Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 32 år 1972

SfU 1972:32

Nr 32

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972:460 av herr Wijkman (m), vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär översyn av reglerna för tilläggssjukpenning till
barnaföderskor så att en kvinna, som bevisligen förvärvsarbetat längre tid
än 270 dagar före nedkomsten eller den väntade nedkomsten och haft
sådan arbetsinkomst som medför placering i lägst sjukpenningklass nr 3,
skall erhålla rätt till tilläggssjukpenning även om hon försummat att göra
anmälan om förvärvsarbetet till försäkringskassan;

motionen 1972:964 av fröken Andersson i Stockholm m. fl. (c), vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till sådan ändring i
3 kap. lagen om allmän försäkring, att tilläggssjukpenning vid barnsbörd
skall kunna utgå, även om kvinnan på grund av barnets sjukdom är
förhindrad att ha det i sin vård, under förutsättning att läkare styrker
barnets behov av kontakt med och närhet till modern;

motionen 1972:985 av herrar Romanus (fp) och Ahlmark (fp), vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär skyndsamt förslag till
sådana lagändringar att mödrar, vilkas barn efter förlossningen vistas på
sjukhus, får utsträckt rätt till havandeskapsledighet och tilläggssjukpenning
i enlighet med vad som anges i motionen;

motionen 1972:986 av herr Romanus m. fl. (fp, s, c, m), vari hemställs
att riksdagen beslutar om följande ändring av 3 kap. 13 § lagen om
allmän försäkring:

Nuvarande lydelse

Även om

Sjukpenningen utgår tidigast
från och med den sextionde dagen
före den beräknade tidpunkten
för nedkomsten och senast från
och med förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då
kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete
och längst till etthundraåttionde
dagen efter förlossningsdagen
eller efter den tidigare dag

Föreslagen lydelse
1 kap 4 §.

1 Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 32

SfU 1972:32

Nuvarande lydelse
då sjukpenningen började utgå.

Rätten till fortsatt sjukpenning
upphör, om kvinnan under nämnda
tid utför förvärvsarbete under
mer än trettio dagar. Därvid medräknas
ej dag då barnet åtnjuter
sjukhusvård.

Från och sin vara.

Sjukpenning för annat föranleda.

Till sjukpenning ej barntillägg.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1972:964 från
riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.

Gällande bestämmelser

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
skulle ha varit inskriven om hon fyllt 16 år, har enligt lagen om allmän
försäkring vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Denna utgör 1 080
kr. Vid flerbörd tillkommer 540 kr. för varje barn utöver ett. Av
moderskapspenningen kan den försäkrade lyfta 300 kr. före nedkomsten,
dock tidigast 120 dagar före den beräknade tiden härför. Om en kvinna,
som har rätt till moderskapspenning, skulle vara sjuk, är hon avstängd
från rätt till grundsjukpenning fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. tjugonionde
dagen därefter.

Om en kvinnlig försäkrad i anledning av barnsbörd avhåller sig från
förvärvsarbete, har hon enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring
(AFL) rätt till tilläggssjukpenning, även om sjukdom inte föreligger. En
förutsättning är dock att hon omedelbart före nedkomsten eller den
beräknade tidpunkten för denna under minst 270 dagar i följd varit
placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre, dvs. haft minst 2 600 kr. i
arbetsinkomst, eller skulle ha varit placerad i sådan sjukpenningklass, om
hon fyllt 16 år (270-dagarsregeln). Sjukpenning utgår tidigast fr. o. m.
den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och
senast fr. o. m. förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår under högst 180
dagar, dock endast för dag då kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete
(180-dagarsregeln). Om kvinnan under 180-dagarsperioden utför förvärvsarbete
under mer än 30 dagar, förlorar hon rätten till fortsatt sjukpenning.
Därvid medräknas ej dag, då barnet åtnjuter sjukhusvård.
Fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggssjukpenning
endast under förutsättning att kvinnan har eller på grund av
sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin vård. Barntillägg utgår ej till
sjukpenning vid barnsbörd.

Föreslagen lydelse
då sjukpenningen började utgå.

SfU 1972:32

Tidigare behandling

270-dagarsr egeln

Samtidigt som 1947 års lag om allmän sjukförsäkring trädde i kraft vid
1955 års ingång genomfördes efter beslut vid 1954 års riksdag en allmän
och obligatorisk moderskapsförsäkring med i princip samma uppbyggnad
som den nu gällande. Bland bestämmelserna rörande moderskapsförsäkringen
intogs på förslag av socialförsäkringsutredningen (SOU 1954:4)
föreskriften att s. k. tilläggspenning skulle tillkomma endast den, som
omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten därför
under minst 270 dagar i följd varit obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning
enligt sjukförsäkringen. Varken i socialförsäkringsutredningens
betänkande eller i övriga förarbeten till 1954 års reform beträffande
moderskapsförsäkringen redovisas några närmare överväganden rörande
verkan av försummad anmälningsskyldighet. Inte heller i samband med
senare genomförda förbättringar av moderskapsförsäkringen förekommer
någon redovisning av sådana överväganden.

Vid 1968 års riksdag väcktes en motion som syftade till att göra det
möjligt för en kvinna, som försummat anmäla arbetsinkomst, att likväl
erhålla tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd, om hon styrkte att
hon haft inkomst av förvärvsarbete under erforderlig tid. 1 sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1968:35 avstyrkte andra lagutskottet
motionen, varvid utskottet bl. a. anförde följande:

Enligt utskottets mening står bestämmelser med sådant innehåll som
motionären föreslår inte i överensstämmelse med grunderna för gällande
sjukpenningsystem. Sålunda är det genomgående placeringen i sjukpenningklass
och inte den faktiska arbetsinkomsten för förfluten tid som är
avgörande för rätten till sjukpenning. Till placeringen i sjukpenningklass
anknyter för övrigt också — mot vad motionären synes anta — debitering
och uppbörd av den försäkrades avgift för sjukpenning. Vidare gäller
genomgående den principen, att den enskilde försäkrade själv måste svara
för att hans placering i sjukpenningklass är riktig i förhållande till hans
inkomster. Motionärens förslag skulle, om det genomfördes, innebära att
sistnämnda princip genombröts beträffande tilläggssjukpenningen vid
barnsbörd men bibehölls intakt inom sjukpenningförsäkringen i övrigt.
Sådan åtskillnad är enligt utskottets uppfattning inte försvarlig. Om de
föreslagna undantagsbestämmelserna skulle utformas att avse även annan
sjukpenning än sådan som utgår vid barnsbörd, måste detta resultera i
avsevärda tillämpningssvårigheter i fråga om kontroll och utredning.

180-dagarsregeln

Regeln att förlossningsdagen utgör sista dag som utgångspunkt för
beräkning av 180-dagarsperioden infördes genom 1954 års lag om
moderskapshjälp och överfördes oförändrad till AFL.

1 en motion till 1971 års riksdag framställdes ett yrkande med samma
innebörd som yrkandet i motionen 1972:985. I sitt betänkande med

SfU 1972:32

anledning av motionen (SfU 1971: 15) erinrade socialförsäkringsutskottet
inledningsvis om det dubbla syftet bakom reglerna om tilläggssjukpenning
vid havandeskapsledighet, nämligen dels att ge modern tillfälle till
vila och återhämtning, dels att ge henne möjlighet att svara för vården av
barnet under den första tiden. Utskottet uttalade vidare bl. a.:

Ett bifall till motionen, vari förutsättes att modern förvärvsarbetar
fram till dess barnet kommer hem från sjukhuset, skulle medföra att det
ena av de båda syftena med rätten till tilläggssjukpenning, nämligen
vårdsynpunkten, blev ensidigt tillgodosett på bekostnad av det andra,
moderns möjlighet till vila och återhämtning. Detta kan enligt utskottet
inte accepteras. Eftersom ett uppskov med havandeskapsledighet under
obegränsad tid inte gärna kan komma i fråga, skulle en ändring av
reglerna på förevarande punkt dessutom medföra svårmotiverade tröskeleffekter.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Regeln om högst 30 dagars förvärvsarbete

Den nu gällande regeln, som medger kvinnan rätt att förvärsarbeta
högst trettio dagar under 180-dagarsperioden utan att förlora rätten till
fortsatt sjukpenning, infördes genom en år 1969 beslutad lagändring.
Dessförinnan gällde som förutsättning för rätten till sjukpenning vid
barnsbörd att kvinnan avhöll sig från förvärvsarbete under hela perioden.

Den förut gällande regeln var hämtad från 7 § lagen om moderskapshjälp.
I propositionen (prop. 1954:144) erinrade departementschefen om
den bestämmelse i arbetarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinnan sex
veckors ledighet omedelbart före den väntade nedkomsten och som
förbjuder henne att arbeta i vissa yrken under de sex första veckorna
efter förlossningen. Departementschefen framhöll, att syftet med tilläggssjukpenningen
sammanföll med tanken bakom nyssnämnda bestämmelse,
nämligen att kvinnan för sin egen och för barnets skull skall få en tids vila
från sitt dagliga arbete utom hemmet, och han ansåg det mindre
välbetänkt att genom möjlighet till dispens från det för rätten till
sjukpenning uppställda kravet på fullständig avhållsamhet från förvärvsarbete
göra avkall på detta gemensamma syfte.

Vid 1965 års riksdag aktualiserades frågan om en uppmjukning av
ifrågavarande regel genom motioner, vari hemställdes om utredning av
frågan om möjligheterna att medge förvärvsarbete i begränsad utsträckning
i samband med barnsbörd utan att kvinnan förlorar tilläggssjukpenningen.
Andra lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godtagna
utlåtande nr 37, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att
motionerna överlämnades till 1961 års sjukförsäkringsutredning.

Familjepolitiska kommittén, som fick i uppdrag att utreda frågan,
föreslog att ifrågavarande regel skulle mjukas upp på det sätt som nu
gäller. I propositionen med förslag till lagändringen (prop. 1969:37)
diskuterade departementschefen möjligheten att helt avskaffa avbrottsregeln.
Om kvinnan under 180-dagarsperioden kunde få sjukpenning för
varje dag hon var hemma hos barnet, oavsett under hur lång tid hon
återgick till förvärvsarbete, skulle hon inte utsättas för något ekonomiskt

SfU 1972:32

tryck att ta ut ledigheten i ett sammanhang. Han framhöll emellertid
häremot att obegränsade avbrottsmöjligheter skulle innebära att man lät
de skydds- och vårdhänsyn, som motiverat införandet av tilläggssjukpenning
vid barnsbörd, helt träda i bakgrunden. En sådan utveckling borde
enligt hans mening inte eftersträvas. Det borde tvärtom finnas ett
effektivt medel att påverka kvinnan att ta ut ledigheten sammanhängande.
Bl. a. med hänvisning härtill anslöt han sig till kommitténs förslag att
avbrott för förvärvsarbete skulle medges under högst 30 dagar. I
anledning av propositionen väcktes motioner, vari framställdes bl. a.
samma yrkande som i motionen 1972: 986.

Andra lagutskottet behandlade propositionen och motionsyrkandena i
utlåtandet 1969:40, som godkändes av riksdagen. Utskottet anförde
bl. a.:

Framför allt vill utskottet understryka att syftet med reglerna om
tilläggssjukpenning vid barnsbörd är att ge kvinnan möjlighet till vila och
återhämtning i samband med den fysiska och psykiska påfrestning som
graviditeten och nedkomsten medför samt att ge henne möjlighet att till
gagn för barnet svara för vården av detta under den första tiden. Dessa
skydds- och vårdsynpunkter, som enligt utskottets bedömning alltjämt
måste tilläggas väsentlig betydelse, låter sig inte i tillräcklig grad förena
med ett system där det utan några konsekvenser i försäkringshänseende
överlåtes åt kvinnan själv att bestämma i vilken omfattning hon skall
utnyttja ledigheten. En fortsatt regel, som föreskriver förlust av rätt till
tilläggssjukpenning och därigenom uppmuntrar och påverkar kvinnan att
ta en sammanhängande ledighet i samband med barnsbörden, bör alltjämt
finnas. Å andra sidan bör regeln inte utformas så snävt som den gällande
utan ge kvinnan möjlighet att åta sig förvärvsarbete under ett mindre
antal dagar. Propositionens förslag om 30 dagar finner utskottet utgöra
en lämplig avvägning.

Även vid 1970 och 1971 års riksdagar väcktes motioner med samma
yrkande som i motionen 1972:986. Motionerna avslogs av riksdagen med
hänvisning till 1969 års ställningstagande i frågan (2LU 1970:6,
SfU 1971: 15).

Regeln att sjukpenning efter 30 dagar ej utgår till moder som inte har
barnet i sin vård

I sitt betänkande rörande moderskapsförsäkring m. m. (SOU 1954:4)
föreslog socialförsäkringsutredningen bl. a. att tilläggspenning inte skulle
utgå för tid efter tjugonde dagen efter förlossningsdagen, om inte modern
hade barnet i sin vård eller själv på grund av sjukdom var förhindrad att
ha vårdnaden. Chefen för socialdepartementet, som i förslaget till lag om
moderskapshjälp (prop. 1954:144) föreslog den ändringen att tilläggspenning
i vart fall skulle utgå t. o. m. 27:e dagen efter förlossningen, uttalade
i denna fråga vidare (s. 84) att, om barnet därefter var intaget på sjukhus
men krävde daglig omvårdnad av modern eller eljest endast tillfälligt
vårdades av annan, borde detta ej medföra att moderns rätt till tilläggspenning
upphörde. Förslaget lämnades av riksdagen utan erinran
(2LU 1954:32).

SfU 1972:32

I samband med införandet av AFL överfördes ifrågavarande bestämmelse
från lagen om moderskapshjälp till den nya lagen utan annan
ändring än att den tid, under vilken ersättning skall utgå till modern
oavsett om hon har barnet i sin vård, bestämdes till 30 dagar.

Ifrågavarande regel har sedan AFL antogs inte varit föremål för någon
motion i riksdagen.

Remissyttranden

Försäkringskasseförbundet förklarar sig i sitt yttrande över motionen
1972:964 instämma i motionärernas synpunkt att det kan te sig omotiverat
att den som uppbär tilläggssjukpenning i samband med barnsbörd
mister sjukpenningen även under en mycket kortvarig sjukhusvistelse för
barnet. Förbundet framhåller vidare att man under senare år blivit mer
medveten om värdet av kontinuerlig kontakt mellan barn och föräldrar
under längre sjukhusvistelser, vilket enligt förbundets mening också talar
för att en översyn av ifrågavarande bestämmelser vore motiverad. Förbundet,
som avgivit sitt yttrande i mars 1972, hänvisar emellertid till
familjepolitiska kommitténs arbete och anser att motionen i avvaktan på
resultatet av detta inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksförsäkringsverket framhåller i sitt i mars 1972 avgivna yttrande
över samma motion att den ifrågavarande bestämmelsen med stöd av
departementschefens ovannämnda uttalande tillämpats mycket liberalt i
sådana fall då barnet vistats på sjukhus. Sålunda har modern ansetts ha
barnet i sin vård om det inte redan vid början av sjukhusvistelsen klart
framgått att denna skulle sträcka sig över flera månader. Genom denna
liberala tillämpning av bestämmelsen torde motionärernas önskemål
enligt verkets mening i stort sett vara tillgodosedda. Med hänsyn härtill
och med hänvisning till familjepolitiska kommitténs pågående arbete
avstyrker verket bifall till motionen.

Utredningsförslag

Familjepolitiska kommittén

Familjepolitiska kommittén, som haft i uppdrag att utreda frågan om
samhällets ekonomiska stöd åt barnfamiljerna, har i maj 1972 avlämnat
sitt slutbetänkande ”Familjestöd” (SOU 1972:34). I betänkandet behandlas
bl. a. kontantstödet i samband med barnsbörd. Kommittén
föreslår att moderskapsförsäkringen såvitt angår kontantförmånerna omvandlas
till en föräldraförsäkring. Föräldrarna skall själva få bestämma
vem av dem som skall stanna hemma och sköta barnet. Det huvudsakliga
stödet, föräldrapenningen, är tänkt att ge ett grundläggande försörjningsstöd
åt alla som väntar eller nyligen fått barn oberoende av deras tidigare
yrkesverksamhet. Föräldrapenningen — som ersätter nuvarande moderskapspenning
och tilläggssjukpenning vid barnsbörd — skall alltid utgå
med minst 20 kr. per dag till den av föräldrarna som stannar hemma för
att ta vård om barnet. Om den förälder som stannar hemma har rätt till

SfU 1972:32

högre sjukpenning än 20 kr. per dag skall föräldrapenning utgå med
sjukpenningens belopp. Ersättningstiden förlängs från 180 dagar till 240
dagar sammanlagt för fadern och modern. Det lagstadgade anställningsskyddet
föreslås utsträckt till att omfatta också fadern och till att gälla i
åtta månader. Fadern får dessutom möjlighet att vara hemma högst tio
dagar i samband med barnets födelse. Under dessa tio dagar kan alltså
föräldrapenning utgå till båda föräldrarna samtidigt.

I fråga om föräldrapenning som överstiger garantinivån, dvs. 20 kr. om
dagen, anser kommittén att man, liksom för tilläggssjukpenningen inom
den nuvarande moderskapsförsäkringen, bör kräva att föräldern under
viss tid före nedkomsten varit placerad i viss lägsta sjukpenningklass.
Kommittén anför i denna fråga vidare (s. 254 f.):

Den nuvarande regeln att kvinnan skall ha varit placerad i lägst
sjukpenningklass 3 under minst 270 dagar har naturligtvis valts med
tanke på den normala havandeskapstiden. Med de möjligheter till familjeplanering
som i dag står till buds förefaller det onödigt att sätta gränsen
just här. Regeln har också nackdelar. Bland annat medför den att kvinnor
som faktiskt förvärvsarbetat i 270 dagar men som av skilda anledningar
inte varit placerade i en kvalificerande sjukpenningklass tillräckligt länge
blir uteslutna från rätten till tilläggssjukpenning. Sådana situationer kan
uppstå vid oavlönad praktiktjänstgöring, vid försummelse att anmäla
inkomstförändring eller till följd av regeln att en inkomstförändring
medför ändrad klassplacering först vid nästföljande månadsskifte.

I Danmark har man som villkor att kvinnan under den senaste
tolvmånadersperioden före havandeskapsledigheten skall ha förvärvsarbetat
i sammanlagt sex månader, varav minst fyra veckor omedelbart före
ledigheten. Arbetet skall ha bedrivits under minst tio timmar per vecka.

Kommittén har övervägt att införa en regel av detta slag i fråga om
rätt till föräldrapenning som överstiger garantinivån. Det har dock visat
sig svårt att finna en konstruktion som inte är behäftad med betydande
administrativa nackdelar, särskilt när det gäller möjligheterna till kontroll.

Kommittén vill i stället förorda att den nuvarande kvalifikationstiden i
fråga om placering i viss sjukpenningklass sänks till 180 dagar. En sådan
gräns sammanfaller emellertid med den tid under vilken kvinnan i praxis
tillåtits behålla sin sjukpenningklass när hon slutat förvärvsarbeta med
anledning av en graviditet. En mycket kort tids arbete, endast några
veckor, skulle med en sänkt kvalifikationstid och vid oförändrad praxis
kunna ge rätt till en föräldrapenning som översteg garantinivån med i
ytterlighetsfall 32 kr. per dag under åtta månader.

En sådan konsekvens förefaller omöjlig att acceptera. Kommittén
förutsätter därför att den nya kvalifikationstiden leder till en ändrad
praxis. En försäkrad bör ej tillåtas behålla sin sjukpenningklass i sex
månader vid ledighet enbart för graviditet, om hon inte dessförinnan
förvärvsarbetat en längre tid, enligt kommitténs uppfattning i minst ett
år.

Med hänsyn till att garantinivån på 20 kr. motsvarar en sjukpenningklass
mellan de nuvarande klasserna nr 10 och 11, bör för en föräldrapenning
som överstiger garantinivån fordras placering i lägst klass 11 och
att denna placering varat i minst 180 dagar.

Som ovan nämnts skall föräldrapenning kunna utgå i sammanlagt 240
dagar. I likhet med vad som nu gäller för tilläggssjukpenning vid

SfU 1972:32

barnsbörd anser kommittén att det bör fastställas en tidpunkt efter
vilken föräldrapenning inte längre skall kunna utgå, oavsett hur många
dagar som tagits i anspråk. Kommittén (s. 251) anser att denna tidpunkt
bör bestämmas till den 240:e dagen efter förlossningen. I detta sammanhang
kan påpekas att foster- och adoptivföräldrar enligt förslaget likställs
med biologiska föräldrar om barnet är under åtta månader. Det föreslås
sålunda att föräldrapenning till foster- och adoptivföräldrar skall utgå
från och med dagen för barnets ankomst till familjen till den 240:e dagen
efter den då barnet föddes. Om barnet är äldre men under tio år när det
adopteras eller kommer till fosterföräldrar för adoption, föreslås föräldrapenning
utgå i tio dagar för vardera föräldern.

Kommittén diskuterar på s. 252 den nu gällande regeln att rätten till
tilläggssjukpenning vid barnsbörd upphör om modern under ersättningstiden
utför förvärvsarbete under mer än 30 dagar. Kommittén föreslår —
bl. a. med hänsyn till principen att föräldrarna skall behandlas lika — att
30-dagarsregeln avskaffas och att föräldrapenningen skall utgå utan någon
begränsning i fråga om antalet ledighetsperioder.

I likhet med vad som nu gäller för tilläggssjukpenning vid barnsbörd
föreslås att modern skall få föräldrapenning under en månad efter
nedkomsten oberoende av om hon har vården om barnet eller ej. För
tiden därefter skall föräldrapenning utgå endast om hon har barnet i sin
vård. Om t. ex. barnet tas om hand för samhällsvård upphör rätten till
föräldrapenning. Emellertid anser kommittén att föräldrapenning skall
kunna utgå även när föräldrarna är förhindrade att utöva den direkta
vården därför att barnet är intaget på sjukhus. Man föreslår därför en
regel av innehåll att föräldrapenning skall utgå även till förälder som på
grund av sjukdom hos barnet är förhindrad att ha det i sin vård.

Sjukpenningutredningen

Den år 1970 tillsatta sjukpenningutredningen har i september 1972
avlämnat sitt betänkande ”Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet
m. m.” (SOU 1972: 60). Utredningen, som enligt direktiven haft
att utreda de tekniska förutsättningarna för att inordna sjukpenning vid
sjukdom och yrkesskada samt vissa andra förmåner i beskattningssystemet,
har funnit att en övergång till beskattning av dessa förmåner är
möjlig. Utredningen anser att skatteplikten bör omfatta bl. a. sjukpenning
enligt AFL men föreslår att sjukpenning från hemmamakeförsäkringen
och den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmamakar och
studerande undantas från beskattning.

Enligt utredningens direktiv skall moderskapspenningen lämnas utanför
beskattning. Utredningen påpekar emellertid att ändrade förutsättningar
uppkommer om familjepolitiska kommitténs förslag om föräldrapenning
genomförs. Kommittén har överlåtit till sjukpenningutredningen
att överväga frågan om beskattning och uppräkning av föräldrapenningen.
Utredningen anser att också föräldrapenningen, som med nuvarande
sjukpenningtabeller skulle motsvara en förvärvsinkomst av omkring

SfU 1972:32

12 000 kr. om året, bör göras skattepliktig. I så fall bör enligt utredningen
också den föreslagna garantinivån, 20 kr. per dag, uppräknas till 30 kr.

Utskottet

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller
som skulle ha varit inskriven om hon fyllt 16 år, erhåller vid barnsbörd
moderskapspenning med normalt 1 080 kr. Hon har vidare, under den tid
hon avhåller sig från förvärvsarbete, rätt till tilläggssjukpenning under
högst 180 dagar, räknat tidigast fr. o. m. den sextionde dagen före den
beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen.
En förutsättning är dock att hon under 270 dagar närmast före
nedkomsten varit placerad i lägst sjukpenningklass nr 3, dvs. haft minst
2 600 kr. i årlig arbetsinkomst, eller skulle ha varit placerad i lägst denna
klass om hon fyllt 16 år. Om kvinnan under 180-dagarsperioden utför
förvärvsarbete under mer än 30 dagar förlorar hon rätten till fortsatt
sjukpenning. Därvid medräknas ej dag då barnet åtnjuter sjukhusvård.
Fr. o. m. den trettionde dagen efter förlossningen utgår tilläggssjukpenning
endast under förutsättning att kvinnan har eller på grund av egen
sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin vård.

1 motionen 1972:460 erinras om att regeln om 270 dagars sjukpenningklassplacering
som förutsättning för rätt till tilläggssjukpenning
tillkommit för att förhindra att en kvinna vidtar åtgärder för att bli
försäkrad för tilläggssjukpenning först sedan hon väntar eller har
anledning anta att hon väntar barn. Motionären framhåller att bestämmelsen
ofta drabbar kvinnor, som utan avsikt att missbruka försäkringen
försummat att i rätt tid anmäla att de har sådan arbetsinkomst som
medför placering i lägst sjukpenningklass 3. Motionären anser att det bör
ges möjlighet för en kvinna, som försummat anmälningsplikten men i
övrigt uppfyller alla krav för att få tilläggssjukpenning, att erhålla sådan
om hon styrker att hon förvärvsarbetat under erforderlig tid.

En vid 1968 års riksdag väckt motion med samma syfte som motionen
1972:460 avslogs av riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (2LU
1968:35).

Familjepolitiska kommittén föreslår i sitt i maj 1972 avlämnade
slutbetänkande ”Familjestöd” (SOU 1972:34) att moderskapspenning
och tilläggssjukpenning vid barnsbörd ersätts av en föräldrapenning, som
skall kunna utgå till såväl modern som fadern. Föräldrapenning skall
enligt förslaget alltid utgå med minst 20 kr. om dagen till den av
föräldrarna som stannar hemma för att ta vård om barnet. Om denna
förälder har rätt till högre sjukpenning än 20 kr. per dag skall
föräldrapenning utgå med samma belopp som sjukpenningen. Kommittén
anser att man, liksom i fråga om tilläggssjukpenningen inom den
nuvarande moderskapsförsäkringen, bör kräva att föräldern, för att
komma i åtnjutande av den högre föräldrapenningen, under viss tid före
nedkomsten varit placerad i viss lägsta sjukpenningklass. Kommittén
påpekar att den nuvarande 270-dagarsregeln har nackdelar, bl. a. i det

SfU 1972:32

avseendet att en kvinna, sorn faktiskt förvärvsarbetat i 270 dagar men
som av någon anledning, t. ex. på grund av försummelse att anmäla
inkomständring, inte varit placerad i kvalificerande sjukpenningklass
tillräckligt länge, blir utesluten från rätten till tilläggssjukpenning. Enligt
kommitténs förslag bör den nuvarande kvalifikationsgränsen sänkas till
180 dagar. Eftersom den s. k. garantinivån på 20 kr. motsvarar en
sjukpenningklass mellan de nuvarande klasserna nr 10 och 11, föreslår
kommittén att det för föräldrapenning som överstiger garantinivån skall
fordras placering i lägst klass 11 under 180-dagarsperioden.

1 motionen 1972:985 kritiseras regeln att tilläggssjukpenning vid
barnsbörd inte kan utgå senare än 180 dagar efter förlossningsdagen eller
efter den tidigare dag då tilläggssjukpenning började utgå. Motionärerna
erinrar om att syftet med tilläggssjukpenningen är dels att ge modern
möjlighet att återhämta sig efter förlossningen, dels att ge modern
ekonomisk möjlighet att avstå från förvärvsarbete för att vara tillsammans
med barnet. Med hänsyn till det sistnämnda syftet vore det enligt
motionärerna rimligt att en moder, vars barn vistas på sjukhus efter
förlossningen, fick möjlighet att skjuta upp havandeskapsledigheten tills
barnet kan komma hem. Rätten till ledighet och tilläggssjukpenning
borde därför enligt motionärerna gälla under totalt sex månader.

I en motion till förra årets riksdag framställdes ett yrkande med
samma innebörd som yrkandet i motionen 1972:985. Motionen avslogs
på hemställan av socialförsäkringsutskottet (SfU 1971:15), som framför
allt hänvisade till att ett bifall till motionen skulle medföra att det ena av
de båda syftena med rätten till tilläggssjukpenning, nämligen vårdsynpunkten,
skulle bli ensidigt tillgodosett på bekostnad av det andra,
moderns möjlighet till vila och återhämtning, något som enligt utskottet
inte kunde accepteras.

Familjepolitiska kommittén föreslår i sitt slutbetänkande att det
lagstadgade anställningsskyddet i samband med barnsbörd utsträcks till
att gälla i åtta månader och till att omfatta också fadern samt att
föräldrapenning skall kunna utgå under 240 dagar sammanlagt för
modern och fadern. Kommittén anser emellertid att det, i likhet med vad
som nu gäller för tilläggssjukpenning vid barnsbörd, bör fastställas en
tidpunkt efter vilken föräldrapenning inte längre skall kunna utgå. Denna
tidpunkt föreslås till den 240:e dagen efter förlossningen. Det kan i
detta sammanhang nämnas att foster- och adoptivföräldrar enligt
förslaget likställs med biologiska föräldrar om barnet är under åtta
månader och att föräldrapenning till foster- och adoptivföräldrar föreslås
skola utgå från och med dagen för barnets ankomst till familjen till den
240:e dagen efter den då barnet föddes.

Motionen 1972:986 behandlar den regel som innebär att modern får
förvärvsarbeta högst 30 dagar utan att förlora rätten till fortsatt
tilläggssjukpenning. Motionärerna anser att modern bör ha rätt att arbeta
obegränsat antal dagar utan att gå miste om rätten till sjukpenning för
återstoden av de 180 dagarna. De betonar att syftet med lagstiftningen

SfU 1972:32

bör vara att genom tilläggssjukpenning ge modern möjlighet att vara
hemma i sex månader, inte att genom ekonomiska påtryckningsmedel
göra det oförmånligt för henne att förvärvsarbeta under denna period så
länge hon själv önskar.

Regeln om högst 30 dagars förvärvsarbete infördes 1969 på förslag av
familjepolitiska kommittén. Dessförinnan gällde som förutsättning för
rätten till tilläggssjukpenning vid barnsbörd att kvinnan avhöll sig från
förvärvsarbete under hela 180-dagarsperioden. I propositionen med
förslag till lagändringen (prop. 1969:37) avvisades tanken att helt
avskaffa avbrottsregeln. Under riksdagsbehandlingen väcktes motioner
med samma yrkande som i motionen 1972:986. Dessa avslogs emellertid
på hemställan av andra lagutskottet (2LU 1969:40), som underströk att
de skydds- och vårdsynpunkter som låg bakom reglerna om tilläggssjukpenning
vid barnsbörd inte i tillräcklig grad lät sig förenas med ett system
där det utan några konsekvenser i försäkringshänseende överläts åt
kvinnan själv att bestämma i vilken omfattning hon skulle utnyttja
ledigheten. Utskottet ansåg att det alltjämt borde finnas en regel, som
föreskrev förlust av rätten till tilläggssjukpenning vid längre avbrott och
som därigenom påverkade kvinnan att ta en sammanhängande ledighet i
samband med barnsbörden. Motionsyrkanden med samma krav återkom
vid 1970 och 1971 års riksdagarmen avslogs med hänvisning till 1969 års
ställningstagande i frågan.

Familjepolitiska kommittén diskuterar i sitt slutbetänkande också
regeln att rätten till tilläggssjukpenning upphör om modern under
ersättningstiden utför förvärvsarbete under mer än 30 dagar. Kommittén
föreslår — bl. a. med hänsyn till principen att föräldrarna skall behandlas
lika och till de svårigheter som vid ett genomförande av rätt till
föräldrapenning för både modern och fadern skulle uppkomma om
30-dagarsregeln bibehölls — att regeln avskaffas och att föräldrapenning
skall utgå utan någon begränsning i fråga om antalet ledighetsperioder
eller längden av dessa.

1 motionen 1972:964 kritiseras regeln att tilläggssjukpenning från och
med trettionde dagen efter nedkomsten utgår endast om modern har
barnet i sin vård eller om hon själv är sjuk och på grund därav förhindrad
att ha barnet i sin vård. Motionärerna menar att denna regel innebär att
sjukpenning inte utgår om barnet tas in på sjukhus, vilket kan medföra
vissa icke avsedda konsekvenser. Motionärerna pekar på att barnets
sjukhusvistelse kan vara så kort att det inte är möjligt för modern att
återgå i arbete och att sjukhusvistelsen för modern kan innebära
påfrestningar och bundenhet av sådan art att hon av den anledningen inte
kan förvärvsarbeta. 1 sådana fall bör modern enligt motionärernas mening
ha rätt till tilläggssjukpenning under förutsättning att läkare styrker
barnets behov av kontakt med modern.

I sitt yttrande över motionen 1972:964 framhåller riksförsäkringsverket
att den ifrågavarande regeln med stöd av ett departementschefsuttalande
i propositionen med förslag till lag om moderskapshjälp (prop.
1954:144) tillämpats mycket liberalt i sådana fall då barnet vistats på

SfU 1972:32

sjukhus. Modern har sålunda ansetts ha barnet i sin vård om det inte
redan vid sjukhusvistelsens början klart framgått att denna skulle sträcka
sig över flera månader. Enligt verkets mening torde motionärernas
önskemål i stort sett vara tillgodosedda genom denna liberala tillämpning
av bestämmelsen.

Familjepolitiska kommittén föreslår i sitt betänkande att modern, i
likhet med vad som nu gäller för tilläggssjukpenning vid barnsbörd, skall
få föräldrapenning under en månad efter nedkomsten oberoende av om
hon har vården om barnet eller ej. För tiden därefter skall föräldrapenning
endast utgå till föräldrar som har barnet i sin vård. Kommittén anser
emellertid att föräldrapenning skall kunna utgå även när föräldrarna är
förhindrade att utöva den direkta vården därför att barnet är intaget på
sjukhus och föreslår att en uttrycklig regel med denna innebörd införs.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen behandlas samtliga de
frågor som tas upp i förevarande motioner i familjepolitiska kommitténs
nyligen avlämnade slutbetänkande. Om kommitténs förslag genomförs
kommer flertalet av motionsyrkandena att bli tillgodosedda. Utskottet
vill emellertid för sin del inte för närvarande ta ställning till de frågor,
beträffande vilka kommittén framlagt förslag, utan anser att detta bör
anstå i avvaktan på den fortsatta behandlingen av kommitténs betänkande,
som remissbehandlats och f. n. är föremål för överväganden inom
socialdepartementet. Med det sagda anser sig utskottet böra avstyrka
bifall till ifrågavarande motioner.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1) motionen 1972:460,

2) motionen 1972:964,

3) motionen 1972:985,

4) motionen 1972:986.

Stockholm den 7 november 1972
Få socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Fundberg (s), fröken Sandell (s),
herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm
(c), Mundebo (fp), fru Håvik (s), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson
(s), Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp), herrar Signell (s),
Lindström (s) och Andersson i Ljung (m).

SfU 1972:32

Reservation

av herrar Ringaby (m), Mundebo (fp), fröken Bergström (fp) och herr
Andersson i Ljung (m), som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med
”Sorn framgår” och slutar med ”ifrågavarande motioner” bort ha
följande lydelse:

I anledning av motionen 1972:985 konstaterar utskottet till en början
att med nuvarande bestämmelser det ena av de båda syftena med
tilläggssjukpenning vid barnsbörd, nämligen vårdsynpunkten, inte kan bli
fullt tillgodosett i de fall då barnet, kanske under en längre tid, måste
vistas på sjukhus efter födelsen. Sjukhusvistelsen kan vara så långvarig att
barnet kommer hem först nära utgången av den sjukpenningberättigande
perioden om 180 dagar eller kanske ännu senare. Moderns möjlighet att
med utnyttjande av det ekonomiska stöd som sjukpenningen innebär
stanna hemma för att ta hand om barnet inskränker sig då till en kort tid
och kan i vissa situationer helt bortfalla. Uppskov med havandeskapsledigheten
enligt motionärernas förslag skulle däremot medföra att
modern fick ekonomisk möjlighet att under viss tid ta vård om barnet
efter en sådan sjukhusvistelse.

Enligt utskottets mening innebär inte ett bifall till motionen att
moderns möjlighet till vila och återhämtning skulle minska — arbetarskyddslagens
bestämmelser om förbud för kvinna att arbeta i vissa yrken
under de sex första veckorna efter förlossningen berörs inte av förslaget i
motionen.

Familjepolitiska kommitténs förslag om förlängning av ersättningstiden
till 240 dagar tillgodoser enligt utskottet inte de i motionen angivna
önskemålen. Tanken bakom kommitténs förslag är densamma som
bakom nu gällande regler, nämligen att man skall fastställa en bestämd
tidsgräns, efter vilken ersättning inte utgår. Som motionärerna påpekar
torde det röra sig om ett mycket litet antal fall, då ett barn vistas mer än
sex månader på sjukhus i anslutning till födelsen. När barnet i sådana fall
kommer hem, finns det alla skäl för samhället att på ett generöst sätt
möjliggöra för föräldrarna att ägna det erforderlig tid och omvårdnad.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att en lagändring bör
komma till stånd i enlighet med motionärernas förslag. Eftersom det
endast är fråga om en mindre justering av gällande bestämmelser torde ett
ändringsförslag kunna utarbetas utan omfattande utredning. Utskottet
utgår därför från att förslag i frågan skall kunna föreläggas riksdagen
inom en snar framtid.

Vad härefter angår motionen 1972:986 finnér utskottet att motionärernas
skäl för avskaffande av regeln, att rätten till tilläggssjukpenning
upphör om modern utför förvärvsarbete under mer än 30 dagar, är värda
beaktande. Det bör tillkomma modern, inte samhället, att avgöra i hur
stor utsträckning rätten till ledighet och tilläggssjukpenning skall utnyttjas.
Det finns inte anledning befara att valfrihet för modern skulle

SfU 1972:32

missbrukas till förfång för barnets bästa. Utskottet anser vidare — i likhet
med vad som anfördes av LO under förarbetena till 1969 års lagändring —
att risken för påtryckningar från arbetsgivare för att förmå nyblivna
mödrar att återgå i arbete inte skulle bli nämnvärt större om ifrågavarande
regel avskaffades.

Utskottet vill också påpeka att den nu gällande regeln i vissa fall kan
få en effekt rakt motsatt den avsedda. En kvinna, som börjat förvärvsarbeta
någon gång under de första månaderna efter barnets födelse men
som t. ex. på grund av arbetets påfrestningar inte anser sig kunna
fortsätta och därför vill utnyttja återstoden av ledigheten, kan av
ekonomiska skäl tvingas att fortsätta förvärvsarbetet, därför att hon gått
miste om fortsatt rätt till tilläggssjukpenning.

Familjepolitiska kommittén har, som ett inslag i ett program för åren
1974— 1976, föreslagit att ifrågavarande regel avskaffas om förslaget om
föräldrapenning införs. Utskottet anser att den av motionärerna föreslagna
lagändringen bör kunna genomföras redan nu och tillstyrker därför
motionen.

dels att utskottet bort hemställa

1. under punkten 3

att riksdagen med bifall till motionen 1972 985 i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär skyndsamt förslag till sådana lagändringar
att mödrar, vilkas barn efter förlossningen vistas på sjukhus,
får utsträckt rätt till havandeskapsledighet och tilläggssjukpenning
i enlighet med vad som anges i motionen,

2. under punkten 4

att riksdagen med bifall till motionen 1972:986 för sin del
måtte antaga följande

Förslag till

Lag om ändring i 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas att 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

13 §

Även om 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast Sjukpenningen utgår tidigast

från och med den sextionde dagen från och med den sextionde dagen

före den beräknade tidpunkten före den beräknade tidpunkten

för nedkomsten och senast från för nedkomsten och senast från

och med förlossningsdagen. Sjuk- och med förlossningsdagen. Sjukpenningen
utgår endast för dag då penningen utgår endast för dag då

kvinnan avhåller sig från förvärvs- kvinnan avhåller sig från förvärvsarbete
och längst till etthundra- arbete och längst till etthundra -

SfU 1972:32

Nuvarande lydelse
åttionde dagen efter förlossningsdagen
eller efter den tidigare dag
då sjukpenningen började utgå.
Rätten till fortsatt sjukpenning
upphör, om kvinnan under nämnda
tid utför förvärvsarbete under
mer än trettio dagar. Därvid medräknas
ej dag då barnet åtnjuter
sjukhusvård.

Från och

Sjukpenning för

Till sjukpenning

Föreslagen lydelse
åttionde dagen efter förlossningsdagen
eller efter den tidigare dag
då sjukpenningen började utgå.

sin vård.

annat föranleda.

ej barntillägg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1730 S Stockholm 1972