Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 41 år 1972

SfU 1972:41

Nr 41

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
folkpension till folkpensionär på vårdinstitution m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972: 445 av herr Börjesson i Falköping (c), vari hemställs
att riksdagen beslutar att till föräldrar, vilkas hörselskadade barn är
berättigade till vårdbidrag och vistas på skola utanför hemorten, skall
utgå vårdnadsbidrag med 50 % av fullt belopp;

motionen 1972: 453 av herr Mattsson i Lane-Herrestad (c) och fröken
Andersson i Stockholm (c), vari hemställs att riksdagen beslutar sådan
ändring i kungörelsen (1962: 393) om rätt i vissa fall för kommun eller
annan att uppbära folkpension och i kungörelsen (1966:238) om
invaliditetsersättning till barn som vistas utom anstalt, att i dessa
författningar avsedda förmåner kan utgå till den förmånsberättigade resp.
hans företrädare vid varje dygns vistelse utanför institutionen under
förutsättning att den sammanlagda tiden för sådan vistelse uppgår till
minst 14 dagar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från riksförsäkringsverket
och Svenska landstingsförbundet.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 2 § kungörelsen (1962:393) om rätt i vissa fall för kommun
eller annan att uppbära folkpension äger den, som driver vissa inrättningar
eller anstalter (bl. a. elevhem, vårdhem, specialsjukhus och vissa
inackorderingshem samt anstalter för epileptiker) eller eljest svarar för
kostnaden för vård och omsorger på sådana anstalter, att som ersättning
för kostnaden uppbära folkpensionen för pensionsberättigad som under
hel månad erhåller kostnadsfri vård eller undervisning. En liknande regel
avseende barntillägg finns intagen i 3 § nämnda kungörelse. Om den
pensionsberättigade eller, då fråga är om barntillägg, barnet under ferier
vistas hos förmyndare eller hos anhörig som ej är förmyndare under en
tid av minst två veckor i följd skall enligt 5 § i kungörelsen den, som
lyfter pensionen, till förmyndaren eller, om skäl därtill är, till annan hos

1 Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 41

SfU 1972:41

vilken den pensionsberättigade eller barnet vistas avstå pensionsbelopp
som belöper på sådan tid.

Vårdbidrag i form av invaliditetsersättning tillkommer enligt 9 kap. 3 §
AFL försäkrad som ej fyllt 16 år, om han på grund av sjukdom, psykisk
efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd
omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård. Vårdbidraget utgör för
år räknat 60 % av basbeloppet (med nuvarande basbelopp om 7 300 kr.
således 4 380 kr.). Försäkrad som stadigvarande vårdas på statliga,
kommunala eller statsunderstödda enskilda anstalter har inte rätt till
vårdbidrag för tid då han vistas på anstalten eller genom dess försorg
vårdas utom anstalten (9 kap. 3 § fjärde stycket jämfört med 9 kap. 2 §
tredje stycket AFL). Vistas barnet minst två veckor i en följd utom
anstalten utan att vårdas genom dess försorg har det emellertid rätt till
vårdbidrag (1 § kungörelsen 1966:238 om invaliditetsersättning till barn
som vistas utom anstalt).

Pensionsförsäkringskommittén m. m.

Frågan om vårdbidrag i form av invaliditetsersättning till anstaltsvårdade
barn för tid då de vistas i hemmet behandlades av pensionsförsäkringskommittén
i dess betänkande ”Vissa pensionsfrågor” (SOU 1965:62).
Kommittén diskuterade därvid flera alternativ till lösningar men valde att
föreslå den metoden att vårdbidrag skulle utgå så snart barnet under en
hel kalendermånad vistats annorstädes än på anstalten. Genom att rätten
till bidrag gjordes beroende av att barnet vistades hemma en hel månad
ansåg kommittén att man kom ifrån de olägenheter som måste följa med
en beräkning av det antal dagar per månad då barnet ej vistades på
anstalten.

I prop. 1966: 59 uttalade chefen för socialdepartementet att en regel
om vårdbidrag till anstaltsvårdade barn för tid då de vistas i hemmet
borde ges en sådan utformning att den inte blev alltför svårhanterlig för
de tillämpande myndigheterna. Han ansåg därför att pensionsförsäkringskommitténs
förslag att vårdbidrag skulle utgå då barnet under en hel
kalendermånad vistades i hemmet innefattade en rimlig avvägning.

Andra lagutskottet (2LU 1966:41) anslöt sig inte helt till det i
propositionen framlagda förslaget utan framhöll — med hänvisning till i
ämnet väckta motioner — att reglerna borde utformas så, att en vårdtid i
hemmet om minst 14 dagar i en följd borde berättiga till vårdbidrag.
Utskottet anförde:

SfU 1972:41

Utskottet ansluter sig till den i propositionen föreslagna ordningen att
Kungl. Maj: t bemyndigas att i en särskild förordning utfärda föreskrifter
för de fall vårdbidrag skall utgå för anstaltsvårdade barn. Vad beträffar
utformningen av dessa regler kan emellertid utskottet inte helt ansluta sig
till propositionens förslag. Detta kan sägas utgöra en tillfredsställande
lösning för barn i särskolor men innebär mycket begränsade möjligheter
till vårdbidrag för barn som vistas på vårdhem. Då dessa barn ofta är
mycket krävande ur vårdsynpunkt, är skälen särskilt starka för att
vårdbidrag för dessa fall skall kunna utgå vid vistelse i hemmet. Som
framgår av medicinalstyrelsens remissyttrande torde vårdhem sbarnen i
regel inte vistas i sina föräldrahem så långa perioder i ett sträck som en
månad. Utskottet ansluter sig med hänvisning till det anförda till
motionärernas förslag, att reglerna bör utformas så att en vårdtid i
hemmet om minst fjorton dagar i en följd berättigar till vårdbidrag. Vad
utskottet i denna fråga anfört bör bringas till Kungl. Maj: ts kännedom.

Riksdagen gav Kungl. Maj: t till känna vad utskottet sålunda anfört.
Som framgår av det föregående har kungörelsen om invaliditetsersättning
till barn som vårdas utom anstalt utformats i enlighet med riksdagens
uttalande.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket avstyrker bifall till motionerna. I fråga om
motionen 1972:453 framhåller verket att Kungl. Maj: t och riksdagen i
samband med prövningen av pensionsförsäkringskommitténs förslag
angående invaliditetsersättning till anstaltsvårdade barn redan tagit
ställning till frågan om en mindre långt gående regel än den i motionen
förordade och att en sådan regel avvisats med hänsyn till de administrativa
svårigheter som är förenade med beräkning och registrering av antalet
dygn då de förmånsberättigade vistas utom anstalt. Verket erinrar vidare
om att reglerna om bostadstillägg till barnfamiljer är så utformade att
barn som vårdas på institution räknas in vid bidragsgivningen, om barnet
vistas i hemmet varje år under minst så lång tid som motsvarar vanliga
skolferier. Vad särskilt angår folkpensionen till folkpensionär på vårdinstitution
erinrar verket om att i de fall där en av två makar, som båda är
folkpensionärer, är intagen på anstalt och det kan antas att anstaltsvistelsen
blir av stadigvarande natur, makarna i regel anses som ogifta i
pensionshänseende. Makarnas folkpensioner kommer därvid enligt 10
kap. 1 § första stycket AFL att beräknas som för ensamstående
pensionstagare. Samma bestämmelse finns intagen i 9 § första stycket
lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till
folkpension.

Med anledning av motionen 1972:445 uttalar riksförsäkringsverket
bl. a.

SfU 1972:41

Särskilda bestämmelser för vissa kategorier barn med särskilda slag av
handikapp finns inte i lagen. I princip kan vårdbidrag utgå till
hörselskadade barn. Några fullt klara riktlinjer för vilken grad av
hörselskada som skall föreligga för att ett barn skall anses vara berättigat
till vårdbidrag har inte kunnat fastställas. Bedömningen sker individuellt.
Stor hänsyn tas härvid till barnets språk- och talsvårigheter och den tid
och det arbete föräldrarna måste ägna åt att ta till vara barnets
hörselrester genom språkövning, talkorrektion och hörselträning. I
allmänhet torde föräldrarna ägna mera tid åt sådan övning och träning av
barnet före skolåldern än efter. Som allmän regel har uppställts att det
skall vara fråga om en grav hörselnedsättning, men vid bedömningen
torde kraven i regel, med hänsyn till det sagda, ha ansetts kunna sättas
något lägre när det gäller barn under skolåldern. Beträffande barn som
kommit upp i skolåldern kan man med en viss generalisering säga att en
hörselnedsättning som genomsnittligt uppgår till 50 decibel inom
talområdet anses vara grav. Stor hänsyn tas dock till individuella
omständigheter som barnets allmänna talutveckling m. m. Barn som går i
särskilda skolor för hörselskadade torde i regel vara berättigade till
vårdbidrag och uppbära ferievårdbidrag.

Verket erinrar avslutningsvis om att Kungl. Majit den 28 februari
1969 uppdragit åt riksförsäkringsverket att undersöka tillämpningen av
gällande regler om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning — inklusive
vårdbidrag — och att avge de förslag vartill undersökningen kan
föranleda. I utredningsuppdraget ingår bl. a. att bedöma frågan om
gradering av vårdbidrag under vissa förutsättningar. Därvid kommer —
framhåller verket — också den fråga som motionen rör att beaktas.

Även Svenska landstingsförbundet har avstyrkt bifall till båda
motionerna. Därvid har förbundet anfört bl. a. följande:

Det föreligger ett starkt, av alla numera erkänt, behov av att med olika
åtgärder motverka den institutionalisering, som lätt infinner sig för den
enskilde patienten vid mera långvarig vistelse på institution. Viktigt är
härvid att också de ekonomiska aspekterna såväl för den handikappade
som hans anhöriga tillbörligen uppmärksammas. Merkostnaden för den
enskilde, som naturligt nog alltid måste vara förenad med en vistelse
utanför institutionen, bör icke få motverka ett intresse från de anhöriga
att för kortare perioder engagera sig i omvårdnaden av även mycket gravt
handikappade.

Å andra sidan får man icke bortse från det förhållandet att det
övertagande av det fulla omvårdnads- och försörjningsansvaret, som ett
omhändertagande på en institution innebär, helt avlastar de anhöriga från
ett kostnadsansvar under den tid den handikappade vistats på institutionen.
En eljest utgående pensionsförmån exempelvis i form av
vårdbidrag är icke tänkt att på samma sätt helt avlasta de anhöriga från
ett generellt gällande försörjningsansvar. Här berörda överväganden,

SfU 1972:41

liksom svårigheten att administrativt hålla samman ett system med
utbetalning av pension för enstaka dagar, torde ligga bakom den
begränsning avseende minst en 2-veckorsperiod som nu gäller.

Utskottet

De förevarande motionerna tar upp frågor rörande folkpension till
folkpensionär på vårdinstitution och om rätt till vårdbidrag för hörselskadade
barn.

Försäkrad, som inte fyllt 16 år och som p. g. a. sjukdom, psykisk
efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte för avsevärd tid och i avsevärd
omfattning är i behov av särskild tillsyn och vård, har rätt till vårdbidrag i
form av invaliditetsersättning. Om den försäkrade stadigvarande vårdas på
statlig, kommunal eller statsunderstödd enskild anstalt har han inte rätt
till vårdbidrag för tid då han vistas på anstalten eller genom dess
försorg vårdas utom anstalten. Från denna regel gäller enligt föreskrift i
kungörelsen (1966:238) om invaliditetsersättning till barn som vistas
utom anstalt det undantaget att vårdbidrag skall utgå om barnet minst
två veckor i en följd vistas utom anstalten utan att vårdas genom dess
försorg.

Enligt kungörelsen (1962: 393) om rätt i vissa fall för kommun eller
annan att uppbära folkpension äger den som driver vissa anstalter eller
vårdinrättningar eller eljest svarar för kostnader för vård eller omsorger
på sådana anstalter att som ersättning för kostnaden uppbära folkpensionen
för pensionsberättigad som under hel månad erhåller kostnadsfri vård
eller undervisning. Om barntillägg utgår äger vederbörande uppbära så
stor del av barntillägget för månaden som svarar mot kostnaden. Om den
pensionsberättigade eller, då fråga är om barntillägg, barnet under ferier
vistas hos förmyndare eller hos anhörig som ej är förmyndare under en
tid av minst två veckor i följd, skall den som lyfter pensionen avstå på
sådan tid belöpande pensionsbelopp till förmyndare eller annan hos
vilken den pensionsberättigade eller barnet vistas.

I motionen 1972:445 framhålls att föräldrar med barn som har
hörselskador måste ägna mycken tid åt att ta till vara barnets hörselrester
genom språkövning, talkorrektion och hörselträning. Det är enligt
motionärens mening därför motiverat att ett hörselskadat barn som vistas
på skola med inackordering på skolorten erhåller vårdbidrag för all den
tid barnet vistas i hemmet och inte bara i sådana fall då vistelsen där
omfattar 14 dagar i följd. Motionären framhåller att han från föräldrahåll
erfarit att barnen i genomsnitt vistas hemma 200 dagar på ett år men att
vårdbidrag utgår under endast ca 100 dagar.

SfU 1972:41

En någorlunda rättvis fördelning av vårdbidraget skulle enligt motionärens
mening kunna erhållas om man i sådana fall, då vårdbidrag utgår till
hörselskadade barn som vistas på skola med inackordering på skolorten,
till barnets föräldrar utbetalade ett vårdnadsbidrag uppgående till halva
vårdbidraget.

Motiveringen för yrkandet i motionen 1972: 453 är likartad den som
åberopats i motionen 1972:445. Motionärerna framhåller att femdagarsveckan
vunnit allt större utbredning och att det bl. a. på grund härav inte
sällan förekommer att den förmånsberättigade vistas utom anstalten
under drygt hälften av årets dagar. Med hänsyn härtill och då familjer
med handikappad familjemedlem ofta får vidkännas större hyreskostnader
än andra genom att de tvingas ha en större bostad för att tillgodose
den handikappades behov anser motionärerna att vaije dygns vistelse i
eget hem eller motsvarande bör medföra rätt att åtnjuta förmånerna.
Utbetalning bör emellertid ske först när den sammanlagda tiden utanför
institutionen uppgår till 14 dagar.

Frågan om vårdbidrag till anstaltsvårdade barn behandlades av
pensionsförsäkringskommittén i dess i oktober 1965 avlämnade betänkande
”Vissa pensionsfrågor” (SOU 1965:62). Kommittén konstaterade
därvid att skäl kunde anföras för att sådant bidrag utgick för tid då
barnet vistades hemma under en inte alltför kort tidsperiod och
föräldrarna alltså kunde antas ha särskilda av invaliditeten förorsakade
kostnader för barnet. En lösning som enligt kommitténs mening
förenade en hög grad av rättvisa med jämförelsevis stor enkelhet vid
administrationen var att föreskriva att vårdbidrag skulle utgå då barnet
under en hel kalendermånad vistades annorstädes än på anstalten. I fråga
om särskolor och de andra typer av anstalter som liksom särskolorna
hade ferier under i stort sett samma tider som grundskolan borde
dessutom föreskrivas att barnet skulle erhålla vårdbidrag för juni, juli och
augusti månader. I prop. 1966:59 föreslogs att regeln om vårdbidrag
skulle utformas på det sätt pensionsförsäkringskommittén förordat.
Andra lagutskottet ansåg emellertid (2LU 1966:41) att en sammanhängande
vistelse i hemmet om endast 14 dagar borde berättiga till
vårdbidrag. Riksdagen delade utskottets uppfattning och gav Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört.

Riksförsäkringsverket har avstyrkt bifall till motionen 1972:453 och
därvid hänvisat till att riksdagen redan i samband med ställningstagandet
till prop. 1966: 59 prövat och därvid avvisat en mindre långtgående regel
än den som förordats i motionen. Verket har erinrat om att reglerna för
bostadstillägg till barnfamiljer är så utformade att sådana barn som vårdas
på institution räknas in vid bidragsgivningen om barnen vistas hemma
varje år under minst så lång tid som motsvarar vanliga skolferier. I fråga

SfU 1972:41

om folkpension till pensionär på vårdinstitution har verket framhållit att
särskilda bestämmelser gäller i fråga om beräkning av folkpension i
sådana fall då en av två makar som båda är folkpensionärer är intagen på
anstalt och det kan antas att anstaltsvistelsen blir av stadigvarande natur.
Bestämmelserna innebär att makarnas folkpensioner i de aktuella fallen
beräknas som för ensamstående pensionstagare.

Vad särskilt angår frågan om vårdbidrag till anstaltsvårdade barn har
riksförsäkringsverket framhållit att verket enligt uppdrag av Kungl. Majit
har att undersöka tillämpningen av gällande regler om invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning, inklusive vårdbidrag. I samband med detta
utredningsarbete, som även innefattar att bedöma frågan om gradering av
vårdbidrag under vissa förutsättningar, kommer — framhåller verket —
även den i motionen 1972: 445 berörda frågan att beaktas.

Som framgår av riksförsäkringsverkets yttrande har frågan om
vårdbidrag till anstaltsvårdade barn för tid då de vistas i hemmet prövats
av riksdagen år 1966. Därvid övervägdes ingående hur långvarig vistelsen
utom anstalt borde vara för att grunda rätt till ersättning. Mot bakgrund
av att alltför små ersättningsbelopp från den allmänna försäkringen bör
undvikas av administrativa skäl och med hänsyn till svårigheten att
beräkna och registrera antalet dygn då en förmånsberättigad vistas utom
anstalt finner utskottet gällande bestämmelser väl avvägda. Utskottet kan
därför inte biträda yrkandena i motionen 1972: 453.

På grund av det anförda och då den i motionen 1972:445
aktualiserade frågan om vidgad rätt till vårdbidrag för hörselskadat barn
som vårdas på anstalt kommer att beaktas av riksförsäkringsverket vid
den undersökning angående tillämpningen av gällande regler om bl. a.
vårdbidrag som f. n. pågår inom verket avstyrker utskottet bifall till
motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1972:445,

2. motionen 1972:453.

Stockholm den 22 november 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar

TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1972:41

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshytten (c), fröken
Sandell (s), herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i
Nennesholm (c), Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö (m), fröken
Bergström (fp), herrar Signell (s) och Lindström (s).

K L Beckmans Tryckerier AB, 1972