Trafikutskottets betänkande nr 15 år 1972

TU 1972:15

Nr 15

Trafikutskottets betänkande i anledning av motion angående samordningen
av vägverkets och arbetsmarknadsstyrelsens vägbyggnadsverksamhet,
m. m.

Motionen

I motionen 1972:719 av herr Karlsson i Huskvarna m. fl. (s) har
yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om översyn
av verksamheten för vägverket och arbetsmarknadsstyrelsen i vad gäller
beredskapsarbeten på vägar i syfte att nå ett effektivare utnyttjande av de
båda verkens resurser samt att möjligheten till ökat byggande i egen regi
prövas i vad gäller vägverket.

Remissyttrandena

Över motionen har yttranden inhämtats från statens vägverk, statskontoret,
riksrevisionsverket, arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska
byggnadsentreprenörföreningen. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

I statens vägverks yttrande över motionen framhåller verket att från
dess synpunkt en mer långsiktig plan framför allt vad avser urval och
lokalisering av beredskapsarbeten inom vägsektorn är önskvärd. En stor
del av vägbyggandet i landet finansieras med medel för beredskapsarbeten,
vilka avräknas mot bilskattemedlen. Betydande regionala differenser
i behoven av beredskapsarbeten föreligger emellertid. Om den
hittillsvarande tilldelningen av ordinarie medel och beredskapsmedel även
fortsättningsvis skulle utgå kommer enligt verket endast 60 procent av de
samlade behoven av vägbyggnadsåtgärder i hela riket, som skulle ha
utförts t. o. m. år 1984, att kunna tillgodoses medan behovet i
Norrbottens län skulle vara täckt redan år 1982. Vägverket framhåller
vidare att åtskilliga skäl talar för en koncentration av allt statligt
vägbyggande till ett statligt organ och ifrågasätter om inte denna fråga på
nytt borde övervägas. Den i motionen framförda synpunkten om översyn
av verksamheten för vägverket och arbetsmarknadsstyrelsen vad gäller
beredskapsarbeten på vägar delas därför av vägverket.

Även statskontoret, riksrevisionsverket och byggnadsentreprenörföreningen
tillstyrker motionärernas hemställan i vad gäller samordningen
av vägverkets och arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet. Riksrevisionsverket
pekar därvid bl. a. på att arbetsmarknadsstyrelsens planering av
beredskapsarbeten i princip är kortsiktig och baseras på osäkra antagan -

1 Riksdagen 1972. 15 sami. Nr 15

TU 1972:15

den om konjunkturutveckling och sysselsättningsbehov. Planeringshorisonten
omfattar i princip endast det budgetår för vilket verket önskar
anslag. Samplanering mellan vägverket och arbetsmarknadsstyrelsen
beträffande beredskapsarbete på vägar sker således f. n. endast på ett års
sikt medan vägverkets planering av vägbyggandet är väl utvecklat och
långsiktigt.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller i sitt yttrande att den vägbyggnadsverksamhet
som styrelsen bedriver till stor del syftar till att skapa
sysselsättning åt sådana människor som av olika skäl, alkoholmissbruk,
kriminalitet, fysiska eller psykiska handikapp har stora svårigheter att
erhålla arbeten i öppna marknaden och som kräver speciell hänsyn
beträffande arbetsmiljön. För dessa människor har tillskapats särskilda
arbetsplatser för vilka den kurativa verksamheten bedöms som särskilt
betydelsefull. För arbetsmarknadsstyrelsen synes det ytterst angeläget att
styrelsen även i fortsättningen får bedriva de vägarbeten som kan komma
i fråga för detta klientel i styrelsens egen regi. Såvida inte förhållandena i
särskilda fall motiverar något annat bör därför i arbetsmarknadsstyrelsens
egen regi bedrivas s. k. särskilda beredskapsarbeten (tidigare benämnda
beredskapsarbeten för handikappade). Vidare bör enligt styrelsen, där så
befinns lämpligt bl. a. med hänsyn till önskemålen om en snabb
utslussning av arbetskraft, även i viss utsträckning i styrelsens regi utföras
allmänna beredskapsarbeten.

Utskottet finner i likhet med vägverket åtskilliga skäl föreligga för en
koncentration av allt statligt vägbyggande till ett statligt organ. Härför
talar inte minst det av vägverket påtalade behovet av en långsiktig
planering för hela vägsektorn. De av arbetsmarknadsstyrelsen anförda
skälen måste å andra sidan givetvis beaktas i sammanhanget liksom det av
styrelsen åberopade uttalandet av vederbörande departementschef i
Kungl. Maj:ts proposition 1966:52. Detta uttalande innebär bl. a. att
arbetsmarknadsstyrelsen genom samråd med vägverket och andra byggande
organ bör klargöra i vilken form arbetet kan drivas på billigaste sätt
utan att de arbetsmarknadspolitiska intressena eftersätts.

Vid sin prövning av frågan har utskottet mot bakgrund av det anförda
samt med hänsyn till vad remissinstanserna eljest anfört funnit starka skäl
tala för att den av motionärerna begärda översynen kommer till stånd.
Utskottet förordar därför att Kungl. Maj:t i lämplig form låter verkställa
en sådan översyn och att resultatet härav föreläggs riksdagen. Motionärernas
hemställan tillstyrks därför av utskottet i denna del.

Beträffande frågan om ökat byggande i egen regi hänvisar vägverket
till Kungl. Maj:ts proposition 1966:129 i vilken departementschefen
uttalar, att avgörande för avvägningen mellan vägverkets byggande i egen
regi och byggande genom utomstående skall vara vad som vid varje
tidpunkt är fördelaktigast från totalkostnadssynpunkt. Vägverket framhåller
att inom driftverksamheten, där huvuddelen av personalen är
verksam, arbetena till övervägande del utförs i egen regi medan inom
byggnadsverksamheten arbeten i egen regi utförs till 50 procent. I
enlighet med departementschefens uttalande är det verkets strävan att

TU 1972:15

uppnå en sådan balans mellan entreprenader och egna arbeten att
totalekonomiskt bästa resultat erhålles och att möjligheterna till kostnadskontroll
genom jämförelser av utfallet för olika regiformer tillvaratas.

Statskontoret förklarar i sitt yttrande att motionärernas hemställan i
denna del inte ger verket anledning till särskilt uttalande.

Riksrevisionsverket anför att vägverkets planering av vägbyggandet
från år 1971 baserats på antagandet om en kontinuerlig ökning av
vägbyggnadsanslagen. Verkets byggnadsorganisation har varit anpassad
till denna planering. Som följd av dålig överensstämmelse mellan
prognostiserad och faktisk anslagsutveckling har differenserna mellan
verkets vägbyggande och dess tillgängliga byggnadskapacitet blivit betydande.
Minskning av vägbyggnadsanslagen har lett till att vägverkets
organisation blivit överdimensionerad. Verket har därför sökt genomföra
en anpassning bl. a. genom reducering av vägarbetarpersonalen. På längre
sikt anses dock minskningen av vägarbetarkåren framför allt vara en följd
av rationaliseringen och mekaniseringen inom vägbyggandet. Den otillfredsställande
anslagsutvecklingen och en ökning i vägverkets egenregiverksamhet
har samtidigt medfört betydande sysselsättningssvårigheter
för de privata anläggningsföretagen och ett minskat intresse för produktivitetshöjande
åtgärder. Riksrevisionsverket säger sig med hänsyn härtill
inte kunna tillstyrka motionärernas hemställan om ett ökat byggande i
vägverkets egen regi.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar sig inte i frågan medan Svenska
byggnadsentreprenörföreningen avstyrker motionärernas krav i förevarande
del.

Utskottet vill för sin del i detta sammanhang erinra om de vid
riksdagsbehandlingen av propositionen 1966:129 gjorda uttalandena i
denna fråga. Det framhölls sålunda (SU 1966:152 s. 3) att bedömningar,
rådgivning och beslut skall grundas på lönsamhetskalkyler i största
möjliga utsträckning. I konsekvens härmed ansågs — vilket särskilt
underströks — det avgörande för frågan om exempelvis ett arbete
avseende projektering, konstruktion eller byggande skall utföras i egen
regi eller av utomstående vara vad som vid varje tidpunkt är fördelaktigast
från totalkostnadssynpunkt. Ett tillämpande av angivna grundsats
ansågs av riksdagen innebära ett tillgodoseende av motionsledes uttalade
önskemål om att verklig konkurrens på lika villkor mellan verket och
utomstående komme till stånd.

Dessa synpunkter finner utskottet alltjämt äga giltighet. Av vägverkets
yttrande torde också framgå att verkets intentioner på detta område står
i god överensstämmelse med riksdagens uttalanden på området. Det finns
i sammanhanget anledning notera att enligt vägverket andelen egen regi
beträffande vägbyggnad på grund av i realiteten sjunkande medelstilldelning
tenderat att öka. Verket anser denna utveckling mindre tillfredsställande
både för sin egen verksamhets skull och av samhällsekonomiska
skäl. Den successiva anpassning av personalstyrkan, som verket anser
nödvändig, måste emellertid enligt utskottets uppfattning ske med

TU 1972:15

beaktande av den fast anställda personalens berättigade intresse av
trygghet i anställningen. Med hänvisning bl. a. till det anförda har
utskottet ej funnit tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka motionärernas
yrkanden. Motionen avstyrks därför i denna del.

Utskottet hemställer
att riksdagen

1. i anledning av motionen 1972:719 som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om översyn av verksamheten
för vägverket och arbetsmarknadsstyrelsen i vad gäller
beredskapsarbeten på vägar,

2. avslår motionen 1972:719 i vad avser prövning av möjligheterna
för vägverket till ökat byggande i egen regi.

Stockholm den 8 september 1972
På trafikutskottets vägnar
SVEN GUSTAFSON

Närvarande: herrar Gustafson i Göteborg (fp), Mellqvist (s), Dahlgren (c),
Lindahl (s), Lothigius (m), Hjorth (s), Persson i Heden (c), Hugosson (s),
Rosqvist (s), Håkansson (c), Lindberg (s), Magnusson i Kristinehamn
(vpk) och Taube (fp).

TU 1972:15

Bilaga

Yttranden över motionen 1972:719
Statens vägverk (20.4.1972)

En stor del av vägbyggandet i landet finansieras med medel för
beredskapsarbeten, vilka avräknas mot bilskattemedel. Från mitten av
60-talet har årligen mellan 200 och 300 miljoner kronor anslagits för
beredskapsarbeten på kronans vägar och under innevarande budgetår,
1971/72, pågår beredskapsarbeten för 510 miljoner kronor.

Omfattningen och inriktningen av beredskapsarbetena regleras genom
ett årligt beredskapsprogram. Vid månadskiftet mars-april erhåller vägverket
från AMS uppgifter om preliminära kostnadsramar m. m. som
skall gälla för påföljande budgetår. Vägverket anmodar därefter vägförvaltningarna
att i samråd med länsarbetsnämnd och byggnadsdistrikt
upprätta beredskapsprogram för kommande budgetår.

Enligt vägverkets direktiv skall de företag, som tas med i beredskapsprogrammet,
finnas med i flerårsplan och/eller långtidsplan och urvalet
skall baseras på företagens angelägenhet. Sådana företag som avses startas
med ordinarie medel under innevarande eller påföljande kalenderår, får
dock endast i undantagsfall medtagas, eftersom vägverkets planering för
sin ordinarie personal och sina andra resurser annars skulle störas.

Beredskapsprogrammet färdigställs under maj månad och efter, ytterligare
central bearbetning fastställs det slutliga programmet av AMS i
augusti.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att någon beröra
vägverkets totala planering av vägbyggnadsinsatserna. Till grund för
denna ligger statsmakternas uttalanden om vägpolitiken, t. ex. behandlingen
av Vågplan 1970 och direktiven för flerårsplanearbetet. Genom en
behovsinventering erhålls med för hela landet gemensamma kriterier
avseende vägstandard, trafikmängd, vägfunktion m. m. en förteckning av
erforderliga åtgärder, för närvarande t. o. m. 1984. I en tioårig långtidsplan
anges angelägenhetsordningen mellan de i behovsinventeringen
medtagna objekten. Långtidsplanen upprättas i nära samråd med länsstyrelser,
länsvägnämnder och kommuner. Erfarenhetsvärden från tidigare
AMS-insatser i de olika regionerna används vid bestämningen av de
ekonomiska ramarna. Långtidsplanen anger inriktningen på vägbyggnadsåtgärderna
samt är en plan i första hand för verkets projekteringsarbete. I
en femårig flerårsplan, vars handläggning är föreskriven i vägkungörelsen,
anges de objekt som skall komma till utförande under perioden och
turordningen dem emellan. Långtids- och flerårsplanerna revideras vart
tredje år. För verkställigheten upprättas vaije år en programbudget
omfattande tre år.

I den behovsinventering som utfördes under 1971 och som för
närvarande bearbetas visar det sig att betydande regionala differenser finns
i behoven av åtgärder. Om hittillsvarande tilldelning av ordinarie medel
och beredskapsmedel även fortsättningsvis skulle utgå, kommer endast ca

1* Riksdagen 1972. 15 sami. Nr 15

TU 1972:15

60 % av de samlade behoven av vägbyggnadsåtgärder, som skulle ha
utförts t. o. m. 1984, att kunna tillgodoses. För Norrbottens län skulle
däremot det angivna behovet vara täckt redan 1982, vilket i stor
utsträckning beror på de ansenliga AMS-insatserna i detta län. Från
vägverkets synpunkt vore en mer långsiktig plan framför allt vad avser
urval och lokalisering av beredskapsarbeten inom vägsektorn önskvärd.
Det torde därvid kunna övervägas om inte sysselsättningsinsatserna i
större utsträckning kunde göras på andra orter än där lokal arbetslöshet
uppträder.

Merparten av beredskapsarbetena utförs i vägverkets regi med från
länsarbetsnämnderna anvisade arbetare under det att en mindre del — i
genomsnitt 25—30 % under perioden 1963—1971 — utförs helt i AMS
regi. 1960 års arbetsmarknadsutredning föreslog i sitt betänkande
Arbetsmarknadspolitik, att AMS byggande verksamhet successivt skulle
avvecklas. I sitt yttrande över betänkandet förklarade sig dåvarande vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen beredd att överta ansvaret för den volymökning
som härigenom kunde uppstå inom vägväsendets byggande.
Vägverket vill framhålla att åtskilliga skäl talar för en koncentration av
allt statligt vägbyggande till ett statligt organ och ifrågasätter om inte
denna fråga på nytt borde övervägas.

När det gäller frågan huruvida vägbyggandet skall ske genom entreprenör
eller med vägverkets egen personal uttalar sig chefen för kommunikationsdepartementet
i Kungl. Maj:ts proposition nr 129 år 1966 angående
Ny organisation förväg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

”1 fråga om målsättningen för verket har utredningen, mot

bakgrunden av den väntade fortsatta expansionen på väg- och

gatuområdet och de stegrade krav som bl. a. på grund därav torde

komma att ställas, förordat att verksamheten skall ges en mer

ekonomisk inriktning än f. n. Bedömningar, rådgivning och beslut
skall grundas på lönsamhetskalkyler i största möjliga utsträckning. I
konsekvens härmed bör det avgörande för frågan om exempelvis ett
arbete avseende projektering, konstruktion eller byggande skall
utföras i egen regi eller av utomstående vara vad som vid varje
tidpunkt är fördelaktigast från totalkostnadssynpunkt.

I likhet med utredningen anser jag det angeläget att verksamheten i
vägverket ges en mera ekonomisk inriktning och jag ansluter mig i
huvudsak till de synpunkter som framförts.”

Till detta vill vägverket anföra följande:

Inom driftverksamheten, där huvuddelen av personalen är verksam,
utförs arbetena till övervägande del i egen regi. För vissa säsongbundna
arbeten, t. ex. snöröjning, anlitas dock åkare som komplement till de
ordinarie resurserna. Orsakerna till detta är att det inte är motiverat att
dimensionera de egna resurserna efter säsongtoppar. Under övriga årstider
skulle i så fall överkapacitet med därav följande sysselsättningsproblem
uppstå. Vägverkets strävan är att uppnå en sådan personalstyrka och
-sammansättning att väghållningen kan skötas på ett både företagseko -

TU 1972:15

nomiskt och förden fast anställda personalen riktigt sätt.

Inom byggnadsverksamheten utförs 50% av arbetena i egen regi och
50% på entreprenad (genomsnittsvärden 1969 — 1973). Påpekas bör att
även vid vägverkets arbeten i egen regi underentreprenörer anlitas för
t. ex materialtransporter. Denna volym uppgår till ca 20 % av verkets
byggnadsomslutning. För de olika företagsdelarna är fördelningen mellan
arbeten på entreprenad och i egen regi ojämn. Sålunda gäller följande
fördelning i genomsnitt för åren 1969 — 1973 (åren 1972 och 1973
budgeterade värden).

VV regi Entreprenader

Väg 75 % 25 ‘

Beläggning 10% 90'

Bro 10% 90'

Med utgångspunkt från departementschefens ovannämnda uttalande
är det vägverkets strävan att nå en sådan fördelning mellan regiformerna
att fördelaktigaste kostnader erhålls. En viss del entreprenader är därvid
nödvändig för att kostnadskontroll skall kunna ske och för att verket
skall få den rörelsefrihet som är väsentlig av såväl ekonomiska som
personella skäl.

Inom företagsdelen väg tenderar andelen egen regi att öka (budgeterat
värde för 1973 82%). Orsaken till detta är den i realiteten sjunkande
medelstilldelningen, som inte helt kunnat mötas med rationaliseringar
och minskningar av de fasta kostnaderna. Om inte denna utveckling bryts
kommer praktiskt taget inga entreprenadarbeten bortsett från underentreprenader
att kunna utföras inom företagsdelen väg år 1975—1976.
Vägverket anser denna utveckling mindre tillfredsställande både för sin
egen verksamhets skull och av samhällsekonomiska skäl. Övervägande
skäl talar nämligen för att en effektiv entreprenadkår finns inom landet.

Arbetena inom företagsdelarna beläggning och bro har hittills i liten
utsträckning utförts i egen regi. Speciellt inom brobyggandet vore en
jämnare fördelning mellan regiformerna motiverad. För denna företagsdel
är sålunda för år 1973 15 % av arbetena planerade att utföras i egen regi
mot 10 % under hittillsvarande år. Denna utveckling måste dock
genomföras på längre sikt eftersom erforderliga resurser, såväl personella
som maskinella och tekniska, inte kan skapas på en gång utan endast
successivt.

Personalantalet har som påpekats i motionen gått ned starkt sedan
vägväsendets förstatligande. Den främsta orsaken till detta är de
genomförda rationaliseringsåtgärderna med bl. a. ökad insats av stora,
effektiva maskiner. Till detta kommer den i realiteten minskande
medelstilldelningen under senare år, vilken inneburit minskningar av
utförda kvantiteter. Enda möjliga åtgärden att möta dessa samverkande
och av statsmakterna accepterade faktorer är att det sker en successiv
anpassning av personalstyrkan.

Sammanfattningsvis får vägverket anföra följande.

TU 1972:15

Den i motionen framförda synpunkten om översyn av verksamheten
för vägverket och AMS vad gäller beredskapsarbeten väg delas av
vägverket. Särskilt vill verket framhålla nödvändigheten av en långsiktig
planering av inriktning och lokalisering av de sysselsättningsskapande
åtgärderna genom vägarbeten.

Beträffande valet av regiformer för vägbyggandet är det verkets
strävan att uppnå en sådan balans mellan entreprenader och arbeten i
egen regi att totalekonomiskt bästa resultat erhålls samt att möjligheterna
till kostnadskontroll genom jämförelse av utfallet för olika regiformer
tillvaratas.

Statskontoret 14.4.1972)

I motionen yrkas på en översyn av samordningen mellan vägverket och
arbetsmarknadsstyrelsen vad gäller beredskapsarbeten på vägar. För
närvarande utförs vägbyggnader som beredskapsarbeten av båda verken.
Samarbete förekommer och vägverket har bl. a. särskilda medel till sitt
förfogande för planering av beredskapsarbeten åt arbetsmarknadsverket.

En rimlig arbetsfördelning i framtiden är enligt motionärerna att
arbetsmarknadsstyrelsen anvisar medel medan vägverket svarar för
byggandet. En ansvarsfördelning av skisserat slag har i princip tidigare
föreslagits av 1960 års arbetsmarknadsutredning (SOU 1965:9). I
proposition angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken (prop.
1966:52) framhölls emellertid att arbetsmarknadsstyrelsen när så var
lämpligt även i fortsättningen borde kunna driva vägarbeten som
allmänna beredskapsarbeten. Detta borde dock ske i nära samarbete med
vägmyndigheten.

Mot bakgrund av den betydande ökning insatserna av beredskapsmedel
inom vägväsendet fått under senare tid till följd av det skärpta
sysselsättningsläget anser statskontoret att det nu är motiverat att se över
samordningen mellan vägverket och arbetsmarknadsstyrelsen på detta
område. Statskontoret har även tidigare — i yttrande över vägplan 1970
(SOU 1969:56) — framhållit att det ur planeringssynpunkt finns skäl se
över ansvarsfördelningen beträffande väginvesteringar, dels mellan statens
vägverk och andra statliga intressenter, dels mellan staten och kommunerna.

Statskontoret tillstyrker således motionärernas hemställan.

Den nuvarande riktpunkten för arbetsmarknadsstyrelsens förrådshållning
— utrustning för 3 000 sysselsatta — bör enligt statskontoret prövas
vid en översyn, bl. a. med hänsyn till nuvarande förhållanden i fråga om
tillgången på arbetsmaskiner. Den angivna beredskapsnivån har under
lång tid varit oförändrad. Till avsevärd del avser beredskapen utrustning
för vägarbeten.

Motionärerna framhåller att ”vid de beredskapsarbeten som AMS
bedriver utlämnas i regel maskinarbeten på entreprenad, medan vägverkets
maskinpark inte alltid utnyttjas i den grad som är rimligt från
förräntningssynpunkt.” I syfte att bättre utnyttja den senare kan det enligt

TU 1972:15

statskontoret vara skäl undersöka möjligheterna till gemensam förrådshållning
av arbetsmarknadsstyrelsens och vägverkets maskinutrustning.

Motionärernas yrkande om att ökat byggande i egen regi bör prövas
vid statens vägverk ger inte anledning till några särskilda uttalanden från
statskontoret.

Riksrevisionsverket (12.4.1972)

Motionen innehåller hemställan dels om en översyn av verksamheten
för vägverket (VV) och arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) vad gäller
beredskapsarbeten på vägar i syfte att nå ett effektivare utnyttjande,
främst genom ökad samordning, av de båda verkens resurser, dels om en
prövning av möjligheten till ökat byggande i VV egen regi främst för att
undvika en fortsatt minskning av den statliga vägarbetarkåren.

Med anledning av motionen får riksrevisionsverket (RRV) framhålla
följande.

RRV har i en förvaltningsrevisionen studie (Rapport 1970-09-09, Dnr
910 och 91 1) och i skrivelse till Kungl. Majit (1971-05-14) konstaterat
att det föreligger vissa brister i samordningen och samplaneringen mellan
AMS och VV vad avser beredskapsarbeten.

I skrivelsen konstaterades att VV planering av vägbyggande är väl
utvecklat och långsiktigt. Planeringen baseras på antagandet om en
kontinuerlig ökning av vägbyggnadsanslagen. Vid urvalet av objekt, både
ordinarie arbeten och beredskapsarbeten, gäller att objekten skall vara
angelägna. Angelägenhetsgraderingen baseras på lönsamhetskalkyler.

AMS planering av beredskapsarbeten är i princip kortsiktig och baseras
på osäkra antaganden om konjunkturutveckling och sysselsättningsbehov.
Planeringshorisonten omfattar i princip endast det budgetår för vilket
verket äskar anslag.

Samplanering mellan VV och AMS beträffande beredskapsarbeten väg
sker således i dag endast på ett års sikt.

Dessa problem är mest uttalade i övre Norrland. Av det totala statliga
vägbyggandet på ca 800—900 milj. kronor per år bestrids 200—300 milj.
kronor av beredskapsmedel. Av beredskapsmedlen har ca 40 % använts i
de båda nordligaste länen motsvarande 2/3 av det totala vägbyggandet
där. I den ovannämnda skrivelsen framhöll RRV: ”Vägverkets långtidsplaner
visar på minskat utbyggnadsbehov i övre Norrland under 1970-talet. Med nuvarande byggnadstakt kommer behovet av huvudvägar i
detta område att vara tillgodosett inom några år. En komplett
utbyggnad även av det sekundära vägnätet skulle kräva högst ett å två års
produktion.

De av vägverket presenterade projekten för beredskapsarbeten i övre
Norrland har i dagsläget en avkastning ungefär motsvarande 8 %. En så
låg avkastning motsvarar projekt som för övriga landet tidigast skulle
igångsättas om 10 å 15 år. De lägst prioriterade vägföretagens lämplighet
som beredskapsarbeten kan således ifrågasättas ur transportekonomiska
synpunkter.”

1* Riksdagen 1972. 15 sami. Nr 15

TU 1972:15

RRV framhöll i de ovan nämnda skrivelserna att det är synnerligen
angeläget att de båda verken snarast drar konsekvenserna av att angelägna
vägprojekt kommer att vara avverkade i övre Norrland under slutet av
1970-talet och att en successiv minskning av den sammanlagda vägbyggnadskapaciteten
snarast bör förberedas i samråd mellan de båda verken
liksom att en ökning av andra slag av beredskapsarbeten måste
förberedas.

Vägbyggandet med beredskapsmedel spelar emellertid även utanför
Norrland en betydande roll bland AMS sysselsättningsskapande åtgärder.
Detta har inte minst visats under lågkonjunkturen hösten 1971, då ett
mycket stort antal vägbyggnadsprojekt igångsattes som beredskapsarbeten
även i storstadsområdena och i övrigt i södra Sverige. Detta
möjliggjordes av att VV av andra skäl hade en stor reserv av färdigprojekterade
företag. Samtidigt utgör beredskapsarbetena en riklig del av den
totala utbyggnaden av vägnätet.

Mot bakgrunden av det ovan sagda finner RRV det väl motiverat med
en översyn av arbetsfördelningen mellan VV och AMS vad gäller
beredskapsarbeten väg och av formerna för detta. Härvid synes det vara
av särskild vikt att överväga en ökad samordning mellan verken och ett
system för långsiktig planering såsom förberedelse för beredskapsarbeten.
Frågan om hur dessa skall behandlas ur budgetsynpunkt med hänsyn till
konjunktursvängningarna övervägs av budgetutredningen.

Den andra frågeställningen som aktualiseras av motionärerna rör
organisationen av vägverkets byggnadsverksamhet. Som ovan framhållits
har VV planering av vägbyggandet fram till 1971 baserats på antagandet
om en kontinuerlig ökning av vägbyggnadsanslagen. Verkets byggnadsorganisation
har varit anpassad till denna planering. Som en följd av dålig
överensstämmelse mellan av VV prognostiserad anslagsutveckling och
faktisk har differenserna mellan det faktiska vägbyggandet och verkets
tillgängliga byggnadskapacitet blivit betydande. Verket har därför sökt
genomföra en anpassning bl. a. genom reducering av vägarbetarpersonalen.
Under de närmaste åren förväntas denna minskning fortsätta.
Motionärerna ställer sig kritiska till detta och menar att en ökning i
vägverkets egen regiverksamhet bör genomföras för att undvika en
ytterligare reduktion av vägarbetarkåren.

Motionärerna framhåller vidare att vägverket har svårt att konkurrera
prismässigt i egenregibyggande med privata entreprenörer därför att VV
erbjuder sina anställda bättre löneförmåner och större anställningstrygghet
än privata entreprenörer. Motionärerna anser det orimligt om detta
får leda till ett sämre sysselsättningsläge för de anställda.

Det bör emellertid framhållas att minskningen av vägarbetarkåren över
längre sikt framför allt är en följd av rationaliseringen och mekaniseringen
inom vägbyggandet. Endast under den allra senaste tiden har den i
förhållande till tidigare planer minskade byggnadsvolymen direkt föranlett
en reduktion av arbetarstyrkan. Detta har varit nödvändigt trots en
kraftig ökning av egenregibyggandet som inneburit att de tankegångar
rörande organisationen av vägverkets byggnadsverksamhet som antogs av

TU 1972:15

statsmakterna 1967 i väsentliga avseenden satts ur spel.

Omorganisationen av vägverket 1967 innebar nämligen bland annat att
verket delades i en driftorganisation som skulle ansvara för vägnätets
kontinuerliga underhåll och fungera som byggherre för vägbyggandet
samt en byggnadsorganisation vilken som verkets interna entreprenör
skulle ha ansvar i tekniskt och ekonomiskt avseende för varje projekt för
sig. Den i förhållande vill VV planer minskade utbyggnadstakten av det
statliga vägnätet har inneburit att VV - med hänsyn till kravet att
sysselsätta egna resurser — inte i full utsträckning kunnat fullfölja den
strikta ansvarsfördelning som statsmakterna avsett. Såvitt RRV kunnat
utröna har detta ogynnsamt påverkat det ekonomiska och tekniska
utfallet av byggnadsverksamheten (RRV rapport Dnr 1972:85). En
fortsatt utveckling i denna riktning, innebärande ett allt större organisatoriskt
ömsesidigt beroende mellan VV byggherre- och entreprenörfunktioner,
torde knappast vara fördelaktig för en ekonomiskt rationell
vägbyggnadsverksamhet och inte heller stå i överensstämmelse med
statsmakternas tidigare intentioner.

Vägverket har även att fördela bidrag till anläggning av statsbidragsberättigade
kommunala vägar samt att granska kostnaderna för sådana
företag som underlag för bidragsberäkningarna. I några fall har RRV
noterat en mycket nära sammankoppling mellan VV myndighetsfuktion i
detta avseende och VV agerande som entreprenör för sådana kommunala
vägbyggnadsföretag. En sådan sammankoppling av VV medelsbeviljande,
kostnadskontrollerande och byggandefunktioner torde på längre sikt vara
olycklig med hänsyn till kostnadsmedvetande och rationalisering.

Den faktiska utvecklingen av vägbyggnadsanslagen har som ovan
nämnts lett till att vägverkets organisation blivit överdimensionerad.
Detta har i sin tur medfört svårigheter för VV att genomföra rationaliseringsåtgärder.
Anslagsutvecklingen samt ökningen i vägverkets egenregiverksamhet,
har samtidigt medfört betydande sysselsättningssvårigheter
för de privata anläggningsföretagen och ett minskat intresse för produktivitetshöjande
åtaganden. Åtgärder för metodutveckling och rationalisering
syns härigenom ha eftersatts både på den privata och statliga sidan.
En utveckling i denna riktning skulle på sikt bli mycket otillfredsställande
då det enligt RRV mening är ett starkt samhälleligt intresse att
rationaliseringstakten inom den ekonomiskt betydelsefulla anläggningsverksamheten
är maximal.

Det kan i sammanhanget konstateras att den totala kommunala och
statliga anläggningsverksamheten vad avser gator, vägar och flygfält i
landet uppgår till storleksordningen 3 miljarder kronor per år.

Med hänsyn till vad som anförts kan RRV inte tillstyrka motionärernas
hemställan om ett ökat byggande i VV egen regi. Som också framgår
ovan synes emellertid motionärerna ha aktualiserat ett väsentligt problem.
Enligt RRV mening bör detta problem ses i relation till hela den
offentliga anläggningsverksamheten vad avser gator, vägar och flygfält för
att mera rationella organisationsformer förutsättningslöst skall kunna
prövas.

TU 1972:15

Flera organisatoriska lösningar synes tänkbara. RRV är inte berett att
i detta sammanhang ta ställning till vilken organisationsform som kan
vara den mest lämpliga men vill som ett alternativ att utreda peka på
möjligheten att bryta ut vägverkets och luftfartsverkets byggnadsorganisationer
ur respektive verk och fusionera dessa till ett särskilt statligt
verk. Vägverket skulle då komma att utgöra den statliga byggherren på
vägsidan, vilket är helt i linje med tankarna bakom omorganisationen av
verket, medan vägverkets nuvarande entreprenörverksamhet skulle ingå i
det nya verket vars verksamhetsfält således inte bara skulle omfatta den
statliga utan även kunna utnyttjas för den omfattande kommunala
anläggningsverksamheten. Ett sådant verk skulle dels kunna driva
anläggningsverksamhét med egna resurser, dels och framför allt utgöra en
byggledarorganisation för inlejda resurser. Genom den ökade konkurrensen
och det vidgade verksamhetsfältet som skulle uppkomma torde
förutsättningarna och incitamenten till metodutveckling och rationalisering
öka samtidigt som problemen med dimensioneringen av den statliga
vägbyggnadsorganisationen skulle lösas snabbare och på ett mera tillfredsställande
sätt än som annars är möjligt. Slutligen skulle ett verk av ovan
skisserat slag kunna bidra till ökad konkurrens inom hela anläggningsbranschen
genom att VV nuvarande bundenhet till egna byggnadsresurser
skulle upphöra.

Sammanfattningsvis anser sig således RRV böra tillstyrka motionärernas
hemställan om en ökad samordning av vägverkets och arbetsmarknadsstyrelsens
resurser vad gäller beredskapsarbeten väg och att formerna
härför bör utredas närmare. RRV anser däremot inte att man kommer till
rätta med den överdimensionerade byggnadsorganisationen inom vägverket
genom en utökad egenregiverksamhet. Denna problemställning bör
enligt RRV mening utredas i perspektivet av hela den statliga och
kommunala anläggningsverksamheten.

Arbetsmarknadsstyrelsen (5.4.1972)

Som beredskapsarbeten har de senaste åren utförts vägbyggnader
varierande mellan 2—300 miljoner kronor. Härav har mellan 30—40 %
utförts i arbetsmarknadsstyrelsens regi medan vägverket handhaft den
övriga och större delen. Innevarande budgetår har med hänsyn till de
speciella förhållanden som varit rådande på arbetsmarknaden vägbyggandet
tagits i anspråk i stor omfattning för att skapa arbetstillfällen. Det
utförs totalt under budgetåret vägar som beredskapsarbeten för ca 545
miljoner kronor varav i AMS regi arbeten för ca 160 miljoner kronor dvs.
mindre är 30 %.

De vägarbeten som de senaste åren utförts i arbetsmarknadsstyrelsens
regi kan uppdelas enligt nedanstående sammanställning.

TU 1972:15

Särskilda beredBudgetår
skapsarbeten

Allmänna

beredskaps arbeten -

Summa
1 OOO-tal
kr.

Totalt

varav arbeten
för spec. anv.

1967/68

1968/69

1969/70

1970/71

48 753
40410
49611
46 071

47 792
36 174
47 543
39 910

52 231
52 283
33 098
39 189

100 984
92 693
82 709
85 260

De särskilda beredskapsarbetena (tidigare benämnda beredskapsarbeten
för handikappade) är avsedda för människor som av olika skäl är
svårplacerade medan de allmänna beredskapsarbetena är avsedda för fullt
arbetsföra tillfälligt arbetslösa personer.

Såsom framgår av ovanstående sammanställning syftar senare år en
stor del av den vägbyggnadsverksamhet som arbetsmarknadsstyrelsen
bedriver till att skapa sysselsättning åt sådana människor som av olika
skäl alkoholmissbruk, kriminalitet, fysiska eller psykiska handikapp har
stora svårigheter att erhålla arbeten i öppna marknaden och som kräver
speciell hänsyn beträffande arbetsmiljön.

För dessa grupper har i samarbete mellan arbetsförmedling, arbetsvärd
och styrelsens byggande verksamhet tillskapats särskilda arbetsplatser.
Karaktäristiskt för dessa arbetsplatser för s. k. specialanvisade är att den
kurativa verksamheten bedöms såsom särskilt betydelsefull.

Det har härvid visat sig värdefullt att ha tillgång till en arbetsledarstam
som sedan lång följd av år har erfarenhet av att handha ”udda”
människor. De specialanvisades förmåga till arbetsprestation och viljan
till arbete beror i hög grad på hur arbetsledningen kan forma arbetsmiljön.
En olämplig arbetsledare kan snabbt rasera vad som tagit lång tid att
bygga upp. Om dessa arbeten skall fylla sin uppgift är en av de viktigaste
förutsättningarna att arbetsledningen utväljs bland arbetsledare som
förutom lång erfarenhet av att handha arbetskraft av skiftande slag även
har särskild lämplighet. Denna specialiserade arbetsledarkår bör ges
särskild utbildning och information om dessa människors situation och
sättet för deras rehabilitering. En sådan utbildning bedrivs av arbetsmarknadsstyrelsen
för de arbetsledare som sätts att leda arbetsplatser för
specialanvisade.

Den kurativa verksamheten handhas för närvarande genom särskilda
assistenter knutna till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsbyrå. För att i
möjligaste mån bereda arbete i öppna marknaden åt dem som har
förutsättningar härför, erfordras en intim och kontinuerlig kontakt med
arbetsförmedlingarna. Verksamheten måste alltså bedrivas i intimt
samarbete mellan arbetsvärd, arbetsförmedling och arbetsledning. Det
synes rationellt att samtliga dessa tre medverkande tillhör samma verk.
Det syns också värdefullt att arbetsmarknadsverket i möjligaste mån har
möjligheter att påverka arbetenas bedrivande så att sysselsättningsbehovet
och arbetsvårdssynpunkterna får en framträdande plats.

För sysselsättning av specialanvisade har vägarbeten tagits i anspråk i
den utsträckning som ovan angivits i detta yttrande. Det syns ytterst

TU 1972:15

angeläget att arbetsmarknadsstyrelsen även i fortsättningen får bedriva de
vägarbeten som kan komma i fråga för detta klientel i styrelsens egen
regi.

Frågan om styrelsens byggande verksamhet var föremål för riksdagens
prövning 1966. I detta sammanhang anförde departementschefen följande
(Kungl. Majits proposition nr 52 år 1966).

”Under de senaste åren har särskilda beredskapsarbeten för handikappade
anordnats i allt större omfattning. Vid dessa arbeten måste
arbetsledningen besitta speciella kvalifikationer för att omhänderta den
hänvisade arbetskraften. Därutöver fordras tillgång till kurativ personal.
Det är viktigt att denna personal får aktivt stöd hos arbetsledningen.
Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsledande personal har förvärvat omfattande
erfarenheter på detta område och styrelsen har genom kursverksamhet
förbättrat dess kvalifikationer ytterligare. Man kan rimligtvis inte ställa
samma krav på arbetsledningen hos andra statliga myndigheter eller hos
privatföretag. Detta synes mig vara ett starkt skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen
alltjämt bör ha hand om en del av beredskapsarbetena för
handikappade. Främst torde det bli fråga om arbeten avsedda för
personer med psykiska eller sociala handikapp. Beredskapsarbete för
handikappade i form av vägarbete bör dock liksom tidigare kunna drivas
såväl av arbetsmarknadsstyrelsen som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt min mening bör sålunda inga skarpa gränser dras mellan de
arbeten för handikappade som arbetsmarknadsstyrelsen bör resp. inte bör
handha. Frågan får avgöras från fall till fall med hänsyn till arbetets art,
de hänvisades handikapp och möjligheterna att på bästa sätt omhänderta
den hänvisade arbetskraften.

Även allmänna beredskapsarbeten bör arbetsmarknadsstyrelsen enligt
min mening alltjämt kunna driva i egen regi. Beredskapsarbeten på
allmänna vägar synes emellertid i första hand böra handhas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Eftersom en betydande omsättning av personal
i samband med övergång till arbete i öppna marknaden bör kunna
påräknas särskilt vid de s. k. storarbetsplatserna och med hänsyn till de
speciella problem denna omsättning skapar bör dock arbetsmarknadsstyrelsen
vara oförhindrad att när så befinns lämpligt även driva
vägarbeten som allmänna beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsstyrelsen
bör genom samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och andra
byggande organ från fall till fall klarlägga i vilken form arbetet kan drivas
på billigaste sätt utan att de arbetsmarknadspolitiska intressena eftersätts.
”

Vad departementschefen ovan framfört synes fortfarande äga giltighet.

Inte minst årets arbetslöshetssituation som föranlett den osedvanligt
stora volymen beredskapsarbeten har visat att AMS har behov av att ha
tillgång till egna resurser för att förverkliga statsmakternas intentioner
om snabba åtgärder. Detta gäller även vägsidan. Härtill kommer styrelsens
önskemål att genom byggandet ha tillgång till sakkunskap när det gäller
att bedöma kostnader och olika objekts lämplighet.

TU 1972:15

Arbetsmarknadsstyrelsen och dess föregångare har varit engagerade i
byggandet av vägar i över femtio år. Den organisation som inom AMS
byggts upp för ändamålet är den äldsta i varje fall inom den statliga
sektorn, och det synes värdefullt att denna sakkunskap tillvaratas.

Vad gäller i motionen framförda synpunkter beträffande vid vägverket
anställda vägarbetare vill arbetsmarknadsstyrelsen endast framhålla att
beredskapsarbetena tillkommit för att sysselsätta arbetslösa personer och
inte vägverkets ordinarie personal.

Det kan alltså sammanfattningsvis konstateras att i arbetsmarknadsstyrelsens
regi bör utföras

dels med hänsyn till de särskilda sociala problemen som uppstår vid
omhändertagandet av den handikappade arbetskraften de vägarbeten som
bedrivs som särskilda beredskapsarbeten, såvida inte förhållandena i
särskilda fall motiverar något annat

dels där det så befinnes lämpligt bl. a. med hänsyn till önskemålen om
en snabb utslussning av arbetskraften även i viss utsträckning vägarbeten
som utförs som allmänna beredskapsarbeten.

Svenska byggnadsentreprenörföreningen (13.4.1972)

Motionen behandlar två delvis skilda problemställningar, nämligen
samordningen mellan Vägverket och Arbetsmarknadsstyrelsen vad gäller
beredskapsarbeten på vägar samt Vägverkets byggande i egen regi. Dessa
frågor behandlas därför var för sig.

A. Motionärernas synpunkter på beredskapsarbeten

Motionärerna hemställer om ”översyn av verksamheten för Vägverket
och Arbetsmarknadsstyrelsen i vad gäller beredskapsarbeten på vägar i
syfte att nå ett effektivare utnyttjande av de båda verkens resurser”. Som
motiv härför anförs dels att Vägverkets maskinpark inte alltid utnyttjas i
den grad som är rimligt från förräntningssynpunkt och dels att det skulle
råda ett ”dubbelkommando” när det gäller vägbyggande med bristande
samordning mellan Arbetsmarknadsstyrelsen och Vägverket. Motionärerna
föreslår en ansvarsfördelning så, att Arbetsmarknadsstyrelsen anvisar
medel medan Vägverket svarar för byggandet, dvs. har huvudansvaret för
allt vägbyggandet i landet.

Beredskapsarbetenas omfattning och fördelning

Anslagen till Arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten har under
den senaste tioårsperioden ökat starkt. (Budgetåret 1970—1971 1 miljard
kronor.) För budgetåret 1971 — 1972 har verket tilldelats betydande
tilläggsanslag till följd av den rådande bristen på sysselsättning. Beredskapsarbetena
utgörs av s. k. särskilda beredskapsarbeten för olika typer
av handikappad arbetskraft samt av allmänna beredskapsarbeten. Arbetena
utförs dels av AMS och dels av andra beställare, bl. a. Statens

TU 1972:15

Vägverk och kommuner, vilka erhåller anslag från AMS för dessa arbeten.
De allmänna vägarna har sålunda under senare år erhållit AMS-bidrag med
mellan 200—300 miljoner kronor årligen (1971 — 1972 ca 450 miljoner
kronor). Dessa medel har till ca 3/4 administrerats av Vägverket och till
1/4 av Arbetsmarknadsstyrelsen själv. Vägverket har enligt sin sysselsättningsstatistik
utfört mer än 90 % av beredskapsarbetena i egen regi.

Förutom vägarbeten administrerar AMS även skogliga och andra
beredskapsarbeten. Den sammanlagda produktionsvolymen för AMS
uppgick 1970—1971 till ca 260 miljoner kronor och beräknas
1971 — 1972 till över 450 miljoner kronor.

AMS egen byggande verksamhet

När AMS inrättades år 1947 beslöts att styrelsen skulle ha egen
byggande verksamhet. Som ett avgörande skäl för detta beslut anfördes,
att den centrala arbetsmarknadsmyndigheten borde ha möjligheter att,
oberoende av andra myndigheter, snabbt och effektivt ingripa med
offentliga arbeten.

1960 års arbetsmarknadsutredning tog upp frågan om beredskapsproduktionen.
Utredningen konstaterade, att av det totala antalet sysselsatta
i beredskapsarbeten under åren 1958—1964 mellan 10 och 20% hade
varit sysselsatta med arbeten i AMS egen regi. Dessa arbeten hade
huvudsakligen utgjorts av vägarbeten.

Utredningen föreslog, att AMS byggande verksamhet skulle avvecklas.
Som motiv härför hänvisade utredningen bl. a. till att möjligheterna att
snabbt få igång beredskapsarbeten i en akut arbetslöshetssituation
avsevärt hade förbättrats. Man syntes därför enligt utredningens mening
inte behöva hysa farhågor för att snabbheten och effektiviteten i
handlandet skulle minska, om den byggande verksamheten flyttades över
från AMS till respektive fackmyndigheter eller till entreprenörer som de
anlitar.

Remissinstanserna hade olika uppfattningar om detta förslag. Byggnadsstyrelsen,
Civilförsvarsstyrelsen, Samarbetsdelegationen för de fyra
nordliga länen och Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrkte förslaget.
Dåvarande Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen förklarade sig beredd att
överta vägbyggandet, inklusive arbeten för handikappade. TCO förordade
en försiktig avveckling men pekade liksom vissa andra remissinstanser på
att den kurativa verksamheten inte fick eftersättas. AMS, Skogsstyrelsen,
LO m. fl. avstyrkte förslaget.

I propositionen nr 52 år 1966 anförde departementschefen, att den
ursprungliga motiveringen för att AMS borde ha en egen byggande
verksamhet otvivelaktigt hade försvagats. Andra omständigheter hade
emellertid tillkommit, som gav nya aspekter på frågan.

TU 1972:15

kurativ personal. Det är viktigt, att denna personal får aktivts stöd hos
arbetsledningen. Arbetsmarknadsstyrelsens arbetsledande personal har
förvärvat omfattande erfarenheter på detta område och genom
kursverksamhet förbättrat kvalifikationerna ytterligare. Detta synes
mig vara ett starkt skäl för att AMS alltjämt bör ha hand om en del av
beredskapsarbetena för handikappade. Frågan får avgöras från fall till
fall med hänsyn till arbetets art, de hänvisades handikapp och
möjligheterna att på bästa sätt omhänderta den hänvisade arbetskraften.
”

Departementschefen anförde även följande.

”Även allmänna beredskapsarbeten bör Arbetsmarknadsstyrelsen
enligt min mening alltjämt kunna driva i egen regi. Beredskapsarbeten
på allmänna vägar synes emellertid i första hand böra handhas av Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen. Eftersom en betydande omsättning av
personal i samband med övergång till arbete i öppna marknaden bör
kunna påräknas särskilt vid de s. k. storarbetsplatserna och med
hänsyn till de speciella problem denna omsättning skapar bör dock
AMS vara oförhindrad att när så befinnes lämpligt även driva
vägarbeten som allmänna beredskapsarbeten. AMS bör genom samråd
med Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen och andra byggande organ
från fall till fall klarlägga i vilken form arbetet kan bedrivas på
billigaste sätt utan att de arbetsmarknadspolitiska intressena eftersätts.
Som en konsekvens av att AMS föreslås behålla en byggande
verksamhet bör också dess förrådshållning bestå.”

Sammanfattningsvis har alltså följande anförts som skäl för AMS
egenregiverksamhet.

— Möjligheterna att snabbt och oberoende av andra myndigheter ingripa
med offentliga arbeten.

— Möjligheterna att omhänderta olika typer av handikappad arbetskraft
och ge denna kurativt stöd.

— De ökade förutsättningarna att via s. k. storarbetsplatser slussa
personal ut på den öppna marknaden.

De arbeten som AMS administrerade budgetåret 1970/71 — 260
miljoner — utfördes till ca 4/5 i egen regi. Den höga egenregiandelen har
framför allt motiverats med att kraven på snabb igångsättning ej skulle
medge upphandling på den öppna marknaden och att arbeten för
handikappad arbetskraft ej varit lämpade som entreprenadarbeten.

Verket har sålunda byggt upp en egen produktionsapparat med egna
maskiner, förrådshållning, fast anställda arbetsledare samt vissa yrkesarbetare.
Maskinparken anges vara dimensionerad för en arbetsstyrka på
ca 3 000 man. Den fasta personalen för AMS beredskapsarbeten och
förrådshållning uppgick i mitten av 1971 till drygt 780 personer (jämfört
med ca 250 år 1960). Under 1972 kan en betydande ökning av
personalen förväntas med hänsyn till den ökade produktionsvolymen.

TU 1972:15

Konsekvenser av nuvarande system

AMS har i nuvarande system hos sig bundit fasta resurser i form av
basorganisation med fast anställda arbetsledare, vissa yrkesarbetare, egen
maskinpark, centraladministration m. m. Denna organisation kräver
kontinuerliga anslag för att hållas sysselsatt, oberoende av om sysselsättningssituationen
i stort påkallar denna verksamhet. Den flexibilitet att
utnyttja lediga resurser på marknaden, som borde eftersträvas vid
beredskapsarbetenas bedrivande, blir därmed svårare att nå.

Vägverket har sedan några åt alltför många anställda i förhållande till
anslagstilldelningen för dess ordinarie verksamhet. Vägverket har därför
för sysselsättning av viss ordinarie personal varit beroende av de bidrag,
som lämnats av AMS. I regioner med stor volym beredskapsarbeten under
vinterhalvåret har detta enligt en av Riksrevisionsverket gjord utredning
medfört att Vägverket fått avdela större ordinarie anslag än motiverat för
att kunna sysselsätta denna personal sommartid.

Vägverket har ett väl utbyggt planeringssystem, som är långsiktigt och
som baseras på en samhällsekonomisk prioritering av vägbyggnadsinvesteringarna
i landet. AMS planering är däremot, helt naturligt, kortsiktig och
baseras på antaganden om konjunkturutveckling och aktuella sysselsättningsförändringar.
Detta har fått till följd, att samplanering av beredskapsarbeten
avseende vägbyggande endast skett på ett års sikt. Härigenom
uppstår risker för effektivitetsförluster i produktionsprocessen.
Dessa förhållanden har påtalats, både av Riksrevisionsverket och Vägverket
i gjorde utredningar.

Vägverkets och AMS stora egenregivolym vad gäller beredskapsanslagen
till vägbyggandet innebär svårigheter för sysselsättningen av arbetare,
arbetsledare och tjänstemän hos entreprenörerna. Företagen ansvarar för
människor, organisation och maskiner som kräver jämn och överblickbar
sysselsättning. Till följd av att beredskapsarbetena till övervägande delen
sker som egenregiprojekt undandras dessa arbeten från entreprenadmarknaden.
Entreprenörernas resurser kommer därmed att utnyttjas
dåligt, särskilt under vintern. Bl. a. har konjunktursvackan under 1971
och den därmed följande arbetslösheten inneburit stora påfrestningar för
entreprenadföretagen och deras anställda. De stora beredskapsanslag som
satsats i sysselsättningsskapande syfte har — vad beträffar statliga arbeten
— endast i mindre utsträckning medverkat till att upprätthålla sysselsättningen
av de ordinarie produktionsresurserna hos entreprenörerna.
Effektiva och väl inarbetade produktionslag — projektorer, arbetsledare,
lagbasar och arbetslag — har splittrats med sämre produktionsresultat,
ökad otrygghet och ökade kostnader som följd.

För de anställda innebär denna ordning stora problem. Bristen på
arbeten för entreprenörerna medför att arbetskraft måste friställas. Efter
hand registreras denna arbetslöshet av arbetsmarknadsmyndigheten. Som
följd därav igångsätts beredskapsarbeten, i stor utsträckning i den
offentliga sektorns egen regi, varvid arbetskraften efter en tids friställning
anställs — i regel tillfälligt — i någon av de byggande verkens

TU 1972:15

organisationer. Därmed har många av dessa arbetstagare förlorat kanske
under flera år upparbetade karenser för socialförsäkringar och uppsägningsskydd.
De förlorar en del av sin pensionsförmån under friställning
och beredskapsarbete. Därtill kommer den psykologiskt nedbrytande
effekten av att behöva bryta upp från en etablerad arbetsgemenskap för
en osäker och tillfällig sysselsättning. En fortsatt anställning inom den
ordinarie verksamheten genom ett jämnare utbud av arbeten skulle
bespara dessa arbetstagare en mängd omställningsproblem. Beredskapsarbetena
får speciella konsekvenser just för byggnadsindustrins anställda,
eftersom det är från deras ordinarie arbetsmarknad projekten tas för att
sysselsätta arbetslösa även från andra näringsgrenar. Med nuvarande höga
volym på beredskapsarbeten och den omfattande statliga egenregiverksamheten
får detta negativa återverkningar på den ordinarie byggnadsverksamheten,
speciellt i vissa regioner.

Förslag till åtgärder

SBEF instämmer i motionärernas hemställan om en översyn av
verksamheten för Vägverket och Arbetsmarknadsstyrelsen vad gäller
beredskapsarbeten för vägar.

Vid en sådan översyn bör prövas, om Vägverket kan ges i uppdrag att
upprätta rullande projektreserver för ökat vägbyggande under perioder
med arbetslöshet. Vid behov av ökad sysselsättning igångsätts lämpliga
objekt ur denna reserv på direktiv från Arbetsmarknadsstyrelsen.
Vägverket och berörda entreprenörer borde också kunna ges vissa
resurser att handha den handikappade arbetskraften.

För att möjliggöra utnyttjandet av beredskapsarbeten för att kompensera
nedgångar i sysselsättningen på den öppna marknaden, bör Vägverkets
egenregiorganisation anpassas till vad som är ekonomiskt motiverat
inom ramen för ordinarie anslag. Därmed kan entreprenadföretagens
organisation och administration i ökad omfattning utnyttjas vid beredskapsarbeten,
vilket leder till jämnare sysselsättning av ordinarie produktionsapparat.
Man når härigenom en större flexibilitet och ett bättre
utnyttjande av de totala resurserna.

I detta sammanhang bör också prövas, om inte AMS egenregiverksamhet
kan nedbringas i förhållande till nuvarande nivå. AMS verksamhet
borde koncentreras på administrativa och planerande uppgifter. I fråga
om beredskapsarbeten skulle verksamheten kunna koncentreras på att
initiera och stödja utarbetande av projektreserver hos statliga myndigheter
och kommuner. AMS skulle dessutom svara för de kurativa insatserna
och den eventuellt kompletterande arbetsledarutbildning, som erfordras i
samband med de särskilda beredskapsarbetena för handikappad arbetskraft.
AMS uppgift blir sålunda, att i första hand söka förutse var
sysselsättningssvårigheter kan uppkomma och att därefter i samråd med
de byggande myndigheterna och kommunerna både kunna ingripa i
preventivt syfte och vid redan inträffad arbetslöshet genom att beordra
igångsättning av projekt ur projektreserven.

TU 1972:15

För att klara kraven på snabb igångsättning vid beredskapsarbeten bör,
såsom tidigare nämnts, de byggande myndigheterna arbeta med projektreserver.
Parallellt härmed kan ”förberedande” upphandlingar ske på den
öppna marknaden, så att igångsättning kan ske med kort varsel. I övrigt
bör de byggande myndigheterna få i uppdrag att utveckla upphandlingsformer
— vilka delvis redan finns — som är lämpade för de olika typer av
beredskapsarbeten som blir aktuella.

B. Vägverkets egenregiverksamhet

Med anledning av motionärernas krav på ökad egenregiverksamhet
inom Vägverket får SBEF anföra följande.

År 1970 sysselsatte Vägverket i genomsnitt 11 900 arbetare i egen
regi, varav drygt 1 350 man i beredskapsarbete. I entreprenadverksamhet
sysselsatte Vägverket samma år i genomsnitt 1 400 man varav drygt 100
man på beredskapsanslag.

Kriterier för dimensionering av Vägverkets egenregiproduktion

Vägverkets egenregiverksamhet bör enligt SBEF:s uppfattning ses som
en del av det totala vägbyggandet i landet. Egenregiverksamheten bör
därvid dimensioneras med hänsyn till dess konkurrenskraft i jämförelse
med entreprenadverksamhet.

Målsättningen för Vägverkets egenregiverksamhet bör vara den som
angavs i Vägverksutredningen (SOU 1965:47), nämligen

”att på mest effektiva sätt utnyttja landets totala resurser inom
vägbyggnadsområdet. Det gäller därför att finna rimliga och välmotiverade
former för engagemang av i verksamheten erforderliga interna
och externa resurser.”

Vägverket har i flera sammanhang framhållit, att dess egenregibyggande
bör ske

”minst i den utsträckning som erfordras för utveckling av egen
personal och för att följa den tekniska utvecklingen samt därutöver i
den omfattning som är motiverad från företagsekonomisk synpunkt.”
SBEF instämmer i kravet på att egenregiverksamheten skall vara
företagsekonomiskt motiverad. En anpassning av egenregiandelen efter
dess företagsekonomiska resultat får anses vara en förutsättning för att
landets totala vägbyggnadsresurser utnyttjas på mest effektiva sätt.

Utveckling av egen personal och uppföljning av den tekniska utvecklingen
ingår normalt i varje effektiv producents verksamhet. Personalutveckling
får sålunda inte utgöra något självständigt motiv för egenregiproduktion.

TU 1972:15

Möjligheten att för närvarande dimensionera Vägverkets egenregiproduktion
efter ekonomiska kriterier

SBEF instämmer som nämnts i Vägverkets krav på företagsekonomiskt
motiverad egenregiverksamhet men ifrågasätter Vägverkets möjligheter
att med nuvarande organisation och system för ekonomisk
uppföljning kunna bedöma detta.

Vägverksutredningen ansåg, att Vägverket måste ges en mer ekonomisk
inriktning. Eftersom verket inte uppbär intäkter i sin verksamhet
måste detta ta sig uttryck i en noggrann uppföljning av kostnaderna.

Vägverket torde numera ha uppnått en godtagbar uppföljning av
kostnadsutfallet i relation till budgeterade kostnader för olika arbetsmoment.
Detta material är dock otillräckligt som underlag för dimensionering
av produktion i egen regi. Det är till och med tveksamt, om man
kan dra några slutsatser om utfallet för enskilda projekt. 1 Riksrevisionsverkets
rapport ”Metod för bedömning av byggnadsproduktivitet, Vägverket”
konstateras följande:

”Den produktivitet som i dag är föremål för studium inom
Vägverket belyser endast produktiviteten i olika arbetsmoment på
byggplatsen. Möjlighet saknas således att bedöma produktiviteten i
byggprocessen i dess helhet.”

Riksrevisionsverket har i en annan studie ”Vägverkets byggadministration”
betonat att, mot bakgrund av statsmakternas beslut 1966 och 1967
om Vägverkets organisation samt moderna teorier för byggadministration,
så bör byggnadsavdelningen fungera som verkets interna byggnadsentreprenör.

Det är SBEF:s uppfattning att, om man strävar efter att ”finna rimliga
och välmotiverade former för engagemang av i verksamheten erforderliga
interna och externa resurser”, då måste egenregiverksamheten avskiljas
som en separat resultatenhet och dimensioneras med hänsyn till sitt
ekonomiska resultat.

Är ett ökat egenregibyggande motiverat?

Motionärerna anser, att det mot bakgrund av inträffad och planerad
minskning av antalet arbetare inom Vägverket finns anledning att pröva
möjligheten till ökat byggande i egen regi. De anför också som sin
principiella uppfattning att så stor del av byggandet som möjligt bör ske i
egen regi. Dessutom framhåller motionärerna, att Vägverket har svårt att
konkurrera med entreprenörerna om vissa objekt på grund av högre
personalkostnader.

Vägverkets byggnadsorganisation är för närvarande överdimensionerad
i förhållande till de ordinarie vägbyggnadsanslagen. Detta framgår bl. a.
av Vägverkets egna bedömningar i petita för 1972/73.

”Under den närmaste 5-årsperioden förutses en ytterligare minskning
av det totala antalet anställda. Som redovisats under programmet
statlig väghållning föreligger personalöverskott inom såväl drift- som

TU 1972:15

byggnadsverksamheten även sedan hänsyn tagits till inverkan av
arbetstidsförkortningar och den längre semestern för arbetarpersonalen.
”

En fortsatt minskning av den byggande personalen i enlighet med
Vägverkets planer är därför väl motiverad. Hur långt denna minskning
skall göras bör bedömas med utgångspunkt från de ekonomiska kriterier
som ovan anförts.

SBEF vill i detta sammanhang något beröra de av motionärerna
framhållna skillnaderna i anställningsvillkor mellan de statligt och privat
anställda vägarbetarna. Arbetslöshet under vintermånaderna anges som
exempel på de privatanställdas sämre villkor.

Vägverkets arbetare är efter den senaste avtalsuppgörelsen löneledande
med höga fasta månadslöner, bättre semestervillkor och förmånligare
anställningsvillkor i övrigt än motsvarande arbetare i enskild tjänst.
Detsamma gäller också de vägarbetare, som sysselsätts vid beredskapsarbeten
i såväl AMS som Vägverkets egen regi. Fördelaktigare anställningsvillkor
leder självfallet till ett dyrare vägbyggande, varför ökade
anslag krävs till Vägverket, om vägstandarden skall kunna bibehållas.
Skulle de privatanställdas villkor förbättras i motsvarande mån medför
även detta en kostnadsökning som återfaller på Vägverket som beställare.

Enligt Byggplaneringsutredningen (SOU 1970:33) svarar statens byggande
på entreprenad för hela säsongvariationen inom det statliga
byggandet. Det är således riktigt, att de privatanställda löper en risk att
bli säsongarbetslösa, som de egenregianställda aldrig utsätts för.

SBEF instämmer med motionärerna i kravet på jämn sysselsättning,
men anser det principiellt felaktigt att vägarbetarkåren uppdelas i två
grupper, där en grupp ständigt tillförsäkras jämn och trygg sysselsättning
inom det statliga egenregibyggandet, medan den inom entreprenadföretagen
sysselsatta personalen skall bära samtliga sysselsättningsvariationer,
som förorsakas av statens varierande utbud av arbeten.

SBEF anser att Vägverket som byggherre har huvudansvaret för den
totala sysselsättningen inom det statliga vägbyggandet, således även hos
entreprenörerna. Denna uppfattning delas uppenbarligen av Vägverket,
vilket framgår av verkets remissvar på Byggplaneringsutredningen (SOU
1970:33):

”Verket har givetvis ett direkt ansvar för jämn sysselsättning både
för sin egen personalstyrka och för i egenregibyggandet anlitade
entreprenörers arbetskraft. De i detta fall anlitade entreprenörerna har
själva mycket små möjligheter att verka för säsongutjämning i sitt
åtagande hos verket. På motsvarande sätt svarar verket för att
huvudentreprenaderna tidsmässigt planeras och upphandlas med hänsyn
till jämn sysselsättning.”

Med nuvarande ordning medför ökad egenregiverksamhet, att risken
för säsongarbetslöshet ökar för de privatanställda vägarbetarna. Omvänt
gäller att en lägre egenregivolym skapar bättre förutsättningar för en
jämnare sysselsättning över hela linjen — för statligt såväl som enskilt
anställda och därmed ett mera rationellt utnyttjande av landets totala
resurser.

TU 1972.15

Mot bakgrund av det ovan anförda instämmer SBEF i motionärernas
hemställan om en översyn av verksamheten för Vägverket och AMS vad
gäller beredskapsarbeten avseende vägar.

Däremot avstyrker SBEF motionärernas krav på ökat egenregibyggande
inom Vägverket. Egenregiverksamhetens omfattning bör fastställas
med utgångspunkt från dess effektivitet. För att möjliggöra en sådan
bedömning krävs, att denna verksamhet organisatoriskt och resultatmässigt
renodlas så, att effektiviteten kan mätas.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1461 S Stockholm 1972