Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 42 år 1972
SfU 1972:42
Nr 42
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om trafiklivränta
till Thorild Oldenburg.
Motionen
I motionen 1972:976 av herr Lothigius (m) hemställs att riksdagen
med anledning av sitt tidigare beslut om livränta till Thorild Oldenburg
tillerkänner denne en trafiklivränta om 20 000 kr. årligen.
Tidigare behandling
I en motion vid 1970 års riksdag hemställdes att Oldenburg skulle
förklaras berättigad att för sitt uppehälle erhålla tillräckligt stor livränta.
Motionen behandlades av statsutskottet, av vars utlåtande 1970:128
framgår följande om Oldenburgs förhållanden.
Oldenburg, som är född 1916, skadades 1930 då han på väg frän
skolan på cykel kolliderade med en personbil i en gatukorsning i
Jönköping. Han åsamkades därvid en mycket svår hjärnskada och måste
avbryta sin skolgång. Han kunde inte utföra något regelbundet arbete och
var sysslolös till 1934, då han för vård intogs på Ryhovs sjukhus. Ett är
senare opererades han för epileptiska anfall som en följd av huvudskadan.
Från sjukhuset utskrevs han på försök 1939. Han var därefter med
undantag av några tillfälliga anställningar arbetslös. I ett läkarutlåtande
från 1940 uttalas att hans arbetsförmåga till följd av olyckan måste anses
nedsatt med minst 90 % och att någon nämndvärd förbättring för
framtiden inte kunde påräknas. Han omyndigförklarades 1940 på egen
begäran. Under de följande åren tycks han tidvis ha innehaft olika
anställningar och tidvis ha varit intagen på sjukhus. Efter att ha
myndigförklarats 1950 gifte han sig. Makarna har i äktenskapet två barn,
födda 1953 resp. 1958. Efter myndigförklaringen innehade han anställningar,
bl. a. som svetsare, men hade svårigheter att behålla dessa. Enligt
senare utfärdat läkarintyg är han numera sedan flera år helt arbetsoförmögen.
Föraren av den bil med vilken Oldenburg kolliderade 1930 åtalades
och fälldes till ansvar för trafikförseelse. I målet fördes också skadeståndstalan
för Oldenburgs räkning, varvid han tillerkändes ersättning
bl. a. för förlorad arbetsförtjänst och förbehölls rätt att framdeles föra
ytterligare skadeståndstalan. Livränta utdömdes inte i målet, och
1 Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 42
SfU 1972:42
2
Oldenburg har inte heller senare i rättegång yrkat utfående av livränta.
Enligt en uppgift 1969 från Oldenburgs dåvarande juridiska ombud hade
Oldenburgs intressen vid rättegången inte bevakats på ett tillfredsställande
sätt, varför skadestånd kommit att utkrävas med ett belopp som
understeg vad som rätteligen bort kunna utgå.
Försäkringsbolaget Fylgia, hos vilket den i olyckan inblandade
bilföraren var trafikförsäkrad, hade på grund av domen att utge ojämkat
skadestånd till Oldenburg. Vid tiden för olycksfallet var trafikförsäkringens
ansvarighetssumma begränsad till 20 000 kr. Oldenburg tillerkändes
detta belopp. Härav gick ca 11 500 kr. till kostnader under
Oldenburgs sjukskrivningstid. Återstoden anslogs år 1941 till en livsvarig
livränta, som fastställdes till 383 kr. 51 öre per år fr. o. m. den 1.7.1941.
Efter framställningar från Oldenburg 1962 och 1964 om utbyte av
livräntan mot kapitalbelopp erhöll han först 5 000 kr. och senare 1 000
kr., varefter livräntans årsbelopp utgjorde 73 kr. 21 öre. På förnyad
framställning av Oldenburg 1965 utbetalades livräntans återstående
kapitalvärde, 1 344 kr. Ansvarighetssumman var härigenom helt förbrukad.
År 1969 utbetalade försäkringsbolaget till Oldenburg ex gratia
ett engångsbelopp av 5 000 kr.
Genom utbytet av den sista delen av livräntan mot kapitalbelopp gick
Oldenburg förlustig rätten till förmåner enligt 1967 års lag om tillägg till
vissa trafiklivräntor. Denna äger nämligen inte tillämpning på sådan del av
trafiklivränta som bytts ut mot engångsbelopp. Enligt en inom riksförsäkringsverket
utförd beräkning av den livränta, som med tillämpning av
1967 års lag skulle ha tillkommit Oldenburg om utbyte mot kapitalbelopp
inte skett, skulle han ha erhållit en livsvarig årlig livränta som
enligt de år 1970 gällande beräkningsgrunderna skulle ha uppgått till
omkring 7 500 kr.
Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande att olycksfallet inträffat i nära
anslutning till skolarbetet och förklarade att det med hänsyn härtill och
”till övriga speciella omständigheter i detta enskilda ersättningsfall”
syntes kunna övervägas att tillerkänna Oldenburg ersättning i särskild
ordning. Ett slutligt ställningstagande härtill förutsatte emellertid enligt
utskottet en närmare prövning, som borde ankomma på Kungl. Majit. Pä
utskottets hemställan beslöt riksdagen att ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört i anledning av motionen.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30.6.1971 tillerkändes Oldenburg
livsvarig livränta för tiden fr. o. m. den 1.1.1971 med 7 000 kr. om året.
SfU 1972:42
3
Utskottet
År 1930 skadades Thorild Oldenburg allvarligt vid en trafikolycka, då
han var på hemväg från skolan. Han måsta avbryta sin skolgång, var
intagen på mentalsjukhus under åren 1934-1939 och omyndigförklarad
1940—1950. Han gifte sig därefter och har i äktenskapet två barn. Till
följd av de skador han åsamkades vid olyckan har han endast tidvis
kunnat utföra förvärvsarbete och är numera sedan flera år helt
arbetsoförmögen. Han tillerkändes av det försäkringsbolag, i vilket den i
olyckan inblandade bilföraren var trafikförsäkrad, ersättning med dels ett
kapitalbelopp om ca 1 1 500 kr., dels en årlig livränta, som utgick från
1941 med ca 380 kr. om året. Efter framställningar från Oldenburg om
utbyte av livräntan mot kapitalbelopp erhöll han i omgångar, sista gången
1965, sammanlagt omkring 7 300 kr., varefter hans rätt till livränta var
förbrukad. På grund av utbytet gick han miste om de förmåner som han
annars med tillämpning av 1967 års lag om tillägg till vissa trafiklivräntor
skulle ha kommit i åtnjutande av. Om livräntan inte bytts ut mot
kapitalbelopp skulle den, enligt en av riksförsäkringsverket år 1970
utförd beräkning, med tillämpning av 1967 års lag ha uppgått till
omkring 7 500 kr. om året.
Med anledning av ett motionsvis framställt yrkande om livränta till
Oldenburg uttalade statsutskottet vid 1970 års riksdag (SU 1970: 128)
att det, med hänsyn till att olycksfallet inträffat i nära anslutning till
skolarbetet och till övriga speciella omständigheter i fallet, syntes kunna
övervägas att tillerkänna Oldenburg ersättning i särskild ordning. Utskottet
ansåg emellertid att den närmare prövningen härav borde ankomma på
Kungl. Maj:t. Riksdagen beslöt ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30.6.1971 tillerkändes Oldenburg
livsvarig livränta för tiden fr. o. m. den 1.1.1971 med 7 000 kr. om året.
I motionen 1972:976 görs gällande att den livränta Oldenburg
beviljats medfört en endast obetydlig förbättring av hans ekonomiska
situation, eftersom han gått miste om en stor del av beloppet genom
skatt, minskning av kommunalt bostadstillägg m. m. Motionären anser att
livräntan därför bör höjas till 20 000 kr. Till stöd för motionen har bl. a.
åberopats ett den 24.9.1971 dagtecknat intyg från Jönköpings läns
allmänna försäkringskassa, enligt vilket Oldenburg erhåller pensionsförmåner
i form av folkpension, allmän tilläggspension, barntillägg och
kommunalt bostadstillägg med sammanlagt 13 415 kr. om året.
Oldenburg har efter riksdagsuttalande år 1970 tillerkänts en livsvarig
livränta för tiden fr. o. m. 1971 med 7 000 kr. om året. Denna livränta
bör inte uppräknas av riksdagen utan mycket tungt vägande skäl. Vad
motionären anfört utgör enligt utskottets mening inte sådana skäl.
SfU 1972:42
4
Utskottet — som erinrar om att det i Sverige torde finnas ett stort antal
människor som till följd av skador är helt eller delvis arbetsoförmögna
men som av olika skäl erhållit ersättning med belopp som varit
otillräckliga för att gottgöra skadan — avstyrker därför motionen.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972: 976.
Stockholm den 22 november 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), fröken
Sandell (s), herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i
Nennesholm (c), Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö (m), fröken
Bergström (fp), herrar Signell (s) och Lindström (s).
Reservation
av herrar Ringaby (m), Mundebo (fp), Björck i Nässjö (m) och fröken
Bergström (fp), som ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med
”Oldenburg har” och slutar på s. 4 med ”därför motionen” bort ha
följande lydelse:
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för Oldenburgs
förhållanden har omständigheterna i fallet ansetts så speciella att
Oldenburg efter uttalande av riksdagen tillerkänts en livsvarig livränta
genom beslut av Kungl. Maj:t. Enligt utskottets mening bör, i sådana fall
då det anses befogat att i särskild ordning tillerkänna en person ersättning
av det slag varom nu är fråga, ersättningen vara av sådan storlek att den
ger vederbörande ekonomisk trygghet. Den livränta Oldenburg tillerkänts
har, som motionären påvisar, inte i sådan grad bidragit till att förbättra
Oldenburgs villkor att detta krav kan anses uppfyllt. Utskottet anser
därför att livräntan bör höjas. Den närmare prövningen härav bör
emellertid ankomma på Kungl. Majit. Utskottet föreslår att riksdagen ger
Kungl. Majit till känna denna utskottets mening.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört i
anledning av motionen 1972: 976.
K L Beckmans Tryckerier AB, 1972