Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 36 år 1972

SfU 1972:36

Nr 36

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner
om återbetalning av studiemedel m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972: 224 av herr Wijkman (m), vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit begär följande tillägg till 1968 års studiemedelsutrednings
direktiv: att förslag framläggs dels om värdesäkring av den
återbetalningsfria delen av studiemedlen, dels om förändring av återbetalningsreglerna,
syftande till att indexlånesystemet ersätts med ett
räntelånesystem enligt de riktlinjer som anges i motionen;

motionen 1972:447 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om ändrade direktiv för studiemedelsutredningen
i linje med kravet på enhetlig studielön;

motionen 1972: 979 av herr Molin m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit begär höjning av återbetalningstaket i studiemedelssystemet.

Motionen 1972: 979 behandlas i detta betänkande endast i vad den
avser nyss redovisade yrkande. Det andra yrkandet i motionen har
utskottet behandlat i sitt betänkande 1972: 34.

Gällande bestämmelser

De studerande vid eftergymnasiala läroanstalter erhåller studiemedel
enligt bestämmelserna i studiemedelsförordningen (1964: 401, omtryckt
1970: 266, ändrad senast 1972: 182). Tillämpningsföreskrifter till studiemedelsförordningen
finns i studiemedelskungörelsen (1964: 592, omtryckt
1971: 352). Förteckning över studiemedelsberättigade läroanstalter finns
i kungörelsen (1972: 311) om läroanstalter och utbildningslinjer vid vilka
studiemedel utgår.

Studiemedel består av studiebidrag och återbetalningspliktiga studiemedel.
Studiemedlen är indexreglerade och utgår per år med 140 %
av basbeloppet inom den allmänna försäkringen, dvs. f. n. totalt 9 940
kr. Om den studerande har vårdnaden om barn, kan dessutom utgå barntillägg
med 25 % av basbeloppet (f. n. 1 775 kr.) för varje barn under

Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 36

SiU 1972:36

16 år. Extra studiemedel kan vidare utgå om synnerliga skäl föreligger.
Av studiemedlen utgör 1 750 kr. ett återbetalningsfritt studiebidrag,
medan återstoden skall återbetalas under normalt 20—25 år.

Studiemedel utgår med hänsyn till den studerandes studiemeriter samt
de ekonomiska resurser över vilka han förfogar. Hänsyn tas också till
makes ekonomiska förhållanden. Under de två första terminerna erhålls
dock studiemedel utan prövning av studiemeritema.

Studiemedel kan även utgå för deltidsstudier till dem som studerar
på minst halvtid. Förutsättningen är att godtagbara skäl finns till att
studierna bedrivs på deltid. Studiemedel till deltidsstuderande utgår med
hälften av vad som utgår till heltidsstuderande, dvs. med 35 % av basbeloppet
per termin. Barntillägg utgår med samma belopp som till heltidsstuderande.

Den återbetalningspliktiga delen av studiemedlen betalas tillbaka genom
årliga studiemedelsavgifter. Bestämmelser härom finns i studiemedelsförordningen,
förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter
(ändrad senast 1972: 183) och kungörelsen (1967: 883) om studiemedelsavgifter.
Återbetalningen påbörjas i regel tredje året efter det att studiemedel
lyfts sista gången och pågår i regel tills den återbetalningsskyldige
fyllt femtio år. Studiemedelsavgiftema är indexreglerade genom anknytning
till basbeloppet. Ränta utgår ej.

Huvudprincipen för återbetalning av studiemedel är att den studerande
skall erlägga lika många basbelopp som han erhållit. Det totala
återbetalningsbeloppet utgör summan i basbelopp av de återbetalningspliktiga
studiemedel som utbetalats. Vid beräkningen tillämpas det basbelopp
som gällde vid ingången av den termin för vilken resp. studiemedel
utgått. Genom att dividera totalsumman med det antal år varunder
den återbetalningsskyldige har att erlägga studiemedelsavgift erhåller
man den s. k. avgiftskvoten. Studiemedelsavgiften för ett visst år får
man fram genom att multiplicera avgiftskvoten med det vid årets ingång
gällande basbeloppet.

För att motverka att indexregleringen leder till för den enskilde ekonomiskt
ofördelaktiga resultat har man i studiemedelsförordningen infört
en spärregel. Denna innebär att återbetalningsskyldigheten upphör
när summan av vad den återbetalningsskyldige erlagt uppgår till ett
belopp som motsvarar vad han skulle ha erlagt, om de återbetalningspliktiga
studiemedlen utgjort ett räntebärande lån med lika stora annuiteter
fördelade på den tid under vilken avgifter erlagts. Vid denna beräkning
skall räntan, den s. k. jämförelseräntan, anses ha uppgått till 60 %
av den vid varje tidpunkt gällande normalräntan för lån från statens
utlåningsfonder.

I vissa fall kan den återbetalningsskyldige helt eller delvis befrias
från avgift för ett visst år. Reglerna härom är knutna till begreppen
avgiftsunderlag och avgiftsgräns.

SfU 1972:36

Avgiftsunderlaget utgör summan av den återbetalningsskyldiges till
statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst under avgiftsåret, dock
minst ett basbelopp, och den del av hans förmögenhet som överstiger
sex basbelopp. Är han gift höjs avgiftsunderlaget med hälften av makens
till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst och hälften av den del
av makens förmögenhet som överstiger sex basbelopp. Om han har
vårdnaden om barn under tio år görs avdrag med ett basbelopp.

Om avgiftsunderlaget understiger avgiftsgränsen, som är två och ett
halvt basbelopp, föreligger rätt till befrielse från avgift för året. Dessutom
finns det vissa regler som skall skydda mot tröskeleffekter. Sålunda
gäller att den återbetalningsskyldige inte har att erlägga avgift
med mer än en tiondel av avgiftsunderlaget och inte heller med mer än
en fjärdedel av den del av avgiftsunderlaget som överstiger avgiftsgränsen.
Befrielse, helt eller delvis, från avgift för ett visst år innebär inte
att betalningsskyldigheten bortfaller utan endast att betalningen skjuts
på framtiden. Fråga om avgiftsbefrielse prövas efter ansökan av centrala
studiehjälpsnämnden (CSN), som också har möjlighet att, om synnerliga
skäl föreligger, i andra fall än de nu nämnda besluta om nedsättning
av avgiften.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Redan i samband med att det nuvarande studiesociala systemet infördes
under 1960-talets förra hälft fördes en ingående debatt om studielön
som lämplig metod för att finansiera studier. Se härom t. ex. studiesociala
utredningens betänkande »Rätt till studiemedel» (SOU 1963:74,
s. 34 ff.) och prop. 1964: 138 (s. 161).

Riksdagen har under innevarande år behandlat en motion, 1972: 1535,
vars syfte överensstämmer med det som ligger bakom motionen 1972:
447. I motionen 1972: 1535, som väcktes i anledning av prop. 1972: 27
angående studiesocialt stöd, yrkades att alla studerande över 16 år skulle
överföras till studiemedelssystemet och att studiemedlen skulle bli lika
för alla, så att hel- eller deltidsstudier och försörjningsförpliktelser gentemot
barn gjordes till enda variabler. I sin motivering för yrkandet
framhöll motionärerna bl. a. att man borde åstadkomma en ökning av
studiebidragets andel av det totala studiemedelsbeloppet och att detta
skulle vara ett steg på vägen mot genomförandet av enhetlig studielön.
Motionen avslogs av riksdagen på hemställan av socialförsäkringsutskottet,
som i sitt betänkande nr 20 bl. a. anförde följande:

Enligt direktiven för studiemedelsutredningen (U 1969: 48) har denna
inte att behandla de grundläggande principerna för studiemedelssystemet.
Utskottet vill emellertid i detta sammanhang erinra om det arbete som
pågår inom kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX), som utreder
studiefinansieringen inom vuxenutbildningen och som i oktober 1971

SfU 1972:36

lagt fram en promemoria, Vuxna Utbildning Studiefinansiering (SOU
1971: 80). I direktiven för utredningen (U 1969: 51) har departementschefen
bl. a. uttalat att de studiesociala åtgärderna på vuxenutbildningsområdet
kan komma att verka styrande på utbildningssystemet i dess
helhet, att avvägningen mellan ungdoms- och vuxenutbildning liksom
fördelningen på heltids- och deltidsstudier sålunda påverkas av åtgärdernas
utformning och att de olika systemen bör bedömas också med
hänsyn till sådana effekter. Bl. a. mot bakgrund av detta utredningsarbete
finner utskottet sig inte kunna biträda de förslag till mera vittgående
förändringar av studiemedelssystemet som föreslås i motionen
1972: 1535.

Vid införandet av det nuvarande studiesociala systemet diskuterades
frågan om indexreglering av studiebidraget i studiemedelsförordningen.
Föredragande departementschefen anförde i prop. 1964: 138 (s. 169)
följande:

Några remissinstanser har påtalat det förhållandet, att studiebidraget
är det enda belopp på förmånssidan som inte indexreglerats. Jag anser
det riktigast, att ett bidrag av denna karaktär i likhet med de olika
bidragen och tilläggen inom studiehjälpen och de allmänna barnbidragen
fastställes i kronor. Studiebidraget kan självfallet komma att höjas genom
särskilt beslut av riksdagen.

Vid behandlingen av propositionen hade särskilda utskottet att ta
ställning till motionsyrkanden att studiebidraget enligt studiemedelsförordningen
och förmånerna enligt studiehjälpsreglementet skulle göras
värdebeständiga. I sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande nr 1
avstyrkte utskottet motionerna och hänvisade till att en höjning av förmånerna
fick bli beroende av riksdagens beslut i varje särskilt fall.

Motionsyrkanden med förslag om värdesäkring eller höjning av studiebidragen
har därefter behandlats av varje riksdag under åren 1965—
1971. Riksdagen har därvid anslutit sig till den ståndpunkt särskilda
utskottet intog 1964 (se bl. a. 2LU 1969:38 och 1970:50). Vid förra
årets behandling av frågan framhöll socialförsäkringsutskottet (SfU
1971: 12) också att förslagen om höjning av studiebidragen redan med
tanke på det begränsade utrymmet för kostnadskrävande reformer framstod
som föga realistiska. Utskottet erinrade om att statsmakterna intagit
den ståndpunkten att de resurser som under de närmaste åren
kunde ställas till förfogande för studiesociala ändamål i betydande omfattning
måste koncentreras på de vuxenstuderande. Riksdagen biföll
utskottets hemställan om avslag på motionerna.

I 1964 års proposition angående studiesocialt stöd (prop. 1964: 138)
uttalade föredragande departementschefen, när det gällde frågan om
reglerna för återbetalning av studiemedel, bl. a. att de studielån som
förekom vid universitet och högskolor utsatts för kritik från skilda

SfU 1972:36

synpunkter. Man hade klagat på att amorteringstiderna var för korta
och att amorteringsvillkoren gav en ojämn belastning genom att beloppen
var störst i början av amorteringstiden, när låntagarens inkomster
regelmässigt var lägst. Det hade framförts missnöje med möjligheterna
till betalningsanstånd och lindring av betalningsskyldigheten. Avskrivningar
på grund av varaktigt nedsatt betalningsförmåga eller dödsfall
hade endast undantagsvis förekommit. Departementschefen underströk
att ett av huvudsyftena med det nya studiemedelssystemet var att avlägsna
skuldsättningens ekonomiska risker och sociala vådor. Detta
hade åstadkommits på olika sätt. Återbetalningstiden skulle i allmänhet
bli mycket lång. Genom indexregleringen skulle skuldbelastningen bli
jämn under hela återbetalningstiden. De studerande skulle slippa bekymret
med räntebetalningar under studietiden. Återbetalningsskyldigheten
anpassades till betalningsförmågan genom möjligheter till nedsättning
eller befrielse från avgift och genom bestämmelser om upphörande
av återbetalningsskyldigheten vid 65 års ålder och vid dödsfall.
Med anledning av den kritik som framförts mot indexregleringen pekade
departementschefen på att jämförelsemetoden införts för att inte indexregleringen
skulle ge ett ekonomiskt ofördelaktigt resultat för den enskilde,
och han anförde vidare bl. a.:

Det är beträffande denna kritik att märka att den ofta förbiser skillnaderna
mellan de av utredningen föreslagna indexreglerade återbetalningarna
och indexlån i den mening vari detta ord vanligen brukar
användas. I och för sig vore det inte oskäligt om de studerande i utbyte
mot de stora fördelar i form av studiebidrag, lång amorteringstid och
trygghetsgarantier som utredningen vill ge dem, åtminstone fick åtaga
sig att i normalfallen återbetala realvärdet av återbetalningspliktiga
studiemedel. Utredningens förslag går emellertid inte ut på att för staten
säkerställa realvärdet av de studiemedel som utlämnats med återbetalningsskyldighet.
Genom de föreslagna reglerna om återbäring har de
studerande fått en garanti, som innebär att de väl kan vinna men aldrig
förlora på indexregleringen.

Även frågan om återbetalningsreglema har behandlats av utskottet
vid årets riksdag med anledning av en motion som väckts i anslutning
till propositionen 1972: 27 angående studiesocialt stöd. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 20 uttalade utskottet sålunda:

I fråga om återbetalningsreglema vill utskottet erinra om att dessa
är så utformade att studiemedelstagare aldrig behöver betala tillbaka
mer än ett belopp motsvarande kapitalbeloppet jämte 60 % av den vid
varje tidpunkt gällande normalräntan för lån från statens utlåningsfonder.
Med nuvarande normalränta om 6,75 % utgör jämförelseräntan
endast 4,05 %. I genomsnitt har den under tiden 1965—1971 varit
3,69 %. Detta måste enligt utskottets mening betecknas som en fördelaktig
»räntesats» med hänsyn inte minst till att det för erhållande av

SfU 1972:36

studiemedel inte krävs att studiemedelstagaren ställer någon säkerhet.
— Frågor som rör återbetalningssystemet, bl. a. jämförelseräntans storlek,
är för närvarande föremål för överväganden av studiemedelsutredningen,
vars slutbetänkande väntas tidigt i höst.

Enligt vad utskottet inhämtat avser studiemedelsutredningen att våren
1973 framlägga två betänkanden, dels ett i januari angående vissa tekniska
frågor i samband med utbetalning av studiemedel, dels ett i april
eller maj, som skall behandla återbetalningssystemet.

Vid 1970 års riksdag (2LU 1970: 50) genomfördes den ändringen att
avgiftsgränsen höjdes från två till två och ett halvt basbelopp. Samtidigt
ändrades bestämmelserna om beräkning av avgiftsunderlaget på
det sättet att det avdrag som görs, då den avgiftsskyldige har barn under
tio år, höjdes från ett halvt till ett basbelopp. Som skäl för ändringarna
angavs i propositionen (1970: 77) att den omfattande skattereformen
medfört att den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten i de
flesta fall skulle höjas, vilket enligt föredragande statsrådet inte borde
leda till negativa effekter för den enskilde inom det studiesociala systemet.

Utskottet

Studerande vid eftergymnasiala läroanstalter erhåller studiemedel, som
är indexreglerade och per år utgör 140 % av basbeloppet. Dessutom
kan barntillägg utgå. Studiemedel utgår med hänsyn till den studerandes
studiemeriter samt till egna och makes ekonomiska förhållanden. Studiemedel
kan också utgå för deltidsstudier under förutsättning att dessa
bedrivs på minst halvtid. I sådana fall utgår studiemedel med hälften
av vad som utgår till heltidsstuderande.

Av studiemedlen utgör 1 750 kr. ett återbetalningsfritt studiebidrag,
medan återstoden skall betalas tillbaka genom årliga studiemedelsavgifter,
som är indexreglerade genom anknytning till basbeloppet. Återbetalningen
påbörjas i regel tredje året efter det studiemedel lyfts sista
gången och pågår tills den återbetalningsskyldige fyllt 50 år. Inom återbetalningssystemet
finns en spärregel som innebär att återbetalningsskyldigheten
upphör när summan av vad som erlagts uppgår till det belopp,
som skulle ha betalats om de återbetalningspliktiga studiemedlen utgjort
ett räntebärande lån med en ränta (den s. k. jämförelseräntan) uppgående
till 60 % av normalräntan för lån från statens utlåningsfonder.

I motionen 1972: 447 framförs tanken på införande av studielön,
som skulle utgå med samma belopp för alla studerande över 16 år med
särskilda tillägg för studerande med barn. Även om ett sådant system
inte kan genomföras på kort sikt bör man enligt motionärerna till att

SfU 1972:36

börja med införa likställdhet i medelstilldelningen för alla studerandekategorier
med hel- eller deltidsstudier som enda variabel. Motionärerna
anser också att studiebidragsandelen successivt bör höjas så att de studerandes
skuldbörda minskas.

Utskottet har i sitt betänkande 1972: 20 behandlat en motion, 1972:
1535, vars syfte överensstämmer med förevarande motions. I motionen
1972: 1535 föreslogs att alla studerande över 16 år skulle överföras till
studiemedelssystemet och att studiemedlen skulle bli lika för alla, så att
hel- eller deltidsstudier och försörjningsförpliktelser gentemot barn
gjordes till enda variabler. Motionärerna menade att detta skulle vara
ett steg på vägen mot genomförande av enhetlig studielön. Motionen
avslogs på hemställan av utskottet, som bl. a. hänvisade till det utredningsarbete,
som pågick inom kommittén för studiestöd åt vuxna
(SVUX), vilken utreder frågan om studiefinansieringen inom vuxenutbildningen.
Utskottet erinrade om ett uttalande i direktiven till utredningen
(U 1969: 51), enligt vilket de studiesociala åtgärderna på vuxenutbildningsområdet
kunde komma att verka styrande på utbildningssystemet
i dess helhet och påverka avvägningen mellan ungdoms- och
vuxenutbildning liksom fördelningen mellan heltids- och deltidsstudier.

Utskottet, som erinrar om att frågan om studielön var föremål för
ingående diskussioner under förarbetena till det nuvarande studiesociala
systemet, kan inte dela motionärernas uppfattning att det nu skulle vara
tid att åter ta upp denna fråga och föranstalta om utredning av förutsättningarna
för att införa studielön. Utskottet avstyrker därför motionen
1972: 447.

Den i motionen 1972: 447 berörda frågan om studiebidragets storlek
tas också upp i motionen 1972: 224. I denna påpekas att bidragsdelen
1964 utgjorde 1/4 av studiemedlen och att den i dag endast uppgår till
18 % av totalbeloppet. Motionären framhåller att studiebidraget inom
studiehjälpssystemet liksom tilläggen till studiebidraget höjts. I avvaktan
på att studiebidraget i studiemedelsförordningen indexregleras bör det
enligt motionärens mening höjas så att det kommer i paritet med sitt
ursprungliga värde.

Motionsyrkanden med förslag om värdesäkring eller höjning av studiebidragen
har avslagits av varje riksdag under åren 1964—1971. Riksdagen
har därvid hänvisat till de principiella överväganden som gjordes
vid införandet av det nuvarande studiemedelssystemet. Som skäl för avslag
har också anförts, bl. a. vid förra årets riksdag (SfU 1971: 12), att
utrymmet för kostnadskrävande reformer är begränsat och att de resurser
som kan ställas till förfogande för studiesociala ändamål i första
hand bör användas för vuxenutbildningen.

Utskottet finner sig sakna anledning att frångå den ståndpunkt som
riksdagen sålunda under en följd av år intagit i denna fråga.

SfU 1972:36

Med det sagda avstyrker utskottet bifall till motionen 1972: 224 i
förevarande del.

Motionen 1972: 224 behandlar också reglerna om återbetalning av
studiemedel. Motionären anser att indexregleringen är till nackdel för
studiemedelstagama och föreslår att den avskaffas. I stället bör studiemedlen
enligt motionären löpa med en ränta, som är fast eller står i
relation till statens normalränta.

Ett av huvudsyftena med införandet av studiemedelssystemet var att
undanröja de negativa effekter som de studerandes skuldsättning i många
fall hade inneburit. Detta syfte har kommit till uttryck på skilda sätt.
Viss del av studiemedlen utgår utan återbetalningsskyldighet. De studerande
betalar ingen ränta vare sig under studietiden eller senare. Återbetalningstiden
är i allmänhet mycket lång, och betalningsskyldigheten
kan anpassas till betalningsförmågan genom möjligheter till nedsättning
av eller befrielse från avgift och genom bestämmelser om upphörande
av återbetalningsskyldigheten vid 65 års ålder och vid dödsfall. Vid
diskussionen om indexsystemets för- och nackdelar bör man enligt utskottets
mening se systemet som en helhet. Med denna utgångspunkt är
det ovedersägligt att systemet erbjuder de studerande fördelar genom
studiebidragen, den långa amorteringstiden och trygghetsgarantiema.
I fråga om återbetalningsreglema vill utskottet också hänvisa till sitt
betänkande 1972: 20, där utskottet erinrade om att den s. k. jämförelseräntan
med dåvarande normalränta om 6,75 % endast utgjorde 4,05 %
och att den under åren 1965—1971 i genomsnitt varit 3,69 %, vilket
enligt utskottets mening måste betecknas som fördelaktigt för studiemedelstagarna
inte minst med hänsyn till att det inte krävs någon säkerhet
för att erhålla studiemedel.

Frågor som rör återbetalningssystemet, bl. a. jämförelseräntans storlek,
är för närvarande föremål för överväganden av studiemedelsutredningen,
som enligt vad utskottet inhämtat avser att under våren 1973
framlägga ett betänkande med förslag angående återbetalningssystemet.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1972: 224
även i förevarande del.

Den återbetalningsskyldige kan i vissa fall befrias från studiemedelsavgift
för ett visst år. Reglerna härom innebär i princip att avgiftsbefrielse
medges om avgiftsunderlaget, dvs. den återbetalningsskyldiges
inkomst tillsammans med hans förmögenhet över sex basbelopp, understiger
den s. k. avgiftsgränsen. Denna uppgår till två och en halv gånger
det vid avgiftsårets ingång gällande basbeloppet (vid ett basbelopp av
7 100 kr. = 17 750 kr.). I avgiftsunderlaget inräknas också hälften av
makes inkomst och hälften av makes förmögenhet över sex basbelopp.
Vid beräkningen dras ett basbelopp av om den återbetalningsskyldige har

SfU 1972:36

barn under tio år. Det finns dessutom vissa regler som skall skydda mot
tröskeleffekter i sådana fall då avgiftsunderlaget obetydligt överstiger
avgiftsgränsen.

I motionen 1972: 979 hävdas att avgiftsgränsen är för låg. Motionärerna
anser att en höjning till ca tre och ett halvt basbelopp är nödvändig,
om man vill komma i paritet med genomsnittsinkomsten för
heltidsarbetande.

Vid 1970 års riksdag genomfördes den ändringen att avgiftsgränsen
höjdes från två till två och ett halvt basbelopp. Samtidigt ändrades
bestämmelserna om beräkning av avgiftsunderlaget på det sättet att
avdraget för barn höjdes från ett halvt till ett basbelopp. Ändringarna
trädde i kraft den 1 januari 1971.

Med hänsyn bl. a. till att ifrågavarande bestämmelser nyligen ändrats
finner utskottet ej skäl tillstyrka yrkandet i motionen 1972: 979.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. beträffande värdesäkring av studiebidraget

att riksdagen avslår motionen 1972: 224 i motsvarande del,

B. beträffande ersättande av indexlånesystemet med ett ränte lånesystem att

riksdagen avslår motionen 1972: 224 i motsvarande del,

C. beträffande enhetlig studielön

att riksdagen avslår motionen 1972: 447,

D. beträffande höjning av återbetalningstaket

att riksdagen avslår motionen 1972: 979 i motsvarande del.

Stockholm den 14 november 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), fröken Sandell (s),
herrar Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c), Persson i Stockholm
(s), Mundebo (fp), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Andersson
i Nybro (c), fröken Bergström (fp), herrar Signell (s), Lindström (s),
Andersson i Ljung (m) och Hagberg* (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Ringaby (m), Mundebo (fp), fröken Bergström (fp) och herr
Andersson i Ljung (m), som ansett

SfU 1972:36

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med
”Motionsyrkanden med” och slutar på s. 8, första stycket, med ”förevarande
del” bort ha följande lydelse:

Systemet med indexreglering av studiemedlen har under de senaste
åren utsatts för åtskillig kritik. Det har gjorts gällande att indexregleringen
från flera synpunkter varit till nackdel för de studerande, framför
allt beroende på den penningvärdeförsämring som ägt rum. Utskottet
kan instämma i den i motionen framförda uppfattningen att studiemedelssystemet
i sin nuvarande form är behäftat med brister och att man
bör överväga en grundlig reformering av det nuvarande systemet. Utskottet
anser emellertid att studiemedelsutredningens till våren 1973 aviserade
betänkande rörande återbetalningsreglema bör avvaktas, innan
riksdagen tar ytterligare initiativ i denna fråga.

Sedan studiemedelssystemet infördes 1964 har, som framhållits i motionen
1972: 224, den återbetalningspliktiga delen av studiemedlen stigit
betydligt men studiebidragsdelen förblivit oförändrad. Studiebidragsdelen
har härigenom kommit att utgöra en allt mindre del av de sammanlagda
studiemedlen. Detta har medfört att de studerande i högre grad än tidigare
måst skuldsätta sig. Denna utveckling, som strider mot syftet med
studiemedelsreformen, kan enligt utskottets mening inte accepteras.
Nackdelarna med denna partiella indexreglering kan avhjälpas antingen
genom att studiebidragsdelen höjs eller genom att den indexregleras. Skäl
kan anföras för att vidta båda dessa åtgärder. Enligt utskottets mening
bör studiemedelsutredningen ges uttryckliga direktiv att framlägga förslag
om värdesäkring av studiebidraget. I denna del tillstyrker utskottet
således motionen 1972: 224.

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”Vid
1970” och slutar med ”motionen 1972: 979” bort ha följande lydelse:

Det kan som motionären framhåller ifrågasättas om de nuvarande
trygghetsspärrama i studiemedelssystemet ger den återbetalningsskyldige
tillräcklig trygghet. I betänkandet ”Rätt till studiemedel” (SOU 1963: 74
s. 119) anförde studiesociala utredningen att den som bedrivit högre
studier borde vara garanterad att inte genom skyldigheten att återbetala
uppburna studiemedel pressas under en standard, som låg påtagligt lägre
än den genomsnittliga standarden i samhället. I annat fall kunde studiefinansieringssystemet
enligt utredningens mening knappast sägas fylla
sitt ändamål att undanröja de ekonomiska hindren för högre studier.

Vad som skall menas med genomsnittlig standard kan diskuteras. En
möjlighet är att utgå från de socialhjälpsnormer, som tillämpas av kommunerna,
eftersom dessa normer just är avsedda att möjliggöra en viss
minimistandard. Med denna utgångspunkt finner man att enligt de normer
som tillämpas i Stockholm en gift man med ett barn och hemarbetande
maka måste ha en inkomst över 30 000 kr. för att uppnå denna

SfU 1972:36

nivå. En annan möjlighet är att utgå från den genomsnittliga inkomsten
för heltidsarbetande i åldern 25—64 år. Även med denna metod kommer
man fram till ungefär samma belopp. Mot denna bakgrund är den
nuvarande avgiftsgränsen enligt utskottets mening för låg. Denna bör
därför höjas. En sådan höjning torde inte behöva föregås av något mer
omfattande utredningsarbete, varför förslag i ämnet bör kunna framläggas
vid 1973 års riksdag. Utskottet tillstyrker följaktligen motionen
1972: 979.

dels att utskottet bort hemställa

1. under punkten A.

att riksdagen med bifall till motionen 1972: 224 i motsvarande
del i skrivelse till Kungl. Maj:t begär tilläggsdirektiv
till 1968 års studiemedelsutredning om framläggande av
förslag till värdesäkring av den återbetalningsfria delen av
studiemedlen,

2. under punkten D.

att riksdagen med anledning av motionen 1972: 979 i motsvarande
del i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till
1973 års riksdag om höjning av avgiftsgränsen i studiemedelssystemet.

VP Grafiska AB, Stockholm 1972