Kungl. Maj-.ts proposition nr 138 år 1972 Prop. 1972:138

Nr 138

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i brottsbalken, m. m., given Stockholms slott den 3 november 1972.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av StalsrådsprotokoUet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande departementschefen hemstäUt.

GUSTAF ADOLF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom proposhionen läggs fram förslag till ändrad lagstiftning om mUitära straff och disciplmmedel. Dessa förslag innefattar ändringar i brottsbalken och militära rättegångslagen (1948: 472) samt en ny lag om disciplinstraff för krigsmän. Vidare föreslås att bestämmelserna om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig upphävs.

Förslaget innebär väsentiiga ändringar i den militära strafflagstiftningen. Arreststraffet föreslås avskaffat. Samtidigt föreslås att ett nytt discipUnstraff, benämnt fritidsstraff, införes. Detta straff innebär förbud för den som är förlagd inom kasernområde e. d. alt under en tid av 8—15 dagar på frilid vistas utom sådant område eller del därav. Maximitiden för uttagande av disciplinbot höjs enligt förslaget från 20 tUl 40 dagar. Vidare föreslås vidgade möjligheter att använda tillrättavisning i stället för disciplinstraff. Dessutom skall enligt förslaget bestraffningsberättigad mUitär befatiningshavare få ökade möjligheter att avskriva mUitära mål.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1973.

1 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 138

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar. Straffet verkställes i militärhäkte.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst tjugo dagar.

Disciplinstraff för krigsmän äro fritidsstraff och discipUnbot.

Fritidsstraff utgöres,

för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning, och

för den som är förlagd ombord på fartyg av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, eller under visst antal särskilda dagar, minst fem och högst åtta, på fritid lämna fartyget.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskUt stadgat samt ådömes för minst en och högst fyrtio dagar.

Disciplinbot må ådömas jämte fritidsstraff enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Prop. 1972:138

2 Förslag till

Lag om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas som följer.

1 § Disciplinstraff för krigsmän är, enligt vad som föreskrives i 32 kap. brottsbalken, fritidsstraff och disciplinbot.

2 § Disciplinstraff ålägges, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, i stället för böter, när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. brottsbalken eller om annat av krigsman förövat brott av sådan beskaffenhet att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Böter får dock ådömas i stället för disciplinstraff, om böter är en lämpligare påföljd än disciplinstraff med hänsyn tUl den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. I fråga om brott som avses i 21 kap. 15 eUer 16 § brottsbalken ådömes bölema omedelbart i pengar, högst femhundra kronor.

3 § Har krigsman begått annat brott än sådant som avses i 2 § och skall målet handläggas som militärt mål, får disciplinstraff åläggas i stället för böter, om disciplinstraff är en lämpligare påföljd med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottels art.

4 § Verkställighet av fritidsstraff får uppskjutas eUer avbrytas om det är påkallat med hänsyn till tjänsten eUer den straffskyldiges hälsa eller då annat särskilt skäl föreligger. Dag då avbrottet sker skall tUlgodoräk-nas den straffskyldige som verkställighetstid, om hans fritid den dagen börjat vid avbrottet.

Kan fritidsslraff eller del av sådant straff ej verkstäUas på grund av ändrmg i den straffskyldiges förläggning, skall sådan ändring i straffet göras som påkallas därav. Ändringen får inte leda tiU att straffet blir strängare.

Föreligger hinder för verkställighet av fritidsstraff på gmnd av att den slraffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört eller kan i fall som avses i andra stycket ändring i straffet ej ske, skall i stället för varje dag då verkställighet ej kan äga mm, löneavdrag ske med belopp som anges i 5 § första stycket. Kan löneavdrag ej göras, skall den straffskyldige betala motsvarande belopp. Om sådant belopp gäller 5 § tredje stycket.

5 § Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som
Konungen bestämmer. Kan löneavdrag ej ske, skall den brottslige åläg
gas alt för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hän
syn till löneavdraget för löntagare i molsvarande stäUning.

VerkstäUighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstiUfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället molsvarande belopp betalas. Sådant belopp och disciplinbot som ålagts i pengar tUlfaller kronan. Oguldet belopp får ej förvandlas tUl fängelse. I övrigt gäller om verkstäUigheten vad som är föreskrivet om bötesstraff.

Prop. 1972:138 4

6 § Om det är påkallat för den brottsliges tillrättaförande eller av hänsyn tUl disciplinen och ordningen inom krigsmakten, får disciplinbot åläggas vid sidan av fritidsstraff.

7 § Disciplinstraff som gemensamt straff för flera brott ålägges med iakttagande av de gränser som anges i 32 kap. 6 § brottsbalken.

8 § Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs, användas som gemensamt straff för flera brott endast när disciplinstraff kan följa på vart och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall bestämmas i böter, om ej svårare straff ådömes. När särskUda skäl föreligger, får dock i stället dömas tiU disciplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eUer fängelse beräknas, om disciplinstraff är utsatt för något av brotten, som om böter eller, i fråga om brott som anges i 2 § sista punkten, böter omedelbart i pengar varit stadgade för detla brott i stället för disciplinstraff.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskUda skäl föreligger, för brott varpå kan följa discipUnstraff sådant straff ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

9 § Förekommer på en gång till verksläUighet flera domar eller beslut
varigenom någon ålagts särskUda fritidsstraff, sammanlägges straffen
med varandra. Sammanlagda strafftiden får dock icke överstiga tjugo
fem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha undergått av straffen eiler något av dem.

10 § Förekommer på en gång till verkställighet dom eller beslut om
fritidsstraff och dom om fängelse på viss tid skall i stället för verkstäl
lighet av fritidsstraffet löneavdrag ske eller den straffskyldige åläggas
att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 4 § tredje stycket äga till
lämpning.

Skall någon undergå behandling som avses i 28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt lill verksläUighet dom eUer beslul om fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för fritidsstraffet eller vad som återstår av detta straff.

11 § Dom eller beslut om disciplinstraff skall befordras tiU verkstäl
lighet, om den straff skyldige tjänstgör vid viss avdelning, av befattnmgs
havare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och i
annat fall av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn
till den straffskyldiges vistelseort är närmast därtiU.

Om ändring av fritidsstraff enUgt 4 § andra eUer tredje stycket eUer 10 § samt om sammanläggning av fritidsstraff förordnar den som har att befordra straff beslutet tUl verkställighet.

12 § Har fritidsstraff ålagts någon och blk han i målet slutiigen dömd
tiU sådant straff eller till fängelse på viss tid, skaU från det nya straffet
avräknas vad han undergått av förstnämnda straff, varvid en dags fri
tidsstraff anses svara mot en halv dags fängelse. Uppkommer bmtet
daglal, skaU vad som avräknas jämkas tUl närmast högre hela tal.

Prop. 1972:138 !* 5

13 § Om den som ålagts fritidsstraff blir i målet i stället slutligen dömd till disciplinbot, böter eller suspension, får domstolen förordna att det senast ådömda straffet helt eller tiU viss del skall anses verkställt genom vad den dömde undergått av fritidsslraffet.

14 § Blir den som ålagts fritidsstraff i målet i stället slutligen dömd lill disciplinbot, böter eller suspension och har enligt 4 § tredje stycket eller 10 § första stycket löneavdrag verkställts eller den straff skyldige betalt visst belopp i pengar, skall vad som innehållits eUer betalts avräknas från vad den dömde enligt det senast meddelade straffbeslutet skall utge eller, i den män det ej kan ske, återbetalas.

Blir den som ålagts fritidsstraff i målet i stället slutligen dömd till annan påföljd än som avses i 12 §, 13 § eller första stycket av denna paragraf eller befriad från påföljd eller frikänd från ansvar, skall belopp som innehållits eller erlagts enligt 4 § tredje stycket eller 10 § första stycket återbetalas. Vad nu sagts skall, när den som ålagts fritidsstraff i målet slutiigen dömes tiU fritidsstraff på kortare tid, äga motsvarande tillämpning såvitt avser tid varmed straffet förkortats.

Ändras dom eller beslut om discipUnbot efter det att straffet helt eller delvis verkställts, skall belopp som innehållits eller erlagts enligt 5 § återbetalas i den mån det ej kan avräknas från disciplinbot eller böter som skall utges enligt det senast meddelade straffbeslutet.

15 § Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte vUlkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring som avges enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

16 § Disciplinstraff bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år efter det att straffbeslutet vann laga kraft.

17 § För förseelse av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplmmål skaU tiUrättavisning användas i stället för disciplinstraff, om tillrättavisning är lämpligare än sådant straff.

Som tillrättavisning användes

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräcknuigsarbete eller annan särskUd uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd inom kasemområde, läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eUer del därav som är upplåten åt viss avdelning (utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord på fartyg förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eUer under visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Mer än ett slag av tillrättavisning får ej åläggas för samma förseelse eller på en gång. Extratjänst får ej användas så att det genom överansträngning eUer av annan orsak kan uppkomma men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

Prop. 1972:138 6

18 § Närmare föreskrifter rörande verksläUighet av disciplmstraff och tUlrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973, då lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att gälla.

Den gamla lagen tillämpas dock i fråga om verkställighet av disciplinstraff som ålagts någon före nya lagens ikraftträdande.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning tUl föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skaU i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

3 Förslag tiU

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)

Härigenom förordnas i frågaom miUtära rättegångslagen (1948: 472), dels att 54—56 §§ skall upphöra att gäUa,

dels att 8, 22, 40, 43, 49, 51, 53, 64, 66, 67 och 79 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Straff må åläggas i disciplinmål Straff må åläggas i discipUnmål

allenast om den misstänkte står allenast om den misstänkte står

under militärt befäl och straffet under militärt befäl och straffet

finnes böra bestämmas tUl arrest finnes böra bestämmas till disci-

i högst femton dagar eller disci- plinstraff.
plinbot.

Den som tUlhör hemvämet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig fuUgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden för bestraffningens åläggande ej står under mUitärt befäl.

22    §1
Har bestraffningsberättigad be- Har bestraffnuigsberättigad be
fattnmgshavare på gmnd av an-    fattningshavare på grund av an
mälan eller eljest erhålUt känne-    mälan eller eljest erhåUit känne
dom om brott som avses i 21 §,    dom om brott som avses i 21 §,
skall han genast hänskjuta målet   skall han genast hänskjuta målet
tUl åklagaren:                      tiU åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må /. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål; åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberät- 2. om den bestraffningsberätti-tigade enligt 29 § förordnat om gade enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande; den misstänktes gripande;

» Senasle lydelse 1965: 591.

Nuvarande lydelse

4. om det finnes skäl antaga alt straffet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, discipUnbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den beslraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberätti-gade eljest på gmnd av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

7. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är lill avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller till justitiekanslern, när han är åklagare enligt 79 §.

Föreslagen lydelse

3. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter;

4. om det kan föruises att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

5. om den bestraffningsberätti-gade eljest på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

6. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är lUl avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt. Är fråga om ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av den som bestrider tjänst som regementschef eller därmed likställd eller högre tjänst, skall målet hänskjutas till justitiekanslern eller riksåklagaren.

Om målel icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civU myndighet, skall utredning om brottet ske 'id militärförhör. Finnes tUlrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 § stadgas.

Har den bestraffningsberältiga-de ej själv hållit mUitärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte, om denne gjort framställning om sådant förhör eller om han ej fyllt aderton

Har den bestraffningsberättiga-de ej själv håUit militärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte, om anledning förekommer att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställning om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl audilören vara tillslädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Audilören äger därvid framställa de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna lill upplysning i målet.

43 § Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättnmgsskyldighet ålagts honom, må det ske hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, har klaganden att inom två dagar från den dag, då han erhöll del av beslutet, lill den som meddelat detsamma inkomma med fuU-följdsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller motsvarande chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne. Föres talan endast i fråga om annat än arreststraff, skall fullföljds-inlagan avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin talan.

49 § Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, skall han skyndsamt tUl rätlen insända:

1. de handlingar som han mottagk i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vUl åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Klaganden skall inom två veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, tUl den som meddelat detsamma inkomma med fullfölj dsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller motsvarande chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne.

Prop. 1972:138 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 § Ändå att den tid ej gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger fullfölja talan mot beslut som sägs i 54 §, må beslutet verkställas, om den straffskyldige i vittnes närvaro inför den bestraffningsberättigade eller annan som denne förordnat avgiver förklaring att han avstår från talan mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och medgiver att detta må verkställas (nöjdförklaring).

56 §

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som är tagen i förvarsarrest, må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omständigheter som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att straffet omedelbart verkställes, med audi-törens tillstyrkande förordna därom. 1 fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats ombord på fartyg i främmande farvatten, må den bestraffningsberättigade förordna att straffet skall omedelbart verkställas, om detta finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens upprätthållande.

64 §»

Mot beslut i ersättningsmål må Mot beslut i ersättningsmål må

talan föras av den ersättnings- talan föras av den ersättningsskyl-

skyldige. Ä sådan talan skall vad dige. Ä sådan talan skall vad i 8

i 8 kap. är stadgat om klagan kap. är stadgat äga motsvarande

som endast avser annat än arrest- tiUämpning. Handlägges fråga om

straff äga motsvarande tillämp- ersättningsskyldighet utan sam-

ning. Handlägges fråga om ersätt- band med ansvarsfråga, är rätten

ningsskyldighet utan samband dock domför med en lagfaren do-

med ansvarsfråga, är rätten dock mare.
domför med en lagfaren domare.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

» Senaste lydelse 1969: 262. (jfr 1969:514)

Prop. 1972:138 13

Utdrag ar protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten 1 statsrådet pä Stockholms slott den 20 oktober 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lagstiftning om miUtära straff och disciplinmedel och anför.

1 Inledning

I olika sammanhang har aktualiserats frågor om ändringar i gällande lagstiftning om militära straff och disciplmmedel. Frågan om avskaffande helt eller delvis av arreststraffet i fredstid fördes fram i skrivelse den 1 april 1958 lill Kungl. Maj:t från försvarsväsendets underbefälsförbund samt i motioner vid 1961 års riksdag och senare riksdagar. I skrivelse den 28 februari 1961 tUl Kungl. Maj:t aktualiserade överbefälhavaren (ÖB) frågan om de mUitära straffens och discipUnmedlens utformning i krigstid.

Den 15 december 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att lUlkalla sakkunniga att utreda frågan om straff och disciplinmedel mot krigsmän m. m. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen tre sakkunniga, som antog namnet militärstraffsakkunniga, i det följande kallade utredningen.

Utredningen avlämnade i juni 1970 betänkandet MUitära straff och disciplinmedel (SOU 1970: 31).i Betänkandet mnehåUer bl. a. förslag tiU lag om ändring i brottsbalken, en ny lag om disciplinstraff för krigsmän och lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472). Förslagen torde få fogas lill statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, ÖB efter hörande av bl. a, försvarsgrenschefema, rikshemvämschefen, försvarets civilförvaltning, försvarets personalvårdsnämnd, ämbetsan-svarskommittén, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare (numera Föreningen Sveriges tingsrättsdo-

* Betänkandet är undertecknat av justitieombudsmannen Gunnar Thyresson, ordförande, f.d. ledamoten av riksdagens första kammare Per Jacobsson och riksdagsledamoten Bengt Gustavsson.

Prop. 1972:138 14

mare, i det följande kallad domareföreningen). Föreningen Sveriges auditörer, Föreningen Sveriges statsåklagare (statsåklagareförenmgen). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Vämpliktiga underofficerares riksförbund och Centralförbundet för befälsutbUdning.

RÄ har bifogat yttranden av överåklagaren i Stockholm samt av länsåklagarna i Östergötlands, Kristianstads, Skaraborgs och Norrbottens län. ÖB har överlämnat yttranden, förutom av försvarsgrenscheferna, av försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets materielverk, vämpliktsverket, chefen för militärpsykologiska institutet, samtliga mUUärbefälhavare och försvarsstabens personalvårdsbyrå.

Efter remissbehandlingen av betänkandet har Svenska underofficersförbundet och Försvarsväsendets underbefälsförbund i en den 13 december 1971 dagtecknad skrivelse tUl chefen för justitiedepartementet fört fram krav på att arreststraffet avskaffas snarast möjUgt.

Dessutom har i fråga om dödsstraffet i krig svenska sektionen av Amnesty International tUl chefen för justitiedepartementet ingivit skrivelser dagtecknade den 14 mars 1971 och den 1 juni 1972.

2 GäUande rätt 2.1 Allmänt

Militärstrafflagstiftningen undergick en genomgripande reform år 1948. Straffen och disciplinmedlen för krigsmän fick då i huvudsak sin nuvarande utformning. Bestämmelser i ämnet finns intagna i brottsbalken (BrB) och i lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän (DL). Bestämmelser om handläggningen av mUitära mål, om tvångsmedel och om verkställighet av disciplmstraff är intagna i mUitära rättegångslagen (1948: 472) (MRL) och i kungörelsen (1948: 691) angående den mUitära rättsvården (MRK).

2.2 Begreppet krigsman

De militära straffen och disciplinmedlen är i princip tillämpliga endast på den personal inom krigsmakten som skall anses som krigsmän.

Krigsmän är eiUigt 21 kap. 20 § första stycket första punkten BrB regementsofficerare, kompaniofficerare, plutonsofficerare, gmppchefer, reservofficerare och meniga som är anställda vid krigsmakten, värnpliktiga som inte fått tUlstånd tiU vapenfri tjänst samt hemvämsmän och hemvärnsrekryter, samtiiga under den tid de är tjänstgöringsskyldiga i sådan egenskap. Av samma paragraf första stycket andra punkten jämförd med 2 § kungörelsen (1968: 333) om mnebörden i rättsligt hänseende

> Enligt lagändring som trätt i kraft den 1 juU 1972 (SFS 1972: 362).

Prop. 1972:138 15

av begreppen krigsmakten och krigsman framgår att som krigsmän också räknas följande personalkategorier under lid då de är tjänstgöringsskyldiga, nämligen civilmiUtär personal, personal som åtagit sig att frivilligt tjänstgöra i befattning inom krigsorganisationen, civU personal i bl. a. kustbevaknings- och luftbevakningstjänst och i tjänst på krigsmaktens fartyg eUer luftfartyg samt personal som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst om inte Kungl. Maj:t bestämmer annat.

Enligt 21 kap. 20 § andra stycket BrB skall den som enligt det anförda är krigsman anses som sådan även under tid då tjänstgöringsskyldighet ej föreUgger, nämligen då han i anslutning tUl tjänstgöring är in- tagen i mUitärhäkte, vårdas i mUilärsjukhus, uppträder i militär tjänstedräkt inom område eUer utrymme som nyttjas av krigsmakten eUer el jest offentiigen, eUer vid fuUgörandet av honom åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskUd tjänsteplikt.

Vid utformningen av de anförda bestämmelserna har fömtsätts att största delen av krigsmaktens civUa personal inte skaU stäUas under de mUitärstraffrättsliga reglema. Av 22 kap. 14 § BrB följer emellertid att under beredskapstiUstånd och då riket är i krig även denna personal skall vara underkastad dessa bestämmelser i den mån Kungl. Maj:t inte annorlunda förordnar. Detsamma gäller vissa andra personkategorier.

2.3 Påföljder för brott av krigsmän

För brott som begås av krigsman kan ådömas de i 1 kap. 3 § BrB angivna påföljderna. Dessa påföljder är böter och fängelse (de allmänna straffen), suspension och avsättning för innehavare av befattning varmed ämbetsansvar är förenat (ämbetsstraffen), disciplinstraff för krigsmän samt villkorUg dom, skyddstUlsyn, ungdomsfängelse, intemering och överlämnande tiU särskUd vård.

De krigsmän, som är underkastade ämbetsansvar och följaktligen kan ådömas ämbetsstraff, är enligt 21 kap. 21 § Brfii befäl av lägst överfu-rirs grad samt de som innehar motsvarande tjänsteställning.

Disciplinstraff för krigsmän är arrest och disciplinbot. Dessa straff är tUlämpliga på alla krigsmän.

Arrest ådöms i minst tre och högst trettio dagar samt verkstäUs i mi-litärhäkle. Överstiger strafftiden tio dagar, deltar arreslanten från och med elfte dagen i tjänstgöring. I övrigt verkstäUs arrest utan tjänstgöring, utom i vissa undantagsfaU. Arreslanten vidkänns löneavdrag under hela strafftiden.

Disciplinbot ådöms för minst en och högst tjugo dagar samt utgörs av löneavdrag.

I processuellt hänseende jämställs disciplinstraff med böter (6 § MRL). Under fömtsättning att strängare straff inte skall tillämpas får enligt

Se not s. 14.

Prop. 1972:138 16

2 och 3 §§ DL disciplinstraff ådömas vid samtiiga av krigsmän begångna brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas som militärt brottmål (angående mUitära brottmål se avsnitt 2.4). Disciplinstraff är inte obligatoriskt inom det angivna tillämpningsområdet. Även böter kan komma i fråga. Vid valet mellan disciplinstraff och böter skall den i varje särskUt fall lämpligaste straffarten tiUämpas. Av disciplinstraffen är arrest en svårare påföljd än disciplinbot. Vid valet mellan dessa båda slrafformer skall enligt 15 § DL särskilt beaktas om den felande i övrigt förhållit sig väl i tjänsten eller om han är under 18 år.

För mindre förseelser av viss beskaffenhet kan i stället för disciplinstraff användas tillrättavisning i form av vaming, extratjänst, utegångsförbud eller landgångsförbud. Extratjänst innebär åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskUd uppgift. Utegångsförbud innebär för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område, förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning, och för den, som inte är förlagd såsom angivits och inte heller ombord på fartyg, förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden. Landgångsförbud (motsvarigheten till utegångsförbud för den som är förlagd ombord på fartyg) innebär förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget.

Om landet skuUe komma i krig, kan i vissa fall tillämpas dödsstraff (22 kap. 19 § BrB). SärskUda bestämmelser härom är meddelade i lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

2.4 Militära brottmål och disciplinmål

Som militära brottmål anses enUgt 3 § MRL vissa mål om ansvar för brott som förövats av krigsman. Till dessa brott hör fylleri och förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 15 och 16 §§ BrB, om den felande vid gärningens begående var klädd i mUitär tjänstedräkt. Vidare räknas dit bl. a. de i 8—10, 12 och 13 kap. BrB upptagna förmögenhetsbrotten och skadegörelsebrotten, om brottet angått krigsmakten tUl-hörig eller för dess behov avsedd egendom, de i 20 kap. 1—4 och 10 §§ BrB upptagna ämbetsbrotten samt de i 21 och 22 kap. BrB upptagna brotten av krigsmän samt krigsartiklama.

De i 21 kap. BrB upptagna brotten är följande: lydnadsbrott (1 §), grovt lydnadsbrott (2 §), myteri (3 §), ohörsamhet mot vakt (4 §), missbmk av förmanskap (5 §), obehörig befälsutövnmg (6 §), våld eller hot mot krigsman (7 §), missfirmelse mot krigsman (8 §), oskickUgt beteende (9 §), uppvigling av krigsmän (10 §), undanhållande (11 §), rymning

Prop. 1972:138 17

(12 §), övergivande av post (13 §), onyklerhet i tjänsten (14 §), fylleri (15 §) och förargelseväckande beteende (16 §) samt för krigsmän som inte är underkastade ämbetsansvar, tjänstemissbmk (17 §) och tjänstefel (18 §). För brotten oskickUgt beteende, fylleri, förargelseväckande beteende och tjänstefel som inte är grovt är stadgat disciplinstraff. För de övriga brotten, utom fall som är att hänföra tUl grovt brott, är stadgat disciplinstraff eller fängelse.

Militära brottmål handläggs vid allmän domstol, om mte annat är föreskrivet. I vissa miUtära brottmål får straff för brottet åläggas av befattningshavare vid krigsmakten. Sådana mål benämns disciplinmål. Straff får åläggas i disciplinmål endast om den misstänkte står under militärt befäl — från denna huvudregel finns dock visst undantag — och straffet finnes böra bestämmas tiU arrest i högst femton dagar eller disciplinbot. Endast i fråga om vissa av de fömt angivna brotten kan straff åläggas i disciplinmål.

Bestraffningsrätten i disciplinmål är i princip förbehållen sådana befattningshavare vid krigsmakten som har lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass. Regelmässigt utövas bestraffningsrätten av chef för regemente eller motsvarande förband eller av högre mUitär chef. För att biträda bestraffningsberättigade chefer vid handläggning av disciplinmål finns auditörer. Endast den som uppfyller vUlkoren för utövande av domarämbete och som har avlagt domared får tjänstgöra som auditör (19 § MRL).

I 91 § MRL föreskrivs att domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där domstolen inte annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen eller beslutet inte vunnit laga kraft.

När det gäller frågan vem som har rätt att ålägga tillrättavisning gäller i huvudsak att kompanichef och motsvarande befattningshavare har tillrätlavisningsrätt i fråga om underlydande gruppbefäl och meniga, att bataljonschef och motsvarande har tiUrättavisningsrätt i fråga om underlydande regements-, kompani- och plutonsofficerare, gmppbefäl och meniga samt att regementschef och motsvarande har tillrättavisningsrält i fråga om all personal inom förbandet över vilken han har bestraffningsrätt i disciplinmål.

En ålagd tillrättavisning kan efter framställning omprövas av den i förhållande till den som ålagt tUlrättavisningen närmast högre befatt-rungshavaren med bestraffningsrätt. TUkättavisnmg går omedelbart i verkställighet.

Enligt 22 § fjärde stycket MRL kan bestraffningsberättigad befälhavare avskriva militärt mål om saken prövas vara av synnerligen ringa vikt. Beslut om avskrivning får dock meddelas endast om det i målet inte finns annan målsägande än kronan och straff för brottet får åläggas i disciplinmål.

> Enligt lagändring som trätt i kraft den 1 juU 1972 (SFS 1972: 363). 2 Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

Prop. 1972:138 18

2.5 Rättstillämpningen

Utredningen har lämnat vissa statistiska uppgifter dels om krigsmaktens personalstyrka, såvitt avser värnpliktiga och anställd miUtär personal, dels om tillämpningen av olika påföljder i militära mål. Dessa uppgifter avser år 1948, som är det sista år då den äldre mUitära strafflagstiftningen tillämpades, samt åren 1954 och 1964—1968.

Antalet vämpliktiga som genomgick sin första tjänstgöring var år 1948 35 000, år 1954 43 000 och åren 1964—1968 i medeltal något över 50 000. Antalet värnplUctiga i repetitionsutbildning var år 1954 93 000, åren 1964—1966 och 1968 81 000—90 000 samt år 1967 37 000. Re-pelitionsutbUdningen omfattade, med vissa undanlag belräffande flottan och flygvapnet, regelmässigt 18 dagar för meniga värnpliktiga, 25 dagar för värnpUktiga i underbefälsbefattningar och 32 dagar för värnpliktiga i underofficers- och officersbefattningar. Den fast anstäUda militära personalen uppgick under de angivna åren till mellan 21 000 och 23 000 man.

Antalet fängelsestraff (och straffarbete) uppgick år 1948 tiU 300, steg 1954 tUl nära 500, men sjönk åren 1964—1968 från 400 till 150. Flertalet av dessa straff drabbade värnpliktsvägrare. Antalet bötesstraff, som år 1948 uppgick till endast ett hundratal, har stigit. Är 1954 var antalet 800 och åren 1964—1968 meUan 1 000 och 1 500 årligen.

Användningen av arreststraff har minskat successivt sedan år 1948. Då verkställdes 5 500 arreststraff. Är 1954 var antalet arreststraff 5 000. Med hänsyn tUl att den värnpliktiga personalstyrkan under denna tid ökat från 35 000 till 43 000 man var minskningen relativt sett markant. Åren 1964—1968 sjönk anlalet ålagda arreststraff från 4 000 tUl 3 000. I stort sett kan sägas att en tredjedel av arreststraffen avsåg undanhållande, en tredjedel fylleri och den återstående tredjedelen huvudsakligen tjänstefel, lydnadsbrott, övergivande av post och onykterhet i tjänsten. Är 1968 var ungefär två tredjedelar av arreststraffen kortare än 8 dagar. Den vanligaste längden var 6 och 8 dagar. Mestadels var det i dessa fall fråga om undanhållande eller fylleri. Antalet arreststraff som ålagts fast anställd militär personal har gått ned avsevärt. Är 1948 var detta antal 1 000 och år 1954 400. Aren 1967 och 1968 var antalet så Utet som ett 40-tal, Under dessa år ålades ingen officer arreststraff. Ar 1967 straffades 3 underofficerare med arreststraff medan år 1968 inte förekom något sådant straff för underofficer. I fråga om underbefäl med minst furirs tjänsteställning förekom 12 arreststraff år 1967 och 9 år 1968. Beträffande övrigt underbefäl och fast anstäUda meniga var antalet arreststraff 26 år 1967 och 27 år 1968.

Enligt numera föreliggande uppgifter har det totala antalet verkstäUda arreststraff fortsatt att minska efter år 1968. Antalet utgjorde år 1969 2 800, år 1970 2 500, år 1971 2 000 och under första halvåret 1972 750.

Prop. 1972:138 19

Påföljden disciplinbot, som infördes genom 1948 års reform, användes år 1954 i 1 500 fall och åren 1964—1968 i ungefär 1 800 fall åriigen.

Antalet tillrättavisningar har ökat efter år 1954. FörklarUigen till ökningen torde vara att tillrättavisning i större ulsttäckning än tidigare kommit att användas i stället för disciplinstraff, framför allt arrest. Ar 1964 ålades omkring 20 000 tiUrättavisningar. Troligen har antalet hållit sig däromkring även under senare år. Utegångs- och landgångsförbud tUl-lämpas i omkring 13 500 faU årUgen. Extratjänst förekommer i ungefär 4 000 fall och vaming i omkring 2 500 fall per år.

2.6 Sanktionssystemet för krigsmän med ämbetsansvar jämfört med sanktionssystemet för civila statstjänstemän med sådant ansvar

Civila statstjänstemän med ämbetsansvar kan för de i 20 kap. BrB angivna ämbetsbrotten — tjänstemissbmk, tagande av mula eller av otiUbörlig belöning, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel — ådömas ämbetsstraffen suspension och avsättning förutom de allmänna påföljder enligt BrB, som utdöms för ifrågavarande lagöverträdelser. Om ämbetsman genom annat brott visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning skall han dömas tUl avsättning. Om han genom brottet i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör äga, skall han suspenderas från befattningen för den händelse han inte blir avsatt. Flertalet civUa statstjänstemän, såväl sådana med ämbetsansvar som sådana utan sådant ansvar, kan vidare enligt bestämmelser i slatstjänstemannalagen (1965: 274) för försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten bestraffas disciplinärt med vaming, löneavdrag, suspension eller avsättning.

Fast anställd krigsman med ämbetsansvar — varmed avses befäl av lägst överfurirs grad och dem som innehar motsvarande tjänstestäUningi — skall för de i 20 kap. BrB upptagna ämbetsbrotten ådömas samma påföljder som en civU statstjänsteman. Den fast anställde krigsmannen får dock ådömas disciplinstraff — arrest eller disciplinbot — i stäUet för böter (2 § DL). Sistnämnda bestämmelse ger den fast anstäUde krigsmannen en särställning i förhållande tUl övriga statstjänstemän med ämbetsansvar. Emellertid intar krigsmannen även i andra hänseenden en särställning. Han kan sålunda i fredstid i sm egenskap av krigsman straffas för elt stort antal speciellt militära brott, nämligen de i 21 kap. 1—16 §§ BrB upptagna brotten av krigsmän, på vilka brott i regel kan följa disciplinstraff och fängelse. Vissa av de brott som finns upptagna i 21 kap. BrB har sin motsvarighet i lagmm, som är generellt tillämpliga, sålunda även på civUa statstjänstemän, exempelvis våld eller hot mot krigsman (våld eller hot mot tjänsteman; 17 kap. 1 § BrB) och missfirmelse mot

' Se not s. 14.

Prop. 1972:138 20

krigsman (missfirmelse mot tjänsteman; 17 kap. 5 § BrB). CivUa statstjänstemän kan tänkas begå även andra brott motsvarande dem, som upptas i 21 kap. BrB, exempelvis lydnadsbrott, undanhåUande från tjänstgöring och onykterhet i tjänsten. Sådana brott begångna av civila statstjänstemän bedöms i avsaknad av särskilda straffbestämmelser som tjänstefel. Ytterligare en särställning intar den fast anställde krigsmannen därigenom att han kan åläggas disciplinstraff även för andra brott förutsatt att brottet är av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål (2 § DL). Han kan sålunda under vissa förutsättningar åläggas disciplmstraff för exempelvis fyUeri och förargelseväckande beteende utom mUitärt område samt för undandräkt och åverkan.

Ämbetsansvarskommittén har i betänkandena Ämbetsansvaret (SOU 1969: 20) och Ämbetsansvaret II (SOU 1972: 1) föreslagit en reform som i korthet innebär att det straffrättsliga ämbetsansvaret avskaffas, att det i 20 kap. BrB straffbara området begränsas till vissa föreslagna brott, nämligen missbruk av myndighet, vårdslöshet i myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt, att straffansvaret för vanliga tjänstefel avskaffas samt att för fel i tjänsten införs ett för så gott som alla offentUga funktionärer enhetligt disciplinansvar av utomstraffrättslig karaktär. Avsättning och suspension avskaffas som brottspåföljder och ersätts av avskedsregler av civil karaktär.

Ämbetsansvarskommittén föreslår att den angivna reformen till en del skall bli tiUämplig också på den militära sektorn. Bl. a. avses detta gälla de föreslagna brotten i 20 kap. BrB, Det föreslås vidare att avsättning och suspension avskaffas som brottspåföljder även inom den mUitära sektom och ersätts av civila avskedsregler. Vissa anställda krigsmän med typiskt civUa arbetsuppgifter avses bU underkastade den civila regleringen i dess helhet.

I övrigt fömtsätter ämbetsansvarskommittén att de tjänstemän som är krigsmän skall vara underkastade samma regelsystem som nu. Fortfarande kommer det sålunda för denna kategori att finnas ett straffrätts-ligt ansvar för vanliga tjänstefel. De militära straffen och disciplinmedlen (lagen om disciplinstraff för krigsmän) bibehålls.

3 Utländsk rätt

I betänkandet lämnas en översiktUg framställning över mUitära disciplinstraff och andra miUtära disciplinmedel i Danmark, Norge, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz, Frankrike, Storbritannien, Amerikas förenta stater och Sovjetunionen.

Arreststraff förekommer i samtliga nu nämnda länder. Även i övrigt förekommer i dessa länder i stort sett samma former av straff och disciplinmedel som i vårt land. Dämtöver finns vissa andra påföljder, t. ex.

Prop. 1972:138 21

villkorligt ålagt arreststraff (Danmark) och degradering, fördröjd befordran m. m. som karriärstraff (Förbundsrepubliken Tyskland m. fl.).

I Danmark har nyligen för folketinget lagts fram förslag om avskaffande av det miUtära arreststraffet

Vad angår dödsstraff under krigsförhållanden synes läget nu vara följande. I Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Storbritannien, Amerikas förenta stater och Sovjetunionen är dödsstraff tillämpligt vid krig. I Förbundsrepubliken Tyskland och i ÖsterrUce är dödsstraffet avskaffat under krigsförhållanden. I Finland har nyligen beslutats att dödsstraffet ej längre skall tUlämpas under krig.

4 Utredningen 4.1 Arreststraff

4.1.1 Värnpliktiga

Utredningen tar upp frågan om arreststraffet kan avskaffas helt. Enligt utredningens mening är detta inte länkbart om man i fortsättningen som disciplinstraff har tillgång endast till disciplmbotstraffet. Följden av ett avskaffande av arreststraffet kan då bli att vissa gärningar kommer atl bestraffas med fängelse även om en sådan påföljd med hänsyn tiU den aktuella gärningens beskaffenhet i en del fall skulle vara onödigt sträng. Enligt utredningens mening kan arreststtaffet inte heller ersättas genom att disciplinbotsstraffet utökas eUer omvandlas efter mönster av det civila bötesstraffet. Skälen härtiU är många. Bl. a. framhålls att man då måste tänka sig att i vissa fall av bristande betalning förvandla penningstraffet till fängelse eller arrest. En sådan lösning avvisas. Utredningen stannar för att ett realistiskt alternativ till arreststraff skulle vara att införa ett nytt disciplinstraff i form av elt förlängt utegångsförbud, uppbyggt helt efter mönster av de nuvarande tillrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud. Ett sådant disciplinstraff, benämnt fritidsstraff, föreslås infört. I prmcip innebär detta straff förbud att under bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar, på fritid lämna kasernområde eller del därav, fartyg eller bostad. Utredningens förslag i fråga om fritidsslraffet kommer att beröras närmare i ett senare avsnitt (4.3).

Om fritidsstraff införs som disciplinstraff vid sidan av disciplinbot, kvarstår ändå frågan om arreststraffet kan undvaras helt. Vid prövningen av denna fråga har utredningen rent principiellt utgått från att ett totalt avskaffande av arreststraffet skulle vara ett eftersträvansvärt framsteg i den svenska sttafflagstiftningen.

Utredningen framhåller att man måste räkna med att krigsman begår brott som är av sådan svårighetsgrad att fängelse kan tänkas komma i fråga som påföljd, exempelvis vissa lydnads- och våldsbrott samt rym-

Prop. 1972:138 22

ning av allvarligare slag. Eftersom det föreslagna fritidsstraffet, även om det som utredningen också föreslår kan kombineras med disciplinbot, inte skulle vara tUlräckligt som påföljd i aUa sådana fall, skulle avsaknaden av arreststraff kunna medföra att den brottsUge ådöms fängelse. Detta skulle vara olyckligt från skilda synpunkter. Värnpliktig som döms tUl fängelse blU sålunda regelmässigt hemförlovad på gmnd av straffverkställigheten. Det under mUitärtjänstgöringen begångna brottet får under sådana förhållanden även andra konsekvenser än om påföljdsfrågan "stannar inom krigsmakten". Inle ens ett långvarigt arreststraff tiUmäts sålunda formellt annan betydelse än ett bötesstraff och kommer därför inte att i någon högre grad läggas den felande tiU last sedan han återgått tiU civU verksamhet. EiUigt kommitténs mening föreligger därför behov av arrreststraff i vissa fall redan på gmnd av brottets art och svårhetsgrad.

Utredningen konstaterar att upprätthållandet av disciplinen och ordningen inom krigsmaklen ytterst syftar till att skapa och bibehålla en effektiv krigsmakt. Vissa svårigheter skall därvid övervinnas, främst bestående däri att huvuddelen av krigsmaktens personal verkar av tvång och inte av fri vUja. Utredningen framhåUer att arreststraff såväl i Sverige som i andra länder ansetts vara ett verksamt medel för att upprätthålla disciplinen och ordningen inom krigsmakten. För egen del antar utredningen att förekomsten av arreststraff har en till graden f. n. obestämd men inte obetydlig brottsavhållande och disciplinfrämjande effekt. Fortsättningsvis uttalas att de mUitära myndighelemas krav på straffmedel för disciplinens upprätthållande inte helt kan tillgodoses med det föreslagna fritidsstraffet. Utformningen av detta straff innebär bl. a. att den slraffskyldige inte kan helt förhindras att avvika. Om den som ålagts ett maximalt fritidsstraff — 15 dagar — awiker till hemorten vid först infallande veckoslut men sedan återkommer vid helgens slut, kan han kanske för detta undanhåUande åläggas ett nytt maximalt fritidsslraff jämte disciplinbot. Om han då på n5t awiker skulle man, om arrest inte finns att tillgå, sannoUkt tvingas att för detta sista undanhållande döma den felande tUl fängelse. Detta skulle vara olyckligt, bl. a. med hänsyn tUl slraffmätningssynpunkter och tUl att den dömde måste hemförlovas på gmnd av straffverkställigheten. Om i stäUet arrest kan tUlgripas, är denna påföljd inte bara tUlräcklig för att hävda efterlevnaden av de disciplinära reglema utan är också av flera skäl att föredra framför fängelsestraff. Det anförda ger enligt utredningens mening vid handen att arreststraffet är motiverat i vissa fall för upprätthållandet av disciplinen och ordningen inom krigsmakten.

Utredningen framhåUer vidare att den enskUdes tjänstgöringsförhållanden ibland kan vara sådana att ett fritidsstraff skulle bli helt verkningslöst. Om disciplinbotsstraff då anses otillräckligt, bör det vara möj-

Prop. 1972:138 23

ligt att tiUgripa arreststraff, trots att ett fritidsstraff möjligen skulle kunna vara tUlräckligt från andra synpunkter.

Utredningen diskuterar härefter vissa särskUda skäl för och mot förekomsten av arreststraff. Det konstateras härvid att det gjorts gällande att detta straff är mhumant och föga överensstämmande med våra dagars humanitära gmndsyn och sttaffrättsUga principer. Mot detla påstående kan enligt utredningen invändas att korta frihetsberövanden inte är främmande för strafflagstiftnmgen på det civUa området. Härvidlag åberopas reglerna om förvandUng av böter tiU fängelse samt vissa disciplinpåföljder enligt lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt. Vidare åberopas att Genévekonventionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling medger att krigsfångar som disciplinstraff får ådömas arrest i högst 30 dagar.

Enligt utredningens mening måste man när det gäller att bedöma möjligheterna att avskaffa arreststraffet beakta risken för atl det miUtära straffsystemet urholkas så att fängelse måste tillgripas i brist på specieUa miUtära disciplinmedel. En sådan utveckling skulle med fog kunna betecknas som inhuman. Bland de värnpliktiga finns — liksom på det civila området — en minoritet som inte vill underkasta sig ordning över huvud taget och som äventyrar krigsmaklens effektivitet. Det är denna minoritet som skapar behovet av sådana särskUda disciplinmedel som arreststraffet.

Utredningen framhåller atl samtliga länder, vilkas rättsordningar kan tjäna till ledning i detta sammanhang, lillämpar arreststraff. VUka verkningar ett avskaffande av arreststraffet skulle få, måste under sådana förhållanden med nödvändighet bli antaganden utan erfarenhetsmässigt stöd. Av ett arrestraff i tillämpning föreUgger däremot långvarig erfarenhet. Denna erfarenhet är enligt en samlad militär expertis god.

Under vissa förutsättningar, exempelvis då ett brott är ägnat att framkalla ohörsamhet och trots hos den övriga truppen, kan det vara nödvändigt eller åtminstone av värde att kunna skUja den felande från truppen för att förebygga ytterUgare disciplinupplösning. Arreststraffet kan då vara ett lämpligt medel för att nå detta syfte. För ett omedelbart avskiljande i anslutning till brott lär dock de särskUda militära tvångsmedlen — förvarsarrest och tagande i förvar — ha större betydelse än arreststraffet.

Sammanfattningsvis uttalar utrednmgen att den rent principiellt har sympatier för den uppfattning som går ut på att arreststraffet bör avskaffas helt och hållet. Svårigheterna att förutsäga styrkan av de negativa verkningar, som måste vara förenade med en sådan åtgärd och farhågorna för de menliga konsekvenser ett avskaffande av arreststraffet skulle kunna få, har emellertid lett till att utredningen slutligen valt att inte ta steget fullt ut och omedelbart avskaffa arreststraffet. I stället har utredningen stannat för att som en första etapp på vägen mot det

Prop. 1972:138 24

i och för sig eftersträvansvärda målel att avskaffa arreststraffet föreslå att möjlighetema att tillämpa straffet beskärs mycket kraftigt. Sedan de föreslagna reglerna om begränsning av arreststraffets användning till-lämpats någon tid, bör underlag föreligga för att pröva om areslstraffet kan avskaffas helt. Utredningen har inte kunnat bortse från att om arreststraffet nu utan en sådan prövotid avskaffas omedelbart, det finns risk för att utvecklingen skulle göra det nödvändigt att sedermera införa straffet på nytt. Detta är enligt utredningens menmg ett högst olyckligt framtidsperspektiv.

Med hänvisning till del anförda föreslår utrednmgen att arreststraff skall få åläggas endast då det är särskUt påkaUat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden. Bestämmelser av detta innehåU tas upp i utrednmgens förslag tUl 4 § i en ny lag av disciplinstraff för krigsmän. En tillämpning av dessa bestämmelser kommer enligt utredningens uppfattning att nedbringa antalet arreststraff till ungefär en tredjedel av det antal som f. n. åläggs.

4.1.2 Fast anställda

I ett särskilt avsnitt överväger utredningen huruvida arreststraffet bör avskaffas för de krigsmän som är fast anstäUda.

Utredningen konstaterar att den fast anstäUde krigsmannen intar en särställning i förhållande till övriga statstjänstemän inte endast därigenom att han kan ådömas arreststraff utan också därigenom att för honom uppställts ett antal särskilda straffbestämmelser, vari som påföljd upptas bl. a. disciplinstraff. Ett avskaffande av arreststraff för enbart fast anställda krigsmän synes enUgt utredningens mening kunna ske endast enligt något av följande två alternativ. Det ena altemativel är att hell jämställa fast anställda krigsmän med övriga statstjänstemän. Det andra och tUl synes rimligare alternativet är alt för fast anstäUda krigsmän tiUämpa samma straffbestämmelser som för de värnpliktiga som har ämbetsansvar med det undantaget att som disciplinstraff för fast anställda bör förekomma endast ett ekonomiskt straff som i möjligaste mån motsvarar det för den civUe statstjänstemannen gällande bötesstraffet.

Ulredningen ställer frågan om arreststraffet behövs för att avhålla fast anstäUda från att göra sig skyldiga till tjänsteförsummelser och andra brott. Den frågan anser sig utredningen kunna besvara nekande. Inhämtade statistiska uppgifter i fråga om brottsfrekvens, brottens art och ålagda arreststraff for olika personalkategorier ger — mot bakgrunden av att den fast anställde inte är tagen i anspråk med tvång utan är verksam inom krigsmakten på grund av ett tjänsteavtal — enligt utredningens mening klart belägg för att del från angivna utgångspunkt skulle vara tUlräckligt om de fast anställda krigsmännen underkas-

Prop. 1972:138 25

tas samma slrafformer som civUa statstjänstemän i motsvarande tjänsteställning. Samtidigt bör man enligt utredningens mening inte bortse från att arreststraff i vissa undantagsfaU kan tänkas framstå som en förmån för den fast anställde liksom fallet kan vara för den vämplik-tige. TUlgången till arreststraff medför kanske att den brottslige i stället för fängelse ådöms ett långvarigt arreststraff vilket innebär att påföljdsfrågan "stannar inom krigsmakten".

Utredningen har även övervägt frågan huruvida det med hänsyn till principen om likhet inför lagen är motiverat att avskaffa arreststraffet för de fast anställda. Enligt utredningens mening beror svaret på denna fråga om den fast anställda personalen skall jämföras antingen med civila statstjänstemän eller med värnpliktiga. Begreppet likhet inför lagen är sålunda inte entydigt. Om man jämför med förhåUandena inom den enskilda sektorn kan vidare förekomsten av ämbetsstraff och av disciplinär bestraffning inom det allmännas verksamhet sägas i sig själv utgöra ett avsteg från den angivna principen om likhet inför lagen. Ä andra sidan finns det även inom den enskUda sektom speciella ansvarsregler t. ex. för läkare, veterinärer och advokater. Även om det är önskvärt att få ett så enhetligt sanktionssystem som möjligt, kan förekomsten av särbestämmelser för en viss grupp i och för sig inte anses stötande om särbestämmelserna är dikterade av elt påtagligt behov. För att få fast anstäUda krigsmän att avhålla sig från att göra sig skyldiga till tjänsteförsummelser eller andra brott anser utredningen som nyss anförts inte alt det behövs några bestämmelser om disciplinär bestraffning som awiker från dem som gäller för civUa tjänstemän.

Emellertid framhåller utredningen att principen om likhet inför lagen måsle övervägas också från de värnpliktigas synpimkt. Om arreststraffet avskaffas för de fast anställda krigsmännen skulle resultatet kunna bli att den vämpliktige bestraffas med arrest medan den fast anställde erhåller ett ekonomiskt verkande straff trots att förseelserna är identiska. Från de värnpliktigas sida skulle ett sådant förhåUande kunna betraktas som stötande. De värnpliktiga är mycket lyhörda för förhållanden som för dem kan te sig som mannamån i ansvarsfrågor. Det är fördenskull inte uteslutet att redan vetskapen om att befäl och värnpliktiga i ansvarshänseende kan behandlas olika, skulle kunna försämra förhållandet mellan befäl och värnpliktiga och därigenom i viss mån äventyra andan inom krigsmakten.

Det måste enligt utredningens mening också beaktas att om de stränga villkor för användningen av arrest som utrednmgen föreslagit kommer att godtas, kan det förväntas att arreststraff i praktiken inte kommer att tUlämpas på fast anställda. Att tUls vidare i straffrättsligt hänseende jämställa de fast anställda med övriga krigsmän bör fördenskull inte medföra några beaktansvärda ölägenheter för de fast anställda. SlutUg ställning till frågan hur dessa sistnämnda skall behandlas i

Prop. 1972:138 26

straffhänseende bör tas först sedan slutresultatet av ämbelsansvars-kommitténs utredning om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar föreligger. Utredningen föreslår därför att arreststraffet bibehålls tUls vidare även för de fasl anställda krigsmännen.

4.1.3 Särskilda frågor om arrest

Ulredningen uttalar att det föreslagna fritidsstraffet och disciplinbotsstraffet — eventuellt i kombination — är avsedda att ersätta de kortvariga arreststraffen. Bl, a, med hänsyn härtiU finns inte längre något utrymme för mycket kortvariga arreststraff. Utrednmgen föreslår därför att minimitiden för arrest bör vara åtta dagar i stäUet för tre dagar. Förslaget föranleder ändring i 32 kap. 6 § BrB.

Utredningen har övervägt om inte arreststraff bör förenas med skyldighet för arreslanten att under hela den tid verkställighet pågår delta i tjänstgöringen, bl. a. med hänsyn tUl att värnpliktiga inte skall gå miste om utbildning lUl följd av sådan straffverkställighet. När utredningen likväl har stannat för uppfattningen att åtminstone första delen av straffet liksom hittiUs bör verkställas utan tjänstgöring har den bl. a. åberopat att det med hänsyn tUl disciplinen och ordningen inom krigsmakten kan vara angeläget att den straffskyldige under den första delen av strafftiden effektivt avskiljs från den övriga tmppen. Enligt gällande lag skaU ar-restant i princip delta i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar. Utredningen anser att denna tid bör kunna minskas tUl åtta dagar. Förslag härom har upptagits i 5 § förslag lill lag om disciplinstraff för krigsmän.

Enligt 4 § DL skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag under det han avtjänar arrest, vare sig verkställigheten är förenad med tjänstgöringsskyldighet eller inte. Med hänsyn bl. a. till den allmänna utvecklingen inom kriminalvården och mot bakgrund av att löneavdrag under arrest på militärt håll allmänt uppfattas som en dubbelbestraffning föreslår utredningen en ändring av innebörd att endast den som till följd av arreststraff inte deltar i tjänstgöring skall vidkännas löneavdrag. Förslaget innebär en återgång till vad som gällde före 1948 års reform.

4.2 Disciplinbot

Utredningen konstaterar att mUitära bedömare har hävdat alt erfarenhetema av disciplinbotssttaffet när det gäller mindre allvarliga förseelser är goda. Enligt utredningens mening krävs inte heUer några genomgripande ändringar av denna strafform. Med hänsyn till den föreslagna begränsningen i möjligheten att ålägga arreststraff kan del emellertid vara lämpligt att det öppnas möjlighet alt utdöma disciplinbot för längre tid än den nuvarande maximitiden tjugo dagar. SärskUt är detta

Prop. 1972:138 27

motiverat med tanke på de fast anställda krigsmännen, för vUka arreststraff antas i praktiken komma att användas endast i sällsynta undantagsfall och beträffande vilka det föreslagna nya fritidsslraffet över huvud taget aldrig lär komma att tUlämpas. Utredningen föreslår att maximitiden för disciplmbot höjs tiU trettio dagar.

Enligt utredningens mening finns det behov av att kunna kombinera disciplinbotsstraff med ett fritidsstraff. Härigenom kan kanske arreststraff i en del fall undvUcas. Bl. a. kan detta bli aktueUt i situationer då enbart ett fritidsstraff på grund av förläggningsförhållanden eller andra orsaker inte kommer att uppfattas som en tUlräckligt allvarlig reaktion på förseelsen. Det föreslås att disciplinbot får åläggas jämte fritidsstraff om det finnes påkaUat för den tiUtalades tUlrättaförande eller av hänsyn tUl disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Förslag av denna innebörd är upptaget i 9 § förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän.

4.3 Fritidsstrsff

Som jag tidigare har nämnt i avsnUt 4.1.1 föreslår utredningen alt det införs ett nytt disciplinstraff benämnt fritidsslraff. De grundläggande bestämmelserna om detta straff föreslås införda i 32 kap. BrB. I motiveringen till förslaget anför utredningen följande.

Förslagen om en begränsning i användningen av arreststraff (avsnitt 4.1.1) och om en höjiung av minimitiden för arrest (avsnitt 4.1.3) väntas medföra att detta straff i stort sett kommer att åläggas endast i undantagsfall. Dessa förväntningar kommer emellertid knappast att infrias om inte vid sidan av arrest och disciplinbot införs en ny disciplinstraffform som verkningsmässigt kan antas bli accepterad såväl av militära myndigheter som av straffskyldiga och som även i övrigt är lämplig för sitt ändamål.

Utredningen har stannat för att ett nytt disciplinstraff måste utformas som en inskränkning för den felande att fritt råda över sin fritid. I fråga om utformningen av detta straff har det ansetts väsentiigt, dels att undvika ett omhändertagande av den straffskyldiges person, dels att straffet inte skall inverka menligt på värnpliktsutbUdningen, dels att aUa slraffskyldiga — åtminstone värnpliktiga sådana — skaU drabbas lika hårt oberoende av deras ekonomiska förhållanden, och dels att det inte skall krävas särskUda verkställighetslokaler eller stora personalresurser för kontinuerlig övervakning av straffets verkställighet. A andra sidan har en förutsättning ansetts vara att strafformen är så pass kännbar att den kan antas ersätta åtminstone de kortvariga arreststraffen.

Utredningen konstaterar att tUlrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud, som får åläggas för en bestämd tid av högst sju dagar, har tillämpats under lång tid och överlag av mUitära bedömare anses ändamålsenliga och verksamma. Ett utegångsförbud och land-

Prop. 1972:138 28

gångsförbud, som är längre än sju dagar, skuUe enligt utredningens mening uppfylla alla de krav som måste ställas på en ny strafform. Utredningen konstaterar i detta sammanhang att det måhända kan göras gällande alt det skulle vara enklare att höja maximigränserna för utegångsförbud och landgångsförbud i tillrättavisningens form än att laborera med en ny strafform. Emellertid bör det ifrågavarande disciplinmedlet omgärdas med samma rättssäkerhetsgarantier som de nuvarande militära disciplmstraffen. Disciplinmedlet bör därför ha karaktären av straff och inte tillrättavisning. Utredningen föreslår fördenskull att en ny disciplinstrafform, med bibehållande av utegångsförbud och landgångsförbud som tillrättavisnmgsformer, konstrueras helt efter mönster av dessa tillrättavisningsformer med den skillnaden att det nya disciplinstraffet kan åläggas även av domstol och för längre lid än tillrättavisningsformerna. Det sålunda föreslagna nya disciplinstraffet har ansetts lämpligen kunna benämnas fritidsstraff.

Mot fritidsstraffet kan enligt ulredningen riktas den invändningen att detta straff inte är lämpligt för de fast anställda krigsmännen som till skillnad från huvuddelen av de värnpliktiga regelmässigt bor i civila bosläder utanför kasernområde o. d. Enda länkbara formen av fritidsstraff är då förbud att lämna bostaden. Sådant förbud som f, n. kan meddelas vid tillrättavisnmg, kommer inte att bU särskilt verkningsfullt. Principiellt förefaUer det mindre välbetänkt att för de fast anställda skapa en strafform, som på förhand kan sägas inte komma att tillämpas. Med hänsyn till att hela komplexet om de fast anställdas ställning i ansvarshänseende hänger samman med ämbetsansvarskommitténs arbete anser dock utredningen att de fast anstäUda f. n. inte bör ges någon särställning i fråga om fritidsstraff. Denna strafform föreslås därför bli formellt tiUämplig på alla krigsmän såväl värnpliktiga som fast anställda.

När del gäUer verkställigheten av fritidsstraff finner utredningen att det bör skapas samma möjligheter tUl kontroU av efterlevnaden som nu gäller vid motsvarande tiUrättavisningsformer. Detta innebär bl. a. att om kontrollen inte kan ordnas på annat lämpUgt sätt den straffskyldige kan åläggas att anmäla sin närvaro eller fullgöra annan sådan förpliktelse (49 § MRK). Verkställigheten av tiUrättavisningar har i allmänhet inte medfört några allvarligare kompUkationer vare sig i kontrollhänseende eller i övrigt. Den Ökning i kontrolluppgifterna som fritidsstraffet kommer att medföra, kan enligt utredningens mening inte antas bli så betungande i personellt hänseende att fritidsstraffet endast på grund därav skulle vara olämpUgt.

I en del fall får man räkna med att den straffskyldige inte kommer att respektera ett ålagt fritidsstraff utan kommer att avlägsna sig från det område inom vilket han ålagts att uppehålla sig. Genom att den som

Prop. 1972:138 29

sålunda bryter mot fritidsstraffet och bUr upptäckt ådöms arreststraff, kan emellertid respekten för fritidsstraffet upprätthållas.

Utredningen föreslår att minimitiden för frUidsslraff då det gäller förbud att under bestämd tid vistas utom kasemområde, läger eller motsvarande område eller utom bostaden eUer att lämna fartyg, skall vara åtta dagar. MaximUiden föreslås vara femton dagar. Straffet kan då omfatta två veckoslut. Att bestämma en längre maximitid så att straffet skulle kunna omfatta tre veckoslut är enligt utredningens mening inte lämpligt. VerkstäUigheten av fritidsstraff bygger mindre på bevakning och kontroll än på förtroende för den straffskyldige. Mycket långvariga fritidsstraff skulle kunna ställa den straffskyldiges lojalitet mot den militära ordningen på alltför hårda prov och få till följd alt han i större utsträckning än vid kortare fritidsstraff skulle frestas att bryta mot förbudet att lämna visst område. När det gäller förbud att under ett bestämt antal särskilda dagar lämna fartyg föreslås att minimitiden skall vara fem dagar och maximitiden åtta dagar.

Utredningen föreslår att fritidsstraffet — i motsats till vad som gäller arrest — i princip skall få verkställas utan hinder av alt straffbeslutet inte vunnit laga kraft.

4.4 TUlrättavisning

Tillrättvisningsinstitutet används huvudsakligen endast vid förseelser mot ordnings- och tjänsteföreskrifter. Anledningen härtill synes främst vara att tillrättavisning enligt gällande bestämmelser (14 § DL) får användas endast för "mindre förseelser" och att de flesta miUtära befattnmgshavare som har befogenhet att meddela tiUrättavisning anser att härmed menas rena bagatellsaker. Ofta har hinder ansetts föreligga att meddela tillrättavisning trots alt en sådan sanktion bedömts vara lämpligare än elt disciplinstraff. En sådan ordning stämmer föga överens med grundsatserna i brottsbalken enligt vUka den felande i princip inte bör utsättas för mera ingripande åtgärder än som behövs för hans tiUrälta-förande. Kravet på att förseelsen skall vara att bedöma som "mindre" för att tillrättavisning skall kunna komma i fråga bör därför utgå. I stället föreslår ulredningen en föreskrift av innebörd att tillrättavisning skall användas i stället för disciplinär bestraffning om tUlrättavisning är lämpligare än straff. En sådan bestämmelse har upptagits i 21 § förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän.

Utredningen anser att officerare, underofficerare och underbefäl som är underkastade ämbetsansvar — såväl fast anställda som värnpliktiga — bör vara jämstäUda i fråga om vem som skall ha tiUrättavisningsrätt över dem. Den tillrättavisningsrätt som tillkommer chef för kompani eller däremot svarande avdelning föreslås därför begränsad tiU att avse

" Utredningens förslag utgår från förhållandena före den 1 juli 1972. Jfr prop. 1972: 44 och SFS 1972:363.

Prop. 1972:138 30

underlydande, som har högst korprals grad eller molsvarande tjänsteställning.

Skäl föreligger inte enligt utredningens mening att ändra bestämmelserna om att ålagd tiUrättavisning omedelbart skall gå i verkställighet. Däremot föreslås en föreskrift av innebörd atl lUlrättavisad genast skall underrättas om hur han skall förfara om han vUl begära omprövning av tillrättavisningsbeslulet.

4.5 Avskrivning av militära mål m. m.

Utredningen har uppmärksammat att en bestraffningsberättigad befälhavares möjligheter att avskriva bagatellmål är mycket begränsade. Den grundläggande fömtsättningen för sådan avskrivningsräll är — bortsett från atl straff för brottet måste kunna åläggas i disciplinmål — att saken prövas vara av synnerligen ringa vikt (22 § fjärde stycket MRL). Om avskrivning inte kan ske, tvingas den bestraffningsberättigade i många fall alt hänskjuta målet tiU åklagaren för utredning, fastän ett sådant hänskjutande ter sig ganska meningslöst. Därmed belaslas den civila ul-redningsmyndigheten med utredningar av förhållandevis bagatellartade förseelser. Varje utredning genom polismyndighet av sådana bagatellförseelser torde ske på bekostnad av resursema för utredningar av allvarligare saker och detta trots att det inte föreUgger något egentiigt intresse — vare sig allmänt eller speciellt militärt — av att utredning kommer till stånd i denna ordning.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen att bestraffningsberät-ligads möjligheter att avskriva mål bör vidgas. Bl. a. föreslås sådan ändring i 22 § MRL att förulsätlning för avskrivning inte längre skall vara att saken är av "synnerligen ringa vikt." Det skall räcka alt saken är av "mindre vikt". Utredningen föreslår också vissa andra ändringar i förutsättningarna för avskrivning av militära mål.

Enligt 22 § första stycket 1 MRL skall bestraffningsberättigad befälhavare genast hänskjuta nulitärt mål tUl åklagaren, om i målet finns annan målsägande än kronan. Utredningen anser att även om det finns annan målsägande än kronan sådant hänskjutande inte skall behöva ske under fömtsättning att målsäganden förklarar sig inte ha något intresse av att saken handläggs vid domstol och straff för brottet eljest kan åläggas i disciplinmål.

4.6 Verkställighetsfrågor

Utrednmgen finner inte skäl föreslå någon ändring av bestämmelserna i 91 § MRL om verkställighet av domstols dom eUer beslut varigenom disciplinstraff ålagts. Såvitt gäller verksläUighet av arreststraff utgår utredningen därvid från sitt förslag om inskränkning i möjligheterna att använda arreststraff.

Prop. 1972:138 31

4.7 Krigsförhållanden

Med undantag för dödsstraffet finns inga särskilda straff eller disciplinmedel som är avsedda för krigsmän under krig. Utredningen menar att det fredstida disciplinsystemet i sin helhet lämpar sig för användning under krig endast inom områden, där livet även i övrigt påminner om fredstida gamisonstjänst. På de avsnitt där strider förs måste disciplinen manas fram med andra åtgärder än användande av disciplinmedel.

Vad först angår arreststraffet grundar sig dess verkan på att det starkt begränsar den bestraffades rörelsefrihet och möjligheter att utnyttja fritiden. Ju svårare situationer och primitivare förhållanden det dagliga livet framlevs i, desto mindre är arreststraffets betydelse. Under frontförhållanden i krig är därför arreststraffet betydelselöst. Den enda möjligheten att använda arreststraffet i främsta linjen torde enligt utredningen vara att uppskjuta verkställigheten till dess truppförbandet löses från sin fronttjänstgöring och förflyttas tUl området bakom linjerna. Under den fömtsättningen kan arrest eventuellt komma i fråga även när det gäller stridsförband.

Vad nu sagts om arreststraff gäller också det föreslagna fritidsstraffet och tillrättavisningen utegångsförbud (landgångsförbud), vUka inskränker den felandes rörelsefrihet.

Ett mera ändamålsenligt disciplinmedel för frontförhållanden är då enligt utredningens mening den form av tillrättavisning som utan att begränsa den bestraffades frihet innebär en ökning av hans arbete och plikter, nämligen extratjänst. Denna tiUrättavisningsform torde vara den enda, som ungefär lUca effektivt kan användas under alla förhållanden.

Disciplinbotsstraffet har enligt utredningens mening inte någon nämnvärd betydelse under frontförhåUanden.

Då det gäller att bedöma fängelsestraffets användbarhet som påföljd för krigsmän för brott som begåtts under krigsförhållanden framhåller uttedningen att de vanligaste brotten under krig utgörs av de fall, då den felande på elt eller annat sätt söker undfly de plikter, som åvUar honom som soldat. Han visar feghet eller gör sig skyldig tiU desertering, självstympning, myteri etc. Om på ett dyUkt brott under krig följer ett långvarigt frihetsstraff, uppnår den brottsUge genom straffet på sätt och vis just det han eftersträvat med brottet. Odiskutabelt är nämligen att vistelsen i straffanstalten är mera skyddad än ute i eldlinjen. Som straff kvarstår sålunda endast den skam, som den brottslige har att utstå. Men erfarenheterna från Finland under det senaste världskriget visar att många ansåg att den kroppsliga integriteten gick före den vanära de ådrog sig genom brotten.

I syfte att effektivisera fängelsestraffet under krig har i Finland tUl-lämpats elt system med uppskov av verkstäUigheten av ådömt fängelsestraff. Omedelbart efter rättegången återvände den dömde tUl fronten

Prop. 1972:138 32

men var samtidigt medveten om, att verkställigheten av det ådömda straffet väntade honom framdeles, om han inte utmärkte sig i så hög grad att förmannen gjorde framställning om straffets undanröjande genom benådning.

Utredningen anför att inte något av de länder, vars mUitära strafflagstiftning utredningen tagit del av, har några särskilda för krig avsedda militära straff och disciplinmedel. Samtiiga dessa länder, utom Schweiz, har deltagit i det senaste världskriget och har haft anledning att noga överväga hithörande frågor. Utredningen har för sin del inte kunnat finna på något nytt, för användning under krig lämpligare straff eller disciplinmedel än dem som vi redan har för fredstid. Något förslag om särskilda straff och disciplinmedel för krig läggs därför inte fram.

Vad angår dödsstraffet, som endast är tillämpligt i krig, har utredningen mycket allvarligt övervägt om det skulle kunna avskaffas. Länder med krigserfarenhet har emellertid ansett sig inte kunna undvara dödsstraffet. Utredningen anser det vara svårt att hävda en annan ståndpunkt även om den inte vill underlåta att uttala att den principiellt är motståndare till detta straff. Om vi i vårt land skulle avskaffa dödsstraffet, torde risken vara stor att vi i händelse landet drogs in i krig skulle bli nödsakade att på nytt införa detta straff, och då genom en lagstiftning med retroaktiv verkan. Det senare skuUe strida helt mot våra rättsprinciper på strafflagstiftningens område. Utredningen föreslår därför inte någon ändring beträffande vår lagstiftning om dödsstraffet. TiU detta ställningstagande har i hög grad bidragit att i Sverige såväl utdömandet av dödsstraff som verkstälUgheten därav kringgärdas av ett flertal från fredstida rättegångsordning avvikande bestämmelser tiU förekommande av missbruk.

5 Remissyttrandena 5.1 Arreststraff

5.1.1 Värnpliktiga

Utrednmgens förslag att arreststraffet skaU behållas t. v. för värnpUktiga godtas av det stora flertalet remissinstanser, nämligen RÄ, de två hörda hovrätterna, ÖB, de tre försvarsgrenscheferna, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, de sex militärbefälhavarna, chefen för militärpsykologiska institutet, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarna i Kristianstads, Skaraborgs och Norrbottens län, domareföreningen. Föreningen Sveriges auditörer. Föreningen Sveriges statsåklagare. Statstjänstemännens riksförbund och Centralförbundet för befälsutbildning.

RA framhåUer att den mUitära verksainheten bedrivs — även i fredstid — under så speciella förhåUanden att man inte kan i full utsträck-

Prop. 1972:138 33

ning anlägga vedertagna kriminalpolitiska synpunkter på beivrandet av brott som begås av krigsmän. Även om arreststraffet helst borde avskaffas, är de av utredningen anförda skälen för behållande t. v. av detta straff övertygande. Hovrätten över Skåne och Blekinge håller för troligt att minskningen i anlalet arreststraff efter år 1948 huvudsakligen beror dels på alt disciplinbot visat sig vara användbart i en del fall då arrest tidigare tiUämpades, dels på att de värnpliktiga numera begår färre brott som är av den karaktären att arrest är den vanliga påföljden. Nu liksom vid tUlkomsten av 1948 års lagstiftning är det andra faktorer än bestraffningshotet som i första hand inverkar på disciplinen inom krigsmakten. Ä andra sidan får man enligt hovrättens mening inte se bort från det förhåUandet att mUitärutbildningen skapar en så specieU miljö att man måste vara i viss mån försiktig när man bedömer möjligheten av alt slopa arreststraffet helt. De flesta värnpliktiga lämnar under tjänstgöringen sin vanliga miljö och står då inte längre under samma sociala tryck som där. Arreststraffet kan inte anses vara så avseväri mer inhumant än de andra former av frihetsberövande som vår lagstiftning känner alt del enbart av denna anledning bör slopas hell. Chefen för armén framhåller att det finns eller kan finnas krigmän som vid vissa tillfällen söker sabotera anda, ordning och disciplin eller i övrigt motverka fullgörandet av krigsmaktens uppgift. Bl. a. med hänsyn härtill är det angeläget alt militär chef förfogar över disciplinära medel som kan tillgripas snabbt. Genom sin blotta förefintlighet kan dessa medel ha en inte obetydlig brottsavhållande och disciplinfrämjande effekt samt motverka etl uppsåtligt åsidosättande av order och föreskrifter. Enligt militärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde har många värnpliktiga framför allt under första tjänstgöringen mycket svårt att finna sig till rätta med de militära förhållandena. Så länge denna situation inte påtagligt har förbättrats, behövs ett korrektionsmedel som kan verka påtagligt avskräckande. Arreststraffet måste därför behållas.

ÖB, som anser övervägande skäl tala för att arreststraffet tills vidare bör behållas, erinrar om ett av lagrådet år 1961 gjort uttalande att "otill-räcldigt underbyggda och förberedda reformåtgärder kan få långvariga följder som svårligen låter sig upphäva". Det torde enligt ÖB också vara välbetänkt alt avvakta resultatet av ämbetsansvarskommitténs arbete. Om arreststraffet behåUs t. v., bör vissa särskilda regler iakttas bl. a. i fråga om läkarundersökning av arrestant samt när del gäller utformningen av arrestlokalerna. Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att sådana regler är en förutsättning för arreststraffets behållande. Bl. a. framhålls att arrestlokalerna i den mån så inte redan skett måste upprustas så att de fyller de anspråk som nutida rättsvård kräver.

Försvarets civilförvaltning hyser den principieUa uppfattningen att de särskilda militära straffen och disciplinmedlen bör avskaffas hell. Det av utredningen presenterade materialet kan emellertid inte läggas tUl 3 Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

Prop. 1972:138 34

grund för ett ställningstagande i denna fråga. En särskild ulredning torde därför krävas för att bl. a. få klarlagt vilka ändringar eller tillägg som ett sådant slopande kan föranleda i BrB och rättegångsbalken med följdförfattningar.

De fåtaliga remissinstanser som föreslår att arreststraffet helt avskaffas för de värnpliktiga är försvarets personalvårdsnämnd (majoriteten), försvarsstabens personalvårdsbyrå, ämbetsansvarskommittén, Sveriges advokatsamfund, TCO och SACO. Länsåklagaren i Östergötlands län är tveksam i frågan.

Försvarets personalvårdsnämnd vill understryka försvarets integrerade ställning i den samhälleliga, verksamheten. Särbestämmelser för det mUitära livet måste vara särskUt motiverade och anpassas så långt möjligt till de normer och regler som tillämpas i övrig samhällsverksamhet. Utifrån detla synsätt awisar nämnden förslaget att behålla arreststraffet. Den humanisering av lagstiftning och behandlingsformer som präglar den civila verksamheten och som bl. a. återspeglas i strävandena att inte lösa problem genom frihetsberövanden, måste åtföljas av motsvarande åtgärder inom försvaret. Arreststraff kan knappast få någon annan effekt än ett olyckligt avbrott i den enskUdes möjligheter till resocialise-ring. Det bästa sättet att lösa disciplinproblem m. m. under värnplikten torde i stället vara att satsa kraftigare på personalvårdande åtgärder. Försvarsstabens personalvårdsbyrå anser att som ersättning för arreststraffet bör i BrB införas en motsvarande form av korttidsstraff av frihetsberövande natur. Detta straff bör prövas av allmän domstol och avtjänas utanför försvaret. Ämbetsansvarskommittén — som förordar en samlad översyn av hela ansvarssystemet för krigsmän — anser att det skuUe vara en värdefull delreform att redan nu helt avskaffa arrestslrsif-fet. Denna strafform kontrasterar mot det påföljdssystem som i övrigt gäller för medborgarna. Kommittén är kritiskt inställd till förslaget att under en viss tid pröva en inskränkt rätt att tillämpa arreststraff. Det är alltför möjligt att prövningen inte kommer att visa mer än att inga märkbara olägenheter uppstår vid en sådan begränsning av arreststraffets användning. Efter prövningen skulle i allt väsentligt finnas kvar problemet att väga intresset av arreststraffets avskaffande mot behovet av effektiva medel för att upprätthålla disciplin och lydnad inom krigsmakten. Otvivelaktigt lalar vissa skäl för att arreststraffet behålls vid vissa brott eller i varje fall om möjligt ersätts med annat sanktionsmedel. Delvis bör dessa skäl få vika vid intresseawägningen, delvis kan de bemötas med införandet av det föreslagna fritidsstraffet. TCO framhåller att frågan om arreststraffets avskaffande bör behandlas lika för samtliga kategorier krigsmän, såväl värnpliktiga som anslällda. Under krig har arrest knappast någon användning. I fred är strafformen sedan länge förlegad. Arreststraffet bör därför utmönstras ur det mUitära straff- och discipUnsystemet. Detta bör genomföras så snart som möjligt.

Prop. 1972:138 35

Vidare bor tillsättas en särskUd utredning med uppgift att företa en genomgripande översyn av det militära straff- och disciplinsystemet. En sådan reform bör ta sikte på att avskaffa disciplinstraffen och den militära bestraffningsrätten i disciplmmål.

De remissinstanser som godtar förslaget att arreststraffet skaU behållas t. v. för de värnplUctiga tillstyrker i allmänhet också förslaget att detta straff skall få användas bara i starkt begränsad omfattning. Länsåklagaren i Östergötlands län anser att begränsningen bör klargöras tydligare än vad som skett i den föreslagna lagtexten. Kanske skuUe det vara bättre att föreskriva att "arrest får användas endast då det finnes av särskilda skäl påkallat". Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att då det gäller att avgränsa det område inom vilket arreststraffet alltjämt skall finnas kvar det bör finnas ett visst utrymme även för ett hänsynstagande till individualpreventiva synpunkter. Bl. a. av detta skäl bör 15 § DL behållas men undergå den jämkning som föranleds av att en ny form av disciplinstraff införes. Enligt statsåklagareföreningens mening bör antalet arreststraff minskas betydligt kraftigare än vad utredningen har fömtsatt. Arreststraffets tillämpningsområde bör kunna inskränkas till att omfatta främst sådan brottsUghet som består i att krigsman drar sig undan verkställighet av utdömt fritidsstraff samt därutöver den brottslighet som är så svår att gränsen tiU fängelsestraff tangeras. Enligt militärbefälhavaren för Västra militärområdet bör det klart anges att arreststraff kan användas för att hindra upprepade förseelser av mindre allvarligt slag. Chefen för militärpsykologiska institutet framhåller alt begränsningen i användningen av arreststraffet är avhängig av möjligheterna att komplettera disciplinstraffen med en ny strafform av lägre valör än arreststraffet.

Militärbefälhavaren för övre Norrlands militärområde synes avstyrka en minskad användning av arreststraffet.

5.1.2 Fast anställda

Flertalet av de remissinstanser som anser att arreststraffet bör behållas t. v. för de värnpliktiga har den uppfattningen att detta straff bör behållas också för de krigsmän som är fast anställda. Till denna grupp hör hovrätten över Skåne och Blekinge, ÖB, cheferna för armén och flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärbefälhavarna för Södra, Västra, Östra, Bergslagens och Nedre Norrlands militärområden, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarna i Kristianstads och Norrbottens län. Föreningen Sveriges auditörer, statsåklagareföreningen och Centralförbundet för befälsutbildning.

Chefen för Bergslagens militärområde finner det å ena sidan rimUgt och naturligt att sträva efter likställighet mellan den fast anstäUda personalen inom krigsmakten och övriga statstjänstemän bl. a. i fråga om bestraffningar. A andra sidan är förhållandena inom krigsmakten spe-

Prop. 1972:138 36

cieUa. Under varje slag av tjänstgöring gäller det all med all kraft svetsa ihop meniga och befäl, värnpliktiga och fast anställda till enheler, starka nog att tåla påfrestningarna under tjänst i fält. Därför ter det sig slötande om inom krigsmakten ett och samma brott som begåtts under likartade förhållanden av en fast anställd och en värnpliktig skulle bedömas efter olika grunder. Med hänsyn tUl krigsmaktens särpräglade karaktär bör likställigheten mellan personalen inom krigsmakten tillmätas större belydelse än likställigheten mellan fast anställda krigsmän och övriga statstjänstemän. Likartade synpunkter anförs av de nyssnämnda militärbefälhavarna och ÖB. Sistnämnda instans tillägger atl frågan kan komma att påverkas av ämbetsansvarskommitténs betänkande.

Några av de remissinstanser som anser att arreststraffet bör behållas t. v. för de värnpliktiga har å andra sidan den meningen att arreststraffet bör avskaffas för de fast anställda. Försvarets civilförvaltning anser sålunda att del saknas anledning alt på de fast anställda krigsmännen tillämpa andra lagförings- och påföljdsregler än som gäller för annan statligt anställd personal. Militärbefälhavaren för övre Norrlands militärområde, som har samma uppfattning, menar att frågan om arreststraff för värnpliktigt befäl bör utredas ytterligare. Chefen för militärpsykologiska institutet förklarar att varje straff i regel innebär betydligt svårare konsekvenser för en fasl anställd än för en värnpliktig. I fråga om vämpliktiga står det klart att etl undergånget arreststraff inte i någon högre grad läggs den felande till last sedan han återgått till civil verksamhet. Denna skillnad, som i praktiken innebär en olikhet inför lagen, talar jämte en del andra skäl för att arreststraffet bör las bort för fast anslällda. Länsåklagaren i Skaraborgs län anför liknande synpunkter. Skulle det inte anses möjligt att skilja på värnpUktiga och fast anställda bör detta vara ett avgörande skäl för att arreststraffet slopas helt. Även Statstjänstemännens riksförbund anser alt arreststraffet bör avskaffas för de fast anställda krigsmännen.

RÄ, som är tveksam lill förslaget att behålla arreststraffet för de fast anstäUda krigsmännen, kan inte inse alt det av hänsyn lill de värnpliktiga skulle vara nödvändigt alt behålla denna påföljd för ifrågavarande personal. Principen om likhet inför lagen synes snarare tala för att den personal inom krigsmakten som inte är tagen i anspråk med tvång utan är verksam på grund av tjänsteavtal i förevarande hänseende likställs med civila statstjänstemän i motsvarande tjänsteställning. Därav följer enligt RÄ:s mening den självklara slutsatsen atl vämpliktiga officerare, underofficerare och underbefäl av furirs grad skall jämställas med övriga värnpliktiga och således kunna ådömas arreststraff.

Även chefen för marinen ifrågasätter om inte arreststraffet bör kunna avskaffas för de fast anställda krigsmännen. Inte heller domareföreningen synes främmande för en sådan lösning.

> Jfr not sid. 29.

Prop. 1972:138 37

Hovrätten för Övre Norrland fäster väsentlig vikt vid att det numera inte kan sägas föreligga någon avsevärd skUlnad mellan de civila statstjänstemannen och de militära befälsgrupperna när det gäller arbetsförhållandena i fredstid. Arrest synes böra behållas för de fast anstäUda krigsmännen endast när med hänsyn lUl krigslydnaden eller eljest särskilda skäl föreligger.

Rikshemvämschefen anser att arreststraff inte bör vara tillämpligt på hemvärnspersonal.

De remissinstanser som ullalar sig för atl arreststraffet bör tas bort för de värnpliktiga anser självfallet att detta också bör gälla de fasl anställda. I denna grupp ingår försvarets personalvårdsnämnd och ämbetsansvarskommittén. TCO framhåUer att det snarast bör övervägas att inordna de militärt och civUnaililärt anstäUda tjänstemännen i det regel-syslem som gäller eller kommer att utformas för civila statstjänstemän. SACO vill peka på de problem som en särbehandling av olika personal-gmpper inom krigsmakten skulle medföra. Att t. ex. behandla fast anställda och värnpliktiga officerare olika i disciplinärenden ter sig helt orimligt. Till den förevarande gmppen remissinstanser hör också Sve-riges advokatsamfund. Även om arreststraffet skulle i princip behållas, bör det enligt samfundet inte vara tillämpligt på anställt militärt och civilmilitärt befäl.

5.1.3 Särskilda frågor om arrest

Förslaget att höja minimitiden för arreststraffet från tre till åtta dagar tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, ÖB, cheferna för armén och flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, chefen för militärpsykologiska institutet, militärbefälhavarna för östra och Nedre Norrlands militärområden, länsåklagaren i Skaraborgs län, domareföreningen och Centralförbundet för befälsutbildning.

Militärbefälhavaren för övre Norrlands militärområde, som menar att fylleriförseelser också i fortsättningen måsle bestraffas med arrest, föreslår att den nuvarande mininutiden behålles. Samma uppfattning om minimitiden har Sveriges advokatsamfund. Delsamma gäller militärbefälhavaren för Västra militärområdet, som dock möjligen kan tänka sig en höjning till fyra eller fem dagar. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt militärbefälhavaren för Södra militärområdet förordar en minimitid av fem dagar. Militärbefälhavaren för Bergslagens militärområde och Föreningen Sveriges auditörer föreslår sex dagar. Enligt föreningen framstår det som onödigt strängt att reagera med arreststraff i åtta dagar i fall då fritidsstraff har överträtts exempelvis genom övemattning i hemmet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge vill att maximitiden för arreststraffet sänks från 30 till 15 dagar. Som skäl härför anföres, att de verk-ställighelsförhållanden som står till buds i regel måste anses otiUfreds-

Prop. 1972:138 38

ställande, att effekten av arreststraff närmast ligger i påföljden som sådan och inte i arreststraffets längd samt att bestraffningsberättigad befälhavare kan handlägga alla faU där påföljden bör bU arrest.

Förslaget att sänka gränsen för arrest utan tjänstgöring från tio till åtta dagar tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, cheferna för marinen och flygvapnet, inilitärbefälhavaren för Bergslagens miUtärområde, Sveriges advokatsamfund och domareföreningen. Detsamma gäller militärbefälhavaren för Nedre Norrlands militärområde, som dock kan länka sig en sänkning ända lill sex dagar. ÖB och försvarets sjukvårdsstyrelse anser att vissa skäl talar för att hela arresltiden förenas med tjänstgöring men biträder ändå förslaget.

Några remissinstanser, nämligen militärbefälhavarna för Västra och Östra militärområdena, försvarets civilförvaltning, försvarsstabens personalvårdsbyrå och länsåklagaren i Skaraborgs län förordar att hela arresltiden förenas med tjänstgöring.

Ingen erinran görs mot förslaget att löneavdrag inte längre skall ske under den tid då arrestant deltar i tjänstgöring. Förslaget tUlstyrks uttryckligen av hovrätten för Övre Norrland, ÖB, cheferna för marinen och flygvapnet, samtliga militärbefälhavare, Sveriges advokatsamfund och domareföreningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att löneavdraget bör avskaffas helt.

5.2 Disciplinbot

Förslaget alt höja maximitiden för uttagande av disciplinbot till trettio dagar lämnas ulan erinran av remissinstanserna. Detsamma gäller i slort sett förslaget att fritidsstraffet skall kunna kombineras med disciplinbot. Hovrätten för Övre Norrland är dock tveksam i sistnämnda fråga och framhåller att förslaget innebär att två straff med huvudsakligen allmänpreventivt syfte skall kunna ådömas samtidigt för samma brott. Della utgör ett avsteg från huvudregeln i svensk rätt att flera påföljder inte får ådömas för samma brott.

Rikshemvämschefen anser att disciplinbot inte lämphgen bör tUlämpas på hemvärnspersonal.

5.3 Fritidsstraff

Flertalet remissinstanser tiUstyrker helt eUer i princip förslaget att införa ett nytt disciplinstraff i form av s. k. fritidsstraff. Till denna grupp hör RÅ, de två hörda hovrätterna, ÖB, de tre försvarsgrenscheferna, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärbefälhavarna för Östra och Nedre Norrlands militärområden, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarna i Östergötlands, Kristianstads och Skaraborgs län, ämbetsansvarskommittén, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges auditörer, stats-

Prop. 1972:138 39

åklagareföreningen, TCO, SACO och VärnpUktiga underofficerares riksförbund.

Doinareföreningen har från systematisk synpunkt vissa erinringar mot utredningens förslag. Fritidsslraffet är avsett att skilja sig från tillrättavisningsformen utegångsförbud (landgångsförbud) endast genom ingripandets varaktighet. I båda fallen är det fråga om ett "kasernförbud". Det kan enligt föreningen ifrågasättas om man skall ha olika benämningar för samma ingripande beroende endast på längden av detta. Det ler sig också egendomligt att disciplinbotsstraffet kommer att ligga mitt i skalan för ett "kasernförbud".

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge finns det anledning överväga om det finns behov av atl dela upp de specifikt militära reaktions-formerna i disciplinstraff och tillrättavisningar, särskilt mot bakgmnden av utredningens förslag att tUlämpningsområdet för tUlrättavisningar skall bestämmas annorlunda än nu. Rimligtvis bör domstol ha samma möjlighet som bestraffningsberättigad militär befattningshavare att till-lämpa de nuvarande tillrättavisningsformerna utegångsförbud och extratjänst. Den skillnad i fråga om registrering som nu föreligger mellan disciplinstraff och tillrättavisning torde kunna behållas även om man använder disciplinstraff som en samlande beteckning på alla former av militära reaktionsmedel. Eventuellt kan övervägas att ha kvar uttrycket tillrättavisning som benämning på de fall då lägre befälhavare än den som äger bestraffningsrätt i disciplinmål får ålägga visst slag av disciplinstraff.

Enligt ämbetsansvarskommitténs mening kan vissa frågetecken resas inför fritidsstraffets lämplighet. Kommittén anser det emeUertid inte väga alltför tungt att fritidsslraffet svårligen låter sig tillämpas på fast anställda som har egen bostad. Avgörande betydelse synes inte heller böra tillmätas den omständigheten att det för anställda krigsmän i övrigt endast i undanlagsfall kan anses föreligga något behov av den nya strafformen. Det är betydelsefullt nog att den ter sig som en för majoriteten av krigsmän, de värnpliktiga, godtagbar ersättning för arreststraffet. I och för sig skulle kunna övervägas att inle göra fritidsstraffet tillämpligt på de anställda krigsmännen. Emellertid bör frågor som rör dessa personers jämställande med värnpliktiga eller med civila statstjänstemän lösas i samband med en total reform av det mUitära ansvarssystemet. När det gäller möjligheten att framdeles genomföra en sådan reform synes elt införande nu av den nya sanktionsformen knappast böra ses som ett försvårande moment. Även i ett reformerat system finns anledning anta att det kommer att finnas en motsvarighet till utegångsförbud och fritidsstraff, vare sig det blir fråga om ett straff-rättsligt institut eller om en sanktion som utkrävs i civilprocessuell ordning. Eventuellt bör enligt kommitténs mening maximitiden för det föreslagna fritidsstraffet förlängas något.

Prop. 1972:138 40

Några av de postilivt inställda remissinstanserna behandlar frågan humvida fritidsstraffets verkställande kommer att medföra övervakningssvårigheter. Överåklagaren i Stockholm uttalar att det naturligtvis kan uppslå svårigheter att kontroUera verkställigheten av fritidsstraffet men att samma problem föreligger i nuvarande läge såvitt rör tillrättavisning i form av utegångs- och landgångsförbud. Hovrätten för Övre Norrland vill understryka att den nya strafformen bör ses som något av ett experiment och omprövas om det skulle visa sig att kontrollmöjligheterna inte blir betryggande. Chefen för armén anför att övervakningen av straffet kommer att medföra inte oväsentiigt ökade arbelsuppgifter för främst dagbefäl och vaktchefer. Med hänsyn till det befälsläge som kommer att råda under överskådlig tid medför varje ökning av arbetsuppgifterna svårigheter. EnUgt chefen för marinen kommer kontrollsvårigheter att föreligga med hänsyn bl. a. till nyligen införda föreskrifter om bärande av civil klädsel inom kasernområden m. m. Militärbefälhavaren för Östra militärområdet framhåller nödvändigheten av atl övervakningsresurserna blir betryggande. Även Värnpliktiga underofficerares riksförbund pekar på övervakningssvårigheterna.

Föreningen Sveriges auditörer ifrågasätter om inte fritidsstraffet bör utformas fastare än vad som kan anses påkallat när det gäller molsvarande form av tUlrättavisning. Sålunda bör övervägas att låta fritidsstraffet i regel innebära förbud för den felande att på fritid vistas utom sin förläggning, varmed skall förstås kompanilokaler och motsvarande. En sådan bestämmelse skulle avsevärt underlätta kontroUen av straffets efterlevnad.

Förslaget att fritidsstraffet skall vara tiUämpligt på anställda eller andra som bor utanför kasern o. d. ogillas av några av de instanser som i princip tillstyrker införandet av detta straff. Hit hör RÄ och länsåklagaren i Skaraborgs län. Även ÖB anser alt fritidsstraffet är olämpligt för fast anställd personal. Hovrätten för Övre Norrland anser att fritidsstraffet inte bör tillämpas i fråga om fast anställda — åtminstone sådana med ämbetsansvar — annat än när särskilda skäl föreligger. Chefen för marinen ifrågasätter om fritidsslraffet med hänsyn till sin konstruktion fyller någon funktion som korrektionsmedel för den fast anställda personalen. Rikshemvämschefen anser att fritidsstraff inte lämpligen torde böra åläggas hemvärnspersonal.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker att förbud alt lämna bostaden skall utgöra form av fritidsstraff (och tillrättavisning). Det är principiellt orikligt alt i lagstiftning uppta en reaktionsform som man är på det klara med aldrig kommer att tillämpas. Samtidigt biträder hovrätten förslaget alt fritidsslraffet inte skall vara inskränkt till någon viss kategori av krigsmän. De krigsmän som inte är förlagda inom kasernområde, läger eller molsvarande område eller ombord på fartyg

Prop. 1972:138 41

torde under verkslällighetstiden böra beredas sådan föriäggning. På så sätt kan fritidsstraffet i praktiken tUlämpas på alla krigsmän.

Tveksam till förslaget att införa fritidsstraff är försvarets materielverk. KontroU synes enligt verket vara en fömtsättning för detta straff, även om genomförandet av en sådan kontroll i och för sig torde skapa vissa svårlösta problem. Mililärbefälhavaren för Södra militärområdet, som också är tveksam, framhåller att den övervakning som krävs för verkställande av fritidstraff, innebär ökad tjänstgöringsplikt för fast anställd personal, vilket är en avsevärd nackdel med hänsyn till befälsläget. Förslaget kan därför inte tiUstyrkas utan att konsekvenserna har blivit närmare undersökta. Äv samma skäl är chefen för militärpsykologiska institutet ytterst tveksam tiU den föreslagna strafformen. Att till-lämpa ell eventueUt fritidsstraff även för fast anställd personal, som numera i regel är bosatt utanför kasern, synes direkt olämpligt. Till de tveksamma hör också länsåklagaren i Norrbottens län.

Chefen för militärpsykologiska institutet föreslår en viss försöksverksamhet rörande bl. a. möjlighetema att genomföra fritidsslraffet. Därvid bör också företas olika sociologiska och socialmedicinska undersökningar. ÖB anser sådana undersökningar lämpliga.

Militärbefälhavaren för Västra militärområdet anser att fritidsstraffet i. n. inle bör införas. Mot utredningens förslag invänds att en form av frihetsberövande ersätts med en annan. Det är f. ö. inte självklart att ett fritidstraff omfattande 15 dagar med eller utan samtidigt utdömd disciplinbot uppfattas som mUdare än t. ex. åtta dagars arrest (utan tjänstgöring). Det är fuUt möjligt alt begränsa användningen av arreststraffet även utan att införa någon ny strafform.

Till de instanser som avstyrker införande av fritidsstraffet hör också militärbefälhavarna för Bergslagens och övre Norrlands militärområden samt försvarsstabens personalvårdsbyrå. Dessa instanser framhåller att det föreslagna straffet medför alltför stora övervakningssvårigheter. Den förstnämnda instansen framhåller att fritidsstraffet kräver en betryggande övervakning med hänsyn till att denna reaklionsform får karaktären av straff. Överträdelser av frUidsslraff torde bli ofrånkomliga och medför stora friktioner. Personalvårdsbyrån menar att i stället för införande av fritidsstraff kan tillrältavisningsformen utegångsförbud eventuellt utökas till högst tio dagar och kombineras med disciplinbot. Också försvarets personalvårdsnämnd avstyrker fritidsslraffet.

Några remissinstanser anser att benämningen fritidsstraff är mindre lämpUg. Militärbefälhavaren för Nedre Norrlands militärområde och Föreningen Sveriges auditörer framhåller att denna benämning kan förväxlas med uttrycket frUietsstraff. En lämpligare benämning enligt dessa instanser Uksom enligt hovrätten för Övre Norrland är förläggnings-straff. Föreningen kan också tänka sig benämningarna fritidsförbud och strängt utegångsförbud. Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar

Prop. 1972:138 42

benämningen utegångsförbud och militärbefälhavaren för Södra militärområdet benämningen utegångsslraff. ÖB anser däremot att benämningen fritidsstraff är lämplig.

Försvarets sjukvårdsstyrelse betonar vikten av att den som undergår fritidsstraff får sedvanligt tillfäUe till nödvändig utomhusvistelse i hälso-befrämjande syfte.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att det saknas en regel om hur man skall förfara när fritidsstraff kolUderar med motsvarande form av tiUrättavisning. Härigenom uppkommer det egendomliga förhållandet att maximiregeln i 12 § förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän inte kan överskridas genom ytterligare fritidsstraff men väl genom att också tillrättavisning i form av utegångsförbud tillkommer.

Vad angår den situationen att disciplinbot och fritidsstraff kombineras anmärker militärbefälhavaren för Övre Norrlands militärområde att sistnämnda straff i vissa fall kan omräknas tiU löneavdrag. Den sammanlagda effekten kan då bli mycket stor, mer än trettio dagar. En maximigräns efterlyses därför.

5.4 Tillrättavisning

I allmänhet tillstyrks förslaget att användningen av tUlrättavisning skall vidgas. RÄ, som inte vUl avstyrka förslaget om det finns behov av den föreslagna utvidgningen, anser dock denna något betänklig från rättssäkerhetssynpunkt. Hovrätten för Övre Norrland anser att tUlrättavisning bör begagnas i fråga om fast anställda endast om särskUda skäl föreligger, t. ex. under fältförhållanden och tUl sjöss. Militärbefälhavaren för Östra militärområdet menar att vissa brott, nämligen våld eller hot mot krigsman, missfirmelse mot krigsman, rymnmg, onykterhet i tjänsten och fylleri bör undantas från kompanichefs eller motsvarande befattningshavares tillrätlavisningsrätt.

Förslaget att chef för kompani eller motsvarande avdelning inte längre skall ha tiUrättavisningsrätt i fråga om underbefäl som är underkastade ämbetsansvar tUlstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, ÖB, chefen för flygvapnet, militärbefälhavarna för Östra och Nedre Norrlands militärområden samt länsåklagaren i Skaraborgs län. Chefen för armén biträder däremot inte förslaget, bl. a. med motiveringen att kompanichefs möjlighet att snabbt kräva ordning och rättelse bland personal under utbildning vid kompaniet skulle eftersättas. När det gäller underbefäl av mslmästares och överfurirs grad godtas dock för-slaget.i Även Centralförburidet för befälsutbildning är kritiskt instäUt till förslaget och framhåUer att det synes orimligt om bataljonschef skall behöva handha ärenden om tillrättavisning av kompaniernas furirer.

Försvarsstabens personalvårdsbyrå, som förordar en förskjutning från

Jfr not s. 29.

Prop. 1972:138 43

disciplinär bestraffning mot tillrättavisning, anser att tillrättavisning bör kunna överklagas vid domstol.

Militärbefälhavaren för östra militärområdet föreslår att i författning klarläggs att bestraffningsberättigad chef kan besluta om inhibition av verkställighet av tilhättavisning.

ÖB tiUstyrker förslaget att tiUrältavisad genast skall underrättas om hur han skaU förfara om han viU begära omprövnmg av tiUrättavis-ningsbeslutet. Detsamma gör länsåklagaren i Skaraborgs län, SACO och militärbefälhavaren för Östra militärområdet. Sistnämnda instans menar alt underrättelsen lämpligen bör meddelas i skriftUg form genom färdigställda blanketter e. d. som försetts med förtydligande anvisningar.

5.5 Avskrivning av militära mål m. m.

Förslaget att vidga bestraffningsberättigad befattningshavares befogenhet att avskriva militära mål hälsas i allmänhet med tiUfredsstäUelse av remissinstanserna. ÖB och militärbefälhavaren för Nedre Norrlands militärområde anser att den vidgade befogenheten bör preciseras klarare för att man skall undvika oUkheter i tillämpningen.

5.6 Krigsförhållanden

Utredningens ståndpimkt alt inte föreslå några ändrade bestämmelser rörande krigsförhåUanden lämnas utan erinran av de två hörda hovrätterna, ÖB, cheferna för marinen och flygvapnet, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärbefälhavarna för östra. Bergslagens och Nedre Norrlands militärområden, ämbetsansvarskommittén, Sveriges advokatsamfund och domareföreningen.

Chefen för armén ifrågasätter om utredningen i tiUräcklig grad har beaktat de speciella omständigheter som ÖB framförde i sin skrivelse år 1961 tUl Kungl. Maj:t.

Militärbefälhavaren för Västra militärområdet delar utredningens menmg så lUl vida att konkreta förslag om särskUda straff- och disciplinmedel knappast kan läggas fram nu. Det skulle emellertid vara av stort värde om frågan kunde sluderas i altemativa, tänkta beredskaps- och krigslägen. Förberedelser kan då göras för de modifieringar i fredsbe-stämmelsema som i ett aktueUt läge kan bli önskvärda. Även länsåklagaren i Kristianstads län uttalar sig för ett fortsatt utredningsarbete.

Försvarsstabens personalvårdsbyrå anser alt en utbyggnad av tillrältavisningsformen extratjänst bör kunna bli ett effektivt korrektionsmedel vid enklare förseelser under krigsförhåUanden.

I fråga om dödsstraffet anför RÅ att det finns länder med krigserfarenhet som efter det andra världskriget har avskaffat dödsstraffet även

Prop. 1972:138 44

för krigslid. Också i Sverige torde man i de ytterligt få fall, då dödsstraff enligt gäUande bestämmelser skulle kunna komma i fråga, ha möjlighet att bemästra shuationen även utan tillgång till denna påföljd. RA förordar därför att bestämmelserna om dödsstraff i vissa faU då riket är i krig upphävs. En sådan åtgärd skulle stämma väl överens med Sveriges strävanden i Förenta nationerna att få till stånd ett fullständigt avskaffande av dödsstraffet i alla medlemsstater.

6 Departementschefen 6.1 Inledning

Sedan gammalt finns i vårt land en särskild strafflagstiftnuig för försvarsväsendets personal. Den nu gällande lagstiftningen, som i huvudsak fick sin nuvarande utformning i samband med den strafflagsreform som genomfördes år 1948, har som disciplinstraff för krigsmän upptagit arrest och disciplinbot. Dessa straff kan åläggas av såväl domstol som bestraffningsberättigad mUilär befatiningshavare. För mindre förseelser kan vissa militära befattningshavare ålägga tUhätlavisning i stället för disciplinstraff. Tillrättavisning utgörs av vaming, extratjänst och utegångsförbud (landgångsförbud). För tillämpningen av den mUitära straffordningen finns ett särskilt processrättsligt regelsystem i 1948 års mUitära rättegångslag.

Domstol kan i vissa särskilda fall döma liU böter i stället för disciplinstraff. För vissa brott som begåtts av krigsmän kan domstol vidare, under de fömtsättningar i övrigt som anges i brottsbalken, även ådöma andra aUmänna påföljder, exempelvis fängelse och skyddstillsyn.

1948 års reform av den militära strafflagstiftningen innebar en begränsning och en humanisering av lidigare gällande lagstiftning. Användningen av arreststraffet minskades. Under förarbetena tiU reformen övervägdes om del över huvud tagel var nödvändigt alt behålla särskilda disciplinstraff för krigsmän.

En ytterligare reformering av de för krigsmän avsedda militära straffen och disciplinmedlen har länge varit aktuell. Ar 1961 tillsatte min företrädare en utredning, miUtärstraffsakkunniga, som fick i uppdrag att göra en översyn av det militära straffsystemet. Enligt direktiven till utredningen skulle denna — under beaktande av intresset att all krigsmaktens personal, såväl värnpliktiga som fast anställda, bör vara underkastade en så långt möjligt ensartad straffrältslig reglering — undersöka möjligheterna att helt eller delvis slopa de särskilda disciplinstraffen, främst arreststraffet, för den inom krigsmakten fast anställda personalen. Syftet med en sådan reform skulle vara att åstadkomma en större likställighet mellan försvarets fasl anställda personal och övriga statstjänstemän. Beträffande de värnpliktiga fick det enligt direktiven fömt-

Prop. 1972:138 45

sättas att det för disciplinens upprätthållande var nödvändigt att behålla särskilda disciplinstraff. Det borde emellertid övervägas om det gick atl ytterligare begränsa arreststraffets användning, exempelvis genom att utvidga och effektivisera tillämpningen av disciplinbotsstraffet.

De förslag som utredningen nu har lagt fram innebär bl. a. att arreststraffet i princip behåUs för alla kategorier krigsmän, såväl värnpliktiga som fast anställda, men att möjligheterna att ålägga detla straff minskas avsevärt. För att en sådan ordning skall kunna förverkligas föreslås bl. a. att ett nytt discipUnstraff, s. k. fritidsslraff, införs som en strafform mellan de nuvarande disciplinstraffen arrest och disciplinbot. Fritidsstraffet har av utredningen konstruerats efter mönster av tillrättvisnings-formen utegångsförbud (landgångsförbud). Bland de övriga förslag som utredningen lägger fram kan nämnas vidgade möjligheter att använda disciplinbotsstraffet och att i stället för disciplinstraff ålägga tillrättavisning. Ulredningen uttalar principiella sympatier för att arreststraffet avskaffas helt men anser att en sådan reform inte är möjlig att genomföra utan att man först under en tid fått pröva den föreslagna begränsade användningen av arreststraffet.

Under remissbehandlingen har utredningsförslaget fåll ett övervägande positivt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser — i huvudsak inom den militära sektorn — delar sålunda utredningens uppfattning alt arreststraffet tiUs vidare inte bör avskaffas men att användningen av denna strafform bör beskäras kraftigt. En del remissinstanser anser det å andra sidan angeläget att arreststraffet nu avskaffas för den fast anställda personalen. Slutligen menar några instanser att man bör ta steget fullt ul och helt slopa arreststraffet. Vad angår det föreslagna fritidsslraffet godtas detta av ett övervägande antal remissinsanser. På en del håll intar man dock en negativ hållning till denna strafform. Förslagen om en utvidgning av disciplinbotsstraffets och tillrättavisningsinstitutets användningsområden godtas allmänt.

6.2 Allmänna överväganden

6.2.1 Arreststraffet

I syfte att upprätthålla den militära disciplinen har samhället ställt till förfogande särskilda straff och disciplinmedel för krigsmän. Sedan länge har emellertid med rätta hävdats, att straffrättsliga särbestämmelser för den militära verksamheten bör få förekomma endasl i den mån de är oundgängligen nödvändiga för att upprätthålla krigsmaklens effektivitet. Allmänl sett har utvecklingen under efterkrigstiden präglats av en strävan att i möjligaste mån anpassa förhållandena inom den militära verksamheten tUl vad som råder inom den civUa sektorn av samhällslivet. Denna strävan har gjort sig gällande också när det gäller den mili-

Prop. 1972:138 46

tära strafflagstiftningen. Ell betydelsefullt steg i denna riktning togs vid den reform av militärstraffrätten som genomfördes år 1948.

Det straff som av ålder främst utmärker det miUtära sanktionssystemet är arreststraffet. Förekomsten av detta sttaff har trängt så in i det allmänna medvetandet att det på många håU kommit att uppfattas som något självklart och oundgängligt. Emellertid har en allt starkare opinion i olika sammanhang krävt att arreststraffet avskaffas. Bakom detta krav ligger uppfattningen att arrest är ett otidsenligt sanktionsmedel som strider mot moderna tankegångar inom kriminalpolitiken.

Kritiken mot arreststraffet har enligt min mening en sådan tyngd att en omprövning av de värderingar och överväganden som ligger bakom denna sanktionsform framstår som angelägen. En reformering av de mUitära straffen och disciplinmedlen bör sålunda i första hand inriktas på frågan huruvida arreststraffet över huvud taget bör behållas. Arrest innebär ett frihetsberövande. Arreststraff åläggs för en tid av lägst tre och högst trettio dagar. Straffet verkställs i militärhäkte och i enrum. Överstiger strafftiden tio dagar deltar arreslanten från och med elfte dagen i tjänstgöring. I undantagsfall kan föreskrivas att den som undergår arreststraff skall delta i tjänstgöring från tidigare dag eUer under hela strafftiden.

Den inspärrning och isolering från omgivningen som arreststraffet innebär uppfattas inte sällan som förnedrande för den straffskyldige. Denna omständighet liksom övriga förhållanden i samband med påföljdens verkställighet kan i vissa fall länkas bli så påfrestande för arreslanten att risk för psykiska skador föreligger. Delta måste anses otillfredsställande, i all synnerhet i betraktande av att de gärningar för vUka arreststraff åläggs i många fall är förhållandevis lindriga.

Det antal arreststraff som verkställs varje år är fortfarande förhållandevis stort, även om antalet har minskat påtagligt under senare år. Ar 1971 verkstäUdes sålunda omkring 2 000 arreststraff. Vid mitten av 1960-talet var antalet nära dubbelt så stort. Eftersom arrest i stor utsträckning verkställs utan att den straffskyldige deltar i tjänstgöring förorsakar arreststraff ett betydande avbräck i den militära ulbildningen. De tjänstgöringsdagar som årligen går förlorade på gmnd av verkställda arreststraff uppgår tiU åtskiUiga tusental. Med hänsyn tiU de dryga kostnader som varje utbildningsdag representerar, är detta förhållande inte tillfredsställande.

Här påtalade nackdelar med arreststraffet kan naturligtvis tiU en del undanröjas utan att detta straff avskaffas. De personliga påfrestningarna för arreslanten kan sålunda lindras genom alt verkställigheten humani-seras på olika sätt. Vidare kan intresset av att arreslanten inte går miste om utbildning helt eller delvis tUlgodoses genom att straffet förenas med tjänstgöring under hela strafftiden eller från en tidigare dag än som gäller f. n.

Prop. 1972:138 47

Det är emellertid min bestämda uppfattning att etl sålunda modifierat arreststraff — som ändå innebär att straffet behåller sin principiella karaktär av frihetsberövande påföljd — inte skulle innebära någon helt tillfredsställande lösning. Resultatet av en sådan partiell reform kan alltför lätt bli alt arreststraffet till följd av sin mildare utformning fortfarande kommer att tillämpas i ganska stor utsträckning och för relativt obetydliga förseelser. En sådan utveckling skuUe stå i direkt strid med de riktlinjer som i dag är vägledande för den allmänna kriminalpolitiken. Från samhällelig synpunkt framstår det som angeläget att sanktionssystemet på det militära området så långt möjligt anpassas till civila förhållanden. Ett bibehåUande av arreststraffet i nuvarande eller modifierad form är inte väl förenligt med denna målsättning.

När det gäller anpassningen av sanktionssystemet på det militära området till civila förhållanden gör sig särskilda synpunkter gällande i fråga om den fast anställda militära personalen. Jag vill här till en början framhålla att såväl utredningen som en aUmän remissopinion ansett att arreststraffet är obehövligt från disciplinär synpunkt i fråga om de fast anställda krigsmännen. Denna uppfattning vinner starkt stöd av det förhållandet, att av hela det årliga antalet arreststraff endast elt försvinnande fåtal åläggs fast anställd personal. Att utredningen ändå kommit till den slutsatsen att arreststraffet bör behållas för de fast anställda sammanhänger med dess strävan att tillgodose intresset av att ha en så långt möjligt ensartad straffrättslig reglering för alla kategorier krigsmän.

Enligt gällande ordning skiljer sig sanklionssystemet för de fast anställda krigsmännen påtagligt från det sanktionssystem som gäller för statstjänstemän inom den civUa sektom. Om den reformering av ämbetsansvaret inom den civUa sektom som ämbetsansvarskommittén har föreslagit (SOU 1969: 20 och 1972: 1) genomförs, kommer denna skillnad att accentueras ytterUgare. Från såväl aUmän som arbetsrättslig synpunkt är det angeläget att få tiU stånd en utjämning, så att sank-tionsreglema för funktionärer inom försvarsväsendet så långt möjligt anpassas till dem som gäller inom den civUa sektorn. Ett betydelsefullt första steg mot en sådan utjämning skulle vara att avskaffa arreststraffet.

Emellertid lär det knappast vara möjligt att avskaffa arreststraffet för den fast anställda personalen men bibehålla det för de värnpliktiga. Man skuUe då för dessa båda kategorier krigsmän få en påtaglig olikhet i påföljdssyslemet som av de värnpliktiga säkerligen och inte utan fog skulle uppfattas som omotiverad och orättvis. En sådan ordning skulle inte bara kunna leda till en försämring av förhåUandet mellan befäl och vämpliktiga utan även i övrigt kunna få negativa verkningai på de värnpliktigas aUmänna instäUning tiU mUitärtjänstgöringen och därigenom på sikt äventyra krigsmaktens effektivitet.

Prop. 1972:138 48

Nu anförda synpunkter talar för att ett förslag om avskaffande av arreststraffet bör gälla för alla kategorier av krigsmän.

Vid bedömande av frågan om ett genereUt avskaffande av arreststraffet bör främst beaktas humvida bibehållandet av detta straff är nödvändigt för att upprätthålla disciplinen och ordningen bland de värnpliktiga som utgör huvuddelen av krigsmaktens personal. EnUgt en allmänt uttalad uppfattning möter det från disciplinär synpunkt inte något hinder att kraftigt minska användningen av arreststraffet. Samtidigt hävdas av såväl utredningen som en ganska betydande remissopinion — framför allt de militära remissorganen — att arreststraffet inte kan undvaras helt. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas att de värnpliktiga, till skillnad från de fast anställda, tjänstgör inom försvaret på grund av tvång och att detta förhållande i förening med den militära tjänstens speciella natur gör att arreststraffet måste kunna tUlgripas i vissa fall.

Bärkraften hos dessa argument för ett bibehållande av arreststraffet kan enligt min mening starkt ifrågasättas. Disciplinen inom försvarsmakten måste väsentiigen baseras på andra faktorer än hotet om sanktioner. Det främsta medlet för upprätthållandet av disciplinen är otvivelaktigt att det råder en positiv anda bland alla dem som är verksamma inom krigsmaklen. TUl en god anda bidrar inte minst en övertygelse hos personalen alt den militära tjänstgöringen har elt meningsfullt ändamål. Av väsentlig belydelse för att de vämpliktiga skaU finna sig tillrätta i den militära miljön är vidare att de blir föremål för en tillfredsställande social omvårdnad under militärtjänstgöringen. Alt arbets- och levnadsförhållandena i den militära verksamheten alltmer har anpassals till civila förhållanden har haft en gynnsam effekt.

Den opinion som motsätter sig atl arreststraffet avskaffas hänvisar i regel till att det bland de värnpliktiga finns en minoritet som har en uttalad motvilja att vinderkasta sig militär ordning och disciplin och att del är med tanke på denna kategori värnpliktiga som arreststraffet behövs för att motverka ordningsstörningar och disciplinupplösning. Denna synpunkt kan vinna visst stöd av tidigare erfarenheter och måste kanske fortfarande tillmätas en viss betydelse. Det finns emellertid i detta sammanhang anledning uppmärksamma det förhåUandet alt personer som av psykiska eller andra skäl är olämpliga för militärtjänstgöring numera frikallas från denna i betydligt större utsträckning än förr. Den procentueUa andelen frikallelser bland dem som åriigen kallas tUl inskrivningsförrättningar utgör f.n. omkring 10%. Ytteriigare omkring 10 % frikallas eller undantas tillfälligt från tjänstgöringsskyldighet under den följande gmndutbUdningen. I väsentiig omfattning torde den direkta orsaken tUl denna avgång vara psykisk olämplighet för militärtjänst. Det förtjänar också nämnas att användningen av arreststraff har minskat påtagligt under det senaste decenniet. En av orsakerna härtill kan vara just det anmärkta förhållandet att personer som av olika skäl

Prop. 1972:138 49

har svårt att anpassa sig efter militärtjänstgöringens krav i mindre ut sträckning än tidigare fuUgör sådan tjänstgöring.

Det förhållandet att användningen av arreststraffet minskat kraftigt under de senaste åren torde vidare till en del bero på en ändrad praxis vid val av påföljd för vissa brott av krigsmän. Denna ändrade praxis synes vara ett uttryck för uppfattningen att det från disciplinär synpunkt inte är nödvändigt atl använda arreststraffet i samma utsträckning som tidigare.

I detta sammanhang bör även understrykas atl i fall då brott begås av sådana värnpliktiga som är socialt missanpassade det från kriminal-politisk synpunkt inte sällan kan vara mera ändamålsenligt att tiUgripa annan påföljd än arrest och samtidigt satsa på personalvårdande åtgärder som är ägnade att undanröja missförhållandena.

Det har gjorts gällande att en särskUd fördel med arreststraffet är att man genom användningen av denna påföljd snabbt kan skUja den skyldige från tmppen, varigenom ytterligare brott mot disciplinen kan förhindras. Som utredningen har framhållit är emellertid i detta hänseende de särskilda tvångsmedlen tagande i förvar och förvarsarrest av större betydelse. Dessa tvångsmedel bör även enligt min mening under alla förhåUanden behållas.

För bedömande av frågan om arreststraffet kan undvaras med hänsyn till kravet på disciplin och ordning inom krigsmakten är det vidare betydelsefullt att klarlägga vUka sanktioner som nu är tillämpliga vid olika brott som begåtts av krigsmän och vilka sanktioner som kommer att stå till buds om arreststraffet avskaffas.

För vissa brott som begås av krigsmän kan enligt BrB med hänsyn till straffsatsen inte åläggas strängare påföljd än disciplinstraff eller böter. Fängelse är alltså i dessa fall uteslutet. TUl dessa brott hör fylleri (16: 15 och 21: 15), förargelseväckande beteende (16: 16 och 21: 16), oskickligt beteende (21: 9), tjänstemissbruk som är ringa (20: 1 och 21: 17), tjänstefel som inte är grovt (20: 4 och 21: 18) samt åverkan (12: 2). Av tUlgängliga statistiska uppgifter, som dock inte avser de senaste åren, framgår att arrest är den regelmässiga påföljden för fylleri och en ofta använd påföljd för förargelseväckande beteende. Vid tjänstefel är disciplinbot den klart vanligaste påföljden, men arrest åläggs i många fall. När det gäller oskickligt beleende, Ijänstemissbruk som är ringa och åverkan saknas uppgifter om användningen av olika påföljder. Uppgifter från de senaste åren tyder på atl fylleri i allt högre grad bestraffas med disciplinbot. I vad mån detta är förhållandet även i fråga om övriga nu nämnda brott har inte kunnat beläggas.

TiU en annan grupp hör de brott, för vUka enUgt gäUande lag kan åläggas inte bara disciplinstraff eller böter utan även fängelse samt andra i BrB upptagna påföljder, t. ex. skyddstUlsyn. Till denna gmpp hör följande i 21 kap. BrB upptagna brott, nämligen lydnadsbrott (1 §), my-

4 Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

Prop. 1972:138 50

teri i vissa fall (3 §), ohörsamhet mot vakt (4 §), missbruk av förmanskap (5 §), obehörig befälsutövning (6 §), våld eller hot mot krigsman (7 §), missfirmelse mot krigsman (8 §), uppvigling av krigsmän (10 §), undanhåUande (11 §), rymning (12 §), övergivande av post (13 §) och onyklerhet i tjänsten (14 §).

Såvitt framgår av tillgänglig statistik åläggs arrest i det stora flertalet fall av våld eller hot mot krigsman, undanhållande, övergivande av posl och onykterhet i tjänsten. Arrest är vidare den vanligaste påföljden för lydnadsbrott och en ofta tillämpad påföljd för ohörsamhet mot vakt och rymning. Påföljden fängelse är vid rymning lika vanlig som arrest men tiUämpas mera sällan vid övriga nu nämnda brott. Disciplinbot och böter förekommer i varierande utsträckning vid samtiiga nu behandlade brott.

Av del anförda framgår att arreststraffet kvantitativt sett spelar en betydelsefull roll som påföljd för olika brott av krigsmän. Avskaffas arreststraffet utan att det i övrigt görs någon ändring i påföljdssystemet, skulle för den förstnämnda gruppen av brott, där fängelse inte ingår i straffsalsema, domstol kunna ådöma endast disciplinbot eller i vissa faU böter. I detta sammanhang bortses från påföljder som innebär överlämnande tUl särskild vård (31 kap. BrB). För den andra gmppen av brott, där fängelse ingår i straffsatserna, skulle domstolens val av påföljd komma att stå mellan å ena sidan disciplinbot eller, i vissa fall, böter och å andra sidan fängelse eller de andra påföljder som enligt BrB kan tillämpas när fängelse ingår i straffskalan.

Som jag närmare skall utveckla i det följande torde den begränsning i påföljdsvalet, som ett borttagande av arreststraffet enligt det anförda skulle leda till, i åtskUliga fall inte vålla några olägenheter. I andra fall åter uppstår frågan om inte ett borttagande av arreststraffet behöver kompenseras genom också andra ändringar i sanktionssystemet. I det följande kommer jag därför alt behandla de förslag tUl sådana ändringar som utredningen har lagt fram.

6.2.2 Disciplinbot

Disciplinbot, som kan åläggas av både domstol och bestraffningsberättigad befälhavare, är ett penningstraff. Det åläggs för minst en och högst tjugo dagar samt utgörs av löneavdrag för dag. För värnpliktiga gäller att de föriorar hela sitt penningbidrag. För fast anställd personal bestäms löneavdraget tiU belopp som motsvarar viss procent av dagslönen.

Enligt vad utredningen uttalat är erfarenheterna av disciplinbotsstraffet goda när del gäller mindre allvarliga förseelser. I syfte alt öka möjligheterna att använda disciplinbotsstraffet har utredningen föreslagit atl maximitiden för disciplinbot höjs liU trettio dagar. Detta förslag har godtagits av remissinstanserna.

Prop. 1972:138 51

Ett avskaffande eller en väsentligt minskad användning av arreststraffet förutsätter alt möjligheterna att använda påföljden disciplinbot vidgas genom att maximitiden höjs. Om arreststraffet avskaffas kan det emellertid ifrågasättas om den av utredningen föreslagna höjningen lill trettio dagar är tillräcklig. Utredningen övervägde för sin del en kraftigare höjning men stannade likväl för en maximitid av trettio dagar. Som huvudsakligt skäl för detta stäUningstagande åberopades den svaga ekonomiska ställning som många värnpliktiga kan antas ha under sin värnpliktstjänstgöring. Detta argument är givetvis i hög grad beaktans-värt. Verkställighet av disciplinbot kan emellertid fördelas på flera avlöningstiUfällen. Det fmns sålunda möjligheter att i denna ordning ta viss hänsyn till den straffskyldiges ekonomiska ställning. Om arreststraffet skall slopas blir det särskUt angeläget atl ha tUlgång till etl penningstraff som i fråga om sina verkningar kan mäta sig bättre med dags-botsslraffet än vad disciplinbotsstraffet i sin föreslagna utformning kan göra. Behov av ett kraftigt disciplinbotsstraff kan föreligga inte minst i fall då det är fråga om brott för vilket även fängelse ingår i straffsatsen eller då elt i och för sig allvarligt brott begåtts av fast anställd krigsman för vilken annan sanktion än disciplinbot inte lämpligen bör tillgripas.

Mot en höjning av maximitiden utöver trettio dagar kan anföras alt disciplinbotsstraffet då kommer att bli en svårare påföljd än det löneavdrag som utgör disciplinär sanktion för civila statstjänstemän. Denna synpunkt bör dock inte tillmätas avgörande betydelse. Mellan sanktionssystemen inom den miUtära och den civUa sektorn föreligger bl. a. den viktiga skillnaden att disciplinbotsstraffet ulgör en slraffrättslig påföljd enligt BrB, under det alt det civila löneavdraget utgör en administrativ sanktion.

Med hänsyn till det anförda anser jag det i och för sig inte möta några hinder att maximitiden för uttagande av disciplinbot höjs till fyrtio dagar.

6.2.3 Böter

Enligt gällande rätt kan böter under vissa fömtsättningar ådömas i stället för disciplinstraff. I huvudsak rör det sig här om fall då den tilltalade inte längre eller endast tillfälligt tjänstgör vid krigsmakten. Även i vissa andra fall kan böter komma i fråga. Att införa en möjlighet att mera allmänt utdöma dagsböter för brott som begås av krigsman anser jag i likhet med utredningen inte vara lämpligt med hänsyn till de värnpliktigas ekonomiska förhåUanden under militärtjänstgöringen och sättet för verkställigheten av bötesstraff. Disciplinbotsstraffet framstår som en avsevärt lämpligare och effektivare sanktion än böter. När det gäller fast anställd personal kan däremot böter relativt oftare vara en lämplig påföljd. De möjligheter som gällande lagstiftning erbjuder att i sådana fall ådöma böter synes tillräckliga.

Prop. 1972:138 52

6.2.4 Fritidsstraff

Även om disciplinbotsstraffet bör kunna få ett väsentligt ökat användningsområde i anledning av alt arreststraffet avskaffas eller får ett väsentligt minskat användningsområde framstår det som angeläget att ha tiUgång till någon annan form av discipUnstraff som vid sidan av disciplinbotsstraffet kan träda i arreststraffets stäUe. Det synes särskUt angelägel att domstolama — som ju till skillnad från bestraffningsberättigad befattningshavare inte kan tUlgripa olika former av tillrättavisning — inte tvingas tiU ett val uteslutande meUan det tUl sin karaktär förhållandevis lindriga disciplinbotsstraffet och en så ingripande påföljd som fängelse.

Utredningen har för sin del — med, utgångspunkt från sitt förslag att användningen av arreststraffet starkt begränsas — föreslagit att det införs ett nytt disciplinstraff, benämnt fritidsslraff, utformat efter mönster av sådant utegångs- eller landgångsförbud som kan meddelas såsom tiUrättavisning. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa tiUrättavisningsformer och det föreslagna fritidsslraffet är att sistnämnda påföljd skall kunna användas även av domstol och omfatta längre tid än utegångs- eller landgångsförbud.

För den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område skall det föreslagna fritidsstraffet avse förbud alt under bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar, på fritid vistas utanför sådant område eller del därav som har upplåtils åt viss avdelning. För den som är förlagd ombord på fartyg innebär straffet förbud att under nyss angivna tid av 8—15 dagar eller under etl bestämt antal särskilda dagar, minst 5 och högst 8, på frilid lämna fartyget. För den som inte är förlagd inom sådant område som nyss angetts eller ombord på fartyg skall fritidsstraffet i stället avse förbud att under bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar, på fritid vistas utom bostaden.

Remissinstanserna har i stort sett inte haft något alt erinra mot utredningens uttalande om behovet av elt nylt disciplinstraff för den händelse arreststraffet avskaffas eller dess användningsområde avsevärt minskas. En övervägande remissopinion har i princip även tillstyrkt införandet av ett fritidsstraff.

Från en del håll har emeUertid riktals invändningar mot förslaget om ett särskilt fritidsstraff. Det har därvid bl. a. anmärkts att det från principiell synpunkt ter sig egendomligt att ha elt disciplinstraff som skiljer sig från tUlrättavisningsformen utegångs- eller landgångsförbud endast genom sanktionstidens längd. Det har vidare påtalats att det kommer alt bli mycket svårt att på ett effektivt sätt övervaka verkställigheten av straffet. En annan invändning går ut på att fritidsstraffet är en olämplig sanktionsform för den fast anställda personalen, eftersom

Prop. 1972:138 53

denna i regel har egen bostad utanför förläggningen. Några remissmstanser har därför föreslagit att fritidsstraff inte skall kunna åläggas fast anställd personal. Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat, att förbud att lämna bostaden över huvud taget inte utgör en lämplig form av fritidsstraff.

För egen del vill jag framhålla att ett discipUnstraff som skall delvis ersätta arreststraffet nödvändigtvis måste ges en påtagligt repressiv effekt. Samtidigt bör det utformas så att del inte blir behäftat med arreststraffets nackdelar. Att som utredningen har föreslagit ge elt nytt disciplinstraff karaktären av ett utegångsförbud som åläggs för längre tid än molsvarande tillrättavisning synes vara en naturlig lösning. Ett utegångsförbud innebär att den bestraffades möjligheter att fritt råda över sin frilid blir kraftigt beskurna. Med hänsyn till de förhållanden under vilka militärtjänsten normalt fullgörs, måste en sådan inskränkning antas i regel bli ganska kännbar, särskilt om förbudet avser en längre, sammanhängande tid. Samtidigt medför det påtagliga fördelar att påföljden inte innebär alt den straffskyldige måste omhändertagas, att den inte vållar avbrott i den militära utbUdningen och alt den drabbar lika hårt oberoende av den straffskyldiges ekonomiska förhållanden.

Att fritidsstraffet inte skulle komma att skilja sig från tUlrättavisningen utegångs- eller landgångsförbud på annat sätt än genom påföljdens utsträckning i tiden synes mig inte vara en omständighet som kan tas till utgångspunkt för en principiell kritik av förslaget. En skillnad kommer även till synes i reglerna om förfarandet. En motsvarande skUlnad upprätthålls redan f. n. i fråga om arreststraffet, eftersom sådant straff kan åläggas endast av domstol till en tid överstigande 15 dagar. Skälet härtill är givetvis atl en så ingripande påföljd inle bör kunna tUlgripas annat än efler en prövning som är omgärdad av de rättssäkerhetsgarantier som endast ett domstolsförfarande kan erbjuda. Av motsvarande skäl är det motiverat alt ett utegångsförbud av längre varaktighet skaU kunna meddelas endast i den ordning som gäller för åläggande av disciplinstraff och som från rättssäkerhetssynpunkter tillgodoser slörre krav än lillrättavisningsförfarandet.

Elt utegångsförbud innebär inle ett frihetsberövande i vederlagen mening. Den slraffskyldige är sålunda inte omhändertagen i någon för detta ändamål särskUt iordningställd lokal, och han är inte heller föremål för en kontinuerlig bevakning. I stäUet är det fråga om ett till den straffskyldige riktat förbud att lämna viss lokal eller visst område. Verkställigheten av utegångsförbud bygger alltså i viss mån på förtroende för den straffskyldige. För att utegångsförbudet skall bli ett effektivt sanktionsmedel krävs dels att viss kontroll äger mm, dels att den som överträder förbudet genom att avvika drabbas av påföljd.

För kontroll av efterlevnaden av tUlrättavisningsformen utegångs-

Prop. 1972:138 54

förbud (landgångsförbud) gäUer enligt 49 § mUitära rältegångskungörel-sen (MRK) alt, om sådan kontroll inle kan anordnas på annat lämpligt sätt, den som tilldelats tillrättavisning kan åläggas att anmäla sin närvaro eller att fullgöra annan sådan förpliktelse, dock inle i sådan utsträckning alt skyldigheten medför väsentlig olägenhet för honom utöver vad tillrättavisningen innebär.

I fråga om krigsman som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område eller ombord på fartyg visar erfarenhetema att efterlevnaden av utegångsförbud i form av tillrättavisning i allmänhet varU god och inte förorsakat några mera betydande kontrollsvårigheter. Ett förlängt utegångsförbud, ålagt som ett disciplinstraff, kan möjligen erbjuda större svårigheter i detta hänseende. Det kan sålunda antagas att frestelsen alt överträda förbudet kommer att öka med ingripandets längd. Eftersom det föreslagna disciplinstraffet är avsett att till en del ersätla arreststraffet och dessutom skall meddelas för längre tid än 7 dagar eller i vissa fall 5 dagar som f. n. utgör maximum för motsvarande tillrättavisning, kommer det att tillämpas främst vid förhållandevis allvarliga disciplinbrott. Denna omständighet kan i och för sig tyda på alt risken för överträdelser blir större om ett förbud meddelas i form av disciplinstraff. Med hänsyn härtill och till att frekvensen av ifrågavarande straff kan antas bli relativt stor kan man inte bortse från att det kan komma att uppstå vissa kontrollsvårigheter. Emellertid bör det enligt min mening vara möjligt att anordna en tillräckligt effektiv kontroll även när det gäller ett mera långvarigt utegångsförbud i form av disciplinstraff. Gynnsammast är givelvis förutsättningarna för en sådan kontroll när det gäller förbud atl lämna kompanilokaler e. d. eller fartyg. Men även efterlevnaden av förbud att lämna kasernområde eller annat mer vidsträckt område lorde normalt kunna kontrolleras på etl tUlfredsstäUande sätt. Betydelsefullt är härvidlag utredningens förslag atl en bestämmelse om anmälningsplikt e. d. skall införas efter förebild av den nuvarande bestämmelsen i 49 § MRK.

SkuUe det visa sig att sådana kontroUåtgärder inte blir tUlräckligt effektiva eUer att verkstäUigheten av fritidsstraff i vissa fall förorsakar särskUda svårigheter föreligger i och för sig inte några hinder mot att man vidtar åtgärder som innebär atl den som undergår sådant straff blir föremål för en mera kontinuerlig övervakning.

Jag vill vidare framhålla att den som överträder ett utegångsförbud genom att awika från förläggning eUer annat område, där han skall uppehålla sig, gör sig skyldig tiU tjänstefel eller undanhållande och ådrar sig straffansvar. Som påföljd för upprepade undanhåUanden kan i sista hand fängelse komma i fråga. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Vad härefter angår den som inte är förlagd inom kasernområde eller Uknande område eller ombord på fartyg och som enUgt gäUande lag i

Prop. 1972:138 55

tillrättavisningens form kan meddelas förbud att vistas utom bostaden gör sig andra synpunkter gällande. Utredningen har tänkt sig att sådant förbud skall kunna förekomma också som disciplinstraff men har förutsatt att den praktiska användningen härav blir ytterst begränsad. Principiell betydelse har denna fråga dels för den fast anställda personalen, som i regel har bostad utanför den militära förläggningen, dels för sådana vämpliktiga som har särskill tillstånd att tillbringa nätterna i bostad utanför förläggningen.

Lämpligheten av att förbud att lämna bostad skall kunna åläggas i form av ett disciplinstraff kan starkt ifrågasättas. I många fall torde det knappast vara möjligt att över huvud taget kontrollera efterlevnaden av ett förbud atl lämna en privatbostad. Frestelserna att bryta mot förbudet kan därför lätt bli aUtför starka. Införandet av ifrågavarande påföljd för den fast anställda personalen skulle innebära att etl betydande avsteg görs från principen om en anpassning till förhållandena på den civila sektorn. Slutligen kan det av hänsyn till den straffskyldiges familj eller andra personliga förhåUanden i många fall vara olämpligt eller direkt inhumant alt låta verkställighet av straffpåföljd ske i hemmet. Jag anser därför att förbud att vistas utom bostad inte bör kunna åläggas som ett disciplinstraff.

De nu gjorda övervägandena har lett mig till slutsatsen att etl avskaffande av arreststraffet eller en väsenilig minskning av dettas användningsområde lämpligen bör kombineras med att ett nytt disciplinstraff för krigsmän införs, utformat som ett ulegångs- landgångsförbud för längre tid än motsvarande förbud i form av tUlrättavisning. Elt sådant disciplinstraff bör även i övrigt utformas i enlighet med vad utredningen har föreslagit, dock att förbud alt lämna bostad inte bör kunna åläggas i form av sådant straff. Enligt min mening torde ett sådant disciplinstraff i många fall bli en lämpUg påföljd för brott av krigsmän. I likhet med utredningen förordar jag alt det nya straffet benämns fritidsstraff.

Utredningen har föreslagit, att för etl och samma brott skall kunna åläggas fritidsstraff i förening med disciplinbot, om så är påkallat för den tilltalades tUlrättaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Förslaget har godtagits av nästan samtliga remissinstanser. Även jag biträder förslaget. En sådan påföljdskombination torde kunna bli en värdefull beståndsdel i sanktionssystemet, i all synnerhet om arreststraffet avskaffas.

6.2.5 Tillrättavisning

Tillrättavisning, som meddelas av mUitär befattningshavare, utgörs av varning, extratjänst samt ulegångs- eller landgångsförbud för en tid av högst 7 dagar. Enligt gällande bestämmelser får tillrättavisning användas i stället för disciplinstraff för mindre förseelser av sådan beskaffenhet atl straff därför kan åläggas i disciplinmål (14 § DL). I praktiken

Prop. 1972:138 56

används tillrättavisning i huvudsak vid ordningsförseelser och brott mot tjänsteföreskrifter.

I syfte att tillrättavisning skall kunna användas i större utsträckning än f. n. föreslår utredningen sådan ändring av den berörda bestämmelsen att i framtiden tUlrättavisning skall användas i stället för disciplinstraff, om tillrättavisning är lämpligare än straff. Detta förslag, som i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna, ansluter jag mig tiU. En sådan utvidgning av tiUrättavisningsinstitutet torde vara ägnad att underlätta ett avskaffande av arreststraffet. Möjligt är nämligen att en del brott, som nu föranleder korta arreststraff, kan komma att beivras genom tUlrättavisning, särskUt då i form av utegångs- eller landgångsförbud.

Som jag fömt anfört (avsnitt 6.2.4) bör av vissa skäl förbud att lämna bostad inte kunna åläggas i form av fritidsstraff. I huvudsak samma skäl talar för att sådant förbud inte heller bör kunna åläggas som tUlrättavisning. Denna form av tiUrättavisning torde i stort sett redan nu sakna praktisk betydelse. Jag förordar därför att den nuvarande bestämmelsen om tillrättavisning i form av förbud att lämna bostad borttages.

6.2.6 Andra sanktioner

Genom en utvidgning av disciplinbotsstraffet och införandet av ett fritidsstraff, som skall kunna kombineras med disciplinbot, samt i någon mån genom en ökad användning av tillrättavisning torde man i väsentlig utsträckning kunna fylla det tommm som ett avskaffande av arreststraffet skulle medföra. Vissa problem kvarstår dock. I första hand tänker jag på sådana mer allvarliga brott som nu förskyller arreststraff på relativt lång tid och för vUka nyss nämnda sanktioner kan visa sig otillräckliga. I huvudsak rör det sig här om vissa våldsbrott, lydnadsbrott och allvarligare fall av rymning.

Ett problem är också vilken påföljd som skall bestämmas i sådana faU då brottet består i att den straffskyldige awikit från ett ålagt fritidsstraff. Eftersom fritidsslraffet är så konstruerat att det inte kan hell förhindras att den straffskyldige awiker, får man räkna med att upprepade awikanden kan äga mm. Om nytt fritidsstraff, kanske på maximal längd och i kombination med disciplinbot, åläggs för det första avvikandet men den straffskyldige på nylt awiker, torde det bl. a. från disciplinär synpunkt inte vara lämpligt att ålägga ännu ett frUidsslraff. Den påföljd som, om arreststraffet tas bort, närmast kommer i fråga för de här olika situationerna är fängelse. Fängelsestraffet, som i likhet med arreststraffet innebär ett frihetsberövande, skUjer sig från detta straff bl. a. genom att det inte kan ådömas på kortare tid än en månad och genom att verkstäUigheten sker i civU ordning. Delta gör att den som skall undergå fängelse i regel måste hemförlovas från militärtjänstgöringen. HärtiU kommer att ett fängelsestraff många gånger skulle

Prop. 1972:138 57

medföra negativa sociala följdverkningar av olika slag. Det är därför önskvärt att man inte i aUa nu åsyftade fall ställs inför tvånget att tUlgripa fängelse som påföljd.

Åtminstone när det gäller sådana brott som våldsbrott, lydnadsbrott och allvarligare fall av rymning torde det trots allt få accepteras att man i en del fall tillgriper fängelse. Denna utväg bör dock anlitas endast i undantagsfall. Inte sällan lorde det vid lagföringen visa sig att den tilltalade på grund av sociala svårigheter eller av andra skäl är i behov av en individualpreventivt inriktad behandling. Det är då möjligt att till-lämpa andra påföljder enligt BrB än fängelse. Bl. a. kan skyddstillsyn komma i fråga. Även villkorlig dom bör kunna användas i vissa särskilda fall.

Mera tveksamt är om fängelse eller annan allmän påföljd enligt BrB bör ådömas för sådant undanhållande som skett i samband med att den dömde awikit under verkställighet av fritidsslraff. Ofta kan fängelse framstå som alltför strängt i dessa fall. Är det emellertid fråga om upprepade undanhåUanden och bör lämpligen varken disciplinstraff eller annan sanktion enligt BrB användas, synes man av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten inte kunna undgå att tillgripa fängelse. Att så sker torde dock bli sällsynt och knappast alls bli aktuellt i fråga om den fast anställda personalen. När del gäller de värnpliktiga synes i detta sammanhang bl. a. böra beaktas att redan den omständigheten att den straffskyldige, efter att ha gjort sig skyldig lill en förseelse som ådragit honom elt fritidsstraff, vägrar att foga sig i påföljden utan i stället begår ny lagöverträdelse i vissa fall kan vara ett tecken på att han är olämplig för fortsatt militärtjänst och alltså bör hemförlovas. I all synnerhet kan della gälla om det är fråga om upprepade avvikanden. Finns det däremot anledning tro att ett avvikande från fritidsstraff skett mera av okynne eller i övrigt har karaktär av engångsföreteelse, lorde i allmänhet ett nytt fritidsstraff, eventuellt i förening med disciplinbot, vara tillräckligt för den skyldiges tUlrättaförande. Som jag tidigare anfört torde det för övrigt även finnas vissa praktiska möjligheter att genom särskilda kontrollåtgärder eller skärpt övervakning se till att den straffskyldige inle kommer att undandra sig verkställigheten av ett nytt fritidsstraff.

6.2.7 Slutsatser

Som jag tidigare har anfört har utredningen intagit den ståndpunkten, att ett totalt avskaffande av arreststraffet skulle vara elt eftersträvansvärt framsteg i den militära strafflagstiftningen. Utredningen har emellertid inte ansett sig kunna nu förorda en sådan reform utan har menat att erfarenhetema av en minskad användning av arreststraffet får utvisa om denna påföljd kan tas bort helt i en senare etapp. För egen del är jag i likhet med bl. a. ämbetsansvarskommittén inte övertygad om

Prop. 1972:138 58

att man nu bör nöja sig med en begränsad reform. Del är från flera synpunkter angeläget att arreststraffet utmönstras ur straffsystemet. Risken för att en sådan reform skulle medföra ogynnsamma verkningar för disciplinen och ordningen inom krigsmakten betraktar jag som obetydliga med hänsyn till de förändringar i övrigt i sanktionssystemet som enligt vad jag har anfört i det föregående bör genomföras i samband med ett avskaffande av arreststraffet. I de fall då kraftfulla ingripanden krävs för att stävja disciplinupplösande företeelser inom militärväsendet kommer enligt min mening tillräckligt effektiva sanktionsmedel att finnas om dessa ändringar genomförs.

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda, att arreststraffet för krigsmän helt avskaffas, att i samband därmed disciplinbotslraffet vidgas till att avse sådan bot under högst fyrtio dagar, att ett nylt disciplinstraff för krigsmän, benämnt fritidsslraff, införs samt atl möjlighetema alt använda tillrättavisning ökas.

Den föregående framställningen har tagU sikte på förhållandena i fred. Jag vill i det följande särskilt ta upp frågan huruvida arreststraffet bör behållas för krigsförhåUanden.

6.3 Sanktionssystemet under krig och beredskapstillstånd

Bortsett från dödsstraffet, som i vissa fall kan utdömas om landet befinner sig i krig, finns inga straff eller disciplinmedel som är särskilt avsedda atl användas under krig. Utredningen har övervägt frågan om särskilda straff och disciplinmedel för krig men har inte funnit sig böra lägga fram några förslag i det hänseendet.

Utredningens ståndpunkt har i stort sett accepterats av remissinstanserna. Frän ell par håll har dock uttalats önskemål om fortsatt utredning av frågan.

Straffordningen för krigsmän erbjuder speciella problem när det gäller krigsförhållanden. Flertalet av de sanktioner som enligt gäUande lagstiftning står till buds kan väntas vara mindre effektiva under krig än i fredstid. Detta gäller särskilt arreststraffet, som under frontförhållanden i krig fär antas bli i princip betydelselöst. Detla hänger samman med atl den bestraffade under vistelse i ett militärhäkte sannolikt skulle känna sig mera skyddad än om han befann sig i tjänst ute i eldlinjen och alt han därför knappast skulle uppfatta straffet som någon repressiv påföljd utan snarare som en förmån. På de avsnitt där strider förekommer måste, som utredningen framhållit, disciplinen manas fram och upprätthållas med andra åtgärder än användande av straff och disciplinmedel.

Under dessa förhållanden finns det enligt min mening inte skäl att vid avskaffande av arreststraffet göra undantag för krig och beredskapstiUstånd. I den mån det är nödvändigt att effektivisera straffordningen för krigs- eller beredskapsförhållanden torde man i försia hand böra lita

Prop. 1972:138 59

till andra medel än arreststraffet. Skulle i ett akut läge väsentligt ändrade förhållanden kräva det, finns självfallet möjligheten att genom särskild lagstiftning återinföra arreststraff under krig eller beredskapstillstånd. I likhet med utredningen finner jag det inte heller i övrigt påkallat att några särskilda bestämmelser om straff och disciplinmedel för krigsförhållanden eller beredskapstillstånd nu införs.

Ar 1921 avskaffades dödsstraffet som straff art i Sverige under fredstid. Sedan dess kan dödsstraff tiUämpas endast i vissa fall om landet kommer i krig. Nu gällande bestämmelser om detta straff finns i 22 kap. 19 § BrB och i lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa faU då riket är i krig.

Enligt 1 § sistnämnda lag kan den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eUer begår brott som sägs i 19, 21 eller 22 kap. BrB dömas till dödsstraff, under förutsättning att fängelse på livstid kan följa på brottet. Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som nyss sagts väsentligen bidragit till framkallande av kriget eUer genom sådan gäming, begången då uppenbar fara för kriget förelåg, åstadkommit väsentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krigsföring, kan han också dömas till dödsstraff, under fömlsättning att fängelse på livstid kan följa på brottet.

En fömtsättning för att dödsstraff skall kunna ådömas är, som framgår av det anförda, att fängelse på livstid ingår i straffsatsen för brottet. Av de i 1 § nyssnämnda lag avsedda gärningarna är detta fallet i fråga om uppror eller försök därtill, högförräderi, trolöshet eller i vissa fall egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, grovt spioneri, vissa fall av brotten grovt lydnadsbrott, myteri, våld eUer hot mot krigsman och övergivande av post, vidare landsförräderi, överlöpande lill fienden, undergrävande av stridsviljan, försummande av krigsförberedelse om brottet är grovt, dagtingan, grova fall av stridsförsumlighet samt folkrättsbrott som är grovt. Så gott som samtliga nu åsyftade brottsliga gärningar innefattar angrepp på krigsmaklens effektivitet eller riktar sig i övrigt mot riket eller dess högsta organ.

Med hänsyn tUl dödsstraffets karaktär och behovet av särskUda rätts-säkerheisgarantier föreskrivs i 1948 års lag att i fall då underrätt dömt till sådant straff målet alltid skall underställas hovrättens prövning. Vidare gäller att ett dödsstraff aldrig får verkställas utan att Kungl. Maj:t meddelat liUstånd därtiU. Meddelas inte sådant tiUslånd skall den dömde i stället undergå fängelse på livstid.

I förarbetena tUl 1948 års lagstiftning uttalades bl. a. (prop. 1948: 144 sid. 61 jämfört med SOU 1948: 83 sid. 52) att de erfarenheter som det senaste kriget medfört har bestyrkt alt dödsstraffet i en sådan nödsituation som föreligger under krigstid inte kan undvaras. Det erinrades i detta sammanhang om vad som förekommit i våra grannländer Dan-

Prop. 1972:138 60

mark och Norge i samband med andra världskriget. Erfarenheten hade sålunda visat att det vid återinförande av dödsstraffet, när behov därav blev aktuellt, kunde bli nödvändigt att ge detta straff retroaktiv giUig-het. En sådan utveckling borde uppenbarligen undvikas.

Utredningen har på i huvudsak de skäl som anfördes i samband med 1948 års lagstiftning inle ansett sig böra föreslå någon ändring beträffande gällande lagstiftning om dödsstraffet.

Under remissbehandlingen har RA framhållit att det inte saknas exempel på länder med erfarenheter från andra världskriget som sedermera ansett sig kunna undvara dödsstraff även för krigstid. Det bör kunna förutsättas att man också i Sverige i de ytterligt få faU då ett dödsstraff skulle kunna komma i fråga, skall ha möjlighet att bemästra situationen utan tillgång till denna påföljd. RA förordar därför att samma reform genomförs i Sverige och betonar därvid att en sådan åtgärd skulle stämma väl överens med Sveriges strävanden för ett internationellt avskaffande av dödsstraffet.

Av de rapporter som under 1960-talel och i början av 1970-talet publicerats inom ramen för Förenta nationernas arbeie rörande frågan om dödsstraff framgår bl. a. att utvecklingen i olika länder går mot ett avskaffande av dödsstraffet. I en del länder har sålunda della straff helt upphävts. I andra länder, där dödsstraffet finns kvar i lagstiftningen, har den fakliska användningen av detta straff minskat.

Dödsstraffets avskaffande eller minskade användning i olika länder hänför sig i aUmänhet till fredsförhållanden. Det vanliga är sålunda att man har kvar möjligheten att vid vissa brott tillämpa dödsstraff under krig eller därmed jämförliga förhållanden, I en del länder har man emellertid tagit steget fullt ut och helt utmönstrat dödsstraffet ur landets lagstiftning. Bl. a. är detta fallet i Förbundsrepubliken Tyskland, Österrike (år 1968) och Finland (år 1972), som alla har erfarenheter från det senaste världskriget.

Debatten om dödsstraffets berättigande har förts under mycket lång tid på såväl nationellt som internationellt plan. Att i detta sammanhang ta upp denna debatt i hela dess vidd synes inte vara nödvändigt. Vad saken nu gäller är endast att klargöra om de skäl som tidigare ansetts kunna rättfärdiga etl bibehållande av dödsstraffet under krig är tillräckligt bärkraftiga även med utgångspunkt från uppfattningar och värderingar som är förhärskande i vårt land i dag.

Bland de argument som bmkar anföras för ett bibehållande av dödsstraffet i krig nämns i allmänhet i första hand dödsstraffets stora avskräckande effekt och därmed brottsförebyggande verkan. Antagandet att dödsstraffet har en preventiv effekt som inte kan uppnås med andra medel vinner emellertid inte stöd av de undersökningar som avsett förekomsten av vissa brott i olika länder å ena sidan medan dödsstraffet varit i bmk och å andra sidan under tid då det har varit avskaffat.

Prop. 1972:138 61

Resultatet av dessa undersökningar kan visserligen på gmnd av deras begränsade räckvidd inte läggas tiU grund för aUmängUtiga och säkra slutsatser. Undersökningarna ger dock anledning att starkt ifrågasätta, om argumentet om dödsstraffets allmänpreventiva betydelse har sådan tyngd att det uppväger de skäl som kan åberopas mot en tUlämpning av ett sådant straff och som kan sammanfattas i den etiskt-humanitära gmndsatsen, att ingen människa bör berövas sitt liv på grund av sina gärningar, hur avskyvärda de än må vara. Härtill kommer den risk för misstag som tyvärr aldrig synes kunna helt undvikas ens i ett mycket högt utvecklat rättssamhälle.

Anhängarna av dödsstraffets bibehållande under krigsförhållanden har hävdat, att de värden som slår på spel under krig är så stora att samhället, för att skydda sin egen existens, inte kan avvara dödsstraffet. Enligt min mening kan det emellertid starkt betvivlas atl hotet om dödsstraff, under de särpräglade förhållanden som råder under krig, allmänt sett skulle vara ett effektivare medel än andra tänkbara påföljder att avhålla personer från alt begå sådana brott för vilka dödsstraff skulle kunna komma i fråga. Den typ av handlingar som det här är fråga om begås oftast av personer, vilkas ideologiska eller politiska övertygelse eller vinningslystnad är så stark att de över huvud taget inte frågar efler vilka risker för dem själva som är förknippade med ett avslöjande. HärtiU kommer att dödsstraffet i krigslägen, när var ocb en dagligen upplever en påtaglig risk att förlora livet, generellt sett måste antas ha en betydUgt mindre preventiv effekt än under fredsförhållanden. Enligt min mening skulle därför ett bibehållande av dödsstraffet under krig i endast obetydlig, om ens någon utsträckning förbättra samhällets möjligheter att upprätthålla laglydnaden och förebygga brott av det slag för vilka ett dödsstraff skulle kunna ifrågakomma.

Mot att avskaffa dödsstraffet under krig har anförts att vi i händelse landet dras in i krig skulle riskera att tvingas införa detla straff på nytt och då genom en lagstiftning med retroaktiv verkan. Med anlednmg härav vill jag framhålla följande. Ställningstagandet tUl frågan om dödsstraff bör ske på grundval av de värderingar som är rådande i dag. Det kan tänkas att dessa värderingar kan förändras under påverkan av förhållanden som uppkommer i ett krigsläge. Frågan om dödsstraff får då bedömas på grundval av den situation som då råder. Det kan därvid inte helt uteslutas att man i ett sådant läge kan bli tvungen att återinföra dödsstraffet. Men jag anser det uteslutet, med hänsyn tUl våra rättsprinciper och åtaganden i internationella konventioner, att en sådan åtgärd skulle vidtas med retroaktiv verkan. Enbart den omständigheter att ett eventuellt återinfört dödsstraff inte skulle kunna tillämpas i fråga om gärningar som begåtts före återinförandet anser jag inte vara tiU räckli?t skäl för att bibehålla dödsstraffet.

Prop. 1972:138 62

Det bör i detta sammanhang slutligen också beaktas, att Sverige i Förenta nationerna länge har verkat aktivt för alt dödsstraffet skall avskaffas i alla världens stater. Det skulle inte harmoniera väl med dessa strävanden att nu avvisa framförda önskemål om ett upphävande av den sista resten av vår egen dödsslrafflagstiftning.

Mot bakgmnd av vad jag sålunda anfört förordar jag att de bestämmelser i vår lagstiftning som avser användning av dödsstraff under krig upphävs.

6.4 Avskrivning av militära mål, m. m.

Enligt 22 § fjärde stycket MRL har bestraffningsberättigad militär befattningshavare vissa möjligheter att avskriva bagatellmål. Om han finner atl saken är av synnerligen ringa vikt kan han sålunda avskriva målet, under förutsättning att annan målsägande än kronan inte finns och att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Avskrivning kan ske oavsett om det är ådagalagt att den misstänkte begått gämingen eller inte.

Det förhållandet att avskrivning kan ske endast om saken prövas vara av synnerligen ringa vikt begränsar starkt den beslraffningsberättigades möjligheter att avskriva bagatellmål. I många fall då denna fömlsättning för avskrivning saknas, har den misstänkte inle erkänt gärningen. Tillrättavisning eller disciplinstraff kan då inte åläggas av militär befattningshavare, eftersom en fömtsättning härför regelmässigt är alt gärningen är erkänd (jämför mUitieombudsmannens ämbetsberät-telse år 1961 sid. 68 och år 1965 sid. 118 samt justitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1970 sid. 144). Följden blir alt den bestraffningsberättigade tvingas hänskjuta målet lill åklagaren för utredning även om brottet är av förhållandevis bagatellartad natur. Med hänsyn till kravet på skyndsamhet i handläggningen av militära brottmål måste den civila utredningen ofta ske tUl förfång för ulredningen i allvarligare mål. Att märka är i detta sammanhang alt åklagare i nu avsedda fall saknar möjlighet att enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken besluta atl inte tala å brottet (84 § första stycket MRL).

För aft komma till rätta med dessa svårigheter har utredningen föreslagit atl bestraffningsberättigad befälhavares möjligheter att avskriva mål vidgas.

Enligt förslaget skall det för beslut om avskrivning inte längre krävas att saken prövas vara av "synnerligen ringa vikt" utan det skaU räcka att saken är av "mindre vikt". Förslaget har i allmänhet gUlats av remissinstanserna. Två av dessa, däribland ÖB, har emellertid ansett att den vidgade avskrivningsmöjligheten bör preciseras klarare för undvikande av olikheter i tiUämpningen.

För egen del finner jag förslaget i denna del välgrundat. Några ris-

Prop. 1972:138 63

ker för att den föreslagna avgränsningen skaU leda till mera betydande olikheter i tillämpningen torde knappast föreligga. Under alla förhållanden torde någon närmare precisering inle kunna ske i lagtext. Om behov visar sig föreligga alt meddela närmare anvisningar i fråga om utnyttjandet av de vidgade avskrivningsmöjligheterna och därigenom säkerställa en enhetiig tillämpning lär sådana anvisningar kunna meddelas i administrativ ordning. Jag ansluter mig sålunda tUl utredningens förslag.

Även i ett annat hänseende har utredningen föreslagit en ändring i förutsättningarna för avskrivning enligt 22 § fjärde stycket MRL. Som jag förut nämnt kan f. n. avskrivning inte ske om det finns annan målsägande än kronan. Utredningen har föreslagit att avskrivning skall få ske även i sådant fall, under förutsättning att målsäganden förklarar att han inte ämnar föra talan om enskUt anspråk i anledning av brottet och inte heller i övrigt begär att målet skall handläggas vid domstol. Förslaget har lämnats ulan erinran av remissinstanserna.

Ett genomförande av detla förslag skulle i och för sig kunna leda till all bl. a. vissa ärenden som rör brott av förman mot underlydande kan komma atl avskrivas ulan närmare ulredning. Farhågor i denna riktning uttalades av dåvarande chefen för justitiedepartementet i ett lagstiftningsärende år 1952. De brott som här är särskUt aktueUa är våld eller hot mot krigsman, missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende. Som utredningen anfört kan det emeUertid antas att målsäganden i dessa fall regelmässigt förmår själv tillvarata sin rätt samt att mUitära bestraffningsberättigade chefer liksom f. n. kommer att ägna mål av denna beskaffenhet särskUd omsorg. Det bör också framhållas att avskrivningsbeslut av bestraffningsberättigad befälhavare inte hindrar målsäganden från att anmäla brottet hos åklagare eller polismyndighet. Jag anser därför att den föreslagna ändringen bör genomföras.

Enligt 22 § försia stycket 1 MRL skall bestraffningsberättigad befattningshavare genast hänskjuta mUitärt brottmål tiU åklagaren, om i målet finns annan målsägande än kronan. Detla innebär alt civil myndighet i dessa fall alllid måste anlitas för utredningen av brottet, även om målsäganden själv inte har något anspråk på alt målet skall handläggas vid domstol och nöjaktig utredning i och för sig skuhe kunna ombesörjas av den bestraffningsberättigade. Erfarenheten visar, att åklagaren i ett stort antal fall av denna art efter utredningen återlämnar saken lill den bestraffningsberättigade för avgörande. MUitärstraffsak-kunniga har mot denna bakgrund föreslagit den ändringen i förevarande bestämmelse att hänskjutande inte skaU behöva ske om målsäganden förklarar sig inte ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och inte heller eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol samt hinder i övrigt inte möter mot att straff för brottet åläggs i disciplinmål.

Prop. 1972:138 64

Den sålunda föreslagna vidgningen i bestraffningsberättigad befattningshavares möjligheter att företa utredning av militära mål har inte föranlett några erinringar från remissinstanserna.

Som skäl för den gäUande bestämmelsen att miUlärt brottmål skall hänskjutas till åklagaren om i målet finns annan målsägande än kronan har i tidigare lagstiftningssammanhang (prop. 1948:216) åberopats hänsyn till målsägandens rättssäkerhet. Som utredningen har anfört torde emellertid numera några betänkligheter mot att låta militär myndighet utreda saken även i förevarande faU inte göra sig gällande, under förutsättning atl målsäganden kan påfordra att målet skall handläggas vid domstol. Särskilt är att märka att förutsättningar för att bestraffningsberättigad chef skaU kunna utreda mål av detta slag är att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål, vUket bl. a. innebär att gärningen i regel måste vara erkänd. Jag ansluter mig därför i princip till utredningens förslag. Förslagets närmare utformning ämnar jag behandla i anslutning tUl de särskUda bestämmelserna.

6.5 Följdändringar i annan lagstiftning

Den reform som jag förordar enligt det föregående föranleder vissa ändringar i den militära strafflagstiftningen. Som framgått av vad jag redan anfört berör dessa ändringar brottsbalken, lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän — som i enlighet med vad utredningen har föreslagit bör ersättas med en ny disciplinlag — militära rättegångslagen (1948: 472) och lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa faU då riket är i krig.

Reformförslagen föranleder ändringar i vissa kungörelser, nämligen kungörelsen (1948: 691) angående den mUitära rättsvården och värn-pliktsavlöningskungörelsen (1970: 676). Dessutom bör som en följd av arreststraffets avskaffande kungörelsen (1965: 664) om löneavdrag för vissa krigsmän under avtjänande av arrest ersättas med en ny kungörelse angående löneavdrag vid disciplinbot. Jag ämnar senare för Kungl. Maj:t anmäla dessa följdändringar.

Enligt 79 § MRL är justitiekanslern åklagare i mål om självständigt ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst. Viss ändring i denna bestämmelse är påkallad till följd av skadeståndslagen (1972: 207) och kungörelsen (1972: 416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen.

Prop. 1972:138 65

6.6 Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag lUl

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om disciplinstraff för krigsmän,

3. lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472),

4. lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som. bilaga 2.

6.7 Specialmotivering

6.7.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

32 kap.

6 §

I denna paragraf, som motsvarar 6 § gäUande lag och 6—9 §§ utredningens förslag, har lagits upp de grundläggande bestämmelsema om discipinstraff för krigsmän. Som framgår av den aUmänna motiveringen har jag förordat att arreststraffet avskaffas och att som nytt disciplinstraff vid sidan av disciplinbot mförs påföljden fritidsslraff. Som disciplinstraff har i enlighet härmed i förevarande paragraf tagits upp fritidsstraff och disciplinbot. Av dessa båda slrafformer är fritidsstraff i princip alt anse som den svårare.

Angående fritidsstraffets utformning får jag, utöver vad jag har sagt i den allmänna motiveringen (6.2.4) anföra följande.

Fritidsstraff utgör en begränsning under bestämd tid eller under visst antal särskilda dagar i den straffskyldiges möjligheter att fritt förfoga över sin fritid genom att han inle får förflytta sig utanför visst område eller del därav eller utanför viss lokal. Vad som generellt utgör fritid bestäms av Kungl. Maj:l i kommandoväg. Bestämmelser härom finns i tjänslereglementet för krigsmakten (TjRK). Därav framgår atl tiden efter tjänstens slut och till klockan 24 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag i regel räknas som fritid för meniga och gruppbefäl av lägre än överfurirs tjänstegrad. Frilid för övriga krigsmän är alla dagar från tjänstens slut lill tjänstens början närmast följande tjänstgöringsdag (TjRK 11: 37). Den tid vamnder krigsman åtnjuter tjänstiedighet eller annan ledighet räknas inte som fritid i nu angiven bemärkelse.

Möjligheten att ålägga fritidsslraff under visst antal särskilda dagar avser, som framgår av paragrafens lydelse, krigsmän som är förlagda ombord på fartyg. Denna möjlighet måste finnas med hänsyn tUl att fartyg ofta inte ligger i hamn någon längre sammanhängande tid. För att fritidsstraffet under sådana förhållanden skall bli verksamt måste

5 Riksdagen 1972.1 saml. Nr 138

Prop. 1972:138 66

verkställigheten kunna förläggas till ett antal särskUda dagar då fartyget befinner sig i hamn.

När det gäUer krigsmän som är förlagda inom kasernområde, läger eller motsvarande område kan fritidsstraffet avse antingen förbud att vistas utom delta område eller också förbud att vistas utom sådan mindre del därav som är upplåten ål viss avdelning. Med del av område som nu sagts avses företrädesvis kompanilokaler eller motsvarande. Som hovrätten för Övre Norrland framhållit i sitt remissyttrande måste vid åläggande av fritidsstraff klart utsägas, huruvida straffet avser kasernområde eller motsvarande eller viss begränsad del därav. Straffet kan också bestämmas så, alt det för viss del av strafftiden avser exempelvis kompanilokalerna och för den återstående tiden kasernområdet. För att domstolen på angivna sätt skall kunna precisera straffets innebörd krävs givetvis atl det i del enskUda fallet föreligger utredning om förläggningsförhållandena.

VerkstäUigheten av fritidsstraff får inte — bortsett från anmälningsplikt e. d. i syfte att kontrollera att förbudet efterlevs — för den straffskyldige medföra andra inskränkningar i hans rätt att fritt förfoga över sin fritid än dem som följer av själva förbudet att vistas utom visst område. Avser fritidsstraffet förbud att vistas utom kasemområde och finns inom kasernområdet ett marketenteri skall den straffskyldige sålunda vara oförhindrad att besöka detta. Om straffet avser förbud att vistas utom kompanUokaler skall den straffskyldige kunna uppehålla sig i t. ex. dagrum som inrättats inom dessa lokaler.

Fritidsstraff i form av förbud alt vistas utom kompanilokaler e. d. torde för den straffskyldige framstå som strängare än ett förbud att vistas utom kasernområde. Huruvida den ena eller andra formen av förbud skall tillämpas får bero av omständigheterna i det enskilda fallet. I de fall då fritidsslraffet avser förhållandevis lång tid torde det inte sällan vara lämpligt att låta åtminstone den senare delen av verkställighetstiden avse endast förbud att lämna kasernområde.

En värnpliktig som har tiUslånd att bo utom kasemområde (s. k. ständig nattpermission) torde utan hinder härav få anses förlagd inom det kasernområde tUl vilket hans avdelning hör, tmder fömtsättning att sängplats m. m. finns reserverad för honom i logement e. d. Fritidsstraff bör därför kunna åläggas honom. Härvid bör emeUertid uppmärksammas att enligt nu gällande bestämmelser tiden mellan klockan 24 och tjänstens början följande dag i regel inte utgör fritid för värnpliktig och således inte omfattas av fritidsstraff. Den omständigheten att den straffskyldige i enlighet med beviljat liUstånd tillbringar natten i bostad utom kasemområde bör i och för sig inte hindra verkställigheten av fritidsstraff. Många gånger torde det dock för den slraffskyldige framstå som naturligt att inte utnyttja tillståndet under verksläUighet av fritidsstraff. Om de skäl som föranlett tUlståndet inle ger anledning lill annat

Prop. 1972:138 67

bedömande, bör det vidare vara möjligt att temporärt upphäva tiUstån-det för tid varunder fritidsslraffet verkställs (jfr emellertid mUitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1950 sid. 251). Om detta med hänsyn till omständighetema är olämpUgt, vUket kan vara fallet bl. a. om medicinska eller sociala skäl föranlett tillståndet, kan situationen ibland vara sådan att fritidsstraff inte bör åläggas.

För de grupper av värnpliktiga som på grund av generella föreskrifter åtnjuter ständig nattpermission gäller atl hela liden från tjänstens slut till klockan 6 f. m. närmast följande tjänstgöringsdag är fritid. Fritidsslraffet kommer under denna fömtsättning atl omfatta även nattimmarna.

Det kan fömtsättas att fritidsstraffet på gmnd av sin konstruktion inte är fullt ändamålsenligt i alla situationer. Den slraffskyldiges förläggningsförhållanden kan vara sådana att fritidsstraffet inte framstår som fullt verksamt. Särskilt kan detta gälla under fältförhållanden. De svårigheter som här föreUgger torde i vissa fall kunna mötas genom att man kombinerar fritidsstraffet med disciplinbot. I andra faU, då fritidsstraffet inte alls bör eller kan tillämpas, torde disciplinbotsstraffet, om del sätts högt, ofta innefatta en tillräcklig reaktion på brottet.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen föreslås i fråga om disciplinbot den ändringen att maximitiden för uttagande av sådan bot sätts tUl fyrtio dagar i stället för tjugo dagar. Förevarande paragraf har ändrats i enlighet härmed.

Elt disciplinbotsstraff på mer än tjugo dagar kommer i många fall att utgöra en mycket kännbar reaktion. Det bör därför betonas att den prunära avsikten med den föreslagna höjningen inte är att åstadkomma någon allmän skärpning av disciplinbolsstraffen. Den övre delen av Straffskalan synes sålunda i huvudsak böra reserveras för sådana fall då valet står mellan ett mycket kännbart disciplinstraff och annan svårare påföljd.

Många fall, som nu föranleder arrest, bör enligt min mening i fortsättningen kunna bestraffas med disciplinbot. Detla gäller i särskilt hög grad i fråga om den gmpp av brott där fängelse inle ingår i straffsatsen, alltså bl. a. fyUeri och tjänstefel. Dessa båda brott torde svara för en belydande andel av hela antalet arreststraff. Men även i fråga om brott, där både disciplinstraff och fängelse ingår i straffsatsen, bör det vara möjligt att i inte obetydlig utsträckning ålägga disciplinbot i sådana faU som nu föranleder arrest.

Paragrafens fjärde stycke, som saknar motsvarighet i gäUande lag, innehåUer en bestämmelse om att disciplinbot kan ådömas jämte fritids-straff. Fömtsättningama för denna påföljdskombination har intagits i 6 § förslaget tUl disciplinlag.

Prop. 1972:138 68

6.7.2 Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän

Arreststraffets avskaffande och införandet av det nya disciplinstraffet fritidsstraff innebär så väsentUga ändringar i lagstiftningen om disciplinstraff att det synes lämpligt att DL i enlighet med utredningens förslag ersätts med en helt ny disciplinlag.

1 §

Paragrafen, som har viss motsvarighet i 1 § DL anger, att lagen i överensstämmelse med 32 kap. 6 § brottsbaUcen är tillämplig på fritidsstraff och disciplinbot.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 2 § i såväl gällande lag som utredningsförslaget inleds med en bestämmelse vari generellt anges vid vUka brott disciplinstraff företrädesvis skall användas. Bestämmelsen överensstämmer i sak med 2 § första stycket DL. Även i fortsättningen skall alltså disciplinstraff åläggas, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, i stäUet för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. BrB eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

I 2 § DL upptas två undanlag från huvudregeln angående användande av disciplinstraff. Det första undanlaget berör endast arreststraff och innebär att den, som inte fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vars tjänstgöring är av tUlfällig art, skall — om han finnes förskylla arrest — dömas tUl böter i stället för arrest om det med hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för disciplinen och särskUda skäl inte föranleder tiU annal. Det andra undantaget, som gäUer såväl arrest som disciplinbot, innebär att böter får ådömas även i andra faU än det nämnda om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff.

Om arreststraffet avskaffas föreligger inget behov av förstnämnda undanlag. Det andra undantaget synes ge tillräckliga möjligheter att döma tUl böter i stället för disciplinstraff och har därför efter vissa re-daktioneUa ändringar behållits. Detta undantag kommer i fortsättningen alt innebära att böter under angivna fömtsättnmgar kan ådömas i stället för fritidsstraff och disciplinbot. Ifrågavarande möjlighet torde få betydelse inte minst i fall då fritidsstraffet inle kan eller bör tiUämpas på gmnd av den brottsliges förläggningsförhållanden samtidigt som ett discipUnbotsstraff inte framstår som tillräckligt kännbart.

Utredningen har föreslagit att uttrycket "den brottslige" generellt byts ut mot "den tilltalade" för att överensstämmelse skall nås med BrB:s terminologi. Som. hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt är denna

Prop. 1972:138 69

ändring omotiverad eftersom uttrycket "den tUltalade" fömlsäller att åtal väcks, vilket inte sker i disciplinmål. Jag anser därför att ullrycket "den brottslige" bör behållas.

3 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 3 § i såväl gällande lag som utredningens förslag.

4 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, överensstämmer i stort sett med 7 § utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om uppskov med eUer avbrott i verkställighet av fritidsstraff.

TUl en början bör anmärkas att när det gäller beräkning av tid för fritidsstraff någon motsvarighet inte har upptagits till den bestämmelse rörande arreststraffet som nu finns i 4 § tredje stycket DL och som innebär alt varje dag räknas till 24 timmar. Detta förhåUande medför att ett fritidsstraff om exempelvis tio dagar, som skall verkstäUas under tiden den 8—17 mars, börjar verkställas vid den tidpunkt den 8 mars då den straffskyldiges fritid inträder samt upphör alt verkställas i och med att hans fritid den 17 mars upphör, dvs. senast klockan 24 nämnda dag. Någon uttrycklig föreskrift om att strafftidsberäkningen skall ske på detta sätt anser jag till skiUnad från utredningen inte behövlig.

Enligt första stycket får verkställighet av fritidsslraff uppskjutas eller avbrytas om det är påkallat med hänsyn tUl tjänsten eller den straffskyldiges hälsa eller då annat särskilt skäl föreligger. Uppskov eller avbrott med hänsyn tUl tjänsten torde ifrågakomma om den straffskyldige skulle erhålla en tjänstgöring som gör att hans fritid under längre lid, exempelvis en vecka, blir synnerligen begränsad eller helt upphör samt straffet till följd därav under denna tid ter sig så gott som verkningslöst.

Utom då hänsyn tUl tjänsten eUer den straffskyldiges hälsa påkallar uppskov eller avbrott bör särskUt skäl för sådan åtgärd anses föreligga exempelvis när den straffskyldige behöver besöka närstående som är svårt sjuk eUer bevista närståendes begravning eller, i vissa fall, närvara vid närståendes högtidsdag.

Jag kommer i det följande (avsnitt 6.7.3) alt föreslå sådan ändring av 53 § MRL att beslut i disciplinmål varigenom fritidsstraff ålagts skall verkställas utan hinder av att beslutet inte vunnit laga krafl, om inte den bestraffningsberättigade i straffbeslutet förordnat annorlunda. Genom ändring av 40 § MRK torde böra föreskrivas att fritidsstraff skall ta sin början så snart ske kan, där inte uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är särskUt föreskrivet samt att den som har att befordra straffet tUl verkslälhghet bestämmer strafftidens början och slut. Av det anförda framgår att ett ålagt fritidsstraff inte automatiskt och omedelbart går i verkställighet i och med straffbeslutets medde-

Prop. 1972:138 70

lande. Beslut om fritidsstraff måste bl. a skriftiigen delges den mot vUken beslutet riktor sig (42 § MRL). Den straffskyldige kommer i flertalet fall inte ens att vara personligen närvarande när slraffbeslut meddelas, i motsats tUl vad som i allmänhet torde vara förhåUandet beträffande beslut om tUlrättavisning. Eftersom straffverkstäUigheten skall börja så snart ske kan, ges emellertid mte något större utlrymme för dröjsmål. Även om av praktiska skäl ofta någon dag måste förflyta mellan slraffbeslutet och verkställighetens början får dock inte den som har att befordra straffet tiU verkställighet förhala verkställigheten av den anledningen alt han önskar all straffet genom dess föriäggning i liden skall drabba den straffskyldige hårdare. Om exempelvis ett fritidsstraff om tio dagar kan börja verstäUas en tisdag och avslutas torsdagen följande vecka, får inte den som skall befordra straffet lill verkställighet, utan att skäl föreligger för uppskov enligt vad därom är särskilt föreskrivet, fördröja straffverkställighetens början tUl fredagen enbart för att strafftiden skall omfatta två veckoslut.

Det ankommer på den som har atl verkställa straffet att avgöra om verkställigheten skall uppskjutas eUer avbrytas. Någon skyldighet att meddela uppskov eller avbrott bör inte föreligga enbart på den grund all straffet inte kan verkställas i den utsträckning som ursprungligen är avsedd. Mycket korta uppskov eller avbrott bör i allmänhel undvikas. Om hindret mot verksläUighet kan antas vara endast en eller annan dag bör det i regel inte påverka verkställigheten. Jag ansluter mig härvidlag till de synpunkter som utredningen har anfört (SOU 1970: 31 s. 100—101).

Tid varunder avbrott enligt särskilt beslut därom äger rum, skall givetvis inte räknas den straffskyldige till godo som strafflid. Den dag då avbrotlsbeslul meddelas skall dock tillgodoräknas den straffskyldige som verkställighetstid under förutsättning att hans frilid börjat när beslutet meddelades. Bestämmelse härom har inlagils i andra punkten av paragrafens första stycke.

Andra stycket innehåller bestämmelser för det fall att den slraffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphör innan verkställighet av fritidsstraff påbörjats eller slutförts. Straffet kan då inte verkställas som fritidsslraff för tiden efler tjänstgöringsskyldighetens upphörande. I likhet med utredningen anser jag att vad som i sådant fall återstår av straffet bör omräknas tUl ett penningbelopp som motsvarar det belopp som ett disciplinbotsstraff för samma antal dagar skulle ha omfattat. Sammanträffar i nu avsedda fall fritidsstraffet med disciplinbotsstraff som ålagts vid sidan av fritidsstraffet kan omräkningen leda tUl att den straffskyldige får utge ett belopp som rent faktiskt kommer att överstiga ett maximalt disciplinbotsstraff.

Om den som ålagts fritidsslraff i form av förbud att lämna kasernområde e. d. förläggs ombord på fartyg innan straffet helt verkställts.

Prop. 1972:138 71

uppkommer frågan hur återstoden av straffet skall verkställas. Motsvarande fråga kan uppkomma om den som ålagts fritidsstraff i form av förbud att lämna fartyg förläggs i kasernområde, läger eller motsvarande område. I vissa fall torde man kunna lösa detta problem genom att besluta om avbrott i verkställigheten till dess alt den straffskyldiges förläggning åter ändrats. I andra fall, då frågan inte kan lösas på delta sätt, torde fritidsstraffet kunna jämlikt grunderna för bestämmelsen i 4 § andra stycket förvandlas till löneavdrag eller skyldighet att betala motsvarande belopp.

5 §

Paragrafen överensstämmer i sak med 6 § DL och 8 § utredningens förslag.

6 §

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 9 § utredningens förslag, saknar motsvarighet i DL. Den anger förutsättningarna för åläggande av disciplinbot vid sidan av fritidsstraff. Enligt förslaget skall denna påföljdskombinalion få användas om det är påkallat för den brottsliges tillrätlaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Härav följer att bestraffningsberättigad befälhavare och domstol har ganska vida valmöjligheter.

Som jag har påpekat i det föregående kan ifrågavarande påföljdskombinalion vara lämplig att använda bl. a. när det på grund av förlägg-ningsförhållanden eller andra orsaker finns anledning befara att elt fritidsslraff inte kommer att utgöra en tillräckligt kännbar reaktion på brottet. Det bör även kunna komma i fråga att använda påföljdskombinationen i fall då den straffskyldige visserligen misskött ett lidigare ålagt fritidsslraff men förhållandena likväl lalar för alt han på nytt bör ådömas endast ell disciplinstraff. Vidare kan tänkas att en värnpliktig gör sig skyldig till undanhållande för all tjäna pengar genom tillfäUigt civilt arbete. Det kan då vara av värde att vid sidan av fritidsslraff kunna använda en ekonomisk sanktion i form av etl disciplinstraff.

7 §

Lagrummet, som överensstämmer med 7 § DL och 10 § utredningens förslag, upptar en bestämmelse att disciplinstraff som gemensaml straff för flera brott skall åläggas med iakttagande av de gränser som anges i 32 kap. 6 § BrB.

8 §

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 8 § DL och 11 § utredningens förslag, innehåller bestämmelser om när disciplinstraff får användas som gemensamt straff för flera brott och om hur gemensamt

Prop. 1972:138 72

straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall beslämmas.

9 §

I paragrafen har upptagits regler om sammanläggning av flera fritidsstraff, som på en gång förekommer till verkställighet. Lagrummet, som motsvarar 12 § utredningsförslaget, har utformats efter mönster av den nuvarande bestämmelsen om sammanläggning av arreststraff i 9 § DL. Om på en gång förekommer lill verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon ålagts fritidsstraff skall sålunda enligt paragrafens första stycke straffen sammanläggas med varandra. Sammanläggning bör ske inte bara i fall då intet av straffen ännu börjat verkställas utan också i fall då elt tidigare sttaffbeslut redan till någon del verkställts när ett senare beslut är klart för verkställighet (jfr mUitieombudsmannens ämbetsberättelse år 1955 sid. 117 f).

I första stycket föreskrivs vidare alt fritidsslraffet aldrig får omfatta längre sammanhängande tid än 25 dagar. Överskjutande dagantal som uppkommer vid sammanläggning bortfaller således. Anledningen till denna begränsning är bl. a. angelägenheten av att den slraffskyldiges vUja att respektera straffet, som i kontroUhänseende i väsentlig mån bygger på förtroende för den straffskyldige, inte sätts på aUtför hårda prov.

Det sammanlagda straffet avtjänas i en följd efter avräkning av vad den straffskyldige redan kan ha utstått av straffen eller något av dem. En erinran om att sådan avräkning skall ske har tagils in i paragrafens andra stycke.

Det kan inte uteslutas att ett fritidsstraff i något fall kan förekomma till verkställighet redan dagen efter det verkställigheten av etl annat fritidsstraff har upphört och att den sammanlagda strafftiden överstiger 25 dagar. I etl sådant fall synes det med hänsyn till grunderna för regeln i första stycket om maximering av fritidsstraff efter sammanläggning till 25 dagar vara lämpligt att den som skall befordra straffet till verkställighet med stöd av 4 § första stycket meddelar uppskov med verkställigheten av det sist ålagda straffet någon eller några dagar eller möjligen, om särskild anledning förekommer därtill, meddelar beslut om avbrott under samma tid efter det att exempelvis tio dagar verkställts av det sista straffet.

Sammanläggning av fritidsstraff med tillrättavisning i form av utegångs- eller landgångsförbud skall självfallet inte förekomma. Givetvis skall inte heller tillrättavisning i form av sådant förbud verkställas under tid då fritidsstraff verkställs. Däremot är det inle något som hindrar att verkställighet av ett fritidsstraff och motsvarande form av tillrättavisning verkställs omedelbart efter varandra, under fömtsättning att verkstäUighetstiden sammanlagt inte överstiger 25 dagar.

Prop. 1972:138 73

10 §

Paragrafens första stycke, som i sak överensstämmer med 14 § tredje stycket utredningsförslaget, upptar en bestämmelse om hur det skaU förfaras om på en gång förekommer tiU verksläUighet dom eUer beslut varigenom ålagts fritidsstraff och dom varigenom ådömts fängelse på viss tid.

I andra stycket har intagits en bestämmelse om att i dom på skyddstillsyn föreskriven behandling enligt 28 kap. 3 § BrB skall konsumera fritidsstraff.

11 §

I paragrafens första stycke ges bestämmelser om vem som skall befordra dom eller beslut om disciplinstraff till verkställighet. Bestämmelsema, som motsvarar 15 § första stycket utredningsförslaget, har överförts i sak oförändrade från 10 § första stycket DL.

Andra stycket, som saknar motsvarighet i DL, innehåller bestämmelse om vem som skall förordna om sammanläggning av fritidsslraff. Bestämmelsen överensstämmer med vad som i detta hänseende föreslagits i 15 § andra stycket utredningsförslaget.

12 §

Paragrafen, som motsvarar delar av 16 och 17 §§ utredningsförslaget, upptar bestämmelser om hur det skall förfaras när någon som ålagts fritidsstraff sluthgen blU i målet dömd tiU sådant straff eUer tiU fängelse på viss tid. Bestämmelsema innebär att vad den straffskyldige utstått av det först ålagda straffet skall avräknas från det slutUga straffet. En dags fritidsslraff skall därvid anses svara mot en halv dags fängelse.

13 §

I paragrafen, som motsvarar del av 17 § utredningsförslaget, föreskrivs alt domstol skall kunna förordna, när någon döms till disciplinbot, böter eller suspension i stäUet för fritidsstraff, att det sålunda ådömda nya straffet helt eUer delvis skall anses verkställt genom vad den dömde undergått av fritidsstraffet.

14 §

Denna paragraf, som motsvarar 18 § andra, tredje och fjärde styckena utredningsförslaget, reglerar frågan hur vid förändring av påföljd eller befrielse från påföljd skaU förfaras med belopp som innehållits eller betalats enligt 4 § andra stycket eller 5 §.

Prop. 1972:138 74

15 §

I detla lagrum, som motsvarar 12 § DL och 19 § utredningens förslag, har föreskrivits att om disciplinstraff ådömts jämte villkorUg dom eller skyddstillsyn, enligt 38 kap. 1 § BrB avgiven nöjdförklaring skall avse även disciplinstraffet.

16 §

Paragrafen, som motsvarar 20 § utredningsförslaget, innehåller regler om preskription av discipUnstraff.

För fritidsstraff synes böra gälla samma preskriptionsbestämmelse som f. n. gäller för disciplinbot. Med viss avvikelse från utredningsförslaget har därför föreskrivUs att disciplinstraff bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år efter det att slraffbeslutet vann laga kraft. Denna bestämmelse omfattar självfallet också löneavdrag eller betalning enUgt 4 § andra stycket.

17 §

Paragrafen motsvarar 21 § utredningsförslaget och 14 § DL. I 14 § DL föreskrivs att för mindre förseelser som är av sådan beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tUlrättavisning användas varning, extratjänst, utegångsförbud och — för den som är förlagd ombord på fartyg — landgångsförbud. I paragrafen anges vidare vad de olika lillrätta-visningsformerna innebär. För de tre sistnämnda tUlrättavisningsformerna anges samtidigt tillåtna minimi- och maximilatituder. Slutligen föreskrivs atl för samma förseelse eller eljest på en gång inte får åläggas mer än ett slag av tillrättavisning samt alt extratjänst inte får användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

De återgivna bestämmelserna i 14 § DL har med vissa ändringar förts över tUl ifrågavarande paragraf. Därvid har som en fömtsättning för att tillrättavisning skall kunna meddelas inte föreskrivits att förseelsen skall betraktas som "mindre" utan i stäUet angetts att tUlrättavisning är lämpUgare än straff. Vidare har föreskrivits att tiUrättavisning skaU användas, när angivna fömtsättning är uppfylld. Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen har dessutom den ändringen vidtagits att tillrättavisning inte längre skall kunna ske i form av förbud att lämna bostaden.

Frågan i vilka faU tUlrättavisning skall anses lämpligare än disciplinär bestraffning kan inte anges generellt utan får bedömas med hänsyn tiU bl. a. förseelsens art, omständigheterna vid dess begående, den felandes person samt hans förhållande i tjänsten i övrigt. Som utredningen närmare utvecklat (SOU 1970: 31 s. 107—108) synes det dock av skilda

Prop. 1972:138 75

anledningar i allmänhet inte vara lämpligt att beivra fyUeri med tillrättavisning.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke har utformats i nära överensstämmelse med den föreslagna nya lydelsen av 32 kap. 6 § BrB.

18 §

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 16 § DL och 22 § utredningsförslaget, har angetts att närmare föreslcrifler rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

6.7.3. Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)

8 §

Ändringarna i paragrafens första stycke är en följd av arreststraffets avskaffande samt införandet av den nya disciplinstrafformen fritidsstraff och möjligheten att kombinera sådant straff med discipUnbot.

22 §

I 22 § första stycket 1 MRL föreskrivs att bestraffningsberättigad befattningshavare genast skall hänskjuta mUitärt brottmål till åklagaren om i målet finns annan målsägande än kronan. Som framgår av den aUmänna motiveringen förordar jag i detta hänseende en ändring som innebär att sådant hänskjutande inte skall behöva ske när målsäganden förklarar att han inte ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet och inte heUer eljest begär att målet skall handläggas vid domstol samt hinder i övrigt inte möter mot att straff för brottet åläggs i disciplinmål.

Rörande den lagtekniska utformningen av denna ändring har utredningen för sin del föreslagit att nyss angivna förutsättningar skall anges i punkt 1 i förevarande lagrum. Hovrätten över Skåne och Blekinge har med anledning härav invänt att i sak samma resultat nås om punkt 1 i SläUet upphävs. Jag delar denna uppfattning. Av 10 § 2 framgår, att straff inte får åläggas i disciplinmål om annan målsägande än kronan finns och denne förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eUer eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol. Vidare föreskrivs i 22 § första stycket 2 att mUitärt brottmål skaU hänskjutas till åklagaren om straff för brottet inte får åläggas i disciplinmål. Om 22 § första stycket 1 upphävs, följer av 22 § första stycket 2 jämfört med 10 § 2 att hänskjutande tiU åklagaren skall ske om i målet finns annan målsägande än kronan och denne förklarar sig ämna föra tolan om enskUt anspråk i anledning av brottet eUer eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol. Därmed har i praktiken nåtts samma resultat som med den av utredningen föreslagna ändrade lydelsen av bestämmelsen i 22 § första stycket 1. Jag förordar därför att sistnämnda bestämmelse upphävs.

Prop. 1972:138 76

Ändringen i första stycket 4 har föranletts av förslaget om arreststraffets avskaffande samt införande av fritidsstraffet och kombinationen av sådant straff med disciplinbot.

Pcffagrafens andra stycke har undergått viss justering till följd av ändringen i 79 §.

I den allmänna motiveringen har jag förordat att möjligheterna för bestraffningsberättigad befattningshavare att avskriva mål vidgas. Förslaget härom har kommit till uttryck i ändringar i fjärde stycket av förevarande paragraf.

40 §

Förevarande paragrafs första stycke anger i vilka fall den bestraffningsberättigade är skyldig att personligen hålla förhör med den misstänkte. Enligt paragrafens nuvarande lydelse föreUgger i regel sådan skyldighet dels om anledning förekommer att ålägga den misstänkte arrest i mer än åtta dagar, dels om den misstänkte inte fyUt 18 år, och dels om den misstänkte gjort framställning om sådant förhör. Arreststraffets avskaffande har till följd att den förstnämnda situationen bortfaller.

Om den bestraffningsberättigade avser att ålägga fritidsstraff och särskilt om det blir aktuellt att ålägga sådant straff i kombination med disciplinbotsstraff kan det, som utredningen framhåUit, många gånger vara lämpligt att den bestraffningsberättigade personligen hör den misstänkte. Någon bindande föreskrift härom har emellertid inte ansetts påkaUad.

43 §

Paragrafens andra stycke, som innehåller bestämmelser om lid för fuUföljd av talan mot beslut i disciplinmål, har fått ändrad lydelse tUl följd av förslaget om arreststraffets avskaffande. Eftersom fritidsslraff föreslås i regel gå i verkställighet utan hinder av alt beslutet inte vunnit laga kraft (53 § MRL), finns det inte skäl att föreskriva så kort fuUföljds-tid som nu gäller i fråga om arrest, I likhet med vad som gäller i fråga om disciplinbot har fullföljdstiden när det gäUer fritidsslraff beslämts till två veckor.

49 §

I likhet med utredningen anser jag att beslut om fritidsstraff i princip skall kunna verkställas uton hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft. Förslag med denna innebörd kommer att redovisas under 53 §. Om den straffskyldige i sådant fall fullföljt talan mot slraffbeslutet bör domstolen ha möjlighet att skyndsamt pröva frågan om inhibition av straffverkställigheten. I detta syfte har i förevarande paragrafs tredje stycke intagits en bestämmelse, vilken medför skyldighet för åklagaren

Prop. 1972:138 77

alt vid fullföljd av talan mot straffbeslut varigenom ålagts fritidsstraff som skall verkstäUas utan hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft, utan avbidan på sådan ulredning som avses i 48 §, ofördröjligen lUl rätten översända den slraffskyldiges fullfölj dsinlaga jämte handlingarna i målet. Rätten blir då i tUlfälle atl, om skäl härför anses vara för handen, omedelbart förordna att vidare verkställighet inte skall ske. Då det är av värde att åklagaren yttrar sig i frågan huruvida inhibition bör ske eller inte, har vidare föreskrivits alt åklagaren vid översändande av fullföljdsinlagan skall bilägga eget yttrande i inhibitionsfrågan.

51 §

I paragrafen, som innehåller bestämmelser om förfarandet vid domstol, har intagits en uttrycklig föreskrift om att Uahibitionsbeslut kan meddelas utan att part kaUats tUl förhör mför rätten. Den nuvarande bestämmelsen om alt rätten skaU förordna att klagande som avtjänar arreststraff skall inställas tUl sådant förhör föreslås upphävd. För tydlighetens skull har vidare angetts att domförhelsregeln i tredje stycket gäller vid avgörande av själva saken.

53 §

53—56 §§ i gällande lydelse innehåller bestämmelser om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål varigenom ålagts disciplinbot eller arrest. Bestämmelserna innebär i huvudsak att beslut om discipUnbot i regel skall verkställas utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft men att däremot beslut om arrest i regel går i verkställighet först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Utredningen har föreslagit att den verkställighetsbestämmelse som f. n. gäller i fråga om disciplinbot skall efter en mindre jämkning vidgas att gälla även i fråga om fritidsslraff. Detta förslag har avstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge, som ansett övervägande skäl tala för att fritidsslraff skall följa de verkställighetsregler som nu gäller för arrest och som innebär att beslut om arrest i disciplinmål i regel inte går i verkställighet omedelbart.

TiU stöd för den av utredningen valda lösningen kan enligt min mening starka skäl anföras. Allmänt sett gäUer att ett disciplinmedel är verksammare om det kan bringas tiU verksläUighet i nära anslutning tUl förseelsen än om lång tid förflyter, vUket skuHe kunna bli faUet om verkstälUgheten kan ske först när beslutet vunnit laga kraft. Fritidsstraffet framstår uppenbarligen som ett mmdre aUvariigt ingripande än arreststraffet. Rättssäkerhetshänsyn gör sig följaktligen inte gällande med samma styrka i fråga om fritidsstraff som när det gäller anest. Det Ugger närmare tUl hands att göra en jämförelse med tillrättavisningen utegångsförbud, från vilket fritidsstraffet skiljer sig praktiskt taget endast genom alt det åläggs för längre tid. Utegångsförbud

Prop. 1972:138 78

går i verkställighet omedelbart (69 §). VisserUgen tar det betydligt längre tid för domstol att efter fullföljd av talan ändra ett beslut om fritidsstraff än det tar att få etl beslut om utegångsförbud omprövat av högre militär befatiningshavare. Det kan sålunda antagas oftare inträffa i fråga om fritidsstraff än när det gäUer utegångsförbud att påföljden helt eller delvis redan har verkställts, när målet slutiigt avgörs. A andra sidan torde olägenheterna med en sådan ordning till viss del begränsas genom den i 49 § tredje stycket föreslagna bestämmelsen som gör det möjUgt för domstol efter fullföljd talan mot beslut om fritidsslraff att skyndsamt förordna om inhibition av verkstälUgheten. Eftersom mUitär befattningshavare får ålägga discipUnstraff endast om det föreUgger nöjaktig ulredning om att den misstänkte begått förseelsen, vilket praktiskt sett innebär att denne måste ha erkänt de faktiska omständighetema, föreligger ingen reell risk för felaktiga straffbeslut såvitt gäller själva skuldfrågan. I fråga om gämingens straffbarhel och straffmätningen torde auditörens medverkan vid straffbesluten utgöra en tillräcklig rättssäkerhelsgaranti.

Till det anförda kommer att i vissa fall av mycket korta tjänstgöringstider fritidsstraffet skulle kunna bU helt illusoriskt om det inle skulle kunna verkställas förrän straffbeslutet vunnit laga kraft. Eftersom fritidsslraff lill skillnad från arreststraff kan verkställas endast under lid då den straffskyldige är tjänstgöringsskyldig skulle nämligen den straffskyldige genom fullföljd av talan kunna hålla verkställighetsfrågan öppen till dess tjänstgöringsskyldigheten upphört.

Med hänsyn tUl det anförda anser jag i likhet med utredningen att beslut i disciplinmål varigenom fritidsslraff ålagts bör, liksom när det gäller beslut om disciplinbot, gå i verkställighet utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft, om inte den bestraffningsberättigade annorlunda förordnal. Bestämmelsen i förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.

54—56 §§

Dessa paragrafer har upphävts tUl följd av förslaget om arreststraffets avskaffande.

64 §

Paragrafen har undergått en mindre justering som en följd av förslaget om avskaffande av arreststraffet.

66 §

Paragrafen mnehåUer bestämmelser om vUka befattningshavare som har rätt att ålägga tiUrättavisning.

Enligt tredje stycket i dess lydelse före den 1 juli 1972 — vUken utgår från det fömtvarande tjänsteställningssystemet mom krigsmakten

Prop. 1972:138 79

—■ hade kompanichef och motsvarande chef tiUrättavisningsrätt i fråga om underlydande underbefäl och meniga. Utredningen föreslog att denna befogenhet inte längre skall gälla i fråga om underbefäl som är underkastat ämbetsansvar, dvs. enligt det fömtvarande systemet befäl av lägst furirs grad. Sådant underbefäl bör enligt förslaget vara jämställt med officerare och underofficerare i fråga om vem som skall ha tillrättavisningsrätt över dem.

Utredningens förslag har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Chefen för armén har dock avstyrkt förslaget utom såvitt gäUer underbefäl av mslmästares och överfurirs grad. Som skäl för avstyrkandet har anförts att kompanichefs möjlighet atl snabbt kräva ordning och rättelse bland personal under ulbildning vid kompaniet skulle eftersättas om förslaget genomförs. Även Centralförbundet för befälsutbildning har ställt sig kritiskt till förslaget.

I samband med införandet fr. o. m. den 1 juli 1972 av det nya tjänsteställningssystemet inom krigsmakten (prop. 1972: 44, FU 13, rskr 166) har vidtagits viss ändring i förevarande bestämmelser. Ändringen, som inte utgör något ställningstagande lUl utredningens nyssnämnda förslag, innebär att kompanichefs och motsvarande chefs tUlrättavisningsrätt skaU gälla i fråga om gmppbefäl (tidigare furir, korpral och vicekorpral) och meniga. I sak innebär detta att de av fömtvarande underbefäl som i det nya systemet fått sergeants eller fanjunkares tjänstegrad, dvs. i huvudsak det förutvarande äldre yrkesunderbefälet, inte längre kan tiU-rältavisas av chef för kompani eller motsvarande chef. Såtillvida utgör aUtså ändringen elt steg i riktning mot genomförande av det förslag som utredningen lagt fram.

Efter det nya tjänsteställningssystemets genomförande är befäl av lägst överfurirs grad samt de som innehar motsvarande tjänsteställning underkastade ämbetsansvar. I fråga om fast anställd personal innebär detta inte någon ändring i sak av vad som gällt tidigare. Den som utexamineras från instruktörskola I eller motsvarande skola blir i det nya tjänsteställningssystemet överfurir i stället för som tidigare furir. Vad angår värnpliktiga kommer den som enligt det nya systemet undergår UtbUdning tiU befattning för plutons- eUer kompanibefäl — vilket motsvarar utbUdning tUl vämpliktig underofficer eUer officer enligt det fömtvarande systemet — att liksom hittUls vid gmndutbUdningens avslutande befordras från furir tUl sergeant. Ifrågavarande vämpliktiga blir alltså på grund av den ändrade bestämmelsen om ämbetsansvaret underkastade sådant ansvar vid en senare tidpunkt än vad som gällt tidigare.

Enligt min mening synes det rimligt att överfurirer enligt det nya tjänsteställningssystemet undantas från kompanichefs tUlrättavisningsrätt. Däremot bör — tUl skUlnad mot vad utredningen föreslagit — värnpliktiga furirer som undergår utbUdning tUl plutons- eller kompanibefäl liksom hittUls vara underkastade ifrågavarande tUlrättavisningsrätt. I

Prop. 1972:138 80

detla hänseende anser jag mig alltså böra tUlgodose de synpunkter som framförts under remissbehandlingen. På gmnd av det anförda bör den tUlrättavisningsrätt som tillkommer chef för kompani eller därmed svarande avdelning avgränsas så, alt den skall avse underlydande som inte har ämbetsansvar.

67 §

Den som vill begära omprövning av tUlrättavisning som ålagts honom skaU enligt 68 § MRL skriftiigen eller muntligen göra framställning därom hos närmast högre befattningshavare som har bestraffningsrätt. I likhet med utredningen anser jag det vara ett rättssäkerhetskrav att den tiUrältavisade genast får besked om denna möjlighet atl få beslutet omprövat. Någon bestämmelse om underrättelseskyldighet finns emellertid inte i gällande lag. I enlighet med vad utredningen föreslagit har därför i etl nytt andra stycke i förevarande paragraf intagits en bestämmelse att tillrättavisad genast skall underrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tUlrältavisningsbeslutet.

79 §

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om vem som är åklagare i militärt brottmål. Som jag anfört i den allmänna motiveringen är viss ändring i paragrafen påkallad till följd av skadeståndslagen (1972: 207) och kungörelsen (1972: 416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall. Jag viU härom anföra följande.

Skadeståndslagen, som trätt i kraft den 1 juli 1972, innebär en väsentlig utvidgning av det skadeståndsansvar som kan drabba staten. Sålimda skall staten i princip ersätta skada som vållas genom fel eUer försummelse vid myndighetsutövning. Enligt den nyssnämnda kungörelsen regleras sådan skada för statens räkning i vissa faU av justitiekanslem. Denne förhandlar därvid för statens räkning med den som kräver skadestånd och för statens talan i saken inför domstol.

Man får räkna med att det kan komma att resas skadeståndsanspråk mot staten i anledning av förfarande av tjänsteman vilket innefattar ämbetsbrott. Givetvis är det angeläget att juslitiekanslerns funktion som statens ombud i skadeståndsmålet inte kommer i konflikt med hans uppgifter som särskUd åklagare i fråga om ämbetsbrott. Risken för sådana konfliktsituationer har emellertid till väsentlig del eliminerats genom att åklagarinstruktionen (1964: 739) ändrats i samband med skadeståndslagens ikraftträdande (SFS 1972: 417). Sålunda kan riksåklagaren numera generellt vara allmän åklagare i mål om ansvar på gmnd av s. k. självständigt ämbetsbrott av statstjänsteman som inte är underkastad disciplinär bestraffning. Tidigare hade riksåklagaren denna befogenhet endast i fråga om tjänsteman inom åklagarväsendet (3 § första stycket åklagarinstmktionen i dess lydelse före den 1 juli 1972). Riksåklagaren

Prop. 1972:138 81

kan sålunda i nu avsedda fall enligt den nya ordningen från justitiekanslern överta mål där konflikter av det berörda slaget kan tänkas uppkomma.

På grund av 79 § MRL saknar emellertid riksåklagaren fortfarande befogenhet att vara åklagare när det gäller självständigt ämbetsbrott av krigsman som bestrider regementschefs eller därmed likstäUd eller högre tjänst. Enligt paragrafen är nämligen justitiekanslern ensam behörig att vara åklagare i sådant mål. TiU undvikande av berörda konfliktsituationer bör riksåklagaren kunna fungera som allmän åklagare även i dessa fall. Jag förordar därför att förevarande paragraf ändras så, att riksåklagaren i mål av ifrågavarande slag får samma befogenhet som f. n. tillkommer justitiekanslem.

6.7.4. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1973.

Några övergångsbestämmelser till ändringarna i BrB torde inte behövas.

I 5 § BrB:s promulgationslag föreskrivs, att straff skaU bestämmas efler den lag som gällde när gärningen företogs men att om annan lag gäller när dom meddelas, den lagen skall tUlämpas om den leder tiU frihet från straff eUer tUl lindrigare straff. Vid bedömandet om den nya lagstiftningen leder till lindrigare straff skall sålunda en jämförelse ske mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta faUet genom tillämpning av den äldre och den nya lagen. I allmänhet torde i fall som det i förevarande sammanhang är fråga om jämförelsen leda lill att den nya lagen skall tUlämpas. Särskilt är att märka att den nya strafformen fritidsstraff är en lindrigare påföljd än arreststraffet.

I fråga om verkställighet efler nya disciplinlagens ikraftträdande av disciplinstraff som ålagts enligt den äldre lagen bör sistnämnda lag till-lämpas. En övergångsbestämmelse av delta innehåll har upptagils i andra stycket av övergångsbestämmelserna till den nya disciplinlagen.

För tydlighetens skull har i en övergångsbestämmelse till lagen om ändring i MRL föreskrivits atl äldre bestämmelser fortfarande skall till-lämpas i fråga om disciplinstraff som ålagts enligt äldre lag.

7 Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om disciplinstraff för krigsmän,

3. lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472),

4. lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig

inhämtas genom utdrag av protokollet.

6 Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

6 §

DiscipUnstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar. Straffet verkställes i militärhäkte.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst tjugo dagar.

6 §

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest, fritidsstraff och disciplinbot.

7 §

Arrest ådömes i minst åtta och högst trettio dagar. Straffet verkställes i mUitärhäkte.

8 §
Fritidsstraff utgöres

för den som är förlagd ombord å fartyg av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, minst fem och högst åtta, på fritid lämna fartyget, och

för den som icke är förlagd såsom förut angivits av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom bostaden.

Prop. 1972:138 84

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst trettio dagar. Sådant straff må ådömas jämte fritidsstraff enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Disciplinstraff för krigsmän är, enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest, fritidsslraff och disciplinbot.

2 §

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, även i stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. brottsbalken eUer om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet all straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Böter får dock användas i stäUet för disciplinstraff, om med hänsyn till den tilltalades tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff är lämpligare än disciplinstraff.

Vid tillämpning av andra stycket skall böterna, i fall då discipUnstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömes dock böterna omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 §

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet all mål därom skall handläggas såsom militärt mål får i stället för böter ådömas disciplinstraff, om sådant straff är lämpligare med hänsyn till den tilltalades tjänstgöringsförhållanden och brottels art.

4 §

Arrest får åläggas endast då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden.

5 §

Den som undergår arrest dellager i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger åtta dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring, om ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande

Prop. 1972:138 85

särskilda skäl annorlunda förordnals. Om arrest utan tjänstgöring skulle medföra fara för arrestanlens hälsa, skall han under hela strafftiden eller återstoden därav deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som till följd av straffet icke dellager i tjänstgöring och som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer.

Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag till tjugofyra tim-

6 §

Den som undergår arrest får ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt får i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt tiU läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga besök endast då det i särskilt faU medges.

Avbrott i eller uppskov med verkstäUigheten av arrest får äga rum i den mån det är nödvändigt med hänsyn tUl tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligger. Som sådant synnerUgt skäl skall anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkställighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen.

7 §

Fritidsstraff beräknas efter kalenderdag.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av fritidsstraff får äga rum i den mån det finnes påkallat med hänsyn tUl tjänsten eUer den straffskyldiges hälsa eller då särskUda skäl därtill eljest föreligger. Dag vamnder beslut om avbrott meddelas skall tUlgodoräknas den straffskyldige såsom verkställd om fritid inträtt för honom före beslutet.

Om fritidsstraff icke kan verkställas på grund av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall i stället för varje dag, under vilken verkställighet ej kan äga mm, löneavdrag ske med belopp som i 5 § sägs. Kan löneavdrag ej göras, skaU motsvarande belopp gäldas. Om sådant belopp gäller vad nedan i 8 § tredje stycket stadgas.

8 §

Disciplinbot utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag lill belopp som i 5 § sägs. Är löneavdrag ej tillämpligt, skall den tilltalade förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

VerkstäUighet av löneavdrag får fördelas på flera avlönmgstiUfäUen.

Kan disciplmbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skaU i StäUet molsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tUlfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till fängelse får ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

9 §

Om det är påkallat för den tilltalades tiUrättaförande eller av hänsyn tUl disciplinen och ordningen inom krigsmakten, får disciplinbot åläggas vid sidan av fritidsstraff.

Prop. 1972:138 86

10 §

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tillämpning av de högsta och lägsia mått som anges i 32 kap. 7—9 §§ brottsbalken.

11 §

Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs, användas såsom gemensamt straff för flera brott endast när disciplinstraff kan följa å vart och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall, såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas i böter; om särskUda skäl föranleder därtUl, får dock i stähet dömas till disciplinstraff. Högsta och lägsia gemensamma straff i böter eller fängelse beräknas, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten, såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället för disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskUda skäl är därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

12 §

Förekommer på en gång lUl verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon blivit fälld till särskUda arreststraff, sammanlägges straffen med varandra. Motsvarande gäller om särskUda fritidsstraff på en gång förekommer tiU verkställighet. Sammanlagd strafflid får icke överstiga arrest i fyrtio dagar eller fritidsstraff i tjugofem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den slraffskyldige kan ha utstått av straffen.

13 §

Skall på en gång verkstäUas dels dom eller beslut varigenom någon fällts tUl arrest, dels ock dom eUer beslut varigenom han fällts till fritidsstraff, skall i den mån den slraffskyldige är tjänstgöringsskyldig fritidsstraffet eller vad som återstår därav övergå till arrest. Därvid skall en dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest. Brutet daglal förfaller. Sammanlagda arresltiden får icke överstiga fyrtio dagar. Från arresltiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av del tidigare arreststraffet.

Om del av fritidsstraff ej enligt första stycket kan övergå tiU arrest tUl följd av att den straffskyldige ej är Ijänstgöringsskyldig gäller vad i 7 § tredje stycket sägs.

14 §

Skall på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fäUts tUl arrest eller beslut varigenom fritidsslraff sammanlagts med arrest, dels ock dom eUer beslut varigenom han dömts tiU fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts eUer utgör förvandlingsstraff för böter, skaU arreststraffet övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen.

Prop. 1972:138 87

Förekommer, när den dömde skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, samtidigt tUl verkställighet dom eller beslut om arrest eller beslut varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, skall behandlingen träda i stället för arreststraffet eUer vad som återstår därav.

Vid sammanträffande av verkställighet av dels dom eller beslut om fritidsstraff, dels ock dom om fängelse på viss tid skall fritidsstraffet på sätt som stadgas i 7 § tredje stycket övergå till löneavdrag eller gäldande av visst belopp i pengar. Skall någon undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt tUl verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för fritidsstraffet eller vad som återstår därav.

15 §

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras tUl verkställighet, om den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff, av fritidsslraff och av arreststraff med fritidsstraff förordnar den som har atl befordra straffbesluten tUl verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

16 §

Har arrest ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller tUl fängelse på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Motsvarande gäller om någon som ålagts fritidsstraff slutligen dömes tUl sådant straff på längre tid eller till arrest eller till fängelse på viss tid, varvid varje dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest eUer en halv dags fängelse. Uppkommer brutet dagtal, skall den brutna dagen anses som hel dags arrest eller fängelse.

17 §

Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff slutligen i målet dömes till sådant straff på kortare tid, skall från det nya straffet avräknas vad den dömde utstått av det först ålagda straffet. Dömes någon tUl fritidsstraff eller sådant straff jämte disciplinbot i stället för arrest eller lUl disciplinbot, böter eller suspension i stället för arrest eller fritidsstraff, får domstolen förordna alt straffet enligt det nya straffbeslutet helt eller till viss del skall anses verkställt genom vad den dömde utstått av arresl-eller fritidsstraffet.

18 §

Dömes den som ålagts arrest slutiigen i målet till arrest på kortare tid eller till fritidsstraff i stället för arrest, skall till honom utbetalas vad enligt 5 § innehållits för lid vamnder innehållande ej skolat ske enligt det nya slraffbeslutet. Utbetalning skall dock ej ske i den mån innehållet belopp enligt vad i andra stycket sägs kan avräknas å disciplinbotsstraff som enligt det nya straffbeslutet ådömts jämte frUidsslraff.

Prop. 1972:138 88

Har arrest eUer fritidsstraff ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd tiU disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya slraffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas.

Om den som ålagts arrest eller fritidsslraff slutligen i målet dömes till annan påföljd än i 16—18 §§ sägs eller befrias från påföljd, skall enligt 5 § eUer 7 § tredje stycket innehållet belopp utbetalas.

Om dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 8 § innehållet eller eriagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes tUl disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutct har att vidkännas.

19 §

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

20 §

Arrest och fritidsstraff bortfaller om verkställighet ej börjat inom tre år från del slraffbeslutet vann laga kraft. Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga molsvarande tUlämpning i fråga om den fortsatta verkstäUigheten. Har ej inom samma tid lill fullo skett i 7 § avsett löneavdrag eller gäldande av motsvarande belopp, får vidare verkställighet icke ske.

Disciplinbot bortfaUer i den mån straffet ej verkställts inom tre år från del beslutet om disciplinbot vann laga kraft.

21 §

För förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål skall tUlrättavisning användas i stället för disciplinär bestraffning om tillrättavisning är lämpligare än straff.

Såsom tillrällavisning får tillämpas

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, atl utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eUer annan särskUd uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på frilid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning (utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord å fartyg förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud);

för den som icke är förlagd såsom förut angivits förbud att under bestämd lid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden (utegångsförbud).

Det är ej tillåtet all för samma förseelse eller eljest på en gång ålägga mer än ett slag av tillrättavisning. Extratjänst får ej användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eUer tjänstbarhet.

22 §

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den , då lagen den 30 juni 1948 (nr

449) om disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att gälla.

Vad som stadgas i den nya lagen skall med undantag för fall som avses i de två nästföljande styckena äga tillämpning även då fråga är om brott som förövats före lagens ikraftträdande.

Har, innan den nya lagen trätt i krafl, disciplinstraff ålagts av militär befattningshavare eller domstol, skall äldre bestämmelse om sådant straff tillämpas även då högre rätt efler nya lagens ikraftirädande dömer till ansvar i målet.

I fråga om verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff som ålagts enligt äldre lag skall dittUls gäUande bestämmelser äga tillämpning.

Uppställning för underlättande av jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna disciplinlagen

(Nuvarande lydelse)

1 § Disciplinstraff för krigsmän äro, enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest och disciplinbot.

2 §

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. brottsbalken eUer om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Den som icke eller endast tillfäUigt tjänstgör vid krigsmakten skall dock dömas till böter i stället för arrest, om det med hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för

Härigenom förordnas som följer.

(Föreslagen lydelse)

1 §
Disciplinstraff för krigsmän är,

enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest, fritidsstraff och disciplinbot.

2 §
Disciplinstraff ådömes, utom för

brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, även i stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap, brottsbalken eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Böter får dock användas i stället för disciplinstraff, om med hänsyn tUl den tilltalades tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff är lämpligare än discipUnstraff.

(Nuvarande lydelse)

disciplinen och särskilda skäl ej föranleda till annat. Böter må ock eljest användas i stället för disciplinstraff, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff.

Vid tillämpning av andra stycket skola böterna, i faU då discipUnstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömas dock böterna omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 § I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn tUl den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art.

(Föreslagen lydelse)

Vid tiUämpning av andra stycket skall böterna, i fall då disciplinstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömes dock böterna omedelbart i penningar, högsl femhundra kronor.

3 § I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom mUitärt mål får i stället för böter ådömas disciplinstraff, om sådant straff är lämpligare med hänsyn tUl den tilltalades tj änstgöringsförhållan-den och brottets art.

4 § Den som undergår arrest deltager i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar, I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring, där ej i straffbeslutet på gmnd av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskUda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arrestanlens hälsa, skall han under hela strafftiden eUer vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigs-

4 § Arrest får åläggas endast då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden.

5 §

Den som undergår arrest deltager i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger åtta dagar, I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring, om ej i straffbeslutet på gmnd av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskUda skäl annorlunda förordnats. Om arrest utan tjänstgöring skulle medföra fara för arrestanlens hälsa skall han under hela strafftiden eller återstoden därav dellaga i tiänstgöring.

Under strafftiden skall den som till följd av straffet icke deltager

(Nuvarande lydelse)

makten vidkännas löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer.

Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag tiU tjugofyra tun-mar.

5 §

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skaU beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet utföra lämpligt arbeie som anvisas honom. Arrestant äger rätt tUl läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga besök endast då det i särskilt fall medgives.

Avbrott i eUer uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn tiU tjänsten eUer den arresterades hälsa eUer då synnerliga skäl därtUl eljest föreligga. Som sådant synnerligt skäl skaU anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkstälUghet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen.

(Föreslagen lydelse)

i tjänstgöring och soin åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer.

Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag tiU tjugofyra timmar.

6 §

Den som undergår arrest får ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet, Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfäUe att dagligen vistas utomhus minst en timme samt får i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt tiU läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga besök endast då det i särskilt fall medges.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest får äga rum i den mån det är nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligger. Som sådant synnerUgt skäl anses all under tjänstgöringsperiod, vUken ej överstiger fyrtio dagar, verksläUighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen.

7 §

Fritidsstraff beräknas efter kalenderdag.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av fritidsstraff får äga rum i den mån det finnes påkallat med hänsyn till tjänsten eller den straffskyldiges hälsa eller då särskiliia skäl därtill eljest föreligger. Dag varunder beslut om avbrott meddelas skall tillgodoräknas den straffskyldige såsom verkställd om fritid inträtt för honom före beslutet.

Om fritidsstraff icke kan verkställas på grund av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall i stället för varje

(Nuvarande lydelse)

6 §

Disciplinbot utgöres av löneavdrag, vUket bestämmes för dag tUl belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tiUämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda elt belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn tUl löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

VerkstäUighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp lUl frihetsstraff skall ej äga mm. 1 övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten gälla vad som är stadgat belräffande bötesstraff.

(Föreslagen lydelse)

dag, under vilken verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske med belopp som i 5 § sägs. Kan löneavdrag ej göras, skall motsvarande belopp gäldas. Om sådant belopp gäller vad nedan i 8 § tredje stycket stadgas.

8 § Disciplinbot ulgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag tUl belopp som i 5 § sägs. Är löneavdrag ej tiUämpligt, skaU den tilltalade förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skaU i StäUet motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp tUl fängelse får ej äga mm. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

(Nuvarande lydelse)

8 §

DiscipUnstraff må, om ej annat sägs, användas såsom gemensamt straff för flera brott allenast när discipUnstraff kan följa å vart och elt av brotten.

Gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall, såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas i böter; om särskilda skäl äro därtill, må dock i stället dömas liU discipUnstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eller fängelse beräknas, då disciplmstraff är utsatt för något av brotten, såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället för disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott må, om särskUda skäl äro därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

9§

Förekomma på en gång till verksläUighet flera domar eller beslut varigenom någon blivit fäUd tUl särskilda arreststraff, sammanläggas straffen med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

(Föreslagen lydelse)

11 §

Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs, användas såsom gemensamt straff för flera brott endast när disciplinstraff kan följa å vart och etl av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall, såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas i böter; om särskilda skäl föranleder därtill, får dock i stället dömas till discipUnstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eUer fängelse beräknas, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten, såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället för disciplinstraffet.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskilda skäl är därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

12 § Förekommer på en gång tUl verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon blivit fälld tiU särskilda arreststraff, sammanlägges straffen med varandra. Motsvarande gäller om särskilda fritidsstraff på en gång förekommer till verkställighet. Sammanlagd strafftid får icke överstiga arrest i fyrtio dagar eller fritidsstraff i tjugofem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen.

(Nuvarande lydelse)

Skola på en gång verkställas dels dom eUer beslut varigenom någon fällts tiU arrest, dels ock dom eUer beslut varigenom han dömts tiU fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, skall arreststraffet övergå tUl fängelse. Därvid skaU varie dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

Förekommer till verkställighet dom eller beslut om arrest när den dömde skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall denna behandling träda i stället för arreststraffet eller vad som återstår därav.

(Föreslagen lydelse)

vad som återstår därav övergå till arrest. Därvid skall en dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest. Brutet dagtal förfaller. Sammanlagda arresltiden får icke överstiga fyrtio dagar. Från arresltiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av det tidigare arreststraffet.

Om del av fritidsstraff ej enligt första stycket kan övergå till arrest till fölfd av att den straffskyldige ej är tjänstgöringsskyldig gäller vad i 7 § tredje stycket sägs.

14 §

SkaU på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest eller beslut varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts tUl fängelse på viss lid, vare sig del omedelbart ådömts eller utgör förvandluigsstraff för böter, skall arreststraffet övergå tiU fängelse. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen.

Förekommer, när den dömde skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, samtidigt till verkställighet dom eller beslut om arrest eller beslut varigenom frUidsslraff sammanlagts med arrest, skall behandlingen träda i stället för arreststraffet eUer vad som återstår därav.

(Nuvarande lydelse)

10 §

Dom eUer beslut varigenom disciplmstraff ålagts skall befordras till verkstälUghet där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelnmgen och eljest av bestraffnuigsberättigad befattningshavare som med hänsyn tiU den dömdes vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

11 §
Har arrest ålagts någon och
varder han i målet slutligen dömd
till arrest på längre tid eUer till
fängelse på viss tid, skall från det
la straff avräknas vad han utstått
av förstnämnda straff, därvid var
je dags arrest anses svara mol en
dags fängelse.-----

(Föreslagen lydelse)

i 28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt till verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff, skall behandlingen träda i StäUet för fritidsstraffet eller vad som återstår därav.

15 §

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skaU befordras till verkställighet, om den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare som har bestraffningsrätt i discipUnmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är närmast därtUl.

Om sammanläggning av arreststraff, av fritidsstraff och av arreststraff med fritidsstraff förordnar den som har alt befordra straffbeslulen tUl verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

16 § Har arrest ålagts någon och blir han i målet slutiigen dömd tUl arrest på längre tid eller till fängelse på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Motsvarande gäller om någon som ålagts fritidsstraff slut-ligen dömes till sådant straff på längre tid eller till arrest eller till fängelse på viss tid, varvid varje dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest eller en halv dags fängelse. Uppkommer brutet dagtal, skall den brutna dagen anses som hel dags arrest eller fängelse.

17 § Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff slutligen i målet dömes till sådant straff på kortare tid, skall från det nya straffet

(Nuvarande lydelse)

--------- -en dags fängelse. Dö
mes han till arrest på kortare tid,
skall vad enligt 4 § innehållits för
överskjutande tid utbetalas. —

--------- överskjutande tid utbe
talas. Dömes han tUl disciplinbot,
böter eller suspension, skall enligt
4 § innehållet belopp avräknas å
vad han enligt det nya straffbe
slutet har att vidkännas eUer, i
den mån det ej kan ske, utbetalas;
och skall i övrigt det andra straf
fet anses verkställt genom utstå
ende av arreststraffet i den mån
domstolen funnit skäligt så för
ordna. Dömes han annorlunda än
förut är sagt eller befrias han från
ansvar i målet, skall enligt 4 §
innehållet belopp utbetalas.

Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eUer delvis verkställts, skaU enligt 6 § innehållet eller eriagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes tiU disciplinbot eUer böter, kan aväknas å vad han enUgt det nya straffbeslutet har att vidkännas.

(Föreslagen lydelse)

avräknas vad den dömde utstått av det först ålagda straffet. Dömes någon till fritidsstraff eller sådant straff jämte disciplinbot i stället för arrest eller till disciplinbot, böter eller suspension i stället för arrest eller fritidsstraff, får domstolen förordna att straffet enligt det nya straffbeslutet helt eller till viss del skall anses verkställt genom vad den dömde utstått av arrest- eller fritidsstraffet.

18 §

Dömes den som ålagts arrest slutligen i målet till arrest på kortare tid eller till fritidsstraff i stället för arrest, skall till honom utbetalas vad enligt 5 § innehållits för tid varunder innehållande ef skolat ske enligt det nya straffbeslutet. Utbetalning skall dock ej ske i den mån innehållet belopp enligt vad i andra stycket sägs kan avräknas å disciplinbotsstraff som enligt det nya straffbeslutet ådömts jämte fritidsstraff.

Har arrest eller fritidsstraff ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd tUl disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas.

Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff slutligen i målet dömes till annan påfölfd än i 16— 18 §§ sägs eller befrias från påföljd, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp utbetalas.

Om dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efler det straffet helt eUer delvis verkställts, skall enligt 8 § innehållet eUer eriagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya slraffbeslutet har alt vidkännas.

(Nuvarande lydelse)

12 §

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte vUlkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl discipUnstraf-fet.

13 §

Arrest bortfaller, om verkställighet ej börjat inom tre år från det arrestbeslutet vann laga kraft. Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande tiUämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten.

DiscipUnbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om discipUnbot vann laga kraft.

14 § För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tUlrättavisning användas

varmng;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd lid, högst sju dagar, atl utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden (utegångsförbud);

förbud ombord å fartyg, att un-

7 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 138

(Föreslagen lydelse)

19 §

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken discipUnstraff ådömts jämte vUlkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enUgt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

20 §

Arrest och fritidsstraff bortfaller, om verkställighet ej börjat inom tre år från det straffbeslutet vann laga kraft. Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande tUlämpning i fråga om den fortsatta verkstälUgheten. Har ef inom samma tid till fullo skett i 7 § avsett löneavdrag eller gäldande av motsvarande belopp, får vidare verksläUighet icke ske.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinbot vann laga kraft.

21 §

För förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i discipUnmål skall tiUrättavisning användas i stället för disciplinär bestraffning om tillrättavisning är lämpligare än straff.

Såsom tiUrättavisning får tillämpas

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning (utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord

(Nuvarande lydelse)

der viss bestämd tid, högst sju dagar, eller för visst antal särskUda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag av tiUrättovisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträngning eUer av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

15 §

/ fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år.

16 §

Närmare föreskrifter rörande verkstälUghet av discipUnstraff och tiUrättavisning meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

å fartyg förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eUer under bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på frUid lämna fartyget (landgångsförbud);

för den som icke är förlagd såsom förut angivits förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden (utegångsförbud).

Det är ej tillåtet att för samma förseelse eUer eljest på en gång ålägga mer än ett slag av tUlrättavisning. Extratjänst får ej användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

22 § Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grand av anmälan eUer eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta målet tUl åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om strEiff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande;

4. om det finnes skäl antaga atl straffet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, disciplinbot eUer böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den beslraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade eljest på gmnd av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eUer

7. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målels hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

7t Riksdagen 1972.1 saml Nr 138

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på gmnd av anmälan eller eljest erhålUt kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta målet tiU åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan, såvida denne ej förklarar sig icke ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordra att målet handlägges vid domstol och hinder i övrigt ej möter mot att straff för brottet ålägges i disciplinmål;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § föi ordnat om den misstänktes gripande;

4. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer alt stanna vid arrest i högst femton dagar, vid fritidsstraff eller sådant straff jämte disciplinbot eller vid disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den beslraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade eljest på gmnd av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

7. om civU myndighet har att verkställa utredning angående annal brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Prövas saken vara av synnerligen ringa vikt, äger bestraffningsberättigad befattningshavare utan hinder av vad förut i denna paragraf sägs avskriva målet, under förutsättning att däri ej finnes annan målsägande än kronan samt att straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

Är saken av mindre vikt, äger bestraffningsberättigad befattningshavare utan hinder av vad fömt i denna paragraf sägs avskriva målet, därest annan målsägande än kronan ej finnes eller målsäganden förklarar att han icke ämnar föra talan om enskUt anspråk i anledning av brottet och ej heller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol samt hinder i övrigt ej möter mot att straff för brottet skulle få åläggas i disciplinmål. För avskrivning krävs dock ej att det klarlagts att den misstänkte begått brottet.

Finnes annan målsägande än kronan skall han, ont förutsättning i övrigt föreligger för att ålägga straff i disciplinmål, tillfrågas om han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol.

40 §

Har den bestraffningsberättigade ej själv håUit mUUärförhöret, skaU han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte, om anledning förekommer att ålägga honom arrest, så ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställning om sådant förhör.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hålUt mUitärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte, om anledning förekommer att ålägga honom arrest / mera än åtta dagar, så ock eljest om den misstänkte

ej fyllt aderton år eUer han gjort framställning om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl audilören vara tillslädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn tiU brottels svårhetsgrad eUer sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderiigt och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Audilören äger därvid framstäUa de frågor tiU den misstänkte, vUka han anser kunna tjäna tUl upplysning i målet.

Prop. 1972:138 101

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

49 § Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, skall han skyndsamt tUl rätlen insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Har klaganden fullföljt talan mot straffbeslut varigenom ålagts arrest- eller fritidsstraff, som må verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft, skall åklagaren utan avbidan å sådan utredning som avses i 48 § ofördröjligen till rätten översända fullföljdsinlagan jämte handlingarna i målet. Till fullföljdsinlagan skall åklagaren foga eget yttrande i frågan om vidare verkställighet bör ske.

51 §
Avvisas ej klagandens talan, sko- Avvisas ej klagandens talan, sko
la klaganden och åklagaren kallas la Idaganden och åklagaren kallas
tUl förhör inför rätten. Om instäl- till förhör inför rätten. Förord-
lände av klagande, som avtjänar nande om att vidare verkställighet
arreststraff enligt det beslut mot av arrest- eller fritidsstraff icke
vilket talan föres, förordnar rät- skall ske må dock meddelas utan
ten. Målet må, om saken finnes att part kallats till sådant förhör.
kunna nöjaktigt utredas, avgöras Om inställande av klagande,

utan hinder av att klaganden ute-     som avtjänar arreststraff enligt det
blivit. Rättens avgörande av sa-      beslut mot vilket talan föres, tor
ken sker genom beslut.            ordnar rätten. Målet må, om sa
ken finnes kunna nöjaktigt utre
das, avgöras utan hinder av att
klaganden   uteblivit.   Rättens   av
görande av saken sker genom be
slut.
Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av saken.

53 §
Beslut i disciplinmål varigenom Beslut i disciplinmål varigenom
disciplinbot ålagts skall, där den fritidsstraff eller disciplinbot ålagts
bestraffningsberättigade ej annor- får, där den bestraffningsberätti-
lunda förordnat, verkstäUas utan gade ej annorlunda förordnat,
hinder av alt beslutet ej vunnit verkställas utan hinder av att be
laga kraft. slutet ej vunnit laga kraft.

66 § Rätt att ålägga tiUrättovisning enligt 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän tUlkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt

Prop. 1972:138 102

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i disciplinmål, envar i fråga om den personal över vUken han har sådan rätt.

TiUrättavisningsrätt mot underlydande tUlkommer även den som, utan att äga bestraffningsrätt i discipUnmål, innehar ovan i 13 § första stycket omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eUer tjänsteklass, så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning.

Såvitt angår underlydande un- Såvitt angår underlydande som

derbefäl och meniga må tiUrätta- icke är underkastad ämbetsansvar

visning ock åläggas av chef för må tillrättavisning ock åläggas av

kompani eller däremot svarande chef för kompani eller däremot

avdelning, chef för utbildningsför- svarande avdelning, chef för ut-

band, sekond å fartyg vars chef bUdningsförband, sekond å fartyg

innehar lägst regementsofficers vars chef innehar lägst regements-

grad och i de faU Konungen be- officers grad och i de fall Ko-

slämmer annan befattningshavare nungen bestämmer annan befatt-

vid krigsmakten. Vad i detta styc- ningshavare vid krigsmakten. Vad

ke stadgas, skall icke äga tillämp- i detta stycke stadgas skall icke

ning å hemvämet. äga tillämpning å hemvämet.

67 § Innan någon meddelar tUlrättavisning, skaU han vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

Tillrättavisad skall genast underrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet.

Över meddelade tillrättovisnmgar skola föras anteckningar enUgt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

Ärrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar. Straffet verkställes i militärhäkte.

Disciplinbot ulgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskUt stadgat samt ådömes för minsl en och högst tjugo dagar.

Disciplinstraff för krigsmän äro fritidsstraff och disciplinbot.

Fritidsstraff utgöres,

Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst fyrtio dagar.

Disciplinbot må ådömas jämte fritidsstraff enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Prop. 1972:138 104

2 Förslag till

Lag om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas som följer.

1 § Disciplinstraff för krigsmän är, enligt vad som föreskrives i 32 kap. brottsbalken, fritidsstraff och disciplinbot.

2 § Disciplinstraff ålägges, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, i stället för böter, när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. brottsbalken eller om annat av krigsman förövat brott av sådan beskaffenhet att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Böter får dock ådömas för sådant brott, om böter är en lämpligare påföljd än disciplinstraff med hänsyn tUl den brottsliges tjänstgöringsförhåUanden och brottets art. I fråga om brott som avses i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömes böterna omedelbart i pengar, högst femhundra kronor.

3 § Har krigsman begått annat brott än sådant som avses i 2 § och skall målet handläggas som militärt mål, får disciplinstraff åläggas i stället för böter om disciplinstraff är en lämpligare påföljd med hänsyn lUI den brottsliges tjänstgöringsförhåUanden och brottets art.

4 § Verkställighet av fritidsstraff får uppskjutas eller avbrytas om det är påkallat med hänsyn tUl tjänsten eller den straffskyldiges hälsa eller då annat särskilt skäl föreligger. Dag då beslut om avbrott meddelas skall tillgodoräknas den slraffskyldige som verkställighetstid, om hans fritid börjat när beslutet meddelades.

Kan fritidsstraff eller del av sådant straff ej verkställas på gmnd av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall i stället för sarje dag då verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske med belopp som anges i 5 § första stycket. Kan löneavdrag ej göras, skall den straffskyldige betala motsvarande belopp. Om sådant belopp gäller 5 § tredje stycket.

5 § Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som
Konungen bestämmer. Kan löneavdrag ej ske skall den straffskyldige
åläggas att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med
hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

VerkstäUighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i StäUet motsvarande belopp betalas. Sådant belopp och disciplmbot som ålagts i pengar tUlfaller kronan. Oguldet belopp får ej förvandlas till fängelse. I övrigt gäller om verkställigheten vad som är föreskrivet om bötesstraff.

6 § Om det är påkallat för den brottsliges tUlrättaförande eller av
hänsyn tUl disciplinen och ordnmgen inom krigsmakten, får disciplinbot
åläggas vid sidan av fritidsstraff.

Prop. 1972:138 105

7 § Disciplmstraff som gemensamt straff för flera brott ålägges med iakttagande av de gränser som anges i 32 kap. 6 § brottsbalken.

8 § Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs, användas som gemensamt straff för flera brott endast när disciplinstraff kan följa på vart och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall bestämmas i böter, om ej svårare straff ådömes. Nar särskilda skäl föreligger, får dock i stället dömas till disciplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eller fängelse beräknas, om disciplinstraff är utsatt för något av brotten, som om böter eller, i fråga om brott som anges i 2 § sista punkten, böter omedelbart i pengar varil stadgat för detta brott i stället för disciplinstraff.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskilda skäl föreligger, för brott varpå kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

9 § Förekommer på en gång tUl verksläUighet flera domar eller beslut
varigenom någon ålagts särskilda fritidsstraff, sammanlägges straffen
med varandra. Sammanlagda strafftiden får dock icke överstiga tjugo
fem dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skaU avräknas vad den straffskyldige kan ha undergått av straffen eller något av dem.

10 § Förekommer på en gång till verkställighet dom eller beslul om
fritidsstraff och dom om fängelse på viss tid skall, på sätt som före
skrives i 4 § andra stycket, i stället för verkställighet av fritidsstraffet
löneavdrag ske eller den straffskyldige åläggas att betala visst belopp i
pengar.

Skall någon undergå behandling som avses i 28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt lill verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff, skall behancUingen träda i stället för fritidsslraffet eller vad som återstår av detta straff.

11 § Dom eller beslut om disciplinstraff skall befordras till verkstäl
lighet, om den straffskyldige tjänstgör vid viss avdelning, av befattnings
havare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och i
annat fall av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn
till den straffskyldiges vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av fritidsstraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet.

12 § Har fritidsstraff ålagts någon och blir han i målet slutiigen dömd
till sådant straff eller till fängelse på viss lid, skall från det nya straffet
avräknas vad han undergått av förstnämnda straff, varvid en dags fritids
straff anses svara mot en halv dags fängelse. Uppkommer brutet dagtal,
sker avmndning till närmast högre hela tal.

13 § Om den som ålagts frUidsslraff slutligen i målet i stället dömes
tUl disciplinbot, böter eller suspension, får domstolen förordna att det
senast ådömda straffet helt eller tUl viss del skaU anses verkställt genom
vad den dömde undergått av fritidsstraffet.

Prop. 1972:138 106

14 § Blir den som ålagts fritidsslraff i målet slutligen i stället dömd tUl disciplinbot, böter eller suspension och har enligt 4 § andra stycket löneavdrag verkstäUts eller den straffskyldige betalt visst belopp i pengar, skall vad som innehållits eller betalts avräknas från vad den dömde enligt det senast meddelade straffbeslutet skall utge eller, i den mån det ej kan ske, återbetalas.

Blir den som ålagts frUidsslraff slutligen i målet i stället dömd till annan påföljd än som avses i 12 §, 13 § eller försia stycket av denna paragraf eller befriad från påföljd eUer frikänd från ansvar, skall belopp som innehållits eller erlagts enligt 4 § andra stycket återbetalas.

Ändras dom eller beslut om disciplinbot efter det att straffet helt eller delvis verkställts, skall belopp som innehållits eller eriagls enligt 5 § återbetalas i den mån det ej kan avräknas från disciplinbot eller böter som han har att utge enligt det senast meddelade straffbeslutet.

16 § Disciplinstraff bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år efler det att straffbeslutet vann laga kraft.

17 § För förseelse av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål skall tUlrättavisning användas i stället för disciplinstraff, om tillrättavisning är lämpligare än sådant straff.

Som tillrättavisning användes

varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, atl utom vanlig ordning utföra handräcknings-arbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd ombord på fartyg förbud att under bestämd lid, högst sju dagar, eller under visst antal särskUda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Mer än ett slag av tiUrättavisning får ej åläggas för samma förseelse eller på en gång. Extratjänst får ej användas så att det genom överansträngning eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes hälsa eUer tjänstbarhet.

18 § Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tUlrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1973, då lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att gälla.

Den gamla lagen tUlämpas dock i fråga om verkstälUghet av disciplinstraff som ålagts någon före nya lagens ikraftträdande.

22 §1

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eUer eljest erhåUit kännedom om brott som avses i 21 §, skaU han genast hänskjuta målet till åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande;

4. om del finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den beslraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade eljest på gmnd av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreUgga att målet handlägges vid domstol; eller

' Senaste lydelse 1965: 591.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på gmnd av anmälan eller eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta målet till åklagaren:

i. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

2. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande;

3. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter;

4. om det kan förutses atl nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

5. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreUgga att målet handlägges vid domstol; eller

Nuvarande lydelse

7. om civU myndighet har att verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande våUas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skaU hänskjutas till åklagare vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgiftema mellan olUca åklagare som Konungen bestämt, eller till jusitiekanslern, när han är åklagare enligt 79 §.

Föreslagen lydelse

6. om civU myndighet har alt verkställa utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej genom målets hänskjutande vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas tUl åklagare vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt. Är fråga om ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av den som bestrider tjänst som regementschef eller därmed likställd eller högre tjänst, skall målet hänskjutas till justitiekanslern eller riksåklagaren. Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civU myndighet, skall utredning om brottet ske vid militärförhör. Finnes tiUrättavisning vara tUlfyllest, gäller vad i 67 § stadgas.

Prop. 1972:138 109

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håUer bör jämväl audilören vara liUstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets svårhetsgrad eUer sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Audilören äger därvid framställa de frågor tiU den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna tUl upplysning i målet.

43 § Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske hos den domstol som enligt 77 eUer 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, Klaganden skall inom två vec-har klaganden att inom två dagar kor från den dag, då han erhöll från den dag, då han erhöll del del av beslutet, tiU den som med-av beslutet, lill den som meddelat delat detsamma inkomma med delsamma inkomma med full- fuUföljdsinlaga. Klagande som ly-följdsinlaga. Klagande som lyder der under kompanichef eller mot-under kompanichef eUer motsva- svarande chef må ock inom sam-rande chef må ock inom samma ma tid avlänma inlagan tiU denne, tid avlämna inlagan till denne. Föres talan endast i fråga om annat än arreststraff, skall fullföljdsinlagan avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin talan.

49 §

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, skaU han skyndsamt till rätten insända:

1. de handungar som han mottogit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han viU styrka med varje särskUt bevis.

Har klaganden fullföljt talan mot straffbeslut varigenom ålagts fritidsstraff, som skall verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft, skall åklagaren utan avbidan på sådan utredning som avses i 48 § ofördröjligen till rätten översända fullföljdsinlagan jämte handlingarna i målet. Till fullföljdsinlagan skall åklagaren foga eget yttrande i frågan huruvida vidare verkställighet bör ske.

8 Riksdagen 1972. 1 saml Nr 138

Prop. 1972:138 111

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

56 §

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som är tagen i förvarsarrest, må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omständigheter som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att straffet omedelbart verkställes, med auditörens tillstyrkande förordna därom. 1 fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande inhämtas.

64 §3

Mot beslut i ersältningsmål må Mot beslut i ersältningsmål må

talan föras av den ersättnings- talan föras av den ersättningsskyl-

skyldige. A sådan talan skall vad dige. A sådan talan skall vad i 8

i 8 kap. är stadgat om klagan kap. är stadgat om klagan över

som endast avser annat än arrest- beslut i disciplinmål äga motsva-

straff äga motsvarande tillämp- rande tUlämpning. Handlägges

ning. Handlägges fråga om ersätt- fråga om ersättningsskyldighet

ningsskyldighet utan samband utan samband med ansvarsfråga,

med ansvarsfråga, är rätten dock är rätten dock domför med en

domför med en lagfaren domare, lagfaren domare.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

66 %*
Rätt att ålägga tillrättavisning Rätt att ålägga tillrättavisning
enligt 14 § lagen om disciplin- enligt 17 § lagen om disciplin
straff för krigsmän tillkommer de straff för krigsmän tillkommer de
befatiningshavare som äga be- befattningshavare som äga be
straffningsrätt i disciplinmål, en- straffningsrätt i disciplinmål, en
var i fråga om den personal över var i fråga om den personal över
vilken han har sådan rätt. vUken han har sådan rätt.

Tillrätlavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan att äga bestraffnmgsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket omförmäld befallning och har lägst fänriks grad eller tjänsteklass, så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning.

" Senaste lydelse 1969: 262. • Senaste lydelse 1972: 363.

Prop. 1972:138 114

Utdrag av protokoll, håUet i lagrådet den 31 oktober 1972.

Närvarande: justUierådet PETRÉN, regeringsrådet WIESLANDER, justhierådet HOLMBERG, justitierådet GÄRDE WIDEMAR.

Enligt lagrådet den 26 oktober 1972 tillhandakommet utdrag av protokollet över justiiieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 20 oktober 1972, har Kungl. Maj:l förordnat, att lagrådets yttrande skall inhämtas över upprättade förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om disciplinstraff för krigsmän,

3. lag om ändring i mUitära rättegångslagen (1948: 472),

4. lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Förslagen, som finns bUagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ake Ihrfelt. Lagförslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

22 kap.

19 §

Justitierådet Petrén:

En bestämmelse om dödsstraff inger stor olust. Önskvärt är om man även under krigstid kan ha en ordning utan detta straff. Vid tillkomsten 1948 av de nu gällande lagreglerna i ämnet gjordes, som det synes utan meningsskiljaktighet, den bedömningen att i en sådan nödsituation som föreUgger under krigstid dödsstraffet ej kan undvaras. I det remitterade förslaget har nu motsatt ståndpunkt intagUs. MUitärstraffsakkunniga, som väl berörde frågan om avskaffande av dödsstraffet, framlade ej något förslag i den riktning remissen intager. Remissbehandlingen av utrednmgens förslag ger därför ej heller upplysning om vilken ståndpunkt remissmstanserna skulle intagit tUl ett sådant förslag och vilka synpunkter de därvid skulle anlagt.

Vad departementschefen anfört till stöd för det nu framlagda förslaget synes kunna sammanfattas på följande sätt. Dödsstraffets allmänpreventiva betydelse är överskattad och det kan ifrågasättas om den uppväger de etiskt-humanitära skäl som talar mot ett sådant straff. Från risken att misstag begås kan ej bortses. Det kan starkt betvivlas

Prop. 1972:138 115

att hot om dödsstraff är ett effektivare medel än andra länkbara påföljder all avhålla personer från att begå sådana brott, för vilka dödsstraff kan komma i fråga. SkuUe i ett krigsläge värderingarna vara andra än de som råder i dag, får frågan om dödsstraff bedömas på gmndval av då rådande situation.

Vad departementschefen anfört kan ej anses vara några nya, tidigare ej beaktade synpunkter av beskaffenhet att i och för sig utgöra skäl för att frångå den bedömning som gjordes 1948. Självfallet kan olika meningar råda i frågan huruvida de etiskt-humanitära skäl som talar mot dödsstraff har den tyngd att det icke under någon omständighet kan ifrågakomma alt tUlämpa dödsstraff. Enligt min mening kan man cj bortse från att samhället, när riket kommer i krig, ställer kravet på lojalitet från medborgarna så högt att de skall vara beredda att i det helas intresse offra livet. Med hänsyn härlUl måsle till varje pris motverkas, att risken för dem som lojalt ställer sig samhällets krav till efterrättelse ökas genom förfaranden i strid mot vad solidariteten bjuder. Atl beträffande osolidariska gärningar av antydd art, när de är av grövsta slag, helt avstå från möjligheten att utdöma dödsstraff kan enligt min tro medföra återverkningar som är ännu olyckligare än tillämpningen av det — självfaUet ytterst motbjudande — dödsstraffet.

Med hänsyn till vad nu anförts kan jag ej finna att vad i lagstiftningsärendet förekommit utgör tUlräckliga motiv för atl frångå den ståndpunkt som svensk rätt hittiUs intagit i detta ämne. Jag avstyrker därför förslaget atl upphäva förevarande paragraf i brottsbalken och lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa faU då riket är i krig.

32 kap.

6 § Lagrådet:

En förutsättning för att fritidsslraff skall få användas är att den brottslige är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område. Samma fömtsättning gäller nu för utegångsförbud. Sådan tillrättavisning kan inte ådömas av domstol ulan endast av därtiU berättigad militär chef. Fritidsstraff, som till sitt innehåll inle skiljer sig på annat sätt från utegångsförbud än att det omfattar längre tid, kan däremot såsom disciplinstraff ådömas av domstol. Denna måste, innan fritidsstraff ådömes, veta att den brottslige är förlagd inom område som nyss sagts. Bestämmelser om förläggning finns i TjRK och med stöd därav meddelade föreskrifter. Ehuru det ej direkt utsäges i bestämmelserna, framgår av dem att de som har rätt till fri inkvartering i princip har skyldighet att vara förlagda där inkvarteringen sker, dvs. för värnpliktiga inom nu avsedda områden. Enbart den omständigheten alt någon krigsman faktiskt bor inom kasernområde kan inte utan vidare

Prop. 1972:138 116

medföra att han skall anses förlagd inom området. Det måste fordras något mera; föreskrift om skyldighet att bo inom området e. d. Det är angeläget att bestämmelsema om förläggning är så utformade att tvekan inte uppstår huruvida den brottslige är förlagd eller inte. Departementschefens uttalande, att en värnpliktig som har s. k. ständig nattpermission, dvs. har tillstånd att bo utom kasernområdet, torde få anses förlagd inom det kasernområde tUl vUket hans avdelning hör, under förutsättning att sängplats m. m. fmns reserverad för honom i logement e. d., förefaUer aUtför obestämt och tyder på att bestämmelserna om förläggning bör ulformas med större pregnans. Är det ej klart att någon är förlagd, kan nämligen fritidsstraff inte användas mot honom.

Bestämmelsen om ikraftträdandet

Lagrådet;

TUl vad departementschefen anfört angående verkan av stadgandet i 5 § BrB:s promulgationslag må fogas, att om beslut om arrest meddelats före nya lagens ikraftirädande samt den straffskyldige fullföljt talan mot beslutet, av nämnda stadgande följer att domstolen, om den träffar sitt avgörande först efter ikraftträdandet, icke kan fastställa beslutet, även om så skulle skett vid ett avgörande av målet före nya lagens ikraftträdande. Domstolen måste i denna situation ändra beslutet och ådöma disciplinstraff enligt nya lagen eller böter. Att efter ikraftträdandet ändra ett före denna tidpunkt ådömt fängelsestraff tUl arrest är likaledes uteslutet.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän

Lagrådet:

4 § Enligt andra punkten i första stycket skall dag då beslut om avbrott meddelas tUlgodoräknas den straffskyldige som verkstäUighetstid, om hans fritid börjat när beslutet meddelades. Avgörande är alltså huruvida beslutet meddelas sedan fritid för den straffskyldige börjat. Är så faUet tillgodoräknas den dagen honom som verkställighetstid. Denna regel kan passa i de fall avbrott sker omedelbart vid beslutets meddelande. Det synes emellertid antagligt att beslut kan komma att meddelas om avbrott som skall göras vid en senare tidpunkt än den då beslutet meddelas. För dessa faU passar regeln icke. LämpUgare är enligt lagrådets mening med en regel enligt vilken dag då avbrott göres får tiU-godoräknas den straffskyldige, om avbrott sker sedan hans frilid börjat, dvs. sedan inskränkningen i rörelsefriheten haft tUlämpning någon tid den dag då avbrottet göres. Det förordas därför att den nyss

Prop. 1972:138 117

återgivna bestämmelsen ersattes med en regel av innehåll, att dag då avbrottet sker skall tUlgodoräknas den straffskyldige som verkställighetstid, om hans fritid den dagen börjat vid avbrottet.

Departementschefen anför att jämlikt gmnderna för bestämmelsen i andra stycket fritidsslraff torde kunna förvandlas tUl löneavdrag eller skyldighet att betala motsvarande belopp i pengar även i vissa andra fall än som anges i stadgandet. Det gäUer om den som ålagts fritidsslraff i form av förbud att lämna kasemområde e. d. förläggs ombord å fartyg och motsvarande fall då någon ålagts förbud atl lämna fartyg. En sådan tiUämpning torde emellertid knappast vara möjlig med hänsyn tUl vad som skall gälla när andra omständigheter medför att fritidsslraffet kommer att sakna reell innebörd. Ett uttryckligt stadgande torde vara erforderligt om den av departementschefen åsyftade förvandlingen skaU kunna göras.

Enligt lagrådets mening kan emellertid ifrågasättas om icke en regel i ämnet borde ges ett annat innehåll. Det naturligaste synes vara att, om någon får ändrad förläggning av det slag departementschefen berör, fritidsstraffet jämkas så att förbudet att lämna kasernområde i stället får avse förbud att lämna fartyg eller omvänt och, om förbudet att lämna fartyg avsett visst antal dagar, fritidsslraffet får avse förbud att lämna kasernområdet under en sammanhängande tid av motsvarande antal dagar. Liknande frågor angående verkställigheten kan uppkomna, om någon som ålagts förbud att lämna viss del av kasernområde förläggs tUl annat kasemområde eUer över huvud taget om någon får en förläggning där straffbeslutet icke kan tillämpas enligt sin lydelse.

Ett stadgande för nu berörda fall kan upptagas som en första punkt i andra stycket med innehåll, att om fritidsstraff eller del av sådant straff ej kan verkställas på grund av ändring i den straffskyldiges förläggning, sådan jämkning i straffet skall göras som föraiUedes av ändringen. Orsakas hindret av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall förslagets bestämmelser om förvandling gälla.

Frågan om behörigheten alt falla nu avsedda beslut behandlas vid 11 §.

9 § Enligt förevarande lagrum skaU särskilda fritidsstraff kunna sammanläggas, därvid sammanlagda strafftiden inte får överstiga tjugofem dagar. Departementschefen uttalar i specialmotiveringen till paragrafen att sammanläggning av fritidsslraff och tillrättavisning i form av utegångsförbud eller landgångsförbud självfallet inte skall förekomma. Något hinder skulle emellertid inte föreligga för verkställighet av sådan tUlrättavisning och fritidsstraff omedelbart efter varandra under fömtsättning, att den sammanlagda verkställighetstiden inte överstiger tjugofem dagar. Sistnämnda uttalande saknar stöd i lagrummets lydelse.

Prop. 1972:138 118

Inte heller på annal stäUe i den föreslagna lagen finns någon regel om maximering av tiden vid verkställighet av tiUrättavisning i samband med fritidsstraff. Utan sådant stöd i lag synes det knappast möjligt att tiUämpa maximitiden tjugofem dagar i dylika fall. Möjligen kan finnas behov av en maximeringsregel för dessa fall, men med hänsyn till att tiUrättavisning endast skall användas om tillrättavisning är lämpligare än disciplinstraff, synes fråga om verkställighet av fritidsstraff och tUlrättavisning i en följd endast undantagsvis kunna uppkomma. En lagregel om maximering av verkstäUighetstid i dylika fall bör därför kunna undvaras.

10 §

Genomföres vad lagrådet föreslagit i fråga om 4 § andra stycket, lorde första stycket av förevarande paragraf böra jämkas så, att orden "på sätt som föreskrives i 4 § andra stycket" får utgå och i stället i en särskUd punkt stadgas: Därvid skall 4 § andra stycket andra—fjärde punkterna äga tillämpning.

11 §

Skall två eller flera fritidsstraff sammanläggas enligt 9 §, ankommer enligt andra stycket i förevarande paragraf frågan därom på den som har att befordra besluten till verkställighet. Även i andra fall än vid sammanläggning skall träffas avgöranden, som innebär att fritidsslraff ej kommer atl verkställas i enlighet med vad beslutet om straffet säger. Så skall enligt 4 § andra stycket i det remitterade förslaget fritidsstraff utbytas mot löneavdrag eller skyldighet att betala mot löneavdraget svarande belopp, när den slraffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört. Enligt vad lagrådet föreslagit vid sistnämnda paragraf skall göras sådan jämkning i fritidsslraff som föranledes av ändring i den straffskyldiges förläggning. Samtidig verksläUighet av beslut om fritidsstraff saml dom om fängelse på viss tid eller behandling som avses i 28 kap. 3 § BrB föranleder enligt 10 § att fritidsstraff ej verkstäUes enligt vad som sägs i beslutet. I lagförslaget utsäges ej uttryckligen vem som har all fatta erforderliga beslul i de nu angivna faUen, Avgörandet bör i dessa sUuationer liksom vid sammanläggning träffas av den som har att befordra straffbeslutet till verkställighet och detta bör direkt framgå av lagtexten. Vad nu förordats uppnås om andra stycket i denna paragraf får det innehållet att om ändring av fritidsstraff enligt 4 § andra stycket och 10 § samt om sammanläggning av frUidsslraff förordnar den som har att befordra straffbeslutet till verkställighet.

Prop. 1972:138 119

visst belopp i pengar. Konsekvensen synes fordra att vad som stadgas bör gälla även då löneavdrag verkställts eller penningbelopp erlagts enligt 10 § första stycket.

Paragrafens andra stycke upptar en bestämmelse om återbetalning, om någon som ålagts fritidsslraff slutligen dömes till viss annan påföljd. Någon motsvarande regel för det fall att fritidsstraffet slutiigen bestämmes till kortare tid än det som verkställts finns icke i lagförslaget. Även i sådant fall torde det emellertid vara påkallat att, om löneavdrag verkställts eller belopp betalts, viss återbetalning sker. Äterbetalning bör då avse vad som belöper på de dagar med vilka det verkställda straffet förkortats. Etl stadgande härom torde böra upptagas i en andra punkl i andra stycket med innehåU, att vad nu — dvs. i första punkten — sagts skall, när den som ålagts fritidsstraff blir i målet slutiigen dömd till fritidsslraff på kortare tid, äga molsvarande tUlämpning såvitt avser lid varmed straffet förkorlats.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472) Lagrådet: Förslaget lämnas utan erinran.

Förslaget till lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Justitierådet Petrén:

Under hänvisning till vad jag anfört vid 22 kap. 19 § BrB avstyrker jag förslaget.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

Prop. 1972:138 120

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 november 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler eftei gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttranden över förslagen tUl

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om disciplinstraff för krigsmän,

3. lag om ändrmg i militära rättegångslagen (1948: 472),

4. lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Föredraganden redogör för lagrådets yttranden och anför.

I fråga om 32 kap. 6 § brottsbalken anför lagrådet att en förutsättning för att fritidsstraff skall få användas är att den brottslige är förlagd inom kasernområde, läger eller molsvarande område. Enligt lagrådels mening är det angeläget att bestämmelserna om förläggning är så utformade att tvekan inte uppstår huruvida den brottslige är förlagd eller inte. De nuvarande bestämmelserna om förläggning — vilka finns i TjRK och med stöd därav meddelade föreskrifter — synes enligt lagrådets mening böra utformas med större pregnans.

Jag delar lagrådets uppfattning om behovet av mer entydiga bestämmelser om vad som menas med att en krigsman är förlagd inom visst område. Någon tvekan skall i berörda hänseende inte behöva uppstå vid tillämpningen av fritidsstraffet. Bl. a. bör av bestämmelserna klart framgå att en vämpliktig är förlagd inom det kasernområde tUl vUket hans avdelning hör, även om han har tillstånd enligt 13: 11 TjRK att bo utom kasernområdet. Sedan jag i denna fråga samrått med chefen för försvarsdepartementet har denne förklarat att han före den nya disciplmlagens ikraftirädande kommer att föreslå Kungl. Maj:t att vidta de ändringar i TjRK som kan anses nödvändiga för alt tillgodose nu angivna synpunkter.

Med anlednmg av lagrådets uttalande vill jag vidare framhålla att den angivna fömtsättningen för fritidsslraff nämligen att den straffskyldige är förlagd inom kasernområde e. d., bör hänföras till förhåUandena vid tiden för straffbeslutet eller den tidpunkt strax därefter när verkställighet normalt kan beräknas ske. Den omständigheten att den

Prop. 1972:138 121

brottslige vid tiden för straffbeslutet några få dagar är förlagd utom kasernområde e. d. i samband med en övning hindrar inte alt fritidsslraff åläggs honom. Verkställigheten kan då uppskjutas till dess att den straffskyldige åter är förlagd inom kasernområde e. d.

Vad lagrådet anfört i fråga om bestämmelsen angående ikraftträdandet föranleder inte någon erinran från min sida.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 4 § försia stycket samt 10, 11 och 14 §§ förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän torde böra godtas.

Vad angår 4 § andra stycket godtar jag lagrådets uppfattning att en uttrycklig bestämmelse bör införas för det fall att fritidsslraff inte kan verkställas på gmnd av ändring i den straffskyldiges förläggning. Bestämmelsen torde i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet föreslår böra ges det innehållet att sådan ändring i straffet då skall göras som är påkaUad av de ändrade förläggningsförhållandena. Av rättssäkerhetshänsyn bör emeUertid samtidigt föreskrivas alt ändringen inte får leda tiU att straffet blU strängare. Sistnänmda regel får praktisk betydelse bl. a. i fall då ett fritidsstraff som avser förbud att lämna fartyg under visst antal särskUda dagar skall ändras tUl förbud att under bestämd tid lämna kasernområde eller del därav.

Enligt del remitterade förslaget skall om fritidsslraff eUer del av sådant straff inte kan verkstäUas på grund av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, i stäUet löneavdrag ske eUer motsvarande belopp betalas. Samma regel bör upptas för det fall att ändring i fritidsslraff inte kan ske när förläggningsförhållandena ändrats enligt vad nyss sagts.

I fråga om 9 § delar jag lagrådets uppfattning att det inte behövs en regel om maximering av tiden vid verkställighet av tillrättavisning i samband med fritidsstraff. Men jag fömtsätter likväl att man i den praktiska rättstiUämpningen i görligaste mån kommer alt se till att verkställigheten av tillrättavisning i form av utegångsförbud och fritidsstraff inte kommer att innebära att någon under en längre sammanhängande lid än 25 dagar blir betagen möjligheten atl lämna visst militärt område.

Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar göras i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän. Dessutom bör viss redaktionell ändring genomföras i den föreslagna lydelsen av 64 § miUtära rättegångslagen (1948: 472).

Jag hemsläller, alt Kungl. Maj:t genom proposition föreslår rUcsdagen

att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Prop. 1972:138 123

Innehåll

Sid.

Propositionen ................................................... ..... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... ..... 1

Lagförslag ....................................................... 2

Utdrag ur statsrådsprotokollet över justitieärenden den 20 oktober

1972 ............................................................... 13

1 Inledning......................................................... ... 13

2 GäUande rätt ................................................ ... 14

2.1 Allmänt .................................................. ... 14

2.2 Begreppet krigsman....................................... 14

2.3 Påföljder för brott av krigsmän ....................... ... 15

2.4 MUitära brottmål och disciplinmål ................... 16

2.5 RättstiUämpningen ..................................... 18

2.6 Sanktionssystemet för krigsmän med ämbetsansvar jämfört med sanktionssystemet för civUa statstjänstemän med sådant ansvar .............. ... 19

3 Utländsk rätt ................................................... ... 20

4 Utredningen ................................................. 21

4.1 Arreststraff 21

4.1.1 Vämpliktiga ........................................ ... 21

4.1.2 Fast anställda....................................... ... 24

4.1.3 Särskilda frågor om arrest ....................... ... 26

4.2 Disciplinbot ................................................ 26

4.3 Fritidsstraff .............................................. 27

4.4 Tillrättavisning ........................................ .. 29

4.5 Avskrivning av mUitära mål m. m...................... 30

4.6 Verkställighetsfrågor ................................... .. 30

4.7 Krigsförhållanden ...................................... 31

5 Remissyttrandena............................................. 32

5.1 Arreststraff 32

5.1.1 VärnplUctiga ...................................... 32

5.1.2 Fast anställda....................................... 35

5.1.3 Särskilda frågor om arrest ....................... 37

5.2 Disciplmbot ............................................... 38

5.3 Fritidsstraff ........................................... .. 38

5.4 Tillrättavisning............................................. .. 42

5.5 Avskrivning av mUitära mål m. m...................... 43

5.6 Krigsförhållanden ...................................... 43

6 Departementschefen ...................................... .. 44

6.1 Inledning ................................................. 44

6.2 AUmänna överväganden................................. 45

6.2.1 Arreststraffet ....................................... 45

6.2.2 Disciplinbot ....................................... 50

6.2.3 Böter ................................................ 51

6.2.4 Fritidsstraff ...................................... .. 52

6.2.5 Tillrättavisning .................................... .. 55

6.2.6 Andra sanktioner .................................. 56

6.2.7 Slutsatser ......................................... 57

Prop. 1972:138 124

6.3 Sanktionssystemet under krig och beredskapstiUstånd 58

6.4 Avskrivning av miUtära mål, m. m..................... .. 62

6.5 Följdändringar i annan lagstiftning ................... .. 64

6.6 Lagförslag .............................................. .. 65

6.7 Specialmolivering ..................................... .. 65

6.7.1 Förslaget tUl lag om ändring i brottsbalken.. 65

6.7.2 Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän .... 68

6.7.3 Förslaget till lag om ändring i militär rättegångslag (1948:472) 75

7 Hemställan .................................................. 81

BUaga 1. Utredningens lagförslag ...................... .. 83

BUaga 2. Remitterade lagförslaget ....................... 103

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 oktober 1972 .... 114

Utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden den 3 novem
ber 1972................................................... :....... 120

HARCUS BOKTR. STHLM 1 »71 720285