Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1972 Prop. 1972: 56

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skaU inlastas å fartyg; ven Stockholms slott den 3 mars 1972.

Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av StatsrådsprotokoUet över socialärenden, föreslå riksdagen att bifaUa det förslag om vars avlåtande föredragande departementschefen hemstäUt.

GUSTAF ADOLF

SVEN ASPLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att viktmärkningslagen ändras så att det klart framgår att vissa nyare slag av kbUin, s. k. enhetslaster, omfattas av lagens krav på viktangivelse. Vidare föreslås att lagen kompletteras med en föreskrift som gör det möjhgt att imdantagsvis ange godsets vUrt imgefärhgt. Propositionens förslag syftar tUl förbättrad säkerhet på arbetsplatser där lastning och lossning av fartyg sker.

De föreslagna ändringama avses träda i kraft den 1 jiUi 1972.

1 Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 56

Prop. 1972: 56

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa faU av gods som skaU inlastas å fartyg, dels att 4 § skaU upphöra att gäUa, dels att 1-3 §§ skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Gods med en bmttovikt av ettusen kilogram eller mera, som är avsett att inom eller utom riket för befordran inlastas å fartyg, skall före in-lastningen, eUer, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet från riket förses med uppgift om bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift skall på ett tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.

Första stycket gäller även bunt, paket eller annan enhetslast vars bruttovikt uppgår till ettusen kilogram eller mera.

Är det på grund av särskilda för-hållandeii svårt att bestämma vikten noggrant, får i stället den ungefärliga vikten angivas. Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvUar avlastaren eUer, där inlastningen skaU ske i utiändsk hamn, avsändaren.

Arbetarskyddsstyrelsen kan medgiva undantag från skyldighet att anbringa viktuppgift på enhetslast av massaved, om det är uppenbart att viktuppgift är utan betydelse för skyddet mot olycksfall.

2 §

TUlsyn å efterlevnaden av be- Tillsyn å efterlevnaden av be
stämmelserna i 1 § utövas, under stämmelsema i 1 § första - fjärde
överinseende och ledning av yrkes- styckena utövas av arbetarskydds
inspektionens chefsmyndighet, av styrelsen samt, under dess överin-
yrkesinspektionens befattningsha- seende och ledning, av yrkesin-
vare; och skaU därvid i tillämpUga spektionens tjänstemän; och skall
delar lända tUl efterrättelse vad därvid i tiUämpliga delar lända tUl
som finnes stadgat rörande tUlsyn efterrättelse vad som finnes stad-
å efterlevnaden av lagen om ar- gat rörande tUlsyn å efterlevnaden
betarskydd. av arbetarskyddslagen (1949:1).

Saknas i faU, som avses i 1 §, vUctuppgift, eUer är bmttovUcten för lagt angiven, straffes den för viktmärkningen ansvarige tned dagsböter; dock vare han från ansvar fri, där godset, då han mottog detsamma, var försett med uppgift om bruttovikten och anledning saknats tUl antagande, att uppgiften var orUctig.

Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets utsida, eller avser uppgiften icke bmttovikten i kilogram, straffes den för vUrtmärkningen ansvarige med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

Följer å förseelse, som ovan nänrnts, ansvar enligt allmän strafflag, skaU straff enligt denna lag icke tillämpas.

Saknas i faU, som avses i 1 § första-tredje styckena, viktuppgift, eller är bruttovikten för lågt angiven, dömes den för viktmärkningen ansvarige till böter; dock vare han från ansvar fri, där godset, då han mottog detsamma, var försett med uppgift om bmttovik ten och anledning saknats tUl antagande, att uppgiften var oriktig.

Är viktuppgiften icke anbragt på ett tydligt och varaktigt sätt å godsets utsida, eller avser uppgiften icke bmttovikten i kilogram, dömes den för viktmärkningen ansvarige till böter, högst femhundra kronor.

Följer å förseelse, som ovan nämnts, ansvar enligt brottsbalken, skaU straff enligt deima lag icke tillämpas.

Prop. 1972:56

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 mars 1972.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändra- ■ de bestämmelser om viktmärkning av gods som skall inlastas på fartyg och anför.

Arbetarskyddsstyrelsen har i framställning tUl Kungl. Majit föreslagit vissa ändringar i gällande bestämmelser om viktmärkning av gods som skaU inlastas på fartyg. Efter remiss har yttranden över framstäUningen avgetts av sjöfartsverket, ILO-kommittén, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation CTCO), Sveriges redareförening och Svenska trä-vamexportföreningen. LO har bifogat ett av Svenska trämdustriarbe-tareföreningen avgivet yttrande, vUket LO delvis har åberopat som eget yttrande.

Gällande bestämmelser m. m.

IntemationeUa arbetsorganisationen (ILO) antog år 1929 en konvention (nr 27) angående angivande av vikten å tyngre koUin, som transporteras på fartyg. Konventionen syftar till ett förbättrat skydd mot olycksfaU i samband med lastnings- och lossningsarbete på fartyg. Den bygger på tanken att en obligatorisk viktmärkning av tyngre gods verksamt bidrar tiU att vid lastning och lossning av fartyg bara sådana lyftanordningar och lyftredskap kommer tiU användning som är avpassade efter den ifrågavarande lasten. EnUgt konventionen skall varje kolli eller föremål, som skall transporteras på hav eUer inre vattenled och vars bmttovikt uppgår till 1 000 kg eller mera, före ombordtagandet märkas på utsidan på ett tydligt och varaktigt sätt med uppgift om bmttovikten. Nationellt får genom lagregler eller andra bestämmelser medges märkning med approximativ viktuppgift i undantagsfall när det är svårt att bestämma den exakta vikten.

Prop. 1972: 56 5

För att göra det möjligt för Sverige att ratificera konventionen infördes i vårt land år 1932 en särskUd reglermg i änmet. Reglema återfinns i lagen (1932: 55) om vUitmärkning i vissa faU av gods som skaU inlastas å fartyg (viktmärkningslagen). Lagen föreskriver att gods med en bmttovikt av 1 000 kg eUer mera, som är avsett att inom eUer utom riket inlastas på fartyg för befordran, skaU före inlastningen eUer, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet från riket förses med uppgift om bruttovikten i kUogram. Sådan uppgift skaU på ett tydligt och varaktigt sätt anbringas på godsets utsida. Skyldigheten att tiUse att viktmärkning sker åvilar avlastaren eller, där inlastningen skaU ske i utiändsk hamn, avsändaren. TiUsynen över att lagen efterlevs utövas av yrkesinspektionen under överinseende och ledning av arbetarskyddsstyrelsen. Överträdelse av lagen straffas med böter.

Konventionen ratificerades av Sverige år 1932.

En bestänmielse av generell räckvidd om viktmärkning har upptagits i arbetarskyddskungörelsen (1949:208). Enligt 37 § kungörelsen, skall, i den mån så är påkallat vid transport av tyngre gods, finnas tydlig viktuppgift på godsets eUer emballagets utsida. I fråga om gods som skaU inlastas på fartyg hänvisar kungörelsen till viktmärknings-lagens bestämmelser.

Framställningen från arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen anför att den tekniska utvecklingen på senare tid har medfört att koUin av ny typ förekommer vid lastning och lossning av fartyg. Som exempel pä sådana koUin nämns virkespaket, massabalsbuntar och massavedsbuntar. Styrelsen framhåller att tvekan har uppstått om sådana kollin omfattas av viktmärkningsskyldig-heten och om hur märkning skaU utföras. Enligt styrelsens uppfattning bör begreppet gods i viktmärkningslagen avse också virkespaket och hknande koUin. Styrelsen föreslär att lagtexten förtydligas så att det klart framgår att även bunt, paket eller annan enhetslast som väger 1 000 kg eUer mera skall viktmärkas.

I anslutning tUl nyssnämnda förslag anför styrelsen att det kan vara svårt att ange den exakta vikten av t. ex. ett virkespaket, eftersom fukthalten i virket kan variera mycket under en transport med hänsyn till väderbetingelsema. 1 fall där sådana svårigheter föreligger, bör det enligt styrelsen finnas möjlighet att märka godset med approximativ viktuppgift. Ehum konventionen fömtsätter att nationell lagstiftning skall kunna medge ungefärlig viktangivelse när det är svårt att bestämma den exakta vikten upptar inte viktmärkningslagen någon särskild regel för sädana situationer. Styrelsen föreslår att viktmärkningslagen kompletteras i detta hänseende. Ytterligare föreslår styrelsen att styrelsen bemyndigas att medge undantag från viktmärkningsskyldigheten, om särskilda

Prop. 1972: 56 6

skäl föreligger. Undantagsmöjligheten bör erUigt styrelsen tiUämpas främst i fråga om massabalsbuntar och massavedsbuntar. Eftersom konventionen inte medger undantag från skyldigheten att ange godsets bmttovikt fömtsätter styrelsen att konventionen blir föremål för revision på denna punkt. Styrelsen pekar avslutningsvis på att åtals- och straffbestämmelsema i lagen behöver modemiseras.

Remissyttrandena

Sjöfartsverket, SAF och TCO har inga erinringar mot arbetarskyddsstyrelsens förslag. Också Sveriges redareförening tiUstyrker i huvudsak framstäUningen. LO stäUer sig positiv tiU den föreslagna preciseringen av begreppet gods i viktmärkningslagen. Däremot anser LO det olämpligt att införa den föreslagna möjligheten för arbetarskyddsstyrelsen att medge undantag från viktmärkningsskyldigheten så länge vårt land är bundet av ILO-konventionen nr 27. ILO-kommittén StäUer sig synnerligen tveksam till arbetarskyddsstyrelsens framstäUning i den del denna fömtsätter revision av konventionen och kommittén avråder från åtgärder som kan få till följd att Sverige måste säga upp konventionen. Svenska trävaruexportföreningen godtar inte arbetarskyddsstyrelsens förslag i fråga om virkespaket.

Några remissinstanser anser att viktmärkningsskyldigheten kan behöva övervägas i ett större sammanhang. Sålunda ifrågasätter TCO om inte tiden är mogen att lagstifta om obligatoriskt överlastskydd pä samtliga lyftanordningar såväl ombord som i land. Skulle detta kunna genomföras, elimineras behovet av viktmärkning utan att skyddskraven eftersatts. Sjöfartsverket anser att det vid lämpligt tillfäUe bör övervägas att sammanföra viktmärkningslagens bestämmelser med arbetar-skyddslagstiftaingen i övrigt. LO finner att arbetsmiljöutredningen bör ta upp frågan om viktmärkningsskyldigheten när det gäller land-transporterat gods.

Det föreslagna förtydligandet av begreppet gods diskuteras inte närmare i remissyttrandena. LO framhåUer dock att ett förtydligande är motiverat med hänsyn tUl de skUda uppfattningar som förekommit i samband med överläggningar som föregått arbetarskyddsstyrelsens framstäUning.

Förslaget om approximativ viktangivelse när det är svårt att bestämma godsets vikt noggrant har inte oreserverat accepterats av LO. Organisationen anser att det är nödvändigt att det kan kontroUeras vid viUca slag av gods ungefärliga viktuppgifter används. Enligt LO:s mening kan frågan lösas genom en tilläggsbestämmelse om att yrkesinspektör skaU avgöra vilka slag av gods som kan märkas med approximativ viktangivelse.

Den föreslagna möjligheten till undantag från viktmärkningsskyl-

Prop. 1972: 56 7

digheten har haft stor betydelse för Sveriges redareförenings stäUningstagande tUl arbetarskyddsstyrelsens framställning. Föreningen har nämligen utgått från att ILO-konventionen nr 27 inte lägger hinder i vägen för arbetarskyddsstyrelsen att medge undantag från bestämmelserna om viktmärkning. EnUgt föreningen bör undantag kunna göras också för andra former av enhetslaster än massabalsbuntar och massavedsbuntar. Beträffande virkespaket bör enligt föreningen bara undantagsvis krävas viktmärkning och då approximativ sådan.

Svenska trävaruexportföreningens yttrande berör främst frågan om viktmärkning av paketerat virke. Föreningen betonar att utredning som föreningen företagit inte har gett belägg för att olyckor inträffat på gmnd av bristande märkning av virkespaket. Krav på viktmärkning medför ytterligare belastning på en industri som redan nu kämpar med små marginaler i hård konkurrens med andra trävaruexporte-rande länder. Lagbestämmelserna om viktmärkning medför enligt föreningen olägenheter för branschen som inte står i rimlig proportion till eventuellt förekommande risker. Föreningen för fram det förslaget, att virkespaket som ej väger 3 000 kg skall undantas från viktmärknings-skyldighet och att vikten på paket om 3 000 kg och däröver bara skall anges approximativt. I andra hand föreslås att viktmärkningslagen i dess helhet blir föremål för översyn.

ILO-kommittén konstaterar efter en ingående redogörelse för förfarandet vid revision av en konvention att proceduren är tidskrävande och komplicerad. En fömtsättning för att proceduren skall inledas är dessutom att ILO:s styrelse kan övertygas om att det finns skäl för att en undersökning i revisionsfrågan bör företas. Redan dessa omständigheter är enligt kommittén ett tUlräckligt skäl för den stora tveksamheten hos kommittén inför arbetarskyddsstyrelsens förslag till undantagsreglering. Kommittén framhåller också att det torde bli nödvändigt att säga upp konventionen, om den föreslagna undantagsbestämmelsen införs i svensk lagstiftning utan att konventionen reviderats. Enligt kommittén framstår konventionen som betydelsefull frän arbetarskyddssynpunkt. Konventionen har ratificerats av 48 stater, däribland Danmark, Norge och Finland. Några uppsägningar av konventionen har inte förekommit intill den 1 juni 1971.

Kommittén tar upp frågan om massavedsbuntar är att jämstäUa med sådant koUi eller föremål som konventionen avser. Efter en beskrivning av den teknik som normalt kommer till användning vid hantering av massaved som skall transporteras på fartyg uttalar kommittén att viktmärkning inte framstår som en ändamålsenlig åtgärd för att uppnå syftet med konventionen. Kommittén finner för sin del att konventionen inte behöver tolkas så att den innebär krav på viktmärkning av massavedsbuntar. Samma uppfattning har man enligt kommittén i flera andra länder som ratificerat konventionen.

Prop. 1972: 56 8

Ehuru LO av hänsyn tiU att Sverige ratificerat konventionen inte godtar förslaget tUl undantagsreglering i viktmärkningslagen, är organisationen medveten om att det kan vara befogat att i speciella fall göra imdantag från viktmärkningsskyldigheten för vissa slag av gods, såsom massavedsbuntar eUer liknande, för vilka särskUda lyftredskap med överlastskydd kommer tUl användning. För sådana faU bör man enhgt LO t. v. kunna tUlämpa approximativ viktangivelse efter tillstånd av yrkesinspektionen.

Departementschefen

I anslutning till internationella arbetsorganisationens år 1929 antagna konvention nr 27 angående viktmärkning av tyngre koUin som transporteras på fartyg infördes i vårt land år 1932 skyldighet att i vissa faU ange vikten av gods som skall inlastas på fartyg. Bestämmelser i ämnet upptogs i en särskUd lag, viktmärkningslagen. Den kräver viktmärkning om godsets bmttovikt uppgår tiU minst 1 000 kg.

Den tekniska utvecklingen har på senare tid fört med sig stora förändringar när det gäUer godstransporterna. Ett inslag i bilden är att vissa typer av varor numera i betydande iitsträckning brukar sammanföras i paket, bimtar eller liknande enheter inför transport. Detta gäUer bl. a. varor som skaU transporteras till sjöss. De kollin som handhas vid lastning och lossning av fartyg har därmed mänga gånger fått ett annat omfång och en annan tyngd än som var vanligt förr. Samtidigt har lyftanordningar, transportfordon och andra hjälpmedel utvecklats och förbättrats, ofta med avsevärd kapacitetsökning som följd.

Mot denna bakgmnd är det naturligt att viktmärkningslagen, vars bestämmelser bygger på förhållandena vid slutet av 1920-talet och början av 1930-talet, kan behöva kompletteras i vissa hänseenden. Arbetarskyddsstyrelsen pekar i sin framställning på att de nya slag av koUin som tUlkommit - t. ex. virkespaket, massabalsbuntar och massa-, vedsbuntar - föranlett tvekan när det gäller tiUämpningen av viktmärkningslagen. Styrelsen föreslär därför att lagen ändras så att märkningsskyldigheten klargörs.

Som framhåUits i några remissyttranden kan det finnas skäl att överväga frågan om viktmärkning av gods i ett större sammanhang. En sådan prövning kan dock förutsättas komma till stånd inom ramen för ar-betsmUjöutredningens fortsatta arbete. Det lagändringsförslag som nu aktuahserats kan tas upp till behandling utan att arbetsmiljöutredningens överväganden föregrips.

Arbetarskyddsstyrelsens förslag innebär att viktmärkningsskyldigheten UttryckUgen anges omfatta också kollin av den typ som kan sammanfattas under benämningen enhetslaster. Enligt styrelsen kan avsaknad av viktangivelse på virkespaket och liknande slag av godsenheter ge

Prop. 1972: 56 9

sken av att kollits vikt understiger 1 000 kg trots att vikten i själva verket är avsevärt högre än 1 000 kg. Detta kan medföra risker vid arbeten på små och medelstora fartyg vars lyftanordningar har en maximal lyftförmåga på 1,5-2,5 ton.

För egen del anser jag det angeläget att viktmärkningsbestämmdsema är utformade så att de bäst tjänar sitt olycksfallsförebyggande syfte. Självfallet är det viktigt att oklarhet inte uppstår om vilka slag av kollin som bestämmelsema avser. Av vad arbetarskyddsstyrelsen anfört framgår dessutom att samma skäl som föranlett viktmärkningens införande med avseende på traditioneUa former av gods i princip kan åberopas för viktmärkning av virkespaket och andra enhetslaster. Även konventionens ordalag utgör ett stöd för att i regel inbegripa dessa godsenheter under märkningsplikten. Som ett argument mot den större omfattningen .av viktmärkningsskyldigheten kan naturligtvis hävdas att den medför olägenheter och kostnader för de branscher som berörs. Dessa svårigheter synes dock inte vara av sådan omfattning att de bör tUlmätas avgörande betydelse. Det utslagsgivande bör här vara att den av arbetarskyddsstyrelsen föreslagna ordningen kan antas bidra till förbättrad säkerhet på arbetsplatser där lastning och lossning av fartyg sker. Jag förordar följaktligen att en klarläggande lagändring av det slag som styrelsen begärt kommer till stånd.

Enligt styrelsens förslag skall viktmärkningsskyldigheten i princip omfatta alla former av enhetslaster. Möjlighet anses dock böra öppnas för :styrelsen att meddela dispens från märkningsskyldigheten när särskilda skäl föreligger. Dispensmöjligheten skulle främst få tUlämpning på massabalsbuntar, beträffande vUka behovet av viktmärkning inte anses så stort eftersom buntarna består av ett fåtal beståndsdelar med känd vikt, samt på massavedsbuntar, beträffande vilka, skyddssynpunkterna vid lastning och lossning tiUgodoses på annat sätt än genom viktmärkning.

Konventionen torde inte böra tolkas så, -att den helt undantagslöst kräver viktangivelse på alla- slag av enhetslaster. Styrelsens förslag tUl undantagsreglering är emellertid så utformat, att det inte kan genomföras utan att man kommer i konflikt med konventionsreglema. Förslaget har också av styrelsen förts fram under hänvisning till möjligheten av att konventionen revideras. ILO-kommittén stäUer sig dock mycket tveksam inför tanken att försöka fä till stånd en revisionsprocedur. Jag är av den uppfattningen att denna utväg inte bör prövas och jag delar ILO-kommitténs åsUct att man inte bör införa bestämmelser i viktmärkningslagen som innebär att Sverige kan behöva säga upp konventionen.

Mot denna bakgrund bör en lösning sökas som inte ger så vidsträckta ■dispensmöjligheter som styrelsen avsett men ändå på ett nöjaktigt sätt tiUgodoser behovet bakom styrelsens förslag. Man bör kunna ta fasta på att lastning och lossning av massavedsbuntar i regel utförs under speciel-

Prop. 1972: 56 10

la förhållanden. Hopbuntning av massaved sker vanhgen i samband med överförandet från jämvägsvagn eller lastbU till specialutmstade fartyg, s. k. carriers, i utskeppningshamn. Massavedsbuntama tas ombord med hjälp av särskilda lyftredskap med överlastskydd. Lossningen sker normalt genom dumpning, vilket innebär att buntama tippas i vattnet utan att lyftanordningar kommer till användning. I den mån lyftdon används för lossningen utnyttjas transportfartygets egna med överlastskydd försedda lyftanordningar. Innan den lossade massaveden tas i land löses buntarna upp. Riskerna vid hantering av massavedsbuntar hänför sig således knappast till lyftredskapen. Det är i stäUet de vid buntningen använda kättingama eUer wirama som kan tänkas brista och orsaka olyckor. För att motverka olycksfaU avlyses hela det område som utgör riskzon. Viktmärkning kan således inte normalt anses vara en ändamålsenlig metod att uppnå tUlfredsställande arbetarskydd vid lastning och lossning av massavedsbuntar. Det är f. ö. också främst beträffande detta slag av enhetslaster som praktiska svårigheter kan föreligga att genomföra vikt-märkning.

En möjlighet till dispens från viktmärkningsskyldigheten som på sätt jag nu anfört gäUer enbart buntar av massaved måste anses förenlig med konventionen. Jag viU nämna att ILO-kommittén för sin del funnit att konventionen inte behöver tolkas så att den innebär krav på viktmärkning av massavedsbuntar. Enligt vad kommittén framhållit hyser man samma uppfattning i flera andra länder som i likhet med Sverige ratificerat konventionen.

Jag föreslår att arbetarskyddsstyrelsen ges möjlighet att medge undantag från märkningsplikten beträffande enhetslaster av massaved. Som fömtsättning för dispens bör gälla att det skall framstå som uppenbart att viktmärkning är utan betydelse för skyddet mot olycksfaU vid lastning eUer lossning av ifrågavarande kollin.

Som arbetarskyddsstyrelsen framhållit finns det i vissa faU behov av att kunna märka gods med approximativ viktuppgift. Bl.,a. kan detta gäUa för paketerat virke, vars fukthalt och vUct kan växla avsevärt under transport. En möjlighet att i vissa speciella fall ange vikten på godset ungefärligt bör inte innebära någon egentlig nackdel från skyddssynpunkt. Konventionen lägger inte heUer hinder i vägen för en bestämmelse härom i svensk lagstiftning. 1 viktmärkningslagen bör således tas in en regel som medger att viktangivelsen görs ungefäriig när det är svårt att bestämma vikten noggrant.

I ett remissj1;trande har hävdats att det är motiverat att kunna kontrollera vid vilka slag av gods ungefärlig viktuppgift används. I anledning härav vill jag stryka under att ungefärlig viktangivelse införs som en undantagsföreteelse, avsedd att komma till användning när det till följd av särskilda omständigheter av den art som nyss nämnts är svårt att göra en noggrann viktbestämning. Det blir en uppgift för yrkesinspek-

Prop. 1972:56 11

tionen att bevaka att det märkningssätt som skaU vara regel inte frångås i onödan. Jag anser emellertid inte att det bör uppstäUas något krav på särskild dispens för att avsteg från det normala förfarandet skaU få göras. I samband med de föreslagna ändringama i bestämmelserna om viktmärkningsskyldigheten bör företas vissa ändringar av i huvudsak formeU natur i fråga om tillsyn, straff och åtal enhgt viktmärknmgslagen. Förändringar i dessa hänseenden bör i övrigt inte ske innan resultatet av arbetsmiljöutredningens arbete föreligger.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen att tiU riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoU utvisar.

Ur protokoUet: Britta Gyllensten