Motioner nr 1772—1779 år 1972

Mot. 1972

1772-1779

Nr 1772

av herr Arne Geijer i Stockholm m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr lil angående regional
utveckling och hushållning med mark och vatten.

Utvecklingen i Stockholmsregionen har de senaste åren kännetecknats
av ett kraftigt markerat avbrott i den under 1960-talet fortgående
befolkningsökningen. 1971 uppgick ökningen i länet till 9 000 personer,
motsvarande födelseöverskottet, mot omkring 25 000 enligt gjorda
prognoser. De första åtta månaderna 1972 har uppvisat en flyttnings/örlust
med ca 7 000 personer. Totalt minskade folkmängden i länet med ca
900 under samma tid.

Samtidigt fortsätter den sedan länge pågående minskningen, både i
absoluta och relativa tal, av sysselsättningen inom industrisektorn i
regionen. Detta är en allvarlig utveckling, som kräver statsmakternas
uppmärksamhet och åtgärder.

Utvecklingen sammantagen skapar en ny situation och väsentligt
förändrade förutsättningar för de statliga regionalpolitiska åtgärderna.
Även om det är för tidigt att dra säkra slutsatser om ett ändrat
utvecklingsförlopp, torde det stå klart att en avsevärd dämpning av
befolkningstillväxten har inträtt.

Regionalpolitikens syfte är att skapa likvärdiga villkor för människorna
i landets olika regioner. Endast genom väl avvägda regionalpolitiska
insatser från samhällets sida kan detta syfte uppnås. En allsidig
näringslivsstruktur bör gälla som målsättning för såväl storstadsregionerna
som landets övriga delar.

Det får betraktas som ett viktigt riksintresse att huvudstadsregionen
inte blir ensidigt sammansatt av tjänstemanna- och akademikerarbetsplatser
utan även inrymmer anställda inom tillverkningsindustrin. Det bör
därför ligga i allas intresse att medverka till att Stockholms län får en
allsidig näringslivsstruktur.

Mellan åren 1962 och 1968 sjönk industrisysselsättningen i storstadsregionerna
med 17 000 personer. Andelen anställda i tillverkningsindustrin
i Stockholms län beräknas 1972 vara nere i knappt 20 procent
jämfört med ca 32 procent år 1960, dvs. en relativ minskning med en
procent om året i genomsnitt. Enbart metallindustrin inom Metall-Ettans
verksamhetsområde har sedan 1960 förlorat 11 000 arbetsplatser. Endast
två industrier finns i dag med mer än 1 000 anställda inom detta
verksamhetsområde.

Långtidsutredningen räknar med att produktionsökningen för hela
industrin blir 5 procent per år. För Storstockholmsregionen fortsätter
produktionsökningen att utvecklas långsammare än för landet i övrigt.
Industrisysselsättningen väntas minska mer än genomsnittligt i storstä

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1772-1779

Mot. 1972:1772

2

derna. Detta är särskilt markant i Storstockholm där minskningen är
genomgående i alla branscher.

Denna snabba minskning av industrisysselsättningen skapar betydande
problem, såväl regionala som planeringsmässiga. Om en regionalpolitisk
målsättning om likvärdig balanserad utveckling inom landets regioner
skall genomföras måste en fortsatt avindustrialisering av Stockholmsregionen
förhindras. Detta kräver att förutsättningar skapas för att
återställa en avvägd näringsstruktur. Medel inom ramen för en utbyggd
regionalpolitik måste användas för att möjliggöra denna målsättning.

Utöver den snedbalans i sysselsättningen, som blivit en följd av den
industriella utvecklingen, framstår de sociala följderna av en alltför
långsam befolkningsutveckling som synnerligen allvarliga. Det tidigare
starka trycket mot Storstockholm har frampressat utbyggnad av en rad
samhällsbildningar i snabb takt. Karakteristiskt för dessa är att de ännu ej
utbyggts i sådan omfattning att underlag för allsidig service föreligger. Ett
avstannande i utvecklingen medför därför att många samhällsbildningar
under mycket lång tid kommer att kännetecknas av alla de brister, som
ett avbrutet fullföljande av tidigare planering medför. De undersökningar,
som påbörjats inom Stockholms läns landstings regionplanekontor
rörande konsekvenserna för den sociala miljön av olika folkmängdsförändringar
inom regionen, säger oss att en stagnerande befolkningsutveckling
konserverar dagens sociala orättvisor och förhindrar förbättringar.

Vi är å andra sidan väl medvetna om de speciella problem som landets
glest befolkade områden har att brottas med. Även den formen av
svårigheter återfinns i Stockholms län, nämligen i dess yttre delar,
Roslagen och Södertörn. Dessa områden uppvisar många av de negativa
drag som karakteriserar glesbygdsområdena: begränsade pendlingsmöjligheter
för flertalet löntagare till Storstockholms arbetsmarknad, ensidigt
näringsliv, sysselsättningssvårigheter för kvinnlig arbetskraft, arbetskraft
med högre utbildning med begränsade valmöjligheter osv. Enligt socialdemokratisk
uppfattning, som bl. a. kommit till uttryck vid behandlingen
av regionplanen för Stockholms län, bör en betydande utveckling vara
möjlig i dessa regiondelar genom statliga och inomregionala lokaliseringspolitiska
styrmedel.

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

att riksdagen måtte beakta anförda krav om en allsidig näringslivsstruktur
för Storstockholmsregionen vid beslut med anledning
av propositionen om regional utveckling och fysisk
riksplanering.

Stockholm den 15 november 1972

ARNE GEIJER (s)

ESSEN LINDAHL (s)

STURE PALM (s)

LARS GUSTAFSSON (s)
i Barkarby

IVAR NORDBERG (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

ÅKE WICTORSSON (s)

LENNART ANDERSSON (s)
i Södertälje

LILLY BERGANDER (s)