Trafikutskottets betänkande nr 13 år 1972

TU 1972:13

Nr 13

Trafikutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972: 81 med förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1940:
910) angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m. jämte motioner.
Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 81 under åberopande av utirag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 24 •
mars 1972 föreslagit riksdagen att

dels antaga

1) förordning om ändring i förordningen (1922: 260) om automobilskatt
(bil. 1),

2) förordning om automobilskattetillägg (bil. 2),

dels avge yttrande över föredragande departementschefens förslag till
kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik, m. m. (bil. 3).

I propositionen behandlas olika åtgärder i syfte att motverka överträdelser
av vissa vägtrafikbestämmelser, vilka åtgärder särskilt tar
sikte på den tyngre lastbilstrafiken. Bl. a. föreslås införandet av en särskild
avgift — automobilskattetillägg — som oberoende av straffansvaret
tas ut av ägare till fordon som framförs med tyngre last än som
är tillåten för fordonet eller vägen. Vidare förutsätts en skärpning av
kraven på fordonsägare i fråga om åtgärder till förhindrande av förseelser
mot bestämmelserna om fordonsförares arbets- och vilotid eller
fordons belastning. Överträdelser av dessa bestämmelser eller av föreskrifter
om högsta färdhastighet föreslås också bli direkt angivna som
grund för återkallelse av trafiktillstånd enligt förordningen (1940: 910)
angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (YTF).

I syfte att stödja en från trafikpolitisk synpunkt och med hänsyn till
trafiksäkerhetsintressena önskvärd utveckling av den yrkesmässiga lastbilsnäringen
i företagsekonomiskt sunda och rationella former föreslås
en utbyggnad av den lämplighetsprövning som sker vid meddelande av
trafiktillstånd. Särskilda åtgärder avses vidtagna mot olaga yrkesmässig
trafik.

Beträffande taxitrafiken redovisas dess roll i den kommunala trafikförsörjningen.
I sammanhanget framläggs förslag som främjar en strukturanpassning
av taxirörelsen och som ger kommunerna möjligheter att
mera direkt påverka utformningen av taxitrafiken och att vid behov
själva engagera sig i denna.

1 Riksdagen 1972. 15 sami. Nr 13

TU 1972:13

2

I fråga om busstrafiksektorn behandlas bl. a. problem som rör gränsdragningen
mellan linjetrafik och annan busstrafik.

Förslag läggs fram om upphävande av bestämmelserna om maximitaxa
i fråga om beställningstrafik med buss, godsbefordran och transportförmedling.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1972: 254
av herrar Johnsson i Blentarp (s) och Jönsson i Arlöv (s) vari hemställts
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring i
länsstyrelsernas tillståndsgivning för beställningstrafik med buss att
den endast omfattar företag som bedriver kollektivlinjetrafik,

dels den likaledes under den allmänna motionstiden väckta motionen
1972: 529 av herr Levin (fp) vari föreslagits att riksdagen beslutar
hemställa hos Kungl. Maj:t att sådana tillägg göres i författningar, som
reglerar tillståndsgivning för yrkesmässig trafik, att motionens syfte
tillgodoses,

dels motionen 1972: 1665 av herr Dahlgren m. fl. (c, fp, m) vari hemställts
att riksdagen 1. i princip godtar förslaget till förordning om automobilskattetillägg
men beslutar att i vad avser gods vars vikt inte tillfredsställande
kan uppskattas ikraftträdandet uppskjuts till dess att tillförlitliga
lastindikatorer finns att tillgå, samt 2. uttalar att bärigheten
på vägar med lägre bärighet än 10/16 ton utmärkes på lämpligt sätt,

dels motionen 1972: 1666 av herr Lothigius m. fl. (m) vari hemställts
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972: 81 uttalar,
att kommunala taxibolag endast bör få bildas efter frivilliga överenskommelser
mellan berörda taxiägare å den ena sidan och berörda
kommuner å den andra,

dels motionen 1972: 1667 av herr Persson i Heden m. fl. (c) vari
hemställts att riksdagen 1. hos Kungl. Maj:t framhåller att utvidgningen
av linjetrafikbegreppet begränsas till att omfatta endast s. k. veckoslutstrafik
med karaktär av linjetrafik, samt 2. som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad som anförts i motionen om yrkesmässig trafik med
personbil,

dels motionen 1972: 1668 av herr Sellgren m. fl. (fp) vari hemställts att
riksdagen vid sin behandling av proposition 1972: 81 måtte beakta vad
i motionen anförts beträffande tolkningen av § 12 i YTF,

dels motionen 1972: 1669 av herr Sundelin (s) vari hemställts att riksdagen
dels vid godkännande av principerna om automobilskattetillägg

TU 1972: 13

3

och återkallelse av trafiktillstånd för vissa förseelser framhåller svårigheterna
att undvika oavsiktliga lastöverträdelser intill dess lastindikatorer
utvecklats och tagits i bruk och därför dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller att vid utformningen av grunderna för uttagande av automobilskattetillägg
hänsyn tas till angivna svårigheter och här förut gjorda
yrkanden angående avgiftens omfattning, anknytning till fordon i stället
för ägare och enhetligt avdrag för enkelaxel så att bestämmelserna
såvitt möjligt kommer att uppfattas som rättvisa och lämpliga, dels
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ny YTF, som innehåller
enhetliga regler för all trafik för godsbefordran,

dels motionen 1972: 1670 av herr Torwald (c) vari hemställts att riksdagen
måtte ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts (rörande
vissa arbetsuppgifter med automobilskattetillägget),

dels motionen 1972: 1676 av herr Eriksson i Arvika (fp) vari hemställts
att riksdagen beslutar att ikraftträdandet av förordningen om automobilskattetillägg
i vad avser last av gods vars vikt inte tillfredsställande
kan uppskattas uppskjutes till dess tillförlitliga metoder att bedöma
vikten utvecklats,

dels motionen 1972: 1677 av herr Hallgren (vpk) vari föreslagits att
riksdagen hos regeringen hemställer om en skyndsam prövning av erforderliga
konkreta åtgärder i syfte att utveckla och vidga det statsägda
trafikföretaget Svelast, att jämväl pröva frågan om förutsättningar för
skapandet av kooperativt organiserade större företagsenheter samt övriga
tänkbara åtgärder i syfte att främja omstruktureringen inom åkeribranschen,

dels motionen 1972: 1678 av herr Magnusson i Kristinehamn m. fl.
(vpk) vari förslagits att riksdagen med bifall till de i proposition 1972:
81 föreslagna ändringarna i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m. (YTF) fogar uttalandet, att länsstyrelserna
vid fall av uppenbar osund konkurrens från busstrafikföretag, som
bedriver beställningstrafik, sådant tillstånd må återkallas,

dels motionen 1972: 1679 av Sellgren m. fl. (fp, c) vari hemställts att
riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts beträffande
beställningstrafik med personbil.

Yttrande

För att få förslagen i vad avser automobilskattetillägget och därmed
också motionerna 1972: 1665, 1972: 1669, 1972: 1670 och 1972: 1676
närmare belysta har trafikutskottet inhämtat yttrande från skatteutskottet
i frågan (bil. 5).

TU 1972:13

4

Utskottet

I propositionen lämnas bl. a. en redovisning av yrkestrafikutredningens
betänkande Lastbil och taxi (SOU 1971: 34) jämte de över betänkandet
avgivna remissyttrandena. Med utgångspunkt härifrån framläggs
förslag om vissa åtgärder avseende lastbils-, taxi- och busstrafiken, m. m.
Under resp. avsnitt i det följande behandlar utskottet de sålunda framlagda
förslagen samt de i berörda frågor väckta motionerna.

Överträdelser av vissa vägtrafikbestämmelser

Överträdelser av olika vägtrafikbestämmelser har enligt propositionen
negativa effekter både genom att de innebär åsidosättande av väsentliga
trafiksäkerhetsintressen och genom att de verkar i riktning mot
en snedvridning av utvecklingen på transportmarknaden. Lastbilsföretag
kan sålunda göra trafikekonomiska vinster genom att bryta mot föreskrifterna
i vägtrafikförordningen (VTF) om arbets- och vilotid, om
fordons belastning och om färdhastighet. Överträdelserna kan sammanhänga
med en allmänt vårdslös inställning hos företagarna eller de anställda.
De kan också betingas av att ifrågavarande företag etablerats
under orealistiska ekonomiska förutsättningar, att deras ekonomiska
grundval är svag och att de under sådana förhållanden frestas att genom
ett olagligt beteende uppnå konkurrensmässiga fördelar.

Utredningen har påtalat de allvarliga följderna i trafiksäkerhetshänseende
av att angivna bestämmelser överträds. Till detta kommer bl. a.
att föreskrifterna om arbets- och vilotid har en väsentlig arbetssocial
betydelse. Utredningen framhåller vidare önskvärdheten av att de åtgärder
som vidtas för att begränsa överträdelsernas omfattning riktar sig
mot både yrkesmässig och icke yrkesmässig trafik.

Det av utredningen framlagda materialet rörande överträdelserna av
bestämmelserna om arbets- och vilotid och av belastningsbestämmelserna
samt de av rikspolisstyrelsen tillhandahållna uppgifterna om rapporterade
förseelser mot sistnämnda bestämmelser ger enligt departementschefen
klart stöd för slutsatsen att antalet överträdelser ligger på en nivå
som inte kan accepteras från vare sig trafikpolitiska eller trafiksäkerhetsmässiga
synpunkter. Utskottet delar helt denna uppfattning.

I vad gäller bestämmelserna om arbets- och vilotid avser departementschefen
föreslå sådan ändring av VTF i fråga om ansvarsbestämmelserna
för arbetsgivare att han döms om han inte visar att förseelsen
berott på omständigheter som han inte kunnat råda över. Även
i fråga om belastningsbestämmelserna finner departementschefen — i
motsats till utredningen — att kraven på fordonsägaren kan skärpas utan
att man fördenskull behöver införa ett strikt ägaransvar. Detsamma
anses också gälla i fråga om fordonsägares ansvar för överträdelse av
förbud enligt 54 a § mot trafik med tyngre fordon i vissa fall. Vidare

TU 1972:13

5

förordas att i 57 § 1 mom. uttryckligen anges att polisman får och i vissa
fall skall förbjuda fortsatt färd med fordon, när högsta tillåtna bruttovikt
överskridits, på samma sätt som nu gäller i fråga om överskridande
av högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller maximilast.

I anslutning härtill tar departementschefen upp frågan om införande
i Sverige av en särskild avgift vid överbelastning av samma slag som
fr. o. m. den 1 februari i år införts i Norge.

När det gäller att bedöma lämpligheten från principiell synpunkt av
en sådan avgift erinras först om att ett fordons axel- och boggitryck —
tillsammans med körsträckan — har en avgörande betydelse för dess
kostnadsansvar och att utgående vägtrafikskatter fastställts med hänsyn
till det kostnadsansvar som ryms inom de för fordonet tillåtna axel- och
boggitrycken. Ett överskridande av belastningsbestämmelserna innebär
därför i princip ett undandragande av skatt på samma sätt som vid
exempelvis brukande av reservregistrerat fordon. Vidare erinras om att
vägtrafikskatterna har två olika funktioner, nämligen dels att täcka det
allmännas kostnader för väg- och vägtrafikväsendet, dels att i fordonsägarens
kostnadsbild föra in även de kostnader som det allmänna har
för tillhandahållandet av vägtjänster för ett fordon. Den sistnämnda
aspekten anses från trafikpolitisk synpunkt vara väsentlig.

Mot bakgrund av vägtrafikbeskattningens angivna funktioner fastslås
att överlasterna, förutom allvarliga risker från trafiksäkerhetssynpunkt,
innebär dels ett undandragande av vägtrafikskatt, dels — vilket i detta
sammanhang bedömts särskilt betänkligt — en snedvridning av verksamhetsbetingelserna
för olika delar av transportmarknaden. Detta senare
gäller inte bara förhållandet mellan olika transportföretag inom
vägtrafiksektorn utan även förhållandet mellan landsvägs- och järnvägstransporter.
Med hänsyn bl. a. härtill har departementschefen funnit
vägande skäl tala för införandet av den förutnämnda särskilda avgiften.

I avvaktan på den allmänna översyn av lagstiftningen om vägtrafikbeskattningen,
som avses ske på grundval av bilskatteutredningens slutbetänkande,
anses bestämmelserna om den särskilda avgiften, lämpligen
kallad automobilskattetillägg, böra tas in i en särskild förordning. I förordningen
(1922: 260) om automobilskatt (ASF) kan då hänvisas till att
särskilda bestämmelser finns om sådant tillägg.

Med anledning av den sålunda föreslagna avgiftens anknytning till
automobilskatten och dess författningsmässiga reglering har utskottet
funnit det lämpligt att i berörda delar inhämta yttrande från skatteutskottet.

Sistnämnda utskott har därvid framhållit att avgiften knappast i något
avseende kan jämställas med övriga skattetillägg. Det skulle därför vara
vilseledande att i förevarande fall använda benämningen automobil -

TU 1972:13

6

skattetillägg. Förutsättningen för att avgiften skall betraktas som ett
skattetillägg är enlig utskottets mening att avgiften står i viss bestämd
relation till det skattebelopp som undandragits eller kunnat undandragas
genom förfarandet. Vägtrafikbeskattningen bygger på en kombination
av vikt och väglängd, och fordonsbeskattningen är än så länge
helt kombinerad med en drivmedelsbeskattning, där skatteavvägningen
bestämts med utgångspunkt i samtliga dessa faktorer. Utskottet finner
att avgiften i första hand bör betraktas från trafikpolitiska synpunkter
— med tonvikt på trafiksäkerhet och konkurrensneutralitet — och inte
som en sanktion mot försök till undandragande av skatt. Om man
följer förslaget i propositionen skulle vidare automobilskattetillägget,
med hänsyn bl. a. till departementschefsuttalandet beträffande vägkostnadsansvaret
i dessa fall, närmast bli att anse som en utvidgning av
automobilskatten och således kunna bli avdragsgill vid inkomstbeskattningen.
Detta skulle i praktiken kunna medföra att den prohibitiva effekten
genom avdragsrätten sannolikt skulle reduceras till ungefär
hälften. Enligt vad utskottet erfarit har en sådan verkan inte varit avsedd.

Skatteutskottet förordar under hänvisning härtill att förordningen
om automobilskattetillägg i stället benämns — förslagsvis — ”Lag om
särskild avgift för överlast” och att författningstexten ändras i överensstämmelse
härmed. Författningsförslaget bör vidare kompletteras med
en bestämmelse av innebörd att avgiften inte är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Trafikutskottet tillstyrker för sin del den föreslagna avgiften men ansluter
sig beträffande dess utformning till skatteutskottets uppfattning i
nu angivna delar. Avgiften bör sålunda inte karakteriseras som en skatt
eller tillägg till skatt utan som en särskild avgift för överlast. Vidare bör,
lämpligtvis i kommunalskattelagen, en kompletterande föreskrift införas
om att avgiften inte är avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Slutligen
blir något tillägg till bestämmelserna i automobilskattemedelsförordningen
under angivna förutsättningar ej erforderligt.

De av utskottet i anledning härav föreslagna ändringarna framgår av
de vid detta betänkande fogade bilagorna 2 och 4.

Vid utformningen av avgiftssystemet har de norska reglerna i stort
sett ansetts lämpade som förebild. Detta innebär bl. a. att man genom de
särskilda avdrag från överlasten, som görs innan avgiften bestämts,
sökt undvika att avgiftsbeläggning sker i fråga om överträdelser, som
kan ha sin grund i svårigheter att exakt beräkna vikten av fordonets
last. En användning av de i Norge beslutade grundavdragen ger en säkerhetsmarginal
för de tyngsta fordonen som ligger i storleksordningen
15 procent. I fråga om lättare fordon är marginalerna givetvis ännu

TU 1972:13

7

större, eftersom avdragen är bestämda till vissa, i kilogram angivna värden
oavsett fordonsstorlek.

Med hänsyn till de svenska bruttoviktsbestämmelserna förordas dock
den utformningen att avgiften bestäms med hänsyn till såväl axel- och
boggitrycks- som bruttoviktsbegränsningarna.

I anledning av departementschefens förslag har i motionerna 1972:
1665 och 1972: 1676 yrkats att beträffande gods — vars vikt inte tillfredsställande
kan uppskattas — ikraftträdandet uppskjuts till dess tillförlitliga
lastindikatorer finns att tillgå. I förstnämnda motion har dessutom
yrkats att den förhöjda avgiften vid återfallsförseelse knyts till
fordonet och ej till ägaren. Vidare har i motionen 1972: 1669 yrkats att
riksdagen vid godkännandet av principerna om automobilskattetillägg
och återkallelse av trafiktillstånd för vissa förseelser framhåller svårigheterna
att undvika oavsiktliga lagöverträdelser intill dess lastindikator
utvecklats och tagits i bruk samt därför i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
att — vid utformningen av grunderna för uttagande av automobilskattetillägg
— hänsyn tas till de i motionen avgivna svårigheterna
och gjorda yrkandena angående avgiftens omfattning, anknytning till
fordon i stället för ägare och enhetligt avdrag för enkelaxel. Bl. a. har
härvid yrkats att avgiften borde utgå för alla fordon och alltså även
traktortåg.

Utskottet vill i anledning härav till en början erinra om departementschefens
uttalande att författningen i och för sig borde gälla även
traktortåg. Eftersom totalvikt inte anges för traktorer och eftersom släpvagnar,
som dras av traktorer i klass II enligt traktorskatteförordningen
(1969: 29), inte är registrerade, skulle en sådan utvidgning kunna
leda till svårigheter i tillämpningen. Departementschefen förordar
därför att traktorer och traktortåg, åtminstone t. v., inte skall falla under
bestämmelserna om automobilskattetillägg. Skulle den fortsatta utvecklingen
visa att ett sådant undantag har ogynnsamma verkningar avses
ställningstagandet skola omprövas, vilket även utskottet finner riktigt.

Departementschefen har vidare framhållit att fordonsägarna genom
att överträda belastningsbestämmelserna kan uppnå betydande trafikekonomiska
fördelar. Den nuvarande påföljden dagsböter är inte utformad
så att den effektivt motverkar detta vinstmotiv utan syftar närmast
till att skydda de intressen som vägtrafiklagstiftningen skall tillgodose,
främst trafiksäkerhetsintresset. Därtill kommer att fordonsägarens
straffansvar — när ett strikt ansvar inte tillämpas — är beroende av
hans delaktighet. Denna aspekt saknar enligt departementschefen betydelse
vid en trafikekonomisk bedömning av de vinster som uppkommer
för fordonsägaren genom ifrågavarande överträdelser. Värdet med
en särskild avgift vid överlaster ligger i att man — oberoende av frågan
om straffansvar — kan neutralisera dessa vinster. Genom att det straff -

TU 1972:13

8

rättsliga sanktionssystemet verkar vid sidan av avgiftssystemet kan det
inte med fog hävdas att det senare på något sätt legaliserar överlasterna.

Vid fastställandet av avgifternas storlek är det enligt propositionen
inte fråga om att utkräva ett kostnadsansvar och därigenom prissätta
överträdelsen utan att motverka den från trafikpolitisk synpunkt
oacceptabla överbelastningen. Med hänsyn härtill anses avgiften också
kunna bestämmas schablonmässigt, vilket även enligt utskottets uppfattning
framstår som en lämplig metod. Dock finner utskottet — i motsats
till departementschefen — att den förhöjda avgift, som skall påföras
vid återfall — bör anknytas till det aktuella fordonet. Härav föranledd
ändring i de föreslagna reglerna framgår av bilaga 2 (5 § andra
stycket).

Såsom i propositionen understrukits undviks genom de särskilda avdrag
från överlasten, som görs innan avgiften bestäms, att avgiftsbeläggning
sker i fråga om överträdelser som kan ha sin grund i svårigheter
att exakt beräkna vikten av fordonets last.

Departementschefen förklarar sig i anslutning härtill vara medveten
om svårigheterna att närmare bestämma lastvikten utan vägning, även
om han anser att dessa svårigheter betydligt överdrivits. Transportföretagens
problem är av ekonomisk art och torde närmast ligga i att fordonsägaren,
om han alltid vill säkra sig mot överlast, måste räkna med
säkerhetsmarginaler, som fördyrar transporterna. Problemet är av stor
trafikekonomisk betydelse. En lösning som ger bättre möjligheter att
från fall till fall bestämma lastens verkliga vikt och dess fördelning på
olika axlar anses sannolikt också bidra till en bättre efterlevnad av belastningsbestämmelserna
och dessutom ge möjligheter att sänka eller
kanske slopa grundavdragen i fråga om beräkning av avgiftspliktig
överlast.

Departementschefen avser att föreslå Kungl. Maj:t att statens vägverk
får i uppdrag att undersöka de olika möjligheter som finns i fråga om
lastindikatorer och annan vägningsutrustning för såväl det befintliga som
det tillkommande fordonsbeståndet och avge förslag till lämpliga åtgärder
för att påskynda utvecklingen. Utskottet finner det vara mycket angeläget
att så sker samt att arbetet bedrivs med största möjliga skyndsamhet.

Av utskottets ställningstagande följer att utskottet — utom i vad avser
den förhöjda avgiftens anknytning till det aktuella fordonet — inte
kan biträda de förut nämnda motionsyrkandena. Utskottet förutsätter
dock att utvecklingen på området följs med största uppmärksamhet
av Kungl. Maj:t samt att därest så befinnes påkallat — förslag till erforderliga
justeringar i avgiftssystemet föreläggs riksdagen.

Utskottet har vid sin ingående prövning av avgiftsfrågan och där -

TU 1972:13

9

med sammanhängande förhållanden funnit sig i övriga nu ej berörda
delar kunna godta departementschefens förslag.

Vad departementschefen under förevarande avsnitt eljest anfört har
inte gett utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottet har inte funnit tillräcklig anledning föreligga att från riksdagens
sida — såsom i motionen 1972: 1665 yrkats — göra ett särskilt
uttalande rörande utmärkningen av bärigheten på vägar med lägre
bärighet än 10/16 ton. Utskottet utgår nämligen från att vederbörande
myndigheter med uppmärksamhet följer frågan om behovet härav samt
vidtar eventuellt erforderliga åtgärder. I detta sammanhang vill utskottet
framhålla att särskild utmärkning synes böra ske i de fall då för
viss väg eller vägsträcka nedsättning av bärigheten skett till följd av
försämrad framkomlighet på grund av exempelvis tjälskador eller vägombyggnad.
Utskottet förutsätter vidare att i de lokala trafikföreskrifterna
behovet av dispensmöjligheter för bl. a. oljetransporter beaktas.

Ej heller har utskottet funnit sig berett tillstyrka att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ny YTF som
innehåller enhetliga regler av det slag som i motionen 1972: 1669 förordats
för all trafik för godsbefordran. Dock förutsätter utskottet att
en allmän omarbetning och modernisering av författningen kommer
till stånd.

Enligt 8 § i förslaget till lag om överlastavgift skall gälla att i fråga
om bil, som är registrerad här i landet, eller släpvagn, som drages av
sådan bil, avgiften för överlast skall påföras genom beslut av länsstyrelsen
i det län där den i bilregistret antecknade ägaren av bilen
har sin adress enligt bilregistret. I fråga om andra fordon påföres tilllägget
av länsstyrelsen i Stockholms län. Föreskriften härom motiveras
enligt vad utskottet erfarit av praktiska och allmänt administrativa skäl
och föranleder ingen erinran från utskottets sida. Härav följer att utskottet
avstyrker motionen 1972: 1670 i vilken föreslagits att berörda
arbetsuppgifter skall handhas av länsstyrelsen i Hallands resp. Norrbottens
län.

Yrkesmässig godsbefordran

Av propositionen framgår att yrkesmässig beställningstrafik för godsbefordran,
dvs. åkerirörelse, får bedrivas endast efter länsstyrelsens
tillstånd. Tillståndsgivningen föregås av en prövning av sökandens
lämplighet. Den behovsprövning som finns kvar i fråga om trafik med
tyngre fordon har som ett led i genomförandet av den statliga trafikpolitiken
uppmjukats. Yrkestrafikutredningen anser att nyetablering
inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken i betydande utsträckning skett
utan föregående planering. Följden har blivit en ogynnsam sammansättning
av fordonsparken och en snedvridning av förutsättningarna

TU 1972:13

10

för branschens utveckling. Verksamheten bör därför bedrivas i större
fast organiserade företag eller sammanslutningar, som konkurrerar
med varandra genom effektivitet och planering och inte genom prissättning,
som i många fall sker utan hänsyn till gällande trafikföreskrifter
och behovet av rimlig ersättning för eget arbete. Utredningens
resonemang utmynnar i att aktiebolag är den företagsform som i princip
är den lämpligaste.

Departementschefen ansluter sig till uppfattningen att företagskoncentrationen
ger möjligheter till rationaliseringsvinster bl. a. genom effektivare
planering och organisation. Det anses därför finnas fog för
åsikten att en omstrukturering mot större, fastare organiserade företag
skulle kunna medföra att antalet överträdelser av vägtrafikbestämmelser
minskar och att trafiksäkerhetskraven tillgodoses bättre. Depart<-mentschefen framhåller emellertid att dessa bedömningar inte har en
så allmän giltighet, att man tvångsvis skall styra utvecklingen mot företagskoncentration.
Det finns vidare på transportmarknaden behov även
av mindre företag, och koncentrationen skulle därför — om den ges
generell räckvidd — i viss utsträckning motverka konsumenternas intressen.

Sammanfattningsvis uttalar departementschefen att man bör eftersträva
företagsenheter, som är anpassade efter sina resp. marknader
och som har en tillräcklig ekonomisk bärkraft. Avgörande för om företaget
kan drivas efter ekonomiskt sunda principer är inte enbart
företagets storlek. Även det mindre företaget kan ha en rationell planering
och en god ekonomisk grund och erbjuda tillfredsställande anställningsförhållanden.

I syfte att stödja en från trafikpolitisk synpunkt och med hänsyn till
trafiksäkerhetsintressena önskvärd utveckling av den yrkesmässiga lastbilsnäringen
i företagsekonomiskt sunda och rationella former föreslås
en utbyggnad av den lämplighetsprövning som sker vid meddelande av
trafiktillstånd. Särskilda åtgärder avses vidtagas mot olaga yrkesmässig
trafik. Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de anvisningar
som behövs för den utbyggda lämplighetsprövningen. I anvisningarna
bör anges bl. a. vilka olika komponenter som skall ingå i den
redovisning som sökanden skall lämna. Redogörelsen bör, förutom personuppgifter,
omfatta tre huvuddelar, nämligen verksamhetsbeskrivning,
årsbudget och finansieringsplan.

De föreslagna författningsbestämmelserna torde f. ö. i och för sig
innebära möjlighet att införa ekonomisk lämplighetsprövning för all
yrkesmässig trafik.

Utredningen behandlar vidare kreditrestriktioner i fråga om avbetalningsköp
vid yrkesmässig försäljning av lastbilar, tyngre än 1 800 kg,
och släpfordon. I anslutning härtill redovisar departementschefen vissa
överväganden beträffande långtidsuthyrning, s. k. leasing. Departements -

TU 1972:13

11

chefen finner det inte meningsfullt att införa restriktioner i fråga om
avbetalningshandeln med nyssnämnda fordon så länge möjlighet finns
att genom leasing åsidosätta restriktionerna. För att få vissa problem,
som sammanhänger med leasing, belysta avser departementschefen att
begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en särskild sakkunnig
för utredning av berörda problem. Resultatet av denna utredning anses
böra avvaktas innan ställning tas till berörda frågor.

Departementschefens sålunda framlagda förslag finner utskottet välmotiverade
och tillstyrker desamma liksom vad departementschefen i
övrigt anfört. Utskottet vill i anslutning härtill kraftigt understryka departementschefens
uttalande att länsstyrelsens prövning givetvis inte får
innebära en faktisk återgång till behovsbedömning med nyetableringskontroll.

Utskottet finner för sin del vidare att lastbilsföretagen bör utvecklas
efter sina marknadsmässiga förutsättningar. Den utbyggda lämplighetsprövning,
som föreslås vid nyetablering, och de föreslagna vidgade
möjligheterna att återkalla tillstånd till yrkesmässig trafik synes utskottet
utgöra lämpliga åtgärder för att uppnå de med propositionen i
denna del avsedda syftena. Utskottet avstyrker därför yrkandena i
motionen 1972: 1677 om en prövning av erforderliga konkreta åtgärder
i syfte att utveckla och vidga det statsägda trafikföretaget Svelast och
jämväl pröva frågan om förutsättningar för skapandet av kooperativt
organiserade större företagsenheter samt övriga tänkbara åtgärder i syfte
att främja omstrukturering inom åkeribranschen.

Yrkesmässig trafik med personbil

Yrkestrafikutredningen anser att de hittillsvarande principerna för
tillståndsgivning — med personliga enbilstillstånd och förtur för äldste
förare — från allmänt företagsekonomiska synpunkter ogynnsamt påverkar
taxinäringens möjligheter till rationalisering. Detta har i sin tur
inverkat ofördelaktigt på taxesättning och lönsamhet. Taxinäringen
har vidare enligt utredningen haft svårt att tillgodose de servicekrav
som ställs inte minst inom de snabbt växande tätortsregionerna. En lösning
på problemen kräver enligt utredningens bedömning att hindret
för juridiska personers etablering undanröjs och att turordningsprincipen
frångås. Utredningens förslag innebär i princip att beställningskontoren
ombildas till aktiebolag och att tillstånden överförs till dessa
bolag som skall ägas av de tidigare tillståndshavarna. I de största tätorterna
skall enligt utredningen bildas flera bolag som i sin tur förutsätts
samarbeta genom särskilda förvaltningsbolag. Glesbygderna berörs
ej i första hand av förslaget. Utredningen förutsätter vidare att
trafiknämnderna — för att samhället skall beredas insyn i taxinäringen
— skall utse en representant i taxibolagens eller förvaltningsbolagens
styrelse.

TU 1972:13

12

Departementschefen påpekar att taxinäringens förutsättningar är
olika i tätortsområdena och i glesbygderna. De lokala förhållandena
varierar så mycket att det inte nu anses vara möjligt att mera generellt
ange efter vilka grunder prövningen av taxifrågorna bör ske. Departementschefen
framhåller det angelägna i att utvecklingen samordnas
med den kommunala trafikplaneringen. I detta syfte föreslås arrangemang
som gör det möjligt att vid behov och på grundval av de lokala
förhållandena i berörda kommuner uppnå lösningar, som för kommunerna
undanröjer påtagliga nackdelar med nuvarande system. Kommun
kan sålunda ha önskemål om att träffa avtal med en sammanslutning
av taxiägare, där riktlinjerna anges i fråga om utformningen av
taxitrafiken mera allmänt eller med avseende på vissa slag av trafikservice.
I andra fall kan kommun vilja få till stånd en fastare organisation
av trafiken i området genom att ett bolag eller en ekonomisk
förening bildas för ändamålet vilken blir tillståndshavare. Givetvis
kan initiativet till en sådan företagsbildning också tas från taxisidan.
Kommun kan också i särskilda fall vilja driva trafiken inom sitt område
genom ett eller flera av kommunen helägda bolag.

Den överblick som krävs för att pröva de lämpliga formerna för
taxitrafiken med hänsyn till den lokala trafikförsörjningen samt den
intresseavvägning som vid företagsbildningen bör ske med hänsyn till
de tidigare tillståndshavarna och de anställda motiverar enligt departementschefen
att prövningen av överlåtelse av tillstånd och meddelande
av nya och återkallelse av äldre tillstånd t. v. förläggs hos Kungl. Maj:t.
Departementschefen förordar alltså att kommun som för genomförande
av en mera total lösning av trafikproblemen inom kommunen behöver
få till stånd sådan ändring i fråga om taxitrafiken som inte ryms
inom nuvarande principer för trafiknämndernas verksamhet skall kunna
påkalla Kungl. Maj:ts prövning av frågan. På grundval av prövningen
kan Kungl. Maj:t — med avvikelse från huvudprincipen i YTF om
fysiska personer som innehavare av taxitillstånd — besluta om trafiktillstånd
för det nya företaget och i anslutning därtill, likaledes på
framställning av kommunen om återkallelse av tidigare tillstånd. Inlösen
bör därvid ske mot ersättning enligt samma principer som gäller
vid kommuns övertagande av busstrafik. Ersättningsskyldigheten bör
åvila kommunen och fastställandet av ersättningen bussvärderingsnämnden,
vars namn föreslås ändrat till buss- och taxivärderingsnämnden.
I andra fall än dem som berörts här bör tillståndsgivningen liksom
hittills handhas av trafiknämnderna med tillämpning av gällande grunder.

Utskottet har ingen erinran mot vad departementschefen sålunda anfört
rörande företagsstrukturen inom taxinäringen. Utskottet tillstyrker
jämväl vad departementschefen föreslagit om stationsort, rätt att träns -

TU 1972:13

13

portera gods som medförs av passagerare och godkännandet av taxibil.

I motionen 1972: 1679 har yrkats att riksdagen ger Kungl. Maj:t
till känna vad i motionen anförts beträffande beställningstrafik med
personbil. Motionärerna utgår från att tillstånd för kommunerna att i
bolagsform engagera sig i taxirörelse endast ges då ingen annan form
för en lämplig integration emellan taxitrafik och övrig kollektivtrafik
är möjlig eller praktisk. Enligt motionärernas mening bör vidare en
mera flexibel gränsdragning i fråga om begreppet stationsort tillämpas
för att undvika en försämring av tillgången till taxitrafik på landsbygden.
Samma yrkanden finns i motionen 1972: 1667.

Även utskottet förutsätter att tillstånd för kommuner att bilda taxibolag
endast undantagsvis skall komma i fråga. Av departementschefens
yttrande framgår också att så avses bli fallet. I propositionen uttalar departementschefen
sålunda att kommun i särskilda fall — med hänsyn
till speciella krav i fråga om taxitrafikens utformning eller till svårigheten
att få önskemålen tillgodosedda genom andra arrangemang —
kan vilja driva trafiken inom sitt område genom ett eller flera av kommunen
helägda bolag. Motionerna 1972: 1679 och 1972: 1667 avstyrks
därför i denna del. Genom det anförda torde även syftet med det i motionen
1972: 1666 framställda yrkandet — att kommunala taxibolag
endast bör få bildas efter frivilliga överenskommelser mellan taxiägare
och kommuner — till väsentlig del vara tillgodosett. Jämväl sistnämnda
motion avstyrks därför i berörd del.

I fråga om stationsort för taxi delar departementschefen utredningens
uppfattning att stationsorterna i princip bör omfatta större områden
än som nu är fallet. Därmed vill departementschefen dock icke ha sagt
att just trafiknämndområdet generellt skulle innebära den lämpligaste
avgränsningen. Vad som bör vara stationsort för viss trafik får avgöras
beträffande varje område för sig med hänsyn till de särskilda förhållandena
i fråga om lokalisering av boende och näringsliv och till
andra faktorer, som bestämmer transportbehoven. Departementschefen
förordar större flexibilitet än utredningen föreslagit beträffande stationsområdets
geografiska avgränsning. Med hänsyn härtill finner utskottet
yrkandet i motionen 1972: 1667 i denna del tillgodosett och någon
särskild framställning i ämnet från riksdagens sida följaktligen ej påkallad.
Utskottet vill emellertid betona vikten av att gränsdragningen ej
får innebära en försämring av tillgången till taxi på landsbygden. Särskilt
beaktande i sammanhanget kräver försörjning med taxitrafik i
glesbygd.

I sistnämnda motion har vidare framhållits att eventuell kommunal
representation bör ifrågakomma endast om nya företag i form av bolag
eller ekonomisk förening anses böra komma till stånd. Då kommun
författningsenligt ej har möjlighet att tvångsvis erhålla representation i

TU 1972:13

14

existerande bolag eller föreningar saknar frågan aktualitet, varför motionen
avstyrks jämväl i denna del.

I den vid början av årets riksdag väckta motionen 1972: 529 har
bl. a. hemställts om sådan reglering i författningarna att icke ordinarie
utövare av taxiverksamhet inte skall ha rätt att på fordon, i firmanamn,
i reklamsammanhang eller eljest i anslutning till verksamheten begagna
benämningen taxi eller sammansättningar i vilka taxi ingår. Den ”piratverksamhet”
som enligt motionären förekommer på taxiområdet kräver
även enligt utskottets uppfattning beaktande. För utövande av taxiverksamhet
erfordras dock trafiktillstånd varför laglig möjlighet att
hindra missbruk redan finns. Utskottet har därför ej funnit sig berett
att tillstyrka motionen men förutsätter att frågan uppmärksamt följs
samt att Kungl. Maj:t vidtar härav eventuellt föranledda åtgärder.

Yrkesmässig trafik med buss

Departementschefen konstaterar att utvecklingen inom busstransportsektorn
lett till osäkerhet beträffande tillämpningen och innebörden av
vissa bestämmelser. Gränsdragningen mellan linjetrafik och beställningstrafik
har sålunda vållat problem av trafikpolitisk betydelse. Personbefordran
med buss bedrivs nämligen i stor omfattning utan tillstånd
till linjetrafik men i former som konkurrerar med etablerad busslinjetrafik
eller järnvägstrafik. Konkurrensen får till följd att förutsättningarna
allvarligt försämras för den linjetrafik som behövs för tillgodoseende
av kraven på en tillfredsställande transportförsörjning.

I 4 § YTF definieras linjetrafik som yrkesmässig trafik för regelbunden
befordran av passagerare eller gods på viss vägsträcka eller mellan
vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga
om bilens utnyttjande inte tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter
gemensamt. Annan yrkesmässig trafik är beställningstrafik.

Svårigheten att närmare bestämma gränsdragningen kan enligt departementschefen
möta i fråga om busstransporter som ingår såsom
en del i ett större researrangemang. Linjetrafikens uppgift är, säger
departementschefen, inte endast att befordra passagerare från en ort
till en annan utan även att ombesörja de transporter på väg eller järnväg
som allmänheten behöver för att få anknytning till ett annat transportmedel,
t. ex. båt eller flyg. Det anförda föreslås komma till uttryck
i YTF genom att i dess 4 § särskilt anges, att man vid prövningen av
den yrkesmässiga persontransportens art skall bedöma denna transport
för sig när den ingår som ett led i en längre transport.

I likhet med Kungl. Maj:t finner utskottet angeläget att linjetrafik
som behövs för tillgodoseende av tillfredsställande transportförsörjning
skyddas. Lika angeläget finner utskottet emellertid vara att gränsdragningen
mellan linjetrafik och beställningstrafik görs så otvetydig att tve -

TU 1972:13

15

kan om linjetrafiktillstånd krävs för viss trafik inte behöver uppkomma
hos researrangörer och innehavare av busstrafik.

I motionen 1972: 1667 anförs, såvitt nu är i fråga, att förslagen i
propositionen rörande gränsdragningen mellan linjetrafik och beställningstrafik
innebär, att linjetrafikbegreppet utvidgas till att omfatta en
betydande del av den nuvarande beställningstrafiken. I den mån detta
innebär att den s. k. veckoslutstrafiken regleras så att negativa effekter
för linjetrafiken undviks, har motionärerna inga invändningar. I motionen
görs emellertid gällande att även viss beställningstrafik skulle
komma att infogas under linjetrafikbegreppet i sådan omfattning att
resebyråföretag och andra researrangörer skulle tvingas att i betydande
omfattning förvärva tillstånd till linjetrafik eller bli hänvisade till att
utnyttja befintlig linjetrafik för mera regelbundet återkommande researrangemang.
Utflykts- och turistresor av typ ”Heldag Kolmårdens
djurpark”, ”En vecka skånska slott och herresäten” och ”Värmland
runt 3 dagar” nämns som exempel på arrangemang som skulle kräva
linjetrafiktillstånd. Mera lokalt betonade resor, t. ex. kyrkbussar och
sightseeingturer liksom buss- eller taxianslutningar för gruppresor till
charterflyg, båtar, hotell m. m. berörs också, enligt motionärerna, av
förslagen i propositionen.

I anslutning härtill må anföras att i fråga om gränsdragningen mellan
linjetrafik och beställningstrafik departementschefen tar upp två frågor,
nämligen dels hur viss anslutningstrafik till andra transportmedel,
främst båt och flyg, bör bedömas, dels frågan om vilken turtäthet som
skall krävas för att trafiken skall anses vara regelbunden.

I vad först gäller frågan om innebörden av kravet på regelbundenhet,
vars uppfyllande utgör en av förutsättningarna för att linjetrafik skall
anses föreligga, vill utskottet erinra om att departementschefen endast
lämnar en beskrivning av vad gällande bestämmelser innebär. I detta
avseende uttalas att regelbunden trafik, när det gäller personbefordran,
anses föreligga om körningarna vanligen äger rum på förut tillkännagivna
eller eljest för allmänheten kända tider minst en gång varje kalendervecka
under en längre tid. Utskottet kan inte finna någon anledning
att nu föreslå ändring av det regelbundenhetsbegrepp som gäller f. n.
och som gällt sedan YTF:s tillkomst. Innebörden av detta begrepp torde
ha betydelse främst för den s. k. veckoslutstrafiken och inte beröra
de andra slag av researrangemang som motionärerna lämnar exempel
på. De exemplifierade researrangemangen torde inte vara av sådant slag
att de — med tillämpning av nuvarande bestämmelser och praxis —
omfattas av begreppet linjetrafik. Det framstår emellertid som angeläget
att de oklarheter i fråga om gränsdragningen, som följer av nuvarande
bestämmelser, undanröjs så att det klarare framgår i vad mån
nyssnämnda researrangemang kräver linjetrafiktillstånd. Avgörande
frågeställningar, särskilt för resebyråbranschen, är ofta vem som skall

TU 1972:13

16

anses utöva viss trafik eller hur en busstransport, som ingår i ett större
researrangemang med t. ex. övernattning, måltider och/eller sightseeing,
bör behandlas. Nu gällande YTF lämnar här ingen direkt vägledning,
och osäkerheten i bedömningen har betydelse i fråga om bl. a. de researrangemang
som nämns i motionen 1972: 1667.

Utskottet finner det i hög grad angeläget att här berörda frågor blir
föremål för en snar prövning hos Kungl. Majit samt att förslag i ämnet
efter vederbörlig remissbehandling föreläggs riksdagen. Vad utskottet
härom anfört bör av riksdagen ges Kungl. Majit till känna.

Av de i motionen 1972: 1667 angivna exemplen berörs endast busseller
taxianslutningar för gruppresor till charterflyg eller båt av den
föreslagna ändringen i 4 § YTF. Departementschefen uttalar i anslutning
till ändringsförslaget, att han finner det självklart att linjetrafikens
uppgift bl. a. är att ombesörja de transporter som allmänheten behöver
för att få anslutning till ett annat transportmedel, t. ex. båt eller flyg.
Samma mening kommer till uttryck i motionen 1972: 1668, vari förslaget
till ändring i 4 § YTF inte möter någon invändning.

Utskottet delar den uppfattningen som framförts i propositionen och
i motionen 1972: 1668. Utskottet tillstyrker alltså den av departementschefen
förordade ändringen av 4 § YTF.

I fråga om trafik, som f. n. ej kräver linjetrafiktillstånd men för vilken
sådant tillstånd erfordras efter det att tillägget till paragrafen trätt
i kraft, bör Kungl. Maj:t anpassa ikraftträdandet på sådant sätt att
vederbörande trafikutövare kan få frågan om linjetrafiktillstånd prövad
utan att trafiken i fråga dessförinnan behöver avbrytas.

I motionen 1972: 254 har yrkats att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller
om sådan ändring i länsstyrelsernas tillståndsgivning för beställningstrafik
med buss att den endast omfattar företag som bedriver kollektivlinjetrafik.
Som motivering härför erinrar motionärerna om nu gällande
förhållanden, som innebär att kommuner och landsting inom områden,
där kollektivlinjetrafik ej kan bedrivas lönsamt, i stor utsträckning
få lämna bidrag. För att få ekonomisk bärighet av kollektivlinjetrafik
förekommer olika former av samordning av denna trafik med
skolskjuts- och beställningstrafik. Denna för samhället ekonomiskt fördelaktiga
samordning synes emellertid enligt motionärerna bli allt svårare
att får till stånd, då trafiken i en ökande omfattning handhaves av
företag som endast bedriver beställningstrafik och härigenom den mest
lönsamma delen tas från dem som bedriver kollektivlinjetrafik på olönsamma
linjer. Beställningstrafik med buss anses därför förbehållas företag
som bedriver kollektivlinjetrafik med skoltransportbussar som komplement.

Departemetschefen berör i propositionen även dessa frågor och framhåller
därvid den betydelse sorn skolskjutsningen, främst i glesbygdsom -

TU 1972:13

17

rådena, har såsom underlag för taxinäringen. Detta anses i stor utsträckning
gälla även i fråga om busslinjetrafiken. Skolskjutsningen bildar på
många håll ett väl utbyggt kommunikationsnät som kan tillgodose även
andra transportbehov. Samtidigt kan dock den situationen uppkomma
att genom sättet för dess anordnande grunden för befintlig linjetrafik
rycks undan eller försvagas.

Lösningen på de problem som härvid kan uppkomma är enligt departementschefen
att skolskjutsningen fogas in i den totala kommunala
trafikplaneringen så att man för varje fall väljer ett sådant alternativ
i fråga om transporter av skolbarn som ger det bästa bidraget till en
mera samlad lösning av transportbehoven. Detta torde ofta innebära att
linjetrafiken och skolbarnstransportema samordnas och integreras i stället
för att särskiljas. En sådan utveckling anses också vara att förutse
i takt med den kommunala trafikplaneringen.

Utskottet delar i princip departementschefens uppfattning härvidlag.
Med hänsyn till det anförda och då härigenom motionärernas syfte i väsentliga
avseenden synes kunna tillgodoses finner utskottet någon särskild
åtgärd i ämnet från riksdagens sida ej påkallad. Utskottet vill dock

1 anslutning härtill understryka det angelägna i att vid den trafikplanering,
varom här är fråga, sådana lösningar eftersträvas att skolungdomens
resvägar och -tider i möjligaste mån förkortas.

I motionen 1972: 1668 har yrkats att riksdagen vid sin behandling av
propositionen måtte uttala att förtursrätt till linjetrafiktillstånd enligt
12 § YTF inte skall utgöra hinder för att även annat företag ges tillstånd
för trafik på samma sträcka. Med hänsyn till det uttalande departementschefen
gjort i frågan och som motionärerna också åberopat finner utskottet
något riksdagens uttalande ej erforderligt och avstyrker därför
motionen i denna del. Utskottet vill liksom departementschefen understryka
det angelägna i att vid meddelandet av tillstånd avvägningen mellan
olika företag som önskar trafikera samma vägsträckor sker så, att inte
underlaget för järnvägstrafiken och den traditionella linjetrafiken rycks
undan till men för de trafikanter som är i behov av sådan trafik. Vidare
vill utskottet betona vikten av att formella ändringar i tillståndsgivningen
inte får medföra att transportförsörjningen försämras för den stora
grupp veckoslutsresenärer, exempelvis värnpliktiga, som eljest ej skulle
ha valt tågförbindelse även om veckoslutstrafik med buss ej funnits. Konsumenternas
intresse av billiga resor bör i största möjliga utsträckning
iakttas vid prövning enligt 12 § YTF.

I motionen 1972:1678 har yrkats att riksdagen till de föreslagna ändringarna
i YTF fogar det uttalandet, att länsstyrelserna vid fall av uppenbar
osund konkurrens från busstrafikföretag, som bedriver beställningstrafik,
skall kunna återkalla sådana tillstånd. Utskottet vill emellertid
framhålla att osund konkurrens företag emellan ytterligare förebyggs
av de föreslagna bestämmelserna om trafiktillstånd. Sådant till 2

Riksdagen 1972. 15 sami. Nr 13

TU 1972:13

18

stånd får som nämnts meddelas flera företag för samma vägsträcka.
Då missbruk av tillståndet dock kan föranleda att detta jämlikt 19 §
YTF indrages synes det med motionen avsedda syftet vara tillgodosett,
varför motionen avstyrks.

Taxor i yrkesmässig trafik
Under denna punkt har departementschefen på förslag av trafikpolitiska
delegationen förordat att bestämmelserna om maximitaxor skall
slopas i fråga om yrkesmässig trafik för godsbefordran, beställningstrafik
med buss och transportförmedling.

Bestämmelserna om maximitaxor torde numera sakna praktisk betydelse.
Utskottet delar därför departementschefens uppfattning i frågan
och tillstyrker vad under denna punkt föreslagits.

Vissa författningstekniska frågor
YTF som i första hand är en näringsrättslig författning innehåller
även vissa bestämmelser av rent trafiksäkerhetsmässig karaktär, t. ex.
föreskrifter om särskilt godkännande av fordon som skall användas i
yrkesmässig trafik och om krav på trafikkort för förare i sådan trafik.
Det synes enligt departementschefen ändamålsenligt att dessa regler utmönstras
ur YTF och i stället tas in i de vägtrafikförordningar som
reglerar motsvarande förhållanden för icke yrkesmässig trafik.

Vad departementschefen sålunda förordat föranleder ej någon erinran
från utskottets sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. avslår Kungl. Maj:ts förslag till förordning om ändring i förordningen
(1922: 260) om automobilskatt,

2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionen 1972:
1665, i vad den avser förslag till förordning om automobilskattetillägg,
och motionen 1972: 1669 — i vad den avser principerna
om automobilskattetillägg, återkallelse av trafiktillstånd
för vissa förseelser och utformningen av grunderna för uttagande
av automobilskattetillägg — samt med avslag å motionerna
1972: 1676 och 1972: 1670 antar vid detta betänkande som bilaga
2 fogat Förslag (betecknat som utskottets förslag) till Lag
om överlastavgift,

3. antar vid detta betänkande som bilaga 4 fogat Förslag till Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

4. avslår motionen 1972: 1665 i vad den avser utmärkning av
bärigheten på vägar med lägre bärighet än 10/16 ton,

5. avslår motionen 1972: 1669 i vad den inte behandlats under
punkten 2 ovan,

6. avslår motionen 1972: 1677,

TU 1972:13

19

7. avslår motionen 1972: 1679,

8. avslår motionen 1972: 1667 i vad den avser yrkesmässig trafik
med personbil,

9. avslår motionen 1972: 1666,

10. avslår motionen 1972: 529,

11. i anledning av motionen 1972: 1667, i vad den avser veckoslutstrafik
m. m., som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört om behovet av klarläggande av vissa problem
som rör yrkesmässig trafik med buss,

12. avslår motionen 1972: 254,

13. avslår motionen 1972: 1668,

14. avslår motionen 1972: 1678,

15. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
övrigt anfört i anledning av departementschefens förslag till
kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

Stockholm den 17 maj 1972

På trafikutskottets vägnar

SVEN GUSTAFSON

Närvarande: herrar Gustafson i Göteborg (fp), Mellqvist (s), Dahlgren
(c), Lindahl (s), Lothigius (m), Hjorth (s), Persson i Heden (c), Hugosson
(s), Sellgren (fp), Håkansson (c), Magnusson i Kristinehamn (vpk),
Karlsson i Malung (s), Kristiansson i Örkelljunga (s), fru Thunvall (s) och
herr Komstedt (m).

Reservationer

1. beträffande överträdelser som kan ha sin grund i svårigheter att
exakt beräkna vikten av fordonets last m. m. av herrar Gustafson i Göteborg
(fp), Dahlgren (c), Lothigius (m), Persson i Heden (c), Sellgren
(fp), Håkansson (c) och Komstedt (m) som anser att

dels det avsnitt i utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ”Såsom
i” och på s. 9 slutar med ”särskilt uttalande” bort ha följande lydelse:
”Vad beträffar det strikta betalningsansvaret finns det enligt motionen
1972: 1665 anledning ifrågasätta det berättigade i sådant betalningsansvar
liksom strikt ansvar i övrigt för fordonsägare. Motionärerna
erinrar om att riksdagen tidigare uttalat sig om fordonsägares ansvar
(3LU 1965: 34). Som exempel på fall där svårigheter vid bedömningen
av frågan om överträdelse kan uppkomma har i motionen nämnts följande: 2f

Riksdagen 1972.15 sami. Nr 13

TU 1972:13

20

a) felbedömd vikt på gods, som i avsaknad av viktuppgift måste
transporteras ovägt efter volym (bl. a. skogsprodukter, schakt-, jord-,
grus- och stenmaterial),

b) ojämn viktfördelning på fordonets axlar, beroende av godsets fördelning
på fordonets lastutrymme (bl. a. vid transport av slutna godsbehållare,
t. ex. containers samt vid transport av skogsprodukter i ojämna
längder, maskinlastad sprängsten och schaktmassor ävensom vid
successiv lastning eller lossning),

c) felaktigt angiven vikt av godsavsändare,

d) anställd förares beslut att frångå givna instruktioner angående
t. ex. anvisad färdväg, ledande till att väg eller viss vägsträcka under
färden överbelastas.

En hel del problem avseende svårigheterna att rätt bedöma vikt eller
att kunna kontrollera uppgiven vikt skulle enligt motionärerna givetvis
lösas, om vägning kunde företas vid lastningen. Då emellertid som regel
varken stationära eller flyttbara vågar kan ifrågakomma vid t. ex. transport
av skogsprodukter, schaktmassor m. fl. godsslag, anses någon lösning
ej kunna ernås förrän lastindikatorer utvecklats. Riksdagen borde
därför — med hänsyn till krav på rättssäkerhet och trygghet för den
enskilde — avvakta med ställningstagande i frågan om den föreslagna
särskilda avgiften till dess lastindikatorer finns utvecklade och i praktiskt
bruk.

Utskottet är för sin del — i likhet med motionärerna — väl medvetet
om de svårigheter som härvidlag föreligger. Som av det föregående
framgår har utskottet dock funnit sig böra i princip godta det framlagda
avgiftsförslaget. Också i propositionen verifieras f. ö. svårigheterna
att rätt kunna bedöma eller kontrollera lastens vikt och fördelning
i samband med lastningen. Som förut nämnts föreslås därför en
konstruktion av avgiften med fasta avdrag (500 kg på framaxel, 1 000
kg på annan enkel axel och 1 500 kg på boggiaxel). Genom denna konstruktion
blir emellertid marginalen för avgiftsfri övervikt kraftigt varierande
mellan olika fordon. För lastbilar med maximilasten 1,5 ton och
mindre (45 procent av antalet lastbilar i landet) blir marginalen 100 procent
och större. De tyngsta och stabilaste fordonen med en lastförmåga
av 10 ton och mera (12 procent av antalet) får en marginal av endast
12—15 procent.

Den kraftiga skillnaden mellan lättare och tyngre lastbilar är enligt
utskottets uppfattning varken konkurrensneutral eller motiverad från trafiksäkerhetssynpunkt.
Marginalen för sistnämnda fordon torde vara
otillräcklig inte minst vid transport av skogsprodukter, där redan standardavvikelsen
15 procent enligt skogsstyrelsen kan förekomma, innebärande
att avsevärt större faktiska avvikelser uppträder. Skogsprodukter
uppvisar nämligen stora viktvariationer per volymenhet beroende på
växtplats, andel kärnvirke, årstid och fuktighetsgrad m. m. Liknande

TU 1972:13

21

problem med svårbedömbara volymvikter uppvisar t. ex schakt-, jord-,
grus- och stenmaterial.

Redan en tyngdpunktsförskjutning om 20—25 cm framåt medför,
enligt motionärerna, på tyngre lastbilar 550 kg överlast på framaxeln,
dvs. mer än det fasta avdraget 500 kg. Lastens korrekta fördelning över
lastutrymmet anses vara ett svårt problem vid transport av stora kollin,
t. ex. tullförseglade containers och vid transport av maskinlastat gods,
som t. ex. skogsprodukter, schaktmassor och sprängsten. Ett oavsiktligt
överskridande genom fellastning eller tyngdpunktförskjutning av
endast framaxeltrycket inom ramen för det normerade axeltrycket och
för fordonet gällande bruttovikt borde därför inte föranleda ansvar i
form av särskild vägavgift.

Den föreslagna avgiften framstår även enligt utskottets uppfattning
som hög med beaktande av den osäkerhet som är förknippad med bedömningen
av lastvikt och dess fördelning på axlar. På vägning som skall
vara avgiftsgrundande måste — med hänsyn till avgiftstabellens progressiva
utformning — därför under alla omständigheter höga krav på
tillförlitlighet ställas.

Departementschefen förklarar sig visserligen i propositionen vara
medveten om svårigheterna att närmare bestämma lastvikten utan vägning,
även om han anser att dessa svårigheter betydligt överdrivits. Han
förklarar sig vidare avse att föreslå Kungl. Majit att statens vägverk
får i uppdrag att undersöka de olika möjligheter som finns i fråga om
lastindikatorer och annan vägningsutrustning för såväl det befintliga
som det tillkommande fordonsbeståndet och avge förslag till lämpliga
åtgärder för att påskynda utvecklingen. Utskottet finner det i och för
sig angeläget att så sker men måste samtidigt konstatera att erforderlig
vägningsutrustning av lämpligt slag och tillräcklig omfattning dock f. n.
inte finns tillgänglig.

Frågan om eventuell medverkan från andra länder att indriva i Sverige
debiterade avgifter för utlandsregistrerade fordon är, som framgår
av propositionen, heller inte löst ännu.

I anslutning härtill må erinras om att skatteutskottet i sitt yttrande
över propositionen framhållit att det måhända är erforderligt med så
kraftiga sanktioner — som i propositionen föreslagits — för att komma
till rätta med överlastproblemen även om sådana åtgärder kan framstå
som obilliga vid oavsiktliga överträdelser. Dessa frågeställningar sägs
vidare ligga utanför utskottets kompetensområde men visa att det knappast
kan göras gällande att det ekonomiska anspråket i sådant fall grundas
på fordonets kostnadsansvar.

Trafikutskottet delar helt motionärernas uppfattning att tillämpningen
av de föreslagna avgiftsbestämmelserna i hög grad är en fråga om rättvisa
och rättstrygghet för den enskilde. Det måste sålunda även enligt utskottets
mening från allmänna rättssäkerhetssynpunkter te sig stötande

TU 1972:13

22

att i fall av de slag — som i det föregående berörts och där det med
hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt skulle vara uppenbart orimligt
att utkräva den föreslagna avgiften — en sådan ändock skulle utgå.

Utskottet finner det därför vara ofrånkomligt att bestämmelserna kompletteras
med en föreskrift av innebörd att eftergift av avgiften — då omständigheter
av det slag som i det föregående berörts därtill föranleder
—- må kunna ske. I sammanhanget må nämnas att i mosvarande norska
avgiftsbestämmelser en föreskrift av liknande karaktär införts.

Den av utskottet nu förordade bestämmelsen härom bör ha följande
lydelse: 'Överlastavgift må eftergivas då särskilda omständigheter föreligga.
’ Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att — med beaktande
av det anförda — utforma de närmare anvisningar som erfordras för
tillämpningen av föreskriften i fråga.

Genom vad utskottet sålunda anfört synes syftet med motionerna
1972:1665 och 1972: 1676 samt 1972: 1669, sistnämnda motion såvitt
nu är i fråga, i väsentliga delar tillgodosett.”

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

”2. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionen 1972:1665
i vad den avser förslag till förordning om automobilskattetilllägg,
motionen 1972: 1669 — i vad den avser principerna om
automobilskattetillägg, återkallelse av trafiktillstånd för vissa
förseelser och utformningen av grunderna för uttagande av
automobilskattetillägg — och motionen 1972: 1676 samt med
avslag å motionen 1972: 1670 antar vid detta betänkande som
bilaga 2 fogat förslag till Lag om överlastavgift med följande
tillägg: 'Överlastavgift må eftergivas då särskilda omständigheter
föreligga.’,”

2. beträffande åtgärder i syfte att utveckla och vidga det statsägda
trafikföretaget Svelast av herr Magnusson i Kristinehamn (vpk) som
anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Utskottet
finner” och slutar med "inom åkeribranschen” bort ersättas
med text av följande lydelse:

"Utskottet delar i allt väsentligt motionärens uppfattning att företagsorganisationen
beträffande den yrkesmässiga lastbilstrafiken reser
stora hinder för en rationell drift och omöjliggör en effektiv samordning
och planering av trafiken. Etableringen bör styras av det samhälleliga
behovet och inte av, som nu sker, privata intressen. Förhållandet
att det f. n. finns för många fordon, med följd att delar av fordonsparken
står helt overksam och att många fordon endast kan utnyttjas
delvis, måste anses otillfredsställande och oekonomiskt.

För att uppnå ekonomiskt rationellare och driftmässigt mera ändamålsenliga
företagsformer bör enligt utskottets mening lämpliga åt -

TU 1972:13

23

gärder prövas i syfte att utveckla och utvidga det statsägda Svelast.
Frågan om utvecklandet av även kooperativa företagsenheter bör också
undersökas. Utskottet anser liksom motionären att det är en brist
att propositionen inte närmare ingått på dessa frågeställningar och framlagt
förslag i denna riktning.

Åtgärder i förordad riktning skulle skapa förutsättningar för en bättre
anpassning, planering och samordning av den yrkesmässiga lastbilstrafiken
med övriga transportgrenar. Det skulle också skapa förutsättningar
för de anställda att ändra på nu rådande missförhållanden både
när det gäller löneformer, arbetsmiljö och företagsdemokrati samt även
när det gäller iakttagande av trafiksäkerhetskraven. Utskottet tillstyrker
därför motionen 1972: 1677.”

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

”6. med bifall till motionen 1972: 1677 hos regeringen hemställer
att skyndsamt överväga åtgärder i syfte att utveckla det statsägda
Svelast såväl som frågan om förutsättningarna för skapandet
av kooperativt organiserade större företagsenheter jämte
andra åtgärder för att främja omstruktureringen inom åkeribranschen,
”

Särskilt yttrande

beträffande införande av överlastavgift för s. k. dumpers-fordon av
herr Komstedt (m) som anför:

”Utskottet har inte tagit upp problemet med överlastning av s. k. dumpers-fordon.
Det finns emellertid skäl att misstänka att sådana i likhet
med lastbilar inte sällan överlastas. Då dessa dumpers-fordon inte är
belagda med fordonsskatt och därtill, fullt legalt, drivs av obeskattat
bränsle, har de — på de avstånd de med hänsyn till körhastigheten kan
konkurrera — ett stort försteg framför lastbilarna. Därtill kommer att,
eftersom dumpers-fordon ej är registrerade på samma sätt som lastbilar,
blir de inte heller föremål för polisens inspektioner — i varje fall i vad
gäller lasten.

Då varken Kungl. Maj:t eller utskottet berört denna fråga kommer
dumpers-fordon att, om inga åtgärder vidtas, även framdeles kunna ta
en hart när otrolig överlast — 100 procent och mer. Enligt mitt förmenande
borde Kungl. Maj:t i propositionen tagit upp problemet, då även
överlastade dumpers är en påtaglig trafiksäkerhetsfara, inte minst därigenom
att de har en benägenhet att tappa delar av överlasten på vägen;
ofta sprängstensstycken på hundratals kilo.

Det är nu min förhoppning att Kungl. Maj:t till höstriksdagen framlägger
förslag om åtgärder mot överlastning av dumpers-fordon.”

TU 1972:13

24

Bilaga 1

1 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1922: 260) om automobilskatt

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen (1922: 260) om automobilskatt
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §*

För automobil eller släpvagn, som, efter vad särskilt är stadgat, blivit
här i riket registrerad, skall årligen erläggas skatt enligt nedan meddelade
bestämmelser.

Angående beskattning av automobil eller släpvagn, vilken, ehuru den
bort här i riket registreras, icke blivit i automobilregister införd, gäller
vad i 14 § här nedan stadgas.

A automobil eller släpvagn, som enligt vad därom är särskilt föreskrivet
skall införas i ett centralt militärt fordonsregister, äger denna
förordning icke tillämpning.

Med automobil förstås motorfordon, varom förmäles i vägtrafikförordningen.

Uttrycket släpvagn användes i denna förordning i samma betydelse
som i vägtrafikförordningen.

Om automobilskattetillägg
finnas särskilda bestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Anmärkning: Enligt utskottets förslag införes ej något tillägg i denna
förordning.

Kungl. Maj:ts förslag
2 Förslag till

Förordning om automobilskattetillägg 1

§ Framföres lastbil, buss eller
släpvagn, som drages av bil, på väg
med högre axeltryck, boggitryck
eller bruttovikt än som är tillåtet
för viss axel eller boggi på fordonet
eller för fordonet, fordonståget
eller vägen, utgår automobilskattetillägg
enligt denna förordning.

1 Senaste lydelse 1951: 654.

Bilaga 2

Utskottets förslag

2 Förslag till
Lag om överlastavgift

1 § Framföres lastbil, buss eller
släpvagn, som drages av bil, på
väg med högre axeltryck, boggitryck
eller bruttovikt än som är
tillåtet för viss axel eller boggi på
fordonet eller för fordonet, fordonståget
eller vägen, utgår överlastavgift
enligt denna lag.

TU 1972:13

25

Kungl. Maj.ts förslag

Utskottets förslag

Med väg avses allmän väg, gata eller annan allmän plats.

Vad som av totalvikten enligt senast för fordonet utfärdade besiktningsinstrument
eller enligt gällande typintyg för fordonet vilar på viss
axel eller boggi utgör högsta för axeln eller boggin tillåtna axeltryck
eller boggitryck.

2 § Har högsta tillåtna axeltryck eller boggitryck överskridits, avrundas
överlasten för varje axel eller boggi till närmast lägre, hela hundratal
kilogram. Vidare avdrages för framaxel på bil 500 kilogram, för annan
enkelaxel 1 000 kilogram och för boggi 1 500 kilogram.

För återstående överlast (skattepliktig
överlast) beräknas automobilskattetillägg
för varje axel eller
boggi på följande sätt.

För återstående överlast (avgiftspliktig
överlast) beräknas
överlastavgift för varje axel eller
boggi på följande sätt.

Del av överlasten
100—2 000 kg
2 100—4 000 kg
4 100—6 000 kg
6 100—8 000 kg
8 100 kg och däröver

överlastavgift
100 kr. per 100 kg
200 kr. per 100 kg
300 kr. per 100 kg
400 kr. per 100 kg
500 kr. per 100 kg

3 § Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om fordon,
som ej ingår i fordonståg, fördelas
överlasten på fordonets axlar
med relationstalen 1 för framaxel
på bil, 2 för annan enkelaxel och
3 för boggi. Härefter beräknas
skattepliktig överlast och automobilskattetillägg
för varje axel eller
boggi enligt 2 §.

3 § Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om fordon,
som ej ingår i fordonståg,
fördelas överlasten på fordonets
axlar med relationstalen 1 för
framaxel på bil, 2 för annan enkelaxel
och 3 för boggi. Härefter
beräknas avgiftspliktig överlast och
överlastavgift för varje axel eller
boggi enligt 2 §.

Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga
om fordon, som ingår i fordonståg, när den för tåget tillåtna bruttovikten
ej överskridits.

4 § Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om fordonståg,
fördelas överlasten på tågets
axlar med de i 3 § angivna relationstalen
och beräknas skattepliktig
överlast och automobilskattetillägg
för varje axel eller boggi
enligt 2 §. Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits även i fråga om
ett eller flera i tåget ingående
fordon, beräknas dock skattepliktig
överlast och automobilskattetillägg
efter fördelningen av överlasten
på varje fordon för sig, om
det sammanlagda beloppet av
automobilskattetillägg därvid blir
högre.

4 § Har högsta tillåtna bruttovikt
överskridits i fråga om fordonståg,
fördelas överlasten på tågets
axlar med de i 3 § angivna relationstalen
och beräknas avgiftspliktig
överlast och överlastavgift
för varje axel eller boggi enligt 2 §.
Har högsta tillåtna bruttovikt överskridits
även i fråga om ett eller
flera i tåget ingående fordon, beräknas
dock avgiftspliktig överlast
och överlastavgift efter fördelningen
av överlasten på varje fordon
för sig, om det sammanlagda beloppet
av överlastavgift därvid blir
högre.

TU 1972:13

26

Kungl. Maj:ts förslag

Utskottets förslag

5 § Automobilskattetillägg utgår
för varje färd med skattepliktig
överlast med det sammanlagda belopp
som beräknats för visst fordon
eller fordonståg enligt |2,
3 eller 4 § eller, när både högsta
tillåtna axeltryck eller boggitryck
och högsta tillåtna bruttovikt överskridits
vid samma färd, med det
högsta av de sammanlagda belopp
som beräknats för fordonet eller
fordonståget enligt angivna bestämmelser.

Automobilskattetillägg utgår
dock med 50 procent högre belopp
än som följer av första stycket,
om det skall påföras någon
för färd som företagits inom ett
år efter annan färd, för vilken han
tidigare påförts sådant tillägg.

6 § Har polisman påträffat fordon
som framföres med skattepliktig
överlast och fortsättes färden
med fordonet utan rättelse,
utgår automobilskattetillägg särskilt
för den fortsatta färden, om
polismannen förbjudit denna.

7 § Automobilskattetillägg påföres
för bil, ägaren, och för släpvagn,
ägaren av den bil som släpvagnen
drages av.

5 § Överlastavgift utgår för varje
färd med avgiftspliktig överlast
med det sammanlagda belopp som
beräknats för visst fordon eller
fordonståg enligt 2, 3 eller 4 §
eller, när både högsta tillåtna axeltryck
eller boggitryck och högsta
tillåtna bruttovikt överskridits vid
samma färd, med det högsta av
de sammanlagda belopp som beräknats
för fordonet eller fordonståget
enligt angivna bestämmelser.

Har överlastavgift påförts någon
för färd med visst fordon och
skall sådan avgift påföras honom
för färd som företagits med samma
fordon inom ett år efter den
tidigare färden, utgår avgiften
med 50 procent högre belopp än
som följer av första stycket.

6 § Har polisman påträffat fordon
som framföres med avgiftspliktig
överlast och fortsättes färden
med fordonet utan rättelse, utgår
överlastavgift särskilt för den
fortsatta färden, om polismannen
förbjudit denna.

7 § Överlastavgift påföres för
bil, ägaren, och för släpvagn, ägaren
av den bil som släpvagnen
drages av.

I fråga om bil som innehas på grund av avbetalningsköp anses innehavaren
som ägare.

Brukas bil av någon som är skyldig att ersätta skada enligt 6 eller 7 §
lagen (1916: 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
anses brukaren som bilens ägare.

8 § I fråga om bil, som är registrerad
här i landet, eller släpvagn,
som drages av sådan bil,
påföres automobilskattetillägg genom
beslut av länsstyrelsen i det
län där den i bilregistret antecknade
ägaren av bilen har sin adress
enligt registret. I fråga om andra
fordon påföres tillägget av länsstyrelsen
i Stockholms län.

8 § I fråga om bil, som är registrerad
här i landet, eller släpvagn,
som drages av sådan bil,
påföres överlastavgift genom beslut
av länsstyrelsen i det län där
den i bilregistret antecknade ägaren
av bilen har sin adress enligt
registret. I fråga om andra fordon
påföres avgiften av länsstyrelsen i
Stockholms län.

TU 1972:13

27

Kungl. Maj:ts förslag

9 § Bestämmelserna i 1 § tredje
stycket, 2 § första stycket, 4 §
andra stycket, 5 a, 8, 15 och 17 §§
förordningen (1922: 260) om automobilskatt
äger motsvarande tilllämpning
på automobilskattetilllägg.

Denna förordning gäller ej i
fråga om fordon som brukas av
krigsmakten enligt skriftligt avtal
med militär myndighet.

Denna förordning träder i kraft
den dag Konungen bestämmer.

Utskottets förslag

9 § Bestämmelserna i 1 § tredje
stycket, 2 § första stycket, 4 §
andra stycket, 5 a, 8, 15 och 17 §§
förordningen (1922: 260) om automobilskatt
äger motsvarande tilllämpning
på överlastavgift.

Denna lag gäller ej i fråga om
fordon som brukas av krigsmakten
enligt skriftligt avtal med militär
myndighet.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen bestämmer.

Bilaga 3

3 Förslag till

Kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels att 4 och 5 §§, 7 § 1 morn., 12 och 15 §§, 18 § 1 morn., 19 § 1
och 2 morn., 20 §, 21 § 1 och 3 morn., 23 § 1 morn., 25 § 1 och 5
morn., 29 § 1, 3 och 5 morn., 32 § 3 morn., 33 § 4 morn., 34 § 2 och 3
mom. samt 36 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i förordningen skall införas två nya moment, 25 § 8 mom.
och 34 § 5 morn., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Med linjetrafik förstås i denna förordning yrkesmässig trafik för
regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller
mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt
i fråga om automobilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant eller
vissa trafikanter gemensamt.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes
beställningstrafik.

Ingår yrkesmässig trafik för
personbefordran som ett led i en
längre transport, skall trafiken bedömas
för sig vid prövning av
fråga om trafiken är att hänföra
till linjetrafik eller beställningstrafik.

5 §>

Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt tillstånd
(trafiktillstånd).

1 Senaste lydelse 1967:324.

TU 1972:13

28

Nuvarande lydelse

Trafiktillstånd skall, såvitt ej
angår linjetrafik för personbefordran,
innefatta föreskrift om
det antal automobiler och släpfordon,
varmed trafiken må bedrivas,
samt om den största last
eller det högsta antal personer,
som må med varje automobil eller
släpfordon befordras.

Släpfordon, som icke är inrättat
för person- eller godsbefordran,
må utan särskilt tillstånd brukas
i yrkesmässig trafik.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer
än ett län, eller mellan orter inom
skilda län meddelas av länsstyrelsen
i det län, där längsta delen av
vägsträckan är belägen.

Tillstånd att med personautomobil
bedriva beställningstrafik
för personbefordran meddelas av
den trafiknämnd, inom vars verksamhetsområde
stationsorten skall
förläggas.

I övriga fall meddelas trafiktillstånd
av länsstyrelsen i det län,
varest linjetrafik skall äga rum
eller stationsort för beställningstrafik
skall förläggas.

Föreslagen lydelse

Trafiktillstånd skall, såvitt ej
angår linjetrafik för personbefordran,
innefatta föreskrift om
det antal automobiler och släpfordon,
varmed trafiken må bedrivas,
samt om den största last
eller det högsta antal personer,
som må med varje automobil eller
släpfordon befordras. Släpfordon,
som icke är inrättat för personeller
godsbefordran, må brukas i
yrkesmässig trafik utan särskilt
tillstånd.

Ansökan om trafiktillstånd eller
medgivande till överlåtelse av sådant
tillstånd skall göras av den
som avser att driva trafik med
stöd av tillståndet. Kan antagas
att trafikförsörjningen inom viss
kommun främjas, om beställningstrafiken
för personbefordran med
personautomobil utövas av juridisk
person, får kommunen göra
ansökan om tillstånd för den juridiske
personen eller om överlåtelse
av tillstånd på denne.

Fråga om tillstånd att bedriva
linjetrafik å vägsträcka, som är
belägen i mer än ett län, eller mellan
orter inom skilda län eller om
medgivande till överlåtelse av tillstånd
till sådan trafik prövas av
länsstyrelsen i det län, där längsta
delen av vägsträckan är belägen.

Fråga om tillstånd att med personautomobil
bedriva beställningstrafik
för personbefordran eller
om medgivande till överlåtelse av
sådant tillstånd prövas av den trafiknämnd,
inom vars verksamhetsområde
stationsorten skall förläggas.
I fall som avses i tredje stycket
andra punkten prövas dock
frågan av Konungen.

I övriga fall prövas fråga om
trafiktillstånd eller om medgivande
till överlåtelse av tillstånd av
länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik
skall äga rum eller stationsort
för beställningstrafik skall förläggas.

TU 1972:13

29

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om tillstånd som meddelats
av Konungen enligt femte
stycket anses den trafiknämnd inom
vars verksamhetsområde stationsorten
är förlagd som tillståndsgivande
myndighet vid tilllämpningen
av denna förordning.

7 §

1 mom. Vid ansökan om trafik- 1 mom. Vid ansökan om trafiktillstånd
skola fogas handlingar, tillstånd skola fogas handlingar,

som äro ägnade att bestyrka sö- som äro ägnade att bestyrka

kandens lämplighet såsom utöva- den ifrågasatte tillståndshavarens

re av det slag av yrkesmässig tra- lämplighet såsom utövare av det

fik, ansökningen avser, ävensom, slag av yrkesmässig trafik, ansök där

fråga ej är om linjetrafik för ningen avser, ävensom, där fråga

personbefordran, uppgift om typ ej är om linjetrafik för personbe och

antal av de automobiler och fordran, uppgift om typ och antal

släpfordon för person- eller gods- av de automobiler och släpfordon

befordran, som äro avsedda att för person- eller godsbefordran,

användas i trafiken, med angivan- som äro avsedda att användas i

de av den största last eller det trafiken, med angivande av den

högsta antal personer, som avses största last eller det högsta antal

skola med varje automobil eller personer, som avses skola med

släpfordon befordras. varje automobil eller släpfordon

befordras. Vid ansökan av kommun
enligt 5 § tredje stycket skall
fogas den ytterligare utredning
som Konungen bestämmer.

12 §2

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken
finnes behövlig samt i övrigt lämplig.

Prövning av trafikens behövlighet skall ej ske i fråga om tillstånd att
utföra transporter med lastautomobil, om största last som må befordras
med fordonet fastställes till högst 4 000 kilogram, och ej heller i fråga
om tillstånd att utföra transporter med sådant fordon, försett med fast
anordning för speciellt varuslag, som bestämmes av Konungen eller
myndighet Konungen förordnar. Behovsprövning skall ej heller äga
rum, om ansökan om trafiktillstånd avser

1) rätt för aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, vars
samtliga delägare eller medlemmar visats ha behov av godstransporter
för egen rörelse och vars huvudsakliga ändamål är att tillgodose dessa
behov, att uteslutande för delägarnas eller medlemmarnas räkning i
beställningstrafik utföra dylika transporter med lastautomobil, vars
maximilast ej överstiger 6 500 kilogram, eller med lastautomobil jämte
släpfordon, vilkas sammanlagda maximilast ej överstiger 8 000 kilogram; 2)

rätt att, i omedelbart samband med befordran av mjölk på uppsamlingslinje,
transportera fyllnads- och returgods.

* Senaste lydelse 1969: 689.

3 Riksdagen 1972.15 sami. Nr 13

TU 1972:13

30

Nuvarande lydelse

Trafiktillstånd må meddelas
allenast den, som med hänsyn till
erfarenhet och vederhäftighet samt
andra på frågan inverkande omständigheter
befinnes lämplig såsom
utövare av yrkesmässig trafik.
Där flera sökande finnas, må
tidpunkten för ansökans ingivande
icke vara avgörande för företräde
dem emellan. Avser ansökan
tillstånd till linjetrafik, som kan
komma att konkurrera med annan
redan utövad linjetrafik eller med
järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik
skall, därest tillstånd anses böra
meddelas och förhållandena icke
till annat föranleda, tillståndet
lämnas utövaren av dylik trafik,
därest denne ansökt därom och
befinnes lämplig. Om kommun,
landstingskommun eller kommunalt
trafikföretag söker tillstånd
till linjetrafik med omnibus och
gör sannolikt, att trafikförsörjningen
inom orten eller bygden
främjas, om ansökningen bifalles,
äger kommunen, landstingskommunen
eller företaget företräde
framför annan sökande.

Föreslagen lydelse

Trafiktillstånd må meddelas
allenast den, som med hänsyn till
erfarenhet, vederhäftighet och
ekonomiska förhållanden samt
andra på frågan inverkande omständigheter
befinnes lämplig såsom
utövare av yrkesmässig trafik.
Där flera sökande finnas, må
tidpunkten för ansökans ingivande
icke vara avgörande för företräde
dem emellan. Avser ansökan
tillstånd till linjetrafik, som kan
komma att konkurrera med annan
redan utövad linjetrafik eller med
järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik
skall, därest tillstånd anses böra
meddelas och förhållandena icke
till annat föranleda, tillståndet
lämnas utövaren av dylik trafik,
därest denne ansökt därom och
befinnes lämplig. Om kommun,
landstingskommun eller kommunalt
trafikföretag söker tillstånd
till linjetrafik med omnibus och
gör sannolikt, att trafikförsörjningen
inom orten eller bygden
främjas, om ansökningen bifalles,
äger kommunen, landstingskommunen
eller företaget företräde
framför annan sökande.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga
de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik
i andra fall än som avses i andra stycket 1) må dock meddelas
juridisk person allenast om särskilda skäl därtill äro. Därest för -hållandena därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta vissa
slag av transporter eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall,
såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda, föreskrivas, att
trafiken skall framgå å viss vägsträcka. Tillstånd till linjetrafik bör i
erforderlig utsträckning upptaga föreskrift om skyldighet att driva samtrafik
med anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag samt
om sättet för samtrafikens bedrivande.

Tillstånd att medtaga passagerare vid färd med personautomobil för
egen räkning må, därest ej särskilda omständigheter annat föranleda,
förklaras gälla utan skyldighet att iakttaga stadgandena i 23, 25, 27
och 29 §§.

Tillstånd att för en tid av högst sex månader bedriva beställningstrafik
för godsbefordran eller att för samma tid öka antalet automobiler
i dylik trafik må, därest anledning föreligger därtill, förklaras
gälla utan skyldighet att iakttaga stadgandena i 27 §.

TU 1972:13

31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §3

Har transportnämnden bestämt särskilt lokalområde, skall underrättelse
därom tillställas länsstyrelse som beslutet angår.

Har länsstyrelse meddelat tillstånd till linjetrafik, skall avskrift av
beslutet sändas till polismyndighet som länsstyrelsen finner böra underrättas
om tillståndet samt, om trafiken berör även annat län, länsstyrelsen
i det länet.

Avskrift av beslut, varigenom länsstyrelse meddelat tillstånd till beställningstrafik,
skall sändas till polismyndigheten å stationsorten, och,
om det för trafiken angivna lokalområdet är beläget även i annat län,
länsstyrelsen i det länet.

Har trafiknämnd meddelat be- Har trafiknämnd meddelat beslut
om trafiktillstånd, skall av- slut om trafiktillstånd, skall avskrift
av beslutet sändas till läns- skrift av beslutet sändas till länsstyrelsen.
styrelsen. Avskrift av beslut som

Konungen meddelat enligt 5 §
femte stycket tillställes vederbörande
länsstyrelse och trafiknämnd.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
beslut om ändring i trafiktillstånd.

Om anslag av beslut, varom i denna paragraf sägs, stadgas i 44 §.

18

1 mom. Tillstånd till yrkesmässig
trafik må, då tillståndshavaren
avlidit eller försatts i konkurs eller
då skäl eljest föreligga, överlåtas
å annan efter medgivande
av den myndighet, som meddelat
trafiktillståndet.

Vid ansökan om tillståndets
överförande å annan skall fogas
avtal, som kan hava upprättats
rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten
har att med avseende å skälen
och villkoren för överlåtelsen,
lämpligheten hos den, å vilken
överlåtelsen ifrågasättes, samt omständigheterna
i övrigt pröva
framställningen.

§

1 mom. Tillstånd till yrkesmässig
trafik må, då tillståndshavaren
avlidit eller försatts i konkurs eller
då skäl eljest föreligga, överlåtas
å annan efter medgivande
enligt 5 §.

Vid ansökan om tillståndets
överförande å annan skall fogas
avtal, som kan hava upprättats
rörande överlåtelsen. Vid ansökan
av kommun enligt 5 § tredje stycket
skall fogas den ytterligare utredning
som Konungen bestämmer.

Fråga om medgivande till överlåtelse
prövas med avseende å skälen
och villkoren för överlåtelsen,
lämpligheten i de avseenden som
angivas i 12 § tredje stycket hos
den, å vilken överlåtelsen ifrågasättes,
samt omständigheterna i
övrigt.

* Senaste lydelse 1970:869.

TU 1972:13

32

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19 §

1 morn.4 Trafiktillstånd kan av
myndighet, som meddelat tillståndet,
återkallas eller för viss tid indragas
vid svåra eller upprepade
överträdelser av bestämmelserna i
denna förordning, vid underlåtenhet
att begagna tillståndet ävensom
när tillståndshavaren eljest
väsentligt åsidosatt sina skyldigheter
såvitt angår trafikens anordnande
eller handhavande. Har innehavare
av trafiktillstånd gjort
sig skyldig till förfarande eller
försummelse, som kan föranleda
återkallelse eller indragning av
tillståndet, och kan det antagas,
att han skall låta rätta sig utan sådan
åtgärd, må varning i stället
meddelas. Sådan varning må ej
överklagas.

1 mom. Trafiktillstånd kan av
myndighet, som meddelat tillståndet,
återkallas eller för viss tid indragas,
om vid utövningen av
trafiken förekommit svåra eller
upprepade överträdelser av bestämmelserna
i denna förordning
eller av de särskilda bestämmelser,
som gälla i fråga om förares arbetstid
och vilotid, fordons eller
vägars belastning eller fordons
hastighet, om tillståndshavaren eljest
väsentligt åsidosatt sina skyldigheter
såvitt angår trafikens anordnande
eller handhavande eller
om han underlåtit att begagna tillståndet.
Har innehavare av trafiktillstånd
gjort sig skyldig till förfarande
eller försummelse, som
kan föranleda återkallelse eller
indragning av tillståndet, och kan
det antagas, att han skall låta rätta
sig utan sådan åtgärd, må varning
i stället meddelas. Sådan varning
må ej överklagas.

2 morn.5 Göres i samband med ansökan om trafiktillstånd framställning
om återkallelse av tillstånd till trafik som ansökningen omfattar,
får återkallelse ske, när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande
synnerlig anledning förekommer därtill. Är sökanden kommun,
landstingskommun eller kommunalt trafikföretag och avser ansökningen
linjetrafik med omnibus, skall återkallelse ske, när sökanden gör
sannolikt, att trafikförsörjningen inom orten eller bygden främjas, om
trafiken utövas av sökanden.

Fråga om återkallelse enligt första stycket prövas av den myndighet
som har att pröva ansökningen om trafiktillstånd.

Återkallas tillstånd enligt första stycket, är ny tillståndshavare, på
begäran av den vars tillstånd återkallats, skyldig att inlösa den rörelse
som bedrivits med stöd av det återkallade tillståndet eller, om återkallelsen
rör endast viss del av rörelse, de tillgångar som använts i den
delen. Framställning om inlösen skall göras skriftligen hos tillståndsmyndigheten
inom två månader från det beslutet om återkallelse och
nytt trafiktillstånd vunnit laga kraft eller, om besvär anförts, beslutet
blivit slutligen fastställt. Framställningen prövas i den ordning och enligt
de grunder Konungen bestämmer.

Enas parterna i frågan om inlösen, skall överenskommelsen ingivas
till tillståndsmyndigheten och behandlas som en framställning enligt
tredje stycket.

* Senaste lydelse 1969: 689.

* Senaste lydelse 1969: 689.

TU 1972:13

33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Gör kommun i samband mea
ansökan enligt 5 § tredje stycket
sannolikt att trafikförsörjningen
inom kommunen främjas, om beställningstrafiken
för personbefordran
med personautomobil utövas
av juridisk person, får
Konungen efter framställning av
kommunen återkalla tillstånd till
trafik som ansökningen omfattar.
Kommunen är skyldig att på begäran
av den vars tillstånd återkallas
inlösa rörelse, som bedrivits
med stöd av det återkallade tillståndet.
Enas ej parterna om den
ersättning som skall utgå vid inlösen,
fastställes ersättningen i den
ordning och efter de grunder som
Konungen bestämmer.

20 §6

Tillstånd till utövande av yrkesmässig trafik för personbefordran innebär,
på sätt den tillståndsbeviljande myndigheten äger närmare bestämma,
rätt till befordran även av gods, som medföres av passagerare.

Därest icke annorledes föreskrives
av den tillståndsbeviljande
myndigheten, innebär tillstånd att
med personautomobil bedriva beställningstrafik
för personbefordran
jämväl rätt att med automobilen
befordra uteslutande tidningar,
dock icke till större myckenhet
än som motsvarar sammanlagda
vikten av det största antal passagerare,
som må i yrkesmässig
trafik befordras med automobilen,
varje passagerares vikt därvid beräknad
till sjuttio kilogram.

Tillstånd till beställningstrafik
för personbefordran med personautomobil
innebär även rätt till
befordran av mindre gods med
automobilen eller till denna kopplad
släpvagn, vars totalvikt ej
överstiger 750 kilogram. Trafiknämnden
bestämmer på vilket sätt
och i vilken omfattning godsbefordran
får ske. Därest icke annorledes
föreskrives av trafiknämnden,
innebär tillstånd att
med personautomobil bedriva beställningstrafik
för personbefordran
jämväl rätt att med automobilen
befordra uteslutande tidningar,
dock icke till större myckenhet
än som motsvarar sammanlagda
vikten av det största antal
passagerare, som må i yrkesmässig
trafik befordras med automobilen,
varje passagerares vikt därvid beräknad
till sjuttio kilogram.

• Senaste lydelse 1954:407.

TU 1972:13

34

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

I linjetrafik för personbefordran må jämväl, därest och i den omfattning
samma myndighet må finna skäl sådant medgiva, medföras
gods för annan än passagerare.

Utan särskilt tillstånd må, efter anmälan till den tillståndsgivande
myndigheten, i linjetrafik för personbefordran medföras gods för postverkets
räkning.

21 §

1 mom. Beställningstrafik för
personbefordran må bedrivas inom
stationsorten samt, i den mån
så erfordras för utförande av beställning,
som mottagits av eller
delgivits automobilens förare inom
stationsorten, jämväl utom denna.
Därvid anses delgivning genom
kommunikationsradio ha skett inom
stationsorten, om basradion är
belägen där. För personbefordran
uteslutande inom viss stad må icke
användas automobil med stationsort
utom staden, där ej länsstyrelse
sådant medgivit.

Har beställd körning avslutats utom stationsorten, skall automobilen
utan onödigt dröjsmål återföras direkt till denna ort. Under återfärden
må automobilen även utan föregående, inom stationsorten mottagen
beställning tagas i bruk för personbefordran till stationsorten eller till
ort, som under färden passeras.

Förare av automobil, använd i trafik, varom nu är fråga, må icke
för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra automobilen
utom stationsorten.

1 mom. Beställningstrafik för
personbefordran må bedrivas inom
stationsorten samt, i den mån
så erfordras för utförande av beställning,
som mottagits av eller
delgivits automobilens förare inom
stationsorten, jämväl utom denna;
dock må för personbefordran uteslutande
inom viss stad icke användas
automobil med stationsort
utom staden, där ej länsstyrelse sådant
medgivit.

3 mom. Därest det för tillgodoseende
av tillfälligt behov av persontrafik
inom visst område erfordras,
äger länsstyrelse medgiva
befrielse från skyldigheten att iakttaga
stadgandena i 1 mom. eller
föreskrift, som beslutats jämlikt 2
mom.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer
på länsstyrelsen i det län,
varest automobilens stationsort är
belägen, eller, om automobilen är
avsedd att användas i annat län,
på länsstyrelserna i de båda länen
gemensamt.

3 mom. Därest det för tillgodoseende
av behov av persontrafik
inom visst område erfordras, får
medgivas befrielse från skyldigheten
att iakttaga stadgandena i 1
mom. eller föreskrift, som beslutats
jämlikt 2 mom.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer
på länsstyrelsen i det län,
varest automobilens stationsort är
belägen, eller, om automobilen är
avsedd att användas i annat län,
på länsstyrelserna i de båda länen
gemensamt. Påkallas sådant beslut
i samband med ansökan av kommun
enligt 5 § tredje stycket, prövas
dock frågan av Konungen.

TU 1972:13

35

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

1 moni.7 Innehavare av tillstånd
till yrkesmässig trafik med personautomobil
eller omnibus är skyldig
att mot ersättning enligt fastställd
taxa samt under de villkor
och enligt de bestämmelser i övrigt,
som innehållas i denna förordning
eller med stöd av densamma
meddelats, ombesörja befordran
av personer eller gods under
förutsättning,

1 mom. Innehavare av tillstånd
till yrkesmässig trafik för personbefordran
i beställningstrafik med
personautomobil eller i linjetrafik
är skyldig att mot ersättning enligt
fastställd taxa samt under de villkor
och enligt de bestämmelser i
övrigt, som innehållas i denna förordning
eller med stöd av densamma
meddelats, ombesörja befordran
av personer och av gods, som
medföres av passagerare, under
förutsättning,

a) att befordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b) att befordringen kan ske med fordon, som trafikutövaren erhållit
tillstånd att använda i yrkesmässig trafik,

c) att befordringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhållande,
som tillståndshavaren ej föranlett eller förmått avvärja,

d) att eljest giltigt skäl för vägran ej är för handen.

Myndighet, som meddelar trafiktillstånd, äger att i samband därmed
närmare angiva befordringspliktens omfattning och, där så av särskilda
omständigheter påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från ovan
stadgad körskyldighet.

25 §

1 morn.8 Automobil må icke användas
i yrkesmässig trafik för
personbefordran utan att vara för
sådan trafik godkänd av myndig het,

som meddelat trafiktillståndet.
Då godkännande sökes skall före tes

intyg av besiktningsman att
automobilen är för trafiken lämplig
samt, därest automobilen icke
är registrerad, meddelas sådana

uppgifter om automobilens beskaffenhet,
som enligt vad därom
är stadgat skola införas i automobilregistret.
Sökes godkännande
av registrerad automobil hos annan
länsstyrelse än den, där automobilen
registrerats, skall sö kanden

dessutom förete vederbörligt
utdrag ur automobilregistret.

Ej heller må i yrkesmässig trafik
användas släpfordon för person 7

Senaste lydelse 1965: 910.

* Senaste lydelse 1967: 324.

1 mom. Automobil eller släpfordon
får användas i yrkesmässig
trafik för personbefordran endast
om fordonet är godkänt av
besiktningsman för sådan trafik
och innehavaren av trafiktillståndet
till myndighet som meddelat
detta överlämnat bevis om godkännandet
med anmälan att fordonet
skall användas i trafik enligt
tillståndet. Vid godkännande skall
bestämmas det högsta antal passagerare,
som må i yrkesmässig trafik
befordras med automobilen eller
släpfordonet.

TU 1972:13

36

Nuvarande lydelse

befordran utan att fordonet blivit
i angiven ordning för trafiken godkänt.
Vid godkännande, som ovan
sägs, skall bestämmas det högsta
antal passagerare, som må i yrkesmässig
trafik befordras med
automobilen eller släpfordonet.

För befordran av personer i yrkesmässig
trafik må lastautomobil
godkännas allenast, då särskilda
förhållanden därtill föranleda.
Därvid skola för trafiken påkallade
anordningar å lastautomobilen
godkännas av länsstyrelsen eller i
fråga om trafik, vartill tillstånd
meddelats av trafiknämnd, av denna.
Tillika skall bestämmas det
högsta antal passagerare, som må
befordras med fordonet.

Ej må automobil godkännas med
plikten fullgjorts.

Godkännande, varom ovan sägs,
kan, när anledning därtill föreligger,
av vederbörande myndighet
återkallas.

5 morn.9 Trafiknämnd, som
godkänt automobil eller släpfordon
för användning i yrkesmässig
trafik, skall om beslutet underrätta
länsstyrelsen i det län, där fordonet
skall anses hava sin hemort.

29

1 morn.10 Utövare av yrkesmässig
trafik skall vara underkastad
de bestämmelser rörande taxa,
som fastställas

• Senaste lydelse 1967: 324.

*• Senaste lydelse 1967: 787.

Föreslagen lydelse

För befordran av personer i yrkesmässig
trafik må lastautomobil
godkännas allenast, då särskilda
förhållanden därtill föranleda.

mindre det visas, att försäkrings Godkännande,

varom ovan sägs,
kan, när anledning därtill föreligger,
återkallas av besiktningsman
eller av myndighet som meddelat
trafiktillståndet. Återkallas godkännandet
av besiktningsman,
skall denne anmäla förhållandet
till den myndighet som meddelat
trafiktillståndet.

5 mom. Besiktningsman, som
godkänt automobil eller släpfordon
för användning i yrkesmässig
trafik, skall om beslutet underrätta
länsstyrelsen i det län, där fordonet
skall anses hava sin hemort.

8 mom. Statens trafiksäkerhetsverk
meddelar ytterligare föreskrifter
om utrustning och beskaffenhet
av fordon som skall användas
i yrkesmässig trafik för personbefordran.

§

1 mom. Utövare av yrkesmässig
trafik för personbefordran i beställningstrafik
med personautomobil
eller i linjetrafik skall vara

TU 1972:13

37

Nuvarande lydelse

i fråga om beställningstrafik
för personbefordran med personautomobil
på sätt 25 § allmänna
ordningsstadgan angiver,

samt i övriga fall av myndighet
som meddelat trafiktillståndet.

Vad nu sagts skall icke gälla i
fråga om tillstånd som avses i 12 §
andra stycket.

3 mom. Myndighet, som äger
fastställa taxa, må, då särskilda
förhållanden därtill föranleda, beträffande
linjetrafik för person- eller
godsbefordran i stället för
maximiavgifter fastställa avgifter,
som skola av trafikutövare oförändrade
tillämpas (fasta avgifter).

5 morn.11 Före fastställande av
taxa bör länsstyrelsen, när förhållandena
därtill föranleda, bereda
trafikföretag, innehavare av tillstånd
till transportförmedling, på
vilkas rörelse den ifrågasatta taxan
kan komma att inverka, sammanslutningar
av utövare av yrkesmässig
trafik, som ärendet kan angå,
samt representanter för näringslivet
tillfälle att yttra sig.

Därest linjetrafik berör mer än
ett län eller lokalområde omfattar
delar av flera län, skall länsstyrelse,
som äger fastställa taxa,
över förslag till taxa höra övriga
vederbörande länsstyrelser.

32

3 mom.12 Tillstånd må meddelas
allenast om rörelsen finnes behövlig
och i övrigt lämplig samt
sökanden skickad att handhava
densamma.

11 Senaste lydelse 1967: 324.

12 Senaste lydelse 1970: 869.

Föreslagen lydelse

underkastad de bestämmelser rörande
taxa för befordran av personer
eller av gods, som medföres
av passagerare, vilka fastställas i

fråga om beställningstrafik öv
länsstyrelsen i det län där stationsorten
är belägen

och i fråga om linjetrafik av
den länsstyrelse som meddelat trafiktillståndet.

3 mom. Myndighet, som äger
fastställa taxa, må, då särskilda
förhållanden därtill föranleda, beträffande
linjetrafik för personbefordran
i stället för maximiavgifter
fastställa avgifter, som skola
av trafikutövare oförändrade tilllämpas
(fasta avgifter).

5 mom. Före fastställande av
taxa bör länsstyrelsen, när förhållandena
därtill föranleda, bereda
kommuner eller organisationer,
som företräda kommunintressen,
trafikföretag, sammanslutningar
av utövare av yrkesmässig trafik,
som ärendet kan angå, samt representanter
för näringslivet tillfälle
att yttra sig.

Därest linjetrafik berör mer än
ett län, skall länsstyrelse, som äger
fastställa taxa, över förslag till
taxa höra övriga vederbörande
länsstyrelser.

§

3 mom. Tillstånd må meddelas
allenast om rörelsen finnes behövlig
och i övrigt lämplig samt sökanden
skickad att handhava densamma.
Kan det antagas att rörelsen
kommer att beröra annat
län än det där rörelsen skall bedrivas
och kan länsstyrelsen med

TU 1972:13

38

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hänsyn härtill icke tillfredsställande
bedöma behovet och lämpligheten
av rörelsen, skall länsstyrelsen
överlämna ärendet till Konungen
för avgörande.

Prövning av rörelsens behövlighet skall ej ske, då ansökan avser tillstånd
till uthyrning av personautomobil eller av lastautomobil, vars
totalvikt ej överstiger 3 500 kilogram.

Vad i 12 § fjärde stycket samt 16 §, 17 § och 18 § 1 mom. är stadgat
skall i tillämpliga delar gälla i fråga om uthyrningsrörelse.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen
återkallas eller för viss tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig
skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse
eller indragning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta
sig rätta utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning
må ej överklagas.

Innefattar beslut meddelande av tillstånd eller ändring i eller indragning
på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd, skall avskrift
av beslutet genom länsstyrelsens försorg sändas till vederbörande
polismyndighet.

Beslut om återkallelse eller indragning av tillstånd eller om varning
skall genom den beslutande myndighetens försorg delgivas den, som avses
med beslutet.

33 §

4 morn.13 Tillstånd må meddelas allenast om rörelsen finnes behövlig
och i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma.
Där flera sökande finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande
icke vara avgörande för företräde dem emellan.

Tillstånd skall ställas å viss fysisk eller juridisk person. I samband
med meddelande av tillstånd skola angivas de orter, mellan vilka regelbundna
transporter må äga rum, samt meddelas de villkor och bestämmelser
i övrigt, som prövas nödiga.

Vad i 14 §, 15 §, 23 § 2 mom. Vad i 14 §, 15 § och 23 § 2
och 29 § är stadgat i fråga om mom. är stadgat i fråga om linje linjetrafik

ävensom vad i 16 §, trafik ävensom vad i 16 §, 17 §,

17 §, 18 § 1 morn., 19 § 1 och 3 18 § 1 morn., 19 § 1 och 3 mom.

mom. samt 31 § är föreskrivet samt 31 § är föreskrivet skall äga

skall äga motsvarande tillämpning motsvarande tillämpning å trans å

transportförmedling. portförmedling.

34 §

2 mont.14 Bryter någon mot föreskrifterna i 25 § 7 morn.,

eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik,
att fullgöra skyldighet, som enligt 23 § 1 mom. åligger honom,

eller åsidosätter någon honom jämlikt 31 § eller 32 § 7 mom. åliggande
skyldighet,

1S Senaste lydelse 1969: 689.

“ Senaste lydelse 1967: 324.

TU 1972:13

39

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

eller åsidosattes fastställd turlista utan att möjligheten att iakttaga
densamma kan anses utesluten till följd av förhållande, som vederbörande
ej föranlett eller förmått avvärja,

eller fordras vid yrkesmässig
trafik eller transportförmedling
betalning i strid mot fastställd
taxa,

eller fordras vid yrkesmässig
trafik betalning i strid mot fastställd
taxa,

eller åsidosättas i övrigt av vederbörande myndighet vid meddelande
av trafiktillstånd eller tillstånd till bedrivande av uthyrningsrörelse eller
transportförmedling eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,

straffes den felande med dagsböter.

3 morn.15 Brukas för personbefordran
i yrkesmässig trafik automobil
eller släpfordon, som ej
godkänts för sådan trafik,

3 mom. Brukas för personbefordran
i yrkesmässig trafik automobil
eller släpfordon i strid mot
25 § 1 morn.,

eller brukas i yrkesmässig trafik för godsbefordran automobil eller
släpfordon i strid mot föreskrifterna i 25 § 2 mom. eller 3 mom. första
stycket,

eller brukas i uthyrningsrörelse automobil, som ej godkänts för sådan
rörelse,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter.

Ägde förare vetskap därom, att
godkännande, som ovan sägs, icke
lämnats eller att i 25 § 2 mom.
föreskriven anmälningsskyldighet
icke fullgjorts eller att fordonets
maximilast översteg den för fordonet
i trafiktillståndet eller eljest
särskilt medgivna högsta lasten,
vare jämväl han förfallen till ansvar,
som nyss sagts.

Ägde förare vetskap om hindret
mot fordonets brukande, vare
jämväl han förfallen till ansvar,
som nyss sagts.

5 inom. Har beställningstrafik
för godsbefordran bedrivits utan
tillstånd eller i strid mot 22 § eller
föreskrift enligt 5 § andra stycket
om maximilast för fordon, dömes
den för vars räkning otillåten
transport utförts till dagsböter, om
han kände till hindret mot transportens
utförande eller ej visar att
han gjort den undersökning huruvida
sådant hinder förelåg, som
skäligen kan begäras av honom.

15 Senaste lydelse 1957: 474.

TU 1972:13

40

Nuvarande lydelse

36

Har innehavare av tillstånd till
yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse
eller transportförmedling
ådömts straff för förseelse
mot denna förordning, eller har
högre rätt meddelat utslag i mål,
vari underrätt ådömt sådant straff,
åligger det domstolen att inom åtta
dagar från utslagets avkunnande
översända avskrift av utslaget
till vederbörande tillståndsgivande
myndighet.

Föreslagen lydelse
§

Har innehavare av tillstånd till
yrkesmässig trafik eller förare av
automobil i sådan trafik eller innehavare
av tillstånd till uthyrningsrörelse
eller transportförmedling
ådömts straff för förseelse
mot denna förordning, eller har
högre rätt meddelat utslag i mål,
vari underrätt ådömt sådant straff,
åligger det domstolen att inom åtta
dagar från utslagets avkunnande
översända avskrift av utslaget till
vederbörande tillståndsgivande
myndighet.

Har straff ådömts för förseelse
mot de särskilda bestämmelser som
gälla i fråga om förares arbetstid
och vilotid, fordons eller vägars
belastning eller fordons hastighet
och har förseelsen skett i yrkesmässig
trafik, äger första stycket
motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1972.

Bilaga 4

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas, att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 I1

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från
samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i
penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkostnader
under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Att koncernbidrag, som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall
avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår
av 43 § 3 mom.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter,
däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom perio 1

Senaste lydelse 1968: 544.

TU 1972:13

41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

diskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person
i sitt hushåll eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den
art, varom i 22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller
uppfostran;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv, andre maken, hemmavarande barn under 16
år eller hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som ej anses
tillhöra arbetspersonalen;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda
kapital;

svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligt förordningen den 15 december 1967 (nr 882) om studiemedelsavgifter; avgift

enligt lagen (1972:000)
om överlastavgift;
förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Bilaga 5

Skatteutskottets yttrande nr 1 år 1972

Till trafikutskottet

Genom beslut den 24 april 1972 har trafikutskottet anhållit om skatteutskottets
yttrande över propositionen 1972: 81 med förslag till kungörelse
om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik,
m. m. jämte motionerna 1972: 1665, 1972: 1669, 1972: 1670
och 1972: 1672, allt i vad avser automobilskattetillägg.

I propositionen föreslås bl. a. att en särskild avgift — automobilskattetillägg
— skall tas ut av ägaren till eller i vissa fall brukaren av motorfordon
som framförts med högre axel- eller boggitryck än som är tillåtet.
Avgiften, som skall utgå oberoende av straffansvaret, är i huvudsak
konstruerad efter förebild av en motsvarande avgift, som införts i Norge
från och med den 1 februari 1972. Bakgrunden till förslaget är främst
den betydande frekvens av överlaster, som såväl yrkestrafikutredningen
som rikspolisstyrelsen redovisat, och de risker från trafiksäkerhetssynpunkt
som överlasterna innebär. Departementschefen understryker också
de konkurrenssnedvridande effekterna av överlasterna och framhåller
att vägtrafikskatterna fastställts med hänsyn till det kostnadsansvar som

TU 1972:13

42

ryms inom de för fordonen tillåtna axel- och boggitrycken. Departementschefen
anser att ett överskridande av belastningsbestämmelserna i
princip innebär ett undandragande av skatt. F. n. saknas möjligheter att
i någon form ta ut den undandragna skatten, och enligt departementschefens
mening är det därför motiverat att — vid sidan av övriga påföljder
för överträdelser av detta slag — ta ut en särskild avgift härför.
Vid fastställande av avgiftens storlek anser han emellertid inte att det
enbart är fråga om att utkräva ett kostnadsansvar utan också att motverka
den från trafikpolitisk synpunkt oacceptabla överbelastningen.

Skatteutskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet självfallet inte
har några principiella invändningar mot att effektiva åtgärder sätts in för
att motverka och förhindra överlaster i framför allt den tunga trafiken.
Utskottet kan också ansluta sig till uppfattningen att överlast normalt innebär
ett undandragande av vägtrafikskatt. Utskottet utgår från att den
i propositionen föreslagna benämningen på den tänkta avgiften — automobilskattetillägg
— närmast hämtats från det administrativa sanktionssystem
med skattetillägg, som enligt beslut av 1971 års riksdag
numera gäller för de flesta skatter som bygger på deklarationsavlämnande.
I förevarande fall understryks avgiftens skattemässiga karaktär
inte bara genom benämningen utan också genom en hänvisningsbestämmelse
i automobilskatteförordningen.

Skatteutskottet anser att den avgift som föreslås i propositionen knappast
i något avseende kan jämställas med övriga skattetillägg. Det skulle
därför vara vilseledande att i förevarande fall använda benämningen
automobilskattetillägg. Förutsättningen för att avgiften skall betraktas
som ett skattetillägg är enligt utskottets mening att avgiften står i viss
bestämd relation till det skattebelopp som undandragits eller kunnat undandras
genom förfarandet. Vägtrafikbeskattningen bygger på en
kombination av vikt och väglängd, och fordonsbeskattningen är än så
länge helt kombinerad med en drivmedelsbeskattning, där skatteavvägningen
bestämts med utgångspunkt i samtliga dessa faktorer. Det
föreslagna automobilskattetillägget kan i särskilda fall — som visas i en
av de med anledning av propositionen väckta motionerna — leda till
att avgiften redan efter kort körning på väg, där medgivet axel- och
boggitryck är lägre än bilens last, komma att utgå med belopp som i
vissa fall motsvarar hälften av den årliga fordonsskatten för fordonet.
Det är måhända erforderligt med så kraftiga sanktioner för att komma
till rätta med överlastproblemen även om sådana åtgärder kan framstå
som obilliga vid oavsiktliga överträdelser. Dessa frågeställningar ligger
utanför utskottets kompetensområde — men visar att det knappast kan
göras gällande att det ekonomiska anspråket i sådant fall grundas på
fordonets kostnadsansvar. Utskottet finner att avgiften i första hand bör
betraktas från trafikpolitiska synpunkter — med tonvikt på trafiksäkerhet
och konkurrensneutralitet — och inte som en sanktion mot försök till

TU 1972:13

43

undandragande av skatt. Med hänsyn till avgiftens utformning anser utskottet
inte att den bör karaktäriseras som en skatt eller ett tillägg till
en skatt utan som en straffavgift.

Utskottet vill i sammanhanget också ta upp en skatterättslig aspekt
på avgiften som inte berörs i propositionen. Normalt tillämpas vid inkomstbeskattningen
den principen att skatt eller avgift, som har karaktär
av omkostnad i en förvärvsverksamhet, också blir avdragsgill. Som
exempel kan nämnas att fordonsskatten är avdragsgill för en åkare och
traktorskatten för en lantbrukare. Om man följer förslaget i propositionen
skulle automobilskattetillägget med hänsyn bl. a. till departementschefsuttalandet
beträffande vägkostnadsansvaret i dessa fall närmast bli
att anse som en utvidgning av automobilskatten och således kunna bli
avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Detta skulle i praktiken kunna
medföra att den prohibitiva effekten genom avdragsrätten sannolikt
skulle reduceras till ungefär hälften. Enligt vad utskottet erfarit har en
sådan verkan inte varit avsedd. I den mån man vill se avgiften som en
straffavgift som skall drabba bilens ägare eller brukare fullt ut, bör man
för att undvika all tveksamhet på denna punkt införa en uttrycklig bestämmelse
om att avgiften inte är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Med hänvisning till det anförda förordar skatteutskottet att förordningen
om automobilskattetillägg i stället benämns — förslagsvis — ”Lag
om särskild avgift för överlast” och att författningstexten ändras i
överensstämmelse härmed. Författningsförslaget bör vidare kompletteras
med en bestämmelse av innebörd att avgiften inte är avdragsgill
vid inkomstbeskattningen.

Något tillägg till bestämmelserna i automobilskatteförordningen är
under angivna förutsättningar inte erforderligt. I enlighet med utskottets
ovan redovisade uppfattning att den föreslagna avgiften inte skall
betraktas som en skatt eller ett tillägg till en skatt finner utskottet inte
skäl att ta upp de till utskottet remitterade motionerna till granskning.

Stockholm den 2 maj 1972

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s),
fru Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Carlstein (s),
Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg
i Hofors (s), Levin (fp), Hörberg (fp) och Söderström (m).

Avvikande mening

av herr Levin (fp), som anfört följande:

”Jag delar utskottsmajoritetens uppfattning att den särskilda avgift,
som i propositionen benämns automobilskattetillägg, är att betrakta inte

TU 1972:13

44

sorn en skatt utan som en mot överlaster riktad sanktion. Majoriteten
konstaterar bl. a. att ’så kraftiga sanktioner’ kanske erfordras för att
komma till rätta med överlastproblemen och understryker att den prohibitiva
effekten skulle avsevärt reduceras om avgiften betraktas som
en avdragsgill rörelsekostnad. Utskottsmajoriteten finner det därför angeläget
att särskilt framhålla, att avgiften ej bör vara avdragsgill vid
inkomstbeskattningen.

Samtidigt som jag instämmer i utskottets principiella resonemang vill
jag klart markera, att detta är av rent teknisk natur och att jag därför
inte tagit ställning till den föreslagna avgiftens storlek.”

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720046