Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:1830

Nr 1830

av herr Oskarson

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr lil angående regional
utveckling och hushållning med mark och vatten.

1 proposition 1972: lil, bilaga 1, s. 443, anför departementschefen
följande: ”Till regionalpolitiken hänföres nu sådana strävanden som har
till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande på kortare och
längre sikt samt ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den
näringsgeografiska utvecklingen. Härigenom skulle regionalpolitiken
skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende
mellan människor i skilda regioner.” Denna övergripande målsättning
ställer jag mig bakom, men jag kan inte helt ansluta mig till alla de
detaljförslag som propositionen anger för att genomföra den regionalpolitiska
målsättningen. Jag vill i det följande på ett antal punkter granska
vilka praktiska verkningar propositionens förslag kan komma att få lokalt
och regionalt. Det avgörande är vilka verkningar riktlinjerna i propositionen
får på lokal och regional nivå samt för de människor som bor där.

Hallands län är beläget inom ett av de mera expansiva områdena inom
Skandinavien. Detta sträcker sig från Osloregionen i norr över Göteborgsregionen
till Öresundsregionen i söder. Inom den s. k. Skandinavaxeln
bor en fjärdedel av hela Skandinaviens befolkning eller närmare bestämt
över 5 miljoner människor. Om icke regionalpolitiska åtgärder vidtas
kommer utvecklingen i denna del av landet att gå mot en allt kraftigare
koncentration till de angivna regionerna. Särskilt markant torde utvecklingen
bli inom den södra regionen efter tillkomsten av Öresundsbron.
Ett av de mål som anges i propositionen är att dämpa trycket på
storstadsområdena till förmån för ett antal tätortsregioner inom landet,
där tillväxt och utveckling har naturliga förutsättningar.

Om man skall nå detta mål — att dämpa tillväxten inom storstadsregionerna
i Västsverige — måste regionalpolitiken utformas så att den
skapar förutsättningar för mellanliggande orter på Västkusten att
utvecklas. Därigenom skapas regional balans inom detta område. Inom
sydvästra Sverige finns ett antal orter som är väl lämpade för att
åstadkomma en sådan balans mellan Göteborgs- och Öresundsregionerna.
Halmstad, Falkenberg och Varberg är platser med goda kommunikationer
till såväl lands som sjöss och är väl lämpade för fortsatt utbyggnad till
balansorter på Västkusten. Hela regionen är väl belägen från näringslivssynpunkt
och erbjuder en god närmiljö för bostäder, rekreation och
fritid.

Kungsbackablocket har enligt propositionen hänförts till Göteborgs
storstadsområde. Blocket har sedan flera år tillbaka varit starkt expansivt
och haft en kraftig folkökning. Antalet arbetstillfällen i förhållande till
befolkningstalet har dock under samma tid minskat i betydande

Mot. 1972:1830

omfattning. Det är därför synnerligen angeläget att den fysiska och
ekonomiska planeringen bedrivs på sådant sätt att Kungsbacka tillförs
industrier för att åstadkomma bättre balans mellan bostäder, service och
arbetstillfällen. Kungsbackaområdet har goda förutsättningar för att
kunna utvecklas till en ekonomiskt bärkraftig, självständig region.
Regionalpolitiken bör också enligt min mening utformas så att den ger
möjligheter för självständiga regioner på gränsen till storstadsregionerna
att utvecklas till självständiga enheter för att därigenom verka som en barriär
mot sammanhängande storstadsbebyggelse. Genom en ring runt storstäderna
av självständiga regioner och orter med väl utbyggd egen service
och arbetsmarknad torde man kunna nå den dämpning av storstadsområdenas
utveckling varom stor enighet råder. Denna regel gäller generellt
inom hela landet, där en dämpning av storstadsregionernas influensfält är
önskvärd. Jag anser att Kungsbackaregionen och lika belägna områden i
utkanten av Göteborgs storstadsområde är väl lämpade att utvecklas till
självständiga orter med ett väl utvecklat näringsliv. I fråga om
Kungsbackaområdet så har detta en väl utbyggd service på såväl det
kommunala som det landstingskommunala planet. Regional- och lokaliseringspolitik
bör därför ta sikte på att orter och regioner av det slag som
jag här ovan berört får förutsättningar för att utvecklas till självständiga,
ekonomiskt bärkraftiga enheter. Jag anser att Kungsbacka väl fyller de
kriterier, som propositionen anger för regionala centra och vill därför
föreslå att Kungsbacka hänförs till kategorin regionala centra.

Ofta framhålls att Halland är ett län utan några större arbetsmarknadsproblem.
Utan att göra problemen större än de är måste det konstateras
att frånsett nyetableringen i Värö så är utvecklingen på det industriella
området i Hallandskommunerna av ringa omfattning. Detta är särskilt
påtagligt inom mellersta och södra delarna av länet. Särskilt framträdande
är detta förhållande inom Laholmsblocket som, på grund av jordbrukets
rationalisering, under flera år har fått vidkännas befolkningsminskning.
Departementschefen konstaterar i propositionen att näringslivets utveckling
har avgörande betydelse för sysselsättningen och därmed också är
grundläggande för välståndsutvecklingen. Jag instämmer helt i detta men
måste samtidigt konstatera att med det regionalpolitiska handlingsprogram
som framgår av propositionen torde det vara svårt att uppnå denna
målsättning. Jag syftar då främst på den strikta gränsdragning som
propositionen även i fortsättningen förutsätter mellan stödområde och
icke stödområde. Även om jag inte vill gå lika långt som flera
remissinstanser har varit inne på, nämligen att helt slopa avgränsningen av
ett särskilt stödområde, vill jag starkt understryka angelägenheten av en
smidigare tillämpning av lokaliseringsstöd till företag utanför stödområdets
gränser men belägna inom områden med svag industriell utveckling. I
propositionen s. 505 ”Regionalpolitisk! handlingsprogram m. m.” framhåller
departementschefen: ”Utanför det allmänna stödområdet kan
lokaliseringsstöd beviljas företag med industriell eller industriliknande
verksamhet endast när starka regionalpolitiska skäl föreligger härför.”
(Kurs. här.) Jag vill förorda att riksdagen uttalar sig för en mer flexibel

Mot. 1972:1830

användning av lokaliseringsstödet till områden utanför allmänna stödområdet
där starka behov av sådant stöd föreligger.

Jag ansluter mig med flertalet remissinstanser till propositionens förslag
att mark reserveras i Värö för ytterligare utbyggnad av industri därstädes.
Jag vill dock framhålla det angelägna i att allt görs för att införskaffa
ytterligare kunskaper om vilka effekter en industrikoncentration av den
omfattning som förutsätts i Värö får på naturmiljön, kommunal ekonomi
och sociala förhållanden. Sådana noggranna och ingående undersökningar
bör göras inför en fortsatt lokalisering av tung industri till Väröområdet.

Samtidigt som jag ansluter mig till en fortsatt utbyggnad i Värö och
till liknande områden inom landet i övrigt vill jag starkt understryka att
en sådan utbyggnad inte får utgöra hinder för en normal näringslivsexpansion
inom angränsande kommuner. Detta bör särskilt beaktas för
kommuner, som inom sina gränser har betydande områden av s. k.
riksintresse. En alltför restriktiv hållning i fråga om industrilokalisering
till sådana kommuner kan skapa betydande ekonomiska problem för
dessa. Definitionen av begreppet miljöförstörande industri torde vara
ganska svår att med någon högre grad av säkerhet åstadkomma.
Utvecklingen på reningsteknikens område går mycket snabbt. De bedömningar
som i dag görs i fråga om miljöfarlig industri kan mycket snart ha
förlorat sin aktualitet. Planeringen mäste därför kontinuerligt följa den
tekniska utvecklingen och smidigt anpassas till dagsaktuella krav.

1 propositionen framhålls på flera ställen behovet av långsiktig
planering i fråga om landets samlade naturresurser och att landets
produktiva tillgångar utnyttjas på ett från samhällssynpunkt rationellt
sätt. Jag instämmer i detta krav men vill i sammanhanget starkt framhålla
att detta icke får medföra att den kommunala självbestämmanderätten
naggas i kanten. Den omfattande generalplanering som departementschefen
föreslår för att tillgodose bl. a. naturvårdsintressena vill jag heller
inte motsätta mig. Dock synes mig nuvarande lagar och förordningar för
kommunal planering ge goda möjligheter att tillgodose såväl naturvårdsintressen
som planering för industriell utveckling inom den egna
kommunen.

Jag anser att en alltför stark tro på central styrning och reglering
kommer till uttryck i propositionen. Jag delar de farhågor som kommit
fram från ett flertal remissinstanser att ett ökat statligt inflytande
kommer att medföra ett åsidosättande av den kommunala självstyrelsen.
Riksdagen bör enligt min uppfattning vid behandlingen av proposition
1972:1 1 1 starkt understryka den kommunala rättigheten att själv
planera och besluta i frågor som angår den egna kommunens utveckling.
Huvudansvaret för den kommunala planeringen och utvecklingen bör
även i fortsättningen åvila kommunala organ och styrelser.

Ett väl utbyggt kommunikationsnät är en förutsättning för en god
närings- och regionalpolitisk utveckling. Detta framhålls i propositionen,
och man hänvisar till riksdagsbeslutet i anledning av proposition 1972: 1
(bilaga 8). I denna framfördes bl. a. den meningen att man borde på ett
bättre sätt än vad som tidigare skett väga in olika samhällsekonomiska

Mot. 1972:1830

effekter. Det underströks att behovet härav ökar med de vidgade
regional- och näringspolitiska perspektiv som läggs på samhällets investeringar
i olika hänseenden. Jag ansluter mig helt till denna uppfattning
men tvingas tyvärr konstatera att planeringen då det gäller utbyggnaden
av kommunikationerna inte alltid överensstämmer med denna redovisade
målsättning. Sambandet mellan trafikpolitik och regionalpolitik framhålls
ofta starkt då det gäller att tillgodose vissa områden inom landet men får
inte samma framträdande roll då mera expansiva delar av landet diskuteras.
Hela Västkusten är, som här tidigare framhållits, på många sätt och på
många olika områden en av de mest expansiva delarna av vårt land.
Utbyggnaden av den genom hela regionen gående Europaväg 6 sker
icke i takt med utvecklingen i övrigt. Arbetet med utbyggnaden släpar
långt efter, och med den tidsplanering som nu redovisas för utbyggnaden
kommer eftersläpningen att öka för varje år som går. Detta förhållande
kan icke accepteras. Riksdagen bör i detta sammanhang med eftertryck
understryka att utbyggnad av Europaväg 6 till motorväg måste planeras
och genomföras i samklang med de krav den regionala utvecklingen
ställer.

Angående stöd till turistnäringen säger departementschefen: ”Enligt
min mening bör lokaliseringsstödet liksom hittills syfta till att främja
sysselsättningen i första hand i områden där det inte finns förutsättningar
för industriell expansion men väl för turism dvs. i mer utrpäglade
glesbygdsområden.” Jag kan icke dela den av departementschefen
framförda åsikten. Inga säkra undersökningar har gjorts om turismens
samhällsekonomiska eller sysselsättningsskapande effekter. De undersökningar
som har gjorts här och var i landet tyder dock på att turismen ur
sysselsättningssynpunkt är av ganska underordnad betydelse. Uppfattningen
att turismen skulle vara ett alternativ till industriell utveckling har
icke fog för sig. Endast en mindre del av den inom turistnäringen
sysselsatta personalen kan rekryteras lokalt. Detta beror bl. a. på
säsongvariationer och den bristande lokala överensstämmelsen mellan
utbud och efterfrågan på arbetskraft. Vad jag däremot vill peka på är att
många av kommunerna på Västkusten, som har stor tillströmning av
turister till sina fritidsområden, åsamkas betydande kostnader för
underhåll av dessa utan att kompenseras med ökade kommunala
intäkter. Som exempel på kommunala åligganden kan nämnas städning
och renhållning av stränder och stora strandområden i anslutning till
badplatser, fritids- och strövområden m. fl. Underhåll av vegetation på
och vid stranden liksom underhåll av sanddyner är ytterligare uppgifter
för kommunen. Dessa kostnader åvilar helt och hållet vederbörande
kommun utan motsvarande inkomster. Jag anser det därför i hög grad
berättigat att Västkustkommuner med stora och vidsträckta fritidsområden,
där utnyttjandet är tillförsäkrat alla medborgare, borde kunna
komma i åtnjutande av statligt stöd i likhet med vad som sker i andra
delar av landet. Jag föreslår därför vid det fortsatta utredningsarbetet
inom detta område en omprövning av fördelningsgrunderna för stödet till
turismen.

Mot. 1972:1830

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att Kungsbacka i Hallands län hänförs
till regionala centra,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om att
fördelningsgrunderna för stöd till turismen utformas i enlighet
med vad som angetts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna

a. att huvudansvaret för den kommunala planeringen och
utvecklingen även i framtiden åvilar kommunens beslutande
organ och att dessa tillförsäkras största möjliga handlingsfrihet,

b. att en mer flexibel tillämpning av gällande bestämmelser
kommer till stånd då det gäller lokaliseringsstöd till industrier
och industriell verksamhet inom områden utanför det allmänna
stödområdet där starka behov av sådant stöd föreligger,

c. att utbyggnaden av motorvägen i Västsverige planeras och
genomförs i en takt som överensstämmer med de krav som
den regionala utvecklingen ställer.

Stockholm den 17 november 1972

GUNNAR OSKARSON(m)