Mot. 1972:1796
5
Nr 1796
av herr Nilsson i Agnäs
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr lil angående regional
utveckling och hushållning med mark och vatten.
Länsstyrelsen i Västerbottens län angav vid den preliminära ortsklassificeringen
fyra regionala tillväxtcentra i länet, nämligen Skellefteå,
Lycksele, Vilhelmina och Stomman. I den slutliga klassificeringen
föreslog länsstyrelsen två primära centra — Umeå och Skellefteå — och
ett länsdelscentrum — Lycksele — samt två servicebasorter — Stomman och
Vilhelmina. Landstinget i Västerbotten anser för sin del bl. a. att
folkmängden i vissa lägen inte bör vara avgörande för en orts klassificering,
vilket måste anses vara riktigt eftersom målsättningen att så långt
som möjligt tillgodose alla delar av landet bör vara avgörande och en
relativt liten ort på grund av sitt läge måste utvecklas.
Departementschefen föreslår i proposition nr 111 för Västerbottens
del att Umeå blir primärt centrum och Skellefteå, Lycksele och
Vilhelmina regionala centra samt att i länet skall finnas i övrigt åtta
centra, av vilka ett är en kombination av tvenne från varandra avlägset
liggande orter, Malå och Norsjö.
Med anledning av propositionen vill jag därför framföra tre förslag
som enligt min mening bättre tjänar en utveckling där de olika delarna av
länet och landet bereds jämlikhet och rättvisa.
1. Skellefteå bör jämte Umeå placeras som primärt centrum. Som
motivering vill jag anföra kommunens egna synpunkter i en PM den 9
november i år:
Den nu föreslagna klassningen av Skellefteå behöver i och för sig inte
innebära att förutsättningarna minskar för ovannämnda lokaliseringar.
Med hänsyn till vad anförts om Skellefteås betydelse som centrum för
industrin i norra Sverige är en uppklassning till primärt centrum
motiverad. Bland ytterligare motiv för en sådan uppklassning kan
följande anföras:
Skellefteå har den största folkmängden av samtliga kommunblock i
övre Norrland. Skellefteås folkmängd är klart störst bland alla regionala
centra. Hälften av de kommunblock som betecknats som primära centra
hade år 1970 lägre folkmängd än Skellefteå.
Skellefteå har enligt ERU:s utredning ”Lokaliseringsbara enheter” ett
centralitetsindex, vilket överstiger motsvarande tal för Växjö, Kalmar,
Kristianstad, Luleå, Karlskrona, Falun, Skövde och Trollhättan. ”En ort
med högt centralitetsindex har alltså större servicekapacitet avsedd för
omlandet än en ort med lågt index och förutsättes därmed också ha
större omland eller relativt sett större inflytande i sitt omland.” (SOU
1970:29, s. 72).
Skellefteå har ett centralt läge i övre Norrland med goda kommunikationer
såväl norrut som söderut. Sett ur administrativ synpunkt är läget
dock ytterst besvärande eftersom orten ligger mitt emellan residensorter
Mot. 1972:1796
6
na Luleå och Umeå, vilka alltid sätts i första hand när det gäller den
offentliga verksamheten. Skellefteås naturliga influensområde längs älvdalen
är avskuret av länsgränsen.
Härutöver kan anföras att Umeå som residensstad och med utpräglad
karaktär av skolstad inte har samma industrialisering. Det är ytterst
viktigt för länet att det av företagsamhet präglade Skellefteå får
jämbördig ställning. Avståndet Umeå—Luleå är ca 300 km, och Skellefteå
ligger ungefär mitt emellan dessa stora kommuner.
2. Bland Västerbottens övriga kommuner har Vännäsblocket i viss
mening en särprägel. Det är måhända det enda kommunblock i landet,
där två kommuner först gått samman och den tredje skall tillkomma
1974, nämligen Bjurholm. Bjurholm begär dessutom nu uppskov med
sammanläggningen, då en del frågor är oklara. På karta 1 i Länsprogram
1970 anges Vännäs som kommunblockscentrum och Bjurholm som
tätort i västra delen av kommunen. Umeå anges i programmet som en del
av Umeå arbetsmarknad och klassificeras ej, eftersom ”åtskilliga verksamheter
bör kunna lokaliseras till Vännäs lika väl som till egentliga Umeå”.
Däremot betecknas Bjurholm som centrum med betydelse som serviceort
i blockets västra del.
Bjurholm anser sig höra till inre stödområdet, och kommunen haren
helt annan prägel näringsgeografiskt än Vännäs. Senast har Bjurholms
kommun framfört denna synpunkt i en skrivelse till inrikesdepartementet
i september 1972. Vännäs bör vara kommunblockets administrativa
huvudort och denna del av kommunen får sin del av verksamheter som
lokaliseras till Umeå. Bjurholm däremot bör på grund av sitt läge få rang
av basort för service i sin kommundel med angränsande delar av nedre
Lappmarken samt hänföras till inre stödområdet. Bjurholms tätort har en
naturlig funktion som industri- och serviceort för denna del av länets
inland och utgör en naturlig arbetsplats för dem som i den omgivande
glesbygden genom t. ex. skogs- och jordbrukets rationalisering friställs.
Lokaliseringar dit har skett med lyckligt resultat de senaste åren och fler
kan väntas, om kommunen får del av det stöd som utgår i det inre
stimulansområdet.
Jag föreslår att Bjurholm klassificeras som kommunal servicebasort
och att riksdagen uttalar att kommunen förs till inre stödområdet.
3. När det gäller planeringen av det stora inlandet i Västerbottens län
syns det nödvändigt att Vindelådalens problem tas in i bilden. Behovet av
ett regionalt centrum i det väldiga övre inlandet av länet måste med allvar
beaktas. Lycksele är inkörsport till Lappmarken och en station på Blå
vägen och därtill relativt ”nära” Umeå. Lycksele behövs som länsdelscentrum
men kan inte vara basort för Sorsele och övre Vindelådalen. Mellan
Vilhelmina och Arjeplog (som ju ligger i ett annat län) bör ett regionalt
centrum finnas. Stomman kan komma i fråga men torde under alla
förhållanden komma att utvecklas, men Sorsele i hjärtat av Vindelälvsdistriktet,
beläget just där en knutpunkt behövs för planeringen och
utvecklingen av detta eftersatta området nu beräknas ske, bör klassificeras
högre än som kommuncentrum. Kommittén för planering av
Mot. 1972:1796
7
turistanläggningar och friluftsområden har sommaren 1972 framlagt ett
betänkande om satsningen bl. a. på denna länsdel. Riksdagens beslut i
Vindelälvsfrågan förpliktar till insatser i området. Om denna del av
inlandet över huvud skall utvecklas och fortleva finns det knappast något
alternativ till en planering där Sorsele blir servicebasort.
Jag föreslår därför Sorsele som regionalt centrum.
Med hänvisning till det anförda hemställes
att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1972:111 beslutar
1. att i Västerbottens län jämte Umeå Skellefteå skall vara
primärt centrum;
2. att Bjurholm klassificeras som kommunal servicebasort och
att Bjurholms kommun räknas till inre stödområdet; samt
3. att Sorsele skall vara regionalt centrum.
Stockholm den 17 november 1972
TORE NILSSON (m)
i Agnäs