Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Trafikutskottets betänkande nr 13 år 1972         TU 1972:13

Nr 13

Trafikutskottets betänkande i anledning av Kungl. Ma]:ts proposition 1972: 81 med förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m. jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 81 under åberopande av ut-irag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 24 mars 1972 föreslagit riksdagen att

dels antaga

1)   förordning om ändring i förordningen (1922: 260) om automobU-skatt (bil, 1),

2)   förordning om automobilskattetillägg (bU. 2),

dels avge yttrande över föredragande departementschefens förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmäs­sig automobiltrafik, m, m, (bU, 3).

I propositionen behandlas olika åtgärder i syfte att motverka över­trädelser av vissa vägtrafikbestämmelser, vilka åtgärder särskilt tar sikte på den tyngre lastbilstrafiken. Bl, a, föreslås införandet av en sär­skild avgift — automobilskattetillägg — som oberoende av straffansva­ret tas ut av ägare till fordon som framförs med tyngre last än som är tillåten för fordonet eller vägen. Vidare förutsätts en skärpning av kraven pä fordonsägare i fråga om åtgärder till förhindrande av för­seelser mot bestämmelserna om fordonsförares arbets- och vilotid eller fordons belastning. Överträdelser av dessa bestämmelser eller av före­skrifter om högsta färdhastighet föreslås också bli direkt angivna som grund för återkallelse av trafiktUlstånd enligt förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m, m, (YTF),

I syfte att stödja en från trafikpolitisk synpunkt och med hänsyn till trafiksäkerhetsintressena önskvärd utveckling av den yrkesmässiga last-bUsnäringen i företagsekonomiskt sunda och rationella former föreslås en utbyggnad av den lämplighetsprövning som sker vid meddelande av trafiktiUstånd, Särskilda åtgärder avses vidtagna mot olaga yrkesmässig trafik.

Beträffande taxitrafiken redovisas dess roll i den kommunala tra.fik-försörjningen, I sammanhanget framläggs förslag som främjar en struk­turanpassning av taxirörelsen och som ger kommunerna möjligheter att mera direkt påverka utformningen av taxitrafiken och att vid behov själva engagera sig i denna,

1    Riksdagen 1972. 15 saml. Nr 13


 


TU 1972:13                                                               2

I fråga om busstrafiksektorn behandlas bl, a. problem som rör gräns­dragningen mellan linjetrafik och annan busstrafik.

Förslag läggs fram om upphävande av bestämmelserna om maximi-taxa i fråga om beställningstrafik med buss, godsbefordran och trans­portförmedling.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1972: 254 av herrar Johnsson i Blentarp (s) och Jönsson i Arlöv (s) vari hem­ställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådan ändring i länsstyrelsernas tillståndsgivning för beställningstrafik med buss att den endast omfattar företag som bedriver kollektivlinjetrafik,

dels den likaledes under den aUmänna motionstiden väckta motio­nen 1972: 529 av herr Levin (fp) vari föreslagits att riksdagen beslutar hemställa hos Kungl. Maj:t att sådana tUlägg göres i författningar, som reglerar tUlståndsgivning för yrkesmässig trafik, att motionens syfte tillgodoses,

dels motionen 1972: 1665 av herr Dahlgren m. fl, (c, fp, m) vari hem­ställts att riksdagen 1. i princip godtar förslaget till förordning om auto-mobilskattetUlägg men beslutar att i vad avser gods vars vikt inte till­fredsställande kan uppskattas ikraftträdandet uppskjuts till dess att till­förlitliga lastindikatorer finns att tillgå, samt 2, uttalar att bärigheten på vägar med lägre bärighet än 10/16 ton utmärkes på lämpUgt sätt,

dels motionen 1972: 1666 av herr Lothigius m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen i anledning av Kungl, Maj:ts proposition 1972: 81 utta­lar, att kommunala taxibolag endast bör få bildas efter frivilliga över­enskommelser mellan berörda taxiägare å den ena sidan och berörda kommuner å den andra,

dels motionen 1972: 1667 av herr Persson i Heden m, fl, (c) vari hemställts att riksdagen 1, hos Kungl, Maj:t framhåller att utvidgningen av linjetrafikbegreppet begränsas till att omfatta endast s, k, veckosluts­trafik med karaktär av linjetrafik, samt 2, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad som anförts i motionen om yrkesmässig trafik med personbil,

dels motionen 1972: 1668 av herr Sellgren m, fl, (fp) vari hemställts att riksdagen vid sin behandling av proposition 1972: 81 måtte beakta vad i motionen anförts beträffande tolkningen av § 12 i YTF,

dels motionen 1972: 1669 av herr Sundelin (s) vari hemställts att riks­dagen dels vid godkännande av principerna om automobilskattetillägg


 


TU 1972:13                                                              3

och återkallelse av trafiktillstånd för vissa förseelser framhåller svårig­heterna att undvika oavsiktliga lastöverträdelser intiU dess lastindikatorer utvecklats och tagits i bruk och därför dels i skrivelse tUl Kungl, Maj:t anhåller att vid utformningen av grunderna för uttagande av automo­bilskattetillägg hänsyn tas till angivna svårigheter och här förut gjorda yrkanden angående avgiftens omfattning, anknytning tiU fordon i stäl­let för ägare och enhetligt avdrag för enkelaxel så att bestämmelserna såvitt möjligt kommer att uppfattas som rättvisa och lämpliga, dels i skrivelse till Kungl, Maj:t anhåller om förslag till ny YTF, som inne­håller enhetliga regler för all trafik för godsbefordran,

dels motionen 1972: 1670 av herr Torwald (c) vari hemställts att riks­dagen måtte ge Kungl, Maj:t till känna vad i motionen anförts (rörande vissa arbetsuppgifter med automobilskattetillägget),

dels motionen 1972: 1676 av herr Eriksson i Arvika (fp) vari hem­ställts att riksdagen beslutar att ikraftträdandet av förordningen om au­tomobilskattetillägg i vad avser last av gods vars vikt inte tillfredsstäl­lande kan uppskattas uppskjutes till dess tillförlitliga metoder att bedöma vikten utvecklats,

dels motionen 1972: 1677 av herr Hallgren (vpk) vari föreslagits att riksdagen hos regeringen hemställer om en skyndsam prövning av er­forderliga konkreta åtgärder i syfte att utveckla och vidga det statsägda trafikföretaget Svelast, att jämväl pröva frågan om förutsättningar för skapandet av kooperativt organiserade större företagsenheter samt öv­riga tänkbara åtgärder i syfte att främja omstruktureringen inom åkeri­branschen,

dels motionen 1972: 1678 av herr Magnusson i Kristinehamn m. fl. (vpk) vari förslagits att riksdagen med bifall till de i proposition 1972: 81 föreslagna ändringarna i förordningen (1940: 910) angående yrkes­mässig automobiltrafik m, m. (YTF) fogar uttalandet, att länsstyrelser­na vid fall av uppenbar osund konkurrens från busstrafikföretag, som bedriver beställningstrafik, sådant tillstånd må återkallas,

dels motionen 1972: 1679 av SeUgren m, fl, (fp, c) vari hemställts att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts beträffande beställningstrafik med personbil.

Yttrande

För att få förslagen i vad avser automobilskattetillägget och därmed också motionerna 1972: 1665, 1972: 1669, 1972: 1670 och 1972: 1676 närmare belysta har trafikutskottet inhämtat yttrande från skatteutskot­tet i frågan (bU, 5),


 


TU 1972:13

Utskottet

I propositionen lämnas bl, a. en redovisning av yrkestrafikutredning-ens betänkande Lastbil och taxi (SOU 1971: 34) jämte de över betän­kandet avgivna remissyttrandena. Med utgångspunkt härifrån framläggs förslag om vissa åtgärder avseende lastbils-, taxi- och busstrafiken, m, m. Under resp. avsnht i det följande behandlar utskottet de sålunda fram­lagda förslagen samt de i berörda frågor väckta motionerna.

Överträdelser av vissa vägtrafikbestämmelser

Överträdelser av olika vägtrafikbestämmelser har enligt propositio­nen negativa effekter både genom att de innebär åsidosättande av vä­sentliga trafiksäkerhetsintressen och genom att de verkar i riktning mot en snedvridning av utvecklingen på transportmarknaden, LastbUsföretag kan sålunda göra trafikekonomiska vinster genom att bryta mot före­skrifterna i vägtrafikförordningen (VTF) om arbets- och vilotid, om fordons belastning och om färdhastighet. Överträdelserna kan samman­hänga med en allmänt vårdslös inställning hos företagarna eller de an­ställda. De kan också betingas av att ifrågavarande företag etablerats under orealistiska ekonomiska förutsättningar, att deras ekonomiska grundval är svag och att de under sådana förhåUanden frestas att ge­nom ett olagligt beteende uppnå konkurrensmässiga fördelar.

Utredningen har påtalat de allvarliga följderna i trafiksäkerhetshän­seende av att angivna bestämmelser överträds. Till detta kommer bl. a, att föreskrifterna om arbets- och vilotid har en väsentlig arbetssocial betydelse. Utredningen framhåller vidare önskvärdheten av att de åtgär­der som vidtas för att begränsa överträdelsernas omfattning riktar sig mot både yrkesmässig och icke yrkesmässig trafik.

Det av utredningen framlagda materialet rörande överträdelserna av bestämmelserna om arbets- och vilotid och av belastningsbestämmelser­na samt de av rikspolisstyrelsen tillhandahållna uppgifterna om rappor­terade förseelser mot sistnämnda bestämmelser ger enligt departements­chefen klart stöd för slutsatsen att antalet överträdelser ligger på en ni­vå som inte kan accepteras från vare sig trafikpolitiska eller trafiksä-kerhetsmässiga synpunkter. Utskottet delar helt denna uppfattning.

I vad gäller bestämmelsema om arbets- och vilotid avser departe­mentschefen föreslå sådan ändring av VTF i fråga om ansvarsbe­stämmelserna för arbetsgivare att han döms om han inte visar att för­seelsen berott på omständigheter som han inte kunnat råda över. Även i fråga om belastningsbestämmelserna finner departementschefen — i motsats till utredningen — att kraven på fordonsägaren kan skärpas utan att man fördenskull behöver införa ett strikt ägaransvar. Detsamma anses också gälla i fråga om fordonsägares ansvar för överträdelse av förbud enligt 54 a § rtiot trafik med tyngre fordon i vissa fall. Vidare


 


TU 1972:13                                                              5

förordas att i 57 § 1 mom, uttryckligen anges att polisman får och i vis­sa fall skall förbjuda fortsatt färd med fordon, när högsta tillåtna brut­tovikt överskridits, på samma sätt som nu gäller i fråga om överskridan­de av högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller maximilast.

I anslutning härtill tar departementschefen upp frågan om införande i Sverige av en särskild avgift vid överbelastning av samma slag som fr, o, m, den 1 februari i år införts i Norge.

När det gäller att bedöma lämpligheten från principiell synpunkt av en sådan avgift erinras först om att ett fordons axel- och boggitryck — tillsammans med körsträckan — har en avgörande betydelse för dess kostnadsansvar och att utgående vägtrafikskatter fastställts med hänsyn till det kostnadsansvar som ryms inom de för fordonet tillåtna axel- och boggitrycken. Ett överskridande av belastningsbestämmelserna inne­bär därför i princip ett undandragande av skatt på samma sätt som vid exempelvis brukande av reservregistrerat fordon. Vidare erinras om att vägtrafikskatterna har två olika funktioner, nämligen dels att täcka det allmännas kostnader för väg- och vägtrafikväsendet, dels att i fordons­ägarens kostnadsbild föra in även de kostnader som det allmänna har för tillhandahåUandct av vägtjänster för ett fordon. Den sistnämnda aspekten anses från trafikpolitisk synpunkt vara väsentlig.

Mot bakgrund av vägtrafikbeskattningens angivna funktioner fastslås att överlasterna, förutom allvarliga risker från trafiksäkerhetssynpunkt, innebär dels ett undandragande av vägtrafikskatt, dels — vilket i detta sammanhang bedömts särskilt betänkligt — en snedvridning av verk­samhetsbetingelserna för olika delar av transportmarknaden. Detta se­nare gäller inte bara förhållandet mellan olika transportföretag inom vägtrafiksektorn utan även förhållandet mellan landsvägs- och järn­vägstransporter. Med hänsyn bl. a, härtill har departementschefen fun­nit vägande skäl tala för införandet av den förutnämnda särskUda av­ giften,

I avvaktan på den allmänna översyn av lagstiftningen om vägtrafik­beskattningen, som avses ske på grundval av bUskatteutredningens slut­betänkande, anses bestämmelserna om den särskilda avgiften, lämpligen kallad automobilskattetillägg, böra tas in i en särskild förordning, I för­ordningen (1922: 260) om automobUskatt (ASF) kan då hänvisas till att särskilda bestämmelser finns om sådant tUlägg,

Med anledning av den sålunda föreslagna avgiftens anknytning till automobilskatten och dess författningsmässiga reglering har utskottet funnit det lämpligt att i berörda delar inhämta yttrande från skatteut­skottet.

Sistnämnda utskott har därvid framhållit att avgiften knappast i något avseende kan jämställas med övriga skattetillägg. Det skulle därför vara vilseledande att i förevarande fall använda benämningen automobil-


 


TU 1972:13                                                                               6

skattetillägg. Förutsättningen för att avgiften skall betraktas som ett skattetillägg är enlig utskottets mening att avgiften står i viss bestämd relation till det skattebelopp som undandragits eller kunnat undandra­gas genom förfarandet. Vägtrafikbeskattningen bygger på en kombina­tion av vikt och våglängd, och fordonsbeskattningen är än så länge helt kombinerad med en drivmedelsbeskattning, där skatteavvägningen bestämts med utgångspunkt i samtliga dessa faktorer. Utskottet finner att avgiften i första hand bör betraktas från trafikpolitiska synpunkter — med tonvikt på trafiksäkerhet och konkurrensneutralitet — och inte som en sanktion mot försök till undandragande av skatt. Om man följer förslaget i propositionen skulle vidare automobilskattetillägget, med hänsyn bl, a, till departementschefsuttalandet beträffande väg-kostnadsansvaret i dessa fall, närmast bli att anse som en utvidgning av automobilskatten och således kunna bli avdragsgill vid inkomstbeskatt­ningen. Detta skulle i praktiken kunna medföra att den prohibitiva ef­fekten genom avdragsrätten sannolikt skulle reduceras till ungefär hälften. Enligt vad utskottet erfarit har en sådan verkan inte varit av­sedd.

Skatteutskottet förordar under hänvisning härtiU att förordningen om automobilskattetillägg i stället benämns — förslagsvis — "Lag om särskild avgift för överlast" och att författningstexten ändras i överens­stämmelse härmed. Författningsförslaget bör vidare kompletteras med en bestämmelse av innebörd att avgiften inte är avdragsgill vid in­komstbeskattningen.

Trafikutskottet tillstyrker för sin del den föreslagna avgiften men an­sluter sig beträffande dess utformning till skatteutskottets uppfattning i nu angivna delar. Avgiften bör sålunda inte karakteriseras som en skatt eller tillägg tUl skatt utan som en särskild avgift för överlast. Vidare bör, lämpligtvis i koramunalskattelagen, en kompletterande föreskrift införas om att avgiften inte är avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Slutligen blir något tillägg till bestämmelserna i automobilskattemedelsförord-ningen under angivna förutsättningar ej erforderligt.

De av utskottet i anledning härav föreslagna ändringarna framgår av de vid detta betänkande fogade bUagorna 2 och 4,

Vid utformningen av avgiftssystemet har de norska reglerna i stort sett ansetts lämpade som förebild. Detta innebär bl, a. att man genom de särskilda avdrag från överlasten, som görs innan avgiften bestämts, sökt undvika att avgiftsbeläggning sker i fråga om överträdelser, som kan ha sin grund i svårigheter att exakt beräkna vikten av fordonets last. En användning av de i Norge beslutade grundavdragen ger en sä­kerhetsmarginal för de tyngsta fordonen som ligger i storleksordningen 15 procent, I fråga om lättare fordon är marginalerna givetvis ännu


 


TU 1972:13                                                                               7

större, eftersom avdragen är bestämda till vissa, i kUogram angivna vär­den oavsett fordonsstorlek.

Med hänsyn tiU de svenska bruttoviktsbestämmelserna förordas dock den utformningen att avgiften bestäms med hänsyn till såväl axel- och boggitrycks- som bruttoviktsbegränsningarna.

I anledning av departementschefens förslag har i motionerna 1972: 1665 och 1972: 1676 yrkats att beträffande gods — vars vikt inte till­fredsställande kan uppskattas — ikraftträdandet uppskjuts till dess till­ förlitliga lastindikatorer finns att tillgå, I förstnämnda motion har dess­utom yrkats att den förhöjda avgiften vid återfallsförseelse knyts tUl fordonet och ej till ägaren. Vidare har i motionen 1972: 1669 yrkats att riksdagen vid godkännandet av principerna om automobUskattetiUägg och återkallelse av trafiktillstånd för vissa förseelser framhåller svårig­heterna att undvika oavsiktliga lagöverträdelser intUl dess lastindikator utvecklats och tagits i bruk samt därför i skrivelse till Kungl, Maj:t an­håller att — vid utformningen av grunderna för uttagande av automo­bilskattetillägg — hänsyn tas till de i motionen avgivna svårigheterna och gjorda yrkandena angående avgiftens omfattning, anknytning tUl fordon i stället för ägare och enhetligt avdrag för enkelaxel. Bl. a, har härvid yrkats att avgiften borde utgå för alla fordon och alltså även traktortåg.

Utskottet vill i anledning härav till en början erinra om departe­mentschefens uttalande att författningen i och för sig borde gälla även traktortåg. Eftersom totalvikt inte anges för traktorer och eftersom släp­vagnar, som dras av traktorer i klass II enligt traktorskatteförord­ningen (1969: 29), inte är registrerade, skulle en sådan utvidgning kun­na leda till svårigheter i tillämpningen. Departementschefen förordar därför att traktorer och traktortåg, åtminstone t, v,, inte skaU falla un­der bestämmelserna om automobilskattetillägg. Skulle den fortsatta ut­vecklingen visa att ett sådant undantag har ogynnsamma verkningar av­ses ställningstagandet skola omprövas, vilket även utskottet finner rik­tigt.

Departementschefen har vidare framhållit att fordonsägarna genom att överträda belastningsbestämmelserna kan uppnå betydande trafik­ekonomiska fördelar. Den nuvarande påföljden dagsböter är inte ut­formad så att den effektivt motverkar detta vinstmotiv utan syftar när­mast till att skydda de intressen som vägtrafiklagstiftningen skall tillgo­dose, främst trafiksäkerhetsintresset. Därtill kommer att fordonsägarens straffansvar — när ett strikt ansvar inte tillämpas — är beroende av hans delaktighet. Denna aspekt saknar enligt departementschefen bety­delse vid en trafikekonomisk bedömning av de vinster som uppkom­mer för fordonsägaren genom ifrågavarande överträdelser. Värdet med en särskild avgift vid överlaster ligger i att man — oberoende av frågan om straffansvar — kan neutralisera dessa vinster. Genom att det straff-


 


TU 1972:13                                                                               8

rättsliga sanktionssystemet verkar vid sidan av avgiftssystemet kan det inte med fog hävdas att det senare på något sätt legaliserar överlas­ terna.

Vid fastställandet av avgifternas storlek är det enligt propositionen inte fråga om att utkräva ett kostnadsansvar och därigenom pris-sätta överträdelsen utan att motverka den från trafikpolitisk synpunkt oacceptabla överbelastningen. Med hänsyn härtill anses avgiften också kunna bestämmas schablonmässigt, vilket även enligt utskottets upp­fattning framstår som en lämplig metod. Dock finner utskottet — i mot­sats till departementschefen — att den förhöjda avgift, som skall påfö­ras vid återfall — bör anknytas till det aktuella fordonet. Härav för­anledd ändring i de föreslagna reglerna framgår av bilaga 2 (5 § andra stycket).

Såsom i propositionen understrukits undviks genom de särskilda av­drag från överlasten, som görs innan avgiften bestäms, att avgiftsbe­läggning sker i fråga om överträdelser som kan ha sin grund i svårig­heter att exakt beräkna vikten av fordonets last.

Departementschefen förklarar sig i anslutning härtill vara medveten om svårigheterna att närmare bestämma lastvikten utan vägning, även om han anser att dessa svårigheter betydligt överdrivits. Transportföre­tagens problem är av ekonomisk art och torde närmast ligga i att for­donsägaren, om han aUtid vill säkra sig mot överlast, måste räkna med säkerhetsmarginaler, som fördyrar transporterna. Problemet är av stor trafikekonomisk betydelse. En lösning som ger bättre möjligheter att från fall till fall bestämma lastens verkliga vikt och dess fördelning på olika axlar anses sannolikt också bidra till en bättre efterlevnad av be­lastningsbestämmelserna och dessutom ge möjligheter att sänka eller kanske slopa grundavdragen i fråga om beräkning av avgiftspliktig överlast.

Departementschefen avser att föreslå Kungl, Maj:t att statens vägverk får i uppdrag att undersöka de olika möjligheter som finns i fråga om lastindikatorer och annan vägningsutrustning för såväl det befintliga som det tillkommande fordonsbeståndet och avge förslag till lämpliga åtgär­der för att påskynda utvecklingen. Utskottet finner det vara mycket an­geläget att så sker samt att arbetet bedrivs med största möjliga skynd­samhet.

Av utskottets ställningstagande följer att utskottet — utom i vad avser den förhöjda avgiftens anknytning till det aktuella fordonet — inte kan biträda de förut nämnda motionsyrkandena. Utskottet förutsätter dock att utvecklingen på området följs med största uppmärksamhet av Kungl, Maj:t samt att därest så befinnes påkallat — förslag till er­forderliga justeringar i avgiftssystemet föreläggs riksdagen.

Utskottet har vid sin ingående prövning av avgiftsfrågan och där-


 


TU 1972:13                                                                              9

med sammanhängande förhållanden funnit sig i övriga nu ej berörda delar kunna godta departementschefens förslag.

Vad departementschefen under förevarande avsnitt eljest anfört har inte gett utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottet har inte funnit tillräcklig anledning föreligga att från riks­dagens sida -— såsom i motionen 1972: 1665 yrkats — göra ett sär­skilt uttalande rörande utmärkningen av bärigheten på vägar med lägre bärighet än 10/16 ton. Utskottet utgår nämligen från att vederbörande myndigheter med uppmärksamhet följer frågan om behovet härav samt vidtar eventuellt erforderliga åtgärder. I detta sammanhang vUl utskot­tet framhåUa att särskild utmärkning synes böra ske i de fall då för viss väg eller vägsträcka nedsättning av bärigheten skett tiU följd av försämrad framkomlighet på grund av exempelvis tjälskador eller väg-ombyggnad. Utskottet förutsätter vidare att i de lokala trafikföreskrif­terna behovet av dispensmöjligheter för bl, a, oljetransporter beaktas.

Ej heller har utskottet funnit sig berett tillstj'rka att riksdagen i skrivelse till Kungl, Maj:t anhåller om förslag till ny YTF som innehåller enhetliga regler av det slag som i motionen 1972: 1669 för­ordats för all trafik för godsbefordran. Dock förutsätter utskottet att en allmän omarbetning och modernisering av författningen kommer till stånd.

Enligt 8 § i förslaget till lag om överlastavgift skall gälla att i fråga om bil, som är registrerad här i landet, eller släpvagn, som dragés av sådan bil, avgiften för överlast skall påföras genom beslut av läns­styrelsen i det län där den i bilregistret antecknade ägaren av bilen har sin adress enligt bilregistret, I fråga om andra fordon påföres till­lägget av länsstyrelsen i Stockholms län. Föreskriften härom motiveras enligt vad utskottet erfarit av praktiska och allmänt administrativa skäl och föranleder ingen erinran från utskottets sida. Härav följer att ut­skottet avstyrker motionen 1972: 1670 i vilken föreslagits att berörda arbetsuppgifter skall handhas av länsstyrelsen i Hallands resp, Norrbot­tens län.

Yrkesmässig godsbefordran

Av propositionen framgår att yrkesmässig beställningstrafik för gods­befordran, dvs, åkerirörelse, får bedrivas endast efter länsstyrelsens tillstånd. Tillståndsgivningen föregås av en prövning av sökandens lämplighet. Den behovsprövning som finns kvar i fråga om trafik med tyngre fordon har som ett led i genomförandet av den stadiga trafik­politiken uppmjukats, Yrkestrafikutredningen anser att nyetablering inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken i betydande utsträckning skett utan föregående planering. Följden har blivit en ogynnsam samman­sättning av fordonsparken  och  en snedvridning av förutsättningarna


 


TU 1972:13                                                                              10

för branschens utveckling. Verksamheten bör därför bedrivas i större fast organiserade företag eller sammanslutningar, som konkurrerar med varandra genom effektivitet och planering och inte genom pris­sättning, som i många fall sker utan hänsyn till gällande trafikföre­skrifter och behovet av rimlig ersättning för eget arbete. Utredningens resonemang utmynnar i att aktiebolag är den företagsform som i prin­cip är den lämpligaste.

Departementschefen ansluter sig till uppfattningen att företagskon­centrationen ger möjligheter till rationaliseringsvinster bl, a. genom ef­fektivare planering och organisation. Det anses därför finnas fog för åsikten att en omstrukturering mot större, fastare organiserade företag skulle kunna medföra att antalet överträdelser av vägtrafikbestämmel­ser minskar och att trafiksäkerhetskraven tillgodoses bättre, Departo mentschefen framhåUer emeUertid att dessa bedömningar inte har en så allmän giltighet, att man tvångsvis skall styra utvecklingen mot före­tagskoncentration. Det finns vidare på iransportmarknaden behov även av mindre företag, och koncentrationen skulle därför — om den ges generell räckvidd — i viss utsträckning motverka konsumenternas in­tressen.

Sammanfattningsvis uttalar departementschefen att man bör efter­sträva företagsenheter, som är anpassade efter sina resp. marknader och som har en tUlräcklig ekonomisk bärkraft. Avgörande för om före­taget kan drivas efter ekonomiskt sunda principer är inte enbart företagets storlek. Även det mindre företaget kan ha en rationell plane­ring och en god ekonomisk grund och erbjuda tiUfredsställande an­ställningsförhållanden,

I syfte att stödja en från trafikpolitisk synpunkt och med hänsyn till trafiksäkerhetsintressena önskvärd utveckling av den yrkesmässiga last­bilsnäringen i företagsekonomiskt sunda och rationella former föreslås en utbyggnad av den lämplighetsprövning som sker vid meddelande av trafiktUlstånd. Särskilda åtgärder avses vidtagas mot olaga yrkesmässig trafik. Det föreslås få ankomma på Kungl, Maj:t att meddela de anvis­ningar som behövs för den utbyggda lämplighetsprövningen. I anvis­ningarna bör anges bl, a, vilka olika komponenter som skall ingå i den redovisning som sökanden skall lämna. Redogörelsen bör, förutom per­sonuppgifter, omfatta tre huvuddelar, nämligen verksamhetsbeskrivning, årsbudget och finansieringsplan.

De föreslagna författningsbestämmelserna torde f, ö, i och för sig innebära möjlighet att införa ekonomisk lämplighetsprövning för all yrkesmässig trafik.

Utredningen behandlar vidare kreditrestriktioner i fråga om avbetal­ningsköp vid yrkesmässig försäljning av lastbilar, tyngre än 1 800 kg, och släpfordon, I anslutning härtill redovisar departementschefen vissa överväganden beträffande långtidsuthyrning, s, k. leasing. Departements-


 


TU 1972:13                                                                             11

chefen finner det inte meningsfullt att införa restriktioner i fråga om avbetalningshandeln med nyssnämnda fordon så länge möjlighet finns att genom leasing åsidosätta restriktionerna. För att få vissa problem, som sammanhänger med leasing, belysta avser departementschefen att begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en särskUd sakkun­nig för utredning av berörda problem. Resultatet av denna utredning an­ses böra avvaktas innan ställning tas till berörda frågor.

Departementschefens sålunda framlagda förslag finner utskottet väl­motiverade och tillstyrker desamma liksom vad departementschefen i övrigt anfört. Utskottet vill i anslutning härtill kraftigt understryka de­partementschefens uttalande att länsstyrelsens prövning givetvis inte får innebära en faktisk återgång till behovsbedömning med nyetablerings­kontroll.

Utskottet finner för sin del vidare att lastbilsföretagen bör utvecklas efter sina marknadsmässiga förutsättningar. Den utbyggda lämplighets­prövning, som föreslås vid nyetablering, och de föreslagna vidgade möjligheterna att återkaUa tUlstånd till yrkesmässig trafik synes ut­skottet utgöra lämpliga åtgärder för att uppnå de med propositionen i denna del avsedda syftena. Utskottet avstyrker därför yrkandena i motionen 1972: 1677 om en prövning av erforderliga konkreta åtgärder i syfte att utveckla och vidga det statsägda trafikföretaget Svelast och jämväl pröva frågan om förutsättningar för skapandet av kooperativt organiserade större företagsenheter samt övriga tänkbara åtgärder i syfte att främja omstrukturering inom åkeribranschen.

Yrkesmässig trafik med personbil

Yrkestrafikutredningen anser att de hittillsvarande principerna för tillståndsgivning — med personliga enbUstillstånd och förtur för äldste förare — från allmänt företagsekonomiska synpunkter ogynnsamt på­verkar taxinäringens möjligheter till rationalisering. Detta har i sin tur inverkat ofördelaktigt på taxesättning och lönsamhet. Taxinäringen har vidare enligt utredningen haft svårt att tillgodose de servicekrav som ställs inte minst inom de snabbt växande tätortsregionerna. En lös­ning på problemen kräver enligt utredningens bedömning att hindret för juridiska personers etablering undanröjs och att turordningsprin­cipen frångås. Utredningens förslag innebär i princip att beställnings­kontoren ombildas till aktiebolag och att tillstånden överförs tUl dessa bolag som skall ägas av de tidigare tillståndshavarna. I de största tät­orterna skall enligt utredningen bildas flera bolag som i sin tur förut­sätts samarbeta genom särskilda förvaltningsbolag. Glesbygderna be­rörs ej i första hand av förslaget. Utredningen förutsätter vidare att trafiknämnderna — för att samhäUet skall beredas insyn i taxinäringen — skall utse en representant i taxibolagens eller förvaltningsbolagens styrelse.


 


TU 1972:13                                                             12

Departementschefen påpekar att taxinäringens förutsättningar är olika i tätortsområdena och i glesbygderna. De lokala förhållandena varierar så mycket att det inte nu anses vara möjligt att mera generellt ange efter vilka grunder prövningen av taxifrågorna bör ske. Departe­mentschefen framhåller det angelägna i att utvecklingen samordnas med den kommunala trafikplaneringen, I detta syfte föreslås arrange­mang som gör det möjligt att vid behov och på grundval av de lokala förhållandena i berörda kommuner uppnå lösningar, som för kommu­nerna undanröjer påtagliga nackdelar med nuvarande system. Kom­mun kan sålunda ha önskemål om att träffa avtal med en sammanslut­ning av taxiägare, där riktlinjerna anges i fråga om utformningen av taxitrafiken mera allmänt eller med avseende på vissa slag av trafik­service, I andra fall kan kommun vilja få till stånd en fastare organisa­tion av trafiken i området genom att ett bolag eller en ekonomisk förening bildas för ändamålet vilken blir tillståndshavare. Givetvis kan initiativet till en sådan företagsbildning också tas från taxisidan. Kommun kan också i särskilda fall vilja driva trafiken inom sitt om­råde genom ett eller flera av kommunen helägda bolag.

Den överblick som krävs för att pröva de lämpliga formerna för taxitrafiken med hänsyn till den lokala trafikförsörjningen samt den intresseavvägning som vid företagsbildningen bör ske med hänsyn tUl de tidigare tillståndshavarna och de anställda motiverar enligt departe­mentschefen att prövningen av överlåtelse av tillstånd och meddelande av nya och återkallelse av äldre tillstånd t. v. förläggs hos Kungl, Maj:t. Departementschefen förordar alltså att kommun som för genomföran­de av en mera total lösning av trafikproblemen inom kommunen be­höver få till stånd sådan ändring i fråga om taxitrafiken som inte ryms inom nuvarande principer för trafiknämndernas verksamhet skall kun­na påkalla Kungl. Maj:ts prövning av frågan. På grundval av prövning­en kan Kungl, Maj:t — med avvikelse från huvudprincipen i YTF om fysiska personer som innehavare av taxitillstånd — besluta om trafik­tillstånd för det nya företaget och i anslutning därtiO, likaledes på framställning av kommunen om återkallelse av tidigare tiUstånd, In­lösen bör därvid ske mot ersättning enligt samma principer som gäller vid kommuns övertagande av busstrafik. Ersättningsskyldigheten bör åvila kommunen och fastställandet av ersättningen bussvärderingsnämn-den, vars namn föreslås ändrat tUl buss- och taxivärderingsnämnden, I andra fall än dem som berörts här bör tillståndsgivningen liksom hittills handhas av trafiknämnderna med tillämpning av gällande grun­der.

Utskottet har ingen erinran mot vad departementschefen sålunda an­fört rörande företagsstrukturen inom taxinäringen. Utskottet tillstyrker jämväl vad departementschefen föreslagit om stationsort, rätt att träns-


 


TU 1972:13                                                             13

portera gods som medförs av passagerare och godkännandet av taxibil, I motionen 1972: 1679 har yrkats att riksdagen ger Kungl, Maj:t till känna vad i motionen anförts beträffande beställningstrafik med personbil. Motionärerna utgår från att tUlstånd för kommunerna att i bolagsform engagera sig i taxirörelse endast ges då ingen annan form för en lämplig integration emellan taxitrafik och övrig kollektivtrafik är möjlig eller praktisk. Enligt motionärernas mening bör vidare en mera flexibel gränsdragning i fråga om begreppet stationsort tillämpas för att undvika en försämring av tillgången till taxitrafik på landsbyg­den, Samma yrkanden finns i motionen 1972: 1667,

Även utskottet förutsätter att tillstånd för kommuner att bilda taxibo­lag endast undantagsvis skall komma i fråga. Av departementschefens yttrande framgår också att så avses bli fallet, I propositionen uttalar de­partementschefen sålunda att kommun i särskilda fall — med hänsyn till speciella krav i fråga om taxitrafikens utformning eller till svårig­heten att få önskemålen tUlgodosedda genom andra arrangemang — kan vilja driva trafiken inom sitt område genom ett eller flera av kom­munen helägda bolag. Motionerna 1972: 1679 och 1972: 1667 avstyrks därför i denna del. Genom det anförda torde även syftet med det i mo­tionen 1972: 1666 framställda yrkandet — att kommunala taxibolag endast bör få bildas efter frivilliga överenskommelser mellan taxiägare och kommuner — till väsentlig del vara tillgodosett. Jämväl sistnämnda motion avstyrks därför i berörd del,

I fråga om stationsort för taxi delar departementschefen utredningens uppfattning att stationsorterna i princip bör omfatta större områden än som nu är fallet. Därmed vUl departementschefen dock icke ha sagt att just trafiknämndområdet generellt skulle innebära den lämpligaste avgränsningen. Vad som bör vara stationsort för viss trafik får avgöras beträffande varje område för sig med hänsyn tUl de särskilda för­hållandena i fråga om lokalisering av boende och näringsliv och till andra faktorer, som bestämmer transportbehoven. Departementschefen förordar större flexibilitet än utredningen föreslagit beträffande sta­tionsområdets geografiska avgränsning. Med hänsyn härtill finner utskot­tet yrkandet i motionen 1972: 1667 i denna del tillgodosett och någon särskUd framställning i ämnet från riksdagens sida följaktUgen ej på­kallad. Utskottet vill emellertid betona vikten av att gränsdragningen ej får innebära en försämring av tillgången till taxi på landsbygden. Sär­skilt beaktande i sammanhanget kräver försörjning med taxitrafik i glesbygd,

I sistnämnda motion har vidare framhållits att eventuell kommunal representation bör ifrågakomma endast om nya företag i form av bolag eller ekonomisk förening anses böra komma till stånd. Då kommun författningsenligt ej har möjlighet att tvångsvis erhålla representation i


 


TU 1972:13                                                             14

existerande bolag eller föreningar saknar frågan aktualitet, varför mo­tionen avstyrks jämväl i denna del,

I den vid början av årets riksdag väckta motionen 1972: 529 har bl, a, hemställts om sådan reglering i författningarna att icke ordinarie utövare av taxiverksamhet inte skall ha rätt att på fordon, i firmanamn, i reklamsammanhang eller eljest i anslutning till verksamheten begagna benämningen taxi eller sammansättningar i vilka taxi ingår. Den "pirat­verksamhet" som enligt motionären förekommer på taxiområdet kräver även enligt utskottets uppfattning beaktande. För utövande av taxi­verksamhet erfordras dock trafiktiUstånd varför laglig möjlighet att hindra missbruk redan finns. Utskottet har därför ej funnit sig berett att tillstyrka motionen men förutsätter att frågan uppmärksamt följs samt att Kungl, Maj:t vidtar härav eventuellt föranledda åtgärder.

Yrkesmässig trafik med buss

Departementschefen konstaterar att utvecklingen inom busstransport­sektorn lett till osäkerhet beträffande tillämpningen och innebörden av vissa bestämmelser. Gränsdragningen mellan linjetrafik och beställnings­trafik har sålunda vållat problem av trafikpolitisk betydelse. Personbe­fordran med buss bedrivs nämligen i stor omfattning utan tUlstånd till linjetrafik men i former som konkurrerar med etablerad busslinje-trafik eller järnvägstrafik. Konkurrensen får tUl följd att förutsättning­arna allvarligt försämras för den linjetrafik som behövs för tUlgodo­seende av kraven på en tillfredsställande transportförsörjning,

I 4 § YTF definieras linjetrafik som yrkesmässig trafik för regelbun­den befordran av passagerare eller gods på viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om bilens utnyttjande inte tillkommer viss trafikant eller vissa trafikan­ter gemensamt. Annan yrkesmässig trafik är beställningstrafik.

Svårigheten att närmare bestämma gränsdragningen kan enligt de­partementschefen möta i fråga om busstransporter som ingår såsom en del i ett större researrangemang. Linjetrafikens uppgift är, säger departementschefen, inte endast att befordra passagerare från en ort till en annan utan även att ombesörja de transporter på väg eller järn­väg som allmänheten behöver för att få anknytning till ett annat tran­sportmedel, t. ex, båt eller flyg. Det anförda föreslås komma tUl uttryck i YTF genom att i dess 4 § särskilt anges, att man vid prövningen av den yrkesmässiga persontransportens art skall bedöma denna transport för sig när den ingår som ett led i en längre transport,

I likhet med Kungl. Maj:t finner utskottet angeläget att linjetrafik som behövs för tillgodoseende av tUlfredsstäUande transportförsörjning skyddas. Lika angeläget finner utskottet emellertid vara att gränsdrag­ningen mellan linjetrafik och bestäUningstrafik görs så otvetydig att tve-


 


TU 1972:13                                                             15

kan om linjetrafiktillstånd krävs för viss trafik inte behöver uppkomma hos researrangörer och innehavare av busstrafik,

I motionen 1972: 1667 anförs, såvitt nu är i fråga, att förslagen i propositionen rörande gränsdragningen mellan linjetrafik och beställ­ningstrafik innebär, att linjetrafikbegreppet utvidgas till att omfatta en betydande del av den nuvarande beställningstrafiken, I den mån detta innebär att den s, k, veckoslutstrafiken regleras så att negativa effekter för linjetrafiken undviks, har motionärerna inga invändningar, I mo­tionen görs emellertid gällande att även viss beställningstrafik skulle komma att infogas under linjetrafikbegreppet i sådan omfattning att resebyråföretag och andra researrangörer skulle tvingas att i betydande omfattning förvärva tillstånd till linjetrafik eller bli hänvisade till att utnyttja befintiig linjetrafik för mera regelbundet återkommande rese­arrangemang. Utflykts- och turistresor av typ "Heldag Kolmårdens djurpark", "En vecka skånska slott och herresäten" och "Värmland runt 3 dagar" nämns som exempel på arrangemang som skulle kräva linjetrafiktUlstånd, Mera lokalt betonade resor, t, ex, kyrkbussar och sightseeingturer liksom buss- eller taxianslutningar för gruppresor tUl charterflyg, båtar, hotell m, m, berörs också, enligt motionärerna, av förslagen i propositionen,

I anslutning härtUI må anföras att i fråga om gränsdragningen mellan linjetrafik och beställningstrafik departementschefen tar upp två frågor, nämligen dels hur viss anslutningstrafik till andra transportmedel, främst båt och flyg, bör bedömas, dels frågan om vilken turtäthet som skall krävas för att trafiken skall anses vara regelbunden,

I vad först gäller frågan om innebörden av kravet på regelbundenhet, vars uppfyllande utgör en av förutsättningarna för att linjetrafik skall anses föreligga, vill utskottet erinra om att departementschefen endast lämnar en beskrivning av vad gäUande bestämmelser innebär, I detta avseende uttalas att regelbunden trafik, när det gäller personbefordran, anses föreligga om körningarna vanligen äger rum på förut tillkännagiv­na eller eljest för allmänheten kända tider minst en gång varje kalen­dervecka under en längre tid. Utskottet kan inte finna någon anledning att nu föreslå ändring av det regelbundenhetsbegrepp som gäller f, n, och som gäUt sedan YTF:s tiUkomst, Innebörden av detta begrepp tor­de ha betydelse främst för den s, k, veckoslutstrafiken och inte beröra de andra slag av researrangemang som motionärerna lämnar exempel på. De exemplifierade researrangemangen torde inte vara av sådant slag att de — med tillämpning av nuvarande bestämmelser och praxis — omfattas av begreppet linjetrafik. Det framstår emellertid som angelä­get att de oklarheter i fråga om gränsdragningen, som följer av nu­varande bestämmelser, undanröjs så att det klarare framgår i vad mån nyssnämnda researrangemang kräver linjetrafiktillstånd. Avgörande frågeställningar, särskilt för resebyråbranschen, är ofta vem som skall


 


TU 1972:13                                                                             16

anses utöva viss trafik eller hur en busstransport, som ingår i ett större researrangemang med t, ex, övernattning, måltider och/eller sightseeing, bör behandlas. Nu gällande YTF lämnar här ingen direkt vägledning, och osäkerheten i bedömningen har betydelse i fråga om bl, a, de rese­arrangemang som nämns i motionen 1972: 1667.

Utskottet finner det i hög grad angeläget att här berörda frågor blir föremål för en snar prövning hos Kungl, Maj:t samt att förslag i ämnet efter vederbörlig remissbehandling föreläggs riksdagen. Vad utskottet härom anfört bör av riksdagen ges Kungl. Maj:t till känna.

Av de i motionen 1972: 1667 angivna exemplen berörs endast buss-eller taxianslutningar för gruppresor till charterflyg eller båt av den föreslagna ändringen i 4 § YTF, Departementschefen uttalar i anslut­ning till ändringsförslaget, att han finner det självklart att linjetrafikens uppgift bl, a, är att ombesörja de transporter som allmänheten behöver för att få anslutning till ett annat transportmedel, t, ex, båt eller flyg, Samma mening kommer till uttryck i motionen 1972: 1668, vari försla­get till ändring i 4 § YTF inte möter någon invändning.

Utskottet delar den uppfattningen som framförts i propositionen och i motionen 1972: 1668, Utskottet tillstyrker alltså den av departements­chefen förordade ändringen av 4 § YTF.

I fråga om trafik, som f. n, ej kräver linjetrafiktUlstånd men för vil­ken sådant tillstånd erfordras efter det att tillägget till paragrafen trätt i kraft, bör Kungl, Maj:t anpassa ikraftträdandet på sådant sätt att vederbörande trafikutövare kan få frågan om linjetrafiktillstånd prövad utan att trafiken i fråga dessförinnan behöver avbrytas.

I motionen 1972: 254 har yrkats att riksdagen hos Kungl, Maj:t an-häller om sådan ändring i länsstyrelsernas tillståndsgivning för beställ­ningstrafik med buss att den endast omfattar företag som bedriver kol­lektivlinjetrafik. Som motivering härför erinrar motionärerna om nu gäl­lande förhållanden, som innebär att kommuner och landsting inom om­råden, där kollektivlinjetrafik ej kan bedrivas lönsamt, i stor utsträck­ning få lämna bidrag. För att få ekonomisk bärighet av kollektivlinje­trafik förekommer olika former av samordning av denna trafik med skolskjuts- och beställningstrafik. Denna för samhället ekonomiskt för­delaktiga samordning synes emellertid enligt motionärerna bli allt svå­rare att får till stånd, då trafiken i en ökande omfattning handhaves av företag som endast bedriver bestäUningstrafik och härigenom den mest lönsamma delen tas från dem som bedriver kollektivlinjetrafik på olön­samma linjer. Beställningstrafik med buss anses därför förbehållas före­tag som bedriver kollektivlinjetrafik med skoltransportbussar som kom­plement.

Departemetschefen berör i propositionen även dessa frågor och fram­håller därvid den betydelse som skolskjutsningen, främst i glesbygdsom-


 


TU 1972:13                                                             17

rådena, har såsom underlag för taxinäringen. Detta anses i stor utsträck­ning gälla även i fråga om bussUnjetrafiken, Skolskjutsningen bildar på många håll ett väl utbyggt kommunikationsnät som kan tillgodose även andra transportbehov. Samtidigt kan dock den situationen uppkomma att genom sättet för dess anordnande grunden för befintlig linjetrafik rycks undan eller försvagas.

Lösningen på de problem som härvid kan uppkomma är enligt de­partementschefen att skolskjutsningen fogas in i den totala kommunala trafikplaneringen så att man för varje fall väljer ett sådant alternativ i fråga om transporter av skolbarn som ger det bästa bidraget till en mera samlad lösning av transportbehoven. Detta torde ofta innebära att linjetrafiken och skolbarnstransportema samordnas och integreras i stäl­let för att särskiljas. En sådan utveckling anses också vara att förutse i takt med den kommunala trafikplaneringen.

Utskottet delar i princip departementschefens uppfattning härvidlag. Med hänsyn till det anförda och då härigenom motionäremas syfte i vä­sentliga avseenden synes kunna tillgodoses finner utskottet någon sär­skild åtgärd i ämnet från riksdagens sida ej påkallad. Utskottet viU dock i anslutning härtill understryka det angelägna i att vid den trafikplane­ring, varom här är fråga, sådana lösningar eftersträvas att skolungdo­mens resvägar och -tider i möjligaste mån förkortas,

I motionen 1972: 1668 har yrkats att riksdagen vid sin behandling av propositionen måtte uttala att förtursrätt till linjetrafiktillstånd enligt 12 § YTF inte skall utgöra hinder för att även annat företag ges tillstånd för trafik på samma sträcka. Med hänsyn tUl det uttalande departements­chefen gjort i frågan och som motionärema också åberopat finner ut­skottet något riksdagens uttalande ej erforderligt och avstyrker därför motionen i denna del. Utskottet vill liksom departementschefen under­stryka det angelägna i att vid meddelandet av tiUstånd avvägningen mel­lan olika företag som önskar trafikera samma vägsträckor sker så, att inte underlaget för järnvägstrafiken och den traditionella linjetrafiken rycks undan till men för de trafikanter som är i behov av sådan trafik. Vidare vill utskottet betona vikten av att formella ändringar i tillståndsgivningen inte får medföra att transportförsörjningen försämras för den stora grupp veckoslutsresenärer, exempelvis värnpliktiga, som eljest ej skulle ha valt tågförbindelse även om veckoslutstrafik med buss ej funnits. Kon­sumenternas intresse av billiga resor bör i största möjliga utsträckning iakttas vid prövning enligt 12 § YTF,

I motionen 1972:1678 har yrkats att riksdagen till de föreslagna änd­ringarna i YTF fogar det uttalandet, att länsstyrelserna vid fall av up­penbar osund konkurrens från busstrafikföretag, som bedriver beställ­ningstrafik, skall kunna återkalla sådana tillstånd. Utskottet vill emel­lertid framhålla att osund konkurrens företag emellan ytterligare före­byggs av de föreslagna bestämmelsema om trafiktillstånd. Sådant till-

2   Riksdagen 1972.15 saml Nr 13


 


TU 1972:13                                                             18

stånd får som nämnts meddelas flera företag för samma vägsträcka. Då missbruk av tillståndet dock kan föranleda att detta jämlikt 19 § YTF indrages synes det med motionen avsedda syftet vara tillgodosett, varför motionen avstyrks.

Taxor i yrkesmässig trafik

Under denna punkt har departementschefen på förslag av trafikpoli­tiska delegationen förordat att bestämmelserna om maximitaxor skall slopas i fråga om yrkesmässig trafik för godsbefordran, beställningstra­fik med buss och transportförmedling,

Bestämmelsema om maximitaxor torde numera sakna praktisk bety­delse. Utskottet delar därför departementschefens uppfattning i frågan och tillstjrrker vad under denna punkt föreslagits.

Vissa författningstekniska frågor

YTF som i första hand är en näringsrättslig författning iimehåller även vissa bestämmelser av rent trafiksäkerhetsmässig karaktär, t, ex, föreskrifter om särskUt godkännande av fordon som skall användas i yrkesmässig trafik och om krav på trafikkort för förare i sådan trafik. Det synes enligt departementschefen ändamålsenligt att dessa regler ut­mönstras ur YTF och i stället tas in i de vägtrafikförordningar som reglerar motsvarande förhållanden för icke yrkesmässig trafik.

Vad departementschefen sålunda förordat föranleder ej någon erinran från utskottets sida.

Utskottet hemställer att riksdagen

1,  avslår Kungl, Maj:ts förslag till förordning om ändring i för­ordningen (1922: 260) om automobUskatt,

2,  i anledning av Kungl. Majrts förslag samt motionen 1972: 1665, i vad den avser förslag till förordning om automobilskat­tetillägg, och motionen 1972: 1669 — i vad den avser princi­perna om automobilskattetillägg, återkallelse av trafiktUlstånd för vissa förseelser och utformningen av grunderna för uttagan­de av automobilskattetillägg — samt med avslag å motionema 1972: 1676 och 1972: 1670 antar vid detta betänkande som bi­laga 2 fogat Förslag (betecknat som utskottets förslag) till Lag om överlastavgift,

3,  antar vid detta betänkande som bilaga 4 fogat Förslag tUl Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

4,  avslår motionen 1972: 1665 i vad den avser utmärkning av bärigheten på vägar med lägre bärighet än 10/16 ton,

5,  avslår motionen 1972: 1669 i vad den inte behandlats under punkten 2 ovan,

6,  avslår motionen 1972: 1677,


 


TU 1972:13                                                             19

7,  avslår motionen 1972: 1679,

8,  avslår motionen 1972: 1667 i vad den avser yrkesmässig tra­fik med personbil,

9,  avslår motionen 1972: 1666,

 

10,  avslår motionen 1972: 529,

11,  i anledning av motionen 1972: 1667, i vad den avser vecko­slutstrafik m, m,, som sin mening ger Kungl. Maj:t tiU känna vad utskottet anfört om behovet av klarläggande av vissa pro­blem som rör yrkesmässig trafik med buss,

 

12.  avslår motionen 1972:254,

13.  avslår motionen 1972: 1668,

14.  avslår motionen 1972: 1678,

15,      som sin mening ger Kungl, Maj:t tUl känna vad utskottet i
övrigt anfört i anledning av departementschefens förslag till
kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

Stockholm den 17 maj 1972

På trafikutskottets vägnar SVEN GUSTAFSON

Närvarande: herrar Gustafson i Göteborg (fp), Mellqvist (s). Dahlgren (c), Lindahl (s), Lothigius (m), Hjorth (s), Persson i Heden (c), Hugos­son (s), Sellgren (fp), Håkansson (c), Magnusson i Kristinehamn (vpk), Karlsson i Malung (s), Kristiansson i Örkelljunga (s), fru Thunvall (s) och herr Komstedt (m).

Reservationer

1, beträffande överträdelser som kan ha sin grund i svårigheter att exakt beräkna vikten av fordonets last m. m. av herrar Gustafson i Gö­teborg (fp), Dahlgren (c), Lothigius (m), Persson i Heden (c), Sellgren (fp), Håkansson (c) och Komstedt (m) som anser att

dels det avsnitt i utskottets yttrande som på s, 8 börjar med "Såsom i" och på s, 9 slutar med "särskilt uttalande" bort ha följande lydelse:

"Vad beträffar det strikta betalningsansvaret finns det enligt motio­nen 1972: 1665 anledning ifrågasätta det berättigade i sådant betal­ningsansvar liksom strikt ansvar i övrigt för fordonsägare. Motionärerna erinrar om att riksdagen tidigare uttalat sig om fordonsägares ansvar (3LU 1965: 34), Som exempel på fall där svårigheter vid bedömningen av frågan om överträdelse kan uppkomma har i motionen nämnts föl­jande:

2t    Riksdagen 1972.15 saml Nr 13


 


TU 1972:13                                                             20

a)   felbedömd vikt på gods, som i avsaknad av viktuppgift måste transporteras ovägt efter volym (bl. a. skogsprodukter, schakt-, jord-, grus- och stenmaterial),

b)   ojämn viktfördelning på fordonets axlar, beroende av godsets för­delning på fordonets lastutrymme (bl. a. vid transport av slutna gods-behåUare, t. ex. containers samt vid transport av skogsprodukter i ojäm­na längder, maskinlastad sprängsten och schaktmassor ävensom vid successiv lastning eller lossning),

c)   felaktigt angiven vikt av godsavsändare,

d) anställd förares beslut att frångå givna instruktioner angående
t. ex. anvisad färdväg, ledande tUl att väg eller viss vägsträcka under
färden överbelastas.

En hel del problem avseende svårigheterna att rätt bedöma vikt eller att kunna kontrollera uppgiven vikt skulle enligt motionärerna givetvis lösas, om vägning kunde företas vid lastningen. Då emellertid som regel varken stationära eller flyttbara vågar kan ifrågakomma vid t. ex; trans port av skogsprodukter, schaktmassor m. fl. godsslag, anses någon lös­ning ej kunna ernås förrän lastindikatorer utvecklats. Riksdagen borde därför — med hänsyn tUl krav på rättssäkerhet och trygghet för den enskilde — avvakta med ställningstagande i frågan om den föreslagna särskUda avgiften tUl dess lastindikatorer finns utvecklade och i prak­tiskt bruk.

Utskottet är för sin del — i likhet med motionärerna — väl med­vetet om de svårigheter som härvidlag föreligger. Som av det föregående framgår har utskottet dock funnit sig böra i princip godta det fram­lagda avgiftsförslaget. Också i propositioneii verifieras f. ö, svårighe­terna att rätt kunna bedöma eller kontrollera lastens vikt och fördel­ning i samband med lastningen. Som förut nämnts föreslås därför en konstmktion av avgiften med fasta avdrag (500 kg på framaxel, 1 000 kg på annan enkel axel och 1 500 kg på boggiaxel). Genom denna kon­struktion blir emellertid marginalen för avgiftsfri övervikt kraftigt va­rierande mellan ohka fordon. För lastbUar med maximilasten 1,5 ton och mindre (45 procent av antalet lastbilar i landet) blir marginalen 100 pro­cent och större. De tyngsta och stabUaste fordonen med en lastförmåga av 10 ton och mera (12 procent av antalet) får en marginal av endast 12—15 procent.

Den kraftiga skillnaden meUan lättare och tyngre lastbilar är enligt utskottets uppfattning varken konkurrensneutral eller motiverad från tra­fiksäkerhetssynpunkt. Marginalen för sistnämnda fordon torde vara otillräcklig inte minst vid transport av skogsprodukter, där redan stan­dardavvikelsen 15 procent enligt skogsstyrelsen kan förekomma, umebä-rande att avsevärt större faktiska avvikelser uppträder. Skogsprodukter uppvisar nämligen stora viktväriationer per volymenhet beroende på växtplats, andel kärnvirke, årstid och fuktighetsgrad m, m. Liknande


 


TU 1972:13                                                             21

problem med svårbedömbara volymvikter uppvisar t, ex schakt-, jord-, grus- och stenmaterial.

Redan en tyngdpunktsförskjutning om 20—25 cm framåt medför, enligt motionärema, på tyngre lastbilar 550 kg överlast på framaxeln, dvs, mer än det fasta avdraget 500 kg. Lastens korrekta fördelning över lastutrymmet anses vara ett svårt problem vid transport av stora koUin, t, ex, tullförseglade containers och vid transport av maskinlastat gods, som t, ex. skogsprodukter, schaktmassor och sprängsten. Ett oavsikt­ligt överskridande genom fellastning eller tyngdpunktförskjutning av endast framaxeltrycket inom ramen för det normerade axeltrycket och för fordonet gällande bruttovikt borde därför inte föranleda ansvar i form av särskild vägavgift.

Den föreslagna avgiften framstår även enligt utskottets uppfattoing som hög med beaktande av den osäkerhet som är förknippad med be­dömningen av lastvikt och dess fördelning på axlar. På vägning som skall vara avgiftsgmndande måste — med hänsyn till avgiftstabellens pro­gressiva utformning — därför under alla omständigheter höga krav på tillförlitlighet stäUas,

Departementschefen förklarar sig visserligen i propositionen vara medveten om svårigheterna att närmare bestämma lastvikten utan väg­ning, även om han anser att dessa svårigheter betydligt överdrivits. Han förklarar sig vidare avse att föreslå Kungl, Maj:t att statens vägverk får i uppdrag att undersöka de olika möjligheter som finns i fråga om lastindikatorer och annan vägningsutrustning för såväl det befintliga som det tillkommande fordonsbeståndet och avge förslag till lämpliga åtgärder för att påskynda utvecklingen. Utskottet finner det i och för sig angeläget att så sker men måste samtidigt konstatera att erforderlig vägningsutrustning av lämpligt slag och tillräcklig omfattning dock f, n, inte finns tUlgänglig,

Frågan om eventuell medverkan från andra länder att indriva i Sve­rige debiterade avgifter för utlandsregistrerade fordon är, som framgår av propositionen, heller inte löst ännu,

I anslutning härtUI må erinras om att skatteutskottet i sitt yttrande över propositionen framhållit att det måhända är erforderligt med så kraftiga sanktioner — som i propositionen föreslagits — för att kom­ma till rätta med överlastproblemen även om sådana åtgärder kan fram­stå som obUliga vid oavsiktliga överträdelser. Dessa frågeställningar sägs vidare ligga utanför utskottets kompetensområde men visa att det knap­past kan göras gällande att det ekonomiska anspråket i sådant fall gmn-das på fordonets kostnadsansvar.

Trafikutskottet delar helt motionärernas uppfattning att tillämpningen av de föreslagna avgiftsbestämmelserna i hög grad är en fråga om rätt­visa och rättstrygghet för den enskilde. Det måste sålunda även enligt ut­skottets mening från allmäima rättssäkerhetssynpunkter te sig stötande


 


TU 1972:13                                                                           22

att i fall av de slag — som i det föregående berörts och där det med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt skulle vara uppenbart orim­ligt att utkräva den föreslagna avgiften — en sådan ändock skulle utgå. Utskottet finner det därför vara ofrånkomligt att bestämmelserna kom­pletteras med en föreskrift av innebörd att eftergift av avgiften — då om­ständigheter av det slag som i det föregående berörts därtill föranleder —• må kunna ske, I sammanhanget må nämnas att i mosvarande norska avgiftsbestämmelser en föreskrift av liknande karaktär införts.

Den av utskottet nu förordade bestämmelsen härom bör ha följande lydelse: 'Överlastavgift må eftergivas då särskilda omständigheter före­ligga,' Det torde få ankomma på Kungl, Maj:t att — med beaktande av det anförda — utforma de närmare anvisningar som erfordras för tillämpningen av föreskriften i fråga.

Genom vad utskottet sålunda anfört synes syftet med motionerna 1972:1665 och 1972: 1676 samt 1972: 1669, sistnämnda motion såvitt nu är i fråga, i väsentliga delar tillgodosett."

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

"2. i anledning av Kungl, Maj:ts förslag samt motionen 1972:1665 i vad den avser förslag till förordning om automobUskattetill-lägg, motionen 1972: 1669 — i vad den avser principerna om automobUskattetiUägg, återkallelse av trafiktUlstånd för vissa förseelser och utformningen av grunderna för uttagande av automobilskattetillägg — och motionen 1972: 1676 samt med avslag å motionen 1972: 1670 antar vid detta betänkande som bilaga 2 fogat förslag till Lag om överlastavgift med följande tiUägg: 'Överlastavgift må eftergivas då särskilda omständig­heter föreUgga,',"

2. beträffande åtgärder i syfte att utveckla och vidga det statsägda trafikföretaget Svelast av herr Magnusson i Kristinehamn (vpk) som anser att

dels det stycke i utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Ut­skottet finner" och slutar med "inom åkeribranschen" bort ersättas med text av följande lydelse:

"Utskottet delar i aUt väsentiigt motionärens uppfattning att före­tagsorganisationen beträffande den yrkesmässiga lastbilstrafiken reser stora hinder för en rationell drift och omöjliggör en effektiv samord­ning och planering av trafiken, Etableringen bör styras av det sam­hälleliga behovet och inte av, som nu sker, privata intressen. Förhål­landet att det f. n, finns för många fordon, med följd att delar av for­donsparken står helt overksam och att många fordon endast kan utnytt­jas delvis, måste anses otillfredsställande och oekonomiskt.

För att uppnå ekonomiskt rationellare och driftmässigt mera ända­målsenliga företagsformer bör enligt  utskottets mening lämpliga  åt-


 


TU 1972:13                                                                             23

gärder prövas i syfte att utveckla och utvidga det statsägda Svelast. Frågan om utvecklandet av även kooperativa företagsenheter bör ock­så undersökas. Utskottet anser liksom motionären att det är en brist att propositionen inte närmare ingått på dessa frågeställningar och fram­lagt förslag i denna riktning.

Åtgärder i förordad riktning skulle skapa förutsättningar för en bättre anpassning, planering och samordning av den yrkesmässiga lastbils­trafiken med övriga transportgrenar. Det skulle också skapa förutsätt­ningar för de anställda att ändra på nu rådande missförhållanden både när det gäller löneformer, arbetsmiljö och företagsdemokrati samt även när det gäller iakttagande av trafiksäkerhetskraven. Utskottet tillstyrker därför motionen 1972: 1677,"

dels utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

"6. med bifall tUl motionen 1972: 1677 hos regeringen hemställer att skyndsamt överväga åtgärder i syfte att utveckla det stats­ägda Svelast såväl som frågan om förutsättningama för ska­pandet av kooperativt organiserade större företagsenheter jämte andra åtgärder för att främja omstruktureringen inom åkeri­branschen,"

Särskilt yttrande

beträffande införande av överlastavgift för s. k. dumpers-fordon av herr Komstedt (m) som anför:

"Utskottet har inte tagit upp problemet med överlastning av s. k, dum­pers-fordon. Det finns emellertid skäl att misstänka att sådana i likhet med lastbUar inte sällan överlastas. Då dessa dumpers-fordon inte är belagda med fordonsskatt och därtill, fullt legalt, drivs av obeskattat bränsle, har de — på de avstånd de med hänsyn till körhastigheten kan konkurrera — ett stort försteg framför lastbilarna. Därtill kommer att, eftersom dumpers-fordon ej är registrerade på samma sätt som lastbilar, blir de inte heller föremål för polisens inspektioner — i varje fall i vad gäller lasten.

Då varken Kungl, Maj:t eller utskottet berört denna fråga kommer dumpers-fordon att, om inga åtgärder vidtas, även framdeles kunna ta en hart när otrolig överlast — 100 procent och mer. Enligt mitt förme­nande borde Kungl, Maj:t i propositionen tagit upp problemet, då även överlastade dumpers är en påtaglig trafiksäkerhetsfara, inte minst där­igenom att de har en benägenhet att tappa delar av överlasten på vägen; ofta sprängstensstycken på hundratals kilo.

Det är nu min förhoppning att Kungl, Maj:t till höstriksdagen fram­lägger förslag om åtgärder mot överlastning av dumpers-fordon,"


 


TU 1972:13


24


Bilaga 1

1 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1922: 260) om automobUskatt

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen (1922: 260) om automo­bUskatt skall ha nedan angivna lydelse.


Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

1 §*

För automobil eller släpvagn, som, efter vad särskilt är stadgat, blivit här i riket registrerad, skall århgen erläggas skatt enligt nedan medde­lade bestämmelser.

Angående beskattning av automobil eller släpvagn, vUken, ehuru den bort här i riket registreras, icke blivit i automobUregister införd, gäller vad i 14 § här nedan stadgas.

A automobU eUer släpvagn, som enligt vad därom är särskilt före­skrivet skall införas i ett centralt militärt fordonsregister, äger denna förordning icke tUlämpning.

Med automobU förstås motorfordon, varom förmäles i vägtrafikför­ordningen.

Uttrycket släpvagn användes i denna förordning i samma betydelse som i vägtrafikförordningen.

Om automobilskattetillägg finnas särskilda bestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Anmärkning: Enligt utskottets förslag införes ej något tillägg i denna förordning.

Bilaga 2


Kungl. Maj:ts förslag

2    Förslag till

Förordning  om automobilskatte­tillägg

1 § Framföres lastbU, buss eUer släpvagn, som dragés av bU, på väg med högre axeltryck, boggitryck eller bmttovikt än som är tillåtet för viss axel eller boggi på fordo­net eller för fordonet, fordonstå­get eller vägen, utgår automobil­skattetillägg enligt deima förord­ning. ' Senaste lydelse 1951: 654.


Utskottets förslag

2   Förslag till

Lag om överlastavgift

1 § Framföres lastbU, buss eller släpvagn, som dragés av bU, på väg med högre axeltryck, boggi­tryck eller bmttovikt än som är tiUåtet för viss axel eller boggi på fordonet eUer för fordonet, for­donståget eller vägen, utgår över­lastavgift enligt denna lag.


 


TU 1972:13


25


 


Kungl. Maj:ts förslag


Utskottets förslag


Med väg avses allmän väg, gata eUer annan allmän plats.

Vad som av totalvikten eidigt senast för fordonet utfärdade besikt­ningsinstrument eUer enligt gällande typintyg för fordonet vilar på viss axel eller boggi utgör högsta för axeln eller boggin tiUåtna axeltryck eller boggitryck,

2 § Har högsta tUlåtna axeltryck eller boggitryck överskridits, avrundas överlasten för varje axel eller boggi tUl närmast lägre, hela hundratal kUogram, Vidare avdrages för framaxel på bU 500 kUogram, för annan enkelaxel 1 000 kUogram och för boggi 1 500 kilogram.


För återstående överlast {skatte­pliktig överlast) beräknas auto­mobilskattetillägg för varje axel el­ler boggi på följande sätt.


För återstående överlast (av-giftspliktig överlast) beräknas överlastavgift för varje axel eUer boggi på följande sätt.


 


Del av överlasten 100—2 000 kg 2100—4 000 kg 4100—6 000 kg 6 100—8 000 kg 8 100 kg och däröver


Överlastavgift 100 kr. per 100 kg 200 kr. per 100 kg 300 kr. per 100 kg 400 kr. per 100 kg 500 kr. per 100 kg


 


3 § Har högsta tiUåtna bruttovikt överskridits i fråga om fordon, som ej ingår i fordonståg, fördelas överlasten på fordonets axlar med relationstalen 1 för framaxel på bU, 2 för aiman enkelaxel och 3 för boggi. Härefter beräknas skattepliktig överlast och automo­bilskattetillägg för varje axel eller boggi enligt 2 §.


3 § Har högsta tillåtna brutto­vikt överskridits i fråga om for­don, som ej ingår i fordonståg, fördelas överlasten på fordonets axlar med relationstalen 1 för framaxel på bil, 2 för annan en­kelaxel och 3 för boggi. Härefter beräknas avgiftspliktig överlast och överlastavgift för varje axel eller boggi enligt 2 §,


Bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om fordon, som ingår i fordonståg, när den för tåget tUlåtna bmtto-vikten ej överskridits.


4 § Har högsta tiUåtna bmtto­vikt överskridits i fråga om for­donståg, fördelas överlasten på tå­gets axlar med de i 3 § angivna re­lationstalen och beräknas skatte­pliktig överlast och automobilskat­tetillägg för varje axel eller boggi enUgt 2 §. Har högsta tUlåtna bmt­tovikt överskridits även i fråga om ett eller flera i tåget ingående fordon, beräknas dock skatteplik­tig överlast och automobilskatte­tillägg efter fördelningen av över­lasten på varje fordon för sig, om det sammaiUagda beloppet av automobilskattetillägg därvid blir högre.


4 § Har högsta tUlåtna brutto­vikt överskridits i fråga om for­donståg, fördelas överlasten på tå­gets axlar med de i 3 § angivna re­lationstalen och beräknas avgifts­pliktig överlast och överlastavgift för varje axel eller boggi enligt 2 §, Har högsta tillåtna bruttovikt över­skridits även i fråga om ett eUer flera i tåget ingående fordon, be­räknas dock avgiftspliktig överlast och överlastavgift efter fördelning­en av överlasten på varje fordon för sig, om det sammanlagda be­loppet av överlastavgift därvid blir högre.


 


TU 1972:13


26


 


Kungl. Maj:ts förslag

5 § Automobilskattetillägg utgår för varje färd med skattepliktig överlast med det sammanlagda be­lopp som beräknats för visst for­don eUer fordonståg enligt ,2, 3 eller 4 § eller, när både högsta tillåtna axeltryck eller boggitryck och högsta tillåtna bmttovikt över­skridits vid samma färd, med det högsta av de sammanlagda belopp som beräknats för fordonet eller fordonståget enligt angivna be­stämmelser.

Automobilskattetillägg utgår dock med 50 procent högre be­lopp än som följer av första styc­ket, om det skall påföras någon för färd som företagits inom ett år efter annan färd, för vilken han tidigare påförts sådant tiUägg,


Utskottets förslag

5 § Överlastavgift utgår för varje färd med avgiftspliktig överlast med det sammanlagda belopp som beräknats för visst fordon eller fordonståg enligt 2, 3 eller 4 § eller, när både högsta tillåtna axel­tryck eller boggitryck och högsta tillåtna bmttovikt överskridits vid samma färd, med det högsta av de sammanlagda belopp som be­räknats för fordonet eller fordons­tåget enligt angivna bestämmel­ser.

Har överlastavgift påförts nå­gon för färd med visst fordon och skall sådan avgift påföras honom för färd som företagits med sam­ma fordon inom ett år efter den tidigare färden, utgår avgiften med 50 procent högre belopp än som följer av första stycket.


 


6 § Har polisman påträffat for­don som framföres med skatte­pliktig överlast och fortsattes fär­den med fordonet utan rättelse, utgår automobilskattetillägg sär­skilt för den fortsatta färden, om polismannen förbjudit denna.


6 § Har polisman påträffat for­don som framföres med avgifts­pliktig överlast och fortsattes fär­den med fordonet utan rättelse, ut­går överlastavgift särskilt för den fortsatta färden, om polismannen förbjudit denna.


 


7 § Automobilskattetillägg på­föres för bil, ägaren, och för släp­vagn, ägaren av den bil som släp­vagnen dragés av.


7 § Överlastavgift påföres för bil, ägaren, och för släpvagn, äga­ren av den bil som släpvagnen dragés av.


I fråga om bil som innehas på grund av avbetalningsköp anses inne­ havaren som ägare.

Brukas bil av någon som är skyldig att ersätta skada enligt 6 eller 7 § lagen (1916: 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobil­trafik, anses brukaren som bilens ägare.


8 § I fråga om bil, som är re­gistrerad här i landet, eller släp­vagn, som dragés av sådan bil, påföres automobilskattetillägg ge­nom beslut av länsstyrelsen i det län där den i bilregistret anteck­nade ägaren av bilen har sin adress enligt registret, I fråga om andra fordon påföres tiUägget av läns­styrelsen i Stockholms län.


8 § I fråga om bil, som är re­gistrerad här i landet, eller släp­vagn, som dragés av sådan bil, påföres överlastavgift genom be­slut av länsstyrelsen i det län där den i bilregistret antecknade äga­ren av bUen har sin adress enligt registret, I fråga om andra fordon påföres avgiften av länsstyrelsen i Stockholms län.


 


TU 1972:13                                                            27

Kungl. Maj:ts förslag                           Utskottets förslag

9 § Bestämmelserna i 1 § tredje 9 § Bestämmelsema i 1 § tredje
stycket, 2 § första stycket, 4 §
stycket, 2 § första stycket, 4 §
andra stycket, 5 a, 8, 15 och 17 §§
andra stycket, 5 a, 8, 15 och 17 §§
förordningen (1922: 260) om auto-
förordningen (1922: 260) om auto­
mobUskatt äger motsvarande tiU-
mobUskatt äger motsvarande tUl-
lämpning på automobilskattetill-
lämpning på överlastavgift,
lägg.

Denna förordning gäller ej i  Denna lag gäller ej i fråga om
fråga om fordon som brukas av
fordon som bmkas av krigsmak­
krigsmakten enligt skriftligt avtal
ten enligt skriftligt avtal med mili-
med militär myndighet,
                              tär myndighet.

Denna förordning träder i kraft Derma lag träder i kraft den dag
den dag Konungen bestämmer.
Konungen bestämmer.

Bilaga 3 3 Förslag till

Kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkes­mässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels att 4 och 5 §§, 7 § 1 mom., 12 och 15 §§, 18 § 1 mom., 19 § 1 och 2 mom., 20 §, 21 § 1 och 3 mom., 23 § 1 mom,, 25 § 1 och 5 mom,, 29 § 1, 3 och 5 mom., 32 § 3 mom,, 33 § 4 mom., 34 § 2 och 3 mom. samt 36 § skaU ha nedan angivna lydelse,

dels att i förordningen skaU införas två nya moment, 25 § 8 mom. och 34 § 5 mom., av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

4 §

Med linjetrafik förstås i derma förordning yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt i fråga om automobilens utnjtjande icke tUlkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.

Ingår yrkesmässig trafik för personbefordran som ett led i en längre transport, skall trafiken be­dömas för sig vid prövning av fråga om trafiken är att hänföra till linjetrafik eller beställnings­trafik.

5  §1

Yrkesmässig trafik må bedrivas endast efter vederbörligt tiUstånd (trafiktillstånd).

• Senaste lydelse 1967:324.


 


TU 1972:13


28


 


Nuvarande lydelse

TrafiktUlstånd skall, såvitt ej angår linjetrafik för personbe­fordran, innefatta föreskrift om det antal automobiler och släp­fordon, varmed trafiken må be­drivas, samt om den största last eller det högsta antal personer, som må med varje automobil eller släpfordon befordras.

Släpfordon, som icke är inrättat för person- eller godsbefordran, må utan särskilt tillstånd brukas i yrkesmässig trafik.

TUlstånd att bedriva Unjetrafik å vägsträcka, som är belägen i mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län meddelas av länsstyrel­sen i det län, där längsta delen av vägsträckan är belägen.

TUlstånd att med personauto-mobil bedriva beställningstrafik för personbefordran meddelas av den trafiknämnd, inom vars verk­samhetsområde stationsorten skall förläggas.

I övriga fall meddelas trafiktill­stånd av länsstyrelsen i det län, varest linjetrafik skall äga mm eller stationsort för beställnings­trafik skaU förläggas.


Föreslagen lydelse

Trafiktillstånd skall, såvitt ej angår linjetrafik för personbe­fordran, innefatta föreskrift om det antal automobUer och släp­fordon, varmed trafiken må be­drivas, samt om den största last eUer det högsta antal personer, som må med varje automobil eller släpfordon befordras. Släpfordon, som icke är inrättat för person-eller godsbefordran, må brukas i yrkesmässig trafik utan särskilt tillstånd.

Ansökan om trafiktillstånd eller medgivande till överlåtelse av så­dant tillstånd skall göras av den som avser att driva trafik med stöd av tillståndet. Kan antagas att trafikförsörjningen inom viss kommun främjas, om beställnings­trafiken för personbefordran med personautomobil utövas av juri­disk person, får kommunen göra ansökan om tillstånd för den juri-diske personen eller om överlåtel­se av tillstånd på denne.

Fråga om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen i mer än ett län, eller mel­lan orter inom skilda län eller om medgivande till överlåtelse av till­stånd till sådan trafik prövas av länsstyrelsen i det län, där längsta delen av vägsträckan är belägen.

Fråga om tillstånd att med per­sonautomobil bedriva beställnings­trafik för personbefordran eller om medgivande till överlåtelse av sådant tillstånd prövas av den tra­fiknämnd, inom vars verksamhets­område stationsorten skall förläg­gas. 7 fall som avses i tredje styc­ket andra punkten prövas dock frågan av Konungen.

I övriga fall prövas fråga om trafiktUlstånd eller om medgivan­de till överlåtelse av tillstånd av länsstyrelsen i det län, varest linje­trafik skall äga rum eller stations­ort för beställningstrafik skall för­läggas.


 


TU 1972:13


29


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

t fråga om tillstånd som med­delats av Konungen enligt femte stycket anses den trafiknämnd in­om vars verksamhetsorriråde sta­tionsorten är förlagd som till-ståndsgivande myndighet vid till-lämpningen av denna förordning.


7 §


1 mom. Vid ansökan om trafik­tillstånd skola fogas handlingar, som äro ägnade att bestyrka sö­kandens lämplighet såsom utöva­re av det slag av yrkesmässig tra­fik, ansökningen avser, ävensom, där fråga ej är om linjetrafik för personbefordran, uppgift om typ och antal av de automobiler och släpfordon för person- eller gods­befordran, som äro avsedda att användas i trafiken, med angivan­de av den största last eller det högsta antal personer, som avses skola med varje automobil eller släpfordon befordras.


1 mom. Vid ansökan om trafik­tillstånd skola fogas handlingar, som äro ägnade att bestyrka den ifrågasatte tillstånds/lavarens lämplighet såsom utövare av det slag av yrkesmässig trafik, ansök­ningen avser, ävensom, där fråga ej är om linjetrafik för personbe­fordran, uppgift om typ och antal av de automobiler och släpfordon för person- eller godsbefordran, som äro avsedda att användas i trafiken, med angivande av den största last eller det högsta antal personer, som avses skola med varje automobil eller släpfordon befordras. Vid ansökan av kom­mun enligt 5 § tredje stycket skall fogas den ytterligare utredning som Konungen bestämmer.


12 §2

TrafiktiUstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig.

Prövning av trafikens behövlighet skaU ej ske i fråga om tUlstånd att utföra transporter med lästautomobil, om största last som må befordras med fordonet fastställes till högst 4 000 kilogram, och ej heller i fråga om tillstånd att utföra transporter med sådant fordon, försett med fast anordning för speciellt varuslag, som bestämmes av Konungen eller myndighet Konungen förordnar. Behovsprövning skall ej heller äga rum, om ansökan om trafiktUlstånd avser

1)    rätt för aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, vars samtliga delägare eller medlemmar visats ha behov av godstransporter för egen rörelse och vars huvudsakliga ändamål är att tillgodose dessa behov, att uteslutande för delägarnas eller medlemmarnas räkning i beställningstrafik utföra dylika transporter med lastautomobU, vars maximilast ej överstiger 6 500 kUogram, eller med lastautomobU jämte släpfordon, vilkas sarnmanlagda maximUast ej överstiger 8 000 kUo­gram;

2)    rätt att, i omedelbart samband med befordran av mjölk på upp­samlingslinje, transportera fyllnads- och returgods.

» Senaste lydelse 1969: 689,

3    Riksdagen 1972.15 saml Nr 13


 


TU 1972:13


30


 


Nuvarande lydelse

TrafiktUlstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande om­ständigheter befinnes lämplig så­som utövare av yrkesmässig tra­fik. Där flera sökande finnas, må tidpunkten för ansökans ingivan­de icke vara avgörande för före­träde dem emellan. Avser ansökan tillstånd tUl linjetrafik, som kan komma att konkurrera med annan redan utövad linjetrafik eller med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik skall, därest tillstånd anses böra meddelas och förhållandena icke till annat föranleda, tillståndet lämnas utövaren av dylik trafik, därest denne ansökt därom och befinnes lämplig. Om kommun, landstingskommun eller kommu­nalt trafikföretag söker tillstånd till linjetrafik med omnibus och gör sannolikt, att trafikförsörj­ningen inom orten eller bygden främjas, om ansökningen bifalles, äger kommunen, landstingskom­munen eller företaget företräde framför annan sökande.


Föreslagen lydelse

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet, vederhäftighet och ekonomiska förhållanden samt andra på frågan inverkande om­ständigheter befinnes lämplig så­som utövare av yrkesmässig tra­fik. Där flera sökande finnas, må tidpunkten för ansökans ingivan­de icke vara avgörande för före­träde dem emellan. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik, som kan komma att konkurrera med annan redan utövad linjetrafik eller med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik skall, därest tUlstånd anses böra meddelas och förhållandena icke till annat föranleda, tillståndet lämnas utövaren av dylik trafik, därest denne ansökt därom och befinnes lämplig. Om kommun, landstingskommun eller kommu­nalt trafikföretag söker tillstånd tUl linjetrafik med omnibus och gör sannolikt, att trafikförsörj­ningen inom orten eller bygden främjas, om ansökningen bifaUes, äger kommunen, landstingskom­munen eller företaget företräde framför annan sökande.


TiUståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de viUkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd till beställ­ningstrafik i andra fall än som avses i andra stycket 1) må dock med­delas juridisk person allenast om särskilda skäl därtill äro. Därest för­hållandena därtill föranleda, bör tiUståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida ej särskUda omständigheter till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka. Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig utsträckning upptaga föreskrift om skyldighet att driva sam­trafik med anslutande jämvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag samt om sättet för samtrafikens bedrivande.

TUlstånd att medtaga passagerare vid färd med personautomobil för egen räkning må, därest ej särskilda omständigheter annat föranleda, förklaras gälla utan skyldighet att iakttaga stadgandena i 23, 25, 27 och 29 §§.

TUlstånd att för en tid av högst sex månader bedriva beställnings­trafik för godsbefordran eller att för samma tid öka antalet automo­biler i dylik trafik må, därest anledning föreligger därtill, förklaras gälla utan skyldighet att iakttaga stadgandena i 27 §.


 


TU 1972:13


31


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


15 §3

Har transportnämnden bestämt särskilt lokalområde, skall underrät­telse därom tillställas länsstyrelse som beslutet angår.

Har länsstyrelse meddelat tUlstånd till linjetrafik, skall avskrift av beslutet sändas tUl polismyndighet som länsstyrelsen finner böra under­rättas om tUlståndet samt, om trafiken berör även annat län, länssty­relsen i det länet.

Avskrift av beslut, varigenom länsstyrelse meddelat tillstånd till be­ställningstrafik, skall sändas till polismyndigheten å stationsorten, och, om det för trafiken angivna lokalområdet är beläget även i annat län, länsstyrelsen i det länet.


Har trafiknämnd meddelat be­slut om trafiktUlstånd, skall av­skrift av beslutet sändas till läns­styrelsen.

Har trafiknämnd meddelat be­slut om trafiktillstånd, skall av­skrift av beslutet sändas till läns­styrelsen. Avskrift av beslut som Konungen meddelat enligt 5 § femte stycket tillställes vederbö­rande länsstyrelse och trafik­nämnd.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut om ändring i trafiktUlstånd. Om anslag av beslut, varom i denna paragraf sägs, stadgas i 44 §.

18 §


1 mom. TiUstånd till yrkesmäs­sig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller försatts i konkurs el­ ler då skäl eljest föreligga, över­ låtas å annan efter medgivande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan om tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen.


1 mom. Tillstånd till yrkesmäs­sig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller försatts i konkurs el­ler då skäl eljest föreligga, över­låtas å annan efter medgivande enligt 5 §.

Vid ansökan om tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen. Vid ansökan av kommun enligt 5 § tredje styc­ket skall fogas den ytterligare ut­redning  som  Konungen  bestäm-


 


Den tillståndsgivande myndig­heten har att med avseende å skä­len och viUkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vUken överlåtelsen ifrågasattes, samt om­ständigheterna i övrigt pröva framställningen.

• Senaste lydelse 1970: 869.


Fråga om medgivande till över­låtelse prövas med avseende å skä­len och villkoren för överlåtelsen, lämpligheten i de avseenden som angivas i 12 § tredje stycket hos den, å vilken överlåtelsen ifråga­sattes, samt omständigheterna i övrigt.


 


TU 1972:13


32


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


19 §


/ mom.* Trafiktillstånd kan av myndighet, som meddelat tillstån­det, återkallas eller för viss tid in­dragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i denna förordning, vid underlåten­het att begagna tillståndet även­som när tillståndshavaren eljest väsentligt åsidosatt sina skyldighe­ter såvitt angår trafikens anord­nande eller handhavande. Har in­nehavare av trafiktUlstånd gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan så­dan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.


1 mom. Trafiktillstånd kan av myndighet, som meddelat tillstån­det, återkallas eller för viss tid in­dragas, om vid utövningen av trafiken förekommit svåra eller upprepade överträdelser av be­stämmelserna i denna förordning eller av de särskilda bestämmelser, som gälla i fråga om förares ar­betstid och vilotid, fordons eller vägars belastning eller fordons hastighet, om tillståndshavaren el­jest väsentligt åsidosatt sina skyl­digheter såvitt angår trafikens an­ordnande eller handhavande eller om han underlåtit att begagna till­ståndet. Har innehavare av trafik­tillstånd gjort sig skyldig till för­farande eUer försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av tUlståndet, och kan det antagas, att han skaU låta rätta sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.


2 mom. Göres i samband med ansökan om trafiktillstånd framställ­ning om återkallelse av tUlstånd till trafik som ansökningen omfattar, får återkallelse ske, när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ord-: nande synnerlig anledning förekommer därtill. Är sökanden kommun, landstingskommun eller kommunalt trafikföretag och avser ansökning­en linjetrafik med omnibus, skall återkallelse ske, när sökanden gör sannolikt, att trafikförsörjningen inom orten eller bygden främjas, om trafiken utövas av sökanden.

Fråga om återkallelse enligt första stycket prövas av den myndighet som har att pröva ansökningen om trafiktUlstånd,    .

Återkallas tUlstånd enligt första stycket, är ny tillståndshavare, på begäran av den vars tUlstånd återkallats, skyldig att inlösa den rörelse som bedrivits med stöd av det återkaUade tillståndet eller, om återkal-lelsen rör endast viss del av rörelse, de tUlgångar som använts i den delen. Framställning om inlösen skall göras skriftligen hos tillstånds-myndigheten inom två månader från det beslutet om återkallelse och nytt trafiktillstånd vunnit laga kraft eller, om besvär anförts, beslutet blivit slutUgen fastställt. FramstäUningen prövas i den ordning och en­ligt de gmnder Konungen bestämmer.

Enas parterna i frågan om inlösen, skall överenskommelsen ingivas tUl tiUståndsmyndigheten och behandlas som en framställning enligt tredje stycket.

* Senaste lydelse 1969: 689. ' Senaste lydelse 1969: 689.


 


TU 1972:13


33


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

Gör kommun i samband rned ansökan enligt 5 § tredje stycket sannolikt att trafikförsörjningen inom kommunen främjas, om be­ställningstrafiken för personbe­fordran med personautomobil ut­övas av juridisk person, får Konungen efter framställning av kommunen återkalla tillstånd till trafik som ansökningen omfattar. Kommunen är skyldig att på be­gäran av den vars tillstånd åter­kallas inlösa rörelse, som bedrivits med stöd av det återkallade till­ståndet. Enas ej parterna om den ersättning som skall utgå vid in­lösen, fastställes ersättningen i den ordning och efter de grunder som Konungen bestämmer:


20 §6

TUlstånd tUl utövande av yrkesmässig trafik för personbefordran in­nebär, på sätt den tillståndsbevUjande myndigheten äger närmare be­stämma, rätt till befordran även av. gods, som medföres av passa­gerare.


Därest icke annorledes före-skrives av den tillståndsbevUjande myndigheten, innebär tillstånd att med personautomobU bedriva be­ställningstrafik för personbeford­ran jämväl rätt att med automo-bilen befordra uteslutande tidning­ar, dock icke till större myckenhet än som motsvarar sammanlagda vikten av det största antal pas­sagerare, som må i yrkesmässig trafik befordras med automobilen, varje passagerares vikt därvid be­räknad till sjuttio kUogram.


Tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med person­automobil innebär även rätt till befordran av mindre gods med automobilen eller till denna kopp­lad släpvagn, vars totalvikt ej överstiger 750 kilogram. Trafik­nämnden bestämmer på vilket sätt och i vilken omfattning godsbe­fordran får ske. Därest icke an­norledes föreskrives av trafik­nämnden, innebär tillstånd att med personautomobU bedriva be­ställningstrafik för personbeford­ran jämväl rätt att med automo­bilen befordra uteslutande tidning­ar, dock icke till större mycken­het än som motsvarar samman­lagda vikten av det största antal passagerare, som må i yrkesmässig trafik befordras med automobilen, varje passagerares vikt därvid be­räknad till sjuttio kUogram.


Senaste lydelse 1954:407.


 


TU 1972:13


34


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


I linjetrafik för personbefordran må jämväl, därest och i den om­fattning samma myndighet må finna skäl sådant medgiva, medföras gods för annan än passagerare.

Utan särskUt tillstånd må, efter anmälan till den tillståndsgivande myndigheten, i linjetrafik för personbefordran medföras gods för post­verkets räkning.

21 §


1 mom. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas in­om stationsorten samt, i den mån så erfordras för utförande av be­ställning, som mottagits av eller delgivits automobilens förare inom stationsorten, jämväl utom denna; dock må för personbefordran ute­slutande inom viss stad icke an­vändas automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse så­dant medgivit.

1 mom. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas in­om stationsorten samt, i den mån så erfordras för utförande av be­ställning, som mottagits av eller delgivits automobilens förare inom stationsorten, jämväl utom denna. Därvid anses delgivning genom kommunikationsradio ha skett in­om stationsorten, om basradion är belägen där. För personbefordran uteslutande inom viss stad må icke användas automobil med stations­ort utom staden, där ej länsstyrel­se sådant medgivit.

Har beställd körning avslutats utom stationsorten, skall automobilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till denna ort. Under återfärden må automobUen även utan föregående, inom stationsorten mottagen beställning tagas i bmk för personbefordran till stationsorten eller till ort, som under färden passeras.

Förare av automobil, använd i trafik, varom nu är fråga, må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra automo­bilen utom stationsorten.


3 mom. Därest det för tillgodo­seende av tillfälligt behov av per­sontrafik inom visst område er­fordras, äger länsstyrelse medgiva befrielse från skyldigheten att iakt­taga stadgandena i 1 mom. eller föreskrift, som beslutats jämlikt 2 mom.

Beslut, varom nu är fråga, an­kommer på länsstyrelsen i det län, varest automobUens stationsort är belägen, eller, om automobUen är avsedd att användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.


3 mom. Därest det för tiUgodo-seende av behov av persontrafik inom visst område erfordras, får medgivas befrielse från skyldighe­ten att iakttaga stadgandena i 1 mom. eller föreskrift, som beslu­tats jämlikt 2 mom.

Beslut, varom nu är fråga, an­kommer på länsstyrelsen i det län, varest automobilens stationsort är belägen, eller, om automobilen är avsedd att användas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt. Påkallas sådant beslut i samband med ansökan av kom­mun enligt 5 § tredje stycket, prö­vas dock frågan av Konungen.


 


TU 1972:13


35


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


23 §


1 mom.'' Innehavare av tiUstånd tUl yrkesmässig trafik med person­automobil eller omnibus är skyl­dig att mot ersättning enligt fast-stäUd taxa samt under de viUkor och enligt de bestämmelser i öv­rigt, som innehållas i denna för­ordning eller med stöd av den­samma meddelats, ombesörja, be­fordran av personer eUer gods un­der fömtsättning.


1 mom. Iimehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik för person­befordran i beställningstrafik med personautomobU eller i linjetrafik är skyldig att mot ersättning enligt fastställd taxa samt under de vill­kor och enligt de bestämmelser i övrigt, som innehållas i denna för­ordning eller med stöd av densam­ma meddelats, ombesörja beford­ran av personer och av gods, som medföres av passagerare, tmder förutsättning.


a)    att befordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b)    att befordringen kan ske med fordon, som trafikutövaren erhållit tillstånd att använda i yrkesmässig trafik,

c)    att befordringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av för­hållande, som tillståndshavaren ej föranlett eller förmått avvärja,

d)    att eljest giltigt skäl för vägran ej är för handen.

Myndighet, som meddelar trafiktillstånd, äger att i samband därmed närmare angiva befordringspliktens omfattning och, där så av särskUda omständigheter påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från ovan stadgad körskyldighet.

25 §


1 mom. AutomobU må icke an­vändas i yrkesmässig trafik för personbefordran utan att vara för sådan trafik godkänd av myndig­het, som meddelat trafiktillståndet. Då godkännande sökes skall före­tes intyg av besiktningsman att automobilen är för trafiken lämp­lig samt, därest automobilen icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om automobilens be­skaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i auto-mobilregistret. Sökes godkännande av registrerad automobil hos an­nan länsstyrelse än den, där au­tomobUen registrerats, skall sö­kanden dessutom förete vederbör­ligt utdrag ur automobilregistret. Ej heller må i yrkesmässig trafik användas släpfordon för person-

' Senaste lydelse 1965:910, • Senaste lydelse 1967: 324.


1 mom. AutomobU eller släp­fordon får användas i yrkesmäs­sig trafik för personbefordran en­dast om fordonet är godkänt av besiktningsman för sådan trafik och innehavaren av trafiktillstån­det till myndighet som meddelat detta överlämnat bevis om god­kännandet med anmälan att for­donet skall användas i trafik enligt tillståndet. Vid godkännande skall bestämmas det högsta antal passa­gerare, som må i yrkesmässig tra­fik befordras med automobilen el­ler släpfordonet.


 


TU 1972:13


36


Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

befordran utan att fordonet blivit i angiven ordning för trafiken god­känt. Vid godkännande, som ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare, som må i yr­kesmässig trafik befordras med automobilen eller släpfordonét.

För befordran av personer i yr­kesmässig trafik må lastautomobU godkännas allenast, då särskilda förhållanden     därtUl     föranleda.

För befordran av personer i yr­kesmässig trafik må lastautomobU godkännas allenast, då särskilda förhållanden därtill föranleda. Därvid skola för trafiken påkalla­de anordningar å lastautomobilen godkännas av länsstyrelsen eller i fråga om trafik, vartill tillstånd meddelats av trafiknämnd, av den­na. Tillika skall bestämmas det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet.

Ej må automobil godkännas med mindre det visas, att försäkrings­plikten fullgjorts.


Godkännande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill förelig­ger, av vederbörande myndighet återkallas.

5 mom. Trafiknämnd, som godkänt automobU eller släpfor­don för användning i yrkesmässig trafik, skall om beslutet underrät­ta länsstyrelsen i det län, där for­donet skall anses hava sin hemort.


Godkännande, varom ovan sägs, kan, när anledning därtill förelig­ger, återkallas av besiktningsman eller av myndighet som meddelat trafiktillståndet. Återkallas god­kännandet av besiktningsman,, skall denne anmäla förhållandet till den myndighet som meddelat trafiktillståndet.

5 mom. Besiktningsman, som godkänt automobil eller släpfor­don för användning i yrkesmässig trafik, skall om beslutet underrät­ta länsstyrelsen i det län, där for­donet skall anses hava sin hemort.

8 mom. Statens trafiksäkerhets-verk meddelar ytterligare före­skrifter om utrustning och beskaf­fenhet av fordon som skall använ­das i yrkesmässig trafik för per­sonbefordran.


 


29 §

1 mom." Utövare av yrkesmäs­sig trafik skall vara underkastad de bestämmelser rörande taxa, som fastställas

• Senaste lydelse 1967: 324. » Senaste lydelse 1967: 787,


1 mom. Utövare av yrkesmässig trafik för personbefordran i be­ställningstrafik med personauto­mobU eller i linjetrafik skall vara


 


TU 1972:13


37


 


Nuvarande lydelse

i fråga om beställningstrafik för personbefordran med person­automobU på sätt 25 § allmänna ordningsstadgan angiver,

samt i övriga fall av myndighet som meddelat trafiktillståndet.

Vad nu sagts skall icke gälla i fråga om tillstånd som avses i 12 § andra stycket.

3 mom. Myndighet, som äger fastställa taxa, må, då särskilda förhållanden därtUI föranleda, be­träffande linjetrafik för person- el­ler godsbefordran i stället för maximiavgifter fastställa avgifter, som skola av trafikutövare oför­ändrade tillämpas (fasta avgifter),

5 mom.' Före faststäUande av taxa bör länsstyrelsen, när förhål­landena därtill föranleda, bereda trafikföretag, innehavare av till­stånd till transportförmedling, på vUkas rörelse den ifrågasatta taxan kan komma att inverka, samman­slutningar av utövare av yrkes­mässig trafik, som ärendet kan an­gå, samt representanter för nä­ringslivet tillfälle att yttra sig.

Därest linjetrafik berör mer än ett län eller lokalområde omfattar delar av flera län, skall länssty­relse, som äger fastställa taxa, över förslag till taxa höra övriga vederbörande länsstyrelser.


Föreslagen lydelse

underkastad de bestämmelser rö­rande taxa för befordran av per­soner eller av gods, som medfö­res av passagerare, vilka faststäl­las

i fråga om beställningstrafik av länsstyrelsen i det län där stations­orten är belägen

och i fråga om linjetrafik av den länsstyrelse som meddelat tra­fiktillståndet.

3 mom. Myndighet, som äger fastställa taxa, må, då särskUda förhållanden därtill föranleda, be­träffande linjetrafik för personbe­fordran i stället för maximiavgif­ter fastställa avgifter, som skola av trafikutövare oförändrade tiU-lämpas (fasta avgifter).

5 mom. Före fastställande av taxa bör länsstyrelsen, när förhål­landena därtill föranleda, bereda kommuner eller organisationer, som företräda kommunintressen, trafikföretag, sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik, som ärendet kan angå, samt repre­sentanter för näringslivet tillfälle att yttra sig.

Därest linjetrafik berör mer än ett län, skall länsstyrelse, som äger fastställa taxa, över förslag tUl taxa höra övriga vederbörande länsstyrelser.


32 §


3 mom. TiUstånd må medde­las allenast om rörelsen finnes be­hövlig och i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma.


3 mom. Tillstånd må meddelas allenast om rörelsen finnes behöv­lig och i övrigt lämplig samt sö­kanden skickad att handhava den­samma. Kan det antagas att rö­relsen kommer att beröra annat län än det där rörelsen skall be­drivas och kan länsstyrelsen med


>' Senaste lydelse 1967: 324. " Senaste lydelse 1970: 869,


 


TU 1972:13                                                                           38

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

hänsyn härtill icke tillfredsställan­de bedöma behovet och lämplig­heten av rörelsen, skall länsstyrel­sen överlämna ärendet till Ko­nungen för avgörande.

Prövning av rörelsens behövlighet skall ej ske, då ansökan avser till­stånd till uthyrning av personautomobil eller av lastautomobU, vars totalvikt ej överstiger 3 500 kilogram.

Vad i 12 § fjärde stycket samt 16 §, 17 § och 18 § 1 mom. är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om uthyrningsrörelse.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen återkallas eller för viss tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig skyldig tiU förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av tUlståndet, och kan det antagas, att han skall låta sig rätta utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan var­ning må ej överklagas.

Innefattar beslut meddelande av tUlstånd eller ändring i eller indrag­ning på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tiUstånd, skall av­skrift av beslutet genom länsstyrelsens försorg sändas till vederbörande polismyndighet.

Beslut om återkallelse eller indragning av tillstånd eller om varning skall genom den beslutande myndighetens försorg delgivas den, som av­ses med beslutet.

33 §

4 morn. TUlstånd må meddelas aUenast om rörelsen finnes behöv­lig och i övrigt lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Där flera sökande finnas, må tidpunkten för ansökningens ingivande icke vara avgörande för företräde dem emellan.

Tillstånd skall stäUas å viss fysisk eller juridisk person. I samband med meddelande av tillstånd skola angivas de orter, mellan vUka regel­bundna transporter må äga mm, samt meddelas de villkor och bestäm­melser i övrigt, som prövas nödiga.

Vad i 14 §, 15 §, 23 § 2 mom. Vad i 14 §, 15 § och 23 § 2
och 29 § är stadgat i fråga om
mom. är stadgat i fråga om linje-
linjetrafik ävensom vad i 16 §,
trafik ävensom vad i 16 §, 17 §,
17 §, 18 § 1 mom., 19 § 1 och 3
18 § 1 mom., 19 § 1 och 3 mom.
mom, samt 31 § är föreskrivet
samt 31 § är föreskrivet skall äga
skall äga motsvarande tUlämpning
motsvarande tillämpning å trans-
å transportförmedling.
                              portförmedling,

34 §

2 mom.''* Bryter någon mot föreskrifterna i 25 § 7 mom,, eller uraktiåter någon, som innehar tillstånd tiU yrkesmässig trafik, att fullgöra skyldighet, som enligt 23 § 1 mom, åligger honom,

eller åsidosätter någon honom jämlikt 31 § eller 32 § 7 mom. ålig­gande skyldighet,

" Senaste lydelse 1969: 689. " Senaste lydelse 1967: 324.


 


TU 1972:13                                                                           33

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

eller åsidosattes fastställd turlista utan att möjligheten att iakttaga densamma kan anses utesluten till följd av förhållande, som vederbö­rande ej föranlett eller förmått avvärja,

eller   fordras   vid   yrkesmässig eller   fordras   vid   yrkesmässig
trafik    eller    transportförmedling
trafik betalning i strid mot fast­
betalning   i   strid   mot   fastställd
                          stäUd taxa,
taxa,

eller åsidosättas i övrigt av vederbörande myndighet vid meddelande av trafiktillstånd eller tillstånd till bedrivande av uthyrningsrörelse eller transportförmedling eller eljest enligt denna förordning lämnade före­skrifter,

straffes den felande med dagsböter.

3 mom. Brukas för personbe-         3 mom. Brukas för personbe­
fordran i yrkesmässig trafik auto-
fordran i yrkesmässig trafik auto­
mobil eller släpfordon, som ej
       mobil eller släpfordon i strid mot
godkänts för sådan trafik,
                                        25 § 1 mom.,

eller brukas i yrkesmässig trafik för godsbefordran automobil eller släpfordon i strid mot föreskrifterna i 25 § 2 mom. eller 3 mom. första stycket,

eller bmkas i uthyrningsrörelse automobil, som ej godkänts för sådan rörelse,

straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen, med dagsböter.

Ägde förare vetskap därom, att        Ägde förare vetskap om hind-godkännande, som ovan sägs, icke     ret mot fordonets brukande, vare lämnats eller att i 25 § 2 mom.     jämväl han förfallen till  ansvar, föreskriven    anmälningsskyldighet     som nyss sagts. icke fullgjorts eller att fordonets maximUast översteg den för for­donet i trafiktillståndet eller eljest särskilt   medgivna   högsta   lasten, vare jämväl han förfallen till an­svar, som nyss sagts,

5 mom. Har bestäUningstrafik för godsbefordran bedrivits utan tiUstånd eller i strid mot 22 § eller föreskrift enligt 5 § andra stycket om maximilast för fordon, dömes den för vars räkning otillåten transport utförts till dagsböter, om han kände till hindret mot trans­portens utförande eller ej visar att han gjort den undersökning hu­ruvida sådant hinder förelåg, som skäligen kan begäras av honom.

»Senaste lydelse 1957: 474.


 


TU 1972:13


40


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


36 §


Har innehavare av tillstånd tiU yrkesmässig trafik eller uthyr­ningsrörelse eller transportförmed­ling ådömts straff för förseelse mot denna förordning, eller har högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt sådant straff, åligger det domstolen att inom åt­ta dagar från utslagets avkunnan­de översända avskrift av utslaget till vederbörande tillståndsgivande myndighet.


Har innehavare av tiUstånd tiU yrkesmässig trafik eller förare av automobil i sådan trafik eller in­nehavare av tillstånd till uthyr­ningsrörelse eller transportförmed­ling ådömts straff för förseelse mot denna förordning, eller har högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt sådant straff, åligger det domstolen att inom åtta dagar från utslagets avkunnande översända avskrift av utslaget till vederbörande tillståndsgivande myndighet.

Har straff ådömts för förseelse mot de särskilda bestämmelser som gälla i fråga om förares arbetstid och vilotid, fordons eller vägars belastning eller fordons hastighet och har förseelsen skett i yrkes­mässig trafik, äger första stycket motsvarande tillämpning.


Denna kungörelse träder i kraft den 1 oktober 1972.

Bilaga 4

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom förordnas, att 20 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


20 §1

Vid beräkningen av inkomsten från särskUd förvärvskälla skola från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkost­nader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehål­lande. Att koncernbidrag, som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom perio-

1 Senaste lydelse 1968: 544,


 


TU 1972:13                                                                             41

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

diskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåU eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i 22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller uppfostran;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv, andre maken, hemmavarande barn under 16 år eller hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som ej anses tillhöra arbetspersonalen;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital;

svenska aUmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligt förordningen den 15 december 1967 (nr 882) om studie­medelsavgifter;

avgift  enligt  lagen  (1972:000) om överlastavgift;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust,

(Se vidare anvisningarna,)

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer,  

Bilaga 5 Skatteutskottets yttrande nr 1 år 1972

TiU trafikutskottet

Genom beslut den 24 aprU 1972 har trafikutskottet anhållit om skatte­utskottets yttrande över propositionen 1972: 81 med förslag tilL kungö­relse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig auto­mobiltrafik, m. m, jämte motionerna 1972: 1665, 1972: 1669, 1972: 1670 och 1972: 1672, allt i vad avser automobilskattetUlägg,

I propositionen föreslås bl, a. att en särskUd avgift — automobilskatte­tillägg — skall tas ut av ägaren till eller i vissa fall brukaren av motor­fordon som framförts med högre axel- eller boggitryck än som är tillå­tet. Avgiften, som skall utgå oberoende av straffansvaret, är i huvudsak konstruerad efter förebild av en motsvarande avgift, som införts i Norge från och med den 1 febmari 1972, Bakgrunden till förslaget är främst den betydande frekvens av överlaster, som såväl yrkestrafikutredningen som rikspolisstyrelsen redovisat, och de risker från trafiksäkerhetssyn­punkt som överlasterna innebär. Departementschefen understryker också de konkurrenssnedvridande effekterna av överlasterna och framhåller att vägtrafikskatterna fastställts med hänsyn till det kostnadsansvar som


 


TU 1972:13                                                                           42

ryms inom de för fordonen tillåtna axel- och boggitrycken. Departe­mentschefen anser att ett överskridande av belastningsbestämmelserna i princip innebär ett undandragande av skatt. F. n. saknas möjligheter att i någon form ta ut den undandragna skatten, och enligt departements­chefens mening är det därför motiverat att — vid sidan av övriga på­följder för överträdelser av detta slag — ta ut en särskild avgift härför. Vid fastställande av avgiftens storlek anser han emellertid inte att det enbart är fråga om att utkräva ett kostnadsansvar utan också att mot­verka den från trafikpolitisk synpunkt oacceptabla överbelastningen.

Skatteutskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet självfallet inte har några principiella invändningar mot att effektiva åtgärder sätts in för att motverka och förhindra överlaster i framför allt den tunga trafiken. Utskottet kan också ansluta sig tUl uppfattningen att överlast normalt in­nebär ett undandragande av vägtrafikskatt. Utskottet utgår från att den i propositionen föreslagna benämningen på den tänkta avgiften — auto­mobilskattetUlägg — närmast hämtats från det administrativa sank­tionssystem med skattetUlägg, som enligt beslut av 1971 års riksdag numera gäller för de flesta skatter som bygger på deklarationsavläm-nande. I förevarande fall understryks avgiftens skattemässiga karaktär inte bara genom benämningen utan också genom en hänvisningsbestäm­melse i automobilskatteförordningen.

Skatteutskottet anser att den avgift som föreslås i propositionen knap­past i något avseende kan jämställas med övriga skattetillägg. Det skulle därför vara vilseledande att i förevarande fall använda benämningen automobilskattetillägg. Fömtsättningen för att avgiften skall betraktas som ett skattetUlägg är enligt utskottets mening att avgiften står i viss bestämd relation till det skattebelopp som undandragits eller kunnat un-dandras genom förfarandet. Vägtrafikbeskattningen bygger på en kombination av vikt och våglängd, och fordonsbeskattningen är än så länge helt kombinerad med en drivmedelsbeskattning, där skatteav­vägningen bestämts med utgångspunkt i samtliga dessa faktorer. Det föreslagna automobilskattetillägget kan i särskilda fall -—- som visas i en av de med anledning av propositionen väckta motionerna — leda tUl att avgiften redan efter kort körning på väg, där medgivet axel- och boggitryck är lägre än bilens last, komma att utgå med belopp som i vissa fall motsvarar hälften av den årliga fordonsskatten för fordonet. Det är måhända erforderligt med så kraftiga sanktioner för att komma till rätta med överlastproblemen även om sådana åtgärder kan framstå som obUliga vid oavsiktliga överträdelser. Dessa frågeställningar ligger utanför utskottets kompetensområde — men visar att det knappast kan göras gällande att det ekonomiska anspråket i sådant fall grundas på fordonets kostnadsansvar. Utskottet finner att avgiften i första hand bör betraktas från trafikpolitiska synpunkter — med tonvikt på trafiksäker­het och konkurrensneutralitet — och inte som en sanktion mot försök till


 


TU 1972:13                                                             43

undandragande av skatt. Med hänsyn till avgiftens utformning anser ut­skottet inte att den bör karaktäriseras som en skatt eller ett tillägg till en skatt utan som en straffavgift.

Utskottet vill i sammanhanget också ta upp en skatterättslig aspekt på avgiften som inte berörs i propositionen. Normalt tillämpas vid in­komstbeskattningen den principen att skatt eller avgift, som har karak­tär av omkostnad i en förvärvsverksamhet, också blir avdragsgill. Som exempel kan nämnas att fordonsskatten är avdragsgill för en åkare och traktorskatten för en lantbrukare. Om man följer förslaget i propositio­nen skulle automobilskattetillägget med hänsyn bl, a, till departements­chefsuttalandet beträffande vägkostnadsansvaret i dessa fall närmast bli att anse som en utvidgning av automobUskatten och således kunna bli avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Detta skulle i praktiken kunna medföra att den prohibitiva effekten genom avdragsrätten sannolikt skulle reduceras till ungefär hälften. Enligt vad utskottet erfarit har en sådan verkan inte varit avsedd, I den mån man vill se avgiften som en straffavgift som skall drabba bilens ägare eller brukare fullt ut, bör man för att undvika all tveksamhet på denna punkt införa en uttrycklig be­stämmelse om att avgiften inte är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Med hänvisning tUl det anförda förordar skatteutskottet att förord­ningen om automobilskattetillägg i stället benämns — förslagsvis — "Lag om särskild avgift för överlast" och att författningstexten ändras i överensstämmelse härmed. Författningsförslaget bör vidare komplette­ras med en bestämmelse av innebörd att avgiften inte är avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Något tillägg till bestämmelserna i automobilskatteförordningen är under angivna fömtsättningar inte erforderligt. I enlighet med utskot­tets ovan redovisade uppfattning att den föreslagna avgiften inte skall betraktas som en skatt eller ett tillägg till en skatt finner utskottet inte skäl att ta upp de till utskottet remitterade motionema till granskning,

Stockholm den 2 maj 1972

På skatteutskottets vägnar ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s), fm Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s). Westberg i Hofors (s), Levin (fp). Hörberg (fp) och Söderström (m).

Avvikande mening

av herr Levin (fp), som anfört följande:

"Jag delar utskottsmajoritetens uppfattning att den särskilda avgift, som i propositionen benämns automobUskattetiUägg, är att betrakta inte


 


TU 1972:13                                                             44

som en skatt utan som en mot överlaster riktad sanktion. Majoriteten konstaterar bl. a. att 'så kraftiga sanktioner' kanske erfordras för att komma till rätta med överlastproblemen och understryker att den pro­hibitiva effekten skulle avsevärt reduceras om avgiften betraktas som en avdragsgUl rörelsekostnad. Utskottsmajoriteten finner det därför an­geläget att särskilt framhålla, att avgiften ej bör vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Samtidigt som jag instämmer i utskottets principiella resonemang vUl jag klart markera, att detta är av rent teknisk natur och att jag därför inte tagit ställning till den föreslagna avgiftens storlek."

MARCUS BOKTR. STHLM 1972     720046