Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 9 år 1972
SfU 1972:9
Nr 9
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner
angående reseersättning vid sjukresor.
Motionerna
I detta betänkande behandlas
motionen 1972: 462 av herr Ångström (fp), vari hemställs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till sådan ändring av 2 kap. 5 §
lagen om allmän försäkring att resor till ortopedisk verkstad och
bandagist samt resor för erhållande av hörapparat kan ersättas den försäkrade,
när åtgärden står i överensstämmelse med av läkare tidigare
utfärdade ordinationer,
motionen 1972: 463 av herr Ångström (fp), vari hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till sådan ändring i lagen om
allmän försäkring att reseersättning kan utgå till tandvård för kvinnor
under den tid de är gravida och under en tid av 270 dagar efter förlossning,
motionen 1972: 967 av herr Eriksson i Arvika (fp), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär översyn av kungörelsen med
tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen i syfte att få till stånd
en höjning av kilometerersättningen vid sjukresa med privatbil,
motionen 1972: 984 av herr Alf Pettersson i Malmö m. fl. (s), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om översyn av
bestämmelserna om reseersättning vid utprovning av ortopediska hjälpmedel.
Gällande rätt
Enligt 2 kap 5 § lagen om allmän försäkring äger försäkrad som åtnjutit
läkarvård eller sjukhusvård rätt till ersättning för resor i samband
med vården. Detsamma gäller försäkrad som vid sjukdom erhållit tandläkarvård
vid centralpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus.
Däremot utgår inte reseersättning vid mödratandvård.
Genom en år 1971 företagen ändring i 2 kap 6 § lagen om allmän
försäkring har införts rätt till ersättning för resekostnader även i vissa
Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 9
Stu 1972:9
2
andra fall. Det gäller dels resor i samband med sådan vård och behandling,
som är ersättningsgill enligt redan förut gällande bestämmelser,
nämligen konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk
terapi och foniatrisk behandling, dels resor i samband med vård
som vid sjukdom meddelats av distriktssköterska eller distriktsbarnmorska.
Bestämmelser härom finns intagna i 2 och 6 §§ kungörelsen
(1962:387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för
vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom.
De närmare bestämmelserna rörande reseersättning meddelas i förordningen
(1962: 385) angående ersättning för sjukresor enligt lagen om
allmän försäkring (sjukrese förordningen) och i kungörelsen (1962: 386)
med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen (sjukresekungörelsen).
Dessa bestämmelser kompletteras med föreskrifter som utfärdats
av riksförsäkringsverket.
Enligt 2 § sjukresekungörelsen får resekostnadsersättning utges högst
efter det billigaste, vanligen förekommande färdsätt som kunnat användas
med hänsyn till den sjukes tillstånd. Vid resa med privatbil beräknas
resekostnaden till 25 öre per kilometer.
Tidigare riksdagsbehandling m. m.
Resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m.m.
Riksdagen har under senare år vid ett flertal tillfällen behandlat motioner
rörande ersättning för resor i samband med sådan vård eller behandling,
som inte är att hänföra till läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård.
Vid 1962 års riksdag väcktes en motion med krav på rätt till reseersättning
vid inprovning eller utbyte av ortopediska hjälpmedel även i
de fall då läkare inte medverkade. Andra lagutskottet fann i sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1962: 20 lämpligt att frågan gjordes till
föremål för prövning av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Riksdagens
skrivelse överlämnades av Kungl. Maj:t till utredningen.
Under de följande åren väcktes ytterligare motioner ang. reseersättning
vid ortopedisk behandling och motioner som syftade till att
ersättning skulle utgå för resekostnader bl. a. i samband med behandling
av hörselskador, även i de fall behandlingen utfördes av annan än läkare
(2LU 1963: 50, 1964: 13, 1968: 31). Samtliga motioner avslogs med hänvisning
till den pågående utredningen.
1961 års sjukförsäkringsutredning behandlar i sitt slutbetänkande Ersättning
vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor (SOU 1970: 56)
dels frågor om ersättning för försäkrads utgifter för konvalescentvård
och viss annan sjukvårdande behandling än läkarvård dels frågor om
ersättning för sjukresor. I fråga om vårdkostnader föreslås vidgade
SfU 1972:9
3
möjligheter till ersättning inom nyssnämnda områden. Enligt utredningens
förslag skall rätten till ersättning för vårdkostnader omfatta förutom
de fall där vårdkostnaden är ersättningsgill enligt gällande bestämmelser
— dvs. konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, viss annan
fysikalisk behandling och foniatrisk behandling — bland annat sådan
behandling som ges av arbetsterapeuter, bandagister och hörselvårdsassistenter.
Som förutsättning för att ersättning skall utgå inom ramen
för den allmänna försäkringen anges att behandlingen föranletts av
sjukdom och föreskrivits av läkare samt att den som ger behandlingen
tillhör sådan personal som är underkastad tillsyn av offentlig sjukvårdsmyndighet.
När det gäller sjukresor föreslår utredningen att ersättning skall utges
för resekostnader i samband med sådana behandlingar, där rätt till ersättning
för vårdkostnaden föreligger enligt gällande bestämmelser.
Därutöver föreslår utredningen att rätt till resekostnadsersättning införs
vid andra sjukvårdande behandlingar, i fråga om vilka utredningen föreslår
rätt till ersättning för vårdkostnaden.
Som ovan nämnts genomfördes förra året utredningens förslag i fråga
om reseersättning vid konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, fysikalisk
terapi och foniatrisk behandling. I propositionen angående dessa
lagändringar (prop. 1971:94) behandlas inte de av utredningen framlagda
förslagen om ersättning för vårdkostnader utan endast frågor om
sjukreseersättning. Det är enligt departementschefen inte möjligt att ta
ställning till förslagen angående vårdkostnader förrän efter överläggningar
med sjukvårdshuvudmännen. I fråga om rätten till ersättning
för resekostnader ansluter sig departementschefen till utredningens förslag.
Han understryker att rätten till ersättning för sådana kostnader
enligt förslaget i princip förutsätter att utgiften för själva vården är
ersättningsgill och uttalar att en sådan begränsning även enligt hans
mening är motiverad med hänsyn till behovet av att hålla reseförmånerna
inom sjukförsäkringens allmänna ram. I fråga om genomförandet
av den av honom förordade utvidgningen av rätten till ersättning för
resekostnader erinrar departementschefen om att det är Kungl. Maj:t
som fastställt omfattningen av rätten till ersättning för vårdutgifter i
ifrågavarande fall på grund av bemyndigande i 2 kap. 6 § lagen om
allmän försäkring, varför det genom en utvidgning av detta bemyndigande
bör anförtros Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om rätt til!
ersättning för resekostnader i samband med sådan vård.
Resekostnadsersättning vid mödratandvärd
Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för socialde
partementet år 1970 en sakkunnig för att utreda frågan om utformningen
av en tandvårdsförsäkring, 1970 års utredning om tandvårdsför
-
SfU 1972:9
4
säkring (S 1971: 32). I direktiven för utredningen framhålls att syftet
med en tandvårdsförsäkring bör vara att göra en god tandvård tillgänglig
till en för alla medborgare överkomlig kostnad. Departementschefen
påpekar att en tandvårdsförsäkring kan göras allmängiltig men att det
också kan finnas skäl för vissa avgränsningar och för prioritering av
vissa tandvårdsbehov. Han uttalar vidare att utredningsmannen bör se
över den allmänna försäkringens nuvarande ersättningsregler för viss
specialtandvård och mödratandvård med sikte på att åstadkomma en
samordning med de nya regler som föreslås för tandvård i övrigt.
Vid 1971 års riksdag väcktes motioner med krav på rätt till ersättning
för resekostnader vid mödratandvård. Med anledning av motionerna
uttalade socialförsäkringsutskottet (SfU 1971: 30) bland annat:
I likhet med motionärerna anser utskottet att frågan om resekostnadsersättning
vid mödratandvård är angelägen. Utnyttjandet av den viktiga
förmånen av fri tandvård för blivande och nyblivna mödrar bör inte
försvåras av ekonomiska skäl. Så kan bli fallet för mödrar som har
långa avstånd till tandläkare och vid besök åsamkas dryga resekostnader.
En snar lösning av problemet bör enligt utskottets mening eftersträvas.
Efter att ha hänvisat till 1970 års utredning om tandvårdsförsäkring
fortsatte utskottet:
Med hänsyn till det utredningsuppdrag som föreligger anser utskottet
det mindre lämpligt att redan nu besluta om införande av rese
förmåner
i samband med mödratandvård. Ett sådant beslut bör vägas in
i det större sammanhanget beträffande rätt till ersättning för annan tandvård
och i samband därmed företagna resor. Å andra sidan anser utskottet
det väsentligt att frågan om reseersättning vid mödratandvård blir
uppmärksammad under utredningsarbetet alldeles oavsett vilka resultat
utredningsmannen kommer till i frågan om en utvidgning av ersättningsbestämmelserna
för tandvård i övrigt. Då direktiven för utredningsmannen
inte är fullt tydliga i detta avseende bör utredningsman
nen
få i uppdrag att särskilt beakta denna fråga.
I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen att som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om ersättning
för resekostnader i samband med mödratandvård. Den i anledning härav
avlåtna skrivelsen till Kungl. Maj:t har sedermera överlämnats till 1970
års utredning om tandvårdsförsäkring, som enligt uppgift kommer att
avlämna sitt betänkande under sommaren eller hösten 1972.
Kilometerersättningen vid sjukresor med privatbil
Sjukförsäkringsutredningen diskuterar i sitt slutbetänkande (SOU
1970: 56) också frågan om höjning av ersättningen för resa med privatbil.
Utredningen erinrar till en början om att den nuvarande kilometerersättningen,
25 öre, tillkom vid en avvägning mellan de rörliga kost
-
SfU 1972:9
5
naderna för egen bil och utgifterna för dyrare färdmedel och att syftet
med denna konstruktion var att förmå de försäkrade att avstå från
resa med dyrare färdmedel även i de fall detta varit försvarligt. Utredningen
föreslår att privatbil generellt skall godtagas som billigaste färdmedel
— något som departementschefen förklarat sig icke helt kunna
biträda men överlåtit till riksförsäkringsverket att ta ställning till — och
understryker att det med hänsyn härtill finns anledning att iaktta viss
återhållsamhet vid beräkningen av vad som skall anses vara faktiska
rörliga kostnader vid fastställande av kilometerersättningen. Utredningen
hänvisar till en år 1969 gjord uppställning över kilometerkostnaden för
personbilar i olika prisklasser, vilken varierar mellan 20,9 och 29,9 öre.
Utredningen menar att det från de sålunda angivna utgångspunkterna
är lämpligt att den gällande kilometerersättningen om 25 öre bibehålls
oförändrad.
Enligt riksskatteverkets anvisningar för 1972 års taxering (Meddelanden
från riksskatteverket I nr 4/1971 p. 2) bör, i de fall förutsättningar
föreligger för avdrag för bilkostnader vid användning av egen bil för
resor till och från arbetsplatsen, sådant avdrag medges med 33 öre/km
vid körsträckor t. o. m. 1 000 mil/år och med 21 öre vid körsträckor
däröver.
Enligt de för statstjänstemän gällande bestämmelserna om ersättning
för resa med egen bil uppgår ersättningen per kilometer — bortsett från
de nordligaste länen — till 48 öre vid en körlängd t. o. m. 700 mil/år,
till 32 öre vid körlängder däröver t. o. m. 1 500 mil/år och till 27 öre vid
längre körsträckor.
Utskottet
Resekostnadsersättning vid ortopedisk vård m. m.
Enligt 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring har försäkrad som
åtnjutit läkarvård eller sjukhusvård rätt till ersättning för resor i samband
med vården. Efter en lagändring 1971 utgår därjämte i vissa fall ersättning
för resor i samband med annan vård eller behandling i anledning
av sjukdom. Det gäller dels sådana fall, där själva vården är ersättningsgill
enligt av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser, nämligen
konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling och vissa andra s. k. sjukvårdande
behandlingar, dels vård hos distriktssköterska och distriktsbarnmorska.
I motionerna 1972: 462 och 1972: 984 framläggs förslag som syftar
till att rätten till reseersättning utvidgas till att omfatta vissa fall, där
ersättning för själva behandlingen nu inte utgår inom ramen för den
allmänna försäkringen. Det föreslås att ersättning skall utgå för resor
till ortopedisk verkstad och bandagist och resor för erhållande av hörapparat.
Stu 1972:9
6
Frågan om ersättning för resor i samband med s. k. sjukvårdande
behandlingar togs upp av 1961 års sjukförsäkringsutredning i dess slutbetänkande
Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor
(SOU 1970: 56). Utredningen föreslog att resor i samband med ortopedisk
behandling och behandling utförd av arbetsterapeuter, bandagister,
hörselvårdsassistenter m. fl. skulle bli ersättningsgilla. I betänkandet
föreslogs emellertid också att ersättning skulle utgå för själva behandlingen.
Rätt till ersättning för resekostnader förutsätter enligt utredningens
förslag i princip att själva behandlingen är ersättningsgill.
I den proposition (prop. 1971: 94) som följde på utredningens betänkande
behandlades inte de av utredningen framlagda förslagen om
kostnader för vård och behandling utan endast frågor om reseersättning.
Departementschefen framhöll att det inte var möjligt att ta ställning
till förslagen angående vårdkostnader förrän efter överläggningar med
sjukvårdshuvudmännen. I fråga om rätten till ersättning för resekostnader
anslöt sig departementschefen till den av utredningen fasthållna principen
att rätten till sådan ersättning förutsätter att utgiften för vården
är ersättningsgill. Han menade att en sådan begränsning var motiverad
med hänsyn till behovet att hålla reseförmånerna inom sjukförsäkringens
allmänna ram. Mot bakgrund härav framlades förslag om utvidgning
av reglerna om resekostnader endast i fråga om sådan vård
och behandling, som var ersättningsgill enligt gällande bestämmelser.
Utskottet finner det angeläget att frågan om reseersättning i samband
med sådana behandlingar som åsyftas i motionerna så snart som
möjligt får en tillfredsställande lösning. Det av sjukförsäkringsutredningen
framlagda förslaget i ämnet sammanhänger med frågan om
ersättning för kostnaderna för själva behandlingen. Denna fråga är
i sin tur beroende av andra frågor rörande sjukförsäkringen. Enligt
vad utskottet inhämtat kommer en översyn av hithörande ersättningsfrågor
att företas så snart den utredning som behandlar ersättningssystemet
vid privatläkarvård framlagt sitt betänkande. I avvaktan på den
allmänna översyn av ersättningsfrågorna som sålunda kommer att företas
finner utskottet inte skäl att frångå den hittills gällande principen
att ersättning för resekostnader utgår endast i samband med ersättningsgill
sjukvård. Utskottet avstyrker därför motionerna 1972:462 och
1972: 984.
Resekostnadsersättning vid mödratandvård
Socialförsäkringsutskottet behandlade vid förra årets riksdag en motion
om resekostnadsersättning vid mödratandvård (SfU 1971:30). Utskottet
uttalade då bland annat att utnyttjandet av förmånen av fri
tandvård för blivande och nyblivna mödrar inte borde försvåras av
ekonomiska skäl och att en snar lösning av problemet borde efter
-
SfU 1972: 9
7
strävas. Med hänsyn till det arbete som pågick inom 1970 års utredning
om tandvårdsförsäkring ansåg utskottet emellertid att det var
mindre lämpligt att redan då besluta om införande av reseförmåner i
samband med mödratandvård. Utskottet underströk att det var väsentligt
att frågan om reseersättning vid mödratandvård blev uppmärksammad
under utredningsarbetet. På grund härav och då direktiven
för utredningen enligt utskottets mening inte var fullt tydliga i ifrågavarande
avseende ansåg utskottet att utredningen borde få i uppdrag att
särskilt beakta frågan. Riksdagen beslöt därefter med bifall till utskottets
hemställan att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört. Kungl. Maj:t har sedermera till utredningen överlämnat
riksdagens i anledning härav avlämnade skrivelse.
Utskottet vidhåller den ståndpunkt utskottet intog till den vid förra
årets riksdag framlagda motionen i samma ämne. Med hänsyn till att
frågan är föremål för utredning av 1970 års utredning om tandvårdsförsäkring
och denna enligt uppgift kommer att avlämna sitt betänkande
under sommaren eller hösten 1972, finner utskottet inte anledning
föreslå riksdagen att nu ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker
därför motionen 1972: 463.
Kilometerersättningen vid sjukresor med privatbil
Den nu gällande ersättningen om 25 öre/km vid sjukresor med privatbil
har varit oförändrad sedan 1960. I andra sammanhang har emellertid
de beräknade kostnaderna för bilresor räknats upp, t. ex. i fråga om
ersättning till statstjänstemän för bilresor i tjänsten och i fråga om de
vid inkomsttaxeringen medgivna avdragen för resor till och från arbetsplatsen.
Ehuru det från denna synpunkt kan te sig befogat att höja
den nuvarande ersättningen vid sjukresor, är det dock inte utan vidare
givet att en höjning är motiverad. Det kan nämligen med visst fog göras
gällande att den medgivna ersättningen från början varit väl högt tilltagen.
Om man i likhet med motionären jämför ersättningen vid sjukresor
med det avdrag för bilresor till och från arbetsplatsen som medges
vid inkomsttaxeringen ligger det inte, som motionären gjort gällande,
närmast till hands att ta som riktmärke det belopp om 33 öre/km
som gäller vid resor t. o. m. 1 000 mil/år. Det är enligt utskottets mening
riktigare — bl. a. med hänsyn till att det vid sjukresor är fråga om
enstaka resor, där det inte finns anledning att räkna med de fasta bilkostnaderna
— att som jämförelseobjekt ange det avdrag som vid
inkomsttaxeringen medges vid längre körsträckor, nämligen 21 öre/km.
Det kan i sammanhanget också nämnas att bilersättningen till statstjänstemän
för tjänsteresor vid körsträckor över 1 500 mil/år uppgår till
27 öre/km. Vid dessa jämförelser framstår inte den ersättning, som
utgår vid sjukresor, som anmärkningsvärt låg.
SfU 1972: 9
8
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet i likhet med sjukförsäkringsutredningen,
som i sitt betänkande SOU 1970: 56 underströk att
det fanns anledning att iaktta återhållsamhet vid beräkningen av kilometerersättningen
vid sjukresor med privatbil, att den gällande ersättningen
om 25 öre/km lämpligen bör bibehållas oförändrad. Utskottet
avstyrker därför motionen 1972: 967.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
1) motionen 1972: 462,
2) motionen 1972: 463,
3) motionen 1972: 967,
4) motionen 1972: 984.
Stockholm den 29 februari 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Ringaby (m), Karlsson
i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), Persson i Stockholm
(s), Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s). Björck
i Nässjö (m), Olsson i Stockholm (vpk), Andersson i Nybro (c), fröken
Bergström (fp), herrar Signell (s) och Lindström (s).
K L Beckmans Tryckerier AB. Stockholm