Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 4 år 1972

SfU 1972:4

Nr 4

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om sänkt
pensionsålder m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972:58 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om tilläggsdirektiv för pensionsålderskommittén,
innebärande att kommitténs målsättning skall vara en
sänkning av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år och att
pensionsålderskommittén ges i uppdrag att med förtur utreda frågan om
sänkning av pensionsåldern;

motionen 1972:113 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs att
riksdagen

1) beslutar att den allmänna pensionsåldern fr. o. m. den 1 januari
1973 skall sänkas från 67 till 65 år,

2) i skrivelse till Kungl. Majit begär förslag till innevarande års
höstriksdag till de författningsändringar som föranleds av en sådan
sänkning av pensionsåldern,

3) i skrivelse till Kungl. Majit begär förslag till höstriksdagen 1972 till
de kostnadsuppräkningar, som - utöver merkostnaden om ca 650 milj.
kr. för halvt budgetår för en till 65 år sänkt ålderspension — kan beräknas
med anledning av merutgiften för övriga till ålderspensioneringen knutna
pensionsförmåner;

motionen 1972:187 av herr Hermansson m. fl., vari hemställs att
riksdagen

1) uttalar sig för att underjordsarbetande inom gruvindustrin jämte
övriga underjordsarbetande grupper genom lagstiftning tillerkänns pensionering
från och med fyllda 60 år och att tidigare sysselsättning i
undeijordsarbete beaktas vid pensionsreglernas utformning,

2) i skrivelse till Kungl. Majit begär att förslag till lagtext för sådant
reglemente utarbetas och föreläggs 1973 års vårriksdag för beslut,

3) i skrivelse till Kungl. Majit begär skyndsam utredning av frågan
vilka arbetstagare i övrigt med tunga, hälsofarliga och pressande arbeten,
som bör komma i åtnjutande av motsvarande lägre pensionering och att
riksdagen föreläggs förslag härom;

motionen 1972:973 av herr Jonsson i Mora m. fl. (fp), vari hemställs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit begär förslag — om möjligt till

1 Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 4

SfU 1972:4

1973 års riksdag — om en till 65 år sänkt pensionsålder med förbättrade
möjligheter till individuella variationer;

motionen 1972:990 av herr Westberg i Ljusdal (fp), vari hemställs att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär

1) att pensionsålderskommittén får i uppdrag att med förtur utreda
frågan om sänkning av pensionsåldern från 67 till 65 år,

2) att kommitténs förslag utformas så att bestämmelserna medger
individuella variationer utan den kraftiga reducering av pensionsbeloppet
som nu gäller vid förtida uttag.

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen utgår
i princip fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 67 år.
Pensionsåldern 67 år inom folkpensioneringen har gällt sedan år 1914.

Efter framställning från den försäkrade kan ålderspension tas ut före
67 års ålder, dock tidigast fr. o. m. den månad den försäkrade uppnår 63
års ålder. Om ålderspension tas ut i förtid, minskas pensionen med 0,6
% för varje månad som, då pensionen böljar tas ut, återstår till den
månad då den försäkrade fyller 67 år. Pensionsuttag kan också
uppskjutas. I sådana fall ökas pensionen på motsvarande sätt med 0,6 %
per månad, dock att hänsyn inte tas till tid efter det att den försäkrade
fyllt 70 år. En samordning är föreskriven mellan uttag av folkpension och
tilläggspension. Förtida uttag måste enligt uttrycklig föreskrift avse båda
pensionsandelama. Sådan uttrycklig föreskrift saknas beträffande uppskjutet
uttag, men reglerna har sådan konstruktion att den försäkrade
inte har något att vinna på att ta ut tilläggspension men vänta med uttag
av folkpension eller tvärtom. Reduktionen av pensionen vid förtida uttag
— liksom ökningen vid uppskjutet uttag — är livsvarig och bygger på
försäkringsmatematiska beräkningsgrunder. Principen är att värdet av de
sammanlagda pensionsbelopp som den försäkrade uppbär i sin livstid
skall bli detsamma oberoende av när han börjar ta ut sin pension. Det
uppställs inga särskilda krav för rätt till förtida uttag av pension, t. ex. att
den försäkrade skall sluta sitt förvärvsarbete. Däremot kan kommunalt
bostadstillägg eller hustrutillägg inte utgå till ålderspension förrän
pensionären uppnått 67 års ålder.

Pension före 67 års ålder kan också utgå i form av förtidspension. Rätt
till sådan pension har den som på grund av sjukdom eller annan
nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan fått sin
arbetsförmåga nedsatt med minst hälften. Vid bedömande i vad mån
arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid
den nedsättning av prestationsförmågan varom är fråga bereda sig
inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter
och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning
och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed

SfU 1972:4

jämförliga omständigheter. I fråga om äldre försäkrad skall bedömningen
främst avse hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst
genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för
honom tillgängligt lämpligt arbete.

Tidigare riksdagsbehandling

Allmän sänkning av pensionsåldern

Motioner med krav på en sänkning av pensionsåldern har behandlats
av riksdagen årligen sedan 1962 (se bl. a. 2LU 1963:28, 1965:24,
1967:39, 1969:20, 1970:34 och 1971:4). Är 1969 uttalade riksdagen
(2LU 1969:20) att den inte stod främmande för att utvecklingen skulle
gå mot ett pensionssystem där alla försäkrade skulle få möjlighet till full
ålderspension tidigare än vid uppnådda 67 år. En lagstiftning som innebar
att pensionsåldern inom folk- och tilläggspensioneringen sattesvid 65 år,
som förordades i de då aktuella motionerna, skulle emellertid medföra
betydande kostnadsökningar. Samtidigt fick man räkna med kostnadsökningar
inom tilläggspensioneringen. Hänsyn måste också tas till
minskade skatteintäkter för stat och kommun och till det förhållandet
att två årsklasser drogs från produktionen. Önskemålet om en sänkt
pensionsålder måste alltjämt vägas mot andra önskemål om förbättringar
för pensionärerna. Vidgade möjligheter till förtidspension för dem som av
särskilda skäl inte kunde fortsätta sitt arbete till 67 år måste därvid —
framhöll andra lagutskottet — prioriteras.

Vid 1970 års riksdag beslöts ändringar i lagen om allmän försäkring.
Syftet med de nya bestämmelserna var att skapa bättre möjligheter för
äldre förvärvsarbetande att få full pension från den allmänna försäkringen
före 67 års ålder. Bestämmelserna innebar att personer med tungt eller
pressande arbete, vilka på grund av bristande krafter hade svårt att
fullgöra sina arbetsuppgifter och därför önskade gå i pension, efter
individuell prövning skulle erhålla förtidspension. Särskild hänsyn skulle
därvid tas till svårigheterna för dem som friställts på arbetsmarknaden att
få annat lämpligt arbete.

I samband med behandlingen av denna fråga prövade andra lagutskottet
också frågan om en sänkning av den allmänna pensionsåldern från 67
till 65 år. Utskottet (2LU 1970:34) instämde därvid i stort i de
synpunkter som låg bakom kraven på en allmän sänkning av pensionsåldern.

När frågan återkom vid 1971 års riksdag hänvisade socialförsäkringsutskottet
(SfU 1971:4) till den dåmera tillsatta pensionsålderskommittén
(S 1971:34). Utskottet framhöll att frågan om sänkt pensionsålder måste
analyseras mot bakgrund av de önskemål och behov som fanns i fråga om
såväl en generell som en individuel] tidigareläggning av pensionsinträdet.
Man måste också studera kostnadssidan och passa in pensionsåldersreformen
bland andra reformönskemål på socialförsäkringsområdet och andra

SfU 1972:4

reformområden. Utskottet ansåg det mindre lämpligt att direktiven för
kommittén i förväg band utredningsförslaget till en bestämd typ av
pensionsåldersreform. En sänkning av pensionsåldern från 67 till 65 år
borde enligt utskottets mening ingå som ett bland flera alternativ för en
reform på området. Det fanns dock grundad anledning anta att detta
alternativ — med hänsyn till att det förts fram i riksdagen och i andra
sammanhang — särskilt skulle komma att prövas av kommittén. För detta
talade också att 65 år redan var tillämplig pensionsålder för stora grupper
arbetstagare. Utskottet var inte heller berett medverka till att pensionsålderskommittén
skulle förtursbehandla frågan om en sänkning av
pensionsåldern. Pensionsåldersreformen måste enligt utskottets mening
avvägas mot andra angelägna reformkrav, bl. a. frågan om standardsäkring
av pensionerna. Utskottet anslöt sig till den av chefen för socialdepartementet
i direktiven för pensionsålderskommittén uttalade uppfattningen
att pensionsåldersfrågan och frågan om standardsäkring av pensionerna
borde behandlas parallellt och att resultatet av utredningsarbetet borde
redovisas i ett sammanhang. Utskottet förutsatte också att utredningsarbetet
skulle bedrivas med all möjlig skyndsamhet.

Partiell sänkning av pensionsåldern

Frågan om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare har
behandlats av riksdagen upprepade gånger. År 1968 gav andra lagutskottet
med anledning av motioner med yrkande om sänkning av nämnda
ålder från 67 till 63 år (2LU 1968:66) uttryck åt den uppfattningen att
arbetstagare sysselsatta under jord i gruva utsattes för särskilda påfrestningar
av fysisk och psykisk natur. Dessa påfrestningar var så betydande
att det fanns sakliga skäl för att underjord sarbetare i vissa avseenden
tillerkändes bättre sociala förmåner. Utskottet framhöll att även andra
grupper än underjordsarbetare med fog kunde göra gällande att deras
arbetsförhållanden var av den karaktären att behov av en lägre pensionsålder
förelåg och underströk att man stod inför ett komplicerat
gränsdragningsproblem beträffande omfattningen av dessa behov och att
tveksamhet måste anmäla sig om man över huvud kunde åstadkomma
någon rättvis skiljelinje. Eftersom man i fråga om arbete under jord i
gruva hade möjlighet att åstadkomma en klar avgränsning gentemot andra
arbetstagare ansåg utskottet emellertid att frågan om underjordsarbetandes
pensionsålder borde bli föremål för utredning. Riksdagen delade
denna uppfattning. Utredningsuppdraget överlämnades till pensionsförsäkringskommittén
som för ändamålet förstärktes med två ledamöter, av
vilka en representerade SAF och den andre LO.

Pensionsförsäkringskommittén har i sitt slutbetänkande Familjepensionsfrågor
m. m. (SOU 1971:19) med hänvisning till en överenskommelse
av den 9 juni 1969 mellan å ena sidan Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp, Grängesbergskoncernens gruvförbund och Mellansvenska
gruvförbundet samt å andra sidan Svenska gruvindustriarbetareförbundet
framhållit att den funnit ytterligare åtgärder i nämnda fråga obehövliga
(ang. överenskommelsen se nedan).

SfU 1972:4

Frågan om en sänkning av pensionsåldern för vissa yrkesgrupper med
pressande arbete behandlades av riksdagen senast år 1969. Riksdagen
ifrågasatte därvid (2LU 1969:20) om det var rimligt att i en allmän
pensionslagstiftning prioritera hela yrkesgrupper med utgångspunkt i att
gruppen hade ett särskilt hårt eller pressande arbete. I vissa fall kunde det
övervägas, t. ex. i fråga om underjordsarbetare i gruva. I andra fall kunde
det konstateras att påfrestningar fanns men att de inte så genomgående
drabbade alla i gruppen eller i varje fall inte drabbade under hela den
yrkesverksamma tiden. Om möjligheter tillskapades för den enskilde
individen att oavsett yrkestillhörighet beredas pension före 67 års ålder,
när hans personliga förutsättningar för fortsatt yrkesverksamhet med ett
tillfredsställande ekonomiskt utbyte inte längre fanns, borde man enligt
utskottets mening avvisa försök att lagstiftningsvägen diffenrentiera
pensionsåldern efter yrkestillhörighet. Avtalsvägen var i sådant hänseende
att föredra. Till dessa principiella invändningar kom att man stod inför
mycket svåra avgränsningsproblem när det gällde att välja ut grupper för
vilka den lägre pensionsåldern skulle gälla.

Enligt överenskommelse den 22 juni 1971 mellan Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) skall med
böljan år 1973 en värdesäkrad ålderspension införas för samtliga
LO-anslutna fr. o. m. 65 års ålder. Pensionen, benämnd särskild tilläggspension
(STP), skall beräknas på grundval av den anställdes pensionslön.
Pensionslönen motsvarar ett genomsnitt av inkomsten under de tre bästa
av de fem år under vilka arbetstagaren fyllt 59-63 år. Full STP utgör
65 % av den anställdes pensionslön. Fullt utbyggt skall systemet vara den
1 januari 1975.

Den 9 juni 1969 träffades mellan å ena sidan Svenska arbetsgivareföreningens
allmänna grupp, Grängesbergskoncernens gruvförbund och
Mellansvenska gruvförbundet samt å den andra Svenska gruvindustriarbetareförbundet
en överenskommelse angående pensionsplan för arbetare
i arbete under jord. Överenskommelsen innebär att de gruvarbetare som
omfattas av planen är berättigade till ålderspension fr. o. m. kalendermånaden
efter den under vilken de uppnår 65 års ålder t. o. m.
kalendermånaden före den under vilken de fyller 67 år. Arbetare i tjänst
hos de företag som antagit planen kan på egen eller arbetsgivarens
begäran träda i pension tidigast från kalendermånaden efter den under
vilken arbetaren fyller 63 år. Överenskommelsen innebär vidare att
arbetare, som avgår ur tjänst och som tillgodoräknats pensionsgrundande
tjänstetid, vid avgången erhåller fribrev, utvisande den pensionsgrundande
tjänstetidens längd efter den 1 januari 1970 — eller den dag överenskommelsen
trätt i kraft — och den pension som skall utgå mellan 65 och
67 år.

Pensionsbeloppet varierar med hänsyn till den tidpunkt då vederbörande
avgår med pension. I allmänhet är pensionen maximerad till 50,6 %
av den pensionsgrundande lönen. Dock sker i samband med avgång vid

SfU 1972:4

uppnådd pensionsålder tillägg för tid varmed vederbörandes ålder vid
avgången överstiger 63 år.

Rörlig pensionsålder

I samband med prövning av frågan om sänkning av pensionsåldern
hade 1970 års riksdag också att ta ställning till motionsyrkanden om en
mer rörlig pensionsålder. Riksdagen avvisade dessa yrkanden (2LU
1970:34) med hänvisning till att de berörde ett ämnesområde som borde
utredas av den då aviserade pensionsålderskommittén.

Pensionsålderskommittén

Som framgår av det föregående är frågan om en sänkning av
pensionsåldern f. n. föremål för överväganden inom pensionsålderskommittén.
I direktiven för denna utredning anförs bl. a. följande (S
1971:34).

Utredningen bör undersöka hur nuvarande regler för ålderspension
inom såväl folk- som tilläggspensioneringen svarar mot de behov och
önskemål som finns hos skilda grupper. När det gäller tanken på en
allmän sänkning av pensionsåldern måste ingående övervägas om en sådan
reform ger den från social synpunkt bäst motiverade användningen av de
resurser som kan sättas in. Det är möjligt att andra lösningar kan ge
utrymme för större förbättringar åt dem som har de största behoven.
Olika vägar står här till buds. Den nyligen beslutade vidgningen av
förtidspensioneringen är en väg att ge bättre pensionsmöjligheter för dem
bland den äldre arbetskraften som bäst behöver komma i åtnjutande av
pension tidigare än från 67 års ålder. Genom en sådan individuell
prövning som det där är fråga om kan man inom en given kostnadsram gå
längre ner i åldrarna än vid en generell sänkning av pensionsåldern.

Konsekvenserna i olika hänseenden av en sänkt pensionsålder bör noga
övervägas med särskild vikt lagd vid de ekonomiska följderna både för
pensionssystemet och för samhället i övrigt. Det bör därvid beaktas att en
sänkt pensionsålder inte bara ställer krav på resurser för utgående
förmåner utan också innebär ett produktionsbortfall. Angelägenheten av
en sänkning av pensionsåldern bör vidare vägas mot andra reformönskemål.
Fördelar och nackdelar från såväl den enskildes som samhällets
synpunkt bör belysas. Om utredningen stannar för att förorda en allmän
sänkning av pensionsåldern bör omfattningen av och takten för genomförandet
av reformen också prövas.

Utredningsarbetet beträffande pensionsåldern bör innefatta en översyn
av hela det regelsystem som gäller för uttag av ålderspension.

Enligt direktiven skall utredningen även pröva frågan om standardsäkring
inom den allmänna pensioneringen.

Det uttalas särskilt att resultaten av utredningens arbete bör redovisas
i ett sammanhang. I redovisningen bör ingå kostnadskalkyler och
anvisningar rörande formerna för täckning av de ökade kostnader som
följer av utredningens förslag.

SfU 1972:4

Utskottet

Frågan om en generell sänkning av den allmänna pensionsåldern har
under en följd av år aktualiserats genom motioner i riksdagen. De
yrkanden om och de argument för en sådan sänkning som återfinns i de
vid årets riksdag väckta motionerna är för riksdagen välkända. 1 motionen
1972:58 yrkas sålunda dels att den utredning - benämnd pensionsålderskommittén
— som f. n. överser bl. a. frågan om pensionsåldern skall
erhålla tilläggsdirektiv av innebörd att kommitténs målsättning bör vara
en sänkning av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år, dels att
kommittén får i uppdrag behandla pensionsåldersfrågan med förtur. Ett
liknande yrkande har framställts av motionären i motionen 1972:990,
som också menar att kommittéförslaget bör medge möjligheter till
individuella variationer utan den kraftiga reduktion av pensionen vid
förtida uttag som nu gällande bestämmelser föreskriver. I motionen
1972:973 yrkas förslag — såvitt möjligt — till 1973 års riksdag om en till
65 år sänkt pensionsålder, likaledes med förbättrade möjligheter till
individuella variationer. Också motionen 1972:113 innehåller yrkande
om sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år, men motionärerna
vill i detta fall att 65-årsgränsen skall gälla redan fr. o. m. den 1
januari 1973 och att därför redan innevarande års höstriksdag föreläggs
de förslag till ändringar i lagen om allmän försäkring och andra
författningar samt till de kostnadsuppräkningar för senare hälften av
budgetåret 1972/73 vartill den förordade ändringen av åldersgränsen kan
föranleda.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har pensionsålderskommittén
ett mycket omfattande utredningsuppdrag. Däri ingår
nämligen att undersöka hur nuvarande regler för ålderspension inom såväl
folk- som tilläggspensioneringen svarar mot de behov och önskemål som
finns hos skilda grupper och att överväga om en allmän sänkning av
pensionsåldern ger den från social synpunkt bäst motiverade användningen
av de resurser som kan sättas in. Utredningen har att väga
angelägenheten av en sänkning av pensionsåldern mot andra reformönskemål
och belysa för- och nackdelar av en sådan sänkning från såväl den
enskildes som samhällets synpunkt. Den skall också — parallellt med
pensionsfrågan — pröva frågan om standardsäkring inom den allmänna
pensioneringen. Enligt särskilt uttalande i direktiven bör utredningen
redovisa resultatet av sitt arbete i ett sammanhang.

Riksdagen, som senast förra året hade att pröva frågan om en generell
sänkning av pensionsåldern från 67 till 65 år, uttalade i samband därmed
(SfU 1971:4) att direktiven för pensionsålderskommittén utformats i
nära anslutning till de vägledande uttalanden för utredningsarbetet som
riksdagen gjort 1970. Utskottet ansåg att en sänkning av pensionsåldern
från 67 till 65 år borde ingå som ett bland flera alternativ för en reform
men framhöll också att man — med hänsyn till att krav på en sådan
sänkning framförts i riksdagen och i andra sammanhang och att 65 år
redan var tillämplig pensionsålder för stora grupper arbetstagare — hade

SfU 1972:4

grundad anledning anta att detta alternativ skulle komma att särskilt
prövas av kommittén. De skäl som åberopas i de nu aktuella motionerna
bör enligt utskottets uppfattning inte leda till att riksdagen intar en
annan ståndpunkt i år än förra året.

En generell sänkning av pensionsåldern från 67 till 65 år kan enligt
beräkningar gjorda av pensionsålderskommittén antas medföra kostnader
för det allmänna på åtminstone en miljard kronor per budgetår. Det säger
sig självt att en reform av sådan omfattning och betydelse kräver ingående
överväganden. Enligt utskottets mening bör det vara till fördel för såväl
samhället som den enskilde att pensionsåldersfrågan blir så allsidigt belyst
som möjligt. En förutsättning härför är uppenbarligen att pensionsålderskommitténs
arbete kan bedrivas förutsättningslöst och att man inte
binder kommittén vid några på förhand bestämda lösningar.

Av det anförda framgår att man enligt utskottets mening i nuläget
saknar underlag för definitiva ställningstaganden och att dessa rimligen
bör uppskjutas till dess resultatet av pensionsålderskommitténs arbete
offentliggjorts och remissbehandlats. För en sådan ordning talar också
det förhållandet att äldre förvärvsarbetandes möjligheter att erhålla
förtidspension genom beslut av 1970 års riksdag icke oväsentligt
förbättrats.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1972:58,
1972:1 13, 1972:973 och 1972:990.

Vad härefter angår yrkandet i motionen 1972:187 om sänkt pensionsålder
för gruvarbetare vill utskottet erinra om att riksdagen år 1968
uttalade (2LU 1968:66) att gruvarbetare på grund av sin särpräglade
arbetsmiljö utsattes för särskilda påfrestningar av fysisk och psykisk
natur och att dessa påfrestningar kunde anses så betydande att
underjordsarbetare borde tillerkännas bättre sociala förmåner. Riksdagen
begärde därför i skrivelse till Kungl. Maj:t utredning av frågan om pension
före 67 års ålder till arbetstagare underjord i gruva. Utredningsuppdraget
överlämnades till pensionsförsäkringskommittén, som i sitt slutbetänkande
Familjepensionsfrågor (SOU 1971:19) uttalade att den med hänsyn till
en dåmera träffad överenskommelse angående pensionsplan för arbetare i
arbete under jord inte ansett något förslag i ämnet påkallat. Överenskommelsen
i fråga är dagtecknad i juni 1969 och i september 1970.
Avtalsparter är å ena sidan Svenska arbetsgivareföreningens allmänna
grupp, Grängesbergskoncernens gruvförbund och Mellansvenska gruvförbundet
samt å den andra Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Överenskommelsen
innebär att gruvarbetare som omfattas av planen är
berättigad till ålderspension fr. o. m. kalendermånaden efter den då han
fyller 65 år men att han på egen eller arbetsgivarens begäran kan gå i
pension dessförinnan, dock tidigast från kalendermånaden efter den
under vilken han fyller 63 år. I sistnämnda fall är pensionen dock
maximerad till 50,6 % av den pensionsgrundande inkomsten.

Utskottet vill erinra om att Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och
Landsorganisationen i Sverige (LO) den 22 juni 1971 träffat en
överenskommelse som ger LO-medlemmarna en värdesäkrad ålderspen -

SfU 1972:4

sion från 65 år. Genom detta avtal råder alltså i huvudsak likställdhet i
pensionshänseende mellan gruvarbetarna och LO:s övriga medlemmar.
Med hänsyn till att riksdagen tidigare givit uttryck åt den uppfattningen
att arbetstagare under jord i gruva bör pensioneras tidigare än andra är
det enligt utskottets mening angeläget att man inte anser frågan om
underjordsarbetares pensionsålder definitivt löst genom den tidigare
redovisade överenskommelsen. Utskottet anser att det bör vara möjligt
att åstadkomma ytterligare förbättringar av sådana arbetares pensionsförhållanden
genom avtal mellan berörda parter och är därför inte berett att
nu medverka till lagstiftningsåtgärder av den art som förordas i motionen.

Vad slutligen angår yrkandet om en utredning av frågan vilka andra
arbetare än arbetare under jord som bör komma i åtnjutande av
motsvarande lägre pensionsålder vill utskottet erinra om att riksdagen så
sent som 1969 (2LU 1969:20) uttalat att det knappast kunde anses
rimligt att i en allmän pensionslagstiftning prioritera hela yrkesgrupper
med utgångspunkt i att gruppen hade ett särskilt hårt eller pressande
arbete, eftersom det var tveksamt om påfrestningarna drabbade så
generellt att en särskild lagstiftning var motiverad. Riksdagen menade att
frågan om sådana yrkesgruppers pensionsförhållanden lämpligen borde
lösas genom avtal.

Av det anförda framgår att utskottet anser att motionen 1972:187
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. För avslag på motionen talar
också den omständigheten att i pensionsålderskommittens uppdrag ingår
att undersöka hur nuvarande regler för ålderspension inom såväl folksom
tilläggspensioneringen svarar mot de behov och önskemål som finns
hos skilda grupper arbetstagare. Pensionsålderskommitten är således
oförhindrad att ingå i en prövning av de pensionsförhållanden som gäller
för underjordsarbetare och andra med pressande arbetsförhållanden och
framlägga de förslag till lösningar den kan finna påkallade.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionen 1972:58,

2) motionen 1972:1 13,

3) motionen 1972:187,

4) motionen 1972:973,

5) motionen 1972:990.

Stockholm den 22 februari 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1972:4

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan* (c),
Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby*
(s), Persson i Stockholm (s), Mundebo* (fp), fru Håvik* (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö (m), Olsson i
Stockholm (vpk) och Signell (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

beträffande sänkning av den allmänna pensionsåldern

1) av herr Olsson i Stockholm (vpk), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med
”Sorn framgår” och slutar på s. 8 med ”och 1972:990” bort ha följande
lydelse:

”En ansenlig del av landets löntagare åtnjuter redan ålderspensionering
vid uppnådda 65 år. Det rör sig härvidlag främst om tjänstemannagrupperna,
medan utövarna av de tyngsta och mest pressande yrkena,
samtidigt oftast de ohälsosammaste arbetena, alltjämt pensioneras först
vid 67 års ålder. Rådande förhållanden inom arbetslivet med uppdriven
arbetstakt och påfrestande arbetsmiljö talar för att kravet på sänkt
allmän pensionsålder måste ges prioritet. Det handlar dessutom om ett
jämlikhetskrav, vars genomförande inte bör göras till föremål för avvägningar
mot andra pensionsförbättringar. Vad kostnadsaspekten angår
måste enligt utskottets mening hänsyn tas till de totala kostnaderna för
en lägre pensionering från 65 år av de löntagargrupper, som redan
åtnjuter denna förmån. Den ståndpunkten kan enligt utskottets mening
inte accepteras, att tillgängliga resurser enbart kan anses räcka till för en
lägre pensionering av en del — men icke alla löntagare, allra minst som
den eftersatta delen är sysselsatt inom de hårdaste och mest krävande
arbetsområdena och därtill i allmänhet till en lägre lön.

Genomförda utvidgningar i rätten att bli förtidspensionerad ersätter
inte behovet av en sänkt allmän pensionsålder, eftersom rådande höga
pensionsålder är en avgjort alldeles för hög riktpunkt. Vad angår den
träffade överenskommelsen mellan LO och SAF delar utskottet den i
motionen 1972:113 av herr Hermansson m. fl. framförda uppfattningen,
att denna inte löser frågan om sänkt allmän pensionsålder. Takten i det
successiva genomförandet av denna pensionsplan måste dessutom anses
helt otillfredsställande. Framför allt gäller emellertid att den utelämnar
ett betydande antal löntagare.

Först år 1990 kommer ca 65 % av pensionstagarna att omfattas av den
av LO-SAF överenskomna pensionsplanen. Denna överenskommelse bär
emellertid vittnesbörd om att man på företagarsidan är beredd att ta på
sig kostnader för en pensionering vid lägre ålder. Denna omständighet bör
kunna tas med i bilden när det talas om kostnaderna för det allmänna vid
ett beslut om en till 65 år sänkt allmän pensionsålder.

SfU 1972:4

Vad tidpunkten för reformens genomförande beträffar ansluter sig
utskottet således till yrkandet i motionen 1972:113. Utskottet anser
alltså att reformen bör träda i kraft den 1 januari 1973.”

dels att utskottet under punkterna 1, 2, 4 och 5 bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1972:1 13 och med
anledning av motionerna 1972:58, 1972:973 samt 1972:990

a) beslutar att den allmänna pensionsåldern fr. o. m. den 1
januari 1973 skall sänkas från 67 till 65 år;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till innevarande års
höstriksdag till de författningsändringar som föranleds av en
sådan sänkning av pensionsåldern;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till höstriksdagen
1972 om de kostnadsuppräkningar, som — utöver merkostnaden
om ca 650 milj. kr. för halvt budgetår — kan beräknas
med anledning av merutgiften för övriga till ålderspensioneringen
knutna pensionsförmåner.”

2) av herr Carlsson i Vikmanshyttan (c) och fröken Pehrsson (c), vilka
ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Sorn
framgår” och slutar på s. 8 med ”och 1972:990” bort ha följande lydelse:

”Enligt utskottets mening talar starka rättviseskäl för en generell
sänkning av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år. En sådan
sänkning är den f. n. mest angelägna reformen på socialförsäkringens
område om man vill ge de äldre en rättvis andel av standardhöjningen och
en tillfredsställande trygghet. De åtgärder som hittills vidtagits för att
förbättra pensionssystemet har inte varit till fyllest för att eliminera den
orättvisa som skillnaden i pensionsålder mellan olika grupper otvivelaktigt
utgör. Utskottet finner det klart otillfredsställande att många
arbetstagare med fysiskt ansträngande sysselsättning, långa arbetstider
och ofta låga löner inte skall ha möjlighet att pensioneras förrän de fyller
67 år, medan andra i löne- och arbetstidshänseende bättre gynnade
grupper har möjlighet att gå i pension redan vid 65 års ålder. I
sammanhanget vill utskottet erinra om att SAF och LO den 22 juni 1971
träffat en överenskommelse, som fr. o. m. den 1 januari 1975 ger
samtliga LO-medlemmar en värdesäkrad ålderspension redan vid 65 års
ålder. Överenskommelsen visar att en sänkning av pensionsåldern betraktas
som angelägen. För att ge alla möjlighet till full pension vid 65 års
ålder krävs lagstiftning.

Av direktiven för pensionsålderskommittén framgår att denna skall
pröva både frågan om en generell sänkning av pensionsåldern och frågan
om en rörligare pensionsålder. Enligt utskottets mening är det angeläget
understryka — eftersom utredningsdirektiven är oklara härvidlag — att
frågan om en sänkt och frågan om en rörligare pensionsålder inte bör
framstå som alternativ utan i stället utgöra komplement till varandra.
Direktiven anger inte målsättningen för kommitténs arbete vara sänkning
av pensionsåldern till 65 år. Utredningens förslag bör i första hand vara

SfU 1972:4

inriktat på en rörlig pensionsålder där utgångspunkten skall vara 65 och
inte som nu 67 år. Alla skall ha rätt till full pension utan reduktion senast
vid 65 års ålder. Denna målsättning bör vara klart angiven i direktiven. På
grund härav och då en sänkning av den allmänna pensionsåldern enligt
utskottets mening inte längre får skjutas på framtiden bör pensionsålderskommittén
erhålla tilläggsdirektiv med detta innehåll. Kommittén bör
erhålla uppdrag att med förtur utreda frågan om sänkning av pensionsåldern
till 65 år. Utskottet tillstyrker således bifall till yrkandena i
motionen 1972:58. Därmed är också yrkandena i motionerna 1972:973
och 1972:990 tillgodosedda.”

dels att utskottet under punkterna 1, 4 och 5 bort hemställa

”att riksdagen, med bifall till motionen 1972:58 och med
anledning av motionerna 1972:973 och 1972:990 hos Kungl.
Maj:t begär tilläggsdirektiv för pensionsålderskommittén,
innebärande att kommitténs målsättning skall vara en sänkning
av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år och att
pensionsålderskommittén får i uppdrag att med förtur utreda
frågan om sänkning av pensionsåldern.”

3) av herrar Jonsson i Mora (fp) och Mundebo (fp), vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”Sorn
framgår” och slutar på s. 8 med ”och 1972:990” bort ha följande lydelse:
”Den vidgade förtidspensioneringen, äldrestödet och möjligheterna till
förtida uttag innebär väsentliga förbättringar av pensionssystemet. Med
tillfredsställelse kan också konstateras att en stor del av de förvärvsarbetande
avtalsvägen fått en sänkning av pensionsåldern till 65 år.
Samtliga LO-medlemmar kommer t. ex. genom en under 1971 träffad
överenskommelse mellan LO och SAF att fr. o. m. den 1 januari 1975
erhålla en värdesäkrad ålderspension redan vid 65 års ålder. Det är dock
enligt utskottets uppfattning angeläget, att man genom en lagfäst pensionsålder
på 65 år eliminerar den orättvisa som består i att vissa grupper
får full pension först vid 67 års ålder, medan andra får full pension redan
två år tidigare.

Det är vidare angeläget att pensioneringssystemet medger individuell
valfrihet. En mera rörlig pensionsålder skulle ta hänsyn till att behovet av
pensionering infaller vid skilda tidpunkter för olika människor beroende
på såväl individuella förhållanden som typ av yrkesverksamhet.

Utskottet anser därför, att större möjligheter till individuell rörlighet i
fråga om tid för pensionering i förening med en allmän sänkning av pensionsåldern
till 65 år bör vara huvudinnehållet i ett kommande riksdagsbeslut.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen 1972:973.”

dels att utskottet under punkterna 1, 4 och 5 bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1972:973 och med anledning
av motionerna 1972:58 och 1972:990 hos Kungl. Maj:t
begär förslag - om möjligt till 1973 års riksdag — om en till
65 år sänkt pensionsålder med förbättrade möjligheter till
individuella variationer.”

SfU 1972:4

beträffande sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare m. fl.

4) av herr Olsson i Stockholm (vpk), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med
orden ”Utskottet vill” och slutar på s. 9 med orden ”finna påkallade”
bort ha följande lydelse:

”Det bör observeras att riksdagen år 1968 fattade beslut om att låta
utreda frågan om sänkt pensionsålder för arbetare under jord i gruva
oaktat ett i begränsad mening träffat avtal förelåg år 1961 om pensionering
vid lägre ålder än den allmänna pensionsåldern om 67 år. Vid
behandlingen av utskottets utlåtande anförde utskottets talesman i andra
kammaren, herr Anderson i Sundsvall (fp), att utredningen var oförhindrad
att även granska frågan om en lägre pensionering också för andra
undeijordsarbetande. Ett lagfästande av sådana förmåner ansågs sålunda
ändamålsenligt. I motionen 1972:187 hävdas samma ståndpunkt oaktat
den i juni 1969 och i september 1970 träffade överenskommelsen om
pensionsplan för gruvarbetare. Genom av riksdagen fattade beslut bör
möjligheterna tillvaratas för en mera tillfredsställande utformning av
pensionsreglerna främst i fråga om en så betydelsefull fråga som den om
en till 60 år fastställd pensionsålder. Överenskommelsen har starkt
kritiserats av gruvindustrins anställda, senast från två av Svenska gruvindustriarbetareförbundets
största avdelningar i Norrbotten. Det är mot
bakgrund härav som kravet rests om att denna reform säkerställs genom
lagstiftning. Utskottet anser också för sin del avgjorda fördelar ligga i att
så betydelsefulla delar som det här är fråga om blir inlemmade i vår
arbetslagstiftning.

Vid utformningen av pensionsreglerna måste enligt utskottets mening
särskild vikt läggas vid att tidigare sysselsättning i underjordsarbete
vederbörligen blir beaktad. Utskottet delar även uppfattningen i motion
1972:187 om att samma pensionsrätt tillerkänns övriga underjordsarbetande
grupper. Det är dessutom nödvändigt att vidga rätten till en
tidigare pensionering för sådana som är sysselsatta inom andra tunga,
hälsofarliga och pressande arbeten. Utskottet delar uppfattningen att
denna fråga bör utredas och att förslag skyndsamt bör föreläggas
riksdagen.

Utskottet tillstyrker således bifall till motionen 1972:187.”

dels att utskottet under punkten 3 bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1972:187

a) uttalar sig för att underjordsarbetande inom gruvindustrin
jämte övriga underjordsarbetande grupper genom lagstiftning
tillerkänns pensionering från och med 60 års ålder och att
tidigare sysselsättning i underjordsarbete beaktas vid pensionsreglernas
utformning;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att förslag till sådana
bestämmelser föreläggs 1973 års vårriksdag för beslut;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning av
frågan vilka arbetstagare i övrigt med tunga, hälsofarliga och

SfU 1972.4

pressande arbeten, som bör pensioneras vid samma ålder, och
att riksdagen föreläggs förslag härom.”

Särskilt yttrande

av herr Carlsson i Vikmanshyttan (c) och fröken Pehrsson (c), vilka
anfört:

”Sorn framhålles i utskottsbetänkandet är det angeläget att arbetstagare
under jord i gruva pensioneras tidigare än andra. Utskottet anser att
frågan om en ytterligare sänkning av sådana arbetares pensionsålder bör
kunna åstadkommas genom avtal mellan berörda parter.

Den nu mest näraliggande och angelägna lagstiftningsreformen är
sänkningen av den allmänna pensionsåldern. När denna reform genomförts
finner vi det angeläget att frågan om lagstiftning om ytterligare
sänkning av pensionsåldern för underjordsarbetare prövas, därest inte
tillfredsställande lösningar åstadkommits avtalsvägen. Därvid bör övervägas
åtgärder för sänkning av pensionsåldern även för andra grupper med
särskilt hårt eller pressande arbete.”