haft alltför
många ärenden för att hinna med hembesök i någon större utsträckning.

De åtgärder som sålunda från barnavårdsnämndens sida vidtagits för
att underrätta barnavårdsmannen om ärendet kan uppenbarligen ej
anses tillfredsställande. Med hänsyn till ärendets ömtåliga art borde i
stället barnavårdsmannen efter sin semester ha muntligen informerats
om vikten av att ta kontakt med modem och hjälpa henne till rätta
samt av att följa barnets fortsatta utveckling. Det hade varit desto
större anledning att göra detta som nämnden kände till att barnavårdsmannen
vid denna tidpunkt hade alltför många barnavårdsmannaskap
för att kunna hinna granska alla akter och göra hembesök hos alla
mödrarna. Barnavårdsmannen borde därför ha anmodats att prioritera
och ägna nu förevarande ärende särskild uppmärksamhet. Lämpligt hade
också varit att fästa bamavårdsmannens uppmärksamhet på att hon
genom att taga kontakt med barnets mormoder, som bodde i Västerås
och stundtals hade barnet hos sig, kunde få informationer om barnets
tillstånd.

Vidare borde barnavårdsnämnden ha tagit kontakt med närmaste barnavårdscentral,
så att modem kunnat kallas dit på regelbundna besök eller,
om modern ej velat besöka barnavårdscentralen, så att sköterska därifrån
kunnat besöka hemmet. Om en sådan kontakt etablerats, hade
också möjlighet öppnats såväl att följa barnets utveckling som att meddela
modem råd om barnets skötsel. Genom barnavårdscentralens förmedling
hade också, om detta visat sig erforderligt, modern kunnat hänvisas
till kurator, psykolog eller psykiater.

Därjämte fanns enligt min mening goda skäl för att erbjuda modern
en daghemsplats för flickan och att även i övrigt hjälpa henne med barntillsyn.
Redan vid den första utredningen i ärendet framkom uppgifter
om att modern, som hade ytterligare ett yngre barn, kände sig alltför
bunden av barnen. Om daghemsplats hade ordnats för det äldre barnet,
hade barnet kommit under hälsokontroll av daghemmets läkare. Vidare
Skulle personalen på daghemmet ha haft goda möjligheter att iakttaga
och omedelbart till barnavårdsnämnden rapportera iakttagelser om att
barnet ej skulle behandlas väl.

Då det vid utredningen jämväl framkom, att modern hade vissa språksvårigheter
och att hon vidare kunde antagas leva förhållandevis isolerad
från sin omgivning, kunde barnavårdsnämnden slutligen ha vidtagit
åtgärder för att hjälpa modern att förbättra sin situation, exempelvis
genom att hänvisa henne till någon form av vuxenutbildning eller någon
kurs med undervisning i svenska språket.

Även om jag sålunda funnit att barnavårdsnämnden redan i juli 1970
haft möjligheter att vidtaga ett flertal åtgärder i syfte att förebygga
ärendets fortsatta olyckliga utveckling, anser jag dock — främst med

193

tanke på hur svårbedömda dessa ärenden är och att sociala centralnämnden
i Hallstahammar omedelbart ingripit, då ny anmälan om misshandel
gjordes — ärendets bristfälliga handläggning under år 1970 ej böra
läggas barnavårdsnämndens ledamöter eller någon dess tjänsteman till
last såsom tjänstefel. Skäl finnes emellertid att framhålla att de barnavårdande
organen bör ägna frågor av förevarande art stor uppmärksamhet
och att använda sig av de förebyggande åtgärder som står till
buds.

Med dessa uttalanden är ärendet för min del avslutat.

Fråga om övervakare ägt och bort lämna övervakads arbetsgivare
upplysningar om övervakads personliga förhållanden

Barnavårdsnämnden i Värnamo förordnade 12.11.1968 om övervakning
av Noomi J., född 1951. Kerstin Svensson utsågs till övervakare.

I en klagoskrift uppgav leg. läkaren Ulla Sjöberg: I slutet av maj 1970
anställde hon Noomi som barnflicka för sina tre barn, 6 år, 4 år resp.
5 månader gamla. Oaktat Noomi vid tiden för anställningen missbrukade
narkotika och led av en enligt uppgift ej till fyllest behandlad gonorré,
understödde övervakaren, som kände till dessa förhållanden, Noomis anställning.
Med anledning därav ifrågasatte Ulla Sjöberg lämpligheten av
att en övervakare understödde en person med narkotikamissbruk och
venerisk sjukdom att ta anställning i familj med minderåriga barn. Med
tanke på de allvarliga konsekvenser en gonorré- och gulsotssmitta kunde
ge småbarn satte Ulla Sjöberg i fråga huruvida ej övervakaren i ett
sådant fall borde upplysa arbetsgivaren om de faktiska förhållandena.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande av Kerstin Svensson,
som därvid framhöll bl. a. följande: Noomi hade under tiden november
1969—10.4.1970 anställning som hembiträde hos en ensamstående
man med ett litet barn. Under den första tiden gick anställningen
bra, men mot slutet synes Noomi ha blivit allt mer slarvig och nonchalant.
Hennes arbetsgivare uppmanade henne därför att i stället söka
anställning hos familj, där husmor fanns. När Noomi sedermera efter
en tids vistelse i sitt föräldrahem ville söka ny anställning som hembiträde,
ansåg sig Kerstin Svensson inte kunna förhindra detta särskilt som
det med hänsyn till Noomis förhållanden i övrigt var angeläget att hon
kom i arbete. — Noomi behandlades av läkare för gonorré 27.4 och

6.5.1970 samt var på kontroll 26.5.1970. Dagen därpå skulle hon tillträda
anställningen hos Ulla Sjöberg. Noomi ville till en början inte
nämna arbetsgivarens namn och adress för Kerstin Svensson, men gjorde
detta sedan Kerstin Svensson lovat att inte kontakta arbetsgivaren.
Såvitt Kerstin Svensson kände till, var risken för smitta avseende go -

7 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

194

norré obetydlig utom vid samlag. På grund härav och då Noomi besökt
läkare vid flera tillfällen för behandling och kontroll av sin gonorré
ansåg Kerstin Svensson att det inte fanns skäl att bryta löftet om att ej
ta kontakt med arbetsgivaren. — Att Noomi använde narkotika kom till
Kerstin Svenssons kännedom i slutet av juni 1970.

Därefter inhämtades socialstyrelsens utlåtande. Styrelsen anförde:

Socialstyrelsen anser, att en person som har behandlats för gonorré
och får förutsättas ha fått vederbörliga föreskrifter inte kan bedömas
vara smittoförande annat än vid direkt kontakt mellan könsorganen eller
om något föremål, som varit i beröring med vederbörandes könsorgan,
omedelbart därefter kommer i beröring med någon annan persons könsdelar
eller ögon. Att Noomi den 26.5 i realiteten var smittofri framgår
av ett läkarintyg, som den 15.7.1970 utfärdades av tf provinsialläkare
Ulf Hansson i anledning av att ansökan gjordes om att Noomi skulle
intagas i ungdomsvårdsskola. I detta läkarintyg sägs, att kontrollodling
den 26.5.1970 var negativ. Även om en sådan odling några dagar senare
i och för sig skulle kunna vara positiv så är sannolikheten därför och för
spridning av smitta i samband därmed mycket liten.

Av den sociala utredning som ingår i handlingarna rörande Noomis
intagning i ungdomsvårdsskola framgår, att barnavårdsnämnden åtminstone
vid tiden för beslutet om övervakning — den 12.11.1968 — känt
till att Noomi 1967 sniffat thinner och att hon 1968 vid något tillfälle
missbrukat tabletter. Därefter har nämnden inte haft vetskap om något
narkotikamissbruk hos Noomi förrän i juni 1970, då Noomi medgett
användning av LSD i maj samma år. Det synes inte ha funnits anledning
för övervakaren att misstänka, att Noomi injicerade narkotika och följaktligen
inte heller att hon skulle lida av gulsot. Såvitt man kunde finna
i den ungdomsvårdsskola, där Noomi först var intagen, hade hon inte
injicerat.

Med hänsyn till vad ovan sagts anser socialstyrelsen att anledning
saknats för övervakaren att avråda Noomi att tillträda den ifrågavarande
anställningen.

Enligt socialstyrelsens uppfattning hade övervakaren, om hon för den
tilltänkta arbetsgivaren avslöjat Noomis förhållanden, brutit mot 91 §
barnavårdslagen. Om hon ansett det olämpligt, att Noomi tog anställning
som innebar skötsel av små barn, borde hon i stället ha avrått
Noomi från denna anställning och hjälpt henne att skaffa ett annat
arbete.

Sedan ställföreträdande JO Petrén den 21.4.1971 övertagit ett JOämbete,
anförde han i beslut den 27.4.1971 följande.

I arbetet för anpassning av de avvikande till normalt samhällsliv återkommer
ständigt frågan i vilken utsträckning de som på den öppna
arbetsmarknaden såsom arbetsgivare anställer personer, vilka har bakom
sig sociala misslyckanden av något slag av t. ex. kriminalitet, alkoholsvårigheter
eller narkotikabesvär, skall upplysas härom. Det finns skäl
som talar såväl för den ståndpunkten att arbetsgivaren bör erhålla en
relativt fullständig information om sakläget som för den linjen att veder -

195

börande arbetstagare bör få åtnjuta full sekretess i förhållande till
arbetsgivaren.

Enligt 28 § bamavårdslagen har Kerstin Svensson som övervakare för
Noomi haft att »fortlöpande följa dennas utveckling och uppmärksamma
hennes levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som kan
vara till gagn för henne». Det har således ålegat Kerstin Svensson att
bl. a. medverka till eller eljest understödja att Noomi fick lämplig arbetsanställning.
Noomi har ansetts böra rekommenderas att söka plats i
familj med husmor. Anställningen hos Ulla Sjöberg uppfyllde denna för
Noomis vidare utveckling önskvärda förutsättning. Det förelåg därför
i och för sig all anledning för Kerstin Svensson att understödja Noomis
önskan att taga denna plats.

Frågan i förevarande ärende gäller vilken skyldighet övervakaren kan
anses ha haft att upplysa Ulla Sjöberg som arbetsgivare för Noomi om
den senares situation.

Enligt 91 § barnavårdslagen råder en allmän tystnadsplikt för den
som är verksam inom samhällets barnavård, enligt vilken denne ej får
obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Närmare föreskrifter om övervakning återfinnes i kungl,
kungörelsen 28.10.1960 om övervakning enligt barnavårdslagen. Enligt
3 § kungörelsen skall vid övervakning iakttagas att de därav berörda
icke utsättes för obehörigas uppmärksamhet. I 4 § samma kungörelse
stadgas uttryckligen att, om den övervakade har arbetsanställning, övervakare
bör, där så bedömes kunna ske utan men för den övervakade,
samråda med arbetsgivaren.

Jag kan icke se annat än att övervakaren, i överensstämmelse med
ovan citerade regler, bort i ett fall som detta samråda med arbetsgivaren
— i detta fall familjen Sjöberg — rörande den övervakade. Av vikt är
självfallet att övervakaren kan upprätthålla ett förtroendefullt förhållande
till den övervakade och därför måste skydda henne mot obehörig
insyn, men därav följer icke att kontakt mellan övervakaren och den
övervakades arbetsgivare är utesluten, så snart den övervakade motsätter
sig sådan kontakt. I detta fall bör uppmärksammas att arbetsgivarna
var läkare, vilka kunde förväntas ha förståelse för Noomis situation
och måhända kunnat verksamt hjälpa henne, om de känt till hennes
reella läge. Enligt min mening borde därför Kerstin Svensson ha tagit
kontakt med Ulla Sjöberg för att med henne diskutera vad som kunde
göras för att stödja Noomi.

Sådan kontakt hade varit så mycket mer påkallad som Noomi tidigare
haft vissa bekymmer med stimulerande medel och var föremål för behandling
mot en akut gonorréinfektion.

Med hänsyn till svårigheterna att rätt tillämpa de nu ifrågavarande
bestämmelser, vilka socialstyrelsen i sitt yttrande velat ge en annan
tolkning än den här hävdade, kan det knappast komma i fråga för mig

196

att företaga något ingripande mot Kerstin Svensson för det sätt varpå
hon skött sitt uppdrag som övervakare. Jag låter bero vid mina i ärendet
gjorda uttalanden.

Av vad ovan anförts följer att jag icke anser att Kerstin Svensson i
och för sig bort avråda Noomi att taga den ifrågavarande anställningen
hos Ulla Sjöberg på grund av gonorréinfektionen. Risken för smittospridning
är, som framgår av socialstyrelsens utlåtande, obetydlig i de
situationer, som kan tänkas uppstå i anställningar liknande Noomis.

Med anledning av vad som sålunda anförts i det av Petrén meddelade
beslutet den 27.4.1971 hemställde sociala centralnämnden i Värnamo
om en närmare redogörelse för hur ett förtroendefullt samarbete skall
kunna etableras mellan övervakare och den övervakade, därest det närmast
föreligger skyldighet för övervakaren och som konsekvens därav
också för barnavårdsnämnden att kontakta arbetsgivare. Nämnden åberopade
i detta sammanhang ett uttalande av JO Bexelius i ett den
24.6.1964 avgjort nykterhetsvårdsärende. Uttalandet hade följande lydelse.

Har nykterhetsnämnds klient själv sökt eller erhållit anställning hos
privat företagare torde man emellertid böra iakttaga ännu större restriktivitet
vid lämnande av upplysningar till arbetsgivaren. Det måste sålunda
anses vara på grund av nämnda bestämmelser om tystnadsplikt
otillåtet att utan klientens samtycke lämna uppgift till sådan arbetsgivare
att arbetstagaren är föremål för nykterhetsnämnds behandling. Det kan
nämligen icke på förhand med tillräcklig säkerhet avgöras hur arbetsgivaren
kommer att reagera, om han erhåller sådan upplysning. De nykterhetsvårdande
organen och deras tjänstemän måste även anses vara i
princip förhindrade att vidtaga annan åtgärd, som, utan att direkt upplysning
lämnas om nämnda förhållande, är ägnad att medföra att arbetsgivaren
förstår att arbetstagaren är föremål för nämndens behandling.

Under hänvisning till detta uttalande hemställde nämnden, som ansåg
att det borde råda likartade bestämmelser inom hela socialvårdsfältet,
om klarläggande då det gäller sekretess jämlikt barnavårdslagen och då
det gäller sekretess enligt nykterhetsvårdslagen.

Sociala centralnämndens framställning prövades av JO Bexelius, som
därvid gjorde följande uttalanden.

Någon omprövning av det av Petrén avgjorda klagoärendet kan givetvis
inte ifrågakomma. I anledning av sociala centralnämndens framställning
vill jag emellertid framföra följande synpunkter på den i ärendet
uppkomna principfrågan.

Frågan om hur långt den tystnadsplikt som åvilar övervakare sträcker
sig — eller med andra ord vilka som kan anses obehöriga att få del av
vad övervakaren fått kännedom om rörande den övervakades personliga
förhållanden — torde böra bedömas mot bakgrunden av de uppgifter
och förpliktelser som åvilar övervakaren såsom sådan. Härvid är att

197

märka att övervakaren inte intar sådan ställning att han liksom en polisman
är pliktig att söka skydda allas intressen. Övervakarens uppgift anges
i stället i barnavårdslagen (28 § andra stycket) vara att söka befordra
vad som kan vara till gagn för den övervakade. Han skall därvid enligt
övervakningskungörelsen lämna »råd, hjälp och vägledning samt sträva
efter att få till stånd ett förtroendefullt förhållande» till den övervakade,
dennes fostrare och närstående. Enligt samma kungörelse har övervakaren
i sådant syfte att hålla fortlöpande kontakt med den övervakade och
hans fostrare samt uppmärksamt följa utvecklingen. I kungörelsen anges
att om den övervakade åtnjuter skolundervisning, bör samråd äga rum
med företrädare för skolan; har den övervakade arbetsanställning, bör
övervakaren enligt kungörelsen samråda med arbetsgivaren, där så bedömes
kunna ske utan men för den övervakade.

Det är tydligt att en övervakare i vissa situationer ej kan på ett behörigt
sätt fullgöra de uppgifter som sålunda åvilar honom utan att i
viss utsträckning informera arbetsgivaren om övervakads personliga
förhållanden. Av det sagda följer dock att förutsättning för att uppgifter
rörande den övervakade lämnas arbetsgivare är att det sker i den
övervakades intresse och att det kan ske utan men för den övervakade.
Yppandet måste också kunna ske på sådant sätt att den övervakades förtroende
för övervakaren ej rubbas. Sistnämnda synpunkt är av särskild
vikt med tanke på att den övervakade ofta har behov av att kunna diskutera
sina problem med övervakaren. Om den övervakade inte kan
känna sig säker på att övervakaren inte för vidare vad han får höra om
den övervakade, kan det förtroendefulla förhållande mellan dem, som
är en förutsättning för att övervakaren skall kunna vara till gagn för
den övervakade, inte komma till stånd.

När det gäller för övervakaren att skaffa arbete åt den övervakade
torde det ligga i den senares intresse att arbetsförmedlingen och tillfrågad
arbetsgivare informeras. Genom att informera denne vinnes säkerhet
för att han inte kommer att ställa sig negativ till den övervakades
problem. Samtidigt skapas förutsättningar för ett fruktbart samarbete
till gagn för den övervakade. Bestämmelserna om tystnadsplikt kan inte
anses lägga hinder i vägen för en övervakare att i arbetsanställningssyfte
lämna uppgift om den övervakade till arbetsförmedlingen eller blivande
arbetsgivare.

Även eljest torde uppgifter om den övervakade kunna i den övervakades
intresse utlämnas till arbetsgivare, om övervakaren vet eller har skäl
att utgå från att arbetsgivaren är positivt inställd till vården och att uppgifterna
därför icke kommer att medföra skadliga verkningar för den
övervakade.

Om den övervakade själv skaffat sig anställning utan att informera
arbetsgivaren, torde det — såsom jag framhöll i det av centrala socialnämnden
åberopade ärendet — i allmänhet inte kunna med säkerhet

198

bedömas, vilken ståndpunkt arbetsgivaren kommer att intaga, om han
får kännedom om den övervakades förhållanden. I sådant fall bör enligt
min mening som huvudregel gälla, att uppgifter om den övervakades
personliga förhållanden ej må utan dennes medgivande utlämnas till
arbetsgivaren.

Vad nu sagts innebär emellertid icke, att en övervakare alltid utan
att vidtaga någon åtgärd måste godtaga att den övervakade själv skaffar
sig anställning hos en arbetsgivare, med vilken övervakaren ej får taga
kontakt. Sådana omständigheter kan nämligen föreligga, att övervakaren
med hänsyn till arbetsgivarens förhållanden och med tanke på vårdsyftet
bör i den övervakades intresse inskrida med lämpliga åtgärder. Om
arbetsgivaren ej är införstådd med att den övervakade har vissa svårigheter,
är exempelvis risken för ett avskedande vid upptäckten härav betydligt
större och därmed försvåras givetvis även möjligheterna till återanpassning.

Om övervakaren av sådan anledning finner samråd mellan honom och
arbetsgivaren påkallat i den övervakades intresse, bör övervakaren i
första hand försöka förmå den övervakade att samtycka till att arbetsgivaren
underrättas. Har den övervakade ej förståelse för behovet att
informera arbetsgivaren, bör huvudregeln vara att övervakaren för den
övervakade förklarar att han, om han ej får tala med arbetsgivaren, är
tvungen att hänvända sig till vederbörande nämnd och begära förbud för
den övervakade att anta anställning som ej godkänts av övervakaren.

Fråga om barnavårdsnämnd vid utredning av fråga om vem av föräldrar
som skall ha vårdnad om barn äger förordna om barnpsykiatrisk
undersökning av barnet

I en den 23.12.1970 till JO inkommen skrift påtalade häradshövdingen i
Ångermanlands norra domsaga L. Ålund att barnavårdsnämnden i
Anundsjö kommun i samband med utredning för avgivande av yttrande
till domsagans häradsrätt i en vårdnadsfråga låtit underkasta barnet
barnpsykiatrisk undersökning, vilket haft till följd att barnet under en
tid om mer än en månad varit intagen på barnpsykiatrisk klinik. Enligt
Alunds åsikt gav bamavårdslagens bestämmelser ej stöd för en sådan åtgärd,
vilken vållat avbrott i barnets skolgång jämte betydande personligt
obehag för barnet samt kostnader för barnets fader i samband med resor
till barnpsykiatriska kliniken.

Rörande behovet av och tillåtligheten av barnpsykiatrisk undersökning
i vårdnadsärendet anförde Alund i huvudsak följande: I hemskillnadsmål
vid häradsrätten mellan elektrikern Axel S. och hans hustru, hemsamariten
Karin S. angående hemskillnad m. m. yrkade envar av ma -

199

karna att få vårdnaden om makarnas barn Maria, f. 1957. Häradsrätten
beslöt d. 10.7.1970 att infordra yttrande från barnavårdsnämnden i
Anundsjö kommun rörande vem av makarna S. som var lämpligast som
vårdnadshavare. Barnavårdsnämndens yttrande avgavs d. 18.11.1970.
Av yttrandet jämte bilagor framgick att barnavårdsnämnden låtit underkasta
Maria barnpsykiatrisk undersökning samt att Maria under mer än
en månad varit intagen på barnpsykiatrisk avdelning i Sundsvall. — Det
framstod för Alund som ett minst sagt ovanligt och anmärkningsvärt
förfarande, att barnet — då yttrande av domstol begärts rörande lämplig
vårdnadshavare för barnet — skulle underkastas långvarig läkarundersökning.
Det var ju ej barnets lämplighet som skulle bedömas utan
föräldrarnas. 16 § barnavårdslagen, som avhandlade barnavårdsnämndens
möjlighet att inhämta yttrande från läkare, var tillämpligt allenast
för en bedömning av det barn nämndens utredning avsåg och ej för bedömning
av föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare. Paragrafen gav
ej heller stöd — då fråga ej var om sådant förhållande som avsågs i paragrafens
andra stycke — för en undersökning mot vederbörandes vilja.
Än mindre syntes paragrafen möjliggöra läkarundersökning av en helt
oförvitlig flicka i vårdnadsärende. I förevarande fall förelåg i vart fall ej
från faderns sida samtycke till läkarundersökning av barnet, då barnavårdsnämnden
fattade beslut därom. När fadern i efterhand samtyckte
till undersökningen hade detta skett i den tron att undersökningen skulle
kunna ske under loppet av några timmar i samband med ett dagsbesök
i Sundsvall. Vidare hade Maria förklarat, att hon ej på några villkor
önskade lämna fadern. Med hänsyn till hennes ålder och de regler som
numera införts i 21 kap. föräldrabalken rörande verkställighet i fråga
om beslut om vårdnad m. m. måste det för nämnden ha stått klart, att
Maria under dessa omständigheter svårligen skulle kunna tvångsvis fråntagas
fadern. Nämnden borde därför ha nöjt sig med att redovisa Marias
inställning och att skaffa upplysningar om föräldrarnas lämplighet som
vårdnadshavare.

Sociala centralnämnden i örnsköldsvik framhöll att beslutet om läkarundersökning
inte beslutats i strid mot föräldrarnas vilja. Innan läkarundersökningen
ägde rum hade sålunda modern per telefon lämnat sitt
medgivande till densamma. Vidare hade fadern den 28.8.1970 undertecknat
en ansökan om tid för läkarundersökning av dottern. Det var
dock beklagligt, att undersökningen tagit så lång tid och att fadern orsakats
utgifter i samband med läkarundersökningen.

I läkarutlåtandet rörande Maria, som avgavs den 10.11.1970, antecknades,
att fadern den 9.10.1970 kom till barnpsykiatriska kliniken i
Sundsvall tillsammans med sin dotter och socialassistenten Forsberg, att
fadern och dottern vid ankomsten till kliniken icke var medvetna om
att dottern skulle tagas in på kliniken under utredningstiden men att de
efter någon diskussion ställde sig positiva därtill.

200

Socialstyrelsen slutligen anförde angående principerna för läkarundersökning
av barn i vårdnadsärende följande.

Barnpsykiatriskt utlåtande bör inhämtas i vårdnadsmål, då det gäller
barn som redan vid den aktuella skilsmässan uppvisar sjukdomssymtom
av psykisk karaktär som kräver ett speciellt hänsynstagande. Även i
vårdnadsmål, då föräldrarna har en påtaglig kontroversiell attityd när
det gäller vårdnaden av och umgängesrätten med barnen och man kan
befara att förhållandena leder till konflikter av sådan art att barnen påverkas
psykiskt i ogynnsam riktning, kan det anses lämpligt att barnpsykiatriskt
utlåtande inhämtas. Detsamma gäller då psykisk sjukdom
föreligger hos någon av föräldrarna vilken kan skapa tveksamhet beträffande
lämpligheten att vårda eller umgås med barnen. Även fysiska
handikapp och andra än psykiska sjukdomar hos föräldrar eller barn kan
i vissa speciella fall medföra att psykiatrisk expertis bör bedöma lämpligheten
att vårda eller umgås med barnen.

Barnpsykiatern bedömer i det enskilda fallet huruvida intagning på
bampsykiatrisk klinik är nödvändig för att en fullgod barnpsykiatrisk
undersökning skall kunna utföras. I regel behöver intagning ej ske, men
på grund av svårigheter att få en poliklinisk undersökning utförd i hemorten
förekommer det att barn intages på annan barnpsykiatrisk klinik
med större resurser att utföra ifrågavarande undersökningar. Då det gäller
yngre tonåringar med en mycket ambivalent inställning till vårdnadsfrågan
kan en intagning på klinik vara av värde, då omgivningen vid
undersökningstillfället blir mer neutral, vilket medför att den unge
känner sig mer fri i sin bedömning av sin egen situation och sina egna
önskemål utan direkt påverkan av någon av föräldraparterna. Läkarens
utlåtande kommer då att bli av större värde för bedömningen av fallet.

Någon tvångsintagning enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall sker ej på barnpsykiatrisk klinik.

Under vistelse på barnpsykiatrisk klinik har alla skolpliktiga barn tillgång
till regelbunden skolundervisning och möjligheter föreligger också
till studier på gymnasienivå.

I detta sammanhang vill socialstyrelsen framhålla, att Svenska föreningen
för barn- och ungdomspsykiatri rekommenderat sina medlemmar
att endast i de fall då de av rätten förordnats som experter i vårdnadsärenden
åtaga sig barnpsykiatriska undersökningar. Detta tillvägagångssätt
har visat sig fungera bra och läkaren får bättre möjligheter att
samarbeta med båda parter på ett för barnens framtid konstruktivt sätt.
Det förekommer emellertid också att barnavårdsnämnd själv förordnar
om undersökning som led i sin utredning, särskilt barnavårdsnämnder
med egen barnpsykiatrisk expertis.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Barnavårdslagens bestämmelser om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd
är i princip tillämpliga på alla ärenden hos nämnden (se
prop. 1960: 10 s. lil), alltså även ärenden rörande avgivande av yttrande
till domstol i vårdnadsfrågor. Härav följer också att barnavårdsnämnd
i sådant ärende har möjlighet att inhämta yttrande av läkare eller annan
sakkunnig enligt 16 § 1 st. barnavårdslagen. Denna möjlighet är såsom

201

framgår av förarbetena till lagen (se prop. 1960: 10 s. 231—234) ej begränsad
till att avse allenast barnet utan kan även avse föräldrarna. En
förutsättning för att läkarundersökning enligt 16 § 1 st. barnavårdslagen
skall få ske är dock att undersökningen sker frivilligt, d.v.s att berörda
personer utan särskilda påtryckningar går med på att underkasta sig
undersökningen. Tvångsvis genomförd undersökning får däremot, såsom
framgår av 16 § 2 st. barnavårdslagen, endast ske beträffande underåriga
och då allenast där fråga är om ingripande med stöd av 25 § eller
förbud som avses i 50 §.

Barnavårdsnämnden i Anundsjö kommun har i förevarande fall den

13.8.1970 beslutat att inhämta läkarutlåtande i vårdnadsfrågan. Den
omständigheten att, innan läkarundersökningen ägde rum, såväl Axel
som Karin samtyckt till densamma torde kunna tagas som intäkt för
att nämnden ej avsett att genomföra undersökningen tvångsvis. Nämndens
beslut att inhämta läkarutlåtande i ärendet kan under dessa förhållanden
ej anses stå i strid med barnavårdslagens bestämmelser härutinnan.

Emellertid synes varken barnavårdsnämnden eller de av beslutet berörda
personerna ha räknat med att en förutsättning för erhållande av
läkarutlåtande var att Maria, såsom blev fallet, skulle under viss tid intagas
på barnpsykiatriska kliniken. I detta hänseende har ärendet enligt
min mening handlagts bristfälligt. Då det för avgivande av läkarutlåtande
i vårdnadsärenden i vissa fall synes erforderligt, att barnet intages på
barnpsykiatrisk klinik, och avgörandet om så bör ske ankommer på den
barnpsykiater som skall avgiva utlåtandet, bör barnavårdsnämnd, som
avser att inhämta läkarutlåtande — innan berörda personer tillfrågas
om sin inställning till undersökningen — göra en förfrågan hos psykiatern
om intagning på kliniken är nödvändig. I allt fall bör de berörda
personerna underrättas om att sådan intagning kan bli erforderlig. Om
så ej sker, riskerar nämnden, att berörda personer — såsom skett i förevarande
fall — lämnar sitt samtycke till undersökningen under felaktiga
förutsättningar. Med hänsyn till de konsekvenser ett samtycke till läkarundersökning
kan få i form av månadslång vistelse för barnet på barnpsykiatrisk
klinik är det av stor vikt att nämnden gör vad på den ankommer
för att undvika sådana missförstånd. Barnavårdsnämndens handläggning
av frågan om barnpsykiatrisk undersökning ger sålunda utrymme
för viss kritik. Med hänsyn till att såväl far som dotter efter
ankomsten till barnpsykiatriska kliniken efter någon diskussion ställde
sig positiva till intagandet på kliniken är det dock uppenbart att vad
som förekommit inte är av beskaffenhet att kunna läggas någon ledamot
av eller tjänsteman vid barnavårdsnämnden till last såsom tjänstefel.

Vad härefter angår frågan om det var sakligt påkallat att förordna om
läkarundersökning från barnavårdsnämndens sida kan, såsom socialstyrelsen
framhållit, sådan undersökning vara påkallad, då föräldrarna

7* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

202

har en påtagligt kontroversiell attityd, när det gäller vårdnaden av barnet,
och man kan befara att förhållandena leder till konflikter av sådan
art att barnet påverkas psykiskt i ogynnsam riktning. Vid barnavårdsnämndens
utredning i förevarande ärende framkom otvivelaktigt flera
omständigheter, som var ägnade att inge farhågor för hur vårdnadsfrågans
lösande skulle påverka barnets fortsatta utveckling. Det fanns därför
också enligt min mening skäl för att inhämta yttrande i frågan från
barnpsykiatrisk expertis. Värdet av en sådan undersökning förringas icke
av att barnet angivit hos vem av föräldrarna det vill vistas. Med tanke
på att barnet kan ha påverkats i viss riktning kan tvärtom en sådan
undersökning bidraga till att barnets verkliga vilja utrönes, bl. a. får ju
barnet vid en mera ingående undersökning möjlighet att överväga sitt
ställningstagande i neutral miljö. (Jfr H. Romander m. fl.: Barnavårdslagen
[1970] s. 269—270). Någon anledning att rikta kritik mot barnavårdsnämnden
för att den i förevarande svårbedömda ärende, innan den
tog slutlig ståndpunkt i vårdnadsfrågan, ansåg en barnpsykiatrisk undersökning
lämplig finner jag följaktligen ej föreligga.

Spörsmål om hur vårdnadsutredning bör bedrivas

I äktenskapet mellan Björn L. och Paulina L. föddes tre barn, nämligen
sonen Albert, född 1964 och döttrarna Maria och Johanna, födda
1965 resp. 1966. Den 27.6. 1969 dömde Trögds tingslags häradsrätt till
hemskillnad mellan makarna L. samt förordnade samma dag interimistiskt
att Paulina L. skulle ha vårdnaden om de tre barnen. Härefter begärde
häradsrätten den 2.7. 1969 att barnavårdsnämnden i Norra Trögds
kommun, som numera ingår i Enköpings kommun, skulle avge yttrande
om makarnas lämplighet som vårdnadshavare för barnen.

Den för yttrandet erforderliga vårdnadsutredningen utfördes av barnavårdsnämndens
ordförande. Med stöd av denna utredning avgav
nämnden 17.9. 1969 ett yttrande av innehåll att båda makarna ansågs
»vara lämpliga såsom vårdnadshavare; dock borde modern få vårdnaden
om makarnas samtliga barn».

Under tiden 24.2.—7.6. 1969 vistades barnen Albert och Maria på
barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, Akademiska sjukhuset, Uppsala.
Överläkaren där, professorn Anna-Lisa Annell, avgav 24.10.1969
ett utlåtande i vårdnadsfrågan. Häri uttalades att Paulina L. för det
dåvarande var den som var mest lämpad som vårdnadshavare för barnen
Albert och Maria. Frågan om vårdnaden om barnen borde dock
omprövas när definitivt beslut i skilsmässofrågan skulle fattas.

Härefter och på yrkande av Björns ombud förordnade häradsrätten
25.3. 1970, att barnavårdsnämnden, efter hörande av bampsykiater,

203

skulle avge kompletterande yttrande rörande vardera makens lämplighet
som vårdnadshavare för barnen. Med anledning härav begärde barnavårdsnämndens
ordförande 3.4. 1970 att Annell skulle avge sådant
yttrande. Yttrandet, daterat 18.6. 1970, inkom till nämnden 19.6. 1970.

I beslut 1.7. 1970 vidhöll barnavårdsnämnden sitt tidigare yttrande,
nämligen att modern borde erhålla vårdnaden om samtliga barn. Vidare
föreslog nämnden »minsta möjliga umgänge mellan barnen och deras
mor- respektive farföräldrar samt att mannens umgänge med barnen»
skulle begränsas på visst angivet sätt. Som grund härtill åberopade
nämnden angelägenheten att minska den rådande spänningen makarna
och deras föräldrar emellan och att bereda barnen en lugn och mer harmonisk
tillvaro.

I deldom 10.9. 1970 dömde häradsrätten till äktenskapsskillnad mellan
Björn L. och Paulina L. Vidare förordnades, med upphävande av
det interimistiska beslutet 27.6. 1969, att Paulina L. skulle för tiden till
dess lagakraftägande dom i målet förelåg ha vårdnaden om barnen.
Slutligen förordnade häradsrätten i dom 27.11. 1970, förutom annat,
att vårdnaden om barnen skulle tillkomma Paulina L. Såväl Björn L.
som Paulina L. fullföljde talan mot domen.

I en till JO inkommen skrift riktade Björn L. klagomål mot barnavårdsnämnden
för dess handläggning av ärendena avseende yttrandena
till häradsrätten. Därvid framhöll Björn L. att samtliga uppgifter i vårdnadsutredningen
inhämtats per telefon, oaktat praktiskt taget alla vittnen
var okända för utredaren; att flera av vittnena uttalat sig om förhållanden,
som de inte kunde känna till, samt även om hans mor, som
de ej träffat och att, trots påpekanden härom, uppgift om eventuell
åtgärd från barnavårdsnämndens sida inte kommit Björn L. till del;
att några av de åberopade vittnena inte hörts; att ett vittne vid huvudförhandling
inför häradsrätten skriftligen återkallade en del av sitt i
vårdnadsutredningen återgivna uttalande; att i vårdnadsutredningen anförts,
att antecknade utsagor upplästs och godkänts, oaktat så ej skett
i åtminstone ett fall; att Björn L. först efter barnavårdsnämndens yttrande
1.7. 1970 till häradsrätten fick taga del av ett läkarutlåtande
24.10. 1969 som legat till grund för barnavårdsnämndens yttrande; att
den som utfört vårdnadsutredningen inte företagit något hembesök hos
i vart fall honom och inte redovisat något hembesök hos Paulina L.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Barnavårdslagens bestämmelser om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd
är i princip tillämpliga på alla ärenden hos nämnden (jfr
prop. 1960:10 sid. lil samt JO:s ämbetsberättelse 1965 sid. 453ff.). Detta
innebär, att även ärenden om avgivande av yttrande till domstol i vårdnadsfrågor
skall behandlas i enlighet med nyssnämnda bestämmelser i

204

barnavårdslagen. När begäran om sådant yttrande inkommer åligger det
således nämnden att utan dröjsmål inleda erforderlig utredning därom.
Denna, som skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter, som
är av betydelse för ärendets bedömning, skall bedrivas skyndsamt och
på sådant sätt, att obehag, olägenhet eller kostnad inte i onödan vållas
någon (14 § barnavårdslagen).

Föreskrifter om hur utredningen skall ske har meddelats endast i
begränsad utsträckning. Dock framgår av 15 § barnavårdslagen att
envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av
betydelse får höras under utredningen. Vidare ges i 16 § första stycket
samma lag möjlighet att inhämta yttrande av läkare eller annan sakkunnig
om detta erfordras för utredningen. Som framgår av förarbetena
till lagen är denna möjlighet ej begränsad till att avse endast barnen
utan kan även omfatta föräldrarna. Såvitt avser bl. a. vårdnadsärenden
gäller dock som förutsättning för sådan undersökning att den sker frivilligt.

Vad härefter angår frågan om vad utredningen i det aktuella fallet
lämpligen bort innehålla må framhållas att det av domstolens akt framgår,
att domstolen 2.7. 1969 begärde barnavårdsnämndens »yttrande angående
makarnas lämplighet som vårdnadshavare». Uppdraget innebar
således en skyldighet att bedöma såväl Björns som Paulinas lämplighet
i berört avseende. Kännedom om parterna, deras förhållanden och
om de anstalter de i förekommande fall ämnade vidtaga för barnen,
var således det grundläggande material, som barnavårdsnämnden behövde
för sin bedömning. Hörandet av parterna samt hembesök hos dem
framstod därför som ett väsentligt led i utredningen. Barnavårdsnämnden
hade även att pröva lämpligheten av att inhämta utlåtande av
läkare.

I utredningen redovisades emellertid ej vare sig samtal med parterna,
hembesök hos dem eller utlåtande av läkare. I frågan om hembesök har
barnavårdsnämnden framhållit att detta ansågs onödigt, emedan sådant
ägt rum vid ett tidigare tillfälle. Med hänsyn till den för parterna därefter
markant förändrade situationen var emellertid hembesök och samtal
med parterna behövligt för ett närmare klarläggande av deras dispositioner
m. m. för barnen. Då vidare två av barnen under tiden 24.2.—
7.6. 1969 varit intagna i barn- och ungdomspsykiatrisk klinik och barnavårdsnämnden
fick sitt uppdrag omkring en månad senare eller i början
av juli samma år, är det uppenbart att situationen var sådan att
även utlåtande av läkare hade bort ingå i nämndens material vid bedömningen
av vårdnadsfrågan.

Det är med hänsyn till nu berörda brister tydligt att den utredning,
som föregick barnavårdsnämndens första utlåtande till domstolen, inte
var ägnad att läggas till grund för en tillförlitlig bedömning av vårdnadsfrågan
och att nämnden därigenom åsidosatt sin i barnavårdslagen

205

stadgade skyldighet att allsidigt klarlägga de omständigheter som var
av betydelse för frågans avgörande. Emellertid fick barnavårdsnämnden
genom det förnyade uppdraget från domstolen — att efter hörande av
barnpsykiater avge nytt yttrande i vårdnadsfrågan — tillfälle att avhjälpa
några av bristerna.

Barnavårdslagen innehåller ej några närmare föreskrifter om förfarandet
vid barnavårdsnämnds vårdnadsutredningar. Viss vägledning härvid
har dock lämnats av socialstyrelsen i dess Råd och anvisningar nr
170, juni 1964, samt nr 6 november 1969. Emedan den aktuella vårdnadsutredningen
färdigställts i september 1969, fanns vid tiden härför
således endast de förstnämnda anvisningarna tillgängliga.

Med hänsyn till att bindande regler om förfarandet vid olika utredningar
saknas, ligger det i sakens natur att förfarandet i praktiken måste
bestämmas av utredningens syfte. I anledning av Björns anmärkningar
i detta avseende bör framhållas att det i enkla ärenden torde vara regel,
att i vart fall de flesta upplysningarna inhämtas per telefon, medan däremot
i viktigare frågor, vartill vårdnadsutredningar onekligen hör, detta
tillvägagångssätt måste begagnas med försiktighet. Detta kan också utläsas
i förenämnda anvisningar från juni 1964. Beträffande samtal med
den, som hörs upplysningsvis, angavs sålunda bl. a. att upplysningar kunde
inhämtas per telefon då fråga var om rena sakupplysningar och uppgiftslämnarens
identitet var klar. Var däremot fråga om upplysningar
angående iakttagelser och uppfattningar av förhållanden i ärendet rekommenderade
anvisningarna personligt sammanträffande mellan utredaren
och uppgiftslämnaren.

Vid den aktuella utredningen inhämtades allt material per telefon.
Mot bakgrunden av vad som nyss sagts står det klart att erforderliga
upplysningar från parterna rimligen hade bort upptagas vid personligt
sammanträffande med dem och att detta sätt att gå till väga hade bort
vara huvudregel även vid upptagning av berättelser av andra än parterna.
Med hänsyn till vad barnavårdsnämnden anfört om personalsituationen
inom nämnden vid den ifrågavarande tiden och svårigheten på
grund därav att genomföra en utredning enligt angivna principer bör
beaktas, att råd och hjälp hade kunnat påräknas om samråd i frågan
skett med vederbörande socialvårdskonsulent. Det kan också framhållas,
att samarbete lämpligen bort kunna etableras mellan olika barnavårdsnämnder,
därest viktiga upplysningar kunde fås inom annan kommun.
Den påtalade utredningen har således enligt min mening inte
bedrivits på ett tillfredsställande sätt.

Beträffande frågan om utredningens omfattning är det uppenbart, att
parternas önskemål om ytterligare förhör bör tillmötesgås, om förhören
kan antagas påkallade för att möjliggöra en riktig bedömning av
frågan. Det ankommer emellertid på barnavårdsnämnden att avgöra,
när utredningen kan anses tillräcklig och skall avslutas. Begäran om för -

206

hör utöver vad som erfordras för en objektiv och allsidig utredning kan
således avvisas bl. a. därför att part i annat fall skulle ha möjlighet att
förhala barnavårdsnämndens yttrande och därmed också domstolens avgörande.
Mot bakgrunden av vad nu sagts och med hänsyn till vad i
ärendet blivit upplyst kan vad Björn L. anfört om att ej alla åberopade
vittnen hörts ej föranleda någon befogad kritik mot barnavårdsnämnden.

Så snart en utredning bedöms färdig skall, innan barnavårdsnämnden
avgör ärendet, den ärendet rör underrättas om vad som framkommit
vid utredningen samt beredas tillfälle att yttra sig, såvida inte sådant
yttrande befinns uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt
avgörande att yttrande inte kan avvaktas. Den som sålunda är berättigad
att yttra sig har också rätt att på begäran bli muntligen hörd inför
nämnden, om ej särskilda skäl föranleder annat (jfr JO 1965 s. 465). Han
äger också rätt att utveckla sin talan och förebringa bevisning. Vederbörande
skall också erinras om sin rätt att påkalla sådant förhör.

Tvingande bestämmelser i dessa sistnämnda avseenden återfinns i
19 § barnavårdslagen. Av handlingarna synes framgå att såväl Björn L.
som Paulina L. fick del av materialet före barnavårdsnämndens första
ställningstagande (17.9. 1969). Däremot underrättades de ej om sin
möjlighet att påkalla muntligt förhör. Vid nämndens förnyade yttrande,
då det nya materialet bestod av Annelis utlåtande 18.6. 1970, synes
delgivning ej ha kommit till stånd. Med hänsyn till ärendets vikt och
betydelse är det uppenbart att parternas yttranden i den då förhandenvarande
situationen inte kunde anses uppenbart obehövliga. Barnavårdsnämnden
förfor således felaktigt även i detta avseende. Underlåtenheten
att tillämpa de för den enskildes rättssäkerhet viktiga reglerna om delgivning
är så mycket allvarligare som klaganden haft befogad anledning
att i efterhand rikta en rad anmärkningar mot utredningen och barnavårdsnämndens
sätt att bedriva densamma. Därest kommunikation på
det av lagen anvisade sättet kommit till stånd hade möjlighet öppnats
för parterna att i tid få eventuella missförstånd tillrättalagda och att i
övrigt anföra vad de då kunde finna befogat. Genom barnavårdsnämndens
bristfälliga handläggning i detta avseende förmenades detta dem.

På sätt framgår av det anförda har barnavårdsnämndens handläggning
av vårdnadsärendet varit i flera avseenden anmärkningsvärt bristfällig.
För mig är det emellertid tydligt att nämnden eftersträvat en
korrekt handläggning och ett opartiskt och sakligt riktigt avgörande
samt att de påvisade bristerna främst beror på otillräcklig administrativ
erfarenhet av denna typ av ärenden. Härtill kommer att nämnden vid
ifrågavarande tid inte hade någon socialvårdstjänsteman. På grund härav
och då kommunen numera genom sammanläggning uppgått i en större
kommun med en utbyggd socialförvaltning, anser jag mig kunna låta
bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

207

Om ansvarsfördelningen mellan barnavårdsnämnd i hemkommunen
och barnavårdsnämnd i vistelsekommunen vid ingripanden enligt
barnavårdslagen

I en klagoskrift påtalade soc. studeranden Lennart Björk, som var
anställd som fältassistent vid socialförvaltningen i Sundsvall, att barnavårdsnämnderna
i Malmö och Stockholm lämnat ifrån sig ett barnavårdsärende
rörande en narkotikamissbrukande yngling utan att ha vidtagit
åtgärder för att effektivt förhindra fortsatt narkotikamissbruk.

Till utveckling av klagomålen anförde Björk följande. Under tjänstgöring
på kvällen den 30 september 1969 erhöll Björk av polisen i Sundsvall
uppgift om att en Sundsvallsyngling Ulf, född 1953, gripits av polisen
i Köpenhamn såsom misstänkt för butikssnatteri. Polisen i Köpenhamn
hade efter förhör med ynglingen satt honom på färjan till Malmö. Ynglingen
hade tidigare varit ställd under övervakning av barnavårdsnämnden
i Sundsvall, men barnavårdsnämnden hade den 1.9.1969 med stöd
av en nyinkommen övervakningsrapport beslutat att övervakningen
skulle upphöra. Vid kontakt med ynglingens moder hade Björk erhållit
följande upplysningar. Ynglingen hade redan före hösten 1968 i Sundsvall
prövat såväl cannabis som centralstimulerande medel. Han hade
sedan hösten 1968 mestadels vistats till sjöss och därvid varit hemma hos
modern endast ett par korta perioder. Vad han vid dessa besök berättat
kom modern att befara, att han vid besök i Mexiko »kommit i kontakt
med opium» samt att han även prövat LSD. Moderns brevkontakter
med sonen hade upphört under sommaren 1969. Då hon efter
en tid hört sig för hos rederiet, hade hon fått reda på att sonen mönstrat
av sin båt den 30.7.1969. Någon uppgift om han fått hyra på annan
båt kunde ej erhållas. Den 11.9.1969 hade polisen i Stockholm ringt
till henne och meddelat henne att sonen gripits i Kungsträdgården för
olaga narkotikainnehav. Efter förhör hos polisen hade han släppts
utan att någon åtgärd vidtagits av barnavårdsnämnden i Stockholm.
Modern, som fruktade att sonen vanemässigt brukade narkotika, önskade
erhålla hjälp av barnavårdsnämnden med att få honom under läkarbehandling.
— Björk hade efter samtalet med Ulfs moder varit i förbindelse
med jourhavande socialassistent i Malmö rörande ett eventuellt
omhändertagande av Ulf. Socialassistenten hade emellertid svarat, att
ett sådant omhändertagande ej kunde göras i Malmö, då ynglingen var
hemmahörande i Sundsvall. Dock hade socialassistenten lovat att försöka
få tag på ynglingen. Dagen därpå eller den 1.10.1969 hade Björk vid
telefonsamtal med socialassistenten i Malmö fått reda på att denne efter
telefonkontakt med Ulfs moder skickat Ulf med flyg till Stockholm i
avsikt att han skulle uppsöka sin fader i Västerhaninge. Någon kontakt
med fadern hade socialassistenten dock ej haft. Ulf försvann därefter
några dagar i Stockholm men flyttade på kvällen den 3.10.1969 hem till

208

fadern. Björk översände därefter en del handlingar rörande Ulf till
barnavårdsnämnden i Västerhaninge. Emellertid försvann Ulf från faderns
hem 7—14 dagar efter det han kommit dit. Den 4.11.1969 anträffades
Ulf i allaktivitetshuset i Stockholm. Han var då så påverkad av
LSD, att något polisförhör ej kunde hållas med honom. Vidare innehade
han 27 gram cannabis. Vid samtal påföljande dag mellan Ulf
och en socialassistent i Stockholm framkom, att Ulf på sista tiden
flera gånger använt LSD samt att han ganska regelbundet rökt cannabis.
Socialassistenten i Stockholm jämte ytterligare en tjänsteman där
meddelade Björk som sin mening, att barnavårdsnämnden i Sundsvall
borde omhänderta Ulf för utredning. Sedan Björk på uppdrag av avdelningschefen
Alf Gunnarsson förklarat, att omhändertagandet borde
ske av barnavårdsnämnden i Stockholm samt att Ulf, eftersom lämplig
placeringsmöjlighet i Sundsvall ej fanns, borde genom barnavårdsnämndens
i Stockholm försorg placeras i ungdomsvårdsskola under utredningstiden,
beslöt barnavårdsnämnden där att omhänderta Ulf för utredning.
Däremot begärde barnavårdsnämnden i Stockholm ej plats för Ulf i
ungdomsvårdsskola utan förpassade i stället den 6.11.1969 Ulf till sociala
byrån i Sundsvall för att barnavårdsnämnden där skulle ta hand om
ärendet. Något beslut om ärendets överflyttande till Sundsvall hade dock
ej meddelats i Stockholm. Barnavårdsnämnden i Sundsvall övertog likväl
ärendet. Sedan dess ordförande meddelat beslut om omhändertagande
för utredning, fördes Ulf efter besök på bampsykiatriska kliniken till
ett enskilt hem. Härifrån rymde han dock redan påföljande dag. —
Enligt Björks mening var frågan om vilken barnavårdsnämnd som var
skyldig att ingripa av synnerligen stor vikt, eftersom den underårige
löpte stor risk att komma till skada, medan barnavårdsnämnder i olika
kommuner tvistade om vilken nämnd som hade skyldighet och befogenhet
att ingripa.

Med anledning av klagomålen inhämtades upplysningar och yttranden
från barnavårdsnämnderna i Sundsvall och Stockholm samt socialvårdsstyrelsen
i Malmö ävensom utlåtande från socialstyrelsen rörande ansvarsfördelningen
mellan barnavårdsnämnd i hemkommun och vistelsekommun
vid ingripanden enligt barnavårdslagen.

Av barnavårdsnämndens i Sundsvall övervakningshandlingar framgår
bl. a. följande: Ulf hade av barnavårdsnämnden år 1965 ställts under
övervakning efter ett inbrott i ett Vin- och Spritcentralen tillhörigt nederlag.
Denna övervakning upphörde under år 1966. Den 26.2.1967 omhändertogs
Ulf i starkt berusat tillstånd av polisen och fördes till sjukhus.
I april samma år gjorde han sig skyldig till häleri genom att omhändertaga
och förvara tygrullar, som stulits av kamrater. Han ställdes
därefter den 28.8.1967 ånyo under övervakning. I övervakarrapport för
år 1969 har antecknats, i januari att hembesök gjorts men att övervakaren
ej kommit in, enär Ulfs moder var sängliggande, i februari att

209

planerat besök inhiberats, i mars att övervakaren var sjukskriven i fem
veckor, i april att Ulfs moder meddelat att Ulf gått till sjöss och att
han skulle kontakta övervakaren, när han kom hem, i maj att modem
meddelat att Ulf skulle komma hem och kontakta övervakaren, den 12
juni att Ulf ej kunnat kontakta övervakaren, att modern meddelat att
Ulf den 20.5. mönstrat på en av Amerikalinjens båtar och att hon
sagt sig anse det ej längre vara några bekymmer med pojken samt slutligen
utan angivande av datum att övervakaren föreslog övervakningens
upphörande. Barnavårdsnämnden förklarade därefter den 1.9.1969 övervakningen
avslutad.

Socialvårdsstyrelsen i Malmö åberopade ett av barnavårdsnämnden där
avgivet yttrande, vari uppgavs bl. a. följande: Barnavårdsnämnden och
dess tjänstemän följde i görligaste mån de rekommendationer, som lämnats
av den s. k. storstadsdelegationen i februari 1967. Ulfs situation den
30.9. och den 1.10.1969 bedömdes inte vara sådan att ett omhändertagande
för utredning var påkallat. Visserligen var känt, att det förelåg misstanke
om att Ulf gjort sig skyldig till butikssnatteri och innehaft en ringa
mängd cannabisharts. Vid kontakt med barnavårdsnämnden i Sundsvall
upplystes vidare, att Ulf kunde vara »ute efter knark». Samtidigt förklarades
emellertid, att man där inte såg något skäl att omhändertaga honom.
Uppgifterna från Sundsvall togs för goda icke minst med tanke på
att Ulf t. o. m. den 1.9.1969 stått under övervakning hos barnavårdsnämnden
i Sundsvall och denna nämnd därför antogs ha bättre möjligheter
att bedöma vårdbehovet.

Beträffande rekommendationerna av den s. k. storstadsdelegationen
framgick följande av ett i ärendet ingivet protokoll, fört vid konferens
i Stockholm den 16 och 17 februari 1967 med ordförandena och chefstjänstemännen
i de sociala nämnderna i de större städerna, dock ej
Sundsvall.

I fråga om återförpassning av ungdomar som avvikit från hemorten
skulle gälla att eventuellt beslut angående omhändertagande skulle fattas
av hemortskommunens barnavårdsnämnd när ungdomarna var kända,
anmälda eller stod under övervakning av denna nämnd. Det uppdrogs
åt ordföranden, att hos kommunförbundens socialsektion hemställa, att
landets barnavårdsnämnder rekommenderades att tillämpa detta förfarande.
Även i de fall, där ungdomarna ej var kända, anmälda eller
stod under övervakning av hemortskommunens barnavårdsnämnd, borde
denna nämnd besluta angående eventuellt erforderligt omhändertagande.
Härvid förutsattes, att överenskommelse i varje särskilt fall skulle träffas
mellan barnavårdsnämnderna i vistelse- och hemortskommunerna.

Barnavårdsnämnden i Stockholm åberopade en av avdelningsdirektören
Erik Kinell gjord promemoria i ärendet jämte bilagor. I promemorian
upplystes i huvudsak följande: Vid undersökning hos polisen
har framkommit, att någon anmälan om polisens ingripande mot Ulf
den 11.9.1969, då han innehade cirka 4 gram cannabis, aldrig översänts

210

till barnavårdsnämnden i Stockholm. Den 4.11.1969 anhölls Ulf av
polisen i Stockholm. Ulf innehade då 27 gram cannabis och var kraftigt
påverkad av LSD. Vid samtal mellan Ulf och en assistent vid barnavårdsnämnden
påföljande dag framkom, att Ulf den senaste tiden flera
gånger använt LSD och att han relativt regelbundet rökt cannabis.
Stockholmsmiljön bedömdes som mycket olämplig för honom och barnavårdsnämnden
i Sundsvall, där modem/vårdnadshavaren var bosatt,
kontaktades. Avdelningschefen Gunnarsson i Sundsvall ansåg dock, att
Sundsvall ej kunde ingripa dels på grund av att Ulf vistades i annan
kommun, dels på grund av att svårigheter förelåg att placera Ulf i
Sundsvall. Enligt Gunnarssons uppfattning borde barnavårdsnämnden
i Stockholm fatta beslut om Ulfs omhändertagande för utredning och
ansöka om hans intagande på ungdomsvårdsskola. Detta ansågs dock ej
motiverat i Stockholm, då någon häktningsrisk ej förelåg. Senare samma
dag framkom vid samtal med socialläkaren i Sundsvall, att Ulf kunde
beredas plats i enskilt hem. Någon möjlighet till ordförandebeslut samma
dag förelåg dock ej för Sundsvalls del. Ordföranden i Stockholms barnavårdsnämnds
l:a avdelning beslöt därför att omhändertaga Ulf för utredning
jämlikt 30 § barnavårdslagen, varefter Ulf den 6.11.1969 genom
handräckning överfördes till Sundsvall. Efter överenskommelse med
Gunnarsson förklarade barnavårdsnämnden i Sundsvall, att någon formell
framställning om övertagande av ärendet ej var nödvändig. — Sett
ur barnavårdssynpunkt borde ärendet övertagas av hemkommunen.

Av en till promemorian fogad utredning rörande Ulf framgick, att
han sedan någon gång i juli 1969 drivit omkring utan ordnade förhållanden
i Stockholm och dess omgivningar samt att han även varit i Malmö
och Köpenhamn.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Enligt 34 § barnavårdslagen skall ingripande enligt lagen göras av
barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas. Lämnar
han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämnden
skyldig att fullfölja ärendet, såvida inte annan barnavårdsnämnd ingriper.
Enligt samma paragraf må ärendet överflyttas till annan nämnd
om denna samtycker.

Ärende som anhängiggjorts hos vistelsekommunens barnavårdsnämnd,
skall sålunda enligt bestämmelserna i regel fullföljas av denna nämnd.
Motiven härför är enligt lagens förarbeten att skapa garantier för att
lämpliga åtgärder tillräckligt snabbt vidtas av barnavårdsnämnd, då ingripande
enligt barnavårdslagen behövs.

Möjlighet att omhänderta för utredning infördes med 1960 års bamavårdslag.
Syftet var att ge barnavårdsnämnderna möjlighet att vid behov
tillgripa en provisorisk åtgärd till skydd för barnet eller den unge, innan
utredningen i ärendet slutförts. När det gäller missanpassande unga var
syftet därjämte att försäkra sig om den unges person för att kunna
fullfölja utredningen och omöjliggöra att han under utredningstiden
ägnade sig åt brottslig eller annan skadlig verksamhet.

Med hänsyn till vad sålunda får anses vara syftet med bestämmelserna

211

borde, enligt socialstyrelsens uppfattning, ärendet ha handlagts på annat
sätt av barnavårdsnämnderna i Malmö och i Stockholm. Enligt vad representant
för barnavårdsnämnden i Sundsvall under hand uppgivit för
socialstyrelsen, hade vederbörande tjänsteman hos barnavårdsnämnden
i Malmö informerats om att Ulf sannolikt missbrukade narkotika och
av denna anledning snabbt behövde komma under vård. Såvitt av handlingarna
framgår, vidtog barnavårdsnämnden i Malmö ändå inte någon
annan åtgärd än att ombesörja att Ulf sändes till fadern, bosatt utanför
Stockholm. Malmö barnavårdsnämnd synes vidare ha underlåtit att, före
Ulfs hemresa, ta kontakt med fadern och undersöka om denne var lämplig
och hade möjlighet att ta hand om honom eller vidta annan åtgärd.
Inte heller synes nämnden ha ombesörjt att något ombud för barnavårdsnämnden
i Stockholm eller i faderns vistelseort mötte vid ankomsten
till Stockholm och såg till, att Ulf kom hem till fadern.

Stockholms stads barnavårdsnämnd ingrep på så sätt, att den omhändertog
Ulf för utredning enligt 30 § barnavårdslagen. Någon utredning
om Ulfs förhållanden gjordes dock inte. Inte heller var sådan utredning
avsedd att komma till stånd. Omhändertagandet, som endast varade en
dag, tillkom i uppenbart syfte att möjliggöra handräckning genom polismyndighet
för Ulfs överförande till Sundsvall. Ett överflyttande av ärendet
borde enligt barnavårdslagen ha skett endast om barnavårdsnämnden
i Sundsvall enligt 34 § lagen samtyckt till åtgärden. Sådant samtycke
torde inte ha getts. Stockholms stads barnavårdsnämnds åtgärd var så
mycket mera anmärkningsvärd som barnavårdsnämnden i Sundsvall
hade underrättat bamavårdsmyndigheterna i Stockholm om att det var
svårt för dem att placera Ulf, då nämnden för utredningsfall endast disponerade
några enskilda hem.

Enligt socialstyrelsens uppfattning är det angeläget att storstädernas
barnavårdsnämnder i fall som här avses inte handlar enbart utifrån synpunkten
att undvika ingripanden enligt bamavårdslagen eller väljer den
åtgärd, som är den minst arbetskrävande. Även om hänsyn tas till storstädernas
speciella problem ifråga om missanpassade unga, måste dock
alltid krävas att den åtgärd som vidtas är ändamålsenlig ur bamavårdssynpunkt.
Om så inte sker, riskerar man att, som i detta fall, den underårige
inte i tid får erforderlig vård och behandling med risk för att utsikterna
för hans återanpassning till samhället allvarligt försämras.

I ärendet har upplysts att Ulf den 7.11.1969 avvek från det hem, där
han föregående dag placerats av barnavårdsnämnden i Sundsvall, samt
att han den 21.1.1970 påträffades svårt narkotikaskadad och då placerades
i ungdomsvårdsskola.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Förevarande fall utgör enligt min mening ett skrämmande exempel
på hur omsorgen om en underårig, vars förhållanden klart påkallade
ett ingripande enligt barnavårdslagen, eftersatts därför att ingripandet
ansetts böra företagas av organ i annan kommun.

Till en början förefaller det anmärkningsvärt, att barnavårdsnämnden
i Sundsvall, sedan det blivit känt att Ulf gått till sjöss, ansett syftet med

212

övervakningen för Ulf uppnått och den 1.9.1969 förklarat densamma
avslutad, oaktat Ulf redan i juli samma år lämnat den båt, där han var
anställd, och därefter utan ordnade förhållanden drivit omkring i Stockholm
och dess omgivningar. Även om dessa senare omständigheter ej
var kända för barnavårdsnämnden vid beslutet om övervakningens
upphörande, fanns det dock skäl för barnavårdsnämnden att göra
en närmare utredning om Ulfs förhållanden vid denna tidpunkt. Det
hade varit desto större anledning att göra detta som övervakarens rapporter
gav vid handen, att han ej sammanträffat med Ulf under hela
1969, att han ej heller haft någon kontakt med Ulfs arbetsgivare samt
att han enligt allt att döma överhuvudtaget ej kände till någonting om
Ulfs förhållanden efter den 12.6.1969. Om barnavårdsnämnden i augusti
1969 gjort en utredning om hur Ulfs förhållanden då utvecklat sig, hade
nämnden med största sannolikhet funnit, att nämnden borde ingripa
med ytterligare åtgärder, och nämnden hade då också varit behörig att
vidtaga dessa, trots att Ulf uppehöll sig i Stockholmstrakten (se socialstyrelsens
råd och anvisningar nr 6/1969 s. 55).

Vad därefter angår barnavårdsnämndens i Malmö handläggning av
ärendet finnes till en början anledning att framhålla, att den av storstadsdelegationen
gjorda rekommendationen, vilken barnavårdsnämnden
sagt sig i görligaste mån följa, givetvis icke kan sätta barnavårdslagens
regler ur kraft. Enligt 34 § barnavårdslagen gäller som huvudregel, att
ingripande enligt lagen mot underårig skall göras av barnavårdsnämnden
i den kommun, där den underårige vistas, då ingripande blir aktuellt.
Ärendet kan därefter överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om den
samtycker därtill.

I samband med barnavårdslagens tillkomst diskuterades möjligheterna
att göra flera barnavårdsnämnder behöriga att ingripa. Barnavårdskommittén
hade föreslagit, att — vid sidan av plikten för vistelsekommunens
barnavårdsnämnd att ingripa med samhällsvård eller annan åtgärd —
skulle varje barnavårdsnämnd tilläggas behörighet att företa sådant ingripande
(prop. 1960: 10 s. 274). I remissyttrande över lagförslaget
anförde emellertid besvärssakkunniga, med understrykande av betydelsen
av klara kompetensregler, följande (prop. 1960: 10 s. 276): »Kommittén
vill genomföra en för svensk rätt främmande ordning innebärande
att en barnavårdsnämnd i vissa lägen skall ha rätt att ingripa,
medan den i andra lägen skall vara skyldig därtill. En sådan ordning
kan icke accepteras. Reglerna om barnavårdsnämnds kompetens bör
utformas på ett sådant sätt att konkurrenssituationer förebygges. Vinner
annan nämnd än den enligt reglerna kompetenta kännedom om förhållande,
som bör föranleda ingripande, får den icke förhålla sig passiv,
men den bör icke själv äga vidtaga åtgärd. Den riktiga ordningen är
att den hänvänder sig till den kompetenta nämnden med förslag om
åtgärd.» Föredragande statsrådet anförde i anslutning härtill följande

213

(prop. 1960: 10 s. 277): »Beträffande frågan, vilken barnavårdsnämnd
som i olika fall skall vara behörig och pliktig att ingripa, bör såsom
kommittén föreslagit huvudregeln alltjämt vara, att ingripande skall
företagas av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige
vistas. Lika med kommittén anser jag denna regel böra komma till klart
uttryck i ny bamavårdslag. Till vistande bör därvid, i enlighet med vad
som får anses vara gällande lags ståndpunkt, hänföras även helt tillfälliga
uppehåll, även om den underårige kan anses fortfarande ha sitt

egentliga hemvist i annan kommun. Enligt kommitténs förslag

skulle varje barnavårdsnämnd — oavsett om den underårige har någon
anknytning till kommunen eller inte — vara behörig att företaga ingripande.
Då den häremot av bl. a. besvärssakkunniga framförda kritiken
måste anses berättigad, har stadgandet om sådan allmän behörighet
fått utgå ur förslaget.»

Av det sagda följer — om man frånser vissa undantag som ej är
aktuella i förevarande sammanhang — att barnavårdsnämnden i vistelsekommunen
är ensam ansvarig för att erforderliga åtgärder vidtages,
intill dess barnavårdsnämnden i annan kommun samtycker till att övertaga
ärendet.

I förevarande fall hade, då barnavårdsnämnden i Malmö den 30.9.1969
inkopplades, Ulf, som endast var 16 år gammal, befunnit sig på drift
under ett par månader. Han hade samma dag, som nämnden fick kännedom
om ärendet, gripits av polisen i Köpenhamn, sedan han i en butik
försökt tillgripa ett par byxor, samt förpassats till Malmö. Vidare hade
barnavårdsnämnden i Malmö från Sundsvall inhämtat, att Ulf nyligen
varit ställd under övervakning av barnavårdsnämnden där, att han den

11.9.1969 gripits av polisen i Stockholm för innehav av narkotika samt
att han troligen befunnit sig i Köpenhamn för att skaffa narkotika. Slutligen
medgav Ulf vid samtal med en socialvårdstjänsteman i Malmö att
han sedan några år tillbaka rökt cannabis och att han även använt
amfetamin. Hur barnavårdsnämnden i Malmö under dessa förhållanden
kunde bedöma situationen vara sådan, att ett omhändertagande för
utredning icke var av behovet påkallat förefaller högst anmärkningsvärt.
Visserligen hade barnavårdsnämnden i Sundsvall upphävt tidigare övervakning.
Nämnden hade också meddelat, att man i Sundsvall ej ansåg sig
kunna omhändertaga Ulf för utredning. Enligt anteckning i socialförvaltningens
dagbok berodde dock detta ståndpunktstagande på att det
ankom på vistelsekommunen att pröva om sådant ingripande var erforderligt.
Det förhållandet att barnavårdsnämnden i Malmö därpå utan
att ha haft någon direkt kontakt med Ulfs fader satte Ulf på flygplan
till Bromma med uppmaning till honom att resa ut till fadern i Västerhaninge
ger närmast ett starkt intryck av att barnavårdsnämnden mera
ville bli av med ett fall, som kunde anses ej höra hemma i kommunen,
än att tillse att Ulf erhöll behövlig hjälp och vård. Ett sådant synsätt

214

borde vara främmande framför allt för en modernt arbetande barnavårdsnämnd.

Beträffande barnavårdsnämnden i Stockholm kan till en början, då
polisen i Stockholm ej anmält händelsen den 11.9.1969 till barnavårdsnämnden,
ej riktas någon kritik mot nämnden för att nämnden då ej
ingrep mot Ulf. Däremot ålåg det utan tvekan jämlikt 34 § bamavårdslagen
barnavårdsnämnden i Stockholm att ingripa, sedan nämnden fått
kännedom om att polisen i Stockholm den 4.11.1969 gripit Ulf i kraftigt
narkotikapåverkat tillstånd. Även barnavårdsnämnden i Stockholm
synes ha varit angelägen att skjuta ärendet ifrån sig och har i detta syfte,
i stället för att såsom bort ske själv omedelbart besluta att omhändertaga
Ulf för utredning, sökt förmå barnavårdsnämnden i Sundsvall att
vidtaga denna åtgärd. Först sedan barnavårdsnämnden i Sundsvall —
under åberopande av att nämnden ej var behörig att ingripa — vägrat
att medverka, har barnavårdsnämnden i Stockholm inskridit med ett
omhändertagandebeslut och då av allt att döma endast för att kunna
förpassa Ulf till Sundsvall. För att en överflyttning av ärendet i detta
läge skulle få ske till Sundsvall krävdes emellertid, att barnavårdsnämnden
i Sundsvall samtyckt till att övertaga ärendet. Barnavårdsnämnden
i Sundsvall har förnekat att sådant samtycke lämnats. Överflyttningen
saknade därför laga grund. Också barnavårdsnämndens i Stockholm
handlande i saken präglas följaktligen mer av en önskan av att bli av
med ett fall, som ej hörde hemma i kommunen, än av att se till att Ulf
så snabbt som möjligt erhöll erforderlig vård.

Även om barnavårdsnämnden i Stockholm sålunda förfor felaktigt,
kan jag dock ej underlåta att rikta kritik även mot hur barnavårdsnämnden
i Sundsvall handlagt ärendet i detta skede. Enligt 28 § 1924
års bamavårdslag fick underårig som under tillfälligt uppehåll inom en
kommun beträddes med vanart eller eljest med sådant levnadssätt, att
ingripande enligt lagen kunde ske, överlämnas till barnavårdsnämnden
i den kommun, där han hade sin egentliga vistelseort, varefter det ankom
på den senare nämnden att vidtaga erforderliga åtgärder mot den
underårige. Då barnavårdskommittén föreslog att detta stadgande ej
skulle få någon motsvarighet i den nya barnavårdslagen, anfördes viss
kritik häremot av remissmyndigheterna. Bl. a. framhölls att barnavårdsnämnder,
belägna vid större genomfartsstråk samt i större städer, sannolikt
skulle nödgas ta hand om åtskilliga ungdomar, som med fördel bort
omhändertagas i hemkommunen (prop. 1960: 10 s. 277). I anslutning
härtill förklarade föredragande statsrådet Lindström, att hon anslöt sig
till kommitténs förslag om att slopa bestämmelsen i 28 § 1924 års bamavårdslag.
Emellertid ansåg hon, att ett behov i vissa fall förelåg av att
redan från början kunna överflytta ett ärende från barnavårdsnämnden
i den tillfälliga vistelsekommunen till nämnden i den kommun, till vilken
den underårige genom sitt hem eller på annat sätt hade starkare an -

215

knytning. För en sådan överflyttning talade ej sällan starka lämplighetsskäl
med hänsyn till utredningen. På grund bl. a. härav föreslog statsrådet,
att vistelsekommunens barnavårdsnämnd skulle kunna överflytta
frågan om ingripande till annan barnavårdsnämnd under förutsättning
att den senare nämnden samtyckte därtill. Ärendet skulle kunna överflyttas
på vilket stadium som helst, innan det avgjorts genom slutligt
beslut. (Se prop. 1960: 10 s. 279). Samtycke till att taga över ärendet
bör, såsom framgår av socialstyrelsens råd och anvisningar nr 6/1969 s.
55, icke vägras av hemkommunens barnavårdsnämnd, med mindre det
finns mycket vägande skäl för en sådan vägran.

Såsom skäl för sin vägran att övertaga ärendet har barnavårdsnämnden
i Sundsvall åberopat, att nämnden saknade möjlighet att på lämpligt
sätt placera Ulf. Detta skäl för att vägra att övertaga ärendet förefaller
dock mindre bärande. Oaktat det ålegat först barnavårdsnämnden i
Malmö och därefter barnavårdsnämnden i Stockholm att ingripa mot
Ulf, förelåg åtskilliga omständigheter som talade för att barnavårdsnämnden
i Sundsvall så snart som möjligt borde övertaga ärendet och
fullfölja utredningen av detsamma. Barnavårdsnämnden i Sundsvall
hade sålunda tidigare vid två tillfällen ingripit mot Ulf och var alltså
väl bekant med dennes uppväxtförhållanden. Vidare hörde Ulf hemma
i Sundsvall och hans vårdnadshavare var bosatt där. Barnavårdsnämnden
i Sundsvall hade följaktligen också betydligt bättre förutsättningar för
att åstadkomma en allsidig utredning av Ulfs förhållanden än vad de
två andra barnavårdsnämnderna hade. Det naturligaste hade därför varit,
att barnavårdsnämnden i Sundsvall bett den andra nämnden att göra
det ingripande, som omedelbart påkallades, men erbjudit sig att så snabbt
som möjligt övertaga ärendet. Att barnavårdsnämnden i Sundsvall därvid
skulle haft sämre möjligheter än barnavårdsnämnden i Stockholm
med dess stora klientel av missanpassade ungdomar att placera Ulf på
lämpligt sätt förefaller mig mindre troligt. För övrigt torde ju en ungdomsvårdsskoleplacering
ha kunnat ordnas likaväl av barnavårdsnämnden
i Sundsvall som av någon annan nämnd. Det förefaller också anmärkningsvärt,
att barnavårdsnämnden i Sundsvall, ehuru den rekommenderat
barnavårdsnämnden i Stockholm att placera Ulf på ungdomsvårdsskola,
därefter själv valde att placera Ulf i ett enskilt hem, trots
att detta ej ansågs tillfredsställande med tanke på Ulfs narkotikabegär
och föreliggande rymningsrisk.

Av det anförda framgår, att jag funnit samtliga inblandade barnavårdsnämnder
ha brustit i sina åligganden enligt bamavårdslagen. Den
bristfälliga handläggningen av ärendet måste anses desto allvarligare
som fråga var om en pojke i 15—16 årsåldern, som i brist på effektiva
åtgärder från de barnavårdande myndigheternas sida kommit att sjunka
allt djupare ned i narkotikamissbruk. Å andra sidan måste även beaktas
att fråga var om ett ur behandlingssynpunkt svårbedömt fall. Vidare

216

finner jag i vad gäller Malmö och Stockholm viss hänsyn även böra tagas
till att det för barnavårdsnämnderna i de större städerna kan vara förenat
med vissa svårigheter att verkställa utredningar och på lämpligt
sätt ingripa beträffande alla de ungdomar, som mer eller mindre tillfälligt
söker sig dit och för vilka vårdbehov uppkommer. Detta får
givetvis dock ej leda till att underåriga, som är i så hög grad som i förevarande
fall i behov av vård, ej får sitt vårdbehov tillgodosett. Jag anser
mig därför och på grund av vad som i övrigt förekommit böra rikta en
allvarlig erinran till samtliga i ärendet inblandade barnavårdsnämnder,
att i ärenden av förevarande art låta den underåriges vårdbehov komma
i första hand och tillse att den underårige så snabbt som möjligt kommer
under lämplig vård.

Vad som förekommit i ärendet utvisar emellertid, att bestämmelserna
i 34 § barnavårdslagen om vilken barnavårdsnämnd som är behörig och
pliktig att ingripa och om i vilka fall överflyttning av barnavårdsärende
bör ske misstolkas av barnavårdsnämnderna och leder till tvistigheter
mellan dem. Då detta förhållande givetvis är till men för dem som är
i behov av vård, kan ifrågasättas om ej en annan lösning av dessa frågor
är påkallad eller om lagrummet i allt fall ej bör erhålla en annan utformning.
Med hänsyn härtill och då barnavårdslagen för närvarande
är föremål för översyn av socialutredningen anser jag skäl föreligga
att översända en avskrift av detta beslut till socialutredningen för den
åtgärd utredningen kan finna befogad.

Spörsmål rörande tillämpningen av bestämmelserna i 21 kap. 6 och
7 § § föräldrabalken om överflyttning av barn

Svenske medborgaren Lennart F. och kanadensiska medborgaren
Edna W. ingick äktenskap 1957 i Kanada. Makarna hade i äktenskapet
barnen Cobina, född 1958, Wade, född 1959, och Lisa, född 1963. I
juni 1968 väckte Edna talan mot Lennart med yrkande om äktenskapsskillnad.
Hon och barnen bodde då i familjens hem i Bellingham i staten
Washington i USA, medan Lennart vistades i Alaska. Sedan Lennart
delgivits stämning i skilsmässomålet, återvände han från Alaska till
Bellingham. Den 5.7.1968 tog han, utan att tillfråga Edna, barnen med
sig från hemmet och reste med dem till Sverige, där han anförtrodde
den omedelbara vården av barnen till anhöriga. Cobina placerades sålunda
hos Lennarts syster och svåger i Norrköping, medan Wade och
Lisa fick komma till en annan syster och svåger till Lennart, vilka bodde
i Laxå. Staten Washingtons överrätt för Whatcom County dömde 4.10.
1968 till äktenskapsskillnad mellan makarna F. och tillerkände Edna
vårdnaden om makarnas tre barn, vilka sålunda vid tiden för domen
sedan en tid tillbaka vistades i Sverige.

217

I ansökningar, som 22.4.1969 inkom till länsstyrelserna i östergötlands
och Örebro län, påkallade advokaten Ingmar Thornell såsom ombud
för Edna länsstyrelsernas åtgärder för överflyttning av barnen till henne.
Ansökningen till länsstyrelsen i Östergötlands län avsåg Cobina, medan
ansökningen till länsstyrelsen i Örebro län gällde Wade och Lisa. Thornell
gjorde i ansökningarna i första hand gällande att Edna, oaktat domen
i äktenskapsskillnadsmålet inte gällde i Sverige, ändå måste anses
som ensam vårdnadshavare och framhöll att Edna i denna egenskap
med stöd av 21 kap. 6 § föräldrabalken (FB) påkallade länsstyrelsernas
åtgärder för överflyttning av barnen. I andra hand yrkade Thornell att,
därest båda föräldrarna skulle anses gemensamt ha vårdnaden om barnen,
det fanns tillräckliga skäl att jämlikt 21 kap. 7 § FB påkalla länsstyrelsernas
åtgärder i nämnt avseende. Till stöd för detta yrkande
gjorde Thornell gällande att Lennart utan beaktansvärt skäl egenmäktigt
bortfört barnen från makarnas gemensamma hem.

Vid båda länsstyrelserna företogs utredningar genom barna vårdskonsulenterna
i vederbörande län. Beslut i ärendena meddelades 10.6.1969
av länsstyrelsen i Östergötlands län och 12.6.1969 av länsstyrelsen i Örebro
län. I båda besluten, som utformats på i huvudsak samma sätt och
är av samma innehåll, anfördes bl. a. följande: Äktenskapsskillnadsdomen
mellan Lennart och Edna är som sökanden även uppgivit inte
giltig i Sverige och kan därför inte åberopas som stöd för att Edna skulle
vara ensam vårdnadshavare för barnen. Förutsättning för tillämpning
av 21 kap. 6 § FB föreligger därför inte. Bestämmelserna i 21 kap. 7 §
FB är heller inte tillämpliga på förevarande fall, då dessa syntes endast
omfatta fall av egenmäktigt bortförande av barn i eller från Sverige.
På grund härav och då ansökningarna enligt länsstyrelserna inte kunde
prövas enligt annat lagrum i 21 kap. FB, föranledde ansökningarna inte
någon åtgärd från länsstyrelsernas sida.

Edna anförde genom Thornell besvär över länsstyrelsernas beslut med
yrkande att Kungl. Maj:t måtte, med ändring av besluten, bifalla hennes
ansökningar eller undanröja länsstyrelsernas beslut och visa målen åter
till länsstyrelserna för ny handläggning.

Regeringsrätten meddelade 9.10.1969 två i huvudsak likalydande utslag
med anledning av besvären. I utslagen anförde regeringsrätten i
huvudsak följande.

Såsom länsstyrelsen funnit saknas förutsättning för tillämpning av
21 kap. 6 § FB.

Vad sedan angår Ednäs talan, såvitt den grundas på 21 kap. 7 §
FB, har man i målet att utgå ifrån, att föräldrarna tills vidare gemensamt
har vårdnaden om barnen. Vidare framgår av utredningen, att
Lennart, sedan han delgivits stämning i det av hans hustru i staten Washington
mot honom anhängiggjorda skillnadsmålet, egenmäktigt bortfört
barnen från hemmet där och tagit över dem till Sverige, där han anförtrott
den omedelbara vården till anhöriga. Att barnen, på sätt skett,

218

bortförts från utlandet till Sverige utgör icke, som länsstyrelserna menat,
något hinder för tillämpning i förevarande fall av 21 kap. 7 § FB. Länsstyrelsen
hade följaktligen bort ingå i prövning av frågan huruvida Lennart
haft beaktansvärt skäl att föra bort barnen.

Kungl. Majit prövar därför lagligt att, med undanröjande av länsstyrelsens
beslut, återförvisa målet till länsstyrelsen, som har att skyndsamt
upptaga detsamma till ny handläggning.

Regeringsrättens utslag kom länsstyrelserna tillhanda 7.11.1969. Ärendena
återupptogs då av länsstyrelserna och viss ytterligare utredning
gjordes. Sedan båda parternas advokater därefter avgivit skriftliga yttranden
i ärendena, hölls 13.2.1970 i Linköping inför länsstyrelsen i östergötlands
län gemensamt förhör i de båda ärendena. Vid förhöret var
närvarande, förutom Lennart, båda parternas advokater och flera av
Lennarts syskon. Vidare företeddes vid förhöret av Thornell såsom ombud
för Edna ett tiotal skriftliga vittnesintyg från personer i USA till
styrkande av hennes lämplighet som vårdnadshavare. Genom skilda beslut
13.3.1970 lämnade båda länsstyrelserna Ednäs framställningar om
överflyttning av barnen till henne utan åtgärd. Som skäl för avslagsbeslutet
anförde länsstyrelsen i Östergötlands län att »vad som förevarit
i ärendet ger vid handen att Lennart haft skäl som för honom får anses
ha varit beaktansvärda för hans egenmäktiga bortförande av Cobina».
I beslutet av länsstyrelsen i Örebro län angavs som skäl för avslaget att
»vad som förevarit i ärendet ger vid handen att Lennarts skäl då han
egenmäktigt förde bort Wade och Lisa måste anses ha varit beaktansvärda».
Länsstyrelserna förpliktade vidare i besluten Edna att ersätta
Lennart dennes kostnader i ärendena med 1 295 kr respektive 1 250 kr.
Edna anförde besvär över dessa båda beslut, dock endast med avseende
å kostnadsfrågan.

I januari 1970 väckte Lennart talan vid Stockholms rådhusrätt mot
Edna om vårdnaden av barnen. Genom dom den 10.4.1971 tillerkände
rådhusrätten Lennart vårdnaden om barnen. Edna överklagade genom
Thornell denna dom i Svea Hovrätt.

I en skrift, som inkom hit 7.8.1970, anförde Thornell klagomål mot
vardera av länsstyrelserna i Östergötlands och Örebro län beträffande
handläggningen av ärendena om överflyttning av barnen F. Till stöd för
klagomålen anförde Thornell i huvudsak följande: Det har i förarbetena
till 21 kap. FB bedömts som mycket angeläget att ärenden avseende
överflyttning av barn handlägges skyndsamt. Förevarande ärenden har
fördröjts genom länsstyrelsernas felaktiga avvisande av Ednäs ansökningar
vilket dels varit till skada för barnen genom det dröjsmål som
därigenom orsakats dels ock medfört att möjligheterna för Edna att
återfå barnen allvarligt försämrats på ett kanske avgörande sätt. Thornell
riktade även kritik mot länsstyrelserna för att dessa inte ansett 21
kap. 7 § FB tillämplig i dessa fall och hävdade att lagrummet är så klart
till sin innebörd att det ej ger utrymme för olika uppfattningar om dess

219

tillämplighet på detta fall. Thornell ifrågasatte om inte länsstyrelsernas
restriktiva tolkning var helt godtycklig och gjorde gällande att avvisandet
av ansökningarna utan prövning innefattade tjänstefel, som i så fall
enligt Thornell inte kunde anses som ringa med hänsyn till de allvarliga
konsekvenserna därav. Thornell hävdade att det under alla omständigheter
var oförsvarligt att avvisa ansökningarna utan prövning. I fråga
om länsstyrelsernas senare beslut 13.3.1970 framhöll Thornell att det
måste betecknas som häpnadsväckande att länsstyrelserna funnit att
Lennart haft beaktansvärda skäl för det egenmäktiga bortförandet av
barnen. Thornell vände sig särskilt mot formuleringarna i länsstyrelsernas
beslut på denna punkt och utvecklade närmare skälen för att länsstyrelsernas
bedömning i denna fråga enligt hans mening skulle varit
felaktiga. Thornell antydde också att den misstanken måste ligga nära
till hands för Edna att Lennart såsom svensk medborgare gynnats på
hennes bekostnad.

Efter remisser till båda länsstyrelserna med anledning av klagomålen
inkom länsstyrelsen i Östergötlands län hit med yttrande. Länsstyrelsen
redogjorde i sitt yttrande för skälen till att länsstyrelsen ej ansåg 21
kap. 7 § FB tillämplig på barn som vid bortförandet befann sig i utlandet.
Länsstyrelsen bestred att en sådan tolkning kunde anses godtycklig.
Länsstyrelsen anförde att den omständigheten att det förnyade beslutet
i ärendet meddelats först 13.3.1970 uppenbarligen inte medfört någon
skada för barnen. Enligt länsstyrelsen var det riktigt som länsstyrelsen
angivit i beslutet 13.3.1970 att skälen för bortförandet av Cobina måste
ha varit beaktansvärda för Lennart. Länsstyrelsen bestred att länsstyrelsen
velat gynna Lennart som svensk medborgare.

Thornell inkom 4.2.1971 hit med en skrift i vilken han bl. a. anförde
att Högsta Domstolen — sedan Svea Hovrätt genom dom 9.10.1970
fastställt rådhusrättens dom att tillerkänna Lennart vårdnaden om barnen
— genom beslut 23.12.1970 med ändring av hovrättens dom tillerkänt
Edna vårdnaden om barnen, vilka därefter återförts till USA.

Thornell inkom 27.4.1971 hit med en ytterligare skrift och anförde
i denna att regeringsrätten genom två utslag 1.4.1971 med ändring av
länsstyrelsernas beslut 13.3.1970 befriat Edna från skyldigheten att ersätta
Lennart dennes kostnader i länsstyrelseärendena.

Även länsstyrelsen i Örebro län inkom med yttrande över klagomålen.
I sitt yttrande framhöll länsstyrelsen att erfarenheterna i länet av ärenden
av detta slag var rätt begränsade och att ärendets svårighetsgrad
även i formellt avseende och dess komplicerade natur utgjorde anledningen
till att ärendet dragit ut på tiden.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad

220

eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes enligt 21 kap.
1 § FB hos länsstyrelsen. Även om dom eller beslut som avses i 1 § ej
föreligger, äger jämlikt 6 § första stycket i samma kapitel den som har
vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åtgärd
för att barnet skall överflyttas till honom. Enligt 6 § andra stycket kan
länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden, då särskilda skäl föreligger
att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten.
I 21 kap. 7 § FB stadgas att bestämmelserna i 6 § äger motsvarande tillämpning,
när föräldrar eller adoptivföräldrar gemensamt har vårdnaden
och en av dem utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller
barnet samt den andre begär rättelse. I förarbetena till denna
paragraf har bl. a. framhållits att utrymmet för att tillämpa denna bestämmelse
måste bli synnerligen begränsat.

Jag anser visserligen att länsstyrelserna — då de utgick från att stadgandet
i 21 kap. 7 § var tillämpligt endast beträffande fall av bortförande
av barn i eller från Sverige — tolkade stadgandet på ett oriktigt och
inte avsett sätt. Från länsstyrelsernas sida har emellertid redogjorts för
hur man kommit fram till nämnda tolkningsresultat. Av denna redogörelse
framgår klart att tolkningen icke — på sätt klaganden ifrågasatt —
var godtycklig utan att vederbörande tjänsteman försökt att med ledning
av lagens förarbeten finna den av lagstiftaren avsedda tolkningen. Den
feltolkning som länsstyrelserna härvid råkat ut för är alltså inte av den
allvarliga beskaffenhet som klaganden velat göra gällande.

Härtill kommer att det vid länsstyrelsernas prövning i juni 1969 av
ansökningarna kunde på goda grunder ifrågasättas om det var förenligt
med barnens bästa att vårdnadsfrågan rent faktiskt avgjordes genom
beslut i administrativ väg. Vid länsstyrelsernas prövning var sålunda att
beakta att den amerikanska domstolens beslut i vårdnadsfrågan — på
grund av Lennarts underlåtenhet att inställa sig — var grundat på en
ofullständig och ensidig utredning och att man därför inte visste tillräckligt
om modems lämplighet såsom vårdnadshavare. Vidare var att
beakta att mer än 11 månader förflutit från det barnen skildes från sin
moder och att det därför kunde vara menligt att rubba dem ur de vårdnadsförhållanden
som bestått så pass länge. Med hänsyn härtill anser
jag för min del att förhållandena — oavsett om Lennart kan anses ha
haft beaktansvärda skäl för det egenmäktiga bortförandet av barnen
— var sådana att det med tanke på barnens bästa var påkallat att frågan
om ändring av vårdnaden prövades av rätten och att länsstyrelserna
därför bort lämna ansökningarna om barnens överflyttning till modern
utan bifall. Länsstyrelserna kom vid sin prövning till samma slut, låt
vara av skäl som inte var hållbart. Med denna mening om hur ärendena
borde ha avgjorts kan jag inte finna att den påtalade feltolkningen
medfört skada.

Av nu anförda skäl kan feltolkningen enligt min mening rimligen inte

221

läggas de beslutande tjänstemännen till last såsom tjänstefel.

Vad därefter angår länsstyrelsernas prövning av ärendena, sedan de
av regeringsrätten återförvisats till länsstyrelserna, vill jag i anledning
av vad klaganden anfört framhålla att enligt min mening beaktansvärda
skäl för det egenmäktiga bortförandet av barnen kan ha förelegat utan
att Lennarts påståenden om modems olämplighet som vårdnadshavare
för den skull måste anses styrkta. Jag har inte någon anledning att här
närmare ta ställning till frågan om Lennarts skäl för bortförandet av
barnen var beaktansvärda. För den prövning som ankommer på mig är
det tillfyllest att konstatera att omständigheterna i saken är sådana att
det inte med fog kan göras gällande att länsstyrelsernas uppfattning
härutinnan var så ogrundad att besluten den 13.3.1970 skulle kunna
läggas de ansvariga tjänstemännen till last såsom tjänstefel.

Övriga barnavårdsärenden

I ett ärende hade JO anledning upptaga bl. a. frågan om barnavårdsnämnds
skyldighet att utöva tillsyn över barn som omhändertagits för
samhällsvård enligt 31 § Bvl. Ärendet upptogs efter klagomål av enskilda
personer över att en nioårig pojke under sommaren 1969 nattetid —
ofta i berusat tillstånd — fått driva omkring på gatorna i Västerås utan
att de barnavårdande myndigheterna ingripit. Under ärendets utredning
framkom, att pojken var omhändertagen för samhällsvård jämlikt 31 §
2 st Bvl av barnavårdsnämnden i Hallstahammar och placerad i fosterhem
hos morföräldrar i Västerås, att plats för pojken sökts på Kronåsens
sjukhus i början av 1969 men att sådan plats ej kunnat erhållas.

Ställföreträdande JO Petrén yttrade i ärendet i huvudsak följande.

Enligt min mening är det uppenbart, att något fel måste ha begåtts,
då en nioårig pojke, som av barnavårdsnämnd omhändertagits för samhällsvård,
kan under en icke oansenlig tid få leva under sådana omständigheter
som i förevarande fall varit förhållandet. I 35 § Bvl stadgas, att
den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och
fostran, och i 39 §, att barnavårdsnämnden noggrant skall följa den omhändertagnes
utveckling och uppmärksamma, huruvida de krav som
angives i 35 § är uppfyllda. Om så erfordras, skall nämnden bereda den
omhändertagne ny placering i samma eller annan vårdform. Barnavårdsnämnden
övertar med andra ord genom omhändertagandebeslutet befogenheter
som eljest vilar på vårdnadshavaren.

I förevarande fall var redan från början tveksamt om fosterhemmet
var lämpligt. Redan med hänsyn härtill hade funnits skäl för barnavårdsnämnden
i Hallstahammar att med särskild uppmärksamhet följa den
vidare utvecklingen och att vara beredd på att ordna en omflyttning.
Skälen för en sådan uppmärksamhet fick ökad styrka, då pojken efter
att ha börjat skolan visade klara missanpassningssymtom och kriminellt

222

beteende. Eftersom plats ej kunde beredas på Kronåsens sjukhus, borde
omplacering till annan institution ha ordnats. I den mån modern ej gått
med på sådan omplacering, hade grund för ett omhändertagande för
samhällsvård jämlikt 29 § Bvl uppenbarligen förelegat. Då barnavårdsnämnden
lät morföräldrarna ta hand om pojken över sommaren 1969,
borde nämnden åtminstone ha tillsett, att tillsynen över honom skärpts,
så att ingripande omedelbart kunnat ske, om förhållandena ej förbättrades.
Genom sin underlåtenhet härutinnan har barnavårdsnämnden i
Hallstahammar åsidosatt sina åligganden enligt barnavårdslagen.

Icke heller barnavårdsnämnden i Västerås kan gå fri från kritik. Jämlikt
49 § Bvl har nämnden haft att öva noggrann tillsyn över fosterhemmet.
Vidare har det jämlikt 40 § Bvl ålegat barnavårdsnämnden att
ofördröjligen underrätta den barnavårdsnämnd som hade befattningen
med pojken, om denne ej erhöll tillfredsställande vård, samt att, om
underrättelsen ej ledde till åsyftad verkan, anmäla förhållandet till länsstyrelsen.
Slutligen har nämnden enligt samma lagrum varit skyldig att
själv sörja för pojkens vård, om befattningsnämnden dröjt med sina
åtgärder. Med tanke på hur förhållandena utvecklat sig under första
halvåret 1969, hade ålegat barnavårdsnämnden i Västerås att under sommaren
1969 skärpa tillsynen över pojken. Vidare hade det funnits anledning
för nämnden — sedan polisen 9.7.1969 anmält att pojken gjort sig
skyldig till en mängd mopedtillgrepp, att morföräldrarna nog inte klarade
av pojken och att pojken vid ett par tillfällen sovit över i portuppgången
hos modern — att anmäla ärendet till länsstyrelsen och, då
barnavårdsnämnden i Hallstahammar ej reagerade, tills vidare omhändertaga
pojken. Än starkare blev skälen för ett ingripande, sedan fältassistenten
i Västerås på kvällen eller natten 7.8, 8.8 och 10.8.1969 påträffat
pojken drivande på staden. Barnavårdsnämnden i Västerås får
under angivna omständigheter anses ha brustit i sina förpliktelser enligt
barnavårdslagen.

I ett annat ärende hade JO anledning att pröva dels behovet av att
vidtaga åtgärder enligt 26 § Bvl beträffande den som är omhändertagen
för samhällsvård enligt 31 § samma lag, dels fråga om påföljd enligt
brottsbalken beträffande den som omhändertagits enligt 31 § Bvl.

Genom dom den 5.8.1970 dömde Västerviks häradsrätt I. W., född
1953, för tillgrepp av fortskaffningsmedel m. m. till skyddstillsyn. Barnavårdsnämnden
hade i yttrande till häradsrätten uppgivit, att I. W. sedan
åtskilliga år var omhändertagen för samhällsvård enligt 31 § Bvl samt
att han stod under fortlöpande tillsyn av barnavårdsnämnden. I domskälen
antecknades bl. a., att barnavårdsnämnden icke angivit huruvida
barnavårdsnämnden sökt åstadkomma rättelse enligt 26 § Bvl samt att
I. W. uppenbarligen var i behov av en övervakare.

Sedan klagomål anförts över att domstolen ej överlämnat I. W. till
vård enligt barnavårdslagen anförde JO Thyresson i huvudsak följande.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall såväl när omhändertagandet
skett enligt 29 § som enligt 31 § Bvl överlämnas till annat
enskilt hem än föräldrahemmet eller placeras i lämplig anstalt (36 § Bvl).
Barnavårdsnämnden svarar för att den omhändertagne erhåller god

223

vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsättningar
påkallar (35 § Bvl). För att kunna fullgöra detta åliggande måste
barnavårdsnämnden hela tiden noggrant följa den omhändertagnes utveckling
(39 § Bvl). Hur tillsynen över de omhändertagna skall utövas
har närmare angivits i socialstyrelsens råd och anvisningar nr 6/69
s. 59—60, nr 137/61, s. 38 ff. och nr 167/64 s. 10 ff. Av dessa anvisningar
framgår, att tillsynen, som bör utövas av någon representant
för nämnden, skall omfatta övervakning av såväl hur den omhändertagne
förhåller sig som hur den som åtagit sig att bereda honom vård
och fostran fullgör sitt åtagande. Hur pass intensiv tillsynen bör vara
får bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. I välartade
fall torde räcka med sporadiska kontakter. I besvärligare fall får däremot
tätare kontakter ske. Om den omhändertagne missköter sig, föreligger
givetvis starka skäl för barnavårdsnämnden att skärpa tillsynen över
honom. Vidare äger barnavårdsnämnden själv eller genom den som
anförtrotts vården om den omhändertagne bestämma om hans person
och hans personliga förhållanden (41 § Bvl).

Med hänsyn till de långtgående befogenheter barnavårdsnämnden
sålunda har beträffande den som omhändertagits för samhällsvård finnes
ej något behov av att så länge samhällsvården består jämväl vidtaga
åtgärder enligt 26 § Bvl och det kan ej heller antagas att det varit lagstiftarens
mening att 26 § Bvl skulle tillämpas samtidigt med 29 § eller
31 § Bvl.

När barnavårdsnämnden i förevarande fall bestämt sig för att låta
samhällsvården enligt 31 § Bvl bestå, har följaktligen icke funnits något
utrymme för att vidtaga särskilda åtgärder enligt 26 § Bvl. Häradsrättens
uttalande i domskälen om att barnavårdsnämnden icke angivit,
huruvida nämnden söker åstadkomma rättelse genom åtgärder enligt
26 § Bvl, framstår därför som opåkallat och ger närmast upfattningen
att domslutet i påföljdsfrågan grundats på felaktiga förutsättningar.

Efter att ha redogjort för att häradsrättens ordförande i yttrande till
JO förklarat, att anledningen till att häradsrätten dömt till skyddstillsyn
i själva verket varit, att häradsrätten ej ansett barnavårdsnämndens
åtgärder i tillräcklig mån tillgodose allmänpreventionens krav, att I. W.
var i behov av långvarig övervakning samt att samhällsvården kunde
komma att upphöra i maj 1971, då I. W. fyllde 18 år, anförde JO vidare
följande.

I 31 kap. 1 § Br stadgas, att rätten må överlämna åt barnavårdsnämnd
att föranstalta om erforderlig vård enligt bamavårdslagen av den
som begått brottslig gärning. Den vård som därvid kan komma ifråga
skulle enligt uttalanden i socialstyrelsens råd och anvisningar (nr 179/65
s. 82 och nr 6/69 s. 45) samt Nils Beckmans m. fl. Kommentar till
Brottsbalken III (s. 174 ff.) bestå i förebyggande åtgärder enligt 26 §
Bvl eller omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § Bvl. Samhällsvård
enligt 31 § Bvl omnämnes däremot ej i detta sammanhang, vilket
skulle kunna tyda på att sådan vård ej åsyftas i 31 kap. 1 § Br. För att
så ej torde vara fallet skulle även kunna tagas som intäkt det förhållandet,
att omhändertagande enligt 31 § 2 st. Bvl icke lagligen kan ske,
om förutsättningar finns för ingripande med stöd av 25 § Bvl (jfr

H. Romander m. fl. Barnavårdslagen /1970/ s. 146).

224

Å andra sidan framgår ej av lagtexten i 31 kap. 1 § Br, att överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen skulle få ske allenast i de fall,
då barnavårdsnämnden ingriper med stöd av 25 § Bvl och vidtager
sådana vårdåtgärder, som omnämnes i 26 och 29 §§. Ej heller har i förarbetena
till brottsbalken gjorts sådana uttalanden, att härav med säkerhet
kan dragas den slutsatsen att en sådan inskränkning i lagrummets
tillämpningsområde är avsedd. I sammanhanget förtjänar uppmärksammas,
att det förhållandet att barnavårdsnämnden ej må besluta
åtgärd enligt 31 § 2 st. Bvl, om förutsättningar för ingripande enligt
25 § Bvl föreligger, icke med nödvändighet behöver innebära, att barnavårdsnämnden,
sedan omhändertagande skett enligt 31 § 2 st. Bvl, måste
upphäva detta omhändertagande och ingripa på annat sätt, så snart förhållanden
som avses i 25 § Bvl inträtt. Om sådan skyldighet förelegat
för barnavårdsnämnden, skulle stadgandet i 42 § 3 st. Bvl om att barnavårdsnämnd
vid upphörande av samhällsvård enligt 31 § äger besluta
fortsatt samhällsvård med stöd av 25 och 29 §§ knappast ha haft någon
uppgift att fylla. Det kan också med visst fog göras gällande att så
länge barnavårdsnämnden kan räkna med att samhällsvården enligt
31 § får bestå den unge ej är »i behov av särskilda tillrättaförande
åtgärder» enligt 25 § b). Slutligen finns också skäl att framhålla, att
omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § 2 st. Bvl — låt vara
att den vilar på frivillighetens grund — i flera avseenden är en mer
ingripande åtgärd än förebyggande åtgärder enligt 26 § Bvl, exempelvis
i form av placering i familjevård eller i barnavårdsanstalt. Jag är därför
för min del närmast benägen att tolka 31 kap. 1 § Br på det sättet
att domstolarna vid avgörande om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
skall ske icke kan anses bundna av att vården måste ske
enligt 26 § eller 29 § Bvl.

Även om barnavårdsnämnden vidtager vårdåtgärder enligt barnavårdslagen
och föreslår domstolen att överlämna den unge till vård
enligt barnavårdslagen är dock domstolen ej bunden härav utan kan
ådöma annan påföljd. Till en början har domstolen enligt 1 kap. 7 § Br
att vid val av påföljd göra en avvägning mellan vad som kräves för att
upprätthålla allmän laglydnad och vad som är mest ägnat att främja
den dömdes anpassning i samhället. Det är emellertid uppenbart, att ju
yngre lagöverträdaren är desto större vikt bör läggas vid den senare
synpunkten, nämligen vad som kan göras för att främja hans anpassning
i samhället. Med hänsyn till att I. W. ej fyllt 18 år samt att hänsynen
till den allmänna laglydnaden antingen påföljden bestämdes till skyddstillsyn
eller till vård enligt bamavårdslagen kunde tillgodoses genom
ett därjämte ådömt bötesstraff synes spörsmålet om tillgodoseendet av
allmänpreventionens krav i förevarande fall vid valet av den huvudsakliga
påföljden vara av underordnad betydelse.

Även från behandlingssynpunkt kan emellertid undantagsvis föreligga
skäl för domstolen att beträffande person, som är under 18 år, välja
skyddstillsyn framför vård enligt barnavårdslagen. Enligt förarbetena till
brottsbalken (NJA II 1962 s. 380) kan sålunda skyddstillsyn vara att
föredraga framför barnavård, om den unge är nära 18-årsåldern. De
möjligheter som står till buds, om den dömde missköter sig, bör därvid
tagas i betraktande. Förhållandena kan också i andra fall vara sådana,
att det finnes lämpligare att lägga ansvaret för att vården i frihet fungerar
tillfredsställande på de kriminalvårdande organen. Det kan under
dessa förhållanden och under hänsynstagande jämväl till vad som fram -

225

kommit om I. W:s förhållanden icke riktas någon kritik mot häradsrätten
för att den valde att döma I. W. till skyddstillsyn framför att
överlämna honom till fortsatt barnavård, då den dels fann I. W. vara
i behov av långvarigare övervakning än vad den av barnavårdsnämnden
anordnade samhällsvården medförde, dels med tanke på I. W:s ålder
och övriga omständigheter ansåg de resurser som står kriminalvården
till buds vid eventuell fortsatt misskötsamhet från I. W:s sida vara att
föredraga framför barnavårdens.

Tillämpningen av 37 § barnavårdslagen aktualiserades i ett klagoärende,
där det framkom, att en 13-årig pojke Tommy, som var omhändertagen
för samhällsvård enligt 25 § a) och b) och 29 § Bvl och
som i berusat tillstånd uppträtt våldsamt, på barnavårdsnämndens begäran
omhändertagits av polismyndighet jämlikt 37 § Bvl.

Ställföreträdande JO Petrén anförde i denna fråga bl. a. följande.

37 § Bvl är så att förstå, att förvarstagande enligt lagrummet kan
äga rum blott under tiden från ordförandens resp. barnavårdsnämndens
beslut om visst omhändertagande för samhällsvård eller utredning till
dess nämnden eller länsstyrelsen meddelat slutligt beslut i ärendet, allt
dock såvitt ej annan placering kunnat ordnas dessförinnan. Möjligheten
att låta polismyndighet förvara sådan omhändertagen är sålunda direkt
avhängig av att beslutet om omhändertagande, fattat med stöd av 25 §
b) samt 29 eller 30 § Bvl, ännu inte vunnit laga kraft. Sedan beslutet
om omhändertagande fastställts av länsstyrelse — varmed jämställes
att föräldrar eller den omhändertagne i förekommande fall lämnat samtycke
till beslutet — är bestämmelsen icke vidare tillämplig. Här kan
hänvisas till ett av regeringsrätten år 1964 avgjort mål (R 1964 s. 55).

Ifrågavarande pojke var, då han togs i förvar av polismyndigheten
enligt 37 § Bvl genom lagakraftvunnet beslut omhändertagen för samhällsvård.
Barnavårdsnämndens ordförande hade därför ej laga grund
för sin framställning till polismyndigheten om förvaring av pojken och
ej heller hade polismyndigheten laga grund för sitt beslut att bifalla
framställningen.

Vid inspektion av en socialbyrå uppmärksammades, att barnavårdsnämnden
11.2.1969 fattat beslut om villkorligt upphörande av samhällsvård
beträffande en flicka, som 13.11.1968 intagits för observation
på ungdomsvårdsskola, att barnavårdsnämnden först 24.2.1969 underrättade
socialstyrelsen om sitt beslut samt att socialstyrelsen 26.2.1969
beslöt återlämna flickan till barnavårdsnämnden.

JO Bexelius påpekade att beslut om villkorligt upphörande av samhällsvård
skall jämlikt 22 § jämfört med 80 § Bvl omedelbart lända
till efterrättelse. Den som omhändertagits för samhällsvård och intagits
för observation å ungdomsvårdsskola må jämlikt 34 § 1 st. ungdomsvårdsskolestadgan
ej kvarhållas i skolan, om omhändertagandebeslutet
blivit upphävt eller förordnande meddelats om att beslutet ej må verkställas.
Skolans befattning med flickan hade följaktligen bort upphöra

8 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

226

den 11.2.1969. Enär det i ärendet upplysts, att flickan var permitterad
till föräldrahemmet redan före sistnämnda tidpunkt och då socialstyrelsen
i ärendet förklarade sig ha för avsikt att genom rundskrivelse till
barnavårdsnämnderna uppmana dessa att i liknande fall telegrafiskt
underrätta socialstyrelsen om beslut om samhällsvårdens upphörande,
inskränkte sig JO till att för barnavårdsnämnden framhålla att socialstyrelsen
omedelbart bort underrättas om beslutet. Då författningsbestämmelserna
på området ej föreföll helt tillfredsställande, översändes
därjämte ett exemplar av beslutet för kännedom till socialutredningen.

I samband med ockupationen av allaktivitetshuset Gamla Bro i Stockholm
fick JO anledning upptaga bl. a. frågan om barnavårdsnämnds
ansvar för kommunen tillhörig egendom. Barnavårdsnämnden hade tre
dagar efter ockupationens inledande 17.10.1970 enligt vad som antecknats
i dess protokoll beslutat att ta avstånd från ockupationen, att i
dåvarande situation dock ej begära polisingripande eller vidtaga repressiva
åtgärder mot ockupanterna samt att icke ta något ansvar i ekonomiskt
eller annat avseende för ockupanternas åtgärder eller beslut. I
ärendet upplystes vidare, att ockupationen, sedan situationen försvårats,
avbröts 30.10.1970.

Ställföreträdande JO Petrén förklarade i detta ärende under åberopande
av 50 § kommunallagen, att barnavårdsnämnden, som enligt
3 § Bvl hade ansvaret för förvaltningen av Gamla Bro, med hänsyn till
de allvarliga risker för förstörelse av egendomen, som förelåg, ej ägt
överlåta handhavandet av Gamla Bro på enskilda utomstående personer
och ej heller kunnat frånsäga sig det ekonomiska ansvaret för hur
egendomen handhades av ockupanterna samt att nämnden även med
tanke på de allvarliga faror för ockupanterna själva, som situationen
inneburit, bort ingripa tidigare än som skett.

Såväl vid inspektioner som i klagoärenden har JO haft anledning att
framhålla för barnavårdsnämnderna, att yttranden i vårdnadsärenden
måste avges utan onödigt dröjsmål.

I ett sådant ärende yttrade JO Bexelius följande.

Vårdnadsfrågor i skillnadsmål skall handläggas skyndsamt av domstolarna,
och barnavårdsnämnderna och deras motsvarighet får icke
genom onödig tidsutdräkt fördröja domstolarnas avgörande. Såväl utredare
som nämnd bör följaktligen hela tiden bevaka ärendet och verka
för att ärendet avgöres så snabbt som möjligt. Även om någon fix tid
för utlåtandenas avgivande ej generellt kan angivas bör dock eftersträvas,
att utredningen slutföres inom loppet av några månader. Längre
tid behöver i allmänhet ej förekomma i andra fall än där speciella förhållanden
— såsom ingående barnpsykiatrisk undersökning eller liknande
— påkallar det. Har, såsom i förevarande ärende skett, kompletterande
utlåtande begärts, åligger det nämnden att snabbt låta verkställa ny
utredning eller om nämnden icke anser sig kunna tillföra ärendet något

227

nytt material omgående meddela detta till domstolen. Att dröja med
ett meddelande av sistnämnda art över fem månader vittnar om en klar
brist i bevakningen av dessa ärenden.

I ett ärende anfördes klagomål över att en central socialnämnd, som
på begäran av domstol verkställt utredning angående vårdnaden om
barn, beslutat att ej utlämna namnen på uppgiftslämnarna i vårdnadsärendet.

Härom anförde ställföreträdande JO Petrén följande.

Vad härefter angår klagomålen över att icke namnen på uppgiftslämnama
i vårdnadsärendet utlämnats till barnets moder kan till en början
anmärkas, att det för närvarande i svensk rätt saknas allmänna regler
om parts rätt att taga del av material i ärende som rör honom. Fr. o. m.
1.1.1972 kommer att i sådant avseende gälla bestämmelserna i 14 § förvaltningslagen.
Dessa föreskrifter äger dock tillämpning endast i den
mån fråga är om utövande av befogenhet att för enskild bestämma om
förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart
förhållande. Ärende angående utredning för domstol om lämplighet
av viss person som vårdnadshavare torde icke vara att hänföra till
angivna grupp av ärenden, vari fråga är om myndighetsutövning i en
eller annan form. Även efter den nya ordningen kommer sålunda parts
rätt till insyn i ärende av den typ, varom är fråga i detta JO-ärende, att
förbli oreglerad. Det finns dock anledning att söka vägledning även för
vårt spörsmåls besvarande ur reglerna i 14 § förvaltningslagen.

I nämnda lagrum göres skillnad vad gäller utredningsmaterial i ett
ärende mellan allmän handling och annat material än allmän handling.
I förevarande fall var fråga om namn å uppgiftslämnare, d. v. s. om annat
material än allmän handling. Enligt huvudregeln i 14 § förvaltningslagen
skall part ha rätt att taga del av vad som tillförts ärendet. Begränsningar
i denna rätt får blott göras då de förutsättningar föreligger, som
angivits i 39 § andra stycket lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar såvitt gäller allmän handling. Denna grundsats
torde kunna tillämpas även i ärende om vårdnadsutredning. Vad
som enligt vad jag nu angivit kommer att gälla fr. o. m. instundande
årsskifte torde i huvudsak få anses som en kodifiering av vad som redan
nu sedvanerättsligt gäller vid handläggning av förvaltningsärenden.

Fördelningen av platser i daghem åt studenter med barn upptogs
till prövning efter klagomål över att sociala centralnämnden i Lund
skulle vid anvisande av sådan plats kräva goda studieresultat. Sociala
centralnämnden förklarade i ärendet, att det med hänsyn till den stora
efterfrågan på daghemsplatser är nödvändigt med viss prioritering, att
det därför beträffande ej studerande föräldrar gäller att platserna anvisas
till dem som på grund av arbete ej själva kan utöva tillsynen över barnen
samt att socialvårdsstyrelsens familjedelegation för att gardera sig mot
att studerande, som ej aktivt bedriver studier, under långa tider disponerar
platser på daghem kräver att studeranden skall uppvisa studieintyg.

JO Bexelius anförde i ärendet följande.

I princip gäller att villkoren för erhållande av nyttigheter, som kom -

228

mun tillhandahåller kommunmedlemmar, skall vila på rättvis grund
och inte obehörigt missgynna någon.

Av utredningen i ärendet framgår, att förutsättning för att erhålla
plats i daghem i Lund är bl. a., att föräldrarna har sådant arbete, som
hindrar dem att själva utöva tillsynen av sina barn. Det kan inte vara
felaktigt att i detta sammanhang med sådant arbete likställa studier
vilkas bedrivande hindrar tillsyn av barn. En föreskrift av innehåll, att
studerande skall kunna styrka, att studier bedrivs, kan mot denna bakgrund
inte betraktas som ett villkor av annan karaktär än som gäller
för övriga, som önskar plats för sina barn i kommunalt barndaghem.

Vid inspektion av ett flertal sociala centralnämnder har frågan om
barnavårdsmännens nya uppgifter enligt lagen om fastställande av faderskap
varit föremål för diskussion. Det har därvid i en kommun framhållits,
att barnavårdsmännen ibland upplevde det som obehagligt att
behöva syssla med faderskapsutredningar och att samarbetet med mödrarna
stundom försvårats. I andra fall framgick, att barnavårdsmännen
och nämnderna icke alltid insett vikten av att de nya bestämmelserna
rörande förfarandet vid faderskapets fastställande följdes. Brister iakttogs
sålunda såväl ifråga om protokollföring som ifråga om faderskapserkännandenas
avfattning. JO Bexelius beslöt med anledning av sistnämnda
iakttagelse att inhämta socialstyrelsens yttrande om ej behov
fanns av mer vägledning om området.

I samband med inspektion av länsstyrelser har förfrågningar skett
om hur samarbetet mellan barnavårdsnämnd, skola och polis bedrives
och JO har i samband härmed framhållit önskvärdheten av att länsstyrelsen
verkar för ett intensifierat sådant arbete. (Jfr Kungl. Maj:ts
eirk. om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis, 1970:513.)

Nykterhetsvård

På sätt framgår av 1 § lagen om nykterhetsvård (NvL) är nykterhetsnämnd
skyldig att ingripa med nykterhetsvårdande åtgärder, så snart
alkoholmissbruk föreligger, d. v.s. då någon, ej blott tillfälligt, använder
alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan. För att
nykterhetsnämnd skall kunna fullgöra denna uppgift, är det av betydelse
att nämnden får kännedom om fall av alkoholmissbruk. För att nämnden
skall få sådan kännedom, har i 10 § NvL föreskrivits skyldighet för
polis- och åklagarmyndighet, som erhåller kännedom om att någon gjort
sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan, att ofördröjligen göra anmälan därom till
nykterhetsnämnden. Har nykterhetsnämnd fått anmälan om dylikt för -

229

hållande, skall nämnden enligt 12 § NvL skyndsamt låta verkställa erforderlig
undersökning för fallets bedömande.

I ett ärende påtalade en klagande — L. — att polisen i Eskilstuna
till nykterhetsnämnden där utlämnat uppgift om att han varit misstänkt
för rattfylleri, trots att förundersökningen härom nedlagts.

Polismästaren lämnade följande redogörelse för händelseförloppet.

L. blev den 1.3.1970 gripen i Eskilstuna såsom misstänkt för trafikonykterhet
under förande av personbil. Polisens ingripande var betingat
av rutin och tagen alcotest visade cirka 0,5 promille alkohol. Läkarundersökning
och blodprovstagning verkställdes i sedvanlig ordning på
polisstationen. Enligt föreskrifter av mig i enlighet med grunderna för
3 § polisinstruktionen och 10 § första stycket lagen om nykterhetsvård
underrättades nykterhetsnämnden i Eskilstuna omedelbart om misstanken
genom översändande av primärrapport i saken. Från Statens Rättskemiska
laboratorium inkommet analysprotokoll visade — efter avdrag
av sedvanlig felmarginal 0,14 promille — att alkoholkoncentrationen i
blodet hos L. var 0,34 promille. På grund härav och övriga omständigheter
i ärendet nedlades förundersökningen den 18.3.1970 enär misstanke
om brott ej längre förelåg. L. underrättades härom.

I ärendet inhämtades yttrande från rikspolisstyrelsen beträffande frågan
huruvida polismyndighet, som underrättat nykterhetsnämnden eller
annat sådant organ om misstanke om brott, bör underrätta nämnden om
det visar sig att misstanken ej är grundad.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Beträffande omfattningen av den i 10 § stadgade anmälningsplikten
uttalade departementschefen under förarbetena till NvL följande.

I det föregående har jag föreslagit införande av befogenhet för nykterhetsnämnd
att ingripa med hjälpåtgärder så snart alkoholmissbruk
föreligger, d. v. s. då vederbörande använder alkoholhaltiga drycker till
uppenbar skada för sig eller annan. För att nykterhetsnämnderna skall
kunna utnyttja de nya befogenheterna fordras uppenbarligen en motsvarande
utvidgning av anmälningsplikten. Dylik förpliktelse uppkommer
således, då den anmälningsskyldige erhåller kännedom om förhållande,
som indicerar alkoholmissbruk i lagens mening. Som alkoholistvårdsutredningen
framhållit bör varje alkoholbetingad händelse, som kan
anses skadlig för den onyktre eller hans omgivning, rapporteras till
nämnden. Detta innebär exempelvis för polis- och åklagarmyndighetens
del bl. a. att varje gripande för fylleri skall meddelas till nämnden. Det
skall icke tillkomma den anmälningsskyldige att själv pröva, huruvida
akoholmissbruk föreligger. Detta är en uppgift för nykterhetsnämnden.

Av motivuttalandet framgår att anmälningsskyldigheten omfattar inte
bara fall, då alkoholmissbruk i lagens mening konstaterats, utan också
fall, då polismyndigheten iakttagit något som tyder på sådant missbruk.
Varje alkoholbetingad händelse, som tyder på alkoholmissbruk, skall
alltså rapporteras. Det är härvid att märka, att det ankommer på nykterhetsnämnden
och icke på polisen att pröva om alkoholmissbruk i NvL:s
mening föreligger.

Beträffande tidpunkten för anmälan har i 10 § stadgats att den skall
ske ofördröjligen, d. v.s. så snart som möjligt efter det polisen fått kän -

230

nedom om den alkoholbetingade händelsen. Syftet härmed är givetvis
att nämnden skall kunna ingripa med tillbörlig skyndsamhet. Nykterhetsvårdande
åtgärder anses nämligen få en starkare effekt, om de sker
i nära anslutning till inrapporterad händelse. Jag har i ett tidigare avgjort
ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 255) framhållit vikten av
att anmälan göres utan dröjsmål så snart polismyndigheten får kännedom
om händelse som tyder på alkoholmissbruk. Anmälan får således
inte anstå till dess polisutredningen slutförts.

I det aktuella fallet blev L. efter en alcotest, som visade 0,5 promille
alkohol, gripen såsom misstänkt för rattonykterhet. Det var sålunda
fråga om något som kunde tyda på alkoholmissbruk i lagens mening.
Mot bakgrunden av det förut sagda kan jag inte finna annat än att det
ålåg polisen att ofördröjligen anmäla det inträffade till nykterhetsnämnden
och att polisen inte ägde dröja härmed intill dess utredningen av
misstanken om rattonykterhet slutförts.

Eftersom polisen ägde utgå från att nykterhetsnämnden på grund av
stadgandet i 12 § NvL skulle verkställa erforderlig utredning i anledning
av anmälningen till nämnden och därvid inhämta upplysning om resultatet
av utredningen om den misstänkta rattonykterheten, fanns det inte
anledning för polisen att återkalla sin anmälan, sedan det visat sig att
brott ej förelåg.

Med hänsyn till vad sålunda anförts kan någon befogad kritik inte
riktas mot polismyndigheten för dess handlande i fallet.

Frågan om vad myndighet bör vidtaga för åtgärder vid tjänstemans
onykterhet i tjänsten samt i vilken utsträckning nykterhetsnämnd bör
göra anmälan om tjänstemans alkoholmissbruk till arbetsgivaren har
uppmärksammats i ett ärende. I detta ärende anförde ställföreträdande
JO Wennergren efter hörande av statens järnvägar, poststyrelsen, televerket,
statens personalvårdsnämnd och socialstyrelsen i huvudsak följande.

Typiskt sett kan, då tjänsteman uppträder onykter i tjänsten, följande
åtgärder komma i fråga från anställningsmyndighetens sida: Åtgärder
inom arbetsledningens ram (samtal, råd, tillrättavisning), personalvårdande
åtgärder (kurativa, t. ex. medicinska åtgärder), formliga disciplinära
åtgärder samt åtgärder för initierande av den allmänna nykterhetsvården.
Onykterhet i tjänsten kan dock inte skäras över en kam. Naturligen
måste en skillnad göras mellan onykterhet, som framstår som en
ren engångshändelse och inte sammanhänger med ett alkoholproblem, å
ena, och onykterhet, som beror på att tjänstemannen har ett alkoholproblem,
å andra sidan.

Onykterhet av det förstnämnda slaget skiljer sig principiellt sett inte
från tjänsteförsummelser i allmänhet och det är svårt att se något skäl
för en särbehandling av densamma. Anmälan till nykterhetsnämnd lär i
dessa fall också så gott som undantagslöst framstå som opåkallad.

Upptäcks däremot att en tjänsteman har alkoholbesvär, är den naturliga
åtgärden enligt min mening att man först genom samtal med honom
försöker få rätsida på saken och komma underfund med vilka medicinska
och andra åtgärder som skulle kunna vara honom till gagn och
vilka arbetsorganisatoriska åtgärder som kan vara påkallade för att
tjänsteutövningen inte skall lida men så länge alkoholbesväret varar. Det

231

ankommer här på tjänstemannens chefer att i samverkan med verkets
egen personalvårdsenhet och/eller statens personalvårdsnämnd vidta så
ändamålsenliga och effektiva åtgärder som möjligt för att hjälpa tjänstemannen.

Av yttrandena i ärendet framgår, att den statliga personalvården under
senare år ägnats allt större uppmärksamhet och att den utvecklas i en
riktning, som också då det gäller alkoholmissbrukare gör den ägnad att
hjälpa dessa till rätta med deras problem. Denna utveckling är synnerligen
tillfredsställande. Enligt min mening bör beträffande sådana personer
disciplinär bestraffning för onykterhet tillämpas med stor återhållsamhet
och, om disciplinär bestraffning ändå finnes böra äga rum,
instämmer jag förbehållslöst i personaltjänstkommitténs vid SJ rekommendation
att de ur rehabiliteringssynpunkt ofta mindre lämpliga straffformerna
löneavdrag och suspension i möjligaste mån undviks. Jag vill
tillägga att ämbetsansvarskommittén föreslagit att det senare straffet
helt skall utmönstras.

Frågan om i vilken utsträckning kontakt bör tagas med nykterhetsnämnd
rörande anställds alkoholproblem bör vara beroende av vilken
vård som kan erbjudas av myndigheten själv och av möjligheterna i
övrigt att genom myndighetens egna resurser eller av myndigheten anvisade
medel komma till rätta med problemen. En myndighet, som har
goda resurser på området, synes således i regel själv kunna ombesörja
lämpliga nykterhetsvårdande åtgärder och torde behöva kontakta nykterhetsnämnden
endast i sådana fall, då man på grund av bristande samarbetsvilja
från den anställdes sida ej får tillfälle att hjälpa honom eller
av annan orsak ej förmår lösa hans problem. Är myndigheten däremot
sämre utrustad på personalvårdssidan, kan finnas skäl att på ett tidigt
stadium ta kontakt med nykterhetsnämnden för att dess resurser skall
bli utnyttjade.

Vad slutligen angår en av statens järnvägar upptagen fråga huruvida
det icke borde införas skyldighet för nykterhetsnämnd att göra anmälan
till SJ, då nämnden fått kännedom om att SJ-personal missbrukat alkohol,
har poststyrelsen för några år sedan aktualiserat samma fråga hos
JO för poststyrelsens del. Såväl då som nu framhölls den betydelse nykterheten
hade för myndighetens verksamhet.

I det tidigare ärendet rörande ifrågasatt anmälningsskyldighet från
nykterhetsnämndens sida gentemot poststyrelsen förklarade JO Bexelius,
att iakttagande av tystnadsplikt var en förutsättning för att en framgångsrik
nykterhetsvård över huvud taget skulle kunna komma till stånd
och att det ej fanns skäl för att göra undantag från denna tystnadsplikt
för viss myndighets räkning. Någon anledning att frånträda denna ståndpunkt
finner jag ej föreligga. För att nykterhetsvårdaren vid undersökning
av en klients förhållanden skall kunna få erforderliga uppgifter om
hans förhållanden och för att hjälpåtgärder skall kunna användas med
framgång krävs, att klienten hyser förtroende för den myndighet som
har att verkställa undersökningarna och vidtaga hjälpåtgärderna. Ett
sådant förtroende torde ej kunna skapas, om den nykterhetsvårdande
myndigheten, så snart den fått kännedom om att en person har alkoholproblem,
omedelbart rapporterar detta till hans arbetsgivare. I stället
bör nykterhetsvårdens klient — liksom läkarpatienten — kunna räkna
med att den nykterhetsvårdande myndigheten iakttager största möjliga
diskretion. Att därvidlag göra undantag för vissa statliga myndigheter

232

på grund av verksamhetens art synes icke vara lämpligt. I den mån
trafiksäkerhetsskäl skulle påkalla rapportskyldighet från nykterhetsnämndernas
sida till statens järnvägar, borde givetvis samma rapportskyldighet
införas beträffande alla nykterhetsvårdens klienter, som har
med trafiken att göra, oavsett om de är statligt anställda eller anställda
av enskilt företag. Samma synpunkter skulle också kunna läggas på åtskillig
annan verksamhet och tystnadsplikten skulle därmed bli av mycket
ringa värde. En annan sak är att de nykterhetsvårdande organen —
om alkoholmissbruket befinnes vara så allvarligt att missbrukaren ej kan
sköta sitt arbete på ett betryggande sätt — bör tillse att vården intensifieras
och medverka till att klienten får viss tids ledighet från arbetet
eller eventuellt får byta arbete.

Ej sällan riktas klagomål mot nykterhetsnämnd för underlåtenhet att
ingripa med tillräcklig kraft mot alkoholmissbrukare. Ett sådant fall
avsåg en kvinna — Aina — som avled den 30.1.1970 i en ålder av 48 år.
Dödsfallet inträffade efter förtäring av träsprit.

Hennes make — Hugo — begärde utredning huruvida vederbörande
nykterhetsnämnd eller någon tjänsteman gjort sig skyldig till försummelse
genom underlåtenhet att ingripa.

Nykterhetsnämnden, som hördes över klagomålen, anförde följande:
Nämnden fick första gången kontakt med Aina under sommaren 1968
efter en anonym telefonanmälan, att hon missbrukade öl. Med anledning
därav kallades Aina och Hugo till socialvårdsexpeditionen. Båda
förnekade därvid att missbruk förekom och betecknade uppgiften därom
som illvilligt tal. Nämnden kunde ej då finna att Aina missbrukade
alkoholhaltiga drycker, varför ärendet 23.9.1968 avskrevs från vidare
handläggning. I början av september månad 1969 anmälde Hugo, att
Aina hade alkoholproblem, att hon brukade besöka en närboende man
samt att spritförtäring förekom hos denne. I samband med denna anmälan
fick nykterhetsnämnden vetskap om att Aina hade fortlöpande
kontakt med provinsialläkaren i orten. Nämnden beslöt därför 1.10.1969
att avvakta den vidare utvecklingen. Under senare delen av oktober samt
under november 1969 kunde emellertid konstateras, att Ainas alkoholproblem
förvärrats. Hon medgav själv viss överkonsumtion av alkohol.
Hon motsatte sig frivillig vård men samtyckte till att en förbindelseman
tillsattes. Vid sammanträde 18.12.1969 förordnade nämnden om hjälpåtgärder
jämlikt 14 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen och utsåg distriktssköterskan
till förbindelseman med Aina.

Om den fortsatta utvecklingen anförde nykterhetsnämnden följande.

Under tiden den 18.12.1969 till den 28.1.1970 gjorde förbindelsemannen
— distriktssköterskan — sammanlagt fjorton hembesök hos Aina.
Den 27.12.1969 var Aina enligt distriktssköterskan påverkad av T-sprit,
men Aina själv förnekade att hon förtärt något sådant. Likaså vid besök
den 5.1. och 9.1.1970 kunde hon misstänkas vara påverkad av T-sprit.
Vid hembesöket den 9.1.1970 grät Aina och uppträdde på ett sådant

233

sätt att provinsialläkaren kontaktades. Denne företog samma dag i närvaro
av distriktssköterskan hembesök hos Aina. Samma dag kontaktades
Hugo av förbindelsemannen. Hugo ville att hustrun skulle erhålla vård,
men ville icke själv medverka därtill utan ansåg att myndigheterna får
sköta den saken. Vid kontakterna försökte förbindelsemannen förmå
Aina att frivilligt söka vård å Mariebergs sjukhus men detta avböjde
hon.

Efter samråd med provinsialläkaren Olm och distriktssköterskan samt
nämndens tjänsteman den 12.1.1970 om hjälp och vård för Aina förklarade
sig provinsialläkaren beredd att utfärda vårdintyg för Aina om
vård å Mariebergs sjukhus. Aina samtyckte också till sådan vård vid
detta tillfälle. Vårdintyget tillsammans med ansökan, undertecknad av
nykterhetsnämndens ordförande, avsändes per post till Mariebergs sjukhus
de 19.1.1970. Såväl inkopplad medicinsk sakkunskap som nämndens
tjänsteman och ordförande var helt ense om att angiven vård med hänsyn
till Ainas psykiska tillstånd var den lämpligaste.

Vid förbindelsemannens fortsatta kontakter under tiden den 20.1.—
28.1.1970 uppträdde Aina exalterat och lynnigt och den 28.1. är hon påtagligt
påverkad och omtöcknad. Samma dag kontaktar distriktssköterskan
Mariebergs sjukhus för att påverka så att intagningen av Aina
kunde ske. Det erhölls från sjukhuset löfte om att Aina också skulle
tas in, men dag kunde dock inte anvisas. Den 30.1.1970 anträffas Aina
död.

Med anledning av Hugos påstående att nykterhetsnämnden ej ingripit
mot den man, som tillhandahöll Aina alkoholhaltiga drycker, däribland
T-sprit, anförde nämnden att det inom nämnden visserligen fanns
misstanke om förhållandet men att bevis saknades om att detta skett
i sådan omfattning att grund för ingripande förelåg.

Det åberopade vårdintyget är dagtecknat den 16.1.1970 och ställt
till nykterhetsnämndens ordförande. Intyget har följande lydelse.

I samband med sina upprepade ansökningar om sjukpension p. g. a.
misstänkt hjärtsjukdom under åren 1965—1968 genomgick patienten
även undersökning av hemhjälpsläkare vid Mariebergs sjukhus. Hennes
ansökan om sjukpension bifölls ej. Hösten 1968 har hon gift sig med
mannen som hon sammanbodde med.

Hon har under åratal av och till missbrukat olika mediciner, så att
hon i maj 1968 även fick en akut lergigan-intoxication, för vilket hon
vårdades på Med. klin. i Arvika. Sedan giftermålet har hennes tablettmissbruk
parallellt med spritmissbruk (även träsprit) successivt ökat till
den grad att hon nu förefaller helt ur stånd att taga vård om sig själv.

I samband med missbruket av nämnda medel underlåter hon att klä
på sig, laga mat el. städa. Hon är aggressiv mot maken. Vid flera tillfällen
har makarna kommit i handgripligheter mot varandra. Under
nätterna är hon mestadels sömnlös och vaken och omöjliggör makens
nattvila. Maken har förklarat att han icke längre håller ut under denna
ständiga press.

Dec. 1969 satte Nykterhetsnämnden i Eda kommun henne under övervakning.
Någon förbättring har emellertid ej inträtt genom denna övervakning.

Vid undersökningen 9/1 70 i hennes hem uppvisade hon ett flertal

8* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

234

blåmärken (i ansiktet och benen) som hon påstod sig ha fått genom
misshandel av maken. Hennes tal var sluddrigt, fast hon erkände att
hon endast förtärt magn. med codein mot värk. Hon var växlande gråtande
och skrattande och uppenbart i exalterad sinnesstämning. Stundvis
förnekade hon missbruket av tabletter och sprit. Stundvis bad hon
att få någon remiss till något sjukhus för att komma bort från allt elände.

Enligt makens uppgifter förtär hon alla slags spritdrycker och på senare
tid allt oftare träsprit. Patienten förnekar att hon någon gång köpt
hem sprit själv. Hon umgås emellertid med flera alkoholiserade personer
i samhället och erhåller sina spritvaror troligen av dessa.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Nykterhetsvårdslagen bygger i första hand på principen, att de nykterhetsvårdande
organen skall så långt möjligt är försöka få till stånd ett
förtroendefullt förhållande till den som missbrukar alkohol samt genom
olika hjälpåtgärder förmå denne att medverka till att missbruket upphör
eller i allt fall minskar. Det har också under senare tid i den allmänna
debatten höjts allt fler röster för att skapa en på frivillighet byggd vård
och att undvika allt tvång. Givet är också att den vård, som kan åstadkommas
i samverkan med alkoholmissbrukaren, har de största förutsättningarna
att leda till ett gott resultat.

Sett mot denna bakgrund kan någon som helst anmärkning ej riktas
mot nykterhetsnämnden för att den ifråga om Aina till en början nöjde
sig med rådgivande samtal med henne och därefter, sedan dessa samtal
visat sig vara verkningslösa, utsåg distriktssköterskan att upprätthålla
förbindelse med Aina.

Emellertid är det icke möjligt att på frivillig väg komma till rätta med
alla fall av alkoholmissbruk. Hänsynen till alkoholmissbrukarens egen
vilja får ej gå så långt att erforderliga åtgärder helt uteblir. Nykterhetsvårdslagen
har på grund härav öppnat möjlighet för nykterhetsnämnd
att — då det ej går att komma till rätta med missbruket på annat sätt
och detta tar sig allvarliga former — tillgripa eller taga initiativ till
tvångsåtgärder. Detta får ske om vederbörande är hemfallen åt alkoholmissbruk
och exempelvis ur stånd att taga vård om sig själv. Är i sådant
fall hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen gagnlösa återstår som
sista möjlighet för nykterhetsnämnden att begära, att alkoholmissbrukaren
tvångsintages på vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Av utredningen framgår otvetydigt att Ainas alkoholmissbruk vid
årsskiftet 1969—1970 tagit så allvarliga former att hjälpåtgärder och
övervakning inte längre kunde förväntas hindra en fortsatt, för henne
mycket farlig utveckling. Med hänsyn till de alarmerande rapporter,
som distriktssköterskan lämnade, var det enligt min mening uppenbart,
att någon form av sluten vård genast måste åvägabringas. Vad i ärendet
framkommit ger ej möjlighet att med säkerhet bedöma vilken vårdform
som var ändamålsenligast och borde ha tillämpats. Det är emellertid
uppenbart att förutsättningar för tvångsintagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare
var för handen. Huruvida det även förelåg i lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) angivna förutsättningar
för tvångsintagning på mentalsjukhus framstår däremot
såsom mera tveksamt. Under förarbetena till LSPV (se SOU 1964: 40
s. 243—245) framhölls av sinnessjuklagstiftningskommittén att mentalsjukhusens
platser inte borde tagas i anspråk i de fall, då ett omhänder -

235

tagande var motiverat endast av nödvändigheten att avhålla alkoholisten
från att dricka sprit. Kommittén utgick från att tvångsintagning på mentalsjukhus
av alkoholist kan ske, om alkoholismen i det individuella fallet
är en psykisk sjukdom, där vård på mentalsjukhus med hänsyn till
sjukdomens art och grad framstår såsom oundgängligen nödvändig. Departementschefen
betonade att sluten psykiatrisk vård borde kunna beredas
den alkoholsjuke oavsett hans önskan under samma förutsättningar
som i fråga om övriga psykiska sjukdomar (prop. 1966: 53 s. 165).
Vad som framkommit i ärendet ger knappast fullt belägg för att Ainas
alkoholbegär tedde sig såsom en svår psykisk sjukdom, där alkoholismen
infiltrerat personligheten och dominerat denna på samma sätt som den
psykotiska sjukdomsprocessen gör (jfr nyssnämnda betänkande s, 244)
eller lett till svårartade och djupgående personlighetsförändringar. För
min del är jag därför — på grundval av vad som framkommit i handlingarna
— närmast benägen anse att tvångsintagning på vårdanstalt
för alkoholmissbrukare var det riktigaste alternativet. Jag vill emellertid
framhålla att nykterhetsnämnden inte saknat skäl för sin uppfattning.
Någon anmärkning kan därför inte riktas mot nämnden för den form
som dess ingripande fick.

Även om den största skyndsamhet var påkallad, kan jag inte finna
att befogad kritik kan riktas mot nämnden för dröjsmål med ansökning
om intagning på sjukhuset. Jag vill emellertid framhålla att sjukhusvård
måhända kunnat komma till stånd snabbare, om nämnden — i enlighet
med vad sinnessjuklagstiftningskommittén förordade beträffande likartade
fall — klargjort för Aina, att intagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare
komme att utverkas, om hon inte genast frivilligt underkastade
sig erforderlig sjukhusvård.

Vad angår provinsialläkaren Olms handläggning av ärendet framgår
av hans yttrande, att han till en början ansåg Aina vara ett nykterhetsvårdsfall
men att han till slut fann hennes alkoholbegär med åtföljande
oförmåga att taga hand om sig själv så påtagligt och för Aina så oemotståndligt
att hennes tillstånd måste jämställas med psykisk sjukdom.
Mot detta ståndpunktstagande kan icke göras någon erinran.

Däremot kan riktas vissa anmärkningar mot det av Olm den 16.1.1970
utfärdade vårdintyget. Enligt 5 § LSPV skall vårdintyg innehålla uttalande
att sannolika skäl föreligger för att den som ansökningen avser
lider av psykisk sjukdom och för att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen
påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad. Vid tillkomsten
av detta stadgande uttalade departementschefen bl. a., att det
var av största vikt att vårdintyget var så utförligt som möjligt samt att
intyget följaktligen skulle innehålla en redogörelse för sjukdomen och
de omständigheter i övrigt som föranledde vårdbehovet (prop. 1966: 53
s. 177). Det ligger i sakens natur att redogörelsen av sjukdomssymtomen
härvidlag måste bli varierande beroende av vilket sjukdomstillstånd det
är fråga om. Kan skilda uppfattningar antagas råda om huruvida psykisk
sjukdom föreligger eller ej, bör en mer ingående redogörelse lämnas
och under alla omständigheter måste den som utfärdar läkarintyget
klart angiva såväl att han anser sådan sjukdom vara för handen som
vad han stöder denna uppfattning på.

I intyget den 16.1.1970 har Olm väl lämnat uppgifter om att Aina
missbrukade medicin och alkohol samt att hon på grund därav föreföll
vara ur stånd att taga hand om sig själv. Däremot har han ej i intyget

236

givit uttryck för sin numera deklarerade uppfattning att alkoholmissbruket
var så allvarligt, att Ainas tillstånd enligt hans mening var att
jämställa med psykisk sjukdom och att psykiatrisk vård var oundgängligen
nödvändig. Det hade varit desto större anledning att göra detta
som Olm själv tydligen var tveksam om Aina verkligen hörde hemma
under den psykiatriska vården och det dessutom var bekant för Olm
att Mariebergs sjukhus endast i extrema fall mottog alkoholmissbrukare
som patienter. Anledning föreligger följaktligen att rikta viss kritik mot
det sätt, på vilket intyget utformats. Vad härutinnan förekommit är
dock inte av beskaffenhet att föranleda vidare åtgärd från min sida.

Med tanke på vårdintygets utformning är det förståeligt, att överläkaren
på Mariebergs sjukhus ej ansåg sig böra besluta om intagning
av Aina på sjukhuset på grundval av de handlingar, som avsänts dit av
nykterhetsnämnden den 19.1.1970. Emellertid borde under sådana förhållanden
nykterhetsnämnden omedelbart ha underrättats härom. Av
utredningen i ärendet att döma har nämnden först sedan distriktssköterskan
den 28.1.1970 kontaktat sjukhuset fått reda på att ansökningshandlingarna
ej godtogs. Även om detta dröjsmål med ärendets handläggning
numera framstår som i hög grad beklagligt, kan det dock med
tanke på den arbetsbörda som åvilade överläkaren vid Mariebergs sjukhus
och det innehåll vårdintyget hade ej läggas honom till last som tjänstefel.

När jag i enlighet med det sagda funnit nykterhetsnämndens och provinsialläkarens
handläggning av ärendet inte kunna läggas någon till
last såsom tjänstefel, har jag även beaktat, att förevarande fall ur vårdsynpunkt
otvivelaktigt var svårbedömt och att anledning knappast fanns
att antaga, att Ainas tillstånd skulle försämras så snabbt eller att ärendet
skulle få en så olycklig utgång som blev fallet. Vidare har hänsyn tagits
jämväl till att Aina hela tiden motsatt sig sluten nykterhetsvård och att
nykterhetsnämnden hela tiden strävat efter att utforma vården i samförstånd
med Aina.

Vad slutligen angår Hugos klagomål över att nykterhetsnämnden ej
ingripit mot den person, som skulle ha tillhandahållit T-sprit åt Aina
och även åt andra personer, må följande framhållas. Nykterhetsnämnden
har förklarat sig i detta hänseende ej ha haft möjlighet att ingripa,
enär nämnden, även om misstanke därom funnits, ej haft några bevis
för att personen ifråga tillhandahållit T-sprit åt andra, i all synnerhet
som T-sprit saluföres öppet på bensinstationer samt i speceri- och färgaffärer.
Enligt 4 § nykterhetsvårdslagen har emellertid nykterhetsnämnd
till uppgift att övervaka nykterhetstillståndet inom sitt verksamhetsområde.
Bl. a. skall nämnden i detta syfte söka att förebygga och motverka
onykterhet och dryckenskap genom upplysningar, råd och anvisningar
till försäljare av alkoholhaltiga drycker samt genom åtgärder
mot olovlig befattning med sådana drycker. Vad som i lagen sägs om
alkoholhaltiga drycker skall enligt 2 § 2 st. nykterhetsvårdslagen även
gälla alkoholhaltiga ersättningsmedel för sådana drycker såsom T-sprit.
Härav följer enligt min mening att nämnden ej bör vara helt passiv, om
misstanke uppkommer att T-sprit tillhandahålles i berusningssyfte. Föreligger
anledning till misstanke att den som tillhandahåller T-spriten
också själv använder varan i berusningssyfte finnes anledning till närmare
undersökning enligt 12 § nykterhetsvårdslagen. Är så ej förhållandet
kan skäl föreligga för att anmäla förhållandet till polisen för under -

237

sökning om brott begåtts mot 7 § förordningen den 26.5.1961 om försäljning
av sprit och alkoholhaltiga preparat.

Sedan en kvinnlig alkoholmissbrukare, som på länsstyrelsens föranstaltande
genom polismyndighets försorg transporterats till vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, anfört klagomål över att hon varit tvungen underkasta
sig polistransport till vårdanstalt, anförde ställföreträdande JO
Petrén bl. a. följande.

Länsstyrelsen äger visserligen anlita polis för verkställighet av beslut
om intagning å vårdanstalt. Emellertid måste det anses åligga länsstyrelsen
att vid varje särskilt tillfälle pröva om polismedverkan är erforderlig.
Återhållsamhet med begagnande av polisens tvångsmedel är påkallad
av många skäl. Den enskilde får icke utsättas för större våld än som är
behövligt. Polisens resurser bör i första hand reserveras för egentlig polisverksamhet.
Härutöver gör sig vid verkställighet av beslut om tvångsintagning
på vårdanstalt för alkoholmissbrukare även mera speciella hänsyn
gällande, som gör att anlitande av polismyndighet bör undvikas, om
det är möjligt. Onödiga tvångsåtgärder kan nämligen lätt av den berörde
uppfattas som provokationer till men för det långsiktiga nykterhetsvårdande
arbetet. Polismyndighet bör därför anlitas för vederbörandes inställelse
på anstalt endast när detta är klart påkallat av omständigheterna,
t. ex. om vederbörande vägrar att inställa sig frivilligt eller han
är uttalat farlig för andra eller sig själv. — Om länsstyrelsen i förevarande
fall, såsom bort ske, samrått med nykterhetsnämnden hade
polishandräckning troligen kunnat undvikas.

Vid inspektion av två länsnykterhetsnämnder iakttogs, att dessa på
begäran av lokal nykterhetsnämnd eller av eget initiativ brukade meddela
beslut om avstängning frän utskänkning och inköp av alkoholhaltiga
drycker utan att dessförinnan bereda berörda personer tillfälle att
yttra sig i ärendet. JO ifrågasatte, huruvida förvaltningsrättsligt ingripande
av förevarande art rimligen bör ske utan att vederbörande fått
tillfälle att yttra sig.

Ett ärende rörande frågan om nykterhetsnämnds yttrande i körkortsärende
är offentlig handling redovisas i det följande under rubriken
offentlighet, sekretess m. m.

Socialvård

I en klagoskrift anförde G. Johansson på uppdrag av pensionären Erik
Nylund, född 1880, klagomål över att Nylund, som bodde på ålderdoms -

238

hemmet Älandsbro i Härnösand, icke av kommunen erhållit s. k. fickpengar
om 100 kr. per månad under tiden den 1.1.—den 31.7.1969. Johansson
framhöll därvid, att Nylund, som vistats på hemmet sedan 1956,
erhållit fickpengar fram till den 1 januari 1969, då en sammanläggning
ägde rum av bl. a. Säbrå kommun och Härnösands stad, men att fickpengarna
därefter utan att Nylund fått reda på orsaken indragits. Vidare
hemställde Johansson, att JO ville låta utreda om andra pensionärer på
hemmet blivit utsatta för samma förfarande och om detta i så fall kunde
stå i överensstämmelse med gällande lagar och föreskrifter.

Med anledning av klagomålen inhämtades upplysningar av socialnämnden
i Härnösand och yttranden av socialvårdskonsulenten.

Beträffande indragningen av Nylunds fickpengar från och med den

1.1.1969 uppgav socialnämnden i avgivet yttrande att indragningen
hade sin grund i två omständigheter nämligen dels att Nylund tillsammans
med sin hustru haft en fastighet, vilken försålts i mitten av år 1968,
varvid Nylund avstått sin del av köpeskillingen 9.158 kr. till en dotter,
dels att hustrun hade inkomst av förvärvsarbete ävensom hustrutillägg.
Sedan Nylund numera gjort ansökan om kommunalt bostadstillägg, hade
nämnden dock från och med augusti utbetalat fickpengar till Nylund.

Socialvårdskonsulenten uppgav i yttranden den 19.1. och den 30.4.1970
bl. a. följande: Avgiften vid ålderdomshemmen i den sammanslagna
kommunen utgjordes av folkpension inklusive kommunalt bostadstillägg
minus lagstadgade fickpengar. I den mån kommunalt bostadstillägg ej
utgick eller utgick med allenast reducerat belopp räckte ej vad som återstod
av folkpensionen sedan fickpengar avdragits, till vårdavgiften. Nylund
erhöll ej kommunalt bostadstillägg på grund av sitt tidigare fastighetsinnehav
och hustruns inkomst. Socialnämnden hade därför från och
med den 1.2.—den 31.7.1969 tillgodogjort sig även fickpengarna till
täckande av vårdavgiften. Eftersom kommunen uppburit Nylunds folkpension
jämlikt 1 § kungörelsen den 25.5.1962 om rätt i vissa fall för
kommun eller annan att uppbära folkpension, hade emellertid kommunen
jämlikt 4 § samma kungörelse varit skyldig att tillhandahålla Nylund
fickpengar om minst 100 kr. per månad. Detta hade numera framförts
till socialchefen av konsulenten. I sammanhanget förtjänade även framhållas,
att makarna Nylunds äktenskapliga samlevnad upphört 1956, att
någon kontakt mellan dem därefter knappast förekommit och än mindre
någon ekonomisk gemenskap, att hustruns inkomst nätt och jämnt räckt
till hennes egen försörjning samt att Nylund på grund därav och på
grund av att han skänkt bort köpeskillingen för fastigheten 1968 under
tiden den 1.2.—den 31.7.1969 saknat medel till de personliga utgifter,
för vilka fickpenningbeloppet var avsett. Nylund borde därför även om
kommunen ej uppburit folkpensionen ha fått ut ett mot fickpenningen
svarande belopp av socialnämnden. — Enligt vad konsulenten inhämtat
under ärendets utredning tillämpade socialnämnden från och med den

239

1.9.1969 den principen, att nämnden hos försäkringskassan gjorde framställning
om utbekommande av folkpensionen för samtliga pensionärer
på ålderdomshemmen. Detta hade skett i syfte att administrativt förenkla
uppbörden. Det förekom därför flera fall då fickpengar ej utbetalades
till pensionärer, som hade andra inkomster än folkpension. Några skriftliga
avtal eller skriftlig information om vårdavgiftens storlek eller på vad
sätt den skulle erläggas hade ej förekommit. Däremot hade pensionärerna
informerats muntligen. Rent principiellt ansåg konsulenten, att socialnämnderna
icke borde utnyttja sin rätt att uppbära pensionärernas
pension i andra fall än där pensionären saknade förmåga att handha pensionen
eller tredskades med avgiftsbetalning.

Enär Härnösands kommun icke vidtog rättelse i ärendet, ehuru detta
var påkallat, lät JO Bexelius därefter inhämta yttrande från länsstyrelsen
i Västernorrlands län, som därvid skulle yttra sig även om lämpligheten
av socialnämndens i Härnösand uppbördssystem beträffande ålderdomshemsavgiftema.

Länsstyrelsen anförde i avgivet yttrande i huvudsak följande.

Socialnämnden upplyser i sina yttranden att nämnden — efter omprövning
av nämndens tidigare ståndpunkt i ärendet — beslutat utgiva
fickpenning till Nylund för tiden 1.2—31.7.1969 med 100 kronor för
månad. Därjämte har nämnden beslutat att fickpenning skall utgivas
till Nylund för tiden därefter så länge behovet kvarstår. Vidare har
nämnden uttalat, att den skall tillse att liknande tvister mellan kommunen
och dess pensionärer inte skall uppstå i framtiden.

Länsstyrelsen delar konsulentens mening att det är lämpligt att samtliga
pensionärer, som flyttar in på ålderdomshem, skriftligen informeras
om principen för avgiftsdebitering och om storleken av den avgift som
kommer att debiteras dem.

Det föreligger sålunda, synes det, för vissa pensionärer en muntlig
överenskommelse om en slags fortlöpande kvittning, innebärande att
fickpengar helt eller delvis avräknas mot en del av vårdavgiften.

Det kan till en början fastställas, att någon uttrycklig rättsregel, som
ger socialnämnd rätt att träffa avtal med pensionär om disposition av
fickpengarna på sätt skett ej finns. Den rätt socialnämnden enligt 4 §
i kungörelsen har att använda fickpengarna avser uppenbarligen ej betalning
av vårdavgift.

Jämlikt 20 kap. 6 § andra stycket lagen om allmän försäkring får ej
rätt till ersättning från den allmänna försäkringen överlåtas, innan ersättningen
är förfallen. Denna regel avser självfallet även den rätt till fickpengar
som pensionär på grund av ovannämnda kungörelse äger. Men
får avtal om överlåtelse av rätt till fickpengar ej träffas, torde ej heller
avtal om kvittning (avräkning) av i framtiden förfallande fickpenningsbelopp
kunna träffas. Avtalen mellan socialnämnden och vissa pensionärer
om avräkning av rätten till fickpengar synes därför ej bindande
för pensionärerna.

240

Alldeles oavsett bestämmelser i 20 kap. 6 § lagen om allmän försäkring
anser länsstyrelsen att socialnämnden ej har befogenhet att avtala
med pensionärer om deras rätt till sådana fortlöpande prestationer
som även i allmänt intresse författningsenligt tillförsäkrats dem.

Beaktas bör också att de personer, med vilka överenskommelserna
träffas, i allmänhet ha kommit till hög ålder och därjämte måhända
känner sig vara i en i förhållande till motparten i viss mån beroende
ställning.

På grund av vad sålunda anförts anser länsstyrelsen att förfaringssättet
ej bör användas i fortsättningen. I de fall nämnden uppbär pensionärs
folkpension måste nämnden anses ovillkorligen skyldig att på
sätt föreskrives i 4 § i kungörelsen tillhandahålla pensionären fickpengar.

Detta leder till att länsstyrelsen anser sig böra hos socialnämnden
upptaga frågan om rättelse i fråga om de 31 pensionärer som avses i
konsulentens yttrande. I fråga om Nylund kan hans fortsatta rätt att
utfå fickpengar ej få vara villkorad av frågan huruvida behov föreligger
eller ej.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Såsom socialvårdskonsulenten och länsstyrelsen anfört är kommun
som, jämlikt 1 § kungörelsen om rätt i vissa fall för kommun eller annan
att uppbära folkpension, omhändertar pensionsberättigads folkpension
skyldig att utgiva fickpengar till pensionären eller att tillse att motsvarande
belopp kommer pensionären tillgodo. Socialnämnden i Härnösand
förfor därför felaktigt, då den underlät att under tiden den 1.2.—den

31.7.1969 utgiva fickpengar till Nylund. Det förtjänar också att tilläggas,
att socialnämnden — även om den ej uppburit Nylunds folkpension —
likväl synes jämlikt 12 § socialhjälpslagen ha varit skyldig att förse Nylund,
som saknade egna medel, med fickpengar till motsvarande belopp
som skall utgå enligt 4 § ovannämnda kungörelse. (Jfr JO:s ämbetsberättelse
1971 s. 265.) Då socialnämnden numera ersatt Nylund vad han gått
miste om genom felet, anser jag mig i denna del av ärendet kunna låta
bero vid vad i saken förevarit, därvid jag förutsätter att nämnden i fortsättningen
iakttar bestämmelser och uttalanden av statsmakterna om
utgivande av s. k. fickpengar. Jag förutsätter även att socialnämnden, så
länge den uppbär Nylunds folkpension, icke vidhåller det villkor som
uppställts för fickpengarnas utgivande.

Enär länsstyrelsen vidare förklarat sig ämna hos socialnämnden upptaga
frågan om rättelse ifråga om övriga pensionärer, för vilka fickpengar
oriktigt innehållits, anser jag mig ej heller behöva ytterligare
uppehålla mig vid denna fråga.

Vad därefter angår spörsmålet om hur pensionärer, som flyttar in på
ålderdomshem, bör underrättas om vårdavgiften och uppbörden av densamma
har jag i flera tidigare ärenden haft anledning framhålla, att
skriftliga avtal med pensionärerna eller i allt fall skriftlig information
till dem skulle vara av stort värde. Jag har också fäst socialutredningens

241

uppmärksamhet på denna fråga. Socialutredningen har upptagit frågan
i sitt nyligen avgivna betänkande om ålderdomshemsavgifter (socialdepartementet,
stencil 1970: 6 s. 142 f.). Om socialutredningens förslag ifråga
om ålderdomshemsavgifter godtages av statsmakterna, kommer socialnämnderna
i framtiden att bli skyldiga att skriftligen delgiva varje pensionär
sitt beslut om avgiftens storlek. Vidare har socialutredningen rekommenderat,
att ett avräkningskort bör föras över vad som erlägges
av varje pensionär. Med hänsyn till dessa förslag anser jag mig för närvarande
ej ha anledning att vidtaga någon ytterligare åtgärd på grund
av vad som i detta ärende förekommit i frågan.

Beträffande slutligen det av socialnämnden tillämpade systemet att
från försäkringskassan uppbära folkpensionerna för samtliga pensionärer
på ålderdomshemmen inom kommunen anser jag mig i likhet med länsstyrelsen
och socialvårdskonsulenten starkt böra ifrågasätta lämpligheten
härav. Visserligen ger bestämmelserna i 10 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring och 1 § tidigare nämnda kungörelse om rätt för kommuner
att uppbära folkpensionen socialnämnden formell rätt härtill. Emellertid
kan det knappast vara avsikten med dessa bestämmelser att de skall
tillämpas på ett sådant sätt, vilket närmast ger intryck av att samhället
anser sig böra utöva ett allmänt förmynderskap över pensionärerna på
ålderdomshemmen. Bestämmelserna om kommunernas oinskränkta rätt
att omhänderta folkpensionen för pensionärer på ålderdomshem har sitt
ursprung i det gamla fattigvårdssamhällets tid och synes slentrianmässigt
ha upptagits i senare författningar, oaktat förhållandena i samhället och
synen på åldringarnas ställning i hög grad förändrats. Redan i yttrande
över det förslag, som ledde till 1946 års lag om folkpensionering, anförde
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet rörande kommunens rätt
att uppbära folkpensionen, att de på de kommunala ålderdomshemmen
intagna pensionärerna, då folkpensionerna blev så stora att pensionärerna
i regel kunde betala för sin vård, icke borde intaga annan ställning
än andra som inackorderat sig på ålderdomshem. De borde sålunda enligt
vad som vidare anfördes i yttrandet själva få taga hand om sina
pensioner för att därmed erlägga fastställd avgift, såframt de ej var
oförmögna att handha penningmedel. Under hänvisning till att sistnämnda
spörsmål torde komma att uppmärksammas av socialvårdskommittén
vid dess fortsatta arbete gjordes dock ej i samband med tillkomsten
av 1946 års lag om folkpensionering någon inskränkning i bestämmelserna
om kommunens rätt att uppbära pensionen. (Prop. 1946:220 s.
141.) Såsom länsstyrelsen anfört har statsmakterna emellertid därefter i
olika sammanhang gjort uttalanden om att ålderdomshemmen borde
ha karaktär av inackorderingshem och att pensionärerna borde få känna
tillfredsställelsen av att genom avgiftsbetalningar få göra rätt för sig.
Även om bestämmelserna om kommunens rätt att uppbära folkpensionen
för pensionärer på ålderdomshem alltjämt har en lydelse, som ger

242

kommunen mycket vidsträckta möjligheter, bör de med hänsyn till vad
sålunda anförts enligt min mening icke tillämpas av kommunerna i andra
fall än då pensionären är oförmögen att handha pensionsmedlen eller
av andra skäl tredskas ifråga om avgiftsbetalningen.

Enligt vad socialvårdskonsulenten uppgivit undersöker socialnämnden
i Härnösand för närvarande möjligheterna att övergå till ett annat uppbördssystem
för ålderdomshemsavgifterna. På grund härav och då det
kan förutsättas att länsstyrelsen kommer att följa hur socialnämnden
i fortsättningen löser denna uppgift anser jag någon ytterligare åtgärd
i denna fråga, utöver nu gjorda uttalanden, ej vara påkallad från min
sida såvitt rör Härnösands kommun.

Då det av socialvårdskonsulentens yttrande att döma torde förekomma
i flera av landets kommuner, att socialnämnden för att förenkla uppbörden
av ålderdomshemsavgifter gör framställning om att få uppbära
folkpensionen för samtliga pensionärer å kommunens ålderdomshem,
synes emellertid frågan vara av sådan räckvidd att den förtjänar att
uppmärksammas av socialutredningen i dess fortsatta arbete rörande
åldringsvården. Jag kommer därför att översända en utskrift av detta
beslut till socialutredningen för kännedom.

Fråga om återkrav av lämnad socialhjälp

P. inskrevs vid Stockholms läns allmänna försäkringskassa den 1.1.
1955. Efter flera årslånga sjukskrivningar sjukskrev sig P. ånyo den 12.6.
1964. Sedan P. vägrat att undergå viss av läkare rekommenderad behandling
i klinisk form eller dagsjukhusvård, beslöt försäkringskassan med
stöd av 20 kap. 3 § 1 st c) lagen om allmän försäkring att indraga den
sjukpenning som eljest kunnat tillkomma P. för tid fr. o. m. den 26.3.
1965 tills vidare. Efter det att sjukpenningen indragits, erhöll P. av socialnämnden
i Solna socialhjälp till sitt uppehälle. I början av 1970 anförde
P. klagomål hos JO över indragandet av sjukpenningen. P:s klagoskrift
överlämnades till riksförsäkringsverket för fortsatt handläggning, varefter
P. retroaktivt erhöll sjukpenning med 25 kr/dag för tiden den
1.2.1970—den 28.2.1971. Sociala distriktsnämnden II i Solna kommun
beslöt därefter den 16.3.1971 att uppdraga åt förvaltningen att jämlikt
39 § socialhjälpslagen hos länsstyrelsen aktualisera frågan om återbetalning
av utgiven socialhjälp.

P. klagade hos JO över sociala distriktsnämndens beslut att återkräva
den till honom utgivna socialhjälpen.

Med anledning av klagomålen infordrades yttrande från sociala distriktsnämnden
II i Solna, som anförde följande: P. har varit aktuell vid
socialförvaltningen i Solna sedan början av 1960-talet. Fram till 1965

243

erhöll han utfyllnad på sjukpenningen. Sedan denna indragits fram till
mars 1971, då han ånyo fick rätt att uppbära sjukpenning, utgick helt
bidrag till hans uppehälle. Därefter erhöll han ånyo utfyllnad på utgående
sjukpenning. Sedan distriktsnämnden fått kännedom om att P. i mars
1971 erhållit cirka 10 000 kr i retroaktiv sjukpenning för tiden den 1.2.
1970—den 28.2.1971, beslöt nämnden att underställa länsstyrelsens prövning
frågan om återbetalning av den för samma tid till P. utgivna socialhjälpen.
P. hade dock redan innan frågan prövats av länsstyrelsen förbrukat
beloppet, varför återbetalningsskyldigheten ej längre hade aktualitet.

Under hand inhämtades från socialförvaltningen i Solna att socialhjälpen
vid utgivandet ej betecknats som förskott å sjukpenning eller
annan förmån.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 33 § i socialhjälpslagen är hjälptagare ersättningsskyldig för
socialhjälp, som lämnats enligt 12 §, endast under förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är berättigad,
efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande
uppgift rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild
social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen
att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet
som villkor för dylik förmån.

Sådan situation som avses i b) och c) har ej påståtts föreligga beträffande
P.

Vad angår den under a) upptagna situationen torde densamma vara
avsedd att tillämpas, då en person, som är i behov av hjälp, har att vänta
en förmån — exempelvis invalidpension — men av någon anledning
ännu ej hunnit få sin ansökan därom slutligt prövad, då hjälpbehovet
uppstår. En förutsättning för tillämpning av stadgandet i 33 § a) socialhjälpslagen
är emellertid att det vid hjälpens lämnande står klart för alla
parter att hjälpen utgår som ett förskott å den väntade förmånen och att
detta förskott kan återkrävas, när hjälptagaren erhåller förmånen. Socialhjälpen
bör därför också vid utgivandet i socialnämndens beslut betecknas
som förskott. Har så ej skett torde den utgivna hjälpen ej kunna
återkrävas. (Jfr kammarrättens årsbok 1969 s. 5 eller SocF 1969 s. 199).

I förevarande ärende har socialhjälpen vid utgivandet ej betecknats
som förskott. Av vad som förevarit i ärendet har vidare framgått, att
nämnden vid utgivandet av hjälpen ej heller haft anledning räkna med
att P. skulle få sjukpenning för samma tid. Den utgivna socialhjälpen
kan därför ej heller anses ha utgjort förskott å sjukpenning och nämn -

244

dens talan om utbekommande av ersättningen har följaktligen ej haft
stöd i lag.

Den omständigheten att nämnden tolkat stadgandet i 33 § a) socialhjälpslagen
felaktigt är emellertid ej av beskaffenhet att kunna läggas
nämnden eller någon dess ledamot till last såsom tjänstefel. Då det vidare
i ärendet framgått, att frågan om återbetalning av socialhjälpen numera
förfallit, finner jag ärendet ej föranleda vidare åtgärd från min sida.

Övriga socialvårdsärenden

Åtskilliga klagomål har avsett att klaganden inte fått erforderlig
socialhjälp eller den hjälp i övrigt som klaganden ansett sig behöva.
Det ligger i sakens natur att klagomål över dylika bedömningsfrågor
endast sällan kan leda till någon JO:s åtgärd.

Det förekommer emellertid även i icke obetydlig utsträckning klagomål
över att de sociala nämnderna varit alltför generösa. I ett sådant
fall påtalade en klagande att socialhjälpsdelegerade i Stockholm
lämnat socialhjälp till zigenare för utlösande av pantsatta familjeklenoder.

Med anledning av klagomålen inhämtades yttrande av socialnämnden
i Stockholm och utlåtande av socialstyrelsen.

Socialnämnden åberopade ett av socialdirektören Bengt Andersson
avgivet tjänsteutlåtande, vari anfördes bl. a. följande.

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk
hjälp, 12 § socialhjälpslagen, är sådan hjälp som kommunen är
skyldig att lämna, medan meddelandet av frivillig socialhjälp, 13 § socialhjälpslagen,
ankommer på kommunens eller dess socialnämnds fria
bedömande. 13 § socialhjälpslagen lyder: »I andra fall än som avses i
12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder, som kommunens fullmäktige
äga bestämma, eller, om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden
prövar erforderligt.»

I propositionen uttalar departementschefen med avseende på denna
lagbestämmelse bl. a. följande: »Ett karakteristiskt drag i den nuvarande
lagstiftningen är, att kommunerna har full frihet att bevilja fattigvård
i all den utsträckning de själva finner lämpligt. Tack vare denna obundenhet
kan de mest skiftande behov tillgodoses och hjälpen differentieras
efter omständigheterna i varje särskilt fall. De möjligheter, som lagstiftningen
sålunda öppnar för kommunerna, har på många håll tillvaratagits
på ett mycket förtjänstfullt sätt; särskilt i de större kommunerna
bedrives numera en vidsynt hjälpverksamhet, som är stadd i ständig utveckling.
Det är enligt min mening angeläget, att kommunerna genom
egna initiativ bidrar till en fortsatt utveckling på detta område.»

Det beslut, vilket socialnämndens delegerade för socialhjälpsärenden
fattade den 7.4.1971 och mot vilket kritik riktats, har således fattats
inom ramen för gällande lagstiftning.

245

I sakfrågan må nämnas, att normalt beviljas inom socialhjälpen i
Stockholm icke bidrag till utlösen av pantsatta föremål. I detta fall
gjordes ett undantag med hänsyn till de speciella omständigheterna i
ärendet. Av redovisningen i ärendet framgick bl. a., att socialhjälp ungefär
motsvarande pantlånebeloppet torde ha beviljats om vederbörande
familjer ansökt härom i stället för att pantsätta sina tillgångar. Det slutligt
beviljade bidraget utgjorde endast omkring hälften av det sammanlagda
pantlånebeloppet.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande följande.

Den utgivna socialhjälpen är utan tvekan att hänföra till hjälp som
lämnats enligt 13 § socialhjälpslagen, så kallad frivillig hjälp. Vad socialstyrelsen
har sig bekant är det jämförelsevis sällan som socialnämnder
beviljar hjälp till lösen av panter. I här berörda ärende, som i realiteten
berörde 47 personer, har socialnämndens delegerade funnit sådana särskilda
skäl föreligga att det fanns anledning att göra en generös bedömning.
Det rörde sig nämligen om en grupp utomnordiska zigenare, som
på grund av språksvårigheter, ringa eller ingen kunskap om svenska
samhällsförhållanden, inte förstod eller vågade söka den hjälp som tillkommer
varje nödlidande person i vårt land. Rädslan var närmast betingad
av att man tydligen genom andra invandrare bibringats den uppfattningen
att »söker jag socialhjälp får jag inte stanna i Sverige». Man
pantsatte därför för denna grupp speciella familjeklenoder istället för
att söka hjälp. När man så småningom pantsättningen till trots blev
tvungen att söka hjälp och gruppen fick klart för sig att de inte skulle
få stanna i Sverige upplevde de situationen som en katastrof. De kunde
inte bevaka sin pantskuld och familjeklenoderna betingade ett så stort
personligt värde för dem att de skulle få mycket svårt att acceptera att
de inte längre var deras. De kände sig bedragna. Under föreliggande omständigheter
synes det socialstyrelsen som om det beslut socialnämndens
delegerade fattade i föreliggande ärende överensstämmer med en human
syn på människorna och deras problem och att någon anmärkning inte
kan göras mot delegerade, då dessa i enlighet med lagen haft att själva
pröva skäligheten.

JO Bexelius lämnade klagomålen utan åtgärd, därvid han yttrade:
Såsom framgår av vad socialnämnden och socialstyrelsen anfört, har
den socialhjälp, som avses i klagomålen, utgått enligt 13 § socialhjälpslagen.
Enligt detta lagrum har det överlämnats till kommunerna att efter
deras fria skön avgöra i vilken utsträckning de vill — utöver vad som
följer av 12 § socialhjälpslagen — tillgodose olika hjälpbehov genom
socialhjälp. Socialhjälpsdelegerade har följaktligen enligt socialhjälpslagen
haft möjlighet att bevilja den socialhjälp som utgått.

Från ett par rättegångsombud framfördes klagomål mot socialförvaltningen
i Malmö över att formulär med uppgifter för erhållande av fri
rättegång, som ingivits till socialbyrån för bestyrkande, ej blivit inom
rimlig tid bestyrkta och expedierade samt att i något fall formuläret
expedierats med flertalet uppgifter obestyrkta. Vid utredningen i ärendet
framkom dels att den försenade expedieringen främst haft sin grund i

246

att sökandena ej hos socialförvaltningen genom löneintyg eller dylikt
styrkt sina uppgifter eller medgivit den som skulle bestyrka uppgifterna
rätt att göra förfrågningar hos arbetsgivaren, dels att orsaken till att i
ett fall vissa uppgifter lämnats obestyrkta var att ärendet handlagts av
orutinerad personal. Socialvårdsstyrelsen förklarade därjämte i ärendet,
att det var önskvärt med ett klarläggande av i vilken utsträckning det
ålåg rättegångsombuden respektive den bestyrkande myndigheten att införskaffa
erforderlig komplettering i dylika ärenden.

JO Bexelius anförde i detta ärende bl. a. följande.

Enligt lagen om fri rättegång med tillämpningsbestämmelser åligger
det den som anmodats att bestyrka en uppgift för erhållande av fri rättegång
att, innan bestyrkande sker, verkställa noggrann undersökning
rörande sökandens inkomst- och förmögenhetsförhållanden i övrigt samt
omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet. Nämnda bestämmelse
kan emellertid ej ges den innebörden att all utredning angående
sökandens ekonomiska förhållanden skall ske genom den bestyrkande
myndigheten. Det ligger i sakens natur att sökanden har att tillhandahålla
de bevis och övriga handlingar som erfordras för undersökningen
och som är tillgängliga för sökanden eller kan av honom lätt anskaffas.
På den blankett som användes i förevarande sammanhang finns också
angivet att sökanden för den som skall bestyrka uppgiften om möjligt
bör förete prästbetyg, senaste debetsedel å slutlig skatt samt intyg om
arbetsinkomsten.

Den som till myndighet lämnar in en uppgift av nu förevarande slag
för bestyrkande bör alltså förete utredning angående sökandens inkomstoch
arbetsförhållanden. Enligt min mening kan det med fog krävas, att
rättegångsombud, som för klients räkning för bestyrkande insänder uppgift
för erhållande av fri rättegång, tillser att uppgiften är åtföljd av de
bevis och den utredning som erfordras och som kan lätt tillhandahållas
av sökanden. Det dröjsmål som kan föranledas av att uppgiften inte är
åtföljd av erforderliga handlingar kan inte lastas den bestyrkande myndigheten.

Vad därefter angick åtgärden från socialförvaltningens sida att till
domstolen inge en uppgift för erhållande av fri rättegång som endast i
vissa delar bestyrkts, förklarade sig JO anse åtgärden meningslös, då en
sådan endast delvis bestyrkt uppgift ej skulle kunna läggas till grund för
ett beslut om beviljande av fri rättegång. Sökanden borde i stället ha
anmodats komplettera ärendet med erforderliga uppgifter. Med hänsyn
till omständigheterna ansåg JO dock ej vidare åtgärd från hans sida påkallad.

Vid inspektion av länsstyrelsen i Kristianstads län uppmärksammades,
att länsstyrelsen i ärende rörande återbetalning av utgiven socialhjälp
begärt utredning genom polismyndighetens försorg om hjälptagarens
ekonomiska förhållanden.

JO Lundvik ifrågasatte därvid lämpligheten av att ta polismyndighetens
resurser i anspråk för sådan utredning.

247

Sjukvård
Psykiatrisk vård

Liksom under tidigare år har beträffande den psykiatriska vården
ett stort antal klagomål framförts angående tvångsintagning och kvarhållande
på hithörande sjukvårdsanstalter. Klagomålen har kommit från
såväl patienter som utomstående och har i regel riktat sig mot läkarnas
bedömning av vederbörandes sinnestillstånd men har i ett par fall även
avsett den kommunala myndighet, som gjort ansökan om intagningen.

Ett av dessa ärenden gällde en 14-årig flicka Marita som intagits på
Falbygdens sjukhus efter ansökan av socialförvaltningen i flickans hemkommun.
I detta ärende uppkom fråga huruvida det förelåg tillräckliga
skäl för tvångsintagning och huruvida intagning kunde ske utan medgivande
av flickans föräldrar.

Omfattande utredning förebragtes, därvid en tjänsteman vid ombudsmannaexpeditionen
höll förhör med ett flertal personer i orten.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Sluten psykiatrisk vård — d. v. s. vård på sjukhus — kan beredas såsom
frivillig vård enligt sjukvårdslagen eller oberoende av eget samtycke
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).
I förra fallet äger den sjuke i princip frihet att mottaga eller avböja erbjuden
vård och att när som helst lämna sjukhuset. I det senare fallet
kan den sjuke hindras att lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas
det tvång, som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården
eller för att skydda den sjuke eller omgivningen (13 § LSPV).

Sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV kan oberoende av eget
samtycke beredas den, som lider av psykisk sjukdom, om sådan vård är
oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och
till någon av de i lagen angivna specialindikationerna (1 §). Bland specialindikationer
som är av intresse i förevarande fall må nämnas dels
att den sjuke uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen
och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt
försämrat om vården uteblir, dels att den sjuke till följd av sjukdomen
är farlig för eget liv, dels att den sjuke till följd av sjukdomen
är ur stånd att taga vård om sig själv.

I ärendet är upplyst att Marita samma dag som hon intogs på Falbygdens
sjukhus själv uppsökte provinsialläkaren och bad om hjälp.
Såsom skäl härför uppgav hon att hon av rastlöshet och oro inte orkade
längre. Den vårdintygsgivande läkaren fann henne sliten intill depression.
Vidare är upplyst att Marita — som i övrigt uppgivits vara »skötsam,
duktig, präktig och hjälpsam» — under sista året visat symptom
på dålig anpassning i form av skolvägran, tablett- och spritmissbruk

248

samt avancerat utespring i raggargäng. Den 20.3.1971 måste hon intagas
på barnklinik på grund av att hon intagit en alltför stor dos Valium i
spritpåverkat tillstånd.

Det kan med hänsyn till vad sålunda och i övrigt blivit upplyst inte
råda något tvivel om att hon vid intagningstillfället led av psykisk sjukdom
och att sluten psykiatrisk vård var oundgängligen påkallad samt att
hon till följd av sjukdomen var ur stånd att taga vård om sig själv. Av
sjukhusjournalen synes även framgå att hon till en början hade föga
sjukdomsinsikt. Vidare är tydligt att det med hänsyn till hennes slitna
tillstånd förelåg risk för ett nytt suicidalförsök. Av det sagda framgår
klart att förutsättningar för att bereda Marita sluten psykiatrisk vård
enligt LSPV oberoende av eget samtycke var för handen. Någon erinran
kan därför i och för sig inte riktas mot att vård bereddes henne med
stöd av LSPV.

Klagomålen synes närmast avse att intagningen inte skedde för frivillig
vård och att föräldrarna inte hördes innan tvångsintagningen
skedde.

Ansökan om intagning för vård enligt LSPV kan göras av vissa anhöriga
till den sjuke samt, såvitt nu är i fråga, av ordförande i socialnämnd
(4 §). Om kommunens fullmäktige så beslutat, äger socialnämnd
uppdraga åt annan ledamot i nämnden än ordföranden eller åt tjänsteman
i ledande ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.

Ordförande i socialnämnd eller, i fall av delegation, annan ledamot
eller tjänsteman kan således göra ansökan om intagning även utan samtycke
av eventuell förmyndare för den sjuke. Att ansökan i detta fall
avsåg intagning med kvarhållningsrätt, oaktat Maritas föräldrar inte
tänkt sig annan vårdform än frivillig vård, kan alltså i och för sig inte
föranleda kritik.

LSPV upptager inte föreskrift om att föräldrarna till underårig, som
är psykiskt sjuk, skall höras, innan ansökning om tvångsintagning av
det sjuka barnet göres av myndighet. Den myndighet som gör ansökan
om tvångsintagning är emellertid ansvarig för att ansökningen föregåtts
av erforderlig utredning och är grundad på tillräckliga skäl. Det ligger
i sakens natur att fråga om intagning av ett psykiskt sjukt barn, som
vistas hos sina föräldrar, inte kan anses tillräckligt utredd utan att tillfälle
beretts föräldrarna att yttra sig beträffande vårdbehovet. Lämpligt
är naturligtvis att den myndighet, som överväger att göra ansökan om
intagning av psykiskt sjukt barn, med barnets föräldrar diskuterar om
förefintligt vårdbehov kan tillgodoses genom frivillig vård eller om
möjlighet att kvarhålla barnet på sjukhuset måste finnas.

I det aktuella fallet skedde samråd med modern beträffande behovet
av vård. Enligt min mening borde socialförvaltningen därvid ha inhämtat
moderns synpunkter på frågan om ansökningen borde avse intagning
för vård enligt LSPV, d. v. s. med kvarhållningsrätt. Den omständigheten
att socialförvaltningen ansåg sig kunna utgå från att modern
skulle motsätta sig annan vårdform än frivillig vård har givetvis
inte utgjort något skäl för att underlåta att diskutera frågan med modern.
Socialförvaltningens underlåtenhet härutinnan är emellertid —
med hänsyn till att annan vårdform än vård med kvarhållningsrätt
med tanke på Maritas bästa inte rimligen kunde ifrågakomma — inte
av beskaffenhet att kunna läggas någon tjänsteman till last såsom fel.

Sedan Marita intagits på sjukhuset med stöd av LSPV, borde Maritas

249

föräldrar omedelbart ha underrättats om den vårdform som tillämpats.
Det ligger nämligen i sakens natur att föräldrar skall informeras om ingripanden
från samhällets sida gentemot deras barn. Anledningen till
att sådan information inte lämnades synes i detta fall ha berott på att
skolsköterskan och en socialassistent vid telefonsamtalen på morgonen
den 14.4.1971 missförstod varandra. Dessa tjänstemän har, enligt vad
utredningen ger vid handen, i övrigt handlat föredömligt och ådagalagt
en uppriktig strävan att hjälpa Marita och hennes föräldrar i en för
dem brydsam situation. I betraktande härav kan försummelsen att lämna
Maritas föräldrar information om vårdformen inte läggas någon
tjänsteman till last såsom tjänstefel.

På sätt framgår av det förut sagda undertecknades intagningsansökningen
av den för tillfället tjänstgörande socialchefen Kjell Jacobsson.
Befogenheten att å socialnämndens vägnar göra ansökningar av detta
slag hade emellertid inte delegerats till socialchefen. Jacobsson var följaktligen
inte behörig att göra sådan ansökan. Han överskred alltså sina
befogenheter, då han gjorde ansökningen. Då här är fråga om ett fel
i formellt hänseende och då sociala centralnämnden i efterhand förklarat
sig godkänna sina tjänstemäns handlande, låter jag härutinnan
bero vid det påpekande som innefattas i det sagda.

På sjukhuset borde man givetvis ha kontrollerat huruvida Jacobsson
hade befogenhet att göra ansökan om Maritas intagning på sjukhuset.
Att så inte skedde är emellertid inte av beskaffenhet att kunna läggas
vederbörande läkare till last såsom tjänstefel.

I ett annat fall hade patienten på grund av svåra orosutbrott intagits
på mentalsjukhus redan 1922 och var alltjämt omhändertagen för sluten
vård, oaktat att patienten under senare år icke företett några allvarligare
psykiska symtom. I detta fall framstod det såsom tveksamt om gällande
lags förutsättningar för kvarhållande var uppfyllda. I infordrat yttrande
anförde den för vården ansvarige överläkaren bl. a.

Patienten har under årens lopp blivit lugnare. Hösten 1965 kom dock
en ny orosperiod, som ledde till en tids vård på orolig, allmän avdelning,
där vi lyckades få henne att gå med på att acceptera antipsykotiska
mediciner. Hennes tillstånd har särskilt därefter medgivit ökade friheter
och i sommar har hon varit på försök utskriven i sällskap med sin
vårdarinna under drygt två månaders tid.

Patienten är ganska svårtillgänglig, tyst och sluten. Hon svarar på
tilltal men bara mycket korthugget, ett ja eller nej om hon kan komma
undan med detta. Har ofta tider då hon är »ur humör». Oroar sig då för
olika kroppsliga besvär, kan vara mera irriterad. Hon står fortfarande
på kontinuerlig medikamentell behandling. Hon är emellertid enligt min
mening i fortsatt behov av vård på sjukhus och hon kan ej för närvarande
bedömas ha utsikter att mera kontinuerligt klara sig utan det
stöd sjukhuset innebär för henne.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Bexelius.

Enligt lagen 16.6.1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall får den som lider av psykisk sjukdom oberoende av eget samtycke
beredas sluten vård med stöd av lagen, om sådan vård är oundgängligen
påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och därjämte någon

250

av de i lagen angivna specialindikationerna föreligger. Av dessa indikationer
synes i förevarande fall den närmast aktuella vara, att patienten
till följd av sjukdomen är ur stånd att taga vård om sig själv. En granskning
av journalhandlingarna för senare år ger otvivelaktigt anledning
till tvekan, om vården numera är oundgängligen påkallad med hänsyn
till patientens nuvarande sinnestillstånd. Samtidigt måste dock beaktas,
att patienten under praktiskt taget hela sin vuxna levnad vistats å
mentalsjukhus och därigenom blivit mer eller mindre främmande för
de ökade krav som livet utanför sjukhus ställer på individen. Prövningen
av patientens vårdbehov enligt lagen blir därför i hög grad en bedömningsfråga,
vars besvarande ger utrymme för olika meningar. Oavsett
hur man bedömer patientens vårdbehov är det emellertid uppenbart, att
det ställningstagande i saken som skett från överläkarens sida icke är
av beskaffenhet att kunna läggas honom till last som fel eller försummelse
i tjänsten. Klagomålen föranleder därför ej någon min vidare
åtgärd.

Klagomål har vidare anförts mot behandlingen av och servicen för
patienterna. Dylika klagomål kommer i regel från patienter, som är
intagna på specialavdelningar eller s. k. fast paviljong, och avser främst
tvångsmedicinering, indragning av frigång, placering i isoleringscell,
bristande kontaktmöjligheter med läkare och/eller omgivningen samt
ordningen i övrigt på dessa avdelningar. Klagomål i samtliga dessa hänseenden
från ett stort antal patienter vid Karsuddens sjukhus för särskilt
vårdkrävande fall är för närvarande föremål för prövning inom JOexpeditionen.
Ett slutligt ställningstagande till dessa klagomål torde böra
föregås av en särskild inspektion från JO:s sida, vilket tiden hittills
icke medgivit. De slutligt avgjorda ärenden i nu berörda avseenden har
efter företagen utredning i allmänhet icke föranlett någon JO:s åtgärd.

I ett flertal fall har missnöje yppats med befintliga möjligheter för
patienterna att få telefonera och mottaga telefonsamtal. Ofta sammanhänger
detta med att respektive avdelning endast är försedd med tjänstetelefon,
avsedd för samtal av eller med personal i tjänst. Men självfallet
kan även klientelets art göra det nödvändigt att begränsa telefonservicen
för patienterna. I ett ärende rörande telefonservicen vid Sundsvalls
psykiatriska klinik III gjorde JO Bexelius efter inhämtade upplysningar
följande uttalande.

Enligt 13 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
får den som är intagen på sjukhus med stöd av nämnda lag underkastas
det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården
eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Detta innebär bl. a.
att någon ovillkorlig rätt för patient att telefonera icke föreligger. Enligt
lämnade upplysningar varierar praxis på olika sjukhus och avdelningar
allt efter klientelets art och förefintliga praktiska möjligheter att tillmötesgå
patienternas önskemål att få telefonera. På s. k. fast paviljong
och på specialavdelning, varom här är fråga, förekommer regelmässigt
vissa restriktioner med hänsyn till faran för rymning, narkotikasmuggling
och andra risker, som sammanhänger med klientelets beskaffenhet.

251

Häremot torde någon erinran i och för sig icke kunna framställas.
Uppenbart är även, att — om endast tjänstetelefon finns på en avdelning
— patienternas möjligheter att telefonera måste av praktiska skäl begränsas.
I dessa fall blir patienten i större eller mindre utsträckning
hänvisad till att brevledes taga önskade kontakter med omgivningen,
varvid dock är att märka att vederbörande överläkare, om särskilda
skäl föreligger därtill, jämlikt 15 § lagen får taga del av brevets innehåll
och i vissa fall kvarhålla brevet.

Självfallet är det ett önskemål att patienterna, i den mån så lämpligen
kan ske, under dagtid beredas möjlighet till privata telefonsamtal. Åtgärder
i sådant syfte har också numera vidtagits vid den klinik, varom
fråga är, genom uppsättande av en myntautomattelefon på vardera
våningsplanet. Erfarenheten får utvisa om denna åtgärd är en ändamålsenlig
väg att förbättra patienternas telefonservice.

En annan fråga, som varit föremål för JO:s prövning i förevarande
sammanhang, gäller mentalsjukhusens rätt att omhändertaga patients
medel och värdehandlingar. I detta hänseende har socialstyrelsen på
uppdrag av Kungl. Maj:t genom kungörelser 27.8.1970 och 24.6.1971
meddelat särskilda bestämmelser, som bl. a. utgår från att 13 § lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall kunna tillämpas,
då så erfordras med hänsyn till patientens tillstånd. I anslutning
härtill har JO Bexelius med anledning av framfört klagomål från en
patient, som intagits för psykiatrisk vård, uttalat följande.

Enligt gällande bestämmelser äger sjukvårdsinrättning att vid intagning
av patient provisoriskt omhändertaga och förvalta penningmedel,
värdehandlingar och andra tillhörigheter, vilka patienten medför vid
intagningstillfället, om dylikt omhändertagande framstår såsom nödvändigt
på grund av patientens tillstånd. Ett dylikt omhändertagande
sker i patientens intresse och får givetvis inte utan vederbörligt medgivande
ske för att vinna säkerhet för bestridande av sjukvårdskostnader.

Av vad som blivit upplyst i ärendet framgår visserligen inte om
klagandens tillstånd vid intagningen var sådant att hennes värdesaker
borde omhändertagas i hennes eget intresse. Jag har inte ansett mig
behöva närmare utreda hur därmed förhåller sig, eftersom från sjukhusets
sida upplysts att värdesakerna redan återställts till klaganden.

I ett ärende har påtalats, att en äldre patient A. hemsänts från ett
mentalsjukhus utan att betryggande åtgärder vidtagits i samband med
hans hemresa. A., som hade ensam bostad på en gård i Junsele kommun,
hade enligt klagoskriften i januari 1971 utskrivits för hemresa till sin
oeldade bostad, utan att någon anhörig underrättats av sjukhuset, och
satts på tåget genom sjukvårdspersonalens försorg utan att tågpersonalen
informerats om A:s tillstånd. A. hade av någon anledning missat den
buss, som skulle vidarebefordra honom från Sollefteå, och kommit fram
till sin bostad först dagen därpå.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.

Enligt 23 § sjukvårdskungörelsen åligger det vederbörande överläkare
att, om patient som lämnar eller avser att lämna sjukhuset är farlig

252

för annans personliga säkerhet eller eget liv, omedelbart underrätta
någon av patientens närmaste anhöriga och, om patienten är farlig för
viss person, denne samt, om det behövs, lämplig myndighet. I övrigt
finns inga bestämmelser rörande förfarandet vid patienters hemresa,
utan omständigheterna därvid får bedömas från fall till fall.

Skyldighet för överläkaren att underrätta anhörig eller lämplig myndighet
om A:s förestående hemresa har förelegat endast om A. bedömts
vara farlig för sitt eget liv. A. har enligt vad överläkaren uppgivit ansetts
vara i det skick vid försöksutskrivningen att han kunde klara sig själv
både beträffande hemresan och under den fortsatta försökstiden.

I denna situation har man från sjukhusets sida ansett sig kunna
begränsa sig till vissa allmänna serviceåtgärder. A. har följts till tåget,
och man har förvissat sig om att han visste vart han skulle resa och att
han hade erforderliga medel för hemresan.

Då överläkaren eller annan befattningshavare vid sjukhuset, som står
under JO:s tillsyn, icke genom sina bedömningar eller åtgärder i denna
sak kan anses ha gjort sig skyldiga till fel eller försummelse i samband
med A:s hemresa och då icke heller eljest grund för något mitt ingripande
visat sig föreligga, lämnar jag klagomålen utan vidare åtgärd.

I två fall har frågan om omhändertagande enligt bestämmelserna i
omsorgslagen av personer med komplicerat handikapp prövats av JO.

Det ena fallet gällde en person i 20-årsåldem, som på grund av hjärnskada
och starkt nedsatt syn av fadern ansågs vara i behov av vård på
anstalt, närmast inom omsorgsverksamheten. Detta ärende, i vilket
enighet icke rådde mellan vederbörande om förutsättningarna för sonens
intagande på visst specialvårdhem inom omsorgsverksamheten, överlämnades
med stöd av 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän av
JO Bexelius till beslutsnämnden i Malmöhus läns landsting, som jämlikt
36 § 1 st. omsorgslagen i sådant fall har att besluta i saken.

Det andra fallet avsåg placering av en dövstum, nästan blind epileptiker,
som inte var så debil att han kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd.
Omständigheterna och JO:s uttalande i detta fall redovisas i det
följande.

Slutligen bör framhållas att de långa väntetiderna för genomgående
av rättspsykiatriska undersökningar även under år 1971 påtalats från
flera håll. Dessa klagomål redovisas särskilt i det följande, liksom ett
ärende rörande användande av narkoanalys vid en rättspsykiatrisk undersökning.

I anslutning härtill kan nämnas, att klagomål jämväl framförts rörande
dröjsmål med placering i sluten psykiatrisk vård av personer, som
av domstol jämlikt 31:3 brottsbalken överlämnats till sådan vård i stället
för undergående av straff. Särskilda åtgärder för att underlätta sådana
placeringar övervägs för närvarande inom såväl socialstyrelsen som JOexpeditionen.

253

Fråga om det var förenligt med bestämmelserna i omsorgslagen att
en dövstöm, nästan blind epileptiker, som inte var så debil att han
kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd, omhändertogs för vård
på ett hem för blinda utvecklingsstörda

Vid en av JO Thyresson i augusti 1970 företagen inspektion av Gotlands
domsaga uppmärksammades ett ärende angående omyndigförklarande
av en å S:t Olofs sjukhus intagen patient, G. E. Av inspektionsprotokollet
framgår bl. a. följande.

I ansökan 4.9. 1969 anhöll överförmyndaren i Visby distrikt att G. E.,
född 1927, måtte förklaras omyndig. Vid ansökningen var fogat ett 28.7.
1969 dagtecknat utlåtande av överläkaren vid S:t Olofs sjukhus S. Nylund.
I utlåtandet uppgavs bl. a. Anamnes: E. är dövstum. Han har genomgått
dövstumskola och kan skriva och läsa. E. klarar sig relativt
bra men får betraktas som något debil. Sedan barndomen har han haft
epilepsi. Han intogs första gången på sjukhuset 1964, emedan han helt
plötsligt blev våldsam och kastade bort sin medicin, varefter han fick
svåra epileptiska anfall. Under årens lopp har försök gjorts att placera
honom på specialanstalt, bl. a. Mogården, Doverstorp, men plats har
aldrig kunnat ordnas för honom. På S:t Olofs sjukhus har han långa perioder
skött sig mycket bra på utearbete men får ibland svåra raseriutbrott,
då han river sönder kläder. Han är svår att komma i kontakt med
på grund av dövstumheten. — Status praesens, psykiskt status: E. är
dövstum och man får ingen kontakt med honom. Han verkar snäll och
hygglig men kan periodvis gripas av våldsamt raseri av obekant anledning.
Sannolikt beror det på att han har svårt att få kontakt med omgivningen.
Han kan själv icke bedöma sin situation realistiskt. Han kommer
ofta med lappar, där han skrivit att han vill ha arbete utanför sjukhuset
och klara sig själv. Han är dock ur stånd att ta hand om sig själv, varför
han blivit kvar här på sjukhuset trots att han borde ha kommit till någon
dövstumsanstalt.

— De särskilda omständigheter, som enligt Nylunds uppfattning sätter
E. ur stånd att vårda sig eller sin egendom: omdömeslöshet, förstörelselusta,
dövstumhet och epilepsi. — E.:s hörande skulle vara utan gagn.
Hans personliga inställelse inför domstolen skulle ej kunna för honom
medföra men eller fara men han kan nog få vissa vredesutbrott. — Nylund
intygade därefter att enligt hans åsikt E. på grund av »sinnessjukdom
vid epilepsi» var ur stånd att vårda sig och sin egendom. — Häradsrätten
med Sveme som ordförande företog målet utan huvudförhandling
omedelbart till avgörande. Genom dom 12.9.1969 förklarade häradsrätten
E. omyndig med stöd av FB 10: 1 1.

Efter att ha uttalat sig om rättens handläggning av frågan om G.E.:s
omyndighetsförklaring beslöt JO Thyresson — som fann att vad i ärendet
framkommit även aktualiserade frågan om G.E. erhållit adekvat vård
— att JO Bexelius, som har tillsyn över vårdområdet, skulle underrättas
om omständigheterna i fallet.

Sedermera har från rättens ordförande till JO lämnats vissa kompletterande
uppgifter i ärendet. Enligt dessa skulle G.E. vara inte blott döv -

254

stum utan även i det närmaste blind. Vidare har uppgivits att det är
mycket svårt att få tag på någon person som kan få kontakt med G.E.
och att denne vid sådana kontakter brukar få vredesutbrott på grund
av att han inte förstår en del av vad kontaktmannen önskar förmedla
till honom.

I en härstädes upprättad remisspromemoria antecknades följande.

Från socialstyrelsen (medicinalrådet Ramqvist) har under hand inhämtats
att G.E. enligt infordrade journalhandlingar numera utskrivits
från S:t Olofs sjukhus och överflyttats till Annetorpshemmet i Lund,
där han inskrivits för observation under sex månader. Annetorpshemmet
är enligt uppgift ett hem för blinda utvecklingsstörda, varför placeringen
därstädes förefaller mindre adekvat, då patienten icke synes vara så
debil, att han bör räknas till de intellektuellt utvecklingsstörda. Enligt
upplysning är ej heller patientens epilepsisjukdom av den art, att den
motiverar vård å sjukhus för sådan sjukdom. Det synes dock uppenbart,
att patienten icke är i stånd att klara sig på egen hand.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit anmodades socialstyrelsen
att låta utreda vårdfrågan för G.E. och inkomma med yttrande i saken.

Som svar hänvisade socialstyrelsen i första hand till ett av omsorgsstyrelsen
i Gotlands län avgivet yttrande, vari anfördes bl. a.:

G.E., som är syn- och hörselskadad (dövstum) intogs på S:t Olofs sjukhus
här i Visby vid jultiden år 1965 och vistades där fram till överflyttningen
till Annetorpshemmet i Lund.

Under årens lopp har ett flertal försök gjorts för att få en lämpligare
placering men dels har delade meningar förelegat om lämpligheten av
föreslagna åtgärder och dels har vidtagna åtgärder givit negativa resultat.
Under denna tid förlorade G.E. alltmer sina kunskaper i teckenspråket
och därmed också i största utsträckning sina möjligheter till kontakt
med omvärlden med allt vad det innebar av ensamhet och isolering.

I detta läge stod det klart för oss såsom ansvariga för ärendets handläggning
att vi skulle gravt åsidosätta vår plikt och skyldighet därest
vi icke vidtoge radikala åtgärder för att äntligen få en ändring till stånd
och ge G.E. den hjälp han var i så stort behov av. Vid omsorgsstyrelsens
sammanträde i april 1970 togs frågan upp av styrelsens överläkare dr
Gösta Lyttkens. Vi hade alltså att försöka bedöma om G.E. var i behov
av omsorger i omsorgslagens mening. Det var ingen lätt uppgift såsom
framgår av följande. Enligt psykologutlåtande 1965 skulle G.E.:s intellektuella
resurser »ligga väl över genomsnittet», ett utlåtande av en
annan psykolog 1967 säger ungefär motsatsen. I ett läkarutlåtande sistnämnda
år betecknas han såsom »begåvad under medelmåttan» medan
slutligen ett psykologutlåtande 1970 (efter intagningen på Annetorpshemmet)
anser honom begåvningsmässigt »ligga klart över genomsnittet».
Vad är sanning! Vad säger oss att det ena omdömet är mer tillförlitligt
än det andra eller att det ena har större brister än det andra.
Ovannämnda provkarta på konklusioner utifrån samma material stärker
oss i hans uppfattning att det med hänsyn till G.E:s handikapp, främst
hans hörselskada är omöjligt att med hundraprocentig säkerhet mäta
hans intellektuella förmåga. Enligt det vid tiden för ovannämnda omsorgsstyrelsesammanträde
senast avgivna psykologutlåtandet (Anders

255

Svensson) fungerade G.E. på mycket låg verbal intellektuell nivå och
bedömdes det angeläget att han gavs möjligheter till kontakt och stimulans.
Psykologens slutsats var att G.E. med hänsyn till hans psykiska
tillstånd och låga aktuella intellektuella funktionsnivå vore att hänföra
till de utvecklingsstörda. Det syntes oss motiverat att G.E. inskrevs hos
omsorgsstyrelsen dels på grund av ovannämnda utlåtande dels och främst
emedan han socialt fungerade som utvecklingsstörd. Han kunde inte
klara sig på egen hand och missförstod ofta sin omgivning. Behovet av
en placering som gav honom möjligheter till träning och habilitering
framstod såsom uppenbart, särskilt med hänsyn till nödvändigheten av
träning i teckenspråket medan han ännu kunde se tecknen, då synen
enligt läkarintyg ytterligare försämrats. Under förhandenvarande omständigheter
tycktes oss en placering på Annetorpshemmet vara den
mest adekvata.

Därefter berörde omsorgsstyrelsen resultatet av vården av G.E. dittills
på Annetorpshemmet och yttrade därvid:

Redan från början av sin vistelse vid Annetorpshemmet visade G. E.
en alltmer öppen och positiv attityd efter att ha sjunkit allt djupare i
depressioner under tiden på S:t Olofs sjukhus. Enligt uppgift vid telesamtal
med föreståndaren vid Annetorpshemmet denna dag har den
träning och undervisning som G.E. där får givit mycket goda resultat
hittills. Han undervisas av förutom anpassningslärare jämväl av lärare
från dövstumsskola. Allt tyder på att G.E. upplever tiden vid Annetorpshemmet
såsom mycket lustbetonad och blir väl därigenom också
särskilt mottaglig för den hjälp han där erhåller. Han deltog i vintras
i en 2-veckorskurs för syn- och hörselskadade och tillbringade påskhelgen
hos syskon i Stockholm, varvid han ensam företog flygresan i
båda riktningarna. G.E. kommer om intet oförutsett inträffar att deltaga
i en av Annetorpshemmet anordnad resa till Tunisien tiden 15—
23.6.1971.

Omsorgsstyrelsen fann slutligen anmärkningsvärt att ingen funnit anledning
påtala det för den sjuke mycket tragiska faktum, att denne under
så lång tid som skett nödgats vistas på ett mentalsjukhus utan möjligheter
till kontakter med omvärlden.

För egen del anförde socialstyrelsen, som därvid även hänvisade till
ett uttalande i saken av överinspektören för vården av de psykiskt utvecklingsstörda,
följande.

Efter att ha tagit del av handlingarna i ärendet finner socialstyrelsen
att någon anmärkning ej kan riktas mot omsorgsstyrelsens handläggning
av ärendet. Patienten synes ha erhållit en i förhållande till hans
förutsättning väl anpassad och lämpad vård.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Lagen 15.12.1967 angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
avser psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av hämmad förståndsutveckling
för sin utbildning eller anpassning i samhället eller i

256

övrigt behöver särskilda omsorger genom det allmänna (1 §). Det åligger
landstingskommunen att bereda psykiskt utvecklingsstörda, som är bosatta
inom kommunen, undervisning, vård och omsorger i övrigt enligt
denna lag, i den mån annan icke drar försorg därom (2 § 1 st.)- Undervisning
av sådana utvecklingsstörda, som på grund av syn- eller hörselskada
icke kan följa undervisningen i särskola som anordnats av landstingskommunen,
meddelas i specialskola, (3 §). För sådan undervisning
har staten att sörja (2 § 2 st.).

Rörande tolkningarna av 1 § lagen uttalade departementschefen i
prop. 1967: 142, s. 104, bl. a. följande.

Enligt utredningens förslag skall lagen vara tillämplig på psykiskt utvecklingsstörda
som på grund av hämmad förståndsutveckling behöver
samhällets omsorger för sin utveckling eller anpassning i samhället eller
i övrigt. Med uttrycket »hämmad förståndsutveckling» avser utredningen
en nedsättning av de intellektuella funktionerna som är hänförlig till
utvecklingsperioden, varmed i allmänhet menas tiden fram till 16-årsåldern.
Nedsättningen skall inte behöva vara allmän, dvs. ha drabbat
förståndslivet i dess helhet. Inte heller skall nedsättningen nödvändigtvis
behöva bero på brister i det centrala nervsystemet. Till skillnad mot vad
som gäller nu skall alltså den nya lagen enligt utredningens förslag
kunna vara tillämplig också när störningarna i den intellektuella utvecklingen
beror på miljön eller någon kroppslig sjukdom, som inte berör
det centrala nervsystemet, eller endast drabbat vissa delfunktioner.

Departementschefen tilläde att han i likhet med utredningen ansåg
att någon särskild precisering av den intellektuella funktionsnedsättningen,
som gör lagen tillämplig, t. ex. att man anknyter till viss bestämd
intelligenskvot, inte är praktiskt möjlig. Intelligenstestningar utgjorde
givetvis ett viktigt led vid den helhetsbedömning, som måste äga
rum i varje särskilt fall. I övrigt måste särskild vikt fästas vid om det
föreligger behov av sådana omsorger som lagen avser.

Riksdagen lämnade departementschefens sålunda gjorda uttalanden
utan erinran.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts och med hänsyn till vad i
ärendet upplysts angående G.E.:s fysiska och psykiska tillstånd, som
medfört att G.E. socialt fungerade som utvecklingsstörd, finner jag i
likhet med socialstyrelsen någon anmärkning inte kunna riktas mot
patientens omhändertagande på Annetorpshemmet. Tvärtom synes det
beklagligt att detta icke kunnat ske tidigare än vad som blivit fallet.
Handlingarna ger dock ej stöd för antagande att anledningen till att så
icke skett tidigare skulle vara fel eller försummelse från någon befattningshavares
sida. På grund av det sagda och då syftet med upptagandet
av detta ärende uteslutande var att förvissa sig om att G.E.:s behov av
vård tillgodosågs på bästa sätt, finner jag vad i ärendet förekommit inte
påkalla någon ytterligare utredning från min sida, varför ärendet avskrives
från vidare handläggning.

257

Sjukhusdirektion har återkallat medgivande för patientförening att
disponera lokaler inom sjukhuset. Fråga om åtgärden utgjorde otillbörligt
intrång i föreningsfriheten

I en i Dagens Nyheter för 16.4.1970 införd artikel kritiserade f. d.
generaldirektören R. Sterner, vice ordförande i Riksorganisationen för
mental hälsa (RMH), det rådande rättsskyddet för patienterna vid S:t
Lars sjukhus i Lund. Han påtalade därvid särskilt dels att direktionen för
sjukhuset använt ett uttalande av en inspektionsgrupp från socialstyrelsen
som auktoritativ motivering för ett verksamheten hindrande ingrepp i
ledningen av en vid sjukhuset bildad patientförening, benämnd Måndagsklubben,
oaktat uttalandet inte var godkänt av socialstyrelsen, dels ock
att en patient vid sjukhuset, som utsetts till revisor av RMH, av vederbörande
överläkare vägrats permission för fullgörande av sitt uppdrag i
samband med RMH:s årsmöte i Stockholm 12.4.1970. Efter några dagar
hade patienten i stället utskrivits från sjukhuset.

Med anledning av artikeln inhämtades yttrande från styresmannen
för sjukhuset, sjukhusdirektören Bertil Persson, som därvid bifogade
yttranden av t. f. chefsläkaren N. Wessel, biträdande överläkaren S.
Nordström samt överläkaren Karin Berg vid statens rättspsykiatriska
klinik i Lund. Därefter anmodades socialstyrelsen att inkomma med utlåtande
beträffande de av direktionen och överläkaren Nordström vidtagna
åtgärderna i ärendet.

Av handlingarna i ärendet framgick bl. a.

Genom beslut 28.3.1969 medgav sjukhusdirektionen Måndagsklubben
dispositionsrätt tills vidare till lokaler i paviljong 7 på sjukhuset för
klubbverksamhet och liknande aktiviteter i klubbens egen regi. Sedan
Måndagsklubben genom RMH:s lokalavdelning i Malmö-Lund anslutits
till RMH, medgav direktionen genom beslut 26.1.1970 efter överenskommelse
med RMH:s lokalavdelning i Malmö-Lund avdelningen tillstånd
att under våren 1970 tills vidare disponera festsalen i västra förvaltningsbyggnaden
på torsdagskvällar, om lokalen ej är upptagen för
annat, under förutsättning att lokalavdelningen i enlighet med tidigare
praxis åtog sig att till sjukhusledningen i förväg fortlöpande lämna uppgift
om planerade arrangemang av mötes- och debattkaraktär.

Enligt direktionen tillhandakommen uppgift beslöt lokalavdelningen
senare ett tillägg till sina stadgar av följande lydelse: »Lokalavdelningen
av RMH i Malmö-Lund skall aktivt bekämpa och avslöja den politiska
psykiatrin, så som den manifesterar sig i den s. k. sociopatutredningen,
mentalhälsokampanjen och byggandet av rättspsykiatriska kliniken.»

I anslutning härtill och med hänsyn till att rättspsykiatriska kliniken
gjorts till föremål för upprepade sabotagehandlingar av allvarlig art tillställde
direktionen 16.2.1970 RMH:s riksorganisation och dess lokalav -

9 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

258

delning i Malmö-Lund samt Måndagsklubben en skrivelse vari bl. a.
anfördes.

Av skäl, som vi nödgas åberopa i det följande, har sjukhusledningen
och direktionen blivit djupt oroade av den utveckling verksamheten nu
undergått.

Genom sabotage, som upptäcktes 1/9 1969, vållades stor skadegörelse
på det elektriska systemet inom den rättspsykiatriska kliniken vid S:t
Lars sjukhus. Polisutredning pågår. RMH:s lokalavdelnings verksamhetsberättelse
för 1969 (stencil) innehåller följande uttalande med avseende
å denna åtgärd: »Vid styrelsemöte den 30/9 1969 beslöts enhälligt
att stödja aktionen mot rättspsykiatriska kliniken i Lund. Detta
beslut innebar också ett stöd för den sabotagehandling, som tidigare
under hösten riktats mot kliniken. På medlemsmöte den 6/11 1969
uttalade medlemmarna förtroendevotum gentemot styrelsen i detta
beslut».

Av hittills outredd anledning eldhärjades den rättspsykiatriska kliniken
30/1 1970. Svåra skador tillfogades kliniken. Polisutredning pågår.
Enligt stencil, spridd på sjukhuset, har med anledning av branden styrelsen
för RMH:s lokalavdelning i Malmö-Lund därefter 31/1 1970
gjort bl. a. följande uttalande: »RMH hoppas att det inträffade ska betyda
det definitiva slutet för planerna på en rättspsykiatrisk anstalt i
Lund. Vi kräver att inga fler byggnader av denna koncentrationslägerliknande
typ uppföres varken i Lund eller någon annan del av landet».

Direktionen har därefter erfarit att lokalavdelningen utan direktionens
medgivande vid upprepade tillfällen hållit möten i Måndagsklubbens
lokaler. Omfattande pressreferat av mötenas karaktär har förekommit.
Anonyma smädeskrifter, riktade mot den rättspsykiatriska klinikens
chef, har spritts vid dessa möten. Möten av detta slag på sjukhuset
i anslutning till den ouppklarade branden är enligt sjukhusledningens
bedömning icke förenligt med adekvat vård och behandling av
sjukhusets patienter.

Direktionen har med hänsyn till nu angivna förhållanden sett sig
nödsakad hemställa om RMH:s centralstyrelses ingripande beträffande
lokalavdelningens här påtalade verksamhet vid sjukhuset. I avvaktan på
resultatet härav har direktionen funnit sig tvingad tills vidare återkalla
sitt medgivande för lokalavdelningen att disponera festsalen eller annan
lokal på sjukhuset.

Måndagsklubbens styrelse har samtidigt erinrats om att medgivandet
att disponera lokaler i paviljong 7 endast gäller för klubbverksamhet och
liknande aktiviteter i Måndagsklubbens egen regi.

Denna skrivelse föranledde RMH:s riksstyrelse att hos socialstyrelsen
påkalla en närmare undersökning av de i skrivelsen berörda förhållandena.
Socialstyrelsen företog 2—3.3.1970 en inspektion vid sjukhuset
genom en särskild grupp under ledning av överdirektören H. Rahm,
som sammanträffade med representanter för bl. a. sjukvårdsstyrelsen i
Malmöhus läns landstingskommun, sjukhusdirektionen, flertalet personalkategorier
samt RMH:s riksstyrelse, dess lokalavdelning och Måndagsklubben.
Efter avslutad inspektion uttalade gruppen bl. a.

Inspektionen har icke givit vid handen annat än att vårdarbetet vid

259

S:t Lars sjukhus bedrives i enlighet med gällande bestämmelser, varför
inspektionsgruppen uttalar sitt fulla förtroende för sjukhuset, dess ledning
och övrig personal.

För att befrämja öppen vård och akutsjukvård framstår det vidare
som önskvärt, att särskilda resurser i ökad omfattning skapas för den
del av de långtidssjuka, som kan vistas på sjukhem, inackorderingshem
eller liknande, eller rent av — bl. a. med hjälp av en aktiv och i positiv
anda arbetande patientförening — ute i samhället.

En sådan patientförening kan även i övrigt skaffa sig betydelsefulla
arbetsuppgifter i strävandena att skapa ökad kontakt mellan sjukhusets
personal och patienter och samhället i övrigt. Det är därför enligt inspektionsgruppens
mening väsentligt att ett förtroendefullt samarbete
kommer till stånd mellan patientföreningen och de för sjukvården ansvariga,
varvid emellertid måste beaktas att de senare — just i sin egenskap
av ansvariga — måste vara de som leder och organiserar arbetet.

En verksamhet, där i en patientgrupp känslor aktiveras utan att sedan
bearbetas med erforderlig psykoterapeutisk sakkunskap, strider mot
vetenskap och beprövad erfarenhet, och bör icke få förekomma på en
sjukvårdsinrättning. Enligt vad som framkommit vid inspektionen har
lokalavdelningen av Riksorganisationen för mental hälsa på S:t Lars
sjukhus bedrivit verksamhet av denna karaktär.

Med anledning av detta uttalande beslöt sjukhusdirektionen 6.3.1970
att även i fortsättningen vägra RMH:s lokalavdelning rätt att utnyttja
lokaler inom sjukhuset. Vidare föreskrev direktionen, att som villkor
för Måndagsklubbens fortsatta verksamhet skulle gälla att »socialstyrelsens»
uttalande om patientföreningsverksamhet noga beaktades. Härjämte
skulle klubbens rätt att i fortsättningen utnyttja klubblokaler i
paviljong 7 gälla endast under den uttryckliga förutsättningen att verksamheten
därstädes i principiella frågor planerades och bedrevs i samråd
med sjukhusledningen (sjukhusdirektör, chefsläkare och sjukvårdsföreståndare)
samt att den socioterapeutiska verksamheten leddes av sjukhusets
personal i samordning med annan socioterapeutisk verksamhet
vid sjukhuset. Som självklar förutsättning skulle vidare gälla att sprit
eller narkotika ej infördes i lokalerna och att härav påverkade personer
ej fick tillträde.

Socialstyrelsen upplyste att det numera var klarlagt, att medlemmar
av RMH:s lokalavdelning i Malmö-Lund medverkat vid de två senaste
sabotagehandlingarna mot rättspsykiatriska kliniken i Lund utan att
lokalavdelningen som sådan tagit avstånd från lagöverträdelserna. Tvärtom
hade lokalavdelningen uttalat sitt gillande av syftet med sabotagen.

I fråga om sjukhusdirektionens åtgärd att återkalla medgivandet för
RMH:s lokalavdelning att disponera lokaler på sjukhuset anförde styrelsen
härefter.

Redan ur allmän rättssäkerhetssynpunkt är det principiellt högst betänkligt,
om personer i ledande ställning — vare sig tjänstemän eller
förtroendemän — icke klart deklarera sin lojalitet mot landets i demo -

260

kratisk ordning stiftade lagar i situationer, där dessa överträdes eller
hotas av överträdelse. Ur sjukvårdssynpunkt är detta dessutom särskilt
olyckligt på ett sjukhus av S:t Lars’ karaktär, dit psykiskt avvikande
lagöverträdare av domstol överlämnas för sluten psykiatrisk vård i stället
för att ådömas annan brottspåföljd. Med hänvisning till att utnyttjandet
av anläggningarna på ett sjukhusområde måste vara adekvat för
patienternas vård och behandling finner socialstyrelsen direktionens
åtgärd att återkalla sitt medgivande för RMH:s lokalavdelning att disponera
lokaler på sjukhuset väl motiverad.

Styrelsen yttrade vidare bl. a.

Direktionens åtgärder beträffande Måndagsklubben innebär alltså,
att en del av RMH:s lokalavdelning fortsättningsvis på vissa villkor får
utnyttja lokaler inom sjukhusområdet. Ett av villkoren var, att socialstyrelsens
uttalanden om patientföreningsverksamhet noga skulle beaktas.
Socialstyrelsens inspektionsgrupp uttalade, att det vore »väsentligt
att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan patientföreningen
och de för sjukvården ansvariga, varvid emellertid måste beaktas,
att de senare — just i sin egenskap av ansvariga — måste vara
de som leder och organiserar arbetet».

Uttalandet ifråga avsåg att i rådande krissituation fästa uppmärksamheten
på sjukvårdshuvudmannens rättigheter att föreskriva villkor för
nyttjanderätten av sjukhusets lokaler, och innebar icke något pricipiellt
ställningstagande till formerna i allmänhet för samarbete mellan en patientförening
och en sjukvårdshuvudman. De villkor som föreskrivs bör
enligt socialstyrelsens mening variera alltefter den föreliggande situationen
och måste alltid ta hänsyn till att utnyttjandet av anläggningarna
inom ett sjukhusområde skall vara adekvat för patienternas vård och
behandling. Med hänsyn härtill och med hänsyn till den krissituation,
som förelåg när direktionen fattade sitt beslut, finner socialstyrelsen för
sin del icke de villkor, som föreskrevs för Måndagsklubbens fortsatta
verksamhet, vara obilliga.

Socialstyrelsen finner det angeläget att i detta sammanhang beröra de
rättsliga verkningarna av att ett personal-patientkollektiv beredes tillfälle
att verka på det terapeutiska fältet. Det måste då noteras att nu
gällande bestämmelser om sjukvårdens bedrivande vid de psykiatriska
sjukhusen inte medger, att den för sjukvården ansvarige överläkaren
överlåter rätten att fatta beslut i terapifrågor till ett personal-patientkollektiv.
Den »demokrati», som förekommer i »det terapeutiska samhället»
och i modifikationer därav, kan inte innefatta en delegation till
kollektivet av överläkarens sjukvårdsuppgifter med den verkan att överläkaren
löses från sitt ansvar för vården av patienterna. Att dessa frivilligt
accepterat att delta i kollektivet föranleder rättsligt sett inte till
annan bedömning. Huruvida patientdemokrati medförande medbestämmanderätt
med åtföljande ansvar för kollektivets medlemmar förekommer
vid något sjukhus i världen är för socialstyrelsen obekant, men här
i landet torde en sådan ordning icke kunna införas utan lagändring.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wennergren
bl. a. följande.

Vad först angår sjukhusdirektionens beslut att återkalla sitt medgivande
för RMH:s lokalavdelning att disponera lokaler på sjukhuset

261

framgår av utredningen, att lokalavdelningen antagit ett tillägg till
RMH:s stadgar av innehåll, att avdelningen skall aktivt bekämpa den
politiska psykiatrin så som denna manifesterar sig i den s. k. sociopatutredningen,
mentalhälsokampanjen och byggandet av den rättspsykiatriska
kliniken. Sedan det uppdagats att medlemmar av lokalavdelningen
medverkat vid två sabotagehandlingar av svårare beskaffenhet mot rättspsykiatriska
kliniken, har lokalavdelningens styrelse gjort uttalanden,
som närmast kan tolkas som ett stöd för syftet med dessa sabotagehandlingar.
Härjämte har lokalavdelningen vid upprepade tillfällen utan
sjukhusdirektionens medgivande hållit möten i Måndagsklubbens lokaler,
där bl. a. anonyma smädeskrifter, riktade mot klinikens chef, spritts.
Såsom socialstyrelsen framhållit måste ett sådant ställningstagande och
agerande ur sjukvårdssynpunkt anses särskilt olyckligt på ett sjukhus av
S:t Lars karaktär, dit psykiskt avvikande lagöverträdare av domstol
överlämnas för sluten vård i stället för att ådömas straffpåföljd. Sjukhusdirektionen
och socialstyrelsen får med hänsyn till nämnda omständigheter
anses ha haft fog för sin uppfattning att lokalavdelningens utnyttjande
av sjukhusets lokaler icke kunde anses förenligt med en adekvat
vård och behandling av patienterna. Under sådana förhållanden kan jag
inte rikta någon erinran mot sjukhusdirektionens åtgärd att återkalla
sitt medgivande för lokalavdelningen.

Även på patientföreningen Måndagsklubbens verksamhet i de för
ändamålet upplåtna lokalerna kan givetvis ställas kravet att den är förenlig
med en adekvat vård och behandling av patienterna. Från denna
synpunkt framstår det som naturligt att verksamheten i principiella frågor
planeras och bedrives i samråd med sjukhusledningen på sätt direktionen
föreskrivit som villkor för patientföreningens fortsatta verksamhet.
Behovet och lämpligheten kan diskuteras av det av direktionen föreskrivna
villkoret, att det av socialstyrelsens inspektionsgrupp gjorda och
av RMH påtalade uttalandet i ämnet skall noga beaktas vid patientföreningens
fortsatta verksamhet. Inspektionsgruppen uttalade som förut
nämnts, att det är »väsentligt att ett förtroendefullt samarbete kommer
till stånd mellan patientföreningen och de för sjukvården ansvariga,
varvid emellertid måste beaktas, att de senare — just i egenskap av
ansvariga måste vara de som leder och organiserar arbetet». Detta
uttalande får, som socialstyrelsen framhållit, ses mot bakgrunden av det
vid sjukhuset då rådande krisläget. Det avsåg närmast att fästa uppmärksamheten
vid att det enligt gällande bestämmelser ankommer på
sjukhusledningen att föreskriva villkor för nyttjanderätten till sjukhusets
lokaler och att hänsyn därvid alltid måste tagas till att lokalernas utnyttjande
skall vara adekvat för patienternas vård och behandling. Ges
uttalandet denna innebörd kan det enligt min mening knappast anses gå
för långt. Hur långt en sjukhusledning kan gå i inskränkningar av föreningsfriheten
utan att överskrida det behörigas gräns är uppenbarligen

262

beroende på hur förhållandena gestaltar sig och utgör en fråga som får
bedömas från fall till fall. Utan att ge uttryck för någon egen mening
om behovet och lämpligheten av de olika villkor som uppställts för
patientföreningens verksamhet finner jag att sjukhusdirektionens bedömning
i det aktuella ärendet i vart fall inte kan läggas direktionen
till last som fel eller försummelse.

I ärendet har från skilda håll gjorts uttalanden rörande patientdemokrati
och om patientföreningarnas ställning inom sjukhusen. Man står
här inför mycket vittsyftande frågeställningar och det är inte JO:s sak
att yttra sig om hur dessa frågor som ytterst bör avgöras på politiskt
plan, skall lösas i framtiden.

I permissionsfrågan anförde ställföreträdande JO följande.

Nordströms handlingssätt att först vägra ifrågavarande patient penninguttag
och permission för resa till Stockholm för att sedan efter
några dagar utskriva honom från sjukhuset ter sig utifrån sett onekligen
förbryllande och motsägelsefullt. I betraktande av patientens hälsotillstånd,
såsom det framgår av journalen, förelåg emellertid från medicinsk
synpunkt möjlighet att välja mellan permission och utskrivning. Med
hänsyn till den aktuella krissituationen och de konsekvenser, som alternativet
med permission enligt Nordströms och chefsläkarens uppfattning
kunde medföra beträffande bedömningen av permissionsfrågan för
andra patienter som eventuellt ville deltaga i RMH:s riksorganisations
årsmöte, valde Nordström alternativet att utskriva patienten i likhet
med vad som skett vid några tidigare tillfällen, senast vid nyåret 1970.
Häremot synes i sak intet vara att erinra, helst som patienten erbjöds
att återkomma, om han ej kunde taga vård om sig utanför sjukhuset i
den bostad som genom sjukhusets försorg ställdes till hans förfogande.
Från formell synpunkt hade det dock enligt min mening varit riktigare
att tillmötesgå patientens begäran om penninguttag och permission, särskilt
som detta med tanke på det speciella uppdrag som patienten uppgav
icke nödvändigtvis behövde få några konsekvenser beträffande
övriga patienter. Vad i detta hänseende förekommit finner jag dock
med hänsyn till omständigheterna icke vara av beskaffenhet att kunna
läggas Nordström till last som tjänstefel.

Kroppssjukvård

Beträffande kroppssjukvården har under senare år klagomål i stigande
omfattning framförts rörande handläggningen av anmälningsärenden,
som inkommit till medicinalväsendets ansvarsnämnd. En del av dessa
klagomål har gällt klagandens ställning vid handläggningen av disciplinmål,
medan andra klagomål inneburit missnöje med nämndens sakliga

263

prövning av gjorda anmälningar mot läkares, tandläkares eller underordnad
medicinalpersonals behandling av vissa patienter.

Inom den förra gruppen var det i ett fall fråga om ansvarsnämnden
var skyldig att bereda klagande tillfälle att yttra sig över verkställd
utredning samt om nämnden bort tillhandagå klaganden med förklaring
av de medicinska termer som läkare använt i yttrande till nämnden.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius bl. a. följande.

Vad angår klagandens påstående, att ärendet avgjorts utan att hon
fått tillfälle att komma till tals i sak och utan att hennes brev ens besvarats,
är att beakta att frågan om ansvar för fel eller försummelse i
tjänsten enligt svensk rätt är en intern tjänsteangelägenhet och att det
därför ankommer på vederbörande bestraffningsmyndighet — i detta fall
ansvarsnämnden — att avgöra om och i vad mån ett disciplinärt förfarande
skall inledas. En anmälare i ett disciplinärende äger alltså icke
samma ställning som part i rättegång. Härav följer, att någon formell
skyldighet icke förelegat för ansvarsnämnden att låta klaganden inkomma
med påminnelser. I praxis bereder emellertid nämnden som regel den
klagande tillfälle att inkomma med påminnelser. Så har också skett i
förevarande fall. Härvid får nämnden anses i princip ha rätt att utgå
från att klagande vid behov själv anlitar biträde för påminnelsers
avgivande.

Vad särskilt angår klagomålen över att klagandens begäran om översättning
av de medicinska termerna inte tillmötesgåtts vill jag framhålla
följande: Det framstår naturligtvis såsom önskvärt att läkarna i utlåtanden
och intyg avsedda för icke-medicinsk myndighet eller för person
utan medicinsk utbildning i största möjliga utsträckning använder
svenska eller eljest allmänt brukade beteckningar eller uttryckssätt, i den
mån adekvata sådana finnes. Detta har också särskilt framhållits i medicinalstyrelsens
cirkulär den 1 juni 1964 angående utfärdande av läkarintyg
(p. 6). Ej sällan är det emellertid av betydelse att den internationella
terminologin kommer till användning, så att något missförstånd
om vad som avses icke kan uppkomma. I förevarande fall, där läkarnas
yttranden är avsedda för medicinsk myndighet, kan någon anmärkning
icke framställas mot vederbörande läkare för användningen av medicinska
termer på sätt som skett.

Det är i allmänhet lätt även för en lekman att med hjälp av en medicinsk
ordbok komma till rätta med den medicinska terminologin. Beträffande
klagandens förutsättningar härför har jag av hennes mycket
vårdade och klara sätt att uttrycka sina tankar funnit sannolikt att hon,
om hon velat, kunnat bemästra de svårigheter som läkarnas användning
av de medicinska termerna medfört. Med hänsyn härtill och till att
ansvarsnämnden med sin arbetsbörda inte kan påtaga sig att besvara
alla frågor lämnar jag klagomålen i denna del utan avseende. Jag vill
dock tillägga, att om någon i visst ärende uppenbarligen är i behov av
hjälp i förevarande hänseende, sådan bör lämnas av vederbörande
befattningshavare, därest det kan ske utan olägenhet.

I ett annat fall påtalade en klagande K., att ansvarsnämnden inte
utrett och prövat alla frågor, som hans ombud B. ställt rörande vården
av K:s på sjukhus avlidna moder. K. ifrågasatte vidare, om ärendet

264

handlagts i överensstämmelse med gällande förvaltningsrättsliga stadganden.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Bexelius följande.

Vid min prövning av ärendet har jag inte kunnat finna annat än att
den utredning som låg till grund för ansvarsnämndens beslut var tillräckligt
uttömmande för att möjliggöra en riktig bedömning av frågan
om vården av klagandens moder blivit i något avseende eftersatt. Någon
kritik kan därför inte riktas mot nämnden för att den inte föranstaltade
om ytterligare utredning rörande vården av klagandens moder.

I B:s skrift till nämnden har ett flertal anmärkningar riktats även mot
annan medicinpersonal än läkare, därvid B. å K:s vägnar begärt att
nämnden skulle ta ställning till om tjänstefel begåtts. Vidare har anmärkningar
riktats mot en läkare för vad som skulle ha sagts vid ett
telefonsamtal efter dödsfallet. Ansvarsnämnden har i sitt beslut inte särskilt
yttrat sig över vad B. sålunda påtalat.

K. synes utgå från att han hos nämnden ägde samma ställning som
part i rättegång. Så var emellertid inte fallet. Fråga om disciplinär bestraffning
är enligt svensk rätt att betrakta såsom en intern tjänsteangelägenhet.
En anmälan mot en tjänsteman medför inte automatiskt inledande
av disciplinärt förfarande. Det ankommer således på bestraffningsmyndigheten
att avgöra om sådant förfarande skall inledas i anledning
av en anmälan.

Någon formell skyldighet för ansvarsnämnden att föranstalta om utredning
i alla de hänseenden, i vilka anmärkningar framställts från K:s
sida, har således inte förelegat. Det är tydligt att ansvarsnämnden ansett
att det saknats tillräckliga skäl att föranstalta om utredning om annat
än beträffande frågan om vården av klagandens moder i något avseende
eftersatts. Jag delar helt nämndens uppfattning härutinnan. Fog för
kritik mot nämndens uppfattning härutinnan kan alltså enligt min
mening inte anses föreligga.

Vad slutligen angår frågan om det förelegat skyldighet för nämnden
att lämna de upplysningar som begärts i B:s skrift och att svara på de
frågor som han ställt får jag anföra följande.

Enligt 4 § andra stycket allmänna verksstadgan 3.12.1965 skall myndighet
inom sitt verksamhetsområde tillhandagå enskild med upplysningar
och anvisningar enligt föreskrifterna i cirkuläret 18.10.1946 angående
skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande av
expeditioner m. m. I detta cirkulär föreskrives bl. a., att myndighet skall
från diarier eller andra hos myndigheten förvarade, för allmänheten tillgängliga
handlingar lämna sådana begärda uppgifter som ej kräver särskild
efterforskning samt att myndighet jämväl i övrigt bör tillhandagå
allmänheten med erforderliga upplysningar i frågor, som berör myndighetens
verksamhetsområde, såvida icke lämnandet av sådant biträde av
särskild anledning finnes medföra olägenhet.

I förevarande ärende har från K:s sida hos ansvarsnämnden bl. a. dels
begärts namnuppgifter på viss läkar- och sjuksköterskepersonal, sorn
medverkat vid mottagandet eller vården av K:s moder på lasarettet,
dels ock ställts vissa detaljerade frågor om den behandling, som meddelades
modem i samband med hennes död natten till den 15.10.1968
ävensom om verkningarna av de olika läkemedel som modern ordinerades
under vistelsen på lasarettet.

265

Frånsett efternamnet på jourhavande läkaren på kirurgkliniken natten
till den 15.10.1968, vilket angives i de K. delgivna handlingarna, framgick
de begärda namnuppgifterna inte av några hos socialstyrelsen under
ärendets handläggning tillgängliga handlingar. Vid sådant förhållande
och då nämnden för egen del icke ansåg uppgifterna vara av relevans
för att bedöma ansvarsfrågan förelåg inte någon skyldighet för nämnden
att införskaffa och lämna dessa uppgifter.

De i övrigt begärda upplysningarna har, enligt vad jag inhämtat, icke
heller ansetts vara av betydelse för ansvarsfrågans bedömande. Självfallet
måste en myndighets upplysningsverksamhet också avvägas i förhållande
till övriga göromål och till buds stående resurser. Med hänsyn
härtill kan någon befogad anmärkning inte riktas mot ansvarsnämnden
för dess underlåtenhet att besvara de beträffande moderns behandling
och medicinering ställda detaljfrågorna.

Klagomålen rörande ansvarsnämndens sakliga bedömning av gjorda
anmälningar har i allmänhet icke föranlett någon åtgärd från JO:s sida.
I ett fall blev emellertid nämndens bedömning av ansvarsfrågan föremål
för särskilt uttalande av JO. Omständigheterna i detta fall var följande.

Klagandens fader, som var född 1913, sökte provinsialläkare P. vid
upprepade tillfällen under omkring två års tid fram till den 14.4.1969
för magbesvär. P. uppfattade besvären som psykiskt betingade. På remiss
av annan läkare genomgick fadern sommaren 1969 olika undersökningar
på regionsjukhuset i Linköping, vilka visade att han hade en inoperabel
cancer i grovtarmen. Han avled den 18.8.1969.

Sonen anförde hos ansvarsnämnden klagomål mot P. för det denne
underlåtit att remittera fadern till regionsjukhuset i Linköping för
grundlig undersökning.

Efter utredning, varunder medlemmen av socialstyrelsens vetenskapliga
råd provinsialläkaren Gustav Haglund avgav utlåtande, meddelade
ansvarsnämnden den 22.10.1970 följande beslut.

Ansvarsnämnden finner att patientens symptom varit sådana att P.
bort föranstalta om närmare utredning av patienten, innefattande röntgenundersökning
av grovtarmen. Genom sin underlåtenhet härutinnan
har P. åsidosatt föreskriften i 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen att i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela
patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som patientens tillstånd
fordrar. Med hänsyn till omständigheterna finner nämnden sig
kunna låta bero vid att erinra P. om att för framtiden iakttaga gällande
föreskrifter.

Två av ansvarsnämndens fem ledamöter var av skiljaktig mening
såtillvida att de ansåg att P. borde tilldelas varning.

I en till JO inkommen skrift anförde sonen klagomål över att P.
endast tilldelats erinran. Han riktade vidare anmärkningar mot ansvarsnämndens
handläggning av ärendet och påtalade därvid, att nämnden
underlåtit att fästa avseende vid att journalanteckningar saknades och
att viss uppgift om faderns alkoholkonsumtion var felaktig.

9* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

266

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Det ingår icke i JO:s befogenheter att upphäva eller ändra myndighets
beslut. Vad jag kan pröva i anledning av klagomålen är om P. eller
någon ledamot av eller tjänsteman hos ansvarsnämnden gjort sig skyldig
till fel eller försummelse. I detta hänseende får jag anföra följande.

Enligt 3 § 2) allmänna läkarinstruktionen är varje läkare skyldig att
i sin verksamhet i öppen vård föra journal i den omfattning och på det
sätt i övrigt som medicinalstyrelsen (socialstyrelsen) föreskriver. Sådan
journal skall enligt 6 § samma instruktion förvaras under minst 10 år
från det sista anteckningen däri gjorts.

Vad i ärendet blivit upplyst ger ej anledning antaga annat än att berörda
journalkort förkommit i samband med en omföring av journalarkivet
vid den hälsovårdscentral, dit P:s tjänstgöring är förlagd. Att i
detta sammanhang kort förkommit av det stora antal, varom här måste
vara fråga, kan rimligen icke läggas P. till last som tjänstefel. Stöd saknas
också för antagande att P. i ond avsikt eller av vårdslöshet lämnat
felaktig uppgift om patientens alkoholkonsumtion. Jag finner därför ej
anledning att föranstalta om närmare utredning i här berörda hänseenden.
Något ingripande från min sida gentemot P. för vad klaganden i
dessa delar lagt P. till last kan alltså inte anses motiverat.

Av det sagda följer att anmärkning inte heller kan riktas mot ansvarsnämnden
för att den ej verkställt ytterligare utredning eller vidtagit
någon åtgärd mot P. i nu ifrågakomna delar.

Den av ansvarsnämnden verkställda utredningen i saken är tillräckligt
uttömmande för att möjliggöra en bedömning av P:s behandling av
patienten i fråga. Härutinnan kan konstateras, att ansvarsnämndens
samtliga ledamöter funnit att patientens symptom var sådana, att P. bort
föranstalta om närmare utredning av patienten, och att P. genom sin
underlåtenhet härutinnan åsidosatt en av grundreglerna i allmänna
läkarinstruktionen. När det gällt att bestämma påföljden härför har
meningarna varit delade på sätt protokollet utvisar, varvid majoriteten
med hänsyn till omständigheterna funnit sig kunna låta bero vid en
erinran till P. om att för framtiden iakttaga gällande föreskrifter. För
egen del anser jag i likhet med nämndens minoritet P:s underlåtenhet
att närmare utreda L:s symtom vara av den allvarliga art, att strängare
påföljd än erinran var påkallad. Jag finner dock underlåtenheten ej vara
så svår att saken bör föranleda beivran inför domstol. Med hänsyn härtill
finner jag ej skäl att förordna om åtal mot P. Att nämndens majoritet
för sin del funnit P:s försummelse inte böra föranleda annat än en
erinran är — inte minst i betraktande av det stora antal patienter P.
haft att undersöka och behandla — förståeligt och kan rimligen inte föranleda
kritik.

Under hänvisning till det anförda finner jag klagomålen inte kunna
föranleda någon min åtgärd.

I anslutning härtill kan nämnas att JO i ett flertal fall, där klagomålen
rörande läkares behandling av patient förts direkt hos JO, begagnat sig
av den i 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän medgivna rätten
att till vederbörande myndighet, som ej tidigare prövat saken — i dessa
fall medicinalväsendets ansvarsnämnd — överlämna klagomålen för
handläggning.

I några fall har klaganden — efter det han av viss läkare vägrats

267

remiss för undersökning eller behandling av specialist — hemställt om
JO:s medverkan till erhållande av sådan remiss. JO har i ett dylikt
ärende, som kan betraktas som typfall, uttalat följande.

Det ingår inte i JO:s befogenheter att upphäva eller ändra myndighets
beslut eller att ge myndighet anvisning om hur den skall handla i visst
fall. Jag kan därför inte vidtaga någon åtgärd för att tillmötesgå K:s
anhållan om remiss för undersökning av specialist. Vad jag kan pröva
i anledning av klagomålen är endast om någon läkare vid centrallasarettet
i Kalmar gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid behandling av
K. Vid min granskning av handlingarna har inte framkommit något som
ger stöd för antagande att så skulle vara fallet. Tvärtom synes K. för
sina besvär vid upprepade tillfällen ha varit föremål för undersökning
och behandling vid lasarettet, där tillgång finnes till erforderlig expertis.
Jag lämnar därför klagomålen utan vidare åtgärd.

I andra fall har klagomålen avsett att genom JO:s medverkan få till
stånd organisatoriska förändringar eller särskilda anvisningar i syfte
att förhindra ett upprepande av inträffade olycksfall på sjukvårdens
område. JO har därvid på grundval av infordrade yttranden kunnat
konstatera, att i den mån brister i dessa hänseenden förelegat åtgärder
redan vidtagits för deras avhjälpande och att ingen enskild tjänsteman
kunnat lastas för de inträffade olyckshändelserna.

I ett sådant ärende påyrkade klaganden att anvisningar skulle utfärdas
för prioritering rörande patienternas omhändertagande vid ett lasaretts
akutmottagning, där en patient med hjärtbesvär (A.) till följd av dröjsmål
med insatt läkarbehandling avled inom knappt två timmar efter
ankomsten till mottagningen. Vid detta ärendes avgörande anförde JO
Bexelius — sedan det bl. a. upplysts att landstinget med hänsyn till den
ökade patienttillströmningen till akutmottagningen beslutat en utbyggnad
därav jämte personalförstärkning, som beräknades kunna tagas i
anspråk hösten 1971 — följande.

Enligt handlingarna har jourhavande medicinläkaren H. och tjänstgörande
mottagningssköterskan B. lämnat delvis oförenliga uppgifter
beträffande patienten A. B. har sålunda uppgivit, att hon i samband
med H:s första besök på akutmottagningen omkring kl. 22.20 meddelat
denne att två patienter med hjärtbesvär väntade på undersökning och
varest dessa var placerade, medan H. sagt sig ha fått kännedom om
patienten A. först kl. 23.45 under sitt andra besök på akutmottagningen.
Med hänsyn till det stora antalet patienter, som ankom till akutmottagningen
under tiden kl. 22.00—23.15 ifrågavarande dag, kan missförstånd
mellan den tjänstgörande sjuksköterskan på akutmottagningen och vederbörande
jourhavande läkare på medicinkliniken lätt ha uppkommit
angående de inkomna patienterna och deras besvär, innan läkaren fick
personlig kontakt med de patienter som tillhörde hans jourområde. Ett
sådant missförstånd kan inte läggas någon av dessa befattningshavare
till last såsom tjänstefel.

Oavsett hur det förhåller sig i nu berörda hänseende ger vad i ärendet
blivit upplyst det bestämda intrycket att anledningen till att det dröjde
innan A. blev läkarundersökt inte var att hänföra till försummelse från

268

någon befattningshavares sida utan måste tillskrivas det förhållandet att
den tillgängliga läkarpersonalen var otillräcklig för att bemästra den anhopning
av fall som krävde omedelbar läkarbehandling. Vid sådan anhopning
av fall måste graden av vårdbehovet vara avgörande för den
turordning i vilken patienterna skall omhändertagas. Det finns mot bakgrunden
av vad som blivit upplyst om personalens iakttagelser rörande
de vårdbehövande inte skäl att antaga att någon så felbedömt vårdbehovet
att ett ingripande från min sida skulle vara påkallat. Det inträffade
ger enligt min mening inte heller anledning att överväga behovet
att utfärda anvisningar för bedömande av frågor om prioritering av
patienter vid akutmottagningen. Jag finner därför ej skäl att föranstalta
om ytterligare utredning av den beklagliga händelsen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och till vad direktionen upplyst
angående vidtagna och beslutade åtgärder i syfte att förbättra mottagningen
av akuta fall vid lasarettet föranleder klagomålen inte någon
vidare åtgärd från min sida.

I det följande lämnas närmare redogörelse för vissa ärenden rörande
kroppssjukvården av mera allmänt intresse.

Framställning till Konungen angående avveckling av ordningen med
begränsning i behörigheten att utöva läkaryrket för vissa utländska
läkare med hänsyn till patienternas status

I en 17.11.1971 dagtecknad framställning till Konungen anförde
ställföreträdande JO Petrén följande.

Enligt 1 § lagen 30.6.1960 om behörighet att utöva läkaryrket, vilken
trädde i kraft 1.1.1961, är bland andra den behörig att utöva läkaryrket,
som är legitimerad enligt 2 § lagen. I 2 § stadgas bl. a. att legitimation
såsom läkare meddelas av numera socialstyrelsen och att den,
som inom riket avlagt medicine licentiatexamen, så ock den som utom
riket avlagt läkarexamen och genomgått av Konungen föreskriven efterutbildning,
skall på ansökan under vissa ytterligare förutsättningar erhålla
legitimation såsom läkare. Enligt 9 § nämnda lag kan begränsad
behörighet att utöva läkaryrket meddelas av Konungen eller efter Konungens
bemyndigande av socialstyrelsen.

Före 1961 gällde enligt lagen 21.9.1915 om behörighet att utöva
läkarkonsten 1 § punkt 4 att behörighet att utöva läkarkonsten tillkom
den, som av Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom riket utöva
läkarkonsten i den omfattning och under den tid tillåtelsen avsåg. Enligt
övergångsbestämmelserna till lagen 30.6.1960 om behörighet att
utöva läkaryrket skall den som blivit behörig jämlikt 1 § punkt 4 den
äldre lagen vara bibehållen vid sin behörighet. Behörigheten skall härvid
anses såsom begränsad behörighet enligt den nya lagen.

I cirkulärskrivelse 26.5.1948 från dåvarande medicinalstyrelsen till

269

samtliga apoteksföreståndare i riket (dnr 638 M) utsände styrelsen en
förteckning över alla de utländska läkare som Kungl. Maj:t lämnat tillstånd
enligt ovan angivna bestämmelse i 1915 års läkarbehörighetslag
att här i landet tills vidare utöva läkarkonsten i begränsad omfattning.
Begränsningarna gällde att behörigheten inskränktes till rätt att behandla
endast flyktingar av vissa nationaliteter. Dessa tillstånd har alla meddelats
under åren 1944—1947. Förteckningen omfattade 79 läkare, huvuddelen
estniska läkare, men däribland även ett mindre antal lettiska,
tjeckoslovakiska och tyska läkare samt en polsk och en österrikisk läkare.
Vad gäller begränsningen i fråga om patienter har den varit så
bestämd att vederbörande läkare alltid fått behandla flyktingar som haft
samma nationalitet som läkaren. Därutöver har vissa estniska läkare
fått behandla estländare överhuvudtaget, vissa estniska och lettiska läkare
flyktingar också från annat baltiskt land än det egna och i något
fall också flyktingar från Finland. Tjeckoslovakiska läkare har fått behandla
österrikiska flyktingar och den österrikiska läkaren även tjeckoslovakiska
flyktingar.

Hur många av dessa läkare med behörigheten begränsad efter patientklientelets
nationella tillhörighet och status såsom flykting som i dag
fortsatt utöva läkarverksamhet i Sverige är oklart. Många av de ursprungliga
tillståndshavarna torde nu vara avlidna, och åtskilliga kan
förmodas av andra skäl ha upphört med sin läkarverksamhet. Vissa
har också uppnått full legitimation som läkare. Ett mindre antal är dock
alltjämt i verksamhet som läkare med begränsad behörighet.

Denna form för begränsning av läkares behörighet har blivit aktuell
hos riksdagens ombudsmannaexpedition i ett konkret fall.

Denna ordning att begränsa läkarbehörigheten till att gälla endast
patienter av viss utländsk nationalitet eller av visst utländskt ursprung
med viss flyktväg till Sverige framstår i dagens läge som uttryck för
en icke godtagbar diskrimination av både läkare och patient.

Tanken bakom ordningen är uppenbarligen den att utlänning, som
i sitt hemland fått hålla till godo med en läkare, som varit godtagen av
det landets medicinalmyndigheter, bör kunna nöja sig med denne läkare
också som flykting i Sverige, oaktat denne läkare icke når upp till den
kvalitetsnivå, som eljest fordras av den, som skall utöva läkaryrket i
Sverige. Flyktingen kommer så att säga icke i ett sämre läge i Sverige
än det vari han befunnit sig i sitt hemland. Självfallet står det honom
också fritt att uppsöka en svensk läkare med full behörighet, om han
skulle föredraga detta. Man vill å ena sidan genom denna anordning
förhindra att svensk medborgare eller person född i Sverige behandlas
av ifrågavarande utländska läkare. Å andra sidan finner man försvarligt
att flyktingar får nöja sig med en läkarvård, som man icke anser
sig kunna erbjuda svenskar.

Ett system av denna art har möjligen kunnat försvaras i en tid, då

270

det rådde stark läkarbrist såsom vid andra världskrigets slut. Det kunde
då sägas att det var bättre att flyktingar kunde få vård genom sina landsmän,
som var läkare, de också ofta flyktingar, än ingen vård alls. Språkliga
motiv har också kunnat åberopas för systemet. I dagens samhälle,
då så stark tonvikt lägges på medborgarnas likställdhet, är ordningen
oacceptabel och bör snarast upphävas.

Efter förloppet av 25 år är de ifrågavarande tillstånden också svåra
att i praktiken tillämpa. Ordet flykting är icke något juridiskt begrepp.
Många av dem, som åren 1944—47 allmänt uppfattades som flyktingar,
är sedan länge svenska medborgare och inordnade i svenskt samhällsliv.
Gäller tillstånden alltfort dessa personer? Skall tillstånden avse
även nytillkommande flyktingar, t. ex. de som på senare tid kommit
från Tjeckoslovakien? Personer, som 1945—47 var småbarn men som
kom till Sverige i en flyktingfamilj, skall de i dag i det nu förevarande
hänseendet betecknas som flyktingar? Får ena maken, som varit flykting,
behandlas men icke den andra maken, som ej själv är flykting
men gift med en flykting? Frågorna staplar sig på varandra.

Det praktiska förfarandet vid tillståndens tillämpning måste också
bli nog så invecklat. Läkaren, som äger att endast behandla flyktingar
från visst land, kan ställas inför hart när oöverstigliga hinder när det
gäller att avgöra om den patient som uppsöker honom uppfyller kriterierna.
Det är överhuvud föga tilltalande att läkaren skall behöva forska
i patientens förflutna för att utröna om han har rätt att behandla den
vårdsökande. Skulle han vara riktigt säker att icke göra sig skyldig till
brottet obehörigt utövande av läkaryrket, skulle han måhända böra inhämta
yttrande från statens invandrarverk som expertorgan på området.
Liknande bedömningar måste försäkringskassorna företaga vid prövning
av utgivande av ersättning med stöd av intyg, som utfärdats av läkare
med begränsad behörighet, för att avgöra om den försäkrade behandlats
av en läkare, som varit behörig att behandla honom.

De berörda läkarna har nu vistats i Sverige i decennier. Språksvårigheter
torde knappast kunna åberopas som skäl för att begränsa deras
läkarbehörighet att gälla blott deras landsmän.

Tidpunkten torde i och för sig sedan länge varit inne att avveckla
systemet med inskränkningar i läkarbehörighet bestämd med hänsyn
till patienternas nationalitet. Saken har fått viss aktualitet, då frågan
om ny läkarbehörighetslag nu upptagits av läkartjänstutredningen i dess
betänkande Läkartjänster (SOU 1971: 68). I detta sammanhang gives
ett naturligt tillfälle att avveckla denna ordning.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen
för riksdagens ombudsmän får jag härmed hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t ville på lämpligt sätt avveckla nuvarande ordning, enligt vilken
vissa utländska läkare fått sin läkarbehörighet begränsad med hänsyn
till patienternas nationalitet och status som flykting.

271

I anledning av olycksfall på sjukhus har fråga om ersättning för skadan
borde utgå oberoende av att vållande ef visats hänskjutits till
landstingskommunen som frivilligt lämnat viss ersättning

H., som var född 1894, led sedan 1966 av en högersidig hemipares,
höggradig synnedsättning och en svår höftskada (malum coxae) i höger
höft. Han inkom den 9.11.1968 på remiss till lasarettet i Nyköping för
observation på grund av buksmärtor och remitterades av jourhavande
kirurgläkaren P. Klint-Andersen till röntgenavdelningen för buköversikt.
Då man efter röntgenundersökningen ansåg sig kunna utesluta kirurgisk
bukåkomma, inkopplades jourhavande medicinläkare E. ThiisEvensen,
som inlade patienten på observationsplats på akutmottagningens
intagningsavdelning.

Enligt Thiis-Evensens inkomststatus den 9.11.1968 hade patienten
svåra smärtor i höger ben. Av anteckningar på intagningsavdelningens
rapportblad framgår också, att patienten natten till den 10.11 klagade
över värk i sitt högra ben. Den 11.11 överfördes patienten till långvårdsavd.
G och hade då tecken på fraktur i höger ben. Röntgenundersökning
den 12.11 visade en medial inkilad collumfraktur förutom en grav malum
coxae.

Den 25.11 gjordes en osteosyntes. Aktivering och mobilisering försvårades
på grund av ett decubitalsår på höger häl och de komplicerande
somatiska sjukdomarna med hemipares och nästan total blindhet samt
periodvis oklarhet och förvirring.

I maj 1969 fick H. tecken på en infektion i spikkanalen, och man
gjorde den 18.6 en spikextraktion på grund av denna osteit. H. fick i
anslutning härtill antibioticabehandling och förbättrades kliniskt avsevärt
och alla infektionstecken försvann. Han förbättrades även mentalt.
En hel del smärtor kvarstod dock i höger höft, och sista röntgenundersökningen
visade röntgenologiska tecken på en pseudarthros i frakturlinjen.

Trots ansträngningar lyckades man icke mobilisera patienten. Han
satt dagligen uppe i rullstol och var helt hjälplös och helt beroende av
hjälp till varje form av ADL.

Av journalanteckningarna m. m. framgår således, att H. hade sin
collumfraktur redan innan han överfördes till långvårdskliniken och att
han sannolikt hade ådragit sig sin fraktur redan innan han infördes på
observationsplats på intagningsavdelningen. Enligt rapportblad hävdade
H. redan den 11.11.1968 att han fallit i samband med undersökningarna.

I en till medicinalväsendets ansvarsnämnd inkommen skrift anhöll
H:s hustru — under hänvisning till bl. a. att hon till vederbörande sjukhusdirektör
framfört yrkande från maken om någon form av livränta för
framtida men samt ersättning för sveda och värk för det lidande, som

272

maken fått utstå till följd av olyckan på sjukhuset, utan att erhålla något
besked — om nämndens prövning av ansvarsfrågan.

I ärendet avgav sjukvårdsdirektionen i Nyköping yttrande till ansvarsnämnden
och anförde därvid bl. a.

Den vid patientens ankomst till sjukhuset jourhavande läkaren vid kirurgiska
kliniken danske läkaren Poul Klint Andersen är ej längre anställd
vid lasarettet. Samma är förhållandet med jourhavande läkaren
vid medicinska kliniken danske läkaren Eyvind Thiis-Evensen. Sjukhusledningen
har under hand bett båda dessa meddela vad de kan erinra
sig rörande omständigheterna kring patientens intagning, men båda har
meddelat att de inte kan erinra sig något härom.

Sjukhusledningen har vidare tagit personlig kontakt med alla dem som
vid intagningstillfället var i tjänstgöring vid lasarettets akutintag, kirurgiska
mottagning, interna sjuktransporttjänst, röntgenavdelning och intagningsavdelning
samt med ambulansföraren. Av dessa säger röntgenassistenten
Sylvia Brandel att hon har ett minne av att det sjukvårdsbiträde
som förde patienten till röntgenavdelningen sagt att det varit
svårt att få upp patienten då denne fallit. Hon kunde dock inte erinra sig
vem detta biträde var.

Den ansvariga sjuksköterskan vid akutintaget Ulla Bengtsson säger
att hon inte fått någon rapport om att patienten råkat ut för något olycksfall
och att fru H., då hon besökte sin make dagen efter hans intagning,
inte talat med henne om hans tillstånd och ej heller sagt att hon trodde
att ett olycksfall inträffat.

Samtliga övriga av de ovannämnda personerna förklarade att de inte
sett H. falla och att de ej heller hört talas om att så skulle ha skett eller
att han på annat sätt råkat ut för något olycksfall i samband med intagningen.

Vid vårdavdelning G, dit patienten fördes från intagningsavdelningen
på morgonen den 11.11.1968, hade man emellertid fått den uppfattningen
att skadan uppkommit genom ett fall inom lasarettet. Ingen kan emellertid
nu erinra sig vem som uppgivit detta eller var och hur skadan sades
ha inträffat. Avdelningsläkaren införde uppgiften i journalen, men
vidtog ej någon åtgärd för att få saken utredd.

Fru H. anhöll vid telefonsamtal den 18.4.1969 och vid senare personliga
besök hos kuratorn Margit Andersson om fondbidrag till avgiften
för makens vård vid lasarettet och framhöll därvid som ett särskilt skäl
att ett sådant bidrag kunde utgöra kompensation för skadan. Kurator
Andersson ordnade med en ansökan om fondbidrag, som senare bifölls.
Hon uppmanade vidare fru H. att uppsöka antingen sjukhusassistenten
Christer Persson eller sjukhusdirektören Gösta Kjellqvist för att en undersökning
skulle kunna göras huruvida ersättning kunde utgå från lasarettets
ansvarighetsförsäkring. Fru H. tog kontakt med assistent Persson
men talade till en början endast om fondbidraget och ifrågasatte
först under oktober månad 1969 om ej även en anmälan till försäkringsbolaget
borde göras. Assistent Persson gjorde på grund därav en utredning,
men då man av denna inte kunde få något belägg för att den uppkomna
skadan kunde hänföras till ett olycksfall, till vilket någon anställd
kunde antas helt eller delvis vara vållande, saknades underlag för
anmälan till försäkringsbolaget. Vid fru H:s besök hos sjukhusdirektören
Gösta Kjellqvist som ägde rum i början av november 1969, fick hon

273

upplysning härom. Sjukhusdirektören utlovade emellertid att ytterligare
försök skulle göras att få klarhet i hur skadan uppkommit. Denna ytterligare
utredning har emellertid tagit längre tid att utföra än som avsetts,
främst på grund av att flera av de vid intagningstillfället tjänstgörande
befattningshavarna lämnat sin tjänst och flyttat till annan ort.

I påminnelsen till ansvarsnämnden hävdade fru H., att olyckan inträffat
i samband med första röntgenundersökningen och tilläde bl. a.

Ambulanspersonalens yttrande om makens tillstånd vid ankomst till
lasarettet har förbisetts. Deras yttrande kan styrka huruvida maken
hade yttre synliga skador före intagningen. Jag har för någon tid sedan
från person boende i Tystberga fått vetskap om att olyckan inträffade
på röntgenavdelningen. Denne person var med anhörig på röntgenavdelningen
och hörde maken ropa och att två biträden ej kunde få upp honom
utan manlig person kom och var dem behjälplig. Personen ifråga
såg likaså tandprotes och stickad mössa ligga på golvet.

Ansvarsnämnden meddelade den 1.10.1970 följande beslut.

Genom utredning har icke kunnat utrönas när eller på vilket sätt patientens
fraktur på lårbenshalsen uppkommit. På grund härav och då
utredningen icke ger vid handen att fel eller försummelse förekommit
vid handläggningen av patientens sjukdomsfall föranleder vad i ärendet
förevarit icke någon ansvarsnämndens åtgärd.

I en 26.10.1970 till JO inkommen skrift riktade fru H. klagomål mot
det av ansvarsnämnden den 1.10.1970 fattade beslutet i ärendet samt
anhöll om upplysning om möjligheten att erhålla skadestånd för vårdkostnader
samt för sveda och värk, som förorsakats av skadan.

Sedan JO Bexelius med anledning av klagomålen tagit del av ansvarsnämndens
handlingar i ärendet, lät han inhämta yttrande från landstingets
förvaltningsutskott i Södermanlands län i anslutning till en inom
JO-expeditionen upprättad promemoria.

I promemorian erinrades om att 1967 års riksdag i anledning av väckta
motioner uttalat sig till förmån för ett vidgat skadestånd, oberoende
av vållande, på sjukvårdens område och utgått från att frågan härom
skulle prövas i samband med pågående lagstiftningsarbete på skadeståndsrättens
område. Även vid 1970 års riksdag var motsvarande fråga
uppe till behandling i anledning av då väckta motioner, varvid riksdagen
förutsatte att de av 1967 års riksdag uttalade önskemålen komme att beaktas
vid arbetet på den nya skadeståndslagstiftningen, som nu befann
sig i sitt slutskede. Vidare framhölls i promemorian att det i ömmande
fall förekommit att vederbörande sjukhushuvudman av billighetsskäl frivilligt
lämnat viss ersättning till den skadelidande. Då skäl syntes tala
för att ett motsvarande förfarande kunde vara motiverat i förevarande
fall, ansågs tillfälle böra beredas landstingets förvaltningsutskott att yttra
sig härom, innan ärendet slutbehandlades.

Förvaltningsutskottet behandlade remissen vid sammanträde den
23.8.1971. I protokollet för sammanträdet antecknades att fel eller för -

274

summelse icke förekommit vid handläggningen av patientens sjukdomsfall,
vilket klart framgick av ansvarsnämndens beslut och remisspromemorian,
och att till följd härav något juridiskt bindande skadeståndsanspråk
icke kunde resas mot landstinget.

Utskottet beslöt likväl med hänsyn till föreliggande speciella omständigheter
att frivilligt tillerkänna H. i ett för allt en ersättning om 5 000
kr.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Vid min granskning av handlingarna har jag fått ett starkt intryck
av att H. åsamkats frakturen i höger ben och därav följande långvariga
lidanden genom ett olycksfall i samband med den första röntgenundersökningen
i november 1968 för buköversikt.

Hur detta olycksfall ägde rum har inte kunnat klargöras genom verkställd
utredning. Vid denna har inte framkommit belägg för att olycksfallet
orsakats av fel eller försummelse från någon tjänstemans sida. Det
kan för visst antagas att det numera efter så lång tid inte är möjligt att
på ett tillförlitligt sätt utröna vad som förekommit.

Med hänsyn till det anförda kan någon kritik inte riktas mot ansvarsnämndens
handläggning och bedömning av ärendet.

Det är möjligt att orsakerna till olycksfallet kunnat klargöras, om en
grundlig utredning igångsatts omedelbart efter det frakturen konstaterats.
Det är att märka att enligt rapportblad H. redan den 11.11.1968 gjorde
gällande att han fallit i samband med undersökningarna. Att erforderlig
utredning inte genast igångsattes är emellertid i betraktande av omständigheterna
i detta fall inte av beskaffenhet att kunna läggas någon tjänsteman
till last såsom tjänstefel.

Av det sagda följer att ansvar och ersättningsskyldighet inte kan åläggas
någon befattningshavare i anledning av olycksfallet.

Enligt gällande lag torde ersättningsskyldighet i anledning av olycksfallet
inte heller kunna åläggas landstingskommunen såsom sjukhusets
huvudman.

Förvaltningsutskottet har det oaktat beslutat att frivilligt tillerkänna
H. en ersättning i ett för allt med 5 000 kr.

Omständigheterna är inte sådana att det finns skäl för mig att hos
förvaltningsutskottet hemställa att utskottet måtte överväga en ökning
av beloppet av den frivilliga ersättningen.

Av nu anförda skäl finner jag klagomålen inte föranleda vidare åtgärd
från min sida.

275

Rätts psykiatriska undersökningar

Dröjsmål beträffande rättspsykiatriska undersökningar

Enligt 4 § lagen 16.6.1966 om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
skall undersökningen utföras med största möjliga skyndsamhet.
Skriftligt utlåtande över undersökningen skall avges till rätten inom sex
veckor från det beslutet om undersökningen inkom till vederbörande
rättspsykiatriska klinik eller station. Socialstyrelsen äger medge anstånd
i särskilda fall — ett förfarande som ofta måst anlitas med hänsyn till
bristen på kompetenta undersökningsläkare.

Sedan lång tid tillbaka har årligen från olika håll till JO framförts
klagomål över att den lagstadgade begränsningen av undersökningstiden
inte iakttages. Senast i 1970 års ämbetsberättelse riktades statsmakternas
uppmärksamhet på hithörande missförhållanden i anledning
av klagomål från ett stort antal intagna på fångvårdsanstalten^. Enligt
statistiken för januari 1969 uppgick den genomsnittliga undersökningstiden
för häktade då till omkring fyra månader.

Även under 1971 har ett flertal klagomål framförts till JO beträffande
undersökningstiderna för häktade. Enligt vad inhämtade uppgifter
ger vid handen har emellertid den genomsnittliga undersökningstiden
inte iakttages. Senast i 1970 års ämbetsberättelse riktades statsi
februari till c:a 9 veckor i maj för att under semestermånaden augusti
stiga till 10 veckor. En klar förbättring har alltså skett. Anledningen
till denna torde vara anlitande av ett ökat antal utomstående läkare,
sedan ersättningen för dylika undersökningar höjts. Uppenbart är emellertid
att även en undersökningstid av 10 veckor är för lång sedd mot
bakgrunden av gällande huvudregler om sex veckor. Orsaken till dröjsmålen
med undersökningarna torde alltjämt vara organisatoriska brister,
för vilka någon enskild befattningshavare inte kan lastas. Med hänsyn
härtill och då stöd saknats för antagande att vederbörande undersökningsläkare
i de hos JO anmälda fallen gjort sig skyldiga till fel eller
försummelse vid undersökningarnas genomförande har klagomålen icke
föranlett någon närmare utredning från JO:s sida.

I ett fall påtalades att undersökningstiden avsevärt förlängts i samband
med att undersökningsresultatet underställts socialstyrelsens prövning.
Omständigheterna i detta fall var följande: Stockholms rådhusrätt
beslöt den 28.5.1970 att rättspsykiatrisk undersökning skulle verkställas
beträffande H. som var häktad. Utlåtande rörande undersökningen inkom
den 7.8.1970 till rådhusrätten, som samma dag beslöt inhämta socialstyrelsens
yttrande.

Ärendet inkom till socialstyrelsen den 11.8. och föredrogs i rättsläkarrådets
rättspsykiatriska sektion den 1.9., varvid beslöts inhämta yttrande
från vetenskapligt råd. Ärendet översändes därefter till professorn B. G.,

276

som den 6.10. inkom med begärt yttrande. Samma dag avgav nämnden
sitt yttrande.

Med anledning av vad sålunda framkommit begärde JO att socialstyrelsen
skulle inkomma med yttrande i anslutning till en inom ombudsmannaexpeditionen
upprättad promemoria. Remissen besvarades av
vederbörande föredragande vid rättsläkarrådets rättspsykiatriska sektion,
som jämväl bifogade yttrande från G. Denne anförde.

Under den tid, 3.9.—5.10.1970, då jag i egenskap av vetenskapligt råd
arbetade med detta ärende, hade jag samtidigt flera maktpåliggande
arbetsuppgifter, bl. a. koncentrerad föreläsningsverksamhet och förberedelser
för öppnandet av den rättspsykiatriska kliniken med åtföljande
sammanträden i Stockholm och Lund, varigenom det var svårt att avsätta
tillräckligt med ostörd arbetstid för penetrerande av detta svårbedömda
ärende. Jag måste givetvis beklaga förseningen och vill gärna
framhålla att min strävan alltid är att i görligaste mån minska ned tiden
för dessa specialistbedömningar, vilka med hänsyn till övriga arbetsuppgifter
oftast måste utföras utanför gängse arbetstid.

Föredraganden i socialstyrelsen anförde för egen del följande.

I det aktuella fallet har tiden för ärendets behandling berott dels på
ärendets svårighetsgrad, dels på en tillfällig anhopning av till rättspsykiatriska
sektionen inkomna ärenden. Undertecknad som tjänstgjort
som tf byråchef, är ensam föredragande i brottmålsärenden i rättsläkarrådets
rättspsykiatriska sektion, vilket gör att tillfälligtvis viss stagnation
kan uppstå.

Risken för att ärendenas handläggning skall åstadkomma onödig fördröjning
har varit föremål för uppmärksamhet från byråns sida och i
PM till »Arbetsgruppen för rationalisering av rättspsykiatrisk undersökning»
har undertecknad påpekat att de förändringar som kan komma
att föreslås av arbetsgruppen får icke vara av den arten att en ökad
belastning på byrån uppstår och risk för stagnation uppkommer.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande. Av utredningen
framgår, att ärendets handläggning inom rättsläkarrådets rättspsykiatriska
sektion tagit åtta veckor i anspråk eller nästan lika lång tid som den
rättspsykiatriska undersökningen. Detta måste anses otillfredsställande.
Utredningen ger emellertid tillika vid handen, att särskilda omständigheter
av mera tillfällig natur, vilka icke kan läggas vederbörande befattningshavare
till last, väsentligen bidragit till det långa dröjsmålet.
Vid sådant förhållande och då undersökning pågår rörande möjligheterna
att framdeles undvika onödiga dröjsmål med handläggningen av hithörande
ärenden påkallas inte något ingripande från min sida. Jag lämnar
därför klagomålen utan vidare åtgärd.

Dröjsmål med § 7-undersökningar

Klagomål har även anförts beträffande väntetiderna för läkarundersökningar
enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål. I två fall har

277

sålunda personer, som var intagna på Allmänna häktet i Göteborg, påtalat
att väntetiden uppgått till 4—5 veckor och att risk fanns för att
många åtalade fick sitta i häkte 2—3 månader i väntan på rättegång för
att därefter bli frikända.

Med anledning av klagomålen inkom överläkaren vid psykiatriska
avdelningen vid Härlanda fångvårdsanstalt Birger Henrikson med infordrade
upplysningar. Han vitsordade därvid att väntetiderna, som under
år 1970 i stort sett varierade mellan 1—2 veckor, under 1971 ökat
så att tiden för läkarintygens avgivande fram till den 26.10.1971 i genomsnitt
uppgick till 20—21 dagar. Detta berodde till stor del på ökad
tillströmning av undersökningsfält och olika slag av ledigheter. Samtidigt
hade möjligheterna att engagera utomstående läkare för ändamålet
minskat till följd av den nuvarande schemabindningen av de statligt och
kommunalt anställda läkarnas tjänstgöring. Dessutom ansåg många
läkare att det nuvarande arvodet av 250 kr. för ifrågavarande undersökningar
var alltför lågt. Till dröjsmålet hade också bidragit att domstolarna
ibland icke översänt handlingarna förrän efter en tid, sedan
förordnandet meddelats. Antalet häktade som väntat på § 7-undersökningar
hade varierat mellan 4—20 och i medeltal utgjort 10.

Beträffande möjligheterna att verkställa läkarundersökningar av hithörande
slag framdeles yttrade Henrikson.

Den 30/6 1971 träffade statens avtalsverk och Sveriges läkarförbund
avtal om anställningsvillkor för bl. a. kriminalvårdens läkare. Avtalet
trädde i kraft den 1/7 1971. Som framgår av en PM från Kriminalvårdsstyrelsen
till Justitiedepartementet har läkarna schemabundits med 42,5
arbetstimmar per vecka. Vidare har läkarna frånhänts möjligheten att
under tjänstetid utföra § 7-undersökningar. Ett sådant förfarande hade
tidigare godkänts som kompensation för att dessa läkare vid tidigare
avtalsförhandlingar lönemässigt kommit att släpa efter i jämförelse med
allmänna sjukvårdens läkare och vid sju-kronorsreformens genomförande
ej omfattades av uppgörelsen och därigenom fick ett ytterligare
försämrat löneläge. Genom det nya avtalet har kriminalvårdens läkare
erhållit högre lön men som nämnts frånhänts möjligheten att avge § 7-undersökningar på tjänstetid. Man har dock inte motsatt sig att läkarna
på fritid får utföra sådana undersökningar. Antalet § 7-intyg som kan
avges av kriminalvårdens läkare kommer under dessa förhållanden att
minska avsevärt. Den 12/10 såg jag mig tvungen meddela Hovrätten för
västra Sverige och Göteborgs tingsrätt att vi inte längre kunde åtaga oss
några § 7-intyg. De intyg som var under postbefordran har vi dock tagit
hand om. För närvarande har vi tio § 7-undersökningar under arbete
och utför dem på fritid, vari inbegripes den tid vi erhåller som jourkompensation,
5,5 timme per vecka. Rättema har rekommenderats att fortsättningsvis
sända förordnandena till rättspsykiatriska kliniken vid S:t
Jörgens sjukhus, Hisings-Backa. När doktor Bergström och jag avverkat
den intygskö som f. n. väntar, beräknas vi komma åta oss tillsammans
tre intyg per vecka.

På rättspsykiatriska kliniken vid S:t Jörgens sjukhus har de senaste
åren avgivits i genomsnitt 155 § 7-intyg på icke häktade och på psykiat -

278

riska avdelningen vid fångvårdsanstalten Härlanda 275 gällande häktade
personer. Sammanlagt har sålunda i Göteborg avgivits omkring 430
intyg per år. Enligt bestämmelserna i läkaravtalet skall läkarna på rättspsykiatriska
kliniken som tjänsteåliggande avge 40 intyg per läkare och
år. Läkarantalet utgör 4 och antalet avgivna intyg kommer sålunda att
bli 160 per år. Därutöver åtar sig läkarna åtminstone för närvarande inte
några § 7-undersökningar. Läkarna på psykiatriska avdelningen vid Härlandaanstalten
räknar med att kunna tillsammans avge 120 intyg per
år (3 intyg per vecka under 40 veckor per år). Antalet intyg för hela
göteborgsområdet kommer sålunda att bli 280. Diskrepansen mellan
antalet intyg som tidigare avgivits (430) och det antal som nu beräknas
kunna avges (280) blir sålunda 150. Var och hur denna mellanskillnad
skall kunna avverkas återstår att se. Det måste för övrigt anses som anmärkningsvärt
att en visserligen liten men dock i mångas ögon viktig
detalj i rättsmaskineriet skall behöva överlämnas som extra arbete på
fritid till rättspsykiatriska organisationens och kriminalvårdens läkare
eller såsom Svenska Psykiatriska föreningen föreslår till allmänpsykiatrer,
som redan tidigare visat ett mycket ljumt intresse för uppgiften.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Lagen 29.6.1964 om personundersökning i brottmål och den därtill anslutna
tillämpningskungörelsen innehåller icke någon föreskrift om den
tid, inom vilken läkarundersökning enligt 7 § skall vara rätten tillhanda.
Uppenbart är emellertid att en väntetid av resp. 26 och 23 dagar, såsom
i förevarande fall inträffat, i princip icke är godtagbar. Detsamma gäller
den genomsnittliga väntetid av 20—21 dagar som under tiden 1.1—26.10.
varit rådande för de häktade i Göteborg. Enligt utredningen beror dock
dessa långa väntetider till övervägande del på tillfälliga omständigheter,
för vilka icke någon enskild läkare kan lastas. Organisatoriska och ekonomiska
omständigheter synes även ha medverkat härtill i vad avser
tiden fr. o. m. 1.7.1971, då nytt avtal rörande tjänstgöringen för bl. a.
kriminalvårdens läkare trädde i kraft. Med hänsyn härtill kan något
klander i påtalat hänseende icke riktas mot vederbörande läkare vid
Härlandaanstalten.

Vad i Henriksons yttrande upplysts om den verkan det nya avtalet
angående läkarnas tjänstgöring kan medföra för möjligheterna att framdeles
hålla väntetiderna för § 7-undersökningar inom godtagbara gränser
kräver emellertid särskilt beaktande. Av den yttrandet bifogade promemorian
framgår, att kriminalvårdsstyrelsen fäst justitiedepartementets
uppmärksamhet på förhållandena i fråga. Jag kan därför i detta sammanhang
begränsa mig till att understryka angelägenheten av att erforderliga
åtgärder snarast vidtages i syfte att i möjligaste mån underlätta
genomförandet av § 7-undersökningar och att tillställa justitiedepartementet
en avskrift av detta beslut för kännedom.

Narkoanalys vid rättspsykiatrisk undersökning

I en klagoskrift hemställdes om JO:s utredning med anledning av
uppgifter i pressen om att en person, G. R. O., som misstänktes för att
ha dödat sin fästmö, vid den å rättspsykiatrisk klinik beträffande honom
företagna rättspsykiatriska undersökningen drogades med Isomyl i för -

279

sök att få fram de faktiska omständigheterna kring nämnda drama.
Klaganden ifrågasatte om inte den undersökande läkaren, docenten J.,
eller annan befattningshavare, som medverkat till nämnda förfarande,
gjort sig skyldig till tjänstefel och hänvisade till bestämmelsen i 23 kap.
12 § rättegångsbalken, vari angives att under förhör i syfte att framkalla
bekännelse eller uttalande i viss riktning ej må användas medvetet oriktiga
uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, hot,
tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Efter remiss inkom yttranden från J. och överläkaren vid anstaltens
rättspsykiatriska klinik.

Undersökningsläkaren J. anförde i sitt yttrande bl a. följande.

Jag har använt en i klinisk-psykiatrisk verksamhet gängse diagnostisk
metod, som måste anses välmotiverad i det aktuella fallet, vilket ur psykiatrisk
bedömningssynpunkt tedde sig synnerligen oklart. Jag gjorde
detta, sedan jag erhållit den undersöktes samtycke och sedan i fallet inkopplad
juridisk sakkunskap godkänt åtgärden. Det bör ytterligare
framhållas, att Socialstyrelsen (professor Bo Gerle) i november 1970
granskat utlåtandet utan att finna anledning till någon anmärkning mot
mitt förfarande.

J. hänvisade i övrigt till ett av professorn Gösta Rylander 11.6.1952
till dåvarande medicinalstyrelsen avgivet yttrande i anledning av ett av
JK hos styrelsen begärt yttrande i ärende angående användningen av
narkoanalys i samband med rättspsykiatrisk undersökning samt en
artikel av dåvarande riksåklagaren M. Heuman, Om användning av
narkoanalys inom straffprocessen, SvJT 1955 s. 225.

Överläkaren vid rättspsykiatriska kliniken anförde bl. a. följande.

Han hade först avrått från användandet av narkoanalys i det aktuella
fallet. Efter diskussioner gav han emellertid sitt tillstånd till metodens
användning, då han förstod att J. var väl insatt i de intrikata frågeställningar
som kunde uppstå i samband med narkoanalys vid rättspsykiatrisk
undersökning och även insåg riskerna av metoden och hur man
skulle undvika dessa. Han och J. hade därvid överenskommit dels att
G. R. O. själv skulle samtycka till undersökningen, varjämte undersökningsläkaren
skulle informera honom om konsekvenserna av denna,
dels att samtalet inte skulle avse att belysa skuldfrågan, vilken för övrigt
redan tidigare var klarlagd av rätten, dels att J. skulle inhämta åklagarens
och advokatens medgivande, varjämte åtminstone advokaten skulle
närvara vid samtalet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius, som även tagit del av
det aktuella rättspsykiatriska utlåtandet avseende G. R. O., följande.

Av J:s och överläkarens yttranden framgår, att vid den rättspsykiatriska
undersökningen av G. R. O. samtal med G. R. O. ägt rum efter
det denne erhållit en injektion Isomyl, att samtalet ej avsåg att belysa
skuldfrågan utan skett i syfte att bringa klarhet angående G. R. 0.:s
psykiska tillstånd liksom de psykologiska omständigheterna kring den

280

aktuella gärningen, att G. R. O. samtyckt till åtgärden och att samtalet
ägt rum i närvaro av G.R.O.:s försvarare.

Den påtalade metoden får givetvis inte användas i syfte att vinna utredning
i skuldfrågan. Däremot möter enligt min mening inte laga hinder
mot att vid rättspsykiatrisk undersökning använda metoden i diagnostiskt
syfte under förutsättning att det finns medicinska indikationer
härför och att den som skall undersökas med kännedom om syftet med
och konsekvenserna av ingreppet samtyckt till detta.

Dessa förutsättningar för metodens användande har uppenbarligen
förelegat i det aktuella fallet. Någon kritik i påtalat hänseende kan därför
inte riktas mot överläkaren och J.

Jag lämnar därför klagomålen utan vidare åtgärd.

281

IV. Förvaltningen i övrigt

JO:s tillsynskompetens m. m.

Under 1971 har, liksom tidigare, i åtskilliga ärenden uppkommit
frågor om JO:s tillsynsbefogenhet. Med hänsyn till det förhållandevis
stora antalet klagomål som avvisats under hänvisning till begränsningen
i JO:s tillsynskompetens, lämnas nedan en relativt utförlig redogörelse
för uppkomna kompetensfrågor.

I anledning av klagomål mot justitieråd angående handläggning av
ansökan om prövningstillstånd uttalade JO Thyresson, att JO i och
för sig är behörig att åtala ledamot av högsta domstolen men att detta
kan ske endast under de särskilda förutsättningar som anges i 101 §
regeringsformen.

Konsumentombudsmannen har funnits stå under JO:s tillsyn liksom
notarius publicus. Rättens ombudsman i konkurs står under JO:s tillsyn,
medan detta ej är förhållandet med konkursförvaltare och bouppteckningsförrättare.
JO:s tillsyn omfattar ej heller advokat, som ej är
anställd vid offentlig rättshjälpsanstalt. Landsantikvarie har befunnits
vara underkastad JO:s tillsyn. Klagomål mot förrättningsman för körkortsprov
angående betygssättning vid dylikt prov har prövats i sak,
medan Aktiebolaget Svensk Bilprovning befunnits icke såsom sådant
stå under JO:s tillsyn. Detta är ej heller förhållandet med Allmänna
bevaknings-AB. Bevakningspersonal hos sistnämnda bolag, som av rikspolisstyrelsen
förordnats såsom ordningsvakter, ansågs emellertid vid
bevakning av Karolinska sjukhuset, vartill enligt polischefs beslut erfordrades
ordningsvakt, ha haft förordnande att förrätta tjänsteärende, varmed
är förenat ämbetsansvar. Beträffande barnavårdsman uttalades i
ett ärende, att enligt rättspraxis den som innehar uppdrag såsom barnavårdsman
inte är underkastad ämbetsansvar med avseende på uppdragets
fullgörande med mindre uppdraget är förknippat med anställning
att efter barnavårdsnämndens för varje särskilt fall meddelade förordnande
tjänstgöra såsom barnavårdsman. Utredningsman (personutredare)
i vapenfriärende är underkastad JO:s tillsyn. Klagomål mot Uppsala
läns landstings kulturstipendienämnd angående vägran att utlämna namn
på stipendiesökande prövades sakligt, enär nämnden var en sådan nämnd
som avses i 54 § st. 2 landstingslagen och därmed var att hänföra till
sådan i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen avsedd myndighet, vars
handlingar skall anses såsom allmänna handlingar. Folkhögskola med
ett landsting som huvudman befanns stå under JO:s tillsyn. Klagomål

282

mot en folkhögskola, vars verksamhet under den i ärendet aktuella tiden
drevs av en privat sammanslutning, angående offentligheten av
vissa protokoll, föranledde ingen JO:s åtgärd, enär styrelsen för angivna
sammanslutning inte kunde hänföras till sådan myndighet som avses i
2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen och protokollen följaktligen inte
kunde anses såsom allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens
mening, vilka är tillgängliga för envar. Näringslivets opinionsnämnd
står ej under JO:s tillsyn. Kommunala sammanläggningsdelegerade har
befunnits ej heller vara underkastade sådan tillsyn (jfr lag 1965: 596).
Sammanläggningsdelegerades arbetsutskott är däremot föremål för tillsyn
(likaså sammanläggningskommitté för kommunblock, se JO 1971
s. 330). I samband härmed må nämnas att — såsom uttalades i ett
ärende rörande det stöd en kommun i olika former lämnat till enskilt
industriföretag — ledamöter i kommunal fullmäktigförsamling ej är i
denna egenskap underkastade fullständigt ämbetsansvar; jfr s. 315. Sådant
ansvar har ej heller ledamöter av styrelsen för industristiftelse, som
utgör ett särskilt vid sidan av kommunallagen bildat rättssubjekt. Däremot
var ledamöter i kommunalnämnd (numera kommunens styrelse)
underkastade fullständigt ämbetsansvar; endast befattningshavare med
sådant ansvar står under JO:s tillsyn.

Skiljemän har befunnits inte stå under JO:s tillsyn. Fråga om utseende
av skiljemän genom överexekutors (länsstyrelses) försorg — något som
enligt lagen om skiljemän kan förekomma vid parts tredska m. m. —
har prövats sakligt av JO.

Kommunala bostadsföretag (stiftelser, föreningar, bolag) står ej under
JO:s tillsyn. I ett ärende rörande offentligheten av protokoll m. m. hos
Stiftelsen Hyresbostäder i örnsköldsvik anförde JO Bexelius:

JO:s tillsyn är begränsad till myndigheter och omfattar således inte
bolag och stiftelser, även om äganderätten till dessa tillkommer stat
eller kommun. Den i detta ärende aktuella stiftelsen är inte någon myndighet
eller eljest något offentlig-rättsligt rättssubjekt och står följaktligen
inte under JO:s tillsyn.

Under hänvisning till det sagda kan klagandens framställning hit inte
föranleda någon min åtgärd. Jag vill dock fästa klagandens uppmärksamhet
på att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna
handlingar endast är tillämpliga på myndighets handlingar.

Såsom även framgått av det föregående står aktiebolag inte under
JO:s tillsyn. Av angivna skäl har avvisats klagomål riktade mot Statsföretag
AB tillhörigt företag, Systembolaget AB, AB Storstockholms
lokaltrafik, Svenska Tobaks AB och försäkringsbolag. Klagomål rörande
anställningsförhållandena vid Kungl. Teatern (Operan) har ej föranlett
åtgärd, enär Operans verksamhet administreras av ett aktiebolag,
vars befattningshavare ej är underkastade ämbetsansvar och därför ej
står under JO:s tillsyn. Svenska filminstitutet har befunnits ej stå under
JO:s tillsyn. Klagomål mot Religionsvetenskapliga institutet i Göteborg,

283

som är en stiftelse och utgör en lokalavdelning av Sveriges Kyrkliga
studieförbund, kunde ej heller prövas, enär institutet ej utgör någon
myndighet och dess befattningshavare inte är underkastade ämbetsansvar.
Bålbäckens vårdhem, som är ett enskilt vårdhem, samt befattningshavarna
vid hemmet har befunnits ej omfattas av JO:s tillsyn.
Denna omfattar ej heller ideella föreningar. På grund härav har lämnats
utan åtgärd klagomål som riktat sig mot Rädda Barnen, Frälsningsarmén,
Föreningen Emmaus i Björkå, Föreningen Djurens Vänner,
Helsingborgsavdelningen, samt mot en idrottsförening. Såsom exempel
på andra organisationer m. m. som befunnits stå utanför JO:s tillsyn må
nämnas Svenska kommunförbundet och dess länsavdelningar, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Sveriges kommunaltjänstemannaförbund
och Svenska kommunalarbetareförbundet. Ej heller har en länsjaktvårdsförening,
Svenska Travsportens Centralförbund samt Svenska brandförsvarsföreningen
och dess elektriska nämnd befunnits vara underkastade
JO:s tillsyn.

I ett ärende riktades klagomål mot bl. a. styrelsen för Svenska utlandsskolan
i Addis-Abeba i fråga om tillsättning av en lärartjänst vid
skolan. I sitt beslut i ärendet anförde JO Lundvik härom:

JO har tillsyn över att de tjänstemän och andra, som är underkastade
fullständigt ämbetsansvar, i sin tjänsteutövning efterlever lagar och
andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden. Svenska utlandsskolan
i Addis Abeba är ej något svenskt statligt eller kommunalt
organ utan drives av enskild huvudman, som för sin verksamhet uppbär
bidrag av svenska staten. Den omständigheten att huvudmannen,
»Föreningen Svenskar i Etiopien», uppbär sådant bidrag kan ej medföra
ämbetsansvar för ledamöterna av föreningens styrelse. Ej heller i övrigt
förekommer någon omständighet som medför sådant ansvar. Jag kan
följaktligen ej ingripa med anledning av klagomålen i denna del.

Av samma skäl fann sig JO Lundvik förhindrad att ingripa i anledning
av klagomål, som i ett annat ärende riktats mot styrelsen för
Svenska utlandsskolan i Fuengirola.

284

Frågor om myndighets organisation, jäv, arbetets gång m. m.

Fråga om jäv mot ledamot och expert i den s. k. valutakommissionen.
Tillika fråga om sättet för jävsfrågans behandling

I skrivelse den 5 februari 1969 till åklagarmyndigheten i Göteborg
angav riksbankens valutastyrelse teknologie doktorn Victor Hasselblad
till åtal för att han genom oriktig uppgift skulle ha förskaffat sig rätt
till förvärv av utländska betalningsmedel. Medlen hade betalats till ett
företag i Liechtenstein, Cepa. Skrivelsen var undertecknad av valutastyrelsens
ordförande vice riksbankschefen Sven Joge.

Efter verkställd förundersökning beslöt chefsåklagaren Bertil Steen
den 13 april 1970 att åtal icke skulle väckas mot Hasselblad. Sedan
valutastyrelsen hos riksåklagaren begärt överprövning av beslutet, fann
riksåklagaren den 7 augusti 1970 på angivna skäl att det icke var möjligt
att vinna bifall till en mot Hasselblad förd ansvarstalan för det
förfarande som avsågs med angivelsen. Valutastyrelsens framställning
föranledde därför ingen åtgärd från riksåklagarens sida.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 augusti 1969 tog fullmäktige i
riksbanken upp vissa med valutaregleringen sammanhängande spörsmål.
Fullmäktige redogjorde bl. a. för det nyssberörda institutet Cepa, som
hade till uppgift att bevilja sina aktieägare vad institutet betecknade
som försäkring. Från Sverige hade skett premiebetalningar till institutet
på sammanlagt mellan 30 och 35 miljoner kr. De största enskilda betalningarna
hade skett genom ett par valutabanker och omfattat cirka
15 miljoner kr. Den person som verkställt dessa betalningar hade av
riksbankens valutastyrelse anmälts till åtal. (Härmed åsyftades uppenbarligen
Hasselblad.) Fullmäktige föreslog, att Kungl. Majit skulle tillsätta
en kommission för att närmare utreda och undersöka »vad som
i ärendet förekommit» liksom att överväga de konsekvenser detta borde
leda till i fråga om valutabankernas roll och uppgifter.

Med anledning härav förordnade Kungl. Majit den 21 augusti 1969
regeringsrådet Carl Åbjörnsson, dåvarande förste vice talmannen Axel
Strand, dåvarande riksdagsledamoten lagmannen Erik Alexanderson,
f. d. statssekreteraren Tage Wärn och Joge att som undersökningskommission
skyndsamt dels utreda huruvida de bankaktiebolag som fått
riksbankens bemyndigande att vara valutabank lojalt tillämpat valutaregleringen,
dels i den mån utredningsresultatet föranledde detta, föreslå
lämpliga åtgärder för att hindra att valutaregleringen kringgicks.
Åbjörnsson förordnades att vara kommissionens ordförande.

285

Till expert åt kommissionen förordnade Kungl. Maj:t den 19 september
1969 bankdirektören i Sveriges riksbank Åke Gustafsson.

Kommissionen antog benämningen valutakommissionen.

I en den 18 februari 1970 till JO inkommen skrift framhöll advokaten
Sven Colleen, att Joge var av jäv hindrad deltaga i kommissionens handläggning
i den mån denna omfattade en undersökning av bankernas
medverkan vid Hasselblads valutaöverföringar.

Yttranden inhämtades med anledning härav från Åbjörnsson och
Joge. Senare ägde ytterligare skriftväxling rum. Härunder utvidgade
Colleen sin jävsinvändning till att gälla även Gustafsson.

Valutakommissionen avgav den 18 maj 1971 utlåtande till Kungl.
Maj:t (Stencil Ds Fi 1971:9). Därmed var dess arbete slutfört. I utlåtandet
konstaterades sammanfattningsvis, att kommissionens undersökningar
icke ådagalagt att valutabank brustit i lojalitet vid tillämpningen
av valutaregleringen. Kommissionen föreslog icke någon ändring
av gällande regler. Utlåtandet var enhälligt.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Colleens anmälan om jäv föranleddes av en farhåga för att Joge till
följd av sitt tidigare engagemang skulle ha en förutfattad mening som
gick valutabankerna emot.

Valutakommissionen har numera slutfört sitt uppdrag och därvid
enhälligt konstaterat, att dess undersökningar icke ådagalagt att valutabank
brustit i lojalitet vid tillämpningen av valutaregleringen. Anledning
hade ej befunnits föreligga att frångå nuvarande ordning i fråga
om valutabankemas roll och uppgifter.

Med denna utgång kan jävsfrågan synas ha förlorat sin relevans. I
sak är det dock utan betydelse, till vilket resultat kommissionen kom,
och jävsfrågan bevarar under alla förhållanden ett principiellt intresse,
låt vara att ikraftträdandet den 1 januari 1972 av den nya förvaltningslagen
(av den 4 juni 1971) ställer vissa aspekter i annat ljus.

Förvaltningslagen upptar tämligen utförliga regler om jäv för förvaltningsmyndigheternas
del. För vissa förvaltningsmyndigheter har
redan länge funnits regler om jäv i specialförfattningar. Några allmänna
regler om jäv inom förvaltningen har däremot icke funnits lagfästa.
I betydande utsträckning har det oaktat jäv iakttagits inom förvaltningen,
oftast genom en analog tillämpning av de jävsregler som enligt
rättegångsbalken gäller för domare. Anledningen härtill är att en av
förutsättningarna för materiellt riktiga beslut och för allmänhetens förtroende
för förvaltningens objektivitet är att befattningshavarna intar
en fullt opartisk ställning. Avsaknaden av generella jävsregler har dock
medfört en viss osäkerhet om vilka regler som bör följas. Förvaltningen
spänner över ett mycket stort område. Myndigheternas verksamhet har
till stora delar en helt annan karaktär än domstolarnas. De jävsregler

286

som utformats för domstolarnas del kan därför icke utan vidare tilllämpas
på förvaltningsmyndigheterna. Förhållandet avspeglas i den nya
förvaltningslagen, vars jävsregler väl liknar men ingalunda överensstämmer
med rättegångsbalkens.

När det gäller utredningsverksamhet i kommittéer och liknande organ
blir jävsfrågor sällan aktuella. Verksamheten är vanligen inriktad på
spörsmål av allmän räckvidd som inte omedelbart berör kommittéledamöterna
personligen. Detta hindrar dock naturligtvis inte att de
ändock kan ha ett intresse av hur arbetet utfaller eller att utgången kan
bli av stor betydelse för organisationer som företräds av ledamöterna.
Likaså är det vanligt att i en kommitté ingår personer som tidigare
i annan egenskap sysslat med utredningsspörsmålet. Förhållandet kan
icke anses medföra jäv i egentlig mening. För att tillföra en kommitté
erforderlig sakkunskap är det nämligen mången gång nödvändigt att
låta däri ingå personer som har ett direkt eller indirekt intresse i den
fråga som skall utredas eller som tidigare sysslat därmed. I sådana fall
söker man säkerställa utredningens objektivitet genom att till ledamöter
också utse personer som företräder motstridiga intressen eller är
helt utomstående.

Det förtjänar nämnas, att även domstolar eller domstolsliknande
organ stundom sammansätts så att bland ledamöterna ingår personer
som förutsätts representera motstridiga intressen. Sålunda utses vissa
ledamöter av arbetsdomstolen efter förslag av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd resp. av landsorganisationen. I hyresnämnd
ingår företrädare för fastighetsägar- resp. hyresgästintresset och i marknadsrådet
är såväl företagarintressen som konsument- och löntagarintressen
representerade. Det är uppenbarligen icke meningen att ledamot
som sålunda har ett rent allmänt intresse i saken för den skull
skall anses jävig.

Valutakommissionens uppgift angavs av Kungl. Maj:t vara dels att
utreda huruvida de bankaktiebolag som fått riksbankens bemyndigande
att vara valutabank lojalt tillämpat valutaregleringen och dels att, i den
mån utredningsresultaten föranledde detta, föreslå lämpliga åtgärder.
Kommissionen begränsade sin utredning till vad som uppfattades som
den närmast aktuella sektorn, nämligen betalning till utlandet av försäkringspremier.
Betydande utrymme ägnades härvid åt Hasselblads,
av två banker förmedlade premiebetalningar till Cepa.

Colleen har gjort gällande, att Joge varit av jäv hindrad att deltaga
i kommissionens undersökning av bankernas medverkan till Hasselblads
berörda valutaöverföringar. Colleen har därvid framhållit, att Joge
såsom ordförande i valutastyrelsen deltagit i beslutet att ange Hasselblad
till åtal och även senare under förundersökningens gång tagit aktiv
del i ärendet mot Hasselblad.

I första hand har Colleen åberopat bestämmelsen om tvåinstansjäv

287

i rättegångsbalken. Dessa återfinns i 4 kap. 13 § 7, där det står, att
domare är jävig om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare
fattat beslut som rör saken eller hos annan myndighet än domstol
eller såsom skiljeman tagit befattning därmed. Regeln är långtgående
och lämpar sig icke för analogisk tillämpning i hela sin vidd
inom förvaltningen. Jag vill nämna, att frågan om tvåinstansjäv ivrigt
diskuterades under förarbetena till förvaltningslagen och att det därvid
från flera håll framhölls att regeln inte fick motverka en behövlig samordning
av myndigheternas verksamhet (se t. ex. SOU 1968: 27 s. 132).
I sin slutliga lydelse kom förvaltningslagen att under 4 § 3 upptaga
den regeln, att den som har att handlägga ärende är jävig om ärendet
blivit anhängigt hos myndigheten efter överklagande eller underställning
eller på grund av tillsyn över annan myndighet och han tidigare
hos den underordnade myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen
av ärende som rör saken. Valutakommissionen har icke haft
sådan ställning, att regeln i 4 § 3 förvaltningslagen där kunnat få tilllämpning
om lagen gällt.

När Colleen åberopat stadgandet om tvåinstansjäv, har han betonat,
att kommissionen med hänsyn till sin förstahandsuppgift — att undersöka
om bankerna lojalt tillämpat valutaregleringen — hade karaktär
av ett domstolsliknande organ för vilket reglerna om domarjäv borde
gälla fullt ut. Onekligen har kommissionen fullgjort uppgifter av delvis
annan karaktär än vad som brukar ankomma på en vanlig kommitté.
Kommissionen har dock icke ägt träffa några rättsligt bindande avgöranden,
låt vara att dess uttalanden kunde tänkas få nog så stor betydelse
för berörda banker. Huruvida kommissionen — som uppenbarligen
icke var en domstol — intagit sådan ställning att nu berörda jävsregel
bort iakttagas analogivis, är en fråga som lämnar utrymme för
olika meningar.

För tillämpning av jävsregeln i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken fordras,
att vederbörande tidigare hos annan myndighet tagit befattning med
saken. Joge hade deltagit i ärendet mot Hasselblad. Frågan om dennes
valutaöverföringar hade intimt samband med spörsmålet om bankernas
medverkan därtill. Formellt sett rörde det sig dock här om en annan
sak. Även med hänsyn härtill framstår det som tveksamt om regeln
om tvåinstansjäv i rättegångsbalken kunnat åberopas.

Colleen har vidare åberopat det i 4 kap. 13 § 4 rättegångsbalken stadgade
jävet. Det står i detta lagrum, att domare är jävig om han är parts
ställföreträdare eller ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat
samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning som är part. Eftersom
riksbanken (eller valutastyrelsen) icke intog ställning av part inför
valutakommissionen, har stadgandet enligt min mening icke varit tilllämpligt.
Jag vill också erinra om vad jag tidigare sagt om hur motstridiga
intressen kan balanseras mot varandra. Om Joge kan anses ha

288

representerat riksbankens intressen, har mot honom stått en förutvarande
direktör i Svenska bankföreningen som får anses ha representerat
bankernas intressen.

Slutligen har Colleen åberopat den allmänna jävsregel, som upptages
i 4 kap. 13 § 9 rättegångsbalken. Domare är enligt denna jävig om
eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet. Stadgandet — som i förvaltningslagen
motsvaras av en i sak likalydande bestämmelse i 4 § 5 — har ett tämligen
obestämt innehåll som i ett konkret fall kan lämna utrymme för
skilda tolkningar. Om Joge haft att döma i en tvist som rörde valutabanks
eventuella åsidosättande av valutaregleringen genom förmedling
av Hasselblads valutaöverföringar, skulle jag för min del tveklöst ansett
jäv föreligga, åtminstone enligt den nu behandlade bestämmelsen. Nu
var emellertid Joge inte domare utan endast ledamot av en undersökningskommission.
Frågan om jävsregelns tillämpning blir därmed mera
diskutabel.

Fråga om jäv skall enligt rättegångsbalken prövas av domstolen. På
motsvarande sätt gäller enligt förvaltningslagen att jävsfråga prövas
av myndigheten. Från valutakommissionens sida har hävdats, att nu
angivna princip icke kan analogi vis utsträckas till en av Kungl. Maj: t
tillsatt kommission. Då Kungl. Maj:t medvetet valt en viss sammansättning
av kommissionen, vore det orimligt att kommissionen, utan
stöd av uttryckliga bestämmelser, själv skulle kunna fatta beslut som
kunde innebära att en eller flera ledamöter förhindrades deltaga i kommissionens
arbete. Vad som på sin höjd kunde tänkas var att kommissionen
eller eventuellt en eller flera ledamöter anmälde den uppkomna
situationen för Kungl. Maj:t. Jag kan i allt väsentligt biträda denna
åsikt.

Har då vad som förevarit bort ge kommissionen anledning att till
Kungl. Maj:t anmäla jävsfrågan? Från valutakommissionens sida har
hävdats, att de omständigheter som enligt Colleen skulle kunna grunda
jäv mot Joge var i sina huvuddrag kända av Kungl. Maj:t vid tiden
för kommissionens tillsättande. Jag saknar anledning betvivla uppgiftens
riktighet. Med hänsyn till det nu sagda och till vad jag tidigare anfört
om den tvekan som kunnat råda om tillämpligheten av rättegångsbalkens
regel om tvåinstansjäv och den allmänna jävsregeln i ett fall som
det förevarande, anser jag mig icke kunna lägga det valutakommissionen
till last såsom fel att den icke förde jävsfrågan vidare till Kungl.
Maj: t.

Vad jag ovan sagt har gällt jävsanmärkningen mot Joge. I sina huvuddrag
är det emellertid tillämpligt även såvitt rör Gustafsson. Jag
saknar därför anledning att närmare uppehålla mig vid frågan om jäv
mot honom.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig avslutat.

289

Vissa övriga ärenden

Delegation av beslutanderätt

Enligt den av bostadsstyrelsen fastställda arbetsordningen för länsbostadsnämnderna
skall i plenum handläggas bl. a. ärenden rörande
nämndens organisation samt förslag om yttranden till bostadsstyrelsen
m. fl. i frågor av principiell betydelse eller eljest av större vikt.

Vid JO Lundviks inspektion i november 1970 av länsbostadsnämnden
i Stockholms län iakttogs, att nämnden den 8 april 1969, bemyndigat
nämndens ordförande, länsbostadsdirektören och byrådirektören Rogestam
att på nämndens vägnar framlägga petita till bostadsstyrelsen för
budgetåret 1970/71, vilket också skett. Då detta beslut syntes stå i strid
mot arbetsordningens nyssnämnda föreskrifter, lät JO infordra yttrande
från länsbostadsnämnden. Nämnden anförde bl. a.

Det kan ifrågasättas om framställningar till bostadsstyrelsen rörande
nämndens personalbehov och dess behov av kontorsutrustning under
alla omständigheter måste behandlas som pleniärenden sett mot bakgrunden
av föreskrifterna i arbetsordningen. Den aktuella petitaframställningen
t. ex. gällde huvudsakligen en personalökning med en byråassistent
och två biträden som en följd av ökande arbetsuppgifter. En
sådan personalökning förändrar inte nämnvärt nämndens organisation,
och allmänt sett är den knappast en fråga av större vikt. Nämnden har
dock alltid följt den regeln att behandla petitafrågoma i plenum, och
så har skett också den här gången.

Ärendet föredrogs av länsbostadsdirektören vid plenarsammanträdet
den 8.4.1969. Därvid lämnades en redogörelse av i stort sett det innehåll
som petitaframställningen den 5.5.1969 sedermera fick. Eftersom denna
framställning ovillkorligen måste vara bostadsstyrelsen tillhanda före
nämndens nästföljande sammanträde uppdrogs åt ordföranden och länsbostadsdirektören
att svara för redigeringen, huvudsakligen i överensstämmelse
med föredragandens förslag.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Med hänsyn till vad som från länsbostadsnämndens sida anförts vill
jag till en början framhålla, att en myndighets petita enligt min mening
måste anses gälla fråga av större vikt oavsett omfattningen av de anslagskrav
som därvid faktiskt framställs. Vad myndigheten har att taga ställning
till i petitaärendet är nämligen, djupast sett, hur organisationen bör
vara utformad; den kanske behöver ökas eller lämnar tvärtom utrymme
för inskränkningar. Resultatet av dessa överväganden kan te sig föga
märkligt men det hindrar icke att övervägandena ändå rör en fråga av
större vikt.

I förevarande fall har enligt vad bostadsnämnden anfört dess petitaframställning
blivit föremål för en ordentlig sakbehandling av nämnden
i dess helhet, innan det ifrågavarande bemyndigandet lämnades. Detta
synes sålunda i huvudsak ha avsett den närmare utformningen av petitaframställningen.
Under angivna omständigheter företager jag ej vidare
åtgärd.

Vid inspektion av styrelsen för teknisk utveckling (STU) granskades

10 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

290

ett upprättat förslag till arbetsordning för verket. Häri upptogs bl. a.
en föreskrift om att den som delegerar befogenheter till annan likväl
bibehåller sitt ursprungliga ansvar. JO Lundvik anförde om denna bestämmelse.

Uttalandet kan icke vara bokstavligt riktigt. Syftet med delegation
är ju att i rationaliseringssyfte avlasta högre chef arbete som kan utföras
av underordnad. Detta syfte kan icke vinnas om den delegerande fortfarande
skall anses ansvarig för varje enskilt beslut som den underordnade
fattar. Den överordnade svarar givetvis för valet av person, dvs.
han får delegera endast till den som är kompetent att utföra sysslan.
Vidare skall chefen se till att den underordnade får erforderliga instruktioner.
Slutligen måste chefen i skälig omfattning övervaka den underordnades
sätt att sköta sina sysslor. I sistnämnda hänseende syndas det
ofta, enligt vad JO kunnat konstatera på sina håll i andra verk. Om
syftet med den tilltänkta bestämmelsen är att betona, att en chef icke
får frånsäga sig ett allmänt ansvar för hur de delegerade uppgifterna
fullgörs, kan JO livligt tillstyrka att en sådan föreskrift utfärdas. Ordalydelsen
bör dock jämkas.

Förslaget till arbetsordning upptog vidare bestämmelser om s. k. uppdragsbeslut
(beslut på chefens vägnar »enligt uppdrag»). Det utsädes
bl. a., att uppdragsbeslut ej kan överklagas hos chefen. JO Lundvik anförde
härom.

Även ett beslut som fattas efter delegation är att räkna som ett myndighetens
beslut. En allmän regel är att slutligt beslut av statlig myndighet
får överklagas genom besvär om ej annat är stadgat. (För STU gäller
den viktiga inskränkningen enligt 25 § i instruktionen, att talan ej får
föras mot beslut i ärende om lån eller bidrag.) I den mån besvär får
anföras ankommer besvärsprövningen på överordnad myndighet. Såvitt
rör STU gäller enligt 18 § i allmänna verksstadgan att besvären prövas
av Kungl. Maj:t. Detta gäller även beslut som fattats efter delegation.
Sådant beslut kan alltså icke överklagas hos högre befattningshavare
inom det egna verket. Möjligen kan den som författat den bestämmelse
som uppges ha tjänat som förebild för förevarande avsnitt i utkastet till
arbetsordning ha haft något annat i tankarna: Mången gång — t. ex. vid
avslag på ansökan om lån eller bidrag — möter det ej hinder för beslutsmyndigheten
att ompröva sitt eget beslut. Avslagsbeslut medför ju i här
avsedda fall icke s. k. rättskraft. Omprövningen utförs ofta av samma
befattningshavare som meddelat det första beslutet men det kan vara internt
föreskrivet att omprövningen skall utföras av högre befattningshavare.
Chef som genom särskilt beslut delegerat sin beslutanderätt till underordnad
tjänsteman torde vidare i allmänhet äga ingripa och ompröva
beslut som fattats av den lägre tjänstemannen (förutsatt givetvis att
dennes beslut överhuvud är av den karaktär att det kan och får omprövas).
Det är svårt att förstå att det härvidlag skulle råda någon skillnad
mellan beslut efter delegation och s. k. uppdragsbeslut (om det nu
alls finns anledning att skilja dessa två former åt). Möjligheten för chefen
att ompröva beslutet bör ju rimligen icke vara mindre om beslutet
fattats på chefens uppdrag än om det fattats efter delegation från honom.
Uttalandet i utkastet till arbetsordning, att uppdragsbeslut ej kan
överklagas hos chefen, framstår därför enligt JO:s mening som oriktigt

291

i två hänseenden. Dels kan formliga besvär överhuvud icke anföras hos
chefen, alltså icke heller när beslut fattats efter delegation. Dels har
chef samma möjlighet att ompröva beslutet oavsett om det fattats efter
uppdrag eller efter delegation.

Verksstyreise får ej själv bestämma sitt arvode

Vid inspektion av styrelsen för teknisk utveckling i april 1971 iakttog
JO Lundvik, att styrelsen vid sammanträde den 3 september 1968 beslutat
att till dess vice ordförande skulle utgå ett årsarvode om 8 000 kr.
och till annan ledamot ett årsarvode av 6 000 kr. Det inhämtades, att
Kungl. Maj:t den 29 november 1968 föreskrivit att till annan ledamot
än generaldirektören skulle utgå ett månatligt arvode av 400 kr. jämte
75 kr. för sammanträdesdag, dock att vice ordföranden skulle äga åtnjuta
ett arvode av 100 kr. för sammanträdesdag när han fungerade som
ordförande.

Sedan JO infordrat styrelsens yttrande om på vilken grund styrelsen
funnit sig själv kunna besluta om arvode åt styrelsens ledamöter, anförde
styrelsen.

Vid sammanträde med verksstyrelsen den 3.9.1968 diskuterades mot
bakgrunden av ett relativt omfattande utredningsmaterial ersättning till
nämndledamöter m. m.

Då någon instruktion beträffande sättet för beslut om arvoden till
styrelsens ledamöter ej givits från Kungl. Maj:t, fattade styrelsen ett
beslut att till Kungl. Maj:t avge förslag till dylik ersättning även för
styrelsens ledamöter. Förslaget kom av misstag att utformas som ett
beslut.

Efter styrelsens sammanträde överlämnade dåvarande generaldirektören
under hand en framställning till vederbörande departement i enlighet
med styrelsens förslag, som ej i väsentlig grad skilde sig från de av
Kungl. Maj:t den 29.11.1968 beslutade ersättningsgrundema.

Kronofogden B. Oredsson — som vid tiden för styrelsens ifrågavarande
beslut var chef för verkets administrativa enhet — inkom med en skrivelse,
vari han förklarade sig förutsätta att styrelsens mening ej var
annan än att protokollföraren korrekt återgivit styrelsens beslut. Oredsson
framhöll också att protokollet justerats av styrelsens ordförande.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande.

Om ej annorlunda stadgats, får det självfallet inte förekomma att
ledamöterna i en verksstyrelse själva bestämmer sina arvoden. Vad som
ligger bakom den av mig observerade protokollsanteckningen synes mig
något dunkelt. Väsentligen torde dock det passerade kunna tillskrivas
brådska och bristande rutin under den första tiden efter verkets tillkomst.
Då rättelse tämligen snart kommit till stånd, finner jag mig
kunna underlåta att göra ytterligare undersökningar utan låter det
stanna vid mitt här gjorda påpekande.

Granskning av kommissionärs räkenskaper

Enligt skolöverstyrelsens anvisningar skall hos länsskolnämnd finnas

292

en kommissionär. Det åligger byrådirektören hos nämnden ( i regel finnes
endast en byrådirektör) att granska kommissionärens räkenskaper.

Vid inspektion av länsskolnämnden i Stockholms län inhämtade JO
Lundvik, att byrådirektören A. sedan många år tillbaka var kommissionär
(men att det endast sällan förekom kommissionärsärenden). Hos
nämnden fanns två byrådirektörer, av vilka A. var den i tjänsten äldre.
Det hade ej ifrågasatts, att den yngre byrådirektören skulle granska den
äldres verksamhet som kommissionär.

JO Lundvik anförde vid inspektionen.

Det går självfallet inte för sig att låta kommissionären granska sina
egna räkenskaper. JO kan ej rekommendera den utvägen att låta den
yngre byrådirektören granska den äldres arbete. Lösningen bör i stället
bli den att nämnden utser annan tjänsteman — t. ex. registratorn —
att vara kommissionär.

Fråga om s. k. tvåinstansjäv

Vid en av JO Lundvik beordrad inspektion av lokala skattemyndigheten
i Simrishamns fögderi iakttogs följande.

I en 6.4.1970 dagtecknad skrift anhöll O. att återfå en del av den
preliminära B-skatt han inbetalt för år 1969. O. angav hur stor hans år
1970 deklarerade inkomst varit och hur mycket preliminär skatt han
erlagt. O. nämnde inte något om sin förmögenhet. Med anledning av
Ors ansökan beslöt lokala skattemyndigheten 29.7.1970 att 13 000 kronor
av 0:s preliminära skatt skulle återbetalas. Beslutet var undertecknat
av länsassistenten S., som under häradsskrivarens semester tjänstgjort
som chef för lokala skattemyndigheten.

O. påfördes kvarstående skatt enligt 1970 års taxering med 5 054 kr.
vartill kom ränta å 480 kr. I en ansökan 11.2.1971 till länsstyrelsen
hemställde O. — under anförande bl. a. att han ursprungligen inbetalt
tillräckligt mycket preliminär skatt — om befrielse från skyldigheten
att erlägga räntan å 480 kr. I yttrande till länsstyrelsen över 0:s ansökan
anförde häradsskrivaren bl. a., att lokala skattemyndigheten vid
den uträkning som legat till grund för beslutet om återbetalning av
13 000 kr. uteglömt statlig förmögenhetsskatt med 5 218 kr. I beslut
3.5.1971 prövade länsstyrelsen skäligt att med bifall till framställningen
befria O. från skyldigheten att erlägga berörda ränta. Beslutet var undertecknat
av förste länsassessorn L. och kontrasignerat av S.

JO Lundvik lät till protokollet anteckna bl. a. följande.

Med hänsyn bl. a. till att den i juli 1970 beslutade återbetalningen av
viss del av 0:s preliminära skatt skett på 0:s begäran kunde det —
oavsett att lokala skattemyndigheten givetvis bort beakta 0:s förmögenhetsskatt
— måhända ifrågasättas om tillräckliga skäl förelegat att helt
befria O. från räntan å den kvarstående skatten (jfr anvisningarna till
85 § uppbördsförordningen). Att ett beslut av detta innehåll fattats
kunde dock inte betecknas som fel. Däremot föreföll det anmärknings -

293

värt, att S. deltagit i handläggningen av räntebefrielseärendet. 0:s ansökan
om räntebefrielse var ju direkt föranledd av att S. i egenskap av
chef för lokala skattemyndigheten fattat ett oriktigt beslut om jämkning
och återbetalning av 0:s preliminära B-skatt.

Efter remiss anförde länsstyrelsen i Kristianstads län bl. a.

Den i inspektionsprotokollet relaterade jävsituationen torde ha avseende
på det s. k. tvåinstansjävet. I 37 § länsstyrelseinstruktionen
(1958: 333), i dess lydelse före 1.7.1971 föreskrevs att vad om jäv mot
domare är stadgat skall ock gälla den, som deltager i handläggningen
av ärende inom länsstyrelsen, där ej ärendet är blott av expeditionell
art. I reglerna om domarjäv i rättegångsbalken 4: 13 stadgas bl. a. beträffande
tvåinstansjävet att domare vare jävig att handlägga mål om
han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,
som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman
tagit befattning därmed.

Vad det nu aktuella fallet beträffar har ärendet i fråga om räntebefrielsen
visserligen inte anhängiggjörts hos länsstyrelsen såsom besvär
över någon underordnad myndighets beslut, men 0:s ansökan om dylik
befrielse har varit direkt föranledd av lokala skattemyndighetens beslut
i jämkningsfrågan. Ur denna synpunkt borde S. ha insett den för honom
uppkomna jävssituationen och i följd härav ha avhållit sig från att
såsom föredragande deltaga i behandlingen av ärendet hos länsstyrelsen.

Sedan jämväl S. fått yttra sig, avslutade JO Lundvik ärendet med
följande ord.

Såsom länsstyrelsen anfört borde S. icke ha deltagit i länsstyrelsens
avgörande av ärendet om räntebefrielse. Under erinran om vikten av
att jävsreglema iakttages låter jag det stanna vid vad som förevarit.

Äger myndighet ompröva sitt beslut sedan besvär anförts däröver?

Vid inspektion av studiemedelsnämnden i Lund iakttogs, att avsevärda
dröjsmål förekommit med besvarande av remisser från centrala studiehjälpsnämnden
i sådana ärenden där besvär anförts mot studiemedelsnämndens
beslut.

JO Lundvik anförde vid inspektionstillfället.

Jag tycker mig förstå, att den långsamma handläggningen av centralnämndens
remisser i besvärsärenden till stor del beror på en ambition
från studiemedelsnämndens sida att i anledning av besvären ompröva sitt
beslut. I närmare en fjärdedel av fallen har ju också studiemedelsnämnden
gett klaganden helt eller delvis rätt i det att hans begäran om
studiemedel villfarits, eventuellt blott delvis. Huruvida en förvaltningsmyndighet
äger ompröva ett av myndigheten meddelat beslut sedan
besvär anförts däröver, är en fråga som ej är alldeles självklar. Inom
domstolsprocessen gäller ju att lägre rätt icke kan ändra dom eller
beslut som dragits under högre rätts prövning (annat än givetvis om
målet återförvisats). Man kan diskutera, om samma princip bör gälla
även inom förvaltningen. För egen del anser jag, att principen — om
lis pendens — icke kan strikt upprätthållas inom förvaltningen. Det
finns lägen, där en omedelbar omprövning är ytterst angelägen och där
det måste betecknas som direkt fel om den lägre instansen icke genast

294

ändrar sitt beslut. Det kan t. ex. ha framkommit, att beslutet är uppenbart
oriktigt och ägnat att medföra allvarlig skada om det ej snarast
ändras eller upphävs. I 77 § utsökningslagen upptogs år 1963 en regel
som ger utmätningsman befogenhet att rätta utmätning. Det framgår
av lagtexten, att den omständigheten att utmätningen överklagats icke
medför hinder mot rättelse. Stadgandet medger måhända inga direkta
analogier men visar i sin mån, att lagstiftaren på detta område, som
dock står domstolsprocessen ganska nära, accepterat tanken att ett felaktigt
beslut skall kunna rättas av beslutsmyndigheten utan hinder av
att besvär anförts. Jag har därför i och för sig icke något att erinra mot
att studiemedelsnämnden omprövat överklagade beslut. Nämndens sätt
att gå tillväga väcker dock reaktion från min sida. I stor utsträckning
synes nämnden företaga en fullständig omprövning, av både sak- och
rättsfråga. Följden har också blivit, att det dragit orimligt långt ut på
tiden innan centralnämndens remisser besvarats. Huvudregeln måste
dock vara den, att sedan besvär anförts, avgörandet skall träffas av
besvärsmyndigheten (i detta fall centralnämnden). Beslutsmyndighetens
omprövning av det överklagade beslutet bör begränsas till sådana fall
där det redan av vad klaganden anfört eller av den utredning som införskaffats
i besvärsmyndighetens intresse klart framgår att överklagade
beslutet är oriktigt och bör ändras. I alla andra fall bör avgörandet
överlämnas till besvärsmyndigheten. Att dröja med remissyttrandet på
sätt som skett hos studiemedelsnämnden i åtskilliga fall måste betecknas
som i princip fullständigt felaktigt. Drivet till sina yttersta konsekvenser
leder systemet till ren rättslöshet för de klagande.

Aktbildningen

Vid inspektion av vissa myndigheter, bl. a. länsstyrelsen i Stockholms
län, har iakttagits att man ofta ej förvarar något exemplar (avskrift,
kopia) av myndighetens beslut i akten till det avgjorda ärendet.

JO Lundvik har i sådant fall framhållit, att någon skyldighet icke
föreligger att lägga en avskrift e. d. av beslutet till akten men att det
är praktiskt och lämpligt att så sker. Det underlättar det interna arbetet,
om man inte behöver gå till någon särskild pärm för att läsa
själva beslutet. För allmänhetens insyn i handlingarna är det till stor
fördel om akterna även innehåller beslutet.

Med anledning därav att det vid en inspektion framkom, att anteckning
i akten ej brukade göras om telefonsamtal o. d., lät JO Lundvik
till protokollet anteckna följande.

Det måste bedömas angeläget såväl ur parternas som ur tjänstemännens
synpunkt, att allt av vikt som förekommit i ett ärende framgår
av akten. I och för sig finns intet att erinra mot att upplysningar hämtas
eller lämnas per telefon, men vederbörande tjänsteman bör givetvis
anteckna vad som förevarit vid sådana telefonsamtal och låta anteckningarna
inflyta i akten. Underlåtes detta kan handläggningen i ärendet
avsevärt försvåras, därigenom att inhämtade sakupplysningar glöms bort.
Svårigheter torde också uppstå, när — såsom ofta måste bli fallet —
handläggningen av ärendet överflyttas till en annan tjänsteman.

295

Skyldighet att besvara inkomna förfrågningar

L. hade anfört besvär hos Kungl. Majit i ett ärende om ersättning
enligt naturvårdslagen. Senare hade L. två gånger skriftligen frågat
jordbruksdepartementet om när beslut kunde väntas. L. klagade hos
JO över att han ej fått svar. Efter att ha inhämtat ett yttrande från
expeditionschefen i jordbruksdepartementet anförde JO Lundvik bl. a.

Den lämnade redogörelsen för ärendets handläggning i jordbruksdepartementet
visar, att det icke varit möjligt att med någon säkerhet
bedöma när Lis ärende skulle komma upp. Detta hade dock inte bort
hindra att L. ändå fick ett svar — om än kortfattat och föga vägledande
— på sina frågor.

Korrespondens med svenskt konsulat i utlandet

Vid inspektion av länsstyrelsen i Kristianstads län iakttog JO Lundvik
att länsstyrelsen ofta tillskrev svenska konsulat utomlands — även sådana
som förestods av olönad konsul — med begäran om biträde med
att få gäldenär anmanad att inbetala skatt, böter, vittnesersättning e. d.
Svaren var stundom avfattade på främmande språk.

Sedan JO, efter inspektionsresans avslutande, samrått med utrikesdepartementets
rättsavdelning, lät JO till protokollet anteckna, att det
i allmänhet var mera praktiskt att hänvända sig till närmaste lönade
svenska myndighet (beskickning eller lönat konsulat) än att skriva till
olönad svensk konsul. Vissa olönade konsuler behärskade knappast
svenska. Huruvida konsul var lönad eller olönad, framgick av statskalendern
och utrikesdepartementets kalender.

Översättning av inlagor avfattade på utländskt språk

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet uppkom fråga vad en
myndighet bör göra om inlagor, som är avfattade på utländskt språk,
inkommer till myndigheten. JO Lundvik uttalade härom följande.

I svensk rätt saknas allmänna regler om hur förvaltningsmyndighet
skall förfara då skrifter på utländskt språk kommer in till myndigheten.

. Myndigheten kan därför i viss mån själv bestämma på vilket

sätt sådana skrifter skall handläggas. Myndigheten får därvid ta hänsyn
bl. a. till egna språkresurser, ärendets beskaffenhet samt omfattning och
karaktären av det ingivna materialet. De åtgärder som främst kan komma
i fråga är — om ej myndigheten kan klara upp saken på egen hand
— att myndigheten ger en utomstående uppdrag att översätta skrifterna
eller uppmanar ingivaren att själv ombesörja översättningen. Att märka
är således, att en inlaga inte bör avvisas eller lämnas utan avseende enbart
av det skälet att den inte är avfattad på svenska. Framhållas må
vidare, att även om myndigheten anser att ingivaren bör svara för översättningen
— vilken metod enligt min mening bör tillgripas med försiktighet
— de inkomna handlingarna bör registreras hos myndigheten (anteckning
i diarium e. d. om inkomstdag, ingivarens namn och adress
samt — såvitt möjligt — vad saken gäller) innan annan åtgärd vidtas.
Det får därvid bero på omständigheterna i det enskilda fallet om hand -

296

lingarna skall återställas till ingivaren i samband med att denne skall
ombesörja översättning eller om myndigheten skall behålla handlingarna.

Av det sagda följer, att lokala skattemyndighetens åtgärd att vända
sig till en utomstående för översättning av de i inspektionsprotokollet
antecknade inlagorna ej föranleder någon erinran från min sida. Att
Finska Rådgivningsbyrån anlitats ger heller inte anledning till anmärkning,
även om det givetvis varit beklagligt att översättningen i de påtalade
fallen tog så lång tid. Däremot anser jag, att den av lokala skattemyndigheten
nu tillämpade metoden att till ingivaren rutinmässigt sända
tillbaka på utländskt språk avfattade skrifter inte är helt tillfredsställande.
Jag förutsätter, att myndigheten tar den nu behandlade frågan
under nytt övervägande.

Olämpligt uppträdande av tjänsteman

Adjunkten H. klagade hos JO över att hon blivit ohövligt och illa
bemött av ingenjören B. — anställd vid Stockholms skoldirektion —
dels vid ett telefonsamtal och dels vid personligt besök. H. hade sökt B.
för att påtala att man inte — som utlovats — byggt om podiet i hennes
klassrum. B. hade sagt att han handlat på order av sin chef men vägrat
att uppge vem denne var. B. hade vidare lagt på telefonluren mitt i
samtalet.

JO Lundvik lät hålla förhör med B. Denne uppgav bl. a. att han sökt
koppla över samtalet till annan tjänsteman, S. Härunder hade samtalet
kommit att bli avbrutet. När H. frågade efter B:s chef, hade B. hänvisat
till skoldirektionens matrikel.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande.

Att anställda hos myndighet i stat eller kommun har att uppträda
vänligt, korrekt och tillmötesgående mot dem som söker tjänstemannens
hjälp eller bistånd är så självklart, att någon särskild erinran härom ej
brukar intagas i de föreskrifter som reglerar myndighetens verksamhet.
Så har heller inte skett beträffande Stockholms skoldirektion enligt vad
jag under hand erfarit.

B. har, när han först kontaktades per telefon och senare blev uppsökt
på sitt tjänsterum av H., uppträtt på ett sätt som måste betecknas som
olämpligt.

Jag finner det till att börja med omdömeslöst, att han vägrade att
uppge vem som var hans chef. Det må vara att B. ville bespara chefen
ett — som han tyckte — onödigt samtal. Huruvida chefen hade tid att
mottaga samtalet eller om samtalet eljest av någon anledning borde
hänvisas till annan var emellertid en fråga som det icke tillkom B. att
taga ställning till. Vid klagandens enträgna begäran att få veta chefens
namn hade det självfallet ålegat B. att lämna denna uppgift. Hans vägran
att lämna uppgiften ter sig som ett utslag av oginhet och kitslighet.

Av B:s egen redogörelse framgår även i övrigt, att han uppträtt
olämpligt och ohövligt mot H. Sålunda borde han, om han verkligen
avsett att koppla över samtalet till S., ha talat om detta för H., alldeles
oavsett hennes eventuella upprördhet vid tillfället. Hans sätt att slingra
sig undan hennes frågor genom hänvisning till skoldirektionens matrikel
m. m. är klandervärt.

297

Då det emellertid inte kan uteslutas, att B. känt sig illa berörd av
H:s sätt att framföra sitt önskemål och att ge eftertryck häråt, finner
jag — om än B:s uppträdande som ovan sagts måste betecknas som
olämpligt — mig dock icke böra vidtaga annan åtgärd än att jag uppmanar
B. att i fortsättningen vid bemötande av dem som söker upplysning
av honom uppträda på ett sätt som anstår en tjänsteman i hans
ställning.

Preskription av fordran

Av 1 § förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och
om kallelse å okända borgenärer framgår, att det åligger borgenär att
inom tio år från fordringens tillkomst bevaka sin fordran hos gäldenären.
Försummar borgenären detta, förlorar han enligt 2 § sin talan mot
gäldenären. I 3 § är därefter utsagt, att avbetalning på huvudstolen eller
räntebetalning som gjorts av gäldenären eller med hans vetskap gäller
som om fordringen blivit bevakad hos honom.

Vid inspektion av länsstyrelsen i Kristianstads län i maj 1971 iakttog
JO Lundvik följande: En häradsrätt hade i december 1960 förpliktat
sjömannen E. — bosatt i Tyskland — att återgälda statsverket rättegångskostnader
med 554 kr. 20 öre. Genom förmedling av svenska ambassaden
i Bonn hade E. under årens lopp avbetalat större delen av
beloppet. I januari 1970 då 121 kr. 20 öre var oguldna skrev länsstyrelsen
till ambassaden och framhöll att statsverkets fordran preskriberades
vid utgången av året. Med hänsyn härtill och då det syntes tveksamt
om ytterligare betalning kunde erhållas av E. före preskriptionens
inträde syntes det enligt länsstyrelsens mening lämpligt att ambassaden
återredovisade ärendet till länsstyrelsen.

JO Lundvik anmärkte under hänvisning till 3 § preskriptionsförordningen
att preskriptionen torde ha blivit avbruten genom de av E. gjorda
avbetalningarna.

Sedan vederbörande tjänsteman fått tillfälle yttra sig och det framkommit
att ytterligare avbetalningar gjorts så att endast 36 kr. 23 öre
förblivit oguldna, lät JO Lundvik det stanna vid hans vid inspektionen
gjorda påpekanden.

10* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

298

Offentlighet och sekretess m. m.

Fråga om rapport, som av gymnasieinspektör avgivits till skolöverstyrelsen,
kunde betraktas som internt arbetsmaterial som är
undandraget offentlighet. Kritik har riktats mot överstyrelsen för en
i ärendet avgiven vilseledande förklaring

Riksdagen biföll år 1964 ett av Kungl. Majit framställt förslag om
inrättande av en till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion. Av
de gymnasieinspektörer, som enligt beslutet skulle inrättas, borde vissa
vara heltidsanställda och andra mer tillfälligt förordnade. De senare
skulle representera gymnasiets avnämare, främst näringsliv, förvaltning,
universitet och högskolor. Dessa inspektörers verksamhet skulle bl. a.
syfta till att avnämarna skulle få information om det nya utbildningsinnehållet
och att skolöverstyrelsen (SÖ) skulle få förslag till förbättringar
för att utbildningen skulle allt bättre svara mot elevernas behov
ute i näringslivet och under fortsatta studier.

Den 14.7.1970 upprättade dåvarande t. f. undervisningsrådet L. Cervall
inom SÖ en promemoria rörande verksamheten för de gymnasieinspektörer
som är avnämarrepresentanter. Under punkt 4 i promemorian
anfördes —- under rubriken Rapportering — följande.

Efter slutet av förordnandet skall inspektören lämna en rapport till
SÖ. Denna kan göras relativt kortfattad och koncentreras till avnämarsynpunkter,
i huvudsak synpunkter på och eventuella förslag till förändringar
i kursplanen för visst eller vissa ämnen.

Gymnasieinspektören är under sin tjänstgöring tjänsteman i SÖ. Rapporten
betraktas därför som internt arbetsmaterial och insänds till chefen
för byrå LFA 2 snarast efter inspektionsperiodens slut.

I en artikel i Svenska Dagbladet för den 18.9. 1970 uppgavs att de
korttidsförordnade gymnasieinspektörerna för näringslivet och för universiteten
varit kritiska mot bl. a. kvaliteten i elevernas kunskaper. I
anslutning härtill påtalades att »nu har SÖ förklarat att de korttidsförordnade
gymnasieinspektörernas rapporter skall betraktas såsom internt
material och alltså inte släppas ut till offentlig diskussion».

I en den 8.10. 1970 hit inkommen skrift hemställde f. d. läraren C. G.
Olsson att JO måtte ingripa i anledning av vad som uppgavs i tidningsartikeln.
Till stöd härför anförde Olsson följande.

De korttidsanställda gymnasieinspektörerna representerar självständigheten
och obundenheten — i motsats till de långtidsanställda, alltför ofta
SÖ-dignitärer av vanlig modell, främst intresserade av att överskyla de
groteska missförhållandena i våra högre skolor. Nu låter skolöverstyrel -

299

sen hemligstämpla de korttidsanställdas rapporter — men icke de långtidsanställdas! Den

19.10. 1970 utfärdade SÖ genom tidningarnas telegrambyrå följande
tillrättaläggande.

Med anledning av uppgifter att rapporter från korttidsförordnade
gymnasieinspektörer skulle ha »hemligstämplats» av SÖ framhåller generaldirektör
Jonas Orring att handlingar inom SÖ:s verksamhetsområde
ytterst sällan är sekretessbelagda. Då så förekommer gäller det speciella
frågor för vilka särskilda lagbestämmelser finns.

Vad beträffar rapporterna från korttidsförordnade gymnasieinspektörer
— som representerar gymnasiets avnämare, främst näringsliv, förvaltning,
universitet och högskolor — är dessa offentliga handlingar och
alltså tillgängliga för alla som har intresse av att ta del av dem. Dessa
rapporter bygger ofta på besök i gymnasierna under en mycket kort
period, ibland endast två veckor. SÖ har därför bedömt det som lämpligt
att systematisera dessa iakttagelser från ofta begränsade sakområden i
en sammanfattande rapport till tjänst för de berörda skolorna. Dessa
har givetvis också möjlighet att utnyttja grundmaterialet. Den första
av dessa sammanfattningar kommer att publiceras om ett par månader.

Genom remiss samma dag den 19.10. 1970 anmodades SÖ att inkomma
med yttrande huruvida inom SÖ förekommit överväganden om de
korttidsförordnade gymnasieinspektörernas rapporter är hänförliga till
sådant arbetsmaterial som avses i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
(TF). I anledning härav anförde SÖ följande.

SÖ:s erfarenheter av de redovisningar vissa korttidsförordnade gymnasieinspektörer
under de första verksamhetsåren gav av sin verksamhet
var sådana, att SÖ inte utan vissa korrigeringar av framställningen ansåg
sig kunna distribuera materialet. Direkt kritik mot namngivna enskilda
skolor förekom, felaktig information om skolorganisation, läromedel
och läroplaner mm lämnades. Av dessa skäl befanns det motiverat
att överväga formerna för de korttidsförordnade gymnasieinspektöremas
information till SÖ rörande sin verksamhet. Fråga uppkom om
inte dessa inspektörer i deras egenskap av tjänstemän i SÖ vid överläggningar
i ämbetsverket skulle kunna överlämna sina intryck och synpunkter
i form av promemorior eller anteckningar, som kunde tjäna som information
till SÖ och utgöra underlag för överväganden av åtgärder av
olika slag, i första hand för beaktande i läroplansarbetet.

Utan att frågan om formerna för de korttidsförordnade gymnasieinspektöremas
information till SÖ bringats till någon slutlig lösning utfärdades
förenämnda PM 14.7. 1970. Med den utformning punkten 4
där fått är det uppenbart, att de avsedda rapporterna inte är att betrakta
som internt arbetsmaterial i den betydelsen att de skulle vara icke
offentliga handlingar. Då det blev bekant att punkten 4 uppfattats ha
innebörden att dessa rapporter skulle komma att betraktas som ickeoffentliga
handlingar utfärdade SÖ 19.10. 1970 genom tidningarnas telegrambyrå
ett tillrättaläggande.

I anledning av innehållet i SÖ:s yttrande hade JO Bexelius på ombudsmannaexpeditionen
ett samtal med promemorieförfattaren Cervall om
syftet med uttalandet i promemorians fjärde punkt.

300

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Kungl. Maj:ts instruktion för skolöverstyrelsen är utfärdad 3.12. 1965
(SFS 737). Jämlikt 19 § svarar styrelsen för inspektion av utbildningsväsendet,
i den mån denna uppgift ej tillkommer annan statlig myndighet.
Inspektion förrättas efter styrelsens bestämmande av generaldirektören
eller överdirektören eller annan tjänsteman hos styrelsen eller av
särskilt utsedd sakkunnig eller expert (21 § första stycket). Över inspektion
och åtgärder som föranleds därav skall den som förrättat inspektionen
avge redogörelse inom tid och på sätt styrelsen bestämmer (23 §
första stycket).

Frågan huruvida en av gymnasieinspektör till SÖ avgiven rapport över
verkställd inspektion är att anse såsom en allmän och offentlig handling
regleras av bestämmelserna i 2 kap. TF.

Vad som menas med allmän handling angives i 2:2 TF, däri det heter
att allmänna handlingar är alla hos stats- eller kommunalmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit
där upprättade. Enligt 2:5 skall en handling anses inkommen till myndighet,
då den avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare som
har att mottaga handlingen eller eljest taga befattning med mål eller
ärenden, till vilket handlingen hänför sig. Vidare ges i andra stycket
av samma paragraf bestämmelser om när en handling skall anses upprättad
inom en myndighet. Vid tillämpning av bestämmelserna i 2:5 är
att beakta att minnesanteckning eller annan uppteckning, som hos myndighet
verkställts allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande
till avgörande, skall enligt 2:4 ej hos myndigheten anses såsom
allmän handling, om ej uppteckningen, sedan målet eller ärendet hos
myndigheten slutbehandlats, omhändertagits för förvaring.

I SÖ:s inledningsvis återgivna promemoria 14.7. 1970 uttalas att gymnasieinspektören
är under sin tjänstgöring tjänsteman hos SÖ och att
hans rapporter därför betraktas som internt arbetsmaterial, som insänds
till chefen för byrå UA 2. Med »internt arbetsmaterial» kan enligt vedertaget
språkbruk inte avses annat än handlingar som på grund av
nyssnämnda stadgande i 2:4 inte är att anse såsom allmänna handlingar.
Innebörden av uttalandena måste därför anses vara att gymnasieinspektöremas
rapporter inte är offentliga allmänna handlingar, förrän
de slutbehandlats inom SÖ.

Den mening, som sålunda kommit till uttryck i promemorian, kan
inte godtagas. Det i 2:4 stadgade undantaget från regeln att alla hos
myndighet förvarade handlingar är allmänna handlingar avser endast
sådana promemorior, utredningar eller anteckningar, som av befattningshavare
upprättas för eget bruk eller såsom mer eller mindre tillfälliga
hjälpmedel åt myndigheten vid meddelande av beslut eller vidtagande
av åtgärd. Betecknande för dessa handlingar är att de kan fritt
disponeras av befattningshavaren eller myndigheten och således behållas

301

av befattningshavaren eller förstöras. De nu ifrågavarande rapporterna
är inte sådana handlingar över vilka inspektörerna och SÖ kan förfoga
efter gottfinnande. De måste därför vara att anse såsom allmänna handlingar
i TF:s mening.

Det åligger instruktionsenligt gymnasieinspektörerna att avge skriftlig
rapport över sina iakttagelser vid inspektionerna. Så snart en gymnasieinspektör
sammanfattat sina iakttagelser i en skriftlig rapport och för
kännedom överlämnat denna till vederbörande chef, är rapporten enligt
min mening att betrakta som inkommen till styrelsen. Vid sådant förhållande
måste, eftersom rapporten icke kan hållas hemlig med stöd av
bestämmelse i sekretesslagen, rapporten utgöra offentlig handling som
envar äger ta del av.

Uttalandet i promemorian om att gymnasieinspektörs rapport betraktas
såsom internt arbetsmaterial måste av nu anförda skäl anses oriktigt.

Cervall som upprättat promemorian och som tidigare medverkat vid
utarbetandet av en liknande promemoria med enahanda innehåll i nu
aktuellt hänseende har med avväpnande öppenhet vitsordat, att syftet
med det påtalade uttalandet var att utsäga att rapporterna inte utgjorde
offentliga handlingar, och beklagat att fel begåtts vid promemorians
upprättande. Avsikten hade emellertid enligt Cervall inte varit att undanhålla
allmänheten fel som inspektörerna uppmärksammat vid sina
inspektioner. Anledningen till att man velat göra rapporterna till internt
arbetsmaterial hade uteslutande varit att vissa uttalanden i rapporterna

— t. ex. om kommunala anslag — stått i strid med SÖ:s allmänna policy
och därför föranlett missförstånd på det lokala planet.

Med hänsyn till vad Cervall sålunda upplyst och då det felaktiga uttalandet
i promemorian, såvitt i ärendet blivit upplyst, inte lett till att
någon förvägrats att ta del av inkomna rapporter, anser jag mig i fråga
om Cervall kunna låta bero vid mina här gjorda uttalanden.

Jag finner det emellertid anmärkningsvärt och beklagligt att SÖ:s ledning
— i motsats till Cervall — inte öppet vidgått det felaktiga uttalandet
i promemorian. När felet påtalades i pressen, lät generaldirektören i ett
»tillrättaläggande» genom tidningarnas telegrambyrå — utan att beröra
felet — meddela att SÖ:s handlingar ytterst sällan är sekretessbelagda
och att gymnasieinspektörernas rapporter är offentliga handlingar tillgängliga
för alla. I SÖ:s hit avgivna förklaring i ärendet uttalar styrelsen

— likaledes utan att beröra felet i promemorian — att »med den utformning
punkten 4 där fått är uppenbart att de avsedda rapporterna inte
är att betrakta som internt arbetsmaterial i den betydelsen att de skulle
vara icke offentliga handlingar». Det går emellertid inte att läsa punkten
4 på sätt styrelsen säger sig göra. Fastmera har promemorieförfattaren
på ett mycket koncist sätt angivit att förutsättningarna för tillämpning
av undantagsstadgandet i 2:4 TF var för handen. Vidare kan SÖ:s ledning
rimligen inte antagas ha varit okunnig om att promemorieförfat -

302

tarén — ett tillförordnat undervisningsråd — med uttalandet avsåg att
klargöra att rapporterna icke var att anse såsom allmänna handlingar.
Det inträffade ger mig därför anledning att upprepa en i ett tidigare
ärende mot SÖ riktad erinran för »en anmärkningsvärd frånvaro av vilja
att rättframt och enkelt klarlägga vad som förevarit». Jag vill därvid
påpeka att ingen myndighet kan undgå att då och då göra ett fel och att
vidgåendet av ett enstaka fel därför inte behöver rubba förtroendet till
myndigheten. Däremot framstår det som betänkligt att styrelsen för ett
centralt ämbetsverk (en generaldirektör i närvaro av två skolråd, ett
undervisningsråd och en föredragande byrådirektör) beslutar avge en
förklaring, som ter sig osannfärdig och som är direkt ägnad att vilseleda
allmänheten, utan att någon av de närvarande reserverar sig mot beslutet.

Med dessa uttalanden var ärendet slutbehandlat.

I en klagoskrift hemställde klinikchefen vid Mariapolikliniken i Stockholm
Rune Dimberg om JO:s ställningstagande till att polisens delgivningscentral
och kronofogdemyndigheterna brukade begära upplysningar
hos Mariapolikliniken om var personer som söktes för delgivning kunde
anträffas. Ofta framställdes enligt Dimberg sådan begäran av delgivningsmyndigheten
på grund av att man fått meddelande om att den
sökte gick på behandling polikliniskt, medan man i andra fall endast
förmodade att den eftersökte gick under behandling och därför gjorde
ett försök att få en adressuppgift på honom. Dimberg ifrågasatte om det
var förenligt med sjukvårdslagens sekretessbestämmelser att sjukhus
tjänstgjorde som ren adresskalender åt delgivningsmyndigheterna.

Med anledning av vad Dimberg anfört inhämtades yttrande från polismyndigheten
i Stockholm, som anförde bl. a. följande.

Delgivning verkställs i första hand i hemmet och i andra hand på arbetsplats
eller motsvarande. Om en person, som söks för delgivning, visar
sig vara intagen på sjukvårdsinrättning har stämningsmannen att bedöma
huruvida delgivningen kan anstå eller ej. Om delgivningen bedöms
som tillräckligt brådskande, kontaktas enligt praxis sjukhusets
patientregister för en förfrågan, på vilken avdelning patienten finns,
och därefter avdelningsläkaren för en förfrågan huruvida patientens
hälsotillstånd är sådant, att en delgivning lämpligen kan ske. Om patienten
redan har utskrivits, frågas efter dennes adress endast om stämningsmannen
ej i övrigt har tillgång till adressen.

Här nämnda kontakter med sjukhusen förekommer relativt ofta och

303

man har såvitt känt är, med undantag för Mariapolikliniken, aldrig vägrat
att lämna begärd information.

De patienter, som är intagna på Mariapolikliniken, utgörs ofta av personer,
som saknar fast bostad. Uppgiften om vistelsen på kliniken erhålls
oftast från nykterhetsnämnden och delgivningsärendena berör huvudsakligen
tvångsintagning på alkoholistanstalt, fylleriböter eller liknande.

Sjukvårdslagen den 6 juni 1962 med ändringar till och med 1970 syns
ej innehålla sekretessbestämmelser i här berört hänseende liksom ej
heller sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963. Lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar den 28 maj 1937, 14 § avser
sjukvårdsområdet men syns ej omfatta handlingar av typen patientregister
eller uppgift huruvida en patient är intagen på sjukhus eller ej.

I påminnelser anförde Dimberg i huvudsak följande: Problemet, som
är både av psykologisk och praktisk art, är i själva verket mycket stort.
Det gäller ju inte bara psykiskt sjuka utan även kroppsligt. Det upplevs
mycket obehagligt för en människa, som själv sökt för ett olycksfall, ett
hjärtfel eller ett psykiskt sammanbrott, att hon med anledning av detta
kan bli uppsökt av en delgivningsman. Vad som i första hand avhåller
en mycket stor grupp av människor från att söka hjälp vid många sjukdomstillstånd,
särskilt av psykisk art eller då det gäller alkohol- och
narkotikaskador, är just rädslan för bristande sekretess. Det är också
tyvärr ett faktum att sekretesskyddet inom sjukvården under senare tid
blivit allt sämre. Rationaliseringsåtgärder samt det ökade samarbetet
mellan olika hjälporgan (sjukvård, socialvård, försäkringsvärd m. m.) gör
att sekretessen ofta kommer i fara. Det är därför för sjukvården av ett
stort intresse att få ett besked om patientregister av myndigheterna får
användas som adresskalender. En annan sak är däremot om vederbörande
läkare kontaktats av delgivningscentralen och läkaren efter samråd
med patienten anser sig kunna utlämna adressuppgifterna eller medgiva
delgivning på sjukvårdsinrättningen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 47 § regeringsformen skall myndigheterna »räcka varandra
handen» till fullgörande av vad rikets tjänst utav dem fordrar. Stadgandets
ordalag utesluter inte att vid fullgörandet av den sålunda angivna
samarbetsskyldigheten hänsyn tages till de regler som gäller till skydd
för enskildas integritet.

När det gäller att bedöma, huruvida uppgifter av det slag, om vilka
fråga är, på grund av nämnda samarbetsskyldighet bör utlämnas till polis-
och kronofogdemyndigheter, är till en början att beakta att uppgifterna
finns antecknade i allmänna handlingar, som enligt 14 § sekretesslagen
skall i princip hållas hemliga och som må utlämnas endast i enlighet
med i stadgandet angivna förutsättningar. Sekretesslagen är emeller -

304

tid i och för sig inte tillämplig på förhållandet mellan myndigheter. I
prop. 1947: 260 (se NJA avd. II 1947 s. 319) uttalade departementschefen
att av myndigheternas allmänna skyldighet att bistå varandra följde att
de åtminstone i viss utsträckning borde tillhandagå varandra med handlingar.
Är handlingarna hemliga torde dock — fortsatte departementschefen
— därvid från fall till fall få prövas i vad mån ett tillhandahållande
åt annan myndighet är förenligt med det sekretesskyddade intresset.
Någon ovillkorlig rätt för myndighet att utfå annan myndighets
handlingar föreligger alltså inte.

Av allmänna grundsatser lärer följa att vad nu sagts om utlämnande
av sekretessbelagd handling är analogivis tillämpligt med avseende å
tjänstemans befogenhet att lämna upplysning om innehållet i sådan
handling.

Då myndighet, på sätt framgår av det sagda, inte har någon ovillkorlig
rätt att få uppgifter ur annan myndighets hemliga handlingar, torde
den av Dimberg väckta frågan om ett utlämnande till polis- och kronofogdemyndigheten
av uppgifter ur sådana handlingar främst vara att
bedöma enligt reglerna om tystnadsplikt.

I var och en av de tre sociala vårdlagarna finnes intagen en bestämmelse
om att den som är eller varit verksam inom vårdområdet ej må obehörigen
yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden
(91 § bamavårdslagen, 64 § nykterhetsvårdslagen och 64 § socialhjälpslagen).
Bestämmelsen är tillämplig icke allenast på förtroendemännen
inom de sociala nämnderna och nämndernas tjänstemän utan
även på exempelvis läkare som anlitas för vården. (Jfr Henrik Klackenberg:
Lagen om nykterhetsvård /1967/ s. 322). En liknande bestämmelse
om tystnadsplikt finnes intagen i 35 § sjukvårdslagen, där det stadgas,
att ledamot och suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion ävensom
den, vilken är anställd i den sjukvårdande verksamhet som avses i lagen,
ej må till obehörig yppa något om patients sjukdom eller personliga
förhållanden i övrigt, om vilka han i sin nämnda egenskap erhållit kunskap.

Bestämmelserna om tystnadsplikt har tillkommit för att skydda den
personliga integriteten och för att de som är i behov av vård skall med
förtroende kunna vända sig till dem som handhar vården. Att de vårdbehövande
känner trygghet för att uppgifter om deras förhållanden ej
utlämnas till andra än dem som ombesörjer vården är av utomordentligt
stor betydelse för att en framgångsrik vård skall kunna åstadkommas
och för att de som är i behov av vård ej skall undandraga sig densamma.

Det är givet att ett utlämnande från vårdorganens sida av adressuppgifter
på dem som anlitar vården till polis och kronofogdar skulle vara
ägnat att hos vårdtagarna motverka förtroendet för vårdorganen. Å
andra sidan kan vid bedömningen av om delgivningsmyndigheterna skall

305

anses obehöriga att få del av uppgifter från vårdorganen ej bortses från
angelägenheten av att polis- och kronofogdar kan utföra de delgivningsuppdrag
sorn lämnas dem samt att myndigheterna så långt sig göra låter
bör vara varandra behjälpliga. En avvägning måste således ske mellan
intresset av att hindra utomstående från att få kännedom om att en person
är föremål för vård och att tillgodose behovet av ett effektivt delgivningssystem.
Vid denna avvägning får väl, då det gäller alkoholsjuka,
narkomaner och psykiskt sjuka, de skäl som föranlett införandet av tystnadsplikten
som regel anses väga tyngst och utlämnande av uppgifter om
huruvida vederbörande är föremål för vård vägras. Under sådana förhållanden
torde ej heller några adressuppgifter beträffande den eftersökte
kunna utlämnas, enär vårdinrättningen i sådant fall genom utlämnandet
avslöjar att den eftersökte är eller varit föremål för vård. Avvägningen
av de olika intressena kan emellertid utfalla annorlunda, om
det framstår såsom angeläget att uppgift utlämnas, exempelvis om fråga
är om någon som efterforskas för allvarligt brott. I sådant fall kan utlämnandet
av begärd uppgift inte anses ske till obehörig.

Beträffande kroppsligt sjuka torde patientens intresse av att hemlighålla
att han vistas eller har vistats på sjukhus ej vara så starkt, att ett
utlämnande av adressuppgift till delgivningsmyndigheterna bör vägras.
Undantagssituationer kan dock tänkas. Lämpligen synes den personal,
som handhar patientregister, erhålla instruktioner, om hur den bör förhålla
sig vid begäran om adressuppgifter och om att i tveksamma fall
rådfråga sjukhusläkaren.

Yad angår Mariapolikliniken så torde där huvudsakligen mottagas
patienter, som är föremål för vård med anledning av alkohol- eller narkotikamissbruk.
Det torde med hänsyn därtill enligt min mening i regel
icke vara förenligt med bestämmelserna om tystnadsplikt att till delgivningscentraler
och kronofogdemyndigheter utlämna uppgifter, varav
framgår att den eftersökte är eller varit patient vid polikliniken. Polikliniken
bör följaktligen icke, såvida ej särskilda skäl motiverar undantag
från denna princip, stå till tjänst med utlämnande av adressuppgifter
på dem som vårdas eller vårdats där och än mindre bör polikliniken utlämna
uppgifter om när patienterna besöker polikliniken.

Skulle däremot delgivningsmyndigheten redan tidigare äga kännedom
om att den som skall delgivas är intagen på en sjukvårdsinrättning eller
skall besöka denna vid viss tidpunkt, må delgivning på sjukvårdsinrättningen
givetvis kunna ske, om hinder däremot ej möter med hänsyn
till patientens tillstånd.

Då vad som förevarit i detta ärende utvisar att behov föreligger av
råd och anvisningar på området, kommer jag att översända ett exemplar
av detta beslut till socialstyrelsen för den åtgärd styrelsen kan finna befogad.

306

Pastor har avslagit framställd begäran att för avskrivande på stället
få ta del av samtliga personavier rörande personer födda visst år.
Fråga huruvida pastor haft fog för avslaget med hänsyn till att lokala
förhållanden ansågs medföra betydande hinder för ett tillhandahållande
på stället och till att ett utlämnande på en gång av alla personaviema
inte var möjligt utan föregående granskning av i vad mån
aviema innehöll sekretesskyddade uppgifter

I en klagoskrift uppgav journalisten Ulf Norenius att han vid besök
på Östra Eneby pastorsexpedition i Norrköping begärt att utfå personavier
men av kyrkoherde Folke Franzén, som var chefstjänsteman på
pastorsexpeditionen, vägrats få taga del av dessa. Vid klagoskriften var
fogat intyg underskrivet av Franzén, av vilket framgick att Norenius
begärt att få göra avskrift av personavier avseende personer födda år
1952 men av Franzén vägrats detta, enär det »skulle inkräkta på personalens
arbete».

Efter remiss inkom Franzén med yttrande, vari han framhöll att han
ansåg det förelegat betydande hinder att tillhandahålla aviema på pastorsexpeditionen.
Efter en redogörelse för dessa hinder gav Franzén
uttryck för sin tvekan huruvida personavi vöre sådan allmän handling,
som utan vidare skall vara offentlig, bl. a. den omständigheten att
personavi upptager vissa uppgifter av personlig natur. Han framhöll i
denna del att uppgift om utländskt medborgarskap kan användas för
politisk förföljelse och uppgifterna om skatte- och pensionsförhållanden
kan vara av sådan art att de ej angår obehöriga. — Han anförde avslutningsvis: Jag

finner det angeläget att folkbokföringen skötes så — av vem det
än må vara — att människor i görligaste mån skyddas från otillbörlig
insyn i privatlivets ömtåliga förhållanden. Så länge folkbokföringen anförtros
åt kyrkan, är det också viktigt, att präster och övrig personal på
pastorsexpeditionerna icke måste misstänkas för bristande sekretess. Liksom
kyrkans övriga arbete skall folkbokföringen skötas med omtanke
och ömhet mot människorna.

Sedan ställföreträdande JO Petrén den 21.4.1971 övertagit ett JO-ämbete
lämnade han i beslut den 27.4.1971 följande redogörelse för gällande
bestämmelser.

I 1 § folkbokföringskungörelsen (SFS 1967: 495) definieras personavi
såsom en vid länsregistreringen upprättad handling som enligt fastställt
formulär innehåller folkbokföringsuppgifter om en person. Av § 2
samma kungörelse framgår att centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU), som numera uppgått i riksskatteverket, meddelar anvisningar
och fastställer formulär som behövs för folkbokföringen, i den
mån det ej ankommer på annan. Enligt 25 § samma kungörelse skall
församlingsregistret innehålla personavier för samtliga i församlingen

307

kyrkobokförda personer. Om innehållet i personavi ej överensstämmer
med anteckningarna i kyrkobok eller annat register, får enligt samma
stadgande avin ej insättas i församlingsregistret; i sådant fall underrättas
länsstyrelsen. Under rubriken Länsregistrering m. m. finns i 74 § folkbokföringskungörelsen
ytterligare regler. I dess första stycke heter det:

Länsstyrelsen för på magnetband register över befolkningen i länet
(personband). För varje person anges namn, personnummer, födelsehemort
eller födelseort och kyrkobokföringsort samt de ytterligare uppgifter
som nämnden bestämmer.

I andra stycket av samma författningsrum föreskrives, att över länets
befolkning länsstyrelsen skall föra två register som består av personavier.

CFU har i beslut 17.2.1967 fastställt ett formulär för personavier.
Avin upptar enligt den beslutade blanketten personens namn, födelsetid,
födelsenummer, yrke eller titel, kyrkobokföringsförhållanden (däribland
bostad m. m.), civilstånd, nationalitet, kyrkotillhörighet, födelsehemort,
myndighetsstatus, pensionsförhållanden, värnpliktsförhållanden,
skatteförhållanden, ympning, vapeninnehav, mantalsskrivningsförhållanden
m. fl. uppgifter. Uppgifterna lämnas enligt kod för att möjliggöra
databehandling. Förklaringar till kodbeteckningarna återfinnes bl. a. i
en dokumentbeskrivning rörande personavin, som utgivits år 1969 av
CFU.

De i församlingsregistret liksom i länsstyrelsens befolkningsregister
ingående personavierna är allmänna handlingar.

Enligt huvudregeln i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen äger varje
svensk medborgare fri tillgång till allmänna handlingar. I denna rätt
gäller de inskränkningar som efter vissa grunder angivits i särskild lag,
lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
(sekretesslagen). I § 13 nämnda lag stadgas:

Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom
handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården
eller kyrkotukten, må, i den mån de innehålla upplysning om enskilds
personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas
förrän sjuttio år förflutit från anteckningens eller handlingens datum,
såvida icke, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas
och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att
det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde
som avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande bör erforderliga
förbehåll göras.

I motiven till 13 § sekretesslagen (SOU 1935: 5 s. 58) uttalas att de
anteckningar, för vilka alltjämt ett starkare behov av sekretess gör sig
gällande, vore de rörande fader- eller moderskap till barn utom äktenskap,
straffpåföljd och sinnessjukdom. Personavierna innehåller icke
uppgifter om straffpåföljd eller sinnessjukdom.

1960 års offentlighetskommitté uttalade i sitt betänkande »Offentlig -

308

het och sekretess» följande rörande sekretessbestämmelsen i folkbokföringen
i 13 § sekretesslagen.

Till stöd för en sekretessregel på detta område torde anföras främst
att enskilda kan lida skada till följd av att det kommer till allmänhetens
kännedom att de är registrerade som sinnessjuka eller sinnesslöa, som
födda utom äktenskapet eller som föräldrar till barn utom äktenskapet.

Kommittén föreslog att folkbokföringen skulle ges full offentlighet.

Efter en redogörelse för vissa av JO tidigare gjorda uttalanden om
sekretesskyddet enligt 13 § sekretesslagen för folkbokföringsuppgifter
(se JO 1953 s. 267, 1962 s. 302, 1963 s. 397 och 1970 s. 308) samt för
vissa rättsfall (se RÅ 1943 ref. 63 och 1970 not U 18) anförde Petrén
följande.

Större delen av de uppgifter som finnes upptagna på personavin om
en person är offentligen tillgängliga i andra sammanhang. Ett flertal
uppgifter kan t. ex. utläsas av mantalslängden, vars stomme enligt 40 §
andra stycket folkbokföringsförordningen skall hållas tillgänglig för allmänheten.
Omyndighetsförklaringar skall jämlikt 20 kap. 23 § föräldrabalken
kungöras i allmänna tidningarna. Åtskilliga andra stadganden
kan anföras, enligt vilka uppgifter som upptagas å personavin kan framtagas
av envar ur tillgängliga allmänna handlingar. Beträffande vissa
uppgifter kan dock viss tveksamhet föreligga. Uppgifterna om värnpliktsförhållanden
torde sålunda icke vara omedelbart tillgängliga för
envar. Upplysning angivande att vederbörande är fosterbarn under 18 år
förekommer på personavin men är knappast direkt tillgänglig i annat
sammanhang.

Uppfattningen om vilka personliga förhållanden som skall anses berättigade
till sekretesskydd enligt 13 § sekretesslagen kan växla från tid
till annan och måhända även från ort till ort. Innebörden av regeln i
13 § måste vara att myndigheten har att i varje särskilt fall avgöra om
den enskildes personliga förhållanden är på sådant sätt berörda att anteckningens
utlämnande bör vägras. Bedömningen om en uppgift kan
befaras komma att missbrukas till skada och förklenande för den enskilde
kan oftast icke heller göras kollektivt utan kräver överväganden
av omständigheterna i det särskilda fallet.

I sammanhanget kräver vidare en annan omständighet beaktande,
nämligen den kumulativa effekten av att personavin innehåller så många
olika uppgifter om den enskildes person. Denna effekt har icke kunnat
förutses, då lagstiftaren vid olika tillfällen kommit till det resultatet att
den ena eller den andra personliga uppgiften icke behöver sekretesskyddas.
Det förhållandet att flertalet av de uppgifter, som personavin innehåller,
var för sig redan är tillgängliga på olika håll i allmänna handlingar,
som på begäran skall lämnas till envar, medför icke omedelbart
att en sammanställning av alla dessa i och för sig tillgängliga upplys -

309

ningar för den skull också blir att utlämna till envar. Allmänt kriminalregister
kan anföras som exempel härpå. Upplysningar om de där förtecknade
straffdomarna kan hämtas ur domstolarnas offentligen tillgängliga
handlingar, men sammanställning i registerform, som dock
innehåller även andra uppgifter, är sekretessbelagd. Det kan sålunda
icke uteslutas att i vissa fall just sammanställningen av eljest på skilda
håll tillgängliga uppgifter blir av den art, att den kommer att innehålla
sådan upplysning om enskilds personliga förhållanden, som åtnjuter
sekretesskydd enligt 13 § sekretesslagen. Om sammanställningen på en
personavi beträffande en viss person får en sådan karaktär, kan icke
avgöras utan särskild granskning av just den avin.

Även om en personavi skulle innehålla upplysning om enskilds personliga
förhållanden av sådan art att upplysningarnas utlämnande rätteligen
bör vägras, skall utlämnande i allt fall ske, därest trygghet kan
anses vara för handen för att upplysningarna icke kommer att missbrukas
till skada eller förklenande för den enskilde som berörs eller hans
nära anhöriga. Utredning måste i dylika fall verkställas — bl. a. rörande
det ändamål för vilket utlämnandet begäres — till utrönande av om
sådan trygghet är för handen.

I förevarande fall har — om bestämmelserna tillämpats riktigt —
Franzén skolat granska var och en av de personavier, som Norenius
begärt att utbekomma, till utrönande av om de innehållit uppgifter om
enskilds personliga förhållanden som varit sekretesskyddade. I den mån
så befunnits vara fallet, hade Franzén måst av Norenius inhämta upplysning
om för vilket ändamål Norenius önskade uppgifterna för att
Franzén skulle bliva i stånd att bedöma om trygghet kunde anses förefinnas
mot missbruk av uppgifterna vid ett utlämnande.

Då Franzén sålunda rätteligen haft att granska varje personavi för
sig för att utröna om den kunde utlämnas till Norenius, har Franzén all
grund att vägra att kollektivt utlämna grupper av de i personregistret
ingående personaviema utan närmare granskning av dessa. Det kan icke
förväntas att Franzén eller annan å pastorsexpeditionen tjänstgörande
personal har sådan insikt beträffande alla i församlingsregistret ingående
personavier att de kan utan vidare avgöra vilka avier som innehåller
uppgifter av den art att ett utlämnande kan ifrågasättas.

Från här angivna utgångspunkter hade det ålegat Franzén att beträffande
envar av de avier, vilka Norenius begärt utbekomma, pröva huruvida
den kunnat tillhandahållas Norenius på stället. Då Franzén uppenbarligen
funnit vissa eller möjligen alla avierna innehålla upplysningar,
som förhindrade deras omedelbara utlämnande, hade han bort undersöka
huruvida icke — även om avierna utlämnades till Norenius —
trygghet kunnat vinnas för att de icke kom att missbrukas av Norenius.
Utredningen i ärendet ger icke vid handen att Franzén föranstaltat om
någon undersökning av denna art. Handlingarna i ärendet ger över -

310

huvud icke något besked om för vilket ändamål Norenius begärt att utbekomma
personavierna.

Det slut, vartill det här förda resonemanget teoretiskt leder fram, ger
till resultat en ordning, som det uppenbarligen är nära nog praktiskt
omöjligt att genomföra. Det är knappast förenligt med pastors övriga
tjänsteplikter att varje gång en person kommer in på pastorsexpeditionen
och begär att utbekomma alla eller en stor del av de i församlingsregistret
ingående personavierna sätta sig ned och genomgå de begärda
aviema för att se vilka han anser sig kunna utlämna till sökanden, eventuellt
efter en kompletterande undersökning rörande sökandens motiv
för sin anhållan m. fl. omständigheter som kan föranleda skadeverkningar
vid ett eventuellt utlämnande. Det har vid tillkomsten av stadgandena
i nuvarande 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen (se prop. 1936:
140 och KU 1936: 37 s. 10) förutsatts att andra tjänsteåligganden kan
vara av den art, att de måste gå före allmänhetens betjänande med
handlingarnas framtagande och utlämnande. Under hänvisning till vad
jag nu anfört torde i praktiken en framställning om utbekommande av
ett större antal personavier på en gång icke kunna omedelbart besvaras
utan endast successivt och med sådan tidsutdräkt att begäran av utbekommandet
i många fall förlorar sin mening. Självfallet måste varje
tjänsteman som har att taga ställning till fråga om ett större antal personaviers
utlämnande beflita sig om att så snart som möjligt besluta om
varje begärd personavis offentlighet. Det torde dock vara realistiskt att
ställa in sig på att tillhandahållandet av ett församlingsregister för läsning
eller avskrivning på stället oftast blir en så omständlig angelägenhet
för myndigheten att det praktiska resultatet icke blir av egentligt
värde för den som begärt att få taga del av registret.

Ytterligare omständigheter är emellertid att beakta. Franzén har i sitt
yttrande i ärendet utförligt uppehållit sig vid de rent yttre praktiska
svårigheterna vid ett utlämnande. Enligt 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen
föreligger ej skyldighet att tillhandahålla handlingar, som skall
utlämnas på stället, om betydande hinder därför möter.

Härvidlag vill jag framför allt understryka att Norenius’ begäran om
utlämnande avsett avier vilka tillsammans bildar ett betydelsefullt register,
av vilket myndighetens verksamhet är beroende. Det kan enligt min
mening knappast ifrågakomma att ur detta register taga ut ett stort
antal avier för utlämnande till den som begärt utfå dem. Om så skedde,
föreligger stor risk för att registret råkar i oordning. I den mån avierna
uttages och utlämnas var för sig, upphör avierna att fungera som register.
Arbetet på pastorsexpeditionen torde icke heller kunna fortgå i
normal ordning, om t. ex. halva antalet avier skulle vara uttagna ur
registret och utlämnade för avskrift till olika personer som begärt att
utfå dem.

Under sådana omständigheter torde i allmänhet redan hindren av

311

praktisk art för aviernas tillhandahållande för läsning eller avskrivning
på stället vara så betydande att denna form av tillhandahållande oftast
icke går att praktisera.

I detta läge blir regeln om att sökande äger att mot fastställd avgift
erhålla avskrift av den önskade handlingen att tillämpa. Praktiskt torde
därvid få tillgå på så sätt att nya exemplar av avierna framtages ur databandet.
De avidupletter, som därvid befinnas vara i sin helhet tillgängliga,
skall sålunda sökanden utlösa mot avgift.

Det har i det föregående förutsatts att måhända t. o. m. flertalet avier
kan vara sekretessbelagda. Om vägran att utlämna avin beror av sammanställningen
på avin av en rad skilda i och för sig tillgängliga uppgifter,
måste avin självfallet i sin helhet innehållas. Om åter vägran
beror på att avin inrymmer en eller ett par sekretessbelagda uppgifter,
äger den, som vill taga del av avin, jämlikt grundlagsstadgandet erhålla
avskrift av denna med uteslutande av den del som är hemlig. Den del
av avidupletten som innehåller de hemliga upplysningarna kan t. ex.
klippas bort före utlämnandet. Sådan avskrift torde skola utlämnas utan
avgift.1

Franzén har även tryckt på utformningen av pastorsexpeditionens
lokaler som ett praktiskt hinder för utlämnande av avierna. Denna synpunkt
synes mig icke värd beaktande i särskild grad. En myndighet får
anses vara skyldig att normalt organisera sitt arbete så att allmänheten
beredes det lokalutrymme som erfordras för att den skall kunna ta del
av begärda handlingar på stället för läsning eller avskrivning.

Det finns anledning här erinra att det för avgörande av frågan om
utbekommande av allmän handling i tryckfrihetsförordningen finns
stadgat ett särskilt förfarande. Jämlikt 2 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen
kan fråga om utbekommande av handling genom besvär föras
upp till avgörande i sista hand av regeringsrätten. Norenius, som icke
besvärat sig över Franzéns hos JO påtalade beslut, har full möjlighet
att, när han så önskar, få definitivt besked om vilka avier han äger
utfå genom att överklaga ett för honom negativt beslut av Franzén hos
högre instanser.

Det finns under angivna förhållanden icke anledning för mig att
vidare ingå på frågan om aviernas offentlighet. Den kan vid tillfälle
väntas komma under regeringsrättens prövning. Det torde vara tillräckligt
att i anledning av klagomålen konstatera — som framgår av det
ovanstående — att Franzén enligt min mening icke handlagt Norenius’
framställning på ett helt invändningsfritt sätt men att å andra sidan den
kritik som kan anföras mot Franzéns förfaringssätt icke kan leda till

*) I prop. 1948: 230 s. 134 har förutsatts att avgift skall utgå för sådan avskrift.
Grundlagens ordalydelse (2 kap. 8 § andra stycket tryckfrihetsförordningen)
ger dock ej stöd härför, liksom icke heller stadgandets syfte att möjliggöra
för envar att utan kostnad få del av det icke hemliga i handling som
blott till viss del är hemlig.

312

ifrågasättande av ansvar för tjänstefel. Jag kan därför låta bero vid
mina i saken gjorda uttalanden.

Avslutningsvis kan framhållas att frågorna om offentlighet och sekretess
för allmänna handlingar belysande personliga förhållanden i och
med datateknikens utveckling och de långtgående möjligheter att göra
sammanställningar av personliga data, som därvid uppkommit, fått helt
nya dimensioner som icke fanns, då nu gällande grundlagsregler avfattades.
Som framgår av det ovan anförda leder ett ordagrant tillämpande
av gällande lagstiftning till nära nog absurda konsekvenser. Tjänstemännen
ställs här ofta nog inför så svåra avgöranden, att man ej kan
begära att den beslutande genast finner den rätta lösningen.

Behovet av att anpassa nuvarande lagstiftning till det nya läget är
stort men har beaktats. Det av ovannämnda Offentlighetskommittén
framlagda förslaget till lösning av hithörande frågor (SOU 1966: 60) utsattes
för åtskillig kritik, bl. a. därför att förslaget inte tillräckligt beaktade
behovet av sekretesskydd för viktiga enskilda och allmänna intressen.
En ny utredning är därför tillkallad enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
11.4.1969, den s. k. offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén,
för att bl. a. utreda problemkomplexet offentlighet och datateknik.
I direktiven för utredningen framhålls bl. a. de speciella behov av
sekretesskydd som automatisk databehandling (ADB) för med sig med
hänsyn till den personliga integriteten. Det kan nämnas att kommittén
avser att under hösten 1971 lägga fram ett delbetänkande rörande bl. a.
databehandling i förhållande till integritetsproblemet. Något initiativ
från JO:s sida erfordras därför icke.

Fråga huruvida i fall, då sjukhusjournal anses icke kunna utlämnas
till patient, dennes advokat bör få ta del av journalen

I en klagoskrift anförde advokaten S. Briem i huvudsak följande: I
egenskap av ombud för en sedan 27 år tillbaka på S:t Lars sjukhus intagen
person X hade Briem hos överläkaren S. Nordström begärt att få
taga del av de handlingar som fanns rörande patientens tillstånd samt de
beslut, som fattats i anledning av hans tidigare framställningar om att
bli utskriven. Trots flera påstötningar hade Briem icke fått något klart
besked av Nordström och ej heller fått tillfälle att taga del av handlingarna.
Briem önskade ett principuttalande om i vilken omfattning sjukhusjournaler
rörande en på mentalsjukhus intagen person må hemlighållas.

Handlingarna remitterades till Nordström med anhållan om yttrande.
I en den 15.3.1971 inkommen skrift förklarade sig Briem — under förmälan
att X den 1 mars definitivt utskrivits från S:t Lars sjukhus — åter -

313

kalla sin anmälan. Den i ärendet väckta principfrågan ansågs emellertid
vara av sådant intresse, att handläggningen fortsattes. I remissyttrande,
som inkom den 30.8.1971 jämte journal och övriga handlingar beträffande
X, anförde Nordström följande: Under den tid X var intagen
på S:t Lars sjukhus enligt lagen om sluten vård ansåg jag det icke vara
möjligt att som ansvarig läkare utlämna innehåll i denna, enär uppgifter
ur journalen enligt allmän psykiatrisk erfarenhet mycket lätt skulle kunna
väcka liv i X:s mentala åkomma och försvåra hans och andras samlevnad
m. m. Åtgärden skulle således kunna skada X och andra. Den
1.3.1971 utskrevs X enligt lagen om sluten psykiatrisk vård och den 2.3.
1971 återintogs han för vård enligt sjukvårdslagen. Ännu gäller samma
risker som förr med yppande av visst innehåll i journalen.

Vid prövning av ärendet anförde JO Bexelius följande.

X hade sedan maj månad 1943 vårdats på sjukhuset under diagnoserna
psykopati, paranoia m. m. Under vårdtiden hade han ingivit ett
mycket stort antal klagomål till dåvarande medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden,
JO m. fl. Nordströms bedömning att ändamålet med
vården av X skulle kunna motverkas, om han fick del av journalen, och
att dennas utlämnande till X därför jämlikt 14 § andra stycket sekretesslagen
ej borde ske kan självfallet inte föranleda någon erinran.

Briems begäran att såsom ombud för X få taga del av handlingarna
behöver emellertid inte nödvändigtvis bedömas på samma sätt. Det kan
för en patient vara en fördel om ett ombud, som han har förtroende för,
beredes tillfälle att gå igenom handlingarna och sedan lämna patienten
besked om att handläggningen varit korrekt. Eventuellt kan ombudet
också få informationer, som underlättar för honom att bedöma utsikterna
för överklagande av exempelvis en vägrad utskrivning. Vid genomgång
av X:s journal har jag observerat, att ett tidigare ombud för X på
begäran fått beskedet, att han när han så önskade kunde på sjukhuset
taga del av journalen. Samtycke hade därvid inhämtats från X och hans
förmyndare.

Parts rätt att taga del av vad som tillförts ärende regleras från och med
den 1 januari 1972 av 14 § förvaltningslagen, som kompletteras av 39 §
andra stycket sekretesslagen. I den här aktuella frågan anförde departementschefen
(prop. 1971: 30 s. 444):

Som arbetsgruppen framhållit kan det ibland visa sig lämpligt att
lämna ut hemligt material till parts ombud eller ställföreträdare i stället
för till parten personligen. Hinder möter inte att i sådant fall förbjuda
ombudet eller ställföreträdaren att lämna materialet vidare till parten.
Däremot kan någon tystnadsplikt inte åläggas ombud eller ställföreträdare
gentemot part enligt 14 § tredje stycket andra punkten förvaltningslagen.

Både enligt nu gällande lagstiftning och sedan förvaltningslagen trätt

314

i kraft måste förutsättningen för ett utlämnande till ombud av ett material,
som inte kan delges huvudmannen, vara dels att ombudet är tillräckligt
kunnig och omdömesgill för att kunna avgöra vad som bör föras
vidare till huvudmannen, dels att ombudet själv med hänsyn till sitt
förtroendeförhållande till huvudmannen finner sig kunna taga del av
materialet med begränsning i möjligheterna att låta huvudmannen få
veta detaljerna av vad som granskats. Vid bedömningen av den första
förutsättningen bör en viktig men icke avgörande faktor vara, om ombudet
är ledamot av advokatsamfundet.

Genom att X utskrevs kom journalen i förevarande fall att förlora sitt
intresse för Briem, och klagomålen återkallades också. Med hänsyn härtill
kan omständigheterna i ärendet inte föranleda annat uttalande från
min sida än att Nordström genom sin underlåtenhet att utlämna journalen
inte gjort sig skyldig till fel som påkallar ingripande. Jag har dock
genom de anförda synpunkterna velat belysa, att utlämningsfrågan inte
utan vidare är avgjord genom att man konstaterar att en patient kan lida
skada genom att själv ta del av en journals innehåll.

Fråga huruvida nykterhetsnämnds yttrande i körkortsärende är att
anse sorn offentlig handling eller ej

I en den 8.7.1971 till JO inkommen skrift hemställde socialförvaltningen
i Karlstad, att JO ville uttala sig i frågan om nykterhetsnämnds
yttrande i körkortsärende är att anse som offentlig handling. Anledningen
till socialförvaltningens förfrågan uppgavs vara att motstridiga uppgifter
lämnats i spörsmålet å ena sidan av Henrik Klackenberg i dennes publikation
»Nykterhetsnämndernas trafikuppgifter» och å andra sidan av JO
i ett den 7.12.1970 avgjort ärende. I Klackenbergs publikation uppgavs
sålunda, att nykterhetsnämnds yttrande i körkortsärende var i polisens
och länsstyrelsens hand skyddat från obehörig insyn, d.v.s. insyn från
allmänhetens och tidningarnas sida jämlikt 14 § 1 st sekretesslagen. I
det av JO avgjorda ärendet, som bl. a. rörde läkarintyg i körkortsärenden,
uppgavs däremot, att läkarintygen i sådana ärenden var allmänna
handlingar, som ej kunde hemlighållas, och alltså var tillgängliga för
envar.

Med anledning av socialförvaltningens hemställan anförde JO Bexelius
följande.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen gäller som huvudregel,
att varje svensk medborgare skall äga fri tillgång till allmänna handlingar,
d.v.s. alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade
(jfr 2 kap. 2 § TF). Denna huvudregel är av utomordentligt stor bety -

315

delse för möjligheterna att utöva kontroll över myndigheternas handlande
och för att skapa erforderligt rättsskydd åt enskilda. Undantag
från denna huvudregel har därför ansetts böra ske endast i sådana fall,
då intresset av att skydda vissa uppgifter från allmän insyn ansetts vara
så väsentligt, att de skäl, sorn ligger till grund för offentlighetsintresset,
får vika. I vilka fall undantag från offentlighetsprincipen får ske har
angivits i sekretesslagen. Endast i de fall, som anges i denna lag, får
alltså allmänna handlingar undandragas från allmänhetens insyn. Bland
de handlingar som ej må utlämnas till envar nämnes bl. a. i 14 § 1 st
sekretesslagen handlingar i ärenden rörande hälsovård och sjukvård
samt handlingar rörande nykterhetsnämnds verksamhet. Härav följer
att exempelvis sjukhusjournaler och av nykterhetsnämnd gjorda utredningar
rörande ingripanden enligt nykterhetsvårdslagen är sekretesskyddade.
Under förarbetena till sekretesslagen gavs emellertid uttryck åt
den uppfattningen att läkares samt hälso- och sjukvårdsmyndigheters utlåtanden,
intyg o.s.v. icke borde vara hemliga, då de förekommer i ärenden
som i och för sig ej falla inom allmänna hälso- och sjukvården. I
skriften »Allmänna handlingars offentlighet och sekretess» anföres i enlighet
härmed att läkarintyg som åberopas vid ansökan om offentlig tjänst
inte är hemligt (s. 51).

I sekretesslagen har icke upptagits någon bestämmelse om att handlingar
i körkortsärenden skall kunna hemlighållas. Ett av nykterhetsnämnd
avgivet yttrande i körkortsärende kan enligt min mening inte
hänföras till handling i ärende rörande »behandling av alkoholister eller
eljest nykterhetsnämnds verksamhet». För min del anser jag därför att
handlingar i körkortsärenden — antingen de upprättats hos polisen eller
länsstyrelsen eller inkommit dit i form av yttrande från läkare eller nykterhetsnämnd
— är offentliga. En annan sak är om exempelvis länsstyrelsen
skulle finna skäl att i körkortsärendet låna in sjukhusjournalen eller
nykterhetsnämndens handlingar rörande dess ingripanden mot körkorts
aspiranter. Dylika handlingar bibehåller i sådant fall sitt sekretessskydd
även hos länsstyrelsen.

Sigurd Rietz var stadsjurist i Täby kommun. Yngve Nordström var tidigare
kommunalråd och ordförande i kommunalnämnden i Täby kommun
samt ledamot av kommunens fullmäktige.

Föreningen för vatten och avlopp i Täby kyrkby hemställde under

316

våren 1970 hos länsstyrelsen i Stockholms län att länsstyrelsen måtte ge
Täby kommun direktiv angående vissa vatten- och avloppsfrågor. I anledning
därav anmodade länsstyrelsen kommunalnämnden i Täby att
avge yttrande. Nämnden uppdrog i sin tur åt Rietz att yttra sig i frågan.
Rietz avgav yttrande 13.4. 1970. Detta inkomststämplades och diariefördes
hos nämnden 14.4. Den 15.4. förekom i pressen uppgifter om vad
Rietz’s yttrande innehöll. Den 16.4. 1970 sammanträdde kommunalfullmäktige
i Täby. § 115 i det justerade protokollet från sammanträdet har
följande lydelse.

Herr R. Ömevall anhöll att till kommunalnämndens ordförande, herr
Y. Nordström, få framställa en enkel fråga, till vilket denne lämnade
sitt medgivande. Sedan fullmäktige bifallit herr Ömevalls anhållan, riktade
herr Ömevall till kommunalnämndens ordförande en fråga huruvida
»denne anser det lämpligt att stadsjuristen yttrar sig i tidningsintervju
beträffande va-frågan i Täby kyrkby innan kommunalnämndens
ledamöter ha fått ta del av länsstyrelsens handlingar».

Kommunalnämndens ordförande besvarade härefter den av herr Ömevall
framställda enkla frågan.

Enligt parternas i allt väsentligt samstämmiga uppfattning svarade
Nordström följande på frågan.

Enligt tryckfrihetsförordningen har vem som helst rätt att lämna upplysningar
i vilket ärende som helst och när som helst, såvida inte sekretesslagen
lägger hinder i vägen. En annan sak är att det ur arbetssynpunkt
är mindre lämpligt att tjänstemännen låter publicera sina yttranden
innan vederbörande myndighet beretts tillfälle att taga del av yttrandena.
Pressen önskar gärna en kommentar från ansvarigt håll. Dessbättre
är, att en sådan bristande lojalitet, som stadsjuristen visat mot
sin arbetsgivare, är mycket ovanlig.

I en klagoskrift anförde Rietz klagomål mot Nordström i anledning
av nyssnämnda uttalande, därvid Rietz anförde följande.

Vid sammanträde med Täby kommunalfullmäktige den 16.4. 1970
har Nordström i svar på s. k. enkel fråga betecknat den omständigheten
att undertecknad stadsjurist — i enlighet med det s. k. servicecirkulärets
föreskrifter och JO:s uttalanden vid flera tillfällen att dessa bör gälla
även för kommunala myndigheter och tjänstemän — besvarat förfrågningar
från pressen som »en bristande lojalitet mot arbetsgivaren som
dessbättre är mindre vanlig». Genom att på detta sätt offentligen inför
kommunalfullmäktige en tjänstemans efterföljd av servicecirkulärets
bestämmelser betecknas som illojalitet, uppnår Nordström indirekt vad
JO synes ha velat stävja genom sin erinran till Nordström 1963, nämligen
att tjänstemännen beläggs med »munkavle», ty tjänstemännen vill
naturligtvis inte bli utsatta för att stämplas som illojala.

Även vatten- och avloppsföreningen klagade, därvid föreningen uppgav
att Rietz låtit föreningen som part i ärendet ta del av Rietz’s utredning.

Såväl Rietz som föreningen åberopade till stöd för klagomålen en

317

PM med utförlig redogörelse för omständigheterna i ärendet. I promemorian
upplystes bl. a. följande: Föreningen — inte Rietz — hade
lämnat det av Rietz avgivna yttrandet till vissa tidningar samt underrättat
Sveriges Radio. Det berodde inte på Rietz att Nordström inte tagit
del av yttrandet dessförinnan. Rietz hade nämligen på morgonen 14.1.,
då han mött Nordström, omtalat för denne att yttrandet var avgivet och
att pressen kunde komma med frågor.

I anledning av klagomålen inkom Nordström genom sitt ombud, advokaten
Per-Axel Weslien, med förklaring. I detta framhölls att Nordströms
yttrande fällts under förhandlingar i kommunalfullmäktige och
att någon åtgärd från JO:s sida redan av den anledningen inte borde
kunna vidtagas.

I sak anförde Weslien följande: Rietz ägde enligt den för honom gällande
instruktionen ej utan särskilt givet uppdrag företräda kommunen.
Ett tjänsteutlåtande avgivet av honom till något av kommunens organ
blev följaktligen inte offentligt, förrän ärendet slutbehandlats därstädes.
Det hade ankommit på kommunalnämnden att avgöra om yttrandet
skulle offentliggöras, innan ärendet blivit slutbehandlat i nämnden.
Rietz borde ha handlat i enlighet härmed. När Nordström därför betecknade
Rietz’s förfarande som illojalt, berodde det på att Nordström
ansåg att »det varit illojalt att utan nämndens tillstånd utlämna innehållet
i utlåtandet».

Rietz återkallade sedermera de av honom anförda klagomålen.

Vid prövning av ärendet anförde JO Bexelius följande.

Vad först angår frågan huruvida det av Nordström vid sammanträdet
den 16.4. 1970 gjorda uttalandet kan komma under JO:s bedömning får
jag anföra följande: Den som är ledamot av kommuns fullmäktige är
inte underkastad fullständigt ämbetsansvar. Då JO:s tillsyn är begränsad
till dem, som är underkastade sådant ansvar, skulle Nordströms uttalande
inte kunna bli föremål för min prövning, om det fällts uteslutande
i hans egenskap av fullmäktig. Uttalandet utgör emellertid svar på en
fråga som ställdes till honom i hans egenskap av ordförande i kommunalnämnden.
Enligt 17 § kommunallagen äger ordföranden i kommunens
styrelse, ändå att han inte är fullmäktig, att vara tillstädes och deltaga
i kommunalfullmäktiges överläggningar men ej i besluten. Med
hänsyn till vad som nu sagts måste Nordström vid tillfället anses ha
uttalat sig i sin egenskap av ordförande i kommunalnämnden. I denna
sin egenskap var han underkastad fullständigt ämbetsansvar. Hans handlande
vid tillfället omfattas följaktligen av JO:s tillsyn.

Vad därefter angår frågan om Nordström genom sitt uttalande åsidosatte
tjänsteplikt får jag anföra följande.

Rietz avgav sitt yttrande i egenskap av stadsjurist och på uppdrag av

318

kommunalnämnden, vilken han är direkt underställd. Rietz har enligt
vad i ärendet upplysts ej en sådan ställning i förhållande till kommunalnämnden
att han kan anses utgöra kommunalmyndighet, som i 2 kap.
3 § tryckfrihetsförordningen avses. Hans yttrande blev därför ej allmän
handling förrän ärendet slutbehandlats i kommunalnämnden (jfr RÅ
1969 ref. 9). Att yttrandet dessförinnan diarieförts hos nämnden föranleder
icke annan bedömning.

Såsom Weslien framhållit ägde föreningen följaktligen icke ens såsom
part att med stöd av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet
utfå avskrift av yttrandet, förrän ärendet slutbehandlats av kommunalnämnden.
Utredningen ger emellertid vid handen att Rietz redan
dessförinnan utlämnat yttrandet till föreningen, som i sin tur överlämnade
detsamma till pressen.

Rietz var inte bunden av någon i lag stadgad tystnadsplikt med avseende
å det ärende varom fråga var. Om han lämnat meddelande till
pressen om innehållet i yttrandet — och det tycks ha skett till en tidning
— skulle han följaktligen på grund av tryckfrihetsförordningens
föreskrifter om skydd för meddelare, icke ha kunnat fällas till ansvar
härför.

Den omständigheten att lämnandet av uppgifter till pressen inte kan
beivras, innebär emellertid icke att det kan anses korrekt att en tjänsteman
redan före ett ärendes avgörande för pressen röjer de överväganden
rörande ärendet som förekommit hos myndigheten. Såsom jag framhållit
i annat ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 429) torde anledningen
till att det beträffande förvaltningsmyndigheterna inte framkommit
något mera trängande behov av att i lag stadga tystnadsplikt med
avseende å innehållet i ännu icke meddelade avgöranden vara, att det
på grund av fast rotad ämbetsmannatradition jämförelsevis sällan förekommer
förtida avslöjanden av verkens kommande avgöranden. Jag
tilläde — med hänsyftning på att meddelanden till pressen ej kan beivras
i fall, där lagstadgad tystnadsplikt ej föreligger — att en verkschef icke
saknar fog för att ge uttryck för en allmän värdering att avslöjanden
av berörd art icke bör förekomma.

Saken är emellertid från rättslig synpunkt att bedöma på ett annat
sätt, om avslöjanden rörande överväganden om kommande ställningstagande
göres till andra än företrädare för pressen. Såsom jag framhöll
i nyssnämnda ärende skulle ett förtroendefullt samråd mellan olika befattningshavare
inom ett verk om hur visst ärende bör avgöras omöjliggöras
eller i hög grad motverkas, om upplysningar rörande tjänstemännens
inställning till ärendet skulle kunna opåtalt lämnas utomstående.
Även om någon positiv föreskrift icke meddelats därom, torde
därför regelmässigt av tjänstens beskaffenhet följa att tjänstemännen
har att iakttaga tystnadsplikt rörande dylika förhållanden. Ett överträdande
härav kan vara att betrakta som tjänstefel.

319

Mot bakgrunden av det sagda anser jag för min del att ett av kommunalnämnd
infordrat yttrande från en av dess tjänstemän i allmänhet
inte bör utan samråd med nämnden bringas till utomståendes kännedom,
innan ärendet slutbehandlats och yttrandet blivit allmän och därmed
offentlig handling. De meningar som framfördes i Rietz’s yttranden var
att hänföra till sådana överväganden inom nämnden rörande ärendets
avgörande, vilka inte bör utan nämndens medgivande bringas till utomståendes
kännedom före ärendets avgörande i nämnden.

Det saknades därför icke fog för den kritik som Nordström riktade
mot Rietz vid fullmäktigesammanträdet. Utlämnandet av yttrandet till
föreningen, innan ärendet avgjordes av nämnden, synes emellertid inte
ha föranlett någon skada. Rietz synes inte heller ha haft anledning att
räkna härmed. Med hänsyn härtill synes mig den kritik, som Nordström
riktade mot Rietz, ha — särskilt i betraktande av att den framfördes
vid ett sammanträde med fullmäktige —- varit för Rietz hårdare och
mera nedsättande än hans förfarande förtjänade. Då Rietz emellertid
återkallat sina klagomål mot Nordström och då dennes uttalanden vid
sammanträdet enligt min mening inte kan anses innefatta åsidosättande
av tjänsteplikt, låter jag bero vid mina nu gjorda uttalanden.

Tjänsteman hos länsstyrelse har efter privat åtagande lämnat 4 av
länets 5 tidningar upplysning om utgången av landstingsval. Fråga
om länsstyrelsen bort tillse att även den femte tidningen informerades

I en skrift, som inkom till JO den 6.10. 1970, anförde chefredaktören
för Västernorrlands Allehanda (VA) Gösta Ekberg klagomål mot länsstyrelsen
i Västernorrlands län för att denna skulle ha diskriminerat
tidningen i informationshänseende, därvid Ekberg anförde följande.

Valet till landstinget i Västernorrlands län sluträknades söndagen den
4 oktober. Samtliga dagstidningar i länet, utom VA, publicerade med
utförliga siffror valutgången måndagen den 5 oktober.

Samtliga dessa tidningar hade på söndagskvällen kontaktats av en
tjänsteman på länsstyrelsen och erhållit valresultatet för omedelbar publicering.
VA däremot undanhölls detta resultat. Tidningen hade i stället
tidigare erhållit meddelande om, att någon sammanräkning icke skulle
ske på söndagar.

Ekberg åberopade vidare en ledare i tidningen från 6.10. 1970, däri
bl. a. angavs att en tjänsteman på länsstyrelsen 23.9. 1970 uppgivit att
man skulle börja sammanräkningen omkring 1.10., att valresultatet icke
skulle bli klart förrän i mitten av oktober samt att länsstyrelsen inte
skulle arbeta lördagar och söndagar med landstingsvalet. I ledaren uppgavs
också att länsstyrelsens växel var stängd söndagen 4.10. 1970, varför
»blockaden av landskapets största tidning var effektiv och total».

320

Länsstyrelsen inkom med infordrat yttrande, vartill fogats särskilda
yttranden av förste länsassessorn Lennart Hellsten och byrådirektören
Ivar Frisk.

Länsstyrelsen anförde bl. a. följande: Pressinformationen vid länsstyrelsen
sker dels genom presskonferenser av planeringsdirektören efter
planeringsrådets sammanträde ungefär en gång i månaden, dels genom
att vederbörande föredragande har i uppdrag att tillse att dagspressen
i länet och tidningen Nord-Sverige delges länsstyrelsens yttranden till
departementen över betänkanden m. m. som kan vara av allmänt intresse.
I övrigt sörjer tidningspressen själv för nyhetsbevakningen.
Samtliga dagstidningar utom VA har ordnat detta genom att uppdraga
åt Frisk att förmedla upplysning om ärenden till den. Endast VA har
anmärkt på pressinformationen. Länsstyrelsen har fått den uppfattningen
att övriga tidningar är nöjda med ordningen. Som framgår av Hedstens
och Frisks yttranden forcerades sammanräkningen av valresultatet
på grund av framförda önskemål. Därför ändrades den ursprungliga
tidsplanen. Det kan inte begäras att den som ledde sammanräkningen
med hänsyn till tidspress och organisatoriska problem förorsakade av
omläggningen skulle erinra sig ett telefonsamtal för så pass lång tid
sedan. Om tidningen avhört sig kunde den i vart fall på eftermiddagen
fredag 2.10. ha fått underrättelse om att sammanräkningen skulle fortgå
lördag—söndag. Länsstyrelsen har inte undanhållit VA någon nyhet utan
behandlat tidningarna i länet lika. »Att andra tidningar på grund av det
sätt varpå de ordnat sin nyhetsbevakning erhöll sammanräkningsresultatet
tidigare än VA är en annan sak.» Vid JO-inspektion i april 1970 framhöll
landshövdingen särskilt att det visat sig föreligga behov av en pressombudsman
inom länsstyrelsen för att lämna tillrättalägganden i länspressen
och för att lämna korrekta redogörelser och upplysningar om
de viktiga samhällsuppgifter som länsstyrelsen har. Länsstyrelsen hoppas
att den frågan skall kunna lösas i samband med den kommande
omorganisationen av länsstyrelsen.

Mot bakgrund av vad i ärendet uppgivits om att betalning utgått för
information till vissa tidningar begärde JO Bexelius genom ny remiss
att länsstyrelsen skulle inkomma med yttrande huruvida från länsstyrelsens
sida någon åtgärd borde — utan att åsidosätta det rättsskydd
tryckfrihetsförordningen ger meddelare till pressen — vidtagas för att
tillförsäkra samtliga tidningar samtidig information rörande sådana ställningstaganden
från länsstyrelsens sida som är av större nyhetsvärde.

Länsstyrelsen inkom i anledning härav med förnyat yttrande, däri
anfördes bl. a. följande.

Vid samtal med redaktionschefen vid VA har undertecknad landshövding
uttalat önskemål om ett sammanträffande på länsstyrelsen med
denne och chefredaktören Gösta Ekberg för att söka lösa den aktuella
frågan om nyhetsbevakningen. Redaktionschefen har emellertid med -

321

delat att Ekberg inte är intresserad av något sammanträde med företrädare
enbart för VA utan föreslagit att chefredaktörerna vid länets
samtliga tidningar skall kallas till överläggningar i frågan.

Länsstyrelsen anser det inte påkallat att nu sammankalla chefredaktörerna
för överläggningar om pressinformationen vid länsstyrelsen.
Länsstyrelsen har emellertid för avsikt att kalla företrädare för länspressen
för information med anledning av omorganisationen av länsförvaltningen
och andra därmed sammanhängande frågor. Informationen
kommer att lämnas under våren när de nya tjänsterna tillsatts och organisationen
i detalj utformats och tagit fastare form. Därvid kan också
frågan om nyhetsförmedlingen tagas upp.

Länsstyrelsen får ytterligare erinra om att länsstyrelsen efter 1.7. 1971
kommer att få en lekmannastyrelse, som har att avgöra ärenden av
större vikt. Härigenom kommer information om länsstyrelsens ställningstagande
i ett mycket större antal frågor än tidigare att kunna lämnas
vid presskonferenser efter styrelsens sammanträden. Länsstyrelsen torde
visserligen sannolikt ej erhålla någon tjänst som pressombudsman men
de nya befattningar som avses bli inrättade på länsstyrelsens planeringsavdelning
bör ge väsentligt ökad möjlighet till information till pressen
särskilt i viktigare samhällsplaneringsfrågor. I statsverkspropositionen
uttalas särskilt att det nya stabsorganet på planeringsavdelningen skall
syssla bl. a. med informationsuppgifter.

Länsstyrelsen hänvisade vidare till skriftväxling 1963 mellan dåvarande
landshövdingen Eric Wesström och Ekberg rörande pressinformationen,
varav framgår att Ekberg redan då påtalade att VA uteslöts från
nyhetsförmedling samt att Wesström föreslagit ett sammanträffande med
landssekreteraren för att »klara upp saken till allas belåtenhet». Några
anteckningar om sådant sammanträffande finns emellertid inte.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Av utredningen framgår att Frisk, sedan sammanräkningen av landstingsvalet
avslutats på kvällen söndagen den 4.10. 1970, lämnat uppgifter
om utgången av valet till fyra av länets fem dagstidningar. Något försök
att underrätta VA gjordes inte med påföljd att VA var den enda av
länets dagstidningar som påföljande dag inte kunde informera sina läsare
om valet såsom varit önskvärt ur allmän synpunkt.

Ekberg har riktat sina klagomål mot länsstyrelsen såsom sådan utan
att klart ange den rättsliga grunden för klagomålen. Det får emellertid
antagas att Ekberg utgår från att länsstyrelsen var pliktig att underrätta
VA om utgången av valet eller åtminstone att, om någon tidning underrättades
härom, tillse att även övriga tidningar underrättades så att inte
någon tidning diskriminerades.

Prövningen av klagomålen måste ske mot bakgrunden av den i vårt
land lagstadgade offentlighetsprincipen, som ger envar möjlighet att i
princip ta del av alla allmänna handlingar och därmed skaffa sig känne 11

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

322

dom om vad som förekommer hos myndigheterna. Med stöd härav har
det sedan lång tid varit brukligt att nyhetsmedia själva eller genom sina
organ inhämtar upplysningar om vad som händer hos myndigheterna.

Enligt servicecirkuläret från år 1946 bör myndighet tillhandagå allmänheten
med erforderliga upplysningar i frågor som berör myndighetens
verksamhetsområde, såvida icke lämnande av sådant biträde av
särskild anledning finnes medföra olägenhet. Denna föreskrift torde
emellertid inte kunna medföra skyldighet för myndighet att på eget
initiativ lämna uppgifter till nyhetsmedia som dessa kan antagas vara
intresserade av. Dylik underrättelseplikt synes — om man bortser från
bestämmelser om skyldighet att kungöra och anslå vissa beslut — inte
heller kunna härledas ur annan författningsföreskrift.

När Frisk underrättade fyra av de fem dagstidningarna om utgången
av valet skedde det följaktligen inte på grund av någon författningsföreskrift.
Inte heller hade han av länsstyrelsens ledning anbefallts att underrätta
tidningarna om valet. Det är därför uppenbart att Frisk, när
han underrättade de fyra tidningarna, inte handlade i tjänsten. Informationen
skedde utom tjänsten till fullgörande av ett privaträttsligt åtagande
av honom att mot viss ersättning hålla dessa underrättade om vad
som skedde hos länsstyrelsen.

När det gäller att bedöma om Frisks berörda åtagande kan anses oförenligt
med vad som ålåg honom på grund av tjänstens beskaffenhet vill
jag till en början erinra, att det enligt bestämmelse i tryckfrihetsförordningen
i princip står envar fritt att meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift.

I det aktuella fallet var nämnda rätt inte begränsad av någon lagstadgad
tystnadsplikt. Inte heller synes Frisks avtal med de fyra tidningarna
stå i strid med det i 13 § statstjänstemannalagen stadgade förbudet
för tjänsteman att inneha anställning eller uppdrag eller utöva
verksamhet som kan rubba förtroendet till hans opartiskhet i tjänsteutövningen.
Huruvida Frisks förfarande står i strid med det i samma
lagrum stadgade förbudet mot uppdrag som kan skada myndighetens
anseende är en fråga som möjligen kan ge utrymme för olika meningar.
Vilken åsikt man än må ha härutinnan, är omständigheterna likväl inte
sådana, att Frisks nyhetsförmedling till de fyra tidningarna kan läggas
honom till last såsom tjänstefel.

Det sagda innebär emellertid inte att jag anser det inträffade skulle
vara godtagbart ur allmän synpunkt.

Det är visserligen uppenbart att det rimligen inte kan åläggas myndighet
skyldighet att informera nyhetsmedia om alla beslut som meddelas
av myndigheten. Det mesta som sker hos myndigheterna rör endast
en begränsad krets av medborgare och är av förhållandevis ringa intresse
för flertalet medborgare. Att inhämta och till allmänheten förmedla
nyheter av sådan art får anses helt ankomma på tidningarna själva. Sa -

323

ken ställer sig emellertid annorlunda beträffande beslut eller förhållanden
som är av vikt för alla medborgare. När det kan sägas vara av
väsentlig betydelse ur allmän synpunkt att information härom når så
många medborgare som möjligt, får det anses ligga i sakens natur att
vederbörande myndighet vidtager positiva åtgärder för allmänhetens
underrättande. Med avseende å information av detta slag bör givetvis
alla dagstidningar behandlas lika, eftersom ingen läsare får diskrimineras
i informationshänseende på grund av sitt tidningsval (jfr SOU 1969:
48, s. 24).

Ett landstingsval är enligt min mening av den betydelse ur allmän
synpunkt, att vederbörande länsstyrelse bör vidtaga särskilda åtgärder
för att så skyndsamt som möjligt informera allmänheten om utgången
av valet.

I enlighet härmed anser jag för min del att länsstyrelsens ledning i det
aktuella fallet borde ha vidtagit åtgärder för att tillse att alla dagstidningar
genast underrättades om utgången av valet. I detta fall fanns
det särskild anledning för länsstyrelsen att vara positivt verksam i berörda
hänseende, eftersom länsstyrelsen kände till hur nyhetsförmedlingen
var ordnad och därför kunde förutse att VA inte skulle bli i tillfälle
att återge nyheten om valet samtidigt med övriga dagstidningar
inom länet, därest någon särskild åtgärd inte vidtogs från länsstyrelsens
sida.

Underlåtenheten att vidtaga sådan åtgärd är emellertid inte av beskaffenhet
att kunna läggas någon befattningshavare vid länsstyrelsen
till last såsom tjänstefel. Ärendet föranleder därför — utöver här gjorda
uttalanden — inte någon vidare åtgärd från min sida. Det är emellertid
min förhoppning att länsstyrelsen i anledning av det inträffade kommer
att framdeles i fall av liknande beskaffenhet tillse att information, som
bör nå så många medborgare som möjligt, sker på sådant sätt att ingen
medborgare diskrimineras på grund av sitt tidningsval.

324

Exekution

Vid exekutiv auktion i september 1969 på en fastighet bevakade
länsbostadsnämnden ett statligt lån, mot säkerhet av inteckning i
fastigheten, till fulla beloppet, ehuru 6 000 kr av lånet bort avskrivas
per 1.7.1969. Sedan auktionen vunnit laga kraft, anmälde nämnden
förhållandet till överexekutor. Skrivelsen makulerades. Kritik av vad
som förevarit. Tillika fråga om preskription av skatt

Bergsprängaren Petrus Åberg ägde stadsägan 114 U i Härnösand.
Fastigheten utmättes till betalning av Åberg påförda skatter m. m. dels
den 10 januari 1966 och dels den 15 december 1967.

Exekutiv auktion hölls den 21 maj 1969, varvid fastigheten såldes till
Åbergs hustru för 101 000 kr. Hon förmådde dock inte fullfölja köpet
med påföljd att detta blev ogiltigt enligt 130 § utsökningslagen.

Ny auktion hölls den 26 september 1969. Fastigheten besvärades därvid
av följande inteckningar:

1. 5.9.1956 å 45 000 kr jämte ränta, utbytt mot

a. skuldebrev å 15 000 kr jämte ränta,

b. skuldebrev å 30 000 kr jämte ränta,

2. 22.5.1957 å 4 500 kr jämte ränta,

3. 3.4.1968 å 7 500 kr jämte ränta.

Inteckningen nr 1 a innehades av länssparbanken i Västernorrlands län
som därå bevakade, förutom ränta, kapitalfordran med 14 735 kr. Resterande
inteckningsbelopp, 265 kr, bevakades av länsbostadsnämnden i
länet på grund av pantförskrivning av överhypoteket.

Inteckningen nr 1 b innehades av länsbostadsnämnden, som därå bevakade,
förutom ränta, kapitalfordran med 23 769 kr 8 öre. Resterande
inteckningsbelopp, 6 230 kr 92 öre, bevakades av Sveriges Kreditbank
på grund av pantförskrivning av överhypoteket. Kreditbanken bevakade
även på grund av samma pantförskrivning fordran på ränta med 5 673
kr 73 öre.

Inteckningarna nr 2 och 3 innehades av Kreditbanken men togs inte i
anspråk av banken. De behandlades vid auktionen som ägarhypotek.

I borgenärsförteckningen upptogs kostnaderna för förfarandet till
1 288 kr 31 öre. I förteckningen upptogs vidare de fordringar på skatter
m. m. för vilka fastigheten utmätts. De utgjorde vid den tidigare utmätningen
23 429 kr och vid den senare utmätningen 16 174 kr.

Lägsta budet bestämdes till 66 035 kr 59 öre, minskat med 16 835 kr
som erlagts enligt 125 § utsökningslagen i anledning av den första auk -

325

tionen. Det angavs att av köpeskillingen 45 000 kr (kapitalbeloppet av
inteckningarna 1 a och 1 b) skulle innestå i egendomen medan återstoden
skulle betalas kontant.

Efter bud och överbud såldes fastigheten för 90 500 kr.

Den 21 november 1969 företog länsstyrelsen fördelning av dels den
del av köpeskillingen som då hade betalts kontant eller 45 500 kr och
dels det belopp för vilket inroparen vid den första auktionen ansågs ansvarig
eller 13 636 kr 67 öre.

Länssparbanken, länsbostadsnämnden och Kreditbanken fick lyfta de
av dem bevakade räntefordringarna. Kapitalet på inteckningarna nr 2
och 3 tillföll formellt Åberg men det antecknades att de häremot svarande
beloppen skulle betalas till kronofogdemyndigheten, som tagit ägarhypoteken
i mät för skatter m. m. Kostnaderna för förfarandet täcktes
helt och hållet, medan det på exekutionsfordringarna uppstod en brist
av 1 501 kr 92 öre.

Åberg anförde besvär över köpeskillingsfördelningen med yrkande att
6 000 kr av det belopp som länsbostadsnämnden bevakat och köparen
fått avräkna på köpeskillingen måtte utbetalas till Åberg som ägarhypotek
med skyldighet för köparen att kontant betala ytterligare 6 000 kr.
Åberg framhöll, att de 6 000 kronorna utgjorde ett honom beviljat räntefritt
lån, vilket avskrivits från den 1 juli 1969. Avskrivningen borde
komma honom till godo och inte köparen.

Hovrätten för Nedre Norrland avvisade i utslag den 18 juni 1970
Åbergs besvär med följande motivering: Åbergs besvärstalan, som grundas
på förment fel i borgenärsförteckningen, avser villkoren för den exekutiva
försäljningen. Mot stadgandet i 213 § andra stycket utsökningslagen
kan sådan talan icke i denna ordning upptagas till prövning.

Sedan Åberg anfört besvär över hovrättens utslag, fann Högsta domstolen
i beslut den 23 april 1971 ej skäl meddela prövningstillstånd i
följd varav hovrättens utslag skulle stå fast.

I en skrift som inkom till JO den 5 januari 1970 bad Åberg om hjälp,
då han inte kunde få besked från länsstyrelsen om hur köpeskillingen
från den exekutiva auktionen fördelats. Senare inkom Åberg med ytterligare
skrifter. Med anledning därav verkställdes utredning. Bl. a. inhämtades
yttranden från länsstyrelsen samt från bostadsstyrelsen och
från länsbostadsnämnden i Västernorrlands län.

Såvitt rör bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndens befattning med
saken framkom i huvudsak följande.

Åberg beviljades den 3 september 1956 egnahemslån på 30 000 kr
mot inteckningssäkerhet i stadsägan 114U. Av lånebeloppet utgjorde
6 000 kr räntefri stående del. Enligt kungörelsen den 3 maj 1963 (nr
144) om avskrivning av vissa tilläggslån m. m. skulle räntefri stående del
av sådant egnahemslån avskrivas »från det halvårsskifte, som infaller
närmast efter det tio år förflutit från dagen för lånets utbetalning».

326

Lånet utbetalades den 24 februari 1959. Vid länsbostadsnämndens bevakning
till auktionen den 26 september 1969 beaktades inte att lånet
skulle avskrivas från den 1 juli samma år. Nämndens bevakning iordningställdes
av byrådirektören G. Johansson. Nämnden förträddes i det
exekutiva ärendet även i övrigt av Johansson.

Enligt av bostadsstyrelsen utfärdade föreskrifter ankom det på länsbostadsnämnden
att fatta beslut om avskrivning av Åbergs lån. För att
underlätta den praktiska hanteringen vid avskrivningen av lån utsände
bostadsstyrelsen halvårsvis i efterhand till länsbostadsnämnderna dels
en förteckning över lån som skulle avskrivas, dels blankett innehållande
meddelande till låntagarna om verkställd avskrivning.

Det nu aktuella låneärendet var — jämte 371 andra ärenden, upptaget
i en förteckning som länsbostadsnämnden erhöll från bostadsstyrelsen
i slutet av september 1969. Vid sammanträde den 21 oktober
1969 beslöt nämnden om avskrivning. Meddelande om avskrivningen
expedierades därefter till Åberg. Vidare återgick ett exemplar av förteckningen
till bostadsstyrelsen med påskrift om att de i förteckningen
upptagna lånen avskrivits.

Bostadsstyrelsen framhöll i sitt yttrande till JO, att den av länsbostadsnämnden
tillämpade ordningen i det alldeles övervägande antalet fall
fyllde sitt ändamål men att den inte fritog nämnden från skyldighet att
själv, när det var av betydelse, särskilt undersöka tidpunkten för avskrivning
av lån och vidta de åtgärder som en undersökning föranledde.
I det föreliggande fallet hade det enligt bostadsstyrelsen legat nära till
hands att uppmärksamma avskrivningsfrågan i samband med att nämndens
bevakning iordningställdes. Möjligen kunde dock enligt bostadsstyrelsen
den omständigheten att nämnden endast några månader tidigare
haft att verkställa bevakning vid auktion på samma fastighet i någon mån
förklara det skedda förbiseendet. — Det inträffade gav styrelsen anledning
att lämna länsbostadsnämnderna ytterligare föreskrifter rörande
avskrivningsförfarandet. — En numera genomförd omläggning till datahantering
kom att göra det möjligt att fr. o. m. vårhalvåret 1971 utsända
hjälpmaterialet till nämnderna före det halvårsskifte per vilket avskrivning
skall äga rum.

Länsbostadsnämnden anmälde i skrivelse den 12 november 1969 —
undertecknad av Johansson — till länsstyrelsen, att nämndens kapitalfordran
enligt bevakningen vid auktionen den 26 september skulle nedskrivas
med 6 000 kr.

Länsbostadsnämnden anförde i sitt yttrande till JO bl. a.: Med anledning
av nyssnämnda skrivelse uppringdes Johansson av förste landskanslisten
Nils Hägglund på länsstyrelsen, som meddelade att auktionen redan
vunnit laga kraft och att den vid auktionen upprättade borgenärsförteckningen
inte kunde ändras, varför nämndens tidigare bevakning
måste kvarstå. Någon tid därefter uppsöktes Johansson av länsassessorn

327

Bjarne Forss, som bekräftade Hägglunds uppgifter att någon ändring
inte kunde ske av nämndens bevakade fordran i samband med köpeskillingslikviden.
Forss uttalade som önskvärt att nämnden kunde åtnöja
sig med detta muntliga besked och att nämndens skrivelse fick utgå ur
auktionsakten. Johansson, som godtog de av Hägglund och Forss lämnade
uppgifterna, medgav att såväl originalskrivelsen som konceptkopian
i låneakten fick makuleras. Så skedde också i närvaro av Johansson
och Forss.

Vad därefter angår handläggningen i länsstyrelsen utvisar utredningen
bl. a. följande.

Länsstyrelsen beslöt under våren 1969 på grund av det ökade antalet
exekutiva auktioner att från och med hösten samma år fördela dessa på
visst sätt mellan länsassessor Bengt Olavi, som tidigare ensam hållit alla
auktioner, och länsassessorn Forss. Den sistnämnde hade tidigare hållit
endast ett fåtal auktioner. Forss övertog som en följd av arbetsfördelningen
det nu aktuella exekutiva ärendet från Olavi och blev därefter
ensam ansvarig för handläggningen av detta.

Forss framhöll i ett avgivet yttrande, att förste landskanslisten Hägglund
i telefon meddelat byrådirektören Johansson i länsbostadsnämnden,
att ändring av bevakningar inte kunde verkställas efter det att auktion
vunnit laga kraft. Eftersom Forss delade Hägglunds uppfattning, besökte
han Johansson å dennes tjänsterum. Där förklarade Forss för Johansson
under hänvisning till bestämmelserna i utsökningslagen, att länsbostadsnämndens
skrivelse inte kunde föranleda någon länsstyrelsens
åtgärd. Då Forss genom detta samtal lämnat besked till länsbostadsnämnden,
ansåg han att skrivelsen borde kunna återkallas. Johansson och
Forss kom därvid överens om att betrakta skrivelsen som inte överlämnad
till länsstyrelsen, varefter den makulerades.

Länsstyrelsen förklarade i sitt yttrande till JO, att av Forss yttrande
måste anses framgå att Forss framställt önskemål till Johansson om återkallelse
av skrivelsen. Forss hade enligt länsstyrelsen inte bort framställa
sådant önskemål. Även om Forss hade den uppfattningen att rättsfrågan
var klar, måste frågan avgöras genom beslut vid fördelningssammanträdet.
Om rättsägare skulle återkalla anspråk eller ej var en sak, på vilken
länsstyrelsen inte fick öva inverkan. Länsbostadsnämndens skrivelse
skulle alltså ej ha förstörts. Om återkallelse skulle ske, hade skrivelsen
tillika med återkallelse bort kvarligga i akten för prövning vid fördelningssammanträdet.

Länsstyrelsen framhöll till sist i sitt yttrande att Forss därefter handlagt
ett betydande antal exekutiva auktioner. Länsstyrelsen hade inte funnit
anledning till någon anmärkning mot handläggningen och Forss syntes
insatt i dessa ärenden.

I beslut den 19 juli 1971 anförde JO Lundvik.

328

För att icke över hövan komplicera framställningen i detta mångfacetterade
och svårbedömda ärende begränsar jag mig till de punkter som
rör det ovan nämnda beloppet å 6 000 kr och vad som står i nära samband
därmed. Jag är medveten om att utrymme kan finnas för kritik
även på vissa andra punkter som rör förfarandet vid den exekutiva auktionen
och köpeskillingsfördelningen. Då vad härutinnan förekommit
icke kan ha medfört någon rättsförlust eller eljest är av mera allvarlig
natur, har jag ansett mig kunna lämna dessa punkter åt sidan. Med anledning
av att Åberg i några av sina skrifter klagat över att vad som
influtit vid auktionen delvis använts till betalning av preskriberade skatteposter
går jag till sist något in på denna fråga.

Inledningsvis vill jag i korthet redovisa, hur det exekutiva förfarandet
enligt min mening borde ha gestaltat sig i sina huvuddrag om ärendet
handlagts korrekt.

Vederbörande tjänsteman hos länsbostadsnämnden, byrådirektören Johansson,
skulle, i samband med att nämndens bevakning förbereddes, ha
särskilt undersökt Åbergs lån. Därvid skulle ha konstaterats, att en del av
lånet borde avskrivas. Avskrivning borde ha skett med 6 000 kr per den
1 juli 1969. Nämndens bevakning skulle ha utformats i överensstämmelse
härmed, d. v. s. kapitalfordringen hade angivits till ett belopp som
med 6 000 kr understeg vad som faktiskt bevakades. Detta i sin tur
skulle ha inneburit att överhypoteket på den nu aktuella inteckningen
(nr 1 b å 30 000 kr) skulle ha ökat från 6 230 kr 92 öre till 12 230 kr
92 öre.

Om länsbostadsnämndens bevakning haft nu angivna innehåll, skulle
detta uppenbarligen ha inverkat på borgenärsförteckningens utseende.
Emellertid går det icke att i efterhand med säkerhet fastställa, hur borgenärsförteckningen
därvid skulle ha utformats. Det beror på att överhypoteket
var pantförskrivet till Kreditbanken som säkerhet för ett lån.
Banken har härigenom haft viss frihet vid utnyttjandet av överhypoteket
för sin bevakning. Mest sannolikt är dock att banken, i enlighet med
gängse tillvägagångssätt vid exekutiva auktioner, skulle ha bevakat ogulden
kapitalfordran ur intecknat kapital och förfallna lånekostnader ur
intecknad ränta. Detta skulle ha inneburit att banken — vars kapitalfordran
enligt föreliggande uppgifter uppgick till 10 000 kr (och vars räntefordran
synes ha varit 1 904 kr 65 öre) — utnyttjat överhypoteket för
en bevakning på 10 000 kr ur det intecknade kapitalet (och på 1 904 kr
65 öre ur den intecknade räntan). Om banken bevakat i överensstämmelse
härmed, skulle på den nu aktuella inteckningen ha uppkommit
ett ägarhypotek å 2 230 kr 92 öre (12 230: 92—10 000). Detta hade bort
betalas kontant.

Det nu anförda antyder, att den borgenärsförteckning som skulle ha
upprättats om länsbostadsnämndens bevakning varit korrekt skiljer sig
från den faktiskt upprättade framför allt därigenom att uppgiften om

329

vad som skolat innestå i fastigheten i avräkning på köpeskillingen blivit
en annan. Sannolikt hade angivits att 42 769 kr 8 öre (45 000—2 230: 92)
skulle innestå. Hur detta i sin tur skulle ha påverkat budgivningen vid
auktionen kan man endast spekulera om. Så långt torde emellertid vara
klart, att ett visst belopp av den nu aktuella inteckningen skulle ha tillfallit
Åberg som ägarhypotek. Det kan dock antas, att detta ägarhypotek
— liksom de övriga ägarhypoteken — skulle ha utmätts av kronofogdemyndigheten
för fordringar på skatter m. m.

Jag övergår nu till att behandla händelseförloppet som det i verkligheten
gestaltade sig och behandlar då först omständigheterna kring länsbostadsnämndens
felaktiga bevakning.

Bostadsstyrelsen har upplyst, att styrelsen brukade efter varje halvårsskifte
till länsbostadsnämnderna översända datamässigt framställda förteckningar
över de lån som skulle avskrivas från halvårsskiftet. Länsbostadsnämnderna
har därefter avskrivit lånen. I samband därmed har
låntagarna underrättats om avskrivningen. Enligt vad jag inhämtat vid
mina inspektioner av olika länsbostadsnämnder har det dock i särskilda
fall — när det varit av betydelse för låntagaren — förekommit att länsbostadsnämnd
avskrivit lån redan innan meddelandet kommit från bostadsstyrelsen.

Den tillämpade ordningen för avskrivning av lån har — såsom belyses
av det som förevarit i Åbergs fall — innefattat vissa riskmoment.
I det stora flertalet fall har lånen formellt avskrivits först några månader
efter det att så författningsmässigt bort ske. I allmänhet torde detta inte
ha vållat några olägenheter. Men i vissa speciella fall har metoden —
om ej saken uppmärksammats i tid — kunnat medföra rättsförlust.

Bostadsstyrelsen avser att på grund av det inträffade lämna länsbostadsnämnderna
ytterligare föreskrifter rörande avskrivningsförfarandet.
Till detta kommer att styrelsen uppger sig genom en teknisk omläggning
kunna från och med år 1971 utsända förteckningar till länsbostadsnämnderna
redan före det halvårsskifte per vilket avskrivning skall äga rum.
Någon åtgärd från min sida för att åstadkomma en ändrad handläggningsordning
är under angivna förhållanden inte påkallad.

Som jag redan nämnt har det ålegat byrådirektören Johansson på
länsbostadsnämnden att vid förberedandet av nämndens bevakning på
den exekutiva auktionen närmare undersöka Åbergs lån. Han hade då
bort se att 6 000 kr av lånet skulle avskrivas per den 1 juli 1969. Att
han icke sträckt sin undersökning så långt att han varseblev detta måste
betecknas som anmärkningsvärt. I någon mån får dock Johanssons agerande
ses mot belysning av att fastigheten varit föremål för exekutiv
auktion relativt nyligen — i maj 1969 — och att länsbostadsnämnden
då bevakade sin fordran. Han har förbisett att läget förändrades den
1 juli. I det dagliga arbetet förekommer det nog också att man mer eller
mindre förlitar sig på bostadsstyrelsens förteckningar över lån som skall

11* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

330

avskrivas. Johanssons försummelse ledde till att den exekutiva försäljningen
kom att äga rum under felaktiga premisser, vilket givetvis måste
beklagas. I vad mån detta medfört skada för Åberg är av skäl som delvis
antytts i det föregående vanskligt att bedöma. Jag anser under alla förhållanden
att vad som ligger Johansson till last icke är av så allvarlig beskaffenhet
att åtal bör väckas mot honom för tjänstefel.

Jag övergår härefter till att behandla omständigheterna kring länsbostadsnämndens
skrivelse den 12 november 1969 till länsstyrelsen med
anmälan att det av nämnden bevakade beloppet var för högt och skulle
nedskrivas. Åtgärden att makulera den till länsstyrelsen inkomna skrivelsen,
och därtill även länsbostadsnämndens konceptkopia därav, har
varit uppenbart oriktig. Att myndighets expeditioner och arkivhandlingar
icke får förstöras under förhandenvarande omständigheter kräver
icke någon utläggning. Jag kan förstå att Johansson, bl. a. med hänsyn
till de livliga kontakterna mellan länsbostadsnämnden och länsstyrelsen
i exekutiva mål, haft svårt att stå emot de av länsassessorn Forss uttalade
önskemålen om att skrivelsen skulle återtagas och makuleras. Johansson
bör därför enligt min mening inte lastas alltför hårt för att han villtor
Forss önskemål. Däremot är det synnerligen anmärkningsvärt att Forss
agerat som han gjorde. Länsstyrelsen har också tagit avstånd från Forss
handlingssätt.

Forss har förklarat, att han handlat utifrån den uppfattningen att
länsbostadsnämndens skrivelse lagligen icke kunde föranleda någon länsstyrelsens
åtgärd. Jag är benägen att ge honom rätt i att borgenärsförteckningen
icke i efterhand kunde ändras så att beloppet å 6 000 kr utlades
som ett Åberg tillkommande ägarhypotek. I överensstämmelse med
huvudregeln i 117 § utsökningslagen — att kapitalbeloppet av intecknad
gäld som faller inom lägsta budet skall innestå i fastigheten i avräkning
på köpeskillingen — hade i borgenärsförteckningen angivits, att hela
kapitalbeloppet, 30 000 kr, å den nu aktuella inteckningen skulle innestå.
Fastigheten hade utropats och försålts under detta villkor. Av 213 §
utsökningslagen följer, att den som är missnöjd med villkoren för försäljningen
har att besvära sig över auktionen. Han får alltså inte vänta
till dess köpeskillingen fördelats. I detta fall hade auktionen vunnit laga
kraft och det har enligt min mening då icke varit möjligt att rubba försäljningsvillkoren
i samband med köpeskillingens fördelning. Hovrättens
utslag synes mig vila på denna tankegång.

Vid prövning av hur allvarligt Forss felaktiga handlingssätt skall bedömas
beaktar jag, att Forss sålunda får anses ha handlat utifrån en
korrekt uppfattning om rättsläget och att hans agerande följaktligen ej
medfört någon ekonomisk skada. Det oaktat är Forss handlingssätt av
allvarlig natur, därför att det är ägnat att rubba tilltron till objektiviteten
i myndigheternas förfarande. Jag har övervägt att åtala Forss för tjänstefel.
Emellertid har jag beaktat att Forss vid den aktuella tiden var oruti -

331

nerad. Numera har han handlagt ett betydande antal exekutiva auktioner
med åtföljande köpeskillingsfördelningar. Länsstyrelsen har inte funnit
anledning till anmärkning i dessa fall. Vid övervägande av samtliga nu
angivna omständigheter har jag funnit mig kunna låta bero med en
erinran till Forss att i fortsättningen bättre iakttaga vad tjänsten kräver.

Vad därefter angår länsstyrelsens befattning med själva den exekutiva
auktionen och köpeskillingsfördelningen kan jag fatta mig kort. Som jag
redan inledningsvis antytt håller jag mig till de punkter som rör beloppet
å 6 000 kr och lämnar förfarandet i övrigt därhän.

Vid auktionen var det icke bekant för länsstyrelsen att länsbostadsnämndens
fordran rätteligen bort nedskrivas med 6 000 kr. Det kan därför
icke läggas länsstyrelsen till last att borgenärsförteckningen icke kom
att redovisa detta förhållande och att fastigheten bjöds ut och såldes på
de i förteckningen angivna villkoren. Som jag nyss sagt vann auktionen
laga kraft och var det då icke möjligt att vid köpeskillingsfördelningen
frångå vad som blivit bestämt om vad som skulle innestå i fastigheten i
avräkning på köpeskillingen. Sammanfattningsvis kan alltså fastslås, att
länsstyrelsen icke handlat felaktigt på någon av de här redovisade punkterna.

Åberg har i sina skrifter anmärkt på att köpeskillingen från den exekutiva
auktionen skulle ha använts till betalning av skatter som han förmenade
vara preskriberade. Med anledning härav vill jag till sist anföra
följande: Enligt 71 § 1 mom. uppbördsförordningen får åtgärder för
uttaganden av skatt icke vidtagas mot skattskyldig senare än fem år efter
utgången av det uppbördsår under vilket skatten skolat erläggas enligt
verkställd debitering eller den fastställts till betalning. Det har rått viss
oklarhet om stadgandets tolkning. Att utmätning icke får ske efter utgången
av femårstiden är tydligt. Men krävs det, när utmätning gjorts
dessförinnan, att också försäljning genomförts inom preskriptionstiden?
Frågan har dryftats i samband med vissa år 1967 genomförda ändringar
i uppbördsförordningen. JK uttalade härvid som sin mening, att det bör
vara tillräckligt att själva utmätningen skett inom preskriptionstiden. En
annan sak var, att även försäljningen borde ske inom nämnda tid om ej
särskilda skäl föranledde annat. Departementschefen anslöt sig till JK:s
uppfattning. (Se prop. 1967: 130 s. 86 och 129.) Vidare är att märka,
att det i 88 c § utsökningslagen visserligen är stadgat att utmätning går
åter om borgenären lämnar anstånd med försäljningen som fortfar utöver
viss tid men att detta stadgande enligt 60 § 3 mom. uppbördsförordningen
icke är tillämpligt vid utmätning för skatt. De skatter för vilka
Åbergs fastighet togs i mät den 10 januari 1966 och den 15 december
1967 var då icke preskriberade och något fel kan därför icke anses ha
blivit begånget. Att kronfogdemyndigheten lät anstå med den exekutiva
auktionen så länge som blev fallet har uppenbarligen berott därpå att
man hoppades att Åberg skulle kunna reda upp situationen utan att fas -

332

tigheten försåldes. Jag vill ej rikta något klander mot att detta anstånd
gavs.

Ärendena är med dessa uttalanden av mig slutbehandlade.

Genom Gällivare tingslags häradsrätts utslag den 30 augusti 1960
förpliktades Teodor Tjärnqvist att till dödsboet efter John Wiklund utgiva
11 900 kronor jämte ränta och kostnader. Sedan dödsboet begärt
verkställighet, utmätte kronofogden Olof Ligner i Gällivare distrikt den
4 augusti 1969 bl. a. en Tjärnqvists fordran å lappväsendet i Norrbottens
län. Fordringen avsåg betalning för en renvaktarstuga. Tjärnqvist
hade tillställt lappväsendet en räkning å 8 500 kronor för stugan. Samma
dag som utmätningen ägde rum sände Ligner meddelande jämlikt
75 § 2 mom. utsökningslagen till länsstyrelsen i Norrbottens län om förbud
att utgiva fordringen till annan än utmätningsmannen. Härefter
lyckades emellertid Tjärnqvist återfå sin räkning från länsstyrelsen. En
ny räkning, avseende samma stuga men med Edvin Ylivainio som betalningsmottagare,
tillställdes lappväsendet. Räkningen attesterades där av
samme tjänsteman som attesterat Tjärnqvists räkning — Ivar Tjernström.
Den 15 september 1969 utbetalade länsstyrelsen räkningens belopp
till Ylivainio. — Utmätningen den 4 augusti 1969 överklagades av
bl. a. Ylivainio. Besvären lämnades utan bifall av länsstyrelsen i utslag
den 5 februari 1970. — Försök gjordes den 6 juli 1970 att sälja den
utmätta fordringen exekutivt. Inga spekulanter kom emellertid tillstädes.

En av dödsbodelägarna anförde klagomål hos JO över kronofogdemyndighetens,
länsstyrelsens och lappväsendets handläggning av ifrågavarande
sak.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a. följande.

Till en början kan konstateras, att Tjärnqvist ingett en räk ning

vari han påfört lappväsendet 8 500 kr. för material till en stuga. Betalningsmottagare
skulle vara Tjärnqvist själv. Vid utmätningsförrättningen
synes Tjärnqvist ha bekräftat att han hade en fordran mot lappväsendet
men uppgett dess belopp till endast 2 000 kr. Vad som var
anledningen till denna uppgift — Tjärnqvist kan t. ex. ha velat dölja
fordringens verkliga belopp eller kanske menat att större delen av beloppet
8 500 kr. tillkom Ylivainio —- därom kan man numera intet veta med

333

säkerhet. Först senare synes påstående ha framförts om att beloppet
8 500 kr. tillkom Ylivainio och honom ensam. Detta påstående får med
hänsyn härtill tagas med viss reservation. Det förekommer emellertid
uppgifter som tyder på att Tjärnqvist och Ylivainio gjort affären gemensamt
eller att Ylivainio under tiden för arbetet på stugan inträtt

i Tjärnqvists ställe . Om någon av dessa uppgifter är riktig, kan

man se Tjärnqvists ingivande av räkningen så, att han uppträdde som
ombud för Ylivainio. Intet skulle då ha hindrat Ylivainio att, med återkallande
av fullmakten, själv göra sin rätt gällande mot lappväsendet.
På dessa punkter lämnar dock den för mig tillgängliga utredningen icke
tillräckligt besked. Jag kan endast sammanfattningsvis konstatera, att
det för mig icke framstår som uteslutet att fordringen eller åtminstone
någon del därav rätteligen tillkom Ylivainio.

Oavsett hur fordringen betecknades vid utmätningen är det uppenbart,
att utmätningen såsom sådan ej kunnat medföra bättre rätt än den som
eventuellt tillkom Tjärnqvist. För övrigt skulle ej heller en efterföljande
exekutiv auktion ha kunnat medföra förändring av rättsläget såvitt nu
är i fråga, eftersom det här rör sig om en muntlig fordran som ej följer
reglerna om extinktiva godtrosförvärv. Nu tillkommer emellertid, att
Ylivainio överklagade utmätningen med påstående om bättre rätt till
fordringen, att länsstyrelsen lämnade hans besvär utan bifall och att detta
länsstyrelsens utslag vann laga kraft. Man kan fråga sig, om det vid
nu angivet förhållande skall anses rättskraftigt avgjort att Ylivainio
inte hade någon rätt till fordringen. Hur frågan skall besvaras, är inte
utan vidare givet. Det rör sig, väl att märka, här inte om någon direkt
tillämpning av 69 § utsökningslagen (jfr SvJT 1966 s. 652 med där angivna
rättsfall samt Hassler, Utsökningsrätt andra uppl. s. 189 f.). Den
omständigheten att Ylivainio misslyckats i sitt försök att få utmätningen
undanröjd behöver — synes det mig — inte medföra att frågan om hans
rätt inte skulle få prövas i senare sammanhang. För egen del är jag därför
benägen anse, att utslaget icke medfört annan verkan än att utmätningen
— vad den nu kan ha omfattat — skall stå fast.

Vad nu angår länsstyrelsens åtgärder vill jag till en början framhålla,
att — sedan fordringen utmätts hos Tjärnqvist och förbudsmeddelande
tillställts länsstyrelsen — Tjärnqvist icke vidare kunde med laga verkan
förfoga över sin eventuella rätt. När Tjärnqvist bad att få igen sin räkning,
borde länsstyrelsen därför inte ha villfarit hans begäran. Än mindre
borde länsstyrelsen — när Ylivainio kom in med sin räkning — ha
utan vidare undersökning utbetalat hela beloppet till denne. I den mån
det visade sig att fordringen tillhörde Tjärnqvist skulle ju länsstyrelsen
inte ha kunnat åberopa den betalning som gjorts till Ylivainio utan nödgats
erlägga beloppet en gång till, nämligen till den som efter utmätningen
eventuellt förvärvat Tjärnqvists rätt (jfr NJA 1912 s. 570 och
SvJT 1956 rf s. 56).

334

Förbudsmeddelandet inkom till länsstyrelsen den 7 augusti 1969. Det
mottogs, såvitt framgår av länsstyrelsens yttrande, av e. land skanslisten
Ulla Andersson och insattes i en s. k. minnespärm. Meddelandet förefaller
inte ha föranlett någon som helst undersökning från länsstyrelsens
sida angående vilken räkning som avsågs med förbudet. Detta synes mig
högst anmärkningsvärt liksom det förhållandet att ingen tjänsteman i
överordnad ställning synes ha tillfrågats om hur man skulle förfara med
meddelandet som, väl att märka, var en för länsstyrelsen mycket ovanlig
företeelse.

Det var, såvitt framgår av länsstyrelsens yttrande, även Ulla Andersson
som mottog det telefonsamtal, i vilket Tjärnqvist begärde att återfå
räkningen. Ulla Andersson bör måhända inte lastas för att hon inte insåg
att Tjärnqvist genom utmätningen mist sin dispositionsrätt över fordringen,
men det är förvånande, om hon inte erinrade sig förbudsmeddelandet,
som hon tagit del av endast några dagar före telefonsamtalet.
Om hon satt förbudsmeddelandet i samband med Tjärnqvists telefonsamtal,
hade hon enligt min mening inte ägt underlåta att föredraga
ärendet för någon överordnad.

Ulla Andersson synes mot bakgrund av det anförda vara den närmast
ansvariga för det inträffade. Jag finner mig i ärendet kunna låta bero
vid den erinran som innefattas i vad jag nyss sagt om hur hon bort förfara
vid sin handläggning. Jag vill samtidigt understryka vikten av att
länsstyrelsen i fortsättningen iakttar en mera betryggande ordning och
hos tjänstemännen inpräntar vikten av att ärenden som faller utanför
den normala rutinen alltid bringas till överordnade tjänstemäns kännedom.

Mot Tjernströms bestridande kan icke med säkerhet göras gällande,
att han känt till utmätningen, när han attesterade Ylivainios räkning.

Rörande Ligners fortsatta befattning med den utmätta fordringen vill
jag säga följande.

Enligt 88 b § utsökningslagen är den normala gången av förfarandet,
sedan fordran i pengar utmätts, den att utmätningsmannen anmodar
sekundogäldenären — i detta fall länsstyrelsen — att erlägga betalning
till honom. Varför Ligner icke förfor på detta sätt är ej klart. Sannolikt
är dock, att han — felaktigt — trott att fordringen upphört genom länsstyrelsens
utbetalning till Ylivainio. Sent om sider har Ligner tydligen
kommit på andra tankar och sökt sälja fordringen. När detta misslyckades,
nedlades förfarandet. Med hänsyn till vad jag i det föregående
anfört om hur ovisst det är om Tjärnqvist faktiskt hade någon fordran
vill jag icke lägga Ligner det till last såsom fel att han icke gjorde ytterligare
försäljningsförsök eller eljest vidtog någon åtgärd.

335

Utmätning av säljarens fordran enligt avbetalningskontrakt, innehållande
föreskrift att köparen skall lämna accept på ogulden del
av köpeskillingen. Brister i förfarandet

Stig Tage Olofsson hade på avbetalning mot äganderättsförbehåll köpt
en lastbil jämte påhängsvagn av Ernst Nilsson Bil AB. Genom köpekontrakt
den 27 november 1967 sålde Olofsson i sin tur bilen och påhängsvagnen
till Kurt Söderberg. Köpesumman var 100 000 kr och
skulle erläggas genom att Söderberg övertog Olofssons skuld till Ernst
Nilsson Bil AB å 77 774 kr samt betalade kontant såsom handpenning
samma den 27 november 10 000 kr. Resterande 12 226 kr skulle erläggas
med 6 000 kr den 1 juni 1968 och med 500 kr den första i varje därpå
följande månad. I anslutning härtill angavs: »På skuldbeloppet lämnar
köparen till säljaren en accept. Dock löper denna ränte fritt.» Kontraktet
gällde under förutsättning att Ernst Nilsson Bil AB godkände att
bolagets kontrakt med Olofsson transporterades å Söderberg. Sådant
godkännande lämnades.

I november 1967 begärde Svenska Gulf Oil AB hos kronofogdemyndigheten
i Stockholm utmätning hos Olofsson på grund av ett betalningsföreläggande
med slutbevis å8133kr71 öre jämte ränta m. m. På grund
härav verkställde förste kronoassistenten C. R. Allo den 5 december
1967 utmätning av Olofssons fordran hos Söderberg »enligt köpeavtal
av den 27 november 1967 på 100 000 kronor». Fordringen åsattes »i
avvaktan å närmare utredning» ett värde av 100 kr. I protokollet tecknades
förbud för Söderberg att av den utmätta rättigheten utge något till
annan än kronofogden eller den till vilken gäldenärens rätt i följd av
utmätningen kunde komma att övergå. Till protokollet över utmätningen
fogades en fotokopia av köpeavtalet (bevittnat av Alvar Andersson jämte
annan) samt dessutom en så lydande handling:

Av kapten Stig Tage Olofsson har vi denna dag mottagit en accept,
utställd på herr Kurt Söderberg på kronor femtusenfyrahundra
(5 400: —) som förfaller den 1 juni 1968.

Ifrågavarande belopp avser provision och gäller som full likvid när
den till fullo är inlöst.

Löses ej accepten inom överenskommen tid, åligger det säljaren, kapten
Stig Tage Olofsson, att erlägga provision till byrån.

Stockholm den 27 november 1967

AB ALVAR ANDERSSON
AFFÄRS- & FASTIGHETSBYRÅ

Alvar Andersson

Sedan det i protokollet tecknade förbudet delgivits Söderberg, tillskrev
kronofogden C.-M. Blomgren den 29 januari 1968 Söderberg och begärde
uppgift dels om när inbetalning på den utmätta rättigheten kunde
förväntas inflyta till kronofogdemyndigheten, dels om storleken av

336

Olofssons fordran hos Söderberg samt när resterande inbetalningar skulle
göras.

Av ett brev som Blomgren den 4 april 1968 avlät till Svenska Gulf
Oil AB och av protokollsanteckning samma dag framgår, att Söderberg
sagda dag per telefon meddelat att han ännu ej gjort någon inbetalning
på sin skuld, att första inbetalning med 6 000 kr skulle göras den 1 juni
1968 men att Söderberg var tveksam om han kunde betala hela summan
den dagen.

I juni och oktober 1968 avläts brev till Söderberg med anmodan att
till kronofogdemyndigheten inbetala förfallen del av skulden.

Då Söderberg icke lät sig avhöra på något sätt, beslöt Blomgren den
25 februari 1969 anmäla fordringen till försäljning å Stockholms auktionsverk.
I försäljningsanmälningen angavs fordringen på samma sätt
som i utmätningsprotokollet. Härjämte sades, att kronofogden beslutat
att icke åsätta fordringen något värde utan att därvidlag endast hänvisa
till uppgifter intagna i protokollet.

Fordringen försåldes härefter den 20 mars 1969 på auktion för 200
kr till direktören C. J. Olsson.

I en skrift, som inkom till JO den 6 mars 1970, klagade Olsson över
att kronofogdemyndigheten ej omhändertagit köpekontraktet i original
jämte växeln redan vid utmätningen och ej rättat till felet genom att
skaffa in handlingarna före försäljningen.

Efter remiss inkom Blomgren med yttrande, vari han bl. a. anförde.

Utsökningslagen 75 § stadgar att då en fordran eller rättighet, som är
grundad på en löpande förbindelse, utmätes, skall utmätningsmannen
taga hand om handlingen.

Nu ifrågavarande utmätta fordran grundas på ett skriftligt köpeavtal.
Detta köpeavtal är ett enkelt skuldebrev.

Jag påstår att ovannämnda 75 § första stycket icke är tillämpligt enär
detta stycke endast avser löpande skuldebrev.

I paragrafens andra stycke avhandlas utmätning av fordran i annat
fall. Jag påstår att detta lagrum är tillämpligt i nu ifrågavarande fall.
Enligt lagtexten skall handlingen tas i förvar, » där sådan handling
finnes att tillgå ».

Klaganden påstår att fordran grundas på »köpekontrakt med växel».
Detta är icke riktigt. Köpekontraktets § 2 c) stadgar att köparen till säljaren
skall lämna en accept. Denna accept har Olofsson, som klart framgår
av protokollet, överlåtit till AB Alvar Anderssons Affärs- och Fastighetsbyrå
som säkerhet för provisionsfordran. Den har sålunda icke funnits
att tillgå.

Blomgren sade vidare, att Olofsson i mars 1970 för honom uppgivit
att köpekontraktet förkommit.

Olsson avgav påminnelser och uppgav därvid, att Andersson lämnat
honom följande uppgifter: Andersson hade förmedlat avtalet mellan
Olofsson och Söderberg. Söderberg hade vid avtalstillfället accepterat
och till Olofsson överlämnat en växel å 12 226 kr. Andersson själv hade

337

mottagit en accept av Olofsson såsom provision för försäljningen.

Blomgren avgav nytt yttrande och sade däri.

Exekutiv auktion föregås av visning. I nu förevarande fall har sålunda
visning av protokoll jämte till detsamma fogade handlingar funnits att
bese å Stockholms stads auktionsverks expedition dagen före den exekutiva
försäljningen.

Av Olssons yttrande synes mig framgå att han vid inropet haft full
vetskap om att originalt köpekontrakt med tillhörande växel saknades.

Under sådana förhållanden kan den exekutiva försäljningen endast
ha avsett en fordran utan anknytning till köpekontraktet och växeln.

I köpekontraktet anges bland annat i § 2: »På skuldbeloppet lämnar
köparen till säljaren en accept. Dock löper denna räntefritt.»

Då det endast talas om en accept och att denna löper räntefritt har
jag icke ifrågasatt annat än att endast en accept utgivits. Någon som
helst utredning huruvida ytterligare accepter utställts har jag därför icke
föranstaltat om.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Inledningsvis vill jag framhålla, att det vid utmätning av fordran som
grundar sig på handling, vars företeende icke utgör villkor för fordringens
utkrävande, icke är någon förutsättning för utmätningens giltighet
eller för efterföljande försäljning att fordringshandlingen omhändertages.
I 75 § 2 mom. utsökningslagen är icke desto mindre för detta
fall stadgat, att utmätningsman skall ta handlingen i förvar om handlingen
finnes att tillgå. Varför denna föreskrift i det nu aktuella fallet
icke iakttogs framgår ej av handlingarna. Olofsson har långt senare uppgett
att handlingen förkommit. Hur därmed förhöll sig hade bort undersökas
redan vid utmätningen. En fotokopia av köpekontraktet finns fogad
till utmätningsprotokollet. Varifrån denna kommit har icke utretts. Ehuru
saken, av skäl som nyss angivits, icke har avgörande betydelse, finner jag
det otillfredsställande att man icke i utmätningsprotokollet med ett ord
berört frågan var originalhandlingen fanns.

Vid försäljning av gods på avbetalning förekommer det ofta att säljaren
i köpekontraktet förbehåller sig att köparen skall acceptera en
eller flera växlar på den del av köpeskillingen som ej betalas kontant.
Den omständigheten att säljaren härvid får tillgång till flera fordringsbevis
— köpekontrakt och en eller flera växlar — får inte undanskymma
att det fortfarande rör sig om endast ett fordringsförhållande. Köparen
är inte skyldig att betala mer än vad som framgår av kontraktet. Säljaren
eller den som förvärvat hans rätt enligt kontraktet kan därför icke
utkräva köpeskillingen av köparen utan att tillhandahålla köparen växlarna.
Om någon växel icke kan hållas köparen tillhanda, t. ex. därför att
den diskonterats i bank, får säljaren vidkännas motsvarande reducering
av köpeskillingen såframt det inte i särskilt fall skulle befinnas möjligt

338

att på annat sätt — t. ex. genom dödning av växeln eller nedskrivning
av dess belopp — skydda köparen mot dubbelkrav. (För det sagda må
hänvisas till NJA 1967 s. 306.)

Vid utmätning hos säljaren av dennes fordran mot köparen måste, när
det framgår av köpekontraktet att köparen lämnat säljaren växelaccept
på någon del av köpeskillingen, utmätningsmannen omhändertaga
växeln. Utan tillgång till växeln kan ju, i enlighet med vad nyss sagts,
den som förvärvar fordringen på exekutiv auktion inte göra fordringen
gällande mot sekundogäldenären-köparen till den del som svarar mot
växeln. Fordringen får anses vara i denna del grundad både på kontraktet
och på växeln, vilken senare är en sådan handling som avses i 75 §
1 mom. utsökningslagen. Kan växeln ej påträffas, får följaktligen ej mer
utmätas av fordringen än vad som icke täckes av växelns belopp. Någon
gång kan förhållandena kanske medge ett förfarande som till formen
skiljer sig från det här skisserade. Antag t. ex. att säljaren lämnat växeln
såsom pant för någon sin skuld som är lägre än växelbeloppet. Det kanske
då med samtliga berördas medgivande kan ordnas så, att växeln nedskrivs
med det belopp för vilket den ej utgör pant. Säljarens fordran i
sistnämnda del grundar sig därefter ej längre på växel och bör kunna tas
i mät utan hinder av att växeln kvarligger hos panthavaren. Naturligtvis
kan man också tänka sig att växeln uppdelas på två, varav den ena omhändertas
av utmätningsmannen.

Det är av stor vikt att utmätningsman vid utmätning av fordran klarlägger
vad fordringen går ut på och då alldeles särskilt hur stort fordringens
nominella belopp är. I 73 § utsökningslagen är stadgat, att det
utmätta skall upptecknas och värderas och att vid utmätning av fordran
sekundogäldenären är pliktig att efter anmaning lämna utmätningsmannen
erforderliga upplysningar angående fordringens innehåll. Bestämmelsen
om skyldighet för sekundogäldenären att lämna upplysningar om
fordringen tillkom på sin tid med anledning av en mycket uppmärksammad
rättegång — det s. k. marsjömålet — i syfte att förebygga att fordran
efter utmätning försäljes till uppenbart underpris (jfr NJA II 1937
s. 788 ff). Än i dag kan det inträffa att en utmätt fordran slumpas bort,
om den utbjudes utan att man har tillgång till erforderliga uppgifter.
Stadgandet i 93 § 2 mom. utsökningslagen, att inrop ej får godtagas om
det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås,
utgör knappast någon garanti häremot. Det förutsätter för sin tilllämpning
att man har underlag för en realistisk bedömning av fordringens
värde. Jag vill tillägga, att man mången gång har svårt att komma
ifrån en osäkerhetsfaktor, nämligen frågan om sekundogäldenärens
solvens. Men när det gäller fordringens nominella belopp och dess innehåll
i övrigt bör det i allmänhet vara möjligt att undanröja oklarhet. Att
så sker är av betydelse även ur en annan synvinkel. Om det inte klargjorts
vad som sålts, kan det nämligen efteråt uppstå komplicerade tvis -

339

ter mellan köparen av fordringen och sekundogäldenären. Även andra
olägenheter kan följa.

Den utredning som i förevarande fall lagts fram om den utmätta
fordringen är enligt min mening anmärkningsvärt bristfällig. Såväl i utmätningsprotokollet
som i försäljningsanmälningen betecknades fordringen
endast såsom Olofssons fordran hos Söderberg »enligt köpeavtal
av den 27 november 1967 på 100 000 kronor». Att fordringen icke uppgick
till 100 000 kr är alldeles klart. Man kan utan vidare frånräkna
77 774 kr som motsvarar den skuld till Ernst Nilsson Bil AB som Söderberg
— synbarligen med Olofssons friskrivande — övertog. Enligt
kontraktet skulle 10 000 kr betalas kontant å dagen för handlingens undertecknande.
Att så också verkligen skett är icke belagt av utredningen.
Det är t. ex. inte uteslutet, att den accept å 5 400 kr som omtalas i handlingarna
i själva verket hänför sig till handpenningen. Det är nämligen
icke helt ovanligt att vad som anges vara »kontant betalning» i verkligheten
likvideras på annat sätt. På de återstående 12 226 kronorna
skulle Söderberg enligt kontraktet lämna en accept. Av handlingarna
framgår inte, att Olofsson och Söderberg blivit uttryckligen tillfrågade
om någon accept å detta belopp utställts eller om möjligen flera accepter
förekommit. Blomgren synes ha räknat med att nyssnämnda accept
å 5 400 kr svarade mot en del av summan 12 226 kr och att detta var
den enda accept som förekommit. Det är möjligt, att accepten hänför
sig till del av de 12 226 kronorna och ej till handpenningen. Det förefaller
emellertid minst sagt egendomligt att Olofsson — trots kontraktets
ordalydelse — skulle ha nöjt sig med accept på blott en del av beloppet
12 226 kr. Mera troligt är att det utställts två eller flera växlar
som tillhopa uppgått till nämnda summa. Vad Olsson uppger att Andersson
sagt talar för att endast en accept utställts och den å 12 226 kr.
Accepten å 5 400 kr måste då vara något annat — om det nu inte, trots
innehållet i den av Andersson undertecknade handlingen som fogats till
utmätningsprotokollet, förhöll sig så att Andersson fått accepten å 12 226
kr som pant för sin fordran å 5 400 kr. På alla dessa punkter brister det
i utredningen. De kortfattade upplysningar som Söderberg, av bevarade
anteckningar att döma, lämnat vid telefonsamtal har varit långt ifrån
tillräckliga för bedömande av läget.

Till följd av utredningens bristfällighet har det alltså inträffat att en
fordran kommit att säljas exekutivt utan att man haft kunskap ens om
dess nominella belopp. Man vet till en början icke, om möjligen någon
del av handpenningen utestod ogulden. Vidare har, i enlighet med vad
jag förut utvecklat, varken utmätning eller försäljning skolat omfatta den
del av fordringen som motsvarades av växlar som ej kunde hållas auktionsköparen
till handa åtminstone därest ej motsvarande reducering av
växelbeloppet gjorts om nu det varit möjligt. Det är tänkbart, ehuru
långt ifrån tydligt, att man menat att försäljningen inte omfattat sådan

340

del av fordringen som täcktes av växlar. Men hur stor del rörde det sig i
så fall om? Att det förelåg minst en växel, lydande på lägst 5 400 kr., är
tydligt. Men det är mycket troligt att det fanns fler växlar eller att den
enda växeln löd på högre belopp. Det är fullt tänkbart att det överhuvudtaget
icke förelåg någon fordran alls som ej täcktes av växlar. Sammanfattningsvis
kan sägas, att det är minst sagt ovisst hur stort belopp köparen
på den exekutiva auktionen kan utkräva av Söderberg eller om
Söderberg överhuvud är skyldig att betala något till denne. Det må nu
vara att Söderbergs solvens synes dålig, vilket minskar den praktiska betydelsen
av här påvisade ovisshet. Det passerade måste under alla förhållanden
betecknas som ytterst anmärkningsvärt och olyckligt.

Även om kronofogdemyndighetens åtgärder sålunda ger anledning till
delvis mycket allvarlig anmärkning, finner jag dock, med hänsyn till
rättslägets jämförelsevis komplicerade art, att vad som förevarit skäligen
icke bör läggas någon därför ansvarig till last såsom brottslig gärning.
Jag vidtar därför ej vidare åtgärd.

Utformningen av beslut i sådana fall då utmätningsman finner sig
ej kunna bifalla borgenärs begäran om löneutmätning

Vid inspektion av kronofogdemyndigheten i Stockholm i maj 1970
iakttog JO Lundvik, att beslut som innefattade avslag på borgenärs begäran
om löneutmätning regelmässigt avfattades enligt följande mall:
»Såvitt av här företagen utredning framgår kan något förordnande om
utmätning i gäldenärens lön icke meddelas, enär denna jämlikt 67 b §
3 mom. första punkten utsökningslagen icke uppenbart överstiger vad
som åtgår för gäldenärens försörjning. Eder ansökan om löneutmätning
kan därför icke bifallas.» JO framhöll vid inspektionen, att beslutet icke
gav borgenären någon inblick i förhållandena och att det måste ställa
sig svårt för honom att veta om det kunde löna sig att överklaga beslutet.

I skrivelse till exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) den
25 juni 1970 anmodade JO Lundvik nämnden att — efter hörande av
ett antal kronofogdemyndigheter — avge yttrande. JO anförde därvid
bl. a. följande:

Den formulering som användes gav icke borgenären någon inblick i
vad som framkommit vid utredningen, t. ex. om hur stor lön gäldenären
uppbär. Följaktligen hade borgenären små möjligheter att bedöma om
ett överklagande kunde löna sig och antalet överklaganden var också
litet. För att praxis skall få ledning och stadga synes det mig önskvärt,
att frågan om utmätningsfritt belopp m. m. icke alltför sällan blir föremål
för högre instans’ prövning och det icke bara på klagan från gäl -

341

denären utan också efter besvär av borgenären. De problem som berördes
under inspektionen synes mig därför ha ganska stor räckvidd.

EON, som i sitt yttrande först redogjorde för gällande bestämmelser
angående protokoll i utsökningsmål m. m., anförde för egen del följande: EON:s

blankett 320 har tillkommit för att användas vid den upplysning
till sökanden om målets utgång som skall ske enligt servicecirkuläret.
Blanketten är inte avsedd att ge sökanden den närmare upplysning som
han kan behöva för att bedöma om han bör överklaga eller inte. Till
skillnad mot vad tidigare gällde är sökande, som vill överklaga hos
överexekutor, inte nödsakad att för detta ändamål lösa protokoll. I stället
har överexekutor att vid behov infordra protokoll och andra handlingar
från utmätningsmannen. Med hänsyn till denna nya ordning kan
det vara motiverat att diskutera införande av en regel att utmätningsmannen
ex officio och utan kostnad för sökanden i samband med målets
redovisning lämnar sökanden den närmare upplysning denne behöver
för sitt bedömande av huruvida överklagande kan löna sig. Som har
framhållits i remissyttrandena behöver sökanden emellertid för ett sådant
bedömande få tillgång till hela den utredning som finns intagen i
protokollet. Bestämmelsen att sökanden är skyldig erlägga avgift för protokollsutdrag,
som utskrivs åt honom, finns alltjämt kvar. I sammanhanget
bör även beaktas, att hänsynstagande till gäldenärs berättigade
krav på skydd av den personliga integriteten talar för att uppgifter om
hans ekonomi och familjeförhållanden inte onödigtvis utlämnas.

På grund av det anförda har EON efter avvägning av de delvis motstridiga
intressena beträffande frågans lösning kommit till uppfattningen,
att det är riktigast att låta sökande, som vill ha närmare upplysningar
om skälen för avslagsbeslut, själv ta initiativ till att få del av protokollet
genom telefonförfrågan, personligt besök hos kronofogdemyndigheten
eller genom begäran om avgiftsbelagd protokollsutskrift.

På blanketten EON 320 kan lämnas upplysning, att sökanden på angivna
sätt har möjlighet att få del av den utredning som finns antecknad
i protokollet. EON avser att längre fram undersöka om man kan konstruera
en hjälpblankett för framräkning av det utmätningsfria beloppet.
Härigenom skulle arbetet för kronofogdemyndigheterna underlättas och
större enhetlighet i handläggningen vinnas samtidigt som man erhåller
ett medel att i dessa fall snabbt och enkelt redovisa skälen för avslaget.

Till EON:s yttrande var fogade särskilda yttranden från sexton kronofogdemyndigheter.

Av yttrandena framgick, att kronofogdemyndigheterna vid redovisning
av mål, vari begäran om utmätning i lön avslagits, i allmänhet icke
redogjorde för skälen till avslagsbeslutet. Myndigheterna hänvisade till
det merarbete en sådan redovisning skulle innebära och den hänsyn som
gäldenärens integritet fordrade. Yttrandena gav vidare vid handen, att
den utredning som gjordes i anledning av en framställning om utmätning
i lön mestadels redovisades i protokollet, vilket sökanden kunde få del
av genom telefonförfrågan, vid personligt besök hos myndigheten eller
genom att beställa och mot avgift lösa utskrift av protokollet.

342

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

När utsökningslagen tillkom för snart etthundra år sedan, synes man
inte ha räknat med att utmätningsman skulle meddela formliga beslut.
Hans uppgift var att »fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa
dom samt i vissa fall utan föreskrift av annan myndighet förrätta utmätning»
(jfr 2 § utsökningslagen). Inte för inte talas i fullföljdskapitlen
om klagan över »utmätningsmans förfarande» i motsats till klagan
över »utslag i utsökningsmål». De senare förutsätts vara meddelade av
överexekutor eller hovrätt.

Huruvida den nu antydda uppfattningen i allo motsvarade verkligheten
ens vid tiden för utsökningslagens tillkomst skall här lämnas därhän.
Utvecklingen kom att taga andra vägar. Numera råder ingen tvekan om
att utmätningsman i åtskilliga fall kan och bör meddela formliga beslut.
I utsökningskungörelsen av den 7 februari 1969 talas också på flera
ställen om utmätningsmans beslut, så t. ex. i 27 § där det stadgas vad ett
beslut om löneutmätning skall innehålla.

Oaktat författningarna sålunda förutsätter existensen av utmätningsmans
beslut och t. o. m. även delvis reglerar deras innehåll, råder alltjämt
på flera punkter oklarhet om hur besluten bör utformas, om expediering
osv. Särskilt gör sig denna ovisshet gällande i fall sådana som de
nu aktuella, dvs. när gäldenärens lön befinnes icke lämna utrymme för
begärd löneutmätning.

Det ligger i sakens natur och framgår även av uttryckliga föreskrifter
i 23 och 25 §§ utsökningskungörelsen, att utmätningsman i mål om löneutmätning
måste införskaffa upplysningar om vissa för målets bedömande
relevanta förhållanden, såsom om gäldenärens inkomster och
försörjningsbörda. Av 35 § utsökningskungörelsen framgår vidare, att
yttranden och upplysningar som inhämtas i målet skall upptagas i protokollet.
Har de upptagits i inlaga eller annan handling, skall dock i
protokollet endast hänvisas härtill. Jag vill tillägga, att materialet även
i sistnämnda fall självfallet har karaktär av allmän handling i tryckfrihetsförordningens
mening med vad därav följer ur offentlighetssynpunkt.

Om nu utmätningsman finner vad som framkommit medföra att han
icke kan villfara begäran om löneutmätning, måste han självfallet —
i allt fall om han icke kan ta annan egendom i anspråk till borgenärens
förnöjande — låta denna sin ståndpunkt komma till uttryck. Om särskilt
beslut skall uppsättas eller avgörandet antecknas i protokollet, är
icke angivet och spelar knappast någon roll. Huvudsaken är att avgörandet
framgår av handlingarna i målet. Det är emellertid inte nog att
själva slutet anges; även de skäl som lett fram till slutet bör redovisas.
Grundsatsen om skyldighet i princip för myndighet att motivera sina
avgöranden — som tidigare kommit till allmänt uttryck endast i vissa
för domstolarna gällande bestämmelser i 17 och 30 kap. rättegångsbalken
— har numera lagfästs i 17 § av den nya förvaltningslagen. Jag är

343

medveten om att varken rättegångsbalken eller förvaltningslagen direkt
reglerar förfarandet hos utmätningsman. Grundsatsen att beslut i princip
skall motiveras — och det särskilt när beslutet går part emot —
får dock numera anses så allmänt vedertagen och uppbäres därtill av
så starka skäl att den rimligen måste iakttagas även i mål om utmätning.
Till det anförda kan än ytterligare läggas, att i 36 § andra stycket utsökningskungörelsen
utsagts att, om egendom undantagits från utmätning,
skälet härtill anges i protokollet om ej borgenären får täckning
ur annan utmätt egendom. Tillämpat på mål om löneutmätning innebär
detta stadgande, att skälen för avslag skall anges.

Hur ingående motiveringen behöver bli, vill jag här inte närmare ingå
på. Eventuellt kan det bli aktuellt för EON att lämna råd och anvisningar.
Jag vill endast säga, att sådana omständigheter som utmätningsmännens
arbetsbörda och möjlighet att hinna med sina uppgifter är faktorer
som inte får förloras ur sikte. Beslutens utformning bör också
kunna bero något av om de sätts upp för sig eller ingår i protokollet och
hur det grundläggande materialet redovisas. Den ledande synpunkten
bör enligt min mening vara, att parterna i en och samma handling bör
få ett begripligt besked om de skäl som bestämt utgången.

I ärendet har talats om intresset att bereda skydd för gäldenärens
integritet. Det bör då slås fast, att sekretesslagen icke nämner handlingar
i utmätningsmål och att dessa följaktligen i enlighet med den
grundläggande regeln i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen är offentliga.
Även om lagen medgivit att handlingarna undanhålls allmänheten,
skulle för övrigt de ändå — i enlighet med vad som sägs i 39 § sekretesslagen
— ha varit tillgängliga för parterna. Eftersom borgenären sålunda
under alla förhållanden äger tillgång till samtliga handlingar i
målet, kan jag icke finna att integritetssynpunkten med nu gällande regler
får inverkan på frågan om hur besluten bör utformas. En annan sak
är att utmätningsman bör se till att ovidkommande material — särskilt
om det är av besvärande natur för gäldenären — såvitt möjligt inte indrages
i målet. I 16 § utsökningskungörelsen är ju också stadgat, att
utmätningsman vid förrättning skall tillse att enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden ej obehörigen yppas.

På vad sätt får nu borgenären kännedom om utmätningsmannens
beslut? Någon skyldighet att lösa protokoll (eller särskilt beslut när sådant
sätts upp) åvilar icke borgenären. Protokoll skrivs ut på begäran
och betingar då en expeditionsavgift av tio kronor per sida. I praktiken
är det sällsynt att borgenär begär protokoll. På något sätt måste emellertid
målet slutredovisas till borgenären. Enligt det s. k. servicecirkuläret
av den 18 oktober 1946 — som är tillämpligt även på utmätningsman
— åligger det myndighet bl. a. att tillhandagå allmänhet med återställande
av ingivna handlingar. I enlighet härmed sänder utmätningsman,
när målet avslutas, tillbaka exekutionsurkunden till borgenären.

344

Det har ansetts självklart, att utmätningsman därvid även måste ge besked
om anledningen till att begärd utmätning inte kunnat ske. Vid
fullgörande av denna underrättelseskyldighet använder sig utmätningsmännen
i allmänhet av blanketter, som lämnar utrymme för endast ett
helt kortfattad meddelande. Att inte ett fullständigt beslut överlämnas
torde åtminstone i någon mån bero därpå, att man menat att man då
skulle obehörigen kringgå reglerna om expeditionsavgifts uttagande.

Nuvarande system för slutredovisning av mål om utmätning tål att
diskuteras. Statsverkets kostnader för förfarandet i sådana mål täcks
genom vissa avgifter — utsökningsavgift, försäljningsavgift och tilläggsavgift.
Att härutöver uttaga särskild avgift för protokollsutskrift kan
synas opraktiskt och opåkallat, särskilt som metoden får tämligen vittgående
konsekvenser. Det förefaller mig också som om viss arbetsbesparing
skulle kunna vinnas, om målet finge redovisas genom att till
borgenären överlämnades en kopia av utmätningsmannens beslut. Mot
denna lösning kan dock invändas, att den — om besluten får en fylligare
motivering — medför att uppgifter som är för gäldenären menliga vinner
onödigt stor spridning.

Enligt vad jag inhämtat har lagberedningen kommit långt på sitt arbete
med en ny utsökningsbalk. Vad som nu återstår är bl. a. reglerna
om förfarandet hos utmätningsman. Huruvida beredningen kommer att
ta upp även de detaljer som blivit aktuella i förevarande ärende är ovisst
men det torde få förutsättas, att problemen i en eller annan form blir
uppmärksammade i samband med införandet av den nya balken.

Jag anser mig vid här angivet förhållande icke behöva närmare ingå
på de problem som är förknippade med utmätningsmannens redovisning
till borgenären.

Ett exemplar av mitt beslut skall överlämnas till lagberedningen för
kännedom. Även till EON — som måhända redan nu finner anledning
ge några anvisningar om hur redovisningen skall gå till — överlämnas
ett exemplar av beslutet.

Då de frågor jag berört synes kunna ha ett intresse jämväl för offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén samt för kreditupplysningsutredningen,
överlämnas utskrifter av mitt beslut till dem.

Vissa övriga ärenden angående exekution

Tillämpning av 22 § införsellagen

Enligt detta lagrum äger utmätningsman, om gäldenären arbetar i
annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning,
under vissa förutsättningar ålägga arbetsgivaren att till utmätningsmannen
utge så mycket som kunnat uttagas genom införsel om
skälig lön utgått för arbetet.

345

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet ställdes frågan, om stadgandet
var tillämpligt även när arbetsgivaren var ett aktiebolag.

JO Lundvik anförde härom.

Någon anledning varför stadgandet i 22 § införsellagen i princip skulle
vara otillämpligt när arbetsgivaren är ett aktiebolag kan jag ej finna.
Stadgandet går tillbaka på ett förslag från lagberedningen (SOU 1964:
57). I sin redogörelse för de omständigheter som föranlett lagberedningen
att framlägga förslaget nämner beredningen (a.a. s. 175) bl. a.
de svårigheter som kan uppkomma när gäldenären arbetar hos ett familjebolag.
Sådana är ofta aktiebolag.

Utrymme för tvekan synes mig föreligga endast när gäldenären äger
del i bolaget eller hela aktiestocken. Frågan om stadgandets tillämplighet
får härvid förmodligen bero på arten av gäldenärens arbetsinsats
och omständigheterna i övrigt. En viss ledning torde kunna hämtas från
vad lagberedningen i sitt nyssberörda betänkande anförde (s. 95) såsom
motiv till 2 § införsellagen (1 § i beredningens förslag). Beredningen
framhöll, att delägare i aktiebolag, som mot ersättning utförde arbete
för bolagets räkning, ansågs såsom arbetstagare även om han i realiteten
hade det bestämmande inflytandet. Styrelseledamot borde i allmänhet icke
anses som arbetstagare eller jämställd därmed (jfr emellertid häremot
departementschefen i prop. 1968: 130 s. 97). Läget blev dock ett annat
om han tillika i egenskap av jourhavande ledamot eller eljest mera
regelbundet deltog i det löpande arbetet. Då borde han anses jämställd
med en anställd. Verkställande direktör var regelmässigt att anse som
arbetstagare, även om uppdraget inte tog hans hela arbetskraft i anspråk.
Jag erinrar också om att beredningen i motiven till 22 § (14 §
i beredningens förslag) framhöll, att där given befogenhet måste handhavas
med varsamhet och att hänsyn bl. a. måste tagas till arbetsgivarens
förhållanden. Dennes ekonomi kunde vara så ansträngd, att han
ej kunde anlita utomstående arbetskraft med sedvanliga lönekrav. Det
fick i så fall prövas, huruvida det — med beaktande å ena sidan av
den underhållsberättigades krav och å andra sidan de Ömmande omständigheterna
på arbetsgivarsidan — kunde vara rimligt att ingripa.
Även departementschefen och lagrådet underströk, att hänsyn måste
tagas till arbetsgivarens villkor (se prop. 1968: 130 s. 102, 224 samt
228 f).

Utmätning av lön

Vid inspektioner hos kronofogdemyndigheter har några gånger iakttagits,
att utmätningsman ansett gäldenärs lön vara för låg för att löneutmätning
skulle kunna komma i fråga och det även när gäldenären
själv medgivit utmätning av lönen.

JO Lundvik har i sådana fall framhållit, att man givetvis normalt
bör kunna gå på gäldenärens medgivande men att fall kan förekomma
då man nog måste skydda vederbörande mot förhastade eller eljest
mindre väl övervägda medgivanden. Som exempel kunde nämnas fall
när gäldenären var psykiskt sjuk eller labil. Fall kunde också tänkas
där gäldenären på något sätt ville demonstrera genom att utblotta sig
själv. Vidare fick man besinna, att gäldenären genom sitt medgivande

346

kunde tänkas ställa underhållsberättigade familjemedlemmar i ett svårt
läge. Om gäldenären lämnade alltför generösa medgivanden till utmätning,
kunde det finnas anledning att be honom komma upp för ett samtal
så att saken blev klargjord.

Tillämpning av 58 § utsökningslagen

När skattskyldig vinner bifall till taxerings- eller debiteringsbesvär,
upprättar lokala skattemyndigheten en s. k. omräkningsuppgift. Denna
översändes till kronofogdemyndigheten som har att kontrollera om den
skattskyldige häftar för annan skatt som i så fall bör avkortas eller
kvittas. Samtidigt undersöker kronofogdemyndigheten om den skattskyldige
eljest står som gäldenär i allmänt mål. I så fall utmätes hans
restitutionsfordran. Enligt 58 § utsökningslagen skall utmätning, när sådan
påkallas av olika borgenärer, ske på en gång för alla fordringar.
Denna regel gäller även i förhållandet mellan allmänna och enskilda
mål. Om en restitutionsfordran skall utmätas i allmänt mål, måste kronofogdemyndigheten
alltså undersöka om vederbörande även står som
gäldenär i enskilt mål och samordna utmätningarna. Vid inspektion av
vissa kronofogdemyndigheter har befunnits att vad nu sagts icke iakttagits.
JO Lundvik har, samtidigt som felet påtalats, framhållit, att det
framstår som rent principiellt önskvärt att man undersöker om vederbörande
förekommer i enskilt mål så snart omräkningsuppgift inkommer,
alltså även när det icke är aktuellt att verkställa utmätning i allmänt
mål.

Rätt att uppbära förfallna hyror sedan utmätt fastighet, som förvaltats
av syssloman, blivit exekutivt försåld

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende uppkom bl. a. frågan vid
vilken tidpunkt efter en exekutiv auktion köparens rätt att uppbära ur
fastigheten utgående hyra inträdde.

JO Lundvik anförde härom.

Förordnandet för sysslomannen var — såsom förutsätts i 81 § utsökningslagen
— meddelat för tiden till dess fastigheten blev såld och
av köparen tillträdd. Auktionen ägde rum den 29 maj 1969. Köparen
betalade därvid 65 000 kr. kontant. Tre inteckningshavare, som vid
auktionen fordrat kontant betalning, medgav den 30 maj 1969, att inteckningsfordringarna
fick kvarstå i fastigheten. Vid sådant förhållande
återstod intet för köparen att betala; fastmer fick köparen senare åter
8 534 kr. 25 öre. Enligt 133 § utsökningslagen får köparen tillträda
egendomen så snart han fullgjort sin betalningsskyldighet, och det har
i litteraturen (Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 298) antagits, att avräkning
i förevarande hänseende är att likställa med betalning. Sedan
köparen tillträtt äger han enligt 133 § utsökningslagen uppbära arvode
eller hyra som därefter förfaller. Avräkning skedde i detta fall den 30
maj och juni-hyran förföll den 31 maj eller, om 2 § lagen om beräkning
av lagstadgad tid här skall anses tillämplig (se om detta spörsmål

347

Walin, Allmänna hyreslagen 5 uppl. s. 87), den 2 juni eftersom den 31
maj var en lördag.

Underrättelse om inställd utmätningsförrättning

En kronofogdemyndighet hade tillställt fel person underrättelse om att
utmätning skulle äga rum. Sedan felet uppdagats, hade förrättningen
inställts. Underrättelse härom hade dock inte tillställts den felaktigt underrättade
personen.

Sedan förhållandet påtalats hos JO, anförde JO Lundvik.

Någon i lag eller författning reglerad skyldighet för utmätningsmannen
att underrätta om en inställd förrättning föreligger inte. Detta
hindrar givetvis inte att lämplighetsskäl ofta kan tala för att en sådan
underrättelse avlåtes. När som i förevarande fall underrättelsen sänts till
fel person, anser jag, att utmätningsmannen inte bör underlåta att underrätta
denne om att misstaget uppdagats och att förrättningen därför
inställts.

Skyldighet för myndighet att vid ett ärendes avgörande beakta hela det
i ärendet föreliggande materialet

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende hade anmärkts, att en
länsstyrelse vid avgörandet av ett handräckningsärende beaktat skrifter
som inkommit efter den för förklaring utsatta tiden.

JO Lundvik anförde härom.

Länsstyrelsens praxis att i handräckningsmål beakta även skrifter som
inkommit efter utsatt förklaringstid finner jag i princip riktig. I den
mån annat icke särskilt föreskrivits får det nämligen anses gälla som
allmän regel för domstolar och förvaltningsmyndigheter att avgörandet
skall grundas på allt det material som föreligger, oavsett när materialet
inkommit.

Indrivning av skatt

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende uttalade JO Lundvik, rörande
frågan om en utmätningsman var bunden av en upprättad amorteringsplan
för avbetalning av skatter, följande.

Reglerna om indrivning av restförd skatt återfinns i 58—63 §§ uppbördsförordningen.
Dessa stadganden innehåller inga bestämmelser om
avbetalning. Fastmer förutsätts där att utmätningsmannen, för det fall
att gäldenären icke efter framställt krav betalar skulden, omedelbart
verkställer indrivningen. Ibland kan dock en omedelbar verkställighet
vara ägnad att försämra möjligheterna att erhålla betalning. Utmätningsmannen
kan i så fall anse det förmånligare för kronan att exempelvis
medge avbetalningar å skulden. Ett sådant medgivande kan givetvis inte
sätta utsökningslagens regler ur spel eller få äventyra kronans rätt. Det
går därför inte att tillämpa civilrättsliga avtalsregler å medgivandet, utan
man måste från kronofogdemyndighetens sida vara oförhindrad att när
anledning därtill av någon orsak förekommer ompröva sitt beslut. (Jfr
NJA 1959 s. 238.)

I förevarande ärende har å det skriftliga avbetalningsmedgivandet

348

antecknats, att detta inte utgjorde hinder för kronofogdemyndigheten
att vidtaga exekutiva åtgärder eller återkalla medgivandet om kronofogdemyndigheten
fann skäl därtill. Det har därjämte enligt vad vederbörande
kronofogde uppgivit påpekats för den skattskyldige att den
uppgjorda avbetalningsplanen inte kunde få gälla för någon längre tid.
Den skattskyldige borde med hänsyn härtill ha räknat med att avbetalningsmedgivandet
kunde omprövas.

I förhållande till den totala skulden har den för gäldenären ålagda
amorteringsskyldigheten varit ganska liten. Utmätningsmannen har därför
enligt min mening haft anledning att undersöka möjligheterna att
erhålla en för kronan förmånligare betalning. Så skedde också genom
kronofogdemyndighetens skrivelse till den skattskyldige den 14 oktober
1970. I denna sägs härom att fråga uppkommit om att företaga utmätning
eller försätta gäldenären i konkurs. Detta uttryckssätt kan med
hänsyn till att gäldenären skött sina avbetalningar förefalla väl bryskt.
Å andra sidan är de angivna åtgärderna sådana som kan komma i fråga
och det får anses ligga i gäldenärens eget intresse att erhålla vetskap om
dessa. Konkurs eller utmätning har senare inte ansetts behöva tillgripas
utan den skattskyldige har medgivits fortsatta avbetalningar å skulden.

I ett ärende anförde en person — Karin Ö. — klagomål mot en kronofogdemyndighet
för att hon upprepade gånger blivit krävd på skatt
trots att hon inför kronofogdemyndigheten visat att hon betalat skatten.

JO Lundvik uttalade härom.

Karin Ö. har i förevarande fall blivit restförd för skatt trots att hon
betalt skatten i fråga. Jag har icke funnit skäl att låta utreda de närmare
orsakerna härtill eller länsstyrelsens handläggning i övrigt av ärendet.
I den mängd av ärenden av denna art som årligen handläggs vid
en länsstyrelse kan det tyvärr inte undgås att fel stundom förekommer.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag under de senare åren behandlat
ett flertal klagomål rörande felaktig restföring och att jag bl. a.
på grund härav den 30 november 1970 avlåtit en framställning till
Konungen om åtgärders vidtagande i anledning av oberättigade skattekrav.
Se härom JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 404.

Restförd skatt upptages i restlängd. Denna upprättas av länsstyrelse
och överlämnas till kronofogdemyndighet, som tillställer den skattskyldige
anmaning att betala den restförda skatten och i förekommande fall
indriver skatten. Kronofogdemyndigheten har härvid icke att opåmint
pröva restlängdens riktighet. Det s. k. centralkrav som kronofogdemyndigheten
den 27 maj 1969 översände till Karin Ö. stod således i överensstämmelse
med myndighetens åligganden.

Enligt vederbörande kronofogdes uppgift har kronofogdemyndigheten,
sedan Karin Ö. bestritt kravet, framställt förfrågan till länsstyrelsen,
som den 24 september 1969 meddelat att beloppet återbetalats till Karin
Ö. men att hon enligt överenskommelse inte skulle lösa ut beloppet
och att detta därför i sinom tid skulle komma kronofogdemyndigheten
tillhanda. Länsstyrelsens meddelande har — likaså enligt kronofogden
— antecknats på indrivningskortet. Med hänsyn härtill är det
förvånansvärt att ny förrättning kunnat utsättas att äga rum den 20 april
1970. Det måste bedömas som ett minimikrav, att utmätningsmannen
före det en förrättning utsätts tar del av förekommande anteckningar
rörande ärendet och i de fall där anteckningarna hänför sig till riktig -

349

heten av det framställda kravet undersöker vilka åtgärder som vidtagits
efter det anteckningen gjordes. Jag saknar emellertid anledning antaga
att det förelupna felet berott på annat än förbiseende och finner därför
ej skäl till ingripande i denna del.

Mer anmärkningsvärt finner jag det vara, att man från kronofogdemyndighetens
sida bedömt Karin Ö:s uppgift i brev till myndigheten
den 6 april 1970, att hon låtit avin med återbetalning av 332 kr. återgå
till länsstyrelsen, som sanningslös, sedan länsstyrelsen på förfrågan uppgivit
att beloppet återbetalats till Karin Ö. utan att försändelsen kommit
i retur. Det borde icke ha varit obekant för kronofogdemyndigheten
att fel förekommer vid skattedebiteringar och att de brister som
vidlåder förfarandet icke sällan har till följd att flera felaktigheter uppstår
i samma ärende.

Med hänsyn till det obehag Karin ö. utsatts för genom att vid upprepade
tillfällen krävas på ett skattebelopp som varit betalt får hennes
den 7 december 1970 framställda begäran om en skriftlig redogörelse
för hur det låg till anses både förståelig och berättigad och borde enligt
min mening ha föranlett kronofogdemyndigheten att ofördröjligen avlåta
ett svar till henne. Att så ej skett får anses otillfredsställande.

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende hade en person tillställts
underrättelse om utmätning för skatter, oaktat de skatter som låg till
grund för indrivningsåtgärden undanröjts av prövningsnämnden.

JO Lundvik anförde härom.

Det inträffar ganska ofta att indrivningsåtgärder för obetald skatt pågår
samtidigt som den taxering, vartill skatten hänför sig, är föremål
för prövning. Om den skattskyldige under åberopande av att beslut fattats
i taxeringsfrågan hävdar att ett framställt skattekrav saknar materiellt
fog, kan det finnas anledning för kronofogdemyndigheten att ta
del av taxeringsbeslutet. Visar det sig därvid exempelvis att taxeringsnämnden
åsatt taxering som uppenbarligen kommer att medföra väsentligt
lägre skatt än vad den skattskyldige påförts i preliminär B-skatt för
motsvarande år eller att prövningsnämnden kraftigt reducerat av taxeringsnämnden
fastställd taxering, är det enligt min mening oftast lämpligt
att låta med indrivningen anstå till dess myndigheten fått del av omräkningsbesked
e. d. Att fullfölja indrivningen med utgångspunkt från
de gamla uppgifterna som om intet hänt kan väl rent formellt sett icke
betecknas som fel men medför oftast nackdelar i form av merarbete
för myndigheterna och missnöje från allmänhetens sida. Dessa nackdelar
synes mig vida överstiga eventuella fördelar i effektivitetshänseende.

Ett ärende rörande obefogad indrivning gällde S. E. Johanssons skatter
på grund av 1967 års taxering (1966 års inkomster). Johanssons
slutliga skatt understeg vad som innehållits i preliminär skatt vid utbetalning
av lön till Johansson. Till Johansson hade därför rätteligen i
december 1967 bort utbetalas överskjutande preliminär skatt. Genom
olika fel från myndigheternas sida — ursprungligen föranledda av en
obefogad dubbeltaxering — blev Johansson åtminstone vid ett tillfälle
utsatt för hot om utmätningsförrättning i bostaden. Vid ärendets avgörande
anförde JO Lundvik sammanfattningsvis följande.

350

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Johansson under lång tid
blivit föremål för materiellt sett obefogade indrivningsåtgärder. Efter
det att dessa åtgärder bringats upphöra har för höga belopp återbetalats
till Johansson. Återbetalningarna har därför i sin tur följts av nya krav
på inbetalningar och inte förrän i juli 1970 har saken blivit helt uppklarad.
Det är lätt att föreställa sig den oro och de olägenheter som
åsamkats Johansson genom dessa allvarliga brister i myndigheternas
handläggning. Med hänsyn till sakens komplicerade beskaffenhet kan
Johansson givetvis inte lastas för att han inte själv kunnat reda upp
situationen.

Den i ärendet verkställda utredningen visar att flera faktorer medverkat
till det onöjaktiga resultatet. Att ta upp varje led till kritisk
granskning skulle föra alltför långt. Den främsta anledningen till det
inträffade synes ha varit att länsstyrelsen underlåtit att i tid underrätta
kronofogdemyndigheten om Johanssons spärrade överskjutande skatt.
Länsstyrelsen borde senast i anslutning till prövningsnämndens beslut
den 8 april 1968 ha tagit ställning till om beloppet 5 855 kr. skulle tas
i anspråk till gäldande av ogulden skatt eller om det kunde utbetalas till
Johansson. Att någon åtgärd med det spärrade beloppet inte vidtogs
förrän i september 1969 måste betecknas som synnerligen otillfredsställande.
Utrett är vidare, att handläggningen av Johanssons skatter fördröjts
och försvårats av lokala skattemyndighetens obefogade nedsättning
i januari 1969 av Johanssons skatt med ett belopp motsvarande
tilläggspensionsavgift. Slutligen må framhållas, att mycket talar för att
kronofogdemyndigheten på ett tidigt stadium bort utröna vilka konsekvenser
prövningsnämndens i april 1968 meddelade beslut fick på
Johanssons skatter (jfr JO:s ämbetsberättelse år 1971 s. 412 f.). Överhuvudtaget
ger enligt min mening handlingarna i ärendet klart belägg
för att det i väsentliga hänseenden brustit i samarbetet mellan myndigheterna.
De brister som förekommit kan emellertid näppeligen läggas
någon befattningshavare, som står under min tillsyn, till last som straffbar
gärning. Med hänsyn härtill och till övriga upplysta omständigheter
anser jag mig kunna låta det stanna vid mina här gjorda påpekanden.

351

Taxering och upphörd

Skrivelse till statsrådet och chefen för civildepartementet med anledning
av statskontorets rapport rörande organisationen av taxeringen
i första instans

I skrivelse den 12 januari 1971 till statsrådet och chefen för civildepartementet
anförde JO Lundvik följande.

Statskontoret har med skrivelse den 26 juni 1970 för Kungl. Maj:t
framlagt en rapport med vissa principförslag rörande organisationen av
taxeringen i första instans. Förslagen har remissbehandlats och ärendet
beredes nu i civildepartementet. Jag — som enligt den i december 1969
bestämda arbetsfördelningen mellan riksdagens ombudsmän har att öva
tillsyn över skatteväsendet — har i detta läge funnit lämpligt redovisa
de erfarenheter som jag under år 1970 samlat av taxeringsnämndernas
arbete. Till mina iakttagelser knyter jag några reflektioner, som har beröring
med vad som anföres i statskontorets rapport.

Inledningsvis vill jag framhålla, att ledamot av taxeringsnämnd
enligt 113 § regeringsformen (jfr också 20 kap. 12 § brottsbalken) ej är
underkastad straffrättsligt ansvar för själva taxeringen. Såsom JO har
jag därför ej haft att ingå på prövning av det materiellt berättigade i de
taxeringsbeslut som genom klagomål eller eljest bragts till min kännedom.
Endast såvitt rör det formella förfarandet i taxeringsarbetet, t. ex.
utsändandet av underrättelser om avvikelse från deklaration, har jag
haft möjlighet att ingripa med erinringar och påpekanden. Det sagda
hindrar emellertid icke att jag i min verksamhet fått en ganska god
inblick i taxeringsnämndernas sätt att fullgöra sina materiella åligganden.

Antalet klagomål som inkommit under år 1970 och rört taxeringsoch
uppbördsfrågor uppgick till omkring 170. Av dessa hänförde sig
omkring 65 direkt till taxeringsnämndernas verksamhet. Förutom genom
klagomålen har jag kommit i beröring med taxeringsfrågorna genom
mina inspektioner. Under år 1970 inspekterade jag bl. a. länsstyrelsens
i Stockholms län kameral- och uppbördsavdelning, prövningsnämndsavdelning
och taxeringsavdelning, vidare tio lokala skattemyndigheter
och nio kronofogdemyndigheter, alla i Stockholms län. Vid inspektionerna
av de lokala skattemyndigheterna har jag bl. a. låtit granska
ett antal slumpvis utvalda deklarationer med därtill hörande handlingar
såsom kopior av skrivelser som utgått från taxeringsnämnden till den
skattskyldige. Särskild uppmärksamhet har vidare ägnats de lokala skattemyndigheternas
beslut om rättelse av taxeringar som blivit uppenbart

352

oriktiga (jfr 72 a § taxeringsförordningen). Vid samtal med befattningshavare
i chefsställning — i länsstyrelsen samt hos de lokala skattemyndigheterna
och kronofogdemyndigheterna — har jag inhämtat upplysningar
bl. a. om taxeringsarbetet.

Det intryck jag fått av taxeringsnämnderna måste betecknas som
nedslående.

Till en början må nämnas, att jag i åtskilliga fall kunnat iaktta att
uppenbara fel i deklarationerna lämnats orättade. Detta gäller såväl fel
till den skattskyldiges nackdel — t. ex. underlåtenhet att begära avdrag
för sjukförsäkringsavgift — som fel till hans fördel. Rent groteska fall
har stundom påträffats. Exempelvis såg jag vid en inspektion en deklaration,
där den skattskyldige — en kommunalarbetare som haft en inkomst
å tillhopa cirka 25 000 kr. — på grund av felskrivning eller felsummering
uppgivit en till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst av
95 000 kr. Trots att felet utan vidare kunde upptäckas vid en kontrollsummering
av några få siffror och uppgiften därtill var helt oförenlig
med vad som uppgavs vid den statliga taxeringen, blev felet icke uppmärksammat
av taxeringsnämnden. Först sedan den skattskyldige fått
debetsedeln på slutlig skatt slog han alarm och felet rättades sedan av
lokala skattemyndigheten. Det angivna exemplet är särskilt uppseendeväckande
men ingalunda det enda i sitt slag.

I sitt arbete begår taxeringsnämnderna vidare, enligt vad jag kunnat
konstatera, ej sällan själva uppenbara fel. Det är sålunda icke ovanligt,
att nämnd genom kryssning i fel ruta på deklarationsblanketten medger
den skattskyldige för lågt eller för högt ortsavdrag. Av andra fel som
jag iakttagit kan nämnas rena additionsfel, försummelse att alls beakta
framställt yrkande om avdrag och uraktlåtenhet att på föreskrivet sätt
avrunda avdrag uppåt till närmaste helt hundratal kronor.

Bestämmelserna i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen om
förfarandet i taxeringsnämnd eftersätts i mycket stor utsträckning. Vid
flerfaldiga tillfällen har jag haft anledning påtala, att taxeringsnämnden
icke såsom 65 § taxeringsförordningen föreskriver berett den skattskyldige
tillfälle att yttra sig när anledning förekommit att åsätta taxering
med avvikelse från självdeklaration. Kommunikation med den skattskyldige
är icke något självändamål. Bestämmelsen i 65 § taxeringsförordningen
har tillkommit för att det i 1 § uppställda kravet på likformiga
och rättvisa taxeringar skall kunna i möjligaste mån uppfyllas. Jag har
sett åtskilliga exempel på att uraktlåten kommunikation medfört att
taxeringen blivit uppenbart felaktig. Det har således förekommit, att
inkomst enligt kontrolluppgift hänförts till orätt person, att kontrolluppgift
från föregående år lagts till grund för taxering senare år, att
delägare i ett dödsbo som bort taxeras för en del av dödsboets inkomst
och förmögenhet taxerats för boets hela inkomst och förmögenhet o. s. v.
Mycket vanligt är, som också framhållits i statskontorets utrednings -

353

rapport, att taxeringsnämnden försummar att sända den skattskyldigs
underrättelse enligt 69 § taxeringsförordningen när nämnden slutligt avvikit
från hans deklaration. Sådan underlåtenhet är vanligast i de fall då
avvikelsen innefattat rättelse av ett eller annat klart fel i deklarationen
och någon föregående lcommunicering med den skattskyldige enligt 65 §
taxeringsförordningen därför ej ägt rum. Det inträffar emellertid också
att begärda avdrag för intäkternas förvärvande e. d. begränsas eller helt
vägras utan att den skattskyldige får något som helst meddelande därom
från taxeringsnämnden.

Taxeringsnämndens behandling av yrkade avdrag, särskilt från intäkt
av tjänst, är en vanlig anledning till klagomål hos JO. De skattskyldiga
hävdar, att taxeringsnämnden utan fog reducerat eller vägrat begärda
avdrag t. ex. för kostnader vid tjänstgöring utom den vanliga verksamhetsorten
eller vid arbete utom hemorten, för resor till och från arbetet,
för arbetsrum i bostaden, för facklitteratur och för värdeminskning å
inventarier. Som grund för påståendet att avvikelsen är obefogad anföres
ofta, att andra taxeringsnämnder under samma förhållanden medgivit
avdrag av ifrågavarande slag. Såvitt jag har kunnat konstatera förhåller
det sig också så, att praxis i nu berörda taxeringsfrågor varierar
kraftigt från nämnd till nämnd. Härutöver vill jag framhålla, att jag
sett fall där avdrag vägrats utan rimlig grund och i klar strid mot regeringsrättens
praxis.

Frågor om skönstaxering har jag kommit i beröring med i olika sammanhang.
Vid min inspektion av kronofogdemyndigheten i Stockholm
framhöll kronodirektören Nils Wedin, att en källa till mycken irritation
bland skattskyldiga var att många, som i realiteten icke hade någon inkomst
eller som hade endast helt låg inkomst, skönsvis taxerades för hög
inkomst. Kronofogdemyndigheten fick vid skatteindrivningen beröring
med sådana fall och Wedin hade gett order om att vederbörande taxeringsnämnd
skulle varskos så snart något dylikt iakttogs. I anslutning till
det sagda kan jag omtala, att jag i samband med prövning av klagomål
kunnat konstatera att fall förekommit där personer som avtjänat långvarigt
frihetsstraff skönsvis taxerats för inkomst under denna tid, ehuru
vederbörande uppenbarligen icke haft någon inkomst.

De brister som vidlåder taxeringsarbetet i första instans medför stor
risk för att skattskyldiga drabbas av rättsförluster. Man får nog räkna
med att åtskilliga fel till den skattskyldiges nackdel i själva verket aldrig
blir rättade. Risken är särskilt stor i de fall då taxeringsnämnden inte
observerar att de i deklarationen lämnade uppgifterna är oriktiga till
den skattskyldiges nackdel. Det kan röra sig om felräkningar, misskrivningar
och andra förbiseenden. Eller också har den skattskyldige ej beaktat
att han haft rätt till visst avdrag. Följer taxeringsnämnden deklarationen,
behöver nämnden inte ta kontakt med den skattskyldige och av
debetsedeln å slutlig skatt framgår ej annat än att deklarationen god -

12 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

354

tagits. Felet upptäcks därför endast om den skattskyldige av eget initiativ
kontrollerar deklarationens riktighet eller om deklarationen blir föremål
för eftergranskning från länsstyrelsens sida, vilket dock sker endast
i ett begränsat antal fall. Rättsförluster kan även uppkomma genom att
taxeringsnämnden gör i sak obefogade avvikelser från deklarationen.
Risken för att felet inte uppmärksammas är särskilt stor, om taxeringsnämnden
underlåter att jämlikt 69 § taxeringsförordningen underrätta
den skattskyldige om avvikelsen. Åtskilliga skattskyldiga torde nämligen
inte bevara någon kopia av sin deklaration och kan därför inte jämföra
deklarerade belopp med uppgifterna i debetsedeln å slutlig skatt. Även
bestämmelserna i 65 § taxeringsförordningen har betydelse i detta sammanhang.
Underlåter taxeringsnämnden att inhämta den skattskyldiges
inställning till en tilltänkt avvikelse, medför detta som jag ovan antytt
ej sällan att nämndens beslut blir grundat på bristfälliga uppgifter. Eftersom
många skattskyldiga erfarenhetsmässigt inte tillvaratar sin rätt genom
att överklaga taxeringsnämndens beslut hos prövningsnämnden, kan
den försummade kommuniceringen medföra att ett oriktigt beslut blir
bestående.

Att oriktiga taxeringsbeslut blir bestående och läggs till grund för beräkning
av skatt som vederbörande har att betala är självfallet mycket
olyckligt. Oriktig taxering kan härjämte få sina konsekvenser på helt
andra områden. I flera fall är rätten till sociala förmåner — såsom t. ex.
bostadstillägg — beroende av den taxerade inkomstens storlek. Jag har
iakttagit fall där personer synes ha gått förlustiga sociala förmåner till
följd av oriktiga taxeringar.

Det förtjänar framhållas, att en oriktig taxering kan medföra avsevärd
olägenhet även i fall när den sedermera blir rättad av högre instans.
Prövningsnämnds beslut hinner praktiskt taget aldrig meddelas i sådan
tid att rättelsen kan beaktas vid debiteringen av slutlig skatt. Följden
blir att den i slutskattesedeln angivna skatten baseras på taxeringsnämndens
felaktiga beslut, vilket kan medföra att den skattskyldige får kvarstående
skatt i stället för överskjutande skatt. Den skattskyldige kan bli
tvungen att begära anstånd med inbetalning av den kvarstående skatten
för att förhindra felaktigt skatteavdrag under det därpå följande årets
första månader. Sådant anstånd kan emellertid vara svårt att få i tid och
även andra komplikationer kan inträda till följd av att debetsedeln grundats
på ett oriktigt beslut. Det ligger därför i såväl de skattskyldigas som
berörda myndigheters intresse att redan taxeringsnämndens beslut blir
riktigt.

Ytterligare en konsekvens av bristerna i taxeringsnämndernas arbete
är, att bland allmänheten uppkommer missnöje och irritation gentemot
taxeringsnämnderna. Många tycks luta åt den åsikten, att taxeringen i
första instans är något av ett lotteri. För skattemoralen är en sådan inställning
till skada.

355

Ehuru jag här haft anledning att framföra en delvis skarp kritik av
taxeringsnämndernas arbete, är jag samtidigt angelägen betona, att mina
uttalanden icke får läggas till grund för påståenden om att taxeringsnämndernas
personal skulle visa liknöjdhet eller lättja inför sina uppgifter.
Förvisso är det mycket som brister men härför bör närmast
systemet såsom sådant klandras, ej de enskilda personer som har att
utföra arbetet. Även om ambitionsnivån kanske icke är så hög på alla
håll, saknar jag anledning anta annat än att personalen på det stora hela
gör så gott den kan under rådande förhållanden. Att märka är nämligen,
att taxeringsnämnderna arbetar under stark tidspress och att arbetsbördan
för många av dem är stor. Nämndernas ordförande, kronoombud
och andra ledamöter fullgör i allmänhet sina uppdrag vid sidan
av ordinarie arbete. Det är helt naturligt mycket svårt, för att icke säga
omöjligt, att under sådana förhållanden göra en fullgod arbetsinsats på
ett så komplicerat område som taxeringsväsendets.

Den nuvarande ordningen för taxeringen i första instans kännetecknas
därav att huvudparten av arbetet utföres av lekmän vid sidan av
annat, ordinarie arbete. Det synes mig kunna på allvar sättas i fråga om
det längre är försvarligt att hålla fast vid detta system. Utan att i övrigt
ingå i någon bedömning av statskontorets förslag — som jag av tidsskäl
icke kunnat granska i alla detaljer — vill jag avslutningsvis säga, att
mycket synes mig tala för den av statskontoret framförda tanken att
samtliga deklarationer bör granskas av heltidsanställda tjänstemän samtidigt
som ett visst lekmannainslag bevaras.

Uppdelning av arbetet mellan ordförande och kronoombud i de
lokala taxeringsnämnderna i Stockholm

I taxeringsförordningen ges bl. a. följande föreskrifter för arbetet i
lokal taxeringsnämnd.

Lokal taxeringsnämnd består av ordförande, kronoombud samt kommunvalda
ledamöter. Ordföranden och kronoombudet förordnas av
länsstyrelsen medan övriga ledamöter väljes av fullmäktige i vederbörande
kommun (6 §). Ordföranden i lokal taxeringsnämnd skall bl. a. mottaga
och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar, dock
att länsstyrelsen må medge att deklarationer av enkel beskaffenhet
efter ordförandens bestämmande granskas allenast av kronoombudet
(7 § 4). Kronoombudet har till åliggande bl. a. att, oavsett den ordföranden
tillkommande granskningsskyldigheten, granska alla inkommande
självdeklarationer, uppgifter och andra handlingar, dock att länsstyrelsen
må medge att deklarationer av enkel beskaffenhet efter ordförandens
bestämmande granskas allenast av denne (9 §). Ordföranden

356

— och i viss mån även kronoombudet — kan själv å nämndens vägnar
besluta i frågor rörande den formella handläggningen. Beslut om taxering,
så ock annat beslut som innefattar avgörande i sak, må dock inte
fattas av taxeringsnämnd såvida inte ordföranden och minst två — i
vissa fall minst tre — andra ledamöter är tillstädes (63 §).

Vid JO Lundviks i september 1970 förrättade inspektion av länsstyrelsen
i Stockholms län upptogs med förste taxeringsassistenten LarsGöran
Trång frågor rörande taxeringen i första instans. Trång uppgav,
delvis på frågor, bl. a.

I Stockholms lokala taxeringsdistrikt skedde sedan gammalt en uppdelning
av taxeringsarbetet mellan taxeringsnämndsordförande och kronoombud
(i vissa fall två eller t. o. m. tre kronoombud). Deklarationerna
granskades således i princip endast av ordföranden eller av ett kronoombud.
Ordföranden fick emellertid anses ansvarig för att samtliga
taxeringar åsattes med iakttagande av gällande föreskrifter. Länsstyrelsen
fattade inte något formellt beslut om uppdelningen mellan ordförande
och kronoombud. I stället utgick man från mantalslängden och
tilldelade — i löpande följd — respektive granskare det antal deklarationer
som bedömdes som lämpligt. — Vid taxeringsnämndens sammanträden
skedde av tidsskäl ofta inte någon egentlig föredragning av hela
taxeringsmaterialet. Detta fanns dock normalt tillgängligt vid sammanträdena.
Föredragning kunde alltså äga rum såvida begäran därom
framställdes av någon av nämndens ledamöter. Det rådde ingen tvekan
om att de kommunalvalda ledamöterna i Stockholms taxeringsnämnder
regelmässigt tog mindre del i taxeringsarbetet än vad som var fallet beträffande
länet i övrigt.

JO infordrade härefter yttrande från länsstyrelsen angående dels det
förhållandet att flera kronoombud utsetts för samma taxeringsnämnd,
dels de normer som gällde för uppdelning av taxeringsarbetet mellan
ordförande och kronoombud.

I sitt yttrande anförde länsstyrelsen.

Två eller flera kronoombud har sedan länge förekommit i taxeringsnämnder
inom Stockholms stad. Första gången detta skedde var då den
särskilda handelsresandenämnden (nuvarande Stockholms fögderis 44:e
särskilda distrikt) inrättades på 1940-talet. Det ansågs lämpligt att så
stort antal deklarationer som möjligt, avgivna av denna yrkesgrupp,
bedömdes av denna nämnd med speciell sammansättning. För att detta
skulle låta sig göra krävdes emellertid flera kronoombud som gjorde
förhandsgranskningen.

Stora svårigheter föreligger att förmå personer som är lämpliga för
taxeringsuppdrag att åtaga sig eller under någon längre tid behålla sådana
uppdrag. Det har dock visat sig lättare att rekrytera kronoombud
som granskare av ett begränsat antal deklarationer. Ansvaret som ordförande
vill de däremot inte ta på sig. Länsstyrelsen är ställd inför denna
situation och har inte möjlighet att för närvarande öka taxeringsdistriktens
antal. Härtill kommer att rörligheten inom funktionärskåren numera
är så stark att omkring 25 % av kåren förnyas varje år. Expansionen
och den stora rörligheten i länets befolkning, näringsliv och fastighetsbestånd
skapar särskilda svårigheter. Arbetet inom taxerings -

357

nämnderna är pressande och skall slutföras inom en relativt kort tid.
Detta medför stora påfrestningar särskilt på de orutinerade funktionärerna,
som inte alltid orkar slutföra sina arbetsuppgifter. Även på grund
härav har länsstyrelsen funnit det nödvändigt att inom vissa taxeringsnämnder
förordna mer än ett kronoombud. I några fall har det varit
helt nödvändigt för att över huvud taget granskningsarbetet skulle kunna
slutföras före taxeringsperiodens utgång. Några olägenheter synes inte
ha uppkommit genom detta förfaringssätt. En genomgång av protokollen
från taxeringsnämnderna i de lokala taxeringsdistrikt inom Stockholms
län, där det vid 1970 års taxering förordnats två eller flera kronoombud,
visar att endast i ett fall föreligger en reservation mot taxeringsnämndens
beslut. Enligt vad som inhämtats vid samtal med ordföranden i
denna taxeringsnämnd var här fråga om ett speciellt avdrag, som tidigare
redan prövats i kammarrätten. En kommunalvald ledamot önskade
i detta fall redovisa sin uppfattning.

Frågan om flera kronoombud behandlas även i proposition nr 99 år
1963 där överståthållarämbetet på sid 21 redovisar det nödvändiga i
att ha två kronoombud i den för riket gemensamma taxeringsnämnden.
Departementschefen uttalar sig på sid 68 i samma proposition för ett
dylikt arrangemang. Någon ändring av taxeringsförordningen i anledning
härav har dock inte skett.

Om justitieombudsmannen anser det från formell synpunkt nödvändigt,
avser länsstyrelsen att vid 1971 års taxering utfärda bestämmelser,
som begränsar varje kronoombuds deltagande i handläggning och beslut.

Uppdelningen av taxeringsarbetet mellan ordförande och kronoombud
inom Stockholms stads lokala taxeringsdistrikt bestämmes i princip av
ordförande. En viss styrning förekommer dock. Sålunda går en tjänsteman
på taxeringsavdelningen igenom distriktet med vederbörande ordförande
och lämnar upplysningar och råd om lämplig fördelning av
arbetet. I stort sett fördelas deklarationerna lika mellan ordförande och
kronoombud med viss övervikt för ordförande. Lokal skattemyndighet
underrättas därefter om den arbetsfördelning, som skall gälla inom
taxeringsdistriktet.

Länsstyrelsen hänvisade därjämte till en av taxeringsdirektören Erik
Johansson avgiven promemoria vari anfördes.

Rekryteringen av taxeringsfunktionärer har sedan många år varit ett
stort bekymmer. Trots stora årliga ansträngningar vad gäller rekrytering
och utbildning har det inte varit möjligt att få fram ett tillräckligt
antal taxeringsfunktionärer som besitter erforderliga kvalifikationer.
Vissa luckor har t ex inte kunnat fyllas förrän långt efter det att taxeringsarbetet
rätteligen skulle ha påbörjats eller de har måst fyllas med
länsstyrelsens egna befattningshavare, vilka utfört uppdragen på tjänstetid.
En annan nödlösning har varit det påtalade förhållandet att flera
kronoombud utsetts för samma taxeringsnämnd. Den uppdelning av
taxeringsarbetet som härigenom åstadkommits har gjort det lättare att
övertala personer att åtaga sig taxeringsuppdrag och vidare har möjligheterna
att vid sjukdomsfall mm omfördela arbetet underlättats genom
att funktionärerna i samma taxeringsnämnd varit flera. — Den
uppdelning av taxeringsarbetet mellan ordförande och kronoombud som
förekommer i Stockholms stad har sitt ursprung i ett beslut 27.2.1937.

358

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Enligt 6 § 1 mom. taxeringsförordningen åligger det länsstyrelsen,
såvitt nu är i fråga, att utse en person att i egenskap av kronoombud
vara ledamot i taxeringsnämnd. Ordalagen ger ingen antydan om att
mer än ett kronoombud får utses per nämnd. Ej heller lämnar taxeringsförordningen
i övrigt eller annan författning belägg för att så får
ske. Det i Stockholm tillämpade systemet att i viss utsträckning utse
flera kronoombud per nämnd saknar sålunda stöd i författning.

Uppdelningen av granskningsarbetet mellan ordförande och kronoombud
går i Stockholm längre än vad som är fallet på de flesta andra
håll. Av 7 och 9 §§ taxeringsförordningen följer visserligen att deklarationer
kan få granskas av ordföranden ensam eller av kronoombudet
ensam. Dessa bestämmelser bör emellertid ses som undantag från huvudprincipen,
som är att deklarationer skall granskas av både ordföranden
och kronoombudet. I de flesta lokala taxeringsnämnder utom Stockholm
tjänstgör också kronoombudet i huvudsak som biträde åt ordföranden
och har alltså icke självständiga granskningsuppgifter i sådan
utsträckning som i Stockholm.

Ytterligare kan anmärkas, att författningstexten tyder på att det är
ordföranden som — efter länsstyrelsens medgivande — skall utvälja de
deklarationer som är så enkla att de behöver granskas endast av en
person. I Stockholm synes emellertid uppdelningen ske efter i stort sett
schablonmässiga grunder.

Den i Stockholm tillämpade ordningen inger icke blott formella
betänkligheter. Den förefaller också vara i sak olämplig. Uppdelningen
av granskningsarbetet mellan ordförande och två eller flera kronoombud
synes ha medfört att taxeringsdistrikten blivit större än vad som
eljest varit möjligt. Den samlade arbetsmängden i varje distrikt har
blivit mycket stor, vilket medfört uppenbara svårigheter för de kommunvalda
nämndledamöterna att aktivt deltaga i taxeringsarbetet. Det har
t. ex. icke varit möjligt att i erforderlig utsträckning ta upp tveksamma
frågor för diskussion vid sammanträdena. De kommunvalda ledamöternas
inflytande på taxeringsarbetet har som en följd därav blivit begränsat.
Systemet med flera kronoombud som var för sig ensamma
granskar deklarationer och andra handlingar måste vidare göra det svårt
för taxeringsnämndens ordförande att hålla sin hand över och leda
taxeringsarbetet i dess helhet. Detta medför i sin tur risk för att olikformad
praxis uppkommer inom nämnden och för andra olägenheter.
Eftersom kronoombuden i regel inte är lika erfarna och skickliga som
ordförandena — enligt länsstyrelsen motiveras ju systemet med flera
kronoombud bl. a. av att alltför få personer är beredda att ta på sig
ansvaret som ordförande — måste vidare systemet med att låta kronoombuden
i stor omfattning ensamma svara för granskningen vara ägnad
att sänka kvaliteten på taxeringsarbetet. Under min verksamhet som

359

JO har jag också kunnat konstatera, att många materiella och formella
fel som begåtts av lokala taxeringsnämnder i Stockholm berott på den
långt drivna uppdelningen av arbetet i förening med bristande samverkan
mellan kronoombud och ordförande.

Jag vill ytterligare framhålla, att om flera kronoombud tillåts närvara
vid taxeringsnämnds sammanträde, risken ökar för att de kommunvalda
ledamöterna hamnar i minoritet. Det skulle t. o. m. kunna inträffa
att nämnden formellt sett är domför trots att ingen kommunvald
ledamot är tillstädes (jfr reglerna i 63 § taxeringsförordningen). Om det
överhuvud skall få förekomma att flera kronoombud utses, bör det
därför åtminstone tillses att icke mer än ett ombud deltar vid handläggningen
av varje ärende.

I betraktande av den stora betydelse som taxeringen i första instans
har för den enskilde medborgaren måste det anses klart otillfredsställande
att man inom Stockholm tillämpar en ordning som avviker från
den i taxeringsförordningen angivna och därtill i sak framstår som
olämplig. Att systemet uppkommit och fått fortbestå har tydligen
berott främst på svårigheten att få lämpliga personer att åtaga sig uppdrag
som ordförande i taxeringsnämnd. Jag saknar anledning betvivla,
att länsstyrelsen gjort vad den kunnat för att främja rekryteringen och
jag vill överhuvud icke lägga någon enskild befattningshavare till last
att förhållandena blivit sådana som de nu är.

Statskontoret har i juni 1970 till Kungl. Maj:t avlämnat en rapport
med vissa principförslag rörande organisationen av taxeringen i första
instans. Sedan förslaget remissbehandlats och beretts inom civildepartementet,
har det enligt vad jag inhämtat överlämnats till finansdepartementet.
Vad jag i nu förevarande ärende påtalat har samband med vad
som anföres i statskontorets rapport. Statskontoret har bl. a. förordat,
att samtliga deklarationer bör granskas av heltidsanställda tjänstemän
samtidigt som ett visst lekmannainslag bevaras. Skulle förslaget bli genomfört,
kommer de av mig påtalade problemen till stor del att försvinna.

I förhoppning om att vad jag anfört skall vinna beaktande vid den
fortsatta behandlingen av statskontorets förslag överlämnar jag ett
exemplar av detta mitt beslut till statsrådet och chefen för finansdepartementet1.

Till sist vill jag framhålla, att det synes mig önskvärt att länsstyrelsen
icke passivt avvaktar en eventuell kommande lagstiftning utan verkar
för att formerna för taxeringsarbetet i Stockholm i möjligaste mån
bringas till överensstämmelse med föreskrifterna i taxeringsförordningen.

1 I anledning av vad JO anfört har Kungl. Maj:t i prop. 1971: 127 framlagt
förslag till ändrad lydelse av 6, 7, 9 och 63 §§ taxeringsförordningen, innebärande
bl. a. att i taxeringsnämnd får finnas tre kronoombud, av vilka dock
endast ett får deltaga i varje ärende. Propositionen har bifallits av riksdagen,
se SkU 1971: 60, rskr 1971: 259.

360

Obefogad debitering av tillkommande skatt

Med anledning av inkomna klagomål upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria vari anfördes bl. a.:

I sin till ledning för 1967 års taxering avgivna självdeklaration yrkade
Gun-Britt Nordlund att bli taxerad som ensamstående med hemmavarande
barn under 16 år. Gun-Britt Nordlund uppgav, att hon under
större delen av år 1966 inte sammanlevt med sin man, S. Gunnar Nordlund.

Taxeringsnämnden i Sollefteå andra taxeringsdistrikt taxerade envar
av makarna Nordlund såsom ensamstående skattskyldig. Gun-Britt
Nordlund medgavs i följd härav ortsavdrag med 4 500 kr. (hemmavarande
barn under 16 år) och S. Gunnar Nordlund ortsavdrag med 2 250 kr.

Båda makarna Nordlund förde talan mot taxeringsnämndens beslut.
S. Gunnar Nordlund yrkade dels att han skulle samtaxeras med GunBritt
Nordlund, dels att han skulle tillerkännas avdrag för ökade levnadskostnader
med i deklarationen angivet belopp, 8 750 kr.

I beslut vid sammanträde 15.2.—16.2. 1968 yttrade prövningsnämnden
i Västernorrlands län bl. a., att taxeringsnämndens åtgärd att taxera makarna
Nordlund såsom av varandra oberoende skattskyldiga fick anses
befogad. Prövningsnämnden medgav S. Gunnar Nordlund avdrag för
ökade levnadskostnader med 500 kr. Gun-Britt Nordlunds taxering lämnades
utan ändring.

I besvär till kammarrätten fullföljde S. Gunnar Nordlund sin talan.
Gun-Britt Nordlund synes däremot inte ha överklagat prövningsnämndens
beslut.

I utslag rörande S. Gunnar Nordlunds taxering 23.2.1970 anförde
kammarrätten:

Med hänsyn till omständigheterna i målet får makarna Nordlund
från beskattningssynpunkt anses ha varit med varandra sammanlevande
under större delen av beskattningsåret. Nordlunds yrkande om samtaxering
med hustrun bifalles därför.

I brist på utredning kan Nordlund ej anses berättigad till avdrag för
ökade levnadskostnader under arbete i Stockholm och Jönköping med
mer än skäliga ansedda 3 500 kr.

På grund av det anförda nedsätter kammarrätten med ändring av
prövningsnämndens beslut taxeringarna till följande belopp,
taxeringen för statlig inkomstskatt

taxerad inkomst 9 470 kr.

beskattningsbar inkomst 7 200 kr.

taxeringen för kommunal inkomstskatt

taxerad inkomst 12 580 kr.

beskattningsbar inkomst 10 300 kr.

Kammarrättens utslag medförde enligt omräkningsbesked upprättade
av lokala skattemyndigheten i Sollefteå fögderi 23.4. 1970 en nedsättning
av S. Gunnar Nordlunds skatt med sammanlagt 1 112 kr. Utslaget fick
vidare till följd att lokala skattemyndigheten påförde Gun-Britt Nordlund
tillkommande skatt med 776 kr. Vid beräkningen av den tillkommande
skatten har lokala skattemyndigheten av allt att döma utgått
från att kammarrättens utslag innebar att Gun-Britt Nordlund skulle
samtaxeras med S. Gunnar Nordlund i följd varav hon skulle medgivas

361

ortsavdrag med endast 2 250 kr. (mot av taxeringsnämnden och prövningsnämnden
medgivna 4 500 kr.).

Det anförda ger anledning till följande frågor.

1. Avsåg kammarrätten att utslaget 23.2. 1970 i något hänseende
skulle påverka Gun-Britt Nordlunds taxering år 1967 eller att denna
skulle ligga helt utanför avgörandet i utslaget?

2. Anser kammarrätten att den avsedda innebörden kommit till tillräckligt
tydligt uttryck i utslaget?

I avgivet yttrande anförde kammarrätten bl. a.

Endast S. Gunnar Nordlunds taxering har genom besvär underställts
kammarrättens prövning och endast beträffande dennes taxering har
kammarrätten utlåtit sig. Debiteringsmyndighetema har följaktligen inte
ägt ta kammarrättens utslag till intäkt för någon korrigering av GunBritt
Nordlunds taxering eller skatt; för en sådan åtgärd hade krävts
ett uttalande från kammarrättens sida som avsiktligt inte lämnats. Ej
heller har samma myndigheter till stöd för sitt handlande kunnat åberopa
72 a § taxeringsförordningen. — Fråga nr 1 i promemorian är med
det sagda besvarad.

I anledning av fråga nr 2 må framhållas att den åtgärd som företagits
av vederbörande lokala skattemyndighet i avseende å Gun-Britt Nordlund
möjligen hade förhindrats om kammarrätten i sitt utslag intagit
något uttalande av innehåll att hennes taxering inte berördes av utslaget.
Ett sådant uttalande bör å andra sidan rimligen inte anses erforderligt
för att förekomma en uppenbart felaktig skattepåföring som den
nu aktuella; har kammarrätten inte föreskrivit en taxeringsändring skall
debiteringsmyndighetema givetvis inte förfara som om sådan ändring
likväl beslutats. Kammarrätten har i anledning av förevarande remiss
tagit underhandskontakt med företrädare för några regionalt och lokalt
på området verksamma myndigheter därvid samstämmigt framhållit att
ett utslag formulerat på sätt skett enligt deras mening inte ger anledning
till tvekan om innebörden av detsamma. — Kammarrätten besvarar
alltså fråga nr 2 jakande.

Yttrande inhämtades därefter från lokala skattemyndigheten angående
anledningen till att kammarrättens utslag ansetts böra påverka GunBritt
Nordlunds taxering och skatt. I sitt yttrande anförde lokala skattemyndigheten
bl. a., att därest kammarrätten avsett att S. Gunnar Nordlund
skulle taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
medan Gun-Britt Nordlund skulle taxeras som ensamstående med barn,
syntes detta förhållande klart bort framgå av utslaget. Lokala skattemyndigheten
tilläde, att då det aktuella debiteringsproblemet inte torde
ha förekommit tidigare, myndigheten avvaktade »beslut om eventuell
ändring av Gun-Britt Nordlund debiterad skatt enligt 1967 års taxering».

Eftersom lokala skattemyndigheten synbarligen ansåg sig förhindrad
att utan vidare befria Gun-Britt Nordlund från den tillkommande skatten,
överlämnades handlingarna i ärendet till länsstyrelsen i Västernorrlands
län för kännedom och för den åtgärd som länsstyrelsen kunde
finna motiverad. I en skrivelse 17.3. 1971 till lokala skattemyndigheten

12* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

362

anhöll länsstyrelsen, att lokala skattemyndigheten med stöd av 84 §
uppbördsförordningen skulle vidta rättelse, så att den Gun-Britt Nordlund
påförda tillkommande skatten snarast möjligt kunde avkortas.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Wennergren.

I ärendet är utrett, att kammarrätten inte avsett att utslaget 23.2.1970
till någon del skulle påverka Gun-Britt Nordlunds taxering år 1967 eller
hennes skatt på grund av denna taxering. Lokala skattemyndigheten
har likväl med anledning av kammarrättens utslag påfört Gun-Britt
Nordlund tillkommande skatt med 776 kr. Denna skatt torde visserligen
bli avkortad, men det råder knappast någon tvekan om att felet aldrig
skulle ha rättats såvida inte Gun-Britt Nordlund själv ifrågasatt riktigheten
av det framställda skattekravet. Risken för rättsförlust har således
varit påtaglig. Fråga uppkommer nu om det inträffade berott på onöjaktig
handläggning från någon myndighets sida.

Gun-Britt Nordlund hade inte fört talan mot prövningsnämndens
beslut och kammarrättens utslag avsåg alltså omedelbart endast S. Gunnar
Nordlunds taxering. Det förhållandet att besvär anförts allenast
av ene maken innebär dock inte nödvändigtvis att den andra makens
taxering och debitering lämnas utanför. Den statliga inkomstskatten
kan nämligen, såvida makarna är och förblir samtaxerade, till följd
av progressionsregeln i 11 § femte stycket förordningen om statlig inkomstskatt
höjas eller sänkas trots att storleken av den beskattningsbara
inkomsten inte ändras (hänvisningen här och nedan till författningsrum
avser den lydelse som skall tillämpas t. o. m. 1971 års taxering).
Enligt 105 § 1 mom. andra stycket taxeringsförordningen finns
dessutom möjlighet att, därest ändring görs i den ene makens taxering,
vidtaga av ändringen påkallad rättelse av den andre makens taxering,
såvitt angår t. ex. ortsavdragets storlek. Sådan rättelse torde enligt författningstextens
ordalydelse närmast förutsätta samtaxering. Det är
således inte självklart att stadgandet kan tillämpas då — såsom i makarna
Nordlunds fall — kammarrätten på talan av särtaxerad make
finner att denne skall »samtaxeras».

Jag saknar anledning att här närmare gå in på frågan om kammarrätten
vid sin prövning 23.2. 1970 med stöd av 105 § 1 mom. andra
stycket taxeringsförordningen kunnat och bort besluta att Gun-Britt
Nordlund skulle samtaxeras med S. Gunnar Nordlund. Jag nöjer mig
med att konstatera att kammarrätten inte fattat något beslut av sådan
innebörd och att detta uppenbarligen inte kan läggas någon av ledamöterna
till last som fel.

Kammarrättens utslag innebar således, att prövningsnämndens beslut
att makarna Nordlund skulle taxeras som av varandra oberoende skattskyldiga
ändrades såvitt gällde S. Gunnar Nordlund men lämnades utan

363

åtgärd såvitt gällde Gun-Britt Nordlund. I sitt yttrande har ledamöterna
hävdat, att utgången kommit till tillräckligt tydligt uttryck i utslaget.

Eftersom besvär endast anförts av S. Gunnar Nordlund förelåg det i
och för sig ingen skyldighet för kammarrätten att göra något uttalande
om Gun-Britt Nordlunds taxering och skatt. Med hänsyn till att utslaget
fick den egenartade konsekvensen att Gun-Britt Nordlund (oförändrat)
skulle taxeras som ensamstående trots att kammarrätten i utslaget förklarat
att makarna Nordlund från beskattningssynpunkt fick anses ha
varit med varandra sammanlevande under större delen av beskattningsåret,
hade det enligt min mening varit lämpligt att kammarrätten till
förebyggande av missuppfattning från lokala skattemyndighetens sida i
utslaget erinrat om att utslaget uteslutande avsåg S. Gunnar Nordlunds
taxering och inte skulle föranleda någon omdebitering av Gun-Britt
Nordlunds skatt. Att sådan vägledning lämnas av en domstol till den
myndighet som skall verkställa domstolens utslag är enligt min mening
en naturlig åtgärd som bör iakttas i alla de fall där tvekan kan tänkas
uppstå om utslagets innebörd på grund av något speciellt processuellt
förhållande e. d., som den verkställande myndigheten kan antas sakna
erfarenhet av. Självfallet lägger jag inte ledamöterna i kammarrätten
till last som fel att sådan vägledning ej gavs i det aktuella utslaget.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att lokala skattemyndigheten
missuppfattat kammarrättens utslag och att Gun-Britt Nordlund i följd
därav oriktigt påförts tillkommande skatt med 776 kr. Att misstag av
detta slag inträffar är beklagligt. Med hänsyn till de speciella omständigheter
som förelåg kan emellertid den grundlösa debiteringen rimligtvis
inte läggas någon befattningshavare vid lokala skattemyndigheten till
last som straffbar gärning. Jag vill dock betona vikten av att lokal
skattemyndighet rådfrågar länsstyrelsen eller kammarrätten när innebörden
av ett utslag inte framstår som helt klar.

Vad i ärendet förekommit tyder på att behov kan föreligga av att ge
lokala skattemyndigheterna ökad information om debiteringsfrågor i
anledning av ändring av äkta makars taxering. Jag överlämnar därför
en avskrift av detta beslut till riksskatteverket för kännedom.

* *

Det kan tilläggas att frågan hur kammarrättens utslag rörande S.
Gunnar Nordlunds taxering år 1967 bort verkställas behandlats i en
artikel i den av Föreningen Sveriges fögderichefer utgivna tidningen
»Aktuellt för de lokala skattemyndigheterna». Av artikeln (nr 3—4
år 1971) framgår, att tidningen — under hänvisning till vad som förekommit
i det av stf JO Wennergren avgjorda ärendet — sänt ut ett
frågeformulär till samtliga sektionschefer vid länsstyrelsernas uppbördssektioner
och till samtliga fögderichefer. Svar erhölls från 15 sektions -

364

chefer (9 ej svar) och från 118 fögderichefer (3 ej svar). I enkäten
framställdes bl. a. frågan, om man delade kammarrättens uppfattning
att utslaget rörande S. Gunnar Nordlunds taxering inte gav anledning
till tvekan beträffande verkställigheten. Enligt artikeln besvarades denna
fråga jakande endast av två sektionschefer och en fögderichef. Alla
övriga menade att utslaget gav anledning till tvekan och några fögderichefer
anförde, att de inte alls ville utesluta att utslaget kunnat tolkas
och verkställas på sätt som ursprungligen skett i S. Gunnar och GunBritt
Nordlunds fall. Ett verkligt problem vid verkställigheten uppgavs
vara huruvida S. Gunnar Nordlunds statliga inkomstskatt vid tillämpningen
av progressivitetsregeln borde beräknas med ledning av GunBritt
Nordlunds faktiska beskattningsbara inkomst (ortsavdrag 4 500
kr.) eller med ledning av den beskattningsbara inkomst som Gun-Britt
Nordlund skulle haft om hon samtaxerats med S. Gunnar Nordlund
(ortsavdrag 2 250 kr.).

Från riksskatteverket har inhämtats, att verket vidtagit den åtgärden
att tillställa bl. a. samtliga landskamrerare och fögderichefer avskrift
av JO:s beslut i ärendet.

Vissa övriga ärenden rörande taxering och uppbörd

1. Förfarandet i taxeringsnämnd

Taxeringsnämnds bundenhet av mantalsskrivning m. m.

I 59 § 1 mom. kommunalskattelagen sägs, att skatt för bl. a. inkomst
av tjänst tillkommer hemortskommunen om inkomsten förvärvats av
fysisk person under tid då han varit bosatt här i riket. Jämlikt 14 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt skall skattskyldig taxeras till
all sådan skatt i hemortskommunen. Med hemortskommun förstås enligt
66 § kommunalskattelagen den kommun där den skattskyldige författningsenligt
skall vara mantalsskriven för året näst före taxeringsåret.
Detta innebär, att taxeringsmyndigheterna vid bedömningen av vilken
kommun som skall anses vara en persons hemortskommun inte är bundna
av mantalsskrivningsmyndighetemas uppfattning. En person skall
alltså — oberoende av var han faktiskt mantalsskrivits — vid 1970 års
taxering utgöra kommunal inkomstskatt (bl. a. för inkomst av tjänst)
och statlig inkomstskatt (för all inkomst) i den kommun där han var att
anse som bosatt den 1 november 1968.

I klagomål till JO uppgav P. E. Netz, att han mantalsskrivits i Umeå
för år 1969 trots att han varit bosatt i Danderyd sedan juli 1968. Netz
hade begärt att bli taxerad i Danderyd vid 1970 års taxering men så vfel

365

vederbörande taxeringsnämnd i Umeå som förste taxeringsintendenten
vid länsstyrelsen i Västerbottens län, C. O. Egerstedt, hade hävdat att
han skulle taxeras i Umeå och att en eventuell överflyttning av taxeringen
fick ske på prövningsnämndsnivå. Vid ärendets avgörande anförde
stf JO Wennergren — sedan han konstaterat att avgörande för
bedömningen av Netz’ rätta beskattningsort vid 1970 års taxering var
hans bosättning den 1 november 1968 — bl. a. följande.

Taxeringsnämndens handläggning

I ärendet är utrett, att Netz’ allmänna självdeklaration år 1970 sänts
till Umeå. Lokala skattemyndigheten i Umeå har vidarebefordrat deklarationen
till vederbörande taxeringsnämnd i Umeå. Häremot kan ingen
anmärkning riktas (jfr 24 § 3 mom. TF).

I avsaknad av föreskrifter om annat måste det anses åligga taxeringsnämnden
att vid en skattskyldigs taxering i förekommande fall beakta
också bestämmelserna om rätt beskattningsort (t. ex. 59 och 66 §§ kommunalskattelagen).
Det gäller i synnerhet de fall, då den skattskyldige
angivit annan kommun som hemortskommun än mantalsskrivningskommunen
eller yrkat taxering i annan kommun än den taxeringsnämnden
verkar för eller då särskilda omständigheter (såsom taxeringsnämndens
lokalkännedom eller uppgifter i deklarationen) ger anledning pröva frågan
om rätt beskattningsort. När särskild prövning av frågan om rätt
beskattningsort skall ske, behövs i regel utredning t. ex. om vilken ort
som är rätt mantalsskrivningsort. Ibland kan en förfrågan hos den skattskyldige
ge tillräcklig vägledning. I andra fall kan det vara lämpligt att
taxeringsnämndens ordförande samråder med ordföranden i den taxeringsnämnd
som har att taxera i den alternativt ifrågasatta kommunens
taxeringsdistrikt. Jag vill i detta sammanhang erinra om 22 § taxeringskungörelsen
som stadgar att meddelande skall lämnas andra taxeringsnämnder
om förhållanden, som kan vara av betydelse vid taxeringen
inom dessa nämnder. Jämför också 66 § andra stycket TF, där det
stadgas att vid taxering, som där avses, samråd i mån av behov skall ske
med annan taxeringsnämnd, som skall taxera den skattskyldige. Trots
att stadgandet enligt sin ordalydelse endast avser de angivna specialfallen,
torde det kunna ses som uttryck för en allmän princip, att samråd
skall ske mellan taxeringsnämnder över huvud så snart anledning
därtill föreligger (Hedborg m. fl. Taxeringshandbok, 1961 s. 199). I en
del fall kan kanske tillräcklig utredning och klarhet nås härigenom. De
frågor det här gäller uppkommer dock så sällan och är av så speciell
natur att det inte utan vidare kan begäras av en taxeringsnämnd att den
på egen hand söker klara dem. Närmast till hands ligger därför att taxeringsnämnden
begär biträde hos taxeringsintendenten (59 § TF) eller
lokal skattemyndighet som i sin tur samråder med motsvarande myndighet
i det län där taxering ifrågasatts ske i stället.

Det system med skatteband och taxeringsavier som numera tillämpas
gör visserligen taxeringsarbetet i första instans i viss mån mera bundet
än det var tidigare. Till systemet hör emellertid rutiner som gör det
möjligt för en taxeringsnämnd såväl att från skattebandet få avförd en
skattskyldig som inte skall taxeras i distriktet, som att på skattebandet
få införd en skattskyldig som finnes böra tillkomma. Det ankommer i
sådan fall på vederbörande lokala skattemyndighet att med ledning

366

av taxeringsnämndens anvisningar ombesörja korrigering av skattebandet
och, i det senare fallet, också utfärda för taxeringen erforderlig
taxeringsavi. Proceduren är visserligen tämligen omständlig men
jag anser mig böra understryka angelägenheten av att detta förhållande
inte får föranleda att taxeringsnämnden skjuter saken från sig och härigenom
vållar extra arbete för taxeringssektion och prövningsnämnd.
Varken taxeringsnämnden eller någon annan beskattningsmyndighet bör
vara slav under ADB-systemet utan i stället sätta sig in i dess rutiner så
att de behärskar det.

I sin till ledning för 1970 års taxering avlämnade allmänna självdeklaration
angav Netz Danderyd som hemortskommun både för sig själv
och för hustrun. Deklarationen var undertecknad i Danderyd, där Netz
enligt kontrolluppgift varit anställd under hela beskattningsåret. Mycket
talade därför för att Netz i likhet med övriga familjemedlemmar rätteligen
borde ha varit mantalsskriven för år 1969 i Danderyd och att Netz
på grund därav borde taxeras där för allt utom inkomst av fastighet. Å
andra sidan hade Netz tidigare varit verksam i Umeå och han hade
bibehållit en villafastighet i denna stad.

Netz’ uppgifter i deklarationen måste uppfattas som ett yrkande att
bli taxerad i Danderyd. I enlighet med vad jag tidigare anfört anser jag
därför att taxeringsnämnden haft att uppta frågan om Netz’ rätta beskattningsort
till självständig prövning och om denna prövning utföll
till Danderyds förmån, på lämpligt sätt med taxeringsintendentens och
den lokala skattemyndighetens biträde underrätta vederbörande taxeringsnämnd
i Danderyd härom. Utöver dessa konstateranden föranleder
— med hänsyn till stadgandet i 113 § regeringsformen om ansvarsfrihet
för ledamöter i taxeringsnämnd för såvitt gäller taxering — taxeringsnämndens
befattning med Netz’ taxering ej något uttalande från min
sida.

Egerstedts handläggning

I ärendet är upplyst att Netz på ett tidigt stadium tagit kontakt med
Egerstedt och därvid diskuterat i vilken kommun Netz borde taxeras år
1970. Egerstedt synes därvid ha uppgivit att frågan fick lösas genom
beslut av mellankommunala prövningsnämnden. I yttrande hit har Egerstedt
också hävdat, att taxeringsnämnden i Umeå hade att fatta beslut
om Netz’ taxering utan att därvid ingå på prövning om hans rätta mantalsskrivningsort
för år 1969. Denna uppfattning, som synes föga förenlig
med innehållet i 59 och 66 §§ kommunalskattelagen, kan jag inte
dela. Egerstedts bedömning och hans därav betingade handläggning av
Netz’ förfrågan är dock inte av beskaffenhet att kunna läggas honom
till last som tjänstefel. Jag företar därför ej ytterligare åtgärd i anledning
av Netz’ anmärkning mot Egerstedt.

Ifrågasatt taxering av person som tidigare varit bosatt utomlands samt
taxeringsnämndsordfbrandes skyldighet att verkställa taxeringsnämndens
beslut

S. Andersson, som var kommunvald ledamot i taxeringsnämnden,
klagade över det sätt varpå taxeringsnämndens ordförande, L. G. Biörkman,
skött sitt uppdrag som ordförande i nämnden. Andersson hade
informerat taxeringsnämnden om att ingenjören C. O. Bröms på våren

367

1968 flyttat tillbaka från utlandet till Sverige och att Bröms därför
borde — trots att han inte mantalsskrivits i riket — taxeras av nämnden
vid 1970 års taxering. Taxeringsnämnden hade beslutat att Bröms
skulle anmanas att avge deklaration. Björkman hade emellertid inte
verkställt taxeringsnämndens beslut och någon deklaration hade inte
avgivits. Andersson hävdade, att nämnden härigenom berövats möjlighet
att pröva taxeringsfrågan. Vid ärendets avgörande anförde stf JO
Wennergren bl. a.:

Det åligger taxeringsnämnd att ta ställning till vilka personer som
skall taxeras i distriktet och till vilka belopp taxeringarna skall bestämmas
(jfr 66 § taxeringsförordningen). Utgångspunkt för taxeringsnämndens
arbete är därvid främst de av länsstyrelsen upprättade taxeringsavierna
(jfr 18 § 1 mom. taxeringslcungörelsen) jämte avgivna deklarationer,
kontrolluppgifter m. m. Taxeringsavi upprättas för varje person
som kan antas bli taxerad och av avin framgår bl. a. om personen mantalsskrivits
i kommunen (inbo) eller om han skall taxeras i kommunen
exempelvis endast på grund av fastighetsinnehav (utbo).

I förevarande ärende får anses utrett att Bröms, som inte mantalsskrivits
i Märsta kommun för år 1969, till ledning för 1970 års taxering
(1969 års inkomster) i Märsta kommun endast avgivit särskild självdeklaration
avseende sin fastighet i Rosersberg. Såväl frånvaron av mantalsskrivning
som Bröms’ egna uppgifter gav således anvisning om att
Bröms inte skulle taxeras i Märsta för annat än garantibelopp för fastighet.

Taxeringsnämnd är emellertid inte bunden av resultatet av mantalsskrivningen
(se 66 § kommunalskattelagen) och än mindre av den skattskyldiges
egna uppgifter. Finner taxeringsnämnd att en skattskyldig bör
taxeras som inbo och på grund därav beskattas i taxeringsdistriktet för
t. ex. tjänste- och kapitalinkomster, är taxeringsnämnden behörig att
besluta härom och skall om möjligt också själv fatta taxeringsbeslutet.
Den omständigheten att en taxeringsfråga är svårbedömd får i princip
inte tas till intäkt av taxeringsnämnden för att avstå från att besluta
i taxeringsfrågan och skjuta uppgiften från sig till taxeringsintendent
och prövningsnämnd.

I de sällsynta fall då fråga uppkommer att i strid mot den skattskyldiges
uppgifter och verkställd mantalsskrivning taxera denne som inbo
är emellertid av flera skäl stor försiktighet påkallad. En korrekt bedömning
kräver ofta ingående kännedom om den skattskyldiges levnadsoch
bostadsförhållanden (jfr 53 § kommunalskattelagen och anvisningarna
till denna paragraf). Vidare måste förebyggas att den skattskyldige
blir taxerad som inbo i mer än ett taxeringsdistrikt. Den taxeringsnämnd,
som tänker taxera en ej mantalsskriven person som bosatt i
kommunen, bör därför ta kontakt med andra nämnder som kan antas
också ha för avsikt att taxera personen i fråga. Underlåts detta kan den
skattskyldige bli dubbeltaxerad med avsevärda olägenheter som följd. I
sammanhanget må också nämnas, att taxeringsnämnd som avser taxera
ej mantalsskriven som inbo hos den lokala skattemyndigheten måste begära
en taxeringsavi som underlag för taxeringsbeslutet.

En person, som själv anser sig bosatt utomlands, avger normalt inte
någon allmän självdeklaration till ledning för taxering i lokalt taxerings -

368

distrikt. Avser lokal taxeringsnämnd likväl att taxera vederbörande som
inbo bör nämnden därför anmana denne att avge sådan deklaration.
Utan tillgång till allmän självdeklaration kan det nämligen vara svårt
för att inte säga omöjligt att någorlunda tillförlitligt beräkna personens
inkomster och utgifter i olika förvärvskällor m. m. Visserligen kan skönstaxering
tillgripas men saknas kontrolluppgifter o. d. kan detta — särskilt
om också bosättningsfrågan är oklar — te sig motbjudande. Saknas
allmän självdeklaration kan det därför enligt min mening vara försvarligt
att vid taxeringen provisoriskt godta de uppgifter som föreligger och
jämlikt 32 § taxeringskungörelsen anmäla vad som förekommit till förste
taxeringsintendenten (i Stockholms län taxeringsdirektören).

Av utredningen i förevarande ärende framgår, att Biörkman redan i
mars utfärdade en erinran till Bröms om deklarationsskyldighet. Denna
erinran följdes emellertid inte upp med en formlig anmaning förrän i
början av juni trots att saken diskuterats i taxeringsnämnden i början
av april och senare i samma månad och i början på maj med befattningshavare
på lokala skattemyndigheten och länsstyrelsen. Jag kan
inte underlåta att uttala min förvåning över denna vacklan och förstår
att den på Andersson gjort intryck av bristande vilja från Biörkmans
sida att komma till rätta med taxeringen av Bröms. I stället för att anmana
Bröms att avge allmän självdeklaration till ledning för 1970 års
taxering i Märsta kommun har Biörkman emellertid genom kontakter
med andra myndigheter, banker m. m. sökt klarlägga om Bröms borde
taxeras som bosatt i Märsta. Trots detta nåddes inte full klarhet i tid
före taxeringsarbetets avslutande. I den uppkomna situationen verkställde
Biörkman taxeringsnämndens beslut om en skrivelse till taxeringsdirektören.
Jag har inhämtat att skrivelsen sedermera överlämnats för
utredning till taxeringsavdelningens offensivgrupp och att denna utredning
ännu inte är slutförd. Anmärkningsvärt är dock att nämndens
beslut om skrivelse till taxeringsdirektören inte expedierades omedelbart
utan först efter närmare två månader. Anledningen synes ha varit densamma
som för dröjsmålet med anmanings utfärdande, nämligen Biörkmans
vacklande inställning, å ena, och hans ambition å andra sidan att
söka reda ut saken själv och med egna metoder. Vad jag förut uttalat
om Biörkmans handlande gäller därför också det senast diskuterade
förhållandet.

Av det sagda framgår att betydande problem förelegat för fastställande
av om och i så fall hur Bröms borde taxeras år 1970. Någon
kritik kan vid angivna förhållanden i och för sig inte riktas mot att
taxeringsnämnden inte taxerade Bröms som bosatt i Märsta utan i
stället rapporterade vad som iakttagits till taxeringsdirektören. Det är
heller inte detta som Andersson i första hand vänt sig mot utan det förhållandet
att taxeringsfrågan med Biörkmans sätt att handlägga den
undanhållits taxeringsnämnden som därigenom inte fått tillfälle att ta
ställning till om Bröms skulle taxeras — eventuellt efter skön — eller
om saken endast skulle hänskjutas till i första hand taxeringsdirektören.
Jag vill i anledning härav framhålla att det givetvis är nämnden som
sådan och inte dess ordförande ensam som skall avgöra en så viktig
fråga som den om viss person skall taxeras eller ej. En ordförande får
inte handlägga en sådan fråga över huvudet på nämndens valda ledamöter.
Jag finner att Andersson har fog för viss kritik mot Biörkman
för självrådigt handlande. Samtidigt vill jag emellertid erinra om att

369

Biörkman tydligen lade ner ett ganska omfattande arbete på att få grepp
om frågan, även om det kan diskuteras om alla åtgärder var så ändamålsenliga.
Jag ifrågasätter dock inte Biörkmans ärliga uppsåt och finner
inte anledning till några åtgärder utöver de påpekanden jag gjort.

Frågor rörande skriftväxling mellan taxeringsnämnd och skattskyldig

Enligt 31 § taxeringsförordningen (TF) bör envar, utöver vad deklarationsformuläret
föranleder, meddela de upplysningar till ledning för egen
taxering som kan vara av betydelse för åsättande av en riktig taxering.
I 2 mom. samma paragraf stadgas, att envar efter anmaning är skyldig
att i den omfattning som i anmaningen angivits meddela de ytterligare
upplysningar som finnes erforderliga för kontroll av egen deklarations
riktighet eller eljest för egen taxering. Dylik uppgift skall lämnas skriftligen
där ej annat angivits i anmaningen. Deklarationsskyldig skall tilllika
efter anmaning förete kontrakt, kontoutdrag, räkning, kvitto eller
annan därmed jämförlig handling, som finnes erforderlig för kontroll av
deklarationen.

Av 65 § TF framgår, att den skattskyldige regelmässigt skall erhålla
tillfälle att yttra sig därest fråga uppkommer att åsätta taxering med
avvikelse från självdeklaration. Enligt 69 § TF skall vidare, därest självdeklaration
inte blivit följd vid taxeringen, till den skattskyldige sändas
underrättelse om i vilka hänseenden deklarationen frångåtts samt om
skälen för avvikelserna.

Taxeringsnämnds arbete beträffande visst års taxering skall enligt
71 § TF vara avslutat före utgången av juni månad under taxeringsåret.
Före denna tidpunkt skall även, såvitt möjligt, underrättelser som avses
i 69 § TF expedieras (31 § taxeringskungörelsen).

De nu nämnda bestämmelserna har under året — i likhet med tidigare
år — varit föremål för JO:s bedömning i ett stort antal fall. I ett
ärende klagade jägaren Otto Holsts ombud, Lars Frogland, över det sätt
varpå taxeringsnämnden handlagt Holsts taxering. JO Lundvik anförde
härom bl. a.:

I sin till ledning för 1970 års taxering avgivna självdeklaration redovisade
Holst under rubriken »Inkomst av tjänst» intäkter å sammanlagt
drygt 19 000 kr. Av intäkterna avsåg 1400 kr. »Egen fasanerirörelse»
och omkring 11 000 kr. lön från direktören Preben Nielsen, Danmark.
Återstående intäkter härrörde från två andra anställningar. Någon kontrolluppgift
avseende inkomsten från Nielsen hade inte överlämnats till
taxeringsnämnden. Holst yrkade avdrag för kostnader för intäkternas
förvärvande med 8 684 kr., avrundat till 8 700 kr. Av beloppet avsåg
omkring 3 000 kr. kostnader för foder till jakthundar och andra djur
och omkring 2 650 kr. kostnader för patroner och slitage å jaktgevär
m. m. (Nämnas kan att Holst i 1969 års deklaration upptog lön från
Nielsen med omkring 25 000 kr. och inkomst av fasanerirörelse med
800 kr. samt yrkade avdrag av enahanda slag som vid 1970 års taxering
med 5 900 kr.)

370

Den 25 maj översände taxeringsnämndens ordförande, O. Larsson, en
blankett för »Anhållan om vissa uppgifter» till Holst. På blanketten
hade Larsson antecknat:

För yrkat avdrag för inkomsternas förvärvande 8 864 kr. bör intyg
översändas att arbetsgivaren ej ersatt dessa kostnader.

Vidare angavs, att svaret skulle lämnas inom fem dagar efter mottagandet
av blanketten samt att svaret skulle vara undertecknat av
Holst. Blanketten återkom till Larsson och var då försedd med följande
av Holst den 31 maj undertecknade anteckning:

Härmed intygas att arbetsgivaren ej ersatt de i min deklaration avdragna
kostnaderna för inkomsternas förvärvande.

Den 25 juni sände Larsson en underrättelse om ifrågasatt avvikelse
från deklarationen till Holst. Av underrättelsen framgick att fråga uppkommit
att höja Holsts taxering med omkring 11 300 kr. Höjningen
berodde till stor del på att taxeringsnämnden preliminärt vägrat avdrag
för kostnader för intäkternas förvärvande utöver schablonavdraget å
100 kr. I underrättelsen angavs att Holst, om han önskade yttra sig i
frågan, skulle tillställa Larsson yttrandet inom åtta dagar efter mottagandet
av underrättelsen. Frogland diskuterade Holsts taxering med
Larsson den 2 juli, men då var deklarationen redan överlämnad till
lokala skattemyndigheten för längdföring. Den 28 juli utsändes underrättelse
om taxeringsnämndens definitiva beslut av vilken framgick att
taxeringen bestämts i enlighet med det preliminära beslutet.

Med hänsyn bl. a. till att taxeringsnämnden inte fått någon kontrolluppgift
från Nielsen fanns det enligt min mening anledning för nämnden
att närmare undersöka hur mycket Holst uppburit från Nielsen
samt vilka kostnader som Holst själv haft att bestrida på grund av anställningen.
Normalt bör taxeringsnämnd i en sådan situation med stöd
av 45 och 51 §§ TF anmana arbetsgivaren att avlämna en fullständig
kontrolluppgift. Det förhållandet att taxeringsnämnden kan vända sig
till arbetsgivaren utgör dock intet hinder mot att taxeringsnämnden —
åtminstone som en första åtgärd — söker inhämta nödvändiga uppgifter
från den skattskyldige. Denne kan i sin tur vidtala arbetsgivaren och
vidarebefordra dennes uppgifter till taxeringsnämnden. Taxeringsnämnd
torde dock knappast kunna anmana skattskyldig att införskaffa en av
arbetsgivaren utfärdad kontrolluppgift. Nämnden bör inskränka sig till
att uppmana den skattskyldige att inkomma med begärd utredning. I
förevarande ärende är upplyst att Larsson, som inte synes ha känt till
Nielsens adress i Danmark, formlöst uppmanat Holst att insända ett
intyg avseende anställningsförmånerna hos Nielsen. Denna åtgärd föranleder
i och för sig inte någon kritik från min sida.

Larssons begäran om intyg fick emellertid en olycklig formulering.
Uppgift saknades till en början om vem som skulle utfärda intyget.
Dessutom hade ett intyg med begärt innehåll inte sagt särskilt mycket,
eftersom det förhållandet att Nielsen måhända ersatt Holst för kostnader
som varit förenade med anställningen inte behövt inverka på Holsts
rätt till avdrag. Hade Holst t. ex. uppburit vissa belopp till bestridande
av beräknade kostnader för tjänstens fullgörande skulle dessa ha varit
skattepliktiga för Holst medan Holst å andra sidan haft rätt till avdrag
för sina verkliga utlägg. Vid beräkning av Holsts inkomst av anställningen
hos Nielsen gällde det således att klarlägga hur mycket Holst

371

sammanlagt erhållit från Nielsen och vilka avdragsgilla kostnader Holst
hade i tjänsten. — Eftersom Larssons mening sannolikt varit att det begärda
intyget skulle utfärdas av Nielsen, var slutligen den i anhållan
utsatta svarstiden, fem dagar, alldeles för kort. Denna korta svarstid
kan ha bidragit till att »intyget» undertecknats av Holst själv och därigenom
blivit till föga ledning för nämnden. Vad Larsson anfört om att
intyget hade kunnat lämnas efter den angivna tidsfristens utgång utgör
självfallet ingen godtagbar förklaring till att fristen satts till endast fem
dagar.

I underrättelsen om ifrågasatt avvikelse angavs — under motivering
bl. a. att intyget rörande beloppet 8 684 kr. hade bort utfärdas av Nielsen
— att taxeringsnämnden preliminärt funnit sig böra helt vägra avdrag
för intäkternas förvärvande. Utrett är att underrättelsen expedierats
tidigast den 25 juni samt att underrättelsen innehållit uppgift om
att eventuellt yttrande skulle avges till Larsson inom åtta dagar efter
mottagandet.

Huvudsyftet med föreskriften i 65 § TF är att den skattskyldige skall
få tillfälle att ge närmare upplysningar om och argumentera för sina i
deklarationen lämnade uppgifter och yrkanden. Härigenom kan taxeringsnämnden
få ett bättre underlag för sitt slutliga ställningstagande
vilket är ägnat att leda till materiellt sett riktigare taxeringar. Vid utsändande
av underrättelse om ifrågasatt avvikelse måste taxeringsnämnden
se till att ett svar, som avges inom utsatt tid, också kan beaktas
när nämnden definitivt skall avgöra den skattskyldiges taxering. Utsändandet
blir nämligen endast en meningslös för att inte säga vilseledande
gest, om slutligt beslut redan fattats då ett inom föreskriven tid avgivet
yttrande kommer taxeringsnämnden tillhanda. I detta sammanhang har
taxeringsnämnd att observera, att samtliga taxeringar måste vara slutbehandlade
före utgången av juni månad (71 § TF). Ett yttrande som
kommer till nämndens kännedom först efter nämnda tidpunkt saknar
nämnden laglig möjlighet att ta hänsyn till. Detta innebär, att underrättelse
om ifrågasatt avvikelse inte bör sändas ut efter den 20 juni,
såvida den skattskyldige skall få åtta dagars rådrum från delfåendet för
att inge yttrande (detta under förutsättning att taxeringsnämnden håller
sitt slutsammanträde den 30 juni). Utsänds underrättelse om ifrågasatt
avvikelse senare än den 20 juni bör taxeringsnämnden uttryckligen ge
den skattskyldige upplysning om tidpunkten för nämndens sista sammanträde
så att denne vet vad han har att rätta sig efter. Den skattskyldige
bör dock, från den antagna tidpunkten för delfåendet räknat,
få minst fem dagar till förfogande för ingivande av yttrande (jfr 52 §
TF som här ej är omedelbart tillämplig men dock bör tjäna till ledning).
Uppkommer undantagsvis fråga att avvika från deklaration vid så sen
tidpunkt att detta inte kan iakttas, får taxeringsnämnden söka inhämta
den skattskyldiges inställning till den tilltänkta avvikelsen per telefon
e. d.

Taxeringsnämndens åtgärd att tillsända Holst underrättelsen om ifrågasatt
avvikelse den 25 juni måste mot bakgrund av det sagda betecknas
som ytterst otillfredsställande. Åtgärden, för vilken Larsson är ansvarig,
fick bl. a. den helt oacceptabla konsekvensen att taxeringsperioden var
slut och Holsts deklaration översänd för längdföring när Frogland för
Holsts räkning tog kontakt med Larsson, oaktat detta skedde inom den
i underrättelsen angivna tiden. Larsson synes visserligen mena att Holsts

372

taxering hade kunnat ändras efter telefonsamtalet med Frogland den
2 juli. Ett sådant tillvägagångssätt hade emellertid — bortsett från troliga
tekniska komplikationer — stått i direkt strid mot 71 § TF.

I ärendet är vidare utrett, att underrättelse om taxeringsnämndens
definitiva beslut sänts ut först den 28 juli. Underrättelsen har således
utsänts långt efter den i 31 § taxeringskungörelsen rekommenderade
tiden och också vid så sen tidpunkt att Holst fått rätt att anföra besvär
över taxeringsnämndens beslut i särskild ordning (jfr 99 § TF). Denna
sena expediering synes ha varit en direkt följd av Larssons oriktiga uppfattning
att Holsts taxering kunde prövas i juli månad.

Fråga huruvida taxeringsnämnden på ett godtagbart sätt lämnat den
skattskyldige tillfälle att yttra sig innan taxeringen definitivt avgjorts
(65 § taxeringsförordningen) uppkom vidare till bedömning i ett ärende
rörande Y. Restadhs taxering år 1970. Vid ärendets avgörande anförde
stf JO Petrén bl. a.

För att kommunikation enligt 65 § TF skall fylla avsedd funktion
krävs bl. a. att de frågor, som taxeringsnämnden funnit tveksamma, blir
så tydligt angivna för den skattskyldige att han förstår vilka omständigheter
nämnden anser vara av betydelse vid taxeringen.

I den skrivelse som Bergenarp i slutet av mars 1970 sände till Restadh
uttalades inte uttryckligen att fråga uppkommit att avvika från deklarationen.
Restadh anmodades blott att lämna upplysningar i vissa hänseenden
till precisering och verifiering av kostnader, för vilka han
begärt avdrag. Uppenbart är emellertid att en taxeringsnämnd icke utan
anledning anmanar en skattskyldig att inkomma med kompletterande
utredning. En sådan åtgärd föranledes normalt av att den skattskyldiges
uppgifter eller yrkanden befinnes icke kunna godtas på grundval allenast
av den tillgängliga utredningen. Begär exempelvis taxeringsnämnd att
den skattskyldige skall styrka att han faktiskt haft vissa kostnader, kan
han vanligen därav draga den slutsatsen att fråga uppkommit att vägra
honom avdrag för de berörda kostnaderna. Den i 65 § TF föreskrivna
kommunikationsplikten kan i och för sig fullgöras utan användande
av den av riksskatteverket fastställda genomskriftsblanketten. I stället
kan taxeringsnämnden ställa direkta frågor till den skattskyldige. Den
sistnämnda metoden kan visserligen vara mer tidskrävande eftersom
nämnden först måste formulera frågor till den skattskyldige samt därefter
— därest avvikelse beslutas — upprätta en underrättelse om den
slutliga avvikelsen från deklarationen. Genom att begagna genomskriftsblanketterna
kan däremot underrättelse om ifrågasatt och slutlig underrättelse
ofta utskrivas samtidigt. Risken för missförstånd och ofullständiga
svar lärer dock i många fall bli större, om den senare metoden
med genomskriftsblanketter brukas än om taxeringsämnden direkt
uppmanar den skattskyldige att inkomma med vissa uppgifter (jfr även
JO:s ämbetsberättelse år 1971 s. 420).

Den omständigheten att den skattskyldige inte inkommit med begärda
uppgifter eller underlåtit att yttra sig över en underrättelse om ifrågasatt
avvikelse, medför ej att taxeringsnämnden icke kan uppta taxeringen
till slutlig prövning. Härvid är dock att märka, att taxeringsnämnden
ej får avvika från deklarationen i andra hänseenden än de
som behandlats i den tidigare utsända anmaningen eller underrättelsen,

373

såvida inte de nytillkomna avvikelserna är av så uppenbar natur att
kommunikation enligt 65 § TF är överflödig. Vidare måste fordras —
för att definitivt beslut skall få fattas — att den skattskyldige fått
skälig tid till förfogande för avgivande av eventuellt yttrande. Den i
blanketten för underrättelse om ifrågasatt avvikelse angivna fristen för
avgivande av yttrande är åtta dagar från mottagandet av underrättelsen
och samma frist torde ofta användas vid infordrande av upplysningar.
Meddelanden av dessa slag utsändes i regel i vanligt brev, varför taxeringsnämnden
inte med säkerhet kan veta vid vilken tidpunkt meddelandet
kommit den skattskyldige tillhanda. Det är med hänsyn härtill
nödvändigt att taxeringsnämnden beräknar viss tidsmarginal vid bedömandet
av den tid den skattskyldige skall få till förfogande. Om fristen
angivits till åtta dagar efter mottagandet, bör därför — såvida något
yttrande inte inkommit — den skattskyldiges taxering tidigast avgöras,
då tio dagar förflutit från utsändandet av meddelandet. Om åttadagarsfristen
används, bör således ett meddelande om ifrågasatt avvikelse
aldrig utsändas senare än 20.6 under taxeringsåret, då enligt 71 § TF
taxeringsnämnds arbete skall vara avslutat före utgången av juni månad
under taxeringsåret.

När taxeringsnämnden i juni 1970 tog upp Restadhs deklaration till
slutligt avgörande, uppkom tydligen fråga att avvika från denna jämväl
i andra hänseenden än de som behandlats i den i slutet av mars till
Restadh sända skrivelsen. Restadhs taxering kunde på grund härav inte
avgöras, med mindre än att han ånyo fick tillfälle att yttra sig. Taxeringsnämndens
avsikt synes ha varit att denna kommunikationsskyldighet
skulle fullgöras genom att sända en underrättelse om ifrågasatt
avvikelse till Restadh. Denna underrättelse expedierades 18.6, d. v. s.
endast en vecka före taxeringsnämndens slutsammanträde 25.6. I underrättelsen
sades emellertid intet om att Restadhs yttrande skulle ■— för
att kunna beaktas — vara nämnden tillhanda senast 25.6, utan den i
underrättelseblanketten tryckta texten om att yttrande kunde inges
inom åtta dagar från delfående lämnades oförändrad. Taxeringsnämndens
åtgärd att slutligt avgöra Restadhs taxering innan den av nämnden
angivna tidsfristen gått till ända strider sålunda mot den i 65 § TF
föreskrivna kommunikationsplikten. En sådan handläggning leder även
lätt till materiellt otillfredsställande taxeringsresultat. För den skattskyldige
måste det också te sig stötande att ett yttrande, som avgivits
inom förelagd tid, dock icke beaktas av nämnden.

Det kan nämnas, att JO även i åtskilliga andra ärenden kunnat konstatera
att det i sistnämnda ärende berörda genomskriftssystemet vilselett
de skattskyldiga. JO har därvid betonat dels att kommunicering
enligt 65 § TF ej sällan med fördel kan fullgöras genom direkta frågor
till den skattskyldige, dels att taxeringsnämnden måste planlägga taxeringsarbetet
på sådant sätt att yttranden som inkommer till nämnden
inom utsatt tid kan beaktas av nämnden.

Enligt 113 § regeringsformen (jfr också 20 kap. 12 § brottsbalken)
kan taxeringsman inte ställas till ansvar för taxering som beslutats av
dem. Detta skydd mot åtal och straff får bl. a. till konsekvens, att ledamöter
i taxeringsnämnd inte står under JO:s tillsyn såvitt gäller själva

374

taxeringen. Detta hindrar dock inte att JO — utan att rikta någon
kritik i det enskilda fallet — kan framlägga sin uppfattning om hur en
taxeringsnämnd bör handla i en viss situation. En sådan rekommendation
gavs i ett ärende rörande B. Larssons taxering år 1971. Taxeringsnämnden
hade — utan någon som helst tidigare kommunicering —
vägrat Larsson ett med 4 000 kr. yrkat avdrag för gäldräntor. I yttrande
till JO uppgav taxeringsnämndsordföranden U. Hörding, att Larssons
deklaration av misstag kommit undan och hittats först samma dag som
nämnden höll sitt sista sammanträde. Hörding anförde vidare, att taxeringsnämnden
inte haft tid att inhämta kompletterande uppgifter rörande
ränteavdraget och att de i deklarationen lämnade upplysningarna
inte ansetts utgöra tillräcklig grund för ett godkännande av avdragsyrkandet.
JO Lundvik uttalade beträffande taxeringsnämndens befattning
med Larssons taxering bl. a.

I Larssons fall uppkom fråga att vägra avdraget för räntekostnader
först vid taxeringsnämndens slutsammanträde den 30 juni 1971. Det var
därför uteslutet att skriftligen bereda Larsson tillfälle att yttra sig i
saken (jfr 71 § TF). Det är inte upplyst i ärendet om taxeringsnämnden
sökt komma i förbindelse med Larsson per telefon. Även om ett telefonsamtal
ofta inte till fullo kan ersätta ett skriftligt förfarande — taxeringsnämnden
kan t. ex. främst vara intresserad av bevisning i form av
verifikationer e. d. — är det uppenbart att denna möjlighet bör tillvaratas
om andra utvägar inte står till buds. Om taxeringsnämnden
likväl måste definitivt avgöra taxeringen trots att den skattskyldige icke
fått tillfälle att yttra sig, uppkommer frågan vilket materiellt innehåll
beslutet bör få. Jag vill här som min mening hävda, att brister i utredningen
normalt inte bör lända den skattskyldige till nackdel, därest den
skattskyldige på grund av försummelse från taxeringsnämndens sida
icke fått tillfälle att komplettera sina i deklarationen lämnade uppgifter.
Taxeringsnämnden bör således enligt min mening i dessa fall hellre
godta deklarationen än att riskera att den skattskyldige till följd av
fel vid handläggningen blir åsatt för hög taxering. Läget blir naturligtvis
ett annat om uppgifterna i deklarationen framstår som orimliga eller
höggradigt osannolika.

En taxeringsnämnd som följt principen hellre fria än fälla kan senare
anmäla det inträffade för länsstyrelsens skattechef. Denne kan låta kontrollera
riktigheten av taxeringsnämndens beslut och vid behov anföra
besvär över detta. Det förefaller avgjort mer tilltalande att ett eventuellt
överklagande i nu diskuterade fall sker genom det allmännas försorg
än att den skattskyldige skall vara hänvisad att göra detta själv. För att
deklarationen i dessa lägen bör godtas talar också, att en skattskyldig
kan åsamkas betydande olägenheter av ett felaktigt taxeringsnämndsbeslut
även om detta i sinom tid blir rättat i högre instans. Länsskatterättens
beslut kan nämligen praktiskt taget aldrig meddelas i sådan tid
att det kan beaktas vid debiteringen av slutlig skatt (jfr 20 § uppbördskungörelsen).
Den debetsedel å slutlig skatt som den skattskyldige
erhåller i slutet på november eller i början av december under taxeringsåret
kommer därför så gott som alltid att vara baserat på taxeringsnämndens
beslut oavsett vad som hänt i besvärsmålet. Är taxerings -

375

nämndens beslut felaktigt, kan resultatet bli att den skattskyldige får
vidkännas för högt avdrag på sin lön för kvarstående skatt, såvida han
inte i tid lyckats utverka anstånd med inbetalning av denna skatt.

Taxeringsnämnds bundenhet av prejudikat m. m.

B. Thorén klagade över att taxeringsnämnden vid 1970 års taxering
vägrat honom avdrag för avskrivning på skrivmaskin och bandspelare.
Taxeringsnämnden hade inte motiverat sitt beslut, trots att Thorén
hänvisat till att kammarrätten i ett utslag rörande Thoréns taxering år
1967 medgivit avdrag för avskrivning på nämnda skrivmaskin och bandspelare.
Thorén, som menade att taxeringsnämndens förfaringssätt
medförde onödiga kostnader såväl för honom som berörda myndigheter,
ifrågasatte om inte lägre myndighet var tvungen att respektera utslag
i högre instans. Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a.

Prejudikat har enligt svensk rätt icke någon bindande kraft. Den
omständigheten att en fråga bedömts på visst sätt av t. ex. regeringsrätten
medför med andra ord icke att taxeringsnämnd, prövningsnämnd
och kammarrätten vid prövning i annat mål av samma fråga skulle
vara lagligen skyldiga att följa regeringsrättens åsikt. En annan sak är att
starka lämplighetsskäl talar för att lägre instans i största möjliga utsträckning
rättar sig efter de bedömningar som gjorts av högre myndighet.
Detta är ägnat att leda till likformiga och rättvisa taxeringar
(jfr 1 § taxeringsförordningen) och medför dessutom att onödiga och
kostnadkrävande besvärsprocesser kan undvikas. Rent faktiskt förhåller
det sig också på det sättet att lägre myndigheter brukar noga bevaka
högre myndigheters praxis för att kunna följa den.

I ärendet är utrett, att taxeringsnämnden inte lämnat någon som helst
motivering för sitt beslut att vägra Thorén avdrag för avskrivning på
skrivmaskin och bandspelare. Av underrättelsen om nämndens definitiva
beslut framgår således inte om beslutet t. ex. grundats på att avdragen
till största del avsett tidigare beskattningsår eller på att kostnaderna
ansetts utgöra icke avdragsgilla levnadskostnader eller på att taxeringsnämnden
ansett att skrivmaskinen och bandspelaren varit slutavskrivna
eller på att taxeringsnämnden betvivlat att Thorén innehaft skrivmaskin
och bandspelare. Denna totala avsaknad av motivering var i Thoréns
fall särskilt otillfredsställande, eftersom Thorén i sitt yttrande till
Eriksson uppgivit, att kammarrätten i utslag rörande 1967 års taxering
medgivit avdrag av ifrågavarande slag. Även om taxeringsnämnden, som
ovan konstaterats, inte var bunden av detta utslag kan man nämligen
på goda grunder kräva att taxeringsnämnd lämnar extra tydlig motivering,
när nämnden finner sig böra avvika från bedömning som gjorts
av högre myndighet.

376

2. Förfarandet i prövningsnämnd m. m.

Handläggning av »besvärsskrifter» som inkommer till länsstyrelsen
under pågående taxering i första instans

Vid en inspektion av en länsstyrelse iakttogs följande: Enligt en den
16 april 1970 expedierad underrättelse om ifrågasatt avvikelse från
G. Anderssons deklaration år 1970 hade taxeringsnämnden preliminärt
funnit sig böra vägra ett i deklarationen begärt avdrag för arbetskläder.

I en till prövningsnämnden ställd skrift, som inkom till länsstyrelsen den
12 maj 1970, hemställde Andersson att prövningsnämnden måtte godta
det av honom yrkade avdraget. Den 15 juni 1970 sände taxeringsnämnden
en underrättelse om slutlig avvikelse till Andersson. I denna angavs,
att Anderssons taxering bestämts i enlighet med vad som anförts i
underrättelsen om ifrågasatt avvikelse. Anderssons till prövningsnämnden
ställda skrift synes inte ha överlämnats till taxeringsnämnden utan
torde ha behandlats som ett vanligt prövningsnämndsbesvär.

JO Lundvik lät till inspektionsprotokollet anteckna följande.

Det var ingalunda ovanligt att skattskyldiga redan i och med mottagandet
av underrättelse om ifrågasatt avvikelse bibringades den felaktiga
föreställningen att taxeringen var slutgiltigt avgjord (jfr JO:s
ämbetsberättelse 1971 s. 420). En följd härav kunde bli att den skattskyldige
anförde besvär hos prövningsnämnden innan taxeringsnämnden
tagit definitiv ställning till taxeringen. Om innehållet i sådana besvärsskrifter
inte kom till taxeringsnämndens kännedom, fick nämnden fatta
sitt slutliga beslut på grundval av ett ofullständigt material, vilket givetvis
kunde leda till en sakligt sett otillfredsställande taxering. Åtskilligt
syntes därför tala för att prövningsnämndens kansli borde till vederbörande
taxeringsnämnd översända en avskrift e. d. av besvärsskrifter,
som inkom under sådan tid att taxeringsnämndens behandling kunde
antas ännu inte vara avslutad.

Rättelse av klart felaktiga taxeringsnämndsbeslut

Vid ovannämnda länsstyrelseinspektion diskuterades vidare möjligheten
av att få ett felaktigt taxeringsnämndsbeslut rättat i sådan tid
att hänsyn kunde tagas till rättelsen vid upprättandet av den skattskyldiges
debetsedel å slutlig skatt. I anslutning härtill lät JO Lundvik
till inspektionsprotokollet anteckna.

Det är uppenbarligen förenat med betydande fördelar, om ett av
taxeringsnämnden fattat (felaktigt) beslut kan rättas vid sådan tidpunkt
att rättelsen kan beaktas vid debiteringen av slutlig skatt. Detta fordrar
att beslutet inte meddelas senare än omkring mitten av september under
taxeringsåret (jfr 20 § uppbördskungörelsen). Givetvis kräver åtskilliga
besvär sådan utredning att målen inte kan vara klara för avgörande så
tidigt. Många av taxeringsnämnd begångna fel är dock av sådan beskaffenhet
att felen utan egentlig utredning antingen kan rättas av lokal
skattemyndighet med stöd av 72 a § taxeringsförordningen eller avgöras
som enmansmål i prövningsnämnden. Det kan övervägas om inte läns -

377

styrelserna bör införa särskilda rutiner för att på ett tidigt stadium
kunna utsortera taxeringsbesvär av nu nämnda slag.

Ofullbordad kommunicering i eftertaxeringsmål m. m.

V. Forsenberg klagade över att prövningsnämnden i Norrbottens län
eftertaxerat honom för avsevärda belopp utan att han dessförinnan fått
ta del av förste taxeringsintendenten N. O. Kihlbergs yrkande om eftertaxering.
Forsenberg uppgav vidare, att han inte heller fått tillfälle att
bemöta innehållet i en av Kihlberg åberopad taxeringsrevisionpromemoria,
som upprättats av biträdande länsrevisorn Per-Olof Grafström.
Vid ärendets avgöranden anförde JO Lundvik.

I ärendet får följande anses utrett: Den 2 maj 1969 beslöt Kihlberg
att taxeringsrevision skulle äga rum hos Forsenberg och förordnade
Grafström att utföra revisionen. Av olika skäl — bl. a. synes Forsenbergs
räkenskapshandlingar ha påträffats först i samband med en husrannsakan
i maj 1970 — drog revisionen ut på tiden. Den 4 december
1970 upprättade Grafström en promemoria över vad som iakttagits vid
revisionen beträffande 1965 års taxering. Revisionspromemorian överlämnades
till Kihlberg den 7 december 1970. Påföljande dag yrkade
Kihlberg — under hänvisning till promemorians uppgifter — hos prövningsnämnden
att Forsenberg skulle eftertaxeras för år 1965 till statlig
och till kommunal inkomstskatt med 25 400 kr. och till statlig förmögenhetsskatt
med 97 491 kr. Prövningsnämndens kansli sände samma dag
Kihlbergs yrkande jämte revisionspromemorian för postdelgivning med
Forsenberg. Försändelsen kom dock outlöst i retur med anteckningen
»ej anträffbar». Några ytterligare delgivningsförsök gjordes inte. Vid
sammanträde den 29 och 30 december 1970 (§ 554) åsatte prövningsnämnden
Forsenberg eftertaxering i enlighet med Kihlbergs yrkande.
Forsenberg har överklagat prövningsnämndens beslut men kammarrätten
har ännu inte avgjort besvären.

I 115 § taxeringsförordningen föreskrivs, att eftertaxering inte må ske
med mindre fråga därom prövats inom fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort verkställas i första instans. Av denna bestämmelse följde,
att en förutsättning för att Forsenberg skulle kunna eftertaxeras för
år 1965 var att yrkandet därom prövades av prövningsnämnden före
1970 års utgång. Det måste därför betecknas som otillfredsställande,
att revisionspromemorian avseende Forsenbergs taxering år 1965 upprättades
samt det på grundval därav framställda eftertaxeringsyrkandet
framställdes först i början av december 1970. Påpekas kan också, att
enligt numera utfärdade bestämmelser (se 116 § taxeringsförordningen
enligt SFS 1971: 399) ett så sent framställt eftertaxeringsyrkande inte
kan upptas till materiell behandling. Med hänsyn till de särskilda omständigheter
som av allt att döma förelegat vid taxeringsrevisionen hos
Forsenberg, kan dock den sena tidpunkten för eftertaxeringsyrkandet
inte läggas någon till last såsom straffbart fel eller försummelse.

Av 56 § 3 mom. taxeringsförordningen framgår, att promemoria över
verkställd taxeringsrevision snarast skall översändas till den hos vilken
revisionen skett. Vid översändandet anges normalt, att den skattskyldige
har möjlighet att inom viss tid inkomma med yttrande över promemorians
innehåll. Först sedan yttrandet inkommit — eventuellt i sin tur

378

bemött av granskningsmannen i en tilläggspromemoria — eller tiden för
yttrandet gått till ända, brukar taxeringsintendenten ta ställning till om
och i vad mån iakttagelserna vid revisionen bör få några konsekvenser
i taxeringshänseende. Taxeringsin tendén tens ställningstagade kommer
härigenom i regel att vila på ett relativt tillförlitligt material.

Eftersom promemorian över taxeringsrevisionen hos Forsenberg upprättades
först den 4 december 1970 var det knappast möjligt att inhämta
yttrande över promemorian innan yrkandet om eftertaxering framställdes.
Något sådant försök gjordes inte heller utan Kihlberg synes i stället
ha fogat revisionspromemorian till sin den 8 december 1970 till prövningsnämnden
överlämnade framställning om eftertaxering. Kihlbergs
avsikt var uppenbarligen att prövningsnämndens kansli — som enligt
77 och 116 §§ taxeringsförordningen hade att bereda Forsenberg tillfälle
att yttra sig över eftertaxeringsyrkandet — skulle sända båda handlingarna
samtidigt till Forsenberg. Med hänsyn till den tidsbrist som
förelåg synes mig Kihlbergs tillvägagångssätt godtagbart.

Kihlbergs framställning avsåg bl. a. att Forsenberg skulle eftertaxeras
för inkomst av rörelse med sammanlagt 25 000 kr. Beräkningen av
Forsenbergs rörelseinkomst hade därvid baserats på ganska skönsmässiga
antaganden rörande omfattningen och lönsamheten av Forsenbergs
rörelser. Det var därför ingalunda uteslutet, att Forsenberg kunnat
framföra vägande invändningar mot eftertaxeringsyrkandet. Mot bakgrund
bl. a. härav var det synnerligen angeläget att Forsenberg, som
måhända inte ens visste att revisionen avseende taxeringsåret 1965 var
klar, så snabbt som möjligt fick del såväl av revisionspromemorian som
det därpå grundade eftertaxeringsyrkandet. Även om delgivningen kunnat
ske utan dröjsmål hade ju Forsenberg fått endast tre veckor till
förfogande att bemöta vad Grafström och Kihlberg sagt.

Som tidigare anförts, utsände prövningsnämndens kansli eftertaxeringsyrkandet
och promemorian för postdelgivning med Forsenberg
samma dag som yrkandet inkom till nämnden. Försändelsen, som var
försedd med meddelandet »förkortad liggetid», blev dock inte utlöst av
Forsenberg. Vid vilken tidpunkt försändelsen återkom till länsstyrelsen
är oklart, men en av postexpeditionen i Arjeplog anbringad stämpel
»14 dec 1970» kan tyda på att den sänts tillbaka denna dag och alltså
återkommit till länsstyrelsen tisdagen den 15 december. Under den tid
som förflöt från det försändelsen återkom till dess prövningsnämnden
vid sammanträdet 29 och 30 december 1970 biföll Kihlbergs talan har,
såvitt visats, prövningsnämndens kansli inte vidtagit någon åtgärd för
att underrätta Forsenberg om eftertaxeringsyrkandet m. m. Forsenberg
har således eftertaxerats trots att han inte fått del av de handlingar
varpå taxeringen grundats.

R. Broström, som i egenskap av landskamrerare och ordförande i
prövningsnämnden varit ansvarig för handläggningen i eftertaxeringsmålet,
har som förklaring till det inträffade uppgivit bl. a., att ytterligare
delgivningsförsök syntes ha varit meningslöst särskilt som Forsenberg
enligt postens anteckningar ej varit anträffbar på sin bostadsort. Broström
har också anfört, att handlingarna i målet inte gav stöd för
antagande att Forsenberg skulle bidraga med utredning i målet och
kunna göra konstruktiva invändningar. Dessa synpunkter kan jag inte
dela. Enligt min mening hade prövningsnämndens kansli inte bort nöja
sig med det misslyckade delgivningsförsöket utan hade aktivt bort verka

379

för att Forsenberg fick kännedom om att yrkande framställts om eftertaxering.
Kansliet hade exempelvis i ett vanligt brev kunnat uppmana
Forsenberg att sätta sig i förbindelse med länsstyrelsen för närmare
information eller själv sökt komma i kontakt med Forsenberg per
telefon. En annan utväg kunde ha varit att anlita polismyndighet för
delgivningens verkställande. Jag kan, som ovan antytts, inte heller finna
att det saknades skäl att förmoda att Forsenberg kunde lämna upplysningar
av intresse för bedömningen av eftertaxeringsyrkandet. Enligt
mitt förmenande var tvärtom den tillgängliga utredningen av så osäker
beskaffenhet att den — med tanke på att Forsenberg ej haft del av den
— endast i nödfall kunde läggas till grund för beslut om taxering. Broströms
inställning i förevarande hänseenden inger allvarliga betänkligheter
från rättssäkerhetssynpunkt.

Av det sagda följer, att det sätt varpå yrkandet om eftertaxering av
Forsenberg handlagts inte kan undgå kritik. Med hänsyn bl. a. till den
ovisshet som råder om tidpunkten för ifrågavarande försändelses återkomst
till länsstyrelsen finner jag dock att handläggningen inte kan
läggas någon befattningshavare till last som straffbar gärning.

Enmansmål i prövningsnämnd

I en artikel i tidningen Arbetet 23.9.1970 riktades kritik mot landskamreraren
vid länsstyrelsen i Malmöhus län, C. Arthur Norgren, för
att han i ett mål hade ensam fattat beslut på prövningsnämndens
vägnar. Genom beslutet medgavs den skattskyldige, direktören Yngve
Ericsson, avdrag för premie för pensionsförsäkring i ett utländskt försäkringsbolag
med 100 000 kr. Ericsson var själv ledamot av prövningsnämnden.
I artikeln antyddes att Norgrens beslut att avgöra målet
ensam, låt vara att han formellt var befogad härtill, kunde ge allmänheten
intryck av att myndigheterna är partiska.

Sedan Norgren efter remiss avgivit yttrande och en redogörelse lämnats
för omständigheterna i målet rörande Ericssons taxering, anförde
stf JO Wennergren vid ärendets avgörande bl. a.:

Om beslutförhet hos prövningsnämnd stadgas i 87 § taxeringsförordningen.
Huvudregeln är att för beslutförhet fordras deltagande av ordföranden
och tre andra ledamöter eller suppleanter. Beslut får dock på
nämndens vägnar fattas av ordföranden ensam bl. a. över besvär som
biträtts av motpart. Tanken bakom ordningen är att i otvistiga mål
utgången vanligen är given och att det skulle vara dålig arbetsekonomi
att låta sådana mål gå till fullsutten nämnd.

Att märka är att prövningsnämnden inte är bunden av parternas
samstämmiga mening. Ett av den skattskyldige yrkat avdrag kan sålunda
vägras av prövningsnämnden oaktat det tillstyrkts av taxeringsintendenten.
Det framgår inte uttryckligen av lagtexten att målet i så fall
inte får avgöras av ordföranden ensam men det ligger i sakens natur
att så måste vara fallet. Praxis är också entydig på den punkten. Det är
bara beslut som överensstämmer med parternas sammanfallande mening
som kan fattas av ordföranden ensam.

Som bestämmelsen är skriven förefaller det som om enmansavgöranden
får förekomma bara då ena partens besvär biträtts av motparten.

380

I det aktuella målet hade Ericssons besvär endast delvis biträtts av taxeringsintendenten
men Ericsson hade förklarat sig godta vad taxeringsintendenten
anfört. Bestämmelsen har i praxis tolkats och tillämpats så
att förutsättning också i ett sådant fall föreligger för enmansavgörande
(jfr JO:s ämbetsberättelse år 1969 s. 369 f.).

Den omständigheten att parterna är ense om hur taxeringen bör
bestämmas skall enligt stadgandet inte automatiskt leda till att målet
blir enmansmål. Det har redan påpekats att målet måste gå till fullsutten
prövningsnämnd för att annan utgång skall kunna beslutas än
den parterna enat sig om. Genom att föreskriften om enmansmål utformats
så att ordföranden »må» avgöra mål ensam under vissa förutsättningar,
lämnas utrymme för diskretionära överväganden från ordförandens
sida i beslutsförhetsfrågan. Förarbetena till taxeringsförordningen
ger knappast någon vägledning beträffande vilka omständigheter som
därvid bör tillmätas betydelse. I Taxeringshandbok av Hedborg m. fl.
nämns, i anslutning till vissa andra fall då avgöranden bör hänskjutas
till prövningsnämnden, att så bör ske också »då eljest föreligger någon
omständighet, som gör det angeläget att målet underställes prövningsnämnden»
(s. 241). I landskontorsutredningens betänkande Skatteförvaltningen
(SOU 1967: 22) påpekas att givetvis inte varje mål, där parterna
är ense, nödvändigtvis måste hänföras till enmansmål. Om ordföranden
vid inläsningen av ett sådant till synes klart mål är tveksam
om utgången, bör målet handläggas som nämndmål (s. 230). I Prövningsnämndsprocessen
framhåller Wennberg att mål vari parterna är
överens kan underställas prövningsnämnden när bedömningen gäller en
fråga av principiellt intresse (s. 83).

I prop. 1971: 14 med förslag till lag om skatterätt och länsrätt föreslås
i 6 § 6. en bestämmelse som innebär att skatterätt — som avses ersätta
prövningsnämnd — är domför med ordföranden ensam vid avgörande
av mål i vilket saken är uppenbar. I motiven framhåller chefen för civildepartementet
att området för ensamdomarens behörighet avgränsas på
ett lämpligare sätt genom den föreslagna bestämmelsen än genom
anknytningen till beslut som stämmer överens med parternas eller —
i enpartsmål — partens mening. Behörigheten blir oberoende av parternas
mening men samtidigt klargörs det att den avser bara fall i vilka
det är uppenbart vilken utgång i sak målet bör få. Departementschefen
stryker under att bedömningen skall vara restriktiv.

Den omständighet, som det ligger närmast till hands för en ordförande
att beakta vid övervägande av om ett otvistigt mål bör avgöras
av honom ensam eller av fullsutten prövningsnämnd, är uppenbarligen
om anledning föreligger att ifrågasätta riktigheten av den utgång som
parterna enats om. Enligt allmänt omfattad uppfattning anses en ordförande
böra hänskjuta ett mål till fullsutten nämnd, oaktat det är
otvistigt, om han inte är övertygad om riktigheten av det resultat parterna
kommit fram till.

Också andra omständigheter, som sammanhänger med att prövningsnämnden
inte är bunden av partemas yrkanden i vidare mån än att
taxeringen inte får höjas utöver vad som yrkats, förtjänar beaktande
vid övervägandet av om ett otvistigt mål bör gå till fullsutten nämnd
eller ej. En sådan omständighet är att ordföranden visserligen är beredd
att besluta enligt partemas uppgörelse men inte kan utesluta att nämnden
skulle kunna komma till annat resultat. Gäller målet värderings- och

381

uppskattningsfrågor eller tveksamma rättsfrågor torde anledning ofta
förekomma i enlighet med det sagda att låta målet gå till fullsutten
nämnd. Mål om avdrag för nedsatt skatteförmåga kan också anföras
som exempel i detta sammanhang. Det framstår över huvud taget som
angeläget att mål, där lekmannaomdömet har en påtaglig uppgift att
fylla, bör gå till nämnden så snart anledning finns till förmodan att
lekmannaprövningen kan leda till annat resultat än ordförandens
ensamma prövning.

En omständighet som inte kan lämnas ur räkningen är förtroendesynpunkten.
Ett av syftena med lekmannadeltagande i prövningsnämnden
är att skapa förtroende hos allmänheten för avgörandena, bl. a.
förtroende för att de tillkommer utan inflytande från obehöriga hänsyn.
Mål, som tilldragit sig uppmärksamhet eller som kan antas väcka
allmänt intresse, torde med tanke härpå ofta ej böra avgöras som
enmansmål utan som nämndmål. Detsamma gäller mål som rör stora
belopp.

Det aktuella målet gällde betydande belopp och rättsfrågan var tveksam.
Parterna hade under målets gång ändrat ståndpunkter, åberopat
nytt material etc. Enligt min mening utgjorde målet därmed ett mål
som inte lämpligen borde avgöras som enmansmål. Norgren har som
skäl mot hänskjutning åberopat att prövningsnämnden utan särmening
redan 1969 fattat ett principbeslut i rättsfrågan. Såvitt kan bedömas
av handlingarna var omständigheterna i målen inte helt likartade något
som bl. a. framgår av taxeringsintendentens agerande. Jag ställer mig i
sak främmande till synsättet, ehuru jag är medveten om att det kan
vara en praktisk ordning att, då man har en serie av likartade mål,
ta upp ett som testfall i fullsutten nämnd för att sedan avgöra de övriga
som enmansmål, om nämnden godkänner parternas gemensamma ståndpunkt.

I tidningsartikeln gjordes gällande att enmansavgörandet kunde ge
allmänheten intryck av partiskhet. Mot tanken att beslutsformen kunde
uppfattas som en speciell förmån för Ericsson i hans egenskap av prövningsnämndsledamot
har Norgren genmält att, även om hela nämnden
deltagit och beslutet blivit det samma, liknande invändning skulle kunna
framföras av någon som bedömde sakfrågan annorlunda. Självfallet
skulle detta kunna inträffa. Lekmannadeltagandet utgör ingen vattentät
garanti mot sådana misstankar. Men det minskar otvivelaktigt risken
för att sådana misstankar uppkommer — som över huvud taget kollektivt
beslutsfattande gör — och det ökar utsikterna för förtroende från
allmänhetens sida. Synpunkten kan därför inte frånkännas betydelse
och den får särskild relevans i mål som rör stora värden och personer
med goda kontakter hos myndigheten. Omständigheten att Ericsson var
ledamot i prövningsnämnden kan därför inte lämnas utanför övervägandena,
även om jag inte menar att enbart just den omständigheten bort
föranleda hänskjutning av målet till nämnden. Samtidigt som jag alltså
anser mig böra hävda att Norgren inte bort avgöra målet om Ericssons
taxering ensam, vill jag framhålla att man här står inför en bedömningsfråga
som lämnar rum också för Norgrens mening i så måtto att
jag inte kan göra gällande att denna mening och det därpå grundade
handlandet innefattar fel eller försummelse av beskaffenhet att kunna
föranleda ansvar för tjänstefel. Med de uttalanden jag gjort är ärendet
därför avslutat.

382

3. Uppbördsärenden

Dröjsmål med upprättande av omräkningsbesked

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet uppmärksammades, att
ett antal från länsstyrelsen inkomna meddelanden om ändrad kreditering
(skattskyldiga skulle tillgodoräknas ytterligare preliminär skatt)
inte föranlett någon åtgärd från lokala skattemyndighetens sida, trots
att omkring fem månader förflutit från det meddelandena inkommit.
Som förklaring till dröjsmålet uppgav lokala skattemyndigheten, att
det av handlingarna framgick att ifrågavarande skattskyldigas taxeringar
var föremål för prövning och att de skattskyldiga till följd härav skulle
komma att påföras tillkommande skatt. JO Lundvik anförde härom
bl. a. följande.

I 22 § uppbördsförordningen (UF) föreskrivs, att det ankommer på
lokal skattemyndighet att debitera slutlig, kvarstående och tillkommande
skatt för den som har att utgöra sådan skatt i kommun inom fögderiet
samt att utfärda debetsedel för preliminär, slutlig och tillkommande
skatt. Har slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt debiterats med
för högt belopp eller överskjutande preliminär skatt tillgodoräknats med
för lågt belopp eller föreligger annan felaktighet till den skattskyldiges
nackdel i hans debetsedel, äger enligt 84 § första stycket UF den lokala
skattemyndighet som utfärdat debetsedeln vidta rättelse. Av 68 § 2 mom.
UF framgår, att den som vinner nedsättning i eller befrielse från honom
påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt eller berättigas
återbekomma ytterligare överskjutande preliminär skatt äger att genom
länsstyrelsen återbekomma vad han erlagt för mycket.

Om en skattskyldig tillgodoräknats preliminär skatt med för lågt belopp,
har alltså lokala skattemyndigheten att rätta felet, vilket sker
genom upprättande av ett s. k. omräkningsbesked. Omräkningsbeskedet
sändes i normalfallet via kronofogdemyndigheten till länsstyrelsen, vilken
svarar för återbetalningen av skatten. Omräkning och återbetalning
skall, därest den skattskyldige inte häftar för restförd skatt eller
utmätning kan komma i fråga, i princip verkställas så snart som möjligt
och utan hänsyn till den skattskyldiges skatteförhållanden i övrigt (jfr
87 § UF). Endast i vissa uppräknade fall (se 68 § 3—5 mom. UF) äger
länsstyrelsen avräkna det belopp, som eljest skulle återbetalas, mot ej
restförd skatt eller skatt, som ännu ej ens är påförd men kan komma
att påföras den skattskyldige. Att märka är dock, att lokal skattemyndighet
inte tillagts någon befogenhet att dröja med upprättande av omräkningsbesked
allenast av den anledningen att myndigheten tror sig
veta att någon utbetalning inte skall komma till stånd. Även om det
måhända kan synas tilltalande att samtidigt underrätta den skattskyldige
om vad å ena sidan en krediteringsändring och å andra sidan en taxeringshöjning
innebär för hans skatter, bör således omräkningsbesked
upprättas fortlöpande av lokala skattemyndigheten. Det blir senare
länsstyrelsens uppgift att informera den skattskyldige om anledningen
till att krediteringsfelet inte leder till återbetalning av skatt. Att omräkningsbesked
upprättas och expedieras fortlöpande torde även kunna
få betydelse i materiellt hänseende. Dröjsmål med expedieringen kan
exempelvis medföra att restförd skatt, som normalt skulle kunna kvit -

383

tas mot det överskjutande beloppet, hinner bli preskriberad innan omräkningsbeskedet
kommit kronofogdemyndigheten tillhanda. Motsvarande
preskriptionsrisk föreligger ju inte beträffande den tillkommande
skatt som blir följden av en eventuell taxeringshöjning.

I förevarande ärende har lokala skattemyndigheten uppgivit, att
myndigheten med ändring av tidigare praxis i fortsättningen kommer
att handlägga samtliga krediteringsärenden fortlöpande utan avvaktande
av beslut om eventuell taxeringsändring. Som framgår av det tidigare
sagda anser jag denna omläggning av handläggningsrutinerna välmotiverad.
Ärendet är därför med dessa uttalanden av mig slutbehandlat.

Anståndsansökningar som grundats på anförda taxeringsbesvär har
prövats i sak efter det att taxeringsbesvären avgjorts

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs att skattskyldiga, som hos
prövningsnämnden anfört besvär över sin taxering, fått anstånd med
inbetalning av kvarstående skatt i avbidan på prövningsnämndens beslut
trots att nämndens beslut förelegat vid avgörandet av anståndsfrågan.
Om detta förfaringssätt anförde JO Lundvik följande.

Jag lämnar åt sidan de speciella problemen i det vid inspektionen påtalade
fallet och håller mig till principfrågan, om anstånd med skattebetalning
i anledning av anförda taxeringsbesvär får ges även sedan
besvären blivit prövade. Tillämpligt författningsrum är i de fall som jag
har i åtanke 49 § 1 mom. 2. uppbördsförordningen. Det sägs där, att
skattskyldig må erhålla anstånd med inbetalning av skatt om han anfört
besvär över taxering och taxeringsintendenten helt eller delvis tillstyrkt
besvären eller, om besvären avser beslut av taxeringsnämnd, tillstyrkt
ansökningen om anstånd; anstånd får då ges till belopp som betingas
av taxeringsintendentens yttrande.

Ordalagen i författningstexten tyder med bestämdhet på att anstånd
förutsätts komma ifråga endast så länge besvären ännu ej blivit prövade.
Om anstånd finge ges på senare stadium, borde ju rimligen anståndsbeslutet
grundas på utgången i besvärsmålet och icke på taxeringsintendentens
inställning. Förarbetena till uppbördsförordningen (jfr även
prop. 1967: 130 s. 117) lämnar såvitt jag kan finna intet stöd för antagande
att anstånd får ges sedan besvären prövats. Jag kan därför icke
finna annat än att det icke är möjligt att ge anstånd med inbetalning
av den skatt som debiterats med stöd av överklagat taxeringsbeslut sedan
väl taxeringsbesvären avgjorts. Däremot kan självfallet ny prövning
ske, därest den skattskyldige överklagar det nya taxeringsbeslutet och
därefter gör ny framställning om anstånd.

Vissa skäl kan onekligen anföras för att anstånd med inbetalning av
skatt borde kunna ges även när taxeringsbesvären prövats. Detta gäller
i synnerhet om anståndsansökningen avser restförd skatt som skall avkortas
till följd av utgången i taxeringsmålet. Det förflyter inte sällan
avsevärd tid från beslutet i besvärsmålet till dess kronofogdemyndigheten
via lokala skattemyndighetens omräkningsbesked får kännedom
om beslutet och vad det innebär för den skattskyldige i kronor räknat.
Om anståndsbeslut meddelas, kan såsom länsstyrelsen framhållit kronofogdemyndigheten
snabbt underrättas om att skatteindrivningen skall
inställas (se 51 § uppbördsförordningen). I viss mån liknande synpunkter

384

kan anläggas på det fallet att avgörandet i taxeringsmålet kommer redan
inom den tid då den skattskyldiges arbetsgivare är skyldig att verkställa
avdrag för kvarstående skatt. Ett tillgodoseende av dessa synpunkter
kräver emellertid, såsom framgår av det ovan anförda, enligt
min mening författningsändring.

Jag vill tillägga, att nyssberörda synpunkter torde kunna tillgodoses
även på annat sätt än genom införandet av vidgade anståndsmöjligheter.
Ett sätt vore att stadga förtursbehandling vid expediering och
omdebitering av taxeringsbeslut vilka meddelats på besvär av skattskyldiga
som tillika begärt anstånd med inbetalning av skatten. En annan
utväg — som dock inte löser alla problemen — vore att taxeringsbeslut
av nämnda slag omedelbart efter justeringen sändes direkt till kronofogdemyndigheten.
Genom att införa sådana rutiner skulle med all
sannolikhet risken för att en skattskyldig blir föremål för indrivningsåtgärder
allenast av den anledningen att kronofogdemyndigheten saknar
kännedom om ett redan fattat taxeringsbeslut bli väsentligt mindre.

Jag är inte beredd att i detta sammanhang lägga fram ett förslag om
ändring av gällande bestämmelser rörande anstånd med inbetalning av
skatt. Ett exemplar av detta mitt beslut skall dock sändas till riksskatteverket
för kännedom.

Behovet av remittering i uppbördsärenden

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades, att handläggningstiden
i besvärsärenden ofta var mycket lång. Länsstyrelsen hade
i dessa ärenden infordrat yttrande av vederbörande lokala skattemyndighet.
I remissyttrande till JO uttalade länsstyrelsen, att yttrande från
lokal skattemyndighet enligt länsstyrelsens uppfattning i allmänhet fordrades
när skattskyldig anfört besvär över lokal skattemyndighets beslut
i fråga om preliminär taxering och anstånd med inbetalning av skatt
o. d. Länsstyrelsen uppgav att påstående ofta stod mot påstående och
att länsstyrelsen hade behov av att granska handlingarna i saken. JO
Lundvik anförde vid ärendets avgörande.

Handläggningstiden för de i inspektionsprotokollet antecknade fyra
besvärsärendena har överstigit fem månader. Den huvudsakliga orsaken
till dröjsmålet har varit att omkring tre och en halv månader förflutit
från det besvären remitterats till lokala skattemyndigheten till dess
handlingarna återkommit till länsstyrelsen. Av här tillgängliga handlingar
framgår inte om länsstyrelsen sökt påskynda lokala skattemyndigheten
eller om andra åtgärder vidtagits för att besvären skulle kunna avgöras
inom rimlig tid. Jag finner emellertid inte ytterligare utredning på denna
punkt nödvändig utan nöjer mig med att konstatera att det inträffade
skäligen inte kan läggas någon befattningshavare till last som straffbar
gärning.

Vad i ärendet förekommit ger dock anledning att något diskutera
formerna för länsstyrelsens prövning av besvär i uppbördsärenden. Jag
begränsar mig härvid till besvär över lokal skattemyndighets beslut i anståndsärenden,
men i stort sett samma resonemang kan föras i fråga
om t. ex. besvär rörande debitering eller jämkning av preliminär skatt.

Flertalet anståndsansökningar hos lokal skattemyndighet torde avse

385

inbetalning av kvarstående skatt i avbidan på att prövningsnämnd
avgör besvär som den skattskyldige anfört över taxeringsnämnds beslut.
För att anstånd skall kunna medges i dessa fall fordras, att taxeringsintendenten
helt eller delvis tillstyrkt taxeringsbesvären eller den skattskyldiges
anståndsansökan. Anstånd kan endast beviljas till belopp som
betingas av taxeringsintendentens yttrande (49 § 1 mom. 2 uppbördsförordn
ingen).

Skattskyldig, som inte är nöjd med lokal skattemyndighets anståndsbeslut,
äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär. Besvären
skall inges eller insändas till länsstyrelsen (jfr 85 § uppbördsförordningen).
När besvär inkommit, bör länsstyrelsen enligt min mening
utan dröjsmål dels rekvirera lokala skattemyndighetens handlingar i
ärendet (den skattskyldiges ansökningshandlingar, överklagade beslutet,
längdutdrag m. m.), dels utröna vederbörande taxeringsintendents inställning
i saken. Visar dessa åtgärder, att lokala skattemyndighetens
beslut varit rätteligen grundat och har intendenten inte intagit ny position,
synes länsstyrelsen utan vidare kunna avslå besvären. Sådana situationer
torde vara ganska vanliga, eftersom många anståndsbesvär bygger
på villfarelsen att lokal skattemyndighet och länsstyrelse äger ingå på
en materiell prövning av taxeringsbesvären.

För det fall att länsstyrelsen anser sig behöva ytterligare utredning
för att kunna avgöra besvären föreligger givetvis intet hinder mot att
begära kompletterande upplysningar från lokala skattemyndigheten.
Något formellt yttrande från denna skattemyndighet torde dock endast
undantagsvis böra komma i fråga. Normalt bör det vara tillfyllest att
på enklaste sätt uppmana lokala skattemyndigheten att lämna erforderliga
upplysningar. Om komplettering bedöms erforderlig bör strävan
vara att denna tar kort tid i anspråk och att den åsamkar lokala skattemyndigheten
så litet arbete som möjligt. Behovet av snabbhet väger
i anståndsärenden särskilt tungt. Anståndsbeslut, som meddelas efter
aktuell uppbördstermins utgång, saknar nämligen ofta intresse för den
skattskyldige, enär skatten vid denna tidpunkt ej sällan redan är betald.

Av det anförda följer, att länsstyrelse i varje särskilt fall noga bör
pröva i vad mån medverkan från lokal skattemyndighets sida är nödvändig
för att besvär i uppbördsärenden skall kunna upptas till avgörande.
Schablonmässig remittering bör inte förekomma (jfr JO:s ämbetsberättelse
år 1971 s. 440). Länsstyrelsen har i sitt yttrande hit uppgivit,
att yttrande från lokal skattemyndighet i allmänhet är erforderligt. Jag
kan icke finna att länsstyrelsen förebragt övertygande skäl för denna
ståndpunkt. Enligt min mening bör länsstyrelsen på allvar överväga,
om inte det nuvarande remissförfarandet kan begränsas och förenklas.

Krav på restavgift har riktats mot fel person

Vid inspektion av en länsstyrelse iakttogs, att en person krävts på
restavgift avseende ett belopp som inbetalats i april 1969 men som
borde ha inbetalats redan i januari samma år. Kravet var emellertid
ogrundat, eftersom det för sent inbetalda beloppet avsåg preliminär
skatt som innehållits av arbetsgivaren vid utbetalning av lön. Mot bakgrund
av de gjorda iakttagelserna anförde JO Lundvik bl. a.:

Enligt 58 § 1 mom. första stycket uppbördsförordningen skall rest -

13 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

386

avgift utgå dels om skattskyldig underlåtit att betala in sin skatt inom
föreskriven tid, dels om arbetsgivare underlåtit att i rätt tid inbetala
skatt som innehållits vid utbetalning av lön till arbetstagare. I förstnämnda
fallet har den skattskyldige själv att svara för restavgiften
medan i det andra fallet avgiften skall erläggas av arbetsgivaren.

Såsom framgår av länsstyrelsens yttrande är antalet inbetalningar
som inkommer efter utsatt tid mycket stort. Om restavgift inte erlagts
samtidigt med den för sent gjorda inbetalningen, uppkommer fråga vad
som från länsstyrelsens sida bör vidtas för att få restavgiften betald.

Om det inbetalda beloppet avser preliminär B-skatt eller tillkommande
skatt, bör givetvis den skattskyldige själv krävas på restavgiften. Avser
den för sena inbetalningen innehållen preliminär A-skatt, skall däremot
vederbörande arbetsgivare anmanas att erlägga restavgift (och
eventuellt även tilläggsavgift). Svårigheter kan emellertid uppkomma,
när inbetalningen avser kvarstående skatt och uppgift saknas om vem
som gjort inbetalningen. I dessa fall synes en godtagbar ordning vara,
att restavgiftskravet tillställes den skattskyldige såvida omständigheterna
inte direkt tyder på att den kvarstående skatten innehållits vid löneutbetalning
(så torde exempelvis vara fallet om ett för sent inbetalt
belopp utgör summan av flera personers kvarstående skatter).

I det vid min inspektion påtalade fallet hade den i slutet på april
1969 inbetalda skatten bort erläggas senast under uppbördsterminen i
januari 1969. Beloppet avsåg således inte kvarstående skatt. I detta
läge hade länsstyrelsen enligt min mening bort kontrollera huruvida
den skattskyldige var A- eller B-skattare innan krav på restavgift framställdes
(att fråga inte var om tillkommande skatt torde ha framgått
av uppgifterna på inbetalningskupongen). Avsåg beloppet innehållen
preliminär A-skatt, borde restavgiftskravet endast ha riktats mot arbetsgivaren;
avsåg beloppet preliminär B-skatt, borde krav ha riktats endast
mot den skattskyldige själv. Länsstyrelsens åtgärd att i ett fall som det
förevarande utan närmare undersökning anmana den skattskyldige att
inbetala restavgiften kan därför inte helt undgå kritik.

Länsstyrelses skyldighet att lämna upplysningar om hur restituerat
belopp beräknats

Den som vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd skatt
eller berättigas återbekomma ytterligare överskjutande preliminär skatt
äger att genom länsstyrelsen återbekomma vad han erlagt för mycket
(68 § 2 mom. uppbördsförordningen). Restitution av skatt grundas normalt
på en av lokal skattemyndighet upprättad s. k. omräkningsuppgift.
I omräkningsuppgiften anges bl. a. med vilket belopp skatten ändras till
följd av ett beslut om nedsättning av den skattskyldiges taxering e. d.
Innan restitution äger rum sänds omräkningsuppgiften till kronofogdemyndighet
för undersökning om den skattskyldige har skatteskulder
m. m. Utbetalning till den skattskyldige sker endast i den mån det i omräkningsuppgiften
angivna beloppet inte genom exempelvis kvittning
eller utmätning tas i apspråk för gäldande av den skattskyldiges skulder.

Av utredningen i ett vid inspektion av länsstyrelsen i Stockholms län
upptaget ärende framgick följande.

387

R. T. Ahonen påfördes kvarstående skatt enligt 1968 års taxering
(1967 års inkomster) med 758 kr., varav 379 kr. skulle erläggas senast
under uppbördsterminen i mars 1969 och återstående 379 kr. senast
under uppbördsterminen i maj 1969. Ahonen, som anfört besvär över
1968 års taxering, hade emellertid erhållit anstånd med inbetalning av
en del av den kvarstående skatten i avbidan på prövningsnämndens
beslut. Under marsuppbörden inbetalades 205 kr. av den kvarstående
skatten. Eftersom intet belopp inbetalades under majuppbörden, blev
Ahonen restförd för (379 ./. 205 =) 174 kr. av det i mars förfallna
beloppet och för hela det i maj förfallna beloppet. Den restförda skatten
uppgick alltså sammanlagt till (174 + 379 =) 553 kr.

Enligt omräkningsuppgift den 6 augusti 1969 gottskrevs Ahonen preliminär
skatt för år 1967 med ytterligare 351 kr. Den 21 augusti 1969
upprättades omräkningsuppgift med anledning av prövningsnämndens
beslut rörande Ahonens taxering år 1968. Beslutet innebar en minskning
av Ahonens skatt med 878 kr. Om Ahonen inte häftat i skuld för skatter
m. m., skulle länsstyrelsen alltså på grundval av de båda omräkningsuppgiftema
till Ahonen ha utbetalat (351+878 =) 1 229 kr. jämte ränta
därå. Av den kvarstående skatten hade emellertid 553 kr. restförts och
Ahonen häftade därjämte i skuld för obetalda böter å 150 kr. Beloppet
1 229 kr. hade därför bort disponeras på följande sätt:

Avkortning (kvittning) av ogulden skatt 553 kr.

Utmätning för obetalda böter 150 kr.

Återbetalning till Ahonen 526 kr.

1 229 kr.

Länsstyrelsen hade således till Ahonen bort utbetala 526 kr. jämte
ränta å detta belopp. I verkligheten erhöll Ahonen dock endast 321 kr.
jämte ränta (20 kr.) därå. Först sedan Ahonen påpekat att 205 kr. av
den kvarstående skatten erlagts, erhöll han resterande (526 — 321 =)
205 kr.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a.

Det har inte gått att till fullo klarlägga, varför länsstyrelsen ursprungligen
utbetalade ett för lågt belopp till Ahonen. En bidragande orsak
till felet synes ha varit, att kronofogdemyndighetens anmälningar till
länsstyrelsen om avkortning eller kvittning var otydliga. Vidare är upplyst,
att länsstyrelsen enligt då gällande rutiner inte alltid kontrollerade
i vad mån den skattskyldige erlagt sin kvarstående skatt. Numera synes
emellertid rutinerna i samband med restitution av skatt ha förbättrats i
olika hänseenden varigenom riskerna för felaktiga utbetalningar begränsats.
Med hänsyn bl. a. härtill finner jag mig kunna avstå från att mer
ingående än som skett utreda vad som i Ahonens fall föranlett att för
lågt belopp restituerats.

Vad som förekommit i detta ärende och andra liknande ärenden
föranleder emellertid frågan, om skattskyldig som erhåller restitution
av skatt får godtagbar information om hur utbetalat belopp beräknats.
Saken har ganska stor betydelse, eftersom den skattskyldiges möjlighet
att upptäcka eventuella fel till stor del torde bero på vilka upplysningar
som tillställs honom i samband med restitutionen. Sannolikheten för att
ett begånget fel skall kunna upptäckas blir uppenbarligen större, om
de beräkningar som legat till grund för restitutionen presenteras för den

388

skattskyldige på ett lättfattligt sätt. Omvänt gäller, att det kan vara
svårt för en skattskyldig att märka ett eventuellt fel, därest han inte
får någon som helst uppgift om hur det restituerade beloppet beräknats.

Av utredningen i förevarande ärende framgår, att länsstyrelsen ger
den skattskyldige ytterst knapphändig information om hur ett restituerat
belopp beräknats. Den skattskyldige synes — oavsett huruvida restitutionsränta
utgår eller inte — i princip inte få annan upplysning vid utbetalningen
än att beloppet hänför sig till visst års taxering. Det ankommer
alltså på den skattskyldige att efter bästa förmåga söka kontrollera
riktigheten av det restituerade beloppet genom att granska de besked
han tidigare mottagit från lokala skattemyndigheten om omräkning
av skatt och från kronofogdemyndigheten om utmätning (rörande
avkortning och kvittning lämnas överhuvud intet besked). Härvid är
att märka, att lokal skattemyndighets omräkningsuppgifter ingalunda
kan betecknas som lättlästa samt att avsevärd tid ofta förflyter från det
omräkningsbeskedet upprättats till dess restitution äger rum. För att
den skattskyldige skall kunna göra en ordentlig kontroll krävs vidare,
att han vet om han eller hans arbetsgivare helt eller delvis inbetalt den
skatt som berörs av restitutionen. Dessutom förutsätts den skattskyldige
känna till att ränta kan utgå å restituerat belopp och hur den beräknas.

Mot bakgrund av det sagda framstår det för mig som helt klart, att
de skattskyldiga under nuvarande förhållanden i många fall inte kan
kontrollera huruvida rätt belopp restituerats till dem. Det är enligt min
mening angeläget, att meddelanden om restitution av skatt förses med
uppgift om de beräkningar som ligger till grund för utbetalningen. Länsstyrelsen
kan således inte utgå från att den skattskyldige har fullständig
överblick över sina skatteförhållanden och gällande skatteregler utan bör
tillse att den skattskyldige i ett sammanhang får del av erforderliga
uppgifter. I samband med att skatt restitueras bör alltså den skattskyldige
tillställas en handling varav framgår dels med vilket belopp skatten
till följd av taxeringsnedsättningen (eller motsvarande) nedsatts, dels
i vad mån beloppet genom kvittning, avkortning e. d. tagits i anspråk
för gäldande av obetald skatt m.m., dels ock storleken av eventuell
restitutionsränta. Det bör vara tillfyllest att aktuella belopp anges i en
uppställning, som kan avfattas på en enkel blankett. Huvudsaken är att
den skattskyldige får klart för sig vilka beräkningar som legat till grund
för det av länsstyrelsen utbetalade beloppet.

Ett exemplar av detta mitt beslut överlämnas till riksskatteverket för
kännedom.

389

Kommunal självstyrelse

Fråga om kommunalt organs rätt att omgöra beslut; tillika spörsmål
om justering av barnavårdsnämnds protokoll och om uppsägning
av kommunal tjänsteman anställd för viss tid

Sedan barnavårdsnämnden i Ramsele kommun ledigförklarat en befattning
som förskollärare i Edsele för läsåret 1970/71, beslöt nämnden,
som bestod av sju medlemmar, vid sammanträde den 14 augusti
1970, varvid enligt sammanträdesprotokollet två ansökningar inkommit
(från AnnCharlotte Ludvigsson och Tage Lundqvist), att tills vidare
bordlägga frågan. Nämndens protokoll härutinnan justerades av nämndens
ordförande N. P. Eriksson och två nämndledamöter, däribland
Hilda Edmo.

Vid nästföljande nämndsammanträde den 9 september 1970, då enligt
sammanträdesprotokollet ytterligare två ansökningar till befattningen
inkommit, varigenom de sökande enligt anteckning i protokollet utgjordes
av — förutom Ludvigsson och Lundqvist — Anna-Greta Eriksson
och Barbro Westerlund, beslöt barnavårdsnämnden utse Eriksson
till förskollärare i Edsele under verksamhetsåret 1970/71. Beslutet fattades
— sedan omröstning begärts — på förslag av nämndens ordförande
i form av handuppräckning. Protokollet justerades den 18 samma
september av nämndens ordförande samt två därtill utsedda ledamöter
av nämnden, däribland Hilda Edmo. Vid justeringen reserverade sig
Hilda Edmo med avseende å den paragraf av protokollet, som behandlade
ifrågavarande tillsättningsärende, med hänvisning till att enligt hennes
uppfattning Ludvigsson vid sammanträdet ej förekommit som sökande
till tjänsten. Justeringen av protokollet tillkännagavs genom anslag,
som uppsattes den 5 oktober 1970 och nedtogs den 26 samma oktober.

Vid närmast följande sammanträde den 9 oktober 1970 upptog barnavårdsnämnden
frågan om fastställelse av ordalydelsen av nyssnämnda
paragraf från nämndens sammanträde den 9 september 1970. Med hänsyn
till den splittring, som rådde inom nämnden beträffande frågan
huruvida Ludvigsson föredragits som sökande vid sammanträdet den
9 september 1970, beslöt nämnden ompröva sitt då fattade beslut. Efter
sluten omröstning beslöt barnavårdsnämnden därefter att utse Westerlund
till tjänsten. Vidare beslöt nämnden, att Eriksson under den tid
hon tjänstgjort vid lekskolan i Ramsele skulle erhålla lön enligt avtal
för förskollärare ävensom vara berättigad till uppsägningstid enligt gällande
avtal.

390

Sedan socialchefen Arne Isaksson anfört klagomål i saken hos JO,
inkom barnavårdsnämnden efter remiss med yttrande och anförde därvid
bl. a.:

Ytterst får det inträffade ses som en följd av en strävan hos samtliga
ledamöter i nämnden att till lekskolan i Edsele erhålla så kompetent
förskollärare som möjligt. Ingen examinerad förskollärare hade anmält
sig som sökande till tjänsten och av de sökande som kunde komma i
fråga hade ingen erfarenhet från självständig arbete med barn i förskoleåldern.
Nämnden diskuterade uteslutande 2 sökande, fru Barbro Westerlund,
vilken är utbildad diakonissa, samt fru Anna-Greta Eriksson, vilken
har flerårig erfarenhet som kyrklig ungdomsledare. Det inträffade
får ses helt mot bakgrunden av den totala splittring som rådde inom
nämnden, i uppfattningen om vilken av de två sökandena, fru Eriksson
och fru Westerlund, som kunde anses som mest lämpad. Hela nämnden
var dock enig om att ett förordnande av en icke examinerad förskollärare
endast kunde vara en tillfällig lösning till dess att examinerad
förskollärare kunde anställas.

Hela nämnden är enig om att det sätt på vilket tjänstetillsättningen
skedde är djupt beklagligt, främst för fru Eriksson, men också för
nämnden, då det skedda i viss mån skadat förtroendet för nämnden.
Nämnden är enig om att tjänstetillsättningen skedde på ett felaktigt sätt.
Det inträffade bör dock enligt nämndens uppfattning inte läggas någon
enskild inom nämnden till last, utan ansvaret för det inträffade åvilar
nämnden i sin helhet, då ingen av de närvarande vid sammanträdet
anmälde reservation mot beslutet.

Under hand har från tjänsteman i kommunen inhämtats följande
upplysningar.

Anna-Greta Eriksson, som utsågs av barnavårdsnämnden till förskollärare
i Edsele den 9 september 1970, hade varit anställd under tiden
den 14 september — den 11 november 1970, inklusive uppsägningstiden
den 12 oktober — den 11 november 1970. Hon hade därvid tjänstgjort
vid lekskolan i Ramsele, eftersom verksamheten vid lekskolan i Edsele
kommit igång först den 16 november 1970. Eriksson hade åtnjutit lön
efter KA 12 under 59 dagar med sammanlagt 4.413 kr. 20 öre.

Barbro Westerlund började sin tjänstgöring den 9 november 1970
och var fram till den 16 november 1970 sysselsatt med förberedelsearbete
för starten av lekskolan i Edsele sistnämnda dag. Westerlund
slutade sin anställning den 7 juni 1971. Senare hade en examinerad
förskollärare anställts på tjänsten.

Allmänna bestämmelser för tjänstemän (ABT 70) hade varit tillämpliga
på Anna-Greta Erikssons anställning och hon hade ansetts hänförlig
till tjänstemannagrupp 2. Något anställningsbevis hade ej kommit att
utfärdas för Eriksson i annan form än protokollsutdrag från barnavårdsnämndens
sammanträde den 9 september 1970.

Besvär har anförts hos länsstyrelsen i Västernorrlands län över barnavårdsnämndens
beslut den 9 oktober 1970 med yrkande att nämndens
beslut den 9 september 1970 att anställa Anna-Greta Eriksson som förskollärare
skulle stå fast. Genom beslut den 24 maj 1971 lämnade länsstyrelsen
besvären utan bifall, enär klagandena inte visat att beslutet var

391

olagligt i något av de i 76 § kommunallagen angivna hänseendena. Länsstyrelsens
beslut har icke överklagats.

Efter förfrågan huruvida Anna-Greta Eriksson riktade några krav på
ekonomisk ersättning av barnavårdsnämnden eller dess medlemmar,
därest det skulle befinnas att nämnden förfarit felaktigt, har Anna-Greta
Eriksson meddelat att hon icke ämnade fullfölja ärendet.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Petrén bl. a.

Det beslut, som barnavårdsnämnden fattade vid sammanträdet den
9 september 1970, varigenom Anna-Greta Eriksson utsågs till förskollärare
i Edsele under verksamhetsåret 1970/71, har varit behäftat med
tydligt fel. Enligt vad nämndens protokoll i ärendet utvisar har det —
sedan omröstning begärts — fattats genom omröstning medelst handuppräckning.
Jämlikt bestämmelserna i 2 kap. 8 § barnavårdslagen skall
vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse äga
motsvarande tillämpning beträffande barnavårdsnämnd. Enligt 38 §
kommunallagen skall i fråga om fattande av beslut vad därom för
fullmäktige är stadgat i 22 § samma lag äga motsvarande tillämpning
med avseende å kommunens styrelse. I 22 § kommunallagen stadgas beträffande
fullmäktige bl. a. att, om omröstning begärs, denna skall verkställas
efter upprop och utom vid val ske öppet, ävensom att beträffande
omröstning för tillsättande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid
val. I enlighet härmed hade barnavårdsnämndens nu ifrågavarande beslut
bort träffas genom sluten omröstning. Denna felaktighet vid beslutets
tillkomst kan icke anses ha varit av så allvarlig art att beslutet blir att
anse som en nullitet. Felet kunde däremot ha utgjort en grund för att
efter besvär upphäva beslutet med stöd av 76 § kommunallagen.

Fråga huruvida nämndens beslut den 9 september 1970 blivit i vederbörlig
ordning justerat torde vidare böra ställas. Därom är att anteckna
följande.

Justering av protokoll skall enligt 39 § kommunallagen, vilket stadgande
enligt vad nyss sagts är tillämpligt jämväl å barnavårdsnämnds
protokoll, verkställas av ordföranden jämte minst en därtill för varje
gång utsedd närvarande ledamot. I lagrummet tillägges att som ett alternativ
justering ock må verkställas av styrelsen, d. v. s. i detta fall barnavårdsnämnden,
antingen genast eller vid nästa sammanträde. Denna bestämmelse
måste vara så att förstå att justering genom ordföranden och
utsedd justeringsman är det normala sättet för justering. Önskar nämnden
själv justera ett protokoll, har den att fatta särskilt beslut därom.
Om den beslutar att genast justera sitt protokoll, uppkommer icke något
problem beträffande ordningsföljden. Har nämnden däremot utsett justeringsman
och har ordföranden och denne verkställt justering i föreskriven
ordning, äger nämnden icke vid sitt nästa sammanträde själv

392

upptaga justeringsfrågan och underkänna den tidigare justeringen och
därefter själv företaga ny justering.

I förevarande fall föreligger den komplikationen att till justeringsmän
att medverka vid justeringen utsetts — utom ordföranden — ytterligare
två ledamöter och att vid justeringen en av dessa två icke var
ense med de båda övriga utan fogade en reservation till justeringen med
avseende å den paragraf, som innehöll det i JO-ärendet aktuella tillsättningsbeslutet.
Reservationen avsåg dock inte själva beslutets innehåll
utan frågan om en av fyra sökande till tjänsten förekommit som sökande
till tjänsten vid sammanträdet den 9 september 1970. Den i rättsfallet
RÄ 1936 ref. 32 förekommande situationen, då meningsmotsättningar
mellan ordförande och de särskilt utsedda justeringsmännen angående
justering av municipalstämmas protokoll ansetts berättiga ordföranden
att hänskjuta frågan om protokollets justering till stämmans avgörande,
kan icke jämföras med läget i detta fall. Om tre personer satts
att justera ett nämndprotokoll, får giltig justering anses ha kommit till
stånd genom att ordföranden och ytterligare en nämndledamot godtagit
det av sekreteraren i vederbörlig ordning uppsatta protokollet. I detta
fall synes det mig dessutom egendomligt att någon tvekan kunnat uppkomma
i det av reservanten Hilda Edmo angivna hänseendet. Ansökningen
från Ludvigsson redovisades nämligen redan vid nämndens sammanträde
den 14 augusti 1970 enligt det då förda protokollet och detta
protokoll har justerats av Hilda Edmo utan någon reservation.

Protokollet från barnavårdsnämndens sammanträde den 9 september
1970 har sålunda blivit vederbörligen justerat den 18 september 1970.
Bevis över justeringen har tillkännagivits genom anslag, som uppsatts
den 5 oktober 1970 då besvärstiden börjat löpa.

Barnavårdsnämnden har sålunda icke ägt att vid sammanträde den
9 oktober 1970 upptaga frågan om fastställelse av ordalydelsen av den
paragraf i protokollet för den 9 september 1970 som avhandlade anställande
av förskollärare till lekskolan i Edsele. Beslutet den 9 september
1970 att anställa Anna-Greta Eriksson står i och för sig fast i enlighet
med det justerade protokollets innehåll.

Därvid uppkommer spörsmålet i vad mån nämnden ägt att vid sammanträdet
den 9 oktober 1970 riva upp detta beslut och ersätta det med
ett annat. Barnavårdsnämnden har grundat sitt återupptagande av tillsättningsärendet
den 9 oktober 1970 därpå, att i nämnden delade meningar
förelåg om sökanden Ludvigsson föredragits som sökande till
tjänsten vid sammanträdet den 9 september 1970, då nämnden beslöt
anställa Anna-Greta Eriksson. Härom är att säga följande.

Enligt allmänna kommunalrättsliga grunder anses ett kommunalt organ
vara oförhindrat att omgöra ett fattat beslut som är av den art att
det kan angripas med kommunalbesvär. En sådan regel kan dock icke
gälla undantagslöst. Kommunala organ, vilkas medlemmar är underkas -

393

tade fullständigt ämbetsansvar, kan icke anses vara befogade att omgöra
redan fattade beslut på sådant sätt att kommunen därigenom ådrages
ett betydande skadeståndsrättsligt ansvar. Rätten att fritt omgöra träffade
beslut måste vad gäller kommunala organ av nu ifrågavarande slag vara
begränsade till beslut i frågor, där kommunen står i huvudsak fri att
förfara efter eget gottfinnande utan att andras skyddade rättsliga intressen
allvarligt läderas.

Anställningsärenden utgör uppenbarligen en grupp av ärenden, där
kommunala organ icke har frihet att omgöra sitt beslut efter gottfinnande.
Kommun är i dessa frågor ofta bunden av kollektivavtal och
även av enskilda anställningsavtal. Om exempelvis ett kommunalt organ,
vars medlemmar är underkastade fullständigt ämbetsansvar, skulle med
upphävande av tidigare beslut medvetet besluta i uppenbar strid mot
kommunens förpliktelser enligt gällande kollektivavtal, ådrager det
kommunen skadeståndsskyldighet. Fattande av ett sådant beslut måste
anses innefatta ett åsidosättande av vad som enligt uppdragets beskaffenhet
åligger nämndledamöterna och kan för dessa medföra ansvar för
tjänstefel. Indirekt får härav anses följa att det kommunala organets
möjlighet att omgöra tidigare beslut är på motsvarande sätt begränsad.

I förevarande fall har det gällt beslut av barnavårdsnämnd att anställa
en person som förskollärare för viss tid i lekskola. Beslut av denna art
kan nämnden icke äga omgöra efter gottfinnande. Den omständigheten
att i efterhand tvekan uppkommit i nämnden om vilka som vid beslutstillfället
angivits som sökande till tjänsten kan icke anses utgöra tillräcklig
grund för nämnden att riva upp sitt första beslut i saken.

Barnavårdsnämnden har sålunda förfarit felaktigt, då den återupptog
tillsättningsärendet vid sammanträdet den 9 oktober 1970. Nämnden
har i sin förklaring hit själv medgivit att den handlat oriktigt och beklagat
detta. Då ingen synes ha reserverat sig mot beslutet ifrågavarande
den 9 oktober att återupptaga ärendet, träffas nämndens alla då närvarande
ledamöter av ansvaret för den felaktiga åtgärden.

Vad gäller spörsmålet huruvida nämnden varit berättigad att uppsäga
Anna-Greta Eriksson från hennes anställning kan antecknas följande.

Såsom framgår av utredningen i ärendet beslöt barnavårdsnämnden
vid sitt sammanträde 9 oktober 1970, att Anna-Greta Eriksson under
den tid hon tjänstgjort skulle erhålla lön och vara berättigad till uppsägningstid
enligt gällande avtal. Enligt hit under hand inhämtade uppgifter
har Anna-Greta Eriksson börjat sin anställning den 14 september
1970 och lämnat denna den 11 november 1970, efter en månads uppsägningstid,
räknat fr. o. m. den 12 oktober samma år. Anna-Greta
Eriksson har efter vad i ärendet vidare inhämtats under sin tjänstgöring
hos kommunen uppburit avlöning efter lönegrad KA 12 och vid tillämpning
av gällande kollektivavtal (ABT 70) hänförts till tjänstemannagrupp
2.

13* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

394

Enligt ABT 70 (§ 10 p. 3) gäller för tjänsteman grupp 2 anställd tills
vidare en ömsesidig uppsägningstid av en månad. I samma avtal (10 §
p. 5) stadgas emellertid, att — om tjänsteman anställts för bestämd arbetsuppgift
eller bestämd tid — anställningen skall utan uppsägning
upphöra då arbetsuppgiften fullgjorts eller vid den bestämda tidens utgång.
Barnavårdsnämndens anställning av Anna-Greta Eriksson avsåg
icke en anställning tills vidare utan anställning som förskollärare i Edsele
under verksamhetsåret 1970/71. Hon förordnades sålunda för en
bestämd arbetsuppgift och får även anses ha erhållit förordnande för
bestämd tid, oaktat verksamhetsårets början och slut ej fastställts i
nämndens beslut.

Även om Anna-Greta Eriksson ej tillhört arbetstagarorganisation, som
omfattas av kollektivavtalet, får kommunen enligt allmänna avtalsrättsliga
regler anses bunden av detta som får antagas ingå i det mellan
kommunen och Anna-Greta Eriksson genom tillsättningsbeslutet träffade
anställningsavtalet.

Under angivna omständigheter synes kommunen icke ha varit berättigad
att uppsäga Anna-Greta Eriksson på sätt skett.

Med hänsyn till föreskriften i 3 § instruktionen för riksdagens ombudsmän
om att JO vid tillsyn över kommunal verksamhet skall beakta
de särskilda betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar,
har jag icke ansett mig böra från allmänna utgångspunkter aktualisera
frågan om ansvar för tjänstefel för nämndledamöterna i anledning av
nämndens felaktiga åtgöranden. Då Anna-Greta Erikssons uttalande att
hon icke ämnar fullfölja ärendet synes vara så att förstå, att hon icke
har några civilrättsliga anspråk mot kommunen eller mot de för nämndens
beslut den 9 oktober 1970 ansvariga nämndledamöterna, finnes
icke heller anledning väcka ansvarstalan för att ge Anna-Greta Eriksson
möjlighet att föra ersättningstalan.

Tillämpning av 1967 års lag om flyttning av fordon i vissa fall.
Kritik av den praxis som iakttagits i Stockholm

Enligt lagen den 9 juni 1967 om flyttning av fordon i vissa fall (nedan
kallad flyttningslagen) äger myndighet rätt att ingripa mot olämpligt
uppställda fordon när allmänna intressen påkallar det. Såvitt gäller
bil, som inte är att anse som övergiven, är i flyttningslagen föreskrivet
bl. a. följande.

En bil får flyttas om den är uppställd i strid mot föreskrift om uppställning
av fordon så att renhållning, snöröjning eller annat arbete
på väg avsevärt försvåras (2 § 2). Flyttas bilen, skall den ställas upp så
nära den plats där den anträffades att den lätt kan återfinnas. Kan bilen

395

ej lämpligen ställas upp på sådant sätt, skall den förvaras på särskild
uppställningsplats för fordon som flyttas enligt flyttningslagen (4 § andra
stycket). Flyttningen skall utföras så att bilen ej tillfogas onödig skada.
När bilen förvaras på särskild uppställningsplats, skall nödvändiga åtgärder
vidtas för att den ej skall skadas eller brukas obehörigen under
förvaringen (5 §). Ägare av bil som flyttas är — utom i vissa undantagsfall
-— skyldig att ersätta kostnaderna för flyttningen och övriga åtgärder
som vidtagits med stöd av flyttningslagen. Bil som förvaras på särskild
uppställningsplats behöver ej utlämnas förrän kostnaderna betalats
(8 §). Mot beslut enligt flyttningslagen får talan ej föras (10 §). — Vissa
närmare föreskrifter om förfarandet är givna i kungörelsen den 9 juni
1967 angående tillämpning av flyttningslagen (nedan kallad flyttningskungörelsen).

Ytterligare må här anmärkas, att Kungl. Majit den 24 november
1967 med stöd av 3 § andra stycket flyttningslagen meddelat Stockholms
gatunämnd tillstånd att besluta om flyttning av fordon i bl. a. de fall
som avses i 2 § 2. i lagen med rätt för nämnden att delegera beslutanderätten
till tjänsteman som har lägst ställning av inspektör i lönegrad 17.

I en skrift som inkom hit den 25 september 1970 anförde f. d. förste
länsassessorn Birger Carle i huvudsak följande: På kvällen torsdagen
den 3 september 1970 hade han parkerat sin bil H lilli på en ledig
parkeringsplats på Dannemoragatan i Stockholm. Parkeringsplatsen var
markerad på gatan och försedd med avgiftsautomat. På automatstolpen
fanns inga upplysningar om nattparkeringsförbud. Då Carle strax före
klockan 8 påföljande morgon (fredagen den 4 september) skulle betala
avgift för bilen var denna borta. Carle anmälde det inträffade för polisen
och fick så småningom besked om att Dannemoragatan rengjorts
under natten och att bilen transporterats till gatukontorets uppställningsplats
på Lilla Essingen, där den kunde hämtas mot en lösenavgift av
150 kr. I samband med övertagandet av bilen uppmärksammade Carle
bl. a. att bilen var olåst och att listen nedanför främre sidorutorna skadats
genom tre jack. Enligt Carles mening kunde det av flera skäl ifrågasättas
om legala skäl för omhändertagandet av Carles bil varit för handen.
Till en början kunde konstateras, att den närmaste skylten som
gav upplysning om parkeringsförbud fredag 0—6 på Dannemoragatan
hade funnits omkring 150 meter från den ruta där Carle parkerat. Bilen
kunde därför knappast anses uppställd i strid mot vederbörlig föreskrift
om uppställning av fordon. Därjämte var det synnerligen tveksamt om behovet
av renhållning vid detta tillfälle hade varit så påtagligt att Carles
bil kunde anses ha avsevärt försvårat renhållningen. En annan bilägare
hade vidare uppgivit att inte samtliga bilar på Dannemoragatan flyttats
den aktuella natten, vilket tydde på en godtycklig tillämpning av flyttningsbestämmelserna.
Beträffande förfarandet vid flyttning gällde jämlikt
4 § andra stycket flyttningslagen som huvudregel, att bilen skulle

396

ställas upp i närheten av den plats där den anträffades. I Carles fall
hade emellertid — trots att det enligt nyssnämnda bilägare funnits gott
om lediga parkeringsplatser på angränsande gator — bilen transporterats
närmare 5 kilometer till uppställningsplatsen på Lilla Essingen. Något
bärande skäl till att huvudregeln inte iakttagits hade gatukontoret ej
kunnat lämna. Carle hemställde, att JO måtte medverka till undanröjande
av de uppenbara olägenheter som det nuvarande systemet medförde
för berörda bilägare på grund av den bristfälliga förbudsskyltningen och
den till synes slentrianmässiga tillämpningen av bilflyttningsbestämmelserna.

Efter remiss inkom gatukontoret med infordrat yttrande, vari anfördes
bl. a. följande.

För nattparkering i Stockholm gällde före den 3.9 1967 den s. k. datumregeln,
vars bestämmelser medförde att fordon kunde uppställas
varje natt längs ena gatusidan. Samtidigt som gatutrafikkommittén under
det utredningsarbete som föregick trafikreformerna vid dagen H
föreslog omformning — och i någon mån skärpning — av dagparkeringsbestämmelserna
förordades en lättnad i nattparkeringsbestämmelserna
för innerstaden i form av den s. k. veckonattsregeln. Under diskussionen
i denna fråga yttrades från gatukontoret vissa farhågor för
den förordade omläggningens effekt på renhållningsmöjligheterna nattetid.
Det framhölls, att när renhållning nu endast skulle ske en gång per
vecka (mot tidigare varannan natt), kraven på gatans tillgänglighet för
renhållning ökade.

Stadens renhållningsskyldighet grundar sig på 1956 års lag om skyldighet
att renhålla gata m. m. I 1956 års allmänna ordningsstadga regleras
i allmänna ordalag omfattningen av renhållningen på allmän plats.
Stockholms stads hälsovårdsnämnd har emellertid i skrivelse till gatukontoret
den 18.1 1966 för sin del uttalat, att körbanor och rännstenar
bör grundligt rengöras minst en gång i veckan och där nedsmutsningen
är ansenlig oftare. Gatukontoret vill av egen erfarenhet starkt vitsorda
detta uttalande. Även under barmarkstid sker en ansenlig nedsmutsning
från fordon och gående. Smutsen samlas i eller förs genom spolning till
rännstenarna, vilka även skall tjänstgöra som hundtoalett. Det måste
anses högst angeläget att rännstenarna blir regelbundet åtkomliga för
upptagning av denna smuts. Kvarliggande avskräde ger ett mindre behagligt
synintryck och sommarvärmen kan även förorsaka lukt. Nedsmutsningsgraden
synes därtill uppvisa en stark tendens att öka, bl. a.
till följd av engångsförpackningarnas expansion.

Upptagningen av rännstenssmutsen sker numera endast maskinellt.
Ett effektivt arbete förutsätter att gatuytor och rännstenar är helt fria
från hindrande föremål. Även ett fåtal felparkerade bilar medför en
avsevärd minskning av sopad rännstenslängd. En bil kan med hänsyn
till maskinernas svängningsradie beräknas blockera kantstenen till minst
3 gånger sin egen längd. Då en blockerad kantsten icke därefter kan
rengöras på ytterligare en vecka och den även vid detta tillfälle kan
vara blockerad o. s. v. måste även en enstaka felparkerad bil anses
utgöra ett avsevärt hinder.

Skyltningen av den s. k. veckonattsregeln på Dannemoragatan i här

397

aktuellt fall är utförd med iakttagande av vägtrafikförord ningens

och vägmärkeskungörelsens bestämmelser. På den aktuella parkeringsmätarstolpen
står även angivet att parkering där är tillåten vardagar
6—24 och sön- och helgdagar 6—24. På övrig tid önskas gatans
restriktioner gällande där för att möjliggöra renhållning av parkeringsutrymmet
i samband med renhållningen av gatan i övrigt. Carle hade
sitt fordon uppställt vid parkeringsmätare på tid då gatans restriktion —
parkeringsförbud enligt veckonattsregeln — var gällande.

En ytterligare förutsättning för att ett fordon skall kunna flyttas med
stöd av 2 § 2. lagen om flyttning av fordon i vissa fall är att såsom i här
aktuellt fall renhållning avsevärt försvåras.

Upptagningen av rännstenssmutsen sker numera såsom ovan nämnts
endast maskinellt. Ett effektivt arbete förutsätter att gatuytor och rännstenar
är helt fria från för sopmaskinen hindrande fordon. Då en blockerad
kantsten icke därefter kan rengöras på ytterligare en vecka och den
även vid detta tillfälle kan vara blockerad o. s. v. måste felparkerade
fordon anses utgöra ett i lagens mening avsevärt hinder för renhållning.

Gatukontorets möjligheter att undanröja hinder av ovan nämnda slag
är begränsade. Fordonsflyttning kan sålunda ej ske på alla de gator, som
en viss veckonatt är parkeringsförbjudna. En bedömning av vissa gators
kvalificerade behov av renhållning och därvid nyttjande av flyttningsåtgärder
med hänsyn till speciellt hindrande parkerade fordon föregående
vecka måste göras. Kontoret förhindras sålunda redan att fullgöra
en perfekt renhållning och detta medför att sopmaskinerna vissa
nätter måste passera de parkerade bilarna utan att kunna komma åt
bl. a. den smutssamlande rännstenen. Klagandes uppfattning att flyttningsbeslut
fattas godtyckligt och riktar sig speciellt mot fordon med
hemort utanför Stockholm är självfallet helt ogrundad. Detta visas bl. a.
av kontorets hänsyn i den praxis som innebär att vissa utlandsregistrerade
bilar, vars förare kortvarigt vistats i landet, kan frias från flyttningskostnaderna.
Här bör även framhållas att fordon, som parkerats på
parkeringsförbjuden gata efter verkställd renhållning givetvis icke kan
flyttas.

Enligt 4 § 2 st. flyttningslagen skall flyttat fordon ställas upp så nära
den plats där det anträffades att det lätt kan återfinnas. »Kan fordonet

ej lämpligen ställas upp på sådant sätt », skall det förvaras på

särskild uppställningsplats. På grund av den stora tätheten av parkerade
fordon på gatorna nattetid och därav följande knapphet på ledigt parkeringsutrymme
kan i Stockholm ett fordon mycket sällan ställas upp
på en så närbelägen plats att det lätt kan återfinnas. Det bör även framhållas
att en bärgningsbil »med påhängt fordon» för en sådan »parkeringsmanöver»
fordrar ett mycket stort arbetsutrymme. I praktiken
fordras ledigt kantstensutrymme i sådan omfattning att någon »enstaka
parkeringsficka» icke kan nyttjas, för uppställning av ett flyttat fordon
enligt huvudregeln. Kontoret har även alltid strävat efter att vid »kort
flyttning» som kunnat förekomma i vissa fall, ställa fordonet på ett
sådant sätt att fordonet ej kommer att stå lagstridigt (på ständigt p-förbud,
zonparkeringsförbud måndag—fredag kl 8—18, o. s. v. eller på
avgiftsbelagd parkering, där betalning kan förmodas utebli). På företrädesvis
ovan nämnda grunder måste fordon, som flyttas, därför oftast
förvaras på särskild uppställningsplats. I här aktuellt fall saknades
förutsättningar för uppställning av det flyttade fordonet enligt huvudregeln.

398

Flyttningar av ifrågavarande slag utföres på uppdrag av gatukontoret
av Bärgningskåren AB som enligt avtal är skyldigt att ersätta alla onödiga
skador, som kan ha uppkommit på flyttade fordon under flyttningsarbetet.

Beträffande kostnaderna för flyttningen är enligt 8 § flyttningslagen
ägare skyldig ersätta dessa såväl för flyttningen som för övriga åtgärder
som vidtagits med stöd av lagen. Ersättningen skall beräknas med hänsyn
till faktisk utgift. Enligt den av gatunämnden den 7 mars 1968 fastställda
taxan är lösenbeloppet 150: — kronor per fordon med tillägg
av 15: — kronor per dygn för de ytterligare 2 dygn de förvaras på uppställningsplatsen
på Lilla Essingen. I tillämpningskungörelsen till ovan
nämnda lag (SFS 1967 nr 421, 11 §) behandlas grunderna för fordonsägarens
ersättningsskyldighet. Dessa grunder har också följts vid fastställandet
av den taxa, som användes i Stockholms kommun.

Beslut om flyttning av fordon föregås av utredning och intages i det
protokoll, som upprättas.

Sedan Carle inkommit med påminnelser, uppdrog JO Lundvik åt
avdelningsdirektören vid riksdagens ombudsmannaexpedition Stig von
Bahr att göra ett besök på gatukontoret för att inhämta kompletterande
upplysningar. Över vad därvid framkom upprättades en promemoria. Ur
denna återges här följande avsnitt.

A. Arbetets omfattning

Den sammanlagda gatusträckan i Stockholms innerstad uppgick till
omkring 300 km. Ungefär hälften av denna sträcka var belagd med
generellt parkeringsförbud. På den andra hälften gällde veckonattsregeln
fem nätter i veckan (tisdag—lördag 0—6). Detta innebar att det
fanns omkring 30 km »tisdagsgator» och lika mycket »onsdagsgator»
o. s. v. Renhållningsverkets strävan var att samtliga veckonattsgator
skulle rengöras åtminstone en gång i veckan (direktiv från hälsovårdsnämnden).
Flyttning av felparkerade fordon ägde i princip rum varje
natt (tisdag—lördag), därvid uppskattningsvis 30 procent av den gatusträcka,
som var föremål för veckonattsförbudet, helt rensades från
fordon. Varje natt flyttades 30—100 fordon och under ettvart av åren
1969 och 1970 hade drygt 9 500 felparkerade fordon flyttats.

B. Arbetets planläggning m. m.

Som ovan nämnts kunde inte samtliga felparkerade fordon flyttas
varje natt. Vilka gator som skulle befrias från fordon baserades bl. a.
på önskemål från föreståndarna för stadens renhållningsdistrikt och på
förda anteckningar om när flyttning tidigare skett. Innan flyttning ägde
rum rapporterades (för böter) varje felparkerat fordon av två trafikvakter.
Därefter följde en beslutspatrull bestående av en inspektör (lägst
lönegrad 17) jämte två andra personer. Patrullen kontrollerade att
den tidigare gjorda rapporteringen var korrekt (t. ex. att förbudsskyltningen
på platsen var tillfredsställande) varefter protokoll upprättades
och beslut fattades om flyttning. Att märka var således att inspektören
personligen granskade varje bil som flyttades. Någon undersökning av
behovet av rengöring e. d. i varje enskilt fall gjordes däremot ej. — Man
hade diskuterat att sätta upp skyltar på de gator där flyttning skulle äga

399

rum och även där flyttning skett för att undvika »misstagsfelparkering»
och för att ägarna till flyttade bilar snabbt skulle få klart för sig vad
som hänt med bilen. Dessa åtgärder hade emellertid av skilda orsaker
bedömts som orealistiska.

C. Verkställighet av flyttning

Själva flyttningen utföres av Bärgningskåren AB (normalt tio bärgningsbilar
per natt). Dörrarna på de fordon som skulle flyttas öppnades
med låssmed så att fordonets växel kunde läggas ur och handbromsen
lossas. Låsen forcerades därvid medelst metalltrådar; mejselavtrycken på
Carles bil torde därför knappast ha tillkommit i samband med flyttningen.
Innan fordonet lyftes upp på bärgningsbilen besiktigades det
och anteckningar om eventuella skador på fordonet gjordes av bärgningspersonalen
detta för att säkra bevisning om bilägaren skulle framställa
skadeståndskrav. Det inträffade nämligen att bilägare begärde
ersättning för skador som uppkommit vid tidigare tidpunkt än flyttningen.
Gatukontorets målsättning var att renhållningsarbetet skulle ske
i omedelbar anslutning till flyttningen och särskild personal var därför
avdelad för att utföra arbetet på de gatusträckor där bilar flyttats.

D. Kort eller lång flyttning

S. k. kort flyttning (4 § andra stycket första punkten flyttningslagen)
förekom endast i undantagsfall. Någon säker uppgift om det årliga antalet
korta flyttningar var svårt att lämna (sådan statistik fördes inte)
men av det totala antalet flyttningar per år utgjordes nog blott omkring
50 av korta flyttningar. Den främsta anledningen till att kort flyttning så
sällan kom i fråga var bristen på lämpligt parkeringsutrymme. Metoden
att flytta undan bilar medan renhållningsarbetet pågick och därefter
flytta dem tillbaka till den ursprungliga platsen tillämpades inte. Ett
sådant tillvägagångssätt skulle ta längre tid och därmed kräva fler bärgningsbilar
än det nuvarande systemet (transport till särskild uppställningsplats
på Lilla Essingen). Därjämte var gatukontoret av den uppfattningen
att en bil, som flyttats, inte kunde ställas upp på en plats där
parkeringsförbud rådde eller på sådant sätt att risk för (ny) parkeringsförseelse
uppkom.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Flyttningslagen har tillkommit för att råda bot på det missförhållandet
att fordon, särskilt bilar, allt oftare ställs upp olämpligt på vägar och
gator så att trafiken hindras eller gaturenhållning, snöröjning e. d. försvåras.
Även förekomsten av övergivna fordon har spelat in. Bortsett
från att övergivna bilar flyttats, synes man hittills endast i Stockholm
ha tillämpat lagen i någon större utsträckning.

I förevarande fall rör det sig om en bil som flyttats med stöd av 2 § 2.
flyttningslagen. Såsom framgår av det ovan anförda har förutsättningarna
för att bilen skulle få flyttas i detta fall varit dels att bilen ställts upp
i strid mot föreskrift om uppställning av fordon, dels att bilen stod så
att gaturenhållningen avsevärt försvårades.

400

Enligt de lokala trafikföreskrifterna för Stockholm gäller i innerstaden
s. k. veckonattsregeln. Innebörden av denna är, att på de gator där
parkering i allmänhet är tillåten nattetid (och det gäller ungefär hälften
av innerstadens gatumark) parkeringsförbud gäller för gatans hela bredd
en natt i veckan, närmare bestämt mellan midnatt och klockan 6 på
morgonen. Parkeringsförbudet gäller olika nätter på olika gator. För
Dannemoragatan gäller parkeringsförbud fredagar kl. 0—6. Carles bil
stod uppställd i strid mot denna föreskrift.

Carle har i ärendet anmärkt, att den parkeringsmätarstolpe invid
vilken han ställt bilen icke bar något anslag om parkeringsförbudet utan
att därå fastmer var angivet att parkering var tillåten (delvis mot avgift)
vardagar 6—24 samt sön- och helgdagar samma tid. Han har vidare
framhållit, att parkeringsförbudet på fredagar mellan kl. 0—6 endast
utmärkts genom en miniskylt på en husvägg cirka 150 meter från den
plats där han ställde bilen.

I och för sig är det givetvis önskvärt att reglerna för parkering anges
så tydligt som möjligt. Härigenom förebyggs att föraren parkerar fel
av misstag. Att antalet felparkeringar nedbringas är ju till fördel för
alla berörda. Flyttning av bilar vållar inte bara det allmänna besvär
och kostnader. Även den enskilde drabbas av olägenheter, särskilt om
bilen inte ställts upp i närheten av den plats där han lämnat den utan
förts till särskild uppställningsplats. Å andra sidan kan skyltningen inte
få bli hur omfattande som helst. Det är bl. a. från trafiksäkerhetssynpunkt
olämpligt om gatubilden blir överbemängd av trafikskyltar av
olika slag.

Det borde i och för sig vara möjligt att ge en erinran om veckonattsregeln
på förekommande parkeringsmätarstolpar. Såvitt jag vet förekommer
det ingenstädes i Stockholm att stolparna upptar sådan hänvisning
och jag är icke beredd att beteckna detta som ett direkt fel. Skylten på
stolparna anger att parkering är tillåten viss tid; i det aktuella fallet kl.
6—24, vilket innebär en utvidgning av vad som i allmänhet gäller för
parkering på gator i Stockholms innerstad. På annan tid gäller de för
gatan i övrigt meddelade parkeringsföreskrifterna, d. v. s. i detta fall fri
parkering alla nätter 0—6 utom fredagar. Jag kan icke undertrycka den
reflektionen att anslaget måste vara ganska svårtolkat för gemene man.
Kunde anslagen göras begripligare vore detta utan tvekan en stor förbättring.

Om nu parkeringsmätarstolparna inte upptar någon erinran om veckonattsregeln,
synes det mig desto mera angeläget att regeln tillkännages
på annat tydligt sätt. Den som är bosatt i Stockholm borde visserligen
känna till systemet och ha anledning att tänka sig för innan han lämnar
bilen stående på gatan om natten. Även stockholmarna förbiser dock
ej så sällan regeln. Bilförare från annat håll i landet eller från utlandet

401

känner ofta inte alls till systemet med veckonattsparkering, som inte
förekommer så allmänt på andra håll. Det är därför angeläget att förbudet
tillkännages genom skyltning på ett någorlunda effektivt sätt. I förevarande
fall har förbudet mot parkering fredagar kl. 0—6 angivits
endast genom ett litet anslag på en husvägg cirka 150 meter från den
plats där Carle ställde bilen. Jag, som besökt platsen, kan hålla med
Carle om att skylten är svår att upptäcka. Det synes mig önskvärt att
gatukontoret låter uppsätta åtminstone en ytterligare miniskylt på den
aktuella gatusträckan. Det synes mig för övrigt lämpligt om man ville
göra en allmän översyn av hur veckonattsregeln utmärks i Stockholm.

Systemet med veckonattsregel medför att gatorna i princip blir tillgängliga
för rengöring endast en natt varje vecka. Om gatan icke då är
fri från bilar, omöjliggörs såsom gatukontoret anfört en effektiv rengöring.
Eftersom många parkerar fel och resurserna för att flytta bilar är
begränsade, blir i realiteten gatorna inte ordentligt rengjorda ens en
gång i veckan. När en gata står i tur för ordentlig renhållning, måste
rimligen samtliga där felaktigt uppställda bilar få flyttas. Lagens krav,
att uppställningen skall avsevärt försvåra renhållningen, får med andra
ord anses uppfyllt i detta läge oavsett antalet felparkerade bilar. Rådande
praxis i detta hänseende föranleder därför icke någon kritik från min
sida. Ej heller har det i Carles fall framkommit något i nu aktuellt
hänseende som ger mig anledning till ingripande.

När en bil flyttas, skall den enligt 4 § flyttningslagen ställas upp så
nära den plats där den anträffades att den lätt kan återfinnas. Kan bilen
ej lämpligen ställas upp på sådant sätt, skall den förvaras på särskild
uppställningsplats för flyttade fordon.

Den tänkta huvudregeln är sålunda att en flyttad bil skall ställas upp
i närheten av den ursprungliga platsen (kort flyttning). Flyttning till
särskild uppställningsplats förutsätts ske först om bilen icke lämpligen
kan flyttas till närbelägen plats. Vid lagens tillkomst uttalade departementschefen,
att speciellt höga krav icke ställdes på myndigheterna när
det gällde att söka en närbelägen plats; i vart fall kunde det icke anses
åligga myndigheterna att dröja med flyttningen i avvaktan på att lämplig
plats i närheten blev tillgänglig (prop. 1967: 107 s. 51).

Av utredningen i detta ärende framgår, att kort flyttning är mycket
sällsynt i Stockholm. Under ettvart av åren 1969 och 1970 har drygt
9 500 bilar flyttats. Av dessa flyttningar beräknas omkring 50 per år
ha varit korta. Vad som enligt lagtexten förutsätts vara den normala
gången iakttas sålunda endast i rena undantagsfall. Även med beaktande
av departementschefens motivuttalande kan jag icke undgå att finna
detta förhållande anmärkningsvärt.

Gatukontoret har som förklaring till rådande praxis hänvisat dels till
bristen på parkeringsutrymme i Stockholms innerstad, dels till att man

402

icke vill flytta ett fordon så att det kommer att stå uppställt i strid mot
parkeringsförbud. Att det mången gång kan vara svårt att finna en ledig
plats att ställa en bil på i innerstaden är ett välkänt förhållande. Utan
tvivel bidrar bristen på parkeringsutrymme till att korta flyttningar icke
blir så vanliga. Men helt kan den ringa förekomsten av korta flyttningar
inte förklaras därav. Skäl kan anföras för att en felparkerad bil
bör få flyttas till annan parkeringsförbjuden plats om flyttning krävs för
att möjliggöra gaturenhållningen. Bilägaren kan ju rimligen inte drabbas
av straff för den nya parkeringsförseelse som då formellt sett begås. Åtskilliga
komplikationer kan dock tänkas uppkomma — rutinerna för
beivrande av parkeringsförseelser lämnar ej utrymme för ett alltför
nyanserat bedömande — och jag finner mig icke böra rikta någon generell
kritik mot att man inte vill ställa upp flyttade bilar i strid mot
parkeringsförbud. På två punkter synes mig praxis, att döma av gatukontorets
yttrande, dock gå för långt. Gatukontoret antyder, att man inte
vill ställa upp bilar så att de kan komma att stå i strid mot zonparkeringsförbud
måndag—fredag kl. 8—18. Vidare vill man ej ställa upp
en bil på plats där parkering endast får ske mot avgift. — Zonparkeringsförbudet
gäller för en mycket stor del av gatorna i Stockholms
innerstad. Bortser man från de gator där ständigt parkeringsförbud råder
är det i själva verket ett ganska litet antal gator som icke omfattas
av zonparkeringsförbudet. Om en bil nattetid står uppställd i strid mot
veckonattsregeln på en gata som omfattas av zonparkeringsförbudet, så
bör den enligt min mening få flyttas till annan gata som omfattas av
samma zonparkeringsförbud men där parkering är tillåten den natten.
Man får ju förutsätta, att ägaren senast kl. 8 på morgonen går för att
hämta sin bil. Vid kort flyttning skall bilen enligt 5 § flyttningskungörelsen
ställas upp antingen inom synhåll från den ursprungliga uppställningsplatsen
eller inom synhåll från väg- eller gatukorsning som är belägen
i omedelbar närhet därav. Ägaren bör därför kunna finna den
flyttade bilen utan större svårighet. — Frågan om en bil får ställas upp
på plats där parkering kräver avgift synes mig kunna bedömas på motsvarande
sätt. Särskild avgift för parkering krävs i allmänhet endast
efter kl. 8 på morgonen. Om fri parkering icke är medgiven efter kl.
8 på den plats där bilen lämnats, bör bilen nattetid kunna flyttas till en
närbelägen plats utan hinder av att parkering där efter kl. 8 endast får
ske mot avgift.

Det synes mig icke uteslutet att en ändring av praxis i nu angivna
hänseenden skulle kunna få betydande praktiska konsekvenser. Hur därmed
än må förhålla sig framstår det enligt min mening som angeläget,
att de i Stockholm tillämpade rutinerna i vad gäller kort flyttning omprövas.
Att huvudregeln i flyttningslagen icke iakttas i Stockholm (och
det är som ovan framhållits främst där som lagen vunnit tillämpning)
är redan i och för sig betänkligt. Man får också besinna, att flyttning till

403

uppställningsplatsen på Lilla Essingen vållar bilägaren betydligt större
olägenheter än som behöver följa av kort flyttning. Jag vill tillägga,
att vederbörande kommunala myndighet — om det befinnes praktiskt
ogenomförbart att lägga om rutinerna så att kort flyttning blir väsentligt
vanligare än nu — bör ta initiativ till en ändring av flyttningslagen.
Om flyttning till särskild uppställningsplats i praktiken måste förbli den
helt dominerande formen, bör detta rimligen också komma till uttryck
i lagtexten.

Den verkställda utredningen ger icke något säkert besked om tillgången
till lediga uppställningsplatser i närheten av den plats där Carle
parkerat sin bil. Att bilen flyttades till Lilla Essingen får ses mot bakgrund
av gängse praxis och jag saknar tillräcklig anledning till särskilt
ingripande i detta enskilda fall.

Carle har slutligen även påtalat, att hans bil vid flyttningen skadats.
Av honom åberopade fotografier utvisar skador, som möjligen uppkommit
då någon sökt öppna bildörrarna med en mejsel. Gatukontoret
har hänvisat till att själva flyttningen av felparkerade bilar utförts av
Bärgningskåren AB, att bolaget anlitar en låssmed som forcerar låsen
medelst metalltrådar. Gatukontoret menar att mejselavtrycken på Carles
bil knappast tillkommit i samband med flyttningen. Jag nödgas konstatera,
att det är oklart hur skadorna tillkommit. Jag finner ej anledning
till vidare utredning i denna del.

Avslutningsvis vill jag säga, att även om jag icke funnit skäl till ingripande
i det särskilda fall som Carle dragit upp, vad som framkommit
i ärendet dock blottat mindre tillfredsställande förhållanden som synes
kräva beaktande och åtgärder från vederbörande kommunala myndighets
sida.

404

T jänstemannafrågor

I en artikel i Expressen för den 16 september 1969 med rubrikerna
»Hon hade just fått tjänsten när myndigheterna upptäckte att hon varit
psykiskt sjuk» och »Då sparkades hon trots friskintyg» redogjorde redaktören
K.-G. Michanek för handläggning hos socialnämnden i Östhammar
av ett ärende om tillsättning av föreståndarinna vid ett ålderdomshem.
Michanek lät den 22 september 1969 inlämna artikeln till JO och
ingav senare vissa handlingar i saken.

Efter remiss inkom t. f. länsläkaren Stig Pålsson och socialnämnden
med yttranden. Vidare inkom A. M. L. med yttrande och handlingar.
JO tog slutligen del av akten, SR 25/70, till Kungl. Maj:ts (i regeringsrätten)
utslag den 29 september 1970 ävensom av länsstyrelsens i Stockholms
län akt i samma mål.

Av handlingarna i ärendet inhämtades följande.

Den 15 april 1969 beslöt socialnämnden att antaga A. M. L. på en
utannonserad tjänst som föreståndarinna vid Valöhemmet och att bl. a.
infordra läkarintyg på föreskrivet formulär. Beslutet skulle gälla endast
under förutsättning att läkarintyget ej utgjorde hinder för ordinarie anställning.
A. M. L. hade uppehållit tjänsten såsom vikarie från början av
1968 och hemmets läkare hade intygat väl vitsordad tjänstgöring och
lämplighet för yrket.

A. M. L. inkom därefter med ett intyg av legitimerade läkaren TorGöran
Henriksson. Intyget var tecknat på en handling vari A. M. L.
själv lämnat uppgifter om sitt hälsotillstånd, bl. a. att hon lidit av psykisk
sjukdom eller rubbning, att hon behandlats 1959—1966 fyra gånger på
psykiatrisk klinik och att hon därefter gått på kontroller hos dr Bengt
Kjellman. Henriksson uttalade i intyget, att A. M. L. var fri från sjukdom
och lyte samt fullt arbetsför. Enligt protokoll fört vid sammanträde
den 17 juni 1969 ansåg socialnämnden, med hänsyn till läkarintygets
uppgifter om tidigare psykisk sjukdom, att A. M. L. för närvarande ej
kunde antagas som föreståndarinna i ordinarie tjänst. Vid sammanträdet
beslöt nämnden medge att A. M. L. tills vidare uppehöll tjänsten

405

som vikarie och bereda henne möjlighet att komplettera läkarintyget med
utlåtande från psykiater.

I intyg den 14 juni 1969 undertecknat »Värnamo» och »Bengt Kjellman
leg. läk.» lämnade Kjellman uppgifter om vilka tider A. M. L. vårdats
på psykiatrisk klinik i Uppsala och om diagnoserna. Vidare uttalade
Kjellman, att under de nära tre år som gått efter den senaste vårdtiden
A. M. L.:s psykiska hälsotillstånd klart förbättrats, att hon över ett års
tid varit fullt arbetsför och återgått till yrkesarbete utom hemmet samt
att Kjellman ur psykiatrisk synpunkt intet hade att andraga mot att
A. M. L. fick friskintyg för kommunal tjänst. Sedan intyget föredragits
för socialnämnden den 30 juni 1969, beslöt nämnden infordra utlåtande
från socialvårdskonsulenten vid länsstyrelsen.

Socialvårdskonsulenten Ilse Kroenberg-Stålfelt avgav den 3 juli 1969
följande yttrande.

Samråd har skett med länsläkaren.

Grundpersonligheten kan ej förändras. Risken för återfall måste bedömas
som icke ringa. De uppgifter som här föreligger gör att man måste
avråda från att anställa vederbörande som ordinarie.

Det som upplyses om en del irritation med personal och avbytare gör
att man ytterligare vill avråda.

De former under vilka en del — visserligen berättigade — klagomål
handlades i Gimo, gör mig också tveksam som vederbörandes lämplighet
som ordinarie innehavare av en tjänst.

I socialnämndens protokoll över sammanträde den 19 augusti 1969
antecknades bl. a.: A. M. L. meddelade den 3 juli 1969 till nämndens
ordförande, att hon ej kom att återgå i tjänst på Valöhemmet. Med anledning
härav och sedan A. M. L.:s make i telefon gjort framställning
därom återsände socialchefen A. M. L.:s ansökningshandlingar jämte intyg
om tjänstgöring vid Valöhemmet. A. M. L. anmälde den 6 juli 1969
skriftligen till socialchefen för undvikande av missförstånd, att hon var
sjukskriven den 2 juli—den 9 september 1969 och att hon under denna
tid ej kunde tjänstgöra på Valöhemmet. I skrivelse den 24 juli 1969 från
Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och vid senare hållna fackliga
överläggningar förklarades, att A. M. L. var helt inställd på att efter
sjukperioden återgå i tjänst.

Den 19 augusti 1969 beslöt socialnämnden bereda A. M. L. tillfälle
att före den 28 i samma månad inkomma med egen uppsägning av tjänsten
som vikarierande föreståndarinna. A. M. L. sade därefter upp vikariatet.

Pålsson efterlyste i yttrande den 25 augusti 1969 till socialnämnden
vissa uppgifter angående A. M. L.:s somatiska tillstånd. Pålsson uttalade
vidare, att Kjellman syntes sakna specialistbehörighet i psykiska och nervösa
sjukdomar och syntes ej heller vara verksam vid psykiatrisk klinik
samt att Pålsson föreslog att A. M. L. bereddes tillfälle att inkomma
med intyg av dylik specialist.

406

I intyg den 21 september 1969 till socialnämnden gjorde Kjellman visst
förtydligande. Kjellman undertecknade intyget som biträdande överläkare
vid psykiatriska kliniken, regionsjukhuset, Linköping. Vidare
hade överläkaren vid psykiatriska kliniken i Uppsala Per-Erik Koersner
i intyg den 15 september 1969 till nämnden uttalat sig positivt om Kjellmam
kompetens att bedöma A. M. L.:s psykiska hälsotillstånd och om
Kjellmam slutsats angående friskintyg för A. M. L. Koersner uppgav,
att Kjellman under drygt tre års tid tjänstgjort vid psykiatrisk klinik,
vikarierat som biträdande överläkare cirka fyra månader och uppehållit
tjänst som vikarierande överläkare två månader.

Den 7 juli 1969 hade den ordinarie tjänsten som föreståndarinna kungjorts
på nytt. Åtgärden hade vidtagits av socialchefen efter samråd med
socialnämndens ordförande och vice ordförande. Vid sammanträde den
22 september 1969, då de nyssnämnda intygen av Kjellman och Koersner
föredrogs, beslöt socialnämnden antaga annan person, vilken jämte
A. M. L. sökt tjänsten. Mot beslutet reserverade sig Greta Owenius till
förmån för A. M. L.

A. M. L. besvärade sig över sistnämnda beslut hos länsstyrelsen. I utslag
den 4 december 1969 upphävde länsstyrelsen beslutet under följande
motivering.

Den omständigheten att A. M. L. sagt upp sitt vikariat vid Valöhemmet
innebär inte att hon därigenom skilts från den tjänst som föreståndarinna
vid hemmet till vilken hon utsetts genom socialnämndens beslut
15.4.1969. Ej heller kan vad som förekommit i ärendet med avseende
på läkarintyg och övrigt anses medföra att nämnda beslut inte skall gälla.
Genom att på nytt kungöra tjänsten ledig till ansökan och utse annan
till tjänsten har socialnämnden överskridit sin befogenhet och kränkt
A. M. L.:s enskilda rätt.

Sedan socialnämnden anfört besvär över länsstyrelsens utslag, uttalade
Kungl. Maj:t (i regeringsrätten) i utslag den 29 september 1970.

Socialnämnden har anställt A. M. L. som föreståndarinna vid Valöhemmet
under förutsättning, att läkarintyg ej utgjorde hinder för ordinarie
anställning, och det har tillkommit socialnämnden att pröva, huruvida
läkarintyget kunde godtagas. Efter sådan prövning får nämnden
anses genom klandrade beslutet den 22 september 1969 ha slutligen avgjort
frågan om hennes anställning i ordinarie tjänst och därvid funnit
sig icke kunna anställa henne som föreståndarinna.

Enär klandrade beslutet icke kan anses kränka hennes enskilda rätt
eller eljest vara olagligt i hänseende, som avses i 76 § kommunallagen,
förklarar Kungl. Maj:t, med ändring av länsstyrelsens beslut, den mot
socialnämndens beslut förda talan icke kunna bifallas.

Pålsson uppgav i yttranden till JO: Efterforskningar i Värnamo gav
som resultat, att någon läkare Bengt Kjellman ej var känd som verksam
där. Kjellman befanns ej ha specialistbehörighet i psykiska och nervösa
sjukdomar och ej heller vara verksam vid psykiatrisk klinik. Vid telefonsamtal
med Kjellman som Pålsson haft före sitt yttrande till socialnämn -

407

den bekräftade Kjellman att Pålsson ej missuppfattat hans behörighetsoch
anställningsförhållanden. Pålsson var av den uppfattningen att en
helt utomstående auktoritet, vars yttrande måste respekteras av alla inblandade
parter, borde kopplas in och Kjellman föreföll att dela denna
åsikt såtillvida som han ej var främmande för tanken att ett utlåtande
från t. ex. professor Torsten Frey skulle kunna förväntas ha denna
tyngd. Enligt Pålssons uppfattning kunde hinder i princip ej anses möta
att bereda ordinarie anställning på ålderdomshem åt en person som tidigare
lidit av psykisk sjukdom.

Kjellman har under hand vitsordat Pålssons uppgifter om telefonsamtalet.

Socialnämnden anförde bl. a.: Genom sitt uttalande den 17 juni 1969
att nämnden för närvarande ej kunde antaga A. M. L. som föreståndarinna
i ordinarie tjänst framhöll nämnden, att hinder mot ordinarie anställning
förelåg. Under tiden därefter till dess befattningen kungjordes
på nytt inkom utredning som innehöll motstridiga uttalanden av Kjellman,
å ena, och länsläkaren genom socialvårdskonsulenten, å andra
sidan. Nämndens ordförande och socialchefen hade vägt uttalandena
mot varandra. Det kunde synas vara väl befogat att redovisa resultatet
av avvägningen och diskutera frågan vid ett nytt sammanträde. Som
ordföranden och socialchefen då såg på situationen var det emellertid
mest naturligt att ej upprepa vad som redan uttalats vid sammanträdet
den 17 juni 1969. Att befattningen kungjordes på nytt fick ses mot bakgrund
av att ett ordinarie anställningsförhållande ej uppkommit, att
A. M. L. den 3 juli 1969 meddelat att hon icke kom att återinträda i
tjänstgöring vid Valöhemmet och att hennes make följande dag begärt
att ansökningshandlingarna skulle återsändas och tjänstgöringsintyg utfärdas.
För att ordinarie anställningsförhållande skulle kunna uppkomma
erfordrades att nämnden godkände ingivet läkarintyg för ordinarie
anställning, något som ej skett. Då nämnden den 22 september 1969 tog
ställning, ansåg nämnden att det villkorliga anställningsförhållandet mellan
A. M. L. och nämnden upphört, eftersom villkoret om läkarintyg ej
uppfyllts.

Owenius avfattade skriftlig reservation mot nämndens yttrande och
anförde däri bl. a.: Hon hade vid sammanträdet den 17 juni 1969 missuppfattat
Henrikssons intyg. Vad hon trott vara anmärkningar, var i
själva verket A. M. L.:s egna uppgifter om psykisk ohälsa. Hade Owenius
rätt uppfattat intygets uppgifter vid sammanträdet, skulle hon ha
godkänt intyget och yrkat att A. M. L. skulle antagas till ordinarie befattningshavare.
Redan innan befattningen ledigförklarades, kände alla
ledamöter i socialnämnden mycket väl till att A. M. L. vårdats för psykisk
klenhet under kortare perioder. Vid den avvägning som senare skedde
mellan Kjellmans och länsläkarens intyg borde Kjellmans intyg ha
tillmätts avgörande betydelse. Kjellman hade vårdat A. M. L., medan

408

länsläkaren aldrig haft personlig kontakt med henne. Eftersom nämnden
remitterat Kjellmans intyg till socialvårdskonsulenten, var det naturligtvis
nämnden i dess helhet som borde göra avvägningen. Likaså borde
hela nämnden ha stått bakom ett beslut om ny utannonsering av befattningen.
Genom remissen den 30 juni 1969 hade man velat få ett
uttalande om Kjellmans intyg. Så länge nämnden icke beretts tillfälle
att göra den slutliga avvägningen ansåg Owenius att den villkorliga anställningen
från den 15 april 1969 alltjämt bestod.

A. M. L. uppgav bl. a., att hon uppmanats att söka anställningen och
att för att underlätta detta tjänsten ej utannonserats under ett helt år
under vilken tid A. M. L. tjänstgjort till full belåtenhet. Hon hade icke
— såsom det uppges i socialnämndens protokoll för den 19 augusti
1969 — sagt till nämndens ordförande att hon inte skulle återgå i tjänst
på Valöhemmet. Hon hade endast meddelat att hon behövde vila.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik följande uttalanden.

När socialnämnden den 15 april 1969 antog A. M. L. som föreståndarinna
vid Valöhemmet, skedde det under den uttryckliga förutsättningen
att det läkarintyg som samtidigt infordrades ej utgjorde hinder
för ordinarie anställning. Beslutet får läsas mot bakgrund därav, att
i den tjänstemannastadga som var tillämplig i detta fall föreskrevs att
till innehavare av tjänst ej fick utses annan än den som med läkarintyg
styrkt sig vara fri från sådan sjukdom eller sådant sjukdomsanlag eller
lyte som kunde inverka menligt på förmågan att sköta tjänsten.

Vid nämndens sammanträde den 17 juni 1969 förelåg det av Henriksson
beträffande A. M. L. avgivna läkarintyget. Kjellmans intyg
av den 14 i samma månad hade däremot av någon anledning ännu
icke kommit fram. Henrikssons intyg var tecknat på en handling vari
A. M. L. själv lämnat vissa uppgifter om tidigare genomgångna psykiska
sjukdomar. Henriksson, som måste ha sett dessa uppgifter, intygade likväl
att A. M. L. var fri från sjukdom och lyte samt fullt arbetsför. Med
hänsyn till vad som framkommit om tidigare psykisk sjukdom ansåg
emellertid socialnämnden sig icke för det dåvarande kunna antaga
A. M. L. som ordinarie föreståndarinna utan beslöt bereda henne tillfälle
att komplettera läkarintyget med utlåtande från en psykiater. Samtidigt
tilläts A. M. L. uppehålla tjänsten som vikarie, vilket hon för
övrigt gjort redan tidigare.

Att nämnden sålunda ansåg erforderligt att Henrikssons intyg kompletterades
med utlåtande från en psykiater kan — särskilt med hänsyn
till beskaffenheten av den tjänst som A. M. L. sökte — icke läggas någon
därför ansvarig till last såsom fel. Huruvida någon av nämndens ledamöter
missuppfattat läkarintygets innehåll och därför grundat sitt ställningstagande
på felaktiga förutsättningar, är en fråga som jag ej finner
anledning ingå på.

409

Den 30 juni 1969 föredrogs Kjellmans intyg för nämnden. I sak innefattade
det sammanfattningsvis, att Kjellman ur psykiatrisk synpunkt
intet hade att andraga mot att A. M. L. fick friskintyg för kommunal
tjänst. Att Kjellman var kompetent att göra en sådan bedömning kunde
dock icke utläsas av handlingen. Av denna framgick endast att Kjellman
var legitimerad läkare och haft viss poliklinisk kontakt med
A. M. L. Nämnden har enligt min mening därför haft anledning att
söka klarlägga frågan om Kjellmans kompetens. Varför nämnden i stället
den 30 juni beslöt infordra utlåtande från socialvårdskonsulenten är
ej fullt utrett. Åtgärden, som ej medförde nämnvärd fördröjning av
ärendet, kan emellertid icke anses ha varit felaktig, och jag saknar
anledning att vidare uppehålla mig därvid.

Vid nämndens sammanträde den 19 augusti 1969, då ärendet ånyo
togs upp, fattades endast det beslutet att tillfälle skulle beredas A. M. L.
att inkomma med uppsägning från tjänsten som vikarierande föreståndarinna.

Under mellantiden hade tjänsten som ordinarie föreståndarinna på
nytt kungjorts till ansökan ledig. Åtgärden hade beslutats av socialchefen
i samråd med nämndens ordförande och vice ordförande. När
frågan om tjänstetillsättning kom upp i nämnden den 22 september
1969, behandlades ärendet som om beslutet av den 15 april 1969 ej
längre hade någon betydelse. Till tjänsten antogs A. M. L.:s medsökande.

Handläggningen av detta ärende vittnar om viss valhänthet och bristande
konsekvens. Nämnden har aldrig formligen tagit slutlig ställning
till frågan, huruvida villkoret i anställningsbeslutet av den 15 april om
godtagbart läkarintyg uppfyllts eller ej. Beslutet den 17 juni 1969 kan
icke uppfattas som ett slutligt ställningstagande. Det framgår klart redan
av beslutets utformning och innehåll. Vidare skedde ju remiss i
ärendet den 30 juni. Åtgärden hade varit obehövlig om ärendet redan
var avgjort. Beslutet den 19 augusti — att A. M. L. skulle få tillfälle
att själv säga upp sig från vikariatet — tyder på att nämnden dåmera
ansåg avgjort att A. M. L. icke skulle få den ordinarie tjänsten men
något klart uttalande om att villkoret i anställningsbeslutet den 15 april
icke var uppfyllt innefattar det ej. Icke ens när nämnden den 22 september
utsåg annan person på tjänsten har nämnden gjort något uttalande
i här berörda fråga.

Enligt min mening har det ålegat nämnden att — sedan nämnden
antagit A. M. L. under visst villkor som nämnden tydligen ansett icke
blivit uppfyllt — härom meddela ett uttryckligt beslut och därmed avsluta
tjänstetillsättningsärendet. Sådant beslut hade bort meddelas innan
tjänsten kungjordes ledig på nytt. A. M. L. har haft ett befogat anspråk
på att få besked i saken. Hon har haft rätt att anföra besvär och besvär
bör kunna hakas upp på ett formligt beslut.

Anmärkningsvärt är också, att socialchefen ansett sig kunna — låt

410

vara efter samråd med nämndens ordförande och vice ordförande —
kungöra tjänsten på nytt den 7 juli. I ett yttrande till JO har nämnden
velat förklara åtgärden bl. a. med att A. M. L. i början av juli meddelat
att hon icke skulle återinträda i tjänstgöring vid Valöhemmet och
att A. M. L.:s make begärt att ansökningshandlingarna skulle återställas
till henne jämte tjänstgöringsintyg. Bortsett från att A. M. L. bestritt att
hon yttrat sig på antytt sätt och från att hennes make, såvitt visats, icke
hade bemyndigande att handla å hennes vägnar, så borde av A. M. L.:s
skriftliga anmälan till socialchefen den 6 juli 1969 ha framgått att hon
ej avsåg att återkalla sin ansökan. Åtgärden att kungöra tjänsten ledig
på nytt framstår därför som förhastad och frågan borde i allt fall ha
underställts socialnämnden i dess helhet.

Jag vill i anslutning till det nyss sagda också framhålla, att socialnämnden
vid sammanträdet den 19 augusti hade tillgång till ytterligare
upplysningar som gjorde fullt klart att A. M. L. avsåg att återinträda i
tjänst när hennes sjukledighet upphört. Det är därför förvånande att
nämnden icke ens då fann anledning att taga uttrycklig ställning till
frågan, om anställningsbeslutet av den 15 april skulle gälla eller icke.

Jag har sålunda funnit anledning att rikta kritik mot socialnämndens
och socialchefens formella handläggning av förevarande ärende. Vad
angår avgörandet i sak — vilket får uppfattas på det sättet att nämnden
funnit att den icke kunde bereda A. M. L. ordinarie tjänst som
föreståndarinna vid Valöhemmet på grund av vad som framkommit om
hennes tidigare psykiska sjukdomar — blir mitt omdöme ett annat. Självfallet
bör tidigare genomgången psykisk sjukdom icke generellt eller ens
som regel få medföra hinder mot ordinarie anställning i allmän tjänst.
Befattningen som föreståndarinna vid ett ålderdomshem ställer emellertid
stora krav på sin innehavare. Det är inte alltid så lätt att handskas
med åldringar. Samtidigt är de gamla som bor på hemmet i mycket hög
grad beroende av föreståndarinnan och i viss mån utlämnade åt henne.
Det skulle för dem vara ytterst olyckligt om föreståndarinnan blev
psykiskt sjuk. Jag har själv inte den sakkunskap att jag kan säga om
det — med hänsyn till eventuell risk för recidiv av A. M. L.:s sjukdom
— var tillrådligt att antaga henne som ordinarie föreståndarinna.
Den utredning som förelåg var icke entydig och för egen del skulle
jag helst ha sett att den kompletterats innan slutlig ställning togs. Att
nämnden vid bedömning av tillgänglig utredning fann sig icke kunna
antaga A. M. L. kan emellertid icke rimligen läggas någon därför ansvarig
till last såsom fel. Beklagligt är dock att ärendet kom att draga ut
på tiden och att handläggningen skedde på ett sätt som helt visst var
för A. M. L. ytterst påfrestande.

Vad härefter angår Pålssons agerande i saken kan jag fatta mig kort.
De allmänna synpunkter han förklarat sig ha framfört under hand till
socialvårdskonsulenten och som återgivits i dennas yttrande av den 3

411

juli 1969 har rört den principiella frågan om risk för återfall. Anledning
saknas till antagande att uttalandena gjorts mot bättre vetande eller
att de eljest skulle kunna läggas Pålsson till last såsom tjänstefel. I övrigt
kan Pålsson icke ha påverkat nämndens handlande före den 22 september
1969. Vid sammanträdet sistnämnda dag föredrogs Koersners intyg
och klarlades därigenom Kjellmam kompetens att bedöma A. M. L.:s
psykiska hälsotillstånd. Pålssons i yttrandet till socialnämnden av den
25 augusti gjorda uttalanden om Kjellmam kompetens — vilka berott
på en missuppfattning — saknade därför betydelse för nämndens ställningstagande.
I efterhand framstår det som förvånande att Pålsson kunnat
missuppfatta Kjellman och det hade givetvis varit önskvärt att Pålsson
närmare förhört sig om Kjellmam tidigare utbildning m. m. Vad
som förekommit i denna del kan dock ej läggas Pålsson till last såsom
tjänstefel. Om Kjellman undertecknat sitt första intyg med tjänsteställning
i stället för leg. läk. och om han dessutom hade underställt
intyget sin f. d. chef på psykiatriska kliniken i Uppsala eller hänvisat
A. M. L. dit, kan förmodas att något missförstånd aldrig skulle ha uppstått.
I det uppkomna läget var det självfallet inte fel av Pålsson att —
som han gjorde i intyget av den 25 augusti — rekommendera införskaffande
av specialistintyg.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet föranleder icke något uttalande
från min sida.

Tillämpningen från verksledningens sida av den s. k. neutralitetsprincipen
vid strejk inom SJ

Under hösten 1970 och vintern 1971 ägde avtalsförhandlingar rum
mellan Statens avtalsverk och de fyra huvudorganisationerna på den
statliga sektom av arbetsmarknaden angående statstjänstemännens löner
och övriga anställningsvillkor för tiden efter utgången av år 1970. Förhandlingarna
mellan avtalsverket samt SACO och SR strandade i slutet
av januari 1971. SACO och SR varslade den 28 januari om strejk
fr. o. m. den 5 februari vid vissa angivna myndigheter. SR:s varsel gällde
bl. a. vissa anställda hos SJ. Strejkerna, som trädde i kraft den 5 februari,
omfattade enligt uppgift sammanlagt omkring 4 000 tjänstemän. Avtalsverket
beslutade å sin sida lockout mot sammanlagt omkring 30 000
medlemmar av SACO och SR. Bl. a. berördes ett antal SR-medlemmar
hos SJ. Lockouten trädde i kraft den 19 februari. Under februari och i
början av mars varslades ömsesidigt om vissa utvidgningar av stridsåtgärderna.
Den 12 mars utfärdade Kungl. Maj:t, med stöd av bemyndigande
i lag samma dag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal, en
kungörelse enligt vilken i arbetstvisten mellan avtalsverket samt SR och

412

SACO med anslutna organisationer kollektivavtal, som senast ägt tilllämpning
mellan parterna i tvisten, skulle gälla till och med den 23 april
1971 eller den tidigare dag då nytt kollektivavtal träffats. I anslutning
till kungörelsens ikraftträdande den 13 mars avbröts organisationernas
stridsåtgärder.

Inom SJ är flertalet tjänstemän med befälsställning organiserade i Statens
Järnvägars Befälsförbund (SJBF). Förbundet är anslutet till SR. Det
har omkring 2 500 medlemmar.

SJ är ett affärsdrivande verk som enligt sin instruktion har att driva
järnvägs-, färje- och biltrafik samt därmed sammanhängande rörelse.
Inom verket finns åtta huvudenheter (avdelningar), som är centrala förvaltningsorgan.
Till vissa avdelningar hör också regionala och lokala förvaltningsorgan.
Av intresse i detta sammanhang är främst driftavdelningen.
Denna svarar för driften samt för försäljningen av transporter.
Härifrån ombesörjs bl. a. fördelning av tomma lastvagnar mellan distrikten
och till utlandet. Under chefen för driftavdelningen lyder elva regionala
enheter, benämnda driftdistrikt. I varje driftdistrikt finns en driftdistriktschef.
Hans förvaltningsorgan är driftdistriktsexpeditionen, som
är uppdelad på fyra sektioner. En av dessa är trafiksektionen som har
hand om trafikplanering, transportledning och tågledning samt svarar
för vissa organisatoriska frågor. Vid trafiksektionen tjänstgör bl. a. transportledare,
tågledare och distriktvagnfördelare. Under driftdistrikten
lyder lokala förvaltningsenheter, bl. a. stationer med tillhörande trafikområde
samt lok- och vagnstationer. Chefen för en station är ansvarig
för all verksamhet och alla resurser inom trafikområdet. Vid stationerna
tjänstgör bl. a. tågklarerare, som under stationschefen svarar för tågtrafiksäkerheten,
och trafikmästare, som har hand om växling och liknande
uppgifter. Vagnfördelningen inom trafikområdet ombesörjs av en lokal
vagnfördelare. Tågklarerare, trafikmästare och lokala vagnfördelare är i
regel anslutna till Statsanställdas förbund (SF). Övriga här nämnda befattningshavare
är organiserade i SJBF.

Järnvägstrafik utförs normalt genom anordnande av tåg. Utmärkande
för tåg är begreppsmässigt att de följer en på förhand upprättad tidtabell.
Tidtabellen kan antingen vara fastställd för längre period eller särskilt
anordnad för speciellt tillfälle. Om tidtabell saknas, föreligger inte något
tåg. Ett tågsätt kan emellertid också transporteras under s. k. bandisposition.
Vid bandisposition avstängs viss sträcka av banan från tåg. Bandelen
kan sedan disponeras för det särskilda ändamål som föranlett åtgärden.
Beslut om bandisposition fattas i regel lokalt för det enskilda fallet.
Det förekommer dock bandispositioner som är planerade i förväg,
t. ex. då det gäller växling till eller från industri eller liknande mer regelbundet
återkommande behov. Transporter som bara rör viss del av
banan mellan två stationer måste alltid utföras under bandisposition.
För bandisposition gäller särskilda säkerhetsföreskrifter.

413

SR:s strejkvarsel avsåg bl. a. befattningshavare vid den centrala driftavdelningen,
driftdistriktsexpeditionerna, tågfärjorna, lok- och vagnstationerna
samt vissa utvalda stationer. Omkring 600 av SR:s medlemmar
vid SJ berördes av varslet. Till följd av strejkvarslet beslöt SJ att ställa
in persontågtrafiken och huvuddelen av godstågtrafiken fr. o. m. den
5 februari 1971. Man planerade för viss godstågstrafik, som bedömdes
möjlig att upprätthålla utan att transportledare eller tågledare fanns i
tjänst. Dessutom planerades under varseltiden en del transporter av trafikvagnar
under bandisposition. I ett konfliktmeddelande nr 8 den 4
februari meddelade företaget bl. a. att den centrala och regionala fördelningen
av godsvagnar m. m. skulle upphöra om strejken bröt ut.

Under konflikten kom godstransporter under bandisposition att utföras
i relativt stor omfattning. Enligt vad SJ uppgivit uppnåddes efter
hand med tåg och bandispositioner inemot 70 % av den normala vagnslasttrafiken.
Vid olika tillfällen under varsel- och konflikttiden ägde kontakter
rum mellan företrädare för SR och SJ:s ledning. Härvid hävdade
SR bl. a., att man inte ansåg det möjligt att transportera gods genom
bandisposition annat än kortare sträckor utan medverkan av transportledare.
Att ersätta fjärrdestinerad godstågtrafik med bandisposition innebar
därför enligt SR brott mot neutralitetsbestämmelserna i statstjänstemannalagen.

Den 5 februari 1971 — strejkens första dag — utfärdade chefen för
SJ:s driftavdelning (eda) följande konfliktmeddelande.

Fråga har uppkommit om bandisposition får anordnas för utväxling
av trafikvagnar mellan stationer under pågående konflikt. Följande gäller:
Bandisposition får anordnas enligt säkerhetsordningen för vagnuttagning
mellan stationer. När det gäller vagnar som skall gå vidare i
kvarvarande tåg har vi att räkna med den begränsade kapaciteten i dessa.
Det är därför inte möjligt att tillföra vagnar till dessa tåg utan viss begränsning.
Uppgifter som underlag för bedömningen lämnas i förekommande
fall av eda.

SR (SJBF) utfärdade å sin sida ett konfliktcirkulär till medlemmarna i
vilket det bl. a. framhölls att förbundet betraktade det som ett klart
överskridande av neutralitetsgränserna att ersätta tåg med bandispositioner.
Som exempel anfördes att bandispositioner med långdestinerade
vagnar framförts stationssträcka för stationssträcka. Förbundet uppmanade
de medlemmar som var kvar i tjänst att åberopa sin rätt enligt 17 §
statstjänstemannalagen att vägra utföra oneutralt arbete. Beträffande
godsvagnfördelningen uttalade förbundet, att alla avsteg från den normalt
gällande ordningen måste betraktas som neutralitetsbrott, d. v. s.
strejkbryteri.

I ett den 10 februari utfärdat konfliktmeddelande utvecklade SJ sin
ståndpunkt i fråga om transportledarna på följande sätt. ,

Transportledarnas planering och ordergivning är en kvalitetsfråga för

414

transporter och resursanvändning. De strejkande transportledarnas normala
arbetsuppgifter är inte vare sig formellt eller reellt någon förutsättning
för SJ järnvägstransporter. Även under normala förhållanden
— särskilt under icke kontorstid — ordnas tåg, bandispositioner och
transporter utan transportledamas medverkan. I fråga om de tåg som
bedömts möjliga att köra och de bandispositioner som centralt och regionalt
planerats för att ersätta tågtransporter under konflikten har SR
inte ifrågasatt något neutralitetsbrott. SR har känt till dessa transporter
och att de genomförs utan att någon gjort gällande att det skulle finnas
något behov av fortlöpande insatser från de strejkande transportledarna.
Under konflikten måste självfallet tillgängliga resurser utnyttjas i all
möjlig utsträckning. Kan man nu med tillgängliga resurser ordna ytterligare
bandispositioner med godsvagnar så förutsätter det inte heller
transportledarnas medverkan. I likhet med transporter i de tåg som går
och de bandispositioner som planerats ersätta tåg kan således transporter
under sådana bandispositioner genomföras oberoende av de strejkande
transportledarna.

I ett annat konfliktmeddelande, utfärdat den 15 februari, anförde företaget.

På förekommen anledning meddelas att när transportmöjligheter i tåg
ej föreligger bandispositioner inte får hindras med motivering att det
gäller transport av trafikvagnar. Detta gäller även när det är fråga om
vagnar som framföres längre sträckor genom upprepade bandispositioner.

Beträffande vagnfördelning hette det i ett den 24 februari utsänt konfliktmeddelande.

På förekommen anledning meddelas att central anvisning av vagnar
till utlandet har upphört i och med att den centrala och regio nala

vagnfördelningen har upphört enligt konfliktmeddelande nr 8. Detta
innebär att stationerna får lämna ut vagnar för last även till utlandet, om
vagnar finns tillgängliga på stationen.

I skrifter som inkom till JO den 15 februari, den 26 februari och den
4 maj 1971 hemställde SR om prövning huruvida SJ under strejken
iakttagit de neutralitetsbestämmelser som gäller enligt statstjänstemannalagen.

Efter remiss inkom SJ med yttrande över klagomålen.

SR inkom med påminnelser.

Ytterligare utredning förebragtes genom förhör med representanter
för SR och SJBF samt för ledningen inom SJ.

I sina klagomål anförde SR i huvudsak följande: Under vanliga förhållanden
förekommer bandispositioner i mycket begränsad omfattning.
Allra högst 0,5 % av de dagliga transporterna torde sålunda normalt
ombesörjas med bandispositioner, och det är då fråga om mycket korta
transportvägar. Under konflikten har SJ anordnat bandispositioner i tidigare
fullkomligt okänd omfattning för att ersätta godstågtrafiken vilken
eljest i huvudsak skulle ha upphört genom strejken. Det har emellertid
inte varit möjligt att driva en trafik av denna omfattning och innebörd
utan att andra tjänstemän — i regel medlemmar i SF — utfört åtskilliga

415

arbetsuppgifter, t. ex. transportledning och vagnfördelning, som normalt
ankommer på strejkande SR-medlemmar. SJ har medverkat till det strejkbryteri
som sålunda ägt rum genom att underlåta att ge klara order samt
genom att i sina konfliktmeddelanden och eljest ge sken av att SF-medlemmarna
i fråga inte gjorde sig skyldiga till neutralitetsbrott. SJ:s agerande
måste betraktas som en indirekt ordergivning om strejkbryteri
eller åtminstone som en uppmaning eller direkt uppmuntran till strejkbryteri.

SJ anförde i sitt yttrande, att man haft skyldighet att så långt det var
möjligt begränsa de med strejken förenade olägenheterna och skadorna
för SJ och för alla dem som är beroende av järnvägstransporter. Genom
viss omfördelning av arbetet och förändring av verksamheten sökte man
så mycket som möjligt hålla trafiken igång, bl. a. med hjälp av bandispositioner,
trots att de strejkandes normala arbetsinsatser uteblev. Transportledarnas
planering och ordergivning är emellertid inte någon förutsättning
för järnvägstransporter utan en kvalitetsfaktor. Huvuddelen av
bandispositionerna bedömdes och beslöts lokalt av befattningshavare
som normalt handlägger sådana frågor. SJ bestrider att någon tjänsteman
beordrats eller uppmanats att utföra någon strejkandes normala arbetsuppgifter.
Företagsledningen har under hela konflikten i alla sina bedömningar
och beslut särskilt beaktat den rätt till neutralitet som statstjänstemannalagen
tillförsäkrade de tjänstemän som inte deltog i strejken.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik följande uttalanden.

I 10 § statstjänstemannalagen har fastslagits den av ålder gällande
grundsatsen att tjänsteman har lydnadsplikt gentemot den myndighet
hos vilken han är anställd. Mot tjänstemannens lydnadsplikt svarar en
rätt för myndigheten att leda och fördela arbetet. Under en arbetskonflikt
sätts dessa regler i större eller mindre utsträckning åt sidan. Detta
gäller även för tjänsteman som icke deltar i konflikten.

I 17 § statstjänstemannalagen stadgas, att tjänsteman icke är skyldig
att utföra arbete som är föremål för lockout eller tillåten strejk e. d.
Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga
tjänsteåligganden och är även skyldig att utföra skyddsarbete. Stadgandet
tar sikte enbart på tjänstemannens förhållanden. Varken där eller
eljest i lagen anges, hur den myndighet där han är anställd skall handla.
Ej heller motiven till lagen lämnar någon ledning. Om tjänstemannen
inte är skyldig att utföra s. k. oneutralt arbete, torde därav följa att
myndigheten inte heller får beordra honom till sådant arbete. Men i
övrigt kan man tveka. Äger myndigheten — utan att ge någon order —
uppmana tjänsteman att utföra oneutralt arbete, t. ex. genom att vädja
till hans lojalitet gentemot myndigheten eller mot de samhällsintressen
som myndigheten har att tillgodose? Och möter det hinder för myndig -

416

heten att acceptera ett helt frivilligt erbjudande om att utföra ett oneutralt
arbete?

Här berörda spörsmål har behandlats av stf JO Bertil Wennergren i
ett beslut, återgivet i JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 480 ff. Wennergren,
som delvis hänför sig till tidigare uttalanden av JO Alfred Bexelius (se
1968 års ämbetsberättelse s. 424 och 428), har hävdat, att det inte är
förenligt med myndighetsutövning att medverka till strejkbryteri och
att en myndighet därför inte får utnyttja tjänstemän till oneutralt arbete
ens om de själva föreslår detta. Wennergrens åsikt har kritiserats.
I den av regeringsrådet Ingmar Lidbeck, hovrättsrådet Georg Normark
(avtalsverkets chefsjurist) och utbildningschefen Sven-Hugo Ryman
(vice ordförande i arbetsdomstolen) utgivna kommentaren till statstjänstemannalagen
m. m. »Statens tjänstemän» hävdas sålunda (s. 119), att de
offentliga tjänstemännens organisationer, om Wennergrens uppfattning
vore riktig, skulle i arbetsstriden ha tillgång till tvångs- och maktmedel
som fackföreningarna på den privata arbetsmarknaden saknar och kunnat
reda sig förutan. Enligt författarna hör det till de grundläggande
spelreglerna att fackföreningarna svarar för att tredje man respekterar
den fackliga striden. Har fackföreningens aktion inte gensvar hos allmänheten,
får föreningen finna sig i att såväl arbetsgivaren som tredje
man handlar därefter. Det är — säger författarna — svårt att se varför
inte samma spelregler skulle gälla inom den statliga förvaltningen. Också
från andra håll har riktigheten av Wennergrens uppfattning ifrågasatts
(se t. ex. Halvar G. F. Sundberg i Förvaltningsrättslig tidskrift 1971
s. 96 f).

För mig framstår det som en naturlig utgångspunkt för bedömningen
att staten och de statliga myndigheterna bör i sina relationer till de anställda
följa i princip samma spelregler som de vilka utbildats på den
privata arbetsmarknaden. Dessa spelregler är dock icke alla fast etablerade
och lämpar sig redan med hänsyn härtill icke alltid för analogier.
Det är vidare att märka, att den statliga sektorn av arbetsmarknaden
har sina särskilda problem som saknar direkt motsvarighet på den privata.
Bl. a. är organisationsstrukturen ganska olikartad på de båda områdena.
De offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt har ett annat historiskt
ursprung än de privatanställdas. Det är inte givet, att identiskt
samma uppfattning om solidaritet o. d. råder inom de båda grupperna.
Ihågkommas måste också, att förvaltningen i mycket skiljer sig från det
privata arbetslivet. Detta medför, att de sedvänjor som utbildats på det
senare området icke kan förutsättas alltid passa för det statliga.

Utöver vad nu sagts om de svårigheter som stundom möter att applicera
det privata arbetslivets regler på det statliga området tillkommer
här ytterligare ett problem, ett väsentligt sådant. Spelreglerna på den privata
arbetsmarknaden har i väsentliga delar karaktär av hedersregler,
som icke uppbärs av några rättsliga sanktioner. Om man nu anser att en

417

statlig arbetsgivare bör ställa sig dessa regler till efterrättelse, uppkommer
frågan i vad mån hans skyldigheter har sådan dignitet att ett åsidosättande
av dem medför ansvar för tjänstefel. Reglerna om ämbetsansvar
saknar motsvarighet på den privata arbetsmarknaden. De framstår som
ett i viss mån främmande element i dessa sammanhang och låter sig
endast med svårighet inpassa i det regelsystem som byggts upp. Ett vidsträckt
ämbetsansvar skulle kunna medföra bristande balans i relationerna
mellan arbetsgivare och tjänstemän. Det kan också befaras medföra
en icke önskvärd skärpning av uppkommande konflikter.

Det har sagts (se 1968 års ämbetsberättelse s. 424), att det strider mot
arbetsmarknadens hedersregler att utnyttja strejkbrytare. Detta torde
nog äga sin riktighet såvitt rör flagranta fall, där helt utomstående personer
intages för att fullgöra de strejkandes uppgifter. Ett sådant förfarande
från statens sida skulle onekligen framstå som högst uppseendeväckande.
Om ett statligt verk skulle ta in folk »från gatan» för att därigenom
bryta en lovlig strejk, skulle detta säkerligen av många uppfattas
som stötande. I stort sett detsamma kan sägas, om ett statligt verk skulle
»låna» personal från annat verk för fullgörande av strejkandes uppgifter.
I det nu aktuella fallet var emellertid situationen en helt annan.
Inom ett verk med ett mycket stort antal anställda gick en liten grupp
tjänstemän i nyckelbefattningar — organiserade i annan huvudorganisation
än det stora flertalet anställda — i strejk, vilken hotade att så
gott som helt lamslå verksamheten. Någon direkt motsvarighet till en
sådan konflikt på den privata arbetsmarknaden har mig veterligt icke
förekommit (jfr arbetsdomstolens dom 1956 nr 43 där situationen var en
annan än den nu aktuella men där det förekommit oneutralt arbete).
I allt fall har några fasta regler icke utbildats om vad som bör iakttagas
i olika hänseenden i en sådan situation. Några bindande analogier från
den privata arbetsmarknaden kan därför inte åberopas för att det skulle
vara otillåtet för myndighet att i en situation som den förevarande utnyttja
oneutralt arbete som ställs till dess förfogande. Att några specifikt
offentligrättsliga grundsatser skulle tvinga till ett dylikt ställningstagande
har jag svårt att inse. Syftet med 1965 års lagstiftning om förhandlingsrätt
m. m. för offentliga tjänstemän har varit att genomföra en huvudsakligen
civilrättslig ordning på detta område. Det förefaller mig därför
som om statlig myndighet i nu behandlat hänseende bör äga i stort sett
samma handlingsfrihet som en privat arbetsgivare.

Av vad jag nu anfört framgår, att jag inte kan biträda uppfattningen
att det under alla förhållanden skulle vara statlig myndighet förbjudet
att utnyttja oneutralt arbete. Till förebyggande av missförstånd vill jag
emellertid betona, att jag inte menar att ett sådant förfarande från myndighets
sida alltid skulle vara lämpligt eller ens tillbörligt. Omständigheterna
i varje särskilt fall spelar stor roll. Det kan t. ex. te sig mera
utmanande, om myndighet anlitar utomstående när staten-arbetsgivaren

14 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

418

själv försatt sig i svårigheter genom lockout än om det oneutrala arbetet
utförs under en strejk. De arbetsvilligas mer eller mindre fasta anknytning
till myndigheten spelar in, liksom också frågan om deras vanliga
tjänsteåligganden är likartade med den oneutrala arbetsuppgiften. De
arbetsvilligas inställning har naturligtvis även betydelse. Att myndigheten
accepterar ett spontant — måhända av vederbörandes organisation
understött — erbjudande att ta över de strejkandes uppgifter ter sig
mindre uppseendeväckande än om myndigheten själv uppmanar till
oneutralt arbete. Vad särskilt angår sådana uppmaningar vill jag framhålla,
att skillnaden mellan en uppmaning och en order mången gång
kan vara hårfin. Om uppmaning till oneutralt arbete alls skall accepteras
— vilket kan diskuteras — bör det kunna fordras, att myndigheten ordentligt
klargör att det verkligen bara rör sig om en uppmaning och
inte om en order.

Huruvida oneutralt arbete verkligen utförts kan i ett konkret fall vara
tveksamt, eftersom gränsen mellan sådant arbete och en tjänstemans
vanliga åligganden ej sällan är flytande och svårbedömbar. Särskilt gäller
detta sådana funktioner som planering, arbetsledning, övervakning
och liknande där effekten framträder först på längre sikt och där den
underordnade personalen ofta kan utföra huvudparten av sina arbetsuppgifter
utan omedelbar ledning.

I förevarande ärende har SR gjort gällande, att bandispositionerna
varit så omfattande att de egentligen utgjort tågtrafik. Enligt förbundet
har det inte varit möjligt att bedriva denna trafik utan att arbetsuppgifter
som normalt utförs av strejkande SR-medlemmar övertagits av annan
personal. Någon form av översiktlig transportplanering måste ha ägt
rum. Till stöd för sin ståndpunkt har förbundet åberopat olika omständigheter
och iakttagelser. SJ har i och för sig medgivit att bandispositioner
anordnats i syfte att ersätta godstågtrafik. Verket har emellertid
framhållit, att bandispositioner regelmässigt anordnas utan medverkan
av tågledare. Inte heller föreligger vid bandisposition något behov av
sådan fortlöpande planering och ordergivning som är transportledarnas
normala arbetsuppgifter. Enligt SJ fattades under strejken beslut om
bandispositioner av samma tjänstemän som under normala förhållanden
skulle ha haft hand om sådana frågor.

Av utredningen i ärendet framgår, att bandispositionerna ägt rum i
betydande omfattning. Syftet har uppenbarligen varit att härigenom så
långt som möjligt ersätta den ordinarie godstågtrafiken. Med bandispositioner
i vedertagen mening har förfarandet haft föga likhet och verksamheten
har till sin art framstått som tågtrafik under tekniskt och administrativt
mer primitiva former. Även om det inte kan anses klarlagt att
SJ centralt planerat och dirigerat trafiken, har verksledningen dock i
sina konfliktmeddelanden angivit vissa allmänna riktlinjer för densamma.
Med hänsyn särskilt till att trafiken trots sin stora omfattning synes i

419

stort sett ha fungerat utan allvarliga friktioner kan jag inte finna annat
än att åtminstone vissa av de planerande och arbetsledande uppgifter,
som vid normal tågtrafik fullgörs av strejkande SR-medlemmar måste
ha övertagits av andra tjänstemän. I vilken omfattning så skett framgår
ej i detalj av den utredning som förebragts. Att oneutralt arbete förekommit
i viss utsträckning synes mig dock ofrånkomligt.

Av utredningen i ärendet framgår icke att SJ direkt beordrat tjänsteman
att utföra oneutralt arbete. Däremot kan av SJ:s konfliktmeddelanden
och annat material utläsas, att SJ gärna såg att bandispositioner kom
till stånd i största möjliga utsträckning. SJ har i olika uttalanden framställt
saken så, som om fråga endast var om bandispositioner i hittills
vedertagen mening. Det verkliga förhållandet, att det dock rörde sig
om en ersättning för den ordinarie tågtrafiken, har härigenom blivit
bortskymt. Någon som helst antydan har vidare icke gjorts om att det
kunde röra sig om ett oneutralt arbete. Åtskilligt talar för att de tjänstemän
som ombesörjde bandispositionerna inte hade något att invända
mot att driften hölls igång. Om en mera objektiv redogörelse lämnats
av SJ-ledningen, är det dock möjligt att åtminstone en del av tjänstemännen
skulle ha avhållit sig från att deltaga under åberopande av
neutralitetsrätten.

Vad som kan anmärkas mot SJ-ledningen är enligt min mening, inte
att oneutralt arbete tolererades i detta ganska speciella fall, utan att de
meddelanden som gick ut inte var klargörande. Vid konfliktens början
var det måhända svårt att förutse i vilken utsträckning trafiken skulle
kunna hållas igång. Även om verksledningen då ansåg att det arbete
som utfördes vid bandispositionerna icke innebar ett övertagande av de
strejkandes arbete utan endast utgjorde normala tjänsteuppgifter för den
kvarvarande personalen, måste ledningen dock ganska snart — när bandispositionerna
nådde allt större omfattning och SR påtalade saken —
ha insett att frågan var minst sagt tveksam. Enligt min mening hade det
varit på sin plats att verksledningen framträtt med öppet visir och deklarerat,
att tjänstemans neutralitetsrätt givetvis skulle respekteras varför
tågklarerare och andra berörda befattningshavare icke hade någon skyldighet
att påtaga sig göromål som de inte redan tidigare brukat ombesörja.
Som det nu var synes det ha funnits utrymme för tvekan om hur
långt tjänsteplikten sträckte sig för tågklarerarna och andra berörda.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga, att utredningen icke lämnar
belägg för att SJ-ledningen skulle ha beordrat tjänsteman att utföra
oneutralt arbete, att sådant arbete likväl måste ha förekommit i viss utsträckning
samt att sistnämnda förhållande — som i och för sig, i den
situation som förelåg, icke ger anledning till kritik från min sida — delvis
får ses mot bakgrund av att verksledningen inte gav klara besked om
vad tågklarerare m. fl. hade att iakttaga om de ville tillvarataga sin
neutralitetsrätt. Att det brast i information och direktivgivning är be -

420

klagligt. Vad sorn förevarit måste dock bedömas under beaktande av de
pressande förhållanden som verksledningen hade att utstå under konflikten
och kan rimligen icke läggas någon till last såsom straffbar gärning.

Vissa övriga tjänstemannaärenden

Felaktig handläggning av ärende om ålderspension och avsked

H., som varit anställd vid centrala verkstadsskolan i Häggvik som
yrkeslärare, anförde i en klagoskrift till JO: Den 2 juli 1970 hade han
ingett ansökan om avsked med ålderspension fr. o. m. den 1 januari 1971.
Skolans styrelse hade behandlat ansökningen först den 11 december
1970. Därvid hade H. beviljats entledigande fr. o. m. den 1 januari 1971
och hans ansökan om pension vidarebefordrats till statens personalpensionsverk
med tillstyrkan.

Sedan utredning verkställts, anförde JO Lundvik bl. a.

Såsom yrkeslärare vid centrala verkstadsskolan i Häggvik har H. varit
underkastad statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR). I 15 §
tilläggsbestämmelserna till SPR har meddelats vissa föreskrifter angående
handläggningen av ärenden angående pensionsförmåner. Vid tillämpning
av dessa föreskrifter hade (2 mom.) det ankommit på verkstadsskolan
att — efter granskning av H:s pensionsansökan och infordrande
av de kompletterande uppgifter som kunde erfordras — utan dröjsmål
genom Stockholms läns landsting sända ansökningshandlingarna till statens
personalpensionsverk. Enligt vad H. uppgivit har han ingivit pensionsansökan
den 2 juli 1970. Att så kan ha varit förhållandet har icke
bestritts från skolans sida även om ansökan kommit att där diarieföras
först senare. Av utredningen i ärendet framgår, att skolans styrelse först
den 11 december 1970 vidarebefordrat ansökningshandlingarna. Ett avsevärt
dröjsmål med pensionsansökningens handläggning har sålunda förekommit.
Vidare har styrelsen vid sistnämnda sammanträde även beviljat

H. entledigande från hans tjänst, vilket i princip ej bort ske, förrän personalpensionsverkets
beslut i pensionsfrågan förelegat (15 § 3 mom. tillläggsbestämmelserna).
Verkstadsskolan har sålunda förfarit felaktigt vid
ärendets handläggning.

Felaktigt förfarande i ärende om sjukpensionering och avsked

I 25 § statstjänstemannastadgan föreskrives beträffande läkarundersökning
som avses i 27 § statstjänstemannalagen, att intyg över läkarundersökning
skall avfattas enligt formulär som socialstyrelsen fastställer
och att — om tjänstemannen mot sådant intyg åberopar annat läkarintyg
— myndigheten skall inhämta utlåtande från socialstyrelsen.

I en klagoskrift ifrågasatte D., som innehade tjänst som e.o. stiftsnotarie
hos domkapitlet i Linköping, lagligheten av ett beslut av dom -

421

kapitlet av den 10 februari 1971 att hos statens personalpensionsverk
anhålla att frågan om sjukpensionering av D. upptogs till prövning. Till
stöd för klagomålen åberopade D. bl. a. ett av leg. läkaren Hugo Werner
den 3 februari 1971 utfärdat intyg om hennes hälsotillstånd, enligt vilket
intyg D. efter genomgången undersökning befunnits fri från sjukdom
och lyte.

Sedan utredning verkställts, anförde stf JO Wennergren vid ärendets
avgörande.

Av utredningen i ärendet framgår att domkapitlet grundat sitt beslut
att till statens personalpensionsverk göra framställning om sjukpensionering
av D. på ett av chefsläkaren vid statens personalvårdsnämnd Ricardo
Edström avgivet intyg beträffande D:s tjänstbarhet men att domkapitlet
icke — då D. däremot åberopat annat läkarintyg — inhämtat
något utlåtande från socialstyrelsen. Domkapitlet har sålunda ej iakttagit
de i det föregående återgivna bestämmelserna om läkarundersökning
i 25 § statstjänstemannastadgan. Reglerna om läkarundersökning i statstjänstemannastadgan
lider emellertid av den oklarheten att det ej alltid
tydligt framgår om de skall tillämpas blott vid tvångsvis läkarundersökning
utan också vid läkarundersökning som tjänstemannen underkastar
sig frivilligt på förslag av anställningsmyndigheten. I D:s fall var fråga
ej om tvångsvis läkarundersökning och något formligt beslut från domkapitlets
sida om att D. skulle läkarundersökas förelåg ej. Vad speciellt
gäller föreskriften i 25 § statstjänstemannastadgan går denna tillbaka
på ett förslag av läkarundersökningsutredningen. Denna anförde i motiven
till förslaget (DS C 1961: 1 s. 84) att socialstyrelsens (dåmera medicinalstyrelsens)
utlåtande skall infordras även då läkarundersökningen
företagits utan att beslut därom behövt meddelas men tjänstemannen
inte godkänt resultatet av undersökningen utan vänt sig till annan läkare,
som vid sin undersökning kommit till annat resultat än vid den
tidigare undersökningen. Jag anser mot bakgrund härav att domkapitlet
bort tillämpa 25 § statstjänstemannastadgan då D. åberopade Werners
läkarintyg mot Edströms. Delade meningar kan emellertid göras gällande
om tolkningen av författningsrummet i fråga och jag lägger inte
domkapitlet till last som fel att domkapitlet underlät att förfara som
där är föreskrivet. Jag beaktar också att enligt akten till statens personalpensionsverks
beslut den 25 augusti 1971 om sjukpension för D. — jag
har tagit del av denna akt — framgår, att personalpensionsverket inhämtat
yttrande från socialstyrelsens rättsläkarråds rättspsykiatriska
sektion. Det i nyssnämnda författningsrum uppställda kravet på att
myndigheten i här avsedda fall skall inhämta utlåtande från socialstyrelsen
har således i efterhand blivit uppfyllt.

Vid min granskning av ärendet har jag vidare uppmärksammat, att
— sedan statens personalpensionsverk meddelat sitt beslut om rätt för

D. till sjukpension — domkapitlet den 30 augusti 1971 beslutat att D:s
anställning skulle upphöra med utgången av september månad 1971,
utan att D. beretts tillfälle att dessförinnan yttra sig. Såsom förfarandet
är anordnat utspelar det sig i huvudsak i tre faser: en läkarundersökningsfas,
en pensionsrättsfas och en entledigandefas. Den senare fasen
är den för tjänstemannen betydelsefullaste. Det är under denna som det
mot bakgrund av vad som framkommit i läkarundersökningsärendet

422

och pensionsrättsärendet skall avgöras om förutsättningar föreligger
att skilja tjänstemannen från tjänsten mot sin vilja eller ej. Det
finns visserligen inte några uttryckliga bestämmelser om att den beslutande
myndigheten innan den träffar sitt beslut skall bereda tjänstemannen
tillfälle att yttra sig. Det är emellertid enligt min mening med
tanke på tjänstemannens rättsskydd uppenbart att ett för den enskilde
så ingripande beslut som ett entledigandebeslut enligt gällande rättsgrundsatser
inte får meddelas utan att den enskilde först haft tillfälle
att uttala sig i ärendet och att yttra sig över material i ärendet som tillförts
detta genom annan än den enskilde själv. I detta fall finns det
särskild anledning att peka på att genom personalpensionsverkets handläggning
tillkommit nytt material bl. a. utlåtandet från socialstyrelsen.
Jag vill erinra om att enligt 15 § första stycket förvaltningslagen
(1971:290) som träder i kraft 1.1.1972 ifrågavarande kommunikationsordning
blir lagfäst. Jag finner sålunda att domkapitlet förfarit felaktigt
genom att ej bereda D. tillfälle att uttala sig, innan domkapitlet meddelade
sitt beslut om hennes entledigande. Med hänsyn till omständigheterna
anser jag mig dock kunna stanna vid ett påpekande av det
oriktiga i förfarandet.

Föreläggande att undergå läkarundersökning

O. som var anställd vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg klagade
hos JO över att överordnade utsatt honom för förföljelse. Det framgick
bl. a. att han i mars 1967 av t.f. första husmor K. blivit förelagd
att undergå psykiatrisk undersökning.

Utredning verkställdes. Den visade bl. a. att K. handlat på uppdrag
av personalchefen, vilken i sin tur fått åtgärden sanktionerad av sjukvårdsdirektören.
Frånsett K:s skrivelse till O. hade ärendet i denna del
handlagts muntligen.

I sitt beslut konstaterade JO Lundvik, att för O. gällt Allmänna bestämmelser
i kollektivavtal för heltidsanställda arbetstagare (ABK), att
av dessa följde skyldighet för arbetstagare att underkasta sig läkarundersökning
samt att sjukvårdsdirektören var behörig att fatta beslut om
läkarundersökning såvitt gällde befattningshavare i 0:s ställning. Härefter
anförde JO bl. a.

Myndighets beslut att ålägga en befattningshavare att undergå läkarundersökning
utgör ett ärende av allvarlig natur med hänsyn till det ingrepp
i den personliga integriteten, som ett sådant beslut innebär. Denna
bedömning har också kommit till uttryck i de särskilda föreskrifter beträffande
handläggningen av ärenden av denna art, som meddelats för
statstjänstemän och för sådana tjänstemän hos kommuner m. fl. som
innehar statligt reglerade tjänster. I här gällande kollektivavtal har dock
inga närmare villkor upptagits beträffande förfarandet i fråga om läkarundersökning
som en befattningshavare ålägges att underkasta sig. Jag
har emellertid ej kunnat undgå att finna det otillfredsställande, att —
enligt vad i ärendet blivit upplyst — K., som icke i sin egenskap av t. f.
första husmor haft befogenhet att själv meddela O. föreläggande om
läkarundersökning, erhållit uppdrag att göra detta endast i form av
muntligt, av annan tjänsteman vidarebefordrat besked från sjukvårds -

423

direktören utan att något skriftligt beslut om sådant föreläggande fattats
av denne. En så formlös handläggning av ett ärende av denna beskaffenhet
framstår som betänklig.

Tjänsteman har förhindrats utöva sin tjänst
Tillsynen över distriktstandvården inom Jönköpings läns landstingskommun
ankommer på tandvårdsinspektören F. Han lyder närmast
under landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse. Den 1 juli 1969 förrättade
F. på förekommen anledning inspektion å distriktstandpolikliniken i
Södra Hestra. F. avstängde därvid med omedelbar verkan tandläkaren
G. från tjänstgöring tills vidare. Hälso- och sjukvårdsstyrelsen beslöt
den 3 juli 1969 godkänna F:s åtgärder samt att i överensstämmelse med
15 § i den för landstinget gällande tjänstemannastadgan tills vidare avstänga
G. från tjänstgöring i avvaktan på utredning av frågan.

G. klagade hos JO över avstängningen. Yttranden inhämtades bl. a.
från socialstyrelsen. Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a.

Såsom framgår av socialstyrelsens yttrande var F. icke i sin egenskap
av tandvårdsinspektör behörig att avstänga G. från tjänstgöring som
distriktstandläkare. Sådant avgörande ankom i stället på hälso- och
sjukvårdsstyrelsen.

Någon gång har framhållits att från avstängning, som är ett noggrant
reglerat institut, skall särhållas ett mera tillfälligt förhindrande av att
en tjänsteman utövar sin tjänst. Departementschefen har i samband med
statstjänstemannalagens antagande uttalat bl. a. följande (prop. 1965:
60 s. 190):

En annan sak är att det måste stå myndighet fritt att tillfälligt förhindra
en tjänsteman att fullgöra sina åligganden, om detta kräves
för att undvika fara eller för att upprätthålla ordning i tjänsten. Ett
dylikt ingripande kan och bör ske i annan ordning än genom beslut
om avstängning från tjänsten.

Då det i andra fall tidigare talats om en dylik möjlighet att förhindra
tjänsteman att utöva sin tjänst har hävdats, att även för en sådan rätt
att ingripa måste fordras laga stöd (se Stig Jägerskiöld: Svensk tjänstemannarätt
del 2:1 s. 447). Möjligt är att på detta område får anses föreligga
en nödrätt bestående i att, om t. ex. en tjänsteman plötsligt skulle
bli ur stånd att sköta sin tjänst och icke själv fattar situationen, en överordnad
som är tillstädes utan vidare får ingripa och med lämpliga medel
förhindra en fortsatt tjänsteutövning som skulle bli farlig för enskild
eller det allmänna.

G. hade varit anställd inom folktandvården under flera år. Även om
anmärkningarna mot hennes utövande av tandläkarkonsten var befogade,
var det inget som talade för att bristerna berodde på några tillfälliga
eller hastigt påkomna omständigheter. Situationen företedde överhuvud
föga eller ingen likhet med den som departementschefen får förutsättas
ha haft för ögonen när han gjorde sitt ovan återgivna uttalande.
Man kan i det aktuella fallet svårligen tala om någon nödsituation som
oavvisligen påkallade åtgärder redan före hälso- och sjukvårdsstyrelsens
sammanträde två dagar senare.

Ehuru F. i enlighet med vad jag ovan anfört saknat rätt att formligen

424

avstänga G. och det befogade i att under förhandenvarande omständigheter
tillfälligt avkoppla G. från tjänstgöring måste starkt sättas i fråga,
finner jag dock att vad som förevarit rimligen icke kan läggas F. till
last såsom brottslig gärning.

Tjänstetillsättning

Vid inspektion av ett verk iakttogs att beslut om tjänstetillsättning
regelmässigt brukade tillkännagivas — förutom genom anslag i verkets
lokal — genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. Så hade även
skett beträffande tjänst, som tillsattes av Kungl. Maj:t efter förslag av
verket.

JO Lundvik anmärkte: Allmänna föreskrifter om tillkännagivande av
myndighets beslut om tjänstetillsättning återfinns i statstjänstemannastadgan
(10 § andra stycket samt 12 och 13 §§). Enligt dessa föreskrifter
skall sådant beslut — med vissa i 13 § angivna undantag — anslås i myndighetens
lokal. Någon allmän föreskrift om skyldighet för myndighet
att därjämte tillkännage beslut om tillsättning av tjänst i Post- och
Inrikes Tidningar föreligger icke. Ett dylikt förfarande medför också
avsevärda kostnader för statsverket.

I annat sammanhang fann JO Lundvik anledning framhålla, att någon
skyldighet inte finns stadgad för tillsättande myndighet att underrätta
de sökande om sitt beslut men att det likväl ur servicesynpunkt är önskvärt
att så sker när det ej på grund av det stora antalet sökande eller
eljest möter avsevärda svårigheter.

Motivering av beslut i tjänstetillsättningsärende

Vid inspektion av länsskolnämnden i Stockholms län iakttogs följande.

M. H. förordnades i juli 1970 som extra ämneslärare i kartritning och
textning i avdelning för karttekniker vid Enskede yrkesskola för tiden
21.8.1970 tills vidare t. o. m. 12.6.1971. Skolans rektor sade den 19.11.
1970 upp M. H. från förordnandet fr. o. m. 1.1.1971. M. H. besvärade
sig hos länsskolnämnden. Stockholms skoldirektion hänvisade i yttrande
över besvären till ett tjänsteutlåtande av skolförvaltningen. Härav framgick
bl. a. att M. H. saknat behörighet för tjänsten i följd varav hon
rätteligen bort förordnas för endast en termin åt gången. Av bifogat
yttrande från rektor framgick, att uppsägningen föranletts av vissa
M. H:s uttalanden till biträdande rektor och studierektor, vilka uttalanden
av dem uppfattats som ett önskemål från M. H. att bli befriad från
undervisning från och med början av vårterminen. Rektor hade sagt,
»att skolledningen ej kan acceptera att en lärare ena dagen använder
sig av hot om att sluta för att nästa dag meddela att hon ångrat sig».

I utslag den 16 augusti 1971 anförde nämnden.

Då det givna förordnandet icke överensstämmer med gällande bestäm -

425

melser, enligt vilka lärare utan behörighet kan erhålla förordnande under
högst en termin i sänder, finner länsskolnämnden icke skäl till ändring
av beslutet om uppsägning.

JO Lundvik anförde vid inspektionstillfället:

Huruvida enbart den omständigheten, att förordnandet från början
fått fel utformning i det att det omfattat helt läsår i stället för rätteligen
endast en termin, berättigat myndighet att säga upp den anställde, finner
jag tveksamt. Antag att vederbörande skött sig alldeles utmärkt och
att ingen behörig lärare fanns att få. Vore då det rimligt att säga upp
vederbörande och besätta tjänsten (såsom här tydligen skett) med en
annan lärare, som ej heller är behörig? Av handlingarna kan ganska
klart utläsas att M. H. ansetts mindre duglig och att det var detta som
utgjorde den verkliga anledningen till uppsägningen. Det hade varit
bättre om detta hade utsagts i länsskolnämndens utslag.

Formen för uppsägning

E. klagade hos JO över att hon uppsagts från sin anställning vid krigsarkivet
utan föregående skriftlig uppsägning.

Utredning verkställdes. Det framkom härvid, att E. uppsagts fr. o. m.
den 1 augusti 1970 genom en den 30 juni 1970 på krigsarkivets anslagstavla
uppsatt order.

Vid ärendets avgörande anförde stf JO Wennergren, såvitt nu är i
fråga.

Enligt 30 § första stycket statstjänstemannalagen får tjänsteman, som
är förordnad tills vidare, efter skriftlig uppsägning skiljas från tjänsten.

Kravet på skriftlig form för uppsägning har tillkommit bl. a. för att
förebygga tvister om huruvida och när uppsägning skett. Genom förfarandet
att tillkännage uppsägningen medelst en på krigsarkivets anslagstavla
uppsatt order har kravet på skriftlighet visserligen formellt sett
blivit iakttaget. Det tillämpade förfarandet kan det oaktat inte anses
godtagbart. Frånsett att förfarandet framstår som mindre hänsynsfullt
mot berörda tjänsteman kan invändningar riktas mot det av följande
skäl. Allmänna verksstadgan skall tillämpas för krigsarkivet vad gäller
bl. a. de i 18 § stadgan intagna besvärsreglerna. Dessa innebär att för
besvär över krigsarkivets beslut normalt 1954 års besvärstidslag skall
tillämpas. Enligt denna lag är besvärstiden tre veckor räknat från det
klaganden fick del av beslutet.

Beträffande besvärstidens beräkning har visserligen i 18 § andra stycket
verksstadgan getts avvikande regler för vissa beslut i tjänstetillsättningsärende.
Besvärstiden skall i dessa fall inte räknas från dagen för
delfåendet utan från anslagsdagen. Dessa regler är dock inte tillämpliga
på andra beslut i personalärenden. Det sagda innebär att för ett beslut
av krigsarkivet om uppsägning besvärstiden inte löper från anslagsdagen,
om beslutet anslås, utan från den dag tjänstemannen får del av beslutet.

Uppsägningsbeslutet borde i enlighet härmed ha tillställts E. personligen
genom en särskild handling och det borde ha skett bevisligen så
att någon tvekan senare inte behövde uppkomma om när besvärstiden
började löpa och beslutet vann laga kraft. Detta var så mycket ange 14*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

426

lägnare som ett uppsägningsbeslut inte får verkställas förrän det vunnit
laga kraft. Med nu gjorda påpekande låter jag bero i denna del.

Uppsägning av kommunal tjänsteman anställd för viss tid

Se s. 389 ff i det föregående.

Retroaktivt beslut om lön till tjänstemans nackdel

Ordinarie specialläraren vid hörselklasserna i Alviksskolan i Stockholm
N., som tillika innehade treårsförordnande som handledare för
lärarkandidater, genomgick under vårterminen 1971 fjärde terminens
utbildning på gren 2 av speciallärarlinjen vid lärarhögskolan. Stockholms
skoldirektion beviljade N. tjänstledighet för ändamålet den 26 januari
1971 och beslöt därvid, att lön utan avdrag skulle utgå på speciallärartjänsten
men lön med C-avdrag på handledarförordnandet. N. besvärade
sig häröver hos länsskolnämnden i Stockholms län.

I utslag den 16 augusti 1971 anförde nämnden, såvitt nu är i fråga:

Nämnden finner med hänsyn till Specialbestämmelserna till 15 §
ASP p. 4 att tjänstledighet från speciallärartjänst och handledarförordnande
icke hade bort beviljas av olika skäl.

Nämnden finner vidare att N. enligt av Kungl. Maj:t den 27.5.1970
utfärdade bestämmelser om lärarutbildning (regleringsbrev) bort erhålla
lön med B-avdrag vid genomgång av fjärde terminen av utbildningen
på speciallärarlinjens gren 2.

På grund härav beslutar nämnden, att till N. under tjänstledighet
vårterminen 1971 skall utgå lön med B-avdrag på hennes tjänst som speciallärare
med treårsförordnande som handledare.

Vid inspektion av länsskolnämnden talade JO Lundvik med byrådirektören
Ann-Mari Andersson om detta fall. Det framkom härvid, att
N. med nämndens i utslaget angivna beräkningsgrund skulle få lägre lön
än hon fått enligt skoldirektionens beslut. JO ifrågasatte, om det var
tillbörligt eller ens möjligt att förordna att N. skulle få lägre lön när
det endast var hon som överklagat skoldirektionens beslut. Förelåg inte
här en s. k. reformatio in pejus (ändring till klagandens nackdel)?

Andersson svarade att syftet med utslaget var att förmå skoldirektionen
att frångå en enligt nämndens mening felaktig praxis. Andra liknande
fall hade förekommit. Andersson skulle gärna se att N. överklagade
länsskolnämndens beslut så att man fick ett prejudikat. Andersson
trodde inte att skoldirektionen skulle återkräva någon lön av N.
Länsskolnämndens utslag kom ju i efterhand och ett krav på återbetalning
av lönen skulle nog inte vinna bifall vid domstol eftersom N. uppenbarligen
varit i god tro när hon uppbar och förbrukade medlen.

JO Lundvik sade.

Någon fullt klar praxis i fråga om möjligheterna för stat eller kommun
att återkräva lön som utbetalats med oriktigt belopp föreligger
inte. Tidigare ansågs nog, att mottagaren utan vidare var skyldig att
betala tillbaka vad han fått för mycket (i allt fall om lönen var bestämd

427

enligt författning). Rättsfallen NJA 1955 s. 310 och 1958 s. 475 markerade
en ändring. Befattningshavarna fick där behålla lönen, trots att
den var fel uträknad. Som skäl härför åberopades god tro hos löntagaren.
I båda fallen talades dock även om omständigheterna i övrigt. I 1958
års fall nämndes härvid särskilt »NN:s tjänsteställning och oerfarenhet».
Hur ett fall som N:s skulle bedömas i dag är väl inte alldeles säkert,
även om mycket talar för att återbetalningsskyldighet icke skulle
komma att åläggas. — Om meningen inte var att N. skulle återbetala
något av vad hon fått för mycket, undrar JO, varför nämnden
inte — efter att ha konstaterat att N. bort erhålla lön med B-avdrag
och efter att därtill ha lagt att hon redan uppburit mer än så —
i »klämmen» endast sade att nämnden på angivna skäl fann besvären
icke kunna bifallas.

Bisysslor

Enligt 37 § första stycket statstjänstemannastadgan skall myndighet
på lämpligt sätt informera tjänstemännen om vilka bisysslor eller slag
av bisyssla som enligt myndighetens bedömande ej är förenliga med
13 § statstjänstemannalagen.

Vid sina inspektioner har JO Lundvik vid flera tillfällen funnit anledning
att bringa stadgandet i erinran.

428

Byggnads- och planväsendet

Klagomålen i ärenden angående byggnads- och planväsendet har
huvudsakligen avsett dröjsmål och fel i handläggningen av byggnadslovsärenden.
I ett sådant ärende uppkom fråga om byggnadsnämnden
i en skärgårdskommun förfarit felaktigt genom att vägra att lämna
byggnadslov för ett fabrikstillverkat fritidshus, emedan nämnden, som
tyckte att taklinjen borde vara rak, ansåg utformningen av taket inte
stå i överensstämmelse med föreskrifterna i 38 § byggnadsstadgan,
något som klaganden uppfattade såsom en maktdemonstration. Det
inträffade gav JO Bexelius anledning påpeka att bestämmanderätten
i fråga om utformningen av en byggnad i princip tillkommer den byggande
och att byggnadsnämndens ingripande bör begränsas till sådana
fall, då förverkligandet av den byggandes intentioner skulle innebära
ett inslag i stads- eller landskapsbilden av så störande art, att det från
allmän synpunkt inte kan tolereras. Om det förslag till utformning av
en tilltänkt byggnad som framlägges av byggherren visserligen möter
erinringar men dessa inte är av så allvarlig art som nu sagts, har nämnden
inte rätt att vägra begärt byggnadslov (se kommentaren till byggnadslagstiftningen,
5:e uppl., s. 441—442).

I ett annat byggnadslovsärende föreskrev en byggnadsnämnd i beslut
den 15.9.1967 som villkor för meddelat byggnadslov för ett enfamiljshus
att vissa ventilationsanordningar skulle utföras utöver vad som krävdes
enligt då gällande anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 60). Enligt
byggnadsnämnden gav anordningar i enlighet med anvisningarna i
många fall inte tillräcklig ventilation. Sedan detta påtalats av fastighetsägaren,
uttalade JO Bexelius att de tidigare anvisningar, som gällde då
byggnadslovet för enfamiljshuset lämnades, inte var av bindande karaktär,
även om det av byggnadsstyrelsen i samband med att de utfärdades
uttalades att det var angeläget att de tillämpades så ensartat som möjligt
och att de inte borde frångås utan att särskilda skäl talade därför. JO
förklarade i anslutning härtill att det i de senast utfärdade anvisningarna
till byggnadsstadgan (BABS 67), vilka tillämpas sedan den 1.1.1968,
däremot anges att däri intagna föreskrifter är bindande för den byggande
och för myndigheterna och att de inte får skärpas av byggnadsnämnd
eller annan tillsynsmyndighet.

I ett byggnadslovsärende förekom följande. Länsstyrelsen hade meddelat
dispens för uppförande av ett bostadshus, vilket innefattade tätbebyggelse
inom icke planlagt område. Dispensbeslutet överklagades av

429

en granne. Innan besvärsärendet slutligt prövats av Kungl. Maj:t, beviljade
byggnadsnämnden byggnadslov för nybyggnaden under villkor bl. a.
att länsstyrelsens dispensbeslut vann laga kraft. Även byggnadslovsbeslutet
överklagades av grannen. I ärendet påtalades att byggnadsföretaget
därefter påbörjats och att hänvändelser till byggnadsnämnden om
avbrytande av företaget inte lett till resultat. Med anledning härav
framhöll JO Bexelius att byggnadsnämnd är oförhindrad att meddela
byggnadslov, oaktat dispensbeslut, som ligger till grund för byggnadslovet,
inte vunnit laga kraft. Byggnadslovet är emellertid då villkorligt
såtillvida att det gäller endast under förutsättning att dispensbeslutet
inte ändras i högre instans. Samma betraktelsesätt gäller även beträffande
själva byggnadslovet. En sökande, som erhållit byggnadslov, kan
alltså på egen risk påbörja arbetet, oaktat varken det dispensbeslut som
ligger till grund för byggnadslovet eller själva byggnadslovsbeslutet vunnit
laga kraft. En annan sak är att sökanden, om dispensbeslutet upphäves,
i vilket fall byggnadslovet inte heller gäller, kan tvingas att åter
riva vad han i förlitan på byggnadslovet uppfört. Det kunde därför ej
riktas någon anmärkning mot byggnadsnämnden för att nämnden inte
ingripit mot byggherren för att denne fortsatte nybyggnaden på sin
fastighet i enlighet med byggnadslovet, innan dispensbeslutet vunnit laga
kraft.

I ett inspektionsärende iakttogs följande. Ett bensinbolag ansökte hos
länsstyrelsen om dispens från gällande stadsplan för att uppföra en bensinstation
i de centrala delarna av en stad på mark, som enligt stadsplanen
var utlagd för allmänt ändamål och närmast avsedd för barndaghem.
Den tomt på vilken bensinstationen skulle uppföras var inte rättsligen
bildad. Dispensansökningen hade tillstyrkts av byggnadsnämnden medan
hälsovårdsnämnden funnit lokaliseringen av bensinstation till platsen
anmärkningsvärd. Länsarkitekten framhöll i yttrande över dispensansökningen
att det i ärendet saknades erforderliga uppgifter om vilka grannar
som berördes av företaget och om dessa fått tillfälle att yttra sig i ärendet.
Länsarkitekten underströk att det bostadsföretag som ägde hyreshus
i kvarteret uttalat att det var diskutabelt både från trafiksynpunkt och
miljösynpunkt att förlägga en bensinstation i det bostadskvarter som
området utgjorde. Länsarkitekten ansåg att anläggningen inte kunde
betraktas som provisorisk och att dess tillkomst skulle prövas genom
erforderlig stadsplaneändring. Länsarkitekten framhöll att han med
hänsyn till omgivande, nyligen genomförd bostadsmiljöbildning för sin
del inte kunde medverka till sådan stadsplaneändring som möjliggjorde
det föreslagna användningssättet. Länsarkitekten avstyrkte därför bestämt
den begärda dispensen under framhållande av att densamma även
företedde vissa formella brister.

Sedan byggnadsnämnden fått del av länsarkitektens yttrande och

430

medan dispensärendet alltjämt var beroende på länsstyrelsens prövning,
beviljade byggnadsnämnden med stöd av 56 § 2 mom. byggnadsstadgan
ett till tre år begränsat byggnadslov för uppförande av tillfällig bensinstationsanläggning
på platsen. Byggnadsnämnden beslöt senare att förlänga
byggnadslovet i ytterligare två år.

Vid ärendets avgörande hänvisade JO Bexelius till 56 § 2 mom. andra
stycket byggnadsstadgan och till vad stadsplaneutredningen anfört i fråga
om tillämpningen av dessa bestämmelser (jfr kommentaren till byggnadslagstiftningen,
femte upplagan, s. 500). I anslutning härtill anfördes
följande.

Mot bakgrunden av vad nu anförts finner jag att byggnadsnämnden
inte haft laga stöd för sin åtgärd att i strid mot gällande stadsplan bevilja
tillfälligt byggnadslov för uppförande av bensinstation inom icke tomtindelat
område. Denna utgjorde utan tvekan en anläggning av sådan
storlek och varaktighet att bestämmelserna om tillfällig byggnad inte
var tillämpliga för densamma. Byggnadsnämnden var också klart medveten
om att bensinstationen inte var tillfällig och att den skulle kvarstå
under avsevärd tid framåt. Byggnadsnämnden har också numera förlängt
byggnadslovet i ytterligare två år.

Byggnadsnämndens åtgärd framstår som så mycket mer anmärkningsvärd
som nämnden uppenbarligen först var inställd på att dispensfrågan
skulle prövas av länsstyrelsen. När sedermera länsarkitekten bestämt
avstyrkte dispens och därjämte påpekade vissa formella felaktigheter i
ärendet, skyndade sig nämnden att i stället bevilja tillfälligt byggnadslov
för anläggningen, oaktat dispensfrågan fortfarande låg under länsstyrelsens
prövning. Det inträffade ger intryck av att byggnadsnämnden
medvetet kringgått gällande bestämmelser för att säkerställa att bensinstationen
snarast kunde uppföras och att nämnden därvid inte tog någon
hänsyn till de tungt vägande erinringar som från olika håll framförts
mot bensinstationens placering invid befintlig bostadsbebyggelse. Byggnadsnämndens
handlingssätt framstår närmast som stötande,

I ett ärende aktualiserades behovet av en samtidig granskning av
byggnadsritningar från byggnadsteknisk och bostadsteknisk synpunkt.
En person sökte samtidigt byggnadslov hos byggnadsnämnden och
statligt bostadslån hos förmedlingsorganet för modernisering av sin fastighet
på grundval av samma ritningar. Byggnadslovshandlingama och
lånehandlingama, vilka alla ingavs till förmedlingsorganet, granskades
av stadsarkitekten vid byggnadsnämnden, som även var anförtrodd uppgiften
att för förmedlingsorganets räkning utöva bostadsteknisk granskning
av ritningar i ärenden rörande statliga bostadslån. Byggnadslovsritningama
granskades utan erinran, varefter byggnadslov beviljades.
Däremot förklarade stadsarkitekten att ritningarna inte kunde godkännas
för statligt bostadslån. JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande
att det borde ha stått klart för stadsarkitekten att det förelåg ett klart
samband mellan prövningen av ansökningen om bostadslån och byggnadslovsprövningen.
Stadsarkitekten måste också ha insett att sökanden

431

inte var betjänt av att erhålla byggnadslov, om inte det nya förslaget till
ombyggnad av hans fastighet kunde läggas till grund för beviljande av
bostadslån. Det måste enligt sakens natur anses ha ålegat stadsarkitekten
att vid fullgörandet av sina olika uppgifter ta hänsyn till detta samband.
Stadsarkitekten borde ha tillsett att byggnadslovsprövningen inte skedde,
innan resultatet av den bostadstekniska granskningen kunde överblickas.
I varje fall borde byggnadslov dessförinnan inte ha beviljats utan att
kontakt först tagits med sökanden för att efterhöra dennes önskemål i
saken. JO ansåg därför att stadsarkitekten förfor felaktigt, då han försummade
att tillse att en samtidig granskning av ombyggnaden från
såväl byggnadsteknisk som bostadsteknisk synpunkt kom till stånd.

I några byggnadslovsärenden har frågor om jäv aktualiserats. Vid
granskningen av ett sådant ärende uppmärksammades att stadsarkitekten
var närvarande vid det sammanträde, då byggnadsnämnden beslöt
att lämna byggnadslov för ett byggnadsföretag, oaktat stadsarkitekten
på privat uppdrag uppgjort de ritningar som låg till grund för byggnadslovet.
JO Bexelius anförde att stadsarkitekten därigenom var av jäv
hindrad att ta befattning med handläggningen av byggnadslovsärendet
och att han borde ha avträtt, då nämnden behandlade ärendet. JO framhöll
att både stadsarkitekten och byggnadsnämndens ledamöter förfarit
felaktigt genom sin underlåtenhet att beakta jävsförhållandet. Att stadsarkitekten
tilläts närvara vid byggnadsnämndens handläggning av ärende,
i vilket han medverkat efter privat uppdrag, var enligt JO ägnat att
rubba allmänhetens förtroende för nämnden.

En villaägare ingav i december 1964 en ansökan till byggnadsnämnden
i Stockholm om tillstånd jämlikt förordningen om brandfarliga varor att
få förvara olja i cistern under jord å fastigheten. Byggnadsnämnden lämnade
det sökta tillståndet först i april 1970. Som skäl till den långa
handläggningstiden åberopades från byggnadsnämndens sida den stora
mängden tillståndsärenden (cirka 6 000) som uppkom då förordningen
1.1.1963 började tillämpas. JO Bexelius fann det anmärkningsvärt att
det dröjde mer än fem år innan ansökningen upptogs till behandling av
byggnadsnämnden. Enligt JO borde nämnden efter den tidpunkt, då
förordningen började tillämpas, haft tid att vidtaga erforderliga åtgärder
så att uppkommen balans av tillståndsärenden kunnat avarbetas
tidigare. Det inträffade var enligt JO så mycket mer otillfredsställande
som dröjsmålet tydligen inte utgjort ett isolerat fall.

I åtskilliga fall har klagomål riktats mot byggnadsnämnder och länsstyrelser
för underlåtenhet att ingripa mot bebyggelse som av klagandena
ansetts olaglig eller olämplig. I ett sådant ärende var omständigheterna
följande. En fiskare, K., bebodde en fastighet på en strandtomt vid en
insjö. För området gäller utomplansbestämmelser sedan 1950 och sedan

432

december 1964 strandskyddsförordnande enligt beslut av länsstyrelsen.
På granntomten intill K:s bostad uppfördes omkring år 1950 en mindre
stuga, som tillbyggdes under åren 1961—1964. Under 1964 uppfördes
på granntomten ytterligare en byggnad, som användes som gäststuga.
Byggnadslov söktes inte för något av byggnadsföretagen. K. vände sig
vid upprepade tillfällen till byggnadsnämnden i kommunen och yrkade
att nämnden måtte ålägga grannen att flytta den utan byggnadslov uppförda
gäststugan. K. anförde att han blev störd, då gäststugan var bebodd.
Byggnadsnämnden vidtog ingen annan åtgärd än att översända
ärendet till länsstyrelsen, vilket skedde i mitten av maj 1969. K. tillskrev

27.5.1969 landshövdingen och påtalade att gäststugan kvarstod, oaktat
han för mer än ett år sedan till byggnadsnämnden anmält att densamma
uppförts utan byggnadslov och i strid mot gällande strandskyddsförordnande.
K. anhöll att landshövdingen måtte tillse att ärendet påskyndades
hos länsstyrelsen. Landshövdingen begärde in vissa handlingar från byggnadsnämnden,
vilka avsändes från kommunalkontoret i kommunen

3.6.1969 men som instämplades och diariefördes vid länsstyrelsen först
31.12.1969. I skrivelse 18.3.1970 till K. och byggnadsnämnden anförde
länsstyrelsen att K. hade möjlighet att hos byggnadsnämnden göra framställning
om att gäststugan skulle borttagas, varefter byggnadsnämnden
hade möjlighet att jämlikt 70 § byggnadsstadgan meddela ägaren föreläggande
att borttaga den olovligt uppförda byggnaden. I skrivelsen
framhölls dock att K. redan gjort framställning härom hos byggnadsnämnden
och att nämnden därför torde komma att avgöra frågan och
lämna K. skriftligt besked. Vid sammanträde 24.3.1970 beslöt byggnadsnämnden
att lägga skrivelsen från länsstyrelsen till handlingarna och
att invänta vidare meddelande i ärendet från länsstyrelsen. K. tillskrev
i början av april 1970 ånyo länsstyrelsen och anhöll att byggnadsnämnden
måtte ges klara direktiv hur nämnden skulle handla i ärendet angående
den utan byggnadslov uppförda gäststugan, där enligt K. ingenting
gjorts, sedan han närmare två år tidigare anmält saken för byggnadsnämnden.
Länsstyrelsen remitterade ärendet för yttrande till byggnadsnämnden
och därefter till länsstyrelsens naturvårdssektion. K:s ombud
skrev i december 1970 till länsstyrelsen och frågade om det var länsstyrelsen
eller byggnadsnämnden som skulle vidtaga åtgärder i saken.
Ombudet framhöll att han vid förfrågningar erhållit motstridiga uppgifter
härom. I samband därmed framställdes också två direkta frågor
till länsstyrelsen. Ombudet erhöll inte något svar från länsstyrelsen
förrän i samband med att länsstyrelsen genom skrivelse 8.7.1971 till K:s
ombud avgjorde det av K. i april 1970 anhängiggjorda ärendet angående
gäststugan. I skrivelsen anförde länsstyrelsen att det inte framgick av
handlingarna att gäststugan uppförts efter det att strandskyddsförordnandet
trätt i tillämpning, att övervägande skäl numera syntes tala för
att byggnadslov för gäststugan kunde beviljas, att det därför knappast

433

torde finnas skäl att i nuvarande läge utfärda föreläggande angående
borttagande av gäststugan samt att byggnadsnämnden därför torde böra
anmoda K:s granne att i efterhand före viss angiven dag hos byggnadsnämnden
söka byggnadslov för densamma. Länsstyrelsen tillställde byggnadsnämnden
ett exemplar av skrivelsen för vidtagande av åtgärd.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius i huvudsak följande.

Det borde redan genom K:s brev till landshövdingen i maj 1969 ha
stått klart för länsstyrelsen att byggnadsnämnden inte förstod hur saken
borde handläggas. Då länsstyrelsen har att utöva tillsyn över byggnadsväsende
i länet, borde länsstyrelsen därför ha ingripit med skyndsamhet
och kraft och gett byggnadsnämnden den vägledning som uppenbarligen
var påkallad. Så skedde icke.

Den skrivelse som sent omsider den 18.3.1970 avläts från länsstyrelsen
i ärendet var inte särskilt klargörande. Enligt min mening borde i denna
direkt ha uttalats att byggnadsnämnden hade att infordra byggnadslovshandlingar
och pröva byggnadslovsfrågan, innan det kunde bli aktuellt
att med stöd av 70 § byggnadsstadgan meddela föreläggande om borttagande
av gäststugan. Först genom skrivelsen 8.7.1971 lämnades från
länsstyrelsens sida ett klargörande besked i ärendet. Det hade emellertid
då förflutit avsevärd tid, sedan K. anmälde saken för vederbörande myndigheter.
Under tiden hade K. själv och genom sitt ombud vid flera tillfällen
gjort framställningar till byggnadsnämnden och länsstyrelsen om
att åtgärder måtte vidtagas för att åstadkomma bättre förhållanden på
platsen utan att K. dock fått något direkt svar om vilka möjligheter
som förelåg i detta avseende. Oaktat ombudet i december 1970 framställde
två direkta frågor till länsstyrelsen, lämnades ej något svar från
länsstyrelsens sida.

Överhuvudtaget har ärendet både hos byggnadsnämnden och länsstyrelsen
handlagts med en anmärkningsvärd valhänthet och långsamhet,
vilket är beklagligt, då frågan uppenbarligen var av stor betydelse för
K., som väntade sig bestämda åtgärder från myndigheternas sida.

I ett ärende påtalades att en byggnadsnämnd riktat ett rivningsföreläggande
avseende byggnad å en fastighet, som ägdes av ett dödsbo, mot
den dödsbodelägare som bebodde fastigheten och inte mot dödsboet.
JO Bexelius erinrade om att vitesföreläggande enligt äldre praxis ansågs
kunna riktas endast mot fysiska personer. Även om det i praxis efter
ett uttalande av lagrådet (prop. 5/1942 s. 119) blivit vanligt att vitesföreläggande
riktas även mot juridiska personer kunde det inte anses felaktigt
att, såsom skett i detta fall, rikta föreläggande mot den som sitter
i dödsboet. Det var enligt JO att märka att byggnadsnämnden hade anledning
att räkna med att den person som bebodde fastigheten och som
gjort upprepade framställningar till byggnadsnämnden ägde att företräda
dödsboet i frågor rörande fastigheten.

Det är inte ovanligt att klagomål anföres över att förslag till stadsoch
byggnadsplaner upprättats utan att samråd dessförinnan skett med
ägare av fastighet som beröres av planläggningen. I ett sådant ärende

434

påtalade en fastighetsägare, vars fastighet omfattades av byggnadsplaneförslag,
att planförfattaren inte samrått med honom vid förslagets upprättande,
oaktat en bilväg enligt planförslaget skulle dragas över hans
fastighet och han därigenom hade ett väsentligt intresse av byggnadsplanen.
Då planförslaget senare antogs beslöts att visst område, innefattande
bl. a. den i ärendet aktuella fastigheten, skulle undantagas och
inte omfattas av byggnadsplaneförslaget. Vid ärendets avgörande framhöll
JO Bexelius att det för allmänhetens förtroende för myndigheterna
är av synnerlig vikt, att den enskilde inte får känslan att han hålles utanför
handläggningen av ärenden som nära angår honom och att hans
synpunkter i frågan betraktas som ovidkommande. Det är därför önskvärt
att samråd med berörda intressenter äger rum, innan förslag utarbetas,
så att vederbörandes synpunkter kan beaktas i förslaget. Av särskild
vikt är att man redan i inledningen av planarbetet tar kontakt med
berörda fastighetsägare för att inhämta deras önskemål och skälen härför.
Fastighetsägarnas synpunkter bör nämligen vara kända, då byggnadsnämnden
eller planförfattaren samråder med kommunens styrelse,
så att denna — där så är möjligt och ändamålsenligt — kan beakta
markägarnas synpunkter, när den uttalar sig om grunderna för markens
användning. Meningen är sålunda inte att utkast först skall utarbetas i
enlighet med direktiv som kommunens styrelse bestämt utan att känna
fastighetsägarnas synpunkter och att samrådet med fastighetsägarna begränsas
till detaljer i redan utarbetat förslag.

JO anförde vidare att det i det aktuella fallet var uppenbart att fastighetsägaren
hade ett väsentligt intresse av byggnadsplanefrågan, eftersom
en bilväg enligt förslaget skulle dragas över hans fastighet. Samråd
borde därför ha skett med honom. Enligt JO hade ett sådant samråd
inte behövt taga lång tid och hade måhända kunnat leda till att fastigheten
redan från början uteslutits ur förslaget. JO ansåg därför att utarbetandet
av planförslaget inte kunde anses ha skett i överensstämmelse
med vad som stadgas i 14 § byggnadsstadgan.

Fråga om det fanns tillräckliga skäl för avstängning av ansvarig arbetsledare I

ett klagoärende förekom följande. En byggmästare, K., utförde
under 1960-talet gruppbebyggelse av villor inom olika kvarter i en smålandsstad.
Bebyggelsen tillgick på det sättet att K. av staden erhöll dispositionsrätten
till tomter inom dessa kvarter och sökte byggnadslov för
villorna. K. var därjämte ansvarig arbetsledare för byggnadsföretagen.
Sedan villorna färdigställts, sålde K. dem under hand. Vid vissa tillfällen
hade K. svårigheter att få villorna färdiga inom utlovad tid. Sedan flera
husägare anmält missnöje med K:s sätt att färdigställa en år 1967 påbörjad
gruppbebyggelse av villor inom kvarteret Fibblan i staden, beslöt
byggnadsnämnden vid sammanträde i juni 1969 att förelägga K. att före

435

1.7.1969 färdigställa resterande arbeten å vissa villor. Då vissa arbeten

1.7.1969 fortfarande inte var utförda beslöt byggnadsnämnden vid sammanträde
11.8.1969 att förelägga K. att utföra resterande arbeten å
gruppbebyggelsen i kvarteret Fibblan före 1.10.1969 vid äventyr att behörigheten
för K. att vara ansvarig arbetsledare i staden annars för viss
tid gick förlorad. Vid besiktningar i augusti och september 1969 konstaterade
byggnadsnämnden att vissa arbeten återstod, dock inte i någon
större omfattning. Byggnadsnämnden beslöt vid sammanträde 6.10.1969
— under åberopande av bl. a. de svårigheter som förelegat att få tidigare
av K. utförda gruppbebyggelser färdigställda och med hänsyn till föreliggande
problem med bebyggelsen inom kvarteret Fibblan — att förklara
K. förlustig rätten att vara ansvarig arbetsledare i staden för en
tid av ett år, räknat från 6.10.1969. I beslutet gjordes dock enligt särskild
anteckning i protokollet undantag för redan pågående och eventuella
arbeten, för vilka åtagande redan godkänts. K. anförde besvär
hos länsstyrelsen över avstängningsbeslutet. I yttrande till länsstyrelsen
över besvären framhöll byggnadsnämnden bl. a. att avstängningsbeslutet
fick ses mot bakgrunden av de svårigheter som förelegat att få K. att
färdigställa gruppbebyggelse inom rimlig tid. Vidare nämndes att en förändring
i K:s förhållande till byggnadsnämnden var önskvärd och att
nämnden med avstängningsbeslutet velat säkerställa den enskildes rätt.
Efter vissa förhandlingar mellan byggnadsnämnden och K. förklarade
nämnden vid sammanträde 3.3.1970 med omedelbar verkan K. åter berättigad
att vara ansvarig arbetsledare i staden under förutsättning att
återstående arbeten inom kvarteret Fibblan färdigställdes före 1.7.1970.
K. återkallade därefter besvären hos länsstyrelsen.

Under hänvisning till bestämmelserna i 61 § byggnadsstadgan anförde
JO Bexelius vid ärendets avgörande att en person kan förklaras förlustig
rätten att vara ansvarig arbetsledare under viss tid endast om han gjort
sig skyldig till »allvarlig försummelse» av sina plikter som arbetsledare
och det föreligger »synnerliga skäl» för en sådan åtgärd. JO anförde
vidare följande.

Handlingarna i ärendet ger inte klart vid handen vilka brister i
K:s fullgörande av sina uppgifter såsom ansvarig arbetsledare som
byggnadsnämnden lagt K. till last såsom »allvarliga försummelser».
Än mindre framgår klart varå byggnadsnämnden grundat sin uppfattning
om att det fanns »synnerliga skäl» för en så ingripande åtgärd som
att avstänga K. från att under viss tid vara ansvarig arbetsledare.
Dessa brister i utredningen sammanhänger med det sätt, varpå avstängningsfrågan
handlagts av byggnadsnämnden. Enligt vedertagna förvaltningsrättsliga
grundsatser får ett så ingripande beslut som ett avstängningsbeslut
inte fattas utan att tillfälle dessförinnan beretts den därav
berörde att yttra sig över det material, varå beslutet är avsett att grundas.
Så har inte skett i det aktuella fallet. K. har sålunda inte haft
tillfälle att försvara sig och belysa frågan om de brister, som byggnadsnämnden
må ha avsett, var att hänföra till allvarliga försummelser. Inte

436

heller har K. haft någon möjlighet att före det för honom så allvarliga
beslutet yttra sig beträffande frågan om det förelåg synnerliga
skäl för att avstänga honom från att under viss tid vara arbetsledare.

Avstängningsbeslutet kom visserligen inte helt överraskande för K.
Byggnadsnämnden föreläde nämligen K. den 11.8.1969 att före den

1.10.1969 färdigställa »resterande arbeten» inom gruppbebyggelsen
i kvarteret Fibblan »vid äventyr att behörigheten att vara ansvarig arbetsledare
inom staden för viss tid går förlorad». Byggnadslagstiftningen
ger inte något legalt stöd för att meddela föreläggande vid dylikt äventyr,
i all synnerhet som föreläggandet inte synes ha grundats på någon
försummelse av K. såsom ansvarig arbetsledare utan på underlåtenhet
att fullgöra åtaganden i hans byggmästarverksamhet. Det ligger i
sakens natur att en byggnadsnämnd inte äger framtvinga fullgörandet
av ekonomiska åtaganden genom hot som inte har stöd av lag. Föreläggandet
har följaktligen inte kunnat ge K. anledning att före det
slutliga beslutet om avstängning belysa frågan om han såsom ansvarig
arbetsledare gjort sig skyldig till försummelse, som kunde anses allvarlig,
och om det förelåg synnerliga skäl för en avstängningsåtgärd.

JO anförde vidare följande.

Vad särskilt angår frågan om det förelegat synnerliga skäl för en avstängning
är att märka att byggnadsnämnden i sin förklaring till länsstyrelsen
åberopat vissa brister vid byggnadsarbeten fem år tidigare,
oaktat byggnadsnämnden underlåtit att tidigare uppmärksamma K. på
dessa brister. Även om K. i detta avseende brustit som ansvarig arbetsledare,
kan dessa så många år tidigare inträffade försummelser vid tiden
för beslutet knappast utgöra synnerliga skäl för avstängning, i all synnerhet
som nämnden uttryckligen förklarat att viss av K. senare
under åren 1966—1967 utförd gruppbebyggelse inte gav anledning till
större komplikationer. Beträffande bristerna med avseende å gruppbebyggelsen
i kvarteret Fibblan hade dessa vid tiden för avstängningsbeslutet
enligt vad byggnadsnämnden antecknat i sitt protokoll i huvudsak
avhjälpts. Det »återstod icke arbeten av någon större omfattning eller
betydelse». Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas om bristerna och de
påtalade dröjsmålen, i den mån de berodde på försummelser av K.
vid fullgörandet av uppdraget såsom ansvarig arbetsledare, innefattade
synnerliga skäl för avstängning. Frågan om det förelegat synnerliga skäl
för avstängning av K. såsom ansvarig arbetsledare under ett år framstår
som tvivelaktig även i betraktande av att byggnadsnämnden vid
sammanträdet den 3.3.1970 fann sig oförhindrad att förklara K.
åter berättigad att vara ansvarig arbetsledare i staden under förutsättning
att resterande återstående arbeten inom kvarteret Fibblan färdigställdes
före den 1.7.1970.

På sätt framgår av det sagda kan allvarliga erinringar riktas mot
byggnadsnämndens handläggning av avstängningsärendet. Bristerna i
handläggningen torde främst bero på otillräcklig administrativ rutin.
Härtill kommer att byggnadsnämnden haft anledning att vara missbelåten
med det sätt, varpå K. fullgjort sina uppgifter, låt vara att
anmärkningarna i huvudsak torde ha avsett hans verksamhet såsom
byggmästare och icke det sätt, varpå han fullgjort uppdrag såsom ansvarig
arbetsledare. Det har dock uppenbarligen funnits fog för anmärkningar
mot honom även såsom ansvarig arbetsledare.

437

S kolar enden

Förbud mot politisk propaganda i skola

Enligt 5 kap. 3 § i 1962 års skolstadga — vilket kapitel gällde arbetets
anordning i grundskolan —- skulle skolan, i den mån det med hänsyn till
elevernas mognad fanns lämpligt, främja elevernas deltagande i verksamheten
inom föreningar med ideella syften. (Den nya skolstadgan av
år 1971 upptar en i sak likalydande bestämmelse.)

I 1969 års läroplan för grundskolan, allmänna delen, s. 31 uttalas
under rubriken »Elevernas fritidsverksamhet» bl. a. följande.

Skolan bör hos eleverna söka utveckla ett ansvarsmedvetet intresse
för samhälleliga angelägenheter. Det gäller även politiska frågor. Det är
önskvärt, att eleverna i sin samhälleliga och politiska orientering når
kontakt med andra ungdomar liksom med äldre av likartad inriktning.
Det är t. ex. naturligt att den politiskt intresserade skolungdomen tillhör
de politiska partiernas redan existerande allmänna ungdomsorganisationer.
Slutligen kan även särskilda politiska sammanslutningar inom skolan
ha en uppgift att fylla och skall kunna påräkna samma förståelse
och intresse från skolans sida som all annan ordnad föreningsverksamhet.

Skolstyrelsen i Älvdalen beslöt den 29 april 1970 göra följande uttalande:
På förekommen anledning uttalade skolstyrelsen, att politisk propaganda
inte bör förekomma på skolan. Skolstyrelsen menade vidare att
den information som inför höstens val kommer att ges eleverna om
politiska partier, valsätt m. m. bäst och mest neutralt ges av lärarna i
samhällskunskap.

I en skrift, som inkom till JO i juli 1970, anförde Dalarnas Socialdemokratiska
Ungdomsdistrikt (i fortsättningen förkortat till DSU)
klagomål mot skolstyrelsen för innehållet i den första meningen i skolstyrelsens
uttalande. Den andra meningen hade, framhöll DSU, senare
ändrats av skolstyrelsen till överensstämmelse med de rekommendationer
skolöverstyrelsen gjort beträffande skolvalet hösten 1970. Vad
som innehölls i den första meningen i uttalandet stred både mot 5 kap.

3 § skolstadgan och läroplanen för grundskolan. I sammanhanget nämnde
DSU, att en representant för SSU den 29 april 1970 hade blivit bortkörd
från skolan då han delade ut flygblad vid skolan och hänvisad till
en plats utanför skolan. Vid ett senare tillfälle hade samme representant
icke tillåtits dela ut andra informationsblad.

Efter remiss inkom skolstyrelsen med yttrande, vartill som bilaga
fogades en redogörelse från studierektorn Jan-Erik Kvist.

438

Skolstyrelsen anförde i huvudsak följande: Ordningen i skolan hade
störts i mars 1970 i samband med politiska aktiviteter. Lektionerna hade
inte kunnat genomföras i enlighet med läroplan och stadga. Skolledningen
hade gripit in och uppmanat lärare och elever att hänskjuta den
politiska aktiviteten till fritid. Efter detta hade det blivit lugnt i skolan.
Skolledningen hade informerat skolstyrelsen om vad som förekommit i
saken. Skolstyrelsen hade därefter fattat sitt i det föregående refererade
beslut. — Skolstyrelsen förklarade sig fortfarande anse, att politisk propaganda
inte borde få förekomma i skolan under skoldagen och att information
om politiska partier, valsätt etc. bäst och mest neutralt gavs
av lärarna i samhällskunskap. Detta hindrade inte, framhöll skolstyrelsen,
att även andra kunde tillåtas komma in i skolan för sådan information,
t. ex. i samband med val. Denna verksamhet anknöt då direkt till
ämnet samhällskunskap. — Beslutet den 29 april 1970 hade inte tillkommit
för att hindra eleverna och lärarna från att ägna sig åt politiska
aktiviteter. Denna verksamhet fick dock inte enligt skolstyrelsens mening
inkräkta på undervisningen. — Skolstyrelsen hade ingenting emot
att eleverna på sin fritid hade meningsfulla sysselsättningar. Tvärtom
gjorde skolstyrelsen åtskilligt för att underlätta sådant arbete. Om de
politiska ungdomsorganisationernas verksamhet skedde »i ordnade former»
skulle, framhöll skolstyrelsen, styrelsen givetvis stödja dem på
samma sätt som andra — t. ex. med lokalupplåtelse. Vid de enstaka
tillfällen då politiskt intresserade ungdomar velat låna lokal för möte
hade de också fått det. Det syntes knappast vara skolans uppgift att
driva fram en politisk ungdomsverksamhet. Skolans anslagstavla behövdes
för skolans egna anslag. Om något annat skulle sättas upp där, brukade
tillstånd inhämtas från skolledningen.

Kvist uppgav att det var han som den 29 april 1970 uppmanat en elev,
som delade ut politiskt material, att flytta sig från skoltrappan. Kvist
hade föreslagit att eleven skulle stå utanför skolområdet och sköta utdelningen.
Eleven hade efterkommit uppmaningen. Vid ett senare tillfälle
hade Kvist på elevens förfrågan bekräftat, att denne inte fick dela
ut politiskt material från SSU i skolan. Däremot hade Kvist inte satt
sig emot att en politisk ungdomsorganisation fick låna skolans lokaler,
när undervisning inte pågick.

DSU mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Skolstyrelsen har uppgivit, att ordningen i skolan i Älvdalen störts i
samband med politiska aktiviteter. Uttalandet har icke vederlagts. Det
finns därför anledning antaga att skolstyrelsen haft skäl för sitt ingripande
i avsikt att förhindra att störningar av denna art upprepades. Vid
sådant förhållande kan någon principiell erinran icke riktas mot skol -

439

styrelsens beslut att »politisk propaganda» inte borde få förekomma i
skolan. En annan sak är att ett sådant förbud — mot bakgrunden av
innehållet i 5 kap. 3 § skolstadgan och förutberörda uttalande i läroplanen
för grundskolan — inte får tolkas extensivt och ej heller upprätthållas
längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till disciplinsituationen
i skolan. Risk finns nämligen att ett förbud mot »politisk
propaganda» kan tas till intäkt för ingripanden även i sådana fall där
upplysning och information avsetts och icke propaganda. Skolstyrelsens
beslut har enligt min mening fått en något olycklig formulering.

Skolstyrelsen har i sitt yttrande sagt, att skolans anslagstavla behövdes
för skolans egna anslag. DSU har reagerat häremot. Jag finner för egen
del att skolstyrelsens uttalande är alltför kategoriskt. I stödet för elevernas
föreningsaktivitet, till vilken också får räknas politiska sammanslutningar
inom skolan t. ex. en lokalförening av DSU, bör givetvis ingå att
eleverna får disponera utrymmen antingen på egen anslagstavla inom
skolan eller på skolans allmänna anslagstavla för att exempelvis där upplysa
om föreningssammanträden och andra föreningsaktiviteter utan att
tillstånd av skolledningen skall behöva begäras i varje särskilt fall.

Vad slutligen beträffar frågan om ingripandet från Kvists sida mot
utdelning av broschyrer inom skolområdet på raster etc. har det uppenbarligen
dikterats av ordningsskäl, jämför vad förut sagts om att ordningen
störts i samband med politiska aktiviteter. Raster och skolmåltidsuppehåll
och annan sådan icke-lektionstid under vilken elev uppehåller
sig inom skolans område inräknas i skoldagen och tillhör alltså
inte det som är avsett för elevernas egentliga fritidsverksamhet. Eleverna
kan alltså inte utan vidare åberopa vad som i läroplanen gäller om skolans
stöd för deras fritidsaktivitet, i den mån de vill vara politiskt aktiva
under icke-lektionstid i skolan. Ett från ordningssynpunkt motiverat ingripande
av det slag som här förekom från Kvists sida kan därför rimligen
icke klandras och påkallar ej något mitt ingripande.

Hinder mot utgivande av skoltidning

I en skrift, som inkom den 6 november 1970, anförde studeranden
Leif Ytterström klagomål mot rektor vid Varlaskolan i Kungsbacka
Lennart Gustavsson för att denne genom »politiskt censuringripande»
förhindrat att skoltidningen Varla Bulletinen nr 2 kom ut under vårterminen
1970. Ytterström var våren 1970 elev vid Varlaskolan, som är
en grundskola.

Av ifrågavarande nummer av Varla Bulletinen och genom vad Ytterström
anförde framgick bl. a. följande: Ansvarig utgivare för tidningen
var en elev vid Varlaskolan, Dag Persson. Ytterström och några av hans

440

kamrater ansåg sig också ha ansvaret för att tidningen gavs ut. Det
första numret, som utkom vid månadsskiftet maj—juni, gick ut i 400
exemplar. Nummer 2, som skulle ges ut en vecka senare, stoppades av
Gustavsson.

Skolstyrelsen i Kungsbacka inkom efter remiss med yttrande vartill
fogats ett yttrande av Gustavsson. Gustavsson anförde bl. a.

Under vårterminen 1970 kom eleven Dag Persson till mig och anmälde
att han ville starta en skoltidning vid Varlaskolan. Jag uppmuntrade
honom i hans strävanden, t. ex. genom att i det av mig redigerade
informationsbladet »Varianytt» den 16/3 hjälpa honom att efterlysa
medarbetare, ställa lokal och materiel till hans förfogande samt utverka
skoldirektörens medgivande att få använda stadens Rank Xerox-anläggning
för mångfaldigandet av skoltidningen »Varla-Bulletinen». Dag
Persson beklagade sig inför mig över kamraternas ointresse. Jag ville
att han skulle samarbeta med elevrådets styrelse, men ej heller där
lyckades han få till stånd några fruktbringande kontakter. Jag ville dock
inte minst för hans egen skull att hans strävanden skulle lyckas och vi
hade god kontakt med varandra. Innehåll och redigering fick han emellertid
själv låta utforma och stå för. Att det skulle vara ett innehåll som
direkt angick elever och personal på Varlaskolan, d. v. s. en verklig skoltidning,
var vi dock helt överens om. Så var ju i stort sett fallet med
det första numret av bladet som utkom vecka 21 (omkring 20/5). När
Dag Persson omkring 1/6 visade mig manus till nr 2 och bad att få det
mångfaldigat på samma sätt som nr 1, blev jag betänksam. Jag var
starkt tveksam om jag som skolans rektor kunde stå till svars inför skolstyrelsen
för att jag med skolans resurser hjälpte ett par enskilda elever
att framställa ett blad som i mitt tycke helt hade mist karaktären av
skoltidning. Detta förklarade jag upprepade gånger för dåvarande eleven
Leif Ytterström som kom och anklagade mig för otillbörlig censur. Jag
upplyste honom om att om Dag Persson och han önskade ge ut bladet
fick de nog göra det på egen hand utan att skolans resurser ställdes till
förfogande. Vid ett sammanträde i elevrådet, som hölls i den aktuella
veckan, bad jag om dess utlåtande huruvida det ansåg det vara av intresse
att »Varla-Bulletinen» utkom i sin nya form, vilken jag presenterade.
Ett enhälligt nej blev svaret. Jag anmälde saken för skoldirektör
Lars Ekelund, som ej heller var villig att ställa skolans resurser till förfogande
för detta ändamål. Därmed var saken för min del utagerad.

Skoldirektören Lars Ekelund inkom härefter med yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

I ärendet har bl. a. från skolstyrelsens sida nämnts, att Varla Bulletinen
icke var någon tryckt skrift varför tryckfrihetsförordningens regler
icke var tillämpliga. I JO:s ämbetsberättelse 1958 s. 228 ff. återges vissa
uttalanden av JO Bexelius i frågan, huruvida skoltidning får göras till
föremål för förhandscensur av rektor. JO framhöll bl. a. att om en skoltidning
är att anse som tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening,
något ingripande på grund av skriftens innehåll icke kan vidtagas av
rektor i syfte att hindra skriftens tryckning eller utgivning. Förhands -

441

censur fick alltså icke förekomma. JO diskuterade härefter utförligt,
om förhandscensur kunde få förekomma beträffande tidningar som icke
var tryckta utan t. ex. stencilerade. Han framhöll bl. a., att det för
honom framstod såsom uppenbart olämpligt, att den ungdom — som
en gång skulle bära ansvar för bevarande av åsiktsfriheten — i skolan
vandes vid en obligatorisk censur såsom en naturlig företeelse. Till dessa
JO:s uttalanden som här endast kunnat i största korthet antydas, kan
jag hänvisa.

I nu förevarande ärende är icke fråga om något censuringripande i
teknisk mening. Rent formellt har något hinder icke rests mot tidningens
utgivande i och för sig. Gustavsson har endast vägrat att ställa apparatur
för mångfaldigande till förfogande för ändamålet. Rent faktiskt torde
detta dock ha inneburit att tidningen inte kunde utges. Huruvida Gustavsson
haft fog för sin åtgärd, är den fråga som här skall prövas.

Läroplanen för grundskolan — såväl 1962 års som den av år 1969 —
framhåller, att skolan har anledning att intressera sig för och stödja
elevernas verksamhet för att framställa och utge skoltidningar. I vilka
former stödet skall lämnas har icke närmare angivits. Det får ankomma
på skolan att besluta härom inom ramen för tillgängliga resurser. Ett
sätt är att ställa befintlig stencileringsapparat e. d. till förfogande. Såsom
jag i annat sammanhang (se JO:s ämbetsberättelse 1971 s. 560 f.)
haft anledning framhålla bör härvid tillses, att skolan icke diskriminerar
vissa meningsriktningar. En framställning om lån av stencileringsapparat
e. d. bör därför icke prövas med ledning av t. ex en politisk bedömning
av tidningens innehåll.

Gustavsson har grundat sitt klandrade beslut på att tidningen utgavs
av endast ett par enskilda elever och att den i och med sitt andra nummer
helt mist karaktären av skoltidning.

Läroplanen anger icke vad som skall förstås med en skoltidning. Av
sammanhanget framgår, att det skall vara fråga om en tidning som utges
av elever i skolan. Att kräva att tidningen skall framstå som ett
språkrör för elevkåren eller dess majoritet vore säkerligen att gå för
långt. Enligt min mening bör icke ens fordras att tidningen uppbäres av
någon större grupp bland eleverna. Vad angår innehållet kan det rimligen
icke vara meningen att tidningen helt skall ägnas åt skolans värld.
Det synes mig fastmera stå i god överensstämmelse med läroplanens
andemening, att även samhälleliga och andra utomstående intressen där
får sitt spelrum. Att skolan icke helt förbigås i en skoltidning kan synas
naturligt. Den omständigheten att något enstaka nummer helt lämnar
skolan åt sidan bör dock enligt min mening icke innefatta anledning för
skolan att undandraga tidningen sitt stöd.

Det nu aktuella numret av Varla Bulletinen — som omfattade en sida
om två spalter — ägnade endast tre rader åt skolan. Huvudparten av
resten hänförde sig till kriget i Vietnam. Det föregående numret — som

442

mångfaldigats med skolans stöd — hade emellertid en helt annat karaktär;
omkring tre fjärdedelar av numret hade beröring med skolan. Gustavssons
åtgärd att vägra tidningen fortsatt stöd från skolan framstår
för mig vid dessa förhållanden som förhastad och felaktig.

Då vad som förevarit dock icke kan anses vara av beskaffenhet att
böra läggas Gustavsson eller annan till last såsom tjänstefel, företar jag
ej vidare åtgärd utan låter det stanna vid mina här gjorda uttalanden.

Rektors ingripande mot en utställning i skolans lokaler m. m.

I en den 5 augusti 1970 inkommen skrift anförde Stefan Ostrowski
och Lars Persson klagomål mot rektorn vid Hvitfeldtska gymnasiet i
Göteborg Tage Wikström under påstående dels att Wikström gjort sig
skyldig till censuringripande mot en vid Hvitfeldtska gymnasiet av den
s. k. »Fria arbetsgruppen» anordnad debattutställning, dels att Wikström
självpåtaget avgjorde om en grupp skulle räknas som elevförening eller
ej, dels att han utestängt »obekväma» personer och grupper från skolan.

Utställningen bestod enligt vad Ostrowski och Persson uppgav av fjorton
skärmar, därav flera med medvetet provokativt innehåll. Wikström
hade rivit ned de på väggarna i skolans kafélokal uppsatta utställningsbladen
med motiveringen att de innehöll politisk propaganda. — Sedan
en likadan, färdigmonterad, fristående utställning satts upp, hade Wikström
låtit transportera bort utställningen till Göteborgs allmänna skolstyrelse.
— Wikström hade hävdat att fria arbetsgruppen inte kunde
definieras som en skolförening och att den därför inte hade rätt att
sprida information i skolan. Anledningen var den att Wikström inte
hade fått meddelande om vem som var ordförande i gruppen. — Wikström
hade ingripit mot elever från Experimentgymnasiet i Göteborg
som delat ut flygblad i Hvitfeldtska gymnasiet. Han hade också genom
att ställa diskriminerande villkor för utlåningen av Hvitfeldtska gymnasiets
aula i praktiken hindrat elever från Experimentgymnasiet att deltaga
i ett elevmöte i aulan.

Efter remiss inkom Göteborgs allmänna skolstyrelse, efter hörande av
Wikström, med yttrande.

Av Wikströms redogörelse för saken framgick i huvudsak följande:
Wikström hade första gången ingripit mot utställningen därför att den
klistrats upp på väggarna i elevernas kafélokal. Detta kränkte enligt
Wikströms uppfattning ordningen i skolan. Väggarna hade måst rengöras
och målas om, eftersom affischerna varit fastsmetade med någon
sorts klister. En av bilderna, föreställande en »knuten näve över bibeln»,
hade förefallit Wikström synnerligen olämplig med tanke bl. a. på de
många eleverna från religiösa hem. Först efter intermezzot hade det
framkommit, att initiativet till konstutställningen tagits av fria arbets -

443

gruppen, sorn Wikström inte tidigare hört talas om. Wikström hade framhållit
att det alltid varit brukligt i skolan att elever, som bildade en förening,
anmälde detta för rektor och uppgav namnet på någon styrelsemedlem,
som kunde tjäna som kontaktman. — Vid ett senare tillfälle
hade undervisningen störts av två ynglingar utifrån, som delat ut flygblad
i korridorerna. Polishandräckning hade måst tillgripas för att få
ynglingarna avförda. En av ynglingarna var densamme som klistrat på
väggen i kafélokalen. — Efter de båda händelserna hade Wikström,
efter samtal med elevrådets ordförande, givit sitt tillstånd till fria arbetsgruppen
att göra ett nytt försök med utställningen. Som villkor uppställdes
att utställningen skulle vara transportabel, placeras på lämplig
anvisad plats och tagas bort, när den fyllt sin funktion. Wikström hade
vidare framhållit att slagordet »avskaffa rektorn» kunde försvåra hans
arbete och att reklamen för Experimentgymnasiet var olämplig på en
vanlig skola. Av hänsyn till övriga elever och föräldraföreningen hade
han heller inte kunnat godtaga den »råa» bilden av knytnäven och
bibeln. — Det sista villkoret hade emellertid inte uppfyllts. Konstutställningen
hade därför blivit stående inne på elevföreningarnas rum »i avvaktan
på att vederbörande skulle visa sig något mer tillmötesgående».
— Senare hade emellertid utställningen en dag vid middagstid placerats
mitt i en korridor. Skärmarna hade avlägsnats genom vaktmästarnas
försorg. I sammanhanget hade även förekommit en affisch, som var
fastsatt på själva väggen i vestibulen med tejp. — Allt som allt rörde
det sig om rätt grova ordningsförseelser, mot vilka en rektor måste ingripa,
framhöll Wikström.

Skolstyrelsen delade Wikströms uppfattning att uppklistringen av utställningen
på väggarna i kafélokalen i hög grad kränkte ordningen på
skolan och att Wikström haft fog för sina åtgärder att återställa kafélokalen
i dess förra skick. Även vid det andra utställningstillfället hade
Wikström haft befogenhet att ingripa, framhöll skolstyrelsen. — Då
några särskilda regler om vad som räknades som skolföreningar inte
fanns, var det rimligt att rektor fick underrättelse om föreningens bildande
och uppgift på någon dess styrelseledamot som kontaktman för
föreningen. — Wikströms åtgärder att från skolan utestänga personer
och grupper syntes enligt skolstyrelsens bedömning falla inom ramen för
vad han enligt gällande praxis för ordningens upprätthållande varit berättigad
att vidtaga för att freda skolan från personer, som varit eller
kunde förväntas vara ute i obehöriga ärenden.

Ostrowski och Persson mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande gjorde JO Lundvik följande uttalanden.
Några regler som klargör på vilka villkor av elever organiserade och
anordnade utställningar skall få förekomma i skolan finns veterligen ej.
Redan med hänsyn till att utställningar normalt kräver utrymme inom

444

skolan ter det sig emellertid naturligt, att tillstånd sökes hos rektor eller,
om i tveksamma fall rektor överlämnar ärendet dit, skolans samarbetsnämnd.
Att en elevförening som önskar ordna en utställning i skolan
vänder sig till rektor med sin framställning och därvid presenterar sig,
om föreningen ej förut är känd för rektor, ter sig också helt naturligt.

Hinder för utställningens anordnande kan möta av bl. a. utrymmesskäl.
Mera tveksamt är däremot om själva innehållet i elevernas utställning
bör få utgöra hinder för dess anordnande eller berättiga till
ingrepp mot den. Vad som ansetts gälla beträffande skolföreningars
affischering i skolan (se härom JO:s ämbetsberättelse 1970, s. 294—304)
torde, överfört på de nu aktuella utställningarna, tala för restriktivitet
vid ingrepp av olika slag. Det intresse som tryckfrihetsförordningen slår
vakt om eller att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning
gör sig gällande även på detta område.

Vad angår Wikströms åtgärder att låta avlägsna utställningsmaterialet
från de lokaler där det satts upp kan jag fatta mig kort. Någon anledning
till kritik mot Wikström i dessa delar har jag ej. Att den första, på
vägg uppklistrade versionen av utställningen vållade skada på skolans
egendom och att ingreppet i detta skede var befogat, synes mig helt
klart. Vad angår den andra versionen av utställningen, så har anordnarnas
åtgärd att utan vidare plötsligt ställa upp materialet i en skolkorridor
medfört uppenbar risk för störning av ordningen inom skolan.
Detta var i och för sig skäl nog för att låta ta bort skärmarna.

Innan skärmarna ställdes upp i skolkorridoren hade Wikström haft
ett samtal med elevrådets ordförande om utställningen. Utöver de allmänna
villkor som Wikström därvid uppställde för utställningens anordnande
har han tydligen uttryckt åtminstone starka önskemål om ändringar
i utställningens innehåll i olika hänseenden. Jag har förståelse för
att detta av utställningens arrangörer uppfattats som en form av censuringripande.
Även om Wikström betraktade innehållet som delvis provokativt
och onyanserat, hade han enligt min mening bort avstå från att
låta denna sin övertygelse inverka på sitt ställningstagande till utställningen.
Det är härvid att märka, att skärmarna — vad man än i övrigt
vill anse om dem — dock icke kan sägas ha verkat »förråande» eller
ha medfört allvarlig fara för elevernas »sedliga fostran» (jfr 6 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen som undantar skrifter av sådant innehåll från
den exklusiva regleringen i grundlag). Den provokativa tendensen i utställningen
kunde i stället lämpligen ha givit uppslag till ett moment i
undervisningen i samhällskunskap eller till en mera allmän diskussion
inom skolan. Då några fasta regler inte finns om hur rektor skall förfara
i en situation av aktuellt slag, är dock vad som härutinnan förekommit
självfallet icke av beskaffenhet att kunna läggas Wikström till
last såsom tjänstefel.

Att Wikström begärde att fria arbetsgruppen skulle för honom an -

445

mäla att den bildats och uppge kontaktman för gruppen finner jag ej
anledning kritisera.

Jag finner likaledes, att Wikström icke saknat fog för sitt ingripande
mot personer utom skolan, som tänkt utnyttja skolans lokaler, särskilt
med hänsyn till erfarenheterna av hur representanter för dessa främmande
grupper tidigare uppträtt inom skolan.

Vad Ostrowski och Persson i övrigt anfört föranleder icke till något
mitt yttrande. Ärendet är därmed av mig avslutat.

För att förmå elever, som förstört en orienteringsbana, att bekänna
har rektor inställt en utlovad skoldans. Kritik av rektors åtgärd

I en den 17 april 1971 till JO inkommen skrift påtalade Bo Franzén,
med stöd av en artikel i en stockholmstidning, att rektorn Halvard
Noréus straffat en hel skola (centralskolan i Sandared) genom att dra
in en skoldans, sedan några elever förstört en snitslad orienteringsbana.
Franzén frågade om sådan kollektivbestraffning var tillåten.

Efter remiss inkom länsskolnämnden i Älvsborgs län med yttrande,
sedan nämnden hört skolstyrelsen i Sandhult samt Noréus.

Noréus förklarade i sitt yttrande att han inte var någon vän av kollektivbestraffning.
Han hade, uppgav han, aldrig tillämpat någon sådan
under sin långa skolchefstid. Det kunde enligt hans mening verkligen
ifrågasättas, »ja helt enkelt bestridas», att en inställd eller i realiteten
flyttad skoldans under rådande omständigheter var ett kollektivt straff.
Han ansåg att han alltid kunnat handskas och umgås med elever. Den
inställda skoldansen var snarast ett belägg för detta, menade han, bara
sakligheten fick komma till tals.

I övrigt åberopade Noréus en redogörelse för vad som hänt i saken,
en redogörelse som han tidigare tillställt länsskolnämnden. Av redogörelsen
framgick i huvudsak: Den 24 mars 1971 hade på en friluftsdag
en orienteringstävling ordnats för högstadiets elever. Varje årskurs
hade haft särskilt snitslade banor. Den 26 mars hade huvudläraren i
gymnastik anmält, att årskurs 9 i likhet med föregående år (då eleverna
tillhört årskurs 8) förstört banan genom att borttaga och omplacera
snitslar. För tilltaget hade elever i den klass som startade först — 9A
— svarat. Läraren hade varit mycket besviken och ansett att ofoget på
något sätt måste bestraffas. Noréus hade överlagt med skolstyrelsens
ordförande. Båda hade varit överens om att något måste göras och så
småningom beslutat sig för att dra in en utlovad skoldans, om inte
eleverna själva ville hjälpa till att klara upp saken. — Den 30 mars hade
Noréus vid 9: ans morgonsamling meddelat, att sabotage mot orienteringstävlingar
måste stoppas och hade därför begärt elevernas medverkan
»att plocka fram syndarna». Om klarhet i frågan inte kunde

446

vinnas före kl. 12.00 påföljande dag, skulle skoldansen den 2 april komma
att inställas. Inga tecken på elevernas engagemang i frågan hade
förmärkts under dagen. Även den 31 mars hade förflutit utan reaktion
från eleverna. — Den 1 april — 22 timmar efter tidsfristens utgång —
hade en representant för elevrådet frågat om dansen kunde få äga rum,
om den skyldige plockades fram. Noréus hade förklarat sig beredd att
överväga saken, om de skyldiga trädde fram omgående. Något senare
hade två elever anmält sig som skyldiga. Eftersom de varit bland de sist
startande, hade Noréus förklarat att de inte kunde vara de direkt skyldiga,
vilket de även medgivit. Eleverna hade sedan nämnt namnet på
en elev som direkt ansvarig. Noréus’ tålamod hade vid det laget, sedan
det även visat sig att eleverna haft en bandspelare dold under kläderna,
varit rätt uttömt. — Senare samma dag hade slutligen två elever »i
nonchalant ton» anmält sig som de verkligt skyldiga. Ingen ånger hade
förmärkts över tilltaget. Att skoldansen skulle inställas och vålla många
elever missnöje hade inte heller bekommit de skyldiga nämnvärt. —
Det sätt på vilket händelserna utspelats och ovilligheten från elevernas
sida hade styrkt Noréus i uppfattningen att dansen icke skulle få äga
rum. — »Eleverna själva hade utlöst straffet — om nu en inställd skoldans
kan kallas för straff i egentlig mening». Noréus betraktade en
skoldans som en uppmuntran utanför skolarbetet. — Han hade övervägt
att låta klasserna 7 och 8 ha dans i vanlig ordning. Det hade emellertid
säkerligen blivit ännu större komplikationer att tillåta detta, eftersom
9:ans elever då hade hållit till utanför danslokalen. — Sedan allting
blivit normalt igen efter påsklovet, hade eleverna begärt och fått sin
skoldans den 7 maj. — Det kunde tilläggas att det fanns exempel på
orienteringstävlingar, där elever kommit vilse och vållat oro bland lärare,
elever och föräldrar. Det fanns elever, som var totalt främmande för
Sandereds omgivningar. Noréus’ beslut, som understötts av skolstyrelsens
ordförande, hade på intet sätt varit förhastat. En eftergift från Noréus’
sida skulle ha undergrävt möjligheterna att upprätthålla något av »den
hyfs och ordning» som alltjämt var önskvärd och faktiskt nödvändig
vid skolan. — Eleverna vid skolan betraktade numera det skedda som
en olustig och beklaglig episod. En av de agerande eleverna hade också
bett Noréus om ursäkt.

Skolstyrelsen upplyste, att ärendet med den indragna skoldansen tidigare
behandlats i skolstyrelsen och att skolstyrelsen tagit del av den
redogörelse som Noréus lämnat tidigare samt att styrelsen vitsordade
riktigheten av denna. Skolstyrelsen ansåg att Noréus’ handlande i den
rådande situationen inte kunde klandras. Skoldansen fick anses vara en
uppmuntran till eleverna och inte en rättighet. Det kunde, framhöll
skolstyrelsen, anses fullt förklarligt att Noréus inför den situation som
förelåg inte ansåg sig vilja ge eleverna den begärda skoldansen.

Länsskolnämnden framhöll bl. a. följande.

447

Av Noréus’ redogörelse i ärendet framgår, att skoldansen utlovats
eleverna vid skolan och fastställts att äga rum 2.4.1971, att Noréus genom
hot om inställelse av dansen utövat viss påtryckning mot eleverna
i syfte att framkalla bekännelse från den eller de elever, som antogs
ha saboterat ifrågavarande orienteringstävling, samt att trots framkommen
bekännelse skoldansen ändock inte av Noréus tilläts äga rum på
utsatt tid. Vidare måste konstateras, att Noréus, ehuru han i sitt senaste
yttrande 23.10.1971 ifrågasätter, om inställande av skoldans kan
betraktas som straff, i sin tidigare till länsskolnämnden avgivna redogörelse
17.5.1971 själv är medveten om att åtgärden skulle kunna »vålla
många elever missnöje». Även den omständigheten, att Noréus valt
åtgärden som ett påtryckningsmedel i syfte att framtvinga bekännelse
och att han faktiskt lyckats därmed utvisar, att han varit medveten om
att eleverna kunde uppfatta åtgärden som kännbar och orättvis.

Länsskolnämnden får således konstatera, att Noréus genom sitt handlingssätt
låtit flertalet elever vid skolan vidkännas visst obehag för en
förseelse, som han insett eller bort inse blivit begången av endast ett
fåtal av dem. Ett sådant handlingssätt synes inte vara tillåtet. Noréus
torde således ha förfarit felaktigt. Till Noréus försvar må dock framhållas,
att han erhållit skolstyrelseordförandens samtycke till åtgärden och
att inställandet av en skoldans får betraktas som en tämligen lindrig
påföljd.

Länsskolnämnden får därför hemställa, att Justitieombudsmannen
låter bero vid ett uttalande om det felaktiga i Noréus’ handlingssätt.

Noréus inkom med ytterligare en skrift i anledning av vad länsskolnämnden
yttrat.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Det är naturligtvis i och för sig sant, att elever ej har någon ovillkorlig
rätt att få anordna dans i skolan. Om emellertid löfte givits om att
dans får ordnas viss dag, bör rektor inte rygga detta löfte utan fullgoda
skäl. Att någon eller några elever begått ofog kan inte rimligen uppfattas
som giltigt skäl för att inställa en dans för hela skolan. En sådan
åtgärd får ett omisskännligt drag av kollektiv bestraffning och mot sådan
reageras med rätta i vårt land (jfr JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 294).
Än mindre kan det vara tillbörligt att begagna hot om inställande av
skoldans som ett påtryckningsmedel för att förmå den eller dem bland
eleverna som gjort ofoget att bekänna.

Alldeles oavsett det tråkiga och riskabla i det tilltag från elevernas
sida som gav upphov till förevarande sak, har Noréus handlat på ett
sätt som strider mot vad nu sagts. Jag kan för egen del i allt väsentligt
instämma i länsskolnämndens bedömning av händelsen.

Med hänsyn till att skoldansen dock senare kom till stånd och till att
skolstyrelsen uttalat som sin avsikt att söka skapa en samarbetsnämnd
vid Sandaredsskolan, där representanter för elever skulle ingå — vilket
kan förmodas förhindra att en sak som det skedda upprepas — vidtar
jag ej ytterligare åtgärd.

448

Övrigt

Fråga om biskops skyldighet att prästviga kvinna

I en den 8 september 1970 till JO inkommen skrift påtalade Sture
Asp, att den då nyligen utnämnde biskopen i Göteborgs stift Bertil
Gärtner enligt tidningarna uttalat att han inte ämnade viga kvinna till
präst. Asp bad att JO skulle utreda om biskop har rätt att vägra kvinna
tillträde till prästämbetet.

JO Lundvik svarade följande.

Uttalanden som biskop eller annan gjort i tidning kan självfallet inte
läggas honom till last såsom tjänstefel eftersom utgivaren ensam ansvarar
för tidningens innehåll enligt reglerna i tryckfrihetsförordningen.
Även om Gärtners uttalanden redan av nu angivet skäl icke kan föranleda
något mitt ingripande mot honom, vill jag dock söka lämna
ett svar, om än kortfattat, på den fråga Asp dragit upp eftersom frågan
onekligen har ett allmänt intresse. Jag vill dock förutskicka, att frågan
är mycket svår och att jag, i allt fall i nuvarande läge, icke kan lämna
något bestämt besked. Mitt svar utgör därför närmast ett försök att
»hyfsa problemet» genom att framdraga några synpunkter, som kan
läggas därpå.

Sedan 1945 har i vårt land gällt, att kvinna äger lika behörighet som
man att befordras till statstjänst eller annat allmänt uppdrag. Denna
grundsats var till en början icke tillämplig såvitt gäller prästerlig tjänst.
Först genom en lag av den 17 oktober 1958 förordnades, att kvinna
skulle äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet
befordras till prästerlig tjänst.

Man har att skilja mellan tillsättning av prästerlig tjänst och prästvigning.
Tillsättning av prästerlig tjänst skiljer sig inte i något mera
väsentligt hänseende från vad som gäller tillsättning av t. ex. statlig
tjänst i allmänhet. Prästvigningen — som förlänar den vigde prästämbetet
och är en förutsättning för innehav av prästerlig tjänst — har däremot
av ålder ansetts vara en kyrkans interna angelägenhet. Det är biskopen
som förrättar prästvigningen och biskopen ensam beslutar vem
han vill viga. Någon möjlighet att anföra besvär över biskops beslut att
vägra viss person prästvigning torde icke finnas.

Med det anförda kan frågan om biskops rätt att vägra kvinna prästvigning
synas vara besvarad. För egen del finner jag dock frågan mer
komplicerad än så. En allmän förvaltningsrättslig grundsats i vårt land,
som rimligen borde vara tillämplig också vid biskops utnyttjande av

449

här aktuella befogenhet, är att all ämbetsutövning skall grundas på
objektivt godtagbara skäl. Ovidkommande hänsyn bör självfallet inte
få spela in vid avgörandet av om viss person skall få bli vigd till präst.

Man frågar sig då, vilka godtagbara skäl som skulle kunna anföras
av biskop för en rent generell vägran att viga kvinna till präst. Gärtners
av tidningarna återgivna uttalanden antyder, att han menat att vigning
av kvinna till präst inom Göteborgs stift skulle bryta mot stiftets karaktär
och tradition. Hans inställning skulle främst vara betingad av en
strävan att undvika splittring inom stiftet. I uttalandena antyds emellertid
också, att vigning av kvinna till präst skulle strida mot Gärtners uppfattning
och tro. I sitt numera utkomna herdabrev — till vilket Gärtner
i sina uttalanden hänvisat — ägnar Gärtner ett särskilt kapitel åt frågan
om kvinnliga präster. Han ser här problemen som en trosfråga men synes
vilja skjuta det slutliga ställningstagandet på framtiden.

Önskan att undvika splittring inom stiftet kan måhända — om risken
för splittring är reell — accepteras som ett skäl för vägran att viga
kvinnliga präster. I längden lärer dock detta skäl knappast kunna åberopas.
Inom andra stift vigs alltfler kvinnor till präster och den dag torde
nog förr eller senare komma när sådana söker och får prästerlig tjänst
inom Göteborgs stift. Frågan om vilka konsekvenser som skulle följa av
en vigning av kvinna till präst måste då komma i annat läge.

Vad angår det andra skälet, att det skulle strida mot biskopens religiösa
övertygelse att viga kvinna till präst, vill jag nämna att den frågan
dryftades vid tillkomsten av 1958 års lag om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst.

Lagen tillkom i den ordning 87 § 2 mom. regeringsformen föreskriver
för antagande av kyrkolag. Sedan riksdagen godkänt Kungl. Maj:ts i
proposition framlagda lagförslag, framlades förslaget för 1958 års allmänna
kyrkomöte, vilket lämnade sitt godkännande därtill. Kyrkomötets
godkännande av lagförslaget byggde på ett betänkande av mötets
särskilda utskott. I detta betänkande hade utskottet yttrat bl. a. följande.

Inom utskottet råder full enighet i följande tre huvudpunkter.

1. Önskemålet om kvinnas behörighet har hos många, såväl präster
som lekmän, framsprungit ur en ärlig omsorg om kyrkan i syfte att öka
hennes möjligheter att tjäna evangeliet.

2. Utskottet är enigt i den uppfattningen, att frågan om kvinnas behörighet
måste prövas inför Den Heliga Skrift, tolkad med hjälp av vår
kyrkas bekännelseskrifter.

3. Utskottet är enigt i den övertygelsen, att med Jesus och Nya Testamentet
har kommit en helt ny syn på kvinnan, och att all hänsyn måste
tagas till denna nya syn vid bedömandet av frågan om kvinnans tillträde
till prästämbetet.

Såsom redan antytts har trots den nu redovisade samstämmigheten

15 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

450

dock skiljaktiga meningar i föreliggande fråga gjort sig gällande inom
utskottet beroende på olikheter i bibelsyn och tolkning av våra reformatoriska
bekännelseskrifter.

Inom utskottet har emellertid rått en önskan att ge uttryck åt en
samfälld mening beträffande vissa med lagförslagets genomförande sammanhängande
frågor. Vare sig nu lagförslaget bifalles eller avslås, kommer
nämligen den kyrkliga gemenskapen att utsättas för påfrestningar.
Men då det för kyrkans gärning i vårt folk är av vital betydelse att undvika
en kyrkosplittrande söndring finner utskottet det nödvändigt att
dessa skiljaktigheter icke får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer
och att ingendera meningsriktningen utsättes för sådan påverkan, som
kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse eller intrång på samvetets frihet.

Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget
att hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin
religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet
som sin samfällda mening framhålla, att präst icke bör åläggas att
i tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete
på grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får
prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga
präster, icke skulle kunna avlägga dem.

Vidare torde, där prästerlig tjänst skall utan föregående val tillsättas
av Kungl. Maj:t eller domkapitel, kyrkorådet i sitt yttrande kunna ge
till känna, huruvida det önskar, att kvinna därvid ej må komma i fråga.

Även om dessa grundsatser tillämpas, lär det icke kunna helt undvikas
att det nya läget stundom kan vålla samvetsbetänkligheter, slitningar
eller missnöje. Utskottet förutsätter emellertid, att biskopsmötet ägnar
dessa frågor tillbörlig uppmärksamhet.

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman,
deltog i debatten i kyrkomötet om lagförslaget och uttalade därvid
bl. a., att han helt anslöt sig till särskilda utskottets åsikt att det var
nödvändigt att skiljaktigheterna inte fick överdrivna eller tillspetsade
uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen utsattes för sådan
påverkan som kunde uppfattas såsom åsiktsförföljelse eller intrång i
samvetets frihet. Edenman förklarade att han i det fallet talade på en
fullständigt enig regerings vägnar.

Vilken räckvidd som kan tillmätas dessa uttalanden synes mig icke
helt klart. Det har i den allmänna debatten hävdats, att av uttalandena
skulle följa att biskop har full frihet att välja om han vill prästviga
kvinna eller icke. Att kyrkomötet och troligen också regeringen ansåg
att de dåvarande biskoparna skulle äga sådan frihet synes mig tämligen
tydligt. Men när man drar den slutsatsen att också kommande biskopar
för all framtid skall äga samma frihet, befinner man sig enligt min mening
på vansklig mark. Jag kan inte frigöra mig från det intrycket, att
man här gör ett avsteg från vad som eljest är brukligt i vårt land. Man
strävar ju efter att tillämpning av lagar och författningar skall bli så
enhetlig som möjligt i olika delar av landet. Än så länge kan man måhända
hävda, att opinionen inom något stift avgjort är emot kvinnliga
präster, och det framstår då icke så stötande om biskopen vägrar att

451

viga sådana. Men vad händer, när opinionen svänger så att man även
inom det stiftet accepterar tanken på kvinnliga präster? Kan det vara
rimligt, att någon då tillträder biskopsämbetet med föresats att aldrig
viga någon kvinna till präst?

I vidare mån än nu skett ingår jag icke i besvarande av Asps fråga.

Fråga om domkapitlens tillsyn över pastorsämbetenas befattning
med folkbokföringen

Enligt 2 § andra stycket folkbokföringsförordningen (1967: 198) har
domkapitel inom stiftet tillsyn över pastorsämbetenas befattning med
kyrkobokföringen.

Enligt 6 § samma förordning förordnar Konungen i varje stift minst
en kyrkobokföringsinspektör att biträda domkapitlet vid tillsyn över
kyrkobokföringen. När flera kyrkobokföringsinspektörer förordnas i ett
stift, indelas stiftet i inspektionsområden, ett för varje inspektör.

I anledning av iakttagelse vid inspektion av Stockholms domkapitel
hördes rikets domkapitel om deras praxis vid tillsynen av kyrkobokföringen
och inhämtades synpunkter på hur uppkomsten av fel i prästbevisen
skulle kunna motverkas.

I sina remissvar framhöll domkapitlen, tämligen samstämmigt, att
domkapitlens tillsynsuppgifter över kyrkobokföringen utövades dels genom
en eller flera kyrkobokföringsinspektörer enligt 2 § andra stycket
folkbokföringsförordningen, dels i anslutning till biskopsvisitationer,
dels genom s. k. prostvisitationer, dels, slutligen, genom specialvisitationer
i anknytning till biskopsvisitationerna.

Samtliga domkapitel förnekade att fel i utskrivandet av prästbevis
skulle förekomma i någon större utsträckning. Domkapitlen menade
i allmänhet att det icke finns någon möjlighet till och icke heller något
behov av en mera aktiv tillsyn över kyrkobokföringen från domkapitlens
sida. För en aktivering av tillsynsuppgifterna krävdes särskild expertis
och särskilda medel för resor m. m.

Sedan ställföreträdande JO Petrén den 21 april 1971 övertagit ett JOämbete,
uttalade han i beslut den 27 april 1971 — efter att ha godtagit
domkapitlens samstämmiga förklaring att fel i folkbokföringen ytterst
sällan konstateras och efter att ha konstaterat att flertalet domkapitel
med nuvarande resurser kände sig icke vara i stånd att själva mera aktivt
verka som tillsynsmyndighet — bl. a. följande.

De felaktigheter som förekommer i prästbevis torde merendels vara
föranledda av den mänskliga faktorn. Att vid inspektioner klarlägga i
vilken omfattning fel förekommer torde vara i det närmaste omöjligt,

452

då några kopior av de utlämnade prästbevisen icke bevaras på pastorsexpeditionerna.
Tillsynen får därför normalt tänkas verka preventivt.
Dess betydelse förminskas icke därav.

När nu lagen påbjuder domkapitlen att utöva tillsyn över folkbokföringen,
kan man dock icke slå sig till ro med ett konstaterande av
svårigheterna. Av motiven till den nuvarande lagregeln (se IC.prop. 1946
s. 195—206) framgår att domkapitlen avsågs skola spela en aktiv roll i
tillsynen över kyrkobokföringen. Även om förhållandena ändrats sedan
dess, ter det sig likväl otillfredsställande att domkapitlen — med undantag
av då kyrkobokföringsinspektör tillika är ledamot av domkapitlet
— i allmänhet inte inom sig förfogar över den sakkunskap rörande
kyrkobokföring, som domkapitlet i egenskap av tillsynsmyndighet rimligen
borde besitta. Ehuru jag är fullt medveten om de betydande svårigheterna
för domkapitelledamöterna och den administrativa personalen
vid domkapitlen att göra ökade arbetsinsatser på detta område, bör varje
möjlighet tillvaratagas att ge domkapitelledamöterna och personalen
en på självsyn grundad erfarenhet av kyrkobokföringens problem. Alldeles
uppenbart är t. ex. att förmågan att förstå och analysera kyrkobokföringsinspektörernas
redogörelser beror av att domkapitlet självt
känner de förhållanden redogörelserna avser att belysa.

Det är icke realistiskt att förutsätta att ökade medel kommer att
ställas till domkapitlens förfogande för tillsynen av kyrkobokföringen.
Det får därför ankomma på domkapitlen att själva överväga, hur en
aktivering av deras tillsyn utan väsentligt ökade kostnader och personella
insatser skall kunna åstadkommas. Det uppslag som givits av domkapitlet
i Västerås innebärande att domkapitlet med biträde av kyrkobokföringsinspektören
då och då företar s. k. flygande inspektioner av
representativa pastorat synes mig intressant och förtjänt att uppmärksammas
även av berörda domkapitel. Även andra vägar torde kunna
beträdas. I de domkapitel, som bland sina medlemmar har en kyrkobokföringsinspektör,
torde dennes sakkunskap kunna utnyttjas. Den
kursverksamhet rörande kyrkobokföringen, som bedrives från centralt
håll, bör också i viss mån kunna utnyttjas av domkapitlen och deras
personal.

Kraven på förrättningsman jämlikt 19 § lagen om enskilda vägar

Vid JO Thyressons inspektion av Falu domsaga uppmärksammades
två mål avseende besvär över förrättning enligt lagen om enskilda vägar.
Förrättningarna hade handlagts av tjänstemän vid skogsvårdsstyrelsen
i länet. Överlantmätarens yttrande innehöll i båda fallen stark
kritik av förrättningarna. I det ena fallet förordades återförvisning.
Ägodelningsrätten hade i det fallet också undanröjt förrättningen och

453

visat den åter tili förrättningsmannen. I det andra fallet ifrågasatte
överlantmätaren om inte den klandrade förrättningen vöre en nullitet.
Ägodelningsrätten hade vid tiden för inspektionen ännu ej företagit
det målet till avgörande.

JO uttalade i inspektionsprotokollet att han — av vad som kunde
utläsas ur handlingarna — fann anledning betvivla att förrättningsmännen
varit skickade att verkställa de ifrågavarande förrättningarna.
JO lät vidare till protokollet anteckna.

Ansökan om förrättning av det slag varom här är fråga göres hos
vederbörande länsstyrelse på vilken det ock ankommer att, om hinder
ej möter, förordna förrättningsman. Såvitt gäller förrättning annorstädes
än i stad eller samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister
enligt de för stad meddelade bestämmelserna, stadgas i 19 § lagen
om enskilda vägar att länsstyrelsen till förrättningsman skall förordna
person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap
och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig.
Lämplighetsprövning skall, enligt vad som vidare framgår av detta
lagrum, företagas även om samtliga uppgivna sakägare förenat sig om
förslag till förrättningsman.

Förordnande torde i stor utsträckning i första hand lämnas till lantmätare
och för sådant fall är påbjudet att yttrande från vederbörande
överlantmätare inhämtas före det förordnande lämnas. Jämväl i sådana
fall då förordnande avses skola lämnas till annan än lantmätare synes
länsstyrelserna regelmässigt inhämta överlantmätarens yttrande i
saken. Detta måste också anses vara riktigt. Det är naturligt att överlantmätarens
yttrande får en avgörande betydelse för länsstyrelsens beslut
i förordnandefrågan.

Dessa fall aktualiserar frågan om de normer efter vilka överlantmätaren
skall bedöma kompetensen för andra föreslagna förrättningsmän
än lantmätare. Om det vid besvär över verkställd förrättning uppdagas
att den är behäftad med så allvarliga brister att den bör undanröjas
och saken företagas till ny handläggning kan detta innebära såväl
betydande merkostnader som stor tidsutdräkt för sakägarna. Det får
därför med hänsyn till de medborgare som beröres av dylika förrättningar
anses vara ett väsentligt krav att kompetensen blivit föremål för noggrann
prövning.

Med överlämnande av utdrag ur inspektionsprotokollet anhöll JO
Thyresson hos lantmäteristyrelsen om dess yttrande i saken.

Efter att i sin tur ha inhämtat yttrande från överlantmätarna i
Stockholms, Kronobergs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och
Norrbottens län inkom lantmäteristyrelsen med yttrande. Till detta
var fogade de nämnda överlantmätarnas yttranden.

Av överlantmätarnas yttranden framgick bl. a. följande.

Överlantmätaren i Stockholms län

För vissa typer av vägar och vägproblem synes särskild sakkunskap
böra krävas av förrättningsmannen. Hit hör framför allt skogsvägar

454

och därmed sammanhängande frågor. För denna typ av vägar torde
enligt överlantmätarens mening inte böra uteslutas att lämpliga förrättningsmän
kan erhållas bland inom länet tjänstgörande jägmästare.
Inom Stockholms län har emellertid behovet av skoglig sakkunskap vid
vägförrättning tillgodosetts genom att skogsvårdsstyrelsen jämlikt 22 §
lagen om enskilda vägar förordnats som sakkunnigt biträde åt den som
förrättningsman förordnade lantmätaren. Härigenom har lantmätarens
mera omfattande kunskap om och större rutin i fastighetsfrågor av formell
karaktär kunnat förenas med den skogliga sakkunskapen hos jägmästare
i skogsvårdsstyrelsen.

Inom länet finns alltså inte någon nämnvärd erfarenhet av bedömning
av kompetens hos annan tilltänkt förrättningsman än lantmätare.
Det torde dock vara uppenbart att vid bedömande av kompetensen för
uppgiften att handlägga förrättning av ifrågavarande slag hänsyn måste
tagas såväl till vederbörandes utbildning och erfarenhet i frågor som äger
samband med förrättningsuppgiften som hans vana och rutin att självständigt
taga ställning till och behandla frågor av skiftande slag som
kan uppkomma vid förrättningen. Förrättningsmannens rutin som förhandlingsledare
är av stor betydelse för lösandet av många förrättningsproblem
och bör därför vara en väsentlig faktor i bedömningen av vederbörandes
lämplighet att erhålla förordnande enligt 19 § lagen om enskilda
vägar.

Överlantmätaren i Kronobergs län

I Kronobergs län har praktiskt taget samtliga förrättningar enligt
2 kap. lagen om enskilda vägar handlagts av förrättningsmän från det
statliga lantmäteriet eller, i förekommande några fall, från kommunalt
fastighetsbildningsorgan.

Vid förrättning enligt lagen om enskilda vägar skall normalt prövas,
vägas mot varandra och sammanfattas i ett förrättningsutlåtande ett
flertal olikartade faktorer — allmänna och enskilda intressen, vägtekniska
önskemål, skogs- och jordbruksförhållanden, intrångs- och
värderingsfrågor etc. Förrättningsmannen måste äga förmåga till avvägningar
mellan skilda sakintressen, kunna sammanjämka motstridiga
uppfattningar, besitta goda kunskaper inom fastighetsrättens område
samt behärska förrättningstekniken överhuvudtaget, däribland en
klar och med lagen överensstämmande protokollföring. Däremot torde
speciella fackkunskaper i skogs- eller jordbruk, vägteknik eller dylikt
icke vara nödvändiga. Facksynpunkter från dylika områden, som i
mån av behov kan tillföras förrättningen å annat sätt, utgör nämligen
blott en del av alla de frågor som normalt skall avgöras i en förrättning.
Slutresultatet av förrättningen innebär ett rättsligt avgörande,
knutet till berörda fastigheter med giltighet oberoende av äganderättsförhållandena.

Synnerligen starka principiella skäl talar för att förrättningar av
förevarande slag som regel bör handläggas av samma organ som normalt
svarar för andra förrättningar med fastighetsrättsliga avgöranden,
d. v. s. fastighetsbildningsmyndigheten, och även kompetensförhållandena
torde som regel motivera sådan handläggning. Bakom denna uppfattning
ligger naturligtvis som en konsekvens av det anförda rättssäkerhetssynpunkter
och omsorg om såväl det allmännas som sakägarnas
berättigade intressen.

455

Överlantmätaren i Värmlands län

Under åren 1967—1969 hade förekommit sammanlagt 302 förrättningar
enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar. Av dessa hade endast 28
handlagts av annan än lantmätare. Såvitt gällde förrättningar enligt 3
kap. nyssnämnda lag handlades de städse av lantmätare. Överlantmätaren
och länsjägmästaren i länet hade tillsammans upprättat ett program
för samarbetet mellan lantmäteriet och skogsvårdsstyrelsen. Detta program
avsåg bl. a. skogsvägsförrättningar. Erfarenheterna från samarbetet
var goda.

I fråga om kompetenskrav för förrättningsman kunde anföras: Förrättningsman
för vägförrättning behöver i de allra flesta fall ha goda
kunskaper i fastighetsrätt jämte överblick över de planeringsproblem
som har samband med det enskilda vägnätet. Härtill kommer krav på
förhandlingsskicklighet och insikter i förrättningsteknik. Normalt bör
lantmäteriet ta hand om vägförrättningarna. På det sättet kan man få
till stånd en kompetent och rationell verksamhet — genom lämplig fördelning
på olika arbetsenheter så att bl. a. behövlig specialisering kan
ske. Det blir enligt överlantmätarens erfarenhet allt mindre underlag för
förrättningsmän utan den kompetens som representeras av lantmäteriet.
Tiden torde snart vara mogen att överlag kräva sådan kompetens. Det
finns dock fall där andra lösningar av förrättningsmannafrågan är
lämpliga. I sådana fall bör den föreslagne förrättningsmannens kompetens
bedömas mot bakgrunden av hans tidigare verksamhet och
ärendets art och bedömda svårighetsgrad. Utgångspunkten bör vara
krav på sådana kunskaper m. m. som nämnts ovan.

Överlantmätaren i Kopparbergs län

Att lantmätare med några års verksamhet på distrikt eller specialenhet
i allmänhet är fullt skickade att handlägga alla typer av förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar har förutsatts av 1935 års vägsakkunniga
och bekräftats genom de insatser lantmäteriet utfört på
detta område. Med beaktande av detta har överlantmätaren också i allmänhet
till förrättningsman, såväl då det gällt förrättningar enligt 2 kap.
som förrättningar enligt 3 kap. förenämnda lag, föreslagit antingen
distriktslantmätaren i vederbörande lantmäteridistrikt eller chefen för
sådan specialenhet till vars verksamhet hör förrättningar enligt lagen.
Undantag har gjorts i vissa fall då ifrågavarande enhetschef anmält att
en snar handläggning av vägärendet varit omöjlig på grund av bristande
personella resurser. Om ansökan i dylika fall gällt skogsväg inom
marker där fastighets- och äganderättsförhållandena bedömts vara icke
alltför komplicerade har i stället för lantmätare föreslagits tjänsteman
vid skogsvårdsstyrelsen, som vid underhandskontakt med chefen för
skogsvårdsstyrelsens tekniska sektion rekommenderats av denne. Sektionschefen
är själv en skicklig vägförrättningsman med mångårig praktisk
erfarenhet. Där skogsvårdsstyrelsen på uppdrag av sakägarna stått
som sökande och begärt förordnande för namngiven befattningshavare
hos skogsvårdsstyrelsen har överlantmätaren regelmässigt tillstyrkt bifall
till framställningen.

Det förutnämnda förfaringssättet har i stort sett slagit väl ut. Det
är att märka att de största svårigheterna med skogsbilvägförrättningarna
ofta ligger på den vägbyggnadstekniska och transportekonomiska sidan,
och att skogsvårdsstyrelsens förrättningspersonal i regel är väl kvalifi -

456

cerad att lösa dylika problem. Överlantmätaren har vidare när det gällt
befattningshavare som inte tidigare dokumenterat sin kunnighet, ansett
sig kunna förutsätta att en av skogsvårdsstyrelsen rekommenderad förrättningsman
äger erforderliga insikter för att genomföra förrättningen
på ett formellt riktigt sätt och i vart fall har möjlighet att tillgodogöra
sig råd och anvisningar från erfarna kolleger. Någon direkt kompetensprövning
genom examination eller liknande har inte verkställts. Det
förutnämnda samrådet under hand med chefen för skogsvårdsstyrelsens
tekniska sektion har fått utgöra underlag för överlantmätarens ställningstagande
i dylika förordnanden.

Den hittillsvarande verksamheten inom Kopparbergs län har visat att
inom skogsvårdsstyrelsen finnes befattningshavare, som, när det gäller
förrättningsobjekt av här ifrågavarande slag, väl uppfyller de krav på
en god förrättningsman, som stadgas i 19 § första stycket lagen om enskilda
vägar. Vad som framkommit i samband med justitieombudsman
Gunnar Thyressons inspektion vid Falu domsaga får enligt överlantmätarens
mening betraktas som olycksfall i arbetet. Det inträffade torde
leda till att skogsvårdsstyrelsen fortsättningsvis, när fråga uppkommer
att anförtro förrättningsuppdrag till befattningshavare utan tillräcklig
tidigare erfarenhet, övertygar sig om att vederbörande har erforderliga
förutsättningar som förrättningsman. Någon anledning i övrigt att ändra
hittillsvarande praxis föreligger enligt överlantmätarens mening ej.
Erfarenhetsmässigt gäller nämligen, såsom förut framhållits, att befattningshavare
med teoretisk utbildning av det slag varom här varit fråga
kan bli fullt kompetenta att handlägga förrättningar avseende skogsvägar
inom trakter, där rådande fastighets- och äganderättsförhållanden
icke erbjuder speciella svårigheter.

Överlantmätaren i Västernorrlands län

I Västernorrlands län har tjänstemän vid lantmäteristaten eller något
av de kommunala stadsingenjörskontoren tidigare under 1950- och
1960-talen som regel handlagt förrättningar enligt lagen om enskilda
vägar. För lantmäteriets del har förordnandena alltså lämnats vederbörande
distriktslantmätare eller specialenhet. Det har förekommit enstaka
undantag men detta har då oftast gällt personer som dokumenterat sin
kompetens att handlägga sådana förrättningar, t. ex. genom tidigare
tjänstgöring vid lokal fastighetsbildningsmyndighet.

I skogsstyrelsens cirkulärskrivelse 1966, A nr 19, som är dagtecknad
20.4.1966, uppmanas skogsvårdsstyrelserna att åta sig förrättningar enligt
enskilda väglagen beträffande vissa skogsvägar. Huvudsyftet anges
vara att komplettera den förrättningsverksamhet som bedrivs av lantmäteriet.
Cirkuläret distribuerades samma dag av lantmäteristyrelsen
till cheferna för lantmäteriets organisationsenheter.

På grund av innehållet i angivna cirkulär har skogsvårdsstyrelsen i
detta län ingivit till länsstyrelsen ett stort antal framställningar om att
två tjänstemän vid skogsvårdsstyrelsen A. och B. skulle förordnas att
handlägga förrättningar enligt lagen om enskilda vägar. Sådana förordnanden
har också utfärdats i 33 fall under senare tid med början
16.12.1968. Tio stycken av B. handlagda förrättningar har slutredovisats
till länslantmäterikontoret. I ett fall har besvär anförts över en av B.
handlagd förrättning. I mitt yttrande över besvären nödgades jag göra
allvarliga erinringar mot såväl den formella handläggningen som det
materiella resultatet av denna förrättning.

457

På grund av mina erfarenheter från förrättningar enligt lagen om
enskilda vägar har jag den uppfattningen att sådan förrättning ofta
kan vara komplicerad och även kontroversiell och därför ställer stora
krav på förrättningsmannens rättsliga kompetens. Eftersom förrättningen
syftar till att bilda ett organ för fastighetssamverkan får de fastighetsrättsliga
insikterna stor betydelse i sammanhanget. Enligt min
mening borde förrättningar av här ifrågavarande slag därför regelmässigt
uppdras åt fastighetsbildningsmyndighet eller åt annan som dokumenterat
tillräcklig kompetens. Vid bedömningen av sistnämnda fråga
— som är huvudfråga i förevarande remiss — bör erfarenheter från
tidigare tjänstgöring vid fastighetsbildningsmyndighet kunna godtas.
Däremot nödgas jag ifrågasätta om det kan vara tillräckligt med teoretiska
och praktiska insikter i vägbyggnadstekniska eller skogsbrukstekniska
frågor.

Överlantmätaren i Norrbottens län

Inom Norrbottens län förekommer numera ej att andra än tjänstemän
inom lantmäteriet (lantmätare) och skogsvårdsstyrelsen (jägmästare)
förordnas som förrättningsmän enligt lagen om enskilda vägar. I de
fall jägmästare vid skogsvårdsstyrelsen förordnats har förrättningen
avsett väg för i huvudsak skogligt utnyttjande. Förrättningarna handläggs
dock till allra största delen av lantmätare inom lantmäteristaten.

Av avgörande betydelse vid bedömningen av annan än lantmätares
lämplighet som förrättningsmän är personens utbildning och tidigare
praktiska verksamhet. Det bör dock framhållas att även om vid ett antal
skogsbilvägförrättningar det fungerat tillfredsställande med annan än
lantmätare som förrättningsmän, bristande förrättningsrutin i vissa fall
inneburit svårigheter som avspeglat sig i förrättningens kvalité. Ofta
uppkommer vid handläggning av s. k. renodlade skogsbilvägförrättningar
frågor som kräver en vid förrättningserfarenhet. Förrättningsmän
med sådan erfarenhet torde endast undantagsvis finnas att tillgå utanför
lantmäteriet. Frågan om förrättningsmännens kompetens bedömes vara
av sådan vikt för bl. a. rättssäkerheten att den bör beaktas vid översyn
av lagen om enskilda vägar.

Lantmäteristyrelsen gjorde i sitt yttrande inledningsvis en sammanfattning
av överlantmätarnas yttranden samt anförde därefter med
sammanfattningen som bakgrund bl. a. följande.

På grund av tillfällig brist på lantmätare under 1960-talet anordnades
både för skogsvårdsstyrelsernas personal och för ett antal av lantmäteriets
mätningsingenjörer särskilda kurser angående lagen om enskilda
vägar. För skogsvårdsstyrelsetjänstemän anordnade skogsstyrelsen sålunda
år 1966 i samarbete med lantmäteriet en två veckors kurs i tilllämpning
av lagen om enskilda vägar vid skogsvägar. Kursen följdes
upp med en kortare konferens i ämnet år 1968.

Avsikten var inte att utbilda förrättningsmän så att de skulle bli skickade
att avgöra tvistiga eller på annat sätt förrättningstekniskt komplicerade
vägfrågor utan — såsom torde ha varit ett syfte med skogsstyrelsens
cirkulärskrivelse — att till grund för skogsvårdsstyrelsernas behandling
av ärenden angående statsbidrag till skogsvägbyggnad möjliggöra
användande av förrättning enligt lagen om enskilda vägar i större
utsträckning än tidigare även när förutsättningar förelåg att träffa frivilliga
överenskommelser.

15* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

458

Förrättningsman enligt lagen om enskilda vägar måste ha vissa kunskaper
och insikter både i tekniska och ekonomiska frågor och i fråga
om det rättsliga regelsystemet och förrättningsförfarandet. De personer
utanför fastighetsbildningsorganen som kommer i fråga som förrättningsmän
enligt lagen om enskilda vägar är normalt sådana som har
sin huvudsakliga verksamhet inom vissa tekniska och ekonomiska fack,
främst vägbyggnad och skogsbruk.

Kraven på vissa kunskaper och insikter inom berörda fack innebär
inte krav på specialistkompetens. Krav av specialiserad art kan nämligen
tillgodoses på annat sätt, t. ex. genom anlitande av särskilt förordnad
sakkunnig (22 § lagen om enskilda vägar). Detsamma gäller för
övrigt motsvarande funktioner vid tillämpning av lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.
Sistnämnda lag kan aktualisera tillämpningar
inom vitt skilda tekniska specialområden. I sammanhanget kan nämnas
att lantmätarna erhållit viss grundläggande utbildning såväl i projektering
och anläggning av vägar som i fråga om skogsbrukets produktionsförutsättningar
och ekonomi. Denna utbildning är anpassad bl. a.
till de krav som normalt ställs på förrättningsman enligt lagen om enskilda
vägar.

Med hänsyn till ovan berörda förhållanden begränsar sig lantmäteristyrelsen
i det följande till de krav av juridisk och handläggningsmässig
art som bör ställas.

Tre faktorer som särskilt torde behöva beaktas vid den åsyftade kompetensbedömningen
är

1 förrättningsmannens utbildning

2 förrättningsmannens erfarenhet och lämplighet i övrigt

3 förrättningens sannolika svårighetsgrad.

Förrättning enligt lagen om enskilda vägar företer både när det gäller
de materiella frågorna och när det gäller förfarandet stor likhet med
fastighetsbildningsförrättning. För båda slagen av förrättningar krävs
förutom tekniska och ekonomiska insikter förmåga att riktigt tillämpa
en relativt invecklad rättslig reglering som rör både enskilda och allmänna
intressen. Förrättningsmännen måste därför ha behövliga juridiska
kunskaper inom det berörda materiella rättsområdet och i fråga
om de föreskrifter av formell art som skall tillämpas vid förrättningshandläggningen.
Överlantmätaren bör när det gäller förordnande enligt
lagen om enskilda vägar i det enskilda fallet pröva den tilltänkte förrättningsmannens
kvalifikationer. Om så anses erforderligt bör vederbörande
beredas tillfälle att som underlag för kompetensbedömningen
redovisa i vad mån han har förvärvat kunskaper av nyssnämnt slag.

Vederbörandes tidigare dokumenterade förmåga att handlägga vägförrättningar
bör också tillmätas stor betydelse vid den ifrågavarande kompetensbedömningen
enligt lagen om enskilda vägar. Normalt bör kunnandet
i olika avseenden och den förhandlingsskicklighet som förrättningsmannen
förvärvar förbättras allteftersom hans förrättningserfarenhet
ökar. Givetvis är det nödvändigt att en orutinerad vägförrättningsman
till en början förordnas att handlägga förrättningar som rör jämförelsevis
enkla förhållanden. I takt med visad ökad skicklighet kan
förrättningsman anförtros att handlägga förrättningar av högre svårighetsgrad.

En förrättnings svårighetsgrad kan i allmänhet i förväg bedömas av
överlantmätaren mot bakgrund av förrättningsobjektets omfattning,

459

dess karaktär (skogsbilväg, bildande av vägförening, uttagande av utfartsväg
etc.), fastighetsindelningen och äganderättsförhållandena inom
det aktuella området m. m. Helt naturligt är kompetensbedömningen
svårast att göra, när fråga är om att till förrättningsman förordna en person,
vilken ej tidigare handlagt vägförrättning. I sådant fall bör enligt
lantmäteristyrelsens mening hänsyn tas till i vad mån vederbörande
förvärvat kunskaper och erfarenheter genom att biträda vid vägförrättningar,
som handlagts av kunniga och erfarna förrättningsmän.

I anslutning till vad sålunda anförts kan nämnas att när förrättning
enligt lagen om enskilda vägar handläggs inom lantmäteriets förrättningsorganisation
brukar till förrättningsman förordnas vederbörande
distriktslantmätare eller chefen för en inom länet verksam specialenhet.
Därmed är emellertid inte sagt att distriktslantmätaren eller specialenhetschefen
personligen handlägger förrättningen. I stor omfattning förfar
chefen för vederbörande organisationsenhet i stället så, att han uppdrar
åt annan till enheten hörande tjänsteman — vanligtvis lantmätare
men i vissa fall ingenjör — att handlägga förrättningen. Av ingenjörerna
kommer bara de för sådana uppgifter särskilt lämpade och erfarna i fråga.
De begränsningar som finns i grundutbildningen när det gäller ingenjörerna
kompenseras genom strängt urval, fortbildning och lämplig
handledning. Som ett led i vidareutbildningen ingår att ingenjörerna biträder
chefen eller annan erfaren lantmätare vid handläggningen av
vägförrättningar av olika svårighetsgrad.

Den här omtalade delegeringen har författningsmässigt stöd i lantmäteriinstruktionen
(SFS 1965:794, ändrad genom 1966:326 och
1968: 357). Enligt bestämmelserna i 32 § lantmäteriinstruktionen må
nämligen chef för organisationsenhet i lantmäteriets förrättningsorganisation
uppdraga åt honom underställd personal att självständigt handlägga
förekommande tjänstegöromål. Göromål som enligt gällande bestämmelser
är förbehållna lantmätare — vilket i regel är fallet med
fastighetsbildningsförrättningar — får anförtros endast åt lantmätare.
Om anledning därtill finns, äger chef övertaga och slutföra handläggningen
av förrättning eller uppdrag som han överlåtit på honom underställd
tjänsteman.

Ifrågavarande stadgande innebär att chef för organisationsenhet är
ansvarig för att till honom underställd tjänsteman endast överlämnas sådana
förrättningar som denne med hänsyn till behörighet, erfarenhet
och kunskaper har förutsättningar att klara. Chefen är vidare jämlikt
3 § arbetsordningen för lantmäteristaten skyldig att tillse att tjänstemannen
i fråga lämnas erforderlig handledning, exempelvis i lagtolkningsfrågor.
Skulle tjänstemannen finna sig inte vara skickad att tillfredsställande
handlägga en till honom överlämnad förrättning — exempelvis
beroende på att förrättningen vid handläggningen visar sig vara
mera komplicerad än som kunnat förutses vid överlämnandet — åligger
det honom att anmäla förhållandet till chefen. Oberoende av om sådan
anmälan sker eller ej äger chefen, som förut sagts, övertaga och slutföra
handläggningen av förrättning som överlämnats till honom underställd
tjänsteman. I sammanhanget må nämnas att justitiekanslern
i skrivelse till en förutvarande tingsnotarie 30.9.1965 (justitiekanslersämbetets
dnr AD 165V4/65) erinrat om vikten av att en tjänsteman,
som finner sig inte skickad att tillfredsställande fullgöra en honom
åvilande arbetsuppgift, genom anmälan till myndighetens chef eller eljest
vidtager erforderliga åtgärder för att arbetsuppgiften skall bli behö -

460

rigen utförd. Bland sådana åtgärder bör enligt styrelsens mening kunna
inrymmas skyldighet att söka samråd med mera kvalificerade tjänstemän.

Anordningen med ingenjörerna såsom vägförrättningsmän föranleddes
— liksom skogsstyrelsens ovannämnda cirkulärskrivelse — av bristen
på lantmätare inom det statliga lantmäteriet under 1960-talet. Sagda
anordning, som lantmäteristyrelsen noga följt, har fungerat mycket bra,
förmodligen till stor del beroende på det statliga lantmäteriets delegeringssystem
med vad därtill enligt ovan hör. Skogsstyrelsens cirkulärskrivelse
tillkom efter samråd med lantmäteristyrelsen, men lantmäteristyrelsen
förutsatte givetvis därvid att kraven beträffande förrättningsmännens
kompetens inte skulle eftersättas. Lantmäteristyrelsen kommer,
sedan JO sluligen handlagt det föreliggande ärendet, att med skogsstyrelsen
ta upp frågan om lämpliga åtgärder för att säkerställa en god
kompetens hos de vägförrättningsmän utanför lantmäteriet som anlitas
för skogsvägförrättningar.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

Förrättningar enligt lagen om enskilda vägar har åtskilligt gemensamt
med förrättningar för fastighetsbildning, såväl då det gäller det formella
förrättningsförfarandet som då det gäller det materiella resultatet. Detta
framhölls i olika sammanhang vid lagens tillkomst (se exempelvis såvitt
angår förrättningsförfarandet prop. 1939:250 sid. 119 och såvitt angår
de materiella förhållandena NJA II 1940 sid. 388). I 19 § lagen om enskilda
vägar har också lantmätare särskilt angivits som exempel på lämplig
förrättningsman. Detta torde utgöra en anvisning om den kompetensnivå
som bör eftersträvas hos förrättningsmännen. Ehuru det vid lagens
tillkomst sålunda var klart att vägförrättningar hade samma karaktär
som de förrättningar som omhänderhades av lantmäteriväsendet och
man dessutom ansåg att lantmätare särskilt skulle ifrågakomma som
förrättningsmän ansåg man likväl uppgiften att förordna förrättningsman
böra ankomma på länsstyrelserna, såsom förhållandet varit enligt
äldre rätt. Det kan i detta sammanhang anmärkas att lantmäteristyrelsen
i sitt remissyttrande över förslaget till lagen om enskilda vägar tog
avstånd från framförda förslag om att det skulle ankomma på överlantmätare
och inte länsstyrelse att utse förrättningsmän (prop. 1939: 250
sid. 127). Naturligt nog har det i ärenden om förordnande av förrättningsman
till vägförrättning blivit ett nära samarbete mellan länsstyrelserna
och överlantmätarna. Man synes över lag ha strävat efter att i
första hand anförtro förrättningarna åt lantmätare, något som också
formellt krävt hörande av respektive överlantmätare. Praxis har, såvitt
jag förstått, blivit att länsstyrelserna alltid inhämtar överlantmätarnas
yttrande vid utseende av förrättningsman. I vissa fall t. o. m. överlämnar
man åt överlantmätaren att finna lämplig förrättningsman. Vid tillkomsten
av lagen om enskilda vägar uttalade departementschefen att
länsstyrelsen alltid skulle göra en verklig kompetensprövning av den

461

tilltänkte förrättningsmannen. Genom den praxis som utbildats torde
kompetensprövningen i realiteten ha kommit att hänskjutas till överlantmätarna.
Jag finner ingen anledning till invändning mot denna
utveckling. Förhållandet innebär emellertid — såsom jag förutskickade
då jag lät hämta lantmäteristyrelsens yttrande — att det är av stor vikt
vilka grunder överlantmätarna tillämpar då de föreslår förrättningsmän
eller yttrar sig över lämpligheten hos en tilltänkt förrättningsmän.

I det fall att uppdraget lämnas till befattningshavare inom lantmäteriväsendet
tillämpas, efter vad jag erfarit i detta ärende, i huvudsak den
ordningen att förordnandet gives åt distriktslanmätare eller chef för
specialenhet. Dessa — som måste förutsättas vara väl kvalificerade lantmätare
med stor förrättningsvana — har sedan möjlighet att med visst
bibehållet ansvar delegera uppgiften till underställd personal. Denna
ordning torde borga för att förrättningsuppdrag som anförtros lantmäteriväsendets
personal också verkställes av person som äger tillräckliga
teoretiska kunskaper och praktisk erfarenhet för att väl kunna lösa
uppgiften.

Vad härefter gäller personer utanför lantmäteriväsendet vill jag anföra
följande.

Lantmäteristyrelsen har i sitt hit avgivna yttrande redogjort för de
allmänna krav som enligt styrelsens uppfattning måste ställas på en förrättningsman.
Jag ansluter mig till vad styrelsen därvid anfört, men jag
vill begagna tillfället att, i likhet med vad flera av de hörda överlantmätarna
gjort, särskilt understryka två saker. Det ena är kravet på goda
rättsliga kunskaper hos förrättningsmannen. Det andra är vikten av att
förrättningsmannen med fog kan antagas äga praktisk förmåga att genomföra
en förrättning med vad den kan innefatta av förhandling, sammanjämkning
av stridiga intressen, prioritering av sådana intressen och
beaktande av översiktlig planering för området där förrättningen äger
rum. Det har inte av vad som förekommit i ärendet framgått om man
brukat uppställa krav på att en person skall ha närvarit vid åtminstone
ett pär förrättningar innan han själv anförtros att leda en, men jag vill
i vart fall uttala att det synes mig finnas fog för att upprätthålla ett
sådant krav. För dem som utanför lantmäteriväsendet främst kan komma
i fråga som förrättningsmän torde understundom föreligga möjlighet
att som sakkunnig enligt 22 § lagen om enskilda vägar biträda vid förrättningar
och därigenom vinna erfarenhet. Såvida inte förrättningen
avser väg belägen helt inom »stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens
bestämmelser för stad äga tillämpning», skall förrättningsakten
slutligen överlämnas till länslantmäterikontoret. Anförs ej besvär överlämnas
akten dit direkt efter besvärstidens utgång. Av vad jag i ärendet
erfarit förekommer granskning av förrättningar endast om besvär anförts
över dem. Jag anser emellertid att det skulle vara till stor fördel
om överlantmätama i viss omfattning lät anställa granskning av för -

462

rättningar som utförts av nya förrättningsmän oavsett om besvär anförts
över förrättningarna eller ej.

Med hänsyn till vad jag i ärendet inhämtat om lantmäteristyrelsens
och överlantmätarnas syn på det vid ifrågavarande inspektion upptagna
spörsmålet finner jag ingen anledning till vidare åtgärd.

Fråga om i vad mån inspektion i hälsovårdsärende och vitesföreläggande
i sådant ärende bör föregås av kommunikation med vederbörande
fastighetsägare

I ett flertal ärenden under senare år har fråga uppkommit i vad mån
inspektion i hälsovårdsärenden och förelägganden i sådana ärenden
bör föregås av kommunikation med vederbörande fastighetsägare.

I ett sådant ärende var omständigheterna följande: Hälsovårdsinspektören
i dåvarande Husby-Rekarne kommun, Helge Dahm, besiktigade
hösten 1970 Rossviks säteri, som tillhörde kaptenen P.-F. Cederbaum,
utan att dessförinnan underrätta Cederbaum härom. Efter inspektionen
anmanades Cederbaum genom skrivelse av den 22.9.1970 från Dahm
att vidta vissa åtgärder. Dahm hade dessförinnan varken varit i förbindelse
med Cederbaum eller samrått med hälsovårdsnämnden. I
skrivelse till hälsovårdsnämnden 26.9.1970 påpekade Cederbaum att
Dahm inte samrått med honom före besiktningen. Han påpekade att så
skulle ske och hänvisade härutinnan till ett uttalande av JO den
8.9.1965. Cederbaum meddelade samtidigt nämnden att han skulle
besöka Rossvik 6.10.1970 för att ta ställning till hälsovårdsinspektörens
skrivelse. Utan att ta kontakt med Cederbaum inspekterade Dahm å
nämndens vägnar den 8.10.1970 ånyo fastigheten. Nämnden beslöt
samma dag att vid vite av 5.000 kr. förelägga Cederbaum vidta vissa
av de åtgärder som omfattades av Dahms anmaning den 22.9.1970.
Nämnden hade dessförinnan inte någon kontakt med Cederbaum. Länsstyrelsen
i Södermanlands län upphävde efter besvär av Cederbaum
den 2.4.1971 nämndens beslut efter att ha prövat detta i sak. Länsstyrelsen
uttalade vidare i beslutet att de av Cederbaum i besvären berörda,
av Dahm framställda anmärkningarna om brister i vissa bostäder i och
för sig inte medförde någon rättslig verkan för Cederbaum. Anmärkningarna
föranledde därför ej något länsstyrelsens särskilda uttalande.

Cederbaum klagade hos JO över att varken Dahm eller hälsovårdsnämnden
samrått med honom i ärendet. Cederbaum ifrågasatte om
hälsovårdsinspektör ägde utfärda föreläggande utan att hänvisa till
hälsovårdsnämnd eller ens meddela att han utfärdade föreläggandet på
uppdrag av nämnden.

463

Länsstyrelsen anförde efter remiss i anledning av klagomålen bl. a.
följande.

Vid beaktande av utgången i besvärsmålet måste den kritik som
Cederbaum framställt i sin anmälan mot hälsovårdsnämnden anses vara
välgrundad. Detta gäller i särskild grad hälsovårdsnämndens uraktlåtenhet
att kalla Cederbaum att närvara vid den av nämnden 8.10.1970
företagna inspektionen. Ett samråd vid detta tillfälle bör ha tett sig så
mycket mer påkallat som nämnden samma dag beslutade om ett vitesföreläggande.
Uraktlåtenheten finner länsstyrelsen anmärkningsvärd
även ur den synpunkten att Cederbaum i skrivelse 26.9.1970 till nämnden
förklarat att han önskade ett sammanträffande, därvid han betonat
angelägenheten av och det berättigade i ett samrådsförfarande genom
att åberopa ett tidigare JO-uttalande.

Dahm hördes i ärendet och yttrade därvid bl. a.:

Dahm har under 1965—1970 varit anställd på deltid som hälsovårdsinspektör
i Husby-Rekarne kommun. Hälsovårdsnämnden i kommunen
hade icke delegerat beslutsrätt till honom enligt 12 § hälsovårdsstadgan.
Ej heller i övrigt fanns någon instruktion för honom. Han arbetade på
så vis att han utan särskilt uppdrag av hälsovårdsnämnden företog inspektioner.
Om dessa underrättades i allmänhet icke fastighetsägaren
i förväg. Det är den rutin man har på en hälsovårdsnämnd, att tjänstemannen
så långt det är möjligt skall försöka få åtgärder vidtagna utan
att blanda in nämnden. Rent rutinmässigt brukar inspektionerna tillgå
så att inspektion först vidtas, varefter ägaren får en skrivelse. Därefter
brukar kommunikation komma till stånd. Regelmässigt sker inte någon
kommunikation före en inspektion. Det skulle innebära mycket merarbete
för en inspektör och alla myndigheter är underbemannade. »Det
skulle bli rätt tidsödande om man varje gång skulle försöka passa på
när det passar vederbörande att ställa upp för en inspektion». Hälsovårdsnämnden
i Eskilstuna har för övrigt för rätt många år sedan på
framställning av Eskilstuna fastighetsägareförening fattat beslut i denna
fråga. Beslutet innebär att, om inspektion skall göras i en fastighet och
ägaren bor i fastigheten, inspektören först skall gå upp till fastighetsägaren
och meddela att fastigheten skall inspekteras. Om fastighetsägaren
då vill följa inspektionen får han göra det. Nämnden har vidare
beslutat att inspektören inte skall ta kontakt med fastighetsägaren,
om denne bor på annan ort eller under annan adress på orten och inte
finns i fastigheten. Skrivelsen till Cederbaum 22.9.1970 var avfattad helt
rutinmässigt på det sätt som alla dylika skrivelser plägar utformas.
Dahms skrivelse till Cederbaum var inte något föreläggande och får
inte uppfattas som ett sådant. I skrivelsen använde Dahm ordet anmana
och inte anmoda. Han följde därvid Överståthållarämbetets tidigare
föreskrifter. Ämbetet hade nämligen bestämt att tjänstemän i Stockholm
inte fick anmoda men väl anmana. Visserligen uppställdes i skrivelsen
direkta krav, men de baserades på hälsovårdsstadgans bestämmelser.
Om vederbörande inte vill utföra anmanat arbete inom viss tid,
så kan det aldrig bli någon straffpåföljd.

Ställföreträdande JO Petrén anförde vid ärendets avgörande följande.
Reglerna i 71 § hälsovårdsstadgan öppnar möjlighet för hälsovårds -

464

nämnd att antingen omedelbart eller efter råd eller uppmaningar besluta
om föreläggande. Svenskt administrativt förfarande bygger på grundprincipen
att ett förpliktande beslut icke skall riktas mot enskild utan
att denne fått tillfälle yttra sig, för den händelse icke avsevärda nackdelar
är förenade med sådan kommunikation. Denna princip, som får
anses vara del av gällande svensk rätt, har närmare preciserats i den i
år antagna förvaltningslagen, vilken träder i kraft 1.1.1972. I 15 §
nämnda lag stadgas sålunda, att ärende ej får avgöras, om icke sökande,
klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet
genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig
över det. Från denna huvudregel har i lagrummet angivits vissa undantag,
som saknar tillämplighet i förevarande fall.

Frågan om kommunikationsprincipens tillämplighet i ärende, som
avgöres av hälsovårdsnämnd, har upprepade gånger varit föremål för
uttalande av JO. I ärendet JO 162/1965, vilket för övrigt också avsåg
Cederbaum, redovisade JO Bexelius i skrivelse 8.9.1965 till hälsovårdsnämnden
i Kärna kommun — efter att ha konstaterat att uttrycklig
föreskrift saknas i hälsovårdsstadgan om att tillfälle skall beredas fastighetsägare
eller annan att yttra sig innan hälsovårdsnämnd fattar beslut
om förbud enligt 71 § hälsovårdsstadgan — utförligt skälen för en
allmän regel om kommunikation i förvaltningsförfarandet. Han konkluderar
att dessa skäl uppenbarligen har giltighet med avseende på
ärenden som utmynnar i förbud enligt nämnda bestämmelse i hälsovårdsstadgan,
vilka beslut enligt JO Bexelius kan vara av stor ekonomisk
betydelse för den mot vilken beslutet riktas. JO Bexelius uttalar
i sin skrivelse att Cederbaum hade bort erhålla tillfälle att före hälsovårdsnämndens
beslut yttra sig över vad som förekommit. — I ett
annat hälsovårdsärende av likartad beskaffenhet (JO 507/1966) har
JO Bexelius i skrivelse 11.1.1967 till Östra Orusts kommun uttalat
sig på enahanda sätt. Även i detta fall hade det bolag, mot vilket ett
förbud enligt 71 och 72 §§ hälsovårdsstadgan skolat riktas, bort få
tillfälle yttra sig.

Jag kan i allo ansluta mig till dessa uttalanden.

Därutöver må anmärkas, att stadgandet i 71 § hälsovårdsstadgan kan
synas ge hälsovårdsnämnden valfrihet mellan att höra den, mot vilken
ett föreläggande eller ett förbud avses skola riktas, eller att underlåta
detta. Mot bakgrund av vad nu sagts torde dock bestämmelsen i stadgan
som är utfärdad 19.12.1958 icke vara att förstå på detta sätt. Ett omedelbart
beslut, dvs ett beslut fattat utan kontakt med den berörde,
synes böra meddelas endast då särskilda skäl talar för ett avstående
från vederbörandes hörande, t. ex. då hörandet skulle leda till ett icke
godtagbart dröjsmål med beslutet eller då ett hörande skulle möjliggöra
för den mot vilken beslutet avses skola riktas att på ett eller annat
sätt motverka hälsovårdsnämnden i dess arbete.

465

I förevarande fall har hälsovårdsnämnden i sitt beslut 8.10.1970 konstaterat
att Cederbaum fått del av Dahms skrivelse av 22.9.1970, vari
denne gjort vissa påpekanden om brister som han funnit vid sin inspektion
av säteriet. Däremot har Cederbaum icke underrättats om den
förnyade inspektionen av egendomen samma dag beslutet fattades.
Enligt min mening hade nämnden, innan den fattat beslut, bort underrätta
Cederbaum om iakttagelserna vid denna senare inspektion. Framför
allt hade emellertid nämnden bort upplysa Cederbaum om att ett
ärende var anhängigt mot honom hos nämnden, i vilket kunde ifrågakomma
att vid vite förelägga honom att fullgöra vissa prestationer till
efterlevnad av gällande hälsovårdsföreskrifter.

Av Dahms åtgärd att tillställa Cederbaum den ifrågavarande skrivelsen
av 22.9.1970 kunde den senare icke utläsa, att ett ärende var eller
kunde komma att bli anhängigt mot honom hos hälsovårdsnämnden.
Dahm nämner intet därom i skrivelsen. Nämnden själv har överhuvud
icke företagit någon som helst egen kommunikationsåtgärd i saken,
innan den fattade sitt beslut. Att så bort ske, synes mig så mycket
uppenbarare som nämnden beslöt att kombinera föreläggande med vite
enligt 75 § hälsovårdsstadgan. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt stötande
att en enskild ålägges vite å flera tusentals kronor utan att han över
huvud formellt underrättats om att ett ärende av sådan art är anhängigt
mot honom. Uppenbarligen hade det också varit av betydelse att Cederbaum
beretts tillfälle yttra sig i sakfrågan. Den omständigheten att länsstyrelsen
efter besvär av Cederbaum upphävde hälsovårdsnämndens
beslut tyder på att nämnden med all sannolikhet skulle ha haft ett
sakligt bättre underlag för sitt ståndpunktstagande, om den hört Cederbaum
och tagit del av de upplysningar han därvid kunnat lämna.

Av vad nu sagts framgår att hälsovårdsnämnden vid handläggning
av ärendet beträffande kommunikationen med Cederbaum brustit i vad
som ålegat nämnden enligt allmänna grundsatser för förvaltningsförfarandet.

Nämnden har i sitt yttrande till länsstyrelsen i anledning av klagomålen
hos JO ej funnit anledning att redovisa några skäl för sin underlåtenhet
att kommunicera med Cederbaum, trots att klagomålen huvudsakligen
rör denna fråga. Förklaringen till nämndens förfaringssätt kan
vara att söka i att nämnden icke haft tillräckliga förvaltningsrättsliga
insikter.

Under beaktande av att hälsovårdsnämnden i Husby-Rekarne kommun
icke längre existerar har jag i denna del av ärendet ansett mig
kunna, trots vad som framkommit, låta bero vid nu gjorda erinringar.

Det förberedande arbetet i hälsovårdsärenden består i stor utsträckning
av inspektioner på platsen. Därom stadgas i 82 § hälsovårdsstadgan
att den som har att utöva tillsyn över allmän hälsovård skall för fullgörande
av tillsynen äga tillträde till bostad, lokal och område ävensom

466

äga att där företaga undersökningar vartill hans tjänsteåligganden ger
anledning. Stadgan innehåller emellertid icke några regler om formerna
för dylika inspektioner. Av det efterföljande stadgandet att handräckning
kan erhållas, om tillträde vägras utan godtagbart skäl, kan dock
utläsas att fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren förutsättes skola
underrättas om en planerad inspektion och få tillfälle anföra sina synpunkter
härpå. Beträffande frågan om fastighetsägare eller annan även
bör beredas tillfälle att närvara vid inspektionen saknas i hälsovårdsstadgan
eller eljest i författning likaså uttryckliga bestämmelser. Självfallet
kan härav icke dragas den slutsatsen att sådan närvaro skulle
vara utesluten. Tvärtom torde det i flertalet fall vara till fördel ur saklig
synpunkt om fastighetsägaren kan närvara. De allmänna förvaltningsrättsliga
reglerna om kommunikation, som ovan åberopats, torde vad
gäller detta förberedande stadium icke vara lika entydiga som då fråga
är om själva beslutsfattandet.

Spörsmålet om vilken rätt den har, mot vilken åtgärder planeras,
i samband med en hälsovårdsinspektion, har ingående behandlats av
JO Bexelius i de båda ovan citerade skrivelserna. I det förra ärendet
(JO 162/1965) uttalar Bexelius att något hinder icke förelegat att kalla
Cederbaum till besiktningen; omständigheterna har fastmera i detta
fall varit sådana, att det varit sakligt påkallat att tillfälle beretts honom
att närvara vid besiktningen. I ärendet JO 507/1966 uttalade Bexelius
på liknande sätt följande:

Någon i författning stadgad skyldighet för hälsovårdsnämnd att underrätta
fastighetsägare eller annan om tillämnad besiktning av bostad
som står under hälsovårdsnämnds tillsyn finnes icke. Det är emellertid
uppenbart att det ofta kan vara till gagn, om fastighetsägaren får tillfälle
att nävara vid sådan besiktning för att lämna nämnden upplysningar,
som kan vara av värde för en allsidig och saklig prövning av
ärendet. Så skulle av utredningen att döma ha varit fallet vid de nu
angivna besiktningarna. Då något hinder att kalla bolaget till ifrågavarande
besiktningar ej heller uppgivits, borde därför enligt min mening
tillfälle ha beretts bolaget att närvara vid desamma.

Även i denna del kan jag instämma i de överväganden, på vilka JO
Bexelius ovan återgivna uttalanden bygger.

Uppenbarligen är det i allmänhet ur saklig synpunkt en fördel om
den inspekterande vid själva inspektionen kan med fastighetsägaren
direkt överlägga om de sakförhållanden som inspektionen avser att
belysa. Redan av detta skäl synes inspektion icke böra hållas utan att
fastighetsägaren underrättas och beretts möjlighet att närvara, för den
händelse icke särskilda skäl såsom stor brådska eller befarad tredska
bestämt talar i annan riktning. Frågan torde emellertid icke enbart böra
betraktas ur synpunkten förvaltningsförfarandets effektivitet, vilken
synpunkt i allmänhet — såsom följer av det sagda — torde tala för
vederbörandes kallande till förrättningen, utan allmänna rättssäkerhets -

467

hänsyn kräver också beaktande. Fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren
har visserligen skyldighet att bereda den inspekterande tillträde,
men därav följer icke att denne har befogenhet att efter eget gottfinnande
tränga in i annan tillhörig eller av annan disponerad bostad,
lokal eller område. För en liknande situation, nämligen beträffande
hyresnämnds besiktning av lägenhet, finns i 9 § lagen 28.5.1968 om
hyresnämnder en uttrycklig regel om att parterna skall beredas tillfälle
att närvara vid besiktningen. Motsvarande får enligt min mening antagas
gälla också beträffande inspektion enligt hälsovårdsstadgan, även
om föreskrift därom saknas i skriven rätt.

I förevarande fall hade Dahm bort underrätta Cederbaum om att han
ämnade företaga inspektion på Rossvik 22.9.1970. Vidare hade det
funnits all anledning för nämnden att taga kontakt med Cederbaum
och försöka överenskomma med denne om lämplig tidpunkt för en ny
inspektion sedan Cederbaum i skrivelse 26.9.1970 till nämnden tagit
upp frågan. I stället för att överlämna denna framställning till Dahm
för att besvaras av denne borde man från nämndens sida ha satt sig i
förbindelse med Cederbaum för att om möjligt samordna den inspektion
som hölls 8.10.1970 med Cederbaums besök på egendomen.

Dahm har för sin del åberopat långvarig praxis och även ett beslut
som hälsovårdsnämnden i Eskilstuna för nu rätt länge sedan skulle ha
fattat, enligt vilket förhandsmeddelande om inspektionen icke behövde
lämnas vederbörande.

Enligt min mening kan det inte anses vara att utsätta de kommunala
hälsovårdsmyndigheterna för alltför betungande krav, om man fordrar
att de i princip skall låta den, mot vilken en planerad inspektion riktas,
få underrättelse härom. Sådan underrättelse bör kunna lämnas genom
ett tämligen enkelt rutinförfarande. I den mån hinder icke möter eller
det i särskilda fall skulle vara olämpligt, bör även vederbörande få
tillfälle närvara vid inspektionen.

Med hänvisning till vad ovan anförts har jag i denna del kunnat
avstå från att vidtaga annan åtgärd än att uttala att nuvarande praxis,
som icke står i överensstämmelse med allmänna grundsatser om kommunikation,
bör ändras i enlighet med vad nu sagts.

I sin skrivelse 22.9.1970 till Cederbaum, vari Dahm redovisar resultaten
av sin inspektion av Rossvik, anger Dahm de brister i hälsovårdsavseende
han därvid iakttagit. Tillika anges i skrivelsen på vad sätt
de anmärkta bristerna skall avhjälpas. Skrivelsen utmynnar i en anmaning
till Cederbaum att före viss tid ha avhjälpt ifrågavarande bristfälligheter.
Beträffande denna anmaning har länsstyrelsen i beslutet
21.4.1971 uttalat att Dahms ifrågavarande anmärkningar i och för sig
icke medför någon rättslig verkan för Cederbaum och att de därför ej
föranleder något länsstyrelsens uttalande.

Enligt 12 § hälsovårdsstadgan äger hälsovårdsnämnd uppdraga åt

468

befattningshavare hos nämnden att å nämndens vägnar fatta beslut
beträffande vissa grupper av ärenden. Sådant beslut om delegation skall
underställas länsstyrelsens prövning. Hälsovårdsnämnden i HusbyRekarne
kommun har icke meddelat Dahm något dylikt uppdrag att
besluta å nämndens vägnar. Denne har sålunda överträtt sina befogenheter,
då han utfärdat anmaningar till Cederbaum att före viss tid
vidtaga olika åtgärder. Beslut av sådan innebörd har kunnat fattas
allenast av hälsovårdsnämnden. Dahms invändning att hans anmaningar
icke framstår som myndighets påbud kräver icke bemötande.

Samhällsmedlemmarna möter i dagens komplicerade samhälle företrädare
för myndigheterna, som har att tillvarataga samhällsintressena
i många skilda sammanhang. De enskilda kan icke i varje situation
kontrollera att de krav myndighetsrepresentanterna å samhällets vägnar
ställer på medborgarna är lagligen grundade. Dessa måste kunna förlita
sig på att vederbörande tjänsteman har författningsmässigt stöd för det
påbud eller förbud, för vilket han kräver åtlydnad. Om nödig respekt
för samhällsmaktens företrädare skall kunna upprätthållas, är det av
vikt att dessa noga håller sig inom de gränser, som gällande lagstiftning
uppdrager för deras myndighetsutövning.

Dahms anmaningar i skrivelsen av 22.9.1970 har rättsligt sett varit
nulliteter, vilket länsstyrelsen också konstaterat. Yad Dahm haft att
göra var att — om han inte kunnat ordna upp saken vid direkt kontakt
med Cederbaum — i skrivelse till hälsovårdsnämnden meddela sina iakttagelser
och framlägga förslag till åtgärder. Cederbaum borde i så fall
ha underrättats härom. Dahm säger sig ha arbetat 33 år inom den
offentliga hälsovården och får antagas vara väl förtrogen med lagstiftningen
på området. Han angiver sig vidare ha handlat på samma
sätt som överallt skulle vara brukligt. Det synes allvarligt att en kommunal
tjänsteman på detta sätt tager sig befogenheter, som rätteligen
tillkommer en kommunal nämnd. Dahm har till sin ursäkt huvudsakligen
anfört att han utgått från att mottagaren av hans skrivelse, i detta
fall Cederbaum, förstått att fråga icke var om förpliktande beslut
utan om något slags goda råd, som mottagaren alltefter eget bedömande
kunde följa eller underlåta att följa. Cederbaums överklagande av
Dahms anmaningar visar tydligt, att i vart fall han icke uppfattat
Dahms anmaningar på detta sätt. Cederbaum har sålunda hos länsstyrelsen
anfört att innebörden av en tidsbestämd anmaning och ett
föreläggande för en vanlig medborgare synes vara densamma.

Sammanfattningsvis måste sägas att den praxis Dahm uppger sig ha
tillämpat i detta fall inger allvarliga betänkligheter.

Självfallet är att, om den kommunala hälsovården skall kunna
fungera, tjänstemännen inom denna sektor måste kunna kommunicera
med berörda parter på ett förnuftigt och praktiskt sätt. De måste ge
enskilda råd och anvisningar om hur de bör förfara för att uppfylla

469

gällande hälsovårdsföreskrifter. De måste också kunna delge dem, som
varit föremål för inspektion, sina därvid gjorda iakttagelser samt för
dessa omtala de åtgärder de lämpligen bör vidtaga, därest tjänstemannen
icke skall nödgas taga upp deras ärende i hälsovårdsnämnden för eventuellt
beslut av denna.

Uppenbart är att ett vidsträckt behov av beslutsdelegation från hälsovårdsnämnd
till dess tjänstemän kan föreligga i många fall. Departementschefen
har vid hälsovårdsstadgans tillkomst (Kungl. prop. 1958 B
46 s. 150) med hänblick härpå understrukit att det, utan särskild föreskrift
om annan ordning, alltid är den kommunala nämnden i dess
helhet som fattar beslut i en fråga. Just på grund härav — för att tillgodose
nyssnämnda behov — har regler om möjlighet till delegation
av beslutanderätt införts i 12 § hälsovårdsstadgan. Departementschefen
framhöll i detta sammanhang att ett överförande av hälsovårdsnämndens
beslutanderätt i viss omfattning måste anses rationellt ur arbetssynpunkt.
Lagstiftaren har sålunda klart anvisat hur det skall tillgå då
behov av beslutsdelegation till tjänsteman bedömes föreligga. Skulle
nuvarande regler visa sig icke i tillräcklig grad gå existerande praktiska
behov av delegation till mötes, får lagstiftningen ändras. Däremot kan
det icke godtas att tjänstemän själva tager sig en rätt att fatta beslut
som lagstiftningen icke ger dem.

Fråga om tillsyn beträffande hyresgästs tillämpning av vissa i hyresavtalet
intagna ordningsföreskrifter, när förhyrd lägenhet är belägen
inom sjukhusområde

I en i Aftonbladet 12.2.1971 införd artikel uppgavs bl. a., att hos
Allmänna bevaknings-AB anställda vakter med hund nattetid gjort
razzia på den s. k. sjätte paviljongen vid Karolinska sjukhuset, innehållande
personalbostäder för ogift kvinnlig personal, och därvid avhyst
manliga gäster som utan vederbörligt tillstånd vistades där. Sedan
saken från olika håll påtalats hos JO, verkställdes utredning.

Av handlingarna framgår i huvudsak följande: Karolinska sjukhuset
tillhandahåller ett stort antal bostäder till sin personal, däribland 59
möblerade enkelrum i den på sjukhusområdet belägna paviljongen 6.
Paviljongen innehåller dessutom vissa gemensamhetsutrymmen för hyresgästernas
räkning. För uthyrningen av bostäder har sjukhuset upprättat
ett tryckt kontraktsformulär. Enligt p. 8 i detta formulär förpliktar sig
hyresgästen att inte utan medgivande från sjukhuset ha inneboende i
bostaden samt att iakttaga vid kontraktet fogade ordningsföreskrifter.
Bland dessa fanns vid ifrågavarande tidpunkt en bestämmelse, varigenom
hyresgästen förband sig att med hänsyn till övriga hyresgästers be -

470

rättigade krav på nattro inte ha gäster på rummet mellan kl. 24—9.
Denna bestämmelse hade sin grund i hänsynen till medhyresgästerna
och var föranledd bl. a. av att rummen är sammanförda i våningar med
gemensam ytterdörr, gemensamt tvättrum och gemensamma toalettrum.

Mot bakgrund av ett ökande antal inbrott och grava ordningsstörningar
inom sjukhusområdet nattetid och på framställning av företagsnämnden
vid sjukhuset om åtgärder för att öka nattpersonalens och
de inom området boendes säkerhet mot övergrepp har direktionen vid
Karolinska sjukhuset slutit avtal med förenämnda bevakningsbolag om
bevakning av sjukhusområdet och där befintliga lokaler nattetid med
giltighet från 1.9.1967. Enligt detta avtal skall bl. a. trapphus och korridorer
inom personalbostadshusen bevakas och ingripande göras, då
så erfordras med hänsyn till hyresgästernas berättigade krav på trivsel
och säkerhet. För bevakningen av sjukhuset har bolaget utfärdat en
instruktion 29.9.1967. Däri sägs bl. a. att bevakningsman under all
rondering för hund och att hunden får medföras i alla lokaler, som ej
är ämnade för sjukvård. I särskild tilläggsinstruktion, meddelad 27.2.1969
av bolaget, har vad gäller bl. a. bevakningen av personalbostäderna
föreskrivits att tjänstgörande bevakningsman skall besöka dessa två
gånger varje natt med början klockan 23.30, varvid eventuellt obehöriga
personer som uppträder störande skall avvisas. Kontroll av de rum
där personal bor får enligt tilläggsinstruktionen normalt ej ske, dock
att om starkt störande ljud hörs från något rum bevakningsman bör
säga till den där boende.

Beträffande händelserna natten till 11.2.1971 utvisar den avgivna
rapporten bl. a.

Onsdagen den 10.2 kl. 23.00 kallades via radio bevakningsmannen
Robert Göte Nordstrand till huvudentrén på Karolinska sjukhuset.
Jourhavande portvakt meddelade att flickor på paviljong 6 ringt och
talat om att det var bråkigt där. De kunde p. g. a. detta ej få sin välbehövliga
nattsömn.

Kl. 23.30 anlände Nordstrand med tjänstehunden Marboy till pav. 6.
Två berusade ynglingar uppträdde mycket störande i korridorer, dagrum
och i »sina flickors» rum. P. g. a. dessa ynglingars bryska attityd,
bedömde Nordstrand situationen sådan att hjälp behövdes för att få
dessa avlägsnade. Därför tillkallades jourhavande assistent N. H. Lijsing.
Denna underrättades bl. a. om att ifrågavarande flickor, som inte ville
låta sina pojkvänner gå, var uppsagda från sina rum p. g. a. tidigare
bråk. De skulle redan ha flyttat därifrån.

Ynglingarna samt ytterligare en mansperson, som kom ut från ett
angränsande rum, fördes ut ur paviljongen och ombads avlägsna sig
från området. Då var klockan 00.15. Flickorna ombads att i fortsättningen
iakttaga gällande instruktion samt att lugna ner sig. De meddelades
att de måste ta hänsyn till sina kamrater, som måste få sin
sömn. Många av dessa gick på kurser och klarade inte av dessa om de
stördes natt efter natt.

471

De upprörda flickorna (tre st.) sade att de skulle tala om för husmor
och pav.föreståndarinnan att de blivit orättvist behandlade. Deras pojkvänner
blev avhysta, medan andra flickor hade sina pojkvänner kvar.
De talade om att i rum 617 och 631 fanns det två män, som hade bott
där under det senaste halvåret. Mannen i rum 617 skulle dessutom ha
en egen nyckel till pav. och rummet.

För att få slut på bråket beslutade Lijsing att vara konsekvent och
undersöka om ytterligare manspersoner fanns kvar. Han och Nordstrand
knackade på dörrarna till rummen 617 och 631. Efter ca 3 minuter
öppnade de dörrarna med huvudnyckeln, som tilldelats för dylika
uppdrag. De öppnade dörrarna så pass mycket att dörrspringan var ca
20 cm. Flickorna uppmanades vänligen att säga till sina nattgäster att
avlägsna sig från rummen och området, detta »med hänsyn till hyresgästernas
berättigade krav på trivsel och säkerhet». Flertalet av hyresgästerna
betraktade inte det som trivsel att bl. a. dela tvättrum och toaletter
med olika obehöriga manspersoner kväll efter kväll. P. g. a. flera
stölder den senaste tiden på pav. 6 så kände dessa flickor ej heller någon
säkerhet på hyresrummen.

Efter ca 10 minuter avlägsnade sig de två sista nattgästerna. Detta
utan protester. Klockan var då ca 01.00. I och med detta var ordningen
återställd på pav. 6 och Nordstrand återgick till andra uppgifter inom
sitt bevakningsområde. Tilläggas kan att två av de först avhysta personerna
kom tillbaka ytterligare tre gånger till pav. 6. Till sist måste de
avvisas från området med hjälp av polis.

Vid sitt sammanträde 26.2.1971 beslöt sjukhusdirektionen för sin del
att ansluta sig till en av företagsnämnden vid sjukhuset föregående
dag utfärdad rekommendation av innehåll,
att nuvarande bestämmelse i de till hyreskontrakten fogade ordningsföreskrifterna
om förbud att utan särskilt medgivande ha inneboende
skulle kvarstå, medan bestämmelsen om förbud att ha gäster på rummen
24.00—09.00 på försök skulle upphävas;

att ordningsreglerna i övrigt skulle överses särskilt i avseende på
hyresgästernas behov av nattro, säkerhet och allmän trevnad; samt
att former skulle skapas för samråd och samverkan mellan personalbyrån
och personalorganisationerna i frågor avseende efterlevnaden av
utfärdade föreskrifter.

Vid sammanträde 26.3.1971 beslöt direktionen vidare efter samråd
med företagsnämnden, att de enligt hyreskontraktet för möblerade rum
gällande ordningsföreskrifterna skulle bl. a. kompletteras med en särskild
bestämmelse av innehåll, att hyresgästen förbinder sig att visa
den särskilda hänsyn till övriga hyresgäster, som föranledes av bostadens
art och beskaffenhet samt övriga för den allmänna trevnaden betydelsefulla
faktorer.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Petrén bl. a.
följande.

I 3 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas bl. a., att

472

hyresgäst ej får inrymma utomstående personer i lägenheten, om det
kan medföra men för hyresvärden (41 §), samt att hyresrätten är förverkad,
om lägenheten användes i strid mot denna bestämmelse och
hyresgästen icke på tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål (42 §).
Hyresrätten är vidare förverkad, om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig
skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt 3 kap., och
det måste anses vara av synnerlig vikt för hyresvärden att skyldigheten
fullgöres (42 §). Dessa bestämmelser gäller även om bostaden upplåtits
genom tjänsteavtal eller avtal i anslutning till sådant avtal (1 §).

Såsom ovan redovisats intages i avtalen mellan Karolinska sjukhuset
och anställda, som förhyr möblerade rum i sjukhusets bostadspaviljonger,
åtskilliga i förhållande till nyttjanderättslagens stadganden mera vittgående
ordningsföreskrifter, vilka hyresgästerna förpliktar sig att iakttaga.
Att sjukhuset som hyresvärd ingår hyresavtal av detta slag med
sina anställda kan inte föranleda någon erinran från min sida. Fastmera
synes det väl motiverat i betraktande av bl. a. lokalernas utformning,
sanitära förhållanden och andra omständigheter som hänsynen till medhyresgästerna,
att hyresgästerna påtar sig strängare förpliktelser än vad
som gäller vid förhyrning av vanliga bostadslägenheter.

Yad härefter angår hyresvärdens möjligheter att tillse att hyresvillkoren
iakttages av hyresgästerna gäller som huvudregel att sanktionen
vid bristande uppfyllelse av hyresavtal från hyresgästens sida är förverkande
av hyresrätten och i vissa fall skyldighet att erlägga skadestånd
till hyresvärden. Däremot har denne icke befogenhet att med
någon form av våld på egen hand framtvinga avtalets fullgörande. Enligt
regeln i 3 kap. 26 § nyttjanderättslagen har hyresvärden rätt att utan
uppskov erhålla tillträde till lägenheten för att utöva nödig tillsyn, men
denna bestämmelse kan knappast i normalfall ge hyresvärd möjlighet
att nattetid mot hyresgästens vilja vinna tillträde till dennes lägenhet
för att kontrollera vilka som uppehåller sig i lägenheten.

Hyresgästen åtnjuter i sin bostad en av straffbestämmelse skyddad
hemfrid. Enligt 4 kap. 6 § brottsbalken är det sålunda hemfridsbrott att
olovligen intränga eller kvarstanna där annan har sin bostad. Frågeställningen
i förevarande sammanhang blir i vilken mån ett inträngande
i bostaden är att karaktärisera som olovligt. Saknar hyresvärden rättslig
grund för sitt inträngande i hyresgästens bostad, blir detta att anse som
olovligt.

Karolinska sjukhuset har med Allmänna bevakningsaktiebolaget träffat
avtal om utförande av uppdrag att för sjukhusets räkning utföra
bevakning inom sjukhusområdet. Häri ingår att ingripa vid störande
av ordningen. Enligt allmänna offentligrättsliga grundsatser har statlig
myndighet, som disponerar visst markområde för sin verksamhet, rätt
att träffa anordningar för ordningens upprätthållande inom detta. Även
ordningshållningen i trapphus och korridorer till personalbostäder be -

473

lägna på sjukhusområdet torde ankomma på sjukhuset. Någon anledning
till anmärkning förefinnes därför icke enligt min mening av den grund
att sjukhusets direktion beslutat uppdraga åt bevakningsaktiebolaget att
bl. a. ombesörja ordningshållningen i nämnda lokaliteter. I det med
bevakningsbolaget slutna avtalet ingår icke, såvitt handlingarna utvisar,
någon särskild klausul som avser ordningen i de av de anställda förhyrda
bostadslägenheterna inom sjukhusområdet. Uppenbarligen har de ansetts
icke skola vara primära bevakningsobjekt. Klart är även att sjukhuset
icke uppdragit åt bevakningsbolaget att fullgöra något av den civilrättsliga
tillsynsbefogenhet, som på grund av hyresförhållandet tillkommer
sjukhuset i förhållande till hyresgästerna i personalpaviljongen.

Lijsing och Nordstrand har som ordningsvakter haft förordnande att
förrätta tjänsteärende, varmed är förenat ämbetsansvar, vid detta tillfälle.

Vid bedömande av spörsmålet, huruvida de båda bevakningsmännen
vid utförande av sitt uppdrag ifrågavarande natt inkräktat på den hemfrid
och de civilrättsliga förmåner som enligt gällande rätt och ingångna
hyresavtal i övrigt kan ha tillkommit hyresgästerna i deras innehavda
lägenheter, kan konstateras att olika rättsligen skyddade intressen här
mötes. Å ena sidan står hyresgästens intresse av oförkränkt hemfrid,
å andra sidan det offentliga intresset av att ordningen inom sjukhusområdet
ej störes på ett för patientvården och personalen menligt sätt.
En avvägning mellan dessa båda intressen synes mig leda fram till den
ståndpunkten att sjukhuset måste anses ha en offentligrättslig befogenhet
att ingripa i fall då ordningen inom sjukhusområdet störes på sådant
sätt att sjukhusets verksamhet påverkas i negativ riktning. Ett ingripande
bör vara möjligt, även om störningskällan skulle vara belägen i
enskild persons bostad och även om situationen icke i och för sig skulle
vara av den art att den kunnat föranleda ett omedelbart ingripande av
polis enligt de för dennas allmänna verksamhet gällande rättsreglerna.
Ett sådant ingripande från sjukhusets sida måste givetvis begränsas till
vad som är erforderligt för förhindrande av fortsatta störningar. Om
exempelvis buller som allvarligt stör sjukhusets verksamhet uttränger
från bostadslägenhet på sjukhusområdet, kan, därest tillsägelser visar sig
verkningslösa, ett inträngande i lägenheten för att få slut på bullret
enligt min mening inte anses som olovligt. Däremot kan ingripande på
nu ifrågavarande grund knappast få ske för att från bostadslägenhet på
sjukhusområdet avlägsna tillfällig besökare, om denne icke på något sätt
genom sin närvaro stört sjukhusets arbete. De i 18 § polisinstruktionen
angivna allmänna riktlinjerna för polismans handlande blir här som
eljest riktgivande.

474

Fråga om remissyttrande från sjöfartsverket i Brofjorden-ärendet
motsvarade de krav som kan ställas på ett sakkunnigutlåtande

På begäran av oljekonsumenterna — OK, ekonomisk förening, åtog
sig statens planverk i januari 1968 att utreda plankonsekvensema i samband
med lokalisering av en raffinaderianläggning med tillhörande oljehamn
på västkusten. Redan 1967 hade OK i samma ärende tagit kontakt
med sjöfartsverket i de frågor som verket var målsman för. Planverket
presenterade på hösten 1968 alternativa förslag till platser för lokalisering
av anläggningen, däribland Brofjorden i norra delen av Lysekil.

Av byggnadsnämnden i Lysekil upprättat förslag till stadsplan för
industriområde vid Brofjorden antogs den 1 juli 1969 av stadsfullmäktige
i Lysekil, som underställde förslaget länsstyrelsens prövning. I yttrande
den 1 december 1969 tillstyrkte länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län förslaget samt överlämnade detta till Kungl. Majit för fastställelseprövning
enligt 26 § byggnadslagen. Kungl. Majit fastställde
stadsplaneförslaget den 27 november 1970.

Den ytterligare prövning av vattendomstol och koncessionsnämnd
som erfordrades för den åsyftade verksamheten återstod. Under 1971
har Västerbygdens vattendomstol och Kungl. Majit meddelat erforderliga
tillstånd enligt vattenlagen respektive miljöskyddslagen.

Planärendet har under hela handläggningstiden föranlett kraftiga
opinionsyttringar. I stor utsträckning har dessa tagit sikte på katastrofrisker
som antagits bli följden av oljetransport med stora tankfartyg
till den planerade hamnen i Brofjorden. Sjösäkerhetsintressena har i
ärendet företrätts av sjöfartsverket, som låtit verkställa åtskilliga utredningar
i saken och avgivit yttranden såväl till byggnadsnämnd och länsstyrelse
som hos Kungl. Majit. Till grund för sjöfartsverkets yttranden
har bl. a. legat utredningar av statens meteorologiska och hydrologiska
institut (SMHI) angående strömförhållandena i det aktuella vattenområdet
och rapporter från simuleringsförsök, som på OKis begäran företagits
vid statens skeppsprovningsanstalt (SSPA) i avsikt att undersöka
instymingsförloppet vid insegling till Brofjorden med stora tankfartyg.
På begäran av Kungl. Majit (kommunikationsdepartementet) har sjöfartsverket
låtit anordna praktiska inseglingsprov med fyra tankfartyg
av varierande storlek. På verkets uppdrag har slutligen professorn i
hydrodynamik vid tekniska högskolan i Stockholm Bengt Joel Andersson
företagit viss utredning om insegling till Brofjorden.

Klagomål anfördes hos JO dels av Anders Ullerstam, som i en den 1
december 1970 inkommen skrivelse jämte senare kompletterande skrivelser
bl. a. ifrågasatte om sjöfartsverket handlagt ärendet med tillbörlig
omsorg och om inte verket — i sitt utredningsarbete och i sina yttranden
— intagit en partisk hållning, dels av Sune Danäs, som i en den 3 december
1970 inkommen skrivelse påkallade en undersökning av sjö -

475

fartsverkets handlande i ärendet samt hänvisade till en tidningsartikel i
vilken gjorts gällande att sjöfartsverket vägrat lämna ut offentliga handlingar
i ärendet.

I anledning av klagomålen inkom efter remiss sjöfartsverket med yttranden.
Klagandena bemötte yttrandena med påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.

Den planerade inseglingsleden löper i sydväst-nordostlig riktning och
är i stort sett rak från öppna havet in till oljehamnen. Leden är relativt
djup men passerar mellan några uppgrundningar vid vad som kallas
Dynabrott. På denna plats är den del av farleden som kan utnyttjas
för tungt tonnage, dvs. den del som har större djup än 30 meter, 260
meter bred. Den smala delen av farleden är 500—1000 meter lång och
utan direkt skydd mot väder och vind.

På uppdrag av SSPA utförde SMHI under två månader med början
under senare delen av december 1968 strömmätningar i den planerade
farleden. Kontinuerliga mätningar företogs på 7 och 14 meters djup vid
tre mätstationer, placerade dels på den punkt ute till havs där inseglingen
i leden tar sin början, dels vid Dynabrott och dels vid en punkt
nordost om dynabrottspassagen. Vid dessa mätstationer skedde registrering
av strömmens riktning och hastighet med automatiskt registrerande
strömmätare var 15:de minut. Även vissa andra strömmätningar företogs.

I utlåtandet över mätningsresultaten, daterat den 5 mars 1970, lämnas
bl. a. följande uppgifter. Strömmens huvudriktningar i den längst ute
till havs belägna mätpunkten var nordvästliga till nordliga och sydostliga
till sydliga. Strömmarna rörde sig alltså i vinkel mot den planerade
farleden. I den smala delen av farleden vid Dynabrott löpte strömmarna
däremot i allmänhet i nordostlig eller sydvästlig riktning och alltså parallellt
med farleden. Vid den yttre mätstationen hade tvärströmmarna betydande
styrka och nådde som mest en hastighet av 50—70 centimeter
per sekund, dvs. 1—1,4 knop per timme. De tvärströmmar som förekom
vid Dynabrott var däremot obetydliga. I utlåtandet betonas att mätperioden
är alltför kort för att man skall kunna betrakta de framtagna
värdena som helt representativa samt att det stora avståndet mellan
mätstationerna gör, att frågan om strömmens variationer längs farleden
inte har blivit fullständigt besvarad. Vidare sägs att mätningarna inte
heller ger svar på frågan, om det förekommer mycket kortvariga, starka
variationer av typen vindbyar, eftersom observationerna skett med intervaller
om 15 minuter.

Vid SSPA företogs under tiden december 1968—juni 1969 ett flertal
försök med simulering i analogimaskin av förloppet vid instyrning av
tankfartyg till Brofjorden. Simuleringen avsåg fartyg med en dräktighet
av 210 000, 312 000 och 500 000 tdw. För de båda större fartygen hade
erforderliga grundvärden erhållits genom skalning och extrapolering

476

av värden från existerande fartyg med en dräktighet av omkring 200 000
tdw. Det framhålls att underlaget för de matematiska modellerna med
hänsyn därtill fick anses osäkert.

I rapporterna över simuleringarna anförs, att instyrningsförloppet i
helt dominerande grad bestämts av strömfaktorerna och deras förändringar.
Särskilt gällde detta i fråga om tvärströmsfaktörerna. Vindfaktorerna
föreföll däremot spela en obetydlig roll. Manövreringssvårigheterna
ansågs allmänt sett öka med stigande fartygsstorlek. Inverkan
av en strömändring och svårigheterna att kompensera denna föreföll
också att kraftigt tillta vid ökat tonnage. Mot denna bakgrund måste
det krävas att strömförhållandena i farleden är kända under inseglingen
och att befäl och lotsar är förtrogna med fartygets styregenskaper. Frågan
huruvida farledens bredd är tillräcklig borde enligt SSPA bedömas
av erfarna nautiker utifrån de vid SSPA framtagna uppgifterna. I rapporterna
bedömdes det vara nödvändigt att strömsituationen kartläggs
bättre. Vidare betonades att kunskaperna om stora tankfartygs styrningsegenskaper
är ofullständiga, varför det är nödvändigt med teoretiskt
och experimentellt navigeringsarbete på detta område.

Sjöfartsverket yttrade sig i planärendet till byggnadsnämnden i Lysekil
den 6 juni 1969. I yttrandet förklarade sig verket utifrån de synpunkter
verket hade att beakta inte ha något att erinra mot den upprättade
stadsplanen. Verket framhöll emellertid att försök och utredningar
alltjämt pågick för att utreda hur stora fartyg som i en framtid
kunde trafikera hamnen, men att dessa utredningar inte direkt torde
påverka utformningen av stadsplanen.

Den 12 november 1969 avgav sjöfartsverket yttrande till länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Eftersom det framför allt är utformningen
av detta yttrande som föranlett kritik mot sjöfartsverket för partisk
hållning återges här yttrandet in extenso.

Eftersom sjöfartsverkets synpunkter beträffande lokaliseringen enligt
Eder skrivelse skall ses ur allmän planeringssynpunkt, vill verket omnämna
att de försök och utredningar som pågått, icke endast omfattar
Brofjorden utan även andra tänkta hamnlägen. Av dessa har Hästevik
utanför Göteborg och södra Tjörn i Marstrandsfjorden särskilt varit
föremål för överväganden. Sjöfartsverket har för sin del utfört kompletterande
sjömätningar i anslutning till dessa tre hamnlägen. Beträffande
tjörnalternativet erfordras ytterligare mätningar. Vidare har SMHI
bedrivit omfattande strömmätningar i Brofjorden, samt även vissa mätningar
i farleden till Göteborg. I sammanhanget kan slutligen nämnas
att Statens Skeppsprovningsanstalt genom simulering i analogimaskin
prövat framkomstmöjligheterna för stora tankfartyg från öppen sjö och
in i farleden till den tänkta hamnanläggningen i Brofjorden.

Sjöfartsverket har beretts tillfälle taga del av dels strömmätningsresultaten
och dels SSPA:s rapporter rörande modellförsöken samt har
även vid skeppsprovningsanstalten studerat metodiken för dessa försök.
Vid sidan härav har ett icke obetydligt rapportmaterial från utländska
undersökningar och analyser studerats. Vidare har de speciella sjömät -

477

ningarna i Brofjorden och i inloppet till Göteborg numera slutförts.
Slutligen har under de senaste månaderna erfarenheter vunnits rörande
hanterandet av mycket stora oljefartyg till den nuvarande raffinaderihamnen
(Torshamnen) i Göteborg samt från Arendalsvarvet.

Frågan om lokaliseringen av ett oljeraffinaderi kan behandlas från
ett flertal olika synvinklar. Sjöfartsverket begränsar sig för sin del till
att behandla allmänna sjötrafikfrågor och därmed sammanhängande
säkerhets- och oljeskyddsfrågor.

1. Nautisk bedömning av inseglings- och hamnförhållanden

Erfarenheter från fartyg av storlekar över ca 220 000 ton saknas i
dagens läge inom landet. Utomlands har först under det senaste året
tillkommit ett fåtal fartyg över denna storleksklass. Av denna anledning
bör stort avseende fästas vid de erfarenheter som redan vunnits från
intagandet av upp till 220 000 tons tankfartyg till Torshamnen i Göteborg.
Enligt sjöfartsverkets uppfattning ger därför en direkt jämförelse
mellan förhållandena i Göteborg och i Brofjorden en god grund för en
bedömning av brofjordslokaliseringen från sjöfartssynpunkt.

Till Torshamnen har hittills tre fartyg av storleken ca 220 000 ton
tagits in med maximalt utnyttjande av den fördjupade ledens passagemöjligheter.
Leden bjuder genom sin sträckning och begränsade tvärdimensioner
på icke obetydliga svårigheter (Bil 1). Vid jämförelse med
denna led erbjuder den tänkta leden till Hästevik betydande fördelar.
Vad detta kan innebära i fråga om ökade fartygsstorlekar kan ej med
bestämdhet sägas utan konkreta erfarenheter från leden. Ökningen
torde dock kunna bli avsevärd.

Sjöfartsverket övergår nu till en jämförelse mellan de båda tänkta
hamnlägena i Hästevik och Brofjorden. För att så långt möjligt åskådliggöra
framkomstmöjligheterna till Brofjorden i relation till Hästevik
har bifogade kartor i skala 1: 100 000 framtagits (Bil 2 och 3).

Som belyses av kartmaterialet är förutsättningarna för intagande av
mycket stora fartyg bättre i Brofjorden än vid Hästevik. Främst beror
detta på farledernas struktur och bottenförhållanden. Sträckan från
öppen sjö till kajläge är endast ca 6 nautiska mil i brofjordsalternativet
medan vid Hästevik sträckan är ca 9 nautiska mil. Leden till Brofjorden
är rak i hela sin längd och bortsett från en i angöringen befintlig förträngning
av ca 500 m längd, inom vilken bredden lokalt nedgår till
270 m, är den rymlig in till kajläget.

Farleden till Hästevik, som enligt sjömätningsunderlaget kan angöras
såväl ost som nordväst om fyren Trubaduren, har i sin yttre del två
krökar om vardera ca 30° med en kurvradie av ca 2 500 m. Den inre
delen av farleden — en sträcka på ca 5 nautiska mil — är i stort sett
rak. I den lämpligaste angöringen ost om Trubaduren är minsta bredden
ca 500 m och farledens bredd innanför Buskär på en sträcka av ca
3,5 nautiska mil mellan ca 250 m och ca 150 m. De uppgivna värdena
grundar sig i båda alternativen på ett vattendjup av 30 m med ett fartygsdjupgående
av 27 m, som enligt tillgänglig statistik utgör största
djupgåendet för 500 000 tonnare. Vissa planer på fördjupning/breddning
har redovisats i båda farledsalternativen.

Strömförhållandena, som redovisas i bifogade tabeller m. m., är i stort
sett likartade i de båda angöringsområdena med något plus för Göteborg.
Strömmarna har i båda fallen en förhärskande nordnordvästlig/
sydsydostlig riktning, i stort sett sammanfallande med farledernas rikt -

478

ning med max. ca 1 knops hastighet. Frekvensen av så starka strömmar
är lägre i Göteborgsangöringen än vid Brofjorden. Med denna strömriktning
är som tidigare sagts angöringen ost om fyren Trubaduren att
föredraga.

En jämförelse av strömförhållandenas inverkan på sjöfarten i farlederna
visar att Brofjorden är från den synpunkten att föredraga framför
Hästevik att strömmen i inre delen av farleden och hamnen är mycket
ringa eller ingen. Däremot råder ström — om än med låg medelhastighet
och i farledsriktningen — i hela farleden till hamnen i Hästevik.
Det torde därvid ifrågasättas om icke ett fartyg, framfört i det
trånga farledsavsnittet Buskär—Hästevik, påverkas något genom dels
den rådande strömmen och dels banksug på ett för styrningen försvårande
sätt.

2. Bedömning av kollisions- och haveririsker

Med hänsyn till lastens farliga natur samt nedsmutsningsfaran måste
en bedömning av riskerna för kollisioner eller andra haverier göras.

För Brofjorden gäller att farleden praktiskt taget exklusivt kommer
att nyttjas av fartyg till och från raffinaderiet. Trafiken till Lysekils
hamn är helt skild från denna trafik. Trafik med kusttonnage samt fiskeoch
småbåtar utmed kusten förekommer men är av ringa omfattning.

Infartsleden till Hästevik är i sin yttre del gemensam med den starkt
trafikerade infartsleden till Göteborgs hamn med Vänern. I den inre
delen förekommer annan trafik endast i form av mindre kusttonnage
samt fiske- och småbåtar.

Om man förutsätter att, såsom f. n. sker i Göteborg för de största
tankfartygen farlederna temporärt avstänges för annan trafik under de
tider, då in- eller utlotsning sker av de största oljefartygen — dvs. under
2 å 4 timmars tid plus erforderlig »ställtid» — kan kollisionsriskerna där
praktiskt taget elimineras. Kvar står då endast riskerna i angöringsområdet,
vilka i Göteborg får anses vara större än vid Brofjorden.

Med hänsyn till infartsrännans längd och ringa bredd samt den sannolika
förekomsten av berg i farledskanterna är risken för bottenskador
större vid Hästevik än vid Brofjorden.

Eftersom standarden för kajer med utrustning, vändbassänger och
bogserbåtar förutsättes komma att vara fullgod i båda fallen blir riskerna
för haverier under vändning och förtöjning inte större i någondera
hamnläget än de som normalt förekommer vid hantering av detta
slag.

3. Konsekvenser av en eventuell olycka (kollision, bottenkänning, fartygsbrand,
oljeutsläpp)

Här avses sådana olyckor som kan uppkomma dels under fartygs förflyttning
och dels under lossning.

En olycka kan särskilt inom ett hamn- och angöringsområde få konsekvenser
i fler avseenden, såsom i form av trafikstörningar, skador å
människor och djur, materiella skador samt i form av miljöförstöring.

Av betydelse i detta sammanhang synes i första hand vara en värdering
av följande faktorer:

a) Olycksriskerna (har värderats ovan),

b) Beredskap mot brand- och oljeskador. Spridningsrisker,

c) Bebyggelse- och boendestrukturen i land (med hänsyn till brandrisken),

479

d) Trafikfrekvensen (med hänsyn till trafikstörningar),

e) Förekomsten av objekt känsliga för nedsmutsning,

f) Miljöns känslighet.

Inom sjöfartsverkets kompetensområde faller endast punkterna a),
b) och d).

Sjöfartsverket har i det föregående behandlat eller berört punkterna
a) och d) och tar i det följande upp frågan om beredskap mot oljespill.
Verket utgår också från att beredskapen mot brandkatastrofer skall
hållas hög och att de i Brofjorden förlagda bogserbåtarna skall vara utrustade
med brandskyddsutrustning.

Beträffande beredskapen mot oljespill finns redan nu mottagningsanordningar
för oljerester i Göteborg. Sjöfartsverket anser att fullgoda
mottagningsanordningar måste finnas även i Brofjorden. Någon nedsmutsning
från det tonnage som transporterar produkter från raffinaderiet
skall därigenom ej få förekomma. Därutöver skall inom hamnområdet
finnas lätt åtkomliga snabblänsor för en avstängning av det område
där utsläpp eventuellt råkat ske under lossning och lastning eller
till följd av fartygshaveri i angöringsområdet. Slangförbindelser, kopplingsanordningar,
kranar för slanghantering o. dyl. skall vara av modern
utformning, varigenom riskerna för oljespill kan nedbringas till ett
minimum.

Med ovan angivna anordningar vidtagna anser sjöfartsverket att riskerna
för att oljeutsläpp skall förekomma vara relativt små i Brofjorden
liksom i Hästevik. Inom själva hamnområdet är möjligheterna att
helt stänga in oljan med länsor eller andra avspärrningsanordningar särskilt
goda i Brofjorden. Svårigheterna blir större i angöringsområdet men
riskerna för oljespill genom haverier är i gengäld små. Samma svårigheter
att förhindra spridning föreligger i angöringsområdet till Göteborg.

4. Sammanfattning och allmänna synpunkter

Mot bakgrund av de bedömningar av enbart sjöfartsförhållandena
som gjorts i det föregående anser sjöfartsverket att Brofjorden lämpar
sig väl för lokalisering av ett stort raffinaderi, vars försörjning med råolja
sker med stora oljefartyg och varifrån produkterna huvudsakligen
transporteras med fartyg. Som ett ytterligare plusvärde tillkommer att
oljetransporterna till sjöss vid beredskapstillstånd sprides mer än vid en
koncentration till Göteborg. En lokalisering förutsätter vissa särskilda
arrangemang enligt följande. Dessa anordningar bör i princip kostnadsmässigt
belasta raffinaderiet.

a) För passage förbi Dynabrott anordnas en fast fyr på vardera sidan
om dynabrottsförträngningen, varjämte ensfyrar anordnas i land.

b) Strömmätare med fjärrindikering anordnas inom dynabrottsavsnittet.

c) VHF-radio anordnas för förbindelse mellan kaj och fartyg.

d) Tillräcklig bogserbåtskapacitet ställes till förfogande vid fartygs
ankomst och avgång.

e) Vid de stora tankfartygens ankomst och avgång avstänges farleden
för annan trafik.

f) Mottagningsanordningar anordnas för oljerester.

g) Avspärrningsanordningar för utsläppt olja skall finnas.

h) De stora fartygens navigerings- och manöverutrustning förutsättes
ha högsta standard.

Sjöfartsverket kommer att, därest en lokalisering till Brofjorden kom -

480

mer till stånd, specialutbilda lotsar för lotsning av de stora fartyg, som
kan bli aktuella. Verket kan inte i förväg exakt ange hur stora fartyg
som kommer att kunna trafikera leden till raffinaderiet. Först efter
någon tids erfarenhet kan detta anges. Något hamnläge med bättre
angörings- och inseglingsförhållanden finnes dock icke enligt de gjorda
undersökningarna på västkusten.

Med hänsyn till de speciella förutsättningar för trafik med mycket
stora fartyg, som Brofjorden har, anser sjöfartsverket det vara ett stort
allmänt intresse, att hamnmöjligheterna där både nu och i framtiden
utnyttjas på bästa sätt. Andra intressenter än OK kan bli aktuella längre
fram. Allmän trafik av differentierad natur bör visserligen baseras på
Lysekils nuvarande hamn, men ett optimalt utnyttjande av brofjordsområdet
för olika specialhamnanläggningar förutsätter en samordning
av offentlig myndighet eller annan lämplig huvudman.

Hamnen bör vidare vara allmän hamn.

I ett uppmärksammat yttrande den 5 december 1969 kritiserade professor
Curt Falkemo vid institutionen för skeppsbyggnadsteknik vid
Chalmers tekniska högskola den ståndpunkt sjöfartsverket intagit. Falkemo
hade företagit en utredning på uppdrag av Göteborgs hamnstyrelse.

I yttrandet utvecklar Falkemo synnerligen starka betänkligheter i
fråga om möjligheterna att med någon grad av säkerhet föra större
tankfartyg i den avsedda inseglingsleden till Brofjorden. Enligt hans
mening kunde inseglingsrännan inte användas som led för tankskepp
över 200 000 tdw. Den alternativa leden i göteborgsregionen bedömde
han däremot som lämplig.

Med anledning av vad Falkemo anfört gav sjöfartsverket kort därefter
i uppdrag åt professor Andersson att göra en bedömning av möjligheten
att framföra tankfartyg om 200 000—500 000 tdw från havet
och in mot den planerade hamnen i Brofjorden. Andersson anger i sin
sammanfattning vissa förutsättningar för en säker intagning. Bl. a. bör
tillstånd till intagning av fartyget meddelas endast om fartyget redan
två nautiska mil från Dynabrott stabiliserats på den s. k. enslinjen.
Strömmätningarna borde fortsätta. Styrprinciper för instyrningen förbi
Dynabrott borde utarbetas. I sina slutsatser erinrar Andersson om att
förlisning kan förekomma till följd av fel i personalens subjektiva bedömningar
eller bristande information om lokala förhållanden. Enligt
hans uppfattning bör man dock år 1973, då intagning av stora tankfartyg
till Brofjorden först aktualiseras, kunna ta in fartyg om 200 000 tdw
till Brofjorden med en teknisk säkerhet som är i full paritet med vad
samhället i övrigt som mest kräver av trafik och transport.

Med anledning av vad som sålunda förekommit avgav sjöfartsverket
den 23 februari 1970 hos civildepartementet kompletterande yttrande i
planärendet och överlämnade samtidigt med detta Falkemos och Anderssons
utlåtanden. Verket kommenterar de uttalanden som framförts
i utlåtandena samt anför sammanfattningsvis, att de synpunkter som genom
Falkemos inlägg framkommit i ärenden sedan verket avgav sitt

481

yttrande till länsstyrelsen den 12 november 1969 inte gett verket anledning
att frångå sin bedömning av Brofjordens lämplighet för lokalisering
av ett oljeraffinaderi utifrån de synpunkter verket haft att företräda.

Under planärendets handläggning hos Kungl. Maj:t fick sjöfartsverket
den 14 maj 1970 i uppdrag av Kungl. Maj:t (kommunikationsdepartementet)
att — med anlitande av erforderlig expertis — tillhandahålla
kompletterande underlag i vissa angivna hänseenden för bedömningen
av inseglingsförhållandena för stora tankfartyg i Brofjorden. I uppdraget
ingick att »i samråd med vederbörande intressent pröva möjligheterna
att anordna provturer med större tankfartyg i berört farvatten
med lämplig barlast». Sjöfartsverket yttrade sig den 2 november
1970. Till yttrandet fogades ett vidlyftigt material som framtagits under
utredningen, bl. a. särskilda utlåtanden av SMHI, SSPA och professor
Andersson samt rapporter från de nautiker som deltagit vid provturerna.
Vidare fanns en av sjöfartsrådet Simonsson upprättad sammanställning
av dessa rapporter. Efter en redogörelse för resultaten av företagna
utredningar anför verket sammanfattningsvis, att framlagt material för
bedömning av Brofjorden från sjösäkerhetssynpunkt bekräftar verkets
tidigare ståndpunkt, att Brofjorden väl lämpar sig för angöring av stora
tankfartyg och att något bättre hamnläge för detta ändamål inte finns
på Västkusten.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wennergren.

Med hänsyn till att ärendet ytterst gäller vilka krav som bör ställas
på ett sakkunnigutlåtande kan inledningsvis erinras om vad som är
föreskrivet om sådant utlåtande i rättegångsbalken. Enligt 40 kap. 7 §
tredje stycket skall utlåtandet ange de skäl och omständigheter, på vilka
det däri avgivna omdömet är grundat. I Gärdes m. fl. kommentar till
rättegångsbalken anförs härom (s. 551) att redogörelse alltså skall lämnas
för de iakttagelser och särskilda erfarenhetssatser som enligt den
sakkunniges uppfattning leder till hans slutsatser. Utlåtandet bör framläggas
i sådan form att argumentationen kan följas och förstås även
av personer som inte är fackmän. I uppskattningsfrågor bör de allmänna
grunderna för uppskattningen redovisas. Den återgivna regeln i 40 kap.
7 § tredje stycket är emellertid formellt inte tillämplig på myndighets
sakkunnigutlåtande. Om sådant sägs i stället i första stycket att beträffande
detta skall gälla vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget.
Några allmänna föreskrifter i ämnet finns emellertid ej utom en
del anvisningar i det s. k. remisscirkuläret (1931:213), vilka saknar intresse
här. I allt väsentligt kommer i praktiken samma allmänna anspråk
att ställas på myndighets sakkunnigutlåtande som de nyss återgivna.
I förevarande ärende är fråga visserligen inte om ett utlåtande
till domstol utan om myndighetsutlåtanden i ett planärende till admi 16

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

482

nistrativa instanser — byggnadsnämnden i Lysekil, länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län samt Kungl. Majit — men det finns när det gäller
de skildrade anspråken på ett utlåtandes innehåll och utformning ingen
anledning att anlägga ett annat synsätt än det som framträder i rättegångsbalken,
eftersom detta bygger på en allmängiltig uppfattning.
Självfallet kan dock inte på myndighetsutlåtanden i administrativa ärenden
generellt ställas lika långtgående krav i fråga om utförlighet och
utformning i övrigt som i rättegång men det planärende som det nu är
fråga om var av sådan betydelse att något avkall där rimligen inte kunde
göras på kraven.

I ett planärende av Brofjorden-ärendets dimensioner behöver en
mängd faktorer av teknisk, ekonomisk och miljömässig natur utredas
samt värderas och vägas samman. Sjöfartsverkets uppgift i ärendet har
varit begränsad till framtagande av faktamaterial och avgivande av
omdömen beträffande de från plansynpunkt relevanta faktorer som hänförde
sig till sjötrafiken, inseglingssäkerheten, risken för oljeskador
m. m. Vid en JO-prövning av hur en myndighet fullgjort sin uppgift
som sakkunnig instans blir det inte själva slutsatsernas bärkraft och
gjorda värderingars riktighet som kommer i förgrunden. I vad mån värderingarna
och de därpå grundade slutsatserna är riktiga går i regel inte
att belägga objektivt och hållpunkter saknas därmed för en meningsfull
JO-prövning av det materiella. JO kan här typiskt sett endast konstatera
att utrymme fanns för olika värderingar och meningar och får
begränsa sig till att pröva om de uppfattningar som myndigheten gjort
sig till tolk för ligger inom det rimligas och godtagbaras gränser. Min
prövning av innehållet i sjöfartsverkets utlåtanden har skett i enlighet
härmed och inte gett mig anledning till några särskilda uttalanden. Jag
har härefter riktat min uppmärksamhet mot det sätt på vilket sjöfartsverket
gett uttryck för sina uppfattningar och den utformning verket
i övrigt gett sina utlåtanden.

Med denna inriktning träder i blickpunkten en fråga av betydande
principiellt intresse. Ett yttrande i exempelvis ett planärende från ett
ämbetsverk eller annan myndighet kommer enligt sakens natur att tillmätas
stor vikt i vad det rör frågor som faller inom myndighetens fackområde,
ett förhållande som ytterligare framhävs, om yttrandet avser
frågor av teknisk natur eller eljest angår materia som för beslutsfattarna
framstår som svårgripbar. Detta förhållande måste en fackmyndighet
självfallet beakta vid utformningen av sina yttranden. Särskilt
viktigt är detta när yttrandet ger uttryck för en ståndpunkt som väsentligen
utgör en värdering av resultaten av företagna utredningar i frågan.
Yttrandet måste i nu angivna fall innehålla inte endast ett angivande
av myndighetens ståndpunkt utan också en sådan redovisning för de
skäl och omständigheter som ligger till grund för denna att de som har
att fatta beslut i frågan ges rimlig möjlighet att bedöma slutsatsernas

483

bärkraft. Får man inte veta vilka fakta uttalandena bygger på och vilka
erfarenhetssatser och andra premisser omdömena utgår från, går det
inte att fatta tankegångarna och bedöma hur bestickande de är.

När jag nu går att pröva sjöfartsverkets utlåtanden i planärendet är
det som framgår av det föregående inte med utgångspunkt i om de däri
avgivna omdömena är riktiga utan från utgångspunkten om utlåtandena
fyller de krav som enligt det anförda bör kunna ställas på ett sakkunnigutlåtandes
uppbyggnad. Eftersom Ullerstam förmenat att sjöfartsverket
åsidosatt det krav på opartiskhet som måste ställas på en myndighet
som avger ett sakkunnigutlåtande kommer jag emellertid också att ta
upp till särskild bedömning om sjöfartsverket brustit i allsidighet och
alltför ensidigt framhävt och fäst vikt vid omständigheter som talat till
förmån för förläggningen av en raffinaderihamn till Brofjorden.

Från nu angivna synpunkter är sjöfartsstyrelsens jämförelsevis försiktigt
hållna yttrande 6.6.1969 till byggnadsnämnden i Lysekil av mindre
intresse. Huvudintresset knyter sig i stället till verkets yttrande 12.11.
1969 till länsstyrelsen, eftersom det är i detta yttrande som verket tar
mera definitiv ställning till förmån för Brofjorden-projektet. Det kompletterande
yttrandet 23.2.1970 till civildepartementet framstår som en
uppföljning av yttrandet till länsstyrelsen och detsamma gäller yttrandet
2.11.1970. Dessa kompletterande yttranden kommer därför inte att
beröras på något ingående sätt. Ullerstam har visserligen gjort gällande
att också dessa yttranden genom sin ensidighet varit vilseledande men
jag finner det för min prövning vara tillräckligt att mera ingående syna
endast yttrandet till länsstyrelsen.

Ser man på detta yttrande finner man att det var styrt av länsstyrelsens
remiss i så måtto som länsstyrelsen begärt synpunkter ur allmän
planeringssynvinkel beträffande lokaliseringen av ett oljeraffinaderi till
Brofjorden. Att sjöfartsverket med hänsyn härtill ansåg sig böra gå in
på andra tänkbara lokaliseringar, framför allt en lokalisering till Hästevik
utanför Göteborg, måste därför anses ha varit helt i sin ordning.
Allmänt sett borde det också kunna vara en fruktbar metodik att diskutera
lokaliseringen till Brofjorden i belysning av andra tänkbara
lokaliseringar. Det kan antas att ett sådant tillvägagångssätt borde vara
ägnat att göra problematiken mera åskådlig. Samtidigt föreligger dock
en uppenbar risk för att utlåtandet får en slagsida på så sätt att alltför
stor uppmärksamhet ägnas åt de jämförande värderingarna, medan värderingen
av Brofjordenlokaliseringen som sådan och dess enskildheter
kommer i skymundan. Det kan lätt inträffa att utlåtandet mest kommer
att avhandla vilken lokalisering som är bäst — Brofjorden eller någon
annan -— men inte, vilket givetvis är minst lika intressant, huruvida
Brofjorden ej blott är bäst utan också tillräckligt bra för ändamålet.
Jag kommer i det följande att granska utlåtandet med detta för ögonen.

Sedan sjöfartsverket inledningsvis redovisat vilket utredningsmaterial

484

som legat till grund för verkets bedömningar, ingår verket först på en
nautisk bedömning av inseglings- och hamnförhållandena. Jämförelse
görs här mellan förhållandena i Göteborg och i Brofjorden och som skäl
härför anges att en sådan jämförelse ger en god grund för en bedömning
av Brofjordenlokaliseringen från sjöfartssynpunkt. Det finns ingen anledning
att betvivla riktigheten av denna ståndpunkt. Samtidigt reser
sig dock frågan om i detta sammanhang tillräcklig uppmärksamhet
ägnats åt om Brofjordenalternativet, för den händelse övervägande skäl
talar för detta, också är ett alternativ som från uppställda standardkriterier
i sjöfarts-, säkerhets- m. fl. hänseenden verkligen kan godtas.
Sjöfartsverket har visserligen hänvisat till att dess bedömningar skett
på grundval av SMHIrs och SSPA:s rapporter men har inte utvecklat
vilka premisser i t. ex. säkerhetshänseende som verket tillämpat vid sina
egna bedömningar. Det går därför inte att genom utlåtandet följa verkets
tankegångar annat än på sporadiska punkter. Som följd härav har
enligt min mening de faktorer som kan anföras mot Brofjorden som
hamn för stora tankfartyg inte fått den belysning i yttrandet som från
allmän synpunkt varit önskvärd. Sålunda har exempelvis de komplikationer
som Dynabrott kan vålla berörts endast i förbigående i en sats
som inleds med orden »bortsett från». Vidare har strömförhållandena
behandlats huvudsakligen komparativt och någon särskild diskussion
pro et contra om farleden in till Brofjorden från ström- och vindsynpunkter
har sjöfartsverket inte tagit med. Bristen på allsidig belysning
framstår som särskilt betänklig mot bakgrund av de reservationer som
redan fanns i SMHI:s och SSPA:s material och som utvecklas i Falkemos
och Anderssons senare utlåtanden.

I det följande avsnittet, som innefattar bedömning av kollisions- och
haveririsker, har sjöfartsverket tillämpat samma metodik och alltså
lagt upp också detta avsnitt som en jämförelse mellan Göteborg och
Brofjorden. Resultatet har också här blivit att någon direkt värdering
av Brofjordens duglighet och godtagbarhet inte erhållits. Om risken
för bottenskador på tankfartyg sägs t. ex. bara att den är större vid
Hästevik än vid Brofjorden utan att det alls berörs om någon sådan
risk föreligger i Brofjorden, t. ex. i Dynabrottspassagen, och hur stor
den i så fall är.

Det härpå följande avsnittet handlar om konsekvenserna av en eventuell
olycka. De resonemang som här förs är visserligen också upplagda
på jämförande basis men här görs ändå en mera direkt på Brofjorden
inriktad bedömning.

Under rubriken »Sammanfattning och allmänna synpunkter» gör
sjöfartsverket sin allmänna utvärdering och förklarar att mot bakgrund
av de bedömningar av enbart sjöfartsförhållandena som gjorts i det
föregående sjöfartsverket anser att Brofjorden lämpar sig väl för lokalisering
av ett stort raffinaderi, vars försörjning med råolja sker med

485

stora oljefartyg och varifrån produkterna huvudsakligen transporteras
med fartyg. Sjöfartsverket tillfogar visserligen sedan vissa reservationer.
Det är dock vid läsningen av yttrandet svårt att fatta hur sjöfartsverket
kommit fram till detta omdöme, eftersom resonemangen och argumentationerna
i allt väsentligt endast rört frågan om Göteborg eller Brofjorden
var att föredra i särskilt angivna hänseenden. Med det innehåll
de tre sakavsnitten hade saknas i själva verket i utlåtandet underlag för
ett längre gående omdöme än att Brofjorden hade goda företräden
framför Göteborg i berörda avseenden. Jag vill härmed inte ha sagt att
sjöfartsverket saknade fog för sitt slutomdöme utan endast att de omständigheter
som kunde ge foget inte återfanns annat än i brottstycken.
Betydelsefulla led i tankegångarna fattas helt enkelt och det går inte
att bilda sig någon meningsfull uppfattning om slutomdömets bärighet
så som utlåtandet är skrivet. För ett sådant slutomdöme som det vilket
avgavs hade enligt min mening behövts en genomgång av skälen för och
emot Brofjorden som oljehamn av en helt annan bredd än den som
återfanns i utlåtandets tre huvudavsnitt.

Utlåtandets uppläggning hade bl. a. den olyckliga konsekvensen att
det fick sken av partiskhet. Sjöfartsverket har inte bemött Ullerstams
uttalande att det kan ifrågasättas om inte sjöfartsverket intagit en partisk
ställning och om verket handlagt ärendet med vederbörlig omsorg
och oväld. Att detta ej bemötts är att beklaga eftersom det för mig
framstår som en huvudfråga i JO-ärendet. Om partiskhet i vanlig mening
kan dock inte bli fråga i ett sådant sammanhang som det förevarande.
Vad det snarare gäller är att sjöfartsverkets yttrande kunde
uppfattas som ensidigt och tendentiöst till förmån för en oljehamnslokalisering
till Brofjorden. Tillräckliga skäl finns dock ej till antagande
att sjöfartsverket agerat och argumenterat på det speciella sätt som
skett i uppsåt att favorisera något visst intresse. Mitt intryck är i stället
att den slagsida utlåtandet fick berodde på att sjöfartsverket stirrade sig
blint på en begränsad frågeställning. Verket synes ha utlåtit sig utifrån
premissen att en oljehamn för stora tankfartyg skulle lokaliseras till
Västkusten och att det gällde att utpeka den bästa platsen. Belysande
är verkets uttalande att »något hamnläge med bättre angörings- och
inseglingsförhållanden finnes dock icke enligt de gjorda undersökningarna
på Västkusten». Jag anser mig därför sakna fog för en anmärkning
mot sjöfartsverket för tendentiöst agerande.

Med den utformning sjöfartsverkets yttrande hade fick det emellertid
inte bara sken av partiskhet utan kunde också verka vilseledande för
den som inte var insatt i bakgrundsmaterialet och som saknade egen
fackkunskap. Materialet fanns visserligen fogat till yttrandet men eftersom
det inte närmare kommenterades i utlåtandet förelåg en risk att
en ej fackkunnig läsare bibringades en ljusare bild av läget än bakgrundsmaterialet
tillät.

486

Genom de kompletterande utredningar som sedan skedde och genom
de senare yttranden som sjöfartsverket avgav synes dock denna risk
ha eliminerats och det finns ingen anledning anta att utlåtandet läst i
belysning av utredningsmaterialet i övrigt i planärendet kunnat få någon
vilseledande effekt vid planärendets slutliga avgörande.

Genom att på det oförmedlade sätt som skett uttala ett omdöme om
Brofjordens lämplighet i sig och genom att ge sitt utlåtande ett ofullständigt
innehåll har sjöfartsverket visserligen enligt min mening brustit
i den omsorg, noggrannhet och omdömesgillhet som kan förväntas av
en offentlig myndighet då den avger sakkunnigutlåtande. Jag anser dock
inte att bristerna var så allvarliga att ansvar för tjänstefel kan komma
i fråga och stannar därför vid de uttalanden jag gjort.

I ärendet har ingenting framkommit som stöder den av Danäs framförda
misstanken, att sjöfartsverket vägrat lämna ut offentlig handling.
Danäs har i sina påminnelser begärt utredning om sjöfartsverkets praxis
i fråga om tjänsteanteckningar rörande muntliga mellanhavanden med
enskilda. Frågan om muntligt materials skriftliga dokumentation betraktad
ur offentlighetsprincipens synvinkel är ett mycket debatterat
spörsmål, som ger rum för skilda meningar. Med hänsyn härtill och
då det för närvarande är föremål för utredning genom offentlighetsoch
sekretesslagstiftningskommittén (OSK), finner jag mig inte böra
villfara Danäs begäran. Ej heller vad Danäs i övrigt anfört föranleder
någon åtgärd från min sida.

Räckvidden av arbetsmarknadsstyrelsens behörighet att meddela tilllämpningsföreskrifter
till arbetsmarknadskungörelsen

Vid sammanträde 19.12.1969 beslöt arbetsmarknadsstyrelsen att till
samtliga länsarbetsnämnder utsända ett cirkulär angående arbetsförmedlingens
service, betecknat A 52/1969. I cirkuläret konstaterades
till en början att personalomsättningen vid en del företag är mycket
hög och att orsakerna därtill kan vara flera, såsom obalans på arbetsmarknaden
med underskott på arbetskraft, brist på bostäder eller otillräcklig
samhällsservice i andra avseenden, löneläget, arbetets art, arbetstidens
förläggning, arbetsplatsens belägenhet och möjligheterna till
befordran, och i många fall svåra att bedöma. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhöll härefter att företag med hög omsättning på personal ofta
ställer sådana anspråk på arbetsförmedlingens tjänster att de överstiger
de resurser som står till förmedlingens förfogande och att det kan
ifrågasättas om det från olika synpunkter är försvarligt att avdela en så
stor del av förmedlingens kapacitet som ibland sker, för att skaffa arbetssökande
till företag med onormalt hög rörlighet.

Härefter anfördes följande.

487

De höga anspråken på service från sådana företag leder inte sällan
till att andra företag med mera stabila personalförhållanden inte kan få
sina rimliga anspråk på förmedlingens tjänster tillgodosedda. En överbetoning
av insatserna för vissa företag kan sålunda innebära ett avsteg
från principen om likvärdig service till alla kunder. En koncentration
på vissa företags intressen tenderar dessutom att begränsa informationsutbudet
till de arbetssökande, vilket i sin tur leder till en begränsning
i deras möjligheter att göra ett lämpligt arbetsval.

Det är inte ovanligt att arbetsförmedlingen, då man får klart för sig
att personalomsättningen i ett företag av någon anledning stiger, tar
kontakt med arbetsgivaren för att efterhöra vad den ökade rörligheten
kan bero på eller för att söka hjälpa företaget att finna orsakerna till
personalavgången. I många fall har detta lett till att man kunnat rätta
till de förhållanden, som antagits orsaka den höga rörligheten. Men
dessa överläggningar har inte allltid lett till resultat. Det är emellertid
angeläget att denna samverkan fortsätter, inte minst därför att förmedlingen
ofta från arbetssökande får informationer som kan vara av
värde vid utformningen av företagens personalpolitik.

Arbetsmarknadsstyrelsen har funnit det angeläget att härutöver ange
vissa riktlinjer för samverkan mellan arbetsförmedlingen och företagen
i berörda avseenden.

Om arbetsförmedlingen har svårigheter att fylla ett företags personalbehov
och detta bedömes bero på en onormalt hög personalomsättning
skall förhållandet anmälas till länsarbetsnämnden. Nämnden bör på
grundval av denna information uppta överläggningar med företagsledningen
i syfte att få till stånd åtgärder som kan minska arbetskraftsomsättningen.

Skulle samrådet inte leda till sådana åtgärder måste länsarbetsnämnden
överväga på vilket sätt arbetsförmedlingens service skall utövas i
fortsättningen. Det kan bli fråga om att avstå från särskilda rekryteringsaktioner
eller att inte medgiva information om lediga arbetstillfällen
i platslistor och Platsjournalen. Omständigheterna kan också påverka
ställningstaganden till överföring av utländsk arbetskraft och samverkan
i rekryteringsfrågor med arbetsmarknadsmyndigheterna i övriga nordiska
länder. Nämnda åtgärder skall tillgripas endast, när försök att finna
positiva lösningar misslyckats. De måste vara grundade på objektivt
dokumenterade fakta och föregås av en noggrann prövning av de enskilda
fallen. Sådana ärenden skall handläggas av länsarbetsnämnden i
plenum. Nämnden skall också fortlöpande hålla arbetsmarknadsstyrelsen
underrättad om beslut som fattas i enlighet med detta cirkulärmeddelande.

Mot beslutet att sända ut ifrågavarande cirkulärmeddelande reserverade
sig ledamöterna M. Larsson samt suppleanterna S. Sandell och L.
Rugfelt ävensom byråchefen Rooth, vilka fann det utomordentligt
respektive i högsta grad tveksamt om styrelsen utan stöd i lag eller författning
kunde utfärda riktlinjer som begränsade den offentliga arbetsförmedlingens
service i förhållande till vissa arbetsgivare.

I en 26.1. 1970 till JO inkommen skrivelse hemställde advokaten P. H.
Osvald att JO måtte pröva frågan, huruvida de som deltagit i arbetsmarknadsstyrelsens
angivna beslut överskridit sina lagenliga befogenhe -

488

ter. Osvald hänvisade till bestämmelsen i 4 § arbetsmarknadskungörelsen,
vari anges att vid arbetsförmedling skall eftersträvas att varje arbetsgivare
får bästa möjliga arbetskraft och varje arbetssökande det arbete
som är lämpligast för honom, och anförde att nämnda bestämmelse
rimligen måste innebära att förmedlingarna är skyldiga att med den
personalstyrka som står till förfogande göra sitt bästa för att betjäna
samtliga kunder samt att förmedlingarna är förhindrade att sätta en
blockad i kraft mot någon av sina kunder. Osvald erinrade om att arbetsförmedlingen
i vårt land utövades som ett statligt monopol, från
vilket få undantag medges. Enligt Osvalds mening torde det även vara
oförenligt med vår utlänningslagstiftning respektive bestämmelserna om
en gemensam nordisk arbetsmarknad att generellt vägra ett företag den
förmedlingsservice i fråga om utlänningar som arbetsmarknadsmyndigheten
har att ge.

Efter remiss inkom arbetsmarknadsstyrelsen med yttrande.

Styrelsen framhöll i huvudsak följande: Arbetsmarknadsverket måste
vid bedömningen av hur dess resurser skall sättas in ta hänsyn till kvaliteten
i de prestationer som tillsammans med verkets egna skall leda
till de önskade effekterna. Med hänsyn till att arbetsförmedlingen har
köproblem på en rad sektorer inom sin verksamhet — såsom när det
gäller arbetsanskaffningen för arbetslösa samt den inom arbetsförmedlingen
bedrivna yrkesvägledningen och arbetsvärden — måste prioriteringar
bland alternativa resursinsatser göras.

Styrelsen ansåg att den i anmälan åberopade bestämmelsen i arbetsmarknadskungörelsen
ej ger någon adekvat vägledning för en utformning
av den vidsträckta arbetsförmedlingsservice som arbetsmarknadsverket
i dag kan tillhandahålla. Styrelsen hävdade att det i anmälan
avsedda beslutet var ett uttryck för arbetsförmedlingens strävan att
betjäna samtliga kunder. Styrelsen ifrågasatte emellertid om beslutet
att begränsa servicen till en arbetsgivare kunde beskrivas som en blockadåtgärd.
Styrelsen reste bestämda invändningar mot de av Osvald
förutsedda effekterna av beslutet och anförde att styrelsen hyste den
förhoppningen att företag med hög rörlighet på arbetskraft efter överläggning
med länsarbetsnämnderna skulle medverka till att undanröja
orsakerna till sådan rörlighet.

Styrelsen ville bestämt hävda att den i sina anvisningar i cirkulärmeddelande
nr A 52/1969 ej överskridit sina lagenliga befogenheter.

Mot det av styrelsen till JO avgivna yttrandet reserverade sig ledamöterna
M. Larsson och G. Lindström samt suppleanten S. Sandell
ävensom byråchefen Rooth.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande justitieombudsmannen
Wennergren.

489

Arbetsmarknadskungörelsen är en författning som tillkommit med
stöd av riksdagens beslut. Den utgör en s. k. ekonomisk lag, som Kungl.
Maj:t meddelar med stöd av sina befogenheter beträffande rikets styrelse
enligt 1 § regeringsformen. I 116 § arbetsmarknadskungörelsen har
arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigats att meddela de föreskrifter och
anvisningar som behövs för tillämpningen av kungörelsen. En grundläggande
fråga i detta ärende är vad en sådan befogenhet att meddela
tillämpningsföreskrifter till en författning innebär.

Herlitz anför (Om lagstiftning s. 570) att lagtillämpning eller verkställighet
(eller hur man eljest vill beteckna funktionen) givetvis inte
har någon a priori bestämbar innebörd. Man kan alltid tveka om vad
som rätteligen bör räknas till själva normsystemet och vad som kan
hänföras till dess verkställighet. Herlitz utgår från att grundlagens innebörd
är att befogenhet att stifta lag inte får delegeras. Han anser emellertid,
att det inte med fog kan påstås att ett uppdrag att utfärda de
»närmare föreskrifter» som finnes erforderliga för »tillämpning» eller
»verkställighet» av en viss lag skulle vara grundlagsstridigt. Samtidigt
framhåller han att det bör fasthållas att frågan om uppdragets tillåtlighet
blir beroende av vad som läggs in i de ofta obestämda uttryckssätten
och särskilt på hur långt de lagbestämmelser går till vilka de »närmare
föreskrifterna» skall anknyta sig. Är lagen alltför summarisk måste
en befogenhet att genom närmare föreskrifter supplera den beteckna
ett otillbörligt intrång på lagstiftningsområdet. »Verkställighet» och
»tillämpning» är termer, som kan missbrukas. Med utgångspunkt i
rådande uppfattning om förhållandet mellan normgivning och verkställighet
skulle det inte vara riktigt att låta en lag endast ange vissa
allmänna principer och betrakta dessas närmare utformning som en
verkställighetsakt. En sådan innebörd kan, hur svävande än begreppet
om lagens tillämpning måste anses vara, enligt svensk rätt omöjligen
läggas in i detta.

Också författningsutredningen utgår från att befogenhet att stifta
lag inte kan delegeras (SOU 1963: 17 s. 333). Utredningen uttalar sålunda
att den nutida uppfattningen är att regering och riksdag är
statsorgan och att den offcntligrättsliga kompetensregleringen innebär
en förpliktelse för varje statsorgan att fullgöra de uppgifter som grundlagen
uppdrar åt detta. Utredningen diskuterar i anslutning härtill de
fall, då det i en samfällt stiftad lag stadgas, att närmare bestämmelser
om lagens tillämpning meddelas av regeringen, och förklarar att bedömandet
blir beroende på vad som avses med »tillämpningsföreskrifter».
Utredningen erinrar om att det i samband med genomförandet av
1949 års ändringar av riksdagens arbetsformer rekommenderas, att administrativa
bestämmelser och rena tillämpningsföreskrifter inte borde
tas in i de lagförslag som framlades för riksdagen. Det fanns emellertid
exempel på fall då en lag är så allmänt formulerad att inte bara detaljer

16* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

490

utan även mera väsentliga ting lämnats oreglerade i lagtexten. Själva
lagtexten kunde på viktiga punkter innehålla så vaga beskrivningar och
formuleringar att den i och för sig framstod som nära nog intetsägande.
Uttalanden i förarbetena blev då vägledande för tillämpningen. Där
förarbetena inte gav några klara anvisningar, fick lagtillämparen, till
dess praxis stadgat sig, relativt fria händer för bedömningen av frågan
hur lagens syfte skall kunna nås. Utredningen gjorde också den allmänna
bedömningen att det kan vara svårt att klart dra gränsen mellan
administrativa bestämmelser och mera väsentliga bestämmelser.

Såväl Herlitz’ som författningsutredningens uttalanden hänför sig företrädesvis
till frågan om delegation till regeringen av befogenhet att
stifta lag, som skall tillkomma genom samfällt beslut av regering och
riksdag. Uttalandena återspeglar emellertid samtidigt allmänna grundsatser
att tillämpas också på frågan om regeringen kan delegera sin
befogenhet att stifta s. k. ekonomisk lag. Det rättsläget måste också
här antas föreligga att regeringen vare sig med eller utan stöd av riksdagen
kan delegera befogenheten till en förvaltningsmyndighet men att
det är regeringen obetaget att uppdra åt en förvaltningsmyndighet att
meddela tillämpningsföreskrifter. Också då möter naturligtvis definitionsproblemet.
Omständigheterna kan vara sådana att den delegerade
befogenheten inte är strikt begränsad till »rena» tillämpningsföreskrifter
utan, t. ex. på grund av intetsägande formuleringar av de bestämmelser
om vars tillämpning fråga är, sträcker sig längre. Så mycket torde dock
kunna sägas som att, om inga särskilda omständigheter tyder på annat,
ett uppdrag till en förvaltningsmyndighet att meddela tillämpningsföreskrifter
är att se som ett uppdrag vilket hänför sig till tillämpning i
egentlig mening och inte till normgivning.

Arbetsmarknadskungörelsen definierar inte arbetsförmedlingens syfte,
förmodligen därför att detta har ansetts självklart. I statskontorets
huvudrapport »Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken»
(SOU 1968: 60) sägs (s. 30) att platsförmedlingen spelar en central roll
inom det arbetsmarknadspolitiska verksamhetsfältet och att förmedlingen
främst kan ses som en informationsfunktion varigenom arbetsgivare
och arbetssökande erhåller uppgifter om varandra. Samlad, systematiskt
sammanställd och distribuerad information om utbuds- och
efterfrågeförhållanden på arbetsmarknaden förkortar parternas sökandetider
och förbättrar deras underlag för rationella beslut. Statskontoret
uppställer tre grundläggande krav på arbetsförmedlingen. Den skall
kunna tillhandahålla sådan service att syftet med arbetsförmedlingsverksamheten
uppfylls. Den skall vidare prestera en sådan kvalitet i sitt
arbete att varje förmedlingsärende får den behandling som med hänsyn
till förhållandena i det särskilda fallet optimalt tillgodoser syftet med
verksamheten. Slutligen skall den ha en sådan omfattning att den fungerar
tillfredsställande på hela arbetsmarknaden. Föredragande departe -

491

mentschefen förklarade (prop. 1970: 1 Bil. 13 s. 75) att han i allt väsentligt
kunde ansluta sig till dessa krav.

Även om en allmän syftesbeskrivning saknas i arbetsmarknadskungörelsen,
finns dock i dess 4 § riktmärken uppställda. Dessa anger att
vid arbetsförmedling skall eftersträvas att varje arbetsgivare får bästa
möjliga arbetskraft och varje arbetssökande det arbete som är lämpligast
för honom.

För att en rätt till arbetsförmedling skall uppkomma fordras inte att
något avtal tecknas eller överenskommelse träffas. Föreskrifterna i arbetsmarknadskungörelsen
är så utformade att envar arbetsgivare och
envar arbetssökande omedelbart på grund av desamma kan göra gällande
anspråk på service. Enligt de allmänna grundsatser, som styr
den offentliga förvaltningen, skall prestationsskyldigheten fullgöras likformigt.
Lika fall skall behandlas lika. Arbetsmarknadsstyrelsen utgår
också i sitt cirkulärmeddelande från att denna grundsats är tillämplig
på arbetsförmedlingens service genom att apostrofera »principen om
likvärdig service till alla kunder».

Att lika fall skall behandlas lika innebär naturligtvis inte att arbetsförmedlingens
resurser skall fördelas jämnt mellan kunderna. Utrymme
finns självfallet för avvägningar och prioriteringar med utgångspunkt å
ena sidan i de allmänna arbetsmarknadspolitiska målsättningarna och å
andra sidan i resursläget. Det förtjänar också särskilt framhållas att
servicen inte kan avvägas uteslutande med hänsyn till arbetsgivarnas
intressen. Det skall ju i lika mån eftersträvas att de arbetssökandes
intressen blir tillgodosedda. Och vice versa. Att mål- och intressekonflikter
här kan uppkomma ligger i öppen dag och det är också tydligt att
de kompromisser som måste träffas sakligt sett kan innebära att vissa
arbetsgivare får finna sig i att den offentliga arbetsförmedlingen ger
dem ett begränsat utbyte.

Tillämpningen av de allmänna riktlinjerna för arbetsförmedlingens
serviceprestationer ställer arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna
på många svåra prov. Det måste därför anses vara till allmän fördel
att arbetsmarknadsstyrelsen utfärdar anvisningar till ledning för tilllämpningen
av det slag som återfinns i cirkulärmeddelandet A 52/1969
fram till det stycke som börjar med »Skulle samrådet inte leda till etc.».

Vad som därefter följer är uttalanden, om vilkas principiella karaktär
delade meningar gjort sig gällande. Uttalandena lyder.

Det kan bli fråga om att avstå från särskilda rekryteringsaktioner eller
att inte medgiva information om lediga arbetstillfällen i platslistor och
Platsjournalen. Omständigheterna kan också påverka ställningstaganden
till överföring av utländsk arbetskraft och samverkan i rekryteringsfrågor
med arbetsmarknadsmyndigheterna i övriga nordiska länder.

Uttalandena har uppfattats på olika sätt. Osvald har befarat att de
skulle kunna innebära »konkret blockad» mot företag. De skiljaktiga

492

ledamöterna i arbetsmarknadsstyrelsen betecknar lösningarna som utestängning
av vissa arbetsgivare från den service som det är arbetsförmedlingens
uppgift att tillhandahålla. Byråchefen Rooth använder uttrycket
»begränsa den offentliga arbetsförmedlingens service i förhållande
till vissa arbetsgivare».

För egen del kan jag inte uppfatta de anvisade åtgärderna som annat
än former av prestationsavbrott. I synnerhet gäller det de åtgärder som
uttryckts med orden »avstå från» och »inte medgiva» som måste anses
liktydiga med servicevägran. Också den passivitet, som förordas beträffande
överföring av utländsk arbetskraft och nordisk samverkan, är
enligt min mening att se som en form av prestationsavbrott.

Oefterrättliga kunder är inte något för arbetsförmedlingen unikt.
På snart sagt alla områden av samhällsservicen förekommer »kunder»
och »klienter» som avviker på ett för dem föga renommerande och för
serviceorganen och samhället betungande sätt. Statens järnvägar, postverket,
televerket och elverken har exempelvis ej sällan med sådana
företag och personer att göra. Avstängning från servicen utgör det yttersta
remedium som på många områden står till serviceorganens förfogande
för att komma till rätta med den oefterrättlige. För en sådan
ingripande åtgärd fordras dock stöd i författning eller avtal.

Arbetsmarknadsstyrelsen har anfört många vägande skäl för att prestationsavbrott
skall kunna tillgripas mot arbetsgivare med abnorm personalomsättning.
Jag anser mig dock inte böra gå in på några överväganden
rörande behovet och lämpligheten av sådana åtgärder utan begränsar
mig till frågan i vilken form föreskrifter om sådana åtgärder
skall tillkomma, om de finnes böra stå till buds.

Grundsatsen om att arbetsförmedlingens service skall vara öppen för
alla och envar och att en häremot svarande oinskränkt prestationsskyldighet
åvilar arbetsförmedlingens organ gentemot allmänheten har
visserligen inte kommit till direkt uttryck i arbetsmarknadskungörelsen,
även om den ganska tydligt framgår av 4 § kungörelsen. Prestationsskyldigheten
måste det oaktat under alla förhållanden anses tillhöra
själva normsystemets stomme. Med den ställning prestationsskyldigheten
sålunda intar kan jag för min del inte komma till annan slutsats än att
tanken på eventuella inskränkningar i denna utgör en fråga av så fundamental
natur att den utgör objekt för normgivning och inte för tilllämpning
eller verkställighet. Prestationsavbrott innebär en negering av
prestationsskyldigheten som naturligen kräver en egen norm till stöd.

Som nämnts äger arbetsmarknadsstyrelsen meddela tillämpningsföreskrifter
till arbetsmarknadskungörelsen. Tas ordet tillämpningsföreskrifter
i sin egentliga bemärkelse, kan i styrelsens kompetens inte ingå
någon befogenhet till normgivning. Som förut framhållits är begreppet
tillämpningsföreskrifter dock inte entydigt utan däri kan ibland inrangeras
inte bara anvisningar i rena tillämpningsfrågor utan också före -

493

skrifter av normliknande natur. Förarbetena till arbetsmarknadskungörelsen
lämnar inga upplysningar om vilken mening lagstiftaren avsett
att begreppet tillämpningsföreskrifter skall ha i arbetsmarknadskungörelsen.
Intet har utsagts som ger stöd för ett antagande att det skulle
kunna bli fråga också om föreskrifter som kompletterar själva normsystemet.
Visserligen är föreskrifterna i kungörelsen avfattade i så allmänna
ordalag att det i betydande omfattning ankommer på tillämparna
att närmare utforma arbetsförmedlingens service. Att enbart härav
dra den slutsatsen att normer om prestationsavbrott skulle kunna meddelas
genom tillämpningsföreskrifter synes dock uteslutet. Det kan inte
gärna utan vidare antas att en norm skulle kunna upphävas — om ock
endast partiellt — genom en verkställighetsakt. Jag kan därför inte
finna annat än att arbetsmarknadsstyrelsen överskridit sin kompetens
genom att i tillämpningsföreskrifter meddela normer om prestationsavbrott
i arbetsförmedlingens service. Enligt mitt synsätt kan sådana
normer inte tillkomma annorledes än genom föreskrifter i själva arbetsmarknadskungörelsen
eller genom annan av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse.
Som framgått av vad jag förut anfört råder emellertid åtskillig
oklarhet om vad en kompetens att meddela tillämpningsföreskrifter kan
innefatta. Ehuru jag från principiella synpunkter anser det vara av
största vikt att en klar gräns dräs mellan normgivning och tillämpning
och finner det betänkligt att de för arbetsmarknadsstyrelsens beslut ansvariga
inte lagt i dagen samma intresse härför, anser jag inte rättsläget
vara så entydigt att jag kan lägga de ansvariga till last som fel att
styrelsen i sitt cirkulärmeddelande A 52/1969 tog in anvisningar som
mera avsåg nya grunder för arbetsförmedlingens service än föreskrifter
om tillämpningen av redan givna grunder.

* *

Det kan antecknas att med anledning av vad JO anfört och sedan
ärendet varit föremål för överläggningar vid arbetsmarknadsstyrelsens
plenum 7.5. 1971 styrelsen 19.5. 1971 beslöt att återkalla cirkulärmeddelande
A 52/1969. Styrelsen beslöt vidare vid sammanträde 11.6. 1971
att hos Kungl. Majit hemställa om en utredning av frågan hur anvisningar
angående avvägning av arbetsförmedlingens service skall kunna utfärdas.

Allmänna försäkringen m. m.

I ett klagoärende uppkom fråga huruvida sjukpenning borde utgå till
klaganden, oaktat anmälan om sjukdomsfallet gjorts först efter sjuk -

494

periodens utgång. Omständigheterna var följande: Göteborgs allmänna
försäkringskassa avslog klagandens begäran om sjukpenning till henne
på grund av sjukdomsfall, som enligt läkarintyg medfört arbetsoförmåga
under tiden 17.4—5.5.1969 och som kom till kassans kännedom 11.7
1969. Häröver anförde hon besvär hos riksförsäkringsverket. I beslut
13.10.1969 fann verket, att sjukdomsfallet inte hade anmälts hos försäkringskassan
före sjukperiodens utgång och att det ej visats att hinder
mött att avge föreskriven sjukanmälan eller att eljest särskilda skäl föranledde
att sjukpenning borde utgå. På grund härav lämnade verket med
stöd av 3 kap. 10 § fjärde stycket lagen om allmän försäkring besvären
utan bifall. Sedan klaganden anfört besvär över riksförsäkringsverkets
beslut infordrade försäkringsdomstolen yttrande av verket, vari verket
tillstyrkte att sjukpenning skulle utgå för tiden 18.4—5.5.1969 och
sjukpenningtillägg för 5.5.1969. Försäkringsdomstolen fann i dom 3.11.
1970 inte skäl föreligga till ändring i riksförsäkringsverkets överklagade
beslut.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 3 kap. 10 § fjärde stycket lagen om allmän försäkring må sjukpenning
ej utgivas för tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos
den allmänna försäkringskassan, där ej hinder mött för sådan anmälan
eller eljest särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå. Besvär över
beslut om vägrad sjukpenning, som meddelats med stöd av nämnda lagrum,
har i stort antal prövats av riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen
under de senaste åren. Som framgår av verkets yttrande har
den ifrågavarande bestämmelsen, som gällt sedan 1.1.1955, hela tiden
tillämpats mycket restriktivt. Praxis, som ytterst bestämmes av försäkringsdomstolens
domar, ger mycket litet utrymme för avsteg från kravet
på anmälan. Med hänsyn till konsekvenserna för försäkringskassorna
av en ändring av praxis, som tillkommit i kontrollsyfte, anser jag olägenheterna
av nämnda praxis inte vara sådana, att det finns tillräckliga
skäl för mig att genom framställning till Kungl. Maj:t eller riksdagen ta
initiativ till en lagändring. Försäkringsdomstolens avgörande i sakfrågan
föranleder därför ej någon åtgärd från min sida.

I ett ärende uppkom bl. a. fråga om försäkringsdomstolen bort ange
de skäl på vilka dess avgörande grundats.

Försäkringsärendet, som i första instans handlagts av Arbetsgivarnes
Ömsesidiga Olycksfallsförsäkringsbolag (AÖO), gällde rätt till ersättning
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring för en person, som år 1962 skadade
ryggen genom olycksfall i arbete. Den skadade, som tillerkändes
viss livränta för skadan, blev år 1967 av läkare sjukskriven för en ryggsjukdom,
vilket sjukdomsfall anmäldes till AÖO för prövning angående
ersättning enligt nämnda lag. AÖO meddelade den skadade i beslutsskrivelse
att ersättning utöver livräntan ej kunde utgivas för sjukdomsfallet
i fråga. Någon motivering lämnades ej. Efter besvär bragtes ärendet
under såväl försäkringsrådets som försäkringsdomstolens prövning.

495

Besvären medförde ej någon ändring i försäkringsinrättningens beslut.
Varken försäkringsrådet eller försäkringsdomstolen angav skälen för
avgörandet.

Försäkringsdomstolen framhöll i sitt yttrande till JO att domstolen av
flera skäl underlåtit att i domen redovisa en närmare diskussion av bevismaterialet.
En fullständig redogörelse för läkarutiåtandena, som redan
genom delgivningen var väl kända för klaganden, hade blivit omfattande
och tidskrävande, något som måste beaktas med hänsyn till domstolens
ansträngda arbetsläge. En sådan redogörelse hade också kunnat
blotta sådana omständigheter som med hänsyn till privatlivets helgd
knappast öppet borde redovisas i domen. Frågan var också till sin natur
ett rent bedömningsspörsmål. Domstolen hänvisade vidare till att i domens
recit vissa betydelsefulla läkarutlåtanden omnämnts.

Ställföreträdande JO Petrén anförde, efter att ha funnit att domstolens
sakliga bedömning inte gav anledning till ingripande eller uttalande, följande.

Enligt 13 § lagen om försäkringsdomstol skall beslut, varigenom domstolen
skiljer målet från sig, om det ej finnes obehövligt, innehålla de
skäl på vilka avgörandet grundats. För försäkringsrådet finnes icke någon
motsvarande bestämmelse. Det kan anmärkas att motiveringsskyldigheten
i 30 § förvaltningsprocesslagen, som träder i kraft 1.1.1972 och
gäller för regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt, är gjord
undantagslös: Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.

Vad gäller den formella handläggningen av klagandens ärende i nu
förevarande hänseende är att konstatera, att icke någon av de tre instanserna,
som behandlat målet — AÖO, försäkringsrådet och försäkringsdomstolen
— anfört någon motivering för sitt avgörande. Klaganden
har sålunda måst föra sin talan genom tre instanser utan att någonsin
ha fått något klart besked om de lagrum och de vidare överväganden,
på vilka de beslutande byggt sina avgöranden.

Detta förhållande är enligt min mening icke godtagbart. Jag kan här
citera JO Bexelius’ uttalande i det av försäkringsdomstolen åberopade
JO-ärendet dnr 33/1965: »Skyldigheten för myndigheterna att motivera
sina beslut är enligt min mening av fundamental vikt för rättssäkerheten;
därav följer större garanti för omsorgsfull och saklig prövning av ärendena,
ökade möjligheter för medborgarna att utnyttja sin besvärsrätt
eller annan utväg till rättelse, större garanti för fast och enhetlig rättstillämpning
samt ökat förtroende hos allmänheten för myndigheternas
objektivitet och därigenom en stärkt känsla av att leva i trygghet under
lagen.»

Till detta uttalande kan jag i allo ansluta mig.

Försäkringsrådets underlåtenhet att angiva motivering för sitt beslut
kan — då regler om någon rådets skyldighet att lämna skäl för sina
avgöranden saknas — icke föranleda något mitt ingripande.

Vad försäkringsdomstolen anfört om grunden till att den funnit obehövligt
att angiva skälen för sin dom 19.1.1971 beträffande klagandens
ersättningskrav, har icke övertygat mig om riktigheten av domstolens
bedömning. Den omständigheten att i domens recit vissa läkarutlåtanden

496

omnämnes utan att det därefter angives hur dessa påverkat bedömningen
kan ur klagandens synpunkt knappast vara tillräckligt upplysande. Vad
domstolen anfört om ansträngt arbetsläge synes mig icke i och för sig
böra inverka på tolkningen av lagregeln om domstolens motiveringsskyldighet.

Klaganden hade i detta fall en tydlig rätt att av försäkringsdomstolen
i domsmotiveringen få ett klart besked om att domstolen funnit samband
icke föreligga mellan klagandens olycksfall och hans sjukskrivning fem
år senare. Hur långt försäkringsdomstolen velat gå, då det gällt att underbygga
denna slutsats med hänvisningar till den föreliggande medicinska
utredningen i målet, får anses vara en angelägenhet underkastad domstolens
diskretionära prövning. Jag ingår därför icke nu därpå.

Eftersom försäkringsdomstolen utgör slutinstans, hade klaganden icke
behov av nämnda motiverande upplysning för ett fortsatt överklagande.
Det oaktat har klaganden ägt att i slutinstansens dom få veta varför han
icke haft framgång med sin talan. Det är ett ur rättssäkerhetssynpunkt
centralt krav från klagandens sida att få kännedom om de skäl, varpå
domstol grundat sitt slutliga ställningstagande till klagandens talan.

Den brist i försäkringsdomstolens dom, som jag här påtalat, torde icke
kunna läggas någon av de i målet dömande till last som tjänstefel. Under
hänvisning härtill företar jag ej ytterligare åtgärd i saken.

Även i ett annat ärende anfördes klagomål över underlåtenhet att motivera
beslut. Klagomålen i detta fall riktade sig mot försäkringsrådet
och avsåg ett beslut, varigenom en ansökan om utbyte av livränta mot
engångsbelopp lämnats utan bifall utan angivande av grunden härför.

Vid prövning av klagomålen i detta ärende anförde ställföreträdande
JO Petrén följande.

Jag kan förstå klagandens uppfattning att denna brist på angivande
av skäl ter sig stötande, särskilt som ansökaren därigenom hålles i ovetskap
om vilka kriterier som varit bestämmande för försäkringsrådets
beslut. Detta gäller dessutom ett ärende, vilket försäkringsrådet prövat
såsom första instans. Någon allmän skyldighet för myndighet att motivera
beslut har emellertid hittills icke förefunnits. I förvaltningslagen, som
träder i kraft 1.1.1972, har dock införts en bestämmelse om motivering.
I 17 § nämnda lag stadgas sålunda som huvudregel att beslut, varigenom
myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången.
När denna bestämmelse trätt i kraft, kan anförande av motivering väntas
bliva det normala i svensk förvaltning. Förvaltningslagen torde visserligen
formellt icke komma att bliva gällande för försäkringsrådet, men
rådet får antagas komma att som ett minimum i sitt förfarande tillämpa
de regler, som i förvaltningslagen uppställes för handläggning av ärende
hos förvaltningsmyndighet i allmänhet.

Utlännings rättsskydd i ärende om utlämning för brott

Till stockholmspolisen inkom 17.7.1969 en interpolefterlysning av
grekiske medborgaren Sotirios Riganakos. Till följd härav anhölls

497

Riganakos i sin frånvaro 22.7.1969. Påföljande dag verkställdes anhållningsbeslutet.
Genom beslut 24.7, 14.8 och 2.10.1969 förklarade rådhusrätten
anhållningsbeslutet skola bestå. 27.10.1969 häktades Riganakos
av rådhusrätten. Högsta domstolen ogillade i beslut 20.11.1969 över
häktningsbeslutet anförda besvär.

Under tiden hade Greklands ambassad i Stockholm i skrivelse till
utrikesdepartementet 9.8.1969 begärt, att Riganakos skulle utlämnas
till Grekland. Ambassaden överlämnade 20.8.1969 till utrikesdepartementet
två av en domstol i Pireus meddelade domar, enligt vilka Riganakos
dömts dels 15.12.1966 för koppleri till fängelse fjorton månader
dels 4.4.1967 för bedrägeri och förfalskning till fängelse tio månader.
Utlämningsärendet överlämnades genom skrivelse 13.8.1969 av utrikesdepartementet
till justitiedepartementet som genom en 26.9.1969
dagtecknad skrivelse lämnade ärendet vidare till riksåklagaren, hos
vilken det inkom 30.9.1969. Riksåklagaren lät genom beslut samma dag
inhämta utredning från åklagarmyndigheten i Stockholm, som 17.10
1969 inkom med begärt yttrande. 22.10.1969 remitterade riksåklagaren
ärendet till Statens invandrarverk, som svarade med yttrande

3.12.1969. Den genom riksåklagaren verkställda utredningen tillställdes
Högsta domstolen och inkom dit 4.12.1969. I beslut 17.12.1969 fann
Högsta domstolen hinder föreligga mot utlämning av Riganakos och
försatte honom på fri fot. 30.12.1969 beslöt Kungl. Majit att Riganakos
inte skulle utlämnas.

I en 3.7.1970 till JO inkommen skrift begärde advokaten Hans Göran
Franck JO:s ingripande med anledning av den långa tid Riganakos kommit
att vara berövad friheten till följd av den långsamma handläggningen
av utlämningsärendet. Franck anförde härvid bl. a.: Det frihetsberövande
som Riganakos varit utsatt för står i strid mot innehållet i
den europeiska utlämningskonventionen 13.12.1957, ratificerad av Sverige
12.9.1958. Artikel 16 i denna konvention stadgar bl. a., att en provisoriskt
anhållen person må frigivas, om den anmodade staten icke
mottagit begäran om utlämning och vissa angivna handlingar (i detta
fall de grekiska domarna) inom 18 dagar efter anhållandet samt att anhållningstiden
under inga omständigheter får överskrida 40 dagar. Riganakos
var anhållen 96 dagar, innan rådhusrätten meddelade sitt häktningsbeslut.
Konventionen innehåller däremot ingenting om häktningstid.
Lagen (1957: 668) om utlämning för brott är i flera hänseenden
otydlig. Lagens 16 § stadgar visserligen, att om tvångsmedel skall gälla
vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål, men i 23 § tredje
stycket förutsätts, att anhållningstiden icke begränsas på sätt stadgas
i 24 kap. 12 § rättegångsbalken angående den tid inom vilken häktningsframställning
skall ingivas till rätten. Utlämningslagen innehåller icke
heller någon bestämmelse om begränsning av häktningstiden. I detta
hänseende kan man ifrågasätta om inte en lagändring borde komma

498

till stånd. Det finns också anledning överväga ytterligare begränsningar
eller upphävande av häktningsinstitutet i de fall där det finns skälig
anledning antaga att utlämning begärs av politiska skäl. Vidare borde
det övervägas om inte den som suttit häktad en längre tid skulle ha
möjlighet att få ekonomisk ersättning, när en utlämningsansökan lämnas
utan bifall.

Efter remiss inkom riksåklagaren med yttrande av i huvudsak följande
innehåll.

Anhållningsbeslutet framstår som välgrundat med hänsyn till både
de långvariga frihetsstraffen och Riganakos’ förhållanden i övrigt; anhållandet
har efteråt fastställts av domstol och senare övergått till häktning.
Under tiden närmast efter ett sådant anhållande enligt 23 § första
stycket lagen (1957: 668) om utlämning för brott har åklagare inte
tillfälle att vidtaga andra åtgärder än att föranstalta om förhör och
utredning angående de personliga förhållanden som kan inverka på
utlämningsärendet. Förhör angående utlämningsbrotten kan hållas endast
på grundval av ofullständigt material. De handlingar på vilka en
fullständigare utredning kan grunda sig kommer först i samband med
utlämningsframställningen. Sådana handlingar inkom 30.9.1969 till riksåklagarens
kansli och remitterades samma dag till åklagarmyndigheten
i Stockholms åklagardistrikt för utredning och yttrande. Handläggningen
vid åklagarmyndigheten tog en tid av något över två veckor, vilket
synes rimligt med hänsyn till ärendets omfattning. Sedan ärendet med
vederbörande åklagares yttrande återkommit till kansliet (en fredag),
remitterades det (påföljande onsdag) till statens invandrarverk med begäran
om skyndsamt yttrande. Sådant yttrande inkom 3.12.1969. Påföljande
dag avgav jag yttrande till Högsta domstolen på sätt föreskrivs
i 17 § utlämningslagen. — Enligt min mening kan det inte göras gällande
att någon befattningshavare inom åklagarväsendet onödigtvis fördröjt
ärendets avgörande.

Den som är efterlyst för brott som kan föranleda utlämning kan anhållas
eller åläggas reseförbud enligt 23 § utlämningslagen. Sådant beslut
prövas av rätten. Om åtgärden skall bestå, utsätter chefen för justitiedepartementet
viss tid inom vilken framställning om utlämning skall
göras. — I dessa hänseenden torde, som lagen förutsätter, skyndsamhet
vanligen iakttagas. — Vad gäller Riganakos begärde Greklands ambassad
utlämning föga mer än två veckor efter det att Riganakos anhållits.
Utlämningsbegäran var då ej fullständig; de domar, som (enligt 14 §
andra stycket utlämningslagen) skulle vara fogade vid framställningen,
lämnades ej till utrikesdepartementet förrän 20.8.1969.

Enligt 16 § andra stycket utlämningslagen skall om tvångsmedel gälla
vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Detta stadgande har
sin plats omedelbart efter bestämmelsen om att Kungl. Majit överlämnar
utlämningsärendet till riksåklagaren. Av denna placering och jämförelse
med bestämmelserna i 23 §, som avser den som ännu ej begärts
utlämnad, framgår att 24 kap. rättegångsbalken, om häktning och anhållande,
ej kan träda i tillämpning för utlämningsärendenas del förrän
ärendet överlämnats till riksåklagaren. I de fall där vederbörande redan
är anhållen (med stöd av 23 § utlämningslagen) kan 24 kap. 12 § rättegångsbalken
ej tillämpas efter sin ordalydelse. Praktisk möjlighet före -

499

ligger ej att avlåta häktningsframställning förrän vetskap föreligger om
att utlämning begärts.

Stadgandet i 24 kap. 12 § rättegångsbalken synes rätteligen vara att
tillämpa så att anhållandet jämlikt 23 § utlämningslagen övergår till
anhållande jämlikt 24 kap. rättegångsbalken i det ögonblick anhållningsmyndigheten
får vetskap om att utlämning begärts. Sådan vetskap erhåller
den åklagare som är anhållningsmyndighet, när utlämningsframställningen
från riksåklagaren remitterats till honom. Sist dagen därpå
eller undantagsvis sist å femte dagen därefter skall häktningsframställning
avlåtas eller den anhållne friges.

När utlämningsärende överlämnats från justitiedepartementet till riksåklagaren,
remitteras det omedelbart för utredning och yttrande till
lokal åklagarmyndighet, vanligen den åklagare som står för anhållningsbeslut
jämlikt 23 § utlämningslagen. Härvid har sedan åratal, jämte
annat, föreskrivits skyndsamhet samt påpekats att åklagaren bör upplysa
om åtgärd som må ha vidtagits med stöd av 16 § andra stycket
utlämningslagen. — Sedan det uppmärksammats att i några fall häktningsframställning
ej gjorts utan anhållningsbeslutet enligt utlämningslagen
förblivit i kraft även sedan handlingarna med yttrande återkommit
till riksåklagaren, förses remisskrivelserna till åklagarmyndigheterna
sedan våren 1970 med det ytterligare påpekandet, att anhållningsbeslut
meddelat enligt 23 § utlämningslagen ej gäller sedan utlämning begärts.

Vad gäller Riganakos dröjde häktningsframställning på nyss angivet
sätt. Att sitta anhållen i stället för häktad torde ej innebära någon materiell
nackdel. Det betänkliga är att den anhållne längre tid än avsetts
varit betagen möjlighet att få frihetsberövandet prövat i högre instans;
det beslut varigenom domstol prövat anhållandet får nämligen ej överklagas
(23 § tredje stycket utlämningslagen). Det förhållandet, att sedermera
häktningsbeslut meddelats och besvär däröver ej föranlett ändring,
visar dock att frihetsberövandet för Riganakos’ vidkommande varit
grundat och att den fördröjda klagomöjligheten ej inneburit någon
rättsförlust.

Utlämningsförfarandet är omständligt. Av hänsyn till den enskilde
innehåller lagen åtskilliga villkor för och hinder mot utlämning. Det
måste sägas vara väsentligen i den enskildes intresse som ärendena utreds
så ingående och därmed i viss mån tidsödande som sker. Det kan
befaras att ett förenklat och av sådan anledning snabbare utlämningsförfarande
skulle innebära minskad rättssäkerhet för den enskilde. —
Jag anser mig inte kunna ta ställning till de uppkomna frågorna om
lagändring.

Angelägenheten av skyndsamhet medför att jag håller fortlöpande
uppsikt på alla slags ärenden där frihetsberövande förekommer.

Franck inkom med påminnelser.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande,
efter att också ha tagit del av Högsta domstolens akt i utlämningsärendet,
följande.

Reglerna om tvångsmedel i ärende om utlämning för brott är långtifrån
lätta att tolka och tillämpa. Svårigheterna är väl ej så iögonen -

500

fallande beträffande de fall då tillämpning ej påkallats av bestämmelserna
i 23 § utlämningslagen om tvångsmedel för tiden innan framställning
om utlämning gjorts. I dessa ärenden kommer enligt 16 § utlämningslagen
reglerna om tvångsmedel i 24 kap. rättegångsbalken att
fungera i vanlig ordning. I förarbetena (prop. 1957: 156 s. 83) sägs
härom att anhållningsmyndighet blir riksåklagaren eller den lokala
åklagarmyndighet som på riksåklagarens vägnar handlägger ärendet.
Vidare framhålls att häktningsframställning skall avlåtas till rätten
inom tid, som stadgas i 24 kap. 12 § rättegångsbalken, dvs. senast inom
fem dagar. Häktningstiden har ej maximerats. Den som häktats kan
dock enligt 16 § utlämningslagen påfordra ny häktningsförhandling med
treveckorsintervaller.

Ser man härefter på handläggningsgången i ärenden, där anhållande
skett med stöd av 23 § utlämningslagen, innan något utlämningsärende
blivit anhängigt, finner man att riksåklagaren där inte kan fungera som
anhållningsmyndighet utan endast den lokala polis- eller åklagarmyndigheten.
Vidare märks att något formligt häktningsförfarande ej är kopplat
till anhållningen. Anhållningsbeslutet skall i stället utan uppskov
anmälas hos rätten, som efter förhandling beslutar om anhållandet
skall bestå eller ej. Ett beslut om att anhållandet skall bestå kommer
att delvis fylla samma funktion som ett häktningsbeslut. Den väsentliga
skillnaden föreligger dock att prövningen sker med utgångspunkt i RB:s
anhållningsgrunder, ej i dess strängare häktningsgrunder, och att beslutet
ej kan överklagas. Beståndsbeslutet kan dock — alldeles som
föreskrivits i fråga om häktningsbeslut i 16 § utlämningslagen — begäras
omprövat hos rätten av den omhändertagne med treveckorsintervaller.
Beståndstiden har lika litet som häktningstiden maximerats i lagen. En
diskrepans föreligger härigenom mellan artikel 16 punkt 4 i utlämningskonventionen
och 23 § utlämningslagen, eftersom det i nämnda
punkt i konventionen sägs att anhållningstiden vid provisoriskt anhållande
under inga förhållanden får överskrida 40 dagar från dagen för
anhållandet. Utlämningslagen tillkom, innan Sverige ratificerat utlämningskonventionen,
vilket kan vara en förklaring till att 40-dagarsfristen
inte finns med i vår interna lagstiftning eller ens omnämns i förarbetena
till denna. Enligt gällande grundsatser för den svenska rättsordningen
har de svenska myndigheterna formell skyldighet blott att
följa den svenska utlämningslagen och är inte formligen bundna av
fristföreskriften i konventionen. En annan sak är att föreskriften ändå
bör beaktas. Det kan ske på så sätt att rätten vid sin prövning av om
ett anhållande skall bestå eller ej beaktar konventionsartikeln som ett
allmänt riktmärke. Stöd härför ger i viss mån ett uttalande i förarbetena
(prop. 1958: 139 s. 8) att det är möjligt för Sverige, som inte är
anhängare av det traditionella förpliktande traktatsystemet, att för sin
del huvudsakligen förläna konventionen innebörden av att angiva all -

501

männa normer för utlämning. Konventionsartikeln synes emellertid ha
tillkommit i främsta syfte att utgöra påtryckning på den sökande staten
att komma in med framställningen om utlämning inom rimlig tid. I det
aktuella fallet kom framställning in inom 18 dagar efter anhållandet.
Det är tvivel underkastat vilken funktion artikelns förbud mot anhållande
i mer än 40 dagar har i ett sådant fall, då framställningen är gjord.

Det stora problemet ligger emellertid i samordningen mellan tvångsmedelsanvändningen
enligt 16 §, som förutsätter reguljärt häktningsförfarande,
med tvångsmedelsanvändningen enligt 23 § med dess anhållningsförfarande.
För mig framstår det som klart att åtminstone då
riksåklagaren enligt 17 § utlämningslagen överlämnar ärendet till Högsta
domstolen, den som begärs utlämnad och som bedöms böra vara omhändertagen
skall vara häktad enligt rättegångsbalken och inte anhållen
enligt 23 § utlämningslagen. Detta måste utgöra den senaste tidpunkt
vid vilken anhållandet skall ha övergått i häktning. Rimligen bör emellertid
skyldighet att föranstalta om häktning ha inträtt redan vid en
tidigare tidpunkt. Oklart är dock när denna tidpunkt infaller och vem
skyldighet att föranstalta om framställning rörande häktning åvilar.

Från synpunkten av den omhändertagnes rättsskydd är dessa frågor
av betydelse på det sättet att som redan framhållits ett häktningsbeslut
kan överklagas, vilket inte är fallet med ett beslut om att anhållande
skall bestå. Vidare skiljer sig förutsättningarna för häktning enligt 24
kap. rättegångsbalken från förutsättningarna för beslut enligt 23 § utlämningslagen
om att ett anhållande skall bestå därigenom att de ställer
strängare krav på skälen. I förarbetena sägs härom (prop. 1957: 156
s. 97) att rätten enligt 23 § inte skall pröva huruvida skäl till häktning
föreligger, utan dess prövning skall gälla frågan om anhållandet får
bestå. Det torde ofta, sägs det vidare, inte vara möjligt att förebringa
den utredning som erfordras för att visa att häktningsskäl enligt rättegångsbalken
föreligger, utan den misstänkte bör kunna i avbidan på
utlämningsframställning kvarhållas på de svagare grunder som gäller
för anhållande. Av uttalandena kan också utläsas att kvarhållningsbeslutet
är tänkt som ett interimistiskt beslut att gälla »i avbidan på
utlämningsframställning». Intet tyder dock på att beslutet fördenskull
förlorar sin verkan i och med att utlämningsframställningen görs. Tydligt
är dock att den omständigheten att en utlämningsframställning anländer
bör föranleda åtgärd för att få det beslut som meddelats i avbidan
på denna framställning ersatt med ett ordinärt häktningsbeslut
enligt 16 § utlämningslagen och 24 kap. rättegångsbalken. Inom vilken
tid åtgärden skall vidtas är oreglerat. Den i 24 kap. 12 § rättegångsbalken
stadgade 5-dagarsfristen är uppenbarligen otillämplig. Mer synes
därför inte kunna sägas än att åtgärd för häktning skall vidtas utan
uppskov. Frågan blir då vidare vilken myndighet som bär ansvaret för
att så sker. Med den ställning riksåklagaren har i förfarandet ligger

502

det enligt min mening närmast till hands att riksåklagaren har detta
ansvar. Uppdrar riksåklagaren åt lokal åklagarmyndighet att på riksåklagarens
vägnar handlägga ärendet torde ansvaret för häktningsframställningen
dock därmed också övergå på denna. Detta framstår som
så mycket naturligare som det är denna som efter riksåklagarens förordnande
skulle ha fungerat som anhållningsmyndighet enligt 16 § utlämningslagen,
om den som begärts utlämnad varit på fri fot. Enligt
min mening bör riksåklagaren dock lämpligen samtidigt som ärendet
överlämnas till den lokala åklagarmyndigheten uttryckligen erinra om
att utan uppskov åtgärd skall vidtas för häktning av den som sitter anhållen
»i avbidan på utlämningsframställningen». Så sker numera också
enligt vad riksåklagaren upplyst i sitt yttrande, även om ordalag används
som jag med det synsätt jag anlagt ställer mig frågande inför.

Att märka är att någon skyldighet för Kungl. Maj:t att, så snart
framställning inkommit, underrätta riksåklagaren eller anhållningsmyndigheten
härom inte föreligger. Med hänsyn till dels att Kungl. Maj:t
enligt 15 § har att pröva framställningen innan den överlämnas till riksåklagaren
dels att de utländska handlingar, som ligger till grund för
framställningen först skall översättas till svenska språket, kan förhållandevis
lång tid förflyta innan framställningen kommer riksåklagaren
till handa. Anhållningsmyndigheten i sin tur får inte kännedom om utlämningsframställningen
förrän ärendet av riksåklagaren remitterats
till myndigheten. I förevarande fall betydde detta, att anhållningsmyndigheten
erhöll utlämningsframställningen drygt 40 dagar efter det att
utrikesdepartementet mottagit de grekiska domarna.

Häktningsbeslut meddelades av rådhusrätten den 27 oktober 1969
eller först i det närmaste fyra veckor efter det att utlämningsframställningen
inkommit till riksåklagaren. Vilken tolkning man än ger åt
16 och 23 §§ utlämningslagen är detta dröjsmål anmärkningsvärt. Jag
har härvid inte anledning antaga att rådhusrätten underlåtit att i rätt
tid behandla häktningsframställningen. Dröjsmålet torde därför ligga
hos åklagarmyndigheten. Riksåklagaren har uttalat som sin mening,
att det hade ålegat åklagarmyndigheten att, sedan riksåklagarens begäran
om utredning inkommit till myndigheten, betrakta anhållningsbeslutet
som ett beslut enligt rättegångsbalken och till följd härav inom
fem dagar avlåta en häktningsframställning till rätten. Till denna ståndpunkt
kan jag som framgår av vad jag förut anfört ej ansluta mig,
eftersom jag finner det omöjligt att tillämpa fristföreskriftema i 24 kap.
12 § rättegångsbalken enligt sina ordalag. I praktiken lär dock mitt
synsätt att anhållningsmyndigheten skall avlåta häktningsframställning
utan uppskov leda till i stort sett samma resultat. Jag anser därför att
åklagarmyndigheten snarast efter mottagandet av remissen borde ha
begärt häktning. Då myndigheten ej fått riksåklagarens uttryckliga uppdrag
att agera som förundersökningsmyndighet också i detta hänseende

503

anser jag mig dock inte kunna lägga myndigheten till last som fel att
den underlät att vidta åtgärd för häktning. Med den oklarhet som vidlåder
förfarandereglerna finner jag mig å andra sidan ej heller kunna
lägga riksåklagaren till last som fel att det brast i instruktionen till
åklagarmyndigheten i häktningsfrågan.

Med all förståelse för tillämpningssvårigheterna är det ändå förvånande
att frågan om häktning inte observerades i samband med att
rådhusrätten den 2 oktober 1969 förklarade att anhållningsbeslutet fortfarande
skulle bestå. Det borde ha legat nära till hands för såväl åklagare
som domstol att fråga sig om detta var det rätta förfaringssättet
sedan åklagarmyndigheten fått uppdrag att inleda »förundersökning»
enlig 16 § utlämningslagen. Med hänsyn till vad förut sagts om förfarandets
oklara uppbyggnad inlåter jag mig dock inte på någon särskild utredning
om de ställningstaganden åklagarmyndigheten och rådhusrätten
kan ha gjort i detta sammanhang. Uteslutet är för övrigt inte att anhållningsmyndigheten
vid förhandlingstillfället ännu ej nåtts av remissen
från riksåklagaren.

Beträffande förfarandet i övrigt instämmer jag i vad riksåklagaren
anfört om nödvändigheten av en ingående utredning i ärenden angående
utlämning. Tyvärr kan detta rättssäkerhetskrav ofta få en negativ effekt
på handläggningens snabbhet. Jag vill därför också understryka vikten
av att alla berörda myndigheter vinnlägger sig om så stor skyndsamhet
som möjligt. I detta ärende är t. ex. tiden för översättning av de grekiska
domarna påfallande lång. De rättsvårdande myndigheternas — domstolarnas,
riksåklagarens och åklagarmyndighetens — handläggning av
ärendet synes mig dock inte ha fördröjt ärendets slutliga avgörande. Beträffande
den tid som åtgått för invandrarverkets yttrande har JO Lundvik
i beslut den 19 mars 1970 (dnr 2868/69) uttalat följande.

Det är av största vikt att ärenden, i vilka frihetsberövande åtgärder
vidtagits, handläggs så skyndsamt som möjligt. I förevarande fall måste
den tid, som åtgått för invandrarverkets handläggning, betecknas som
otillfredsställande lång. Invandrarverket har också beklagat dröjsmålet.
Med hänsyn till vad invandrarverket uppgivit om anledningen till tidsutdräkten
synes denna inte kunna läggas någon befattningshavare till
last som fel eller försummelse. På grund härav och då invandrarverket
synes medvetet om att ifrågavarande slag av ärenden skall behandlas
med största möjliga skyndsamhet, finner jag ej skäl att vidtaga ytterligare
åtgärd.

Sammantaget ger ärendets handläggning ett högst otillfredsställande
intryck. Riganakos var berövad friheten från 23.7.1969 till 17.12.1969,
därav genom anhållning fram till 27.10.1969 och sedan genom häktning.
Det långvariga frihetsberövandet framstår som så mycket olyckligare
som handläggningen mynnade ut i att hinder förelåg mot utlämning.
Även om utredningen i ett utlämningsärende på grund av språksvårigheter
m. m. inte kan undgå att bli tidskrävande bör det dock kunna

504

begäras att inte så lång tid åtgår som i det aktuella fallet, i all synnerhet
inte då den som begärs utlämnad berövats friheten. Flera olika omständigheter
har som framgår av vad jag förut anfört samverkat till den
beklagliga tidsutdräkten och till onöjaktighetema i handläggningen.
I betydande mån kan bristerna dock hänföras till oklarheter i lagstiftningen
och till att vägledande handläggningsrutiner saknas. Franck har
ifrågasatt om lagändring inte är påkallad i flera avseenden, bl. a. i form
av maximitider för anhållning och häktning. Jag anser mig inte ha tillräckligt
underlag för en bedömning av behovet av ändringar i utlämningslagen.
Inte heller ger mig den anmälda saken material nog för
överväganden i fråga om en rätt till ersättning bör införas för den som
varit berövad friheten i ett utlämningsärende, där hinder funnits möta
mot utlämning. Då jag har mig bekant att en översyn av utlämningslagen
i olika hänseenden är påtänkt, överlämnar jag emellertid en avskrift
av mitt beslut till justitiedepartementet att tas under övervägande
vid en sådan översyn. Det är också min förhoppning att de lärdomar
som kan dras av fallet kommer att utnyttjas till utarbetande av ändamålsenliga
och rättssäkerheten befrämjande handläggningsrutiner för
utlämningsärenden.

505

V. Remissyttranden

Yttrande över departementspromemoria angående åtalsunderlåtelse
i vissa iall m. m.

Genom remiss den 1 december 1970 beredde statsrådet och chefen
för justitiedepartementet riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande
över rubricerade, inom departementet upprättade P.M. (stencil Ju
1970: 26).

Med anledning härav avgav JO Thyresson den 14 januari 1971 följande
yttrande till departementschefen.

I skrivelse till Eder 9.5.1969 anhöll jag att till prövning skulle upptagas
frågan att införa rätt för vårdnadshavare att få ersättning för inställelse
vid domstol för sådant hörande som avses i 9 § 1964 års lag
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och RB 21: 1 (jämför
JO.s ämbetsberättelse 1970 s. 19). Min framställning har föranlett
att i förevarande promemoria framläggs förslag till bestämmelser, som
ger vårdnadshavare sådan rätt. Jag vill uttala min tillfredsställelse över
den behandling min framställning sålunda fått.

Promemorian innehåller också förslag till ändrade bestämmelser om
åtalsunderlåtelse m. m. Dessa förslag finner jag väl motiverade och vill
livligt tillstyrka deras genomförande.

Vad angår frågan om ersättning åt vårdnadshavare har jag i huvudsak
intet att erinra mot de föreslagna bestämmelserna. Beträffande den föreslagna
nya 11 § i 21 kap. RB vill jag dock ifrågasätta om inte en formell
justering bör göras. Enligt förslaget skall den som har vårdnaden om
omyndig äga rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är
stadgat, om han höres »i anledning av åklagarens talan». Det citerade
uttrycket är detsamma som förekommer i RB 20: 15. Enligt detta stadgande
äger målsägande, som höres i anledning av åklagarens talan, rätt
till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Det torde
emellertid få anses att vårdnadshavare i det i förslaget avsedda fallet
snarare höres i anledning av den misstänktes talan. Föreskriften i RB
21: 1 om vårdnadshavares hörande anknyter till regeln, att den misstänkte
själv äger föra sin talan; jämför Processlagsberedningens uttalande,
SOU 1938: 44 s. 270. Vad där sägs om att det — ifall den misstänkte
är omyndig — ofta är av vikt att vårdnadshavaren höres för att
den misstänktes intressen skall bli behörigen tillgodosedda kan givetvis
inte anses ha förlorat sin betydelse, även om föreskriften om vårdnadshavarens
hörande numera främst tjänar intresset att underlaget för be -

506

dömande av påfölj dsfrågan skall bli så fullständigt som möjligt. På
grund av det sagda synes mig uttrycket »i anledning av åklagarens talan»
i RB 21: 11 böra bytas ut mot en enkel hänvisning till 1 § i samma
kapitel.

Yttrande över domstolsverksutredningens betänkande »Ny domstolsadministration» Genom

remiss den 24 maj 1971 beredde statsrådet och chefen för
justitiedepartementet riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande
över rubricerade betänkande (SOU 1971: 41).

Med anledning härav avgav JO Thyresson den 31 augusti 1971 följande
yttrande till departementschefen.

I huvudsak har jag intet att erinra mot det förslag utredningen framlagt.
Att domstolarna på sätt utredningen föreslagit avlastas en mängd
administrativa uppgifter och mera odelat än tidigare kan ägna sig åt
den dömande verksamheten är givetvis till fromma för rättskipningen.
Om vidare administrativa uppgifter i enlighet med förslaget får ankomma
på en enda central myndighet, bör avsevärda effektivitets- och
rationaliseringsvinster kunna göras. Från de rättssäkerhetssynpunkter
jag främst har att bevaka finner jag mig emellertid — utan att anse mig
ha anledning att gå in på enskildheterna i förslaget — böra ta upp två
särskilda, i betänkandet berörda frågor. Den ena rör domstolarnas självständighet
och integritet vid utövande av sin dömande verksamhet.

I utredningsdirektiven betonar departementschefen att tillskapandet
av en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område inte
får innebära något som helst ingrepp i denna självständighet och integritet.
Utredningen framhåller också (s. 32) att det blivande domstolsverket
skall handlägga administrativa ärenden och inte ingripa i den
dömande verksamheten men att en sådan i och för sig självklar målsättning
inte bör innebära att inte domstolsverket skall kunna medverka
i syfte att skapa effektiva arbetsformer i domstolsarbetet. Utredningen
fortsätter.

Tvärtom synes det angeläget att den administrativa expertis som det
nya verket bör förfoga över samverkar på olika sätt med den dömande
personalen i detta syfte. Å andra sidan har den angivna målsättningen
givetvis den innebörden att förvaltningsmyndigheten inte skall ingripa
i handläggningen av målen eller bestämma vem som skall döma i enskilda
mål. Domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten
skall vara okränkbar. Att dra upp allmängiltiga gränser mellan dömande
och administrativ verksamhet kan emellertid vara svårt. Utredningen
föreställer sig att det i det dagliga arbetet hos domstolarna kan komma
upp frågor som kan sägas ligga på gränsen mellan rättskipning och

507

administration. För ett domstolsverk, som förutsätts få befogenhet att
i administrativt hänseende utfärda föreskrifter och anvisningar till domstolarna,
blir det angeläget att dylika gränsdragningsproblem kan lösas
i enlighet med en fast praxis som verket i samarbete med domstolarna
kan utbilda.

Att värna om domstolarnas självständighet och integritet vid utövandet
av den dömande verksamheten är en rättssäkerhetsfråga av stor vikt.
Det kan därför vara angeläget att man söker skilja mellan vad som utgör
dömande verksamhet och vad som utgör administrativ verksamhet
inom domstolsväsendet. I den mån domstolarna själva handhar den
administrativa verksamheten har det väl inte så stor betydelse om eller
hur de båda verksamhetsområdena avgränsas mot varandra. Annorlunda
torde det emellertid ställa sig om den administrativa verksamheten
i huvudsak anförtros åt en särskild myndighet. Jag ifrågasätter om det
inte är att ta alltför lätt på saken att, såsom utredningen vill göra, överlåta
åt det nya verket att lösa gränsdragningsproblemen genom att efter
hand utbilda en praxis, låt vara att detta tänkes skola ske i samarbete
med domstolarna. Det skulle då kunna inträffa att verket, särskilt under
en kraftfull och dynamisk ledning, låter det administrativa verksamhetsområdet
omfatta alltför mycket och dit hänför sådant som bort betraktas
som dömande verksamhet och därför skötas av domstolarna själva.
Jag saknar i betänkandet en närmare diskussion rörande förevarande
gränsdragningsfråga. Det må dock nämnas att utredningen (s. 74) när
det gäller tillsynen över tingsrätternas verksamhet avvisar tanken att
domstolsverket skulle genom inspektioner vid tingsrätterna övervaka
den judiciella verksamheten där. Den tanken avvisas just under hänvisning
till att verket inte bör kunna vidta åtgärder som kan uppfattas som
ingrepp i domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten.
Det hade emellertid varit av värde om flera sådana gränsdragningsfrågor
blivit föremål för diskussion, som senare kunnat tjäna till vägledning för
verket. Man kan t. ex. fråga sig vad man i förevarande sammanhang
bör hänföra till »dömande verksamhet». Det förefaller mig tydligt att
däri bör inbegripas inte blott de avgöranden, varigenom domstol skiljer
sig från saken, utan även alla eller nästan alla domstolens beslut och
åtgärder tillhörande den formella handläggningen av mål och ärenden.
Beslut och åtgärder av det senare slaget kan mer eller mindre direkt
påverka innehållet av de slutliga avgörandena. En systematisk genomgång
av de beslut och åtgärder som i olika sammanhang kan förekomma
enligt rättegångsbalken skulle måhända kunna ge viss ledning, men jag
har för min del inte möjlighet att här göra en sådan. Jag vill förorda att
under ärendets fortsatta behandling en sådan genomgång eller diskussion
angående förevarande gränsdragningsfråga kommer till stånd.

Även om det inte är möjligt att i författningstext närmare ange en
gräns mellan verkets administrativa verksamhetsområde och vad som

508

bör vara förbehållet domstolarna såsom tillhörande den dömande verksamheten,
kan det med hänsyn till frågans vikt vara skäl att man i
verkets instruktion inskärper att verkets uppgift är att tjäna som ett
serviceorgan åt de allmänna domstolarna och vissa andra myndigheter
samt att verket vid utövande av sin verksamhet har att beakta att domstolarnas
självständighet och integritet i den dömande verksamheten ej
träds för nära.

Den andra frågan som jag vill gå in på här är frågan om fiskalernas
tjänstgöringsförhållanden. Indirekt kan också den gälla rättssäkerheten.
Utredningen har föreslagit att fiskals bundenhet till viss hovrätt skall
upphöra. En av utredningens experter, som reserverat sig häremot, har
förklarat att detta skulle medföra uppenbara nackdelar för den berörda
personalen och därigenom försvåra möjligheterna att rekrytera och
behålla dugliga jurister på domarbanan, detta med hänsyn till de påfrestningar
för den enskilde som en så rörlig tjänstgöring innebär.

Det vore olyckligt om risken för att utsättas för förflyttningar avhöll
alltför många av dem, som är lämpliga för domarbanan, att beträda
denna. Om förflyttningarna innebar att hovrättsgräns korsas torde det
dock vara mindre avskräckande än om fiskalema under lång tid kunde
riskera att bli förflyttade. Om därför, såsom hittills varit fallet, fiskalerna
efter viss del av fiskaistiden kan påräkna en fast placering vid en
viss domstol tror jag inte att man behöver hysa några betänkligheter mot
att bundenheten till viss hovrätt försvinner.

Yttrande över testutredningens betänkande »Psykologiska urvalsmetoder
inom statsförvaltningen»

Sedan tillfälle beretts riksdagens ombudsmän att avge yttrande över
rubricerade betänkande (SOU 1971: 47), anförde JO Lundvik i skrivelse
den 28 september 1971 till statsrådet Löfberg följande.

Utredningen utgår från att statsmyndigheterna även i fortsättningen
kommer att utnyttja psykologiska urvalsmetoder. Metoderna antages
komma att användas även vid urval av nya kategorier anställda o. 1.
Man räknar vidare med att nya metoder kommer att prövas och att
utvecklingen över huvud kommer att röra sig framåt. Utredningen har
i detta läge funnit det varken möjligt eller lämpligt att utforma generella
metoder rörande användning, omfattning och innehåll ifråga om det
psykologiska undersökningsförfarandet inom statsförvaltningen. Utredningen
föreslår endast att det inrättas en central nämnd med uppgift att
ge myndigheterna råd och vägledning på området. Nämnden skulle
verka försöksvis under en period av tre år.

Jag kan icke bedöma, om det är tillrådligt att i dagsläget gå längre

509

än vad utredningen föreslagit. Att myndigheterna har ett behov av vägledning
på området synes mig klart. I vad mån detta behov blir täckt
genom tillkomsten av den centrala rådgivande nämnden får framtiden
utvisa. Förslaget om en sådan nämnd synes mig emellertid gott. Jag
tillstyrker förslaget.

Utredningen framhåller, att inrättandet av en central nämnd skulle
skapa möjligheter till »offentlig insyn» i undersökningarna och skydd
för de undersökta mot oberättigade intrång i deras personliga integritet.
Utredningen har här berört två viktiga punkter, som enligt min mening
bör hållas noga i sikte när riktlinjerna för nämndens verksamhet dras
upp.

I övrigt ger betänkandet mig icke anledning till särskilt uttalande.

510

Bilaga 1

Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares
tjänstgöring samt för personalorganisationen

Justitieombudsmännens semestrar

Justitieombudsmannen Bexelius
22—28 februari, 1—31 mars, 1—20 april, 20—24 september, 8—19 november.

Justitieombudsmannen Lundvik

15—19 mars, 7—24 juni, 2—20 augusti.

Justitieombudsmannen Thyresson
2—5 mars, 27—28 maj, 5—30 juli, 3 september, 1—5 november.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring

Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén 2—7, 11—21, 27—31
mars, 1—14, 17—20 april, 7 juli (dubblering), 17—20 augusti, 20—24
september, 30 september—8 oktober (dubblering), 1—19 november,
14 december (dubblering), 31 december (dubblering).

Ställföreträdande justitieombudsmannen Wennergren 25—29 januari
(dubblering), 15 februari (dubblering), 22—28 februari, 1—10, 15—19,
22—26 mars, 15—16 april, 27—28 maj, 7—24 juni, 5 juli—16 augusti,
3 september, 27—29 september (dubblering), 15 november—10 december
(dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Karl-Erik Uhlin

Byråchefen Sven Sjöberg (administrativa byrån)

Byråchefen Per Lundbergh (domstolsbyrån; t. o. m. 31 januari)
Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Lars Persson (domstolsbyrån)

Byråchefen Hans Bolinder (andra förvaltningsbyrån)

Byråchefen Stig Dahlbom (första förvaltningsbyrån; t.f. 1 januari—31
augusti)

Byråchefen Carl Carlsson Norström (första förvaltningsbyrån; fr. o. m.

6 september)

Avdelningsdirektören Stig von Bahr (skatteärenden)
Avdelningsdirektören Erik Tersmeden (militära mål m. m.)
Byrådirektören Tore Samuelsson (till förfogande för utredningar).

511

Såsom föredragande med heltidstjänstgöring har vidare under 1971
tjänstgjort:

byråchefen Gunnar MacDowall, länsassessorn Jan Berntsen (t. o. m.
30 september), hovrättsassessorn Bo G. Nordström (t. o. m. 30 juni),
hovrättsassessorn Hans Palmcrantz (t. o. m. 15 augusti), hovrättsassessorn
Gunnel Norell, hovrättsassessorn Ulla Ljunggren-Thedéen, hovrättsfiskalen
Sten Englund (t. o. m. 30 september), hovrättsfiskalen Tor
Olsson, hovrättsassessorn Lars Levin (fr. o. m. 1 mars), byrådirektören
Bengt Carlsson (fr. o. m. 23 augusti), vattenrättssekreteraren Nils-Olof
Berggren (fr. o. m. 1 september), länsassessorn Christina Ahlner (fr. o. m.
6 september), hovrättsfiskalen Sven Norberg (fr. o. m. 15 september)
och hovrättsassessorn Hans Björkegren (fr. o. m. 18 oktober). Som föredragande
med deltidstjänstgöring har tjänstgjort f. överdirektören Erik
Björkquist.

512

Bilaga 2

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Majit under år 1971 genom
skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari
1971

1. 1949 den 11 november (JO nr 533/1948), angående arkivfotografering
av fastighetsböcker.

Den i skrivelsen behandlade frågan har samband med frågan om automatisk
databehandling på inskrivningsväsendets område. Denna fråga
övervägs f. n. inom justitiedepartementet på grundval av inskrivningskommitténs
betänkande ADB inom inskrivningsväsendet. (Justitiedepartementet.
)

2. 1954 den 2 december (JO nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser
om rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri
rättegång.

Frågan kommer att behandlas i proposition till 1972 års riksdag med
förslag till rättshjälpslag m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.
)

3. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande
av stadgandet i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för
borgenär till ersättning för kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22
april 1963 avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU
1963: 28). Betänkandet är i förevarande delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1960 den 23 december (JO nr 1201), angående förslag till partiell
reform inom ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att
vinna ökat administrativt rättsskydd genom införande av en allmän
regel om principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheter
att i sina beslut angiva de skäl, å vilka besluten grundas.

De i skrivelsen framförda förslagen har beaktats genom den lagstiftning
om förvaltningsförfarandet, som kommit till stånd genom förvaltningslag
(1971: 290). (Justitiedepartementet.)

5. 1961 den 5 december (JO nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd
för vinnande av ökat administrativt rättsskydd genom införande
av allmän föreskrift om skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter
att före ärendets avgörande lämna enskild part tillfälle
att yttra sig.

De i skrivelsen framförda förslagen har beaktats genom den lagstiftning
om förvaltningsförfarandet, som kommit till stånd genom förvaltningslag
(1971:290). (Justitiedepartementet.)

6. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962),
angående behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande
inom polisväsendets ram i brottsförebyggande syfte in -

513

rätta särskilda rådgivningsbyråer utan personellt samröre med
enskilda organ.

Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera
överlämnat ärendet till rikspolisstyrelsen. I sina anslagsäskanden för
budgetåret 1972/73 har rikspolisstyrelsen liksom föregående år tagit upp
frågan om statens övertagande av de polistekniska rådgivningsbyråerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö men inte yrkat medel härför. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1963 den 12 november (MO nr 632/1961), angående fråga om undervisningen
inom krigsmakten rörande krigets lagar och bruk.

Under år 1971 har utkommit dels »Folkrätt i krig, Sveriges överenskommelser
med främmande makter om folkrätten i krig» dels »Handbok
i folkrätt under neutralitet och krig» av Stig Jägerskiöld och Torgil
Wulff. Den förra boken är försedd med sakregister. Den senare boken
är främst avsedd för krigsmaktens behov och kommer att användas
som lärobok. (Försvarsdepartementet.)

8. 1964 den 6 maj (JO nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns
rätt till fribiljetter från transportföretag.

Sedan yttranden över framställningen avgetts av statens järnvägar och
luftfartsverket, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.
)

9. 1964 den 14 maj (JO nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga
okända sakägares rätt till ersättning på grund av att
dem tillkommande rätt till myrslogar frånhänts dem i samband
med laga skifte inom Ore socken, m. m.

Förmynderskapsutredningen har i nov. 1970 avlämnat PM ang. avveckling
av vissa godmanskap, som inskrivits vid Nedansiljans domsagas
häradsrätt. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.
)

10. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av
6 § passkungörelsen avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa
fall, då misstanke om brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1966 den 24 januari (JO nr 1144/1963), angående åtgärder i syfte
att giva de renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga
sina av lagen erkända rättigheter och att hindra att intrång
däri göres utan tillräckliga skäl och utan rimlig ersättning.

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1971 utfärdat rennäringslag (nr 437) och
rennäringskungörelse (nr 438). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Jordbruksdepartementet.
)

12. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen
vid de svenska FN-kontingenterna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida
gällande bestämmelser om den militära straffregistreringen bör
överses.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

17 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

514

14. 1967 den 21 april (JO nr 111/1967), angående översyn av reglerna
om handläggning av disciplinärenden mot Vetenskapsakademiens
tjänstemän.

Vetenskapsakademien har den 8 augusti 1968 yttrat sig över skrivelsen.
Fråga om ändring av grundstadgarna med anledning av JO:s skrivelse
är under beredning hos akademien. (Utbildningsdepartementet.)

15. 1967 den 9 augusti (JO nr 409/1966), angående ändring av gravationsbeviskungörelsen
i syfte att gravationsbevis skall upptaga
upplysning huruvida mark frångått fastigheten och i så fall vilket
år det senast skett.

Skrivelsen har slutbehandlats i samband med utfärdande av ny gravationsbeviskungörelse
(SFS 1971: 710). (Justitiedepartementet.)

16. 1969 den 3 januari (nr 4/1968), angående militära haveriutredningar
och viss ändring i luftfartslagen.

Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t den 3 oktober 1969 meddelat
beslut i anledning av JO:s skrivelse. I vad skrivelsen avsåg att försvarets
haverikommissions utredning bör ske under medverkan av polisiär
expertis och rättsläkare har kungörelse om ändring i kungörelsen
(1966: 436) om undersökning av militära luftfartsolyckor utfärdats den
3 oktober 1969 (1969: 541). Den i skrivelsen berörda frågan om skärpta
tidsgränser för förbud mot alkoholförtäring har överlämnats till luftfartsverket
för vidare prövning. I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet
har luftfartsverket därefter efter samråd med socialstyrelsen
föreslagit viss skärpning av reglerna i luftfartskungörelsen
(1961:558) om förbud mot alkoholförtäring i samband med flygning.
Denna fråga är liksom vad som i övrigt återstår av ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.)

17. 1969 den 7 februari (nr 2154/1968), angående behovet av föreskrifter
rörande fartygsägares skyldigheter och myndighets rätt
och plikt att ingripa med avseende på vrak.

Chefen för kommunikationsdepartementet har med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande 27.11.1970 tillkallat sakkunnig med uppdrag att se
över författningsbestämmelserna om åtgärder i fråga om övergivna fartyg
m. m. (Kommunikationsdepartementet.)

18. 1969 den 9 maj (nr 1388/1969), angående rätt för vårdnadshavare
för underårig till ersättning för inställelse i brottmål mot den underårige.

Ärendet har föranlett ändring i rättegångsbalken och i lagen (1964: 167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (prop. 1971: 100,
SFS 1970: 240—241). Ärendet är därmed slutbehandlat. (Justitiedepartementet.
)

19. 1969 den 22 september (nr 2002/1968), angående ersättning av
allmänna medel till barn som lidit förlust genom barnavårdsmans
underlåtenhet att bevaka barnets rätt till barnpension.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 30.6.1971 tillerkänt barnet ersättning
med femtusen kronor. Ärendet är därmed slutbehandlat. (Socialdepartementet.
)

20. 1970 den 2 februari (nr 2913/1969), angående tolkningen av bestämmelsen
i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan.

515

Ärendet remitterat till socialstyrelsen och Sveriges läkarförbund den

19.2.1970. Svar inkommet från socialstyrelsen 5.11.1970 och från läkarförbundet
2.7.1970. Ärendet, som har visst samband med frågan om ny
lagstiftning om transplantation, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Socialdepartementet.)

21. 1970 den 13 mars (nr 2022/1969), angående protokollföring i taxeringsnämnd.

Ärendet prövas i samband med statskontorets utredningsrapport 22.6.
1970 med principförslag till omorganisation av taxeringen i första instans.
(Finansdepartementet.)

22. 1970 den 1 april (nr 1440/1968), angående ansvaret för kostnaderna
för vård och behandling av den som av domstol överlämnats
till öppen psykiatrisk vård m. m.

Ärendet remitterat till statens förhandlingsnämnd den 23.11.1970. Där
behandlas skrivelsen i förhandlingar om nya avtal om mentalsjukvården
som pågår f. n. (Justitiedepartementet.)

23. 1970 den 30 november (nr 2809/1970), angående oberättigade krav
å skatt.

De frågor som berörs i skrivelsen utreds f. n. av statskontoret i samråd
med riksskatteverket och exekutionsväsendets organisationsnämnd. Myndigheterna
har därvid kännedom om skrivelsen. Ärendet vilar i avvaktan
på resultatet av utredningsarbetet som inom kort kommer att redovisas
till Kungl. Maj:t. (Finansdepartementet.)

24. 1970 den 14 december (nr 850/1969), angående diarieföring i statsdepartement.

Skrivelsen är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

516

Bilaga 3

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelscr 1969—1972

Ackord, se Indrivning.

Adoption, se Barnavård.

Aktbildning, 72: 294.

Allemansrätt, sjöfartsverkets befogenhet att dirigera allmänheten till viss
plats under utnyttjande av allemansrätten, 71: 601.

Allmän försäkring, krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan, 70: 276; —
fråga om sjukpenning, då anmälan om sjukdomsfallet gjorts först efter
sjukperiodens utgång, 72: 493; — kvittning mot tidigare oriktigt utbetald
sjukpenning, 71: 554; — se även Motivering av beslut.

Allmän plats, frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till
det s. k. innetorget i Täby centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän
plats, 70: 38; — tillståndsgivning för allmän sammankomst på
kasernområde som tillika är allmän plats samt om upprätthållande av
allmän ordning å sådant område m. m., 70: 43; — se även Penninginsamling.

Allmän sammankomst, fråga om upplösning av allmän sammankomst,
72: 42; — polischefs beslutanderätt får ej delegeras, 71: 94; — se även
Allmän plats, Offentlig tillställning.

Allmänna handlingar, fråga om den som begär utlämnande av allmän
handling kan åläggas styrka att han är svensk medborgare, 71: 348;

— utlämnande av tjänsteansökningshandlingar för vilka sökanden begärt
konfidentiell behandling; tillika fråga om utlämnande kan förhindras
genom handlingarnas återställande till sökanden, 71: 348; —
förundersökningsprotokoll som ej fått slutlig form, 71: 88; — fråga om
gymnasieinspektörs rapport till SÖ var internt arbetsmateriel, 72: 298;

— fråga om yttrande i ärende till kommunalnämnd blir offentlig
handling, innan ärendet slutbehandlats, 72: 315; — tidpunkt då kommunalt
budgetförslag blir allmän handling, 71: 365; — information till
tidningar om landstingsval, 72:319; — utlämnande av handling som endast
till en del var hemlig, 71: 333; — fråga huruvida i 50 § militära
rättsvårdskungörelsen avsedd tillrättavisningsförteckning utgör hemlig
handling, 69: 117; — fråga om röntgenfilm utgör allmän och offentlig
handling, 69: 313; — utbekommande av sjukjournal, 70: 315; — fråga
om i fall, då sjukhusjournal anses ej kunna utlämnas till patient, dennes
advokat bör få del av journalen, 72: 312; — fråga om polis och kronofogdemyndighet
äger utnyttja sjukvårdsinrättnings patientregister för
delgivning, 72: 302; — utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport
som inkommit till kommunalnämnd, 70: 319; — fråga om promemoria
med riktlinjer för medalj tilldelning har karaktär av allmän handling,

517

70: 310; — fritidsutrednings karaktär av inkommen eller upprättad
handling, 70: 312; — fråga om skriftligt samråd mellan sakkunniga
vid professorstillsättning, 69: 313; — ordningen för tillhandahållande
av handlingar i myndighets arkiv, 69: 314; — utlåning av handlingar
från myndighets arkiv, 71: 86; — utlämnande av bostadsförmedlings
handlingar för mikrofotografering, 69: 315; — frågor i samband med
pastors avslag å begäran att för avskrivande på stället få ta del av
samtliga personavier rörande personer födda visst år, 72: 306; — intagens
rätt att ta del av fångvårdsanstalts portionsstat, 70: 187; —
åtal mot kommunalnämndsordförande, kommunalkamrerare och kommunalassistent
för lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter
om allmän handling, 70: 285; — möjligheten att få avskrift av kommunal
myndighets handlingar eller att själv göra avskrift därav,
69: 316; — ersättning får uttas av kommunal myndighet, som tillhandahåller
avskrift av allmän handling, 69: 316; — tillhandahållande
av allmän offentlig handling genom avgiftsbelagd avskrift, 70: 309;

— hos statlig myndighet diarieförd handling må ej utbytas mot annat
ändrat exemplar, 70: 146; — fråga om allmän handling angått någon
myndighetens rättstvist, 70: 318; — utnyttjande av myndigheters dataanläggningar,
70: 308; — disciplinär åtgärd mot polisman för försumlighet
vid handhavandet av hemliga handlingar, 69: 59; — fråga om
beslut att uppdraga åt enskilt företag att utföra visst projekteringsarbete
kan hemlighållas med stöd av 34 § sekretesslagen, 69: 381; —
tillämpning av vissa sekretessbestämmelser, 70: 121; — fråga om hemlighållande
av handlingar hos försvarets sjukvårdsstyrelse jämlikt 14 §
sekretesslagen, 70: 136; — offentlighet och sekretess i ärenden om
disciplinära åtgärder mot skolelever, 70: 313; — nykterhetsnämnds
yttrande i körkortsärende, 72: 314; — sekretesskydd för anmälare
i barnavårdsärende, 71: 354, 72: 227; — sekretesskydd i ärenden om
vapenfri tjänst, 71: 356; — sekretess i ärende om återkallelse av vapenlicens
(promemoria om licensinnehavarens psykiska tillstånd), 71: 361;

— fråga när fastighetstaxeringsavi blir allmän handling; tillika fråga
om tillämpning av 17 § SekrL på sådan avi och på underrättelse om
avvikelse från självdeklaration, 71: 374; — sekretesskydd hos pris- och
kartellnämnden, 71: 359; — se även Diarieföring, Tryckfrihet, Tystnadsplikt.

Arbetsformer, se Handläggning.

Arbetskonflikt, lovligheten av s. k. paragraflotsning, 71: 473; — skyddet
för strejkrätten och för tjänstemans neutralitetsrätt, 71: 480, 72: 411.

Arbetsmarknaden, räckvidden av arbetsmarknadsstyrelsens behörighet
att meddela tillämpningsföreskrifter till arbetsmarknadskungörelsen,
72: 486.

Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds
och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning, 69: 472.

Arbetsvärd, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra
sig, 69: 408.

Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69: 384.

Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69: 181;

— ej avtjänat arreststraff förfaller vid påbörjande av behandling enligt

518

28: 3 BrB, 71: 175; — straffarrestants rätt till bädd under dagen,
70: 145.

Avvisande av talan, se Huvudförhandling.

Avvisning, kritik mot utlänningskommissionens och polisens handläggning
av awisningsärende, 70: 454.

Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling,
69: 39; — vid personutredning i vapenfriärende, 72: 129.

Barnavård, framställning om ändring av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds
förhandsgranskning av ifrågasatt fosterhem kan överprövas,
69: 226; — spörsmål om hur vårdnadsutredning bör bedrivas,
72: 202; — fråga om barnavårdsnämnds skyldighet att kommunicera
utredning i vårdnadsmål före avgivande av yttrande, 69: 231, 70: 235;

— fråga om barnavårdsnämnd vid vårdnadsutredning äger förordna
om barnpsykiatrisk undersökning av barnet, 72: 198; — barnavårdsmans
efterforskande av faderskap, 69: 233, 72: 228; — tillämpningen
av bestämmelserna i 21 kap. 6 och 7 §§ FB om överflyttning av barn,
72: 216; — fråga om barnavårdsnämnd bör verka för eftergift av återkrav
å bidragsförskott, 69: 240; — fråga om varning enligt 26 § barnavårdslagen,
69: 241; — för samhällsvård omhändertaget barn bör ej
längre tid vistas i föräldrahemmet, 69: 242, 71: 240; — dröjsmål med
vårdnadsutredningar, 69: 242, 72: 226; — barnavårdsmans lämplighet
som vårdnadsutredare, 71: 257; — framställning om ersättning av allmänna
medel för att täcka förlust för barn till följd av barnavårdsmans
underlåtenhet att bevaka barnets rätt till barnpension, 70: 203;

— fråga om tillräckliga skäl förelegat för omhändertagande av barn
för samhällsvård och om hämtning av för samhällsvård omhändertaget
barn, 70: 207, 217; -— brister i barnavårdsmannaorganisationen i Stockholms
stad, 70: 219; — bamavårdsmännens stora arbetsbörda, 70: 233;

— barnavårdsnämnds ansvar i fråga om kontroll av den miljö i vilken
för samhällsvård omhändertaget barn vistas under permission och
bristande samordning mellan barnavårdsnämndens olika avdelningar
i permissionsfrågan, 70: 223; — ansvarsfördelningen mellan barnavårdsnämnderna
i hem- och vistelsekommunerna vid ingripanden enligt
BvL, 72: 207; — barnavårdsnämnds och barnavårdsmans skyldigheter
att vidta åtgärder till förebyggande av misshandel av barn och att göra
polisanmälan om misshandel, 70: 228, 72: 190; — häktning av lagöverträdare
under 18 år, 71: 227; — omhändertagande av barn för utredning
då behov av omedelbar omplacering ej föreligger, 71:237; —
förhållandet mellan omhändertagande för samhällsvård enligt 31 §
BvL och övervakning enligt 26 § BvL samt mellan sådan övervakning
och omhändertagande för utredning, 71: 243; — fråga om övervakare
ägt och bort lämna övervakads arbetsgivare upplysningar om övervakads
personliga förhållanden, 72: 193; — barnavårdsnämnds skyldighet
att utöva tillsyn över barn som omhändertagits för samhällsvård
enligt 31 § BvL, 72: 221; — frågor om åtgärder enligt 26 § BvL
samt om påföljd enligt BrB beträffande den som omhändertagits enligt
31 § BvL, 72: 222; — tillämpningen av 37 § BvL, 72: 225; — villkorligt
upphörande av samhällsvård, 72: 225; — dröjsmål med besvarande
av remisser från åklagare angående ifrågasatt åtalsunderlåtelse,
71: 247; — barnavårdsnämnds skyldighet att ingripa vid misstänkt fall

519

av otukt med minderåriga, 71: 249; — delgivning av läkarintyg med
part i samhällsvårdsärende, 71: 252; — hänsyn till umgängesberättigads
önskemål vid placering av barn i feriehem, 71:254; — barnavårdsnämnds
ansvar för kommunen tillhörig egendom, 72: 226; — fördelning
av daghemsplatser åt studenter med barn, 72: 227.

Bebyggelse, underlåtenhet av länsstyrelse att ingripa mot olämplig bebyggelse,
72:431.

Behandlingslagen, se Straffverkställighet.

Beredskapsstyrka, nyttjad som handräckning vid officerskårs uppvaktning
av regementschef, 71: 169.

Beslag, hävande av, 72: 72; — se även Rusdrycker, Straffverkställighet.

Besvär, se Fullföljd av talan, Handläggning, Utredning.

Betalningsföreläggande, prövning av sökandens uppgifter i ansökan om
betalningsföreläggande, 70: 64; — kvarhållande av fullmakt i mål om
betalningsföreläggande, 70: 64.

Betyg, regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev
och stamvitsord för officer, 70: 121; — tjänstgöringsbetyg för reservofficer,
70: 143; — beaktande av vitsord från specialtjänst, 71: 176;
— betygsättning på licentiatavhandling, 71: 536; — yttrande över betänkandet
»Tjänstgöringsbetyg», 71:616; — fråga om innehållet i
tjänstgöringsbetyg, 70: 372.

Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig,
69: 30; ■—se även Huvudförhandling.

Bisyssla, yttrande över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga
tjänstemäns bisysslor», 70: 479; — information om bisysslor, 72: 427.

Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att
tillförsäkra kommunen anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad
byteslägenhet, kan vägras bostad genom bostadsförmedlingens försorg,
69: 376.

Bouppteckning, inregistrering av, 70: 65, 71: 85.

Brev, olovligt öppnande av brev (intrång i förvar), 69: 322.

Brofjorden-ärendet, fråga om remissyttrande från sjöfartsverket motsvarade
de krav som kan ställas på ett sakkunnigutlåtande, 72: 474.

Brottmål, former för inhämtande av yttrande som avses i 31 kap. 1 §
BrB, 72: 71; — fråga om påföljd enligt BrB beträffande den som omhändertagits
enligt 31 § BvL, 72: 222; — se även Huvudförhandling,
Personundersökning.

Byggnadsdispens, fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne
i dispensärende, 70: 411; — byggnadsnämnds överskridande av dispensbefogenhet,
71:496, 514; — länsstyrelses tillsyn över byggnadsnämnd,
71:524, 528, 530; — risk för misstanke om favorisering vid
länsstyrelses handläggning av ärende om tillstånd till nybyggnad inom
strandskyddsområde, 71:518.

520

Byggnadslov, fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för
nybyggnad oaktat länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft,
69: 425, 72: 428; — skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne
vid meddelande av byggnadslov för garage invid tomtgräns, 69: 425;

— fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt
tillstånd från hyresnämnds sida, 70: 410; — återförvisning eller meddelande
av byggnadslov hos länsstyrelse i besvärsmål, 71: 530; — rätt
att vägra byggnadslov på grund av utformningen av tak på fritidshus,
72: 428; — fråga om anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 67) är
bindande för byggnadsnämnd, 72: 428; — önskvärdheten av samtidig
granskning av byggnadsritningar från byggnadsteknisk och bostadsteknisk
synpunkt, 72: 430; — avstängning i byggnadslovsärende av ansvarig
arbetsledare för byggnadsföretag, 72: 434; — rätt att lämna
tillfälligt byggnadslov i stället för dispens, 72: 429.

Byggnadsplan, skyldighet för planförfattare att samråda med fastighetsägare,
som är berörd av förslag till byggnadsplan, 72: 433.

Böter, oriktig förvandling av bötesstraff å 50 kronor, 69: 46; — flera
penningböters omräkning i dagsböter, 71:75; — upprepade uppskov
i bötesförvandlingsmål, 69: 46; — se även Verkställighet.

Censur, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69: 456; — se även
Häktad, Häktning, Psykiatrisk vård, Straffverkställighet.

Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter
för tillgodoseende av civila intressen, 69: 157; — värnpliktiga kan
beordras som ledningspersonal då civila flygplan anlitar militära flygplatser,
69: 183; — frågor om beordrande av personal ur krigsmakten
att medverka vid högertrafikomläggningen, 69: 183; — åtal mot officerare
för obehörigt lån av verlcstadstält m. m., 70: 94, 72: 87; — se
även Tävlingar.

Delegation, av beslutanderätt, 72: 289.

Delgivning, med i fångvårdsanstalt intagen, 70: 188; — verkställighet av
delgivning i offentlig lokal, 70: 72; — genom uniformerad polispersonal,
72: 77; — delgivning genom hotellportier, 71: 95; — kungörelsedelgivning,
70: 55; — formerna för efterforskning av persons adress
i samband med delgivning, 70: 71; — se även Hyresreglering, Nöjdförklaring.

Demonstrationer, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63;

— vid demonstration mot utländsk ambassadör, 72: 35; — fråga om
banderoller och plakat varit lagstridiga, 69: 85; — polismyndighets
åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67; —
fråga om upplösning av allmän sammankomst, 72: 42.

Diarieföring, 69:323, 324, 70:146, 307, 354, 412, 71:63, 77; — av
hemliga handlingar, 71: 341.

Disciplinbot, fråga om lagligheten av att, enligt anteckning å beslut i
disciplinmål, ålagd disciplinbots storlek rättats, 70: 92.

Disciplinmål, mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska
förhållandena, 70: 144; — disciplinärt förfarande beträffande

521

gärning som är föremål för JO:s prövning, 71: 331; — besvärshänvisning
och nöjdförklaring vid beslut om suspension, 71: 174; — se även
Disciplinbot, Ersättningsmål, Militärförhör, Mäss, Preskription.

Diskriminering, i platsannonser, 70: 387, 71: 486.

Dokumentation, allt relevant material i ett ärende skall dokumenteras,
69: 403; — av underhandsmedgivande, 71: 285; — se även Protokoll,
Taxering.

Dom, tilltalads rätt till frikännande dom, 72: 72; — tillhandahållande av,
70: 61.

Domförhet, beträffande tillstånd till dödande av inteckning utan inteckningshandlingens
företeende, 70: 63; — se även Hyresreglering.

Domkapitel, se Folkbokföringen.

Domsagostadgan, framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant,
70: 21.

Domstols behörighet, krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av
domstols behörighet, 70: 54.

Domstolsadministration, yttrande över domstolsverksutredningens betänkande
»Ny domstolsadministration», 72: 506.

Dop, se Religionsutövning.

Dröjsmål, med vårdnadsutredningar, 69: 242; — med återbetalning av
skatt i anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — av prövningsnämnd
med insändande av besvärsakter till kammarrätten, 70:
338; — med avgörande av ärende om tillstånd jämlikt 19 kap. 13 §
ärvdabalken, 70: 64; — med avgörande av mål angående fastställande
av grundhyror, 69: 415; — med vidarebefordrande av avskedsansökan
m. m., 70: 379; — med färdigställande av domar, 71: 21; — med meddelande
av dom mot häktad, 71: 28; — med delgivning av beslut om
körkortsåterkallelse, 71:576; — med tillstånd jämlikt förordningen
om brandfarliga oljor, 72: 431; — se även Barnavård, Nykterhetsvård,
Uppbörd.

Dödsbevis, olämplig praxis beträffande eldbegängelse, innan dödsbevis
avlämnas, 71: 321.

Entledigande, fråga om hovrätt, som entledigat e.o. fiskal, handlat med
tillräcklig omsorg genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till
hans anställningsförhållanden, 70: 372; — förutsättningar för entledigande
av tjänsteman mot hans vilja under löpande pensioneringsperiod,
70: 379; — uppsägning av kommunal tjänsteman anställd för
viss tid, 72: 389; — felaktig handläggning av ärende om ålderspension
och avsked, 72: 420; — i ärende om sjukpensionering och avsked,
72: 420; — former för uppsägning, 72: 425.

Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel till importör,
som lidit skada genom fel från myndigheters sida, 69: 435. Jfr Huvudförhandling.

Ersättningsmål, behörighet att ålägga den som ej står under militärt

18 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

522

befäl ersättningsskyldighet, 70: 145; — bevarande av avskrift av protokoll,
71: 176; — bevakande av ersättningsmål, 72: 98.

Exekutiv auktion, fråga i samband med exekutiv försäljning av utmätt
bil om godtagande av inrop och om överexekutor bort efter besvär
av gäldenären häva auktionen, 70: 321; — bostadsstyrelsens, länsbostadsnämnds
och länsstyrelses befattning med exekutiv auktion å fastighet,
varvid bevakats statligt lån, 72: 324; — rätt att uppbära förfallna
hyror sedan utmätt fastighet, som förvaltats av syssloman, blivit
exekutivt försåld, 72: 346.

Expedition, fråga om medellös persons frihet från avgift enligt expeditionskungörelsen,
69: 47; — anteckning av tidpunkt för beställning av
expedition, 70: 66; — felaktiga expeditionsåtgärder vid domstol då
värnpliktig förpliktas utgiva ersättning för hans hämtande till militärtjänstgöring,
70: 61; — se även Dom.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter,
69: 121.

Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande
av fastighet i samband med expropriation, 69: 385; — se även
Rättegångskostnad.

Faderskap, se Barnavård.

Familjebidrag, framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition
av anslagsposten Särskild hjälpverksamhet till förmån för de
värnpliktiga och deras familjer, 70: 91.

Fartyg, se Vrak.

Flyghaveri, framställning angående militära haveriutredningar och viss
ändring i luftfartslagen, 70: 73.

Flygning, se Civil verksamhet.

Folkbokföringen, fråga om domkapitlens tillsyn över pastorsämbetenas
befattning med folkbokföringen, 72: 451.

Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga
regler i princip ej straffbar därför, 69: 82.

Fordon, omhändertagande av fordon vid trafikonykterhetsbrott m. m.,
71: 89; — flyttning av fordon, 71: 580, 72: 394.

Forum, se Domstols behörighet.

Fri rättegång, om fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera
rättegångsbiträdes ersättningsyrkande, 70:59; — socialförvaltnings
befattning med uppgifter för erhållande av fri rättegång,
72: 245.

Frihetsberövande, se Vårdhem.

Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till sitt
förband därför att han stört allmän ordning, skall beordras lägga sig
på sitt kompani, är förenlig med gällande bestämmelser om värnpliktigs
fritid, 69: 113.

523

Fullföljd av talan, oriktiga fullföljdshänvisningar beträffande klagan över
exekutiv auktion, 70: 321; — fråga om skrift i vapenärende bort behandlas
som besvärsskrift, 70: 466; — besvärsrätt i fråga om beslut av
lärarråd vid lärarhögskola, 71: 532; — fråga om omprövning av beslut
sedan besvär anförts, 72: 293.

Fängelse, se Straffmätning.

Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande
om komplettering av stämningsansökningen, 69: 25.

Företagsnämnd, suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit
i av nämnden företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära
oavkortad lön, resekostnadsersättning och traktamente, 69: 176.

Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal
tjänst, 69: 405.

Förhör, kvarhållande för förhör mer än sex timmar, 70: 69; — fråga
om till förhör medtagen får förvaras i arrest i väntan på förhörets
hållande, 72:51; — förhör med nära anhörig till den misstänkte, 71:
94; — utskrift av vittnesmål i stället för polisförhör, 71: 92; — val av
tolk vid polisförhör med politisk flykting, 70: 70; — se även Husrannsakan.

Förmynderskap, fråga om överförmyndares redovisningskrav gentemot
förmyndare, 69: 51. Jfr Kungörelse.

Försvarare, för den som är under tjugoett år, 71: 78; — entledigande av
offentlig försvarare, 71: 78; — fördelning av uppdrag som offentlig
försvarare, 70: 56; — se även Fri rättegång.

Förundersökning, då Kungl. Maj.ts tillstånd fordras för åtal, 71: 87; —
utsaga som nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning bör
icke åberopas som bevis, om den anhörige utnyttjar sin rätt att vägra
vittna i målet, 69: 30; — polismyndighets skyldighet att utlämna uppgifter
till pressen och att motivera vägran att lämna uppgift, 69: 77;.
— förundersöknings bedrivande då fråga är om ett stort antal brott
och flera tilltalade, 69: 83; — bör bedrivas skyndsamt när den misstänkte
är häktad, 69: 84; — underlåtenhet att i samband med delgivande
av misstanke för brott lämna underrättelse om rätt att anlita
försvarare, 69: 92; — fråga om förundersökning mot journalister som
i reportagesyfte begett sig in i fastighet utan fastighetsägarens samtycke,
72: 47; — polismyndighets skyldighet att underrätta målsägande
vid nedläggande av förundersökning, 70: 71; — handläggningsrutiner
vid utredning av dödsolycka, 71: 58; — utnyttjande av fotografisk bild
vid förundersökning, 72: 76; — se även Förhör, Gripande, Åtal.

Förvaltning, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande
»Förvaltningsrättskipning», 69: 480; — över förslag till förvaltningslag.
70: 470.

Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen,
69: 104, 71: 172.

Granskningsnämnd, anteckning om psykisk status i beslut, 71: 177.

524

Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör, 69:
89, 92; — polismans skyldighet uppge anledning till gripande, 69: 92;

— underlåtenhet att skyndsamt anmäla gripande, 69: 93.

Gåva, om mottagande av gåvor till statsverket, 70: 121.

Handläggning, åtal mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten
mottagna skrivelser, 69: 145; — skyldighet att besvara inkomna förfrågningar,
72: 295; — kommunalkamrer har överskridit sin befogenhet
genom att utan stöd av kommunalt beslut underteckna kollektivavtal,
69: 385; — kommunalnämnds kompetensöverskridande, 70: 363;

— fråga om kommunalt organs rätt att omgöra beslut, 72: 389; —
skolstyrelses ordförande har förfarit felaktigt genom att ensam avgöra
frågor som bort upptas av skolstyrelsen och genom underlåtenhet att
utsätta sammanträde med styrelsen, 70: 355, 71: 438; — verksstyrelse
får ej själv bestämma sitt arvode, 72: 291; — handläggningstiderna
i kommunala besvärsmål, 70: 363; — bristfällig handläggning i länsstyrelse
av besvärsärende angående vitesföreläggande, 70:412; —
komplettering av ofullständig anmälan om avregistrering av motorfordon,
70: 468; — handläggning av framställning om utfående av allmän
handling (sjukjoumal), 70: 315; — formerna för expertgrupps
arbete; underlåtenhet att redovisa skiljaktiga meningar inom expertgruppen,
70: 420; — korrespondens med svenskt konsulat i utlandet,
72: 295; — översättning av inlagor på utländskt språk, 72: 295; —
se även Delegation, Fullföljd av talan, Handräckning, Kommunalbesvär,
Hyresreglering, Säkerhetsfrågor, Tjänstetillsättning, Utlämning.

Handräckning, skyldighet för myndighet att vid ärendets avgörande beakta
hela det i ärendet föreliggande materialet, 72: 347; — se även
Nykterhetsvård, Psykiatrisk vård.

Hemförlovning, 71: 171.

Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd
ej stadgad, 69: 87; — förutsättningar för, 70: 67; — husrannsakan
enligt 28: 1 RB eller undersökning enligt 28: 10 RB, 70: 69; —
informell husrannsakan under sken av förhör, 71: 92.

Huvudförhandling, rättens domförhet vid förfall för nämndeman på
grund av jäv, 72: 17; — äventyr i kallelse till förhandling om vårdnadsfråga,
71: 80; — brottmål där den tilltalade är häktad, 69: 40; —
fråga om brottmål bort avgöras i den tilltalades frånvaro, 69: 40, 42;

— fråga om tilltalads befrielse från inställelseskyldighet efter skriftligt
erkännande å s. k. erkännandeblankett, 69: 41; — fråga om skriftligt
erkännande bort godtagas, 69: 42; — fråga om skyldighet att höra
vårdnadshavare innan skyddstillsyn ådömes, 69: 43; — framställning
angående rätt för vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse
i brottmål mot den underårige, 70: 19; — fråga om hörande
i brottmål upplysningsvis av person som ej är part, 69: 44; — frågor
till person som vägrat vittna, 71: 77; — fråga om bedömning av yrkande
om jämkning av skadestånd, 69: 44; — uppdelning av rättegångsförfarandet
i mål med stort antal tilltalade; bevisomedelbarheten
åsidosatt, 70: 56; — utformningen av beslut om avvisande av talan,
70: 60; — rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63; — rådrum
för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — telefonledes gjord

525

återkallelse av enskilt anspråk, 72: 72; — se även Bandinspelning,
Protokoll, Vittne, Vittnesförhör.

Hyra, tillsyn beträffande hyresgästs tillämpning av i hyresavtalet intagna
ordningsföreskrifter, när förhyrd lägenhet är belägen inom sjukhusområde,
72: 469.

Hyresreglering, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med
avgörande av mål angående fastställande av grundhyror, 69: 415; —
kallelse till besiktning som äger rum i mål vid hyresnämnd, 70: 465;

— kallelse till sammanträde med hyresnämnd, 71: 37; — fattande och
meddelande av beslut hos hyresnämnd, 71:42; — beslutförhet och
överklagbarhet vid avgörande av jävsfråga, 71: 86.

Hårvård, krigsmans hårvård, 72: 128.

Häktad, Häktning, åklagare har ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till
rätten om häktning, 69: 82; — kontakt med häktads arbetsgivare,
71: 87; — censur av häktads post, 72: 75; — avräkning av häktningstid,
71: 79; — se även Barnavård, Dröjsmål.

Hälsovård, se Kommunicering.

Hämtning, av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; —
av för samhällsvård omhändertaget barn, 70: 207, 217; — uttagande
av kostnader för värnpliktigs inställande till militärt förband, 71: 138;

— framställning om civil klädsel m. m. vid hämtningar inom nykterhetsvårdens,
barnavårdens och mentalsjukvårdens områden, 70: 237;

— förutsättningar för hämtning till förhör utan föregående kallelse,
70: 67.

Hämtningskungörelsen, beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande
till militärtjänstgöring, 70: 138, 71: 138; — se även Expedition.

Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande
oguldna skatter, 69: 330; — oberättigade krav på skatt, 71: 404; —
indrivning av skatt, 72: 347.

Införsel, för böter förutsätter lagakraftvunnen dom, 71:401; — fråga
om tidpunkt för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336; —
fråga om kvittningsanspråk vid införsel för utfående av underhållsbidrag,
69: 339; — tillämpning av 22 § införsellagen, 72: 344.

Inhibition, se Lagsökning.

Inställelse till rättsförhandling, se Huvudförhandling.

Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan har
ägodelningsdomare felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias från
nyttjanderättsinteckning, avseende mark utanför fastigheten, 69: 49.

JO, tillsynskompetens, 70: 278, 71: 323, 330, 72: 281; — om utredning i
JO-ärenden, 70: 280; — se även Disciplinmål, Tystnadsplikt.

Jordförvärvslagen, se Lagfart.

Jäv, jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra
taxeringsintendentsuppgifter och att vara taxeringsnämndsordförande,
69: 343; — ej förenligt med god ordning att polischef förordnar sig

526

själv till kontrollant vid lotteri, 69: 454; — jävsfrågor vid tillsättning
av professur, 70: 402; — vid kommuns uthyrning av byggnad, 70: 362;

— grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende, 70: 465; — för vårdintygsskrivande
läkare, 71: 315; — hos byggnadsnämnd, 71: 524, 72: 431; —
för personundersökare, 71:223; — för nämndeman, 72: 17; — mot
ledamot och expert i valutakommissionen, 72: 284; — tvåinstansjäv,
72: 292; — se även Hyresreglering.

Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69: 187.

Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts
som reaktionsmedel i stället för individuella tillrättavisningar, 69: 181;

— se även Psykiatrisk vård.

Kommissionär, granskning av kommissionärs räkenskaper, 72: 291.

Kommunalbesvär, 70: 364, 71: 439. Jfr Handläggning.

Kommunicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares
rätt att få del av utredningsmaterialet, 69: 309; — länsstyrelse
har oriktigt förelagt part att avge yttrande inom viss tid vid äventyr
att ärendet annars avskrevs (stupstocksremiss), 69: 310; — vid prisundersökningar,
69: 440; — med konkursgäldenär av framställning
om hämtning jämlikt 94 § konkurslagen, 70:651; — med konkursborgenär,
72: 73; — av rättegångsbiträdes ersättningsyrkande, 70: 59, — i
ärende rörande förverkande av villkorligt medgiven frihet, 70: 192; —
med inropare vid klagan över exekutiv auktion, 70: 321; — vid fråga
om tjänstemans entledigande under löpande pensioneringsperiod,
70: 379; — i sjukpensioneringsärende, 72: 420; — i ärende om vapenfri
tjänst, 71: 163, 72: 89; — i ärenden om anstånd med militärtjänst,
72: 89; — i mål om omyndighetsförklaring, 71: 81; — hos övervakningsnämnd
vid entledigande av övervakare, 71:223; — hos medicinalväsendets
ansvarsnämnd, 72: 263; — vid inspektion och vitesföreläggande
i hälsovårdsärende, 72:462; — övervakningsnämnds
handläggning av fråga om villkorlig frigivning, 71:216; — se även
Arbetsvärd, Barnavård, Taxering, Uppbörd.

Kompetens, se Expropriation, Handläggning.

Konkurrensbegränsning, tillämpning av lagstiftning härom på ideell
organisation, 71: 567.

Konkurs, rättens ombudsmans tecknande av borgen för konkursboets
lån, 71: 48; — se även Hämtning, Kommunicering.

Krigsspel, anordnat av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar
m. fl. (»Operation Jonas»), 72: lil.

Kriminalvård, se Straffverkställighet.

Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande
av omyndighetsförklaring, 69: 49. Jfr Laga kraft.

Kungörelsedelgivning, 70: 55.

Kurs, brister i planering och genomförande av kurs, 71: 96.

Kvarstad, rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63.

Kvittning, se Allmän försäkring, Införsel, Lön, Studiemedel.

527

Körkort, fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade
med intelligenskvot under 65 och om översyn av meddelade anvisningar
rörande läkarundersökning för erhållande av körkort, 70: 426;

— olämplig praxis av polismyndighet vid utfärdande av s. k. negativa
lämplighetsintyg för körkortssökande, 70: 432; — se även Dröjsmål,
Psykiatrisk vård.

Laga kraft, beträffande dom angående hävande av omyndighetsförklaring,
69: 49. Jfr Kungörelse.

Lagfart, tillämpning av jordförvärvslagen i inskrivningsärende, 72: 74;

— inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69: 48.

Lagsökning, fråga huruvida domstol, som förordnat om inhibition av
lagsökningsutslag och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget,
ägt i samband med domen förordna om fortsatt inhibition, 69: 33; —
fråga om godtagande i lagsökningsmål av avskrift, som ej helt
överensstämt med originalet, 69: 47; — formen för avgörande när
det av lagsökningsmål endast återstår kostnadsyrkande, 72: 75.

Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande
av sin talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol,
69: 182.

Lojalitetsplikt, se Yttrandefrihet.

Lotteri, se Jäv, Tillsyn.

Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen,
69: 88; — förbandsläkares tillsägelser med anledning av värnpliktigas
uppträdande vid sjuk visitation; 72: 99; — militärläkares befälsrätt,
72: 128; — förbandsläkare har av misstag oriktigt utfört stelkrampsinjektioner,
70: 130; — kompanichefs närvaro vid läkarundersökning
av värnpliktiga, 70: 141.

Läkarintyg, fråga i vad mån intyg från civil läkare kan anses tillräckligt
för bedömande av militär tjänstbarhet, 72: 126; — se även Allmän
försäkring, Psykiatrisk vård.

Läkarundersökning, formlös handläggning av ärende om föreläggande
att undergå läkarundersökning, 72: 422.

Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för
rättande av tidigare löneutbetalning som bedömts vara felaktig,
69: 395; — fråga om inhämtande av tjänstemans medgivande vid verkställande
av löneavdrag för fackföreningsavgifter, 69: 322; — framställning
om förbättrade avlöningsförmåner för befattningshavare vid
milostab, 72: 82; — retroaktivt beslut om lön till tjänstemans nackdel,
72: 426; — se även Företagsnämnd.

Mantalslängd, mantalslängds fastighetsliggare avser numera fastighetslängd,
71: 85.

Militär tandvård, värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker,
70: 133.

Militär utbildning, se Utbildning.

528

Militär övning, anordnande av militära vinterövningar i stark kyla,
69: 185; — anordnande av orienteringslöpning över annans mark,
71: 161; — förebyggande av olovliga spritinköp, 71: 168.

Militärt straffregister, rikspolisstyrelsen äger i sin polisrekryterande verksamhet
erhålla utdrag av militärt straffregister, 70: 146.

Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69: 107; — protokoll
vid militärförhör, 70: 143; — förhörsvittne, 71: 174; — utredning i

mål som återlämnats från åklagare, 71: 174.

Militärhäkte, användande av fängsel i militärhäkte, 72: 129.

Militärmusik, vid regementschefs avgång, 71: 169.

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69: 100. Jfr Oskickligt

beteende.

Museum, visning av samlagsscener, 71: 561.

Motivering av beslut, medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att
närmare precisera skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69: 310;
— fråga om skyldighet att närmare utveckla motiveringen i försäkringsärende,
69:311, 72:494 (försäkringsdomstolen), 72:496 (försäkringsrådet);
— motivering av avslagsbeslut på ansökan om forskningsanslag,
69: 311; — lokal skattemyndighet och länsstyrelse har avslagit
ansökan om befrielse från preliminär skatt vid utlandsanställning
utan godtagbar motivering, 70: 341; — avfattningen av avslagsbeslut
i vapenlicensärenden, 70: 466; — hos värnpliktsverket och värnpliktsnämnden,
71: 178, 72: 89; — se även Taxering, Tjänstetillsättning,
Uppbörd.

Motorfordon, se Fordon, Skadestånd.

Målsägande, rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; — underrättelse
till målsägande om beslut att ej väcka åtal, 72: 76.

Mäss, fråga vid tillämpning av 21 kap. 15 § BrB i vad mån mässlokal
är utrymme som nyttjas av krigsmakten, 72: 94.

Narkotika, medicinalstyrelsens medgivande till försöksverksamhet med
förskrivning av narkotika till narkomaner, 71:274.

Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen
för uppsättande av skylt för vilken byggnadslov lämnats,
69: 418; — dröjsmål vid exploatering av område för fritidsbebyggelse
genom naturvårdskrav framförda av olika myndigheter, 69: 423. Jfr
Byggnadsdispens.

Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval
av bristfällig utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning
varit erforderlig och om underlåten förvarning om handräckningen,
69: 249; — förutsättningar för polishandräckning, 72: 237; — polismyndighets
anmälningsskyldighet enligt 10 § nykterhetsvårdslagen,
69: 255, 72: 229; — fråga om åtgärder vid tjänstemans onykterhet i
tjänsten samt i vilken utsträckning nykterhetsnämnd bör anmäla
tjänstemans alkoholmissbruk till arbetsgivaren, 72: 230; — bedrivandet

529

av undersökningar enligt 12 § nykterhetsvårdslagen, 69: 256; — den
som avses med ansökan om tvångsintagning bör personligen höras,
69: 256; — frågor om vad som är att hänföra till hjälpåtgärd enligt
14 § 1 mom. samt om tillämpning av 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen,
69: 257, 258; — innebörden av 18 § nykterhetsvårdslagen, 69:
259; — delgivning av övervakningsbeslut enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna
till nykterhetsvårdslagen, 69: 259, 71: 263; — övervakares
råd till alkoholmissbrukares hustru att söka skilsmässa oförenligt
med uppdraget som övervakare, 69: 260; — tillämpning av reglerna
om avstängning från inköp av rusdrycker, 70: 241, 71: 263; — från
inköp av öl, 71: 261; — dröjsmål i ärende om förverkande av villkorligt
anstånd med verkställighet av beslut om tvångsintagning, 70: 242;
— dröjsmål vid handläggning av ärende angående omhändertagen
alkoholmissbrukare, 70: 243; — fråga om nykterhetsnämnd ingripit
med tillräcklig kraft mot alkoholmissbrukare, 72: 232; — dröjsmål
vid utseende av övervakare för försökspermitterad, 71:263; — omhändertagande
av person som farlig alkoholmissbrukare sedan domstol
funnit att skäl till häktning ej förelåg, 71: 258; — polisanmälan
från nykterhetsnämndsordförande om misstänkt rattfylleribrott, 71:
262; — se även Straffverkställighet.

Nämndeman, information om jävsregler m. m. 71: 81; — se även Privat
uppdrag.

Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt
få del av meddelad dom, 69: 224; — återtagande av nöjdförklaring
avgiven enligt 55 § militära rättegångslagen, 70: 144; — se även
Disciplinmål.

Oavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten
inom statsförvaltningen», 69: 487.

Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter
på frågan om obduktion bör ske, 69: 306; — framställning om klargörande
tolkning av bestämmelserna härom, 71:289; — brister vid
handläggning av ärende rörande rättsmedicinsk obduktion, 71: 305.

Offentlig försvarare, se Försvarare.

Offentlig tillställning, tillstånd för juridisk person respektive för omyndig,
71: 69.

Ombud, skyldighet ställa ombud vid hinder mot personlig inställelse,
71: 83.

Onykterhet i tjänsten, åtal mot förvaltare för, 70: 100.

Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.

Ordningsstadga, obehöriga villkor i beslut angående tillställningar, 70:
467; — se även Allmän plats, Offentlig tillställning.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69: 100, 71: 137; —
av domare mot underordnad vid tillrättavisning, 71: 461; — mot
mötesdeltagare, 70: 43; — se även Polismyndighet.

Otillbörlig belöning, fråga om kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig
belöning, 69: 386.

18* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1972 års riksdag

530

Pass, torde ej kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning
upptaget hinder möter däremot, 69:453; — se även
Psykiatrisk vård.

Penninginsamling, kommunens hörande i ärende om tillstånd till penninginsamling
med bössor, 71: 65; — tillstånd till penninginsamling
på allmän plats, 71: 67.

Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång,
69: 409; — myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel
är fullständig och riktig, 69: 322; — bevakning av rätt till barnpension,
70: 203. Jfr Entledigande.

Permission, fråga om belöningspermission i militärtjänst, 72: 99.

Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande
»Officerare som konsulenter inom försvarets personalvård»,
69:460; — yttrande över 1969 års personalvårdsutrednings betänkande,
71: 614; — förvaltning av personalkassemedel, 71: 157.

Personbevis, felaktig uppgift om personens biologiske far, 71:585.

Personundersökning, dröjsmål med § 7-undersökningar, 72: 276; — personundersökare
i brottmål äger icke utreda omständigheterna kring
brottet, 69: 28; — se även Jäv.

Polismyndighet, polismans underlåtenhet att mottaga brottsanmälan,
71: 51; — polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63; —
vid demonstration mot utländsk ambassadör, 72: 35; — för skydd av
främmande makts ambassad, 72: 28; — polismans skyldighet att legitimera
sig, 69: 86, 70: 68; — polismän har överträtt sina befogenheter
då de sökt förskaffa en person tillträde till en annans bostad, 69: 87;
åtal mot polismästare för obefogat ingripande mot enskild, 70: 22; —
mot polismästare för otillbörligt uttalande om underordnad, 70: 26; —
mot kriminalassistent för bl. a. opåkallat omhändertagande av demonstrant,
70: 28; — förande av tillfälligt omhändertagen person till
sjukhus, 71: 90; — polismyndighets befattning med tryckt affisch som
påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polismyndighets
åtgärder vid demonstration som sker utan laga tillstånd, 70: 67; —
dold polisövervakning, 71: 55; — yttrande över »Polisen i samhället»,
71: 618; — se även Allmän sammankomst, Förundersökning, Utlämning.
Jfr Avvisning, Delgivning, Fordon, Förhör, Körkort, Läkare,
Läkarvård, Offentlig tillställning, Penninginsamling, Psykiatrisk vård.

Polisregister, felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat med ledning
av polisregistret, 69: 94; — polismyndighets åtgärd att på begäran
av socialnämnd med stöd av 16 § socialhjälpslagen lämna nämnden
uppgifter ur polisregistret beträffande hjälpsökande saknar stöd i gällande
bestämmelser, 69: 95; — yttrande över förslag till lagändringar,
71: 605.

Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69: 414; —
av fordran, 72: 297; — av skatt, 72: 324.

Presskonferens, regementschefs förfarande vid, 72: 99.

Priskontroll, se Kommunicering.

531

Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande
att verka som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69:
39; — se även Tjänsteplikt.

Protokoll, kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit
att protokollföra beslut, 69: 381; — protokollföring i taxeringsnämnd,
71:413; — justering av kommunala protokoll, 71:434, 437, 72:389;
— anteckning om deklarationshandlingar i protokoll från huvudförhandling
i mål enligt skattestrafflagen, 71: 80.

Prästämbete, fråga om biskops skyldighet att prästviga kvinna, 72: 448.

Psykiatrisk vård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus,
tillika fråga om intagningsbeslutet var sakligen grundat, 69: 287; —
förutsättningarna för polishandräckning för tvångsintagning på mentalsjukhus,
69: 298; — fråga om förtur vid intagning av den som av
domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgärder
mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en
individuell inriktning och inte ges kollektiv karaktär, 69: 302; — omhändertagande
av intagens pass, 69: 304; — frågor om brevcensur,
69: 304; — man som begått grova våldsbrott mot hemskild hustru
har av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård och av socialstyrelsen
placerats i närheten av hustruns hem. Fråga om erforderlig
hänsyn tagits till hustruns anspråk på att känna trygghet, 70: 258; —
fråga om intagning på mentalsjukhus av person, som kommit i ett
akut psykiskt orostillstånd, 70: 268; — tvångsintagning av underårig,
72: 247; — förutsättningar för kvarhållande, 72: 249; — vården av
s. k. N-fall, 70: 271; — fråga om det var förenligt med omsorgslagen
att omhändertaga dövstum, nästan blind epileptiker, som dock ej
kunde anses intellektuellt utvecklingsstörd, för vård på hem för blinda
utvecklingsstörda, 72: 253; — skyldighet för ansökande myndighet
(polismyndighet) att självständigt pröva om tvångsintagning på mentalsjukhus
är påkallad, 71: 314; — läkares rätt att efter framställning
per telefon utlämna kopia av vårdintyg, 71: 317; — framställning ang.
ansvaret för kostnaderna för vård och behandling av den som av
domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård m. m., 71:295; —
framställning om anvisningar för att i intyg och utlåtanden på det
psykiatriska området undvika för patienten onödigt nedsättande uttalanden,
71: 301; — krav på självständig bedömning av vårdbehov
vid utfärdande av vårdintyg för tvångsintagning på mentalsjukhus,
70: 265; — innehållet i vårdintyg, 71: 312; — behandlingen av och
servicen för patienter, 72: 250; — mentalsjukhusens rätt att omhändertaga
patients medel och värdehandlingar, 72:251; — fråga om
betryggande åtgärder i samband med patients hemsändande, 72: 251;
— fråga om sjukhusdirektions återkallande av medgivande för
patientförening att disponera lokaler inom sjukhuset utgjort otillbörligt
intrång i föreningsfriheten, 72: 257; — se även Jäv.

Regeringsrätten, se Handläggning.

Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.

Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop
förrättas, 69: 451.

532

Rese- och traktamentsersättning, se Företagsnämnd.

Riksbanken, JO:s tillsynskompetens betr. riksbanken, 71: 323.

Rusdrycker, beslag av, 70: 144, 72: 182.

Rättegångsförhandling, se Huvudförhandling.

Rättegångskostnad, framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott å rättegångskostnad
i expropriationsmål, 69: 21; — se även Fri rättegång.

Rättspsykiatriska undersökningar, väntetiderna vid, 70: 147, 72: 275; —
narkoanalys vid, 72: 278.

Sakkunniga, se Brofjorden-ärendet.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Tystnadsplikt. Jfr Protokoll.

Service, telefonservice vid inskrivningsavdelning, 71: 84.

Sjukvisitation, se Läkare, Läkarvård.

Sjukvård, information om sociala bidrag till sjukvård, 70: 277; — lämpligheten
av att sjukvårdspersonal bär politiska märken under tjänsteutövningen,
71: 311; — neurosedynfrågan, 71: 319; — ersättning för
skada i anledning av olycksfall på sjukhus, 72: 271; — tvångsåtgärder
inom åldringssjukvården, 71: 318; — användning av aborterade foster
för vetenskapligt ändamål, 71: 320; — medicinalväsendets ansvarsnämnds
handläggning av disciplinmål, 72: 263, 265; — framställning
om avveckling av ordningen med begränsning i behörigheten att utöva
läkaryrket för vissa utländska läkare med hänsyn till patienternas
status, 72: 268; — se även Narkotika.

Självrättelse, se Ändring av beslut.

Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat
skada genom grov vårdslöshet, 69: 96.

Skatt, se Indrivning, Taxering, Uppbörd.

Skjutning, åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende
vid skjutövning, 70: 117.

Skolan, skolöverstyrelsens åtgärder mot elever som uteblivit från föreskrivet
obligatoriskt prov, 71: 556; — förbud mot politisk propaganda
i skola, 72: 437; — vissa åtgärder från rektorers och lärares sida mot
elever bl. a. ang. skoltidning, 71: 558; — hinder mot utgivande av
skoltidning, 72: 439; — rektors ingripande mot utställning i skolans
lokaler, 72: 442; — fråga om användningen av boken »Samspel» i
sexualundervisningen, 69: 429; — inställande av skoldans såsom »kollektiv
bestraffning», 72: 445; — se även Utbildning.

Socialhjälp, fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp
uppställa villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande
pension, 69: 282, 72: 237; — fråga huruvida kommun ägt mot
dödsboet efter en avliden vårdtagare framställa krav på ersättning för
vårdkostnader m. m., 69: 283; — fråga om återkrav av lämnad socialhjälp,
72: 242; — fråga huruvida socialnämnd ägt att påkalla betal -

533

ningsföreläggande och verkställa utmätning för indrivning av oguldna
avgifter för hemsamarithjälp, 70: 256; — socialhjälp till betalning
av skulder, 71:264; — socialhjälp till fickpengar till pensionärer på
ålderdomshem, 71: 265, 72: 237; — socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen,
72: 244; — lagligheten av skuldebrev avseende återbetalningsskyldighet
för utgiven frivillig socialhjälp, 71: 267; — fråga om lämpligheten
av utredning genom polismyndighets försorg om hjälptagares
ekonomiska förhållanden, 72: 246. Jfr Fri rättegång.

Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med
fastighetsägarna i ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny
stadsplan för området, 69: 422.

Statliga utredningar, förordnande att som expert biträda en utredning
medför ej rätt att delta i allt utredningsarbete, 69: 401.

Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning
att han ej var skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde
påta sig ansvar för densamma hade icke bort godtagas som ett godkännande,
69: 57.

Straffmätning, fängelse kan inte genom tillämpning av straffnedsättningsregler
bestämmas till kortare tid än en månad, 72: 26.

Straffskala, fråga om en eller två straffskalor i visst lagrum, 72: 70.

Straffverkställighet, sjukvård och tandvård, 69: 207, 70: 171, 72: 136; —
kosthållet, 72: 139; — intagens användande för arbete åt tjänsteman,
69: 217, 70: 191; — tjänsteman tillgodogjort sig intagens egendom,
70: 192; — anstaltsplacering, 70: 162, 72: 140; — handläggning av disciplinärende,
70: 188; — till fängelsestraff dömd person vägrad mottagning
för straffets avtjänande, 71: 183; — ostörd samvaro vid
hustrus eller fästmös besök, 71: 185; — disciplinära åtgärder mot
styresmän för inneslutning av underåriga i enrum under längre tid
än behandlingslagen medger, 69: 191; — mot assistent för oriktigt
förfarande i permissionsärende, 72: 144; — förvaring av intagen i låst
källarrum, 69: 194; — isoleringsstraff, 70: 163; — övergrepp, 72: 130;

— samtal med personal, 72: 133; — placering i isoleringscell på grund
av platsbrist, 70: 167; — förlust av förmåner under vistelse på sjukavdelning
och under enrumsvistelse, 71: 191; — arbetsvägran vid
Kumla-anstalten, 69: 199; — inlåsning och omplacering av hungerstrejkande,
72: 148; — tillämpning av 45 § behandlingslagen, 69: 203,
72: 140, 142, 159; — av 46 och 47 §§ behandlingslagen, 72: 163; —
av 26 och 35 §§ lagen, 70: 160; — frågor angående brevgranskning
vid fångvårdsanstalter, 69: 209, 70: 176, 72: 134, 167; — lättnad i verkställigheten
för utförande av talan vid domstol, 69: 219; — permissioner,
72: 135; — användande av besparade medel för permissionskostnad,
69: 220; — förvaltning av häktads penningmedel, 72: 135; —
rätt att förfoga över egna medel för inköp, 72: 177; — intagens rätt
att mot avgift erhålla avskrift av anslaget beslut; tillika fråga om
penninginsamling bort förbjudas, 69: 221; — användande av fängsel
vid transport av häktad eller i fångvårdsanstalt intagen, 69: 222, 70:
168; — framställning med anledning av olägenheter ur vårdnadssynpunkt
vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare, 69: 243;

— om transporter av intagna, 70: 169; — mathållning vid transporter,

534

70: 176; — klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen angående motarbetande
av KRUM, 70: 154; — rökförbud som disciplinär påföljd, 71:
203; — förflyttning till följd av strejkaktion, 71: 205; — studiemöjligheterna,
71: 207; — TV-underhållning, 71: 210; — telefonsamtal med
advokat, 71:211, 72:184; — intagens självdeklaration, 72:185; —
information för utländska medborgare, 71: 213; — förlängd strafftid,
72: 143; — beslag av sprit, som besökande medfört, 72: 182; — felaktig
frigivning på grund av bristfällig identitetskontroll, 72: 187; —
se även Delgivning, Häktad, Häktning.

Studiemedel, bristfällig handläggning hos studiemedelsnämnd, 71:538,
551; — kvittning vid utbetalning av studiemedel, 71: 552.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Stämning, stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig
för rättegång, 69: 25.

Säkerhetsfrågor, yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären
utlåtande rörande handläggningen av säkerhetsfrågor,
69: 462.

Tandvård, ansvaret för utebliven skoltandvård, 71: 320.

Taxering, organisationen av taxeringen i första instans, 72: 351; — anstånd
med avgivande av självdeklaration, 70: 345; — fråga om dokumentation
av utredningsmaterial som annorledes än skriftligen tillförts
taxeringsärende, 69: 361; — taxeringsnämnds skyldighet att införskaffa
utredning, 70: 346; — syn genom taxeringsnämndsordförande,
71: 419; — kallelse på skattskyldig till taxeringsnämnds sammanträde,
71:425; — taxeringsnämnds tillgång till deklarationsmaterial, 70:
347; — frågor om samråd mellan taxeringsnämnder då skattskyldig
skall taxeras på flera orter, 69: 363; — fråga om innebörden av taxeringsnämnds
underrättelseskyldighet i olika fall, 69: 340, 360, 70: 346,
71: 420, 72: 369, 372, 373; — skyldighet att dagteckna underrättelser
m. m., 69: 365, 70: 347; — om taxeringsnämnds beslutskompetens och
nämndens rätt att hålla »ajournerat» sammanträde efter den 30 juni,
69: 362; — uppdelning av arbetet mellan ordförande och kronoombud,
72: 355; — ansvarsfördelningen mellan ordförande och kronoombud,
71: 426; — taxeringsnämnds bundenhet av mantalsskrivning,
72: 364; — taxeringsnämnds bundenhet av prejudikat, 72: 375; —
ordförandes skyldighet att verkställa taxeringsnämnds beslut m. m.,
72: 366; — rättelse av beslut efter taxeringsnämndens sista sammanträde,
71: 427; — outlösta underrättelser om taxeringsnämnds beslut,
71: 428; — om skyldighet att tillhandahålla utdrag av taxeringslängd
och av nämndens protokoll, 69: 365; — handläggning av »besvärsskrifter»
som inkommer till länsstyrelse under pågående taxering i
första instans, 72: 376; — rättelse av klart felaktiga taxeringsnämndsbeslut,
72: 376; — skriftväxling hos prövningsnämnd, 70: 348, 72: 377;
— muntlig förhandling i prövningsnämnd, 71: 430; — enmansmål i
prövningsnämnd, 69:368, 71:432, 72:379; — formulering av prövningsnämnds
beslut i fall då taxeringsbesvär ej upptagits till prövning,
69: 350; — otillfredsställande beslutsredovisning hos prövningsnämnd
och kammarrätt, 69: 368, 70: 329, 72: 360; — taxeringsintendents kompetens
är i princip begränsad till taxeringar i det egna länet, 69: 365;

535

— taxeringsintendents medverkan vid taxeringen i första instans,
72: 364; — taxeringsintendents utredningsskyldighet vid desertionsinvändning,
69: 367; — om skyldighet att lämna kvitto å omhändertagna
handlingar vid taxeringsrevision, 69: 365; — frågor om tillämpning
av 72 a § taxeringsförordningen om rättelse av taxering, 69: 371,
70: 349; — särskild skatteberäkning för makar, 70: 351; — diarieföring
av ansökningar om särskild skatteberäkning, 70: 354; — se
även Dröjsmål, Indrivning, Jäv, Protokoll, Utredning.

Televerket, grunderna för debitering av samtalsavgifter, 71:588.

Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst
skall angivas om extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift, 69: 116; — avbrott i verkställighet av
utegångsförbud, 72: 127. Jfr Kollektiv bestraffning.

Tillrättavisningsförteckning, se Allmänna handlingar.

Tillsyn, över lotterier, 69: 455, 71: 94; — över utmätningsman, 69: 337;

— över överförmyndare, 71: 85.

Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för
underlåtenhet att föra körjournal, 69: 194.

Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om
grupplivförsäkring, 69: 321; — hos teknisk högskola, 71: 595; — hos
pastorsämbeten, 71: 598; — vid förbandssjukhus, 71: 600; — hos skogsvårdsstyrelse,
71: 601.

Tjänstefel, åtal för, se Allmänna handlingar, Civil verksamhet, Explosiva
varor, Handläggning, Oskickligt beteende, Polismyndighet, Skjutning,
Vårdhem, Ålderdomshem.

Tjänstematrikel, Se Pension.

Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet
i fråga om vakt över skolklass vid samling med konfessionella
inslag, 69: 389; — tjänstepliktens omfattning och åtaganden utom
tjänsten för personal inom lantmäteristaten, 69: 397; — kritik mot
rektor för anlitande under tjänstledighet av skolexpedition för mångfaldigande
av pornografiska teckningar, 70: 449; — fråga om uttalanden
i privatbrev innefattat åsidosättande av tjänsteplikt, 71:491; —
tjänsteman bör vid telefonsamtal uppge sitt namn, 71: 494; — olämpligt
uppträdande av tjänsteman, 72: 296; — tjänsteman har förhindrats
utöva sin tjänst, 72: 423. Jfr Arbetskonflikt, Nykterhetsvård.

Tjänstetillsättning, statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd
förbehålla viss tjänst för endast män eller endast kvinnor, 69: 393; —
tjänstemans utnyttjande av den fria kritikrätten får ej ligga honom
till last i fråga om befordran, 69: 401; — frågor om vidimation av
betyg och om komplettering av ansökningshandlingar, 69:401; —
fråga om formerna för samråd mellan sakkunniga i ärende angående
tillsättning av professur, 69: 404; — användande av psykologisk test
vid tjänstetillsättning, 69: 403; — yttrande över testutredningens betänkande
»Psykologiska urvalsmetoder inom statsförvaltningen», 72:
508; — underlätet ledigförklarande av tjänst efter undanröjande av

536

tidigare tillsättningsbeslut, 69:404; — frågor om återkallelse av
tjänstetillsättningsbeslut, 69:411, 413, 70:406; — brister i fråga om
skolstyrelses handläggning av anställningsfrågor beträffande e. o.
lärare, 70: 438; — socialnämnd har tillsatt tjänst under villkor att vederbörande
inger godtagbart läkarintyg. Kritik av nämndens åtgärder
sedan ingivet läkarintyg befunnits icke godtagbart, 72: 404; —
diskriminering i platsannonser, 70:387, 71:486; — underrättelse om
tjänstetillsättningsbeslut, 70: 407, 72: 424; — motivering av beslut i
tjänstetillsättningsärende, 72: 424; — besvärshänvisning i tjänstemannaärenden,
70:408; — förnyad ledigförklaring av tjänst, 71:489,
72: 404. Jfr Jäv.

Tjänstgöringsbetyg, se Betyg.

Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse
redovisa inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning,
69: 420.

Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende
drosktrafik i Stockholm, 69: 426; — onöjaktig besvärshänvisning vid
samtidig handläggning av konkurrerande ansökningar om trafiktillstånd,
70: 434.

Tryckfrihet, frågor angående inskränkningar i rätten att fritt lämna
upplysningar till pressen och om ordningen för lämnande av pressinformation,
69: 316, 317; — påverkan av ledamot av samarbetskommitté
att avstå från rätten att lämna meddelande till pressen, 71: 365;
— efterforskande av meddelare till tidning, 71: 367; — anonymitetsskydd
för meddelare till pressen, 69: 319; — press release och allmänna
handlingars offentlighet, 70: 304; — information till tidningar om
landstingsval, 72: 319; — polismyndighets befattning med tryckt affisch
som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — skolföreningars
affischering på skolas anslagstavla, 70: 294; — se även Allmänna handlingar.

Tvångsmedel, se Gripande, Åklagare.

Tystnadsplikt, skolkurators tystnadsplikt, 70: 315; — tystnadsplikt inom
domstolsväsendet, 71: 19; — kriminalvårdstjänstemans tystnadsplikt
gentemot intagens anhöriga, 71: 215; — militärläkares anmälan om
trafikfarlig sjukdom, 71: 381; — nykterhetsvårdstjänsteman beträffande
uppgifter som han intagit i en anmälan till JO, 71: 371; — övervakares
tystnadsplikt enligt barnavårdslagen, 72: 193; — socialchef
visavis bostadsföretag beträffande bostadssökandes personliga förhållanden,
71: 373.

Tävlingar, olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling, 70: 142.

Undanhållande, för sen ankomst på grund av bilhaveri, 71: 173.

Ungdomsvårdsskola, fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits
från skolan sedan han dömts till skyddstillsyn, 70: 234.

Uppbörd, fråga om laga skäl förelegat att innehålla inbetald överskjutande
preliminärskatt, 69: 352; — obefogad debitering av tillkommande
skatt, 72: 360; — samordningsfrågor vid samtidigt yrkande om anstånd
med betalning av kvarstående skatt och anförande av besvär

537

över taxering m. m., 69: 373, 72: 383; — dröjsmål med upprättande
av omräkningsbesked, 72: 382; — dröjsmål med återbetalning av skatt
i anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — behovet av remittering,
72: 384; — oriktiga krav på restavgift, 72: 385; — redovisning
av hur restituerat belopp beräknats, 72: 386; — se även Indrivning,
Motivering av beslut, Utredning.

Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden,
69: 165, 188; — anskaffning av flygplan för krigsmakten, 71: 141.

Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått
som inblandning i den politiska debatten, 69: 180.

Utbildning, slutligt ställningstagande till officersaspirants fortsatta utbildning
har uppskjutits till tid efter slutlig anmälan till krigsskolan,
72: 120; — fråga om fog förelegat för förvisning av en elev vid militär
verkstadsskola och om lärarkollegiet varit behörigt besluta därom,
69: 169; — elevs intagning i kommunal damfrisörskola får ej göras
beroende av facklig organisationstillhörighet, 70:446; — se även
Skolan.

Utlämning, förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon
skall utlämnas från annat land till Sverige, 70: 49; — utlännings rättsskydd
i ärende om utlämning för brott, 72: 496.

Utlänning, fråga hur polis och åklagare bör förfara då utlänning på tillfälligt
besök i Sverige gjort sig skyldig till fortkörning, 72: 64.

Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning
trots formfel vid förrättningen, 69: 336; — egendoms egenskap av enskild
eller giftorättsgods saknar betydelse vid utmätning, 69: 337; —
fråga om utmätningsgäldenärs fordran skall utmätas i dess helhet,
69: 337; — länsstyrelses åtgärd att, sedan T:s fordran mot statsverket
tagits i mät och förbud som avses i 75 § 2 mom. utsökningslagen delgivits
länsstyrelsen, utbetala beloppet till Y, som påstår sig vara rätt
borgenär, 72: 332; — länsstyrelses tillsyn över utmätningsmännen, 69:
337; — fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål utan företeende
av det i utslaget avskrivna skuldebrevet, 69: 338; — gäldenärs
underrättande i förväg om utmätning, 69: 338, 71:402; — obefogat
krav på firmaregistreringsbevis, 70: 328; — utmätning av makes lott
i oskiftat bo efter dom å äktenskapsskillnad, 71: 385; — utmätning
av inteckning vilken lämnats som säkerhet för skuld hos tredje man,
71: 389; — utmätning av säljarens fordran enligt avbetalningskontrakt,
innehållande föreskrift att köparen skall lämna accept på ogulden
del av köpeskillingen, 72: 335; — fråga vid utmätning om fordran var
grundad på avbetalningskontrakt, 71: 390; — fråga om militär befattningshavares
beslut om åläggande av ersättningsskyldighet utgör exekutionsurkund,
71: 391; — å brev till persons hemadress bör ej anges
att han är intagen i fångvårdsanstalt, 71: 395; — utmätning av lön, 72:
345; — utmätning för bötesskuld av teckningsrätt till bostad, 71: 397;
— utmätning av obelånad företagsinteckning, 71: 398; — försäljning på
auktion av skjutvapen, 71: 399; — förbudet mot utmätning i enskilt
mål av skattefordran, 71: 400; -— tillämpning av 58 § utsökningslagen,
72: 346; — omhändertagande av fordringshandling, när fordran ut -

538

mäts, 71:400; — dröjsmål med försäljning av utmätt egendom, 71:
401; — säkerställande av utmätning genom att ta vård om viss egendom,
71:402; — utformning av beslut i fall då utmätningsman
finner sig ej kunna bifalla borgenärs begäran om löneutmätning, 72:
340; — underrättelse om inställd utmätningsförrättning, 72: 347; —
se även Exekutiv auktion.

Utredning, lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden angående
anstånd med betalning av skatt, 69: 308; — beskattningsmyndighets
och kammarrättens utrednings- och motiveringsskyldighet i
taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion, 70: 329; — utredningen
hos länsstyrelse i besvärsmål angående lokala trafikföreskrifter,
70: 468; — se även JO.

Utsökningsmål, se Verkställighet.

Val, upprop av röstandes nummer i röstlängden, 71: 584.

Valuta, omhändertagande vid inresa, 71: 564.

Vapenfri tjänst, framställning angående vapenfrinämnden, 72: 78; —
inkallelse av den som sökt vapenfri tjänst, 71: 169; — information om
vapenfri tjänst, 71: 181; — se även Bandinspelning, Kommunicering.

Verkställighet, fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål,
innefattande förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark,
och om fel vid handläggningen, 69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet
av hovrätts bötesdom, 69: 335; — se även Vräkning.

Villkorlig frigivning, se Kommunicering.

Visitering, av häktade, anhållna m. fl., 70: 68.

Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande
av besöksförbud i hemskillnadsmål, 69: 45; — vid rivningsföreläggande
enligt byggnadsstadgan, 72: 433.

Vitsord, se Betyg.

Vittne, Vittnesförhör, vittnesförhör med den, som medverkat till brott,
för att styrka åtal mot annan för medverkan till samma brott, 72: 22.

Vrak, framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares
skyldigheter och myndighets rätt och plikt att ingripa med
avseende på vrak, 70: 415.

Vräkning, fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336.

Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid
vårdhem att i låst rum isolera berusade vårdtagare, 69: 261.

Väg, kraven på förrättningsman jämlikt 19 § lagen om enskilda vägar,
72: 452.

Yttrandefrihet, fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot det egna verket
och därav eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet,
70: 367.

Åklagare, underlåtenhet att ingripa vid flyktfara, 69: 54; — se även
Förundersökning, Häktad, Häktning, Strafföreläggande, Utlänning.
Jfr Målsägande.

539

Ålderdomshem, fråga om socialnämndsordförandes skyldighet att biträda
vårdtagare vid fastighetsförsäljning, 69: 279; — åtal mot föreståndarinna
på ålderdomshem för åsidosättande av tjänsteplikt genom
att medverka vid makens affärstransaktioner med intagen på hemmet,
70: 245; — differentierade avgifter vid vård på ålderdomshem, 70: 255.

Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka om registrering av bil felaktigt
nedlagt sedan köparen upplyst om att han ej fått skattekvittot från
säljaren, 69: 83; — fråga om väckande av åtal innan förundersökning
avslutats, 69: 85; — yttrande över departementspromemoria angående
åtalsunderlåtelse i vissa fall, 72: 505.

Äktenskapsmål, gemensam ansökan ej möjlig efter mellandom i skillnadsfrågan,
71: 82.

Ämbetsansvar, yttrande över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande
»Ämbetsansvaret», 70: 484.

Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312. Jfr Disciplinbot, Handläggning,
Taxering, Tjänstetillsättning.

Övervakning, Övervakningsnämnd, övervakningsnämnds underlåtenhet
att under övervakningstid vidta åtgärder beträffande person som dömts
till skyddstillsyn, 70: 194. Se även Kommunicering, Straffverkställighet.

Övning, se Krigsspel.

540

Bilaga 4

The Swedish Parliamentary Ombudsmen

Annual Report for 1971
Summary in English

In 1809 the office of parliamentary commissioner—in Swedish, Ombudsman—was
created for the purpose of supervising, on behalf of
Parliament, the observation of the law by all judges, civil servants and
military officers in the execution of their official duties. The title of
the officer—justitieombudsman (the JO), or judicial commissioner—and
the requirement that he should be a trained lawyer, emphasized his röle
as a watcher över public officers’ loyalty to the law. The basic rules
conceming the ombudsman were given in the Constitution. Further
instructions to the ombudsman are given by Parliament from time to
time.

From 1915 to 1968 supervision of the military field was separated
from the general supervisory functions of the justitieombudsman and
given to a militieombudsman, or military commissioner. Since 1968 there
has been only one office, but now with three ombudsmen. They havé
the same rank, but are responsible for different fields of supervision.

One of the ombudsmen, Mr. Alfred Bexelius, has as his main task
to supervise the field of social welfare. He is also in charge of matters
regarding social insurance, building and town-planning, as well as those
conceming the public availability of official documents.

Another ombudsman, Mr. Ulf Lundvik, handles all those matters
conceming civil administration which do not belong to the field of the
first ombudsman.

The third ombudsman, Mr. Gunnar Thyresson, supervises the courts
of justiee, the public prosecutors, the police and the armed forces, including
the authorities attached to the latter.

The ombudsmen are elected by Parliament for a period of four years.
Parliament also elects two deputy ombudsmen to serve when an ombudsman
is away on tours of inspection, when he needs relief on account
of a particularly time-consuming case or when he is on holiday. The
deputy ombudsmen are Mr. Gustaf Petrén and Mr. Bertil Wennergren.

The ombudsmen havé a common staff of assistants. The staff comprises
one chief of staff and some twenty highly-qualified lawyers, most
of them from the judiciary. There are also about twenty derks and
typists. The total budget of the institution is about 3,900,000 Swedish

541

crowns a year. The salary of an ombudsman equals that of a judge of
the Supreme Court, and is about 110,000 Swedish crowns.

Supervision is exercised through inspection, inquiry and such other
means as may be appropriate to the circumstances. The ombudsmen may
start inquiries based on complaints received, on observations made in
the course of inspections, or for other reasons.

The ombudsmen’s instructions mention measures available to them.
Among these are recommendations to Parliament or the Government
for amendment of a law or for other actions. There are also provisions
for prosecution in a court of law and for disciplinary proceedings by
the competent authority against an official who has failed in his duty.
When an official is found at fault, an ombudsman may issue a more
or less severe admonition. Quite often an ombudsman, when giving his
decision in a case, takes the opportunity of making a pronouncement
on the interpretation or application of the rules in question, or on what,
in his opinion, is the proper administrative decision in a given situation.

According to the Constitution all civil servants, police and military
officers are bound to give the ombudsmen all the assistance they may
require. The ombudsmen havé access to all files and records of the
courts, the administrative authorities and the armed forces. On request,
documents must be sent to the ombudsmen.

Complaints to the ombudsmen should be made in writing. They generally
arrive by mail. Many of them are handwritten and few are compiled
with the assistance of a lawyer.

The usual way of handling a complaint that calis for investigation
is either simply to send for the documents in the case or to remit the
complaint to the authority or official concerned and ask för an explanation
and comments. The explanation is then forwarded to the complainant
who is invited to give his point of view. If necessary, further
correspondence may take place and the opinions of experts and interested
bodies may be sought. The inquiries completed, a lawyer of the
staff prepares the case for decision and presents it to the ombudsman.
The ombudsman then decides the case.

In 1971 a total of 3,531 new cases was registered with the ombudsmen.
Out of these, 3,149 were complaints and 346 were initiated by the ombudsmen
themselves on the basis of information in newspaper artides,
observations during inspections or for some other reason. The remaining
cases referred to organizational matters. Compared with 1970 these
figures signify an increase in the number of complaints.

Leaving the organizational cases aside, a total of 3,236 cases were dealt
with in 1971; at the end of the year 1,114 cases were still not decided.
The following tables show the kind of public activity concerned and
the outcome of the cases.

542

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during 1971

Activity concerned Result

	Proposals to Parliament or the Government	Prosecutions or disciplin nary proceedings	Admonitions	Finished without final criticism	Total
Courts			18	9	27
Public prosecutors			5	2	7
Police authorities			37	33	70
Prison administration			5	10	15
Armed forces	1		16	23	40
Child welfare			5	2	7
Social and medical care . .			8	10	18
Execution			13	5	18
Taxation and revenue			45	14	59
Miscellaneous			47	35	82
Total	1		199	143	343

Schedule of complaint cases finished during 1971
Activity concerned	Result
Proposals to Parlia-ment or the Go-vernment	Prose-cutions or discipli-nary pro-ceedings	Admo- nitions	No criti-cism after investi-gation	Referred to other agencies or state organs	Dismissed without investi- gation	Total
Courts		i	20	104		86	211
Public prosecutors			9	64	24	46	143
Police authorities		i	22	135	21	136	315
Prison administration ....		i	45	187	55	62	350
Armed forces	1		32	62	1	37	133
Child welfare			29	39	1	29	98
Social welfare			15	51	2	24	92
Care of alcoholics			3	5		2	10
Medical care	1		10	99	11	48	169
Social insurance			5	24	2	3	34
Public health			8	20		10	38
Plänning			21	48		15	84
Execution			12	37		25	74
Local government			15	30	1	76	122
Communications			5	36		45	86
Taxation and revenue ....			47	63		91	201
Education, eulture, State
Church			29	60	4	68	161
Agriculture			10	29	2	34	75
Domestic matters			10	27	2	27	66
Miscellaneous	1		65	92		85	243
Complaints with unclear
meanmg						69	69
Complaints outside juris-
diction						119	119
Total	3	3	412	1,212	126	1,137	2,893

543

A proposal was made to Parliament concerning the citizen’s duty to
submit particulars för the 1970 Population and Dwellings Census, and
the secrecy with which these particulars should be treated.

Proposals were made to the Government concerning:

1. Improvement of emoluments for an employee of a military command
staff.

2. Changes in the organization of the Conscientious Objectors’ Board
because of an increasing number of applications.

3. Termination of the system of limitations on the competence of
certain foreign doetors to practise the medical profession with reference
to the status of the patient.

During 1971 only one public prosecution was instituted, namely
against the chairman of a rent-control board för delay in dealing with
the board’s cases.

Disciplinary proceedings were directed against:

1. an assistant at a prison

2. two policemen.

The annual report also contains a list of about 125 courts, administrative
authorities, regiments, etc. inspected by the ombudsmen in the
course of the year.

Interest in the JO abroad is still large. On June 1st 1971 the JO was
visited by the Parliamentary Commissioner for Administration in England,
Sir Alan Marre. On October 26th 1971 a group of participants in
the Premiéres Joumées Juridiques Franco-Nordiques was received by
the JO.

From the supervisory field of Mr. Alfred Bexelius, the following may
be quoted:

In 1971 the number of prisoners’ complaints concerning their treatment
in prison has again been very large. Many complaints regarding
the prisons are now coming from the committees which the prisoners
in the big prisons havé elected to represent them. The complaints from
these committees often concern questions that are of fundamental
interest for all prisoners.

A small number of complaints from prisoners concern allegations
about different kinds of aggression from the warders. Investigation
in such cases most often leads to contradictory statements. These
unproved complaints therefore result in no action. In one of these
cases during 1971, however, it was proved that a warder had assaulted
a prisoner and the matter was forwarded to the public prosecutor, who
prosecuted the warder.

In one case, the JO called for disciplinary proceedings against a prison
officer för having planned the transport of a prisoner, who had obtained
permission to attend his mother’s funeral, so badly that the prisoner
was late for the funeral.

544

Prisoners mostly complain about losing privileges they considered
themselves entitled to. They State, för instance, that they havé been
refused leave of absence, or permission to receive visits, or to pursue
studies; or that they havé not been transferred to open institutions, or
that their letters havé been censored. When handling complaints of
this kind, the JO usually acts for a liberal interpretation of the relevant
rules. In several cases during the last year, the JO has criticized the
board of prisons for depriving prisoners of each other’s company without
due reason.

In one case, the JO made a very thorough investigation into the action
of the authorities concerning a hunger strike in a prison. Inquiries gave
no support for criticism of any officer.

In the field of ehild welfare many complaints havé concerned the
action of municipal authorities against socially maladjusted young
people. In some cases, the complaints havé referred to failure to take
care of youngsters adrift. In one case, the JO had to decide whether
a ehild welfare officer, who had been appointed supervisor of a 15-yearold
giri, was at fault when he—without informing the girPs employer—
let her take a job as a children’s nurse even though the giri was being
treated for a venereal disease and also had drag problems. When inspecting
the ehild welfare area the JO particularly checks that investigations
of matters concerning the custody of children are made carefully
and promptly, so that necessary decisions can be made without
loss of time.

In the domain of temperance administration, the JO has treated
questions concerning the legality of preventive detention of inebriates.
In a case where a 48-year-old woman died from alcoholic poisoning,
her husband complained that the authorities had not intervened in time
to prevent the woman’s abuse of alcohol.

Most of the complaints regarding social welfare havé concerned
questions whether the municipal authorities havé given adequate economic
assistance to those in need; and if old-age pensioners havé received
the care they require. Several complaints havé dealt with the question
of whether the authorities havé been too generous with public funds.
Such a case concerned a social board which had given money to a
number of gipsies, who had been ordered to leave the country, so that
they could get some family jewels out of pledge before leaving. In other
cases the complaints havé had reference to whether the charges for
board and lodging at the municipal hörnes för the aged havé been
reasonable.

As regards medical welfare, a great number of complaints has concerned
the competence to commit people to mental hospitals and the
treatment of patients in the hospitals. In the field of physical mental

545

care it often happens that complaints are made against doetors for
wrong diagnosis and treatment.

In the field of town-planning and building, the complaints chiefly
concern the authorities’ issuing of permits, which is often based on an
adjustment of incompatible private and public interests. Many complaints
havé been made about municipal urban plänning which is said to havé
been carried out without giving landowners an opportunity to express
their views.

For two centuries every Swede has in principle had the right of access
to all official documents. Often the application of the rules concerning
this right—which was intended to give the Citizen a check on the
authorities—leads to complaints to the JO. Journalists often complain
that they havé not been allowed to see certain documents. The need for
observation into the activities of the authorities must often be balanced
against the individual citizen’s right to privacy. During the year the JO
has also dealt with the problem of whether the hospitals’ registers of
patients should be automatically accessible to the police and the tax
enforcement authorities. The JO found that the authorities mentioned
could not generally be granted such a right.

From the field of supervision of Mr. Ulf Lundvik may be quoted the
following cases:

Complaints were made against a bishop of the Protestant church
of Sweden who had stated that he would not ordain women clergymen.

The JO pronounced: There is a difference between appointment to the
post of clergyman and ordination. By a law of 1958 women acquired
the same right as men to posts as clergymen. Ordination, which is a
condition for being appointed clergyman, is an internal affair of the
church—there seems to be no appeal against a bishop’s decision not to
ordain a person. The general administrative principle, that official
decisions should be founded on objectively acceptable reasons, must
apply also to a bishop’s use of the competence in question. It remains
an open question what acceptable reasons there might be for a bishop’s
general refusal to ordain women.

According to a law of 1967, the “Vehicle Removal Law”, a car may
be moved if it has been parked contrary to bye-laws concerning parking
of vehicles, in a way that considerably obstruets cleaning, snow clearing
and road-works. When moved, a car should be parked so dose to the
original place that it can easily be found by its owner. If a car cannot
conveniently be parked thus, it should be brought to a special parking
lot for vehicles moved according to this law.

After complaint the JO examined the procedure in this respect in
Stockholm and stated the following: Of 9,500 cars moved per year only
about 50 havé, in accordance with the main rule, been left so near the
place where they havé been parked that they could easily be found

546

again. The Municipal Services Department has explained this by the lack
of parking space in Stockholm and said that they do not want to park
a car so that it stånds contrary to parking regulations, nor to place
cars where parking is allowed against payment only. To the last
argument the JO remarked that payment is normally requested only
after 8 a.m. and therefore that cars can be moved to these places during
the night. If moving cars to special parking lots is the only feasible
method, the law should be altered accordingly. After inspection on
the spot the JO found that the signs stating which night of the week
a Street is cleaned and hence when no parking is permitted there, are
too small to be easily noticed and should be made more cfear.

On complaints from a political youth organization that a member
had not been allowed to distribute leaflets outside a school hudding,
the JO remarked that a headmaster should not intervene against informational
aotivities that do not disturb order.

Pupils’ organizations should ask for the headmaster’s permission if
they wish to arrange exhibitions on the school premises. Removal of an
exhibition arranged without permission may be effected, if the exhibition
disturbs order, but not for the sole reason that the headmaster finds
the contents provocative.

Publication of a pupils’ magazine may not be hindered for the sole
reason that part of it deals with matters other thån school affairs.

After L, who worked as a substitute principal of a home for the
aged, had been appointed permanently on condition that a requested
medical certificate brought no objections, she submitted a certificate
which showed that she had been treated in a psychiatric clinic four
times. L was given the opportunity by the Social Welfare Board to
resign her temporary post, which she also did. Thereafter the post was
declared vacant and a rival applicant to L was appointed.

The JO stated: The Board should havé made a formal decision whether
the condition in the appointment decision had been fulfilled or not,
before the post was declared vacant again. Earlier mental disease should
not as a rule be an obstacle för appointment to permanent posts in the
civil service. The position as a principal of a home for the aged, however,
makes great demands upon its holder. The old people at the home
are very dependant on the principal. It would be extremely unfortunate
for them should she become insane. The documentation regarding L’s
earlier disease should havé been completed and thereafter a decision
should havé been made. It was regrettable that the case had been handled
so slowly and in a manner that was very trying for L.

As to questions about organization of authorities, working routines
etc, the JO has remarked that an administrative board may not decide
its own fees, that official agents may not audit their own accounts and
that officials havé to behave politely to those who contact them in their
service.

547

Concerning cases about assessment and collection of taxes, the following
statements inter alia havé been made by the JO.

An assessment committee is not legally bound by earlier decisions
of the Fiscal Court of Appeal, but when diverging therefrom the
assessment committee should give a clear motivation.

Letters of appeal that arrive at the Tax Appeal Board before the
assessment committee has decided the case, should be forwarded to the
assessment committee.

In a letter to the minister concerned, the JO remarked that he had
seen assessment committees make numerous mistakes. Inter alia they
had left uncorrected obvious mistakes committed by taxpayers in their
declarations both in favour of and to the disadvantage of the taxpayer.
For example a municipal worker with an income of 25,000 Swedish
crowns had by a slip of the pen stated 95,000. This mistake had not
been corrected. In several cases the Assessment Committee had omitted
to give the taxpayer an opportunity to put his case before deviating
from the taxpayer’s declaration. Estimated assessment has been given
for persons with no income at all, for instance persons who havé served
long sentences in prison. In many cases the right to social benefits is
based on the assessed income. The JO has found cases where persons
seem to havé löst such benefits because of erroneous assessment.

Several remarks concerning enforcement and execution of judgements
havé been made by the JO. Inter alia he has stated the following.

Agreement about payment of tax debt by instalments does not follow
civil contract law but leaves the enforcement authority free to review
their decision should there be reason for this.

When, in a case of tax collection, the amount of tax in question has
been reduced by a decision of the Assessment Committee or the Tax
Appeal Board, the enforcement authority should await collection until
they receive new information through the re-estimation order.

A claim as per a hire-purchase contract—stating that the buyer
should give acceptance för unsettled parts of the purchase sum—was
sold by executive auction although its face value had not been established.
The enforcement authority had made incomplete investigations
and had not taken possession of the sales contract nor of the bills which
are necessary to enable the buyer of the claim to maintain the claim
against the debtor. It was even uncertain if any claim at all remained
för the buyer to maintain. The JO found that the procedure of the
enforcement authority gave cause för very serious criticism.

From the field of supervision of Mr. Gunnar Thyresson may be quoted
the following cases:

While the police may disperse an ordinary crowd of people disturbing
the peace, the importance of guarding the right of public assembly
requires that demonstrations may not legally be broken up if they havé

548

not caused serious disorder or considerable danger to the public. However,
as one case showed, it may be difficult to decide whether a demonstration
has become simply a crowd of people and ought accordingly
to be dispersed without further delay.

If a foreigner during a temporary visit to Sweden has committed a
minor traffic offence, difficulties arise for the police and the prosecutor
both in guaranteeing legal proceedings and in not dealing too severely
with minor offences. Where the foreigner refuses to accept a summary
imposition of fines, it is the JO’s opinion that the foreigner should not
be taken into custody. In the first place he should be asked to deposit
a sum of money corresponding to the probable fine.

Following a riot in the Underground, a young man was brought to a
police station to be questioned. At first the police were uncertain whether
he was to be questioned as a suspect or as a witness. While awaiting
questioning, he was held in custody. He was thereafter heard as a witness.
The JO stated that someone who is not apprehended as a suspect
may be held in custody while awaiting questioning only in the most exceptional
circumstances.

Articles about alleged scandalous conditions in a regiment appeared
in certain Swedish newspapers. The regimental commander felt called
upon to give a press conference and some conscripts were ordered to
attend. The JO found that a regimental commander has the power to
command conscripts to be present but not to ask personal questions
hinting at infamous conduct on their part.

In two cases, the JO has treated the question of protection of foreign
ambassadörs.

The Yugoslav ambassadör to Sweden was murdered by members of
a Yugoslav exile organization. The JO handled the question of whether
the police had done enough to protect the embassy. He pointed out that,
according to an international convention and to Swedish law, Sweden
is obliged to protect foreign embassies and their staffs in this country.
Tiris task must primarily be fulfilled by the Swedish police. The police
are, however, not entitled to enter a foreign embassy and can therefore
only take measures outside the embassy. The JO found that it was not
enough to put guards outside the embassy. The police must also actively
prevent attacks by observation of exile organizations whose members
havé shown tendencies to aggression.

During the appearance of the American ambassadör in a Swedish
church, demonstrations were expected. The protection of the ambassadör
was assigned chiefly to plain-clothes policemen. When a disturbance
broke out, however, the uniformed police were too few and plain-clothes
men had to be employed.

The JO stated that it was advisable to employ plain-clothes men as
far as posSible but that it was most unfortunate that these had had to

549

be used actually to quell the disturbance. För such intervention, uniformed
men should in principle be employed.

The Board of Psychological Defence in War-Time organized in 1971
a so-called “war game”. Although the operation was secret, information
about it reached the press where the facts were published in such a way
that certain political groups felt offended. The editor-in-chief of a certain
newspaper complained to the JO regarding the conditions för the
operation.

The JO studied the secret file and thereafter stated:

It is obvious that the board must construct a war-time situation with
great psychological strains on the people, for their practice operation.
There is nothing to be said about the fact that the conditions for the
operation contained examples of political antagonism, terror, treason
and occupation.

Criticism is justified, however, if according to these conditions, existing
groups or individuals are excessively described as occupying themselves
with infamous activities. The JO found that there was nothing in the
secret material that could be considered improper, either as regards
foreign countries or as regards any group or private individual in the
country.