Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1972 Prop. 1972:122

Nr 122

Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken; given Stockholms slott den 27 oktober 1972.

Kungl. Maj:l vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justiiieärenden, föreslå riksdagen alt bifalla del förslag om vars avlåtande lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Enligt Vårt nådiga beslul:

GUSTAF ADOLF

LENNART GEUER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelsen i 16 kap. 13 § brottsbalken om straff för djurplågeri utvidgas till atl omfatta inte bara uppsåtligt brott ulan också gärning som begås av grov oaktsamhet.

Prop. 1972:122

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 27 oktober 1972.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för ulrikes ärendena WICKMAN, statsråden ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON.

Chefen för justiliedeparlementel, statsrådet Geijer, anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i brottsbalkens bestämmelserom djurplågeri och anför.

1 Inledning

Om någon, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annal sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, dömes for djurplågeri till böter eller fängelse i högsl två år. Denna bestämmelse finns i 16 kap. 13 § brottsbalken (BrB). För straffbarhel krävs enligt en allmän regel i 1 kap. 2 § första stycket BrB all gärningen begås uppsåtligen.

I riksdagen har del under .senare år i motioner och enkla frågor påtalats alt djurplågeriparagrafen inte tillämpas effektivt beroende framför allt på svårigheter alt bevisa all gärningsmannen haft uppsåt atl tillfoga djuret lidande. Vid 1970 års riksdag uttalade tredje lagutskottet i sill av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1970:15) atl skäl förelåg att undersöka möjligheterna atl utvidga lagstiftningen om djurplågeri till att avse även vårdslösa handlingar. Frågan behandlades också vid 1971 års riksdag, då jordbruksutskottet (JoU 1971:15) anförde all en prövning av frågan om uppsåtet vid djurplågeri torde komma till stånd i samband med översyn av 16 kap. 13 § BrB.

Inom justiliedeparlementel har i juli 1972 upprättats en promemoria (Ds Ju 1972:21) om straff för djurplågeri. I promemorian föreslås all djurplågeriparagrafen utvidgas lill all omfatta även gärningar som begås av grov oaktsamhet. Straffskalan föreslås bli oförändrad.

Efler remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, lanlbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län. Föreningarna Sveriges lingsrällsdomare, Sveriges statsåklagare, Sveriges polismästare och Sveriges åklagare. Länt-

Prop. 1972:122 4

brukarnas riksförbund, Sveriges veterinärförbund. Svenska jägareförbundet. Svenska djurskyddsföreningen, Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska kennelklubben. RÅ har bifogat yttranden frän länsåklagarna i Jönköpings, Kristianstads och Skaraborgs län.

2 Departementspromemorian

Departementspromemorian innehåller bl.a. redogörelser för gällande svensk, dansk, finsk och norsk rätt och för frågans tidigare behandling. I en av bilagorna till promemorian redovisas några domstolsavgöranden i mål om ansvar för djurplågeri. Del i promemorian framlagda förslaget lill ändrad lydelse av 16 kap. 13 § BrB finns i bilaga 4 till promemorian.

Departementspromemorian torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

3 Remissyttrandena

3.1 Allmänna synpunkter på förslaget

Promemorians förslag all utvidga straffansvaret för djurplågeri lill alt omfatta också gärningar som har begåtts av grov oaktsamhet tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom Föreningen Sveriges statsåklagare. Några remissinstanser föreslår en ylleriigare utvidgning av kriminaliseringen. Därjämte framställs i en del remissyttranden erinringar mol vissa enskildheter i förslaget.

RÅ anser alt införandel av elt oaktsamhetsbroll avseende djurplågeri är ägnat atl åtminstone på längre sikt minska antalet fall i vilka djur olillböriigen åsamkas lidande. Sveriges veterinärförbund uttalar atl förslaget synes i och för sig väl ägnat att öka möjligheterna atl beivra l.ex. underlåtenhet all vårda eller all behandla sjuka eller skadade djur. Svenska djurskyddsföreningen hälsar förslaget med tillfredsställelse och anser all del öppnar möjlighet lill en säkrare och mera differentierad bedömning av frågor om åtal och straff för djurplågeri. Flera remissinstanser framhåller alt förslaget lorde leda till ell bättre djurskydd.

Föreningen Sveriges statsåklagare ullalar att kriminalisering eller utvidgning av del kriminaliserade området bör tillgripas först när andra sanktioner än brottspåföljd framstår som klart otillräckliga. Kravet på restriktivitet är särskill framträdande då del gäller kriminalisering av oaktsamhelshandlingar inom den allmänna straffrättens område. Föreningen ifrågasätter därför om ändringsförslaget i promemorian bör genomföras.

Prop. 1972:122 5

3.2 Graden av oaktsamhet

Förslaget atl straffbestämmelsen skall omfatta endasl sådan oaktsamhet som är atl bedöma som grov har i allmänhet godtagils av remissinstanserna. Sålunda biträder RA den i promemorian intagna ståndpunkten angående avgränsningen lill fall av grov oaktsamhet. All kravet på grov oaktsamhet är en väl motiverad begränsning av del straffbara området och utgör en lämplig avvägning framhålls uttryckligen också av flera andra remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, länsåklagarna i Jönköpings och Skaraborgs län. Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund.

Några remissinstanser anser emellertid att en utvidgning av del straffbara området till grov oaktsamhet troligen endasl kommer alt få en begränsad effekt. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare förmodar all ändringen inle kan antas få nämnvärd praktisk belydelse. Föreningen framhåller som sin uppfattning att i fråga om kanske flertalet av de i promemorian särskilt redovisade exemplen del synes tvivelaktigt om fällande dom kunnat påräknas även om den föreslagna utvidgningen av straffbestämmelsen hade varil genomförd. Föreningen Sveriges statsåklagare anför atl man genom att utvidga del kriminaliserade området till alt omfatta också vissa former av oaktsamt djurplågeri troligen uppnår endasl myckel marginella effekter och att vinslen av den föreslagna reformen därför framstår som tvivelaktig. Man slipper visserligen den svårighet som ligger i alt styrka förhandenvaron av uppsåt hos gärningsmannen men drar samtidigt på sig den inle mindre grannlaga uppgiften all fastställa gränsen mellan vanlig och grov oaktsamhet.

Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om inle risk finns all den föreslagna utvidgningen av del straffbara området blir mindre än man från början avsett och om inte därför även sådan oaktsamhet som ej är grov bör kunna bestraffas. Enligt föreningen borde del straffbara området kunna konstrueras på sätt som skett i l.ex. I § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Svenska kennelklubben anser all inte bara grov oaktsamhet utan varje form av oförsvarlig behandling av djur borde medföra straff enligt djurplågeriparagrafen. Om inle varje form av oaktsamhet straffbeläggs finns del enligt kennelklubben risk för all man inle uppnår den åsyftade effekten, nämligen ell bättre djurskydd.

Elt närmare klarläggande beträffande frågan om gränsdragningen mellan grov oaktsamhet och sådan oaktsamhet som faller utanför del straffbara området önskas av lantbruksstyrelsen. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges veterinärförbund. Svenska jägareförbundet och Svenska djurskyddsföreningen. Graden och varaktigheten av ell djurs lidande är svårbedömda förhållanden som inle bör läggas lill grund för en sådan gränsdragning, anser lanlbruksstyrelsen och velerinärförbundel. Enligt

Prop. 1972;122 6

lanlbruksstyrelsen bör del räcka med — förutom all övriga rekvisil är uppfyllda — all ell lidande har förekommit. Likaså finner velerinärförbundel det felaktigt atl antalet djur som orsakats lidande skall nämnvärt påverka bedömningen huruvida en visad oaktsamhet skall betecknas som grov. Lantbrukarnas riksförbund önskar etl närmare klarläggande av ändringsförslagels konsekvenser för exempelvis animalieproduktionen, häslsporten, jakt, innehavare av sällskapsdjur etc. Förbundet anser det ytterst angelägel all den teknik som används inom jordbrukels animalieproduktion fyller alla krav som kan ställas från djurskyddssynpunkt, något som även torde vara en förutsättning för att man pä lång sikt skall kunna uppnå ell gott produktionsresultat. Enligt riksförbundet bör ny teknik på detta område inle inlroduceras förrän den har blivit prövad från nu berörd synpunkt.

3.3 Straffskalan

De fiesla remissinstanser som uttalat sig i denna fråga instämmer i promemorians förslag. Sålunda godlar RA de i promemorian gjorda övervägandena angående straffskalan. Länsåklagaren i Skaraborgs län finner promemorians motiveringar för en gemensam slraffskala övertygande. Också Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har uppfattningen atl en ändring av straffsatserna inle är behövlig.

Enligt Föreningen Sveriges statsåklagare bör, om del anses nödvändigl all kriminalisera också oaktsamt djurplågeri, i vart fall en särskild slraffskala införas för sådant brott. En gemensam slraffskala för uppsåtlig och oaktsam brottslighet sägs nämligen utgöra undanlag från de grundläggande principema i brottsbalken. Föreningen har svårl att tänka sig alt någon domstol kan finna anledning all döma ul högre straff än l.ex. fängelse i sex månader för oaktsamt djurplågeri hur kvalificerad oakl-samhetenänär.

3.4 Uttrycket'otillbörligen'

Enligt gällande lydelse av djurplågeriparagrafen krävs för straffbarhel alt djur 'otillbörligen' har utsatts för lidande. Några remissinstanser anser all delta rekvisil bör ulgå ur lagtexten. Sålunda menar Svenska djurskyddsföreningen all 'otillbörligen' inte fyller någon funktion i lagtexten ulan tvärtom inbjuder lill subjektiva tolkningar i samband med åtal och straffmätning. Föreställningen att djur under vissa omständigheter 'lill-böriigen' skulle kunna tillfogas lidande bör enligt föreningens uppfattning principiellt inte accepteras. De fall där del kan tänkas vara nödvändigl all utsätta djur för lidande, exempelvis för all rädda eget, djurels eller andras liv, lorde vara så få alt en rättvis bedömning skulle kunna säkerställas

Prop. 1972:122 7

genom uttryckliga undantagsbestämmelser. Också Svenska kennelklubben anser att 'otillbörligen' bör utgå ur lagtexten.

En annan uppfattning har Föreningen Sveriges statsåklagare, som anser atl del bästa sättet atl materiellt komma lill rätta med missförhållandena på djurplågeriområdel sannolikt är atl se lill atl begreppet 'otillbörligen' får elt annal innehåll än del har nu. För della behövs enligt föreningen ingen lagändring, ulan del lorde vara tillräckligt med en mera noggrann tillämpning av djurskyddslagen och andra bestämmelser om hur djur skall behandlas. Problemet är enligt föreningens uppfattning sålunda mera en tillsynsfråga än en lagstiftningsfråga.

3.5 Vissa konkurrensfrågor

Svenska jägareförbundet tar i sitt yttrande upp frågan om konkurrens mellan djurplågeriparagrafen i dess föreslagna lydelse och vissa bestämmelser i jaktlagstiftningen.

Förbundet erinrar om atl del enligt 24 § 2 mom jaktstadgan (1938:279) åligger den som kolliderat med älg, hjort eller rådjur all snarast underrätta närmaste polismyndighet. Sammanstötningar med slörre tamdjur eller hundar bör enligt förbundels uppfattning föranleda molsvarande rapportering. 1 de fall djur påköres och föraren underlåter atl vidta någon åtgärd i anledning därav, anser förbundet atl föraren — i de fall djuret inte dött omedelbart — bör kunna åtalas för brott mot djurplågeriparagrafen i dess föreslagna lydelse. Enligt 32 § 4 mom. jaktstadgan bestraffas den som underlåter alt lämna underrättelse om alt han kolliderat med älg, hjort eller rådjur med böter, om gärningen inle är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Förbundet föreslår, all 32 § 4 mom. jaktstadgan kompletteras på sådant sätt all del klart framgår alt underlåtenhet att fullgöra rapportering enligt 24 § 2 mom. jaktstadgan alternativt även kan straffas enligt 16 kap. 13 § brottsbalken.

Förbundet finner atl även andra följdändringar i jaklförfattningarna bör övervägas, om den föreslagna ändringen i 16 kap. 13 § brottsbalken genomföres. Enligt 3 § jaktstadgan får jakt ej bedrivas så, alt villebrådet onödigtvis tillfogas lidande; har villebråd sårals eller skadats, är den jagande skyldig att ulan dröjsmål vidtaga de åtgärder som behövs för atl djuret skall kunna uppspåras och avlivas. I 29 § 1 mom. jaktstadgan sägs atl den som bryter mol 3 § samma stadga dömes till böter, om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken. Hänvisningen lill brottsbalken avser djurplågeriparagrafen. Del subjektiva rekvisilel enligt nämnda bestämmelser i jaktstadgan anses vara oaktsamhet, som ej är ursäktlig. Etl visst utrymme för felbedömning, ouppmärksamhel osv. måsle uppenbarligen medges. I praktiken lorde därför den oaktsamhet som krävs för straffbarhel enligt jaktstadgan närma sig den svårhetsgrad som brukar beleck-

Prop. 1972:122 8

nas som grov. De nu nämnda bestämmelserna i jaktstadgan skall jämföras med 16 § och 33 § första stycket lagen (1938:274) om rätt till jakt. Har någon vid lovlig jakt sårat älg, hjort eller rådjur och har djuret tagit sin tillflykt lill annans jaktområde, är den jagande pliktig atl skyndsamt lämna underrättelse om detta förhållande lill jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummelse alt fullgöra underrättelseplikten straffas med dagsböter. Försummad underrättelseplikt kan straffas endast om uppsåt föreligger, om inte försummelsen också ulgör förseelse mol 3 § andra punkten jaktstadgan, något som enligt förbundet kan antas vara förhållandevis vanligt.

Ulan atl framställa någol bestämt yrkande ifrågasätter förbundet om del efler ändring av 16 kap. 13 § brottsbalken enligt promemorieförslagel är meningsfullt all ha kvar straffsanktionen i 29 § 1 mom. jaktstadgan, såvitt avser föreskriften i 3 § försia punkten samma stadga. Oaklsamhels-rekvisiten enligt de båda straffbestämmelserna kommer all ligga varandra myckel nära. Någon påtaglig skillnad mellan ullrycken 'onödigtvis' och 'otillbörligen' lorde knappast finnas. Om i 29 § 1 mom. jaktstadgan vad beträffar jaktens bedrivande endast hänvisas till 16 kap. 13 § brottsbalken åstadkommer man också att alla djur likställs i förevarande hänseenden. Förbundet anmärker i delta sammanhang atl dödande av hund enligt 22 § jaktlagen och av kall enligt 23 § samma lag ej är jakt, varför del i dessa fall endasl kan bli fråga om straff enligt djurplågeriparagrafen. Belräffande förseelse mot 3 § andra punkten jaktstadgan anser förbundet slutligen alt den nuvarande straffbestämmelsen bör kvarstå.

4 Departementschefen

En bestämmelse om straff för djurplågeri har funnits i svensk rätt sedan år 1857, då bötesstraff infördes för den som visade uppenbar grymhet mot husdjur. Sedermera skärptes bestämmelsen dels genom alt fängelse infördes i straffskalan och dels genom all tillämpningsområdet utvidgades till atl avse alla slags djur.

Den nu gällande straffbestämmelsen om djurplågeri finns i 16 kap. 13 § BrB och avser den som olillböriigen utsätter djur för lidande, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller på annat sätt. Straffet är böter eller fängelse i högsl två år.

Av intresse för djurplågeriparagrafens tillämpningsområde är den allmänna regeln i I kap. 2 § försia stycket BrB om krav på uppsåt hos gärningsmannen. Enligt denna regel skall gärning som beskrivs i BrB anses som brott endasl om den begås uppsåtiigen, om inte annat sägs. Eftersom 16 kap. 13 § BrB inte anger att oaktsamhet är straffbar, kan gärning som

Prop. 1972:122 9

objektivt sett innebär djurplågeri men som skett av oaktsamhet f.n. inte bestraffas.

Kravet på uppsåt innebär i fråga om djurplågeri i princip alt gärningsmannen skall ha insett att djuret åsamkades lidande. I rättstillämpningen skiljer man mellan tre uppsåtsformer. Vilken som helst av dessa tre former av uppsåt är tillräcklig för straffbarhel. Uppsåt alt utsätta etl djur för lidande föreligger givetvis främst när lidandel är den effekt som gärningsmannen vill åstadkomma eller när del ulgör ell genomgångsled till del mål han önskar uppnå (direkl uppsåt). Vidare anses uppsåtskravel uppfyllt, när djurets lidande visserligen inte är någol som gärningsmannen vill åstadkomma men, enligt vad han förslår, är en nödvändig följd av hans handling (indirekt uppsåt). Slutligen anses uppsåt föreligga, när gärningsmannen inser alt djuret löper risk alt tillfogas lidande genom hans handlande och det med visshet kan sägas att han inle skulle ha handlat annorlunda ens om han varil säker på att djuret skulle komma att lida (evenluelll uppsåt).

Djurplågeriparagrafen har under senare år krUiserals framför allt under hänvisning till alt uppsåtskravel ställt åklagare och domstolar inför stora svårigheter när del gällt att åsiadkomma och bedöma bevisning om atl gärningsmannen insett alt han åsamkat djur lidande. Delta har ansetts medföra atl bestämmelsen inle har kunnat tillämpas på elt effektivt och tillfredsställande sätt. Kritik av sådan innebörd har framförts bl.a. i motioner och enkla frågor i riksdagen. Tredje lagutskottet vid 1970 års riksdag och jordbruksutskottet vid 1971 års riksdag har med anledning härav uttalat sig for en översyn av djurplågeriparagrafen, innefattande frågan om en utvidgning av dess tillämpningsområde lill att avse också vårdslösa handlingar. Dessa utskoltsutiåtanden har godkänts av riksdagen.

Inom justitiedepartementet har sedermera upprättats en promemoria (Ds Ju 1972:21) om straff för djurplågeri. Promemorian har fogats till detta protokoll som bilaga. I promemorian föreslås all djurplågeriparagrafens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta också gärning som begås av grov oaktsamhet. 1 övrigt förordas inga ändringar i paragrafen. Förslaget innebär därför bl.a. att del inte skall finnas någon särskild straff skala för oaktsamhelshandlingar.

Vid remissbehandlingen av promemorian har förslaget att utvidga straffansvaret för djurplågeri till grov oaktsamhet godlagUs av praktiskt laget samlliga remissinstanser. Den allmänna uppfattningen är att den föreslagna lagändringen är ägnad all förbättra djurskyddet genom alt möjlighelerna all ingripa mol bl.a. försumliga djurägare ökar. Några remissinstanser ifrågasätter dock om lagändringen är tillräckligt långt gående för alt en sådan effekt skall kunna uppnås och föreslår därför en ytterligare utvidgning av det straffbara området, så att även lindrigare former av oaktsamhet skall kunna bestraffas.

Prop. 1972:122 10

Bestämmelsen om straff för djurplågeri har, som jag nyss nämnde och som närmare belyses i departementspromemorian, flera gånger skärpts genom straff höj ningar och utvidgning av tillämpningsområdet. Syftet härmed har givelvis varit alt skapa förutsättningar för ell alll bättre djurskydd genom att öka möjligheterna all ingripa mol missförhållanden på della område. Den nu föreslagna lagändringen ulgör ytterligare etl sleg i denna rikining. Remissutfallet visar alt förslaget har ett starkt stöd i den allmänna uppfattningen hos myndigheter och organisationer som befattar sig med djurskyddsfrågor.

För min del anser jag i likhet med flertalet remissinstanser alt en utvidgning av straffansvaret till fall av grov oaktsamhet är nödvändig för all komma lill rätta med vissa missförhållanden inom djurskyddsområdet. En utvidgning av straffansvaret för djurplågeri bör emellertid inte göras mera omfattande än som framstår som oundgängligen påkallat. Man bör sålunda enligt min uppfattning fortlöpande söka åstadkomma bättre förhållanden för djuren snarare genom ökad upplysning och förbättrade föreskrifter än genom en vittgående kriminalisering. Jag kan därför inte biträda de förslag som har förts fram av några remissinstanser om alt utvidga straffansvaret också till lindrigare former av oaktsamhet.

Jag är emellertid angelägen om atl framhålla alt begreppet grov oaktsamhet inte bör tolkas alltför snävt. Den uppfattning som kommer lill ullryck i t.ex. Föreningen Sveriges tingsrältsdomares yttrande kan jag således inle dela. Del synsätt som framträder där innebär en enligt min mening alltför slor restriktivitet vid gränsdragningen mellan grov och annan oaktsamhet. Några allmängiltiga kriterier på grov oaktsamhet vid djurplågeri kan visserligen inle anges. Jag vill emellertid här beröra några omständigheter som enligt min mening bör beaktas vid den bedömning som i varje särskill fall måsle ske vid avgörande av frågan om grov oaktsamhet skall anses föreligga.

För straffbarhet krävs enligt djurplågeriparagrafens ordalydelse alt djur har utsatts för lidande. Däremoi är del i och för sig ulan betydelse på vad sätt gärningsmannen har framkallat lidandet. Jag bortser i detta sammanhang från kravet atl gärningen skall ha skett 'otillbörligen', vilkel begrepp jag skall återkomma lill i det följande. Del är således tillräckligt för ansvar atl elt lidande faktiskt har tillfogals djuret. Lagtexten innehåller ingen närmare bestämning av 'lidande'. Användningen av delta ord lorde emellertid få anses utmärka atl den plåga som djuret utsatts för har haft en inte blott obetydlig intensitet och varaktighet. Någon ytterligare gradering av lidandel eller bedömning av dess varaktighet behöver inle företas för alt avgöra om rekvisitet lidande skall anses uppfyllt. Den föreslagna lagändringen är inte avsedd alt innebära någon ändring härvidlag. Grov oaktsamhet kan således länkas föreUgga även om djurets lidande har varit varken höggradigt eller långvarigt. Inte heller bör avgörande vikt fästas vid

Prop. 1972:122 11

om lidandel har drabbat flera eller endast ell djur. Givetvis kan inle bara större djurbesättningar ulan även enstaka djur bli utsatta för vanvård och andra försummelser i sådan grad eller under sådana förhållanden alt grov oaktsamhet måsle anses föreligga. Jag instämmer således i de synpunkter som i dessa avseenden framförts i lanlbruksstyrelsens och velerinärför-bundels yttranden.

Nu redovisade principiella synpunkter hindrar enligt min mening inte all del i vissa fall kan finnas skäl all beakta ifrågavarande faktorer vid bedömningen av om grov oaktsamhet föreligger. Det kan l.ex. framstå som uppenbart all grov oaktsamhet föreligger när etl djur till följd av vanvård eller annan försummelse har utsatts för sådant lidande genom skada eller sjukdom att del dött eller måst nödslaklas. Och även om en vårdslös behandling inle har fåll så svåra följder kan den å andra sidan ha drabbat ell så slort antal djur under en så relalivl lång tid all handlingssättet därigenom framstår som grovt oaktsamt. Alt alltid kräva utredning om graden av lidandet och om deltas varaktighet i oaktsamhelsfall är emellertid inle avselt.

Lantbrukarnas riksförbund lar i sill remissyttrande upp frågan om lagändringens inverkan på bl.a. jordbrukets animalieproduktion. Jag vill gärna instämma i förbundels uttalande alt ny teknik på della område inte bör införas utan att den har blivit prövad frän djurskyddssynpunkt. Enligt min uppfattning bör den föreslagna lagändringen göra det möjligt atl i slörre utsträckning än f.n. ingripa mot missförhållanden på detta område inle bara när djur har utsatts för lidande som följd av alt utfärdade föreskrifter har åsidosatts utan också vid användning av oprövad teknik som orsakar lidande.

Vad beträffar den föreslagna lagändringens inverkan på andra områden av djurhållning torde lill en början kunna konstateras atl straffrättsliga ingripanden bör kunna göras i större utsträckning än hittills t.ex. när djur har förorsakals lidande genom alt de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen eller lill denna anslutande författningar har åsidosatts. Slörre krav bör därvid kunna ställas pä den som yrkesmässigt eller eljesl mera varaktigt handhar djur. Därmed är dock inte sagt all den som är okunnig eller ovan att sköta djur inle skulle kunna straffas enligt djurplågeriparagrafen i dess föreslagna vidgade lydelse. Del bör i stället kunna krävas att den som är okunnig om djurskötsel eller ovan alt handha djur inte försätter sig i situationer som han, enligt vad han bör förslå, inte har förutsättningar att bemästra ulan risk för all tillfoga djur lidande. Detla äger exempelvis tillämpning när någon utsätter djur för lidande genom all söka avliva del på oskickligt sätt. Vidare bör framhållas atl djurplågeriparagrafen är tillämplig och all straff för djurplågeri som skett av grov oaktsamhet kan komma i fråga även om särskilda djurskyddsföreskrifter inte har åsidosatts. I sådana fall får i stället handlingssättet hos erfarna och

Prop. 1972:122 12

omdömesgilla personer tas till utgångspunkt vid bedömningen av frågan om straffbar oaktsamhet skall anses föreligga.

I fråga om straffskalan godtar jag de överväganden som gjorts i departementspromemorian och som biträtts av bl.a. RÅ. Någon särskild straffskala för fall av grov oaktsamhet finner jag således inte påkallad.

Några remissinstanser har framfört önskemålet alt uttrycket 'otillbörligen ' bör ulgå ur lagtexten. Den senasle ändringen av djurplågeriparagrafen, vilken förelogs år 1965, rörde just detla uttryck. Enligt paragrafens lydelse före ändringen dömdes för djurplågeri om nägon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsatte djur för 'otillbörligt lidande'. 1 denna lydelse anknöt således otillbörlig-helen till effekten, nämligen djurels lidande. Gärningen skulle, enligt uttalande av föredragande departementschefen, ha otvetydigt överskridit gränsen för det tillåtna (prop. 1944:43 s. 74). Detla innebar att man alltid måsle gradera lidandel för att fastställa om det uppfyllde kriteriet för straffbarhel. Denna gradering visade sig bereda svårigheter i praktiken och ledde lill en alltför restriktiv tillämpning av straffbestämmelsen. Vidare kunde det från språklig synpunkt invändas att del inle var tillfredsställande alt använda ordet otillbörlig för alt utmärka graden av lidande. Däremot ansågs det böra kunna utiäsas av lagtexten atl handlingar som förorsakar djur lidande måsle i viss utsträckning tolereras av hänsyn till legitima intressen, l.ex. vissa forskningsändamål. För all motverka den alltför restriktiva tillämpning paragrafen hade fått och för att på ett tydligare sätt uttrycka atl del kunde finnas godtagbara intressen som motiv för att utsätta djur för lidande, fick paragrafen genom 1965 års lagändring den lydelse den nu har. Del är således inle längre lidandet som måste framstå som otillbörligt för att straffbarhel skall föreligga. I stället torde straffansvar kunna inträda så snart elt djur har utsatts för lidande genom handling eller underlåtenhet som inte kan anses berättigad av elt godtagbart intresse alt förfara med djuret på det säll som skett. Kan gärningen inle ursäktas eller motiveras av elt dylikt legitimt intresse lorde den således få anses ha skett 'otillbörligen'. Någon ändring av paragrafen i denna del anser jag inle motiverad.

Svenska jägareförbundet har i sitt yttrande gått in på frågan om förhållandel mellan djurplågeriparagrafen i lydelsen enligt förslaget och vissa bestämmelser i jaktstadgan (1938:279). Förbundet föreslår, på skäl som utvecklas närmare i yttrandet, atl ändringar görs i 29 § 1 mom. och 32 § 4 mom. jaktstadgan.

Den som bryter mot 3 § jaktstadgan dömes enligt 29 § 1 mom. lill böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. I 3 § första punkten föreskrivs, att jakt inte får bedrivas så alt villebrådet onödigtvis tillfogas lidande. Enligt förbundet torde den oaktsamhet som krävs för straffbarhet enligt jaktstadgan i praktiken närma sig den svårhetsgrad som brukar

betecknas som grov. Vidare anser förbundet att det inte torde finnas någon påtaglig skillnad mellan 'onödigtvis' och 'olillböriigen'. Förbundet ifrågasätter därför om del efter en ändring av djurplågeriparagrafen finns anledning att ha kvar den särskilda straffsanktionen i 29 § I mom. såvitt gäller 3 § försia punkten.

I 24 § 2 mom. jaktstadgan föreskrivs atl förare av motorfordon som kolliderat med älg, hjort eller rådjur, som därvid skadats eller dödals, är skyldig alt snarast möjligl låta underrätta närmaste polismyndighet. Den som underlåter alt söka fullgöra denna underrättelseskyldighet dömes enligt 32 § 4 mom. lill böter, om gärningen inle är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Förbundet föreslår, all denna straffbestämmelse kompletteras så all underlåtenhet atl rapportera kan straffas också enligt 16 kap. 13 § BrB.

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för jordbruksdepartementet. Vår gemensamma uppfattning är atl ändringar i de berörda bestämmelserna i jaktstadgan inte lorde vara påkallade vid ell genomförande av föreliggande förslag lill ändring i djurplågeriparagrafen. Såvitt gäller sanktionen i 29 § 1 mom. jaktstadgan belräffande förseelse mot bestämmelserna i 3 § försia punkten samma stadga föreligger inte heller efler en utvidgning av djurplågeriparagrafen full identitet, beroende främsl på alt del subjektiva rekvisitet för brott mol jaktstadgan får förutsättas vara uppsåt eller oaktsamhet medan djurplågeriparagrafen enligt förslaget kräver minst grov oaktsamhet för straffbarhel. Bestämmelsen i 3 § bör också slå kvar oförändrad. Den fyller där en viktig uppgift som en grundregel för all jaklulövning och etl rättesnöre för våra jägare. Straffbestämmelsen i 32 § 4 mom. jaktstadgan gäller endasl subsidiärl, dvs. om ansvar inle kan ådömas enligt trafikbroltslagen. I 5 § denna lag föreskrivs böter eller fängelse i högsl ett år för s.k. smilning från olycksplats. Från allmänprevenliv synpunkt torde del vara tillräckligt med denna hänvisning lill trafikbroltslagen. Det bör med anledning av elt uttalande i förbundels remissyttrande påpekas, alt 5 § i denna lag lorde vara tillämplig även efler sammanstötning med hundar och vissa andra lamdjur. Atl 32 § 4 mom. jaktstadgan hänvisar endast till trafikbroltslagen torde inte hindra alt, i de fall djur utsatts för särskilt lidande genom försummad underrättelseskyldighet, straff kan ådömas också enligt djurplågeriparagrafen. En sådan rättstillämpning lorde dock bli mindre vanligt förekommande. Någon ändring i 32 § 4 mom. jaktstadgan synes under dessa förhållanden inte vara påkallad.

Prop. 1972:122 14

5 Hemställan

1 enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättals förslag tiU lag om ändring i brottsbalken.

Jag hemsläller atl Kungl. Maj:t föreslår riksdagen alt antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten atl till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta prolokoll ulvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

Prop. 1972:122 17

PM om straff för djurplågeri

Innehåll

I Inledning .................................................................... 19

2 Gällande bestämmelser m.m.......................................... . 20

2.1 Brottsbalken .......................................................... . 20

2.2 Djurskyddslagen .................................................... 22

2.3 Andra djurskyddsförfallningar i huvuddrag .............. 25

3 Dansk, finsk och norsk rätt ........................................... 27

3.1 Danmark ............................................................... 27

3.2 Finland .................................................................. 27

3.3 Norge ................................................................... 28

4 Frågans lidigare behandling ........................................... 28

5 Överväganden och förslag ............................................. 31

Bilagor

I Slatistiskauppgifier 1961—1970

2 Några domstolsavgöranden

3 Exempel på fall vari åtal inte väckts

4 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 1972:122 19

1 Inledning

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken (BrB) kan den som genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högsl två år. För straffbarhel krävs alt gärningen begås uppsåtligen.

Vid 1970 års riksdag behandlades motioner med hemställan om sådan ändring i lagstiftningen att straffansvar för djurplågeri skulle kunna ådömas inte bara vid uppsåtligt handlande ulan också vid djurplågeri som förorsakals av vårdslöshet. Tredje lagutskottet (3LU 1970:15) fann skäl föreligga alt undersöka möjligheterna all utvidga lagstiftningen om djurplågeri till all avse även vårdslösa handlingar. 1 enlighet med utskottets förslag gav riksdagen Kungl. Maj:l lill känna vad utskottet anfört (rskr 1970:97).

I svar på två vid 1971 års riksdag framställda enkla frågor i ämnet förklarade justitieministern bl.a. alt han delade uppfattningen all en översyn av straffbestämmelsen om djurplågeri var befogad och atl en sådan översyn skulle komma till stånd så snart arbetsläget inom departementet medgav det.

Frågan om djurskyddet togs vid samma riksdag upp även i några motioner. Vid sin behandling av dessa underströk jordbruksutskottet (JoU 1971:15) viklen av elt effeklivt djurskydd och anförde all elt av de besvärligaste hindren när del gäller alt verksamt ingripa mol fall av djurplågeri uppenbarligen är svårigheterna all åsiadkomma bindande bevisning att uppsåt förelegat. Utskottet förutsatte alt prövningen av denna fråga skulle komma till stånd vid den översyn av straffbestämmelsen om djurplågeri som justitieministern förulskickat i del nyssnämnda uttalandet i riksdagen.

I denna promemoria behandlas frågan om en utvidgning av straffansvaret vid djurplågeri till all omfatta också vårdslösa handlingar.

Prop. 1972:122

2 Gällande bestämmelser m.m.

2.1 Brottsbalken

Som har nämnts inledningsvis finns bestämmelsen om straff för djurplågeri i 16 kap. 13 § BrB. Bestämmelsen är grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet. Dess bakgrund är i korthet följande.

Straff för djurplågeri infördes genom förordningen den 21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med 100 riksdaler riksmynt. Förordningen gällde alltså endast husdjur. Bestämmelsen logs oförändrad upp i 18 kap. 16 § i 1864 års strafflag. Straffskärpningar genomfördes dels genom lag den 20 juni 1890, då straffmaximum höjdes till 500 kronors böter, dels genom lag den 29 juni 1900, enligt vilken straffet kunde bestämmas tiU fängelse i högst sex månader vid synnerligen försvårande omständigheter. Tillämpningsområdet utvidgades till atl avse alla djur, både tama och vilda, när uttrycket 'egna eller andras kreatur' genom lag den 12 juli 1907 ersattes med ordet 'djur'. Efter vissa ytterligare ändringar upptog bestämmelsen fram lill år 1945 som brottsbeskrivning all någon i behandling av djur 'visat uppenbar grymhet' genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes. Brottsbeskrivningen anknöt alltså till del sinnelag gärningsmannen hade ådagalagt.

Genom lag (1944:220), som irädde i krafl den 1 januari 1945, ändrades lydelsen av 18 kap. 16 § strafflagen. Bestämmelsen fick då den avfatlning den hade när strafflagen med utgången av år 1964 upphörde att gälla. Den fördes då ulan ändring i sak över lill 16 kap. 13 § BrB. Enligt paragrafens lydelse vid brottsbalkens ikraftträdande förelåg djurplågeri om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsatte djur för otillbörligt lidande. Brotlsbeskrivningen anknöt således lill effekten, djurets lidande. Straffet var böter eller fängelse i högsl två år.

Sin nuvarande lydelse fick 16 kap. 13 § BrB genom lagen (1965:726) om ändring i brottsbalken, som irädde i krafl den 1 juli 1966. Bestämmelsen blev då omformulerad i skärpande rikining. Sålunda kan nu för djurplågeri dömas till böter eller fängelse i högsl två år om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller på annal säll otillbörligen utsätter djur för lidande. Begreppet otillbörlighet hänförs alltså lill den ålgärd som har gett upphov lill djurels lidande i stället för atl — som tidigare — anknyta till

Prop. 1972:122 21

själva lidandet. Syftet med denna ändring var enligt departementschefen (prop. 1965:138 s. 18) alt motverka den alltför restriktiva tillämpning djurplågeriparagrafen hade fått. Del ansågs motiverat atl förtydliga stadgandet så att det gav ett mera lättillgängligt uttryck för det avsedda innehållet.

Enligt / kap. 2 § första stycket BrB skall i balken beskriven gärning anses som brott endasl då den begås uppsåtligen, om ej annal sägs. Eftersom 16 kap. 13 § BrB inle uppställer oaktsamhet som subjektivt rekvisil, måste de objektiva rekvisil lagrummet innehåller vara täckta av gärningsmannens uppsåt. Gärning som i och för sig innebär djurplågeri men som skett av oaktsamhet kan sålunda f.n. inle straffas.

Begreppet uppsåt (dolus) definieras inte i BrB. 1 rättspraxis och doktrin skiljer man mellan tre former av uppsåt, nämligen direkt, indirekt och eventuellt uppsåt. När del gäller ådömande av ansvar är del närmast av intresse att bestämma dessa begrepp med avseende på frågan huruvida gärningsmannen uppsåtligen har framkallat en viss brottslig effekt.

Direkl uppsåt till viss effekt föreligger, om effekten är just del som gärningsmannen vill uppnå genom sin handling. Sådant uppsåt föreligger också när gärningsmannen betraktar effekten som elt genomgångsled lill vad han främsl önskar uppnå.

Indirekt uppsåt lill viss effekt föreligger, om gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans handling. Till skillnad mot vad som gäller när fråga är om direkl uppsåt vill gärningsmannen dock inte med sill handlande främsl uppnå denna effekt och inte heller är effekten etl nödvändigl genomgångsled till vad han önskar uppnå.

Slutligen föreligger eventuellt uppsåt till viss effekt om gärningsmannen inser alt effekten är en möjlig, om än inte en nödvändig följd av handlingen, och det kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda. Del krävs alltså att gärningsmannen inser alt det finns en risk för effekten. Dessutom krävs att man kan förutsätta, all han skulle ha handlat som han gjort även om han vetat all risken skulle förverkligas.

Effekten av den brottsliga handling som beskrivs i 16 kap. 13 § BrB är del lidande djuret tillfogas. Uppsåt alt utsätta ett djur för lidande föreligger om lidandel är vad gärningsmannen önskar eller etl genomgångsled lill vad han främsl vill uppnå. Uppsåt föreligger vidare, om djurets lidande visseriigen inte är vad gärningsmannen vill åstadkomma men, enligt vad han inser, är en nödvändig följd av hans handling. Slutligen handlar gärningsmannen uppsåtligen, om han inser atl djuret löper risk atl tillfogas lidande genom hans handlande men inle ens med visshet om all djuret verkligen kommer att lida skulle avhålla sig från att utföra handlingen.

Inte heller begreppet oaktsamhet (culpa) är definierat i BrB. Ibland används uttrycket utan vare sig gradering eller exemplifiering, såsom i 3

Prop. 1972:122 22

kap. 7 § ('den som av oaktsamhet orsakar annans död'). En gradering förekommer i bl.a. 3 kap. 9 § och 15 kap. 10 §, där det för straffbarhet krävs grov oaktsamhet. 1 13 kap. 6 § ges exempel på former av oaktsamhet som kan orsaka viss effekt ('den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand' etc). I andra lagrum, t.ex. 9 kap. 7 § och 15 kap. 6 och 7 §§, används del uttryckssättet alt gärningsmannen 'icke insåg men hade skälig anledning antaga alt' viss omständighet förelåg. Oaktsamhetsrekvisiiel begränsas därvid lill all avse endasl gärningsmannens insikt om etl visst förhållande, l.ex. alt en sak som han köpt är stöldgods.

Vid bedömningen av om oaktsamhet föreligger anses man böra ulgå från gängse uppfattning eller språkbruk bland omdömesgilla personer. Anvisning om vad som är elt rikligt beleende ges emellertid i ganska slor utsträckning av regler i förfallningar eller myndigheters föreskrifter på del område som är i fråga. Ledning kan även hämtas från tekniken eller del faktiskt brukliga tillvägagångssättet bland kunniga och ansvarsmedvetna människor i en situation av ifrågavarande slag. Viss hänsyn las till gärningsmannens faktiska mojligheter att handla riktigt. Fysiska defekter och intellektuell undermålighel beaklas i princip. Den ursäktande verkan som sådana omständigheter tiUmäts är dock starkt begränsad. Det anses nämligen i och för sig vara oaktsamt all någon försätter sig i en situation som han, enligt vad han bort förslå, inte behärskar.

2.2 Djurskyddslagen

Lagen (1944:219) om djurskydd avser enligt I § vård och behandling av husdjur och av andra djur som hålls i fångenskap. Lagen innehåller en allmän reglering av skyddei för sådana djur och var vid sin tillkomst den första i vår lagstiftning som, jämte djurplågeriparagrafen, innehöll allmänl utformade bestämmelser i detla ämne. Ändringar och tillägg har gjorts genom ett flertal lagändringar (1946:865, 1958:134, 1965:728, 1968:735 och 1971:1111).

1 2-7 §§ finns vissa aUmänna bestämmelser om behandlingen av sådana djur som lagen avser. Djur skall enligt 2 § behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall och annal förvaringsrum skall vara tillräckligt rymligt och skyddal och skall hållas tillfredsställande rent. Djur skall förses med erforderligt foder och vatten. Enligt 3 § skall djur som används i arbeie såvitt möjligt inle överansträngas. Djur får inte heller pådrivas eller ägas med redskap som lätt kan sarga eller på annal sätt skada djuret. I 4 § föreskrivs att djur inte får hållas bundet eller Ijudrat på ett plågsamt säll eller så all det inte kan få behövlig vila. Paragrafen innehåller också regler avseende djur på belesgång med förbud mol s.k. hållning och klubbning. Djur som har blivU sjukt eller skadat skall enligt 5 § ulan

Prop. 1972:122 23

dröjsmål få nödvändig värd, om inte sjukdomen eller skadan är så svårartad alt djuret bör avlivas. 1 6 § finns en allmän bestämmelse om transport av djur. Transportmedlet skall vara lämpat för ändamålet och djuret skall såvitt möjligl skyddas mol stötar, skavning och dylikt. Närmare bestämmelser i della ämne finns i kungörelsen (1944:781) angående transport av vissa levande djur med motorfordon m.m. samt i kungörelsen (1972:66) om tillämpning av den europeiska konventionen den 13 december 1968 om skydd av djur under inlernalionella transporter. 1 fråga om slakt av husdjur finns i 7 § djurskyddslagen en hänvisning lill särskilda bestämmelser, nämligen lagen (1937:313) angående slakt av husdjur.

Djurskyddslagen reglerar vidare i 8-13 §§ en del särskilda förfaranden med djur. 8 § avser förevisning av djur. Djur får inte övas eller användas vid filminspelning, offentlig föreställning eller annan förevisning på sådant sätt all del utsätts för ångest eller annal lidande. Närmare föreskrifter meddelas i kungörelsen (1959:486) om offentlig förevisning av djur. I 8a § regleras yrkesmässig hunduppfödning m.m. och i 8 b § hållande av bandhund. Den senare paragrafen föreskriver alt hund, som annal än tillfälligt slår bunden utomhus, skall vara kopplad lill löplina om minsl lio meters längd och ha tillgång till koja eller annan viloplats som ger tillfredsställande skydd mol väder och vind. Närmare föreskrifter härom har meddelats av lantbmksstyrelsen. 1 9-11 §§ finns bestämmelser om anlitande av veterinär vid kaslrering eller kupering och vid sjukdom eller skada. Enligt 12 § får djur inle ulan lanlbruksstyrelsens tillstånd användas för vetenskaplig forskning eller liknande ändamål, om användningen är förenad med operativt ingrepp, insprutning eller blodavlappning eller pä annal sätt medför ångest eller annat lidande för djuret. Närmare bestämmelser finns i kungörelsen (1944:771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m.m. Företas operativt ingrepp eller annan åtgärd som avses i 12 §, får djuret inte tillfogas större lidande än som är oundgängligt. Om djuret skulle åsamkas avseväri lidande också efter ingreppet eller åtgärden, skall del avlivas snarast möjligt därefter. Dessa bestämmelser finns i 13 §.

Enligt 21 § djurskyddslagen kan böter ådömas den som bryter mot 8 a eller 9-12 §§, dvs. i stort sett när föreskrivet tillstånd saknas eller veterinär inle anlitas vid vissa ingrepp. Däremot är bestämmelserna i 2-6, 8,8 b och

13 §§ inte straffsanktionerade i djurskyddslagen. Vid ell sådant åsido
sättande av bestämmelserna som medför alt djur otillbörligen utsätts för
lidande kan emellertid 16 kap. 13 § BrB (djurplågeriparagrafen) tillämpas.

För tillsyn av all de allmänna bestämmelserna efterlevs finns elt administrativt övervakningssystem. De viktigaste reglerna härom finns i

14 och 15 §§ djurskyddslagen. Enligt 14 § 1 mom. gäller som huvudprincip
atl hälsovårdsnämnden i orten övar tillsyn över djurens vård och

Prop. 1972; 122 24

behandling genom en eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller stadsvelerinären. Vidare skall länsstyrelsen med biträde av länsveterinären vaka över alt hälsovårdsnämnder och tillsyningsmän saml distrikts- och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer lantbruksstyrelsen, som meddelar råd och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan. Med stöd av 14 § 2 mom. kan hälsovårdsnämnden meddela föreskrifter och förelägga vite, om någon åsidosätter vad som föreskrivs i 2-6 §§ eller 8 b §. Vidtas inle sådan ålgärd som nämnden föreskrivit, kan nämnden verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. Samma befogenheler har länsstyrelse enligt 14 § 4 mom. första stycket

En försumlig djurägare kan enligt 14 § 4 mom. andra stycket under vissa förutsättningar förbjudas att handha djur eller visst slag av djur. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen. Djurägaren kan också åläggas alt avhända sig djur och förbjudas alt anskaffa djur eller visst slag av djur. Förbud alt handha djur kan också meddelas den som har djur i sin vård ulan alt själv äga dem.

Enligt 15 § är den som har djur i sin vård skyldig all låta bl.a. hälsovårdsnämnden och tillsyningsmän samt läns-, distrikts- eller sladsvelerinär besiktiga djuret och stall eller annal förvaringsrum, födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndighet meddela handräckning för atl genomföra sådan besiktning.

Reglerna i 14 och 15 §§ gäller inle djur som används inom försvars-väsendet (16 §).

Bestämmelser om rätt alt omhänderta eller döda djur finns i 17-20 §§. Enligt 17 § kan djur omhändertas genom polismyndighetens försorg, om det är utsatt för djurplågeri och rättelse inte sker på tillsägelse av polismyndigheten, hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen. Beslut om omhändertagande meddelas av länsstyrelsen. Sådant beslul kan också meddelas, om djurägare inte iakttar enligt 14 § 4 mom. meddelat åläggande all avhända sig djur eller förbud alt anskaffa djur. Sedan djur omhändertagils får ägaren inle förfoga över det utan polismyndighetens tillstånd (18 §). Polismyndigheten skall efter värdering låta sälja eller döda djur som omhändertagits. Koslnaderna för förfarandet förskjuts av allmänna medel men skall återbetalas av den försumlige bl.a. om denne döms för djurplågeri. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i kungörelsen (1968:736) om omhändertagande av djur, m.m. Enligt 20 § får veterinär eller polisman genast döda djur som är så svårl sjukt eller skadat alt det uppenbarligen bör dödas omedelbart. 1 synneriigen trängande fall har även en privatperson samma rätt. Den som i sådant fall avlivar djuret skall genast underrätta ägaren eller innehavaren eller, om del inle kan ske, polismyndigheten.

Prop. 1972:122 25

I 21 § föreskrivs bötesstraff för bl.a. den som överträder sådant förbud alt handha djur som meddelats enligt 14 § 4 mom. andra stycket eller åsidosätter skyldigheten att bereda tillfälle till besiktning enligt 15 § försia stycket. Också underiåtenhet att fullgöra underrättelseskyldighet enligt 20 § andra stycket är belagd med bötesstraff. Som har nämnts förut straffbelägger 21 § därjämte brott mot bestämmelserna i 8 a och 9-12 §§.

2.3 Andra djurskyddsförfattningar i huvuddrag

Redan före djurskyddslagen tillkom lagen (1937:313) om slakt av husdjur (slaktiagen). Den innehåller bestämmelser om bl.a. bedövning av djur som skall avlivas. 1 fråga om bedövning vid sådan slakt av ren som inte sker i offentligt slakthus eller konlrollslakteri finns föreskrifter i kungörelsen (1966:513) med vissa bestämmelser om kaslrering och slakt av ren. För förseelse mot slaktiagen eller nämnda kungörelse kan enligt 5 § slaktiagen ådömas böter, om inte gärningen skall bedömas som djurplågeri och straffas enligt BrB.

Som lidigare nämnts har djurskyddslagen kompletterats med etl flertal särskilda förfallningar och föreskrifter som utfärdats med slöd av bemyndiganden i lagen. Den i 14 § djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser också efterlevnaden av dessa specialförfattningar.

Genom kungörelsen (1944:781) angående transport av vissa levande djur med motorfordon m.m. (transportkungörelsen) har Kungl. Maj:l meddelat föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon eller släpfordon som används för djurlransporl, om lastning av djur, om djurs vård under transport m.m. Åsidosättande av dessa föreskrifter straffas med dagsböter. I fråga om internationella djurtransporler gäller, som har nämnts förut, en särskild kungörelse (1972:66).

Med slöd av bemyndigande i 8 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:l utfärdat kungörelsen (1959:486) om offentlig förevisning av djur (förevisningskungörelsen). All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård, djurpark, cirkus eller varieté, i föreläsnings-, utställnings- eller affärslokal, på tävlingsbana eller annorstädes, skall slå under överinseende av lantbruksstyrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen nämnda tillsynsmyndigheter. Lantbruksstyrelsen skall genom inspektioner låta undersöka hur de djur som del här är fråga om handhas. Om styrelsen finner all ell djur behandlas i strid med gällande djurskyddsbeslämmelser, kan den förbjuda all djuret förevisas offentligt eller används vid övning. Innan offentiig tävling med djur äger rum på tävlingsbana, skall banan besiktigas av veterinär. En sådan skall även vara närvarande vid tävlingen. Om djur utsätts eller befaras kunna bli utsatt för djurplågeri, kan veterinären med omedelbar verkan hell eller delvis förbjuda all tävlingen hålls eller fortsätts eller atl visst eller vissa djur deltar däri.

Prop. 1972:122 26

På grund av bemyndigande i 12 § djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen (1944:771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m.m. Ålgärd, som är förenad med operativt ingrepp av någon belydelse. får inle i undervisningssyfle företas på varmblodigt djur, om ändamålet kan uppnås på annan väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt djur, skall djuret såvitt möjligl bedövas så alt del inte känner smärta. Om det är nödvändigl med hänsyn till ändamålet med ingreppet, får dock detta göras med ofullständig bedövning eller ulan bedövning. 1 sådant fall skall, om del kan ske, smärtstillande eller lugnande medel användas för atl begränsa djurets lidande. Den som vidtar åtgärd som avses i 12 § djurskyddslagen med apor, hundar, kaller, hästar eller klövbärande djur skall föra särskild journal dels över inköp av djuren (inköpsjournal), dels över åtgärderna (försöksjournal). 1 försöksjournalen skall för varje försök antecknas bl.a. ändamålet med försökel, försöksålgärds beskaffenhet, art och omfaitning av bedövning eller, om bedövning ej använts, anledningen härtill och vad som i sådant fall gjorts för atl lindra försöksdjurets lidande, dagen för försökels avslutning saml ålgärd med djuret efter avslutat försök. Senasi den 1 februari varje är skall journalerna för del föregående kalenderårel sändas till hälsovårdsnämnden för granskning. 1 kungörelsen medges, med slöd av 12 § djurskyddslagen, undantag för vissa institutioner och inrättningar i fråga om bestämmelsen all lanlbruksstyrelsens tillstånd krävs för sådan användning av djur som innebär lidande för djuret.

Jaktstadgan (1938:279) innehåller bestämmelser om jaklulövning och skydd av de vilda djuren. Stadgan har från den I januari 1968 ändrats i betydande omfaitning. Numera är enligt 1 § alla vilda däggdjur och fåglar i princip fridlysta och jakt tillålen endast under bestämda jaktlider. 1 3 § föreskrivs alt jakt inle fär bedrivas så att villebrådet onödigtvis tillfogas lidande. Har villebråd skadats, skall den jagande utan dröjsmål vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och avliva djuret. För att förebygga onödigt lidande finns ingående bestämmelser om de jaktvapen och jakt-medel som får användas (4-11 §§). Enligt 4 § får jakt numera i princip endasl bedrivas med skjulvapen. Undanlag från regeln meddelas i 5 och 6 §§. Skärpta regler gäller om nattjakt, om jakt med hund och om jakt från motorfordon. 1 28-33 §§ finns bestämmelser om straff för den som bryter mol föreskrifter i stadgan.

1 fiskeristadgan (1954:607) finns bestämmelser avsedda alt skydda fisk mol vissa fångslmeloder som kan orsaka lidande.

Prop. 1972:122 27

3 Dansk, finsk och norsk rätt

3.1 Danmark

I lag den 27 maj 1950 'om vaern for dyr' finns delvis detaljerade regler om behandlingen av djur, om djurs avlivande, om operativa ingrepp på djur, tillsyn m.m. Lagen är tillämplig på alla slag av djur. En bestämmelse om straff för djurplågeri finns inlagen i § 18. Bestämmelsen fanns lidigare i borgerlig slraffelov § 196, som upphävdes vid djurskyddslagens tillkomst. Den som genom överansträngning, vanvård eller på annal sätt behandlar djur oförsvarligt straffas med böter, haefle eller med fängelse i högsl elt år. Har förfarandet haft karaktär av misshandel, är straffet fängelse i högsl elt år, vid återfall två är. Den som i övrigl överträder djurskyddslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter straffas, om ej annat är bestämt, med böter eller haefle. Enligt § 19 kan domstol la ifrån den dömde rätten all personligen befalla sig med djur. Regler om husbonde- och föräldraansvar för barn under 15 år finns i § 20. Den som har tillsyn över barn är skyldig all sörja för atl barnet inte överträder djurskyddslagens regler. Begär barnet en sådan överträdelse, kan den vuxne straffas om gärningen begåtts med hans vetskap och utan alt han försökt all hindra den. Straff inträder också när det beror på grov oaktsamhet från den vuxne alt han varil ovetande om överträdelsen.

3.2 Finland

Enligt lidigare gällande bestämmelser i 43 kap. 5 § strafflagen kunde 'den, som ådagalagt grymhet emot djur, vare sig all brottet skett uppsåtligen eller av grovt vållande' straffas med böter eller fängelse i högsl sex månader. Skedde det 'i avsikt alt åsamka annan skada' eller var omständigheterna eljest försvårande, uppgick straffet lill böter eller fängelse i högst två år.

Jämte strafflagsbeslämmelsen fanns i lag den 14 april 1934 om djurskydd ell allmänl stadgande om straff för den som bröt mol denna lag.

En ny djurskyddslag utfärdades den 27 januari 1971. Därvid upphävdes 43 kap. 5 § strafflagen. I propositionen uttalas, att del inte kunde 'anses sakenligl, all stadganden angående straffbar behandling av djur' ingick i två olika lagar. Bestraffning av djurplågeri sker därför numera endast enligt djurskyddslagen.

Prop. 1972:122 28

Den nya djurskyddslagen är tillämplig på alla slags djur. Den innehåller regler om behandlingen av djur i olika avseenden, om saluförande och uppfödande av djur, tillsyn m.m. Enligt 2 § är det förbjudet alt åsamka djur onödig smärta eller plåga. Det är enligt samma paragraf också förbjudet atl förvara, binda eller tjudra djur på etl sätt som förorsakar djuret onödigt lidande, atl lämna djur, som vårdas i hem, djurgård eller är i annan vård, ulan nödig skötsel, föda, dryck och vila samt alt överanstränga djuret eller hålla del i oskäligt sträng tukt. Om nägon behandlar djur på ett sålt som strider mot dessa bestämmelser, kan han enligt 15 § första stycket dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen försvårande omständigheter kan dömas till böter eller fängelse i högsl två år, varjämte den dömde kan förklaras förlustig rätlen att hålla djur. Ytterligare straffbestämmelser finns i 15 § andra och tredje styckena.

3.3 Norge

I Norge antogs en djurskyddslag redan år 1842. Den gällande djurskyddslagen utfärdades den 7 juni 1935 och gäller alla slags djur. Den som bryter mot lagens bestämmelser eller mot föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen kan enligt § 16 straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. För brott som begås av oaktsamhet ('for bröt gjorl av aktiöyse' ) är straffet böter eller fängelse i högst tre månader. Den som brutit mol § 16 på särskill grovt sätt eller mer än en gång kan fråndömas rätten all handha husdjur för viss tid eller för alllid.

4 Frågans tidigare behandling

I avsnitt 2.1 har nämnts att straff för djurplågeri enligt BrB förutsätter alt gärningsmannen haft uppsåt att utsätta djur för lidande. Krav på uppsåt gällde också före BrB:s tillkomst. Strafflagen innehöll dock ingen bestämmelse molsvarande 1 kap. 2 § försia stycket BrB. Emellertid gällde enligt allmänna grundsatser all de objektiva rekvisiten i brottsbeskrivningarna i strafflagen i princip skulle omfattas av gärningsmannens uppsåt. I fråga om kravet på uppsåt för bestraffning av djurplågeri finns elt uttalande av chefen för juslhiedepartemenlet i proposition (1921:6) med förslag lill lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen m.m. Departementschefen anförde bl.a. (prop. s. 20):

'Då den föreslagna bestämmelsen skall infogas i nu gällande strafflag, lorde del redan av denna anledning icke kunna ifrågakomma alt straffa

annat än uppsåtligt djurplågeri. Atl särskill omnämna uppsåtet i brottsbeskrivningen synes icke erforderligt.'

Frågan om straff för djurplågeri som tillfogals av vårdslöshet togs upp i ett remissyttrande över betänkandet (SOU 1938:36) med förslag rörande djurskyddslagsliflning. 1 betänkandet föreslogs bl.a. ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen innebärande en straffskärpning. Landsfogden i Malmöhus län anförde i sitt remissyttrande, alt i 16 § borde införas straff också för djurplågeri som skett av vårdslöshet, om därav förorsakats uppenbart lidande eller obehag för djuret (prop. 1944:43 s. 26). 1 fråga om kravet på uppsåt uttalade departementschefen (prop. s. 74):

'Liksom i gällande lag förutsattes i deparlemenlsförslagel alt gärningen är uppsåtlig. Delta innebär enligt förslaget etl krav på alt gärningsmannen skall ha insett att djuret åsamkades lidande. Det är emellertid tillfyllest med s.k. eventuellt uppsåt. Ådagalagd likgiltighet för djurels vård kan fördenskull bliva föremål för straff enligt förslaget.'

Till grund för den ändring i 16 kap. 13 § BrB som förelogs år 1965 låg djurskyddsulredningens betänkande (SOU 1961:45) 'Djurplågeri, vetenskapliga djurförsök saml djurskyddsordning'. I belänkandet föreslogs bl.a. en omformuleringav djurplågeriparagrafen. Frågan om en utvidgning av straffansvaret till att omfatta också vårdslösa handlingar behandlades inte av ulredningen. Vid remissbehandlingen väcktes emellertid denna fråga av Föreningen Sveriges sladsfiskaler. Föreningen sade sig visserligen sakna tillräcklig överblick för all kunna hysa någon säker mening om behovel av en lagändring som skulle innebära alt också ovarsamhetshandlingar kriminaliserades. Ett stadgande om straff för den som av grov vårdslöshet gör sig skyldig till djurplågeri kunde dock enligt föreningen förmodas ha ell slarkl stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Departementschefen tog inte upp frågan i den proposition som ledde lill ändringen! 16 kap. 13 § BrB (1965:138).

Vid 1969 års riksdag väcktes en motion (11:934) med yrkande att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag till sådan ändring av 16 kap. 13 § brottsbalken som efter utredning syntes lämplig. Motionärerna åberopade bl.a. att djurplågeriparagrafen enligt deras mening inle tillämpades på ett effektivt och tillfredsställande sätt. Den huvudsakliga anledningen härtill sades vara alt åklagaren ställdes inför mycket stora svårigheter när det gällde att bevisa att en gärningsman i handlingsögon-blickel haft uppsåt atl tillfoga djuret lidande. Främst ansåg motionärerna den förändringen påkallad alt man gav avkall på uppsåtskravel. Alternativt kunde man låta brotlsbeskrivningen rikta sig enbart mol själva handlandet, oavsett vilken effekt som inträffat.

I remissyttranden över motionen uttalade sig bl.a. Svea hovrätt och veterinärstyrelsen för en översyn av djurplågeriparagrafen. Hovrätten anförde därvid alt en vidare översyn främst borde avse frågan huruvida

Prop. 1972:122 30

del i paragrafen bör föras in en regel om straff för grov oaktsamhet. Några remissinstanser intog en negaliv hållning till motionen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (3LU 1969:46) underströk tredje lagutskottet atl djurplågeri måsle betraktas som ett allvarligt brott. Utskottet erinrade också om all del i sill ullålande (3LU 1965:31) över förslaget lill den år 1966 genomförda ändringen av paragrafen framhållit brottets allvarliga karaktär och särskill understrukit del angelägna i all stadgandet om djurplågeri inle av domstolarna tillämpades med sådan mildhet som ofta hade synts vara fallet. Ulskottel ansåg sig kunna förutsätta att djurplågeriparagrafen tillämpades i enlighet med vad utskottet sålunda uttalat. Med hänsyn härtill var ulskottel tveksamt i fråga om behovet av en utvidgning av straffbestämmelsen till atl avse även vårdslösa former av djurplågeri. Möjlighelerna att på ell effektivt säll övervaka efterlevnaden av en sådan bestämmelse måste också enligt utskottets mening bedömas som relalivl små. I della sammanhang framhöll emellertid utskottet alt del inle sällan borde föreligga möjligheter all utmäta straff för vanvård av djur. Ulskottel ansåg vidare all motionärernas förslag all brott skulle föreligga redan om gärningen var ägnad atl tillfoga djuret lidande inte på någol väsentligt sätt skulle vidga del område, inom vilkel djurplågeri kunde beivras. Med hänsyn lill vad sålunda anförts och då goda förutsättningar att ingripa effektivt mol djurplågeri enligt utskottets mening förelåg vid skärpt tillämpning av gällande lagstiftning saknades anledning att föranstalta om en översyn av djurplågeriparagrafen. Ulskottel avstyrkte därför bifall till motionen men uttalade avslutningsvis atl utvecklingen i fråga om tillämpningen av paragrafen dock borde följas med uppmärksamhet.

Vid 1970 års riksdag behandlades, som har nämnts i det föregående, motioner om en utvidgning av ansvaret för djurplågeri (1:39 och 11:43 samt 1:41 och 11:41). I motionerna anfördes atl fall av djurplågeri f.n. inle alltid kan beivras på ell effektivt och tillfredsställande sätt. Den främsta anledningen härtill sades vara all åklagaren ställs inför myckel stora svårigheter när det gäller alt bevisa alt en gärningsman i handlingsögonblicket haft uppsåt alt tillfoga djuret lidande. Motionärerna ansåg därför all gränserna för del straffbara området i fråga om djurplågeri måste vidgas. I motionerna 1:39 och 11:43 framhölls alt en gärning, som vittnar om grov oaktsamhet vid handhavande av djur, borde kunna påtalas. Motionärerna hemställde alt riksdagen hos Kungl. Maj:l anhöll om översyn av djurplågeriparagrafen. I motionerna 1:41 och 11:41 hemställdes alt riksdagen hos Kungl. Maj:l begärde förslag till sädan ändring av djurplågeriparagrafen all däri stadgat straffansvar skulle omfatta även sådant djurplågeri som förorsakats av vårdslöshet.

I utlåtande (3LU 1970:15) över motionerna anförde tredje lagutskottet bl.a.:

Prop. 1972:122 31

'Som utskottet vid flera tillfällen understrukit är djurplågeri ett allvarligt brott. Del är därför mycket otillfredsställande om gällande bestämmelser i brottsbalken inte i önskvärd utsträckning medger effektiva ingripanden i fall då djur åsamkats lidande. Del föreligger därför skäl atl undersöka möjligheterna lill all utvidga lagstiftningen om djurplågeri till alt avse även vårdslösa handlingar.'

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen (rskr 1970:97).

Som har nämnts i inledningen uppmärksammades frågan om en ändring i djurplågeriparagrafen också vid 1971 års riksdag i såväl motioner som två enkla frågor till justitieministern.

5 Överväganden och förslag

I del betänkande (SOU 1938:36) som låg lill grund för djurskyddslagen anförde utredningsmannen, all del övervägande anlalet av de svenska djurägarna sökte behandla sina djur väl. Statistiska uppgifter visade, all tendensen varit sjunkande såväl belräffande antalet för djurplågeri åtalade och dömda personer som i fråga om antalet fall där fängelsestraff utmätts för sådant brott. Trots detta ansåg utredningsmannen, all förhållandena på detla område ännu lämnade mycket övrigl all önska. Långt talrikare än ålalen och domarna för djurplågeri av etl eller annal slag var enligt utredningsmannen sådana fall av grym behandling eller på tanklöshet, okunnighet eller slentrian beroende vanvård av djur, vilka av olika skäl inle blivit föremål för lagföring. Och ell slorl antal fall av den ena eller andra kategorien kom aldrig lill allmänhetens kännedom.

Det kan beräknas all vid den tid då betänkandet avgavs något över 200 personer årligen fälldes lill ansvar för etl eller flera djurplågeribrott. Som framgår av bilaga 1 till denna promemoria har antalet dömda numera sjunkit ytterligare till endasl omkring 20 — 30 personer årligen under den redovisade tioårsperioden, 1961 — 1970. Den tendens utredningsmannen påvisade har alltså visal sig vara bestående.

Numera handläggs således endasl etl jämförelsevis litet antal mål om ansvar för djurplågeri vid våra domstolar. Del kan finnas flera orsaker lill denna utveckling. Mera detaljerade bestämmelser och ökad upplysning om hur djur bör behandlas, förbättrad tillsyn, effeklivt arbetande djurskyddsorganisationer och Slörre ekonomiska resurser hos uppfödare och andra djurhållare har säkerligen lell lill alll bättre förhållanden på delta område. Del kan emellertid inle uteslutas all del ringa antalet mål om djurplågeri också kan länkas till någon del bero pä en restriktiv domslolspraxis och därav följande återhållsamhet hos åklagarna att väcka åtal. Atl delta är förhållandel har antagils i skilda uttalanden i dessa frågor

Prop. 1972:122 32

som har gjorts under senare år. När djurplågeriparagrafen ändrades senast framhöll sålunda chefen för justitiedepartementet, alt han för sin del hade blivit övertygad om alt bestämmelsen om straff för djurplågeri tillämpades alltför restriktivt och alt det därför var motiverat atl förtydliga bestämmelsen. I detla syfte föreslogs den ändringen alt det för straffbarhel inte längre skulle krävas att det lidande som djuret tiUfögats kunde betecknas som 'oiillböriigi'. Av gärningsbeskrivningen skulle i stället framgå att varje handlande som innebär all någon 'otillbörligen utsätter djur för lidande' kan föranleda ansvar för djurplågeri (prop. 1965:138 s. 18). Vid behandlingen av denna proposition uttalade tredje lagutskottet bl.a., alt djurplågeri är att anse som ett allvarligt brott och alt det är angeläget att domstolarna inte lillämpar straffbestämmelsen med sådan mildhet som ofta syntes förekomma (3LU 1965:31 s. 41). Utskottet har senare vid flera tillfällen återkommit lill della uttalande, såsom i utlåtanden över motioner vid 1969 och 1970 års riksdagar (3LU 1969:46 s. 14 och 1970:15 s. 9, II). Uppfattningen alt åklagarnas åtalspraxis och domstolarnas rättstillämpning präglas av alltför stor återhållsamhet har även framförts i åtskilliga av de motioner i djurskyddsfrågor som har avgetts under senare år. I motioner vid 1970 års riksdag anförs sålunda atl djurplågerifallen inte beivras på elt effektivt och tillfredsställande sätt, främsl beroende på alt åklagaren ställs inför myckel stora bevissvårigheter när del gäller alt styrka alt gärningsmannen haft uppsåt alt tillfoga djuret lidande. Tredje lagutskottet anmärker i sitt ullålande över dessa motioner (3LU 1970:15 s. 11), all utskottet haft tillfälle all ta del av rättsfall som visar all uppsåtskravel medfört svårigheter för domstolarna när det gäller all beivra även allvarliga former av djurplågeri. Utskottet hänvisar vidare till att del enligt velerinärstyrelsen förekommer ett stort antal fall där åklagaren avstått från atl väcka åtal därför alt uppsåt inte ansetts ha förelegal. Utskotts-utlåtandet har i övrigl redovisals i avsnitt 4.

Ämnet behandlades också vid 1971 års riksdag. I betänkande med anledning av motioner om djurskyddslillsyn underströk jordbruksutskottet vikten av elt effektivt djurskydd och framhöll, atl elt av de besvärligaste hindren när del gäller all verksamt ingripa mot fall av djurplågeri uppenbarligen är svårigheterna atl åstadkomma bindande bevisning alt uppsåt förelegal (JoU 1971:15 s. 2).

I syfte atl belysa i vilka fall domstolarna kan tänkas ogilla åtal på grund av gärningsmannens bristande uppsåt redovisas i bilaga 2 några domar som meddelats under åren 1965 — 1970 och i vilka uppsåtsfrågan varit av betydelse för avgörandet. Flera domar med ogillande av åklagarens ansvarslalan på grund av brisler i det subjektiva rekvisitet finns från tiden efler 1965 men har av utrymmesskäl inte återgetts i bilagan.

Det skulle givetvis även vara av slorl värde att ha närmare kännedom

Prop. 1972:122 33

om den omfattning i vilken åklagare beslulal all inle åtala på grund av svårighet atl styrka det subjektiva rekvisitet. Det är ju främst sådana fall som föranlett kritik mol djurplågeriparagrafens avfatlning. På detta område saknas emellertid statistiska uppgifter och en så omfattande undersökning av ålalspraxis som skulle vara nödvändig för alt få en mera tillförlitlig uppfattning om problemets storlek både totalt sell och i skilda delar av landet har av arbetsekonomiska skäl inle bedömls vara möjlig alt genomföra i detla sammanhang. Som elt exempel på de svårigheter som en åklagare tydligen kan ställas inför vid åtalsfrågans avgörande i anledning av misstänkt djurplågeri redovisas i bilaga 3 etl av åklagarmyndigheten i Göteborg nyligen avgjort fall.

Del nuvarande kravet på uppsåt innebär atl gärningsmannen i hand-lingsögonblickel skall ha insett all djuret utsatts för lidande. Däremot behöver han inle också ha insett all han handlade 'otillbörligen'. Eftersom åklagaren i princip har bevisbördan åligger det honom atl i subjektivt avseende visa, atl gärningsmannens uppsåt omfattat inte bara all utsätta djuret för den behandling eller vanvärd, varigenom djuret enligt domstolens värdering otillbörligen åsamkats lidande, ulan också all tillfoga djuret visst lidande. Därvid gäller all s.k. evenluelll uppsåt är tillräckligt för alt ansvar skall kunna ådömas.

Innebörden av uppsåtskravel har redovisats i avsnitt 2 och belyses även närmare av omständigheterna i de enskilda fall som lagils upp i bilagorna 2 och 3. Av de redogörelser som lämnas där lorde framgå att uppsåtskravel medför problem vid rättstillämpningen och har haft lill följd alt jämförelsevis allvarliga fall i vilka djur utsatts för lidande inte har föranlett ansvar för djurplågeri. Del torde vidare vara klarlagt atl dessa bevis-svårigheter ibland framstår som så uppenbara all åklagaren inte anser det meningsfullt all ens väcka någol åtal. I vilken omfattning detta är förhållandel har inte kunnat fastställas. An mindre kan del givelvis utrönas i vilken utsträckning tillsyningsmän, veterinärer, personer inom djurskyddsrörelsen eller andra på grund av hittillsvarande rättstillämpning anser del utsiktslöst all polisanmäla fall av djurplågeri.

Det kan antas att de svårigheter som finns i rättstillämpningen när det gäller all beivra djurplågeribrott försvagar effektiviteten av de allmänna bestämmelserna i djurskyddslagen. Enligt 14 § 2 mom. djurskyddslagen kan visserligen hälsovårdsnämnd ingripa mol den som har åsidosatt reglerna 12 — 6 §§ eller 8 b § genom alt meddela föreskrifter och förelägga vite. Det ligger i sakens natur all sådant ingripande i praktiken bara företas mol den som yrkesmässigt eller eljesl mera varaktigt handhar djur, l.ex. i lantbruk. I än högre grad gäller delta tillämpningen av bestämmelserna i 14 § 4 mom. andra stycket djurskyddslagen om förbud alt handha djur.

I fall då någon bryter mol de bestämmelser i djurskyddslagen, som inle

Prop. 1972:122 34

är särskill straffbelagda, kan straff ådömas endasl enligt djurplågeriparagrafen i BrB. Den svenska djurskyddslagen skiljer sig i detla avseende från molsvarande lagstiftning i Danmark, Finland och Norge. I dessa länder — vilkas djurskyddslagar i princip omfattar alla djur — innehåller de allmänna strafflagarna inga bestämmelser om straff för djurplågeri. Molsvarande bestämmelser finns i stället i djurskyddslagstiftningen. Den norska djurskyddslagen anger uttryckligen alt oaktsamhet är straffbar. Åven enligt den finska lagen lorde åtminstone grov oaktsamhet kunna bestraffas. Så var fallet före den nya finska djurskyddslagens tillkomst och någon ändring i della avseende torde inle ha varil åsyftad när slrafflagsbeslämmelsen upphörde all gälla på grund av den nya lagen. Den danska lagen kräver i princip uppsåt. Å andra sidan upptar den danska straffbestämmelsen inle rekvisilel 'lidande' ulan nämner endast att djuret skall ha behandlats oförsvarligt, vilkel i subjektivt avseende inle kräver mer än rekvisitet 'otillbörligen' i den svenska djurplågeriparagrafen. Ansvaret för djurplågeri kan således sägas vara mera vidsträckt enligt dansk, finsk och norsk djurskyddslagsliflning än enligt den svenska djurplågeriparagrafen.

Mot bakgrund av de uttalanden riksdagen har gjort om viklen av elt effektivt djurskydd och om angelägenheten av slörre stränghet i rättstillämpningen ter del sig önskvärt all vidga djurplågeriparagrafens tillämpningsområde så alt möjligheten att beivra förekommande fall av djurplågeri inte uteslutande blir beroende av gärningsmannens uppsåt eller åklagarens möjligheter att styrka att uppsåt förelegal. Hänsyn bör i dessa sammanhang kunna las även lill åtminstone vissa former av oaktsamhet från gärningsmannens sida. För en sådan utvidgning av det straffbara området talar också det förhållandet alt straff för ouppsålligt djurplågeri i vissa fall kan ådömas enligt djurskyddslagarna i våra grannländer.

I samband med införande av en bestämmelse i BrB om straff för djurplågeri som begås av oaktsamhet måste stäUning tas till om en gradering bör göras av den oaktsamhet som skall föranleda ansvar, om oaktsamhetsrekvisiiel bör begränsas lill endast visst eller vissa objektiva rekvisil och om en särskild slraffskala bör gälla för oaktsamhelsbroltet.

En gradering av oaktsamhetsrekvisiiel förekom i den finska strafflagens djurplågeriparagraf, som endast straffbelade 'grovt vällande' , medan den norska djurskyddslagen bestraffar den som av 'aktiöyse' förövar djurplågeri. 1 de fall då en gradering förekommer av oaktsamheisbrolten enligt BrB begränsas slraffbarhelen i allmänhel lill alt omfatta endast grov oaktsamhet (framkallande av fara för annan enligt 3 kap. 9 §, svindleri enligt 9 kap. 9 §, vårdslöshet mol borgenärer enligt 11 kap. 3 §, vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 §, ovarsam utsaga enligt 15 kap. 3 §, vårdslös försäkran enligt 15 kap. 10 § andra stycket, m.fl.). Flera av BrB:s oaktsamhetsbestämmelser saknar dock sådan begränsning (vållande

Prop. 1972:122 35

till annans död enligt 3 kap. 7 §, vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 3 kap. 8 §, bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 §, allmänfariig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 §, m.fl.).

De under senare lid från skilda håll framförda förslagen om en utvidgning av straffbestämmelsen för djurplågeri lill gärningar som sker av oaktsamhet synes närmast avse fall i vilka gärningsmannen visal grov oaktsamhet. En kriminalisering av alla former av oaktsam behandling som inneburit lidande för djur skulle sannolikt få till följd att etl förhållandevis stort antal fall som kan le sig föga straffvärda blev belagda med straff. Tillämpningsområdet för en ny straffbestämmelse lorde därför böra begränsas till all avse endasl fall av grov oaktsamhet.

Mol bakgrund av vad som har sagts förut om svårigheterna atl tillämpa uppsåtsrekvisitet på broilsbeskrivningens krav alt gärningsmannen skall ha utsatt djuret för lidande är del uppenbart all elt oaktsamhelsrekvisit bör ersätta kravet pä uppsåt i detla avseende. Övriga objektiva rekvisil för djurplågeri är dels arten av den behandling som orsakat lidandel, dels kravet alt denna skall ha skett 'otillbörligen'. Gärningens olillbörlighet behöver, enligt vad som har nämnts lidigare, inle omfattas av gärningsmannens uppsåt på annat sätt än all han skall ha varil medveten om de omständigheter som medför att gärningen kan betecknas som otillbörlig. 1 fråga om den behandling djuret har utsatts för kan denna ske på vilkel säll som helst och således även genom sådana i gmnden culpösa förfaranden som försummelser i olika avseenden, felbedömning eller okunnighet. Oaktsamhetsrekvisiiel lorde därför böra omfatta brotlsbeskrivningen i dess helhet och inte begränsas till rekvisitet lidande.

Del kan bereda svårigheter all göra en gränsdragning mellan fall där gärningsmannen genom ell egentligen culpösi förfarande, l.ex. försummelse alt ulfodra djur, visal sådan likgiltighet för djurets vård atl han kan anses ha handlat med uppsåt all utsätta djuret för lidande och fall i vilka uppsåt inte kan konstateras ulan endasl culpa kan anses föreligga. Från djurskyddssynpunkt är denna gränsdragningsfråga tämligen likgiltig, eftersom i båda fallen del lidande som djuret utsatts för kan ha varit av allvarlig art och ha drabbat många djur. Dessa omständigheter, liksom det förhållandel alt endast sådan oaktsamhet som kan betecknas som grov bör falla under den föreslagna straffbestämmelsen, talar för alt man inte bör införa en särskild straffskala för oaktsamhetsfallen. Straffskalan i förslaget bör sålunda vara densamma, böter eller fängelse i högsl två år, oavsett om uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Del kan anmärkas alt denna slrafflalilud gäller för bl.a. framkallande av fara för annan, förgöring saml vårdslöshet med gift eller smittämne (3 kap. 9 § resp. 13 kap. 8 § och 9 § BrB). Ett slraffmaximum av fängelse i högsl två år gäller vidare för bl.a. vållande till kroppsskada eller sjukdom saml allmänfarlig vårdslöshet (3 kap. 8 § resp. 13 kap. 6 §).

Prop. 1972:122 36

En bestämmelse om straff för djurplågeri som skett av grov oaktsamhet lorde kunna komma lill användning framför alll när någon har utsatt djur för lidande genom alt åsidosätta de allmänna reglerna i djurskyddslagen eller med stöd av lagen utfärdade tillämpningsföreskrifter om behandling av djur. Del bör kunna förutsättas alt den som handskas med djur på ett säll som klart avviker från någon av de sålunda givna grundreglerna på della område i varje fall haft anledning all la risken för djurels lidande i beräkning som en av följderna av den behandling han utsatt djuret för. Vidare måsle givetvis oaklsamheten framstå som grov med hänsyn även lill övriga förhållanden i det enskilda fallet. Vid bedömningen härav inverkar en mångfald omständigheter. Särskill kan nämnas graden och varaktigheten av del lidande som tillfogats djuret, antalet djur som orsakals lidande samt möjlighelerna för gärningsmannen att bedöma följderna av den behandling han utsatt djuret eller djuren för. Större krav bör sålunda kunna ställas på den som yrkesmässigt handhar djur eller eljesl på grund av sin ulbildning eller erfarenhet är förtrogen med skötseln av sådana djur som det är fråga om.

Förslag lill ändring av straffbestämmelsen i 16 kap. 13 § BrB i enlighel med här redovisade överväganden bifogas denna promemoria som bilaga 4.

1961

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

Summa

27 32 22 16 28 18 26 8 23

225

25	uppgift
	saknas
27
25	"
21	"
9	7
24	6
17	5
22	5
5	5
18	5

193

Prop. 1972:122 38

Bilaga 2

Några domstolsavgöranden

Här återges i sammandrag innehållet i några domar som belyser bl.a. frågan om den tilltalades uppsåt atl tillfoga djur lidande.

/ Hovrättens för Nedre Norrland dom den 12 maj 1967

(Ell utförligare referat av detla fall finns i Svensk Juristtidning 1968 rf s. 23.)

1.1 U nderrättens dom

Allmänne åklagaren yrkade vid Ångermanlands norra domsagas häradsrätt ansvar å A för olovlig jakt, djurplågeri och överträdelse av jaktstadgan, varvid åklagaren anförde: Den 28 och 31 december 1965 bedrev A jakt på annan tillhörig mark, varvid han dödade tre rådjur. Vid jakten förföljde A på skidor djuren i meterdjup lössnö under så långa sträckor alt de genom utmattning eller överansträngning kunde av A upphinnas, fasltagas och brytas omkull, varefter han med handkraft knäckte djurens nacke, vilkel alll förorsakat djuren otillbörligt och onödigt lidande.

A erkände alt jakten hade tillgått så som åklagaren påstått. Han bestred emellertid åtalet och gjorde gällande bl.a. all djuren inte hade åsamkats vare sig otillbörligt eller onödigt lidande.

I domskälen anförs bl.a.: Genom alt på sätt i målet utretts ha skrämt djuren ul i djup snö och sedan åkt ifatt dem och dödat dem med sina händer måsle A anses hava orsakat djuren onödigt lidande. Han har därmed åsidosatt föreskriften i I § jaktstadgan. Däremot finner härads-rätlen icke styrkt all lidandel varit otillbörligt, varför åtalet för djurplågeri icke kan bifallas.

A dömdes jämlikt jaktlagen och jaktstadgan för olovlig jakt och tillfogande av onödigt lidande för villebråd lill 60 dagsböter om 9 kronor.

Häradsrättens ordförande var skiljaktig och anförde bl.a.: A har tillfogat djuren onödigt lidande därigenom, all han under längre tid förföljt dem pä skidor. Han har också utsatt dem för otillbörligt lidande genom alt i slutskedet av jakten hetsa dem en längre sträcka genom djup snö, kasta sig över dem och gripa dem med händerna ända lills han slutligen lyckats döda dem. A har därmed objektivt sett åsidosatt föreskrift i 1 § jaktstadgan och slraffbudel i 16 kap. 13 § BrB. Han kan svåriigen ha undgått alt förstå, all han orsakat djuren onödigt och otillbörligt lidande. I vart fall är uppenbart

Prop. 1972:122 39

att han varil så likgiltig för lidandet, atl även full vetskap därom icke skulle ha hindrat honom från all fullfölja brottet. Han har därmed — förutom olovlig jakt — gjort sig skyldig till förseelse mol 1 § jaktstadgan och till djurplågeri. -Ordföranden ville döma A för olovlig jakt, tillfogande av onödigt lidande för villebråd och djurplågeri till fängelse tre månader.

1.2 Hovrättens dom

I domskälen anförde hovrätten bl.a.: Genom de upplysningar som i målet lämnats av veterinärstyrelsen och övriga sakkunniga finner HovR:n ådagalagt all A genom att avsevärda sträckor i djup och lös snö förfölja och slutligen med händerna gripa och döda ifrågavarande 3 rådjur utsatt dem för otillbörligt lidande. A måste ha insett att han åsamkat djuren otillåtet lidande av avsevärd styrka. Han är därför förfallen till ansvar för djurplågeri. Vid sådant förhållande skall han icke för samma gärningar fällas lill ansvar jämlikt 29 § I mom. jaktstadgan.

Hovrätten dömde A för olovlig jakt och djurplågeri till fängelse en månad.

Referenten i målet var skiljaktig såtillvida att han ansåg all straffet borde beslämmas lill 100 dagsböter om tio kronor.

2 Svea hovrätts dom den 14 oktober 1965

2.1 Underrättens dom

Allmänne åklagaren yrkade vid Gollands domsagas häradsrätt ansvar å P för djurplågeri och anförde: Den 14 januari 1965 avhämtades vid P:sgård för slakt en honom tillhörig omkring ell och etl halvt år gammal slut av SRB-ras. Överveterinären Sven Österling besiktigade påföljande dag vid konlrollslakteriel i Visby sluien ifråga och konstaterade då — liksom bilägaren K.A. Hansson som utförde transporten av djuret — all sluien hade elt sår i nacken, där en bit av en kätting satt fastvuxen. Obduktion samma dag, dvs. den 15 januari 1965, visade att sluten hade elt cirka femton centimeter långt, cirka fem centimeter brett och cirka fem centimeter djupt, tvärgående, vargörande och illaluktande sår i nacken cirka sju centimeter bakom nackkammen, att i sårets längdriktning var fastvuxen en cirka 40 centimeter lång kätting av den typ som vanligen användes i kalvbindslen, att genom tre av källinglänkarna ärrvävnad vuxil upp så att cirka valnölsstora nybildningar uppkommit ovanför länkarna samt att såret var av kronisk nalur och minsl två till tre veckor gammall. Djuret, som hos ägaren varit bundel med delta fastvuxna bindsle, har härigenom orsakats otillbörligt lidande. P har genom vanvård utsatt djuret för della lidande.

Prop. 1972:122 40

P förnekade vad åklagaren lade honom lill last och uppgav bl.a. följande: Han levererade omkring 50 nötkreatur och 300-400 grisar per är lill slakt. I ladugården hade varje djur sill bås. I varje bås fanns en fastanbragl kätting, som lades om djurets hals. Kedjans omkrets reglerades efter omkretsen på djurets hals. Under halsen skall kedjan ha ett spelrum på någon decimeter. Djuren ulfodrades två gånger per dag. Någon regelbunden ryktning av djuren förekom inle och ej heller med jämna mellanrum särskild besiktning av dem. Den ifrågavarande stulen hade stått i sill bås omkring två månader. Den 14 januari 1965 hade sluien avhämlals för slakt. Då källingen runt djurels hals skulle lossas upptäcktes, alt den vuxit fasl i nacken på sluten. Samtliga närvarande personer, djur-hämlaren, dennes biträde och P hade ansett, all ett lossliiande av källingen skulle ha förorsakat djuret onödigt lidande. Källingen hade därför avklippts pä ömse sidor om det ställe, där den vuxil fasl. Djuret hade därefter skickats lill slakt. P hade aldrig lidigare observerat något liknande på någol av sina djur. Den i målet aktuella stulen hade icke på någol sätt uppfört sig avvikande. Den hade ätit normall och var vid normall hull. Om P tidigare hade upptäckt, atl kedjan vuxU fast i djurets nacke, hade han, om djuret då varit slaklmogel, sänt det lill slakt. Om så icke varil fallet hade han vidtagit åtgärder för att avhjälpa den uppkomna skadan.

Hansson och Österling hördes som vittnen.

I domskälen anförde häradsrätten bl.a.:Väl får genom Österlings vittnesmål anses utrett, alt ifrågavarande slut tillfogats visst lidande. Emellertid framgår av vittnesmålet med Hansson, som varje vecka hämtar djur hos P, all dennes djur äro välskötta. Med hänsyn till Hanssons mångåriga erfarenhet av djur måste han anses vara i besittning av god förmåga atl bedöma djurs allmäntillstånd. Vidare har såväl Österling som Hansson vittnat därom, atl någon anmärkning icke kunnat riktas mol den aktuella slutens hull och kondition i övrigt. Den sålunda och i övrigt i målel förebragta ulredningen lyder på, alt P icke ådagalagt likgiltighet för djurens vård. Med beaktande härav är icke styrkt, atl P uppsåtiigen utsatt stulen för lidande. Åtalet skall förty icke vinna bifall.

I domslutet ogillade häradsrätten åtalet.

2.2 Hovrättens dom Hovrätten fann ej skäl göra ändring i häradsrättens dom.

3 Ingelstads och Järrestads häradsrätts dom den 12 september 1966

Åklagaren åtalade P för djurplågeri och anförde: Den 9 mars 1966 vid II-tiden förde P två kvigor på väg 575. Kvigorna var bundna efter en vagn, som drogs av en traktor, körd av P. Från sin plats på traktorn hade P inte

Prop. 1972:122 41

uppsikt över mer än den ena kvigan. Under transporten föll den andra kvigan omkull och släpades liggande på vägen efter traktorn en sträcka av minst 200 meter, varunder den erhöll sä svåra skador, all den måste slaktas. P har pä så sätt utsatt kvigan för otillbörligt lidande och gjort sig skyldig lill djurplågeri.

P bestred åtalet och uppgav bl.a.: Från sin plats på traktorn kunde han bara se den ena kvigan, men han stannade med jämna mellanrum och gick runt ekipaget. Därvid kunde kan konstalera, all kvigorna var lugna och all alll förlöpte normall. Då han efter atl ha stannat 4 eller 5 gånger körde vidare, blev han av en bilist uppmärksamgjord på att den kviga, som han inte kunde se, fallit omkull och släpade efter vagnen. Han ämnade just då stanna för atl ånyo verkställa kontroll. Han vitsordade, alt kvigan åsamkats avsevärt lidande genom vad som inträffat, men han bestred, alt han förfarit på etl sådant sätt atl han kunde dömas lill ansvar för djurplågeri.

Häradsrätten fann inte styrkt, att P uppsåtligen tillfogat kvigan otillbörligt lidande, och ogillade därför åtalet.

4 Stockholms rådhusrätts, nionde avdelningen, dom den 8 juni 1967

Åklagaren åtalade N för djurplågeri och anförde: N har på kvällen den 4 juli 1966 i avsikt all fånga måsar agnat en metkrok med elt slrömmingshuvud och därefter hängt ul kroken i en lina utanför sin bostad. Under den påföljande natten har en mås fastnat i kroken. På morgonen den 5 juli 1966 avlivade N fågeln. Genom sitt förfarande har N uppsåtligen utsatt måsen för otillbörligt lidande.

N bestred åtalet och uppgav bl.a.: Den 4 juli var han ute och fiskade. På kvällen lade han fiskrensel och sirömmingsavfall, som han haft som agn, i en plastpåse. Då han har svårigheter alt förflytta sig och bor fyra trappor upp, hängde han ut påsen utanför ett lägenhetsfönster för att slippa gå ned lill soplunnan med skräpet och för luktens skull. 1 påsen hade han också några tafsar med krok på och en nylonrev. Denna drog han ur påsen och slog den runt påsen för all inte innehållet skulle falla ur. Tidigt på morgonen därpå fann han, alt en mås fastnat i en krok, som tydligen suttit kvar i nylonreven. Måsen hade hackat hål på påsen och olyckligtvis fått kroken i sig. N hade inte haft nägon tanke på att försöka fånga någon fågel med fiskrensel och krokarna, som låg i påsen, och han hade inte reflekterat över risken för en olycka av detla slag.

Rådhusrätten ansåg, alt N :s uppgifter inte kunde lämnas utan avseende och all del därför inle kunde anses utrett atl N uppsåtiigen utsatt måsen för oiillböriigi lidande. Åtalet ogillades därför.

Prop. 1972:122 42

5 Piteå och Älvsby tingslags häradsrätts dom den 26 november 1969

Åklagaren yrkade ansvar på L för djurplågeri och anförde: L har den 11 april 1969 vid 07-liden fäst sin hund i ell koppel av 2,3 meters längd i skidslället till sin personbil, då han tillfälligt uppställt bilen på en parkeringsficka vid väg 4. L har härefter kört sin bil efler E 4 i sydlig riktning med en hastighet som tidvis uppgått till omkring 100 kilometer i limmen med hunden först springande i cirka 50 meter och därefter släpande i cirka 1 kilometer. L har därvid genom misshandel utsatt djuret för otillbörligt lidande.

L bestred åtalet och uppgav bl.a.: Han stannade bilen på parkeringsplatsen med anledning av all motorn krånglade. Hunden, som befann sig i bilen, ville ut. Han släppte ut hunden att rastas och fäste den vid takräcket baktill på höger sida av bilen. Då han efter omkring 10 minuter körde från platsen glömde han helt bort att hunden var fäst vid bilen.

Häradsrätten: Av utredningen i målel framgår all händelseförloppet varit del av åklagaren angivna. Mot L:s bestridande och med hänsyn tiU de uppgifter han lämnal kan emellertid icke anses visat, all han handlat i medvetande om atl hunden var fäst vid bilen. Vid sådant förhållande kan någon form av uppsåt icke anses föreligga och åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Åtalet ogillades.

6 Orusts, Tjörns och Inlands domsagas häradsrätts dom den 30 januari 1970

Åklagaren anförde: H är delägare i en jordbruksfastighet och har hand om skötseln av gårdens djur. Någon dag i början av mars 1969 fick H se atl en av gårdens kvigor hade en skada på höger framben. Genom alt icke utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för vård av djuret i anledning av skadan utsatte H kvigan för otillbörligt lidande. Åklagaren yrkade ansvar jämlikt 16 kap. 13 § BrB samt 2 och 5 §§ lagen om djurskydd för djurplågeri.

H bestred ansvar och anförde bl.a.: Kvigan var ungefär elt år gammal och var avsedd för slakt. En morgon i början av mars 1969 fann han alt kvigan under natten i sitt bås fält en kätting, med vilken hon var bunden, virad runt del högra frambenel strax ovanför kotleden. Källingen hade stramat ål med påföljd all benet var något ömt och svullet. Ell mindre sår fanns även. H hade lidigare haft dylika skador på sina djur och skadorna hade alllid efter omvårdnad gått till läkning. H bedömde därför all kvigans skada inte var så farlig. Såret behandlades med Desivon och sårpuder. Något brott på benet märkte han ej. Kvigan kunde dock ej stödja ordentligt på benet. Då kvigan ännu efter några dagar icke var återställd,

Prop. 1972:122 43

rådfrågade H sin broder, som ansåg atl nekros (vävnadsdöd) förelåg. H beslöt då att kvigan skulle slaktas och beställde transport av kvigan till slakteri. Transporten utfördes några dagar senare. Då kvigan fördes in in transportbilen, haltade hon men stödde på alla fyra benen. Kvigan ställdes mellan två slörre djur där den skulle slå stadigt. Vad som hände under transporten, visste man ej.

Besiktningsveterinären uppgav bl.a.: Med iransporlbil anlände den 18 mars 1969 lill slakteriet H:s skadade kviga. Höger framben var av 3-4 dm från klöven räknai. Slumpen var omlindad med gasbinda. Då bindan togs bon märktes en sur, slinkande lukt. Djuret hade icke feber. Då kvigan leddes upp på lastbilen för transporten lill slakteriet, måsle benet ha varil av och slumpen hållits kvar av skinnet. Kvigan led av nekros. Innan vävnaderna voro avdöda, borde kvigans lidande ha varit avsevärt. Om han rådfrågats innan kvigan fördes lill slakteriet, skulle han ha föreskrivit nödslaklning.

I domskälen godtog häradsrätten H:s uppgifter och fann del icke visal, atl H underlåtit atl vidtaga erforderliga ålgärder för vård av kvigan och atl han därigenom otillbörligen utsatt djuret för lidande. Häradsrätten anförde vidare, att omständigheterna ej heller föranledde till anlagande all H insett att kvigan genom hans förfarande åsamkades lidande.

Häradsrätten lämnade åtalet utan bifall.

Prop. 1972:122 44

Bilaga 3

Exempel på fall vari åtal inte väckts

Åklagarmyndigheten i Göteborg.

Den 14 februari 1972 kallades polismän till en hyresfastighet i Göleborg. En kvinna hade anmält alt hon hört en hund yla på gården och sell tre män vid några soptunnor, varifrån ylandet kom. Polismännen fann i en av soptunnorna en hund, som var svårt skadad men alltjämt levde. Den hade skador i huvudet och etl slorl köttsår i ena sidan. En av polismännen avlivade hunden genom att skjuta den med sin tjänslepislol.

De tre männen hördes. Av deras berättelse framgick bl.a. följande. De hade varit överens om all döda hunden, som var gammal, blind och sjuklig. Den tillhörde modern lill en av männen. Hunden hade först bedövats med slag i huvudet med den trubbiga delen av en yxa. En av männen hade därefter med en kniv skurit etl snitt vid strupen så att blodet kunde lappas av. Hunden hölls därvid i bakbenen över en av soptunnorna på gården. Slutligen hade hunden med kniven tillfogats ett s.k. 'samestick', dvs. kniven hade stuckits in i nacken på hunden. Den hade sedan lagts i en av soptunnorna.

Den döda hunden besiktigades av veterinär som intygade bl.a. att de skador hunden företedde åsamkat hunden stort lidande.

Åklagaren fattade följande beslut; Enär det ej kan utrönas vem av de tre misstänkta som försökt taga hunden av daga och ej heller kan styrkas alt denne okände har haft uppsåt till djurplågeri, skall förundersökningen nedläggas.